FÖRSLAG TILL RESOLUTION om fri rörlighet för arbetstagare i Europeiska unionen (2011/2958(RSP))
13.12.2011
i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen
Ilda Figueiredo, Patrick Le Hyaric, Kyriacos Triantaphyllides, Paul Murphy, Willy Meyer, Jean‑Luc Mélenchon, Marie‑Christine Vergiat, Nikolaos Chountis, Jacky Hénin, Gabriele Zimmer för GUE/NGL-gruppen
B7‑0731/2011
Europaparlamentets resolution om fri rörlighet för arbetstagare i Europeiska unionen (2011/2958(RSP))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av artiklarna 21, 45 och 47 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och artiklarna 15, 21, 29, 34 och 45 i stadgan om de grundläggande rättigheterna,
– med beaktande av artikel 151 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,
– med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen[1],
– med beaktande av rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet[2],
– med beaktande av Internationella arbetsorganisationens (ILO) grundläggande arbetsnormer och FN:s och ILO:s agenda för anständigt arbete,
– med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen[3],
– med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier[4],
– med beaktande av rapporten från kommissionen till rådet om tillämpningen av övergångsbestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare från Bulgarien och Rumänien (KOM(2011)0729),
– med beaktande av artiklarna 115.5 och 110.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:
A. Rätten att bo och arbeta i en annan medlemsstat än den egna är en av unionens grundläggande friheter. Det är en grundläggande beståndsdel i unionsmedborgarskapet och en rättighet som erkänns i fördragen.
B. Principen om fri rörlighet för arbetstagare ger EU-medborgarna rätt att röra sig fritt inom EU för arbetsändamål på grundval av lika behandling, och skyddar arbetstagarnas och deras familjemedlemmars sociala rättigheter.
C. I artikel 45 i EUF-fördraget förbjuds all diskriminering på grund av nationalitet vad gäller anställning, lön och övriga arbetsvillkor.
D. Vissa medlemsstater begränsar fortfarande rätten till fri rörlighet för arbetstagare från Bulgarien och Rumänien genom övergångsbestämmelser som omfattar tre etapper som slutligen upphör den 31 december 2013.
E. Den andra etappen av övergångsperioden för de båda länderna upphör i slutet av 2011.
F. Medborgare från Rumänien utgör mer än 80 procent av medborgarna från de båda länderna (Rumänien och Bulgarien) som bor i en annan medlemsstat, främst i Italien (41 procent) och Spanien (38 procent), följt av Tyskland (5 procent), medan bulgariska medborgare till största delen bor i Spanien (38 procent), Tyskland (15 procent), Grekland (12 procent), Italien (10 procent) och Förenade kungariket (7 procent).
G. Bulgarien och Rumänien har drabbats hårt av den ekonomiska nedgången, och de stora löneskillnaderna till EU-15-länderna är fortfarande en stark drivkraft. Hård åtstramningspolitik och ”strukturella reformer” till följd av diktat från EU‑ECB‑IMF‑trojkan (Rumänien) eller beslut av nationella regeringar (Bulgarien) förvärrar recessionen i båda länderna och utgör en kraftig pushfaktor.
H. Migrerande bulgariska och rumänska arbetstagare förekommer främst i yrken som kräver låg (40 procent) eller medelhög (53 procent) utbildning, medan bara 7 procent av arbetstagarna från dessa länder är sysselsatta i yrken som kräver hög utbildning.
I. På längre sikt kan omflyttningar inom EU leda till press på åldersstrukturen och därigenom på de offentliga finanserna i ursprungsländerna, eftersom många unga har flyttat bort från Bulgarien och Rumänien. Det finns en risk för hjärnflykt från hälso- och sjukvårdssektorn i båda länderna, och denna sektor har kraftigt skurits ned till följd av åtstramningspolitiken.
1. Europaparlamentet anser i allmänhet att rätten till fri rörlighet för arbetstagare ska garanteras från och med det datum då ett land ansluter sig till EU och att övergångsbestämmelser som begränsar den rätten ska undvikas.
2. Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater som fortfarande har arbetsmarknadsrestriktioner för rumänska och bulgariska medborgare att upphäva dessa före utgången av 2011, i enlighet med den tidsfrist som fastställs i anslutningsfördraget.
3. Europaparlamentet uppmanar myndigheterna och samtliga aktörer att öka arbetstagarnas kunskap om sina rättigheter och de olika instrumenten (bland annat arbetsrätt, kollektivavtal, socialförsäkringsbestämmelser, bostäder, utbildning och barnomsorg) som reglerar deras anställningsförhållanden och deras arbets- och levnadsvillkor.
4. Europaparlamentet pekar på resultaten från kommissionens utkast till gemensam sysselsättningsrapport 2012, som förutspår att arbetslösheten och fattigdomen ytterligare kommer att öka i EU till följd av den fortsatta finansiella och ekonomiska krisen. Parlamentet understryker att tillfälliga jobb och deltidsjobb ökat, liksom ungdomsarbetslösheten, arbetslösheten på lång sikt och bland lågutbildade, samt att problemet med svart arbete är bestående och står för mer än 20 procent av ekonomin i vissa medlemsstater. Parlamentet noterar att den stigande arbetslösheten som är en följd av den nuvarande krisen har lett till att ett stort antal arbetstagare i många medlemsstater blivit tvungna att röra på sig mot sin vilja. Parlamentet konstaterar att det enda sättet att bekämpa detta är att erbjuda sysselsättning och se till att det finns tillräckligt med arbetstillfällen av hög kvalitet i alla berörda medlemsstater så att all fri rörlighet är en följd av val och inte av nödvändighet.
5. Europaparlamentet understryker därför att påtryckning troligtvis kommer att utövas mot rumänska och bulgariska arbetstagare att ”anpassa sig” till denna situation och acceptera anställningsvillkor som strider mot principen om lika behandling och rättigheterna i EU‑lagstiftningen om fri rörlighet för arbetstagare och deras familjer. Parlamentet noterar att mot bakgrund av kvalifikationsstrukturen för de migrerande rumänska och bulgariska arbetstagarna kommer de att utsättas för påtryckningar att anta mycket lågbetalda jobb och osäkra anställningar.
6. Europaparlamentet kritiserar skarpt EU:s ekonomiska styrning och dess sysselsättningspolitik som främjar en flexiblare arbetsmarknad, som båda syftar till att uppluckra bland annat det sociala skyddet, välfärdsstaten, arbetstagarnas rättigheter och kollektivförhandlingar och som förhindrar alla förnuftiga försök att råda bot på den finansiella och ekonomiska krisen genom att mobilisera investeringar i miljömässig och socialt hållbar utveckling. Parlamentet understryker att EU:s och dess medlemsstaters åtstramningspolitik och ”strukturella reformer” leder till en situation där arbetstagare bjuder under varandra, oberoende av nationalitet eller etniskt ursprung, vad gäller till exempel arbetsförhållanden, löner och socialskydd. Parlamentet understryker att EU:s nuvarande ekonomiska styrning och sysselsättningspolitik sålunda inte kan garantera arbetstagarnas rättigheter vid fri rörlighet.
7. Europaparlamentet upprepar sin begäran från 2008 om att rådet ska enas om ett EU-mål för minimilöner (lagstadgade kollektivavtal på nationell, regional eller sektoriell nivå), som ska ge en ersättning på minst 60 procent av relevant (nationell, sektoriell osv.) genomsnittslön, och att dessutom enas om en tidtabell för att nå detta mål i alla medlemsstater. Parlamentet pekar på att en effektiv politik för minimilöner är av avgörande betydelse för att förhindra att arbetsgivarna utnyttjar den fria rörligheten för arbetstagare för social dumpning.
8. Europaparlamentet påpekar att medlemsstaterna är skyldiga att genomföra FN:s och ILO:s agenda för anständigt arbete på ett grundligt sätt. Parlamentet insisterar på att EU:s och medlemsstaternas sysselsättningspolitik måste ändras till att främja konceptet ”bra arbete” i alla dess aspekter. Parlamentet understryker att detta är en förutsättning för att garantera arbetstagarnas och deras familjers sociala rättigheter vid fri rörlighet.
9. Europaparlamentet insisterar på en strikt tillämpning av principen om lika lön och lika arbetsförhållanden för arbete av samma värde för kvinnor och män på samma arbetsplats eller ställe.
10. Europaparlamentet betonar att effektiva kontroller utförda av arbetsinspektörer är ett mycket viktigt instrument för att garantera lika behandling och bekämpa svart arbete och social dumpning. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka arbetsinspektionerna samt tillhandahålla arbetsinspektörerna tillräckliga resurser. Parlamentet uppmanar kommissionen att förbättra samarbetet och samordningen mellan arbetsmiljöinspektioner i gränsöverskridande områden.
11. Europaparlamentet noterar rapporter om migrerande arbetstagare från Rumänien och Bulgarien som ”lämnat barn efter sig” då de sökt arbete i ett annat EU-land. Parlamentet påpekar att denna situation är fullkomligt oacceptabel, också med tanke på ursprungsländernas skyldigheter. Parlamentet insisterar på att medlemsstaterna måste se till att barn till migrerande arbetstagare inom EU inte drabbas av svårigheter vad gäller nationalitet eller medborgarskap på grund av de arbetsval som deras föräldrar gjort och att dessa barn måste få allt stöd som behövs för att garantera deras välfärd, utbildning och möjligheter i livet.
12. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ta itu med problemet med falskt egenföretagande bland rörliga arbetstagare och betonar behovet av att ge dessa arbetstagare tillgång till rättigheter och skydd.
13. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.