Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 27 oktober 1999 - Strasbourg

2. Rapport om regeringskonferensen

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om högnivåarbetsgruppens rapport om regeringskonferensen.

Jag ger ordet till Barnier, för kommissionen.

  Barnier, kommissionen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! För kommissionen, som jag har äran att företräda, har den här debatten både ett stort intresse och en begränsning.

Begränsningen är något som alla inser och respekterar, nämligen att varken kommissionen eller parlamentet ännu har fastställt tydliga och detaljerade ståndpunkter och förslag till nästa institutionella förhandling, som kommer att inledas nästa år. I dag gäller det alltså att granska eller bedöma er och vår inställning till denna förhandling.

Jag kommer alltså att delge er, mina damer och herrar ledamöter, eller snarare bekräfta vilken hållning ordförande Prodi och kommissionärerna har, och jag kommer att lyssna till er med stor uppmärksamhet, vare sig ni uttalar er å era gruppers vägnar eller personligen.

Mina damer och herrar! Vi har bett tre respekterade och erfarna personer att tänka fritt och uttrycka sina idéer. Kommissionen har därigenom velat driva på och förtydliga debatten i så god tid som möjligt. Jag är övertygad om att vi därmed uppfyller vårt uppdrag, i enlighet med andemeningen i artikel 48.1 i Fördraget om Europeiska unionen.

Detta första mål är uppnått. Debatten kan börja. Den bör äga rum här, den bör äga rum i medlemsstaterna och i de nationella parlamenten. Jag kommer också att ge mitt bidrag, tillsammans med alla dem som intresserar sig för det europeiska bygget – och de är många fler än man tror, så nära medborgarna som möjligt.

Herr talman! Jag vill uttrycka vår uppskattning för premiärminister Jean-Luc Dehaene, president von Weizsäcker och Lord Simon för deras utmärkta bidrag, och tacka er för att ni välkomnade och uppmärksammade deras rapport, särskilt inom utskottet för konstitutionella frågor, som drivs och leds av Napolitano.

Den främsta förtjänsten med Dehaenerapporten är att i den fastställs vilka frågor som är av vikt och att den ger reformen av institutionerna ett verkligt politiskt perspektiv. Jag återkommer till det om en stund. Men vi kan redan nu dra flera slutsatser av rapporten: om tidsplanen, om reformens räckvidd, något vi måste lyckas med, och slutligen om hur vi skall förbereda oss för förhandlingen.

När det gäller tidsplanen, tillåt mig då att framföra min övertygelse om att det här är den sista möjligheten att genomföra en verklig reform före den stora utvidgningen av unionen, innan de europeiska staterna och folken kommer att samlas i en stor politisk och ekonomisk gemenskap. Utsikterna till en omfattande utvidgning är inte längre hypotetiska, och inte heller avlägsna. Den 13 oktober fattade vi inom kollegiet beslutet att påskynda förberedelserna, men utan att ge avkall på ett seriöst arbete. Därför är det ett krav att regeringskonferensen verkligen avslutas före slutet av år 2000.

Att vi tidigarelägger tidsfristen gör att vi måste lyckas. Men innebär det att vi tvingas eller kommer att tvingas att hålla en miniregeringskonferens? Vi tror inte det. Denna reform, som alla inser är nödvändig, är inte blott och bart en tidsfråga, utan framför allt en fråga om politisk vilja, en klarsynthet om hur dagens union fungerar och vilka bristerna är; det är en fråga om mod, ett kollektivt mod, som vi kommer eller inte kommer att ha, för att prioritera unionen; för att prioritera en mer långsiktig vision som överskrider omedelbara betänkligheter och intressen. Det är vi alla väl medvetna om, även om det är svårt.

Med hänsyn till förhandlingens tidsfrister, och tidsfristerna för ratificeringen i varje enskild medlemsstat, är det nu dags att visa vår vilja att lyckas med denna viktiga reform. Mina damer och herrar! Jag talar inte om en slutgiltig reform av de europeiska institutionerna, utan om en reform som är tillräckligt solid för att vi skall kunna undvika att institutionerna blockeras eller hämmas; en tillräckligt gedigen reform som möjliggör en framtida utveckling, som en av era kolleger uttryckte det häromdagen. Det är ett misstag att tro – det vill jag verkligen betona – att vi senare, med 18, 20 eller 27 medlemmar, kan genomdriva den reform vi inte lyckades uppnå i Amsterdam, den reform som vi inte har velat genomföra nu.

När det gäller reformens räckvidd har vi talat om regeringskonferensens ambitionsnivå, och det är något som berör kommissionens inställning. Den kan inte förvåna någon, eftersom det stora utvidgningsprojektet kommer att bli både större och genomföras snabbare än vad vi kunde föreställa oss i Amsterdam. Jag upprepar således: kommissionen och Europaparlamentet fullgör sina uppgifter genom att ställa siktet högt inför dessa förhandlingar, och genom att rekommendera alla de reformer som krävs för att vår union skall kunna ta emot ett stort antal stater.

Det handlar inte om att ifrågasätta slutsatserna från Köln. Vår första uppgift vid regeringskonferensen blir att behandla – verkligen ta itu med – de frågor som blev kvar efter Amsterdam; och att behandla dem med höga ambitioner, det vill jag betona. Av egen erfarenhet, tillåt mig att säga det, vet jag att man kan behandla de tre aktuella frågorna mer eller mindre ambitiöst. Dessa frågor – antalet kommissionärer i en utvidgad union, den nya röstviktningen, tillämpningsområdet för omröstningar med kvalificerad majoritet – är alla ytterst svåra, men nödvändiga. Vår uppfattning är att de blir lättare att hantera om de placeras i ett politiskt sammanhang.

Därför anser vi att listan över frågor i Dehaenerapporten är vettig. Ingen av de framlagda idéerna kan anses oviktig. Det är inte oviktigt att arbeta på en omarbetning av fördraget i syfte att göra det mer läsbart, mer tillgängligt för medborgarna och för att en dag kunna tänka sig att det blir lättare att förändra de gemensamma politikområdena, till skillnad från unionens grundläggande principer.

Det är inte oviktigt att söka förbättra bestämmelserna om ett närmare samarbete, utan att för den sakens skull, och här skall jag vara formell, ta minsta risk för att det "kastas grus" i gemenskapens regelverk. Det är inte oviktigt att hoppas på att vi före nästa års utgång, i det nya fördraget, skall kunna dra de institutionella konsekvenserna av de beslut som kommer att fattas i Kölns efterföljd, för säkerheten på och försvaret av den europeiska kontinenten. Det är inte oviktigt att arbeta på andra institutionella problem som kommer att uppstå med utvidgningen. Ett exempel är unionens status av juridisk person. Ett annat är EG-domstolens funktion, och ytterligare ett är förbättrade EU-insatser för bekämpningen av bedrägerier. Det nämner jag med tanke på rådets möte i Tammerfors, där ni träffade och samtalade med min kollega och vän Vitorino. I alla dessa frågor, och möjligen fler, kommer kommissionen att lyssna till era reaktioner och förslag med stort intresse.

Herr talman, mina damer och herrar! Till sist ett par ord om förberedelserna av förhandlingen. Det portugisiska och senare det franska ordförandeskapets avsikter – och före mötet i Helsingfors; det finländska ordförandeskapets avsikter – är avgörande för att regeringskonferensen skall kunna inledas med goda förutsättningar, och så snart som möjligt i början av år 2000. För vår del förbereder vi oss på ett seriöst sätt, och det är det minsta man kan vänta sig av kommissionen. Redan den 10 november kommer vi att diskutera formen på och riktlinjerna i den formella rapport som vi kommer att offentliggöra vid förhandlingens början.

Denna formella rapport kommer under alla omständigheter att vara ett allmänpolitiskt och kraftfullt dokument, uppbyggt och utformat för att komma till nytta under förhandlingen, för att underlätta den och förhoppningsvis påskynda den. Jag minns att två företrädare från Europaparlamentet, Élisabeth Guigou och Elmar Brok, gjorde utmärkta insatser under hela den period som föregick Amsterdam, därför vill jag också säga att det vore bra om kammaren kunde göra sin röst hörd och på bästa möjliga villkor deltar i den kommande förhandlingen.

Mina damer och herrar ledamöter! Jag skall avsluta med följande ord. Mellan försiktighet och våghalsighet, mellan realism och utopi – där är vi övertygade om att det finns en plats och en väg för en genuin reform av våra institutioner, för en mer effektiv och demokratisk union. Inte för att skjuta upp utvidgningen, utan för att lyckas med den.

(Applåder)

  Poettering (PPE). – (DE) Herr talman, kära kolleger! Från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna vill vi först tacka Jean-Luc Dehaene, Richard von Weizsäcker och Lord Simon för denna rapport, som är ambitiös, modig men samtidigt realistisk, och därför är rapporten vägledande för framtiden. Under den gångna veckan har vi i vår grupp haft en diskussion med Jean-Luc Dehaene – kommissionär Michel Barnier var närvarande – och jag vill säga er, herr kommissionär, att vi har fullt förtroende för att ni kommer att bidra till att Europeiska unionen med hjälp av kommissionens arbete leds in i en god framtid, och ni har allt vårt stöd på denna väg!

I Helsingfors kommer det att beslutas att vi skall förhandla med ytterligare sex stater om inträde. Därigenom förhandlar vi med 12 stater, och det är mycket troligt att fler än fem stater kommer att anslutas till Europeiska unionen i den första rundan. Därför är det inte realistiskt att begränsa detta protokoll från Amsterdam till tre frågor, utan vi måste gå längre. Därför säger vi från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna: Vi vill ha mer än vad som ställs i utsikt i Amsterdamfördraget, vi vill ha Amsterdam plus, vi vill ha en grundläggande reform av Europeiska unionen, för att den skall göras beredd för en utvidgning, vilket har hög prioritet för oss!

(Applåder)

Det är säkert majoritetsbeslutet i rådet som är kärnpunkten, och vi ställer oss positiva till att majoritetsbeslutet blir det principiella beslutsförfarandet i rådet, och i alla frågor med majoritetsbeslut måste Europaparlamentet – också redan i dag när det gäller jordbrukspolitiken, det är ytterligare en punkt – på jämställt vis vara med och besluta om lagstiftningen. Vi har förståelse för att man fortfarande bör diskutera att varje land också skall vara företrätt i kommissionen och att vi får en ny röstviktning i ministerrådet. Den dubbla majoriteten är ett instrument, men det finns också andra. Men den nya beräkningen av rösterna i ministerrådet måste naturligtvis innebära ett demokratiskt förfarande. Jag vill dock även säga, kära kolleger, att det finns en dimension bortom alla rättsliga förfaranden. Om företrädare från några stora medlemsstater i dag är högdragna, en aning arroganta gentemot mindre stater, så ogillar vi detta och säger: Alla medlemsstater i Europeiska unionen ger sitt bidrag och måste integreras, och här bör även de stora medlemsstaterna inse att vissa ordförandeskap från mindre länder har varit effektivare, mer framgångsrika och mer engagerade än de som genomfördes av flera stora medlemsstater!

(Applåder)

Vi anser att förslaget från de vises kommitté att skapa ett grundläggande fördrag är bra. Det gläder mig särskilt att vår vän Jacques Santer gladde sig åt denna punkt, ty han är ju ett exempel på effektiviteten hos en mindre stat, i detta fall Luxemburg. Vi vill understryka att det är riktigt – och jag anser att tanken är genial – att som arbetsgruppen föreslår skapa ett grundläggande fördrag respektive ett utvidgat fördrag. Genom det grundläggande fördraget skulle alla medlemsstater, alla parlament i medlemsstaterna alltid vara med om en reform, det är bra. Genom det utvidgade fördraget skulle det vara ministerrådet och Europaparlamentet som fattade beslut. Detta skapar flexibilitet, och det skulle vara möjligt att göra rättvisa åt respektive krav.

Barnier har talat om Europeiska unionen som juridisk person. Europeiska unionen är i dag rättsligt sett ett ingenting, den kan inte en gång köpa ett hus, för att inte tala om att vara företrädd i en internationell organisation! Det måste vi ändra på, om Europeiska unionen skall få någon betydelse i världen!

Vi måste också agera inom utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Just under den gångna veckan sade Institutet för strategiska studier i London att européerna inte är handlingskraftiga. Det är inte bara en fråga om institutionen, utan om medlemsstaternas beredskap att möjliggöra nödvändig logistik och nödvändig information för våra stridskrafter. Vi förväntar oss av den nye höge representanten, Solana, i samarbete med Chris Patten, att de erforderliga initiativen skall tas i denna fråga. Vi behöver nu en stor debatt också om den geografiska utvidgningen av Europeiska unionen och om dess innehåll, och vi uppmanar ministerrådet – damerna och herrarna där – att de skall ha modet att leda Europa in i en god framtid, ty det handlar om stabiliteten, om freden och om demokratin på vår kontinent under det tjugoförsta århundradet!

(Applåder)

  Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Min grupp välkomnar offentliggörandet av rapporten av Dehaene, Lord Simon och von Weizsäcker därför att den klargör saken och gör det bra och att ha en regeringskonferens som inte är begränsad till de så kallade ”tre restfrågorna från Amsterdam”. Vi måste ta itu med större frågor. Denna regeringskonferens kommer inte att handla så mycket om att utvidga Europeiska unionens ansvarsområden eller befogenheter; den skall handla om en strukturell reform, institutionell reform, reformer som skall göra unionen mer öppen, mer effektiv, mer demokratisk och med mer insyn. Framför allt skall regeringskonferensen göra den i stånd att fungera och utföra sina uppgifter när den utgörs av mer än 20 medlemsstater.

De tre restfrågorna från Amsterdam skall vara en del av paketet, men de kommer inte att vara ensamma. Vi håller på att vinna argumentet att få en bredare dagordning. Men även dessa tre restfrågor, som Barnier underströk, är inte frågor som är lätta att lösa. Exempelvis att utvidga området för kvalificerad majoritetsomröstning kommer omedelbart att utmana euroskeptiker av olika slag och andra till att säga i sina medlemsstater att deras land ger upp sin vetorätt och sin suveränitet. I själva verket har ett av Europaparlamentets största delpartier inställningen att man inte skall utvidga den kvalificerade majoritetsomröstningen. Men om de stannar upp och tänker en sekund skulle de snart inse att deras eget land, alla länder, förmodligen förlorar mer genom veton från andra länder än de vinner genom att använda sitt eget på många av EU:s ansvarsområden.

Förändringar måste dock komma inte bara för de tre restfrågorna från Amsterdam, utvidgning av kvalificerad majoritetsomröstning, kommissionens storlek och röstviktning i rådet. Förändringar av domstolen behövs. Hur skall den fungera om den skall bestå av nästan 30 ledamöter? Förändring behövs beträffande detta parlaments storlek om vi skall följa den av oss begärda och i fördragen fastställda gränsen på 700 ledamöter. Något måste göras för att arbeta vidare med de slutsatser som våra medlemsstater kom fram till om att VEU nu skall integreras och dess funktioner eller delar av dess funktioner överföras till Europeiska unionen.

Vidare finns frågan om kodifiering och förenkling av fördragen, en fråga som detta parlament var först med att belysa i inledningen av Amsterdamförhandlingarna; ett arbete som inleddes med Amsterdam men är långt från avslutad och som också är en punkt som underströks och påpekades i Dehaenerapporten.

När vi lägger till frågor som dessa till regeringskonferensen gör vi inte nödvändigtvis arbetet svårare. Med ett bredare paket kan man kanske enklare uppnå överenskommelser och ratificering i våra medlemsstater, men jag kan på min grupps vägnar säga att vi gärna ser att parlamentet arbetar i nära samarbete med kommissionen i den anda som Barnier just nämnde, så att vi tillsammans kan lägga fram ett välbalanserat paket på regeringskonferensens bord som han och våra företrädare vid alla möten under konferensen kan försvara: ett paket som skall göra unionen redo för sin verksamhet med mer än 20 medlemsstater.

  Duff (ELDR). – (EN) Herr talman, jag uppskattar att rapporten för oss framhäver den centrala frågan som gäller metoden för revidering av fördragen i framtiden. Vi måste inse att det kommer att bli så gott som omöjligt – och helt säkert opraktiskt – att utforma överenskommelser mellan 25 eller 30 stater om väsentliga frågor om suveränitet. Därför är artikel 48 reformnyckeln för fördragsändringar. Vi måste förankra de konstituerande artiklarna i fördraget och vi behöver ett enklare och mer lättarbetat system för fördragsändring av kapitel om policyfrågor. Den första reformen skall lugna medborgarnas farhågor om smygande överföring av suveränitet och den andra skall uppmuntra medborgare att intressera sig mer öppet för de politiska val som vi måste göra i Bryssel och Strasbourg.

Den andra viktiga reformen är att ta bort den nationella vetorätten från bestämmelserna om förstärkt samarbete och den tredje skall vara att tilldela medborgare rätt att direkt kunna vända sig till EG-domstolen.

  Frassoni (Verts/ALE). – (IT) Kommissionär Barnier, Dehaenerapporten innehåller både ljus och skugga, som överallt annars i livet. Låt mig tillägga att de viktigaste idéerna i rapporten har diskuterats i Europaparlamentet i decennier, varför de inte verkar speciellt originella. Jag vill utnyttja min knappt utmätta talartid till att uppmana er och ordförande Prodi att fundera på de risker man löper om man som enda talesmän vill ha regeringarna, om man enbart vill övertyga dem, framför allt de mest motvilliga, och att se till att realism och trovärdighet alltid rimmar med förslag som ofta är blygsamma och mångtydiga.

Jag tycker det är oroande att till och med de s.k. vise männen, utan ytterligare skyldigheter gentemot någon, har som sin högsta prioritet att försöka komma fram till en kompromiss och att de vill försöka spela en roll som inte tillkommer dem. Jag hoppas att kommissionen och ni själv, i det förslag som ni kommer att lägga fram, kommer att ha det mod som krävs för att sikta högre, att ni med något som är mer spännande än ett uppkok på olika texter från fördragen skall kunna motivera behovet av att slå fast vilka delar av de dokument som Europeiska unionen bygger på som kan betraktas som en konstitution. Jag beklagar att ordförande Dehaene inte har visat detta mod. Jag hoppas också att kommissionen skall kunna befria sig från den ineffektiva och anakronistiska pelarstrukturen, och att man tydligt avvisar den verkligt bisarra idé som de s.k. vise männen har lagt fram, nämligen att parlamentet skall ha rätt till medbeslutande enbart inom den första pelaren. Modet att försöka skapa allianser och värdegemenskap utanför maktens korridorer, bland vanligt folk, i detta parlament, är en utmaning som kommissionen måste anta. Om den inte gör det, kommer vi alla att stå som förlorare.

  Kaufmann (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Kommissionens ordförande Prodi hade fullständigt rätt när han inför denna kammare talade om ett fel av historisk omfattning om regeringskonferensen reducerades till så kallade left-overs från Amsterdam. Nej, det medborgarna med all rätt förväntar sig är en hållbar demokrati, öppenhet och effektivitet i besluten. Det som framför allt fordras är modet att kritiskt granska unionens hittillsvarande politik. Ett socialt rättvist Europa är fortfarande högaktuellt. Vi behöver reformera unionen så att kampen mot massarbetslösheten och fattigdomen äntligen står i centrum för politiken. Hit hör då också modet att ändra artikel 4 i EG-fördraget, som definierar unionen på klassiskt nyliberalt manér som en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens.

Samma sak gäller för artikel 105 i EG-fördraget, för att Europeiska centralbanken (ECB) skall erhålla den fördragsenligt fastlagda politiska uppgiften att med sin penningpolitik främja tillväxt och sysselsättning. Medborgarna måste komma med i debatten när det gäller mål och innehåll i reformen. De måste få möjlighet att själva genom folkomröstningar kunna ta ställning till resultaten från regeringskonferensen.

Jag har med intresse tagit del av förslagen från Dehaene, von Weizsäcker och Simon. Några av dem anser jag personligen vara synnerligen värda att diskuteras, exempelvis de som handlar om förenkling av fördragen, och även förslaget att kvalificerade majoritetsbeslut i rådet och medbeslutande från parlamentet bör vara regel i framtiden. Som ledamot från en stor medlemsstat lägger jag dock största vikt vid att de små staternas rättigheter inte får inskränkas.

Men en sak vill jag här avslutningsvis säga med all tydlighet: Min grupp avvisar beslutsamt en integration av Västeuropeiska unionen (VEU) i Europeiska unionen. Vi vill ha ett solidariskt och civilt Europa. Vi vill inte ha någon militärunion som i framtiden skall uppträda i den internationella politiken, beväpnad till tänderna!

  Berthu (UEN). – (FR) Herr talman, herr kommissionär! Gruppen Unionen för nationernas Europa anser att Dehaenerapporten om utvidgningens institutionella konsekvenser varken är tillfredsställande när det gäller metod eller huvudsakliga slutsatser.

När det gäller metoden: i juni förra året sade rådet i Köln nej till att utnämna en begränsad arbetsgrupp för att förbereda revideringen av fördraget. Man ville att diskussionerna skulle vara mer öppna redan från start. Men vad är det vi har fått se? Kommissionen var besviken över att inte kunna styra debatten, och skyndade sig att för egen räkning utnämna en begränsad arbetsgrupp, som kallas de vise, trots att medlemmarna inte är klokare än genomsnittspersonen i denna församling. Allt för att försöka få rådet att anta den dagordning som kommissionen vill ha för förhandlingen. Under de omständigheterna förvånas man inte över att Dehaenerapporten i grunden är ett försök att utöka kommissionens befogenheter och inskränka staternas rättigheter. För det första sägs i texten – vilket märkligt sammanträffande! – att komissionen redan i början av regeringskonferensen skall lägga fram ett fullständigt förslag till fördrag på rådets bord. Det är alltså samma gamla metod som gäller: forcerad utveckling.

I samma anda lägger gruppen fram det gamla federalistiska förslaget om att alla beslut i rådet skall fattas med kvalificerad majoritet. Det förslaget, i kombination med ett bevarande av kommissionens monopol på initiativrätten, skulle ge kommissionen en väsentligt större makt, det är man väl medveten om, och staternas rättigheter skulle minska i motsvarande omfattning. Det är för övrigt intressant att systemet med majoritetsbeslut presenteras som – för övrigt ett bra exempel på det europeiska nyspråket – jag citerar: "samförståndsskapande", när det helt uppenbart är raka motsatsen. Majoritetsregeln tvingar minoriteten att böja sig, särskilt de mindre staterna, medan enhällighetsregeln kräver att man förhandlar tills ett samförstånd uppnås.

I Dehaenerapporten presenteras ytterligare ett förslag med syftet att kringgå staterna, nämligen att fördraget i vissa fall skall kunna ändras med ett enkelt beslut i rådet, ja t.o.m. med ett beslut som endast har fattats med kvalificerad majoritet. Det är helt oacceptabelt, för det strider fullständigt mot vår uppfattning om ett Europa som respekterar sina nationer. Men vid sidan av dessa sedvanliga federalistiska klichéer, skisseras också en ny idé: den institutionella flexibilitet som krävs för ett utvidgat Europa. Man erkänner det vi alltid har sagt, att Amsterdamfördragets "bestämmelser om ett närmare samarbete" inte på något sätt kan lösa det dubbla problemet med en ökande mångfald och den totala omöjligheten att ge upp suveräna befogenheter och ersätta dem med kvalificerade majoritetsbeslut, ett problem som kommer att bli än större i ett Europa med 30 eller fler stater. Detta, mina kära kolleger, är det verkligt viktiga ämne som bör tas upp på regeringskonferensens dagordning. Och det andra ämnet: ”Hur återställa Europa under folkens kontroll?” hänger samman med det första, eftersom den också förutsätter ett fritt utövande av den nationella suveräniteten.

  Dimitrakopoulos (PPE). – (EL) Herr talman! Deahenes rapport, som fortfarande är inofficiell, siktar i alla fall i rätt riktning. Förvisso märker man, när man läser igenom den, att den inte tar upp vare sig de visioner, mål eller utmaningar som Europeiska unionen står inför på gränsen till det 21:a århundradet, men det ger åtminstone vissa allmänna riktlinjer för en rad institutionella frågor som måste lösas. Det återstår nu, efter alla de mycket intressanta saker som den ansvariga kommissionären, Barnier, sade, att se hur många och vilka av dessa förslag som vi skall anta, och vad vi måste tillfoga för att Europeiska unionen på ett bra sätt skall börja förbereda sig för framtiden.

Den formulering som Barnier använde, det vill säga att kommissionen skall lägga fram en text "global et fort", är verkligen viktig. Vi ser fram emot att ta del av innehållet i denna text. Men ändå kan vi inte, från Europaparlamentets sida, låta bli att komma med uppmaningen att texten i fråga måste inbegripa en systematisk genomgång av Europeiska unionens alla aspekter, så att den nya regeringskonferensen tar itu med de frågor och problem som just nu sysselsätter oss ett och ett, dock inom ramen för aristotelisk logik, det vill säga: politik är det genomförbaras konst.

  Leinen (PSE). – (DE) Herr talman! Jag betraktar rapporten från de vises kommitté som ett stort steg framåt, och jag håller uttryckligen med om det som sägs i Barniers rapport, nämligen att det nu måste genomföras omfattande reformer av unionen, och att detta inte får skjutas upp till tiden efter utvidgningen. Det vore ödesdigert, eftersom det som de 15 staterna inte kan reglera tillsammans, det kommer ju de 20 eller 25 staterna ännu mindre att klara av! Nu har vi den sista möjligheten att reformera denna union så att den fungerar, så att den är förståelig för medborgarna och att den kan utvidgas.

Det gläder mig att fördraget skall utformas på nytt. Det finns inte en medborgare som förstår Maastricht- eller Amsterdamfördraget. Det är ganska mycket begärt att alla medborgare i unionen skall läsa dessa texter! Vi måste nu lyckas dela in texterna i de verkligt konstitutionella respektive de mer tekniska beståndsdelarna. Detta måste man hålla isär, på samma sätt som vi gör i fråga om våra egna grundläggande lagar eller författningar i medlemsstaterna.

Ett påpekande om reformeringen av institutionerna. Dehaenes grupp har starkt koncentrerat sig på reformen av kommissionen. Jag anser att rådet bör stå i centrum för reformen. Kommissionen kommer att fungera i enlighet med det som görs nu. Parlamentet har genomfört reformer, och den fungerar. Den institution som inte fungerar är rådet! Det är rådet som blockerar unionen! Därför kommer vi i parlamentet att koncentrera oss på att ställa krav på en reformering av rådet, och denna dubbla struktur som lagstiftande respektive verkställande organ måste ändå regleras på något sätt, inte minst i en union med 20 eller 25 medlemsstater. Jag hoppas, kommissionär Barnier, att kommissionen kan ge ett konkret förslag till en ändring av fördraget, som vi sedan kan diskutera.

  Malmström (ELDR). – Herr talman, kommissionär Barnier! Det tydliga budskap som väljarna sände ut den 13 juni om förändring måste vi EU-politiker ta på största allvar. Vi måste agera i enlighet med det och verka för förändring. Regeringskonferensen är ett mycket bra sådant tillfälle.

Det finns mycket att inspireras av i ”de vise männens” rapport, och vi bör använda regeringskonferensen för en rejäl översyn av fördragen. Vi behöver förenkla, öppna upp, förtydliga och se över alla unionens uppgifter och få till stånd en ordning där EU koncentrerar sig på färre saker, de genuint gränsöverskridande problemen. EU:s medborgare behöver en demokratisk författning med en kompetenskatalog där ansvaret är tydligt och där subsidiaritetsprincipen har en rejäl innebörd.

Med dessa ambitioner inför regeringskonferensen tror jag att vi kan lyckas med EU:s båda stora uppgifter: att skapa en demokratiskt fungerande större union samt att återvinna en del av det förlorade förtroendet och legitimiteten hos medborgarna.

  Voggenhuber (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Mycket kyliga, informerade huvuden betraktar naturligtvis 2000 som ett år som alla andra, men det är inte bara romantiker som inte kan låta bli att förtrollas av början på ett nytt århundrade, höja blicken över de dagliga sysslorna och göra något som liknar ett utkast till sin egen framtid. Jag beklagar verkligen, kommissionär Barnier, att man inte kan spåra någon sekelskiftesmagi eller någon visionär förmåga i förberedelserna inför regeringskonferensen. Jag beklagar också att de vises kommitté, i motsats till många lovsånger som har hörts här, inte hade mod till detta.

När det gäller att reformera institutionerna hänvisar man beträffande motiv och nödvändighet till ett teknokratiskt begrepp med effektivitetsökning och handlingsförmåga, utan att man ens ägnar en tanke åt den så viktiga och nödvändiga frågan om att inrätta en europeisk demokrati. De vises kommitté ödslar inte ett ord av kritik på den andra och tredje pelaren i det demokratiska ingenmansland som utgörs av regeringssamarbetet, och kommer inte heller med något förslag om att integrera det i en europeisk demokratireform. Man ägnar inte en tanke åt metoden med regeringskonferensen, som vi nu ändå alla vet är otillräcklig för ett fortsatt förverkligande av den europeiska idén. Att integrera parlamentet är i själva verket inget man bryr sig om.

Europeiska unionens sociala dimension, en förutsättning för en europeisk demokrati, är i denna rapport från expertkommittén inte heller nämnd med ett enda ord. När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken ägnar rapporten mycket tid – vilket även regerings- och statscheferna gör – åt att utveckla säkerhetspolitiken, och man glömmer där bort att säkerhetspolitiken är en funktion av utrikespolitiken.

(Applåder)

  Sjöstedt (GUE/NGL). – Herr talman! Om man skall sammanfatta Dehaene-gruppens rapport på en minut, vilket jag skall försöka göra nu, kan man säga att den innehåller det som svenska EU-anhängare lovade aldrig skulle ske. Om gruppens förslag genomfördes, skulle EU ta ett avgörande steg i omvandling till en statsbildning. Den återstående vetorätten tas bort, de små ländernas inflytande minskas, kommissionens ordförande blir en sorts premiärminister i en allt mäktigare europeisk kommission, och EU skulle bli en militär union.

Speciellt negativt är det att gruppen föreslår att medlemsländernas makt över ändringar av fördraget skall minskas drastiskt. I stora delar av det nuvarande fördraget vill gruppen att man skall kunna göra förändringar utan att dessa godkänns av medlemsstaternas parlament och utan krav på enhällighet. Det är ett förslag som är direkt riktat mot medlemsländernas och befolkningarnas möjligheter att demokratiskt kunna påverka EU:s utveckling.

  Méndez de Vigo (PPE). – (ES) Herr talman! Vad bör nästa regeringskonferens göra? Den bör förbereda unionen för ett Europa med 27 medlemsstater. Så, ju mer omfattande den institutionella reformen blir, desto mer omfattande blir utvidgningen.

Vad bör reformen innebära? Den bör bevara den institutionella balansen, vilken har gjort det möjligt att göra framsteg i det europeiska bygget de senaste fyrtio åren. Vad bör den inte innebära? Den bör inte innebära nya behörigheter för Europeiska unionen. Det gjorde redan Amsterdamfördraget. Den bör inte heller innebära en omvandling av unionen.

I detta sammanhang vill jag säga att betänkandet av Dehaene är mycket lyckat i många aspekter, men det innehåller något som oroar mig mycket. Om vi tittar på Dehaenes rapport i sin helhet innehåller det en strävan att utöka den kvalificerade majoriteten och samtidigt en strävan att göra en konstitution av fördragen och att dela in den i två delar, en som regleras av ett mycket strikt förfarande, vilket kräver enhällighet för reformen, och en annan som kräver majoritet. Till detta läggs ett mer flexibelt närmare samarbete.

Det som oroar mig – jag riktar mig här till kommissionen, som skall göra en rapport om detta – är att dessa tre faktorer sammantagna – ökad kvalificerad majoritet, olika typer av behandling och flexibilitet i det närmare samarbetet – leder till ett Europa à la carte, ett Europa där varje medlemsstat väljer vad den vill vara. Jag vill säga, herr talman, att det inte är en sådan Europeisk union många av oss har kämpat för och som många av oss tror på.

  Van den Bos (ELDR). – (NL) Enligt Dehaene-gruppen själv så är dess planer mycket ambitiösa men de här föresatserna är endast ambitiösa med avseende på den aktuella situationen och det motstånd som finns nu. Förlagen kommer emellertid till korta med avseende på de krav som ställs av en union med över trettio medlemsstater. Om unionen har dubbelt så många medlemsstater som nu så kör beslutsfattandet totalt fast om det inte görs drastiska förändringar, mycket mer drastiska än de som nu föreslagits. Det kommer att bli oundvikligt att öka kommissionens befogenheter som övervakare av de gemensamma europeiska intressena på bekostnad av regeringarnas befogenheter, företrädda i rådet. Det kräver en mycket större demokratisk legitimitet för kommissionen än vad som nu är fallet och i längden även direktval av alla kommissionärer. Naturligtvis skall även parlamentet få alla de befogenheter som tillkommer det. Vad som nu låter revolutionärt kommer inom kort att visa sig vara mycket realistiskt.

  MacCormick (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Det finns en fråga som ännu inte kommit upp i denna debatt, och jag skulle bara vilja fästa er uppmärksamhet på hur Dehaenerapporten radikalt misslyckats med att på ett adekvat sätt – jag nämner det bara i förbigående – behandla den regionala aspekten på regeringsmakt i Europa. Subsidiaritet verkar här vara ett koncept som man hyllar i ord men ej i handling och den måste absolut omdefinieras i fördraget.

De autonoma regionerna och nationerna inom Europeiska unionens medlemsstater, som Spanien och Förenade kungariket och Belgien, måste ges verklig status i vårt system. Reformering av rådet skulle vara en grundförutsättning. Det skulle lämpligen kunna skilja mellan sin verkställande och lagstiftande roll och i den senare börja övergå till en regional kammare.

Regionkommittén som den för närvarande är inrättad är både tandlös och inte i något avseende representativ. Är ledamöterna här medvetna om att Luxemburg har sex ledamöter i Regionkommittén och Skottland fyra? Jag känner inte till skillnaderna mellan östra och västra Luxemburg, men jag vet litet om de interna skillnaderna i Skottland och den nuvarande principen för representantskap är befängd. En kommitté som var avsedd att göra det möjligt för regioner och inhemska nationer att bilda motvikt mot medlemsstaterna domineras av dessa staters system.

Nya medlemmar skall komma in och utvidga parlamentet, många av dem företrädare för före detta nationer från unionens medlemsstater. Tänk på Slovenien, tänk på Estland. De är små stater men deras ledamöter kommer automatiskt att vara fler än för Baskien, Flandern, Skottland eller Wales. Principerna för representantskap i Europa, såsom den tillämpas för dess nationer och regioner, måste ses över och jag är mycket ledsen att man i Dehaenerapporten praktiskt taget inte säger någonting om denna fråga.

(Applåder)

  Lamassoure (PPE). – (FR) Herr talman! Mindre än ett år efter den monetära unionens historiska framgång, befinner sig Europeiska unionen i ett märkligt läge. Den springer och springer, men vet inte längre åt vilket håll och inte heller hur den skall nå fram.

Den europeiska valutans sedlar finns ännu inte i omlopp, men trots det talade man i juni i Köln om en europeisk armé; i september i Tammerfors om en europeisk straffrätt; man förbereder en stadga om grundläggande rättigheter och sist men inte minst uppmanar kommissionen rådet att acceptera möjligheten att Europa utvidgas ända till mindre Asien och Iraks och Irans västra gränser. Det är inte längre fråga om en utvidgning, utan en explosion.

Vissa – och dem tillhör vi, UDF i PPE-gruppen – är positiva till att EU gör nya framsteg. Andra är reserverade, t.o.m. fientliga. Men jag tror att vi alla är överens om att det är hög tid att de ansvariga politikerna återtar kontrollen och äntligen vågar diskutera syftet med det politiska Europas geografiska dimension och väg, precis som vi gjorde för det ekonomiska och monetära Europa.

Europa, vart sträcker det sig? Hur långt, i geografiska termer? Det har vi aldrig diskuterat, varken här i parlamentet eller i rådet och kommissionen. Europa, hur långt sträcker det sig i fråga om maktbefogenheter? Ett Europa med 30 medlemmar kan inte fungera som ett Europa med tolv medlemmar! Å ena sidan kommer vi att behöva ett mycket mer effektivt beslutssystem, en politisk och inte längre en diplomatisk ordning. Å andra sidan kommer frågorna av gemensamt intresse att bli färre och kravet på decentralisering mycket starkare.

Hur långt vill vi gå? Med vilka partner och längs vilken väg? Det är sådana frågor vi måste besvara innan vi ger instruktioner till juristerna, t.ex. om "det framtida antalet röster för den vackra ön Malta".

(Applåder)

  Väyrynen (ELDR). – (FI) Herr talman! I förväg cirkulerade det rykten att högnivågruppen skulle föreslå en europeisk lökmodell, ett slags system av cirklar med en gemensam medelpunkt. Det är synd att rapporten inte innehåller någon ”lök”, ty institutionell differentiering ser ut att vara den enda realistiska lösningen för den kraftigt expanderande unionen.

Europa måste i framtiden bestå av tre institutionella cirklar. Den yttersta cirkeln skulle vara Europeiska rådet vars regeringsinstitutioner skulle kunna utnyttjas bättre än i dag genom att ge rådet nya uppgifter. Den andra cirkeln skulle vara Europeiska unionen som i framtiden skulle utvecklas som ett statsförbund. Detta skulle förutsätta decentralisering av beslutsfattandet och förstärkning av samarbetet mellan regeringarna. Ett sådant statsförbunds-EU skulle lätt och snabbt kunna utvidgas. Den innersta cirkeln skulle vara Europeiska federationen som skulle bildas av de EU-stater som avancerat längst i integrationen: de som tillhör både Nato och euroområdet. EU skulle alltså förvandlas till ett statsförbund vars kärna skulle bestå av en förbundsstat.

  Van Hecke Johan (PPE). – (NL) Herr talman! Dehaenerapporten är utan tvivel tydlig, vittnar om kreativitet och slagfärdighet, om pragmatism och ambition. Det finns inte 101 olika recept för en snabb och effektiv regeringskonferens. Om man vill undvika en uppvisning i juridisk spjutspetsteknologi, en olöslig klyfta, så måste man alltid på ett eller annat sätt falla tillbaka på kärnan i denna glasklara rapport. Det behöver inte bli något veni vidi vici för Dehaene. Men om inte kärnan i Amsterdam plus accepteras, så riskerar Europa att få vingarna avklippta. Bollen ligger nu hos medlemsstaterna och kommissionen. För vår del, och det betonar jag, så är en reform av unionen i varje fall en conditio sine qua non för utvidgningen. Först en fördjupning och först därefter en utvidgning. Vi vill inte ha ett Europa med allt fler medlemsstater men allt mindre anhängare, mindre effektivitet och mindre kärna.

  Barnier, kommissionen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! I det här skedet, och med hänsyn till er föredragningslista, skall jag fatta mig kort. Spelets regler för dagens debatt var klara. För kommissionen har den ett stort intresse, men också en begränsning, eftersom varken kollegiet eller ni själva har klargjort ståndpunkter och förslag. Det handlade alltså om en diskussion med anledning av Dehaenerapporten, något som ordförande Prodi ville ha just för att väcka debatt och klargöra uppfattningar. Herr talman! Jag har med stor uppmärksamhet lyssnat till alla talare, och jag vill tacka dem för deras uppmärksamhet och bidrag. Vi kommer att ta hänsyn till dessa frågor och förslag, även kritiken och farhågorna, under de få dagarna fram till den 10 november. Det är i själva verket då som kollegiet kommer att fastställa sin första politiska ståndpunkt, och sedan kommer vi att ha en debatt om kommissionens första politiska dokument. Efter det väntar mycket arbete, mellan den 10 november och förhandlingsstarten, eftersom kommissionen skall lägga fram ett dokument som jag själv sade kommer att vara ett kraftfullt, övergripande politiskt dokument som utformas för att komma till nytta för förhandlarna och underlätta förhandlingen. Under den perioden är det vår uppgift att i bästa sämja samarbeta med utskottet för konstitutionella frågor och med kammaren. Avslutningsvis, vill jag således tacka Europaparlamentet för denna första diskussion om nästa regeringskonferens och våra ambitioner inför den.

  Talmannen. – Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum om några ögonblick.