Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 16 september 1998 - Strasbourg

9. Frågestund (rådet)

  Ordföranden . – Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till rådet (B4‐0482/98).

Fråga nr 1 från John McCartin (H−0724/98):

Angående: Schengenavtalet

Kan rådets sittande ordförande ge besked om huruvida det förts några förhandlingar på rådsnivå med de brittiska och irländska regeringarna i syfte att ta med dessa två stater i Schengenavtalet och på det sättet göra det möjligt också för medborgare i dessa stater att resa utan pass?

Ferrero‐Waldner, jag hälsar er välkommen och ger er möjlighet att svara på John McCartins fråga.

  Ferrero‐Waldner, ordförande i rådet. – (DE) Herr ordförande, ärade ledamöter! Förenade kungariket och Irland
är fullt involverade i rådets alla förhandlingar och deltar i rådets samtliga arbetsgrupper, i synnerhet vad överförandet av Schengenavtalets regelverk till Europeiska unionens acquis beträffar samt i förhandlingarna med Island och Norge. Irland och Förenade kungariket är inte bundna av Schengenavtalets regelverk i dag och enligt artikel 4 i Schengenprotokollet kommer de inte heller att vara det efter ikraftträdandet av Amsterdamfördraget. Men de kan när som helst begära att regelverket tillämpas helt eller delvis. En sådan begäran har dock inte kommit in.

  McCartin (PPE). – (EN) Jag tackar rådets ordförande för hennes svar. Problemet med Irland är att det redan finns fri rörlighet mellan Irland, Nordirland och resten av Förenade kungariket. Om Irland skulle underteckna Schengenavtalet utan Förenade kungariket skulle vi därför lägga på ytterligare restriktioner på den irländska befolkningens rörelsefrihet, och det skulle kunna skapa stora svårigheter.

Jag oroar mig för att Europeiska enhetsakten, som båda länderna ratificerat, förpliktigade alla de medlemsstater som ratificerade den att ta bort alla gränser före den 1 januari 1992. Under tiden har vi sett att andra länder i Europeiska unionen, genom att gå skilda vägar, på ett ganska kringgående sätt satt Europeiska enhetsakten i verket. Förenade kungariket och Irland har dock stannat utanför. Kan vi förpliktiga dessa länder att leva upp till sina skyldigheter i enlighet med Europeiska enhetsakten?

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande! Det finns en artikel 7 i enhetsakten som aldrig blev riktigt accepterad och därför måste jag upprepa, att så länge det inte inkommer en begäran från Irland och Förenade kungariket om ett antagande av enstaka eller samtliga bestämmelser, kan det inte heller ske några förhandlingar på området. När en begäran från Förenade kungariket eller Irland eller från båda dessa länder föreligger, kommer överläggningar i rådet att ske och sedan fattar man ett beslut. Då är det de 13 medlemsstaterna i Schengen och det ansökande landet som i enlighet med artikel 4 i Schengenprotokollet röstar fram ett enhälligt beslut. Det är allt jag har att säga om det.

  Ordföranden . – Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 2.

Fråga nr 3 från Alan Gillis (H−0727/98):

Angående: Algeriet

Med anledning av den fruktansvärda situationen i Algeriet där hundratals oskyldiga män, kvinnor och barn avrättas av militanta islamistiska extremister, och med anledning av den algeriska regeringens uppenbara ovilja att göra något för att skydda landets egna invånare, vill jag fråga rådet vilka åtgärder det ämnar vidta för att tvinga den algeriska regeringen att inse nödvändigheten av att vidta radikala åtgärder för att få ett slut på detta ohyggliga mördande av oskyldiga medborgare?

Ferrero‐Waldner, ni får möjlighet att svara på Gillis fråga.

  Ferrero‐Waldner, ordförande i rådet. – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Rådet delar ledamotens oro inför de ständiga våldsdåden i Algeriet, som framför allt kommit att drabba den oskyldiga civilbefolkningen. Man har vid olika tillfällen uppmanat den algeriska regeringen att göra allt för att skydda landets medborgare från terroristattacker och våldsdåd. Samtidigt har rådet, mot bakgrund av den kritik som riktats mot den algeriska regeringens metoder i bekämpandet av terrorismen och det fundamentalistiska våldet, poängterat att dessa metoder måste överensstämma med de internationella normerna för mänskliga rättigheter och de rättsstatliga principerna.

Vidare har rådet nyligen poängterat att den djupare orsaken bakom våldet – nämligen de otillräckliga framstegen i samband med de politiska, ekonomiska och sociala reformerna – måste undanröjas om man skall övervinna de hot som i synnerhet kommer från extremistiska grupper i det algeriska samhället. Jag var själv med i rådets trojkadelegation den 19‐20 januari och blev då väl insatt i situationen. Jag har fortfarande kontakt med vissa personer i syfte att granska tänkbara försök till en lösning.

Trots att inte reformprocessen drevs framåt på det sätt som krävdes, verkar det åtminstone efter trojkans besök i Algeriet, men även sedan det besök som följde av Europaparlamentets delegation i februari – och det besöket har ni ju tillgång till utförlig information om – som om det har skett en viss utveckling mot en större öppenhet. Råder följer med stor uppmärksamhet de politiska och lagstifandebeslut som är nödvändiga för att leda den politiska reformprocessen framåt.

Rådet hoppas även att det senaste besöket av den grupp bestående av de som FN: s generalsekreterare kallar betydande personligheter – under Soares ledning, ni vet – kommer att stärka samarbetet mellan Algeriet och den internationella statsgemenskapen, så att det leder till en fortsatt förbättring av läget. Ordförandeskapet håller i övrigt aktivt kontakt med Algeriet i syfte att utveckla en bred dialog. Så nu räknar vi med att trojkan inom en nära framtid skall få träffa utrikesminister Attaf i Wien.

En av de huvudfrågor som då borde dryftas är naturligtvis hur man kan stoppa våldet och vilken roll unionen skall ha i det sammanhanget. Vi har åtminstone alltid antytt vår beredskap för detta.

  Gillis (PPE). – (EN) Jag skulle vilja tacka rådets ordförande för hennes svar. Jag är glad över att det sker en viss utveckling och kanske kommer vi att snart få ett genombrott. Tydligen behövs det allvarliga reformer och dessa måste fullföljas. Jag undrar om det görs något mer. Vi måste se till att det görs så mycket som möjligt för att stoppa denna blodsspillan och detta våld. Om vi kan göra det tror jag vi kommit mycket långt.

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ledamot! För nuvarande har inga nya initiativ tagits. Vi hoppas ändå att det kommer att vara möjligt att föra en fortsatt politisk dialog under trojkans besök, som ju i och för sig är planerat, och att vi kan gå in på de frågor som den gången togs upp av trojkan. Naturligtvis var en av frågorna då, om inte Europeiska unionen skulle lämna bistånd på det humanitära området, vilket Algeriet bestämt avslog. Ni vet ju att Algeriet ständigt tog upp frågan om bekämpandet av terrorismen och att Europeiska unionens svar var att unionen som sådan inte ansvarar för detta, men att de enskilda staterna naturligtvis kunde hjälpa Algeriet. I det avseendet finns förstås en viss kontakt.

  Ordföranden . – Fråga nr 4 från Alexandros Alavanos (H−0728/98):

Angående: Kontroll av fartyg i strid med Montreuxavtalet

I det internationella Montreuxavtalet fastställs bestämmelser för fartygens trafikering längs sunden vid Bosporen och Dardanellerna. Både gemenskapen och dess medlemsstater och länderna vid Svarta havet har stora ekonomiska och politiska intressen av att bestämmelserna i detta avtal följs. Mot bakgrund av att Turkiet tidigare, med motiveringen att det rört sig om ”fartygets last”, har utfört kontroller av fartygen, något som också har upprepats helt nyligen, och av att detta hindrar fartyg från att passera sunden, vill jag fråga rådet om följande: Har Turkiet i enlighet med Montreuxavtalet rätt att utföra kontroll av fartyg om det inte samtidigt ” för en process” mot fartyget ifråga? Har Turkiet rätt att kontrollera och förbjuda fartyg att passera om man till exempel skulle anta att fartyget används för vapentransport?

Jag föreslår Ferrero‐Waldner att ni svarar på Alavanos fråga.

  Ferrero‐Waldner, ordförande i rådet. – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Jag måste tyvärr svara att det inte är rådets sak att tolka ett omfattande internationellt avtal och i synnerhet inte räckvidden av avtalsparternas rättigheter och skyldigheter. Det blev ett kort svar, men jag har inte mycket mer att tillägga.

  Alavanos (GUE/NGL). – (EL) Herr ordförande! Jag måste säga att fru rådsordföranden avväpnade mig genom sitt svar, som jag dock inte alls instämmer i. Jag anser att transporterna genom Bosporen och Dardanellerna angår alla länder i Europeiska unionen, i synnerhet länderna i södra Europa, och därför anser jag att rådsordföranden borde kommentera de kontroller som, i strid med Montreuxavtalet, genomförs av Turkiet.

Min fråga är följaktligen: spelar det ingen roll för rådet, om Turkiet bryter mot Montreuxavtalet genom olagliga kontroller av de fartyg som passerar genom Bosporen och Dardanellerna?

För det andra: har rådet för avsikt att med Turkiet diskutera frågan om den internationella havsrättskonventionen, som Europeiska unionen har undertecknat men som Turkiet vägrar att underteckna?

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Sjöfartsfriheten i de havsområden som regleras i Montreuxavtalet gäller samtliga stater och inte bara den snävare kretsen av avtalsstater. Artikel 7 i associeringsrådet EG‐Turkiets beslut nr 1/95 av den 22 december 1995 om genomförandet av slutfasen i tullunionen fastslår att infarts‐, utfarts‐ och genomfartsförbud eller ‐inskränkningar är tillåtna bland annat av skäl som den allmänna ordningen och säkerheten. Dessa förbud eller inskränkningar får däremot inte användas som ett medel för villkorlig diskriminering inte heller som ett medel för dolda handelshinder mellan avtalssparterna.

Beträffande möjligheten att bilägga en tvist kan man hänvisa till att Turkiet inte har accepterat den internationella domstolens obligatoriska rättskipningsbefogenheter eller ett förlikningsförfarande i enlighet med havsrättskonventionen, eftersom Turkiet inte är en av konventionens fördragsparter. Jag upprepar därför: Rådet saknar tyvärr befogenheter att yttra sig i frågan om hur bestämmelserna i ett internationellt – jag poängterar: internationellt – avtal skall tolkas, där man uppenbarligen inte är en av avtalsparterna.

  Ordföranden . – Fråga nr 5 från Friedhelm Frischenschlager (H−0731/98):

Angående: Vägavgifter

De senaste åren har trafiken ökat kraftigt inom EU. Situationen har dramatiskt förvärrats särskilt när det gäller transiteringar i nord‐sydlig riktning över Alperna. Frankrike och framför allt Österrike har drabbats särskilt inte bara av den allmänna trafikökningen, utan de skadas också av den omdirigerade transittrafik som uppkommer på grund av de schweiziska särbestämmelserna.

Vilka åtgärder avser det österrikiska ordförandeskapet att vidta i fråga om vägavgifter som skall tillämpas allmänt i hela EU och som skulle möjliggöra internalisering av vägtransporternas externa kostnader samtidigt som de med hjälp av intäkter från vägtrafiken skulle ge de europeiska järnvägs(gods)transporterna möjlighet att subventioneras av den miljöskadligare vägtrafiken?

Ferrero‐Waldner, ni har möjlighet att svara på Frischenschlagers fråga.

  Ferrero‐Waldner, ordförande i rådet. – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Den fråga som ledamoten tar upp faller till stor del inom ramen för förslaget till direktiv om uppbörd av avgifter för utnyttjandet av vissa trafikleder för tunga motorfordon i kommersiell trafik. Detta förslag till det som brukar kallas ”Euro‐Vignette”‐direktivet lades fram av kommissionen i juli 1996. Rådets överläggningar i frågan kommer att dröja ytterligare och det österrikiska ordförandeskapet kommer att göra allt det kan för att avsluta dem så snart som möjligt. Överläggningarna i ärendet kommer därför att fortsätta å det snaraste, och i enlighet med detta har man satt upp frågan på dagordningen för transport‐ och kommunikationsministrarnas rådsmöte. På det informella rådsmötet i Feldkirch debatterades inte frågan.

  Frischenschlager (ELDR). – (DE) Fru rådsordförande! Jag vill knyta an till mötet för ministrarna för transport och kommunikation i Feldkirch. Problemet är ju att Österrike och Frankrike blir lidande av den omdirigerade transittrafiken, på grund av att förhandlingarna med Schweiz aldrig kom att fullföljas. Eftersom man hela tiden säger att förhandlingarna snart kommer att återupptas, men inget händer i praktiken, uppstår följande fråga: Skulle inte Europeiska unionen kunna ge Frankrike, Schweiz och Österrike möjlighet att anpassa sina vägavgifter så att man – åtminstone i ett övergångsskede – slipper den omdirigerade transittrafiken? Jag fick inspiration till denna tilläggsfråga av den franska kommunikationsministern, som på mötet i Feldkirch uttalade sig starkt för en ekologisk kommunikationspolitik för de österrikiska, de europeiska Alperna.

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Låt mig få utveckla den här frågan ytterligare. Transittrafiken kan man endast komma tillrätta med inom gemenskapen genom vissa nya bestämmelser i vägkostnadsdirektivet ”Euro‐Vignette”. Ytterligare en förbättring skulle vara en förläggning tillbaka av den omdirigerade trafiken som orsakats av Schweiz. Det kan man endast uppnå genom förhandlingar mellan EU och Schweiz. Den österrikiska målsättningen är att bibehålla den aktuella nivån på Brenner‐avgiften och att få den omdirigerade trafiken på grund av begränsningarna som gäller i Schweiz att upphöra. Schweiz begränsar, som vi vet, för närvarande lastbilstonnage till 28 ton. För Österrike är jämförbarheten mellan avgifternas storlek och struktur i Österrike och Schweiz av avgörande betydelse. Högre avgiftsnivåer i Schweiz bör därför leda till motsvarande höjning av Brenner‐avgiften.

På rådets (transport) möte den 10‐11 december 1997 uppmanade ministrarna kommissionen att aktivt driva förhandlingarna med Schweiz framåt, under strikt iakttagande av grundprincipen att de schweiziska avgifterna liksom de övriga i gemenskapen måste anpassas till infrastrukturkostnaderna. Ett genombrott skedde i förhandlingarna EU‐Schweiz vid mötet mellan kommissionär Kinnock och förbundsrådsmedlemmen Leuenberger den 23 januari, den så kallade Kloten‐kompromissen. Denna innebar en politisk överenskommelse om en genomsnittlig avgift på 200 ecu för den längsta transitsträckan genom Schweiz, nämligen Basel‐Chiasso.

Andra punkter var: En kvot på 40 ton genom Schweiz, för närvarande 120 000 genomfarter årligen, 300 000 genomfarter från och med år 2003. Inga begränsningar från och med år 2005. Det schweiziska förbudet mot körningar nattetid fortsätter att gälla tills vidare. Det var några av bestämmelserna. Schweiz skall dessutom beviljas en skyddsklausul i händelse av en nedgång i järnvägens godstransporter. Europeiska kommissionen ansåg i mars i år att det knappt återstår något spelrum i förhandlingarna med Schweiz och att vägavgiftens storlek på 200 ecu numera är konstant. De beräkningar som Schweiz har lagt fram är i stort sett rimliga. Vidare påvisade Europeiska kommissionen fördelarna med ett avtal med Schweiz, framför allt för att Schweiz i annat fall, om förhandlingarna skulle stranda, själv kan uppbära vägavgifter, att Schweiz i så fall kan ta hänsyn till de externa kostnaderna och att den fortsatta utbyggnaden av tunnlarna i Schweiz skulle ifrågasättas. Å andra sidan skulle ett avtal med Schweiz från och med år 2005 innebära att lastbilar på 40 ton kunde passera fritt genom Schweiz, och att ett rättvist system för avgiftsuppbörd säkrades. Europeiska kommissionen betraktade således förhandlingarna med Schweiz på trafikområdet som avslutade, medan Österrike och de flesta andra medlemsstater inte är av samma åsikt.

I de diskussioner som följde uttalade sig några medlemsstater för en ytterligare förbättring av avtalsförslaget, och om ingen förbättring var möjlig, att förslaget förkastades, och det var Nederländerna, Belgien, Frankrike, Spanien, Grekland och Italien. De övriga ansåg att förslaget skulle antas. Vi tror i vilket fall som helst att möjligheterna att förbättra förslaget är små. Det betyder att ett antagande eller förkastande av förslaget från vår sida är beroende av, om man finner en för oss tillfredsställande lösning på frågan om ”Euro‐Vignette”. Jag måste säga att det ni nu tar upp, inte skiljer sig mycket från det vi redan har diskuterat. Nu är det upp till kommissionen att avgöra om det är möjligt att komma fram till en enhetlig taxa som alla kan acceptera. Man har som sagt bara fört en mycket kort informell debatt i frågan och tanken är att nästa led i förfarandet skall bli det österrikiska ordförandeskapets första behandling av vägtrafiken på rådet (transport) den 1 oktober, men även då i form av en förberedande debatt. För troligen kommer ingen officiell debatt i avgiftsfrågan att äga rum före valen i Tyskland.

  Ordföranden . – Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 6.

Fråga nr 7 från Jonas Sjöstedt som ersätts av Eriksson (H−0738/98):

Angående: Utträde ur EU

I Sverige finns ett stort missnöje med medlemskapet i EU. En rad opinionsmätningar visar att en majoritet av befolkningen är emot medlemskapet. Samtidigt finns det en diskussion om vad som händer om Sverige i en folkomröstning röstar nej till EMU: s tredje etapp, och om det kan leda till att landet kan lämna unionen. Exempelvis diskuteras möjligheten att anordna en folkomröstning om utträde efter att folket sagt nej till EMU.

Denna fråga kompliceras av att fördraget saknar klara regler för hur ett land skall kunna utträda ur unionen. Vad anser rådet? Vad krävs för att ett land skall kunna lämna EU? Hur skall det praktiska utträdet gå till?

Ferrero‐Waldner, jag föreslår att ni svarar Eriksson.

  Ferrero‐Waldner, rådets ordförande. – (DE) Herr ordförande, fru parlamentsledamot! Enligt artikel 240 i EG‐fördraget har fördraget ingåtts på obegränsad tid. Fördraget säger ingeting om en medlemsstats ensidiga utträde ur de Europeiska gemenskaperna. Rådet har hittills aldrig behandlat en sådan fråga och heller aldrig diskuterat denna.

  Eriksson (GUE/NGL). – Jag vet att rådet inte har diskuterat denna fråga, men anser inte rådet, eftersom inträdet innebär en frivillig överenskommelse, att man också borde ta upp till diskussion hur man frivilligt skall kunna också utträda ur en förening som man kanske inte längre vill tillhöra? Är det inte på tiden att detta diskuteras, inte bara med tanke på Sveriges medborgares ovillighet?

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, fru parlamentsledamot! Jag kan bara kommentera det som rent principiellt framgår i teorin, men som aldrig har tillämpats och inte heller omnämns i fördraget. En enskild stats utträdesrätt reglereras varken i EU‐fördraget eller i något av de tre andra gemenskapsgrundande fördragen. Därav kan slutsatsen dras att en medlemsstats utträde eller uppsägning rent principiellt inte kan komma i fråga. Det är medlemsstaterna som bestämmer om fördragen och deras anslutning till dessa grundar sig på en önskan om ett långsiktigt medlemsskap, men sedan kan de naturligtvis – åtminstone teoretiskt sett – upphäva sitt medlemskap genom en omvänd rättsakt, en actus contrarius .

En medlemsstats utträde kräver hur som helst de övriga medlemsstaternas samtycke och borde säkerligen ske genom en fördragsändring och med hänsyn till de allmänna kraven i Wienkonventionen om traktaträtt.

  Bonde (I‐EDN). – (DA) Tack för svaret, fru rådsordförande. Betyder detta att medlemskapet i EU har förlorat all anknytning till folkrätten och Wienkonventionen? Kan man inte enligt Wienkonventionen säga upp ett medlemskap, om förutsättningarna inte längre finns, eller av andra skäl? Det var den första frågan. Den andra är att det i går ställdes en fråga till de Silguy, där han svarade att Sverige var bundet att delta i Ekonomiska och monetära unionen och inte hade rätt att självt bestämma över detta, som Tyskland kunde göra enligt Karlsruhe‐domen. Är det verkligen också rådsordförandeskapets inställning att Sverige är bundet att delta i Ekonomiska och monetära unionen och inte har samma rätt som den tyska förbundsdagen?

  Ferier‐Wadier . – (DE) Herr ordförande, herr parlamentsledamot! Redan i mitt första svar förklarade jag tydligt att denna fråga för det första inte regleras i fördraget och för det andra aldrig har ställts tidigare; jag har även klarlagt för er vad som sägs i teorin. Att göra teoretiska hypotetiska överväganden är en sak, men den faktiska situationen är en annan, och det övergripande är vilket redan påpekats Wienkonventionen om traktatsrätt. Därför kan jag bara upprepa för er vad jag alldeles nyss har sagt. Om ni vill, upprepar jag det igen.

  Ordföranden . – Tack så mycket Ferrero‐Waldner.

Herr Krarup! Tycker ni inte att förklaringen redan upprepats och att ordföranden har talat om att hon inte kunde ge några ytterligare förklaringar? Om ni insisterar får ni ordet i en minut, men jag påminner er om att frågor inte kan uttömmas när det inte längre finns någon möjlig diskussion. Ni får ordet i en minut.

  Krarup (I‐EDN). – (DA) Jag är helt överens med ordföranden om att rådsordföranden har avgett ett svar som gick ut på att om alla de övriga medlemsstaterna accepterar det så kan en medlemsstat gå ur, och det kan man ju säga är en juridisk självklarhet. Samtidigt hänvisar rådsordföranden till artikel 240, som fastställer att detta fördrag har ingåtts på obegränsad tid. Jag skall alltså tolka rådsordförandens tillkännagivande som att EU: s ministerråd är av den uppfattningen att en medlemsstat inte kan utträda ur Europeiska unionen om inte samtliga medlemsstater accepterar detta? Och på grund av den oklarhet som råder vill jag gärna be rådsordföranden att bekräfta denna tolkning.

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr parlamentsledamot! Det var inte det jag sade. Jag sade: Jag talar för rådet här och enligt artikel 240 i EG‐fördraget gäller fördraget på obegränsad tid och en enskild medlemsstats utträde regleras inte där. Men jag sade även att det finns teoretiska diskussioner kring detta och mer än så kan jag inte säga. Om ni vill fördjupa er ytterligare i frågan tror jag att ni får vända er till en expert på folkrätt, inte till rådet som jag företräder här.

  Ordföranden . – Fråga nr 8 av Maj Theorin som ersätts av Lööw (H−0742/98):

Angående: Kvinnohandel

Ett allvarligt problem som inte får särskilt mycket uppmärksamhet är kvinnohandel. Tusentals unga kvinnor arbetar som prostituerade i EU: s medlemsländer. Ofta luras eller rövas de från fattigdom och arbetslöshet i öst för att utnyttjas till prostitution i väst. De lever inlåsta av hallickar och är fullständigt isolerade från omvärlden. Pass och identitetshandlingar tas ifrån dem, fullständigt rättslösa tvingas de arbeta av de belopp som hallicken köpt dem för. Det handlar om modern slavhandel och det är oerhört tragiskt att det förekommer i Europa idag.

Vilka åtgärder avser rådet vidta för att förhindra ett sådant missbruk av människor?

Ferrero‐Waldner, jag ger er möjlighet att svara på Lööws fråga.

  Ferrero‐Waldner, rådets ordförande. – (DE) Herr ordförande, fru parlamentsledamot! I rådet är man väl medveten om det allt mer oroväckande fenomen som påtalas av fru parlamentsledamoten och som orsakar allvarliga problem, och man har tagit en rad initiativ som rör människohandeln i allmänhet och kvinnohandeln för sexuellt utnyttjande i synnerhet i syfte att stoppa detta fenomen.

Vad beträffar människohandeln rent generellt, har rådet med hänsyn till problematikens olika dimensioner vidtagit åtgärder på flera nivåer, inklusive inom migrationspolitiken och samarbetet mellan rättsväsende och polis. Den 29 november 1996 antog rådet med stöd av artikel K 3 Fördraget om Europeiska unionen en gemensam åtgärd för att upprätta ett stöd‐ och utbytesprogram för personer som ansvarar för åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn, det så kallade Stop‐programmet.

Den 16 december 1996 antog rådet, åter med stöd av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen, en gemensam åtgärd för att utöka Europols narkotikaenhets befogenhet till att bland annat omfatta utbytet av information och kunskap om smuggling och människohandel.

Den 24 februari 1997 antog rådet med stöd av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen en gemensam åtgärd för bekämpning av människohandel och sexuellt utnyttjande av barn. Dessa gemensamma åtgärder innebär att medlemsstaterna är tvungna att vidta motsvarande åtgärder på nationell nivå för att garantera att människohandel betraktas som en straffbar handling enligt den nationella rätten. Längre fram kommer man att inom ramen för dessa åtgärder införa former för rättsligt samarbete vid undersökningar och domstolsförfaranden i samband med människohandel.

Den 24‐26 april 1997 ägde en av Europeiska unionens ministerkonferenser rum i Haag, vars målsättning var att upprätta en åtgärdskatalog i samklang med FN: s generalförsamlings resolution nr 5/66 om bekämpande av kvinnohandel. En sammanfattning av dessa åtgärder finns i slutförklaringen av High Ministerial Declaration and European Guidelines for Effective Measures to prevent and combat Trafficking in Women for the Purpose of Sexual Exploitation .

Dessutom bevakar rådet med stor uppmärksamhet utvecklingen på området i Förenta Nationerna, i synnerhet initiativen för slutförandet av internationella överenskommelser mot barnhandel och smuggling. Rådet samordnar medlemsstaternas ståndpunkter, för att dessa initiativ snart skall kunna genomföras på ett framgångsrikt sätt. Vad kvinnohandeln för sexuellt utnyttjande beträffar inledde Europeiska unionen tillsammans med Förenta Staterna i april 1998 – för övrigt inom ramen för den nya transatlantiska agendan – informationskampanjer i Polen och Ukraina för att bekämpa denna form av människohandel.

  Lööw (PSE). – Jag vill egentligen bara tacka rådet för ett mycket utförligt svar. Theorin hade ställt denna fråga, eftersom hon ville försäkra sig om att även rådet, precis som parlamentet och kommissionen, ägnar frågan uppmärksamhet.

Vi är alla medvetna om hur svårt detta är. Det är ett stort problem, eftersom det är ett dolt problem som är svårt att komma åt. Det kräver också ett mycket kvalificerat polisiärt samarbete. Jag välkomnar det faktum att Europol har fått ett utökat mandat för detta.

Vidare tror jag att det är väldigt viktigt att vi uppmärksammar denna fråga i samband med utvidgningen. Vi har ett unikt tillfälle i samband med utvidgningsdiskussionen att också få en ordentlig dialog med öststaterna. Åtminstone i mitt eget land, Sverige, är det nämligen så att det troligtvis är öststaternas kvinnor som exploateras värst.

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, fru parlamentsledamot! Just i den här frågan har jag något att tillägga. Förbundsministern lade förra hösten fram ett förslag till en konvention om människosmuggling inför FN: s generalförsamling. I sitt tal inför den 52: a generalförsamlingen hade förbundsministern nämligen lovat att lägga fram ett sådant förslag vid FN: s brottsförebyggande kommissions nästa sammanträde. Och det har nu skett.

Som en följd av de mycket positiva reaktionerna på detta initiativ mot människosmuggling kom man med Italien överens om att gemensamt driva detta initiativ, och efter det har de italienska insatserna snarare kommit att koncentreras på frågan om människosmuggling till havs. Därför beslutade FN: s brottsförebyggande kommission på sitt sammanträde i april att i fortsättningen följa upp ett projekt inom en internationell ramkonvention mot organiserad brottslighet, vars regler dock endast omfattar allmän rättshjälp och utlämningsbestämmelser.

Vissa specifika brott borde regleras i protokollen till ramkonventionen. Man kom bland annat just överens om att upprätta ett protokoll om människosmuggling. I det sammanhanget kom man även överens om att utarbeta protokoll på områdena handel med kvinnor och barn samt handeldvapen. FN: s generalförsamlings brottsförebyggande kommission rekommenderade i syfte att upprätta former för förhandlingarna om ramkonventionen och protokollen antagandet av en resolution om inrättande av en ad hoc‐kommitté för utarbetandet av en ramkonvention.

Denna kommitté har fått mandat att utifrån det österrikisk‐italienska förslaget omedelbart inleda förhandlingarna om ett protokoll för människosmuggling. På ad hoc‐kommittéens första informella sammanträde i Buenos Aires 31 augusti−4 september i år lade Österrike och Italien fram ett förslag som redan hade stöd i EU och som även välkomnades av de ca. 60 delegationer som var närvarande. I januari nästa år kommer de formella förhandlingarna om protokollet att inledas i Wien, och man kan räkna med att vi har avslutat dem i mars. Konventionen skall vara färdig år 2000.

På området kvinno‐ och barnhandel poängterade man hur viktigt det är att beakta processen inom ramen för konventionen om de mänskliga rättigheterna vid utarbetandet av ett tilläggsprotokoll till konventionen om barnens rättigheter. Men eftersom inget textförslag till ett konkret protokoll om handel med kvinnor och barn finns ännu, har USA åtagit sig att lägga fram ett sådant senast i mars, så även detta håller på att ta form.

Av protokollet framgår i synnerhet, förutom särskilda bestämmelser för det polisiära samarbetet och bekämpandet av människosmuggling till havs, att smugglarna antingen skall bestraffas eller utlämnas till andra fördragsparter, aut dedere aut iudicare . Däremot skall de insmugglade personerna inte straffas som medbrottslingar. Dessa kan endast åtalas för brott mot inresebestämmelserna, men inte rent straffrättsligt. Det var något jag ville tillägga.

  Ordföranden . – Fråga nr 9 från Nuala Ahern (H−0744/98):

Angående: Rådets förslag på åtgärder beträffande de oacceptabla risker för människor och miljö som kärnkraftverk innebär

Vilka åtgärder tänker rådet vidta under det österrikiska ordförandeskapet för att ingripa i fall som Mochovche i Slovakien och Sellafield i Förenade kungariket, där kärnkraftverken innebär oacceptabla risker för grannländernas människor och miljö?

Ferrero‐Waldner, jag ger er tillfälle att svara på Aherns fråga.

  Ferrero‐Waldner, ordförande i rådet. – (DE) Fru ledamot, som jag redan framhöll i svaret på de frågor som fru ledamoten och Rübig ställde på julisammanträdet, lägger rådet stor vikt vid befolkningens skydd mot riskerna med joniserande strålning, liksom vid frågan om kärnsäkerheten både inom och utanför Europeiska unionens gränser. Således ägnar rådet efterlevnaden av de internationellt erkända principerna på området för kärnsäkerhet sin fulla uppmärksamhet. Man tar för övrigt särskild hänsyn till denna strävan i de yttre förbindelserna och framför allt i förbindelserna med de centraleuropeiska länder som vill ansluta sig till unionen.

Det framgår tydligt av de principer, prioriteringar och mål för partnerskapsavtalet med Slovakien, som parlamentet har blivit underrättat om, att de internationellt erkända principerna på området för kärnsäkerhet skall tillämpas vid idrifttagandet av kärnkraftverket i Mochovce.

Vidare omfattar partnerskapsavtalet ett genomförande av ett realistiskt program för stängningen av Bohunice. Dessa åtgärder måste ske inom ramen för en långsiktig gemensam energipolitisk strategi som grundas på effektivitet och diversifiering. Rådet har regelbundet informerat sig om arbetets gång vid kärnkraftverket Mochovce och inte försummat något tillfälle att påpeka vikten av kärnsäkerhet för den slovakiska sidan.

Sedan rådet av den österrikiska regeringen blev informerat om det förestående idrifttagandet av kärnkraftverket Mochovce i samband med sammanträdet den 25 maj, har rådsordföranden i en skrivelse till det slovakiska utrikesministeriet givit uttryck för sin oro och samtidigt uttalat sitt förtroende för den slovakiska kärnövervakningsmyndigheten och de slovakiska myndigheternas nära samarbete med den internationella kärnkraftsbyrån.I övrigt kan jag nämna att van den Broek har framfört liknande invändningar till de slovakiska myndigheterna.

Genom att anta direktiv 96/29/Euratom om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning har rådet skärpt den viktigaste delen av gemenskapens gällande bestämmelser på området. I det sammanhanget bör även kommenteras att direktivet gäller i samtliga medlemsstater, vilket innebär att det även inbegriper kärnkraftverken i Sellafield som fru ledamoten hänvisar till i sin fråga.

Dessutom kan jag hänvisa till bestämmelserna i Euratomfördraget, i kapitel 3 om hälsoskydd, och i kapitel 7 om säkerhetskontroll av kärnkraftverk inom Europeiska unionen.

Som jag sade redan i juli, kommer rådet att göra en ingående prövning av de förslag som kommissionen lägger fram för att förbättra befolkningens hälsoskydd och säkerheten vid kärnkraftverken. Jag kan försäkra fru ledamoten om att denna fråga är en de främsta angelägenheterna för Europeiska unionen och vårt ordförandeskap.

  Ahern (V). – (EN) Jag måste säga att det, förutom uttryck av oro, inte verkar finnas några konkreta förslag. Det är helt tvärt emot vad jag hörde från en minister i regeringen när jag besökte Österrike tillsammans med gruppen De gröna i juli för inledningen av ordförandeskapet. Vi hade fått försäkringar om att Österrike skulle handla och vara proaktivt och lägga fram förslag.

Har det österrikiska ordförandeskapet ansträngt sig att lägga fram förslag med avseende på gränsöverskridande nedsmutsning eller utsläpp, eller olyckor som härrör från radioaktiv strålning? Har det övervägt några ändringsförslag eller föreslagit att göra det till Euratom‐fördraget för att tillåta en medlemsstat att inspektera ett angränsande kärnkraftverk i ett grannland?

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, fru ledamot! Jag vill åter poängtera att vi ser mycket allvarligt på de risker som kan tänkas uppstå för den europeiska befolkningens säkerhet vid de eventuellt bristfälliga kärnkraftverken såväl inom som utanför gemenskapen.

Det österrikiska ordförandeskapet företräder den uppfattningen, att en förnuftig politik på området för skydd mot joniserande strålning måste innebära att de bestämmelser som gäller på gemenskapsnivå och internationellt efterlevs i sin helhet, och att de internationella bestämmelserna förbättras om det skulle vara nödvändigt. Och ordförandeskapet har i sin tillämpning av dessa principer för avsikt att bidra med nya impulser vid prövningen av kommissionens förslag om gemenskapens upptagande av överenskommelsen om kärnsäkerheten, och den gemensamma internationella överenskommelsen om säkerhet vid hanteringen av bestrålat bränsle och radioaktivt avfall.

  Ordföranden . – Tillåt mig fru Ferrero‐Waldner, att jag upprätthåller er uppmärksamhet vid denna fråga eftersom jag har en kompletterande fråga av Smith. Men innan jag ger honom ordet skulle jag vilja säga att jag med nyfikenhet sett att Smith, tillsammans med Falconer, har förflyttat sig till höger i kammaren. Jag undrar om det har någon politisk betydelse. Det är ren nyfikenhet från detta presidiums sida.

Smith har ordet för att framställa den kompletterande frågan.

  Smith (PSE). – (EN) Naturligtvis, jag har flyttat mig åt vänster och Falconer har flyttat sig ännu längre åt vänster. Det kan kanske oroa er.

Jag skulle vilja tacka rådets ordförande för att ha svarat Ahern och för hennes väl uttryckta omsorg för säkerheten.

Därför vill jag rikta hennes uppmärksamhet mot en rapport från den brittiska hälso‐ och säkerhetsbyrån om säkerheten vid Dounreay kärnkraftverk, där det sägs att undersökningsgruppen (hälso‐ och säkerhetsbyrån) fann många kroniska säkerhetsproblem och, i bränsleomloppet, förhållanden som varierade från bra till mycket dåliga.

Jag har förstått att det här direktivet gäller Förenade kungariket. Euratom‐fördraget gäller också Förenade kungariket. Varför har det tagit så lång tid att få reda på att det är så dåligt ställt i Dounreay?

  Ordföranden . – Tack så mycket herr Smith. Jag vet inte vad ni har för uppfattning om höger och vänster i denna kammare men jag vill fästa er uppmärksamhet vid att om ni fortsätter att närma er det ni kallar vänster kommer ni att hamna i Europeiska folkpartiets grupp. Men, ni väljer själv.

I vilket fall som helst har Ferrero‐Waldner nu ordet för att svara på Smiths kompletterande fråga.

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Beträffande kärnkraftverket i Dounreay, vill jag be att ni ställer er fråga till kommissionen, för det åligger denna att se till att fördragen efterlevs och i synnerhet de bestämmelser som utfärdats inom ramen för dessa. Därför är det kommissionen som har tillgång till den information som krävs för att lämna tillförlitliga svar. Till slut vill jag upprepa att rådet naturligtvis alltid bevakar att de gällande gemenskapsnormerna och internationella principerna på kärnområdet inom ramen för anslutningsförhandlingarna följs till punkt och pricka.

  Ordföranden . – Fråga nr 10 från Sören Wibe som ersätts av Falconer (H−0749/98):

Angående: Relationerna till Israel och Palestina

Omvärldens tryck mot Israel för att få dem att förverkliga sin del av fredsprocessen är oerhört viktig. Vilka initiativ ämnar det österrikiska ordförandeskapet ta för samfällda påtryckningar från EU: s medlemsstater gentemot staten Israel för att t.ex. få dem att återlämna land som konfiskerats från palestinierna samt repatriera palestinska flyktingar?

Ferrero‐Waldner, ni har möjlighet att svara på Falconers fråga.

  Ferrero‐Waldner, ordförande i rådet. – (DE) Herr ordförande, herr parlamentsledamot! Europeiska unionen är mycket oroad över den långvariga stagnationen i fredsprocessen i Mellanöstern, något som utgör ett ständigt hot mot stabiliteten i området. Unionen betraktar fredsprocessen som det enda sättet att uppnå fred och säkerhet för Israel, palestinierna och de arabiska grannstaterna. Unionen deltar aktivt i försöken att driva fredsprocessen vidare. Man använder hela sitt politiska inflytande för att uppnå en lösning.

Det österrikiska ordförandeskapet bemödar sig i det här sammanhanget om att föra en dialog med samtliga parter i konflikten. I det sammanhanget får man betrakta president Arafats besök i Wien den 30 juli, där det österrikiska ordförandeskapet kunde få aktuell förstahandsinformation om de palestinska ståndpunkterna. Trots våra ambitioner att stärka Europeiska unionens politiska roll i området, är vi medvetna om att det för närvarande är USA som bör fortsätta spela den avgörande rollen i medlingsförsöken i fredsprocessen.

EU kommer därför i alla avseenden klart stödja Förenta Staternas medlingsförsök framöver och samordna sitt eget agerande med Förenta Staterna. USA inledde för några månader sedan tydliga medlingsförsök i syfte att uppnå ett israeliskt tillbakadragande av trupperna från Västbanken i enlighet med interimsavtalet och överenskommelserna i Hebron 1997. Europeiska unionen anser att det finns goda utsikter för att de amerikanska insatserna, som har lett till ett återupptagande av de bilaterala förhandlingarna mellan israelerna och palestinierna, innebär att fredsprocessen sätter igång på nytt.

Genom att utse en särskild EU‐representant till fredsprocessen år 1996 har unionen avsevärt stärkt sitt engagemang och sin närvaro i området. EU: s representant Moratinos håller ständig kontakt med alla parter. Han företräder Europeiska unionens ståndpunkt och engagerar sig i särskilda EU‐initiativ, till exempel för att bota effekterna av den israeliska avspärrningspolitiken. Ett annat verksamhetsområde för EU är stärkandet av palestiniernas förmåga att bekämpa terrorismen.

EU förbereder dessutom inlägg till diskussionerna om det autonoma områdets slutliga status. En av de frågor som EU i synnerhet ägnar sig åt är flyktingfrågan, som kommer att utgöra en central och komplicerad punkt i statusförhandlingarna.

Europeiska Unionen har sedan början av 1997 genom sin utsände i Tel Aviv bevakat de israeliska bosättningsaktiviteterna, situationen i Jerusalem och de mänskliga rättigheterna på Västbanken och hela Gazaremsan. Unionen har offenliggjort informationen om detta i ytterst kortfattad form. Europeiska unionen är – som ni vet – palestiniernas överlägset främsta bidragsgivare och kommer utan tvivel att behålla sin understödjande roll under nästa biståndsperiod från 1999.

Det ekonomiska och humanitära biståndet till det palestinska folket är redan i sig en tydlig politisk signal till Israel om att fredsprocessen måste sätta igång igen.

  Falconer (PSE). – (EN) Herr ordförande! Jag tackar rådets ordförande för hennes svar på frågan. Israel är en ö av pluralistisk demokrati i den delen av världen och tydligen önskar vi alla dess välgång. Vi kan dock inte stillatigande stå och se på, medan landet olagligen ockuperar mark som tillhör andra mitt framför näsan på Förenta nationernas resolutioner som uppmanar till tillbakalämnande av den marken, vilket var kruxet i det avtal ni hänvisade till tidigare.

Får jag påminna rådet om de kommentarer det fällt om sin roll i vissa frågor. Den här kammaren är tom eftersom ni är rådet, ni är den demokratiska ansvarighetens hörnsten, och det duger inte att skjuta över den till kommissionen. Därför ber jag er att samordna ett svar tillsammans med kommissionen genom att undersöka våra handelsavtal så att den här frågan kan avhandlas och kanske hjälper det oss att lösa hela den här röran som vi hamnat i.

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr parlamentsledamot! Israelernas fortsatta tillbakadragande av trupperna från Västbanken skulle enligt interimsavtalet mellan Israel och palestinierna ha ägt rum för länge sedan. USA har i flera månader gjort medlingsförsök i syfte att få till stånd en israelisk reträtt från ytterligare 13 procent av Västbanken. Ett enande av parterna skulle innebära att dessa kunde återuppta förhandlingarna om det palestinska autonoma områdets slutliga status, förhandlingar som enligt fredsprocessens ursprungliga tidsplan skall vara avslutade den 4 mars 1999.

Trots att USA: s förslag inte motsvarar de palestinska önskemålen fullt ut har de godtagits av Arafat. Israelerna förkastar dem med hänvisning till säkerhetsskäl men har föreslagit en 10 + 3 procent‐formel, enligt vilken 3 procent av landområdena omkring de israeliska bosättningarna skall räknas som naturskyddsområde, där Israel behåller det yttersta ansvaret för säkerhetsfrågorna. Naturligtvis vet jag att desäkerhetsrådsresolutioner som ni här nämner är av stor betydelse. Vi strävar också efter att synliggöra Europeiska unionens roll i fredsprocessen, för grundpelarna för en lösning av konflikten är fortfarande – det håller jag med er om – principerna från Madrid och Oslo, i synnerhet ”Land för fred”, det slutliga genomförandet av avtalsbestämmelserna i det israelisk‐palestinska interimsavtal. som nämnts, samt relevanta beslut av Förenta Nationernas säkerhetsråd.

Vi förespråkar ett fortsatt ekonomiskt stöd från EU till det palestinska folket. En positiv utveckling av den palestinska ekonomin är den främsta förutsättningen för politisk stabilitet. Det andra ni påtalade, nämligen frågan om ett handelsavtal, angår egentligen i första hand kommissionen. Jag ber er därför ställa den frågan till kommissionen.

  Ordföranden . – Fråga nr 11 från Jens‐Peter Bonde (H−0751/98):

Angående: Tillgång till handlingar och skyldighet att iaktta sekretess när det gäller rådets förehavanden

Skyldigheten att iaktta sekretess när det gäller rådets förehavanden åberopas i 6890 avslag om tillgång till handlingar 1996‐1997, jämfört med 4490 avslag 1994‐1995.
Vilken är bakgrunden till att skyldigheten att iaktta sekretess uppenbarligen har fått en ökad betydelse, medan önskemålen om öppenhet har blivit vanligare?

Ferrero‐Waldner, ni har tillfälle att svara på Bondes fråga.

  Ferrero‐Waldner, ordförande i rådet. – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Rådets uppgifter om detta verkar inte överensstämma med herr ledamotens uppgifter. Av den andra rapporten om genomförandet av rådets beslut 93/731/EG om allmänhetens tillgång till rådets handlingar framgår nämligen att andelen utlämnade handlingar steg från 58, 7 procent för perioden 1994/95 till 78, 3 procent för perioden 1996/97, trots att antalet begärda handlingar hade ökat avsevärt. Det innebär att rådet tillhandahöll 2 605 handlingar av de 3 325 handlingar som beaktades under perioden 1996/97. Under perioden 1994/95 begärdes endast 378 handlingar, varav de sökande beviljades tillgång till 222. Den utvecklingen speglar de erfarenheter som rådet och dess generalsekretariat har samlat under det praktiska genomdrivandet av denna politik och visar – vilket rådet för övrigt konstaterade i de slutsatser som antogs den 29 juni 1998 – effekten av rådets beslut 93/731/EG vad öppenheten och insyn beträffar.

Rådet kommer att göra ytterligare ansträngningar för att öka insynen i verksamheten. I denna strävan gav rådet i sina slutsatser av den 29 juni i år uttryck för sin vilja att i så stor utsträckning som möjligt garantera tillgången till handlingar, som rör de rättsakter som utfärdats av rådet i egenskap av lagstiftare och att artikel 4. 2 i beslut 93/731/EG endast skall tillämpas när det är absolut nödvändigt.

  Bonde (I‐EDN). – (DA) Vi har alla lagt märke till att det både i kommissionen och i rådet utlämnas långt fler dokument än tidigare, och det är bra att parlamentets kamp för större öppenhet har satt tydliga spår. Detta är vi glada för. Men i den senaste rapporten finns en tråkig tendens till att det argument som vi i parlamentet absolut inte tycker om, nämligen hänsynen till förhandlingarnas sekretess, nu ständigt dyker upp som grund för att ge – ganska rättvisande – relativt färre avslag, men grunden – förhandlingarnas sekretess – dyker alltså allt oftare upp, och jag har svårt att se vilka bra argument som talar för denna hänsyn. Hänsynstagandet till medborgarna måste väl nästan vid alla situationer vara viktigare än hänsynstagandet till gamla förhandlingars sekretess.

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Jag förklarade just i detalj att sekretessen egentligen tas allt mindre i anspråk. På det extra mötet för stats‐ och regeringschefer som skall äga rum den 24‐25 oktober i Pörtschach, Österrike kommer vi att ta upp frågan om närhet till medborgarna, insyn, subsidiaritet osv. Säkert kommer det att leda till nya möjligheter att kräva en större insyn. Men i det stora hela tror jag att resultatet från rådet – jag talar här för rådet – visar att vi numera följer en helt annan praxis än vi gjorde förr.

Jag vill även tillägga att man den 19 mars 1998 beslutade att ett uppgiftsregister så snart som möjligt skall göras tillgängligt för allmänheten som komplement till det nuvarande systemet med elektroniska dokumentarkiv. Detta flerspråkiga uppgiftsregister kommer att finnas tillgängligt på Internet och innehålla en sökfunktion så att alla medborgare kan hitta rådsdokument med hjälp av titel, datum och nummer.

  Ordföranden . – Fråga nr 12 från Olivier Dupuis (H−0752/98):

Angående: Georgien

Trots att Georgien gör sig redo att bli fullvärdig medlem av Europarådet, trots att landet står inför en allvarlig inre konflikt i Abchazien – till stor del orsakad av krafter och intressen som är landet främmande – trots att det unilateralt beslutat anpassa sin lagstiftning till EU‐lagstiftningen, trots att det har en för EU strategisk placering som knutpunkt vid vägen mot Centralasien och trots att det har privilegierad tillgång till de enorma oljereserverna i Centralasien finns det inte upptaget på någon av ”listorna” över kandidatländer för anslutning till EU.

Anser inte rådet, att det mot bakgrund av Georgiens starka och tydliga vilja att närma sig EU och regionens mycket stora ekonomiska och politiska betydelse för EU, borde vara i EU: s uppenbara intresse samt synnerligen lämpligt och angeläget ur politisk synpunkt att informera de georgiska myndigheterna om att en ansökan om medlemskap i unionen skulle ges största uppmärksamhet av EU? Vilka initiativ har rådet redan tagit i detta hänseende?

Ferrero‐Waldner, jag ger er tillfälle att svara på Dupuis fråga.

  Ferrero‐Waldner, ordförande i rådet. – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Vid undertecknandet av avtalet om partnerskap och samarbete med Georgien den 22 april 1996 framhöll Europeiska unionen de gemensamma värden som unionen och Georgien kämpade för, samt det faktum att båda parter ville stärka de befintliga banden och utöka sina förbindelser.

Europeiska unionen medgav senare att stödet till Georgiens oberoende, suveränitet och territoriella integritet kommer att bidra till att skapa fred och stabilitet i Europa. I och med avtalet om partnerskap och samarbete inleddes en regelbunden politisk dialog om bilaterala, regionala och internationella frågor av ömsesidigt intresse och Georgiens önskemål om ett nära samarbete med de europeiska institutionerna kunde tillgodoses.

I väntan på ratificeringen och ikraftträdandet av avtalet om partnerskap och samarbete ingick Europeiska gemenskapen den 29 april 1997, i syfte att garantera ett raskt utökande av handelsförbindelserna med Georgien, ett interimsavtal med Georgien som trädde i kraft den 1 september 1997. Interimsavtalets målsättning är att säkra ett skyndsamt genomförande av handelsbestämmelserna och de regler i avtalet om partnerskap och samarbete som har anknytning till handeln. Rådet är av den uppfattningen, att man främst bör uttömma alla resurser inom ramen för avtalet om partnerskap och samarbete innan man överväger nya initiativ och avtal mellan gemenskapen och Georgien.

  Dupuis (ARE). – (FR) Jag vill tacka fru ministern för det långa svar hon gav, men jag är rädd att också här är det mycket som görs, men inte det som verkligen är viktigt.

Georgien har en strategisk belägenhet. Det har gemensamma gränser med ett land som inte befinner sig i ett särskilt gynnsamt läge: Ryssland. Det har en strategisk belägenhet för unionen och för vissa länder i synnerhet, fru ministerns land är för övrigt ett av dem – jag anser att man skulle kunna göra mycket mer, men att det krävs en politisk signal, en politisk signal som aldrig har nått fram till de georgiska myndigheterna, en signal som för övrigt inte heller nådde fram till de jugoslaviska myndigheterna, vilket ledde fram till den tragedi vi känner till, samtidigt som vi var informerade redan i början av 1980‐talet.

Parallellt uppstår problemet med Abchasien, i Georgien, och det i Ossetien; problemen är många, men också möjligheterna. Azerbadjan ligger alldeles intill. Det skulle vara möjligt att utforma en ambitiös plan och att skapa, genom att stödja sig på Georgien, ett stabilt centrum i den här regionen.

Tror inte fru ministern att man skulle kunna gå något längre, och till slut använda sig av politiken?

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Låt mig först få poängtera att en medlemsansökan innebär en politisk viljeförklaring från ett tredje land om att få ingå i en så omfattande statsstruktur som EU. Men för närvarande håller man inte på att behandla någon medlemsansökan från Georgien i EU. För övrigt innebär Europeiska unionens vanliga praxis i förbindelserna till tredje land – som vi vet – att man först uttömmer alla möjligheter som står till buds i de gällande avtalen, till exempel i avtalet om partnerskap och samarbete, och dessa möjligheter är inte på långa vägar uttömda ännu.

Innan man vidtar ytterligare åtgärder måste EU i första hand agera inom de nämnda ramarna för att utveckla de ekonomiska förbindelserna och vidga samarbetet med Georgien. Sedan vill jag också berätta att det österrikiska ordförandeskapet har påbörjat nya diskussioner, nämligen på det informella rådsmötet i Salzburg, där vi diskuterade hur vi kan få till stånd ett nära partnerskap med de stater som för närvarande inte har några planer på anslutning, till exempel ett partnerskap för Europa som påminner om Nato‐partnerskapet för fred. Det var en idé som diskuterades informellt på rådsmötet, men som förkastades av många som ansåg att tiden ännu inte är mogen.

  Ordföranden . – Fråga nr 13 från Alex Smith (H−0753/98):

Angående: Radioaktivt och giftigt avfall

Efter att det träffats ett avtal på ministernivå, vid ett sammanträde som hållits i Sintra i Portugal i juli inom ramen för Ospar‐konventionen som övervakar utsläpp i havet av radioaktivt och giftigt avfall: på vilket sätt planerar rådets ordförandeskap att övervaka EU: s medlemsstaters åtaganden att föra en politik som går ut på att inte radioaktivt förorena grannstaterna?

Ferrero‐Waldner, ni får nu svara på Smiths fråga.

  Ferrero‐Waldner, ordförande i rådet. – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Det har inte inkommit något relevant förslag till rådet efter Ospar‐konventionens fördragsparters konferens i juli, och som herr ledamoten möjligen känner till, saknar ordförandeskapet befogenheter som skulle göra det möjligt att införa ett instrument, eller en mekanism med hjälp av vilken man kunde bevaka att medlemsstaterna uppfyllde sina åtaganden på miljöförstöringsområdet.

Rådet konstaterar att i synnerhet konventionens artiklar 21 och 23 innehåller bestämmelser som gör det möjligt att bevaka och garantera att fördragsparterna uppfyller sina åtaganden. Det innebär att fördragsparterna har en sådan möjlighet, däremot inte rådet.

  Smith (PSE). – (EN) Rådets ordförande! Det är ganska dåligt ställt om vi inte har några instrument för att garantera viss övervakning av de åtaganden som frivilligt ingås vid ministermötena. Kan jag be rådet att, innan det här ordförandeskapet är över, ge oss en delrapport om hur de här åtagandena genomförts under ordförandeskapet?

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Jag måste tyvärr avslå den begäran ni lägger fram, för det faller inte inom rådets kompetens att genomdriva bevakningsåtgärder på miljöområdet.

  Rübig (PPE). – (DE) Fru ordförande! Kärnsäkerheten är något som angår oss alla. Vilka nya rättsliga grunder krävs för att man i framtiden på en gemensam europeisk nivå skall kunna reglera säkerhetsfrågor på detta område?

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Det är en fråga som rådet hittills aldrig har behandlat. Jag tror att vi någon gång borde diskutera den i arbetsgrupperna. Där är jag beredd att ta upp frågan. Men vi har ju inget förslag från kommissionen, och det brukar vara det första steget. Vi måste ju ha ett förslag från kommissionen för att över huvud taget kunna diskutera en sådan möjlighet.

  Pirker (PPE). – (DE) Fru ordförande! Slovenien driver ett kärnkraftsverk i närheten av den österrikiska gränsen. Nu har vi informerats om att radioaktivt avfall finns lagrat där i ett ytlager, men frågan om slutlagringen är inte utredd ännu. Vi anser inte att det finns en begriplig och säker lösning på den frågan. I vilken utsträckning kommer även kärnsäkerheten och frågan om slutlagringen bli föremål för diskussion i samband med anslutningssamtalen med Slovenien?

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Generellt kan jag säga att det givetvis finns utrymme för denna och liknande frågor inom ramen för anslutningsförhandlingarna, i synnerhet frågan om kärnsäkerheten. Rådet kommer alltid att bevaka att anslutningsförhandlingarna sker i enlighet med de gällande gemenskapsnormerna och i synnerhet de internationella principerna på kärnområdet. Dessutom för det österrikiska ordförandeskapet kontinuerliga bilaterala samtal med Slovenien. Det är visserligen ett ämne som jag inte skall gå in på här, men som även berör dessa områden.

  Ordföranden . – Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 14.

Fråga nr 15 från Wayne David (H−0756/98):

Angående: De mänskliga rättigheterna i Irak

Känner rådet till att den muslimska andliga ledaren, Al‐Shaik Mohammed Al‐Ghorawi och tre av hans medhjälpare dödades i Najaf, Irak, den 18 juni, eventuellt av Saddam Husseins agenter?

Hurdan påtryckning ämnar rådet utöva mot den irakiska regimen för att sätta ett stopp för sådana brott mot de mänskliga rättigheterna?

Ferrero‐Waldner, ni har tillfälle att svara på Davids fråga.

  Ferrero‐Waldner, ordförande i rådet. – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! I rådet känner man stark oro över de omfattande kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Irak. Med tanke på det faktum att Förenta Nationerna har satt in kraftiga sanktioner mot Irak och att EU har en dålig representation på diplomatisk nivå i Bagdad, har unionen små möjligheter att bevaka läget och gripa in i samband med konkreta fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Irak.

  David (PSE). – (EN) Jag tackar rådets ordförande för hennes svar. Jag är glad att höra om rådets oro över situationen i Irak och särskilt de här fyra prästernas död. Jag skulle vilja understryka situationens allvar. Så hemska som de här fyra morden är, så finns det starka misstankar om att Saddam Husseins regering försöker eliminera shiamuslimernas hela ledarskap i det landet. Det är fullständigt intolerabelt. Jag skulle i starkast möjliga ordalag vilja uppmana rådet att göra allt det kan för att se till att det finns åtminstone någon liten smula respekt för de mänskliga rättigheterna i Irak. Därför uppmanar jag rådets ordförande att så snart som möjligt se till att allt som kan görs för att utöva största möjliga påtryckningar mot regimen i Irak att förbättra situationen.

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Låt mig besvara detta på följande sätt: Europeiska unionen har i sin resolution i samband med det 54: e sammanträdet för FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna i mars och april 1998 tagit ställning till läget i Irak och fördömt de utbredda systematiska brotten mot de mänskliga rättigheterna och terrordåden. Unionen kommer att göra detsamma i en resolution som läggs fram vid FN: s nästa generalförsamling och kommer återigen uppmana Irak att samarbeta med FN: s instanser för mänskliga rättigheter, i synnerhet med Max van der Stoel, den särskilde rapportören för Irak, vars mandat förlängdes med ett år på det 54: e sammanträdet för FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna.

Europeiska unionens närvaro på det irakiska territoriet har tyvärr inskränkts till det minimala, något som gör det omöjligt för unionen att rikta skarp kritik mot Saddam Husseins regims kränkningar av de mänskliga rättigheterna, liksom att på ett effektivt sätt bevaka att de mänskliga rättigheterna respekteras. Ordförandeskapet kommer däremot att i detalj informera sig om det fall ni tar upp här och diskutera saken i samband med FN: s generalförsamling och med van der Stoel.

  Ordföranden . – Fråga nr 16 från José Apolinário (H−0758/98):

Angående: Den politiska situationen i Östtimor

Med hänsyn till den allra senaste utvecklingen för Östtimors del, i synnerhet de ståndpunkter som ministerrådet antagit, frågar jag ordförandeskapet vilka initiativ den ämnar utveckla i fråga om den politiska situationen i Östtimor.

Ferrero‐Waldner, ni har möjlighet att svara på Apolinários fråga.

  Ferrero‐Waldner, ordförande i rådet. – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Europeiska unionen kommer även i fortsättningen, med tanke på de mål som omnämns i den gemensamma ståndpunkten av den 25 juni 1996, i överensstämmelse med de gällande resolutionerna från Förenta nationernas generalförsamling, och i enlighet med de principer som fastslås i Förenta nationernas manifest att stödja de initiativ som tas inom ramen för FN. På det viset måste man lyckas uppnå en rättvis, omfattande och internationellt godtagbar lösning på Östtimorfrågan med ett oinskränkt tillvaratagande av det timorianska folkets rättigheter.

Europeiska unionen skickade en trojkadelegation till Östtimor, som uppehöll sig där den 26‐30 juni. Trojka‐delegationens rapport offentliggjordes genom ett rådsbeslut den 24 juli. Delegationens viktigaste slutsats är för det första: Enligt delegationsmedlemmarnas bedömning förutsätts det för en långsiktig lösning på Östtimorfrågan att man tar hänsyn till den timorianska befolkningens önskemål.

För det andra att en dialog bör inledas omedelbart där företrädare för den timoraniska befolkningen medverkar. För det tredje att förhandlingarna kräver flexibiletet från alla parter. För det fjärde att förtroendeskapande synliga åtgärder bör vidtas omedelbart.

Jag vill också poängtera att en all‐inclusive intra‐timorese dialogue redan har ägt rum vid tre tillfällen och att Österrike har agerat som värd varje gång. Därför har man planerat att även nästa dialog i oktober skall äga rum i Österrike. Den 3‐4 augusti utspelade sig ett trepartssamtal i New York mellan Förenta nationernas generalsekreterare och Indonesiens och Portugals utrikesministrar, och det var med tillfredsställelse Europeiska unionen fick ta del av resultaten därifrån. Även dessa inbegriper en större medverkan från östtimorianerna sida i strävan efter en lösning. I samma anda uttalade sig trojkadelegationen.

Jag anser att det är mycket viktigt att vi fortsätter att främja ett förtroendeskapande mellan de olika timorianska grupperingarna, och jag tror att vi måste medverka mer aktivt framöver i försöken att finna en tillfredsställande och för alla parter godtagbar lösning.

  Apolinário (PSE). – (PT) Herr ordförande! Först vill jag understryka det komplexa, uttömmande och ihärdiga perspektiv, genom vilket det österrikiska ordförandeskapet besvarade min fråga, vilket jag tackar för. Jag vill också understryka att, då Österrike har den särskilda rollen som värd för samtalen mellan timorianer, är våra förväntningar på ordförandeskapets ansträngningar givetvis större. Vi skulle också vilja kasta fram denna utmaning för att detta ordförandeskap skall motsvara förväntningarna på en aktiv politik för att nå framsteg i Östtimors dossier.

Jag skulle också vilja trycka på och fråga ordförandeskapet om de initiativ det tänker bedriva, med tanke på att detta parlament har insisterat på en ovillkorlig frigivning av alla politiska fångar, och speciellt Xanana Gusmão, och även med tanke på att det, inom ramen för förbindelserna mellan Europeiska unionen och ASEAN‐länderna, är nödvändigt och lämpligt att förstärka försvaret av de mänskliga rättigheterna, respekten för de grundläggande friheterna och slutligen, rätten för Östtimors befolkning till självständighet genom samråd.

Jag vill än en gång understryka ordförandeskapets svar och uttrycka mitt förtroende för att det österrikiska ordförandeskapet, som varit värd och, i egenskap av medlemsstat, tagit så många initiativ till förmån för dialogen på Timor, kan ge ännu ett bidrag till framstegen för denna dossier .

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Tack ska ni ha för era uppmuntrande ord. Jag vill göra vissa tillägga. För det första att jag själv den 22 juli – alltså strax innan sommaruppehållet – hade ett samtal med Ramos Horta i Lissabon, där han gav uttryck för sin vilja att stödja autonomiförslaget, förutsatt att det endast rör sig om en övergångslösning, och att man efter några år håller en folkomröstning om den slutgiltiga statusen.

Jag vill också säga något om de fängslade som nämndes här. Vi är också bekymrade för hälsotillståndet hos fångarna i Dilis fängelse. Det blev förra veckan föremål för diskussion i arbetsgruppen Asien‐Oceanen. Ordförandeskapets företrädare i Jakarta håller ständig kontakt med Röda korset för att få fortlöpande information om tillståndet hos fångarna, framför allt hos dem som befinner sig i hungerstrejk. Han har också utövat påtryckningar hos de indonesiska myndigheterna för att de skall erbjuda lämpligt omhändertagande och medicinsk vård. Enligt uppgifter från den österrikiska ambassaden i Jakarta, som fungerar som ordförandeskap, finns det även en läkare som regelbundet besöker de hungerstrejkande och han bekräftar att deras hälsotillstånd är under kontroll.

Vad Xanana Guzmão beträffar, vill jag nämna att frågan om de fängslade och frigivningen av Xanana Guzmão givetvis togs upp under samtalet med Ramos Horta, men uppenbarligen krävs ytterligare samtal i New York inom ramen för Förenta nationerna. Som vi också vet, finns det på den österrikiska ambassaden i Jakarta fortfarande några timorianer som tagit sin tillflykt dit. Även här försöker vi finna en lösning som dessa timorianer och de båda konfliktparterna kan acceptera.

  Posselt (PPE). – (DE) Ärade fru rådsordförande! Jag har två konkreta frågor att ställa. Den första gäller förslaget om den avmilitarisering av Östtimor som ju ständigt diskuteras. Den andra frågan gäller de nya partibildningarna i Indonesien, där man kan se något som är nytt för Indonesien, nämligen bildandet av islamiska partier. Vi vet att största delen av Östtimors befolkning är kristen. Nu fruktar man motsättningar, och jag undrar om det inte är möjligt att på partnerskaps vis införliva de nybildade partierna i Indonesien i demokratiprogrammen.

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! På den första frågan om avmilitariseringen kan jag svara att de samtal som hölls i New York inom ramen för Förenta nationerna utan tvivel måste få till följd att den indonesiska militären drar sig tillbaka, så att den första fasen av avmilitariseringen därmed kan inledas. Samma sak förväntar man sig från frihetskämparnas sida.

Vad frågan om de politiska partierna beträffar, kan jag bara säga att jag vet att det österrikiska ordförandeskapet bemödar sig om att bjuda in så många framtida partier som möjligt till den östtimorianska inre dialogen, för att handla i främjande syfte även på den punkten, för utan politiska partier kan man knappast uppnå en framtida fred.

  Ordföranden . – Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 17.

Fråga nr 18 från Jan Andersson (H−0765/98):

Angående: Strukturstöd till större länder

Stöd till särskilt utsatta områden i större städer är ett helt nytt element i den europeiska strukturpolitiken. Därför blir tillämpningen av stadsstödsreglerna i kommissionens förslag till ett program för städer inom den Europeiska unionen ett något otympligt instrument i länder med liten och glest boende befolkning, då dessa regler är avpassade för regioner och inte delar av städer. Kommissionen borde försöka göra undantag från det fiktiva kriteriet på 100 000 invånare för vissa områden med lågt befolkningstal.

Min fråga till rådet är hur man tänker hantera denna fråga så att man undgår den något inkonsekventa särbehandling som nu följer av det lagda förslaget.

Ferrero‐Waldner, jag föreslår att ni som avslutning på frågestunden svarar på Anderssons fråga.

  Ferrero‐Waldner, ordförande i rådet. – (DE) Herr ordförande! Det ligger hos rådet inget förslag från kommissionen till förmån för Europeiska unionens städer. Som herr ledamoten känner till, har man inom ramen för gemenskapsinitiativet Urban planerat ett generellt gemenskapsstöd till städer med mer än 100 000 invånare för tidsperioden 1994‐1999. Denna åtgärd faller på grund av sin karaktär uteslutande inom kommissionens ansvarsområde.

I övrigt lade kommissionen den 18 mars 1998 inför rådet fram ett förslag till rådets förordning med generella bestämmelser om strukturfonderna, vilket omfattar ett strukturstöd till problemområden i städer. Rådet har ännu inte avslutat prövningen av detta förslag. Man har ännu inte heller fastslagit en ståndpunkt beträffande urvalskriterierna för problemområden i städerna. Därför har inte rådet möjlighet att besvara ledamotens fråga.

  Andersson (PSE). – Jag vill egentligen bara tacka rådet för ett mycket utförligt svar. Theorin hade ställt denna fråga, eftersom hon ville försäkra sig om att även rådet, precis som parlamentet och kommissionen, ägnar frågan uppmärksamhet.

Vi är alla medvetna om hur svårt detta är. Det är ett stort problem, eftersom det är ett dolt problem som är svårt att komma åt. Det kräver också ett mycket kvalificerat polisiärt samarbete. Jag välkomnar det faktum att Europol har fått ett utökat mandat för detta.

Vidare tror jag att det är väldigt viktigt att vi uppmärksammar denna fråga i samband med utvidgningen. Vi har ett unikt tillfälle i samband med utvidgningsdiskussionen att också få en ordentlig dialog med öststaterna. Åtminstone i mitt eget land, Sverige, är det nämligen så att det troligtvis är öststaternas kvinnor som exploateras värst.

  Ferrero‐Waldner . – (DE) Herr ordförande, herr ledamot! Jag vill bara göra följande tillägg: Det finns i två artiklar en möjlighet till undantagsbestämmelser beträffande målområdenas storlek. Artikel 9 innebär att även stadsområden i mindre städer, alltså sådana med mindre än 100 000 invånare i undantagsfall kan komma i fråga. I artikel 10 i det nämna meddelandet från Europeiska kommissionen preciseras denna bestämmelse med att även aktioner i medelstora och mindre städer som lider av en generell ekonomisk nedgång kan stödjas i vissa motiverade fall. Här kan alltså även mindre städer få en chans inom ramen för Urban‐programmet.

  Ordföranden . – Tack så mycket Ferrero‐Waldner.

Eftersom tiden för frågor till rådet tagit slut kommer frågorna 19 till 43 att besvaras skriftligen.⁽¹⁾

Tillåt mig ännu en gång att tacka sittande rådsordföranden för hennes närvaro här i dag och för den goda kvaliteten på hennes svar.

Jag förklarar frågestunden avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.00) .

0RDFÖRANDESKAP: PODESTÀ
vice ordförande

(1) Se bilaga ”Frågestund”.