FÖRSLAG TILL RESOLUTION om EU 2020 – ny europeisk strategi för jobb och tillväxt
14.6.2010
i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen
Lothar Bisky, Nikolaos Chountis, Ilda Figueiredo, Patrick Le Hyaric, Kartika Tamara Liotard, Marisa Matias, Willy Meyer, Miguel Portas, Alfreds Rubiks, Eva-Britt Svensson, Kyriacos Triantaphyllides, Sabine Wils för GUE/NGL-gruppen
B7‑0354/2010
Europaparlamentets resolution om EU 2020 – ny europeisk strategi för jobb och tillväxt
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 24 november 2009 om samråd om framtidsstrategin ”EU 2020” (KOM(2009)0647),
– med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 2 februari 2010 om utvärdering av Lissabonstrategin (SEK(2010)0114),
– med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 med titeln ”Europa 2020”: En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (KOM(2010) 2020),
– med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådets vårmöte den 26 mars 2010 om EU 2020 och ekonomisk förvaltning,
– med beaktande av uttalandet från stats- och regeringscheferna i euroområdet den 7 maj 2010,
– med beaktande av slutsatserna från rådets (ekonomiska och finansiella frågor) extra möte den 9 och 10 maj 2010,
– med beaktande av artikel 110.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:
A. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna har under de senaste årtiondena fram till 2007–2008 vidgats (vinster och förmögenheter har ökat medan arbetets andel av nationalinkomsten har minskat drastiskt). Detta har varit den främsta drivkraften bakom de kraftigt ökande investeringarna på finansmarknaderna och de spekulativa prisbubblorna (Internet, den ”nya ekonomin”, fastigheter et cetera).
B. EU:s politik i allmänhet och Lissabonstrategin i synnerhet har förvärrat dessa trender i och med att de lagt tyngdpunkten på ”konkurrenskraft”, kostnadsnedskärningar, avveckling av välfärdsstaten, ständigt ökande flexibilitet på arbetsmarknaden, liberalisering av marknaderna i allmänhet och avreglering av finansmarknaderna i synnerhet.
C. Följden av allt det här blev att EU:s politik överlag tillsammans med Lissabonstrategin drev på en politik som gick ut på att medlemsstaterna skulle göra vinster på varandras bekostnad och konkurrera ihjäl varandra, så att fältet i många EU-länder blev fritt för olika såpbubbleaktiga högkonjunkturer, som fungerade på kredit och inte kunde hålla i längden, så att underskotten i bytesbalansen ökade och några få andra EU-länder fick en tillväxt som byggde på ohållbar konkurrens, vilket i sin tur skapade enorma överskott i bytesbalansen genom att det fördes en deflatorisk lönepolitik, som minskade den inhemska efterfrågan.
D. Varken de europeiska institutionerna eller medlemsstaternas regeringar gjorde någonting åt de ökande ekonomiska skillnader som uppstod till följd av den här konkurrensen inom euroområdet och EU-27, eftersom de levde i den fasta men felaktiga förvissningen om att det inte kan finnas några andra orsaker till ekonomisk instabilitet än inflation eller brist på ansvarskännande i skattepolitiken.
E. Därför bär Lissabonstrategin och EU-projektets monetaristiska uppbyggnad en stor del av ansvaret för att den finansiella och ekonomiska krisen brutit ut och för att vi inte lyckats uppnå de Lissabonmål vi föresatt oss, i och med att de banat väg för att smittan från ”problemkrediter” spritt sig till följd av avregleringen av finansmarknaden och gynnat spekulativa bubblor också i den ”reella ekonomin”. Det låter inte övertygande att Lissabonstrategins misslyckande skulle kunna hävdas bero bara på att medlemsstaterna inte genomfört den i tillräcklig utsträckning eller på att det saknats övervakning eller dylikt.
F. Trots allt vad Europeiska unionens statsmän brukat säga om kollektiva europeiska åtgärder och om solidaritet satte de i gång med en politik som gick ut på att sko sig på andra länders bekostnad med hjälp av konkurrerande nationella planer för att rädda finanssektorn och ge skattestimulans till återhämtningen. Det europeiska program för ekonomisk återhämtning som rådet antog i december 2008 ledde aldrig till ett mera samordnat svar på krisen från EU:s sida. Hittills har de åtgärder som vidtagits för att rädda bankerna och för att stimulera ekonomin fått som följd att finanssektorns och industrins förluster övertagits av samhället och recessionen bromsats upp, men någon återhämtning har de inte fått till stånd.
G. De här återhämtningsplanerna har gjorts upp utan att man alls tagit hänsyn till jämställdheten, och kvinnor är fortfarande i hög grad utestängda från beslutsfattandet i fråga om åtgärder till förmån för en ekonomisk och finansiell återhämtning. Olika stimulansåtgärder ger olika resultat för kvinnor respektive män. Under inledningsskedet av krisen drabbades visserligen mansdominerade näringsgrenar svårt (såsom bilindustrin, byggindustrin etc.) men det står klart att effekterna på medellång och lång sikt av att staten blir alltmer skuldsatt kommer att bli ödesdigra för de branscher där kvinnor utgör en stor del av de anställda, framför allt arbeten inom den offentliga sektorn och offentligt organiserade och/eller subventionerade tjänster inom den sociala sektorn samt inom hälso- och vårdtjänsterna.
H. BNP föll med 4,1 procent i EU under 2009 och vissa medlemsstater uppvisar fortfarande negativ ekonomisk tillväxt under detta år, vartill kommer att utsikterna för EU under 2010 talar om en bräcklig och trög tillväxt på 0,7 procent för EU 27 i bästa fall, den genomsnittliga arbetslösheten i EU-27 uppvisar tvåsiffriga tal, löneutvecklingen står stilla och den privata sektorn försöker i hög grad avveckla sina skuldförbindelser. Den privata sektorn kan inte ännu ge upphov till några nya investeringar eftersom kapacitetsutnyttjandet är lågt, de ekonomiska utsikterna mörka och företagen upplever ständiga problem med att få krediter.
I. I slutet av 2009 kom Europeiska rådet överens om en ”exit-strategi” och inledde förfaranden mot 20 medlemsstater till följd av alltför stora budgetunderskott, med krav på att dessa länder senast 2013–2014 eller tidigare skulle få ner underskotten till under 3 procent av sin bruttonationalprodukt. Många medlemsstater har redan gått till storms mot lönerna och gjort kraftiga nedskärningar i de offentliga utgifterna, så att lönerna och pensionerna inom den offentliga sektorn pressats ned, antalet anställda inom offentliga tjänster minskats och tjänsterna privatiserats samt åtgärder vidtagits för att höja momsen, socialavgifterna och den lagstadgade pensionsåldern.
J. EU:s ”exit-strategi” och finanssektorns beteende visar prov på en djupt rotad cynism: orsaken till att underskotten är stora och den offentliga sektorns skulder skjuter i höjden är ju i huvudsak att statsmakterna räddat finansvärlden från konsekvenserna av dess spekulation och de skador som sektorn tillfogat ekonomin. Och nu vänder sig alltså finansmarknaderna mot samma regeringar som en gång räddat dem och regeringarna låter i sin tur vanliga människor – arbetare, pensionärer m.fl. vilkas arbeten, löner, sociala förmåner och rättigheter nu är i farozonen – bära den börda det innebär att återbetala den offentliga sektorns skulder till samma fordringsägare inom finanssektorn.
K. Kommissionen bedömde stabilitets- och konvergensprogrammen hos 24 EU‑medlemsstater den 17 och 24 mars 2010 och den 14 april 2010, och uppmanade då merparten av dessa medlemsstater att gå in för hårdare nedskärningar i de offentliga utgifterna och flera ”strukturreformer”. Kommissionen föreslår att det ska inrättas mekanismer för en ännu hårdare övervakning av medlemsstaternas underskott och budgetplanering på medellång sikt. I slutsatserna från rådets vårmöte om ”ekonomisk förvaltning” förespråkas det också att artikel 136 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska användas för att skärpa övervakningen av budgetarna och att tyngdpunkten ska läggas vid ”de akuta utmaningarna i fråga om konkurrenskraftens och betalningsbalansens utveckling”.
L. En svångremspolitik av det slag som kommissionen och rådet förespråkar och de flesta medlemsstater genomför ökar deflationstrycket på en ekonomi som fortfarande är bräcklig och stagnerande och tar dessutom bort sådana ”automatiska stabiliseringsmekanismer” som socialskyddssystemen och de offentliga investeringarna, vilka visat sig vara effektiva motmedel mot nedgången, med åtföljande risk för att ekonomin på nytt tvingas in i en recession, så att vi nu också förlorat allt hopp om att den offentliga sektorns skulder kan minskas och en konsolidering i skattehänseende fås till stånd.
M. Mot bakgrund av detta föreslog kommissionen fem mål för den nya EU 2020-strategin, för att visa prov på sin förmenta ”verklighetskänsla”. Dessa mål bygger i hög grad på tidigare mål för Lissabonstrategin. EU kunde vid vårmötet inte nå fram till en överenskommelse om mål i fråga om personer som lämnar skolan i förtid och inte heller om högre utbildning eller minskning av fattigdom eller social utestängning. Detta är iögonenfallande mot bakgrund av att medlemsstaternas regeringar och rådet talat sig varma för att man måste investera i människor och färdigheter och energiskt ta itu med fattigdomen under Europaåret mot fattigdom 2010.
N. EU:s politik, Lissabonstrategin och framför allt EU 2020-strategin talar knappast alls om den demografiska omvandlingen och de förändringar på det rumsliga planet som går parallellt med den (och kännetecknas av en rask urbanisering och av att nationella trender inom befolkningsutvecklingen projiceras på städerna).
Allmänna anmärkningar om EU 2020 och EU:s ekonomiska förvaltning
1. Europaparlamentet påpekar att EU:s monetaristiska exit-strategi, som är rena sadismen, inte kommer att låta medlemsstaterna uppnå en konsolidering i skattehänseende, eftersom den kommer att försvaga automatiska stabiliseringsmekanismer som socialskyddssystemen och de offentliga investeringarna och dessutom pressa ned lönerna, så att den inhemska efterfrågan liksom skatteutfallet minskar. Parlamentet påpekar att en ekonomisk styrning av EU av det slag som föreslagits av rådet kommer att leda till en tillbakagång i socialt hänseende samt till att ekonomin ytterligare försvagas och den europeiska integrationen liksom också demokratin mister sin stabilitet.
2. Europaparlamentet påpekar att en sådan svångremspolitik inte kommer att kunna skapa tillräckliga investeringar för att göra ekonomin miljövänligare, skapa nya arbetstillfällen, förbättra utbildningen tillsammans med människors färdigheter och kvalifikationer eller bekämpa fattigdomen och den sociala utestängningen för att uppnå målen för EU 2020, oavsett om dessa mål blir mer eller mindre ambitiösa i den slutliga utformning de får av rådet i juni 2010. Parlamentet anser därför att EU 2020-strategin allt ifrån första början bygger på tomma löften och att det möjligen inte kommer att vara mödan värt att göra årliga översyner av de ”nationella reformprogrammen”.
3. Europaparlamentet anser att EU 2020-strategin saknar ambition till och med i jämförelse med den misslyckade Lissabonstrategin, och kritiserar skarpt att jämställdhet för kvinnor inte alls tas upp i EU 2020. Parlamentet påpekar att den här strategin, i en situation där arbetslösheten bara ökar, inte har någon klar inriktning på hur man ska kunna minska arbetslösheten med hjälp av den ekonomiska politikens och sysselsättningspolitikens redskap för hållbar utveckling och full sysselsättning.
4. Europaparlamentet hävdar att det viktiga med Lissabonstrategin inte varit att man skulle uppnå målen med den, utan att man skulle rätta sig efter nyliberala lärosatser. De nordiska länderna och Nederländerna gjorde bättre ifrån sig än Förenta staterna i fråga om sysselsättningsskapande och var EU-bäst på sysselsättning (överlag samt för kvinnor, äldre arbetstagare osv.) och samtidigt nådde de också toppresultat i världsomfattande skala i fråga om ”konkurrenskraft”, hållbar miljö och låg andel fattiga. Parlamentet anser att det bara skulle ha varit logiskt om man hade verkat för sådana värden och redskap och sådan politik som fortfarande fanns med i de ”nordiska modellerna”, med deras större omsorg om jämlikhet, om sociala frågor och om miljön och tagit dem till riktmärke för Europeiska unionen, men kommissionen och rådet vidhöll i stället att dessa länder borde öka flexibiliteten på arbetsmarknaden och verka för nyliberala ”strukturreformer”, trots att det just var de som uppnått de bästa resultaten.
5. Europaparlamentet påpekar att trots vad man för syns skull retoriskt talat om ”att göra ekonomin miljövänligare” och om social sammanhållning så har EU 2020 i mångt och mycket samma nyliberala anda och samma politiska inriktning som Lissabonstrategin, nämligen att tyngdpunkten vilar på ”konkurrenskraften”, ökad liberalisering på den inre marknaden, främjande av ytterligare privatiseringar med hjälp av offentlig-privata partnerskap, återupplivande av företagarandan, alldeles som om all sådan här politik inte redan hade bidragit till att vi fick en ekonomisk kris (till exempel den roll som en missriktad företagaranda spelat för utvecklingen av den nya ekonomin samt för de bubblor på de finansiella innovationernas område som sedan brustit).
Effektiva samordnade insatser inom de kommande 35 åren är avgörande för att vi ska få bukt med stagnationen, främja hållbar utveckling och bekämpa arbetslösheten
6. Europaparlamentet vidhåller att det behövs ytterligare stimulans i skatteväg under de kommande tre till fem åren för att bekämpa den ekonomiska stagnationen och utveckla en ”inträdesstrategi” för ny sysselsättning: en ny, starkare och bättre inriktad återhämtningsplan för EU, med jämställdhet som ett inslag i alla dess led och där en procent av EU:s BNP årligen avsätts för investeringar i en utveckling som är hållbar ur miljöns, samhällets och ekonomins synvinkel och där det arbetas för rättvisa, full sysselsättning med arbetstillfällen av god kvalitet, en miljövänligare ekonomi och social välfärd samt för att utrota fattigdomen och den sociala utestängningen och få till stånd en bättre social och territoriell sammanhållning inom EU. Parlamentet framhåller att detta måste åtföljas av liknande åtgärder på medlemsstatsnivå som konsekvent ska samordnas, dels medlemsstaterna sinsemellan, dels med åtgärder på EU-nivå.
7. Europaparlamentet påpekar att inget annat än en kraftfull återhämtning för ekonomin och en kvalitetshöjning i fråga om anständigt arbete och arbete av god kvalitet kan ge oss garantier för att underskotten i de offentliga budgetarna tillsammans med skuldsättningen för den offentliga sektorn ska kunna minskas på medellång sikt. Parlamentet framhåller att stabilitets- och tillväxtpakten i själva verket inte tillämpats under 2008 och 2009, för att medlemsstaterna skulle kunna dra i gång återhämtningsprogram. Parlamentet vidhåller att stabilitets- och tillväxtpakten inte ska tillämpas.
8. Europaparlamentet föreslår att investeringarna i EU:s nya återhämtningsplan och i medlemsstaternas initiativ för återhämtning ska inriktas på hållbar utveckling, såsom energisparande och förnybar energi, ren produktion, avfallsförebyggande, hållbar stadsplanering och hållbart bostadsbyggande, ekologiskt jordbruk, hållbart fiske och bevarande av ekosystemen, effektivare hushållning med vatten och naturtillgångar, omläggning av rustningsindustrin, utvidgade och bättre offentliga tjänster, utbildning, hälso- och sjukvård, långvård, sociala tjänster och den sociala ekonomin, stöd till allmännyttiga bostäder samt till vård- och utbildningssektorerna och bekämpning av fattigdom och social utestängning för att stödja skapande av hållbara ”gröna” och ”vita” jobb.
9. Europaparlamentet understryker att en av grundpelarna för en välfärdsstatsmodell som bygger på solidaritet och jämlikhet är att alla ska ha lika tillgång till vård och att framtiden för EU:s ekonomier och våra välfärdsstater i hög grad kommer att bero på hur vi kommer till rätta med våra ökande vårdbehov. Parlamentet påpekar att vårdarbetet i våra samhällen i dag utgör en viktig del av både den formella och informella ekonomin. Flertalet arbetstagare inom vårdsektorn är kvinnor som ofta saknar ordentliga arbetsvillkor och/eller anställningstrygghet. Parlamentet önskar att EU 2020-strategin ska ta upp frågan om vårdekonomin och därvid ha som mål att förbättra arbetsvillkoren och förbättra utbudet av offentliga vårdtjänster samt lika tillgång till vård för alla.
10. Europaparlamentet föreslår att en del av återhämtningsplanens investeringsprogram framför allt inriktas på de hårdast krisdrabbade näringsgrenarna för att målet om full sysselsättning och anständiga arbeten ska kunna nås. Detta innefattar en omläggning av bilindustrin i riktning mot hållbara transporttjänster, en utvidgning av järnvägsnäten samt tillhandahållande av en geografiskt heltäckande regional tågtrafik (programmet Rail Europe 2025), tillsammans med främjande av en miljövänlig varvsindustri och en stabilisering av stålindustrin. Parlamentet vidhåller att EU och medlemsstaterna bör låta denna omläggning åtföljas av åtgärder för bevarande av arbetstillfällen samt för yrkesutbildning, omskolning och utveckling av färdigheter och se till att arbetstagarna i de branscher som berörs kan få nya anställningar.
11. Europaparlamentet påpekar att EU och medlemsstaterna bör ordna med mekanismer för att de offentliga investeringarna enligt den nya återhämtningsplanen målmedvetet och under demokratisk kontroll ska riktas in på de hårdast krisdrabbade näringsgrenarna samt på nya framväxande hållbara industrier och tjänster samt på missgynnade regioner. Parlamentet insisterar på att de som berörs av dessa investeringar aktivt ska engageras och bli delaktiga och understryker att varje gång som medlemsstaterna står till tjänst med stöd, nytt kapital och ekonomiska garantier för företag i svårigheter bör detta leda till att den offentliga sektorn får en ökad andel, både av rösterna i företagen och av deras framtida vinster, något som bör användas för att påverka företagens investeringsstrategier. Parlamentet påpekar att medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att stärka den ekonomiska demokratin och för att ändra sättet att styra företag, så att arbetstagarna, fackföreningarna och konsumenterna får en starkare ställning och den sociala och miljörelaterade dimensionen kommer bättre fram i de strategiska valen av företag och allmänna tjänster.
12. Europaparlamentet föreslår att huvudinitiativen inom ramen för EU 2020, vilka föreslagits av kommissionen i en agenda för nya färdigheter och arbetstillfällen, ett resurseffektivt Europa och en union för innovationer och industripolitik, bör kopplas ordentligt till den nya återhämtningsplanen för EU samt omformas och göras mer ändamålsenliga så att de stöder den hållbara utvecklingen.
13. Europaparlamentet understryker att de arbetstidsförkortande åtgärder som vissa medlemsstater under 2009–2010 stött genom sina socialskyddssystem visat sig effektivt kunna få bukt med arbetslösheten och låta arbetstagarna stanna kvar i förvärvslivet. Parlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att genomgående främja arbetstidsförkortning med bibehållen lön för arbetstagarna, tillsammans med att det skapas ytterligare arbetstillfällen för att en ökning av arbetsbördan ska kunna undvikas, något som eventuellt skulle kunna stödjas med successivt minskande stöd till näringslivet under en övergångsperiod så länge den ekonomiska recessionen varar.
14. Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att verka för möjligheterna att förena arbetslivet och livet utanför arbetet, något som bäst kan åstadkommas genom att man förnyar standardmodellen för anställning: fast heltidsanställning med kortare arbetstid är den allmänna normen och utgör också modellen för deltidsanställningar, så att endast motiverat och socialt skyddat deltidsarbete (15 eller 25 timmar per vecka) erbjuds till dem som vill arbeta deltid. Parlamentet betonar att heltids- och deltidsanställning bör likställas när det gäller timlön, rätten till utbildning och livslångt lärande, karriärmöjligheter och socialt skydd.
15. Europaparlamentet framhåller att den europeiska sysselsättningsstrategin och de sysselsättningspolitiska riktlinjerna för nästa period (2010–2013) inte får bygga på ”flexicurity” utan i stället ta som utgångspunkt och huvudsakliga referenspunkt begreppet ”gott arbete”, varvid tyngdpunkten avgjort ska vila vid främjandet av arbetets kvalitet, bättre social trygghet och social integrering, främjande av hälsa och säkerhet i arbetslivet, en förbättring av arbetstagarnas nuvarande rättigheter tillsammans med att det införs nya rättigheter för dem, bättre hantering av de sociala riskerna samt möjligheter att förena arbetslivet och livet utanför arbetet. Parlamentet vidhåller att medlemsstaterna bör vidta effektiva åtgärder för att frångå osäker och atypisk anställning.
16. Europaparlamentet vidhåller att rådet och kommissionen måste lägga fram en EU-garanti för ungdomen som säkrar rätten för varje ung människa inom EU att omedelbart när han eller hon ställs inför arbetslöshet erbjudas inte bara ett lämpligt jobb med en rimlig lön som står i förhållande till kvalifikationer och kompetens, utan även lärlingsplats, extra utbildning eller en kombination av arbete och utbildning.
17. Europaparlamentet anser att åtgärder för att sänka lönerna och tvinga unionens arbetstagare att bjuda under varandras löner kommer att leda till deflation, minskad köpkraft och inhemsk efterfrågan samt ökad risk för att ekonomin faller tillbaka i en lågkonjunktur. Parlamentet understryker behovet av att fastställa effektiva minimigränser för lönerna på arbetsmarknadernas lägsta nivåer (minimilöner och dessutom tanken om livslön) och även på marknadernas högsta nivåer (maximilön om exempelvis 20 gånger den genomsnittliga lönen), genomförandet av principen om lika behandling och lika lön för lika arbete eller likvärdigt arbete på samma arbetsplats och möjligheten till positiv löneutveckling som kompensation för inflation, produktionsökning och en stark omfördelningsmekanism.
18. Europaparlamentet anser att obalanserna i bytesbalansen inom EU-27, länder med stora underskott i bytesbalansen i södra och östra Europa och länder med stora överskott i bytesbalansen, såsom Nederländerna, Tyskland och Österrike, måste åtgärdas på ett effektivt sätt av EU:s ekonomiska styrning. Parlamentet betonar att länderna med överskott måste ändra inriktning på sin ekonomiska utveckling för att stärka såväl den inhemska efterfrågan som den egna ekonomin. Parlamentet föreslår en utjämningsmekanism inom EU-27 genom vilken medlemsstater med ett överskott åläggs att betala ränta till länderna med underskott så att dessa kan investera i åtgärder som syftar till en modernisering av produktionen, de tjänster som tillhandahålls och infrastrukturen, öka produktiviteten och minska underskotten i bytesbalansen.
19. Europaparlamentet framhåller kommissionens uppskattning att den offentliga skulden hos de 27 EU-medlemsstaterna kommer att öka till i genomsnitt 84 % eller mer under 2011, trots de ”finanspolitiska konsolideringsåtgärder” som vidtas i medlemsstaterna. Parlamentet påpekar att den senaste utvecklingen i samband med Greklands eventuella misslyckande att undvika konkurs i värsta fall skulle kunna leda till att fler medlemsstater stupar på sina skulder, vilket i sin tur innebär att hela euroområdet kapsejsar. Parlamentet anser att det finns ett akut behov av att ta fram en ”plan B” för att motverka ett sådant scenario, baserat på en politisk kombination av förhandlingar med banker och finansinstitut om ett upphävande och en omfördelning av statsskulder och även mod till okonventionella åtgärder hos ECB som syftar till en utvidgning av balansräkningarna och monetarisering av skulderna genom inköp av statsobligationer med hjälp av strukturella operationer, så att en ekonomisk kollaps kan undvikas.
Nya finansieringskällor och nya bestämmelser för en hållbar återhämtning
20. Europaparlamentet uppmanar rådet att bredda mandatet för Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) så att deras utlåningspolitik kommer att täcka hela den nya återhämtningsplanen för Europa (inklusive en hållbar industripolitik m.m.).
21. Europaparlamentet uppmanar rådet att inrätta en gemensam EU-obligation, utgiven av Europeiska investeringsbanken, kollektivt garanterad av regeringarna i EU:s 27 medlemsstater och uppbackad av nationella skatteintäkter och likviditetsstöd från Europeiska centralbanken till dess ränta på 1 procent. Parlamentet påpekar att en sådan gemensam EU-obligation bör användas inte enbart för att förhindra finansiell spekulation och eliminera nuvarande spreadar på nationella statsskulder, utan framför allt för att finansiera den nya återhämtningsplanen för Europa. Parlamentet framhåller även att inte bara de länder som ingår i euroområdet, utan samtliga medlemsstater bör komma i åtnjutande av kreditskapandet via den gemensamma EU-obligationen. Parlamentet anser att EU och medlemsstaterna, genom att finansiera investeringar via EIB i stället för att låna på privata kapitalmarknader, skulle spara pengar som de skulle kunna använda till ytterligare åtgärder som stimulerar till investeringar.
22. Europaparlamentet understryker att en sysselsättnings- och inkomstmultiplikator på mellan 1,5 och 2 för sådana EIB-ledda offentliga investeringar kan uppnås, vilket innebär att åtgärder som vidtas inom ramen för återhämtningsplanen för Europa i stor utsträckning skulle kunna vara självfinansierande.
23. Europaparlamentet betonar att allt finansiellt stöd till medlemsstaterna via EU‑obligationer måste kopplas till principerna för den europeiska sociala modellen, strikt leda bort från nedskärningar i den offentliga sektorn och deflatoriska lönestopp m.m. samt tidsmässigt planeras på ett sådant sätt att konjunkturförstärkande finanspolitiskt åtstramande åtgärder undviks. Rådet uppmanas att annullera de villkor som fastställdes för Grekland och även de villkor som fastställdes för Lettland, Rumänien och Ungern för akut stöd från EU och Internationella valutafonden (IMF).
24. Europaparlamentet uppmanar rådet att på EU-nivå inrätta en allmän skatt på finansiella transaktioner för att tygla spekulationen och se till att den finansiella sektorn på ett rimligt sätt bidrar till ekonomisk återhämtning och en återfinansiering av den finansiella börda som de offentliga akutinsatserna medför. Parlamentet påpekar att aktuella studier visar att en allmän skatt på 0,1 procent på finansiella transaktioner i Europa skulle kunna leda till intäkter på 2,1 procent av BNP (ungefär 262 miljarder euro). Parlamentet föreslår att intäkterna från en allmän skatt på finansiella transaktioner används till utvecklingsstöd, krisförebyggande åtgärder och främjande av hållbar utveckling.
25. Europaparlamentet påpekar att bankerna fortsätter att ha en underförstådd men stark garanti för offentliga räddningsaktioner även efter akutinsatserna och de statliga garantierna (till ett belopp av 3 miljarder euro i Europa) men att de samtidigt inte behöver erlägga några avgifter för detta. Rådet uppmanas att fatta beslut om ett system för införande av balansräkningsavgifter för bankers skuldförbindelser (exklusive insättningar). Parlamentet påpekar att regeringarna kan höja avgifterna för större banker genom att anpassa storleken på avgiften efter balansräkningarnas storlek, och därmed komma åt problemet att banker blir så stora att de ”inte får gå omkull”.
26. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att höja skatterna på bankernas och chefernas bonusar, på kapitalinkomster (utdelningar, räntor), på kapitalvinster och på stora förmögenheter och arv, och att använda dessa skattemedel till att öka andelen investeringar som görs av den offentliga sektorn. Parlamentet påpekar att efterfrågan kan stärkas och inbäddas i en strategi för miljömässigt och socialt hållbar utveckling på detta sätt, varvid syftet även är att minska underskotten på medellång sikt. Medlemsstaterna bör se till att det görs nedskärningar i de militära utgifterna och i subventionerande åtgärder som är skadliga för miljön, så att man kan konsolidera de offentliga finanserna.
27. Europaparlamentet påpekar att ytterligare medel för den nya återhämtningsplanen för Europa bör frigöras genom nedskärningar i EU:s budget för exempelvis militära utgifter och försvarsutgifter, kärnkraft och kärnfusion samt projekt som omfattas av strukturfonderna eller rör transeuropeiska nät och som är skadliga för miljön. Parlamentet anser även att det måste inrättas budgetmässiga stödåtgärder för sådana länder som befinner sig i en ännu allvarligare krissituation, inte minst genom att anslå EU-medel utan att kräva några motprestationer på nationell nivå. Kommissionen och rådet uppmanas att förlänga giltigheten för de mindre stränga bestämmelser om statligt stöd som nyligen fastställts så att de kommer att gälla åtminstone så länge det råder stagnation och hög arbetslöshet.
28. Europaparlamentet anser att finanssektorn först och främst måste agera i allmänhetens intresse, acceptera lägre avkastning, eftersträva system som bygger på att risker undviks, sätta upp långsiktiga mål och göra avkall på kortsiktiga vinster. Parlamentet anser att det råder ett akut behov av att socialisera banksektor och inrätta en samhällsägd finanstjänst (förstatligade banker, lokala och regionala sparbanker, föreningsbanker) som beviljar krediter till investeringar som är till nytta för samhälle och miljö och skapar arbetstillfällen av god kvalitet där även arbetstagarnas rättigheter respekteras. Det kreditpolitiska beslutsfattandet inom finanssektorn måste ställas under demokratisk offentlig tillsyn och anställda och konsumenter ska ha ett demokratiskt inflytande över de beslut som fattas.
29. Europaparlamentet efterlyser slagkraftiga åtgärder som förhindrar spekulation på finansmarknaderna. Omedelbara och akuta åtgärder krävs för att förbjuda naken blankning och handel med kreditswappar och för att inrätta ett offentligt europeiskt kreditvärderingsinstitut. Parlamentet påpekar att hedgefonder och private equity bör förbjudas inom EU eller åtminstone beläggas med stränga restriktioner, offshore-centrum bör stängas, och pensionsfonder bör tillåtas investera uteslutande i europeiska statsobligationer, dock inte i hedgefonder eller private equity, utländska valutor, derivat eller andra kapitalinvesteringar. Kommissionen och rådet uppmanas att påskynda arbetet med att utarbeta strängare bestämmelser om tillsynen av den finansiella sektorn.
Ytterligare anmärkningar om EU 2020-målen och de olika politiska områdena
30. Europaparlamentet stöder det spanska ordförandeskapets förslag att sätta upp ett överordnat jämställdhetsmål för EU 2020-strategin. Parlamentet insisterar på att ett särskilt jämställdhetskapitel införs i strategin, som komplement till principen om integrering av jämställdhetsperspektivet. Detta särskilda kapitel bör beröra alla frågor i 2020-strategin som inriktas just på att bidra till ökad jämställdhet, såsom en översyn av socialskyddssystemen för att eliminera inslag som ger upphov till bristande jämställdhet, en förbättring av arbetsvillkoren i sektorer där kvinnor arbetar, en minskning av ofrivillig deltidsarbetslöshet, jämställdhet inom ramen för fortbildning och utbildning m.m.
31. Europaparlamentet efterlyser ett mål för minskning av den bristande jämställdheten på löneområdet till 0–5 procent senast 2020, och även mål för ökat tillhandahållande av tillgängliga och flexibla vårdtjänster av god kvalitet och till ett rimligt pris för alla, särskilt tillgång till barnomsorg, varvid målet är att garantera tillhandahållande av 70 procent av den barnomsorg som krävs för 0–3-åringar och 100 procent för gruppen 3–6-åringar. Det är mycket viktigt att man under den period som EU 2020-strategin omfattar och baserat på fortlöpande bedömningar av faktiska och potentiella behov fastställer särskilda mål för andra grupper som är beroende av vård, däribland äldre personer.
32. Europaparlamentet anser att EU 2020-strategins överordnade mål om den allmänna sysselsättningsnivån (75 procent) även bör gälla för kvinnors sysselsättningsnivå och att båda bör beräknas baserat på heltidsekvivalenter. Parlamentet föreslår ytterligare ett mål, närmare bestämt om att arbetslösheten ska ha halverats senast 2015.
33. Europaparlamentet efterlyser ambitiösare överordnade mål på klimat- och energiområdena: en minskning av koldioxidutsläppen med 40 procent till 2020 och med 80 procent till 2050 jämfört med 1990 samt en ökning av andelen förnybar energi i elförsörjningen till 35 procent senast 2020. Parlamentet föreslår att särskilda mål för minskning av utsläpp fastställs för transportsektorn, även för flyg- och fartygsindustrin. Parlamentet uppmanar till fastställande av ytterligare mål om en minskning av resursanvändningen och om avfallsförebyggande och betonar hur viktigt det är inte bara att genomföra en räddningsstrategi för biologisk mångfald för att återställa ekosystemen, utan även att se till att åtgärder på olika politiska områden, såsom jordbruk, transport, energi och markanvändningsplanering, inte påverkar ekosystemen negativt. Parlamentet efterlyser en genomgripande översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken för att främja varje lands självförsörjning i fråga om livsmedel, så att importen kan minskas, varvid lokal produktion och konsumtion bör prioriteras som ändamålsenliga verktyg i kampen mot klimatförändringar.
34. Europaparlamentet beklagar att kommissionen ser en sparsam och effektiv användning av energi, råvaror och andra naturresurser uteslutande som centrala faktorer för den ”framtida konkurrenskraften inom vår industri och i våra ekonomier” och att den därmed gör dessa värden beroende av affärsintressen vilkas företrädare kommer att understryka att endast åtgärder som leder till omedelbara vinster är godtagbara. Parlamentet efterlyser en översyn av mekanismen för ren utveckling och av systemet för handel med utsläppsrätter, som i praktiken allvarligt undergräver försöken att nå målet om en minskning av koldioxidutsläppen i EU och globalt.
35. Europaparlamentet uppmanar rådet att gå med på att ett överordnat mål ska vara att halvera fattigdomen till 2015. Parlamentet beklagar djupt att kommissionen försvagar sitt tidigare förslag om huvudinitiativet ”Europeisk plattform mot fattigdom”, där tanken numera är att initiativet ska garantera att tillväxtens och sysselsättningens fördelar kommer många till del och att människor som drabbats av fattigdom kan delta aktivt i samhället. Parlamentet betonar att EU fortfarande måste verka för att utrota fattigdom och social utestängning och inte bara göra det möjligt för fattiga att anpassa sig till sin akuta situation genom marginellt bättre tillgång till vissa tjänster.
36. Europaparlamentet står fast vid kraven på en målinriktad strategi för att bekämpa fattigdom och social utestängning, särskilt det överordnade målet att minska fattigdomen bland barn med 50 procent till 2012, ambitionen att få bukt med bostadslösheten till 2015, målet att fastställa minimilöner inom EU (lagstadgade kollektivavtal på nationell, regional eller sektoriell nivå) för att få till stånd en lön som motsvarar minst 60 procent av respektive genomsnittslön (nationellt, inom den berörda sektorn etc.), införande av minimiinkomstsystem inom EU och bidragsfinansierade system för ersättning för inkomstbortfall med inkomststöd om minst 60 procent av den nationella likställda medianinkomsten samt kravet på en tidsplan för när dessa mål ska vara uppnådda i samtliga medlemsstater. Parlamentet påpekar att man måste ta itu med bristen på ordentliga bostäder såväl på EU-nivå som i medlemsstaterna för att man ska kunna råda bot på bostadslösheten.
37. Europaparlamentet noterar att Europeiska rådets vårmöte fattade beslut om att ta itu med flaskhalsar som hämmar tillväxten inom ramen för EU 2020, bland annat genom att ytterligare utveckla den inre marknaden. Parlamentet konstaterar att kommissionen planerar ett stort antal initiativ under 2012 i detta ämne. Parlamentet riktar skarp kritik mot att kommissionens och rådets strategier för den inre marknaden innebär ytterligare avregleringar och privatiseringar. Parlamentet betonar vikten av en noggrann översyn av strategin för den inre marknaden, vars huvudfokus inte borde vara de stora företagen utan medborgarna och införandet av en stark social och miljöorienterad dimension som bygger på konkreta och mätbara mål och som återspeglar intressena hos arbetstagare, konsumenter samt små och medelstora företag.
38. Europaparlamentet kritiserar skarpt kommissionens och rådets åtagande att fortsätta arbetet med agendan för bättre lagstiftning genom det projekt som inom ramen för EU 2020 döpts om till ”smart lagstiftning” och som syftar till en begränsning av offentliga myndigheters regleringskapacitet. Parlamentet understryker att inte bara de bittra resultaten av den finansiella krisen har visat att myndigheternas regelutfärdande funktion i grund måste stärkas. Det finns ett stort behov av obligatoriska hållbarhetsbedömningar av mål på miljöområdet, sociala mål och målsättningar som rör jämställdheten, samt av en bedömning av kostnader för åtgärder som vidtas respektive inte vidtas. Parlamentet betonar att medlemsstaterna måste ha rätt att införa priskontroller för att justera stigande priser på basvaror.
39. Europaparlamentet noterar slutsatsen från Europeiska rådets vårmöte att införa en extern dimension inom ramen för EU 2020 för att främja våra intressen och ståndpunkter på den globala arenan genom deltagande på öppna och rättvisa marknader i hela världen. Parlamentet varnar för en aggressivare handelspolitik från EU:s håll och framhåller på nytt hur viktigt det är att handelspolitiken återspeglar sociala standarder och standarderna för miljö och mänskliga rättigheter för att man ska kunna utrota fattigdomen samt uppnå hållbarhet, utveckling och en rättvis och jämlik handel mellan EU och utvecklingsländerna.
EU:s ekonomiska förvaltning, den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen och rådets diskussion om ändring av fördraget
40. Europaparlamentet riktar skarp kritik mot de förslag från arbetsgruppen ledd av Europeiska rådets och Ekofinrådets ordförande som förespråkar striktare finansiell tillsyn och strukturella reformåtgärder i syfte att främja konkurrensutvecklingen och betalningsbalansen inom euroområdet.
41. Europaparlamentet noterar Ekofinrådets beslut att inrätta en europeisk finansiell stabiliseringsmekanism med en total volym på 500 miljarder euro, baserat på artikel 122.2 i fördraget och ett mellanstatligt avtal mellan medlemsstaterna i euroområdet, för att finansiellt stödja medlemsstater som befinner sig i en svår situation. Parlamentet håller med om att en stabiliseringsmekanism krävs med tanke på risken för en dominoeffekt med eventuella statliga konkurser bland medlemsstaterna i euroområdet. Dock motsätter sig parlamentet starkt en stabiliseringsmekanism vars aktivering och stöd villkoras på samma stränga sätt som stöd från EU/IMF på senare tid, och att IMF ska vara delaktig i finansieringsprocessen.
42. Europaparlamentet motsätter sig starkt kommissionens och rådets avsikter att skapa en ram för ett ännu högre tempo i det politiska arbetet med konsolideringen av de offentliga finanserna i medlemsstaterna, framför allt deras avsikter att begära ytterligare betydande konsolideringsåtgärder av Portugal och Spanien under 2010 och 2011, att tillämpa strängare bestämmelser och förfaranden för övervakning av medlemsstaterna i euroområdet och att införa effektivare sanktioner än de som i nuläget ingår i stabilitets- och tillväxtpakten. En sådan politik kommer inte att leda till något annat än en ännu djupare kris med omfattande deflation, och för medlemsstater som befinner sig i en svår ekonomisk situation kommer den att innebära en börda med tydligt konjunkturförstärkande och antisociala inslag.
43. Europaparlamentet noterar att Ekofinrådet betonade behovet av snabba framsteg med regleringen och tillsynen av finansmarknaderna, särskilt när det gäller derivatmarknaderna och den roll som värderingsinstituten spelar samt även i termer av omfattande bidrag från finanssektorn för att täcka de kostnader som krisen medför. Kommissionen och rådet uppmanas att påskynda arbetet med att utarbeta ändamålsenliga och effektiva förslag i detta sammanhang.
44. Europaparlamentet välkomnar den nya utformning av den makroekonomiska politiken som IMF nyligen bidragit med och som omfattar argument mot villkor som bygger på alltför stram svångremspolitik, liberalisering, privatisering och avreglering; förslaget omfattar även kontroller av kapitalrörelser och ett inflationsmål på fyra procent. Parlamentet föreslår att EU inleder ett motsvarande arbete för en ny utformning av sin makroekonomiska politik och av sin ekonomiska styrning.
45. Europaparlamentet anser att varje meningsfull debatt om ändring av EU-fördraget mot bakgrund av krisen först och främst måste fokusera på ett sätt att överge den monetaristiska struktur som finns förankrad i fördraget, dvs. ett sätt att överge de dysfunktionella Maastrichtkriterierna för den europeiska monetära unionen, fastställa kriterier för ”verklig konvergens” och mekanismer som hjälper medlemsstaterna att uppnå detta, återkalla stabilitets- och tillväxtpakten och ersätta den med en pakt för sysselsättning och hållbar utveckling, omforma Europeiska centralbankens stadga så att banken blir demokratiskt ansvarsskyldig och avskaffa dess fullständiga oberoende, omdefiniera bankens uppdrag så att det kommer att omfatta stöd till utveckling av hållbara och balanserade ekonomier, full sysselsättning, finansiell stabilitet och stabilitet för prissättning och valutakurser, för att nämna bara några få av de helt centrala ändringar av fördraget som måste diskuteras.
46. Europaparlamentet insisterar, med hänsyn till debatten om den inre marknaden, på att en klausul om sociala framsteg införs i EU:s primärrätt, varvid klausulen i fråga bör ange att grundläggande rättigheter i allmänhet samt strejkrätten och rätten till fackliga stridsåtgärder, rätten till kollektivförhandlingar m.m. alltid har företräde framför den inre marknadens ”grundläggande rättigheter”.
47. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas parlament.