FÖRSLAG TILL RESOLUTION om återvinning av tillgångar för övergångsländer som omfattades av den arabiska våren
15.5.2013 - (2013/2612(RSP))
i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen
Véronique De Keyser, Pino Arlacchi, Ana Gomes, Göran Färm, María Muñiz De Urquiza, Raimon Obiols, Pier Antonio Panzeri, Norbert Neuser för S&D-gruppen
Se även det gemensamma resolutionsförslaget RC-B7-0188/2013
B7‑0189/2013
Europaparlamentets resolution om återvinning av tillgångar för övergångsländer som omfattades av den arabiska våren
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av sina tidigare resolutioner, särskilt resolutionen av den 14 mars 2013 om situationen i Egypten[1],
– med beaktande av medordförandenas slutsatser efter det sammanträde som hölls i arbetsgruppen EU–Tunisien den 28 och 29 september 2011,
– med beaktande av medordförandenas slutsatser efter det sammanträde som hölls i arbetsgruppen EU–Egypten den 14 november 2012,
– med beaktande av rådets förordning (EU) nr 101/2011 av den 4 februari 2011 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ mot bakgrund av situationen i Tunisien, och rådets förordning (EU) nr 1100/2012 om ändring av denna förordning,
– med beaktande av rådets förordning (EU) nr 270/2011 av den 21 mars 2011 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Egypten, och rådets förordning (EU) nr 1099/2012 om ändring av denna förordning,
– med beaktande av rådets beslut 2011/137/Gusp av den 28 februari 2011 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Libyen, rådets beslut 2011/625/Gusp och 2011/178/Gusp om ändring av detta beslut, rådets förordning (EU) nr 204/2011 av den 2 mars 2011 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Libyen och rådets förordning (EU) nr 965/2011 om ändring av denna förordning samt rådets genomförandeförordningar (EU) nr 364/2013 och nr 50/2013 om genomförande av artikel 16.2 i förordning (EU) nr 204/2011 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Libyen,
– med beaktande av FN:s konvention mot korruption från 2003, vilken trädde i kraft 2005 och godkändes på EU:s vägnar genom rådets beslut 2008/801/EG av den 25 september 2008,
– med beaktande av FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen) från 2000,
– med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolutioner 1970 (2011), 1973 (2011) och 2009 (2011) om Libyen,
– med beaktande av FN:s människorättsråds resolution 19/38 av den 19 april 2012 om hur förverkligandet av de mänskliga rättigheterna skadas av att penningmedel av olagligt ursprung inte återförs till ursprungsländerna och om vikten av förbättrat internationellt samarbete,
– med beaktande av initiativet för återvinning av stulna tillgångar, ett gemensamt program från Världsbanken och FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå,
– med beaktande av den handlingsplan om återvinning av tillgångar som antogs den 21 maj 2012 inom G8:s Deauvillepartnerskap med arabländer som befinner sig i en övergångsfas,
– med beaktande av den slutliga rapporten av den 13 september 2012 från det arabiska forumet för återvinning av tillgångar,
– med beaktande av artikel 110.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:
A. Återvinning av tillgångar för de länder som befinner sig i en övergångsfas efter den arabiska våren är en moralisk plikt och en högst politisk fråga för EU i dess förbindelser med sitt södra grannskap. Det är också en viktig ekonomisk fråga för de berörda södra grannländerna, eftersom dessa tillgångar – om de återförs och används på ett transparent och effektivt sätt – kan bidra till ländernas ekonomiska återhämtning. Återvinningen av tillgångar har en stor förebyggande effekt eftersom den sänder en stark signal mot straffrihet för dem som varit inblandade i korruption. Återvinningen är därför en viktig faktor som bidrar till att demokrati och rättssäkerhet skapas i de länder som befinner sig i en övergångsfas efter den arabiska våren. Dessutom har återvinningen av tillgångar en annan viktig effekt såtillvida att den tar itu med det endemiska problemet med penningtvätt och stärker stabiliteten i det internationella finanssystemet.
B. Det finns en omfattande internationell rättslig ram som bygger på internationella avtal och normer rörande korruption, penningtvätt och brottsbekämpning, särskilt FN:s konvention mot korruption från 2003, vilken ålägger konventionsstaterna tydliga skyldigheter, bland annat skyldigheterna att fastställa metoder för hantering av banksekretessen och att anpassa de inhemska rättssystemen så att processer för återvinning av tillgångar möjliggörs. I artikel 51 i FN:s konvention mot korruption fastslås att återförandet av tillgångar är en grundläggande princip i konventionen och att konventionsstaterna åtar sig att i största möjliga utsträckning erbjuda varandra samarbete och stöd i detta hänseende. I artikel 46.1 betonas att konventionsstaterna åtar sig att i största möjliga utsträckning erbjuda varandra ömsesidigt rättsligt bistånd vid utredningar, lagföring och rättsliga förfaranden när det gäller de överträdelser som omfattas av konventionen.
C. Den praktiska behörigheten för återvinning av tillgångar ligger först och främst hos de nationella myndigheterna i de anmodade staterna. Inom EU faller frysandet av tillgångar inom unionens behörighet, medan återvinningen och återförandet av dessa tillgångar tillhör medlemsstaternas behörighet i enlighet med deras nationella lagstiftning. Det hör till sakens natur att återvinningen av tillgångar kräver samarbete mellan flera olika nationella organ i anmodade och anmodande stater.
D. Processen för att återvinna tillgångar är vanligtvis komplex, känslig och långdragen. De gällande rättsliga bestämmelserna får inte kringgås, och enskilda individer får inte fråntas sina lagstadgade rättigheter i denna process. De anmodade staternas varierande och komplexa nationella lagstiftning, å ena sidan, och de anmodande staternas brist på adekvat rättslig sakkunskap och begränsade institutionella kapacitet, å andra sidan, är stora hinder för framgångsrika initiativ på detta område.
E. Efter vårrevolutionerna i arabländerna Egypten och Tunisien frös EU snabbt tillgångarna tillhörande de före detta diktatorerna, deras familjer och flera andra personer som stått deras regimer nära. I överensstämmelse med FN:s säkerhetsråds resolution 1970 (2011) antogs ett liknande EU-beslut med avseende på Libyen. Den nya rättsliga ram som antogs av rådet den 26 november 2012 gör det möjligt för EU:s medlemsstater att, på grundval av erkända rättsliga avgöranden, frigöra frysta tillgångar till Egypten och Tunisien.
F. Medordförandena i arbetsgruppen EU–Tunisien fastslog i sina slutsatser av den 29 september 2011 att arbetsgruppen är fast besluten att göra allt i sin makt för att hjälpa myndigheterna med att till det tunisiska folket återföra det som stulits genom den förra regimens korruption. För att underlätta återförandet av dessa tillgångar har EU tillkännagett att man kommer att erbjuda stöd till de tunisiska myndigheterna, framför allt genom att inrätta en stödgrupp för återvinningen av tillgångar, med experter baserade i Tunis och Bryssel.
G. Medordförandena i arbetsgruppen EU–Egypten fastslog i sina slutsatser att frysandet och återvinningen av förskingrade medel är en viktig politisk fråga för både Egypten och EU, och att EU kommer att fortsätta att inta en ledarroll i frågan om återvinning av tillgångar och på nära håll samarbeta med internationella partner, såsom Schweiz, de internationella finansiella institutionerna, i synnerhet Världsbankens initiativ för återvinning av stulna tillgångar och G8, för att kartlägga det aktuella läget, föreslå konkreta kommande åtgärder och förbättra samordningen.
H. Egypten, Libyen och Tunisien har gjort avsevärda insatser för att se till att de förskingrade tillgångar som stulits av tidigare diktatorer och deras regimer återförs till dessa länder. Man har bland annat inrättat särskilda nationella utredningskommissioner som getts i uppgift att spåra, identifiera och återvinna dessa tillgångar. Dessutom har man väckt talan i EU-medlemsstaternas domstolar. Flera viktiga internationella aktörer – däribland EU, medlemmarna i G8 och Schweiz – har reagerat positivt på dessa insatser. Hittills har dock få konkreta resultat uppnåtts på detta område.
I. Det proaktiva åtagandet från finanscentrumen och engagemanget och bidraget från det civila samhällets organisationer, både i anmodande och anmodade stater, är mycket viktiga delar i framgångsrika initiativ för återvinning av tillgångar.
J. Vid återvinning av tillgångar är kommunikationen särskilt viktig för att sprida bästa metoder och skapa incitament genom offentliggörandet av framgångshistorier. Vilseledande uttalanden om storleken på de tillgångar som ska återvinnas kan dock ge upphov till orealistiska förväntningar bland allmänheten i de berörda sydliga partnerländerna, vilket kan motverka sitt syfte.
1. Europaparlamentet understryker att det är ekonomiskt betydelsefullt att förskingrade tillgångar som stulits av tidigare diktatorer och deras regimer återförs till de länder som befinner sig i en övergångsfas efter den arabiska våren. Detta är även en moralisk plikt och en fråga av stor politisk betydelse, eftersom det är symboliskt viktigt att på nytt skipa rättvisa och utkräva ansvar i en anda av demokrati och rättssäkerhet och att visa att EU är politiskt engagerat och trovärdigt. Återföringen av tillgångar utgör därför en mycket viktig dimension av unionens partnerskap med dess södra grannländer, särskilt Egypten, Libyen och Tunisien.
2. Europaparlamentet betonar att EU har en central roll när det gäller att främja och underlätta processen för att återvinna tillgångar, även om denna process sker i överensstämmelse med nationella bestämmelser och den relevanta behörigheten framför allt ligger hos de nationella myndigheterna.
3. Europaparlamentet noterar att det trots avsevärda ansträngningar från de egyptiska, libyska och tunisiska myndigheterna och en stark politisk vilja från alla sidor har gjorts mycket begränsade framsteg av de tjänstemän som arbetar med att återvinna förskingrade tillgångar. Detta beror huvudsakligen på varierande och komplexa bestämmelser och förfaranden i de olika nationella rättssystemen och på rättslig inflexibilitet, brist på expertis i de länder som omfattades av den arabiska våren i fråga om rättsliga, finansiella och administrativa förfaranden i europeiska och andra jurisdiktioner samt på bristfälliga resurser i dessa länder.
4. Europaparlamentet begär att EU och dess medlemsstater ska göra en kraftansträngning för att bistå Egypten, Libyen och Tunisien med återvinningen av tillgångar. Parlamentet understryker att återvinningen av tillgångar är en väsentlig del av unionens stöd för en demokratisk övergång och ekonomisk återhämtning i dessa länder och kan stärka det ömsesidiga förtroendet på båda sidorna i en anda av partnerskap med samhällena, vilket utgör en hörnsten i EU:s reviderade grannskapspolitik.
5. Europaparlamentet välkomnar den nya rättsliga ram som rådet antog den 26 november 2012 och som underlättar återföring av förskingrade tillgångar till Egypten och Tunisien genom att tillåta medlemsstaterna att frigöra frysta tillgångar på grundval av erkända rättsliga avgöranden och genom att uppmuntra till informationsutbyte mellan medlemsstaternas berörda myndigheter, å ena sidan, och myndigheterna i Egypten och Tunisien, å andra sidan. Parlamentet betonar dock att man måste uppnå konkreta resultat och till fullo inbegripa Libyen i denna process.
6. Europaparlamentet välkomnar det nära samarbetet mellan EU-institutionerna och andra viktiga internationella aktörer i samband med Egyptens, Libyens och Tunisiens återvinning av tillgångar, särskilt Världsbankens och FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrås initiativ för återvinning av stulna tillgångar. Parlamentet understryker vikten av att till fullo utnyttja befintliga mekanismer på såväl nationell som internationell nivå. Samtidigt är det viktigt att anta nödvändig ny lagstiftning och anpassa den befintliga nationella lagstiftningen i de nationella rättssystemen på detta område.
7. Europaparlamentet begär att det utan dröjsmål upprättas en EU-mekanism bestående av en grupp utredare, åklagare, jurister och andra experter från medlemsstaterna, andra berörda europeiska länder och USA, i syfte att bidra med rådgivning och bistånd av rättslig och teknisk karaktär till de av den arabiska vårens länder där det pågår en process för återvinning av tillgångar. Parlamentet begär att denna mekanism finansieras på vederbörligt sätt genom det relevanta finansieringsinstrumentet inom ramen för unionens yttre förbindelser. Det är viktigt att denna EU-mekanism är bärkraftig, med tanke på dessa rättsliga förfarandens komplexa, känsliga och långdragna karaktär. Parlamentet konstaterar också att det är möjligt att i ett senare skede skjuta till ytterligare medel till denna mekanism genom samfinansieringsavtal med anmodande stater.
8. Europaparlamentet uppmuntrar den parlamentariska församlingen för unionen för Medelhavsområdet att ta upp frågan om återvinning av tillgångar i de länder som befinner sig i en övergångsfas efter den arabiska våren, i syfte att inbegripa ledamöter av de nationella parlamenten från bägge sidor av Medelhavet i denna process.
9. Europaparlamentet ger sitt erkännande och helhjärtade stöd åt det bidrag som det civila samhällets organisationer, både i anmodande och anmodade stater, lämnar i arbetet för att återvinna tillgångar, särskilt genom att ge information till berörda myndigheter, uppmuntra samarbete mellan viktiga nationella och internationella aktörer, övervaka återföringen av tillgångar och säkerställa att de återförda tillgångarna används på ett transparent och effektivt sätt i den anmodande staten.
10. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, medlemsstaternas parlament och regeringar, Schweiz parlament och regering, USA:s kongress och president samt Egyptens, Libyens och Tunisiens parlament och regeringar.
- [1] Antagna texter, P7_TA(2013)0095.