FÖRSLAG TILL RESOLUTION om EU 2020 – Uppföljning av Europeiska rådets informella möte den 11 februari 2010
4.3.2010
i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen
Ilda Figueiredo, Patrick Le Hyaric, Kyriacos Triantaphyllides, Nikolaos Chountis för GUE/NGL-gruppen
B7‑0165/2010
Europaparlamentets resolution om EU 2020 – uppföljning av Europeiska rådets informella möte den 11 februari 2010
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 24 november 2009 om samråd om framtidsstrategin ”EU 2020” (KOM(2009)0647),
– med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 2 februari 2010 om utvärdering av Lissabonstrategin (SEK(2010)0114),
– med beaktande av EU:s stats- och regeringschefers uttalande av den 11 februari 2010 om Grekland,
– med beaktande av frågan till kommissionen av den 23 februari 2010 om jordbruket och framtidsstrategin ”EU 2020” (O-0023/2010 – B7-.../2010),
– med beaktande av artiklarna 115.5 och 110.2 i arbetsordningen.
I. Utvärderingen av Lissabonstrategin (2000–2010) och samrådet om den framtida ”EU 2020”-strategin
1. Europaparlamentet noterar kommissionens utvärderingsdokument om Lissabonstrategin (2000–2010), men beklagar att det inte har förts någon offentlig debatt i denna fråga och att rådet inte har offentliggjort några slutsatser om utvärderingen av Lissabonstrategin.
2. Europaparlamentet anser dock att ett brett offentligt samråd och en grundlig genomgång av resultaten av Lissabonstrategin krävs för att man ska kunna dra lärdomar inför antagandet av en ny EU 2020-strategi som på lämpligt sätt tar hänsyn till bristerna och förtjänsterna med de strategier som tillämpats under det gångna årtiondet. Syftet bör vara att formulera strategier för nästa årtionde.
3. Europaparlamentet beklagar att det offentliga samrådet om kommissionens meddelande om den framtida EU 2020-strategin avslutades redan den 15 januari 2010, vilket medförde att aktörer i det civila samhället klagade på att det inte fanns tillräckligt med tid för att på ett seriöst sätt besvara de komplicerade frågor som diskuterades.
4. Europaparlamentet betonar att fackföreningar och socialt och miljömässigt engagerade frivilligorganisationer har hävdat att deras åsikter och bidrag till det offentliga samrådet förvrängdes vid kommissionens första genomgång av svaren under samrådsprocessen.
5. Europaparlamentet påpekar att Europeiska rådets informella möte den 11 februari 2010 ursprungligen sammankallades eftersom man ville ha en bred debatt om en ”vision” för EU fram till 2020. Visionen skulle bl.a. innehålla en ekonomisk strategi. Dessutom skulle den innehålla en strategi för att bekämpa klimatförändringarna, men uppföljningen av den globala klimatkonferensen i Köpenhamn i december 2009 berördes nästan inte alls, trots att denna fråga borde vara viktig för EU:s utveckling. I stället lades fokus i första hand på det förfarande vid alltför stora underskott som inletts mot Grekland.
6. Europaparlamentet anser att det behövs ett annat, bredare och mer inkluderande offentligt samråd om kommissionens nya förslag om en EU 2020-strategi, som presenterades i mars 2010, så att man förbättrar det civila samhällets aktiva deltagande vid utformningen av den nya agendan.
II. EU:s ”exitstrategi” och dess konsekvenser – inte bara för Grekland
7. Europaparlamentet varnar för att ”exitstrategier” kan missbrukas för att underblåsa avregleringar av arbetsmarknaderna och välfärdssystemen. Politiska förslag om att minska välfärden, lönerna, arbetslöshetsersättningarna, pensionerna, den offentliga servicen och anställningsskyddet samt om att höja pensionsåldern, arbetstagarnas sociala avgifter och mervärdesskatterna urholkar de offentliga investeringarna och den inhemska efterfrågan, vilket kommer att förlänga recessionen. Parlamentet är starkt kritiskt till att denna nyliberala politik nu tillämpas på nytt i många EU-medlemsstater inom ramen för EU:s exitstrategi och att den speciellt genomdrivs i Ungern, Lettland och Rumänien som ett led i EU:s och IMF:s gemensamma räddningspaket, vilket har förödande ekonomiska och sociala konsekvenser.
8. Europaparlamentet är bekymrat över att den globala ekonomiska krisen ska slå hårt mot ekonomierna i EU och konstaterar att några medlemsstater, bl.a. Grekland, är särskilt illa ute eftersom de dignar under en stor statsskuld, höga arbetslöshetstal och försämrade levnadsvillkor.
9. Europaparlamentet kritiserar EU för att envisas med att följa underskottskriterierna och de åtgärder som anges i Maastrichtfördraget och bekräftas i Lissabonfördraget, eftersom detta kan leda in den grekiska ekonomin i en djup recession och medföra mycket negativa följder inte bara för det grekiska folket, utan även för de övriga europeiska ekonomierna. Den snabba minskning av den grekiska statsskulden som man nu kräver är oansvarig och kommer bara att fördjupa krisen.
10. Europaparlamentet anser att Europeiska rådets beslut den 11 februari 2010, vilket bygger på artikel 126.9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, är det sista steget innan man utdömer sanktioner mot Grekland. En sådan åtgärd har aldrig tidigare vidtagits. Beslutet om att kommissionen, ECB och IMF ska utöva tillsyn över den grekiska ekonomin driver nu in den grekiska ekonomin i en djup recession. Denna utveckling underblåses också av den åtstramningspolitik som främjats av Ekofinrådet.
11. Europaparlamentet understryker att den grekiska skuldsättningen är hög (12,7 % för 2009), men att även andra länder, såsom Storbritannien (12 %), Irland (14,7 %) och Spanien (10 %), är kraftigt skuldsatta. Nästan alla länder i euroområdet har brutit mot kriterierna i stabilitets- och tillväxtpakten. Man kan därför lätt dra slutsatsen att pakten har varit ineffektiv. Det enorma ekonomiska stödet för att rädda bankerna, de ekonomiska återhämtningsprogrammen och de minskande skatteintäkterna lämnar stora hål i budgetarna i alla länder.
12. Europaparlamentet tar bestämt avstånd från beslutet att låta IMF agera inom euroområdet och konstaterar att detta leder till en striktare tillämpning av stabilitets- och tillväxtpakten samtidigt som det skapar ett negativt institutionellt prejudikat.
13. Europaparlamentet är bekymrat över att investeringsbanker (Goldman Sachs, JP Morgan etc.), hedgefonder och kreditvärderingsinstitut har genomfört spekulativa angrepp på grekiska statsobligationer. Parlamentet efterlyser ett gemensamt och samordnat svar från hela EU på dessa angrepp. I detta sammanhang är det nödvändigt att strikt kontrollera hedgefonder och private equity inom EU och att förbjuda s.k. OTC-bolag.
14. Europaparlamentet är mycket bekymrat över den aldrig tidigare skådade kampanjen mot Grekland och det grekiska folket, där landets svåra situation utnyttjas för att väcka liv i gamla inrotade fördomar. Det är också oroväckande att Grekland blivit en måltavla i press och media eftersom landet, tillsammans med Portugal, Italien, Irland och Spanien, dömts ut som ett ”PIIGS”-land. Denna kampanj strider mot de grundläggande principerna om europeisk solidaritet.
15. Europaparlamentet kritiserar att det komplicerade läget i Grekland utnyttjas av finansmarknaderna och kommissionen och av nyliberala regeringar i medlemsstaterna för att pressa fram en nedmontering av välfärdssystemen. Det allmänna målet med dessa angrepp är att kraftigt försvaga den grekiska arbetarrörelsen, göra det lättare att genomdriva lönesänkningar och höja pensionsåldern.
16. Europaparlamentet betonar vikten av att ta itu med de enorma obalanser som finns inom EU på makronivå. Några EU-medlemsstater med stora överskott, t.ex. Tyskland, måste stärka sin inhemska efterfrågan, medan företagen i dessa länder måste slopa sin aggressiva exportstrategi. Vid G-20-mötet i Pittsburgh slogs det fast att överskottsländer är skyldiga att minimera obalanserna genom att stärka sin inhemska efterfrågan.
III. Den ekonomiska och sociala situationen i EU och kraven på en ny EU-strategi fram till 2020
17. Europaparlamentet understryker att den nuvarande ekonomiska och sociala krisen är ett resultat av EU:s nyliberala politik som förankrats i Lissabonfördraget och i den gamla ”Lissabonstrategin” och som går ut på att främja avreglerade finansmarknader, liberaliserade marknader för varor och tjänster, ökad ”finansialisering” av ekonomin, minskade offentliga investeringar, ökad exploatering genom omfattande lönesänkningar och avreglering av förhållandena mellan arbetsmarknadens parter samt på att gynna liberaliseringar och privatiseringar av de offentliga tjänsterna.
18. Europaparlamentet påpekar att denna politik medförde att stora ekonomiska och finansiella koncerner kunde göra enorma vinster och att det bildades stora oligopol under högkonjunkturerna. Dessa vinster återinvesterades inte i den reala ekonomin, utan gav upphov till ytterligare spekulationer på de liberaliserade finansmarknaderna tills spekulationsbubblan sprack. Parlamentet anser därför att ett djupt rotat problem med en orättvis fördelning ligger bakom nuvarande ekonomiska krisen.
19. Europaparlamentet anser att den tyngdpunkt på ”konkurrenskraft” och ”kostnadsminskningar” som ligger till grund för Lissabonstrategin även har förvärrat de allvarliga ekonomiska obalanserna inom euroområdet (länder med stora exportöverskott mot länder med stora underskott i bytesbalansen) och inom hela EU, vilket har undergrävt EU:s ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållning.
20. Europaparlamentet påpekar att kommissionens optimistiska förväntningar på en bärkraftig återhämtning som skulle börja under det sista kvartalet 2009 och sedan få vind i seglen under 2010 ännu inte har blivit verklighet. Ytterligare skattemässiga stimulansåtgärder behövs därför för att vända den nuvarande utvecklingen mot stagnation eller rentav deflation inom EU, eftersom den privata sektorn (hushåll och företag) fortfarande är djupt skuldsatt och oförmögen att ge skjuts åt investeringarna. Det krävs också budgetmässiga stödåtgärder för de länder som befinner sig i ett mer allvarligt läge. Man skulle t.ex. kunna erbjuda dem gemenskapsmedel i förskott utan att de behöver ta motsvarande medel ur de nationella budgetarna.
21. Europaparlamentet är mycket kritiskt till att det inte finns någon riktig europeisk samordning av de olika nationella återhämtningsplanerna, utan i stället en politik av typ ”sköt dig själv och strunt i andra”, där olika nationella system konkurrerar med varandra. Kommissionen och rådet uppmanas att snarast utarbeta ett europeiskt investeringsprogram för hållbar utveckling, sysselsättning och social integration på minst 1 procent av EU:s BNP genom att använda instrument på EU-nivå (EIB, EBRD, EU-budgeten, etc.). Detta program bör kompletteras med ett motsvarande offentligt investeringsprogram från medlemsstaternas sida för att ekonomin ska kunna stabiliseras och klimatförändringarna motverkas och för att främja full sysselsättning med arbeten av hög kvalitet och tillhörande sociala rättigheter.
22. Europaparlamentet anser att det behövs en ny strategi som främjar en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling i hela Europeiska unionen och som främjar unionens bidrag till arbetet för att bekämpa globala problem: en integrerad EU-strategi för social rättvisa, hållbarhet och solidaritet som bygger på ekonomiska, sociala och miljömässiga pelare som är inbördes förstärkande och som måste styras av en demokratisk och samarbetsinriktad process med samhällsekonomiskt styre.
23. Europaparlamentet påpekar att det inom den nya strategin måste finnas ett alternativt program som omformar och stärker medlemsstaternas ekonomiska återhämtningsprogram och samordnar dem med ett systematiskt europeiskt återhämtningsinitiativ som ska vara inriktat på rättvisa, full sysselsättning med ”riktiga jobb”, en ”grönare” ekonomi, social välfärd, bekämpning av fattigdom och social utslagning, förbättrad social och territoriell sammanhållning i EU samt införlivande av ett jämställdhetsperspektiv.
24. Europaparlamentet poängterar att den nya integrerade strategin behöver inte bara en intern dimension (EU och medlemsstaterna) utan även extern dimension (utrikespolitik, handel och grannskapspolitik) som ska anpassas till samma mål som dess interna dimension. Den nyliberala tanken på ”ett konkurrenskraftigt Europa i världen” måste skrotas.
25. Europaparlamentet understryker vikten av att fastställa ambitiösa mål, riktmärken och indikatorer för de olika komponenterna i den nya strategin. Det behövs andra indikatorer än bara BNP, bl.a. välfärd, utrotning av fattigdom och social utslagning, jämställdhet mellan kvinnor och män, rättvisa och jämlikhet för alla (även mellan regioner och när det gäller att överbrygga inkomst- och välståndsklyftorna) samt energi, naturresursanvändning och belastning på ekosystemen. EU:s lagstiftningsbefogenheter måste tillvaratas fullt ut, och det är angeläget att omforma och omfokusera de berörda instrumenten (t.ex. budgetförordningen, strukturfonderna, etc.) i stället för att endast förlita sig på frivilliga förfaranden som den öppna samordningsmetoden.
26. Europaparlamentet betonar att denna nya strategi för EU kräver makroekonomiska ramar som stöder hållbar utveckling, ökad miljövänlig inhemsk efterfrågan som grundar sig på progressiva löner, full sysselsättning med rättigheter och social och ekonomisk sammanhållning. Parlamentet begär därför att man driver en tillväxt- och sysselsättningsfrämjande penning- och skattepolitik som leder till en kombinerad, flexibel och samordnad expansiv skattepolitik för EU och dess medlemsstater, som grundar sig på följande:
i) Att ECB för en mildare penningpolitik och genomför en institutionell reform grundad på demokratiskt ansvarstagande, politisk kontroll och ekonomiska och sociala frågor, vilket bör visa sig genom att man särskilt inriktar sig på tillväxt och sysselsättning samtidigt som man ändrar det övergripande prisstabilitetsmålet.
ii) Att man upphäver stabilitets- och tillväxtpakten samtidigt som man upprättar en sysselsättnings- och tillväxtpakt som ska främja offentliga investeringar, stärka den inhemska efterfrågan, stödja mikroföretag och små och medelstora företag samt fastställa särskilda ekonomiska, sociala och miljömässiga kriterier som skräddarsys efter varje enskild medlemsstats särskilda behov, med särskild inriktning på arbetslöshets- och fattigdomsminskning.
iii) Att det skapas en penningpolitisk ersättningsfond i euroområdet för att vidta åtgärder vid s.k. asymmetriska ekonomiska chocker.
27. Europaparlamentet efterlyser en ny socialpolitisk agenda, som bör ha följande mål:
i) Utveckling av ett samhälle med sammanhållning som är öppet för alla, vilket förutsätter åtgärder som främjar stabila anställningsförhållanden och respekt för arbetstagarnas rättigheter.
ii) Främjande av ett samhälle som bygger på jämställdhet mellan könen och bekämpning av alla former av diskriminering.
iii) Fördelning av tillgångarna på ett sådant sätt att allas välfärd förbättras, vilket förutsätter offentliga och allomfattande välfärdssystem och garanterad tillgång för alla till offentliga tjänster av hög kvalitet, bl.a. hälsovård, utbildning och bostäder.
iv) En socialpolitik som tar hänsyn till alla grupper.
v) Deltagardemokrati som en del av social- och sysselsättningspolitiken.
28. Europaparlamentet efterlyser en ny miljöpolitisk agenda, som bör ha följande mål:
i) Frikoppling av ekonomisk tillväxt från parallell energitillväxt, tillväxt av naturliga resurser och råmaterialskonsumtion parallellt med dess minskning.
ii) Stöd för medlemsstaternas regelverk och övervakningssystem som förhindrar externa ekonomiska effekter på miljön, i synnerhet föroreningar och utsläpp av växthusgaser.
iii) Stöd för investeringar som främjar en reducering av avfall, återanvändning och återvinning av material, samt minskning och behandling av farligt industriavfall och giftigt avfall.
iv) Främjande av renare och säkrare transportsystem med investeringar i kollektivtrafik av hög kvalitet.
v) Investeringar i miljövänlig teknik, miljövänlig innovation och miljöeffektivitet.
29. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas parlament.