Förfarande : 2016/2537(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : B8-0169/2016

Ingivna texter :

B8-0169/2016

Debatter :

Omröstningar :

PV 04/02/2016 - 8.6
Röstförklaringar

Antagna texter :

P8_TA(2016)0048

FÖRSLAG TILL RESOLUTION
PDF 273kWORD 67k
Se även det gemensamma resolutionsförslaget RC-B8-0146/2016
29.1.2016
PE576.530v01-00
 
B8-0169/2016

till följd av ett uttalande av vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik

i enlighet med artikel 123.2 i arbetsordningen


om situationen i Libyen (2016/2537(RSP))


Pavel Telička, Petras Auštrevičius, Dita Charanzová, Gérard Deprez, Filiz Hyusmenova, Ivan Jakovčić, Petr Ježek, Ilhan Kyuchyuk, Javier Nart, Norica Nicolai, Urmas Paet, Jozo Radoš, Marietje Schaake, Jasenko Selimovic, Ivo Vajgl, Johannes Cornelis van Baalen, Hilde Vautmans, Renate Weber, Nedzhmi Ali för ALDE-gruppen

Europaparlamentets resolution om situationen i Libyen (2016/2537(RSP))  
B8-0169/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om Libyen, särskilt resolutionerna av den 15 september 2011(1), 22 november 2012(2), 18 september 2014(3) och 15 januari 2015(4),

–  med beaktande av rådets beslut 2013/233/Gusp av den 22 maj 2013 om Europeiska unionens integrerade gränsförvaltningsuppdrag i Libyen (EU BAM Libyen)(5),

–  med beaktande av de senaste uttalandena om Libyen från vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Federica Mogherini, inbegripet uttalandena av den 7, 11 och 18 januari 2016,

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 18 januari 2016 om Libyen,

–  med beaktande av den libyska politiska överenskommelse som undertecknades den 17 december 2015,

–  med beaktande av Romkommunikén av den 13 december 2015,

–  med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 2259, som antogs enhälligt den 23 december 2015,

–  med beaktande av sin resolution av den 9 juli 2015 om översynen av den europeiska grannskapspolitiken(6),

–  med beaktande av den nationella konferensen som libyska klaner höll i Tripoli i juli 2011, där man krävde en lag om allmän amnesti för att få ett slut på inbördeskriget,

–  med beaktande av uttalandet om stöd till den nationella samlingsregeringen i Libyen från regeringarna i Algeriet, Frankrike, Förenade Arabemiraten, Förenade kungariket, Förenta staterna, Italien, Marocko, Spanien, Tunisien och Tyskland,

–  med beaktande av artikel 123.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Libyen är ett land som består av tre traditionella regioner (Tripolitanien, Fezzan och Cyrenaika) som blev ett självständigt kungadöme 1951. Kungen störtades 1969 i en militärkupp som leddes av Gadaffi. Därpå följde ett brutalt förtryck av oliktänkande i namn av ”den libyska revolutionen”, under en despotisk regim som varade i 42 år. Under Gadaffis diktatur var Libyen den största vapenarsenalen på södra Medelhavskusten, och blev en stor källa för illegal handel med och smuggling av vapen och leverantörsområde för alla terrorister och extremister i Sahel (Mali, Niger, Nigeria).

B.  I samband med den arabiska våren i februari 2011 gick libyer ut på gatorna under nio månader av civil konflikt. Nato stödde rebellerna som utsattes för urskillningslöst statligt förtryck, och stödet utlöste fördrivandet av Gaddafiregimen. Efter upproret och med upphörandet av Gaddafis diktatur är flera klanledares offentliga tillbakadragande av sin lojalitet med regeringen, avhopp av officerare (t.ex. Abdelfattah Younes och Suleiman Mahmood) och plundringen av arméns vapenlager de främsta orsakerna till framväxten och spridningen av klananknutna milisgrupper i landets tre regioner.

C.  Det libyska samhället har alltid varit, både före och särskilt efter militärkuppen, organiserat på grundval av ett klansystem bestående av omkring 140 klaner, indelade i 30 huvudklaner/etniska koalitioner. Klanens allmänna råd har såväl religiöst som politiskt ansvar. Klanallianser mellan olika etniska identiteter (den arabiska majoriteten och minoriteterna amazigher, toubou-folket och tuareger) fortsätter att spela en betydande roll i dagens kaotiska Libyen.

D.  Islamistgrupper ingick i de flesta av miliserna som kämpade mot Gadaffi, och vissa av dem spelade en mycket viktig roll i konflikten under ledare som Ismail al-Salabi, befälhavare för 17 februari-brigaden baserad i Benghazi, eller Abdelhakim Belhadj, ledare för militärrådet i Tripoli. Ledarna för sådana grupper ingår i det stora rebellrådet, Nationella övergångsrådet, som tog över förvaltningen av landet i oktober 2011. Nationella övergångsrådet tvingades kämpa för att skapa hörsamhet bland de många väpnade milisgrupper som aktiverats under månaderna före fördrivandet av Gaddafi.

E.  I augusti 2012 överlämnade Nationella övergångsrådet makten till generalförsamlingen, ett folkvalt parlament som efter en tid valde en interimistisk statschef. Centralregeringen har varit svag och inte kunnat utöva sin makt i landet. Väljarna valde ett nytt parlament för att ersätta generalförsamlingen i juni 2014 i form av representantrådet, som flyttade till Tobruk. Den tidigare generalförsamlingen, som dominerades av islamister, samlades åter strax därefter och valde sin egen premiärminister, och utmanade därmed representantrådet under strider då till och med huvudstaden Tripoli bytte hand.

F.  Sedan augusti 2014 har de båda politiska organen (representantrådet i Tobruk, som erkänns av det internationella samfundet, och den nya generalförsamlingen som har tillvällt sig makten i Tripoli) hävdat att de är den regering som leder landet, och båda stöds av flera tungt beväpnade miliser som är knutna till regioner, städer och olika klaner. De båda administrationerna är främst i krig med varandra i Cyrenaika och Tripolitanien, och båda verkar för att uppvigla till och stödja etniska och klanbaserade oroligheter i den försummade Fezzanregionen. De lokala stammarna i Fezzan, särskilt toubou-folket och tuareger, är oroliga över sin framtid efter den libyska politiska överenskommelsen, och de fruktar vissa bestämmelser i förslaget till framtida libysk konstitution som läckt ut, eftersom de inte har varit fullt delaktiga i utarbetandet av den.

G.  Fragmentering, polarisering och bristande legitimitet har förföljt landets politiska landskap, som präglas av splittring mellan regioner och klaner, mellan städer och politiska och religiösa grupper, mellan generationer och mellan gamla och nya eliter som överlappar varandra i ibland flyktiga kombinationer och allianser. Denna situation är den främsta orsaken till att södra Libyen snabbt har sjunkit ned i våldsamt kaos med kontinuerliga strider genom ombud mellan toubou-folket och tuareger som anstiftats av de lokala arabiska klanerna Ouled Slimane och Zawiya, vars ledare befinner sig i norra delen av landet. Förhandlarna verkar inte överdrivet oroliga över situationen (lokala konflikter i Fezzan) och att rester av Gadaffis styrkor har omorganiserat sig efter att tidigt ha splittrats (och finns i Beni Walid, Benghazi, Sirte och Sebha).

H.  Det vakuum som uppstått genom de båda rivaliserande regeringarnas svaghet fylls gradvis av libyska islamister som återvänder hem efter att ha stridit i Irak och Syrien. Dessa återvändare som åtföljdes av islamister från andra länder intog staden Derna öster om Benghazi i november 2014 och svor trohet till Daish. Dessa styrkor och deras allierade har därefter blivit aktiva längs nästan hela kusten från Derna till Tripoli, inklusive al-Bayda, Benghazi, Ajdabiya, Abugrein and Misrata, med full kontroll över mer än 20 mil omkring Sirte, och de har också ett träningsläger väster om Tripoli nära den tunisiska gränsen. Daish har inlett en lokal terrorkampanj – med halshuggningar, skjutanden och bombningar – och har samtidigt som de utökat sitt territorium tagit kontroll över vägen och kan hindra förbindelser mellan öst och väst.

I.  Libyen har blivit hemvist för de största Daishstyrkorna utanför Mellanöstern och utgör ett brohuvud för Daish på södra Medelhavskusten och ett mycket allvarligt hot mot angränsande länder i Sahel och Sahara, samt för Europa genom terroristattacker. Daish har flera gånger urskillningslöst attackerat civila i Benghazi, Ajdabiya och Derna, och var ansvarig för ett särskilt dödligt dåd då en lastbil full med sprängämnen detonerade utanför en utbildningsanläggning för poliser i Zliten den 7 januari 2016. Sedan den 4 januari 2016 har Daish haft som mål att utöka sin krigsfinansiering genom att ockupera och kontrollera de stora östra oljeterminalerna i al-Sidra, Ras Lanuf och Marsa al-Brega.

J.  Libyen har blivit ett favoritställe för smugglare sedan landet sjönk ner i anarki, med 170 000 migranter som levande nådde Lampedusa 2014 samtidigt som mer än 3 770 miste livet i Medelhavet 2015 enligt IOM.

K.  Med tanke på de utmaningar som Libyen står inför finns det ingen tid att förslösa när det gäller att inrätta en nationell samlingsregering som ska arbeta för alla libyers bästa och lägga grunden för fred, stabilitet, återuppbyggnad och landets utveckling.

L.  Ett säkert och politiskt stabilt Libyen är absolut nödvändigt inte bara för libyska medborgare, utan också för hela regionens och EU:s säkerhet.

1.  Europaparlamentet välkomnar varmt den FN-stödda libyska politiska överenskommelsen som undertecknades den 17 december 2015, stöder till fullo presidentrådet och lovordar Unsmil och både den tidigare och nuvarande särskilde representanten för FN:s generalsekreterare för deras ytterst svåra arbete.

2.  Europaparlamentet beklagar att representantrådet i Tobruk förkastade det första förslaget till enhetlig regering, men förväntar sig att de två huvudsakliga libyska styresorganen stöder denna uppgörelse som uppfyller strävandet efter fred i landet. Parlamentet uppmanar alla ledamöter i de båda rivaliserande parlamenten i Tobruk och Tripoli att ta vara på möjligheten som erbjuds genom den libyska politiska överenskommelsen att upprätta fred och stabilitet i landet och försvara alla invånare i Libyen.

3.  Europaparlamentet bekräftar sin avsikt att erkänna och stödja den nationella samlingsregeringen som bildats genom samförstånd mellan de libyska parterna som den enda legitima regeringen i Libyen.

4.  Europaparlamentet betonar det libyska egenansvaret för den politiska processen och vikten av att den fortsätter att vara inkluderande, bland annat genom att klanråden konstruktivt involveras, att kvinnor och civilsamhället deltar positivt samt att politiska och lokala aktörer bidrar på ett värdefullt sätt till en lämpligt ändrad och antagen konstitution som respekterar demokrati, mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter.

5.  Europaparlamentet uppmanar det internationella samfundet, FN, EU, AU och Arabförbundet att stå redo att stödja libyerna i deras ansträngningar att framgångsrikt genomföra överenskommelsen. Parlamentet förväntar sig att medlemsstaterna och de internationella institutionerna upphör med officiella kontakter med alla personer som inte tillhör eller är part i den libyska politiska överenskommelsen. Parlamentet uppmanar grannländerna att bidra till stabiliteten i Libyen och betonar att kritisk infrastruktur i form av hamnar, flygplatser, oljekällor och oljeledningar måste skyddas.

6.  Europaparlamentet gratulerar EU till att redan ha tillgängliggjort ett paket på 100 miljoner euro och dess beredskap att erbjuda omedelbart stöd inom områden som ska prioriteras tillsammans med den nya libyska samlingsregeringen när den väl är bildad. Parlamentet uppmanar EU och FN att erbjuda stöd till statsbyggande, säkerhet och fredsbevarande samt träning i genomförandet av nöd- och katastrofinsatser, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstaten.

7.  Europaparlamentet fördömer skarpt Daish terroristattacker mot oljeterminalerna i al‑Sidra och Ras Lanuf samt självmordsattentatet i Zliten och alla försök att störa stabiliseringsprocessen i landet. Parlamentet betonar rätten och plikten att stödja de nya libyska myndigheterna i kampen mot Daish och alla terrorister tills de helt förintats. Parlamentet efterlyser en internationell koalition mot Daish växande närvaro i Libyen, vilken inte bara utgör ett hot mot angränsande länder i Sahel och Sahara, utan också mot EU:s medlemsstater.

8.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, unionen för Medelhavsområdet, Arabförbundet, Afrikanska unionens råd och FN:s generalsekreterare.

(1)

EUT C 51 E, 22.2.2013, s. 114.

(2)

EUT C 419, 16.12.2015, s. 192.

(3)

Antagna texter, P8_TA(2014)0028.

(4)

Antagna texter, P8_TA(2015)0010.

(5)

EUT L 138, 24.5.2013, s. 15.

(6)

Antagna texter, P8_TA(2015)0272.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy