Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 december 1999 - Strasbourg

13. Identifiering och registrering av nötkreatur och märkning av nötkött och nötköttsprodukter

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0101/1999) av Papayannakis för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 820/97 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av nötkreatur och om märkning av nötkött och nötköttsprodukter [KOM(1999) 487 – C5-0241/1999 – 1999/0205(COD)].

Goodwill har ordet för en ordningsfråga.

  Goodwill (PPE-DE). – (EN) Herr talman, för ordnings skull, även om rådets företrädare inte har anslutit sig till oss i kväll, skulle jag kunna fråga om kommissionen eller en företrädare för parlamentets sekretariat känner till rapporter från nyhetsbyråer, som jag har sett, som påstår att beslutet att förlänga det frivilliga systemet med tolv månader faktiskt fattades i rådet i går, vilket innebär att medbeslutandeförfarandet kringgås och gör denna debatt och morgondagens omröstning ovidkommande?

  Talmannen. – Graefe zu Baringdorf har ordet för en ordningsfråga.

  Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag kommer tillbaka till samma punkt. Jag anser inte att debatten i dag och därmed också omröstningen i morgon skulle ha varit överflödig, tvärtom. Men det som jag gärna skulle vilja att man förklarade för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling – och eftersom rådet inte är närvarande skulle jag gärna vilja höra det av kommissionär Byrne före denna debatt – är hur man nu skall förstå dessa meddelanden och rådets slutsatser, som vi har här. Uppenbarligen har det fattats ett beslut att rådet, om vi reagerar med ändringsförslag när kommissionen lägger fram förordningen, inte skulle kunna godkänna detta förenklade förfarande – nämligen att acceptera det pågående förfarandet med en senareläggning, som fastslagits genom medbeslutande. Då skulle rådet godkänna ett annat förslag från kommissionen, som är författat i enlighet med den gamla förordningen (EG) 820/97 och enligt artikel 19 innebär en genomförandebestämmelse, som innebär att inom ramen för denna genomförandebestämmelse kommer det att skjutas upp i ett år. Rådet lär ha beslutat att rösta för förslaget, om kommissionen lägger fram detta formella förslag.

Vi har här alltså uppenbarligen att göra med ett dubbelspårigt agerande från kommissionens sida, och det intresserar oss naturligtvis, kommissionär Byrne, när vi befinner oss mitt i ett medbeslutandeförfarande, huruvida kommissionen med hjälp av ett dubbelspårigt agerande kringgår medbeslutandet genom att varsla rådet om ett annat sätt att agera.

Jag skulle gärna vilja höra från er huruvida ni nu godkänner detta uppträdande från rådets sida, som innebär att ett förenklat medbeslutandeförfarande endast kan godkännas om parlamentet inte gör bruk av sin rätt, nämligen att ändra detta förslag som kommissionen lämnar till rådet, och sedan tvingas fastslå: Om vi gör bruk av denna rätt, då är vi praktiskt taget uteslutna från detta medbeslutandeförfarande! Detta skulle vi gärna vilja att kommissionären förklarar före diskussionen. Jag beklagar, herr kommissionär, att jag nu måste ställa följande fråga till er; rådet är inte närvarande, men vi vill gärna ha det uppklarat före diskussionen och före omröstningen i morgon. Jag vill än en gång påpeka att denna diskussion och även omröstningen i morgon, alltså godkännandet, är mycket angeläget. Där skiljer jag mig från föregående talare, men i fråga om att det måste klaras upp har jag samma uppfattning som han.

  Byrne, kommissionen. – (EN) Herr talman, jag är inte riktigt säker på vad man ber mig göra på det här stadiet. Om ni och ledamöterna går med på det skulle jag kunna ta upp de frågor jag kom hit för att behandla med er eller alternativt svara, i den mån jag kan, på den fråga som ställdes av de båda föregående talarna i samband med de frågor som togs upp i rådet i går. Såsom Graefe zu Baringdorf så riktigt påpekar, är jag inte här för att svara på rådets vägnar, men i den mån jag kan bistå parlamentet skulle jag gärna göra det.

Jag har med mig en kopia av de slutsatser som föreslogs av ordförandeskapet i går. Innan jag läser dokumentet bör jag betona att det som jag just skall läsa upp är en politisk riktlinje från rådet i går. Rådet insåg att denna fråga skulle diskuteras i parlamentet i dag. De sköt därför upp beslutet i frågan tills den hade diskuterats i parlamentet Ärendet kommer sedan att gå tillbaka till ett av råden före årsskiftet med hänsyn till parlamentets beslut i dag. Men om det kan hjälpa parlamentet skulle jag gärna läsa upp dokumentet som snarare är en politisk riktlinje än en slutsats eller ett beslut av gårdagens råd.

Efter granskning av kommissionens förslag i syfte att i ett år (från den 1 januari 2000 till den 31 december 2000) uppskjuta införandet av ett obligatoriskt märkningssystem för nötkött och under denna period behålla det frivilliga märkningssystem, som anges i förordning (EG) nr 820/97, har rådet fattat följande slutsatser:

(1) Rådet har enats om följande gemensamma riktlinje: kommissionens förslag kan godkännas utan övriga ändringar än ett tillägg av artikel 37 till artikel 152.4b såsom rättslig grund,

(2) Skulle det yttrande som kommer att inges av Europaparlamentet i första behandlingen av medbeslutandeförfarandet motsvara ovan nämnda gemensamma riktlinje, skall rådet godkänna detta resultat och därmed anta den föreslagna rättsakten med ändringar,

(3) Skulle det inte bli så, skulle inte rättsakten kunna antas före den 31 december 1999,

(4) Rådet konstaterar att under denna förutsättning ämnar kommissionen lägga fram ett förslag som har samma syfte men grundas på artikel 19.1 i förordning(EG) nr 820/97.

(5) Rådet har granskat ett arbetsdokument som utarbetats av kommissionens avdelningar i detta syfte – 14015/99 – och har konstaterat att det finns en stor majoritet för innehållet i texten.

(6) Skulle kommissionen inge ett formellt förslag till rådets förordning motsvarande texten i arbetsdokumentet, som fick rådets stöd, skall rådet anta ett sådant förslag till förordning före den 31 december 1999.

(7) Rådet kommer att göra sitt bästa för att fatta beslut om en märkningsbestämmelse så snart som möjligt i samråd med Europaparlamentet.

Det är riktlinjen från gårdagens råd (jordbruk). De har avstått från att fatta beslut av hänsyn till parlamentets diskussioner här i dag och det står parlamentet fritt att fatta beslut i morgon.

  Papayannakis (GUE/NGL), föredragande. – (EL) Herr talman! Efter den text som Byrne har läst för oss, vilken även jag har här, bör vår diskussion onekligen vara mycket mindre betydelsefull. Herr Byrne! Det är inte sant att rådet inte har fattat beslut. Rådet har beslutat om ett uppskov på ett år. Rådet säger det. Rådet har beslutat att det vet att kommissionen – det vill säga ni – kommer att sända dem en annan lösning, som vi inte känner till. Ni känner till den, de vet att ni kommer att sända den till dem, och den kommer också att vara bra, och den kommer att godkännas före den 31 december, och den kommer att godkännas utan medbeslutande. Och även det är ett beslut av rådet. Följaktligen lurar ni oss.

Kolleger! Trots detta måste jag föredra mitt betänkande för er. 1997 godkände vi förordning 820. I denna föreskrevs att nötkött skall identifieras och registreras – detta var under "galna ko"-krisen -, vilket beslutades och är är obligatoriskt sedan den 1 juli 1997. I förordningen föreskrevs att kött och köttprodukter skall märkas. Frivilligt fram till den 31 december 1999, obligatoriskt från och med den 1 januari 2000. Jag påpekar, för att vara tydlig, att det frivilliga systemet i varje land, eller i vissa länder, inte självklart blir det allmänna obligatoriska systemet i hela unionen. Övergången från det frivilliga till det obligatoriska sker i och med godkännandet av allmänna tillämpningsföreskrifter, vilka kommissionen borde ha utarbetat och vilka borde ha godkänts före den 1 januari 2000. I dag har ännu ingenting godkänts. Följaktligen bör vi från den 1 januari 2000, regelmässigt, ha ett slags rättsligt tomrum, ett kaos, en förvirring på marknaden. Varför? Därför att medlemsstaterna har dröjt med att skicka in de rapporter som de borde skicka till kommissionen, och kommissionen har inte gjort sitt jobb. Och den 15 november kommer kommissionen och säger till oss: "Vi har inte hunnit klart, snälla, vi behöver ett uppskov på ett år." Men den tillägger att det kommer att ske med en ny rättslig grund, som sig bör efter Amsterdamfördraget, med artikel 152 i fördraget.

Denna utveckling sätter parlamentet i en mycket svår sits, herr talman. Antingen accepterar vi exakt det som kommissionen säger oss: Vi går med på ett ettårigt uppskov och medbeslutar därefter om tillämpningsförordningarna, eller så lägger vi fram ändringsförslag, men dessa kan i så fall inte, vilket rådet också talar om för oss, accepteras. Det säger oss rådet redan nu. Och om de inte kan accepteras, står vi ånyo inför problem. Vad har vi i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor gjort? Vi har, naturligtvis, framfört den lämpliga kritiken, tror jag, vilken måste vara mycket hård mot kommissionen och rådet. Vi accepterar inte det ettåriga uppskovet. Vi vill att det skall minskas till högst åtta månader. Och, naturligtvis, med ändringsförslag godkända av utskottet för miljö, herr talman, instämmer även vi i sak i förslagen om att åsidosätta medbeslutandet, så att vi inte förlorar tid utan snabbt får till stånd det obligatoriska avtalet. Rådet, vi har sett vad det har beslutat, påstår att allt detta inte är möjligt. Det säger redan att det vill ha ett uppskov på ett år, och det väntar på de fantastiska förslag som kommissionen har i byxfickan och som skall lösa tillämpningsproblemet.

Jag anser, herr talman, att vi har trasslat till det ganska ordentligt i det här fallet. Jag tror inte att något av de förfaranden som föreslås garanterar att vi kommer att gå snabbare framåt mot en obligatorisk tillämpning av märkning. Jag föreställer mig att rådet kommer att hålla något extra sammanträde inom kort – kanske före jul -, och någonting kommer det att göra för att det inte skall finnas tomrum, kaos och tvetydigheter. Dock åsidosätts medbeslutandet, och ett visst ansvar vilar kanske på oss själva. Jag tycker, herr talman, att det efter detta är mycket logiskt att man kan tänka sig att vi till och med går vidare till domstolen, för det rör sig här om tydliga överträdelser av lagstiftningen.

Personligen tror jag att det inte finns någonting som garanterar att vi kommer att gå snabbare framåt. Jag föreslår, icke desto mindre, utskottets för miljö lösning och hoppas att vi kommer att kunna gå snabbare fram mot en obligatorisk märkning – även om det sker med tvivelaktiga metoder. Vi har i dag sett hur viktigt detta är för att lösa tvister mellan medlemsländer. Och, framför allt och mycket mer, vilket intresserar oss, hur viktigt det är för konsumentskyddet. Om vi märker att de inte kommer framåt ens med dessa akutlösningar med tvivelaktiga metoder, anser jag att det är ofrånkomligt att vi vänder oss till domstolen, naturligtvis under förutsättning att det i detta parlament finns en majoritet som har det politiska modet och beslutsamheten att göra det.

  Kindermann (PSE), föredragande av yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. – (DE) Herr talman, kära kolleger! Redan i februari 1997 ägnade vi oss här i kammaren åt frågan om märkning av nötkött. Från parlamentets sida uttalade vi oss då för att det omedelbart skulle införas ett obligatoriskt märkningssystem. Men rådet beslutade till att börja med om valfri märkning och uppsköt det obligatoriska systemet till januari 2000. Nu uppmanas vi att godkänna att det skjuts upp ännu ett år, eftersom det har skett en fördröjning i genomförandet av den gällande förordningen 820/97. Det är enbart medlemsstaterna respektive kommissionen som bär ansvaret för dessa fördröjningar.

Som skäl för fördröjningen anger kommissionen att medlemsstaternas framstegsrapporter, som utgör grundvalen för de allmänna reglerna i ett obligatoriskt system, har kommit in för sent. Vi anser att kommissionen och medlemsstaterna inte med all konsekvens har arbetat för att det obligatoriska systemet för märkning av nötkött skall kunna träda i kraft som planerat. Kommissionen måste nu tillåta att man frågar varför den inte redan tidigare har uppmanat medlemsstaterna att göra sin plikt. Medlemsstaterna var när allt kommer omkring förpliktade att fram till 31 december i år skapa förutsättningar för komplett ursprungsbevis för nötboskapen, och göra sina elektroniska databaser fullt funktionsdugliga.

Man kan inte heller acceptera kommissionens argument att fördröjningen med att lägga fram förslaget berodde på att utgången av det anhängiga förfarandet i denna sak beträffande den rättsliga grunden i förordning 820/97 som lagts fram för EG-domstolen mot rådet ännu inte var klar. Även om domslutet redan skulle föreligga, vore det säkert svårt att över huvud taget slutföra ett medbeslutandeförfarande i saken.

Vi kan inte villkorslöst rösta för att man skjuter upp det ytterligare ett år; då skulle vi eventuellt nästa år vid samma tid än en gång tvingas rösta för att man skjuter upp det än en gång, eftersom somliga medlemsstater återigen inte gjort sina läxor. Vi ger medlemsstaterna ytterligare åtta månader att ta igen det man försummat, men den 1 september 2000 skall det obligatoriska systemet införas slutgiltigt i alla medlemsstater och för alla som saluför nötkött. Tills dess har också kommissionen tid på sig att lägga fram genomförandebestämmelser till detta obligatoriska system. Samtidigt beslutar Europaparlamentet och rådet i ett medbeslutandeförfarande om en ny version av förordning 820/97. Detta förfaringssätt möjliggör att det obligatoriska systemet införs tidigare än vad kommissionens förslag innebär, och även medger tillräcklig tid för alla deltagare för en hållbar och tillfredsställande lösning.

Avslutningsvis vill jag än en gång tacka alla kolleger i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor för att de tagit hänsyn till de ändringsförslag som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling lämnat in, och jag tror nog att det här och nu är särskilt viktigt att Europaparlamentet i denna för konsumenterna så viktiga fråga talar med en röst och ger en entydig signal. Jag tackar också än en gång alla medarbetare och sekretariatet för deras uppoffrande och snabba arbete.

  Goodwill (PPE-DE). – (EN) De sista decennierna av nittonhundratalet har präglats av en rad livsmedelsrisker. Äkta oro har i många fall blivit oproportionerligt överdriven allt eftersom media lämnar fritt utlopp för ett livsmedelsvanvett och sällan låter fakta stå i vägen för en god story. Vi har kanske inte tillräckligt med journalister med vetenskaplig bakgrund som kan kvantifiera frågor såsom risk eller möjligen, vilket jag misstänker, är en säljande rubrik på första sidan viktigare än att ge konsumenterna information som de kan använda för att fatta köpbeslut.

Produktmärkning är ett viktigt sätt på vilket vilseledande information kan bemötas. Man kan naturligtvis gå för långt och lämna tekniska uppgifter som snarare förvirrar än informerar. När detaljerna i detta och andra direktiv granskas hoppas jag att vi kan tänka på modern som släpar på två eller tre motsträviga barn i en stormarknad. Hon har inte tid att läsa igenom ett detaljerat faktablad. Hon behöver i ett ögonkast se information om ursprung, produktionsmetod och andra detaljer på ett enkelt otvetydigt sätt.

För närvarande är livsmedelsmärkningen i bästa fall vag och i värsta fall medvetet vilseledande. Man skulle, till exempel, kunna förlåtas om man trodde att bacon som är märkt "förpackat i Förenade kungariket" var producerat i Storbritannien enligt våra strängaste välfärdsnormer – så är det inte. Och shepherd's pie märkt "produkt från Förenade kungariket" kan innehålla nötkött från Botswana, Zimbabwe eller någon annanstans i världen. Det duger inte. Märkningsreglerna bör inriktas på dessa problem.

Jag kommer nu till den outhärdliga situation som vi befinner oss i i dag beträffande breddandet av det frivilliga systemet för märkning av nötkött. Vilken attityd skulle EU ha om den var ett bolag och inte ett land, som valde att inte anpassa sig till den lagstiftning som andra liknande företag följde? Lagen skulle verka med full kraft naturligtvis. Vi är i den situationen att tolv av de femton medlemsstaterna inte har infört det frivilliga systemet för märkning av nötkött och är därför inte i en position att gå över till ett obligatoriskt system i januari. Kommissionen anklagar medlemsstaterna för att inte lämna information om bristen på åtgärder i tid så att de rätta demokratiska förfarandena skall kunna ta vid. De borde emellertid ha varit medvetna om hur situationen höll på att utvecklas, och jag är säker på att några telefonsamtal snabbt skulle ha informerat kommissionen. Trots att både utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor i parlamentet ombads granska breddandet, har rådet beslutat att förbigå parlamentet och ändra den rättsliga grunden för beslutet, trots att de föreslagna ändringarna var både praktiska och rimliga och kunde ha antagits enligt medbeslutandeförfarandet. Det är en förolämpning mot Europaparlamentets ledamöter.

Det är avslutningsvis synnerligen viktigt att konsumenterna vet varifrån det nötkött kommer som de förtär Till följd av BSE-krisen måste vi göra det lätt för människor att identifiera det säkraste nötkött som finns, vilket naturligtvis är brittiskt.

Skulle jag också kunna uppmana kommissionär Byrne att införa ett kompensationssystem för brittiska nötkreatursuppfödare som just nu drabbas av den franska regeringens olagliga åtgärder? Kostnaden för systemet kan återhämtas från fransmännen när de lika säkert som att efter dag kommer natt förlorar sitt mål i domstolen. De brittiska jordbrukarna behöver hjälp nu. Inte ett löfte om kompensation senare när några av dem har gått i konkurs och inte längre behöver hjälp.

  Whitehead (PSE). – (EN) Herr talman, vi återvänder för andra gången i dag till den allvarliga krisen om nötkött, dess säkerhet och rörlighet i unionen enligt laga regler. Vi anser alla att vi behöver de åtgärder som utlovades av kommissionen år 1997. Vi behöver dem särskilt på grund av den kris som vi genomgår. Frågan om identifikation av nötköttsprodukter och säkerhet för att vi kan lita på dem är lika central i tvisten mellan Frankrike och Europeiska unionen som i den oro för säkerhet som har sysselsatt både utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor de senaste två åren.

Jag vill gratulera Papayannakis för hans tålamod de senaste veckorna. Vi berörs alla av det påtagliga fait accompli i rådets uttalande. Denna debatt pågår i ett lagstiftningsvakuum om vi inte har någon flexibilitet till ändringsförslag. Vi ser förordning nr 820/97 glida iväg från oss ner i ett träsk av till hälften iakttagna frivilliga metoder utan några omedelbara utsikter till att införa det obligatoriska system som varje ledamot i detta parlament vet är nödvändigt Det är delvis resultatet av tröghet från medlemsstaternas sida. Men jag kan inte undanta kommissionen från eget ansvar. Det ligger långt före den dag då Byrne gick i tjänst. Eftersom han måste ordna upp den här härvan, bör vi nu höra från honom hur han kommer att gå tillväga.

Ändringsförslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor ingavs för att råda bot för detta med en fördröjning på åtta månader maximalt. En del av våra ändringsförslag klargjorde och stärkte artikel 152 såsom rättslig grund.

Rådet kräver nu att artikel 37 skall läggas till såsom rättslig grund. Detta är med all säkerhet en fråga om folkhälsa och konsumentskydd. Jag vill höra från kommissionär Byrne att han kommer att försvara allt som inbegreps i artikel 152 då den lades till fördraget. Huvudsaken i detta är att det ger oss rätt att ingripa, att bli rådfrågade och deltagare i medbeslutandeprocessen. Denna rättighet, som så nyligen beviljades parlamentet till följd av Amsterdam, håller nu på att ryckas undan. Det har varit Papayannakis cri de coeur vid diskussionerna i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Det är en absolut skandalös situation att vi sitter här i en kammare som är tom till nio tiondelar, en vecka före jul, och behandlar en förordning som kommer att gälla ingen vet när eller hur, med ett råd som behandlar oss med ett högdraget förakt. Jag tror inte att det går för sig. Jag tror inte att Byrne anser det heller.

  Busk (ELDR). – (DA) Herr talman! Det är moraliskt förkastligt och helt oacceptabelt att Europeiska kommissionen kommer att skjuta upp frågan som rör konsumenternas berättigade krav om att få veta var de livsmedel vi alla äter har sitt ursprung. Europaparlamentet bör dra åt tumskruvarna och se till att märkningen av nötkött och registreringen av boskap genomförs i samtliga EU-länder. EU-ländernas regeringar beslutade redan 1997 i rådet att genomföra en märkning och en registrering. Detta har tyvärr bara skett i ett ganska litet antal länder, medan det är väldigt svårt att få beslutet genomfört i en rad andra länder. Här har man ännu inte börjat att utveckla ett märkningssystem.

För den liberala gruppen är det inte bara viktigt att konsumenternas förtroende bevaras, utan även att det förbättras, att folkhälsan skyddas och att livsmedelskvaliteten är hög. Därför är det helt oacceptabelt att kommissionen inte har fått ordning på detta viktiga område. Konsumenterna skall kunna lita på att kvaliteten på det nötkött de köper är hög, och detta kan man bara om man kan följa kreaturet från dess födsel till köttet finns på middagsbordet. Det vill säga att såväl ursprungslandet, slaktlandet, slakteriet och styckningsföretaget skall vara kända.

Kommissionens förslag om att skjuta upp den obligatoriska märkningen och registreringen är helt oacceptabelt. Vi kan stödja Heinz Kindermanns uttalande och dessutom förväntar vi oss att det avsätts minst 15 miljoner euro till detta syfte, eftersom det är bråttom att få dessa åtgärder till stånd.

  Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Herr Byrne, ni meddelade oss här rådets beslut. Jag håller med er om att det egentligen är rådets uppgift, men jag hänvisar till punkt sju. Där står det att man så snart som möjligt skall komma fram till en märkning, gemensamt med Europaparlamentet. Jag anser att denna passus är cynisk, ty i detta dokument har Europaparlamentet återigen undantagits från medbestämmande och medbeslutande. Det är samma förlopp som vi hade 1997. Då föreslog kommissionen ett medbeslutande. Parlamentet och kommissionen lade fram ett förslag. Vi gjorde stora ansträngningar, och sedan avvisade rådet enhälligt detta förslag och beslutade utan parlamentet.

Nu hade rådet övertagit ansvaret. Rådet uppfyllde inte sin plikt att genomföra det som man själv hade beslutat i artikel 19, nämligen att också utfärda genomförandebestämmelserna till den 1 januari 2000. Nu fick parlamentet åter ta på sig ansvaret. Vi uppfyllde vår plikt igen. Vi gnällde inte eller drog oss undan, utan vi satte oss ned och arbetade – i detta sammanhang, herr Papayannakis, hjärtligt tack till er som föredragande, även till herr Kindermann, föredragande från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, men också till förvaltningen och rättstjänsten. Alla ansträngde sig! Vi hade en bra samordning mellan utskottet för jordbruk och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Vi förhandlade med kommissionen. Vi spelade alltid med öppna kort, och vi sade: Var så god, vi går in i denna process. Resultatet blev: "Take it or leave it!" Om ni vill vara med i processen, så betyder det att ni också när det gäller innehållet måste lösgöra er ur denna process, annars tar vi inte upp er sak!

Herr Byrne, ni sade tidigare att avgörandet nu ligger hos parlamentet. Att avgörandet ligger hos parlamentet betyder att vi skall överta det som ni har lagt fram för oss, och då går det igenom. Om vi gör ändringsförslag, som verkligen är motiverade och som vi har bemödat oss om, då beslutar ni utan oss. Här förnärmar rådet parlamentet, och det är vi inte beredda att acceptera.

Nu till kommissionens roll. Kommissionen sade till oss: Vi hinner inte med genomförandebestämmelserna. Var vänlig och ge oss tid! Vi ger er tid, och vad blir resultatet? Eftersom sättet som vi förändrade det på uppenbarligen inte passade er, kommer ni med nästa förslag genom att i enlighet med artikel 19 införa det obligatoriska systemet, men samtidigt säga att frivilligheten förlängs med ett år. Och ni utesluter därmed parlamentet från denna process. Också detta innebär att man förnärmar parlamentet, och det kan vi inte acceptera! Vi anser att artikel 19 inte rättsligt medger ett sådant uppskjutande. Vi har ett förfarande i enlighet med beslutet från 1997, och det kommer förmodligen att pågå ett förfarande efter det nuvarande beslutet. Därmed skulle det för konsumenterna vara absolut nödvändigt att ni tillsammans med oss ställer upp en tidtabell så att detta obligatoriska märkningssystem också skall kunna komma till användning på ett klokt sätt och i rätt tid.

  Hyland (UEN). – (EN) Herr talman, jag välkomnar detta tillfälle till att ge ett kort bidrag till debatten och börja med att säga att en tidig och tillfredsställande lösning av kontroversen kring livsmedelssäkerhet är av yttersta vikt för konsumenterna, våra jordbrukare och rent av livsmedelsindustrin.

Konsekvenserna från BSE-krisen har redan kostat jordbrukarna miljoner pund och gjort konsumenterna förvirrade och förbryllade. Samtidigt som jag inte vill förringa allvaret i situationen, har enligt min åsikt effekten på konsumentförtroendet varit mycket större än det faktiska hotet mot folkhälsan. Därför måste vi snabbt ställa alla livsmedels säkerhet utom allt tvivel, inbegripet nötkött, genom ett trovärdigt och fullt öppet spårbarhetsprogram. Förseningar är på detta stadium oacceptabla och parlamentet måste fortsätta att utöva tryck på rådet och medlemsstaterna, så att de anpassar sig fullt ut till våra reviderade livsmedelslagar.

Vi har kommit överens om att godkänna Vetenskapliga styrkommitténs rekommendationer till grund för samtliga beslut om folkhälsoaspekten i livsmedelsproduktion. Att göra på annat sätt skulle enligt min åsikt vara att onödigtvis politisera det som nu är en prioritet på EU:s dagordning och vilket verkligen inte skulle göra något för att återställa konsumenternas och jordbrukarnas förtroende. Jag deltog i en tidigare debatt angående detta i dag och man kan fråga sig om parlamentet är enat när det godkänner de grundläggande principerna i Vetenskapliga kommitténs rekommendationer.

Ur konsumentsynpunkt är naturligtvis märkning en del av lösningen på problemet. Det måste vara tydligt och det måste vara förståeligt: ett påpekande som har gjorts här vid många tillfällen. Men det är inte svaret på folkhälsoaspekten i livsmedelsproduktion.

Jag tror att våra jordbrukare – och om jag får säga det, i synnerhet irländska jordbrukare – inte har svårt att framställa en högkvalitativ och ytterst säker produkt. I många avseenden har de fått bli syndabockar i den nuvarande tvisten och betalar säkert ett högt pris för en kris som de inte direkt har framkallat.

Jag välkomnar starkt ledarskapet av den nya kommissionären, Byrne, och hans åtagande för att bilda en byrå för livsmedelssäkerhet i EU. Herr kommissionär, jag vet att ni gör allt som är möjligt för att få förslaget att gå igenom så snart som möjligt och det är mycket viktigt att ni gör det.

Den europeiska jordbruksmodellen, grundad på familjejordbruk, har enligt min åsikt den nödvändiga infrastrukturen för att ge våra konsumenter kvalitet och val. Det särskilda begreppet för jordbruksmodellen har diskuterats och godkänts av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och till och med av parlamentet. Det har återspeglats i förslagen till Agenda 2000.

Jag vill påpeka att i vår ängslan att skydda konsumenterna måste vi vara lika försiktiga så att vi inte överreglerar en sektor som har förmåga att producera ett varierat sortiment av högkvalitativa livsmedel. Enligt min åsikt finns det ingen ersättning för det högkvalitativa nöt-, lamm- och griskött som produceras av europeiska jordbrukare. Detta faktum måste återspeglas fullt ut i de handelssamtal som ännu skall sättas i gång i Seattle där våra konkurrenter i världshandeln kommer att ha ett bestående intresse av att omintetgöra våra ansträngningar att skapa sunda och konkurrenskraftiga förhållanden för vår jordbruks- och livsmedelssektor.

  Keppelhoff-Wiechert (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär! Vad gäller märkningen av nötkött diskuterar vi alla här inte innehållet utan den tidsplan som skall anslås. Vi diskuterar också rådets aktuella agerande och kommissionens beteende och ståndpunkt. För märkningen av nötkött har kommissionen lagt fram två förslag för oss. Dels att märkningen av nötkött från och med den 1 januari 2001 blir obligatorisk i medlemsstaterna, och dels att vi fram till den 31 december 2000 har att göra med övergångsbestämmelser, alltså en frivillig märkning.

Den av kommissionen framlagda tidsplanen bör i konsumenternas intresse avvisas. Kindermann har enligt min åsikt lagt fram en övertygande tidtabell. Europaparlamentet bör rösta för en frivillig märkning fram till den 31 augusti 2000, och den obligatoriska märkningen bör införas så snart som möjligt. Endast på så vis kan vi ge en entydig signal till våra oroade konsumenter. Det går ändå inte an att den långsammaste länken i kedjan även i fortsättningen skall besluta om den fortsatta tidtabellen. Jag anser inte heller att det får vara så att den nya kommissionen gömmer sig bakom den gamla fördröjningstaktiken även i framtiden. Dröjsmålet med att genomföra förordningen ligger inte bara hos kommissionen och vissa medlemsländer. Med andra ord: Detta sätt att agera hade inte blivit nödvändigt, om kommissionen redan då hade handlat i rätt tid. Härtill kommer att enligt den gällande förordningen (EG) 820/97 kvarstår förpliktelsen att införa det obligatoriska systemet fram till den 1 januari 2000. Som förevändning för fördröjningarna anger kommissionen att medlemsstaterna hade lämnat in de nödvändiga rapporterna om genomförandet av märkningssystem alltför sent. Jag frågar mig verkligen om det återigen är mönstergossarna i medlemsländerna som bestraffas.

Vi får inte längre acceptera denna katt- och råttalek från kommissionens sida! Ni bör veta, herr Byrne, att vi alla tillsammans inte kan tillåta oss att lägga sådana fasoner i dagen. Ni bör betänka att vi genom detta förslag verkligen vill besluta genom medbeslutandeförfarande. Konsumenternas intressen bör därvid stå i förgrunden. I enlighet med detta bör vi, anser jag, också i morgon i omröstningen stödja den tidsplan som Kindermann har föreslagit. Vi kan med denna framlagda tidsplan verkligen ge en signal till den osäkre konsumenten, och vi bör alla vara medvetna om att vi sitter här som företrädare för folket och därmed också har valts av konsumenterna, och just vi ledamöter bör i diskussionerna där ute alltid möta våra medborgare. Jag har det intrycket att rådet har avlägsnat sig en lång bit från detta.

  Izquierdo Rojo (PSE). – (ES) Herr talman! Europaparlamentet är för dessa åtgärder och har också visat att det är för ett flexibelt agerande för att dessa åtgärder skall tillämpas effektivt. Men Europaparlamentet är emot att tidsfrister används som alibi för att åtgärden aldrig skall tillämpas.

Den förlamning som rådet visar och dess hemlighållande för parlamentet, herr talman, får misstankarna denna riktning att växa tills de avslöjas.

Jag delar inte euforin med dem som tror att man kommer ifrån livsmedelsbedrägerierna genom märkning och inte heller fruktan hos dem som anser att detta skulle innebära en åternationalisering. Det är bara en åtgärd som kommer att innebära mer information till konsumenterna. Och det, herr talman, är viktigt vid en tidpunkt då förtroendet för livsmedelssäkerheten, i Europeiska unionen, har vittrat bort.

Därför konstaterar vi att rådet har misstagit sig fullständigt och bör åtgärda detta så snart som möjligt.

  Staes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, ärade kolleger, ärade herr kommissionär! Så sent som förra veckan ägde BAMST:s årliga studiedag rum vid universitetet i Gent. BAMST står för Belgian Association for Meat Science and Technology. Denna gång var ämnet spårbarhet, ett medel för att garantera kvaliteten hos kött och köttprodukter. Professor Jan Van Hoof redogjorde tydligt och översiktligt för situationen i Belgien vad gäller möjligheten att spåra kött och man kan säga att äntligen kommer det för en gångs skull också goda nyheter från den belgiska federationen. Tillsammans med Frankrike och Finland är vi de enda som är klara med genomförandet av föreliggande direktiv. Det som rådet och kommissionen dock försöker servera oss i dag överträffar all fantasi. Jag stöder påpekandena från alla dem som redan har gjort sig hörda i debatten. Med rätta leder detta gemensamma motstånd från våra utskott för jordbruk och miljö till att vi här vill sätta stopp för kommissionens förslag. Tre års uppskjutande av en obligatorisk reglering är oacceptabelt för oss. Även ett år är oacceptabelt. Jag vill tydligt framhålla att vi vill ha den obligatoriska regleringen från den 1 september. Rådet är varnat. Om det behövs går vi till EG-domstolen. Detta är en kränkning av gemenskapsrätten, detta är en grov förolämpning. Jag uppmanar sålunda alla kolleger att fullt ut godkänna betänkandet från föredraganden Papayannakis. Vi kommer att driva denna fråga hårt. Vi vill ju använda den obligatoriska märkningen som ett av vapnen i händerna på dem som vill återställa konsumenternas förtroende. Det är bättre att så sker tidigt än sent.

  Daul (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Eftersom jag är den siste talaren skall jag inte upprepa det som alla andra har sagt. I kväll skulle jag först och främst vilja svara min engelska kollega, så här oss emellan, eftersom vi inte är särskilt många, men utan att vilja vara polemisk.

Jag har tidigare sagt att de brittiska och irländska uppfödarna befinner sig i en svår situation: vi måste hjälpa dem. Det krävs att vi slår fast vem som skall betala och vi måste tillsammans komma fram till hur mycket. Om det är Frankrike som skall betala – det är domstolen som, kanske, talar om det – kommer politikerna att ta sitt ansvar. Men vi får inte heller glömma dem som inte har respekterat reglerna för mjölhantering, och som har försatt oss i den här situationen; de måste också betala. Vi får absolut inte glömma dem.

Herr kommissionär! Jag vill helt enkelt inte att 1997 års politiska åtaganden ifrågasätts. Varför tar rådet ett steg tillbaka? Vilka är påtryckningsgrupperna? När man vet vad som har hänt inom köttsektorn i hela Europa och vad som fortfarande pågår i dag i andra länder, ställer jag mig ett antal frågor. Finns det påtryckningsgrupper som vill att man går tillbaka och återgår till vad som har gjorts i produktionen, vid märkningen och även på konsumentsidan, i syfte att kasta ljus över saker och ting?

Kan ni säga mig, herr kommissionär, vilka förslag ni har överlämnat till rådet? För i vanliga fall, om jag inte misstar mig, lägger kommissionen fram förslag till rådet när det förekommer diskussioner, som i går.

Hur vill ni att konsumenten och medborgaren skall uppfatta detta tillbakasteg? Varför avslår rådet parlamentets förslag? Det är helt säkert inte budgetära åtgärder. Jag tror att rådet kommer att motsätta sig att platsen för slakten måste anges och referenskoden för spårbarhet, och själv ta sitt ansvar. Jag håller med mina kolleger i dag om att parlamentet måste delge rådet detta. Men jag räknar trots allt med er, herr kommissionär, med att ni, som en nyårsgåva vid 1999 års slut, inte lämnar parlamentet med en besvikelse som denna då vi skall inleda år 2000. Ni kan fortfarande ingripa och ni kan fortfarande få rådet att ändra sig.

Den andra punkt som jag skulle vilja uppmärksamma er på innan vi går in i år 2000 är följande: låt oss inte vänta fram till november och december, som det här året, med att lägga fram den definitiva förordningen. Det skulle göra det möjligt att få den att tillämpas så snabbt som möjligt, vilket för övrigt framhålls i Papayannakis utmärkta betänkande.

  Byrne, kommissionen. – (EN) Jag vill börja med en kort ursäkt för min sena ankomst i eftermiddag. Tyvärr ledde väderförhållandena i Bryssel till att morgonplanet ställdes in och därför kunde jag inte personligen närvara för att informera parlamentet om BSE-tvisten. Jag vet att det har lett till en ändring av tidsplanen för parlamentets verksamhet med denna viktiga debatt som nu äger rum sent på kvällen. Jag har informerats om allt arbete som utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har lagt ner på förslaget. Jag skulle vilja gratulera föredragande Papayannakis och Kindermann, föredragande av yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.

Den aktuella frågan är kommissionens förslag att förlänga de befintliga frivilliga märkningskraven i förordning (EG) nr 820/97 till ytterligare ett år. Jag är mycket medveten om att parlamentet är djupt besviket att det obligatoriska märkningssystemet inte såsom planerat träder i kraft från och med den 1 januari 2000. Jag konstaterar att det finns ett förslag till ändring som kritiserar kommissionen och vissa medlemsstater för förseningen. Det fanns emellertid goda och berättigade skäl för förseningen. För det första överlämnade inte medlemsstaterna de begärda rapporterna om befintliga åtgärder i tid. För det andra kommer inte alla medlemsstater att vara i stånd att upprätta pålitliga system för registrering och identifiering av samtliga kreatur. Och slutligen beslutade den förra kommissionen att den till följd av sin avgång inte skulle lägga fram några nya viktigare politiska initiativ och jag har förstått att parlamentet samtyckte till förslaget.

Denna kommission stod därmed inför en mycket svår situation. Det var en mycket kort tidsfrist, den 1 januari 2000, före vilken ett förslag skulle godkännas som angav de allmänna reglerna för ett obligatoriskt system som skulle tillämpas från och med denna dag. Med den bästa vilja i världen kan denna tidsfrist helt enkelt inte hållas. Förslaget gjordes enligt medbeslutandeförfarandet men en fullständig överenskommelse mellan gemenskapsinstitutionerna kan inte väntas på flera månader. Det är den minsta tid som behövs för att godkänna så viktiga frågor.

I den situationen lade också kommissionen fram ett andra förslag om att förlänga giltighetstiden för de befintliga frivilliga åtgärder, som anges i förordning (EG) nr 820/97. Det är också förenligt med medbeslutandeförfarandet. Det brottas därför också med den starkt begränsade tidsfristen fram till den 1 januari 2000.

Rådet diskuterade i går detta andra förslag från kommissionen om en förlängning av det befintliga systemet. Rådet godkände en riktlinje för förslaget med bara ett ändringsförslag – tillägget av artikel 37 till artikel 152 – om den rättsliga grunden. Det är naturligtvis ett stort ändringsförslag som enligt min åsikt inte främjar ett snabbt slut på medbeslutandeförfarandet. Varje ändringsförslag av parlamentet till kommissionens förslag, som står i motsats till den riktlinje som godkändes av rådet i går blockerar lika säkert varje steg i riktning till ett godkännande före årsskiftet.

Detta ställer parlamentet och kommissionen i en mycket svår situation. Ni kommer att bli medvetna om vad det innebär. Under sådana omständigheter har kommissionen ansvar att handla. Såsom redan påpekats skulle kommissionen tvingas att lägga fram ett tredje förslag för att undvika ett rättsligt tomrum. Det tredje förslaget skulle grundas på artikel 19 i den befintliga förordning (EG) nr 820/97 och skulle förlänga de befintliga åtgärderna avseende frivillig märkning.

Jag skulle ha för avsikt att noggrant granska era ändringsförslag i syfte att ta reda på i vilken mån de kan beaktas. Här måste jag betona att vissa ändringsförslag som syftar till att förkorta tidsfristerna går i riktning till ett förbättrat konsumentskydd, vilket naturligtvis är en fråga som står mig nära. Jag kan i detta sammanhang godkänna ändringsförslag som siktar till att förkorta den period under vilken de befintliga åtgärderna kan fortsätta för en period av åtta månader.

Jag kan emellertid inte godkänna era ändringsförslag rörande framflyttandet av märkningen om slaktplats till att börja gälla från och med den 1 januari 2000. Jag har stor sympati för detta ändringsförslag och tillkännager en stark önskan till rådet om att det skall beaktas i den gemensamma ståndpunkten. I rådet i går uppmärksammade jag rent av rådet på att ett ändringsförslag hade ingetts av utskottet för miljö. folkhälsa och konsumentfrågor i måndags. Det blev dock strängt taget inte något stöd. Det är också en bestämmelse som kanske bättre skulle behandlas i huvudförslaget om de allmänna reglerna. Detta förslag finns också för närvarande hos rådet och parlamentet.

Kommissionen kan inte godkänna den föreslagna ändringen att ta bort kravet om en verklig debatt mellan parlamentet, rådet och kommissionen om huvudförslaget som grundas på artikel 152 i fördraget. Det skulle bli följden om detta ändringsförslag godkänns. Parlamentet skulle avstå från sin viktiga skyldighet att delta i denna debatt.

Jag bör tillägga att debatten fortfarande är öppen avseende kommissionens förslag om de allmänna reglerna för ett obligatoriskt system. Det är i detta sammanhang som huvuddebatten bör äga rum. Det är olyckligt att diskussionerna om dessa mycket komplexa och viktiga frågor har tvingats äga rum ett sådant sammanhang med ett brådskande beslut och en nära nog omöjlig tidsfrist.

Kommissionen är av den åsikten att artikel 152 är den rätta rättsliga grunden. Det är en mycket viktig och omtvistad fråga som för närvarande ligger i domstolen. Kommissionen kan i denna fråga inte godkänna tillägget av artikel 37.

Det finns föga eller ingen böjelse i medlemsstaterna för en fullständigt obligatoriskt system från och med den 1 januari 2000. Vi kan inte förbigå denna verklighet och vi kan inte heller göra anspråk på att ha en bättre idé om de inbegripna skyldigheterna än medlemsstaterna. Medlemsstaterna kan välja att föreskriva obligatorisk märkning för nötkreatur som är födda, uppfödda och slaktade på deras eget territorium. Det är bara tre som har valt att göra det.

Kommissionen är för en fullständig obligatorisk märkning. Det föreslås därför att det bör äga rum från och med den 1 januari 2000 beträffande slaktplats och i tillägg från och med den 1 januari 2003 beträffande födelseplats och uppfödning. Jag kan försäkra er att jag är angelägen om detta särskilda förslag och frågan om obligatorisk märkning. Jag har för avsikt att fortsätta med det under min tjänsteperiod och göra det snabbt.

Beträffande en del av de frågor som togs upp av vissa av er skall jag försöka ge er några svar i samband med dessa problem.

I samband med frågan av Papayannakis som sade följande: "Ni försöker driva med oss här". Jag är inte säker på om tolkarna gjorde något misstag. Jag skulle snarare vilja göra en välvillig tolkning av dessa ord än en illvillig tolkning, eftersom de är öppna för tolkningen att jag försöker vilseleda parlamentet. Det är, såsom ni vet, herr Papayannakis, en av de allvarligaste anklagelser som kan anföras mot någon. Om det var er avsikt, förkastar jag det och är sårad. Jag har alltid varit öppen med parlamentet. Då jag kom hit den första dagen för att tala vid utfrågningen i september gjorde jag absolut klart att jag hade för avsikt att vara öppen och tydlig med parlamentet. Jag har varit i parlamentets plenarsammanträden vid många tillfällen på den korta tid som jag har varit ledamot av kommissionen. Jag har också varit inför parlamentets utskott vid flera tillfällen. Inte en enda gång under den perioden gjordes någon sådan antydan till mig, jag accepterar det inte.

  Papayannakis (GUE/NGL), föredragande. – (EL) Herr talman! Det skulle vara den enklaste saken i världen för mig att omedelbart be er om ursäkt. Men jag tror inte att ni rätt har förstått vad jag sade. Jag brukar aldrig vara oförskämd, när vi talar politik. Jag vet inte hur de översatte mina ord, men hur som helst var inte min avsikt att förolämpa er, inte på något sätt.

Men, herr kommissionär, frågan som är kärnan i min politiska fråga kvarstår, och jag ber er att svara på nytt, om ni vill. Beslutade rådet i går att skjuta upp saken i ett år, utan att vänta och se vad vi begär, ja eller nej? Beslutade rådet i går att kringgå parlamentets åsikt, ja eller nej? Dessa frågor, herr kommissionär, är inga förolämpningar. Det är allvarliga upptäckter av vad rådet gör. Och ni har självklart inte, när allt kommer omkring, någon anledning att försvara rådets agerande.

Jag upprepar alltså att jag inte på något som helst sätt vill förolämpa er heder och ert goda anseende, och om ni har trott det eller om några av mina ord har gett er anledning att tro det, ber jag er om ursäkt. Jag upprepar emellertid, problemet är hur vi förklarar rådets agerande i går. Ni har ingen anledning att försöka försvara rådet.

  Byrne, kommissionen. – (EN) Jag är glad att säga att jag godtar Papayannakis förklaring och ursäkt och det vänliga sätt som han sade det på. Vi får ta det som tolkningssvårigheter.

Till svar på hans fråga, han har absolut rätt. Jag är inte här för att svar för rådet och allt jag kan säga är att jag läste upp slutsatserna från gårdagens råd. Jag bör säg att rådet inte antog det såsom ett beslut utan snarare sade att det var dess åsikt och riktlinje men gjorde klart att det skulle tvingas vänta på resultatet av parlamentets beslut i morgon om denna särskilda fråga innan det slutligen röstar om frågan och intar en ståndpunkt. Jag har därför förstått att frågan skall gå tillbaka till ett av råden före årsskiftet för slutförande och med hänsyn till vad parlamentet sade i dag och vad parlamentet kommer att rösta om och besluta i morgon.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr kommissionär.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 10.00.