FÖRSLAG TILL RESOLUTION om att bygga upp en ambitiös industristrategi för EU som en strategisk prioritering för tillväxt, sysselsättning och innovation i Europa
22.6.2017 - (2017/2732(RSP))
i enlighet med artikel 128.5 i arbetsordningen
Angelo Ciocca, Nicolas Bay, Jean-Luc Schaffhauser, Lorenzo Fontana för ENF-gruppen
B8‑0439/2017
Europaparlamentets resolution om att bygga upp en ambitiös industristrategi för EU som en strategisk prioritering för tillväxt, sysselsättning och innovation i Europa
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av artiklarna 145, 150 och 173 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),
– med beaktande av frågan till kommissionen om att bygga upp en ambitiös industristrategi för EU som en strategisk prioritering för tillväxt, sysselsättning och innovation i Europa (O-000047/2017 – B8-0319/2017),
– med beaktande av artiklarna 128.5 och 123.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:
A. Alla utvecklade ekonomier har bevittnat en mer eller mindre abrupt minskning av sysselsättningen i tillverkningsindustrin alltsedan 1970-talet. Avindustrialiseringen började visserligen före den ekonomiska globaliseringsvåg som drog igång på 90-talet men har i globaliseringen funnit en faktor som påskyndat utvecklingen.
B. I olika utvecklade ekonomier sysselsätter industrisektorn i dag inte ens 10 % av arbetskraften, vilket är obetydligt mer än i industrialiseringens begynnelse kring förra sekelskiftet. Detta innebär att utvecklade ekonomier i realiteten har reducerats till importörer av utlokaliserad lågprisproduktion i utvecklingsländer.
C. Med digitaliseringen har ekonomiska initiativ, även lyckosamma sådana, kommit att präglas av låg arbetsintensitet och hög grad av specialisering. Digitaliseringen av produktionsprocesserna kommer på kort tid att få långtgående konsekvenser för dagens yrkesgrupper både i och utanför industrisektorn. Detta kommer att leda till förändringar i marknadsstrukturen som framför allt kommer att yttra sig i ökad fragmentering och ojämlikhet mellan olika typer av arbete och därmed även i fråga om lön, socialt skydd, karriärmöjligheter m.m.
D. De makroekonomiska obalanserna inom unionen, som förvärras av euromedlemskap och medföljande åtstramningspolitik, har utlöst kompetensflykt (”human capital flight” eller ”brain drain”) till skada för de svagaste länderna på ett sätt som gör deras ekonomi strukturellt beroende av de starkare ländernas.
E. På industriområdet har EU en rent understödjande roll. EU:s åtgärder på området har konkurrenskraft[1] som enda syfte och tjänar med andra ord merkantilismen, som bygger på pressade produktionskostnader (löner) och tillintetgörande av den interna efterfrågan. Det är alldeles uppenbart att denna merkantilistiska modell inte passar alla medlemsstaters ekonomier utan åtskillnad och i vissa fall inte är författningsenlig.
F. Unionsfinansiering kan inte erbjuda effektivt skydd mot negativa chocker eftersom den enbart är kopplad till storleksbaserade parametrar och inte till makroekonomiska grunder och eftersom den är utformad för strukturella och inte för konjunkturella problem.
G. Mot bakgrund av dagens långsiktiga ekonomiska tendenser och EU:s procykliska politik kommer det mål som EU självt har ställt upp om att industrins andel ska uppgå till minst 20 % av unionens BNP senast 2020 helt uppenbart inte att kunna nås, i likhet med målen om full sysselsättning och ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.
H. EU-budgetens bojor har lett till utarmning av infrastrukturen i olika medlemsstater, bland annat av grundläggande offentlig infrastruktur som skolor, sjukhus, polisstationer och transportnät.
I. Utan en tydlig uppdelning mellan traditionella banktjänster och investmentbanktjänster har bankerna undan för undan gett förtur åt finansiell och spekulativ verksamhet och undandragit ekonomin de nödvändiga krediterna för att tillräckliga privata investeringar ska kunna uppbringas i industrisektorn. Politiken i samband med bankunionen i kombination med ECB:s monetära politik har till och med förvärrat denna företeelse.
J. För att en industristrategi ska vara effektiv måste den innehålla samordnade politiska åtgärder på flera områden: infrastruktur, handel, energi, sysselsättning, forskning och utveckling samt offentlig och privat finansiering.
1. Europaparlamentet anser att ekonomisk tillväxt, sysselsättning och innovation inte kan ställas i utsikt utan en djupgående återindustrialisering, dvs. utan att produktionen flyttar tillbaka och sker lokalt.
2. Europaparlamentet understryker att lokal produktion är en nyckelfaktor även för att den pågående ”digitala revolutionen” ska bli hållbar och dess förtjänster komma alla till godo, då arbetsmarknaden därigenom kan erbjuda en andra chans åt yrken som undan för undan är på väg att bli föråldrade. Parlamentet understryker likaledes att det är nödvändigt att varje medlemsstat åter ges möjlighet att erbjuda adekvat socialt skydd åt dem som inte lyckas ta sig tillbaka till arbetsmarknaden.
3. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta handelspolitiska åtgärder som avhåller från import av utlokaliserade varor och tjänster. Parlamentet anser att sådana åtgärder skulle kunna vara effektivare om de åtföljs av incitament från medlemsstaternas sida som syftar till att få hem produktion igen och behålla existerande lokal produktion.
4. Europaparlamentet anser att några av de första stegen bör vara en robust nationell politik för offentliga investeringar på lång och medellång sikt i infrastruktur, omstrukturering av det befintliga offentliga och privata byggnadsbeståndet (även för att förbättra energieffektiviteten), restaurering och bevarande av kultur- och byggnadsminnen, infrastruktur för markskydd (exempelvis mot naturkatastrofer eller hydrogeologisk obalans) samt återställande och modernisering av grundläggande infrastruktur (skolor, sjukhus, polisstationer, väg- och järnvägsnät, flygplatser, hamnar m.m.). Liknande investeringspolitik bör även prioriteras i lyxindustrin.
5. Europaparlamentet konstaterar att unionsfinansiering, även om den är avsedd som ett instrument som ska utjämna obalanser mellan medlemsstater, i praktiken förstärker obalanserna eftersom finansieringen baseras på den dubbla principen om medfinansiering och uppfyllande av villkor. Unionsfinansiering kan således ses som ett särskilt subtilt redskap med vilket EU utövar kontroll över medlemsstaternas utgiftspolitik. Av omsorg om en effektiv återindustrialiseringsstrategi anser därför parlamentet inte att unionsfinansiering är det lämpligaste instrumentet, till skillnad från offentliga och privata investeringar. Parlamentet kräver att medlemsstaternas investeringar ska befrias från EU-budgetens bojor.
6. Europaparlamentet anser att bästa möjliga villkor åter bör skapas för att offentliga investeringar ska kunna åtföljas av adekvata privata investeringar. Därför framhåller parlamentet att det krävs en tydlig uppdelning mellan traditionella banktjänster och investmentbanktjänster.
7. Europaparlamentet erinrar kommissionen och rådet om att unionen inte har rätt att överväga ”någon harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar”[2] på industriområdet.
8. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.