FÖRSLAG TILL RESOLUTION om läget i förhandlingarna med Förenade kungariket
11.12.2017 - (2017/2964(RSP))
i enlighet med artikel 123.2 i arbetsordningen
Tim Aker för EFDD-gruppen
B8‑0676/2017
Europaparlamentets resolution om läget i förhandlingarna med Förenade kungariket
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av den anmälan som Förenade kungarikets premiärminister gjorde till Europeiska rådet den 29 mars 2017 i enlighet med artikel 50.2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget),
– med beaktande av artikel 25 i rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 av den 2 december 2013 om den fleråriga budgetramen för 2014–2020[1],
– med beaktande av artikel 47 i fördraget om Europeiska unionen, som fastställer unionens status som juridisk person,
– med beaktande av rapporten Brexit and the EU Budget från det brittiska överhusets särskilda utskott för Europeiska unionen, som offentliggjordes den 4 mars 2017 (HL Paper 125),
– med beaktande av kravet i artikel 50 att förhandlingar ska ske ”med beaktande av [statens] framtida förbindelser med unionen” när villkoren för utträdet fastställs,
_ med beaktande av Förenta nationernas stadga och FN:s generalförsamlings resolution 25/2625 av den 24 oktober 1970 om folkrättsliga principer rörande vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med Förenta nationernas stadga,
– med beaktande av artikel 123.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:
A. Den 23 juni 2016 röstade 51,8 % av britterna (17,4 miljoner invånare) för att lämna Europeiska unionen.
B. Alla brittiska finansiella skyldigheter gentemot EU upphör, enligt internationell rätt, vid utgången av tidsfristen enligt artikel 50, såvida inte annat avtalats.
C. Förenade kungariket är EU:s näst största nettobidragsgivare och har varit nettobidragsgivare i alla år under landets medlemskap (med undantag för 1975).
D. EU är en tullunion med en gemensam yttre tulltaxa och är därför inget frihandelsområde.
E. Begreppet ”den inre marknaden” antyder att EU utgör ett enda område utan inre gränser eller andra rättsliga hinder för den fria rörligheten för varor och tjänster, men detta är långt ifrån fullbordat, framför allt när det gäller tjänster.
1. Europaparlamentet noterar Europeiska unionens långvariga engagemang för ”en allt fastare sammanslutning” och det godtagande av gemenskapens regelverk som detta kräver.
2. Europaparlamentet erkänner detta mål, men inser också att de som vill behålla den nationella suveräniteten och har en annan syn på en sammanslutning av nationalstater kanske inte anser att detta är den rätta vägen.
3. Europaparlamentet anser att subsidiaritetsprincipen inte har lyckats överbrygga denna klyfta mellan två olika visioner. Parlamentet anser att resultatet av Förenade kungarikets folkomröstning är ett legitimt val att lämna unionen för en medlemsstat där majoriteten inte delar tron på ”en allt fastare sammanslutning”.
4. Europaparlamentet anser att Förenade kungarikets utträde kan och bör gynna alla parter, eftersom miljontals människor, som inte ställer sig bakom EU:s viktigaste mål, därmed försvinner.
5. Europaparlamentet anser att man vid alla nya överenskommelser mellan det utträdande Förenade kungariket och övriga EU bör sträva efter ömsesidighet, eftersom allt annat kommer att skapa bitterhet och leda till problem i framtiden.
6. Europaparlamentet efterlyser därför en positiv inställning till det långsiktiga målet att nya överenskommelser bör göra utsikterna för demokrati, välstånd och strävan efter lycka så bra som möjligt både för hela Europa och, i den mån det är möjligt, för hela världen.
7. Europaparlamentet konstaterar att EU:s ”åtstramningspolitik” har pågått i många år men inte verkar ha resulterat i det uppsving som man hoppats på och ett ökat välstånd.
8. Europaparlamentet drar därför slutsatsen att Europeiska unionen, trots att många av EU:s centrala politikområden lämnar EU-medborgarna i sticket, vägrar att erbjuda andra alternativ än ”mer av samma sak”.
9. Europaparlamentet noterar att tvärtemot vad som ofta påstås så är den brittiska regeringens ståndpunkt både enkel och tydlig, nämligen att Förenade kungariket önskar
• fri rörlighet för kapital, varor och tjänster (vilket är vad som egentligen avses med begreppet ”frihandel”),
• frihet i fråga om Europeiska unionens domstol,
• frihet att ingå handelsavtal med tredjeländer,
• frihet att kontrollera landets gränser (inklusive dess territorialvatten och exklusiva ekonomiska zon);
• ingen fri rörlighet för människor eftersom det innebär i) tillgång till offentliga tjänster, rätten till förmåner och arbetstagarrättigheter (eftersom stora problem uppstår om sådan tillgång beviljas hundratals miljoner människor från länder med mycket olika levnadsstandard) och ii) att flyktingar och asylsökande påtvingas medlemsstater vars befolkningar inte vill ta emot dem.
10. Europaparlamentet tar del av och stöder FN:s generalförsamlings resolution 25/2625 av den 24 oktober 1970, särskilt a) principen om skyldigheten att, i enlighet med Förenta nationernas stadga, inte ingripa i angelägenheter som omfattas av en stats inhemska jurisdiktion, b) principen om folkens lika rättigheter och självbestämmande, c) principen om staters suveräna likställdhet och d) principen om att stater i god tro ska fullgöra de åtaganden som de gjort i enlighet med Förenta nationernas stadga.
11. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.
- [1] EUT L 347, 20.12.2013, s. 884.