Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 1 juli 1998 - Bryssel

10. Unionsmedborgarskap

  Ordföranden . – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande A4‐0205/98 av de Clercq för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt om andra rapporten från kommissionen om unionsmedborgarskap (KOM(97)0230 – C40291/97).

  De Clercq (ELDR), föredragande. – (NL) Fru ordförande, herr kommissionär, kolleger! Hur långt har vi kommit när det gäller unionsmedborgarskap? Det är frågan som sysselsätter oss i detta betänkande. I artikel 8 i Maastrichtfördraget finns ett antal rättigheter inskrivna som man kan göra anspråk på som europeisk medborgare. Alla de som har någon av medlemsstaternas nationalitet är redan medborgare i EU. I Amsterdamfördraget specificeras lyckligtvis att unionsmedborgarskap är ett komplement till det nationella medborgarskapet.

I utförandet av de rättigheter som är knutna till det europeiska medborgarskapet har en hel del säkert redan förverkligats, även om det kan bli bättre. Jag skulle vilja lägga fram några kärnpunkter.

Vad beträffar rätten till rörelsefrihet för personer och bosättning inom hela Europeiska unionen har vi antagligen att göra med en rättighet som möjligen är den mest påtagliga för medborgarna. Det är då synd att samma medborgare fortfarande känner av så många svårigheter. Den viktigaste orsaken är att denna rättighet regleras av olika bestämmelser beroende på vilken kategori medborgare det handlar om. Kommissionen ombeds också att omarbeta alla befintliga lagstiftningsinstrument till ett smidigt och allmänt användbart instrument.

Fri rörlighet och bosättning inom EU kommer att finnas först när också de sista hindren har upphävts, bland annat avskaffande av alla gränskontroller och fullständigt genomförande av Schengen‐regelverket; ömsesidig samordning av undervisningssystem med tanke på rörligheten för arbetstagare med barn i skolåldern; ett förenklat erkännande av alla examensbevis och yrkeskvalifikationer, detta särskilt för unga människor; uppspårning av obefogade administrativa förfaranden som hanteras av nationella myndigheter för att försvåra de politiska rättigheterna; skydd av rättigheterna beträffande kompletterande pension. Det finns således mycket kvar att göra. En annan viktig punkt är den direkta effekten av artikel 8a. Detta skulle innebära att varje medborgare kan åberopa rätten till fri bosättning och rörlighet inför varje nationell domare inom EU.

Vad beträffar aktiv och passiv rösträtt vid kommunalval kan jag uttrycka mig kort och tydligt. Det innebär att den gemensamma rösträtten för alla EU‐medborgare måste införas av varje medlemsstat, alltså även av Belgien. Frankrike har redan gjort det. Aktiv och passiv rösträtt vid val till Europaparlamentet: medlemsstaternas tillämpning av direktivet måste bli enklare och enhetligare. Det är också vanligt att EU‐medborgare inte är insatta i på vilket sätt de konkret skall utöva den rättigheten i den medlemsstat där de är bosatta. Det krävs således bättre information.

Vad det konsulära och diplomatiska skyddet beträffar ligger det fortfarande i sin linda. Det är då mycket angeläget med en gemensam definition så att de europeiska medborgarna förstår att detta ger dem ett mervärde även utanför EU.

Vad beträffar rätten att göra framställningar till Europaparlamentet och rätten att vända sig till ombudsmannen framgår det av den första årsrapporten från Europeiska unionens ombudsman hur värdefulla och nödvändiga dessa rättigheter är, även om det ännu så länge är för lite känt om deras exakta räckvidd. Även här behövs bättre information.

Slutligen vill jag nämna att Amsterdamfördraget har tillfogat ytterligare något, nämligen rätten att vända sig till vilken europeisk institution som helst på ett av EU: s officiella språk och rätten att få svar på detta språk. Detta praktiseras dock ännu inte och kan således inte heller utvärderas i dag.

Fru ordförande, kolleger! Införandet av unionsmedborgarskapet understryker att den europeiska integrationen likaså är ett politiskt projekt. De rättigheter som är knutna till detta kommer otvivelaktigt att ge ett oumbärligt bidrag till ett större europeiskt medvetande, på samma sätt som planerna beträffande sysselsättning och nyligen euron otvivelaktigt har fört Europa närmare medborgaren.

Det är vår uppgift att göra detta bestående och att visa medborgarna att Europa erbjuder ett mervärde och finns till för dem. Detta sker inte enbart genom att fördragsrättsligt fastställa ett antal medborgerliga rättigheter. Det är lika viktigt att dessa rättigheter är kända, att de har ett tillräckligt innehåll och dessutom, att den praktiska effekten är absolut nödvändig.

Fri rörlighet, bosättningsrätt, rösträtt, rätt att göra framställningar till Europaparlamentet, rätt att vända sig till en ombudsman är naturligtvis inte typiskt för Europeiska unionen. Det är typiskt för varje demokratisk rättsstat som har självrespekt. Hur viktigt det än är kommer det inte att räcka med att låta medborgaren komma närmare Europa. Mer uppmärksamhet för europeiska symboler eller för vår gemensamma historia kan säkert hjälpa oss, men det är högst nödvändigt för oss att återställa tilltron hos den europeiske medborgaren. För detta krävs en förändrad mentalitet hos medborgarna själva, men först och främst hos de europeiska beslutsfattarna, hos administrationen, hos media.

Medborgarens Europa börjar hos alla dem som dag ut och dag in ägnar sig åt den europeiska frågan. De måste bevisa att de är solidariska med Europa. I detta sammanhang har Europaparlamentet en viktig roll att spela. Parlamentet är en av de stora speluppläggarna, och vi är med och bestämmer strategin. Som europeisk folkrepresentation måste vi se till att medborgaren blir involverad i detta spel så mycket som möjligt, att spelet är attraktivt och framför allt att vi själva också iakttar strikt efterlevnad av spelreglerna. Kort sagt: vi måste fungera som en god förebild i Europa. Goda förebilder måste alltid komma uppifrån.

  Ullmann (V), föredragande av yttrandet från utskottet för framställningar. – (DE) Fru ordförande, herr kommissionär! Var och en som arbetat i Europaparlamentets utskott för framställningar känner till det förtroende för unionens organ som kommer till uttryck i unionsmedborgarnas framställningar. Därför är det unionsmedborgarskapet som bör stärkas, utvecklas och göras mer oberoende om vi vill reducera befintliga demokratiska underskott i unionen. Kommissionens rapport utgjorde ett bra underlag för parlamentets ståndpunkt, eftersom den öppet påtalade uppenbara brister och svagheter i bestående rättsläge och praxis. Några enskildheter behöver jag knappast upprepa, men jag pekar på de ställen där vi måste gå utöver kommissionens ståndpunkt.

Vi måste komma bort ifrån den begränsade och till vissa sektorer inskränkta tillämpningen av artikeln om fri rörlighet, 8a. Åtminstone den av föredraganden efterfrågade möjligheten att göra överklaganden när det gäller rörligheten redan i de nationella domstolarna bör tillåtas. Detta skulle naturligtvis få störst verkan om en uppsättning grundläggande rättigheter upptogs i EU‐fördraget, där unionsmedborgaren definierades som innehavare av de rättigheter som statueras i det. Möjligheten att få unionsmedborgarskap borde inte heller knytas till den nationella statstillhörigheten, utan det borde vara möjligt också för medborgare från tredje land att få unionsmedlemskap efter fem års uppehälle i unionen. Med hänsyn till valåret 1999 är det ytterst brådskande att man avlägsnar de mestadels administrativa hinder som föreligger i de enskilda medlemsländerna, för att unionsrösträtten skall kunna utnyttjas.

Vi gläder oss åt att den franska nationalförsamlingen nyligen har undanröjt ett viktigt hinder på vägen. Just på den här punkten borde unionsmedborgarna få uppleva att det inte bara talas vackert om deras rättigheter, utan att man också gör något för dem. Jag tackar alla som har deltagit, kommissionen och framför allt föredraganden, som har visat att han är en verklig föregångsman.

  Gebhardt (PSE). – (DE) Fru ordförande, kära kolleger! Det är bara att gratulera föredraganden till resultatet av hans engagerade och grundliga arbete. Jag gratulerar utan några förbehåll, men jag måste medge att jag samtidigt är lite avundsjuk på kollega de Clercq. Jag avundas honom för den gynnsamma tidpunkten då han kan lägga fram sitt viktiga betänkande om unionsmedborgarskap. Gynnsammare kan det inte bli! Med euron har vi lagt den sista grundstenen för den ekonomiska unionen och monetära unionen. Nu har vi riktat blicken mot medborgarna och mot deras önskningar och drömmar. Ingenting hindrar oss längre från att med full kraft gå vidare med förverkligandet av Europas politiska union. De Clercqs betänkande visar på den rätta riktningen. Därför kommer min grupp att stödja honom.

Vi har lämnat in några ändringsförslag, som dock egentligen inte går emot betänkandet. Avsikten är bara att komplettera det på ett och annat ställe, samt att formulera vissa saker ännu tydligare. Jag hoppas att även föredraganden ser det på det sättet och att han ser det som ett stöd och rekommenderar att våra förslag antas. I övervägandena talas mycket om medborgarnas europeiska medvetande, något som skall främjas. Vad ligger då närmare än att bl.a. manifestera detta medvetande i en så vacker symbol som en gemensam europeisk helgdag?

Låt oss inte inbilla oss något. Med blotta symboler och vackra förklaringar låter sig medborgarna inte nöja. De förväntar sig inte några rättigheter i form av papperstigrar av unionsmedborgarskapet, utan en påtaglig nytta. Medborgarna förväntar sig av Europas politiska union att vardagen förenklas för dem. Låt mig ta ett exempel om den fria rörligheten, som vi ju gärna talar om, men som vi hittills bara har förverkligat en liten, liten smula av. Mer är det inte från medborgarnas perspektiv. Fri rörlighet uppstår inte genom att man river ned fällbommar, utan först och främst genom att man avlägsnar byråkratiska hinder. Därför måste kommissionen ofördröjligen förbereda ett lagförslag som upphäver de olika reglerna gällande uppehållstillstånd i de olika medlemsstaterna och på så sätt underlättar den reella fria rörligheten för unionsmedborgarna. I synnerhet måste hinder för rörligheten elimineras för de unga, och möjligheterna för dem att bosätta sig där de vill måste underlättas. Därför behöver vi ett enkelt, klart och avbyråkratiserat förfarande som erkänner diplom och examensbevis. Vi har talat om det tidigare.

Detta innebär också att skolbetyg, examensbevis och diplom måste vara lika mycket värda i alla medlemsstater. Det är med sådana initiativ på alla områden som vi av formella medborgerliga rättigheter skapar en levande europeisk verklighet. Vi har en lång väg att gå, men en sak får vi aldrig glömma: I centrum står människan och inte profiten!

  Palacio Vallelersundi (PPE). – (ES) Fru ordförande! Det har verkligen varit stimulerande att ta del av detta betänkande i dag. Stimulerande eftersom slutsatserna från Europeiska rådet i Cardiff fortfarande ringer i våra öron, för att de senaste uttalanden ringer i våra öron med krav på mindre Europa, mindre integration och ett återförande av vissa delar av politiken till nationerna. Därför är det viktigt, anser jag, att Europaparlamentet i dag hissar flaggan för medborgarskapet i den förträffliga framställningen av ordföranden för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, föredragande av betänkandet.

Det är ett avvägt betänkande, med en god avvägning mellan det konkreta och det symboliska. En avvägning mellan praktiska åtgärder och det poetiska inslag som citerades av Gebhardt. Vi behöver även lite fantasi och poesi.

De Clercq poängterar bland dessa praktiska åtgärder att den fria rörligheten för personer och den fria etableringsrätten för europeiska medborgare måste bli verklighet, att artikel 8a skall kunna åberopas direkt inför våra domstolar, att man skall informera om de rättigheter som det begynnande europeiska medborgarskapet innebär – rösträtt i kommunala val, rösträtt i val till Europaparlamentet – att man bör skapa – och det är här vi övergår från verkligheten till poesin, från verkligheten till mytologin – en integrerande symbolism. Vi måste se till att skapa en kulturell uppfattning om Europas existens.

Europeiska folkpartiet kommer inte bara att stödja De Clercqs betänkande, utan även den socialistiska gruppens ändringsförslag och sådana som Europeiska folkpartiet har lagt fram, då man inte godtar ändringsförslag 5.

Det blåser snåla vindar i Europa, fru ordförande. Ställda inför en sådan skepticism får vi lov att erkänna – och där är jag helt överens med Gebhardt – att det paradoxalt nog är marknaden som är vår allierade. Livets paradoxer: Köpmännens Europa skall bidra till att förverkliga medborgarnas Europa eftersom vi, för att euron och den gemensamma marknaden skall bli verklighet, måste främja den fria rörligheten för personer i dess vidaste bemärkelse och öka integrationen.

Därför, fru ordförande, anser jag att vi här i dag, i början av det österrikiska ordförandeskapet, bör gratulera varandra till detta betänkande från Europaparlamentet, där vi återigen bekräftar vår betydelse genom att uppmärksamma och varna för situationer där man försvarar ett inskränkt Europa, ett kortsiktigt Europa. Och ställda inför ett sådant inskränkt Europa, ett sådant oförutseende Europa, höjer Europaparlamentet sin egen och medborgarnas stämma för att säga att vi endast kan skapa ett Europa genom integration och att vi med tanke på ett sådant begrepp som köpmännens Europa måste se till att intentionerna i Amsterdamfördraget omvandlas till ett riktigt medborgarnas Europa.

  Voggenhuber (V). – (DE) Fru ordförande! Jag gratulerar föredraganden och gläder mig åt att parlamentet för en gångs skull verkar starkare för att förverkliga de i fördraget utlovade rättigheterna inom ramen för unionsmedborgarskapet. Jag vill rikta uppmärksamheten på den principiella betydelsen med unionsmedborgarskapet. Vad handlar det om? Min övertygelse är att unionen därigenom erkänner att medborgarna är bärarna och suveränen i den europeiska enandeprocessen. Unionsmedborgarskapet utgör således en väsentlig del av unionens legitimeringsgrund. Det är en legitimering som inte bara förverkligas indirekt genom de nationella regeringarna och fördragen, utan också direkt, personligt och lika genom varje medborgares rättsliga status.

I unionsfördraget infördes unionsmedborgarskapet logiskt för att stärka skyddet för rättigheterna och intressena hos medlemsstaternas medborgare. Vi har således att göra med en stadga som skall ge uttryck för alla medborgares grundläggande och medborgerliga rättigheter. Så långt är allting bra, och så är det i teorin. I praktiken är vi dock fortfarande mycket långt ifrån en omfattande garanti av de grundläggande och medborgerliga rättigheterna, långt ifrån ett erkännande av medborgarnas roll som integrationens suverän. Av alla de fyra friheterna är den fria rörligheten för personer säkerligen den mest personliga, den mest existentiella och mänskliga, som samtidigt förverkligats med störst tvekan och som har fördröjts och mött mest hinder. Personkontrollen inom unionens område är inte avskaffad. Den upphävs inte heller inom ramen för Schengenavtalet, utan ersätts av nya barriärer som ofta nog är högre än de gamla, som man lovade avskaffa.

Rösträtten och valbarheten till Europaparlamentet undergrävs, något som gäller främst deltagandet i kommunalvalen. Det saboteras till viss del öppet. Det reduceras i vissa huvudstäder till ett deltagande i stadsdelsval, t.ex. i Wien. Inte heller det konsulära skyddet finns i praktiken. Jag tror att vi måste höja blicken över själva fördragstexten, över de där utlovade rättigheterna till ett omfattande skydd av de grundläggande och medborgerliga rättigheterna. Jag hyser förhoppningen att det särskilda toppmötet i Österrike kan öppna en väg från en blott teknokratisk reform av institutionerna till att bli en äkta demokratireform.

  Oddy (PSE). – (EN) Herr ordförande! Jag skulle vilja tacka föredraganden för hans kunniga och tankeväckande betänkande och yrka bifall för hans europeiska vision.

Om vi skall se till att Europeiska unionen blomstrar, måste de europeiska medborgarna känna att vi har kontroll över detta projekt och att vi också drar nytta av det, och inte bara de kommersiella organisationerna och regeringarna. Kommissionens andra rapport om medborgarskap är därför en viktig plattform för skapandet av en corps d"esprit och en känsla av europeisk samhörighet.

Jag välkomnar i synnerhet rätten att rösta och ställa upp som kandidat i kommunalvalen i Europaparlamentet, men jag skulle vilja nämna den generösa rösträtt som erbjuds till medborgare i samväldet i Förenade kungariket och säga att det inte har skett någon omorganisation av detta och inget försök att urvattna de rättigheter som finns.

Som föredragande för kommissionens handlingsplan för fri rörlighet för arbetstagare, välkomnar jag De Clercqs anmärkningar om hinder för den fria rörligheten för personer, som till exempel pensionsrörlighet, familjeansvar och barns utbildningsbehov. Jag fruktar att detta ännu känns lite för äventyrligt för min brittiska grupp, men jag anser att kommissionen skulle kunna undersöka om det går att främja en internationell studentexamen.

Skapandet av ombudsmannens ämbete kan bara lovprisas, men jag tycket att ämbetet behöver främjas i högre grad. Jag håller med om att nyckeln till känslan av samhörighet med Europeiska unionen har att göra med information. Jag ber därför kommissionen att anstränga sig ännu mer för att informera de europeiska medborgarna.

  Zimmermann (PSE). – (DE) Fru ordförande, kära kolleger! Debatten i kväll handlar om unionsmedborgarskapet. Alla vet vi vad det betyder och vilken nyckelfunktion unionsmedborgarskapet har för Europas medborgare och framför allt för den europeiska integrationen. Jag frågar mig dock om människorna i Europa också vet det? Vet människorna vilka rättigheter som kommer med unionsmedborgarskapet? Vet de vem de kan vända sig till och vem de kan fråga, var de kan hämta information? Jag får ständigt känslan när jag diskuterar med medborgare, att de är bristfälligt upplysta om detta och har små kunskaper om det.

Emellertid är det inte bara medborgarna som har små kunskaper om det. Ta exempelvis information från kommissionen, där vissa områden över huvud taget inte förekommer. När jag ser att i den broschyr, Single Market Review , som vi nyligen har fått och som i mer än 38 avsnitt sysselsätter sig med förverkligandet av den inre marknaden, men som knappt alls tar upp den fria rörligheten, då frågar jag mig hur medborgarna skall kunna få reda på detta. Ett annat exempel: När jag talar med tjänstemän i kommissionen eller parlamentet eller är ute bland folk och berättar att jag som unionsmedborgare sitter i Europaparlamentet för Tyskland men har nederländskt pass, frågar man mig ständigt hur det kan vara möjligt och hur det fungerar. På det kan man se att inte ens rösträtten så som den omtalas i fördraget har fått fäste i våra huvuden, alltså varken hos dem som har skrivit dessa rader eller hos medborgarna eller hos mina kolleger. Många av mina kolleger har egentligen inte heller begripit detta.

Jag tycker att det är viktigt att också vi själva tar oss an och funderar över unionsmedborgarskapet och dess innehåll. Då får vi också bättre möjligheter att informera folket om det, så att det också får större kunskaper i frågan.

  Pinheiro, ledamot av kommissionen. – (PT) Fru ordförande! För kommissionens räkning vill jag gratulera till den vidlyftiga reflexion, som har gjorts om vår andra rapport om unionsmedborgarskap, och som särskilt understryker det utmärkta arbetet av en framstående europé vid namn Willy De Clercq.

Jag ser denna debatt om unionsmedborgarskap som ett slags invit till alla politiska aktörer att rikta in sig på det väsentliga i det europeiska bygget, som en beredskap för de framsteg och bakslag, i genomförandet av den europeiska konstruktionen, som kan komma att svika medborgarens förväntningar om att tillhöra, och jag citerar: ”en politisk gemenskap och en rättsgemenskap”, enligt den formulering som används i er resolution. Som ledamöterna känner till, uttrycktes denna oro på samma sätt under Europeiska rådet i Cardiff, då man deklarerade, och jag citerar: ”att alla medborgare skall kunna dra nytta av fördelarna med den ekonomiska och monetära unionen och den inre marknaden, samt att unionen i ännu högre grad skall närma sig medborgarna”.

Denna andra rapport om unionsmedborgarskapet omfattar åren 1994, 1995 och 1996. Det är således innan slutsatsen från regeringskonferensen som ledde till antagandet av Amsterdamfördraget. Kommissionen beskrev och analyserade i denna rapport de nya direktiv som Maastrichtfördraget gav, för att kontrollera de gjorda framstegen efter publiceringen av den första rapporten 1993, och för att peka på en rad mål att uppnå.

Ert resolutionsförslag riktar sig, helt korrekt, till alla berörda institutioner, liksom till medlemsstaterna. Faktum är att det i framtiden bara är möjligt att, med ett kombinerat agerande på alla nivåer, genomföra framsteg, vad gäller framför allt förbättringar av lagstiftningen, dess läsbarhet och en mer effektiv tillämpning av den. Jag kan försäkra Willy De Clercq och detta parlament att alla frågor om, såväl Schengen och tillämpningen av artikel 8a, som processerna om överträdelseförfaranden och det administrativa arbetet, rösträtt, rätten till konsulärt och diplomatiskt skydd, mekanismer för ständig dialog, utbildning och erkännande av examensbevis och yrkesutbildningsbevis, skydd mot hoten mot säkerhet och personlig frihet samt ombudsmannens verksamhet, ligger på kommissionens bord.

Just i dag, under mötet med kommissionärerna, ägnades största delen av mötet åt just det europeiska medborgarskapet. Vi hoppas att vi alla, med impulserna från detta parlament, och de inputs som vi har fått genom denna resolution, snabbare kan uppnå ett verkligt medborgarskap.

  Ordföranden . – Tack så mycket, herr kommissionär Pinheiro.

Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.