FÖRSLAG TILL RESOLUTION om lönegapet mellan kvinnor och män
22.1.2020 - (2019/2870(RSP))
i enlighet med artikel 132.2 i arbetsordningen
Sandra Pereira, Anja Hazekamp, Manuel Bompard, Pernando Barrena Arza, Alexis Georgoulis, Leila Chaibi, Özlem Demirel, Marisa Matias, José Gusmão, Anne‑Sophie Pelletier, Konstantinos Arvanitis, Eugenia Rodríguez Palop, Miguel Urbán Crespo, Idoia Villanueva Ruiz, Stelios Kouloglou, Younous Omarjee, Marc Botenga, Manu Pineda, Sira Rego, Dimitrios Papadimoulis, Mick Wallace, Clare Daly, Giorgos Georgiou, Niyazi Kizilyürek
för GUE/NGL-gruppen
B9‑0084/2020
Europaparlamentets resolution om lönegapet mellan kvinnor och män
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), särskilt artiklarna 8 och 153 (om jämställdhet) samt artiklarna 10 och 19 (om icke‑diskriminering),
– med beaktande av fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), särskilt artiklarna 2 och 3, i vilka principerna om icke-diskriminering och jämställdhet fastställs som grundläggande värden i unionen,
– med beaktande av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artikel 21 (om icke-diskriminering) och artikel 23 (om jämställdhet),
– med beaktande av artiklarna 22 och 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna,
– med beaktande av FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor,
– med beaktande av FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling och målen för hållbar utveckling, särskilt mål 1, 5, 8 och 10 samt deras respektive delmål och indikatorer,
– med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen),
– med beaktande av Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 100 från 1951 angående lika lön,
– med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet[1],
– med beaktande av kommissionens EU-handlingsplan 2017–2019 om att åtgärda löneklyftan mellan kvinnor och män (COM(2017) 678),
– med beaktande av ILO:s globala lönerapport för 2018–2019,
– med beaktande av artikel 132.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:
A. 69 år efter antagandet av Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 100 angående lika lön – och trots de framsteg som kvinnor gjort i fråga om att ta sig in i formellt arbete, höja sin utbildningsnivå och utveckla sitt politiska och ekonomiska oberoende – kvarstår lönegapet mellan könen som ett problem både globalt och i EU:s medlemsstater.
B. Lönegapet mellan kvinnor och män i EU uppgår till 16 % – sett över hela ekonomin tjänar alltså kvinnor i snitt 16 % mindre i timmen än män. Omräknat i tid innebär det att kvinnor vid en jämförelse med män arbetar utan betalning 59 dagar under ett år, en återspegling av att kvinnor exploateras i högre grad på arbetsmarknaden. Lönegapet ökar till 40 % om man tar med sysselsättningsgraden och det totala deltagandet på arbetsmarknaden.
C. Situationen blir ännu värre när kvinnor pensionerar sig eftersom deras pension är ungefär 37 % mindre än mäns, bland annat till följd av lönegapet. Detta bottnar i den ackumulerade ojämlikheten för kvinnor under hela arbetslivet och de perioder av frånvaro från arbetsmarknaden som de därigenom tvingas till.
D. Runt två tredjedelar av könslönegapet kan inte förklaras med skillnader i arbetsmarknadsvariabler såsom ålder, erfarenhet, utbildning, yrkeskategori, arbetstid och andra observerbara variabler. Detta visar på en reell diskrimineringsfaktor, och diskrimineringen mellan kvinnor och män har även beröringspunkter med diskriminering på grund av ras, etnicitet, migrationsstatus, religion, sexuell läggning, ålder, funktionsnedsättning och andra faktorer. Det krävs ett intersektionellt angreppssätt för att förstå den flerfaldiga diskriminering som skapar könslönegapet för kvinnor med en kombination av identiteter och för att förstå hur könsfaktorn samspelar med andra sociala faktorer.
E. Lönegapet har flera orsaker, bland annat könssegregerade arbetsmarknader och branscher, undervärdering av kvinnors arbete, sexistiska stereotyper, bristande möjligheter till balans mellan arbetsliv och privatliv och förväntningar på kvinnor som den främsta omsorgsgivaren, vilket leder till avbrott i yrkeslivet, deltidsarbete och allt otryggare arbets- och lönevillkor.
F. De kumulativa effekterna av den flerfaldiga diskrimineringen av kvinnor bidrar i hög grad till både löne- och pensionsskillnaderna mellan könen och gör kvinnor mer riskutsatta i fråga om fattigdom och social utestängning med återverkningar även för deras barn och familjer. Fattigdomen är främst koncentrerad till familjer där kvinnor är ensamförsörjare – bland ensamstående mammor i EU löpte 35 % fattigdomsrisk 2017, att jämföra med 28 % av de ensamstående papporna. Fattigdomsrisken ökar kraftigt under livet, och bland personer 75 år och äldre är fattigdomen konsekvent koncentrerad till kvinnor.
G. Kvinnor är särskilt hårt drabbade av otrygga anställningar. Under perioden 2008–2014 sköt arbetslösheten i höjden på grund av den djupa ekonomiska kris som härjade i EU. 2014 var arbetslösheten fortfarande högre bland kvinnor (10,4 %) än bland män (10,2 %). Den ekonomiska krisen har påverkat hela EU med förödande höga nivåer av arbetslöshet, fattigdom och avfolkning i framför allt landsbygdsområden, vilket i synnerhet drabbar kvinnor.
H. Under 2018 arbetade 31,3 % av de yrkesverksamma kvinnorna i åldern 20–64 år deltid, jämfört med 8,7 % av männen. Trots gradvis minskande sysselsättningsskillnader var sysselsättningen i EU-länderna fortfarande högre bland män (79 %) än bland kvinnor (67,4 %) under 2018.
I. Många kvinnor arbetar i den informella ekonomin. Det är nödvändigt att ta tag i konsekvenserna av mycket otryggt och oreglerat informellt arbete, såsom utkontraktering och underentreprenader inom större företag.
J. Den lagstadgade rätten till lika lön för likvärdigt arbete inskränks eller kringgås ofta. Kollektiva förhandlingar är en avgörande faktor för att hejda och betvinga orättvisor. För de fattiga räcker det inte i sig att garantera lika lön för likvärdigt arbete, och lika lön bör därför eftersträvas som ett led i en allmän höjning av arbetstagares löner.
K. Utformningen av jämställdhetspolitiken bör baseras på lika tillgång till möjligheter för kvinnor och män. Fortsatt diskriminering mellan kvinnor och män drivs avsiktligt på för att intensifiera en politik som strävar efter låga löner och avreglering av arbetsmarknaden.
L. Kvinnor är överrepresenterade på de sämst betalda eller lägsta positionerna. Det är viktigt att den i varje medlemsstat fastställda minimilönen garanterar att människor klarar av sina levnadskostnader.
M. Ska ojämlikheten på pensionsområdet betvingas och pensionerna garanteras och höjas generellt krävs det att socialförsäkringssystemen ligger kvar hos det allmänna och inbegriper solidaritets- och omfördelningsprinciperna och att det tas verkliga krafttag mot otryggt och avreglerat arbete.
1. Europaparlamentet beklagar djupt att lönegapet mellan kvinnor och män finns kvar i EU med negativa återverkningar för kvinnors sociala och ekonomiska situation och för samhället i stort. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta konkreta och brådskande åtgärder för att betvinga löneskillnaderna och garantera lika lön för lika arbete och att samtidigt verka för en allmän löneökning. Medlemsstaterna uppmanas dessutom att vidta riktade åtgärder för att undanröja pensionsklyftan mellan könen genom allmänna och betydande specialhöjningar av pensionerna.
2. Europaparlamentet erinrar om att löneklyftan och dess orsaker har skadliga konsekvenser för kvinnor som ökar exponentiellt genom livet och mynnar ut i en pensionsklyfta som är mer än dubbelt så stor som löneklyftan. Parlamentet erinrar om att äldre kvinnor löper större fattigdomsrisk än äldre män på grund av livslånga skillnader i lön och arbetstid, olika pensionsålder för män och kvinnor i vissa medlemsstater och det faktum att fler äldre kvinnor lever ensamma. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att genomföra särskilda åtgärder för att bekämpa fattigdomsrisken för äldre kvinnor genom pensionshöjningar men även socialt stöd.
3. Europaparlamentet gör gällande att man utöver att verka för en arbetslagstiftning baserad på stärkta arbetstagarrättigheter, reglerat arbete och förbud mot otrygga anställningar även bör återupprätta, försvara och främja kollektiva förhandlingar som ett avgörande styrmedel för att bli av med ojämlika löner inte minst.
4. Europaparlamentet vill se samordnade insatser för att förbättra sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor och skapa utvecklingsmöjligheter med högre lönenivåer i kvinnodominerade yrken som ett led i de erforderliga handlingsplanerna.
5. Europaparlamentet vill att åtgärder tas fram och genomförs fullt ut för att höja minimilönerna till nivåer som gör att människor klarar av sina levnadskostnader.
6. Europaparlamentet framhåller att tillgång till arbete och villkor som underlättar detta är av central betydelse för kvinnors frigörelse och självständighet i alla delar av livet – från deltagande på arbetsmarknaden till social, ekonomisk och politisk delaktighet m.m.
7. Europaparlamentet påpekar att åtstramningsåtgärderna i många medlemsstater på lång sikt blir till skada för kvinnors ekonomiska egenmakt och förverkligandet av jämställdhet, i och med att arbetslösheten ökar, arbetsmarknaden avregleras och det blir vanligare med osäkra anställningsformer och låga löner, vilket framför allt drabbar kvinnor, samtidigt som nedskärningar i de offentliga tjänsterna, särskilt inom vård och utbildning, liksom också i de sociala förmånerna, ytterligare spär på den flerfaldiga diskrimineringen och ojämlikheten till nackdel för kvinnor.
8. Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att stoppa och vända åtstramningsåtgärderna och nedskärningarna inom jämställdhetsprogrammering, samhällsservice och, framför allt, sexuell och reproduktiv hälso- och sjukvård.
9. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att skärpa insatserna för att undanröja lönegapet mellan kvinnor och män genom att kraftfullt genomdriva principen om lika lön för lika eller likvärdigt arbete, inte bara genom lagstiftning utan även genom att återupprätta, främja och försvara kollektiva förhandlingar. Parlamentet efterlyser dessutom åtgärder för att bekämpa vertikal och horisontell segregering på arbetsmarknaden och diskriminering vid beslut om rekrytering och befordran.
10. Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att stärka mamma-, pappa- och föräldraskyddet i arbetsrätten genom att öka antalet ledighetsdagar, garantera 100 % lön under ledigheten och minska arbetstiden under amningsperioder, samt vidta lämpliga åtgärder för att driva igenom sådant skydd, men också genom att investera i fri offentlig förskoleverksamhet och långtidsvård. I detta sammanhang dömer parlamentet ut användningen av personliga flexibla arbetsupplägg som ett sätt att avreglera arbetsmarknaden och försvaga arbetstagarrättigheterna.
11. Europaparlamentet noterar att bristande tillgång, för höga kostnader och avsaknad av lämplig infrastruktur för god barnomsorg fortfarande utgör ett stort hinder för framför allt kvinnors jämlika deltagande i alla aspekter av samhället, inklusive sysselsättningen.
12. Europaparlamentet framhåller att politiken bör göra det lättare för kvinnor att integreras på arbetsmarknaden och att den särskilt bör riktas mot låginkomstfamiljer, ensamförälderfamiljer och andra missgynnade grupper.
13. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utbyta bästa praxis vid utformningen av sina arbetsmarknader för att hjälpa till att undanröja löne- och pensionsskillnaderna.
14. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stärka de offentliga arbetsmarknadsmyndigheternas personalresurser och kapacitet i syfte att garantera nödvändiga åtgärder för att driva igenom de lagstadgade eller kollektivavtalsenliga arbetsmarknadsrättigheterna genom bl.a. sanktioner mot företag som missköter sig. Parlamentet vill också se en utvärdering av huruvida EU-medel till företag ska villkoras av att de tillämpar höga arbetsnormer och inte diskriminerar kvinnor.
15. Europaparlamentet betonar att insamlingen av könsuppdelade uppgifter måste förbättras ytterligare när det gäller informell sysselsättning, entreprenörskap och tillgång till finansiering, tillgång till hälso- och sjukvård, våld mot kvinnor och obetalt arbete. Parlamentet framhåller att uppgifter av hög kvalitet måste samlas in och användas för en väl underbyggd och evidensbaserad politik. Parlamentet uppmanar både kommissionen och medlemsstaterna att samla in uppdelade uppgifter för att bättre utvärdera och övervaka framstegen i arbetet med att täppa till könslönegapet, med särskild hänsyn till grupper som upplever flerfaldig och intersektionell diskriminering, såsom kvinnor med funktionsnedsättning, migrantkvinnor, kvinnor från etniska minoriteter, romska kvinnor, äldre kvinnor, ensamstående mammor och hbtiq-personer.
16. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att avstå från policyrekommendationer som skulle leda till ökad otrygghet på arbetsmarknaden, avreglering av arbete och arbetstid, löneminskningar, angrepp mot kollektiva förhandlingar eller privatisering av socialförsäkringssystem.
17. Europaparlamentet uppmanar med kraft rådet att bryta dödläget kring direktivet om genomförande av principen om likabehandling av personer oavsett religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, som syftar till att utvidga skyddet mot diskriminering genom en övergripande strategi.
18. Europaparlamentet erinrar om att det finns betydande sociala och ekonomiska fördelar för samhället i stort med att säkra jämställdhet och ta itu med löne- och pensionsskillnaderna mellan kvinnor och män.
19. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till kommissionen, rådet och medlemsstaternas regeringar.
- [1] EUT L 204, 26.7.2006, s. 23.