FÖRSLAG TILL RESOLUTION om resiliens som en strategisk prioritering för EU:s yttre åtgärder
24.5.2017 - (2017/2594(RSP))
i enlighet med artikel 128.5 i arbetsordningen
Linda McAvan för utskottet för utveckling
B8‑0381/2017
Europaparlamentet resolution om resiliens som en strategisk prioritering för EU:s yttre åtgärder
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av artikel 21 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artiklarna 208, 210 och 214 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),
– med beaktande av EU:s globala strategi för utrikes- och säkerhetspolitiken som offentliggjordes i juni 2016,
– med beaktande av kommissionens meddelande EU-strategi för resiliens: lära av livsmedelsförsörjningskriser av den 3 oktober 2012 (COM(2012)0586) och arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar Action plan for resilience in crisis-prone countries 2013–2020 av den 19 juni 2013 (SWD(2013)0227),
– med beaktande av rådets slutsatser om EU-strategin för resiliens av den 28 maj 2013,
– med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 70/1 av den 25 september 2015 Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling,
– med beaktande av beslut nr 1 från den 21:a partskonferensen som rör ikraftträdandet av Parisavtalet om klimatförändring,
– med beaktande av Sendai-ramen för katastrofriskreducering 2015–2030, som antogs vid FN:s tredje världskonferens om katastrofriskreducering den 14–18 mars 2015 i Sendai, Japan,
– med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar Action Plan on the Sendai Framework for Disaster Risk Reduction 2015–2030: A disaster risk-informed approach for all EU policies av den 17 juni 2016 (SWD(2016)0205),
– med beaktande av FN:s generalsekreterares rapport om resultaten från världstoppmötet om humanitära frågor (A/71/353) av den 23 augusti 2016,
– med beaktande av kommissionens meddelande Ett värdigt liv: Från biståndsberoende till självständighet – Tvångsförflyttning och utveckling av den 26 april 2016 (COM(2016)0234,
– med beaktande av sina tidigare resolutioner, särskilt av den 11 december 2013 om EU:s strategi för resiliens och katastrofriskreducering i utvecklingsländerna: lära av livsmedelsförsörjningskriser[1], av den 16 december 2015 om förberedelse inför världstoppmötet om humanitära frågor: utmaningar och möjligheter för humanitärt bistånd[2] och av den 14 februari 2017 om översynen av det europeiska samförståndet om utveckling[3],
– med beaktande av frågan till kommissionen om resiliens som en strategisk prioritering för EU:s yttre åtgärder (O-0000/2017 – B8 0000/2017),
– med beaktande av förslaget till resolution från utvecklingsutskottet,
– med beaktande av artiklarna 128.5 och 123.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:
A. Enligt Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) lever 1,6 miljarder människor i 56 länder som betraktas som instabila[4]. Situationer med instabilitet orsakas till stor del av människor. Situationer med instabilitet förvärrar befolkningens sårbarhet på grund av olika faktorer, inbegripet konflikt, bristande säkerhet, bristande tillgång till hälso- och sjukvård, påtvingad förflyttning, extrem fattigdom, ojämlikhet, bristande livsmedelstrygghet, ekonomiska chocker, dåligt styre, svaga institutioner, korruption, straffrihet och naturkatastrofer som förvärras av klimatförändringen. Att åstadkomma resiliens är särskilt viktigt i instabila situationer, som av OECD definieras med hjälp av fem kriterier: ekonomiska, miljörelaterade, politiska, säkerhetbetingade och sociala.
B. Begreppet resiliens har använts av EU och andra internationella organisationer i åratal, och definitionen verkar bli allt bredare: I sina slutsatser från 2013 definierar rådet resiliens som ”förmågan hos en enskild person, ett hushåll, en befolkningsgrupp, ett land eller en region att ha beredskap för, motstå, anpassa sig efter och snabbt återhämta sig från påfrestningar och chocker utan att de långsiktiga utvecklingsmöjligheterna äventyras”.
C. EU:s globala strategi för utrikes- och säkerhetspolitiken definierar ”motståndskraften hos stater och samhällen i öster och söder” som en av de fem topprioriteringarna i den globala strategin för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, där motståndskraft hos stater och samhällen definieras som ”förmågan till reform och i förlängningen till att stå emot och återhämta sig från interna och externa kriser”. I strategin betonas att ”ett motståndskraftigt samhälle med demokrati, förtroende för institutioner och hållbar utveckling utgör kärnan i en motståndskraftig stat”.
D. EU:s globala strategi säger också att EU ska anta en ”samarbetsinriktad strategi för sin politik på områdena för humanitära insatser, utveckling, migration, handel, investeringar, infrastruktur, utbildning, hälso- och sjukvård och forskning” och bland annat bedriva specialanpassad politik för att stödja inkluderande och ansvarig samhällsstyrning, främja de mänskliga rättigheterna, använda lokalt förankrade rättighetsbaserade strategier för reform av rättsväsendet, säkerhetssektorn och försvarssektorn, bistå instabila stater, bekämpa fattigdom och ojämlikhet och främja hållbar utveckling, fördjupa förbindelserna med civilsamhället, främja reformstrategier på energi- och miljöområdet samt ge stöd till hållbara lösningar för livsmedelsproduktion och användning av vatten.
E. Det behövs ett mångfasetterat synsätt på resiliens i EU:s yttre åtgärder och detta kan åstadkommas, i överensstämmelse med principen om en konsekvent politik för utveckling, i synnerhet genom ökat utvecklingsbistånd och vid behov humanitärt bistånd tillsammans med miljöpolitik, med tydligt fokus på sårbarhets- och katastrofriskreducering, som ett avgörande sätt att minska de humanitära behoven. EU:s utrikespolitik är också central för främjandet av resiliens, särskilt genom främjande av hållbar utveckling, mänskliga rättigheter och politisk dialog, parallellt med inrättande av system för tidig varning och förebyggande av sociala och ekonomiska chocker som hungersnöd, ökad ojämlikhet, kränkningar av de mänskliga rättigheterna, våldsamma konflikter och lösning av dessa när de inträffar.
F. EU bör förespråka ett integrerat synsätt på de yttre åtgärderna, och samtidigt öka sitt bidrag till hållbar utveckling och vara medvetet om de fördragsenliga uppdragen och målen för varje politikområde. Detta är särskilt viktigt i konfliktsituationer och i samband med EU:s humanitära insatser, som inte kan betraktas som krishanteringsverktyg utan som en politik som helt och hållet måste följa principerna för humanitärt bistånd, i enlighet med det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd, och syfta till konsekventa och verksamma humanitära kvalitetsinsatser. EU bör fortsätta att arbeta för att alla parter i en konflikt ska respektera de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt.
G. Humanitära insatser bör följa en uppsättning internationellt erkända standarder och principer som har inarbetats i uppförandekoden för Internationella röda korsets och Röda halvmånens samt icke-statliga organisationers katastrofhjälp, och i stora drag införlivats i den humanitära stadgan.
H. Arbetet för att åstadkomma resiliens måste betraktas som en långsiktig strategi som är en del av hållbar utveckling, som bara kan bli hållbar om den tål chocker, påfrestningar och förändring. Program för uppbyggande av resiliens ingår i EU:s utrikes- och utvecklingssamarbete och dessa program måste därför vara anpassade till den specifika situationen och syfta till att stärka de nationella resiliensstrategierna i partnerländerna, vars regeringar även är ansvariga inför sin befolkning.
I. Riskförståelse, förstärkt riskhantering och investering i system för tidig varning, tidig respons, förebyggande och katastrofriskreducering, i linje med prioriteringarna i Senai-ramen, är av avgörande betydelse för uppbyggnad av resiliens och därmed av avgörande betydelse för uppnående av hållbarhetsmålen.
J. Människor bör även i fortsättningen stå i fokus för EU:s resiliensstrategi, inbegripet genom att man när så är möjligt arbetar tillsammans med nationella, regionala och lokala organ för att bygga upp kapacitet till stöd för detta fokus och genom att man erkänner och stöder den viktiga roll som spelas av civilsamhällets organisationer och lokalsamhällen.
K. Naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor påverkar kvinnor, flickor, pojkar och män på olika sätt. Bristande jämställdhet förvärrar effekterna av påfrestningar och chocker och hindrar hållbar utveckling.
L. Kvinnor och flickor drabbas hårdast i kriser och konflikter. Kvinnor och flickor utsätts i oproportionerligt hög grad för risk och förlorar i högre utsträckning sina försörjningsmöjligheter, sin trygghet och till och med sina liv under och efter katastrofer. Kvinnor och flickor löper större risker i samband med tvångsförflyttningar och kollaps av normala skyddsstrukturer och stödsystem. I samband med kriser är det vanligare med våldtäkt, sexuellt utnyttjande och riskbeteende, vilket leder till ökad sannolikhet för oönskade graviditeter, sexuellt överförda infektioner och komplikationer vad gäller reproduktiv hälsa.
M. Att ge kvinnor större inflytande är en nyckelåtgärd för att åstadkomma resiliens. Om programmen ska kunna bli verksamma, heltäckande och hållbara måste de medföra att resiliens byggs upp och förstärks och att kvinnorna involveras, samtidigt med beaktande av specifika förmågor och överlevnadsstrategier.
N. Familjen är en viktig aktör vad gäller sådan essentiell produktion, konsumtion, reproduktion och ackumulering som hör samman med att individer och samhällen får det socialt och ekonomiskt bättre ställt. Familjen och dess medlemmar bygger upp stöd- och omsorgssystem och åstadkommer resiliens genom fortsatt optimism, påhittighet och beslutsamhet trots motgångar. Med hjälp av sådana styrkor och resurser lyckas människor ta sig igenom kriser och utmaningar.
O. EU:s strategi för resiliens i sina yttre åtgärder bör särskilt uppmärksamma de mest utsatta befolkningsgrupperna, inbegripet de fattigaste, minoritetsgrupper, tvångsförflyttade, kvinnor, barn, migranter, hiv-smittade, hbti-personer, personer med funktionsnedsättning och äldre.
1. Europaparlamentet gläder sig över att vikten av resiliensfrämjande betonas i EU:s globala strategi och görs till en strategisk prioritering i EU:s yttre åtgärder. Parlamentet gläder sig över att ökad politisk, diplomatisk och säkerhetsbetingad uppmärksamhet på resiliensfrämjande insatser kan ge positiva återverkningar i partnerländerna, men understryker att resiliens inte kan reduceras till dessa aspekter.
2. Europaparlamentet upprepar vikten av att EU:s medlemsstater fullgör sina åtaganden inom ramen för det offentliga utvecklingsbiståndet och bidrar till starkare resiliens genom sina strategier och planeringsprocesser för utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd. Parlamentet understryker i detta avseende vikten av OECD:s ram för analys av resilienssystem, med vars hjälp strategier kan konkretiseras i form av effektivare sektorsövergripande och flerdimensionella programplaner.
3. Europaparlamentet anser att EU:s nuvarande synsätt på resiliens, däribland åtaganden för att ta itu med de underliggande orsakerna till kriser och sårbarhet, i enlighet med kommissionens meddelande från 2012 och rådets slutsatser från 2013, i grunden fortfarande är korrekt och bör upprätthållas, samtidigt som man erkänner vikten av att dra lärdom av genomförandet av denna politik när man ska utarbeta ett nytt gemensamt meddelande. Parlamentet undrar hur meddelandet kommer att ta hänsyn till utvärderingsresultat, med tanke på att en större utvärdering inte är planerad att genomföras förrän 2018. Parlamentet anser att handlingsplanen för resiliens 2013–2020 bör genomföras i sin helhet.
4. Europaparlamentet betonar att resiliens är ett flerdimensionellt begrepp – med mänskliga, ekonomiska, miljörelaterade, politiska, säkerhetsbetingade och sociala aspekter – och gläder sig över att begreppet spelar en allt viktigare roll i EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, utvecklingssamarbete och humanitära bistånd. Parlamentet påpekar att de specifika uppdragen och målen för varje politikområde måste respekteras, samtidigt som man främjar större konsekvens mellan politikområden, i riktning mot hållbar utveckling. Parlamentet påminner om vikten av att säkerställa principen om en konsekvent politik för utveckling i EU:s alla yttre åtgärder genom att se till att EU:s politik inte undergräver utvecklingsländernas ansträngningar för att uppnå målen för hållbar utveckling.
5. Europaparlamentet understryker i synnerhet det humanitära biståndets särskilda ställning, eftersom detta undantagslöst måste vara behovsstyrt och genomföras med största respekt för de grundläggande humanitära principerna om humanitet, neutralitet, opartiskhet och oberoende och respekt för de mänskliga rättigheterna i enlighet med Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll. Parlamentet betonar att respekt för de humanitära principerna är helt avgörande för att man ska kunna nå fram till de behövande och kunna skydda biståndsarbetarna.
6. Europaparlamentet gläder sig över att EU:s och medlemsstaternas tillhandahållande av humanitärt bistånd inte ska påverkas av andra partnergivares restriktioner avseende nödvändig medicinsk behandling, inbegripet tillgång till säker abort för kvinnor och flickor som våldtagits i väpnade konflikter, utan i stället ska följa internationell humanitär rätt.
7. Europaparlamentet påpekar att resiliensuppbyggnad i partnerländerna är en långsiktig process, och därför måste detta byggas in i utvecklingsprogram som även riktar sig till de mest utsatta delarna av befolkningen och i ekonomiska åtaganden. Parlamentet betonar att man i det nya gemensamma meddelandet bör erkänna detta och ge stöd till främjandet av resiliens som ett grundläggande element i partnerländernas strategier för hållbar utveckling, i synnerhet i instabila länder. Parlamentet noterar att dessa strategier måste anpassas till sitt sammanhang och följa de internationellt överenskomna principerna för ändamålsenlig utveckling: egenansvar för utvecklingsprioriteringar i partnerländer som får stöd (inbegripet samordning med nationella utvecklingsstrategier), fokus på resultat, inkluderande partnerskap, insyn och ansvarighet. I detta sammanhang understryker parlamentet vikten av Europaparlamentets, de nationella parlamentens och civilsamhällets övervakning och granskning.
8. Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att sätta resiliens och dess flerdimensionella karaktär i centrum för den politiska dialogen med utvecklingsländer.
9. Europaparlamentet pekar på den övergripande betydelsen av gemensam planering av EU:s resiliensåtgärder inom det humanitära biståndet och utvecklingsbiståndet, så att man säkerställer maximal komplementaritet och mindre biståndssplittring och ser till att kortsiktiga åtgärder lägger grunden för insatser på medellång och längre sikt.
10. Europaparlamentet betonar vikten av tekniskt stöd till de minst utvecklade länderna och instabila stater, särskilt vad gäller hållbar markförvaltning, bevarande av ekosystem och vattenförsörjning eftersom detta är av avgörande betydelse för att uppnå förbättringar för både miljön och de människor som är beroende av den.
11. Europaparlamentet påminner om att det är de fattiga som även i fortsättningen kommer att drabbas hårdast efter katastrofer, vad gäller inkomster och välfärd. Parlamentet insisterar på att det främsta och övergripande målet för EU:s utvecklingssamarbete därför är att utrota fattigdomen, inom ramen för hållbar utveckling, i syfte att ge alla människor ett värdigt och anständigt liv.
12. Europaparlamentet betonar vikten av katastrofriskreducering i samband med uppbyggnad av resiliens. Parlamentet uppmanar EU att säkerställa att resiliensfrämjande insatser i det nya gemensamma meddelandet ligger i linje med åtagandena och målen i Sendai-ramen för katastrofriskreducering och genomförs genom kommissionens Sendai-handlingsplan för integrering av katastrofriskaspekter i all EU-politik, samt att säkerställa att tillräckliga medel anslås till denna prioritering. Parlamentet betonar att riskhantering är av avgörande betydelse för hållbar utveckling och efterlyser heltäckande lokala och nationella strategier för katastrofriskreducering och ett synsätt på katastrofriskreducering som inkluderar hela samhället och alla typer av faror, i syfte att minska sårbarheten och öka resiliensen. Parlamentet efterlyser att kopplingarna mellan katastrofriskreducering, anpassning till klimatförändringar och urbana strategier och initiativ förstärks.
13. Europaparlamentet anser att resiliens för individer och lokalsamhällen respektive fokus på utsatta grupper – inbegripet de fattigaste i samhället, minoritetsgrupper, familjer, kvinnor, barn, migranter, hiv-smittade, hbti-personer, personer med funktionsnedsättning och äldre – måste förbli ledstjärnor för de resiliensfrämjande insatserna inom EU:s yttre åtgärder. Parlamentet lyfter fram civilsamhällets och lokalsamhällenas centrala roll i uppbyggnaden av resiliens. Parlamentet understryker också vikten av att samla in och sprida gruppspecifika data för att kunna förstå och åtgärda de utsatta gruppernas situation.
14. Europaparlamentet påpekar att ändamålsenlig resiliensuppbyggnad kräver att man erkänner familjens betydelse och stöder familjens förmåga att hantera smällar.
15. Europaparlamentet efterlyser könsmedveten planering som stärker kvinnors deltagande och tar upp kvinnofrågor i utvecklingen av resiliens mot katastrofer och klimatförändringar och som säkrar kvinnornas rättigheter, inbegripet äganderätt och besittningsrätt, inklusive vatten, skogar, boende och andra tillgångar.
16. Europaparlamentet efterlyser ytterligare insatser för att öka kvinnors och flickors tillgång till hälsovård och utbildning i frågor om sexuell hälsa, familjeplanering, vård under graviditeten och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter på detta område, främst genom att ta itu med millennieutvecklingsmål nr 5 om mödrahälsovård, inbegripet minskad spädbarns- och barnadödlighet och undvikande av högriskförlossningar, som i stort sett inte uppnåtts alls.
17. Europaparlamentet understryker vikten av tillgång till hälsovård och vårdtjänster liksom till vatten, sanitet och hygien i nödsituationer samt långsiktig hälsoplanering i lokalsamhällen.
18. Europaparlamentet noterar att de utdragna tvångsförflyttningarna utgör en särskild utmaning i många instabila och konfliktdrabbade länder och deras grannländer. Parlamentet understryker att skydd av tvångsförflyttade personer villkorslöst måste garanteras och att uppbyggnad av resiliens och självständighet hos de drabbade befolkningarna och deras värdsamhällen är av yttersta vikt, i enlighet med kommissionens meddelande Ett värdigt liv. Parlamentet påminner om vikten av självständighet för att skapa värdighet och resiliens.
19. Europaparlamentet betonar behovet att utvidga flyktingkonventionen och Kampalakonventionen för att skydda och bistå tvångsförflyttade över hela världen och de människor som drabbas av andra former av våld, t.ex. människohandel och könsrelaterat våld, eftersom de kan ha välgrundad anledning att frukta förföljelse eller riskera allvarlig skada.
20. Europaparlamentet erkänner att resiliens på statsnivå är en viktig komponent i det allmänna resiliensbegreppet och understryker att resiliens och stabilitet i en stat är en direkt följd av respekt för mänskliga rättigheter, stark demokrati, rättsstatsprincipen och god förvaltning, förtroende för institutioner och möjlighet för landets medborgare att utkräva ansvar, men framför allt de enskilda medborgarnas och deras sammanslutningars engagemang för att hitta möjliga lösningar. Vart och ett av de här målen måste främjas och värnas i samband med genomförandet av EU:s globala strategi. Parlamentet betonar vikten av att stimulera grundläggande allmänna tjänster, som utbildning, hälso- och sjukvård, vatten och sanitet, för att stärka resiliensen.
21. Europaparlamentet understryker att begreppet resiliens i EU:s yttre åtgärder även i fortsättningen bör ha ett globalt geografiskt tillämpningsområde. Parlamentet noterar att resiliensfrämjande bör vara ett mål för insatserna för mänskliga rättigheter och hållbar utveckling i partnerländer och inte begränsas till geografiska områden med säkerhetskriser som direkt påverkar EU. Parlamentet betonar att man i det resiliensfrämjande arbetet hur som helst bör prioritera och särskilt uppmärksamma de minst utvecklade länderna, instabila stater och länder som utsätts för återkommande och säsongsrelaterade kriser, samtidigt som man tar itu med krisernas underliggande orsaker, särskilt genom stöd till åtgärder för förebyggande och beredskap.
22. Europaparlamentet betonar vikten av system för tidig varning och kapacitet till tidiga insatser som en mekanism för att främja resiliens, och uppmanar EU att öka sina insatser på det här området, i synnerhet genom att främja ett närmare samarbete mellan olika aktörer på plats, särskilt i EU:s delegationer, göra gemensamma analyser av instabila områden och skapa kontakter mellan regioner som ofta drabbas av samma typ av naturkatastrofer, så att man kan nå bättre förståelse och ge respons som är mer samordnad, dels mellan EU:s olika politikområden, dels mellan EU:s institutioner och dess medlemsstater.
23. Europaparlamentet efterlyser tillräckliga resurser för resiliensfrämjande åtgärder, i överensstämmelse med deras topplacering bland EU:s strategiska prioriteringar. Parlamentet skulle gärna se att det före nästa fleråriga budgetram genomförs en strategisk analys av hur EU kan använda befintliga externa finansiella instrument och innovativa mekanismer mer effektivt, samtidigt som de fortsättningsvis är förenliga med internationellt överenskomna principer för utvecklingseffektivitet, för att systematiskt införliva resiliens i strategier och program för utveckling och bistånd. Parlamentet betonar att åtgärder kan finansieras via olika instrument som kompletterar varandra, och understryker att resurser från instrument för utvecklingssamarbete även i fortsättningen huvudsakligen måste inriktas på målet att minska fattigdomen.
24. Europaparlamentet understryker behovet av att förbättra och utveckla utbildningen om katastrofer och kriser och att förbättra spridningen, sammanställningen och förmedlingen av information och kunskap som kan bidra till att stärka resiliensen i samhällen och främja beteendeförändringar och en kultur av katastrofberedskap.
25. Europaparlamentet uppmuntrar till ökat samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn i resiliensfrågor. Parlamentet påminner i det avseendet om vikten av kommissionens meddelande En starkare roll för den privata sektorn i insatserna för att uppnå hållbar tillväxt för alla i utvecklingsländerna. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra det ännu lättare för den privata sektorn att delta genom att skapa incitament och rätt klimat för privata företag för att de ska engagera sig i uppbyggnad av resiliens och riskreducering i partnerländer.
26. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen samt vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.
- [1] EUT C 468, 15.12.2016, s. 120.
- [2] Antagna texter, P8_TA(2015)0459.
- [3] Antagna texter, P8_TA(2017)0026.
- [4] OECD (2016), States of Fragility 2016: Understanding violence, OECD publishing, Paris.