Förfarande : 2013/2612(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : B7-0191/2013

Ingivna texter :

B7-0191/2013

Debatter :

Omröstningar :

PV 23/05/2013 - 13.8
Röstförklaringar

Antagna texter :


FÖRSLAG TILL RESOLUTION
PDF 131kWORD 64k
15.5.2013
PE509.819v01-00
 
B7-0191/2013

till följd av ett uttalande av vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik

i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen


om återvinning av tillgångar för övergångsländer som omfattades av den arabiska våren (2013/2612(RSP))


Willy Meyer, Patrick Le Hyaric, Marie-Christine Vergiat, Jacky Hénin, Sabine Lösing, Younous Omarjee, Alda Sousa, Marisa Matias, Paul Murphy för GUE/NGL-gruppen

Europaparlamentets resolution om återvinning av tillgångar för övergångsländer som omfattades av den arabiska våren (2013/2612(RSP))  
B7‑0191/2013

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av sina tidigare resolutioner om den europeiska grannskapspolitiken, unionen för Medelhavsområdet och länderna i det södra grannskapet, såsom Tunisien, Egypten, Libyen och Marocko,

–   med beaktande av FN:s konvention mot korruption från 2003, vilken trädde i kraft 2005 och godkändes på Europeiska unionens vägnar genom rådets beslut 2008/801/EG av den 25 september 2008,

–   med beaktande av resolution 19/38 från FN:s råd för mänskliga rättigheter av den 19 april 2012 om hur det blir till skada för förverkligandet av de mänskliga rättigheterna att penningmedel av olagligt ursprung inte återförs till ursprungsländerna och om vikten av förbättrat internationellt samarbete,

–   med beaktande av den slutliga rapporten av den 13 september 2012 från det arabiska forumet för återvinning av tillgångar,

–   med beaktande av folkrättens principer om annullering av illegitim och odiös skuld,

–   med beaktande av sin resolution av den 10 maj 2012 om handel för att uppnå förändring: EU:s handels- och investeringsstrategi för södra Medelhavsområdet efter vårrevolutionerna i arabländerna(1), särskilt punkt 6 i den,

–   med beaktande av handlingsplanen EU–Egypten från 2007 och associeringsavtalet mellan EU och Egypten, vilket trädde i kraft den 1 juni 2004,

–   med beaktande av rådets förordning (EU) nr 270/2011 av den 21 mars 2011 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Egypten, och rådets förordning (EU) nr 1099/2012 om ändring av nämnda förordning,

–   med beaktande av medordförandenas slutsatser efter det sammanträde som hölls av arbetsgruppen EU–Egypten den 14 november 2012,

–   med beaktande av Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan EU och Tunisien, vilket trädde i kraft den 1 mars 1998, och av handlingsplanen EU–Tunisien, vilken trädde i kraft den 4 juli 2005,

–   med beaktande av rådets förordning (EU) nr 101/2011 av den 4 februari 2011 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ mot bakgrund av situationen i Tunisien, och rådets förordning (EU) nr 1100/2012 om ändring av nämnda förordning,

–   med beaktande av medordförandenas slutsatser efter det sammanträde som hölls av arbetsgruppen EU–Tunisien den 28 och den 29 september 2011,

–   med beaktande av de pågående förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Tunisien,

–   med beaktande av förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och Libyen under tiden för Muammar Gaddafis regim, vilka avbröts 2011,

–    med beaktande av rådets beslut 2011/137/Gusp av den 28 februari 2011 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Libyen och rådets beslut 2011/625/Gusp och 2011/178/Gusp om ändring av det, rådets förordning (EU) nr 204/2011 av den 2 mars 2011 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Libyen och rådets förordning (EU) nr 965/2011 om ändring av den   och rådets genomförandeförordningar (EU) nr 364/2013 och nr 50/2013 om genomförande av artikel 16.2 i förordning (EU) nr 204/2011 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Libyen,

–   med beaktande av Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Konungariket Marocko, å andra sidan, särskilt artikel 2 i avtalet,

–   med beaktande av den framskjutna ställning som Marocko beviljades i oktober 2008,

–   med beaktande av de pågående förhandlingarna om ett djupgående och omfattande frihandelsområde mellan EU och Marocko, vilka inleddes den 1 mars 2013,

–   med beaktande av artikel 110.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A. Barcelonaprocessen, som inleddes 1995, utmynnade i associeringsavtal mellan EU och ett dussintal länder i södra Medelhavsområdet. Färdplanen från Rabat, som infördes 2005, fokuserade på att främja antagandet av frihandelsavtal och ytterligare liberaliseringar, snarare än på en balanserad utveckling i regionen till förmån för arbetstagare och fattiga.

B.  I flera länder i Nordafrika och Mellanöstern och på Arabiska halvön har det bildats betydande arbetar- och medborgarrörelser som fortfarande verkar och kräver bättre levnadsvillkor och åtgärder mot orättvisor, arbetslöshet och korruption samt mer demokrati och rättigheter, social rättvisa och ett stopp för exploatering, förtryck och krig.

C. Den strukturanpassningspolitik (i form av avreglering av livsmedelspriser, privatiseringar och åtstramningsåtgärder) som i årtionden påtvingats av Internationella valutafonden (IMF) och internationella organisationer är en viktig del av förklaringen till sociala och ekonomiska problem som arbetslöshet och fattigdom som lett till folkresningar i de berörda länderna.

D. Återvinning av tillgångar för länder som omfattades av den arabiska våren är en moraliskt bjudande plikt och en högst politisk fråga i EU:s förbindelser med det södra grannskapet. Det är också en viktig ekonomisk fråga för de grannar i söder som det berör, eftersom dessa tillgångar, om de återförs och används med insyn och effektivitet, kan bidra till den ekonomiska återhämtningen. Återvinningen av tillgångar har en förebyggande verkan, eftersom den ger ett kraftfullt budskap till dem som är inblandade i korruption att det inte går att ostraffat hålla på med sådant.

E.  EU och framför allt regeringarna i vissa medlemsstater och Förenta staterna som i flera årtionden stött odemokratiska regimer har ett särskilt ansvar för den sociala och ekonomiska situation som lett fram till folkresningarna. Av utvecklingen i Nordafrika, Mellanöstern och Arabiska halvön sedan 2011 har det framgått att EU totalt misslyckats med sin politik gentemot länderna i södra Medelhavsområdet. Principerna för den nya europeiska grannskapspolitiken är de samma som de som ledde till att den tidigare grannskapspolitiken misslyckades, såsom förhandlingar om djupgående och omfattande frihandelsavtal och liberalisering av tredjeländers ekonomi.

F.  Skulden är ett viktigt sätt för att främmande makter och finansiella makthavare ska kunna ingripa, i samröre med de lokala makthavareliterna, och följden blir att den nationella suveräniteten kränks, att folket överlag utarmas och att människors ekonomiska och sociala rättigheter brutalt försämras. Så länge det rådde diktatur användes odiös och illegitim skuld som ett redskap att underkuva människor politiskt och som en mekanism för att överföra inkomster från det arbetande folket, framför allt till storkapitalet i världen. I dag används sådan skuld för att vidmakthålla det nykolonialistiska herraväldet över ekonomierna i länderna i södra Medelhavsområdet.

G. I folkrätten används tre kriterier för att definiera begreppet odiös skuld: folket i den skuldsatta staten har inte samtyckt till den, folket i den skuldsatta staten har ingen nytta av den, och kreditgivarna vet att de lån som de beviljat varken legat i folkets intresse eller godkänts av folket. Länderna i världens södra del har redan betalat tillbaka sin skuld flera gånger om, och både i söder och i norr är skulden ett kraftfullt medel för att överföra produktiva tillgångar i storkapitalets ägo.

H. Egypten har varit låst i en politisk och ekonomisk kris i flera månader. Under 2012 förekom mer än 3 400 protester mot ekonomiska och sociala frågor, mest i form av strejker och ockupationer, runtom i Egypten. Mellan 1981 och 2012 betalade Egypten över 80 miljarder USD i utlandsskulder och räntor. Landet har tvingats anta ekonomiska åtstramningsreformer för att kunna komma i fråga för ett lånepaket på 4,8 miljarder USD från IMF och dessa åtstramningsreformer för att kontrollera underskottet kommer att leda till sämre arbets- och levnadsvillkor och sociala förhållanden för Egyptens befolkning.

I.   När Tunisiens diktator Zayn al-Abidin Ben Ali störtades belastades landet med en offentlig utlandsskuld på 14,4 miljarder USD, något som svårt hindrar det tunisiska folkets utveckling. Enligt Tunisiens centralbank betalade Tunisien mellan 1970 och 2009 tillbaka 2,47 miljarder USD mer än vad landet lånat. En sådan skuldsättning ledde inte till bättre levnadsvillkor för folket och den förmögenhet som klanen Ben Ali samlat på hög under sina 23 år vid makten bevisar att flera kreditgivare har varit inblandade.

J.   De regeringar som kommit till makten i Tunisien och Egypten efter det att diktatorerna Ben Ali och Hosni Mubarak störtats har själva tagit nya lån för att betala de odiösa skulder som de tidigare diktaturregimerna lämnat efter sig, och de lånen är till mycket större nytta för kreditgivarna än för folket. Tunisien och Egypten förhandlar för närvarande om nya arrangemang med IMF för att återbetalningen av den odiösa skuld som länderna fått i arv ska kunna fortsätta.

K. Libyens ekonomi har inte återhämtat sig efter kriget, med undantag för oljesektorn. Den politiska och ekonomiska splittringen i landet åstadkoms i hög grad för att tillgodose utländska investerares intressen, och den nya regeringen har återupptagit det arbete med att ytterligare liberalisera landet, som inleddes 2003.

L.  Bland länderna i södra Medelhavsområdet är Marocko det land som fått mest EU-medel. Landets kung Mohammed VI äger aktiemajoriteten i Marockos största privata holdingbolag, Société Nationale d’Investissement (SNI, alltså Nationella investeringsbolaget). Över 50 procent av de företag som finns noterade på börsen i Casablanca har anknytning till Marockos kungliga familj. Under 2012 uppgick Marockos offentliga skuld till 71 procent av BNP, och mellan 1983 och 2011 betalade Marocko över 115 miljarder USD i utlandsskuld, vilket motsvarar åtta gånger det ursprungliga skuldbeloppet, och landet har fortfarande 23 miljarder USD att betala. Marocko ockuperar olagligt Västsahara.

M. Hittills har det inte skett någon förändring av regimen i Marocko eller Bahrain, och bägge länderna är exempel på hur EU lånar ut pengar till auktoritära förtryckarregimer som brutalt slår ned på dem som protesterar.

1.  Europaparlamentet betonar att återföringen av de medel som tidigare diktatorer och deras regimer i de övergångsländer som omfattades av den arabiska våren olovligt tillskansat sig, liksom identifieringen av den odiösa skuld som diktatorerna förorsakat länderna, inte bara är en uppgift av ekonomisk betydelse, utan också en moraliskt bjudande plikt och en högst politisk fråga, eftersom detta också symboliserar att rättvisa och ansvarsskyldighet återställs, i en anda av demokrati och rättsstat. Parlamentet anser dock att frågan om dessa länders skuld är avgörande viktig och att återvinningen av tillgångar är en del av problemet med odiös och illegitim skuld.

2.  Europaparlamentet anser att det internationella samfundet bör slå fast ett gediget system av internationella avtal och normer om korruption, penningtvätt och brottsbekämpning, särskild hänsyn ska tas till Förenta nationernas konvention mot korruption från 2003. Parlamentet uppmanar det internationella samfundet att göra allt som behövs för att identifiera och frysa tillgångar som härstammar från korruption i Tunisien, Egypten, Libyen och Marocko.

3.  Europaparlamentet fördömer att EU, framför allt somliga medlemsstaters regeringar, flera årtionden i sträck stött dessa regimer och påpekar att dessa regimer fått fortsätta, med Förenta staternas och EU:s goda minne och medverkan, eftersom de föregett att de erbjöd skydd mot islamismen.

4.  Europaparlamentet påminner om punkt 6 i sin resolution av den 10 maj 2012 där parlamentet anser att den offentliga utlandsskulden i länderna i Nordafrika och Mellanöstern är motbjudande (”odiös skuld”) eftersom den byggdes upp av diktaturregimer, framför allt för att bygga upp personliga rikedomar för den politiska och ekonomiska eliten och köpa vapen, vilka ofta har använts för att förtrycka den egna befolkningen. Parlamentet kräver därför att man på nytt diskuterar denna skuld, särskilt när den avser vapenrelaterade utgifter.

5.  Europaparlamentet stöder alla medborgarledda granskningar av skulderna som syftar till att alla former av odiös och illegitim skuld ska identifieras och ovillkorligen annulleras. Parlamentet avvisar därför alla utbyten och omläggningar av skulder som gjorts för att rentvå sådana skulder och anser att regeringarna också bör anmoda kreditgivarna att redogöra för sitt lagstridiga handlande och kräva ersättning för vållad skada. Parlamentet uppmanar med kraft alla regeringarna både i syd och nord att inleda sådan skuldgranskning, liksom Norge och Ecuador gjorde 2006.

6.  Europaparlamentet vill att Tunisiens och Egyptens skuldåterbetalningar till EU omedelbart ska inställas (varvid räntorna ska frysas) och att dessa skulder måste granskas, under medverkan av det civila samhället, eftersom man endast på detta sätt kan få klarhet om vilka ändamål pengarna lånats för samt under vilka omständigheter låneavtalen undertecknats, vilka villkor som fastställts och vilka konsekvenser de fått för miljön, samhället och ekonomin. Parlamentet understryker vikten av att dessa skulder granskas, eftersom man på det sättet både kommer att kunna identifiera vilken del av Tunisiens och Egyptens skulder som är illegitima och förhindra en ny runda av illegitim och ohållbar skuldsättning, och understryker samtidigt ansvaret både för de europeiska kreditgivarna och för de internationella finansinstituten där EU:s medlemsstater spelar en framträdande roll.

7.  Europaparlamentet uttrycker sin solidaritet med att folket i Nordafrika och Mellanöstern och på Arabiska halvön gått till strids och rest sig för att skapa bättre levnadsvillkor, sociala rättigheter och arbetstagarrättigheter och för frihet och demokrati.

8.  Europaparlamentet påpekar att det framgått av dessa folkresningar att den europeiska grannskapspolitiken misslyckats och att EU:s politik för yttre förbindelser snabbt måste ses över. Parlamentet uppmanar EU att skapa en ny ram för förbindelserna med dessa länder och regioner. Denna ram ska bygga på icke-inblandning i ländernas interna angelägenheter och respekt för deras suveränitet, och syftet ska vara att stödja grannregionernas utveckling och främja sysselsättning och utbildning snarare än att satsa på ”associeringsavtal”, vilka framför allt är inriktade på att skapa frihandelsområden som gynnar de europeiska företagens intressen.

9.  Europaparlamentet motsätter sig skarpt de villkor som lånen från IMF är förenade med, eftersom de kommer att bidra till sämre levnadsvillkor för arbetstagarna och för de mest utsatta skikten i samhället, framför allt kvinnorna, som spelat en utslagsgivande roll för den demokratiska övergången i dessa länder.

10. Europaparlamentet fördömer än en gång den militära interventionen i Libyen som leddes av Frankrike, Storbritannien, Förenta staterna och Kanada under Natos överinseende och betonar att man inte tillnärmelsevis nått fram till en lösning på de politiska, ekonomiska och sociala krav som fått sitt ursprung i den folkliga uppslutningen mot Muammar Gaddafis regim. Parlamentet oroar sig också över dagens ekonomiska och politiska splittring i landet där den vanskliga situationen för befolkningen förvärras och upprepar sitt stöd till befolkningens oförytterliga rätt att få tillgång till och kunna bestämma över landets resurser.

11. Europaparlamentet anser att regimen i Marocko är en korrumperad förtryckarregim som påminner om Mubaraks och Ben Alis regimer. Parlamentet stöder den rörelse bland marockanska kvinnor som kämpar mot mikrofinansorganisationer som finansieras av IMF och missbrukar situationen och upprepar att Marockos suveränitet över Västsahara aldrig blivit folkrättsligt erkänd samt yrkar på att kommissionen och rådet ska upphöra med att tillämpa vare sig associeringsavtalet mellan EU och Konungariket Marocko eller landets framskjutna ställning, till dess att Marocko rättar sig efter internationell lag, framför allt FN:s resolutioner om att det ska folkomröstas om självbestämmande i Västsahara samt om att avkolonialiseringen ska slutföras så att det blir slut på den marockanska ockupationen.

12. Europaparlamentet kritiserar skarpt den intensiva vapenhandel som EU:s medlemsstater bedriver med Libyen, Egypten och andra förtryckarregimer, såsom i Marocko, Bahrain och Saudiarabien.

13. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, medlemsstaternas regeringar och parlament, den parlamentariska församlingen för unionen för Medelhavsområdet, Afrikanska unionen och Egyptens, Tunisiens, Libyens och Marockos regeringar och parlament.

 

(1)

Antagna texter, P7_TA(2012)0201.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy