Förfarande : 2013/2666(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : B7-0482/2013

Ingivna texter :

B7-0482/2013

Debatter :

PV 21/10/2013 - 11
CRE 21/10/2013 - 11

Omröstningar :

PV 23/10/2013 - 11.8
Röstförklaringar

Antagna texter :

P7_TA(2013)0443

FÖRSLAG TILL RESOLUTION
PDF 174kWORD 103k
16.10.2013
PE514.588v02-00
 
B7-0482/2013/rev

till följd av frågorna för muntligt besvarande B7‑0517/2013 och B7‑0518/2013

i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen


om klimatförändringskonferensen i Warszawa, Polen (COP 19) (2013/2666(RSP))


Matthias Groote för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet
Karl-Heinz Florenz för PPE-gruppen
Dan Jørgensen för S&D-gruppen
Corinne Lepage för ALDE-gruppen
Bas Eickhout för Verts/ALE-gruppen
Anna Rosbach för ECR-gruppen
Sabine Wils för GUE/NGL-gruppen
ÄNDRINGSFÖRSLAG

Europaparlamentets resolution om klimatförändringskonferensen i Warszawa, Polen (COP 19) (2013/2666(RSP))  
B7‑0482/2013/rev

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–       med beaktande av FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och Kyotoprotokollet till denna,

–       med beaktande av resultaten från FN:s klimatförändringskonferens på Bali 2007 och handlingsplanen från Bali (beslut 1/COP 13),

–       med beaktande av den femtonde partskonferensen (COP 15) inom ramen för UNFCCC och av den femte partskonferensen, i dess egenskap av möte mellan parterna i Kyotoprotokollet (CMP5), som hölls i Köpenhamn den 7–18 december 2009, samt av Köpenhamnsöverenskommelsen,

–       med beaktande av den sextonde partskonferensen (COP 16) inom ramen för UNFCCC och av den sjätte partskonferensen, i dess egenskap av möte mellan parterna i Kyotoprotokollet (CMP6), som hölls i Cancún i Mexiko den 29 november–10 december 2010, samt av Cancúnavtalen,

–       med beaktande av den sjuttonde partskonferensen (COP 17) inom ramen för UNFCCC och av den sjunde partskonferensen, i dess egenskap av möte mellan parterna i Kyotoprotokollet (CMP7), som hölls i Durban i Sydafrika den 28 november–9 december 2011, särskilt besluten rörande Durbanplattformen för förstärkta insatser,

–       med beaktande av den artonde partskonferensen (COP 18) inom ramen för UNFCCC och av den åttonde partskonferensen, i dess egenskap av möte mellan parterna i Kyotoprotokollet (CMP8), som hölls i Doha i Qatar den 26 november–8 december 2012, samt av antagandet av avtalet ”Doha Climate Gateway”,

–       med beaktande av den nittonde partskonferensen (COP 19) inom ramen för UNFCCC och av den nionde partskonferensen, i dess egenskap av möte mellan parterna i Kyotoprotokollet (CMP9), som ska hållas i Warszawa i Polen, den 11–23 november 2013,

–       med beaktande av EU:s klimat- och energipaket från december 2008,

–       med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/101/EG av den 19 november 2008 om ändring av direktiv 2003/87/EG så att luftfartsverksamhet införs i systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen(1),

–       med beaktande av sin resolution av den 4 februari 2009: 2050: Framtiden börjar i dag: rekommendationer för EU:s framtida integrerade politik i klimatförändringsfrågan(2),

–       med beaktande av sina resolutioner av den 25 november 2009 om EU:s strategi inför Köpenhamnskonferensen om klimatförändringar (COP15), av den 10 februari 2010 om resultatet av Köpenhamnskonferensen om klimatförändringar (COP 15) (3), av den 25 november 2010 om klimatförändringskonferensen i Cancún (COP 16) (4), av den 16 november 2011 om klimatförändringskonferensen i Durban (COP 17) (5) och av den 22 november 2012 om klimatförändringskonferensen i Doha i Qatar (COP 18) (6),

–       med beaktande av sin resolution av den 15 mars 2012 om färdplan för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050(7),

–       med beaktande av kommissionens samrådsmeddelande av den 26 mars 2013 The 2015 International Climate Change Agreement: Shaping international climate policy beyond 2020 (SWD(2013)0097),

–       med beaktande av rådets slutsatser av den 9 mars 2012 om uppföljningen av den sjuttonde partskonferensen inom ramen för UNFCCC (COP 17) och av den sjunde sessionen i partsmötet för Kyotoprotokollet (CMP 7) (Durban, Sydafrika den 28 november–9 december 2011),

–       med beaktande av rådets slutsatser av den 15 maj 2012 om snabbstartsfinansiering för klimat,

–       med beaktande av rådets slutsatser av den 18 juli 2011 och den 24 juni 2013 om EU:s klimatdiplomati,

–       med beaktande av den sammanfattande rapporten från FN:s miljöprogram (Unep) från november 2012 The Emissions Gap Report 2012,

–       med beaktande av Världsbankens rapport Turn Down the Heat. Why a 4 °C Warmer World Must be Avoided,

–       med beaktande av frågorna till rådet och kommissionen om klimatförändringskonferensen i Warszawa (COP 19) (O-000095 – B7‑0517/2013 och O‑000096 – B7‑0517/2013),

–       med beaktande av artiklarna 115.5 och 110.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.     Klimatförändringarna utgör ett akut och potentiellt oåterkalleligt hot mot våra samhällen, den biologiska mångfalden och vår planet och måste därför tas itu med på internationell nivå av samtliga parter.

B.     Enligt ”Doha Climate Gateway” ser man med oro på den stora klyftan mellan den samlade effekten av parternas nuvarande åtaganden om att begränsa de globala årliga växthusgasutsläppen senast 2020 å ena sidan och de samlade utsläppsvägar som skulle innebära en rimlig chans att begränsa ökningen av den årliga genomsnittstemperaturen vid jordytan till 2 ºC (tvågradersmålet) å andra sidan.

C.     Enligt vetenskapliga bevis som FN:s klimatpanel lagt fram kan tvågradersmålet uppnås endast om de globala utsläppen når sitt högsta värde senast 2015 och om utsläppen minskas med åtminstone 50 procent jämfört med 1990 års nivåer senast 2050 och därefter fortsätter att minska. EU bör därför kräva konkreta åtgärder och ett effektivt genomförande av dessa på global nivå före 2020.

D.     Enligt Världsbankens rapport Turn Down the Heat kommer den aktuella utsläppsutvecklingen att leda till en uppvärmning på 2 °C jämfört med förindustriell tid inom de närmaste 20 till 30 åren och en uppvärmning på 4 procent fram till 2100. En utveckling i riktning mot en ökning på 4 °C kan resultera i att temperaturerna stiger avsevärt mer i särskilt känsliga tropiska områden.

E.     Nya vetenskapliga rön understryker också risken för att redan en temperaturhöjning på 2 °C är för mycket, och man är allmänt enig om att temperaturhöjningen hittills (som på global nivå uppgår till uppskattningsvis 0,8 ºC över den förindustriella nivån) är en bidragande orsak till vissa av de humanitära kriser och livsmedelskriser som vi upplevt, särskilt de allvarligaste kriserna i Afrika, särskilt på Afrikas horn och i Sahel.

F.     De allmänt erkända risker och kostnader som den nuvarande utsläppsminskningsbanan medför för världen kräver inte bara åtaganden, utan även politisk vilja att uppfylla dem från samtliga parter.

G.     För många regioner är redan en uppvärmning på 2 °C ytterst farlig. 112 länder, däribland de mest sårbara länderna, de små östaterna och de minst utvecklade länderna, har begärt att koldioxiden i atmosfären ska minska till under 350 ppm och att den globala temperaturhöjningen ska stabiliseras under 1,5 °C.

H.     Warszawakonferensen (COP 19) kommer att bli avgörande för att nödvändiga framsteg görs med Durbanplattformen, så att man kan bana väg för förberedelsen av åtaganden och ingåendet av ett globalt rättsligt bindande avtal senast 2015.

I.      Ett sådant globalt rättsligt bindande avtal måste vara förenligt med en 2 °C-kompatibel koldioxidbudget, rättvisa och principen om ”gemensamt men differentierat ansvar alltefter förmåga”, samt måste erkänna behovet av att alla betydande utsläppare antar sådana ambitiösa och tillräckliga mål och motsvarande åtgärder för att minska växthusgasutsläppen som låter deras ansvars- och kapacitetsutveckling framgå. 90 procent av den globala utsläppsökningen pågår i utvecklingsländer som inte har några minskningskrav på sig enligt det nuvarande Kyotoprotokollet.

J.      Vid COP16 i Cancún (2010) förband sig de utvecklade länderna att ställa 30 miljarder USA-dollar till förfogande för perioden 2010-2012 och, senast 2020, 100 miljarder USA‑dollar såsom ”nya och ytterligare anslag” per år för att åtgärda vad klimatförändringarna kräver i utvecklingsländer. Avsikten med dessa anslag var att tillförsäkra en balans mellan anslagen till anpassningsåtgärder respektive till begränsande åtgärder. Hittills finns det inte någon internationellt överenskommen definition om vad som egentligen ska förstås med ”nya och ytterligare”.

K.     Trots det åtagande som parterna godkände i Köpenhamn om att under tre års tid tillhandahålla 30 miljarder US-dollar som en snabbstartsfinansiering finns det ännu ingen säkerhet om hur stor klimatfinansiering som kommer att ges för att säkra åtagandets trovärdighet.

L.     Det erkänns alltmer att man måste se upp med försöken att undergräva eller urvattna klimatskyddsinsatserna från ekonomiska aktörer som släpper ut betydande mängder växthusgaser eller drar nytta av förbränning av fossila bränslen.

M.    Unionen kommer att behöva införa en mekanism för koldioxidinkludering vid gränserna om de internationella förhandlingarna skulle stranda.

N.     Enligt en studie från Potsdaminstitutet för klimatforskning och universitet i Madrid kommer frekvensen för extrema värmeböljor att fördubblas fram till 2020 och fyrdubblas till 2040. Studien kommer också fram till att utvecklingen kan hejdas under andra hälften av det här århundradet om de globala utsläppen minskas i grunden. Händelseutvecklingen tycks bekräfta vad forskarna säger till oss, i och med att naturkatastrofer som översvämningar eller extrema stormar inträffar oftare även i Europa.

O.     En studie från Europeiska centrumet för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop) kommer fram till att det är möjligt att åstadkomma en hållbar och energieffektiv ekonomi och samtidigt säkra jobbtillväxten.

P.     Enligt en studie från Potsdaminstitutet för klimatforskning kan den globala ekonomiska tillväxten, om de globala åtgärderna för en övergripande internationell klimatpolitik försenas till efter 2030, komma att minska med upp till 7 procent under det första årtiondet efter klimatpolitikens genomförande, jämfört med endast 2 procent om avtalet ingås redan 2015.

Q.     EU:s initiativ med borgmästaravtalet fortsätter vara mycket framgångsrikt, i och med att nästan 5 000 lokala myndigheter nu förbundit sig att senast 2020 gå längre än EU:s klimat- och energipolitiska mål. Denna entusiasm och detta engagemang från europeiska lokala myndigheters sida bör tas som ett exempel för att det ska ställas upp en ambitiös klimat- och energipolitik även på internationell nivå.

R.     Utvecklade länder och utvecklingsländer är ense om principen om gemensamt men differentierat ansvar alltefter förmåga. Likväl görs det på tok för lite att begränsa växthusgasutsläppen och de ynkliga resultaten från de tidigare COP‑konferenserna kommer sig av att det saknas politisk vilja från somliga länders sida. Mot bakgrund av de extrema naturkatastroferna på senaste tiden måste det här åtgärdas.

S.     Regeringarna har ett kollektivt ansvar för att det adekvat tas itu med den utmaning i fråga om klimatet som människosläktet och vår jord är ställda inför. De bör få stöd från alla relevanta aktörer, inklusive invånare och industrier i sina respektive länder.

T.     Det internationella samfundet söker en ny ram för global utveckling genom två parallella spår, nämligen översynen av millenniemålen och målen för hållbar utveckling, en process som kom i gång vid konferensen Rio+20. Det finns betydande överlappningar mellan dessa spår.

U.     Klimatutmaningen minskar på intet sätt utvecklingsutmaningarna utan förvärrar dem. Resurser till det offentliga utvecklingsbiståndet får inte omdirigeras till klimatbistånd, utan även i fortsättningen bör klimatbiståndet ges utöver nivåerna och åtagandena för det offentliga utvecklingsbiståndet.

V.     Klimatförändringarna utgör ett enormt hot mot en lång rad mänskliga rättigheter, bland annat rätten till livsmedel, rätten till vatten och sanitet, och mer generellt, rätten till utveckling.

W.    Globalt sett kommer runt 20 procent av växthusgasutsläppen från avskogning och andra former av markanvändning och förändrad markanvändning. Kombinerat jord- och skogsbruk stärker effekterna av begränsningen av koldioxidutsläpp genom en ökad koldioxidlagring och minskar fattigdomen genom en diversifiering av inkomsterna i de lokala samhällena.

X.     Enligt International Energy Outlook 2013 kommer den globala efterfrågan på energi att öka med 56 procent mellan 2010 och 2040(8), och att tillgodose efterfrågan skulle leda till en betydande ökning av koldioxidutsläppen. Efterfrågan och utsläppen kommer främst att öka i tillväxtekonomierna. Enligt siffror från Internationell valutafonden har subventionerna till fossila bränslen runtom i världen uppgått till 1 900 miljarder USA‑dollar, varav största delen kommer från Förenta staterna, Kina och Ryssland (vilka tillsammans svarar för ungefär hälften av dessa subsidier(9)).

Y.     Många länder har av olika skäl, bland annat klimatskydd, resursbrist, resurseffektivitet, energitrygghet, innovation och konkurrenskraft, vidtagit åtgärder för att åstadkomma en grönare ekonomi i industri- och energisektorn. Enligt Internationella energiorganet steg dock de globala koldioxidutsläppen till rekordhöjder 2012.

Z.     Klimatrelaterade innovationer i energi- och industrisektorn skulle ge Europa en fördel och en ledande position på den växande globala marknaden för energirelaterade varor och tjänster.

AA.  Innovation världen över inom en hållbar energisektor (både på produktions- och användarnivå) skapar sysselsättning, stimulerar till ekonomisk tillväxt, ökar självförsörjningen med energi och kommer att resultera i en renare värld där klimatförändringarna begränsas och tillräcklig energiförsörjning tryggas.

Durbanplattformens framskridande

1.      Europaparlamentet anser att avtalet för perioden efter 2020 måste slå ihop dagens ”lappverk” av bindande och icke-bindande ordningar inom ramen för FN:s klimatkonvention och Kyotoprotokollet till ett enda övergripande och sammanhängande system som är bindande för alla parter. Parlamentet betonar att avtalet för tiden efter 2010 inte längre bör dela in världen i ”utvecklingsländer” eller ”industrialiserade länder”, utan i stället innefatta krav på bidrag från varje land, enligt principen om gemensamt men differentierat ansvar alltefter förmåga. Parlamentet anser i detta sammanhang att utsläppsminskningar som beräknas utifrån ett antal indikatorer, bland annat BNP per capita, tekniktillgång och livskvalitetsindex, skulle kunna vara ett användbart verktyg.

2.      Europaparlamentet betonar det betydande arbete som behöver göras i den tillfälliga arbetsgruppen för Durbanplattformen för förstärkta insatser i fråga om de principer och den ram som ska gälla för det nya globala klimatavtalet och vägen mot att uppnå detta senast vid COP 21 i Paris 2015. Parlamentet noterar ytterligare att dess arbete måste påverkas av klimatpanelens femte utvärderingsrapport som ska vara klar 2014. Parlamentet framhåller att 2015 års avtal måste uppnå målet om att minska de globala utsläppen till under 1990 års nivåer senast 2030 och bör sikta på en utfasning av de globala koldioxidutsläppen fram till 2050.

3.      Europaparlamentet konstaterar att oförmågan att få till stånd ett rättvist upplägg i fråga om att dela upp begränsnings- och anpassningsinsatserna mellan länder har varit ett hinder för ett adekvat avtal. Parlamentet betonar att rättvisa och balans, bland annat i form av ett dynamiskt grepp på principen om gemensamt men differentierat ansvar alltefter förmåga, måste bilda kärnan i det nya avtalet för att det ska kunna bli ett adekvat svar på klimatfrågorna.

4.      Europaparlamentet anser att det internationellt rättsligt bindande protokoll som nu förhandlas fram inom ramen för Durbanplattformen bör bygga på, utveckla och förbättra de redan överenskomna bestämmelserna inom UNFCCC och Kyotoprotokollet. Parlamentet anser därför att detta bör ske genom en process där man undersöker ett antal rättviseprinciper och rättviseindikatorer, såsom tillräcklighet, ansvar, kapacitet samt utvecklings- och anpassningsbehov.

5.      Europaparlamentet anser att EU har förutsättningar att spela en konstruktiv roll för att man lättare ska nå fram till en överenskommelse om rättvis insatsfördelning. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett EU-förslag om global insatsfördelning.

6.      Europaparlamentet välkomnar Ban Ki-Moons förslag om att hålla ett klimattoppmöte för världens ledare i september 2014 och ett ”för-COP” för folket, i Venezuela 2014. Parlamentet betonar vikten av ett välorganiserat evenemang med betydelsefulla resultat och med deltagande på högsta politiska nivå och under medverkan av det civila samhället, för att säkra och bibehålla den nödvändiga politiska dynamiken inför konferenserna 2014 och 2015. Parlamentet anser att ett lyckat avtal 2015 förutsätter att länderna gör åtaganden om minskade växthusgasutsläpp innan världens ledare håller sitt toppmöte och betonar att EU måste föregå med gott exempel och i tid före toppmötet anta ambitiösa mål för 2030 i fråga om minskade växthusgasutsläpp, energieffektivitet och förnybara energikällor.

7.      Europaparlamentet efterlyser ett COP‑beslut i Warszawa som fastställer tidtabellen och processen för att ålägga alla parter att utarbeta begränsningsåtaganden 2014 och sedan utvärdera och se över dem 2015. Parlamentet anser att COP‑besluten även bör precisera vilka informationskrav som ska åtfölja de föreslagna begränsningsåtagandena och säkerställa kriterier för öppenhet och insyn, kvantifiering, jämförbarhet, verifierbarhet och tillräcklighet.

8.      Europaparlamentet anser det som en förutsättning för att EU ska kvarstå i ledningen inom arbetet med att utveckla teknik för ett framtida klimatvänligt samhälle, att EU har som mål att växthusgasutsläppen ska minska med åtminstone 50 procent fram till 2030.

9.      Europaparlamentet anser att de begränsningsåtaganden som föreslagits av parterna måste stödjas med principen om gemensamt men differentierat ansvar alltefter förmåga, samt att de måste kunna mätas, rapporteras och verifieras och vara tillräckliga för att tvågradersmålet ska uppnås (och således innebära att klyftan mellan åtaganden och mål överbryggas, alltså att såväl gränserna för växthusgasutsläppen som minskningsmålen för 2020 fastställs till det som behövs för att tvågradersmålet ska hålla). Parlamentet upprepar att de befintliga åtagandena följaktligen bör ses över samfällt och göras mer ambitiösa så att tvågradersmålet kan uppnås. Parlamentet beklagar att EU:s minskningsmål inte står i konsekvens vare sig med tvågradersmålet som EU antagit eller med en kostnadseffektiv utvecklingsgång i riktning mot målet om minskade växthusgaser fram till 2050. Parlamentet understryker att EU måste sätta tryck på de parter som inte befinner sig på en bana förenlig med tvågradersmålet.

10.    Europaparlamentet understryker att politiken måste stå på vetenskaplig grund och att man absolut måste hålla fast vid och med ännu större eftertryck driva igenom tvågradersmålet. Parlamentet anser att insatser för att stärka begränsningsåtagandena och genomföra dessa måste kopplas samman med en mer formaliserad, regelbunden och strikt framstegsöversyn med vetenskapliga inslag som syftar till att minska klyftan mellan åtaganden och mål.

11.    Europaparlamentet konstaterar att det finns betydande kopplingar mellan målet om global fattigdomsutrotning inom ramen för millennieutvecklingsmålen – som för närvarande ses över – och processen för målen om hållbar utveckling som lanserades vid Rio+20-konferensen. Parlamentet vill att dessa bägge processer sammanförs i en enda övergripande och heltäckande ram och att det uppställs en rad mål för att utrota fattigdom och främja hållbar utveckling under perioden efter 2015.

12.    Europaparlamentet poängterar att ett stabilt och långsiktigt politiskt ramverk med ambitiösa långsiktiga mål är den största utmaningen, där även investeringar underlättas.

13.    Europaparlamentet upprepar att det nuvarande åtagande- och översynssystemet (”pledge and review”) inte kommer att åstadkomma de grundläggande förändringar som krävs för att bekämpa klimatförändringarna på lång sikt, och uppmanar därför samtliga parter att även överväga andra tillvägagångssätt.

Kyotoprotokollet

14.    Europaparlamentet välkomnar EU:s, Schweiz, Norges, Liechtensteins, Islands och Australiens beslut att ansluta sig till en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet med början den 1 januari 2013, vilket innebär en övergång till en ny internationell ordning som omfattar alla parter och som ska ha upprättats senast 2020, och kräver att den ratificeras omgående såsom man kom överens om i Doha.

15.    Europaparlamentet förtydligar att Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod visserligen kommer att ha begränsad räckvidd men att den ändå bör ses som ett mycket viktigt mellansteg och en bro på vägen mot ett effektivare och mer omfattande internationellt avtal för perioden efter 2020 som är bindande för alla parter.

16.    Europaparlamentet upprepar att många länder redan föregår med gott exempel och visar att det är möjligt att följa strategier för en koldioxidsnål utveckling och tillhandahålla en hög levnadsstandard för en större del av dagens generation utan att äventyra framtida generationers förmåga att tillgodose sina egna behov, samtidigt som man skapar nya arbetstillfällen och minskar beroendet av importerad energi. Parlamentet förtydligar att negativa återverkningar inte behöver befaras om klimatskyddet inbegrips i en allmän strategi för hållbar utveckling och industripolitik.

Klyftan mellan åtaganden och mål

17.    Europaparlamentet erinrar om att industriländerna, enligt resultaten från den fjärde utvärderingsrapporten, till 2020 måste minska sina utsläpp med mellan 25 och 40 procent jämfört med 1990 års nivåer, samtidigt som utvecklingsländerna som grupp till 2020 bör uppnå en avvikelse som på ett väsentligt sätt – dvs. i storleksordningen mellan 15 och 30 procent – understiger den nu förväntade takten på ökning av utsläppen.

18.    Europaparlamentet påminner därför om det brådskande behovet av att höja de globala ambitionsnivåerna fram till 2020 för att uppnå tvågradersmålet. Parlamentet framhåller särskilt det akuta behovet av framsteg med att överbrygga den så kallade gigatonklyfta som råder mellan de vetenskapliga resultaten och parternas nuvarande åtaganden. Parlamentet betonar den viktiga roll som andra politiska åtgärder spelar, däribland energieffektivitet, betydande energibesparingar, lokal förnybar energi och utfasning av fluorklorväten, för att bidra till överbryggandet av gigatonklyftan.

19.    Europaparlamentet noterar att EU är på god väg att åstadkomma utsläppsminskningar som vida överskrider det nuvarande 20-procentmålet, och framhåller att en större ambitionsnivå behövs även för att göra utsläppsrätter för koldioxid till bristvara. Parlamentet erinrar om att det ligger i EU:s eget intresse att sikta på ett 30-procentigt klimatskyddsmål senast 2020, och på så sätt skapa hållbar tillväxt och ytterligare arbetstillfällen och minska beroendet av importerad energi. Parlamentet uppmanar EU att utöka sitt mål.

20.    Europaparlamentet konstaterar att en global utfasning av fluorklorväten skulle kunna förhindra utsläpp på 2,2 gigaton koldioxidekvivalenter fram till 2020 och nästan 100 gigaton koldioxidekvivalenter fram till 2050. Parlamentet uppmanar EU att trappa upp ansträngningarna för att reglera en global utfasning av fluorkolväten enligt Montrealprotokollet.

21.    Europaparlamentet anser att EU:s utsläppshandelssystem bör kopplas samman med andra mekanismer för handel med utsläppsrätter som redan återfinns världen över. Parlamentet rekommenderar i fråga om den flexibla mekanismen att den ursprungliga andan ges nytt blod, vilket innebär att den bör återgå till att vara en marknadsmekanism såväl som ett utvecklingsverktyg, med ett avsevärt förenklat men öppnare förfarande.

Klimatfinansiering

22.    Europaparlamentet betonar att konkreta åtaganden och arbete för att öka klimatfinansieringen till 100 miljarder US-dollar per år senast 2020 är kritiska för att säkra framsteg i Warszawa och för att uppnå de nödvändiga övergripande begränsningsåtagandena. Parlamentet noterar utvecklingsagendan för perioden efter 2015 och efterlyser skapandet av verkliga synergier mellan de två processerna med positiva resultat för både utvecklingspolitiken och klimatpolitiken. Parlamentet beklagar djupt att de flesta medlemsstater ännu inte gjort några åtaganden om klimatfinansiering för perioden efter 2013, och uppmanar medlemsstaterna att åta sig att få fram ny och ytterligare klimatfinansiering för perioden 2013–2015. Parlamentet uppmanar därför alla medlemsstater att bidra med sin andel till den gröna klimatfonden innan COP 19 inleds.

23.    Europaparlamentet beklagar djupt att det nuvarande genomsnittliga offentliga utvecklingsbiståndet på 0,29 procent ligger långt ifrån åtagandet om 0,7 procent. Parlamentet påminner om att klimatfinansieringen ska ske utöver det offentliga utvecklingsbiståndet. Parlamentet betonar dock att utvecklings- och klimatförändringsmålen behöver vara samstämda. Följaktligen måste säkerställandet av en konsekvent politik och integrering av miljöfrågor i utvecklingsprojekt utgöra kärnpunkten för en EU-strategi för effektiv begränsning av och anpassning till klimatförändringarna.

24.    Europaparlamentet uppmanar partskonferensens samtliga parter att klargöra hur de avser att öka klimatfinansieringen på årlig basis för att uppfylla de åtaganden som de gjorde i Köpenhamn 2009 om att anslå 100 miljarder US-dollar per år senast 2020, som ett komplement till åtagandet om att betala 0,7 procent av BNI som offentligt utvecklingsbistånd.

25.    Europaparlamentet ser med oro på att den gröna klimatfonden som tillkännagavs i Köpenhamn 2009 och upprättades i Cancún 2010 fortfarande inte är i drift och uppmanar samtliga parter att slutföra förfarandena så fort som möjligt. Parlamentet uppmanar EU och andra utvecklade länder att anslå medel under loppet av 2014, som ska tillkännages vid partskonferensen i Warszawa, till den gröna klimatfonden, liksom till fonden för anpassning till Kyotoprotokollet och andra FN-klimatfonder.

26.    Europaparlamentet välkomnar de framsteg som gjorts för att göra den teknikrelaterade mekanismen operativ och understryker behovet av att förbättra utveckling, utnyttjande och överföring av teknik genom att finna den rätta balansen mellan begränsning och anpassning och skydd av immateriella rättigheter.

27.    Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att till 2020 fasa ut miljömässigt skadliga stöd, särskilt stödet till fossila bränslen, och omfördela pengarna till hållbar energiproduktion. Parlamentet vill dessutom att målen från G20‑mötet i Pittsburgh om att ut ineffektiva subventioner till fossila bränslen ska fasas ut på medellång sikt ska genomföras skyndsamt och under internationellt samordnade former, vilket skulle vara ett viktigt bidrag till klimatskyddet och dessutom relevant med tanke på de stora statsskulder som många länder har. Parlamentet noterar att ledarna vid G20‑mötet i Los Cabos återigen bekräftade denna ambition och att EU vill se att framsteg görs i denna fråga före G20-mötet i Sankt Petersburg(10). Parlamentet beklagar djupt att inga förslag till konkreta åtgärder för att genomföra målet har lagts fram.

28.    Europaparlamentet noterar att den gröna klimatfonden inte bara bör finansieras av industriländer i framtiden, utan även av tillväxtekonomier med en ökande BNP per capita. Parlamentet vill i detta sammanhang klargöra att 32 av de länder, som enligt konventionen betraktas som utvecklingsländer, redan nu har en BNP per capita som är högre än de EU-medlemsstater som har lägst BNP per capita.

Anpassning; förlust och skador

29.    Europaparlamentet bekräftar det fokus som i Doha lagts på behovet att ta itu med förlust och skador med anknytning till klimatförändringarnas effekter i de utvecklingsländer som är särskilt sårbara för de negativa effekterna av klimatförändringarna. Parlamentet noterar beslutet att under Warszawakonferensen upprätta de institutionella arrangemang som behövs för att ta itu med denna fråga.

30.    Europaparlamentet erinrar om att de fattiga länderna bidragit minst till att halten av växthusgaser i atmosfären ökat, men att de är de mest utsatta för klimatförändringarnas inverkningar och har den minsta anpassningskapaciteten. Parlamentet uppmanar EU att försöka nå överenskommelser om klimatfinansiering, tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad.

31.    Europaparlamentet uppmanar regeringarna att försöka nå en överenskommelse om principerna för en fördelning av insatserna och, vid behov, utarbetandet av ett eller flera förslag på hur insatserna kan fördelas. Parlamentet anser att historiska, nuvarande och eventuella framtida växthusgasutsläpp, samt nuvarande och eventuella framtida kapacitetsnivåer för minskning, anpassning och stöd måste återspeglas i dessa principer och förslag. Parlamentet anser också att rätten till utveckling måste beaktas.

32.    Europaparlamentet påminner om EU:s och andra industriländers beredvillighet att stödja länder med svag återhämtningsförmåga, särskilt genom kapacitetsuppbyggnad och utbyte av bästa praxis, men också genom finansiellt stöd.

33.    Europaparlamentet manar till en större medvetenhet om de konsekvenser som klimatförändringarna kan få för torrperiodernas längd, vattenstressen i vissa regioner och människors minskade möjligheter att komma åt de vattenresurser som de behöver i sin vardag.

34.    Europaparlamentet erkänner att anpassning verkligen är en lokal fråga, men insisterar på samarbete på regional, nationell och internationell nivå för att garantera en konsekvent strategi.

Markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) och minskade utsläpp från avskogning och skogsförstörelse (Redd+)

35.    Europaparlamentet noterar den avgörande roll som LULUCF och Redd+ spelar för att minska utsläppen och i synnerhet för att överbrygga klyftan mellan åtaganden och mål senast 2020. Parlamentet konstaterar att det krävs ytterligare arbete med omfattande redovisning för att garantera miljöintegritet för sektorns bidrag till utsläppsminskningarna.

36.    Europaparlamentet noterar att avsevärda belopp ur offentliga medel kommer att avsättas för Redd+‑projekt. Parlamentet betonar hur viktigt det är att ta fram tidiga prestandaindikatorer för att effektivt mäta, rapportera och kontrollera Redd+‑verksamhet. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang det arbete som nu görs för att prioritera urvalet av Redd+-projekt i väglösa områden.

37.    Europaparlamentet noterar att frivilliga partnerskapsavtal mellan timmerexporterande länder och EU, som ingåtts med stöd av åtgärdsplanen för skogslagstiftningens efterlevnad samt förvaltning av och handel med skog har gett ett positivt bidrag till kampen mot den globala avskogningen. Parlamentet understryker att ytterligare insatser krävs för att ta itu med drivkrafterna bakom avskogningen på internationell nivå genom rättsligt bindande miljö- och handelsavtal.

38.    Europaparlamentet påminner om att klimatförändringarna hotar hela regioners förmåga att livnära sig. Parlamentet uppmanar eftertryckligen EU att ta itu med konsekvenserna av sin jordbrukspolitik för klimatförändringarna. Parlamentet vill återigen lyfta fram vad som påpekats av FN:s särskilda rapportör för rätten till livsmedel, Olivier De Schutter, nämligen att jordbruksmetoder som satsar på låga koldioxidutsläpp och bevarande av resurser, även kända som ekologiska jordbruksmetoder, erbjuder en alternativ bana som både kan begränsa klimatförändringarna genom att minska växthusgasutsläppen och förbättra försörjningsmöjligheterna för fattiga landsbygdssamhällen genom att göra dem mindre beroende av dyra insatsvaror baserade på fossila bränslen inom jordbruket, samtidigt som man ökar produktionsnivån. EU uppmanas därmed eftertryckligen att främja landsbygdsutveckling, hållbar utveckling och produktivitet i jordbrukssystem samt livsmedelstrygghet, särskilt i utvecklingsländerna.

Energigemenskap

39.    Europaparlamentet konstaterar att det vore möjligt att kraftigt minska utsläppen om man i avsevärd skala går över till rena och säkra energisystem inom vilka man i hög grad accepterar förnybar energi genom investeringar i småskalig produktion, som också kallas mikrogenerering. Parlamentet anser att offentliga medel måste omfördelas och mobiliseras för att tillförsäkra en övergång till offentlig och lokal/decentraliserad förnybar energi.

40.    Europaparlamentet varnar för att produktionen av jordbruksbränslen från livsmedelsgrödor (såsom oljeväxtfrön, palmolja, sojabönor, raps, solrosfrön, sockerrör, sockerbetor och vete) eventuellt kan utmynna i en enorm efterfrågan på mark och bli till fara för människor som bor i fattiga länder och som för sin utkomst är beroende av tillgången till mark och hotade naturresurser.

Internationell luft- och sjöfart

41.    Europaparlamentet betonar att även om EU nyligen enades om att ”stoppa klockan” när det gäller inkluderandet av internationell luftfart i EU:s utsläppshandelssystem, är detta undantag begränsat till endast ett år och underställt villkoret att man vid de internationella förhandlingarna ska fatta konkreta beslut om en global marknadsbaserad åtgärd om utsläpp från den internationella luftfarten.

42.    Europaparlamentet understryker att man måste sätta ett pris på koldioxidutsläpp från internationell luft- och sjöfart, vilket vid sidan om minskade utsläpp också kan bidra till att generera inkomster.

43.    Europaparlamentet efterlyser återigen ett internationellt instrument med globala utsläppsminskningsmål för att minska sjöfartens klimateffekter.

Industri och konkurrenskraft

44.    Europaparlamentet känner oro över att de globala koldioxidutsläppen enligt IEA:s uppgifter ökat under 2012 trots att utsläppen i Europa och Förenta staterna minskade. Parlamentet föreslår därför ett differentierat ansvar så att varje land bidrar till de globala insatserna på det industri- och energipolitiska området.

45.    Europaparlamentet understryker att EU i sin industripolitik bör främja innovation och spridning av miljövänlig teknik, bl.a. inom IKT, förnybar energi, innovativ och effektiv teknik för fossila bränslen och särskilt energieffektiv teknik. Parlamentet understryker att det måste tas fram ramavtal i syfte att uppmuntra och skapa incitament för att ny teknik ska spridas snabbare internationellt, eftersom forskning och utveckling av ny teknik utgör kärnan i en hållbar framtid.

46.    Europaparlamentet upprepar också att EU med hjälp av en ambitiös industri-, innovations-, klimat- och energipolitik för 2030 kan behålla sin tätposition, vilket skulle kunna inverka positivt på de internationella förhandlingarna och uppmuntra de internationella partnerna att också höja sina ambitioner.

47.    Europaparlamentet välkomnar alla former av positiv utveckling och upprepar att internationellt samordnade åtgärder är ett sätt att hantera koldioxidläckage och konkurrensfrågor inom de berörda sektorerna, och då framför allt inom energiintensiva sektorer.

Forskning och innovation

48.    Europaparlamentet betonar att utveckling och införande av hållbar banbrytande teknik är en förutsättning för att klimatförändringarna ska kunna bekämpas och för att vi samtidigt ska kunna övertyga EU:s partner världen över om att det går att åstadkomma utsläppningsminskningar utan förlust av konkurrenskraft och arbetstillfällen.

49.    Europaparlamentet efterlyser ett internationellt åtagande för att öka investeringarna i forskning och utveckling inom hållbar banbrytande teknik i relevanta sektorer. Parlamentet anser att EU måste föregå med gott exempel genom att rikta forskningsanslagen mot demonstration av innovativ klimatvänlig och energieffektiv teknik, och att EU på detta område också bör ha ett nära samarbete med internationella partner, såsom Brik-länderna och Förenta staterna.

Energipolitik

50.    Europaparlamentet välkomnar de senaste signalerna från Förenta staternas regering om klimatåtgärder och dess vilja att spela en större roll i de globala insatserna för att hantera klimatförändringarna.

51.    Europaparlamentet konstaterar att priset på olika energikällor i hög grad är utslagsgivande för marknadsaktörernas, däribland industrins och konsumenternas, beteende och noterar att den internationella politiska ramen inte möjliggör en fullständig internalisering av externa kostnader och således leder till att ohållbara förbrukningsmönster hela tiden fortgår. Parlamentet upprepar att en världsomfattande marknad för utsläppt kol vore en god grund för uppnåendet både av omfattande utsläppsminskningar och likvärdiga verksamhetsvillkor för industrin. Parlamentet uppmanar EU och dess partner att inom en snar framtid ta fram det effektivaste sättet att främja kopplingar mellan EU:s system för handel med utsläppsrätter och andra handelssystem, för att således åstadkomma en världsomfattande marknad för utsläppt kol, och säkerställa större mångfald bland minskningsalternativen, ökad marknadsstorlek och marknadslikviditet, öppenhet och insyn och i slutändan en effektivare fördelning av resurser till energisektorn och industrin.

52.    Europaparlamentet efterlyser närmare samordning mellan rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten för att EU ska kunna tala samstämmigt i internationella organisationer såsom IEA, Irena (Internationella byrån för förnybar energi), IPEEC (Internationella partnerskapet för samarbete om energieffektivitet) och IAEA (Internationella atomenergiorganet), och därmed spela en mer aktiv och inflytelserik roll, särskilt när det gäller att kräva strategier för hållbar energi och energisäkerhet.

53.    Europaparlamentet beklagar att man varken internationellt eller inom EU i tillräcklig grad utnyttjar energisparpotentialen. Parlamentet understryker att energisparande skapar arbetstillfällen, ekonomiska besparingar, en trygg energiförsörjning, konkurrenskraft och minskade utsläpp och kan också bidra till att vända trenden i fråga om energipriser och energikostnader. Parlamentet uppmanar EU att fästa större vikt vid energibesparingar i internationella förhandlingar, oavsett om dessa rör tekniköverföring, utvecklingsplaner för utvecklingsländer eller ekonomiskt stöd, och framhåller att EU och dess medlemsstater måste uppfylla sina egna mål för att framstå som trovärdiga.

54.    Europaparlamentet påpekar att det runt om i världen finns uppskattningsvis 1,3 miljarder människor som saknar el och 2,6 miljarder människor som fortfarande är beroende av traditionell användning av biomassa för matlagning och framhåller att energifattigdomen måste åtgärdas i överensstämmelse med de klimatpolitiska målen. Parlamentet konstaterar att det redan finns energiteknik för att tillgodose både behovet av globalt miljöskydd och av lokal utveckling.

Klimatdiplomati

55.    Europaparlamentet betonar i detta sammanhang vikten av att EU som ledande aktör (särskilt i år med tanke på ordförandeskapet i COP 19 och att värdnationen är en EU‑medlemsstat) ger ett enhetligt budskap vid konferensen i strävan efter framsteg mot ett internationellt avtal och att det förblir enat i detta hänseende.

56.    Europaparlamentet betonar den avgörande ställning som värdnationen Polen har och hoppas att Polen, ett land som fortfarande till stor del är beroende av fossila energikällor men som har erfarenhet av UNFCCC-förhandlingar, kommer att gjuta liv i processen, föregå med gott exempel och bidra till att bygga nya allianser. Parlamentet välkomnar uttalandet från den nominerade ordföranden om att det genom kreativitet är möjligt att minska utsläppen av växthusgaser och samtidigt skapa nya arbetstillfällen, främja ekonomisk tillväxt och säkerställa bättre levnadsstandard. Parlamentet hoppas att Polen lägger fram konkreta förslag på detta område.

57.    Europaparlamentet understryker att en ny ”klimatpakt”, tillämplig för alla, både industriländer och utvecklingsländer, bör vara det huvudsakliga målet. Parlamentet betonar att en av unionens viktigaste uppgifter är att säkerställa en samordnad och stegvis strategi för klimatskydd, som ser till att alla förvaltningsnivåer engageras, inklusive lokala och regionala myndigheter.

58.    Europaparlamentet betonar att rådande ekonomiska kristider tydligt visar att endast en hållbar ekonomi kan erbjuda välstånd på lång sikt och att klimatskyddet hör till grundpelarna i en hållbar ekonomi. Parlamentet framhåller att det aldrig har varit lika viktigt att klargöra skälen till politiska insatser på klimatskyddsområdet, vilket är att fler ska ha en hög levnadsstandard samtidigt som resurser och utvecklingsutrymme för framtida generationer också säkerställs.

59.    Europaparlamentet hävdar att utmaningen med klimatförändringar inte kan ses som en isolerad företeelse utan att den alltid måste bemötas som ett led i arbetet med hållbar utveckling, industripolitik och resurspolitik. Parlamentet understryker i detta sammanhang att det är avgörande att förklara klimatpolitiken för medborgarna och få till stånd en förändrad medvetenhet. Parlamentet understryker att varje framtida avtal även bör innehålla gräsrotsinitiativ, exempelvis på området energieffektivitet, eftersom sådana utgör ett viktigt redskap när det gäller medborgarnas acceptans.

60.    Europaparlamentet upprepar att varje internationellt bindande klimatförändringsavtal kräver ett gediget system för efterlevnad och verkställighet för att alla länder som deltar i klimatförändringsavtalet ska uppfylla sina åtaganden, få stöd där så behövs och hållas ansvariga vid bristande efterlevnad.

61.    Europaparlamentet menar att UNFCCC-processen måste bli effektivare och på ett mer adekvat sätt avspegla den förändrade verkligheten. Parlamentet anser här att konsensusregeln bör avskaffas så att resultat grundade på minsta gemensamma nämnare kan undvikas.

62.    Europaparlamentet instämmer i att hellre än att låta ordförandeskapen för konferenserna rotera på årsbasis, skulle de antingen kunna delas av flera länder under flera år eller innehas av ett land i två år, för att säkerställa en mer sammanhållen strategi.

63.    Europaparlamentet framhåller den positiva utvecklingen under MOP 25‑förhandlingarna om Montrealprotokollet och uppmanar med kraft alla parter att försöka dra lärdom av detta framgångsrika internationella avtal. Parterna uppmanas i synnerhet att försöka betrakta röstnings- och beslutsförfarandena i Montrealprotokollet, det annorlunda angreppssättet när det gällde ansvar, liksom kontroll- och sanktionsinstrumenten samt finansieringen, som exempel vilka skulle kunna komma till användning även i samband med UNFCCC.

64.    Europaparlamentet understryker att det är viktigt att EU intar en proaktiv roll för att de internationella klimatförhandlingarna ska göra allmänna framsteg. Parlamentet noterar att EU:s möjligheter att spela en ledande roll och EU:s förutsättningar för att nå allmänna framsteg beror på vilka klimatåtgärder EU själv vidtar. Parlamentet påpekar att det finns ett behov av att stärka EU:s klimatåtgärder, bland annat genom att anta en ambitiös klimat- och energiram för 2030, och att skingra tvivel till följd av att EU:s utsläppshandelssystem inte varit tillräckligt effektivt för att stimulera till minskade växthusgasutsläpp och till följd av att man dröjt med att ta med luftfartssektorn i utsläppshandelssystemet.

65.    Europaparlamentet betonar likaså den roll som utvecklade länder bör spela i att hjälpa utvecklingsländerna att minska sina utsläpp. I många utvecklingsländer finns stor potential för förnybar energi och energieffektivitet. Parlamentet uppmanar de utvecklade länderna och tillväxtekonomierna att främja och genomföra projekt för förnybar energi i utvecklingsländer samt att tillgängliggöra teknik, expertkunnande och investeringar på detta område.

Europaparlamentets delegation

66.    Europaparlamentet anser att EU:s delegation har en väsentlig roll att spela i klimatförändringsförhandlingarna och finner det därför oacceptabelt att parlamentets ledamöter inte kunnat närvara vid EU:s samordningsmöten vid de tidigare partskonferenserna. Parlamentet förväntar sig att åtminstone ordföranden för parlamentets delegation får närvara vid EU:s samordningsmöten i Warszawa.

67.    Europaparlamentet konstaterar att det ramavtal som ingicks mellan kommissionen och parlamentet i november 2010 ålägger kommissionen att göra det lättare för parlamentsledamöter att delta som observatörer i unionens delegationer vid förhandlingar om multilaterala avtal. Parlamentet erinrar om att Lissabonfördraget (artikel 218 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) kräver att parlamentet godkänner avtal mellan unionen och tredjeländer eller internationella organisationer.

°

° °

68.    Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament och sekretariatet för UNFCCC, med en begäran om att resolutionen ska spridas till alla parter till konventionen som inte är medlemmar i EU.

 

(1)

EUT L 8, 13.1.2009, s. 3.

(2)

EUT C 67 E, 18.3.2010, s. 44.

(3)

EUT C 285 E, 21.10.2010, s. 1.

(4)

EUT C 341 E, 16.12.2010, s. 25.

(5)

EUT C 99 E, 3.4.2012, s. 77.

(6)

EUT C 153 E, 31.5.2013, s. 83.

(7)

EUT C 251 E, 31.8.2013, s. 75.

(8)

http://www.eia.gov/forecasts/ieo/?src=Analysis-b2

(9)

http://www.imf.org/external/pubs/ft/survey/so/2013/int032713a.htm

(10)

http://europa.eu/rapid/press-release_MEMO-13-717_sv.htm

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy