Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 16 september 1998 - Strasbourg

5. Omröstning

  Ordföranden . – Jag skulle vilja börja med att informera kammaren om att jag mottagit en formell invändning mot det förenklade förfarandet avseende försäljning av genetiskt modifierad majs i Österrike, dok. C4‐0373/98. Den här motionen framlades i enlighet med artikel 99 i arbetsordningen av Flemming och andra. Förslaget återförvisas därför till utskottet i enlighet med artikel 99(2).

Jag skulle också vilja informera kammaren om att jag mottagit en formell invändning mot det förenklade förfarandet avseende försäljning av genetiskt modifierad majs i Luxemburg, dok. C4‐0374/98. Den här motionen framlades i enlighet med artikel 99 i arbetsordningen av Roth‐Behrendt och andra. Förslaget återförvisas därför till utskottet i enlighet med artikel 99(2).

  Fayot (PSE). – (FR) Herr ordförande! Jag har undertecknat begäran om att skjuta upp den här punkten, för att den skall kunna återförvisas till miljöutskottet. Men jag skulle vilja att miljöutskottet försäkrar oss om att den här frågan verkligen kommer att granskas. Den 24 juni diskuterades visserligen miljöutskottets samordnare kommissionens beslut om försäljning av genmodifierad majs, men frågan granskades inte i utskottet. Jag skulle alltså vilja att det verkligen blev så den här gången.

  Ordföranden . – Jag skall vara tydlig. Vi har inget annat val än att återförvisa ärendet till dem i enlighet med arbetsordningen. Hur de hanterar det hela är en fråga för miljöutskottet.

  Breyer (V). – (DE) Herr ordförande! Även vi stöder naturligtvis denna begäran om återförvisning. Men jag kan inte låta bli att kommentera att Gruppen De gröna i Europaparlamentet begärde det samma strax innan sommaruppehållet, och att just de ledamöter som nu har lagt fram denna begäran den gången avböjde en diskussion i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd. Men för min del handlar det om följande...

(Ordföranden avbröt talaren.)

  Ordföranden . – Kolleger! Vi har ingen debatt i det här ärendet. Arbetsordningen är mycket tydlig. Ärendet måste återförvisas till utskottet. Det finns inget utrymme för förklaringar eller motiveringar.

***

Betänkande (A4‐0294/98) av Schaffner för utskottet för medborgerliga fri‐ och rättigheter och inrikesfrågor om årsrapporten för 1997 från Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk om narkotikasituationen i Europeiska unionen

Betänkande (A4‐0305/98) av Schultz för utskottet för medborgerliga fri‐ och rättigheter och inrikesfrågor om Europols narkotikaenhet årsrapport för 1996

(I enlighet med artikel 52 i arbetsordningen ansågs dessa betänkanden antagna.)

***

Betänkande (A4‐0180/98) av Tomlinsson för budgetutskottet om förslag till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1734/94 av den 11 juli 1994 om ekonomiskt och tekniskt samarbete med de ockuperade områdena (KOM(97)0552 – C4‐0048/98‐97/0316(SYN))

Betänkande (A4‐0300/98) av Tomlinsson för budgetutskottet om

I. Förslaget till rådets förordning (EG) om ändring av rådets förordning (EG) nr 1734/94 av den 11 juli 1994 om ekonomiskt och tekniskt samarbete med de ockuperade områdena (KOM(97)0552 – C4‐0048/98‐97/0316(SYN))

II. Förslaget till rådets förordning (EG) om ändring av rådets förordning (EG) nr 1734/94 av den 11 juli 1994 om ekonomiskt och tekniskt samarbete med de ockuperade områdena (KOM(1998)0392 – C4‐0432/98‐98/0220(SYN))

  Tomlinsson, John (PSE), föredragande. – (EN) Herr ordförande! Det här är ett mycket invecklat betänkande och det skulle vara enklare för kammaren om jag helt kort förklarade att Europaparlamentet nu skall rösta om två kommissionsförslag om ändring av samma förordning om ekonomiskt och tekniskt samarbete med Gazaremsan och Västbanken.

Det första förslaget lades fram i början av året och det andra i juli. Kommissionen insisterar dock på att behålla de två förslagen skilda åt. De behandlas därför tillsammans. De utgör grunden för den kompromiss mellan parlamentet och kommissionen som söktes efter parlamentets omröstning den 18 juni om att återförvisa det första betänkandet till kommissionen i enlighet med artikel 60.2. Vid det tillfället antog parlamentet 12 ändringsförslag till det första förslaget. Kommissionen avslog alla 12 ändringsförslag. Några av ändringsförslagen till det första förslaget har tagits med i kommissionens andra förslag. Efter förhandlingar med kommissionen om en övergripande kompromiss för de två förslagen så lyckades jag, som föredragande, övertala kommissionen om att godta nästan samtliga ändringsförslag förutom dem som avsåg kommittéförfarandet. Här undersöker parlamentet det nya kommissionsförslaget om kommittéförfarandet och det som beslutas i det sammanhanget skall tillämpas här.

Innan vi kan övergå till omröstning skall kommissionen här i plenarsammanträdet först av allt bekräfta att ändringsförslagen 1, 2, 7 och 8 till A4‐180/98 som Europeiska folkpartiets grupp röstade igenom i juni till det första kommissionsförslaget redan har införlivats i deras andra förslag. Om kommissionen kan göra det, kan de betraktas som tillbakadragna.

För det andra skall den åta sig att snabbt ändra sitt andra förslag och ta med ändringsförslagen 5 och 12, framröstade i juni, samt kompromissändringsförslag 1 till det första förslaget, ingående i de sex nya ändringsförslag som framlagts för omröstning i dag, och även ändringsförslag 6 till det andra förslaget. Om kommissionen både kan bekräfta det första och åta sig det andra skulle jag rekommendera Europaparlamentet att med avseende på de nya ändringsförslagen i dokument A4‐300/98 skulle det rösta till förmån för kompromissändringsförslag 1 och ändringsförslagen 4, 5 och 6. Ändringsförslagen 2 och 3 kan då dras tillbaka till förmån för ändringsförslag 6. Det här avtalets framgång kommer att bero på hur snabbt kommissionen lägger fram en ändrad text till sitt andra förslag som respekterar parlamentets politiska ståndpunkt.

  Ordföranden . – Tack, jag är glad att du sade det.

  Marín, vice ordförande i kommissionen. – (ES) Herr ordförande, ledamöter! Till att börja med vill jag uttrycka min tacksamhet för det utmärkta arbete budgetutskottet har gjort, och i synnerhet föredragande Lord Tomlinson. Den 25 juni lade kommissionen för parlamentet och rådet fram ett andra förslag till ändring av budgetförordningen, i vilket, i enlighet med mitt löfte i kammaren den 17 juni, innefattades flera ändringar som parlamentet föreslagit till vårt inledande förslag. Det handlar konkret om ändringsförslag 1, 2, 7 och 8 i det första förslaget. Jag vill således bekräfta att kommissionen accepterar dem.

Tack vare parlamentets vilja att nå en pragmatisk lösning presenterade ni i ett enda betänkande som omfattade – det är sant – de två förslagen i skilda delar och med detta har det varit möjligt för oss att klara ut ett stort antal av de frågetecken som uppstod mellan de båda institutionerna. I synnerhet problemet med kommittésystemet som ni vet är en fråga som kommissionen skulle vilja ändra.

Trots det återstod det några frågor där det behövdes ytterligare överläggningar och i dag presenterar jag vår ståndpunkt i dessa. För det första frågan om förordningens längd. Kommissionen föreslog ett program på 8 år, från 1999 till 2006, men vi accepterar nu en period på 5 år, från 1999 till 2003 i det andra förslaget. För det andra går kommissionen också med på att godkänna de tre andra ändringar som föreslagits av parlamentet i det andra förslaget. Jag tänker på ändringsförslag 5 och 12, kompromissändringen 1, som parlamentet föreslagit i det första förslaget samt nummer 6 i det andra. Jag bekräftar det.

Och tack vare denna kompromiss kommer kommissionen den 1 januari 1999, med Europaparlamentets hjälp, ha en flexiblare och mer pragmatisk metod för att fortsätta stödet från den Europeiska unionen till det palestinska folket och till fredsprocessen.

Jag skulle dock vilja säga er, Lord Tomlinson, att tyvärr beror framgång eller misslyckande i detta ambitiösa program för fredsprocessen på fredsprocessens utveckling och vi får aldrig blunda för att situationen nu är kritisk.

Därför skall kommissionen omedelbart föreslå dessa instrument men jag vill förvarna er om att tillämpningen av dessa instrument på palestinskt territorium i huvudsak beror på fredsprocessen. Om fredsprocessen går framåt kan vi göra ett stort program för ekonomiskt samarbete, om fredsprocessen fortsätter utan att fungera kommer vi att få svårigheter, vilka jag inte behöver påpeka här inför er.

(Parlamentet antog båda lagstiftningsresolutionerna i på varandra följande omröstningar.)

***

Förfarande utan betänkande:

‐ Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 3508/92 om ett integrerat system för administration och kontroll av vissa stödsystem inom gemenskapen, vad gäller tidsfristerna för inlämnande av ansökningar inom ramen för systemet med kompensationsbetalningar till risproducenter [KOM(98)0228 – C4‐0276/98‐98/0136(CNS)] Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling

(Parlamentet godkände kommissionens förslag.)

‐ Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1221/97 om allmänna tillämpningsregler för åtgärder som syftar till att förbättra villkoren för produktion och saluföring av honung
[KOM(98)0313 – C4‐0429/98‐98/0171(CNS)]
Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling

(Parlamentet godkände kommissionens förslag.)

‐ Förslag till rådets beslut om ett gemenskapsförfarande för information och samråd om kostnaderna för råoljetillförseln och om konsumentpriserna på petroleumprodukter [KOM(98)0363 – C4‐0446/98‐98/0205(CNS)]
Utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi

(Parlamentet godkände kommissionens förslag.)

‐ Förslag till rådets förordning om kriterier och förfaranden för gemenskapens strukturstöd inom fiskeri‐ och vattenbrukssektorn och för beredning och avsättning av dess produkter (kodifierad version) [KOM(97)0723 – C4‐0139/98‐98/0008(CNS)]
Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt

(Parlamentet godkände kommissionens förslag.)

‐ Förslag till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för får‐ och getkött (kodiferad version) [KOM(98)0088 – C4‐0210/98‐98/0062(CNS)]
Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt

(Parlamentet godkände kommissionens förslag.)

‐ Förslag till rådets förordning (EKSG, EG, Euratom) om ändring av förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper vad avser fastställande av löner, pensioner och andra ekonomiska ersättningar i euro [KOM(98)0324 – C4‐0426/98‐98/0190(CNS)]
Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt

(Parlamentet godkände kommissionens förslag.)

‐ Förslag till rådets förordning (EG) om ändring av förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper [KOM(98)0421 – C4‐0478/98‐98/0235(CNS)]
Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt

(Parlamentet godkände kommissionens förslag.)

***

Betänkande (A4‐0301/98) av Leperre‐Verrier för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media om förslag till rådets beslut om gemenskapens ståndpunkt inom associeringsråden beträffande Bulgariens, Tjeckiska republikens, Estlands, Ungerns, Litauens, Polens, Rumäniens och Slovakiens deltagande i gemenskapens kulturprogram (KOM(1998)0239 – C4‐0319/98 till C4‐0326/98‐98/0145(CNS) till 98/0152(CNS))

(Parlamentet antog de åtta lagstiftningsresolutionerna i på varandra följande omröstningar.)

***

Betänkande (A4‐0306/98) av Leperre‐Verrier för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media om förslaget till rådets beslut om gemenskapens ståndpunkt inom associeringsrådet beträffande Republiken Lettlands deltagande i ett gemenskapsprogram på kulturområdet (KOM(1998)0358 – C4‐0403/98‐98/0203(CNS))

***

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen)

Betänkande (A4‐0108/98) av Schaffner för utskottet för medborgerliga fri‐ och rättigheter och inrikesfrågor om rapporten från högnivågruppen om arbetstagares fria rörlighet under ordförandeskap av Simone Veil (C4‐0181/97)

Ändringsförslag 4

  Pirker (PPE). – (DE) Herr ordförande! Jag har inte rent innehållsmässigt klart för mig vad det är vi röstar om. Jag ber någon i Europeiska socialdemokratiska partiets grupp klargöra detta. I ändringsförslag 4 står det att kommissionen uppmanas att lägga fram förslag, enligt vilka rätten till återförening av familjer skall utvidgas till att gälla icke underhållsberättigade barn och icke underhållsberättigade släktingar i rakt nedstigande led.

Skall detta gälla unionsmedborgare eller alla tredjelandsmedborgare? Konsekvensen skulle i så fall givetvis bli en migrationsvåg. Därför ber jag om ett klargörande av vad som avses här. Menar man endast unionsmedborgare vid denna återförening av familjer eller inbegriper det även anhöriga från tredje land? Det har naturligtvis betydelse för omröstningen.

  Zimmermann (PSE). – (DE) Herr ordförande, kära kolleger! Jag anser att texten är tydlig i sin nuvarande utformning. Det rör sig om dem som bor inom unionen och om återföreningen av familjer. Det framgår egentligen tydligt av texten. Det syftar på alla dem som redan har sin rättsliga hemvist inom unionen.

Ändringsförslag 8

  Lindeperg (PSE). – (FR) Herr ordförande! Jag vill ta upp en ordningsfråga. Jag skulle vilja be kammaren om att godkänna en särskild omröstning om ett ord. Jag medger att denna begäran kommer sent, jag ber er om ursäkt för det. Det handlar om ordet ”politiska” i den sista meningen, jag citerar: ”kräver omedelbart att dessa medborgare...” – här handlar det om medborgare i tredje land som vistas legalt i unionen – ”att dessa medborgare behandlas på samma sätt som unionens medborgare vad beträffar deras politiska, sociala och ekonomiska rättigheter”.

Jag begär en särskild omröstning om ordet ”politiska”, å de franska PSE‐ledamöternas vägnar, för även om vi är för rösträtten vid lokala val, motsätter vi oss den vad gäller nationella val. Och nu är det så att begreppet lika politiska rättigheter både avser lokala och nationella val. Kort sagt, om den särskilda omröstningen godkänns och ordet ”politiska” utelämnas, då kommer vi att rösta för. I annat fall röstar vi mot.

  Ordföranden . – Jag skulle vilja hjälpa till men vi har stränga tidsfrister för att informera om avsikten att begära delad omröstning. Jag märker på känslorna i kammaren att vi skulle få en lång debatt om vi tog en delad omröstning.

(Parlamentet förkastade resolutionen.)

***

Andrabehandlingsrekommendation (A4‐0278/98) för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om kaffe‐ och cikoriaextrakt (C4‐0306/98‐96/0117(COD)) (föredragande: Lannoye)

(Ordföranden förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar) .)

***

Andrabehandlingsrekommendation (A4‐0286/98) för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp (C4‐0308/98‐95/0245(COD)) (föredragande: Mosiek‐Urbahn)

  Falconer (PSE). – (EN) Herr ordförande! Som ni vet så intresserar jag mig för omröstning med namnupprop. Kan ni tala om för mig om vi just haft fem omröstningar med namnupprop eller en omröstning med namnupprop?

(Skratt)

  Ordföranden . – Hur många gånger tryckte du på knappen? Jag skall låta dig fundera på saken.

(Ordföranden förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar) .)

***

Betänkande (A4‐0279/98) av Valverde López för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om förslag till rådets direktiv om registrering och användning inom gemenskapen av vissa typer av civila jetmotordrivna underljudsflygplan som har modifierats och omcertifierats som bevis på att de uppfyller normerna i volym I, del II, kapitel 3 i bilaga 16 till konventionen om internationell civil luftfart, tredje upplagan (juli 1993) (KOM(98)0098 – C4‐0212/98‐98/0070(SYN))

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

  Killilea (UPE). – (EN) Herr ordförande! En ordningsfråga. Angående omröstning med namnupprop skulle jag personligen och för några andra ledamöter av kammaren påpeka följande för er och få saken kontrollerad.

Under nästan hela det första halvåret – jag har inte datumen med mig nu – så registrerades jag inte som deltagande trots att jag vet att jag var här och att jag röstade. Jag undrade efteråt om mitt röstkort verkligen fungerade. Herr ordförande! Ni har faktiskt själv en gång bett att få maskinen ändrad. Jag fortsatte dock att ifrågasätta mitt röstkort.

I dag kom jag hit utan det nya kort som jag fick i juni och jag vände mig till kontoren på baksidan av den här byggnaden för att få ett reservkort. Jag fick tillbaka mitt gamla kort. Då gick jag till teknikerna för att få det testat och då fick jag reda på att mitt gamla kort, vilket jag varit beroende av i den här kammaren i fyra eller fem månader i år, inte fungerade som det skulle. Jag visste det själv hela tiden. Jag betalade det ekonomiska priset men det är inte det saken gäller. Jag registrerades som frånvarande i denna kammare vid omröstningar som jag egentligen var närvarande vid men mitt kort var felaktigt. För de övriga ledamöter av kammaren som känner precis som jag vill jag ta upp den här frågan med er nu.

  Ordföranden . – Tack så mycket.

***

Betänkande (A4‐0296/98) av Christodoulou för budgetutskottet om förslaget till interinstitutionellt avtal mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen om rättsliga grunder och budgetens genomförande

Före omröstningen

  Fabre‐Aubrespy (I‐EDN). – (FR) Herr ordförande! Jag begär att detta betänkande återförvisas till utskottet. Parlamentets ordförande inledde den här sammanträdesperioden genom att visa sig mån om att respektera fördraget, och att inte låta kammaren behandla en text som skulle kunna skada den. Som ni kommer ihåg handlade det om betänkandet Bösch.

I dag tyder allt på att vi måste ha samma juridiskt strikta förhållningssätt till betänkandet Christodoulou. Det är nämligen så att artiklarna 4 och 209 i fördraget kräver en dubbel rättslig grund för varje utgift, en budgetär och en juridisk. I sin dom av den 12 maj erinrade EG‐domstolen uttryckligen om detta, i punkt 26, och undantaget är bara mindre betydelsefulla gemenskapsåtgärder som inte behöver ett stöd av en sådan handling.

Det förslag till interinstitutionellt avtal som vi skall granska kan kritiseras från två håll. Å ena sidan för att det innebär att budgetposternas betalningar för 1998 skall kunna genomföras utan någon rättslig grund, samtidigt som domstolen anger att det bara är redan gjorda betalningar som kan genomföras på det sättet. Å andra sidan för att det utvecklar begreppen pilotprojekt, förberedande åtgärder och punktåtgärder, och samtidigt höjer taket för de totala beloppen.

Nu är det så att domstolen har fördömt begreppet om tidsbegränsade åtgärder, men samtidigt klargjorde att det inte finns någonting som strider mot att en betydelsefull åtgärd från gemenskapens sida medför begränsade utgifter, eller att den endast får effekter under en begränsad period. Domstolen undantog alltså icke betydelsefulla åtgärder. Detta handlar därmed om en uppenbar juridisk regelvidrighet. För att kontrollera detta ber jag er om att återförvisa texten till utskottet, som vi gjorde med betänkandet Bösch.

  Samland (PSE), ordförande i budgetutskottet. – (DE) Herr ordförande! I den dom som detta inlägg syftar på, och som domstolen utfärdat på anmodan av den brittiska regeringen, angående de rättsliga grunderna för Europeiska unionens utgifter, framgår det tydligt av motiveringen att icke‐signifikanta utgifter inte fordrar rättsliga grunder. I motiveringen påpekas det tydligt att icke‐signifikansen ej skall definieras utifrån utgifternas omfattning eller varaktighet, utan att icke‐signifikansen måste fastställas genom ett beslut av den budgetansvariga myndighetens båda parter. Det var den principen vi följde när vi ingick det interinstitutionella avtal, som nu ligger för omröstning, mellan de 15 medlemsstaterna, kommissionen och Europaparlamentet. Detta avtal har därför till uppgift att tolka och komplettera domen i den fråga som domstolen har hänvisat tillbaka till de båda institutionerna rådet och parlamentet. Därför finns det ingen anledning att inte behandla Christodoulous betänkande. Jag ber att vi nu röstar om detta.

  Christodoulou (PPE). – (EL) Herr ordförande! Jag instämmer helt i vad herr Samland säger.

(Parlamentet beslutade att inte återförvisa betänkandet till utskottet.)

Ändringsförslag 1‐4

  Christodoulou (PPE). – (EL) Herr ordförande! Dessa tre ändringsförslag innehåller mycket bra principer. Det är tyvärr ändå nödvändigt att rösta emot dem, eftersom de inte hör hemma i den text som vi talar om. Vi har kommit överens om en kortfattad text, och även om principerna är bra, jag upprepar det, så är de överflödiga. Detta gäller även ändringsförslag 5 av Ewing. Efter kommissionsledamoten Liikanens svar på frågan om de minst talade språken är detta ändringsförslag överflödigt. Jag motsätter mig således samtliga ändringsförslag.

  Müller (V). – (DE) Herr ordförande! Jag vill tacka föredraganden för ett betänkande som rent innehållsmässigt överensstämmer med vår grupps ståndpunkt. I förslagen tas de punkter upp som vi har försökt att reda ut inom ramen för det interinstitutionella avtalet. Eftersom Liikanen i sitt anförande i går tydligt signalerade, att man i framtiden kommer att göra vad man kan för att utforma dessa rättsliga grunder tillsammans med parlamentet, och för att garantera ett maximalt verkställande av budgeten för 1998, föreslår jag å min grupps vägnar att ändringsförslagen dras tillbaka.

(Parlamentet antog resolutionen.)

***

Gemensamt resolutionsförslag⁽¹⁾ om transatlantiska förbindelser (Echelon)

  Dell'Alba (ARE). – (FR) Herr ordförande! Här har vi ett verkligt problem, eftersom textens titel lyder ”Transatlantiska förbindelser/Echelon‐systemet”. Eftersom ett antal kolleger – inte bara två stycken – aktivt har arbetat för att ordet ”Echelon” inte alls skall förekomma i den här texten, föreslår jag att ”Echelon” också skall utgå i titeln, om textens nuvarande version är den som skall gälla. På så sätt kommer dessa kolleger att ha fått rätt till 100 procent.

  Pompidou (UPE). – (FR) Herr ordförande! I resolutionsförslagen pratar man om problem med ekonomisk information som har ett direkt samband med Echelon‐systemet. Därför bör ordet ”Echelon” finnas kvar i förslagets titel.

  Roth (V). – (DE) Herr ordförande! Jag ber att man inte förrättar en gemensam omröstning utan en delad omröstning, åtminstone om ändringsförslagen 4, 12 och 13. Dessutom uppstod det tyvärr ett fel vid omröstningen om Schaffners betänkande. Man hade här begärt att den slutliga omröstningen skulle vara en omröstning med namnupprop och jag skulle gärna vilja veta varför ni inte beviljade denna omröstning med namnupprop.

  Ordföranden . – Administrationen har just talat om för mig att det var deras fel. Det var ett administrativt problem. Vi ber om ursäkt för det.

(Parlamentet antog den gemensamma resolutionen.)

***

  Roth (V). – (DE) Herr ordförande! Låt mig få kommentera ert svar på min tidigare fråga. Ni sade att det var ett misstag från administrationens sida att inte begäran om omröstning med namnupprop om Schaffners betänkande vidarebefordrades till er. Det är ju sådant som händer, sådant händer oss alla. Men som sammanträdets ordförande kan ni absolut låta upprepa omröstningen som en omröstning med namnupprop. Det ber jag att ni gör nu. Om det berodde på ett misstag, så finns det definitivt ingen anledning att inte göra det. Jag uppmanar således till en omröstning med namnupprop om Schaffners betänkande!

  Ordföranden . – Ytligt sett är det en helt rimlig begäran. Problemet är dock att personer hela tiden kommer och går i kammaren och vi skulle inte ha samma närvaro nu som vi hade när vi genomförde omröstningen. Det här är ett fel från min sida och jag kan bara be om ursäkt för det. Jag tror inte vi har någon möjlighet att göra om omröstningen.

***

Betänkande (A4‐0235/98) av Campoy Zueco för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av direktiv 75/439/EEG, 75/442/EEG, 78/319/EEG och 86/278/EEG om avfallspolitik (KOM(97)0023 – C4‐0368/97)

(Parlamentet antog resolutionen.)

  Graefe zu Baringdorf (V). – (DE) Herr ordförande! Nu tar jag åter upp Schaffners betänkande. Ni sade att det inte är möjligt att rösta på nytt, eftersom parlamentets sammansättning kan ha ändrats. Men ni har möjlighet att skjuta upp denna omröstning till morgondagens omröstning och då kan grupperna med vetskap om att denna omröstning skall äga rum förbereda sina egna ställningstaganden. Sedan kommer vi till en omröstning med namnupprop. Det är skillnad mellan att rösta hemligt och att rösta med namnupprop, även vad parlamentsledamöternas beteende beträffar. Det är ju därför man har begärt detta.

  Ordföranden . – Jag har erkänt och bett om ursäkt för ett fel. Det är dock helt klart att när en omröstning förkunnats här i kammaren så kan man inte vid ett senare datum ta tillbaka den omröstningen. Resultatet av omröstningen har tillkännagivits. Därmed är det ärendet avklarat.

***

Resolutionsförslag (B4‐0801/98) av De Giovanni för utskottet för institutionella frågor om översynen av villkoren för utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter – kommittéförfarandet (rådets beslut av den 13 juli 1987)

(Parlamentet antog resolutionen.)

***

Betänkande (A4‐0167/98) av Mohamed Ali för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media om islam och den europeiska Averroësdagen

(Parlamentet antog resolutionen.)

***

  Green (PSE). – (EN) Herr ordförande! Jag skulle bara vilja svara på det inlägg som Killilea gjorde. Det är synd att han inte är här och kan höra det. Som kvestor i parlamentet är jag förvånad över att han tog upp något sådant här i kammaren. Han, mer än någon annan, borde veta hur man på bästa sätt hanterar en sådan fråga. Man kan inte undgå att börja fundera över hans motiv till att ta upp det här i kammaren.

Röstförklaringar

Betänkande Schulz (A4‐305/98)

  Kirsten Jensen, Blak, Sindal och Iversen (PSE), skriftlig. – (DA) De danska socialdemokraterna har idag röstat för årsrapporten från Europols narkotikaenhet. Mot bakgrund av den stigande internationella organiserade kriminaliteten bland annat på narkotikaområdet, är det mycket viktigt att Europols narkotikaenhet kommer att fungera effektivt. Kampen mot den organiserade brottsligheten kommer att vara mest effektiv om de europeiska polisstyrkorna arbetar tillsammans.

Europol skall underlätta för de polisiära efterforskningarna i de enskilda medlemsstaterna genom att skapa ramen för en snabb utväxling av upplysningar mellan polismyndigheterna. För det andra skall Europol kunna göra övergripande analyser av den kriminella utvecklingen till nytta för den nationella polisen.

Vi kan inte stödja en uppfordran om att tilldela Europol faktiska undersökningsbefogenheter. Europol skall inte ha karaktär av en europeisk polismyndighet, och själva efterforskningen av kriminella förhållanden skall som hittills utföras av polisen i medlemsstaterna. Europol skall i stället prioritera de mycket viktiga uppgifter som man redan har, t.ex. utväxling av information och sakkunskap, stöd till undersökningar, analyser och utbildning.

KOM om ris (C4‐276/98)

  Fabre‐Aubrespy (I‐EDN), skriftlig. – (FR) När vi nu skall yttra oss om förslaget till rådets förordning om ett integrerat system för administration och kontroll av vissa stödsystem inom gemenskapen, i synnerhet för risproducenter, vill jag varsko mina kolleger, kommissionen och rådet om det dramatiska läget för de franska risodlarna, som i huvudsak verkar i Camargue och i Franska Guyana.

Vi har haft långa diskussioner här, för att framhålla kommissionens försummelser när det gäller spannmålsmarknaden. När världspriserna stod som högst i början av regleringsåret, förra året, beviljade kommissionen inte några exportlicenser, och unionen förlorade därför viktiga marknader i de arabiska länderna.

Situationen för ris var densamma, bortsett från att – det skall vi inte glömma – den europeiska produktionen är helt otillräcklig i förhållande till den interna marknadens betydelse. Kommissionen accepterade risimporter från tredje land – visserligen under påtryckningar från WTO, och genom att ”glömma bort” att förvalta vår inre marknad.

I dag är producenternas och kooperativens silos helt fyllda; det finns inte längre något utrymme för att lagra ris (luftsilos, ...) och vi måste nu skörda 1998 års produktion. Vad föreslår då kommissionen för att komma tillrätta med den här upprörande situationen? Ingenting alls.

Jag vill alltså här högtidligen be kommissionen om att vidta brådskande åtgärder för att låta våra risodlare ta itu med skörden och våra kooperativ att lagra den.

Efter att ha sänkt stödet till risproduktion under många år och efter att ha orsakat överfyllda silos, vill då kommissionen att vi skall upprätthålla en risproduktion i Europa? Eller har den helt enkelt beslutat att vi skall vara beroende av det ris som produceras i tredje land, för Europeiska unionens totala riskonsumtion?

Betänkande Schaffner (A4‐108/98)

  Posselt (PPE). – (DE) Herr ordförande! Vi har röstat mot Schaffners betänkande, trots att det handlar om en viktig fråga, på grund av en rad oacceptabla ändringsförslag, inte minst från vår kollega Zimmerman, och dessa förklarar varför SPD i Bayern vid fritt fall hamnar på 20 procentstrecket. Ändringsförslag 4 innebär till exempel en okontrollerad invandring av far‐ och morföräldrar, ogifta och livspartner av samma kön och liknande. Om parlamentet under påtryckningar från socialisterna och De gröna fortsätter att behandla så pass viktiga frågor på ett så oseriöst sätt, tror jag att det kommer att utlösa protester bland stora delar av befolkningen. Vi har, med de viktiga ansvarsområden som vi nu får, till uppgift att försöka finna en väg tillbaka till ett konkret samarbete och undvika den här typen av demagogiska spel bakom ryggen på våra medborgare och skattebetalarna.

Det var verkligen imponerande att socialisterna själva tillbakavisade en sådan roll, när Schröder var här i Strasbourg, för att de skämdes över denna. Men så snart Schröder hade gett sig av, satte det hela i gång igen.

(Acklamationer från Schulz)

  Berthu (I‐EDN), skriftlig. – (FR) Betänkandet Schaffner om personers fria rörlighet har just avslagits här i kammaren, av en koalition med motsägelsefulla motiv. Men jag vill understryka att ändringsförslag 8 tidigare godkändes med en ganska bred marginal – 276 röster mot 250 (jag var en av de som röstade mot) – något vi inte får glömma. I ändringsförslaget hävdar man att ”personers fria rörlighet som fastställs av artikel 7a i EG‐fördraget (artikel 14 i den befästa Amsterdamversionen) också skall gälla för medborgare från tredje land som vistas lagligt i unionen”, och man kräver ”att dessa medborgare behandlas på samma sätt som unionens medborgare vad beträffar deras politiska, sociala och ekonomiska rättigheter”.

Den första delen i citatet är hämtat från Amsterdamförslaget, som anger att alla personkontroller vid unionens inre gränser skall avskaffas inom en femårsperiod, både för medborgare från medlemsstaterna och för medborgare från tredje land. Gruppen Nationernas Europa motsätter sig den här bestämmelsen, som gör att vi förlorar kontrollen över vårt eget territorium, en grundläggande förutsättning för vår suveränitet. Den franska konstitutionen kräver att det franska territoriet försvaras, för det ändamålet har presidenten enligt artikel 16 t.o.m. möjlighet att utöva exceptionella befogenheter. Men hur skall territoriets integritet kunna bevaras om vi inte längre har rätt att kontrollera våra gränser?

Konsekvenserna av ändringsförslag 8 är emellertid ännu mer långtgående. Den kräver lika ekonomiska, sociala och t.o.m. politiska rättigheter för nationellt hemmahörande och medborgare från tredje land. De politiska rättigheterna omfattar t.ex. rätten att rösta, i allt från kommunalval till presidentval, utan åtskillnad. Den här texten är inte ett resultat av tillfälligheter. Det är kammarens oföränderliga filosofi som kommer till uttryck här: viljan att inom alla områden sudda ut skillnaden mellan medborgare och utlänning, vilket enligt oss inte skulle leda till en uppbyggnad av Europa, utan till ett Europa i spillror.

Fransmännen bör akta sig: Amsterdamfördraget föreskriver, när det gäller frågor om personers internationella rörlighet, en möjlighet för rådet att fatta beslut med kvalificerad majoritet, med Europaparlamentet som medbeslutande. Om vi skulle ge parlamentet en sådan befogenhet, skulle det använda sig av den på ett sätt som vi kan se i dag, och det kommer inte att förändras i framtiden. Kammaren kommer alltid att stå alltför långt från medborgarna och bearbetas av påtryckargrupper som vill köra över nationerna endast för att lättare kunna förstöra Europa. Om bara fransmännen kunde ha det klart för sig när Amsterdamfördraget skall ratificeras!

  Lis Jensen och Krarup (I‐EDN), skriftlig. – (DA) Vi kan inte under några omständigheter stödja Schaffner‐betänkandet. Enligt vår mening är verklighetsuppfattningen i betänkandet helt skev, och ett uttryck för EU‐federalismen när den är som värst. Schaffner‐betänkandet utvisar ett förakt för de nationella demokratierna som är otillåtet – exempelvis i punkt 1, där det läggs fram förslag om att rådet skall genomföra artikel 7a, som behandlar borttagande av de inre gränserna och ett stärkande av kontrollen av de yttre gränserna utan nämnbar hänsyn tagen till nationell rätt. Samtidigt kan vi bara uppmana den danska regeringen att föra en fast linje i rådet och fortsättningsvis blockera kommissionens förslag till en utvidgning av förordning 1408/71.

Vi vill inte bara kämpa mot den elitistiska uppfattningen om hur man skall genomföra politiska beslut – vi vill också kämpa för att slå fast de nationella parlamentens ensamrätt att fastställa den nationella gränspolitiken, viseringspolitiken och socialpolitiken, osv. Samtidigt vill vi också, mot bakgrund av den valgrund vi är valda på, understryka de demokratiska staternas plikt att följa de internationella konventioner som antagits under exempelvis Europarådet och FN, och aktivt försvara deras principer. I detta sammanhang vill vi kraftfullt ta avstånd från det österrikiska EU‐ordförandeskapets förslag till en gemensam invandrar‐ och flyktingpolitik i EU, som klart strider mot bl.a. FN: s flyktingkonvention och allmän medmänsklighet. Dessvärre är det österrikiska utspelet inte det enda EU‐relaterade utspelet på flyktingområdet som ger uttryck för en ”Fästning Europa‐inställning”. Den danske statsministern har i samband med folkomröstningen om Amsterdamfördraget själv sagt att ett ja till fördraget kommer att innebära färre flyktingar i Danmark.

Vi menar att det inte råder något tvivel om att Schaffner‐betänkandet skall ses som ännu en sten i bygget av inte bara Europas förenta stater, utan också i bygget av en ”Fästning Europa”. Vi röstar därför nej till Schaffner‐betänkandet.

  Thors (ELDR), skriftlig. – Det är med stor bestörtning som jag och många i den liberala gruppen konstaterar att Europaparlamentet inte förmådde ge ett yttrande om betänkandena av den så kallade högnivåarbetsgruppen för fri rörlighet, vilken leddes av vår tidigare ledamot Simone Veil, en högt respekterad europé.

I omröstningen demonstrerade parlamentets konservativa att man inte vill skapa lika möjligheter för t.ex. personer från tredje land som lagligt bor i unionen. Vad är det för fri rörlighet som bara gäller unionens medborgare? Hur skall en sådan kunna fungera?

De ledamöter, uppenbarligen från Labour i Storbritannien, som avstod från att rösta har också ett stort ansvar för att parlamentet inte kan fullgöra en av sina viktigaste uppgifter, nämligen att åstadkomma ett medborgarnas Europa. I betänkandet försökte man ta fasta på vardagliga problem som många människor i Europa stöter på. Att undanröja dessa vore bland våra viktigaste uppgifter.

Andrabehandlingsrekommendation: Lannoye (A4‐0278/98)

  Bonde och Sandbæk (I‐EDN), skriftlig. – (DA) Vi röstar för Lannoyes betänkande och bifaller kraftfullt att ändringsförslag 4 dras tillbaka, eftersom vi inte vill att förenklingar av nuvarande standarder skall ske via kommittéer. Vi har just med tillfredställelse noterat att kommissionen – trots att den ursprungligen ville detta – i sitt utspel inte tagit med formuleringar som innehåller möjligheter för att framtida förenklingar av nuvarande standarder kan ske genom användning av kommittéförfarandet, som vi naturligtvis bestämt tar avstånd från på grund av kommittéernas slutna, odemokratiska karaktär.

Andrabehandlingsrekommendation: Mosiek‐Urbahnn (A4‐0279/98)

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Jag vill gratulera vår föredragande, Mosiek‐Urbahn, för hennes arbete och insatser för att få till stånd ett avtal om detta viktiga direktiv, om en kompletterade tillsyn över försäkringsföretag.

Mosiek‐Urbahn har lyckats med att tillnärma ståndpunkterna nästan helt och hållet. Rådet har faktiskt tagit med flertalet av de ändringsförslag som röstades igenom vid den första behandlingen. Vi tycker att den gemensamma resolutionen, som antogs med 14 röster mot 15, är en bra kompromiss.

Mosiek‐Urbahn lägger emellertid fram en del ändringsförslag även vid den andra behandlingen. Vi beklagar att vi inte kan följa henne på den punkten. Vi anser att den gemensamma ståndpunkten har lett fram till en bra jämvikt, och vi är rädda för att dessa ändringsförslag kan föra in en obalans i direktivet, till nackdel både för försäkringstagarnas skydd och för de ömsesidiga försäkringarna, som i våra ögon är viktig.

De franska socialisterna, liksom majoriteten av den socialistiska gruppen, kommer alltså att acceptera den gemensamma ståndpunkten, men utan ändringsförslag. Jag vill personligen be Europeiska kommissionen om att ta tillbaka sin kritik av de franska ömsesidiga försäkringsbolagen, och att den på denna punkt återupptar en diskussion med den franska staten.

  Rovsing (PPE), skriftlig. – (DA) Både för medborgare och företag på den inre marknaden är det viktigt att det finns ett fullt förtroende för försäkringsbranschen. Det är därför det är mycket positivt att Europeiska unionen nu effektivt kommer att hindra försäkringsbolag vad gäller det mycket allvarliga kringgåendet av solvenskraven i EU: s försäkringsdirektiv, som består i att räkna med samma kapital två gånger för att täcka risken för vilken det tecknats försäkring av olika bolag.

Efter den första behandlingen har rådet visat sig mycket samarbetsvilligt, då det har tagit med de flesta av parlamentets ändringsförslag i sin gemensamma ståndpunkt. Jag tycker att det finns skäl att vara nöjd med denna samarbetsvillighet.

Betänkande Valverde López (A4‐279/98)

  Bonde och Sandbæk (I‐EDN), skriftlig. – (DA) Vi röstar för betänkandet, eftersom det är nödvändigt att hindra att fler förorenande och störande kapitel 2‐flygplan från USA hamnar i EU‐länderna när dessa inte längre är tillåtna i USA. Ombyggda kapitel 2‐flygplan förorenar och bullrar faktiskt mer än riktiga kapitel 3‐flygplan. För att minska bullernivåerna ansluter vi oss också till förbudet mot att omklassificerade flygplan skall få lyfta och landa på natten. Det finns nämligen ett allmänt behov av ytterligare skärpta bestämmelser mot buller inom lufttransportsektorn i Europa och i världen som helhet.

Vi måste emellertid bestämt ta avstånd från ändringsförslag 1. Regleringen bör fortsättningsvis ske via ett direktiv, som är att föredra framför en förordning. I och med förordningar avlägsnas ytterligare behörighet från de nationella parlamenten, och en sådan överföring av lagstiftningsbehörighet från folkvalda organ till EU‐kommissionen kan vi inte medverka till.

  Díez de Rivera Icaza (PSE), skriftligt. – (ES) Det är beklagansvärt att efter de ändringsförslag jag lagt i egenskap av föredragande i miljöutskottet angående grönboken om åtgärder mot buller, som nästan enhälligt antogs här i parlamentet, så föreslås nu dessa väldigt otillräckliga ändringar för att minska bullret inom luftfarten.

Det verkar omöjligt att det fortfarande inom Europeiska unionen tillåts luftfartyg utrustade med ”Hushkits”delar eller att missbruk sker i beviljande av dispenser i 4.1.

Ändringsförslag 5 till kommissionens text verkar också rimlig. Det syftar till att garantera medborgarnas sömn genom att förbjuda flyg nattetid. Jag som kommer från Balearerna kan bekräfta vilken pina flygplatsen på Menorca är, på vid gavel för bullerstörningar under högsäsongen.

Det verkar som om parlamentets enhällighet mot bullret då grönboken kom inte betydde någonting. Vid den debatten nedlät sig inte ens miljökommissionären att delta, trots att hon gav utmärkta ”ljuddämpande” budskap vid den nyligen hållna konferensen i Köpenhamn om buller.

Betänkande Christodoulou (A4‐0396/98)

  Berthu (I‐EDN). – (FR) Herr ordförande! Redan under juli månad vände sig Gruppen Nationernas Europa mot kommissionens manöver, som bestod i att söka parlamentets stöd när EG‐domstolen hade dömt den för att ha gjort utgifter utan någon rättslig grund. Kommissionen stödde sig på en hel hög med skrivelser från välgörenhetsföreningar som hade tagit emot dessa illegala medel, och som givetvis alla påstod att samhället skulle braka samman och att de minst bemedlade skulle lida allvarligt om Europeiska unionen inte fortsatte att ge dem subventioner.

Vi kommer inte att ge oss in i det spelet. Vi anser att stöd för sociala ändamål anslås på ett mer omdömesgillt och effektivt sätt om de hanteras av stater och lokala myndigheter.

Det finns i dag inga som helst skäl till att kränka den principen, om det inte vore för kommissionens önskan om att ingripa överallt och om att förse sig med ett klientel i tacksamhetsskuld. Eftersom det nu gällande fördraget dessutom kräver att det skall finnas en rättslig grund, tycker vi inte att kommissionens förslag är det minsta acceptabelt, dvs. ett avtal mellan institutionerna som tänjer på tolkningen av fördraget på ett sådant sätt att kommissionen kan fortsätta som förut. Fördraget har antagits av Europas folk, och institutionerna i Bryssel har inte befogenheten att ändra dess innebörd, utan att låta folken bedöma det.

Denna principiella ståndpunkt, som vi framförde i juli, förstärks när vi i dag läser det förslag till avtal som har delgivits oss. Det här förslaget sanktionerar kommissionens samtliga krav på att det är dess egen chef som skall besluta om utgifter som rör påstådda pilotprojekt, förberedande åtgärder, eller andra punktåtgärder, ja t.o.m. permanenta åtgärder som har att göra med de egna prerogativen, och den senare kategorin har inte ens ett utgiftstak.

Detta förslag till avtal är helt oacceptabelt och vi uppmanar rådet att avslå det.

  Fabre‐Aubrespy (I‐EDN). – (FR) Herr ordförande! Jag har röstat mot det här betänkandet, både av rättsliga och av principiella skäl.

Det rättsliga skälet redogjorde jag för innan den slutliga omröstningen. Jag upprepar: fördraget kräver en dubbel rättslig grund för alla gemenskapsutgifter: en budgetär grund, dvs. en upptagning i gemenskapens budget, och en rättslig grund, dvs. antagandet av en avledd handling.

EG‐domstolen erinrade om detta i sin dom av den 12 maj. Domstolen undantog bara icke‐betydelsefulla åtgärder från det här kravet. Den ansåg att åtgärder som är tidsbegränsade och begränsade vad gäller belopp, inte går inom ramen för icke‐betydelsefulla åtgärder. Förslaget till ett interinstitutionellt avtal stämmer inte överens med domstolens beslut, eftersom det avser pilotprojekt med försökskaraktär, förberedande åtgärder och punktåtgärder. Som min kollega, Georges Berthu, betonade, kan man mycket väl tänka sig att betydande summor anslås till punktåtgärder på det sättet, utan rättsliga grunder.

Sedan handlar det om en principiell fråga. Och den är mycket enkel. Man kan inte hålla liv i en union som utnyttjar interinstitutionella avtal, så som det är i dag. Samtidigt som man kräver fördrag och begär att parlamentet skall ratificera fördragen, ger man inte folken rätt att yttra sig om dessa fördrag, eftersom de interinstitutionella avtalen varken underkastas folkets eller de nationella parlamentens granskning. Man lägger till, man modifierar, man ändrar på fördragen.

(Applåder)

Echelon‐systemet

  Crampton (PSE), skriftlig. – (EN) Det utmärkta arbetsdokumentet från STOA – ”An appraisal of Technologies of Political Control” – verkar inte ha fått den uppmärksamhet det förtjänar och absolut inte från kommissionens sida. Kommissionen förnekar att den känner till några avtal medan det är känt att en gemensam avsiktsförklaring undertecknades av EU: s medlemsstater år 1995 men fortfarande är hemligstämplad. Jag tycker också att det bara verkar vara Gruppen De gröna som visar någon verklig förståelse för problemet.

Den viktigaste insamlaren av information för Förenta staterna i EU är spionbasen i Menwick Hill i North Yorkshire, England. Det är en spionbas som inrättats efter ett avtal mellan den brittiska regeringen och USA år 1948, bland annat med avsikt att övervaka kommunikationerna mellan Väst och Öst och inom Öst under det kalla kriget.

Medan många amerikanska baser i Europa har upphört sedan det kalla kriget slutade så har Menwick Hill utökats avsevärt och installerar just nu säkerhetsanläggningar. Med dess kraftiga övervakningssystem finns det mycket som tyder på att medan det militära spionaget fortsätter, så avser en stor del av övervakningen privata samtal och affärssamtal. Många handelsfördelar tros snappas upp på det sättet och användas för att hjälpa amerikanska företag att få en fördel gentemot europeiska företag i världskonkurrensen.

Det finns ingen demokratisk grund för verksamheten vid basen i Menwick Hill och med tanke på alla bevis anser jag att den borde stängas omedelbart.

  Rübig (PPE), skriftlig. – (DE) Det krävs snarast ett uppklarande från UCLAF: s sida. Principen om insyn.

  Theonas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det är självklart att de båda största kommersiella och ekonomiska makterna i världen både kan och måste utveckla en dialog. Frågan är på vilka villkor, i vilket syfte och till förmån för vem.

Det är oacceptabelt att ett förslag till överenskommelse, som rådet har avvisat och vissa länder t.o.m. har inlagt sitt veto mot, eftersom det strider mot de europeiska ländernas grundläggande intressen, efter endast några månader kan accepteras under nytt namn efter påtryckningar från USA och storkapitalet.

Organisationer som finansieras just av gemenskapen har konstaterat att det bedrivs omfattande övervakning och spioneri som riktar sig mot EU‐medborgarens privatliv och ekonomiska liv, t.o.m. mot EU‐organens elektroniska telekommunikationssystem. Allt detta sker genom Echelon‐systemet, som tränger sig in i de globala telekommunikationssystemen, och de informationer som inhämtas används för att gynna USA. Detta gäller t.ex. i fallet med GATT‐förhandlingarna. Mot denna bakgrund är det helt orimligt av kommissionen att påstå att den inte har fått motta någon kritik mot detta.

EU undertecknar en överenskommelse med USA, en överenskommelse som antas ge garantier åt europeiska företagsintressen i förhållande till USA: s extraterritoriallagstiftning. Detta gäller t.ex. Helms Burton‐lagen om sanktioner mot företag som bryter mot USA: s Kubaembargo. Därför är det helt orimligt att fru Albright ger rakt motsatt besked i Kongressen, dvs. att Europa är underkastat USA: s lagstiftning.

På dessa ständiga påtryckningar från USA och de stora intressena svarar Europeiska unionen med följsamhet och ständiga eftergifter för just dessa monopolintressen.

När USA på detta oacceptabla sätt bedriver övervakning av de elektroniska telekommunikationssystemen och över huvud taget av de digitala kommunikationsnäten, svarar Europeiska unionen, enligt uppgift, med sitt beslut om att bygga upp ett liknande system i samarbete med FBI, utanför och fjärran från varje demokratisk kontroll och uppenbarligen i strid med sitt eget direktiv om skydd för fysiska personer när det gäller bearbetning av personuppgifter.

Varje dialog borde ha till syfte att främja en utveckling som gynnar arbetstagarna, som befäster deras rättigheter i samhället och i arbetslivet både i Europeiska unionen och i USA, varvid man naturligtvis måste ta hänsyn till att den ena parten, i relationen mellan dessa båda, är mycket starkare inom såväl handel som investeringar

Tyvärr är detta dock inte möjligt, eftersom båda parter spelar huvudroller i det globala kapitalistiska systemet och dess attack mot arbetstagarna. Om man betraktar saken ur denna synvinkel, ser man hur den föreslagna överenskommelsen tjänar deras syften och strävanden. Betecknande för dessa strävanden är kraven på ökat skydd för investeringar genom att man antar vissa grundläggande principer. Det gäller t.ex. expropriation och skadestånd i utkastet till överenskommelse mellan USA och Europeiska unionen. Det försöker t.o.m. föregripa OECD: s multilaterala överenskommelse om investeringar, som ännu inte har godkänts på grund av de häftiga reaktioner den har väckt.

Betänkande Campoy Zueco (A4‐0235/98)

  Pinel (NI). – (FR) Herr ordförande! Avfallsfrågan är enormt viktig för folkhälsan. Ett land som inte kan, eller inte vill, hantera sitt avfall på ett ekologiskt sätt kommer att få förorenade vatten och en luft som är fylld av giftiga ämnen, vilket beror på en bristfällig sopförbränning, och till på köpet drabbas människorna direkt av dessa förorenande ämnen via maten. För utöver spongiform hjärnsjukdom, hormoner, genmanipulationer, måste man t.ex. också räkna med gifter och andra klorhaltiga ämnen som ackumuleras i livsmedelskedjan.

Därför bör användningen av avloppsslam inom jordbruket – även om det verkar sköta sig självt – underställas mycket stränga sanitetsnormer, eftersom det faktiskt är så att detta slam ofta innehåller tungmetaller eller andra aktiva substanser.

Föredraganden har alltså rätt i att oroa sig för medlemsstaternas släpphänthet. Men hur kan han samtidigt förespråka rättsliga förfaranden mot staterna, när – vilket han själv medger – gemenskapsrätten saknar insyn och enhetlighet? Kommissionens roll bör vara att ge råd, att tillhandahålla redskap för en viss överensstämmelse mellan medlemsstaterna, inte att gripa in som polis eller införa skatter.

Just det här förslaget förtar lite av betänkandets anda, och det är verkligen synd!

  Malone (PSE). – (EN) Herr ordförande! Jag skulle bara vilja säga att det inte tjänar mycket till att använda tid till att debattera och anta miljölagstiftning om den inte kommer att genomföras. Vi vet att harmoniseringsnivån är mycket låg på det här området, vilket är mycket viktigt för den inre marknaden. Är det inte alldeles häpnadsväckande att se den maniska beslutsamheten att fullborda den inre marknaden med avseende på skattefriheten och att ingenting görs här? Det får en att stanna upp och börja undra.

På den korta tid jag har till mitt förfogande vill jag rätta till en kommentar som gjordes vid plenarsammanträdet i går av min gruppkollega McKenna och som återgavs i Irish Times i dag. Vad jag förstår så hänvisar undersökningen i Lancet magazine om risker för gravida kvinnor som bor i närheten av avfallsupplag till upplag där farligt och giftigt avfall – inte vanligt avfall – deponeras. I det avseendet har Irlands regering och myndigheter inte begått något fel. Många hänvisningar till Irland i den rapporten är verkligen föråldrade.

Av de enda två rättsliga förfaranden som pågår mot den irländska regeringen så berör en utfärdandet av planer för avfallshantering (liknande förfaranden förs mot flera medlemsstater). Planer omarbetas just nu för Irland och är praktiskt taget klara att utfärdas på nytt så det är troligt att det här fallet kommer att läggas ner.

Det andra rättsliga förfarandet som pågår mot den irländska regeringen avser underlåtenhet att informera kommissionen om anläggningar för farligt avfall. Återigen har jag försäkrats av kommissionen att det här ärendet håller på att redas ut och det är troligt att det rättsliga förfarandet kommer att läggas ner.

Slutligen skulle jag vilja uppmana de irländska myndigheterna att utan dröjsmål ta sig an bristen på återvinningsanläggningar, och även det faktum att jordbruksavfall i Irland inte betraktas som avfall och sedan har vi de vackra sjöarna – som till exempel sjöarna i Killarney – som är fulla av fosfater och så vidare, och fisk som dör på grund av att utsläpp från jordbruken kommer ut i de här sjöarna. Jag önskar att myndigheterna kunde göra något åt det faktum att vi fortfarande har ett avfallsupplag i Rogerstowns flodmynning i norra grevskapet Dublin, i ett område som är naturlig hemvist för vilda fåglar och så vidare.

  Ahern (V), skriftlig. – (EN) Jag är mycket oroad över den gnagande avfallskrisen i Irland. Just nu vidtar EU åtgärder mot Irland för deras underlåtenhet att införa lämpliga nationella planer för avfallshantering och särskilt för att landet inte tagit sig an det farliga avfallet. Irland har inte hållit måttet. EU kräver nu en omfattande översyn och en nationell avfallsplan för farligt avfall med enskilda planer för lokala myndigheter. Återigen har Irland dragit fötterna efter sig.

Giftigt och farligt avfall har varit föremål för undersökningar i Förenade kungariket som visar att gravida mödrar är utsatta för risker om de bor inom två engelska mil från en hanteringsanläggning för farligt avfall. Spädbarn som föds inom två engelska mil från avfallsupplag där farligt avfall förvaras löper allvarlig risk att födas med avvikelser. Missbildningar och sjukdomar som t.ex. spina bifida, hjärtfel och fel i blodsystemet har konstaterats hos barn till mödrar som bor i närheten av industriella avfallsupplag. Irland har officiellt exporterat farligt avfall. Avfall har dock hittats olagligt deponerat runt om i landet och kommissionen kommer att undersöka klagomålen.

Frågan är vem som skall betala de ökade kostnaderna för avfallshanteringen när EU: s snara sluter sig kring Irland? Om förorenaren betalar innebär det en revolution med minskat avfall och återvinning i huvudrollen och minskar behovet av deponering med upp till 20 procent.

Det här är en anklagelse mot landets släpphänta tillämpning av avfallslagarna. Vår gröna framtoning håller på att undergrävas. Jordbruket är den viktigaste orsaken till förorening av floder och sjöar i Irland och ändå har jordbruksavfallet ignorerats i tidigare avfallshanteringsplaner. Kommissionen är mycket medveten om det här. Nyligen lyckades man i en plan för grevskapet Waterford inte ordna hanteringen av cirka en miljon ton jordbruksavfall per år. Medan den irländska regeringen fortsätter att tassa runt lagstiftningen som en katt kring en het gröt så ökar avfallsberget och förstör vår miljö.

Kommissionen har bestämt tidsfristen för rapporter till september 1998. Klarar Irland den tidsfristen eller får landet lov att betala böter?

  Bonde och Sandbæk (I‐EDN), skriftlig. – (DA) Det är med stor otillfredsställelse vi måste konstatera att ingen medlemsstat har skrivit in den europeiska avfallskatalogen i sin nationella lagstiftning, och att definitionen på avfall därför avviker och lämnar stora kryphål vid genomförandet av en hållbar miljölagstiftning. Det är också särskilt beklagligt att medlemsstaterna inte på ett mer effektivt sätt tillämpar den antagna gemensamma avfallspolitiken med de fyra berörda direktiven, och än mindre uppfyller sina rapporteringsåtaganden till kommissionen.

De enskilda medlemsstaterna undviker alltså att följa de viktiga miljöprinciperna, och på det hela taget att främja och tillämpa en avfallspolitik som tar hänsyn till människors välbefinnande och hälsa. Vi ser därför gärna att Europeiska miljöbyrån får möjlighet att samla in nödvändiga uppgifter om de enskilda staternas tillämpning av den gemensamt antagna politiken om avfallshantering, om dessa jämförande analyser kan främja kodifieringen av den europeiska avfallspolitiken.

Vi ställer oss emellertid mycket kritiska till detta betänkande. Dels tycker vi inte att avfall kan betraktas som en vara som man kan handla med över gränserna och därför skall regleras som ett led i inre marknaden. Avfallspolitik är i praktiken en miljöfråga och bör därför endast behandlas inom miljöpolitikens ramar. Dels rekommenderas i betänkandets punkt 3 en reglering via en förordning framför dagens direktiv. Detta är inte rätt väg till ett bättre uppfyllande av den gemensamma miljöpolitiken, än mindre till en mer effektiv, engagerad och demokratisk gemenskapspolitik rent allmänt.

I och med förordningar, som har direkt lagstiftande verkan i de enskilda medlemsstaterna, avlägsnas behörighet från de nationella parlamenten. De fråntas inflytande på beslut om den konkreta nationella tillämpningen av den gemensamma rättsakten. Denna överflyttning av lagstiftningsbehörighet från de folkvalda organen till EG‐kommissionen kan vi inte understödja. En genuin och ansvarsfull miljöpolitik kan inte framtvingas genom lagstiftning – i så fall skulle långt fler medlemsstater ha uppfyllt sina förpliktelser – utan kräver en grundläggande attitydsmässig förändring. En gemensam miljöpolitik är nog nödvändig, men inte tillräcklig.

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Jag vill först och främst gratulera vår kollega för den tydliga och uppriktiga tonen i hans betänkande. En sådan uppriktighet är tillräckligt sällsynt för att framhållas. För övrigt vill jag ansluta mig till de krav som Luis Campoy Zueco har formulerat, och erinra om vissa sanningar när det gäller miljö.

Man konstaterar alltså att medlemsstaterna inte har någon större vilja att tillämpa direktiven om avfallshantering, men tyvärr är det inte bara på miljöområdet som det råder en brist på vilja. Jag är verkligen förbittrad över regeringarnas många avsiktsförklaringar, när deras handling inte alls når upp till dem.

Det tjänar för övrigt ingenting till att göra upp en lista över alla dessa ofullkomligheter. Våra ledare måste snarast uppskatta vidden av vad som vid detta sekelskifte står på spel för miljön. Jag har redan sagt det, och jag säger det en gång till, man kan inte i all oändlighet lasta över problemen på kommande generationer. De överhängande hoten är påtagliga och oroande.

Jag ansluter mig också till föredragandens uppmaningar, både när det gäller att en gång för alla fastställa begreppet avfall, och när det gäller vilka åtgärder som måste vidtas gentemot motsträviga stater, och jag delar huvuddelen av vår kollegas analyser och förslag.

Även om jag är positiv till en del skatteincitament, är risken stor att det uppstår reella blockeringar, p.g.a. mindre budgetmarginaler. Man kan visserligen också rimligen tro att de kommande åren kommer att vara särskilt givande när det gäller miljöpolitik. Och på det här området måste vi, liksom inom andra områden, ge prov på mod: vara en hjälp, visst, utan tvivel, men först och främst straffa dem som inte respekterar lagen.

  Lis Jensen och Krarup (I‐EDN), skriftlig. – (DA) Trots Zueco‐betänkandets goda avsikter, och trots det kritiska förhållande betänkandet behandlar, kan vi inte stödja det. Vi menar att Zueco‐betänkandet rör EU: s grundläggande problem, dvs. att EG inte har lagstiftningsmässig legitimitet. Detta innebär att medlemsstaterna ofta väljer att se bort från EG‐lagstiftningen, trots att de själva varit med och antagit den.

Zueco‐betänkandet är inte förenligt med EG: s bestämmelser för avfallshantering. Det skall inte råda något tvivel om att vi tycker att det är förkastligt att EU‐länderna – och för övrigt också andra länder – är oansvariga vid deras hantering av avfall, vilket är till skada för deras medborgare, den nationella miljön och den globala miljön. Vi kan därför bara uppmana alla länder, inte minst industriländerna, att ta sitt globala miljöansvar på allvar, även när det gäller avfallshantering.

Vår inställning är att det knappast kommer att bli bättre i och med Zueco‐betänkandets förslag om en stärkt roll för kommissionen och EG‐domstolen i förhållande till medlemsstaterna. Detta är inte förslag som kommer att stärka EU: s legitimitet för EU‐ländernas medborgare. Det bästa medlet för att stärka ländernas vilja till att ta sitt miljöansvar på ett seriöst sätt, är en förstärkning av de nationella och lokala demokratierna, så att medborgarna själva kan säkerställa att de valda myndigheterna är ansvariga för sina beslut. Vi behöver inte mer EU‐toppstyrning, utan mer demokrati.

  Souchet (I‐EDN), skriftlig. – (FR) Avfallshantering är en brännande fråga om miljö och ekonomi, som är så pass viktig att vi måste intensifiera vårt arbete.

Jag vill först och främst, för Gruppen Nationernas Europa, vända mig mot att man, dvs. kommissionen, avsiktligt har försummat att fastställa begreppet ”avfall” inom Europeiska unionen. Men man har hunnit med att inrätta den inre marknaden, och följaktligen också med att avskaffa tullkontrollerna på handelsutbyten. Det finns faktiskt olika tolkningar av begreppet ”avfall” i medlemsstaterna, vilket har lett till att man har dirigerat om farligt ”avfall” till de mest släpphänta staterna. Det är det huvudsakliga skälet till att en viss handel med farligt ”avfall” har kunnat utvecklas.

Vår grupp har ingett två ändringsförslag om miljöskatter. Under många år har vi fått se alltfler miljöskatter på förpackningar. Just på det här området krävs det att kommissionen på gemenskapsnivå samordnar alla de bestämmelser som har antagits av medlemsstaterna. Alltför ofta har miljöskatter inrättats för att skapa verkliga hinder mot den inre marknaden. Det kan vi bara fördöma. I Tyskland och i Frankrike har man utvecklat en gemensam märkning (den gröna punkten), som förpliktar alla förpackare som säljer helfabrikat i de här länderna att bekosta och bidra till att lösa de miljöproblem som har med avfall att göra. Vi måste generalisera den typen av lätta, tydliga och effektiva bestämmelser, och motsätta oss dem som inrättas i andra medlemsstater, som t.ex. i Belgien, där man försöker gynna sin nationella produktion genom att införa väldigt krångliga och avskräckande administrativa förfaranden.

På ett allmänt plan till sist, kan Gruppen Nationernas Europa bara beklaga trögheten i den befintliga europeiska lagstiftningen som avser avfallsområdet. Det finns faktiskt tjugo olika rättsakter i frågan. Det är en kränkning av öppenhetsprincipen, och det i desto högre grad som begreppet ”avfall” inte har samma definition i alla medlemsstater. Därför ber vi kommissionen att hålla sig till sin roll, i stället för att ständigt och i alla frågor ge sig själv en roll som politisk initiativtagare, som egentligen inte tillhör den. Det är kommissionens sak att fullgöra sin roll för samordning och förenkling av lagstiftningen, inom ramen för dess befogenheter och inom ett så pass viktigt område som avfallshantering. Det kanske är bra att parlamentet påminner kommissionen om detta.

Betänkande Mohamed Alí (A4‐0167/98)

  Martinez (NI). – (FR) Herr ordförande! Vi håller alla med vår kollega Mohamed Ali; Averroës är en gigant på samma sätt som Ibn Khalidoum är en arabisk Montesquieu. Men Averroës – om man skall tro Maïmonide och den katalanske filosofen Raymond Lulle – kan vara den man som skrev pamfletten ”De tre hycklerierna”: det hebreiska hyckleriet, det kristna hyckleriet och det muslimska hyckleriet.

Att använda sig av denna starka ande, denna fria ande, för att främja den nya dogmen om ett mångetniskt samhälle eller det tillgjorda talet om försvaret av mänskliga rättigheter, det är detsamma som att förvilla minnet. Vi är alla överens om ett universitet, om att Medelhavsområdet skall hysa det, och visst skall vi fira Averroës 800‐årsjubileum – men att sätta denne man i den arroganta och våldsamma invandringens tjänst, det är trots allt litet underligt för en sådan subtil ande. Kan man föreställa sig Averroës på en rapkonsert i Cordoue, involverad i illegal handel i en förort, eller maskerad i färd med att stjäla en BMW, eller utövandes utpressning mot turister på vägarna?

Finns det verkligen två muslimska världar? Al Mansours värld höjde sig över västvärlden med sin intellektuella överlägsenhet, men dagens muslimska värld dominerar oss med sitt barbari.

Så låt oss inte göra Averroës till talibanernas andlige fader, djihads andlige fader, för om han hade levat i dag hade skulle han ha haft en fatwa emot sig, och han skulle ha fått halspulsådern avskuren av muslimerna, de vilkas mästare man i dag kallar Averroës.

  Flemming (PPE). – (DE) Herr ordförande! Jag har röstat mot Mohamed Alis betänkande, men inte för att jag inte förstår avsikterna i detta. Jag tror bara att ett betänkande som är så kortfattat att det bara snuddar vid ämnet, detta svåra ämne som vi möter här, inte kan göra ämnet rättvisa.

Det finns åtskilligt i betänkandet som jag stöder fullt ut, t.ex. framställningen om kvinnornas situation inom islam, men det finns även delar som jag inte håller med om. Jag tror bara inte att det är någon idé att försöka täcka ett så laddat, komplicerat, stort och viktigt ämne med ett betänkande av det här slaget. Det är ett felaktigt försök.

  Berthu (I‐EDN), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har just antagit betänkandet av Mohamed Ali, som anser att Europa skall fira 800‐årsdagen för Ibn Rushds (Averroës) död, en filosof på 1100‐talet som stödde en liberal version av Islam.

Det här betänkandet åtföljs av en ganska ovanlig motivering, som presenterar Averroës: ”denna personlighet föddes året 520/1126 och hans namn var Abu‐l Walid Muhammed ibn Ahmad Ibn Rushd, vilket kanske förklarar varför man sedan medeltiden föredragit det mycket kortare namnet Averroës, på samma sätt som man föredragit att kalla en annan stor filosof för Avicena istället för Ibn Sina”... ”...kommer föredraganden... i första hand göra er bekanta med Averroës, genom att i fantasin locka er ut... på bio för att se ”Le Destin” av Youssef Chabine. De vackra scenerna som ackompanjeras av musik och dans ger er möjlighet att följa med historien om Al Mansur, visir i Córdoba, om schejken Riad och om Averroës. Och det är sant att innan vi hade sett filmen var det få av oss som kände till kadin från Córdoba och hans liv. Averroës, han som var emirerna Yusufs och Al Mansurs läkare och en filosof, som skarpt kritiserades av företrädarna för den strikta religiösa ortodoxin, som råkade i onåd, som landsförvisades och som senare fick upprättelse. Averroës avled den 10 december 1198 som den första läkaren vid hovet i Marrakech och som den spanjor som efterlämnat de djupaste spåren i mänsklighetens tänkande”.

Den text som har röstats igenom av Europaparlamentet ställer sig inte heller i tacksamhetsskuld, eftersom redan den första strecksatsen deklarerar att: ”Det europeiska samhället bygger på mångkulturella grundvalar med en mångfald av olika folkslag och religioner som är viktiga delar av dess kulturarv och pluralistiska identitet...”. Jag beklagar att jag skall behöva säga att jag inte delar dessa påståenden. De europeiska ländernas samhällen är i dag olika, men de har mycket djupgående gemensamma referenser som beror på deras kristna identitet, och längre tillbaka i tiden, deras keltiska, galliska, romanska, grekiska eller germanska rötter. Även om flera religioner kan ha bidragit till den gemensamma europeiska grunden, kan man självklart inte behandla dem på samma sätt. Islam har dessutom bidragit till vår identitet både som motståndare och som positivt tillskott.

Under dessa omständigheter beklagar jag att betänkandet Mohamed Ali i så hög grad felbedömer vår identitet. Han avslutar för övrigt med absurda förslag, som denna vädjan till unionens medlemsstater, att de skall ”gynna yrkesutbildning och vetenskaplig utbildning för imamer och andra religiösa ledare i Europa”. Man kan beundra omsorgen om jämvikt som har fått föredraganden att nämna ”andra religiösa ledare” efter imamerna. Men vi kommer ändå att visa vår oenighet, för vi tycker inte att staterna skall använda obligatoriska skatter för att finansiera religioner som har vissa fundamentala aspekter som är motsatsen till våra demokratiska principer.

  Blot (NI), skriftlig. – (FR) Averroës var en lysande bildad person. Samtidigt är han en symbol för ett misslyckande: misslyckandet som bestod i att vilja blanda den grekiska filosofin med islam. Det är en läxa för dem som drömmer om en onaturlig, sekulariserad islam som blandas med ideologin om de mänskliga rättigheterna. Jag tror att islam kommer att förbli sin egen ande trogen.

Men jag tror också att Europas ande är en annan. Den är grekisk‐kristen. Aristoteles hade större framgångar i väst än vad Averroës hade på muslimsk mark. Och Aristoteles förklarar, i ”Politiken”, att det inte finns en demokratisk stad utan kulturell homogenitet, och att en omåttlig invandring kan förstöra staden. Låt oss följa hans exempel. När det gäller muslimer som bor i Europa, bör de kunna utöva sin religion värdigt, i det privata.

Men i det offentliga har islam ingen plats i Europa, det ligger i dess eget intresse att bevara sin renhet, och vi har också ett intresse av det. Andra diskurser kan på ett demagogiskt sätt framföra önskningar om en blandning av olika riktningar. Med de bästa av alla intentioner. Historien visar att det är förgäves. Och det är just därför Averroës hade större framgångar i väst än på muslimsk mark. Låt oss alltså vara modiga och klarsynta nog att lära oss av det.

  Féret (NI), skriftlig. – (FR) Vår kollega Mohammed Ali har på egen hand fött ett barn. Hans initiativbetänkande, som utformades för två år sedan, har just fått se dagens ljus. I min födelseby, vid gränsen mellan det belgiska Hainaut och det franska Hainaut, brukar man säga att en blivande mor som går över tiden kommer att ”nedkomma med en åsna”.

Trots att den har utvecklats under 24 månader verkar den ganska illvillig, den nyfödde som visas upp för oss. Genom att presentera Abu al‐Walid Muhammad ibn Ahmad ibn Ruchd som Averroës, en gemensam nämnare för islam och den grekisk‐latinska civilisationen, ställer föredraganden upp ett lögnaktigt påstående, för att lättare få oss att finna oss i oförrätter.

Jag skulle vilja återupprätta tre sanningar. Först och främst sorterar inte religiösa frågor under vårt parlaments befogenheter. Det här betänkandet skulle alltså aldrig ha tillkommit. För det andra avvisades Averroës av islam, men kritiserades också skarpt av kristna teologer. Till sist kan man inte tala om tolerans när moskéerna i Europa växer som svampar, utan att det finns en ömsesidighet när det gäller kristna kyrkor i islamska länder.

  Leperre‐Verrier (ARE), skriftlig. – (FR) Att fira 800‐årsdagen för filosofen och visionären Averroës död, det skulle kunna vara ett tillfälle för Europeiska unionen att ompröva sina förbindelser med islam och muslimerna, en diskussion som alltför ofta är föremål för ömsesidig misstro och oförståelse.

Averroës moderna och humanistiska tänkande bör få oss att, utan ideologiska förutsättningar, fundera över muslimernas plats i Europa. Kulturutskottets alltigenom rimliga krav bör bli verklighet i alla medlemsstater. De kommer att vara mycket effektivare än den besatta tanken på allmän säkerhet, som skall motverka inflytandet från den minoritet som vägrar att sammanföra religion och modernitet.

Jag kan ändå i viss mån beklaga att betänkandet ger så lite utrymme åt konfessionsfriheten, som gör att vi kan höja oss över häftiga känslor och som är en verklig övning i tolerans.

Jag skulle också önska lämpligare åtgärder i framtiden, inte bara för att undvika att några traditionalistiska inflytelsesfärer värvar den sociala desperationen för sin sak, utan också för att underlätta integrationen av icke praktiserande muslimer och alla de som utövar islam privat; jag vill påminna om att mer än hälften av dessa är nationellt hemmahörande i en av våra medlemsstater.

  Lindqvist (ELDR), skriftlig. – Jag kan instämma i många av förslagen, men detta är ingen fråga för EU och Europaparlamentet. De problem som beskrivs måste hanteras på ett annat sätt, vilket också gäller liknande frågor i andra religioner.

  Seiller (I‐EDN), skriftlig. – (FR) Vi har röstat mot betänkandet av vår kollega Mohamed Ali om ”islam och den europeiska Averroësdagen”. Och det framför allt för att respektera subsidiariteten; det är upp till var och en av medlemsstaterna att ta ställning till de frågor som uppkommer till följd av muslimernas närvaro hos dem, något som för övrigt beror på att historien skiljer sig från ett land till ett annat och att det finns olika uppfattningar om integration och konfessionsfrihet. Och vad beträffar punkt 12 c, är det inte staternas uppgift att ägna sig åt utbildningen av imamer, även om författaren betecknar den som ”yrkesutbildning och vetenskaplig utbildning”, ett uttryck som minst sagt är underligt och nedsättande, ja t.o.m. skandalöst ur Koranens synvinkel; den utbildningen är den muslimska gemenskapens eget ansvar, och det är den gemenskapens sak att ta avstånd, kanske t.o.m. neka till de imamer som Saudiarabien och andra islamiska länder skickar.

Vår kollega hyllar en respekt för konfessionsfriheten, efter bittra diskussioner inom kulturutskottet om en distinktion mellan konfessionslöshet och konfessionsfrihet. Vi skall komma ihåg att konfessionsfriheten går tillbaka till Kristus fras i evangeliet: ”Ge till Cesar vad som tillhör Cesar, och ge till Gud vad som tillhör Gud”. Jag misstror inte på något sätt det uppriktiga i den här ståndpunkten, men den är endast förpliktande för upphovsmannen, som dessutom inte alls ger sig ut för att vara en talesman för sina trosfränder.

För övrigt är föredraganden tvetydig i sin motivering, eftersom han än ställer krav för islam enbart som kultur och än för islam som religion. Men är en sådan åtskillnad möjlig med hänsyn till Koranens holistiska perspektiv och med hänsyn till att den islamiska tron enligt Koranen inte är möjlig att skilja från ett sätt att leva med en kult, en kultur, men också en politisk lagstiftning, en familjekod, och så vidare, som det är den troendes skyldighet att tillämpa när denne har medlen för det?

Vi kan alltså inte gå med på ett flertal av de krav som Mohamed Ali formulerar, men det finns ett som verkar intressant i punkt 11 f, på villkor att det modifieras. I stället för att kräva ett ”euro‐islamiskt” universitet, skulle det inte vara lämpligt – och Averroësdagen kan vara ett tillfälle för det – att lansera idén om ett universitet i ett europeiskt land, inom vilket man kan ta upp frågor som är så viktiga för våra samhällen: vilka band det finns mellan tro, religion och politik ur judendomens, islams, katolicismens och andra kristna trosriktningars synvinkel, t.ex. i deras konfrontation med sekulärt tänkande och frimureri. Vilket förhållande finns det mellan filosofiskt förnuft och teologi, fortfarande ur de olika synvinklarna?

Ett sådant initiativ skulle kunna hedra minnet av Averroës, vars tänkande har haft en obestridlig betydelse för de europeiska filosoferna, men hittills inte – ett inte särskilt betryggande faktum – för den muslimska världen i egentlig mening.

  Vaz da Silva (PPE), skriftlig. – (PT) Mohamed Alís betänkande om islam är en symbol för innebörden av att förverkliga demokratin. Efter en lång och svår väg i utskotten och de politiska grupperna, har det kommit en text till kammaren vilket kan skapa enhällighet något som, inledningsvis, tycktes ouppnåeligt. Detta är ett prov på att de demokratiska principer som Europa stöder sig på – om tolerans och respekt för frihet och mångfald – leder till goda resultat. Dessa är giltiga i alla sammanhang, liksom, eller framför allt, där det är nödvändigt att föra en dialog med politiska ideologiska system som inte praktiserar dessa värden.

Betänkande Alí hävdar att islam inte identifierar sig med fundamentalism och att, det tvärtom, har principen om tolerans i sitt ursprung. Han begär att Europeiska unionen skall bidra till ett bejakande av islams liberala sida, och ta emot dess politiska och religiösa ramar för utbildning och för att skapa förutsättningar för invandrarna att bibehålla sin kultur. Jag instämmer i denna begäran för det europeiska islam. Därför röstar jag för betänkandet. Det är dags för Europa att lämna passiviteten och ointresset bakom oss, som om islam inte skulle inge oss respekt eller redan utgjorde en del av oss.

Men det finns en sak Europa måste kräva av islam. Det är att, om muslimer väljer att leva i Europa, väljer de att leva enligt dess principer och lagar. De kan inte använda demokratin för att vägra följa den.

De individuella friheterna och privatlivet är en sak, det offentliga rummet och det sociala livet är en annan. Det krävs att muslimerna tar av sig sin tchador i skolorna liksom det krävs att européer tar av sina skor och beslöjar sig när de går in i en moské.

En sund interkulturell samlevnad kräver, av Europeiska unionens medlemsstater:

‐ att man respekterar och lär känna var och ens kultur,

‐ att var och ens egna värden gäller i den privata sfären och att de gemensamma principerna råder i samhällslivet,

‐ att det skapas förutsättningar för öppenhet och social utveckling för att alla individer, oavsett ras eller tro, kan träffas i den grupp de känner sig besläktade med.

Det europeiska samhället – och jag tänker på det portugisiska som jag känner bäst till – är i dag mycket komplext och mångkulturellt. Nu återstår det att göra det interkulturellt, genom vårt medvetna bistånd.

  Wolf (V), skriftlig. – (DE) Det ”euro‐medelhavska partnerskapet” är inget annat än en stark önskan. Den grundar sig på en historisk realitet, som på det hela taget fortfarande har förträngts tyvärr. Den europeiska västvärlden skulle inte vara någonting i dag, om den inte under flera århundraden fått utvecklas som ett sladdbarn och”fattig släkting” till det rika och civiliserade österlandet. I synnerhet vad islam beträffar, för utan dess kultur, litteratur och filosofi hade det moderna ”upplysta” Europa inte existerat, inte heller utan den ”latinska medeltiden” då de främsta samhälleliga och intellektuella förutsättningarna för detta först uppstod. Utan det judiska och arabiska, talmudiska och islamiska anammandet av den antika och i synnerhet aristoteliska filosofin, vars nyckelbegrepp som varandets universialitet (Avicenna/Ibn Sina) och sanningens olikhetert (Averroës/Ibn Raschid) som härstammar från de ledande arabisk‐islamiska filosoferna, skulle det varken ha funnits någon högskolastik eller renässans och inte heller de moderna naturvetenskaperna med den självklarhet som formulerades av Bacon och Descartes.

Den västeuropeiska moderna tidens historiskt bundna förträngning av det islamiska österlandets avgörande roll för uppbyggnaden av såväl den kristna som den humanistiska västvärlden har i dag om inte förr blivit ett ideologiskt hinder för en verklighetsförståelse och en transkulturell dialog. Allt som bidrar till att skapa och förbättra förutsättningarna för den breda dialog med den islamiska världen som borde ha ägt rum för länge sedan, måste vi uttryckligen främja kollokviumer, högskolor, utbildningsinnehåll, likvärdiga religiösa rättigheter, åminnelsedagar osv.

I stället för att fortsätta jaga efter vålnaden av en kristen identitetsbestämning av Europa, bör vi se verkligheten som den är – den mångreligiösa och filosofiskt pluralistiska verkligheten i vår gemensamma historia, den mångkulturella verkligheten i våra samhällen och den pluralistiska verkligheten i det stora Medelhavsområdet vars gemensamma fredliga utveckling förutsätter att vi visar en varaktig transkulturell förståelse för varandra.

(Sammanträdet avbröts kl. 13.35 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: FONTAINE
vice ordförande

(1) Ingivet av följande ledamöter: Alan J. Donnelly och Erika Mann för PSE‐gruppen, Valdivielso de Cué och Kittelmann för PPE‐gruppen, Pasty, Van Bladel och Pompidou för UPE‐gruppen och Plooij‐van Gorsel för ELDR‐gruppen som ersätter resolutionsförslagen B4‐0803/98, B4‐0805/98, B4‐0806/98 och B4‐0809/98 med en ny text.