Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 10 april 2000 - Strasbourg

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: FONTAINE
talman

(Sammanträdet öppnades kl. 17.05.)

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet den 30 mars 2000. ⁽¹⁾

  Andrews (UEN). – (EN) Fru talman! Under de senaste sex till tolv månaderna har utskottet för utveckling och samarbete uppmanat kommissionen att göra någonting i fråga om torkan i Etiopien. Ingenting har gjorts trots att kommissionen omedelbart reagerade när det faktum att tolv miljoner människor befinner sig under svälthot i Etiopien kom till allmänhetens kännedom. Jag föreslår att kommissionär Nielson denna vecka, som ett brådskande ärende, kallas hit till kammaren för att förklara Europeiska unionens dröjsmål i fråga om att reagera på en torka som har pågått under de tre senaste åren.

Det verkar som om vi kan få dit vapen, så att eritreaner och etiopier kan fortsätta anfallskriget mot varandra om meningslösa frågor, och samtidigt fortsätter svälten och miljoner och åter miljoner människors liv hotas, medan Europeiska unionen och västvärlden exporterar vapen till Etiopien och Eritrea,.

Jag har varit i denna kammare sedan 1984, och sällan har jag sett en sådan försummelse – en sådan medveten försummelse – från Europeiska unionens sida när det gäller att angripa en svält av detta slag, som vi visste fanns på vår tröskel. Det är en stor skam att varje gång som en fråga som denna tas upp med kommissionär Nielson, eller med kommissionen, avfärdar han den som om den inte var viktig – som om han inte trodde att det ägde rum. Kommissionär Nielson måste komma hit till kammaren och förklara sin användning av PR-män och "nyhetsfrisörer" i denna vanhedrande uppvisning av försummelse. Trots uttalanden om motsatsen, kan de sannerligen sända vapen till ett värde av två miljarder dollar till konflikten i Etiopien och Eritrea. Hela frågan är en återspegling av denna kammares oförmåga att agera.

(Applåder)

  Talmannen. – Herr Andrews! Det finns naturligtvis ingen anledning att inleda en debatt om frågan. Jag skulle bara vilja påpeka att om en liten stund kommer kammaren att rösta om huruvida vi skall lägga till ytterligare en fråga under punkten "Mänskliga rättigheter" och ett av förslagen från de två grupperna gäller just hungersnöden i Etiopien.

  Imbeni (PSE). – (IT) Fru talman! Som många ledamöter vet invigdes Centrum för övervakning av rasism, främlingsfientlighet och antisemitism i Wien i fredags. Jag skulle vilja tacka er för ert kraftfulla inlägg. Vid detta så viktiga tillfälle sade ni att det absolut inte får förekomma några kontaktytor mellan försvaret av de mänskliga rättigheterna och individens värdighet å ena sidan och rasism, främlingsfientlighet och antisemitism å den andra. Ni sade detta mycket tydligt och kraftfullt och skickade på så sätt ett budskap om förtroende till det österrikiska folket och alla Europas folk. Många ledamöter av Europaparlamentet fanns på plats, från nästan alla politiska grupper och från många länder, självfallet också många österrikiska kolleger och ordföranden i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, Watson. Alla dessa bad mig – och jag går dem hemskt gärna till mötes – att tacka er för ert tal som gjorde oss stolta över att tillhöra denna församling.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack, herr Imbeni, för detta mycket vänliga uttalande. Jag skulle vilja säga till alla kolleger som var närvarande vid denna mycket rörande och mycket viktiga ceremoni att jag tycker att vi verkligen alla tillsammans företrädde Europaparlamentet på ett utmärkt sätt, och jag vet att alla deltagare tyckte det var mycket betydelsefullt att så många var närvarande. Jag tror att det var mycket viktigt för kammaren. Tack, herr Imbeni, för det ni sade.

  Hänsch (PSE). – (DE) Fru talman! Om jag är rätt informerad, har rådet lämnat återbud angående sin förklaring om Irak. Den kommer alltså inte att äga rum denna vecka. Skulle ni ha möjlighet att be rådet lämna en förklaring om Etiopien i stället för den om Irak? Därmed skulle vi ha fyllt ut ärendepunkten, men detta förutsätter givetvis att rådet också är i stånd att göra så.

  Talmannen. – Herr Hänsch! Vi skall titta på denna punkt när vi granskar förslaget till föredragningslista om en liten stund, och vi skall då bestämma hur vi skall hantera situationen.

  Lynne (ELDR). – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på en intern fråga. När personer i Europaparlamentets personal, både här och i Bryssel, försöker se till att Europaparlamentets regler efterlevs – med andra ord, ingen rökning på rökfria platser, eller några andra av Europaparlamentets regler – svär och uppträder vissa av parlamentsledamöterna ovettigt mot dem. I andra parlament behandlas vaktmästare med den respekt som de förtjänar. Jag skulle vilja se samma sak i Europaparlamentet. Om situationen inte förbättras, vet ni om det i så fall finns några disciplinära åtgärder som vi skulle kunna vidta mot de ledamöter som behandlar personalen på ett så respektlöst sätt?

(Applåder)

  Talmannen. – Disciplinära åtgärder, det tror jag inte, men jag lovar er att i högsta grad beakta era två kommentarer både när det gäller rökfria zoner och attityden gentemot vaktmästarna.

  Vander Taelen (Verts/ALE). – (NL) Fru talman, ärade kolleger! Att läsa den internationella pressen är en intressant aktivitet när man vill veta vad vissa kolleger här ägnar sig åt. För det mesta läser man med ett visst intresse, med fascination eller förvåning, men man tänker också på att Europaparlamentet är ett hus med många rum. Man tänker en del för sig själv och håller sedan tyst.

Förra veckan inträffade dock en incident som vi inte längre kan hålla tyst om. En framstående ledamot av denna församling, Berlusconi, ansåg det vara nödvändigt att under en nöjesresa som hörde ihop med sin valkampanj komma med ytterst sårande, jag vill knappast kalla det kommentarer, utan skämt om människor som är döende i den fruktansvärda sjukdomen aids. Ni får ursäkta mig när jag berättar vad Berlusconi sade, men jag tror att det är svårt för er att bedöma om ni inte vet vad han sade. Berlusconi skämtade nämligen på följande sätt: vet ni varför ett aidsoffer måste ta ett sandbad? Svaret är att han på det sättet vänjer sig vid att ligga i jorden. Dessa ord uttalades av en ledamot av denna församling. Jag tror inte att någon här skulle hålla sig lugn om det skulle handla om judar eller svarta. Jag anser att en reaktion från er, fru talman, verkligen är på sin plats. Samtidigt skulle jag också vilja fråga ordföranden för PPE-DE och gruppledaren för denna politiska rörelse vad han anser om sådana kommentarer. Jag kan inte säga annat än att jag har blivit utomordentligt chockad av dem. I solidaritet med alla människor, och det är miljontals, som lider av denna fruktansvärda sjukdom kan jag inte säga annat än att jag skäms å den ädle ledamotens, Silvio Berlusconis, vägnar.

(Applåder från vänster)

  Talmannen. – Tack. Den kollega ni citerade är inte här och kan därför inte svara eller försvara sig...

(Sorl)

  Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Fru talman! Vi har i tidningarna läst att egendom till ett värde av fem miljoner euro tillhörande parlamentet har stulits och att parlamentets ekonomi har skötts dåligt. Snart kommer dessutom Europeiska gemenskapernas revisionsrätts rapport om hur parlamentets partigrupper förvaltar sina finanser, och den kommer inte heller att vara smickrande för parlamentet. Dessa är stora frågor där parlamentet måste skärpa sig.

Jag vill tala till er om småsaker. Jag tycker annars inte om att ta upp sådana saker vid parlamentets sammanträde, men det är förvånande att byråkratin i det här huset inte kan rätta till småsaker. Jag har redan upprepade gånger här vid parlamentets sammanträden klagat på att parlamentets TV-system inte kan visa någon bild från Finlands television. Finland är det enda land vars TV-bild inte kommer till parlamentet. Jag skulle önska att en sådan småsak kunde ordnas. Holländarna har flera gånger under parlamentets sammanträden klagat på att den holländska televisionen inte syns. I dag ser de två kanaler, och jag skulle önska att vi finländare kunde få åtminstone en kanal. Om man sedan också fick önska varmt vatten i vattenledningarna, vilket man inte alls har fått under det nya parlamentets mandattid. Detta har jag också flera gånger under sammanträdena påpekat. Hur är det fatt med er byråkrater när ni inte ens kan få dessa småsaker lagade i detta hus? Förutom att ni tillåter stölder på fem miljoner euro!

  Talmannen. – Tack, herr Seppänen. Det är ingen detaljfråga. Ni vet säkert att avsevärda ansträngningar gjorts för att våra nederländska kolleger skall få tillgång till en kanal på sitt språk, och när det gäller Finland har problemet inte lösts. Fru Banotti, som har hand om frågan, kommer att ge er alldeles färska nyheter i ärendet.

  Banotti (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Minst tre gånger sökte jag vår finske kollega för att försäkra honom om, såsom man försäkrade mig under den senaste delsessionen i plenum, att han skulle ges ett kort som skulle göra det möjligt för honom inte bara att höra, utan även att se finsk television i parlamentet. Jag är verkligen ledsen att han inte har fått detta kort. Jag kommer att ordna detta denna vecka.

I kvestorkollegiet har vi även diskuterat – för också vi är bekymrade – de stölder som äger rum i parlamentet. Jag kan försäkra er om att kvestorerna arbetar med saken.

  Talmannen. – Tack, fru Banotti.

  Buitenweg (Verts/ALE). – (NL) Fru talman, ärade kolleger! Den föredragningslista som föreslås är avsevärt ändrad. Man har skjutit på betänkanden, och det förekommer till och med tider som är ändrade. I morgon börjar vi för första gången kl. 8.30. Den fullmatade föredragningslistan har dock inte resulterat i en bättre spridning av betänkandena över de fem heldagar som ingår i denna Strasbourgvecka. Tvärtom, på fredag har två betänkanden slopats, och det är bara tre muntliga frågor som är upptagna på föredragningslistan. Detta ställer oss inför ett dilemma. Som valda parlamentariker utgör vi en avspegling av vår väljarkår, och detta måste komma till uttryck i alla omröstningar. Föredragningslistan på fredag är emellertid såväl nu liksom tidigare så tunn att många kolleger uppriktigt anser att det är bättre att de tillbringar sin tid i sina egna länder. Hur skall vi nu på bästa sätt uppfylla våra förpliktelser?

Jag har talat utförligt om detta med kolleger från olika grupper, och vi har kommit den slutsatsen att parlamentet måste göra ett val: antingen ger vi fredagens föredragningslista sådan tyngd att fler ledamöter också kommer att vara närvarande vid omröstningarna eller så avskaffar vi den dagen. Detta är ingen anti-Strasbourgkampanj, utan en plädering för att ledamöterna skall vara närvarande vid omröstningarna, och även för en höjning av parlamentets anseende.

Förra veckan fick ni ett elektroniskt brev om vår avsikt att begära beslutförhet för fredagarna. Talmanskonferensen har också fått ett brev i detta ärende. Detta har dock inte lett till att fredagens föredragningslista har fått större tyngd, utan det handlar rentav, som jag redan sagt, om att den har blivit tunnare. Våra planer kvarstår därför, vilket innebär att om de 209 ledamöter som krävs inte är närvarande på fredag så kan omröstningen inte fortsätta. Vi ville tillkännage detta god tid i förväg för att ge er möjlighet att genom er när- eller frånvaro, och inte bara genom muntlig bekräftelse, visa vad ni egentligen vill med dessa fredagar: ge dem större tyngd eller avskaffa dem.

(Applåder)

  Talmannen. – Kära kolleger! Jag ber er att inte inleda någon debatt om denna fråga, i form av förslag som rör ordningsfrågor, vilket i så fall skulle hålla oss kvar ända till i natt. Jag lovar i stället att jag skall ta upp frågan vid talmanskonferensen. Gruppordförandena hörde vad ni sade. Det är ett problem som vi skall beakta i talmanskonferensen redan när nästa föredragningslista fastställs, och rent allmänt naturligtvis.

  Kuhne (PSE). – (DE) Fru talman! Jag skall i korthet kommentera Seppänen, inte den finska TV:n, utan det första ärende som han tog upp. Jag har givetvis noterat att en viss artikel ur European Voice för cirka tio dagar sedan kom till återanvändning gång efter gång över hela Europa. Som föredragande skulle jag bara ha välkomnat det som en lättnad i vår egen institutions budget ifall Seppänen hade funnit tillfälle att kasta en blick i mitt betänkande där denna fråga om inventarierna togs upp på ett tydligt och kritiskt sätt och som, daterat redan den 10 februari, stod till förfogande i samtliga språkversioner för alla kolleger i kammaren. Jag skulle uppskatta om vi också kunde se detta som en anledning att ta våra egna dokument, våra egna förslag om beslut på större allvar, vilka verkligen är kritiska – även gentemot oss själva – och inte hela tiden bara reagera reflexmässigt på vissa pressorgan.

(Applåder)

  Ribeiro e Castro (UEN). – (PT) Fru talman, kära kolleger! Jag skulle vilja uppmärksamma talmannen och hela presidiet på en av punkterna på föredragningslistan för detta sammanträde, vilken jag anser vara extremt allvarlig. I Dimitrakopoulos-Leinens betänkande, vilket vi skall debattera på onsdag, finns ett stycke som jag läser från den franska originaltexten:

"Les affaires internacorporis du Parlement européen ne peuvent pas faire l'objet d'un recours juridictionnel."

Jag anser att detta är oerhört allvarligt: det är en mycket allvarlig kränkning av de grundläggande rättigheterna, den kränkning av en grundregel i rättsstaten, ett uttryck för totalitära ideologier. Jag tycker att presidiet bör avvisa tillåtligheten av ett betänkande av detta slag.

Jag vill alltså, med all rätt, uppmärksamma talmannen på denna fråga, och säga att om betänkandet står kvar på föredragningslistan för onsdagen tänker jag lägga in en invändning enligt artikel 143 i arbetsordningen.

  Talmannen. – Tack, herr Ribeiro! Vi skall granska ert uttalande mycket noggrant.

  Miller (PSE). – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på en händelse i förra veckan, då två fotbollssupportrar tragiskt blev mördade när de skulle se sitt lag spela i Uefa-cupen. Fotboll är en sport som överskrider gränserna i världen. I nästan varje land spelar man fotboll. Det anses vara ett vackert spel. Om ungefär tre månader kommer Belgien och Holland att stå som värdar för EM-slutspelet år 2000. Det finns en stor sannolikhet att händelser som den i förra veckan kommer att upprepas i Belgien och Holland.

Skulle jag kunna be er om att utnyttja era goda kontakter och kontakta alla de inblandade medlemsstaterna, för att försöka minimera sådana problem?

  Talmannen. – Tack, herr Miller. Vi skall agera i den riktningen. Vi har ofta röstat om rekommendationer när det gäller våld inom sporten och det ni säger är mycket oroande.

  Van Velzen (PPE-DE). – (NL) Fru talman! Kollega Hänsch kom alldeles nyss med ett mycket viktigt påpekande, och eftersom den punkten ju hör ihop med föredragningslistan i dess helhet vill jag också komma med ett påpekande om detta.

För det första skulle jag vilja säga att PPE-DE stöder förslaget om, nu när rådets uttalande om Irak inte kommer att bli av, att ersätta denna punkt med Etiopien. Jag tycker att det är ett mycket förnuftigt förslag. Vi skulle därför vilja ta upp Irak enligt ett brådskande förfarande, eftersom parlamentet när allt kommer omkring måste göra ett uttalande i detta fall. Det får inte vara på det sättet att vi i parlamentet inte diskuterar det, eftersom man inte är klara i rådet.

Min sista punkt: med tanke på de synnerligen oroväckande TV-bilderna som vi sett den senaste tiden skulle vi verkligen uppskatta om även Zimbabwe tas upp under mänskliga rättigheter. Vi har ett fullständigt paket, och därigenom är vi kanske i stånd att ta med alla punkter som är viktiga för parlamentet.

  Talmannen. – Herr van Velzen! Ni får tillfälle att uttala er om allt detta strax, eftersom vi skall ta upp frågan om arbetsplanen.⁽²⁾

(1) Justering av protokoll: se protokoll.

(2) Mottagna dokument – Avtalstexter mottagna från rådet – Framställningar : se protokoll.

2. Arbetsplan

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är fastställande av arbetsplanen. Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som utarbetats av talmanskonferensen i enlighet med artikel 110 i arbetsordningen har delats ut.

Sammanträdet den 10 – 14 april 2000 i Strasbourg:

Tisdag:

Rådet har meddelat att man för närvarande inte önskar göra något uttalande om Irak. Vi beklagar det naturligtvis, men nu är det så. Vi har ingen möjlighet att tvinga rådet att göra detta uttalande.

Jag har en begäran från Europeiska socialdemokratiska partiets grupp som syftar till att flytta fram rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Turkiet, som för närvarande är planerade till onsdagen den 12 april. Förslaget är att ta upp dem i stället för uttalandet om Irak.

Jag vänder mig nu till herr Hänsch. Har denna begäran ändrats så att ni föreslår att vi i stället för uttalandet om Irak på föredragningslistan för upp ett uttalande om hungersnöden i Etiopien – och om jag förstod saken rätt stöds denna begäran av van Velzen, för PPE-gruppen – och behåller debatten om Turkiet där den ursprungligen var planerad? Är det ert förslag?

  Hänsch (PSE). – (DE) Fru talman! Vi skulle vilja att Turkiet tidigareläggs, men detta innebär då – ifall vi flyttar Turkiet från onsdagen till tisdagen – att platsen blir ledig för Etiopien. På onsdag kan vi då tala om Etiopien, om rådet skulle godkänna detta. Alltså, tisdag Turkiet, onsdag Etiopien.

  Van Velzen (PPE-DE). – (NL) Fru talman! Jag tycker inte att förslaget är så bra, för om jag är rätt informerad så är inte rådet närvarande på onsdag. Jag skulle således vilja att debatten om Etiopien också förs i rådets närvaro.

  Talmannen. – Herr van Velzen! Rådet kommer att vara här på onsdag, det har man bekräftat för mig.

Jag föreslår därför när det gäller tisdagen att vi flyttar fram rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Irak, dvs. att vi för upp dem på den plats där vi ursprungligen hade uttalandet om Irak.

Hänsch har just motiverat denna begäran. Om ingen vill uttala sig emot den låter jag den gå till omröstning.

(Parlamentet gav sitt samtycke.)

Onsdag:

Jag föreslår nu att vi ersätter uttalandena om Turkiet, som vi just flyttat fram till tisdagen, med debatten om hungersnöden i Etiopien.

Vill någon uttala sig emot detta förslag?

  Swoboda (PSE). – (DE) Fru talman! Jag skulle i det här fallet föreslå möjligheten att godkänna en kort resolution om Etiopien.

  Talmannen. – Ja, alldeles riktigt.

(Parlamentet gav sitt samtycke.)

Torsdag:

När det gäller aktuella och brådskande frågor av större vikt, har jag ett antal önskemål om ändringar.

Till att börja med en begäran från den liberala gruppen om att ersätta punkt 1 om icke-spridningsavtalet med en ny punkt kallad "Irak".

  Haarder (ELDR). – (DA) Fru talman! Det skulle vara till stor hjälp för många av oss om vi kunde rösta om punkt 4 först. Jag tror att det finns en stor majoritet som är för våra förslag under punkt 4. Vi kan alltså avstå från våra förslag under punkt 1.

  Talmannen. – Med andra ord, herr Haarder, önskar ni att vi direkt går vidare till förslaget som syftar till att ersätta punkt 4 "Världsforum om utbildning" med punkten "Irak", ett förslag som ni planerat om detta förslag inte skulle ha gått igenom?

Om jag har förstått er rätt – men ni får säga hur det är – tar ni alltså tillbaka er begäran om att ersätta punkten "Icke-spridningsavtalet", underförstått att det är punkt 4 vi planerar att ersätta, om kammaren instämmer naturligtvis. Om ni inte hellre vill att vi röstar på en gång om att ersätta punkt 4?

  Haarder (ELDR). – (DA) Fru talman! Jag skulle vara glad om vi kunde rösta om punkt 4, innan jag tar ställning till detta.

  Hänsch (PSE). – (DE) Om jag har förstått saken rätt så har den liberala gruppen föreslagit att punkten icke-spridningsavtal ersätts av Irak. Så låt oss då rösta om det! Om ni drar tillbaka detta och vill sätta in Irak i stället för Världsforum om utbildning, då måste ni väcka motion om det och sedan röstas det om detta på fjärde plats, när Världsforum om utbildning står på tur.

  Talmannen. – Jag tror nog att det är tydligare. Jag föredrar att vi följer den ordning i vilken de olika önskemålen lagts fram.

Jag låter begäran från den liberala gruppen om att ersätta punkten "Icke-spridningsavtalet" med en ny punkt kallad "Irak" gå till omröstning.

(Parlamentet biföll begäran.)

När det gäller frågan "Mänskliga rättigheter" har jag mottagit en begäran från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater om att ersätta den fjärde underpunkten "Dödsstraff i Förenta staterna" med en ny underpunkt kallad "Zimbabwe". Vem vill tala för att stödja denna begäran?

  Swoboda (PSE). – (DE) Fru talman! Eftersom nu Etiopien, som vi ville lägga till, finns med på ett annat ställe vill jag fråga förslagsställaren om han är med på att Zimbabwe läggs till som punkt 5. Vi kan ju ha fem punkter. Om vi tar Zimbabwe som en extra punkt skulle vi kunna rösta för detta.

  Talmannen. – Upphovsmännen till begäran förefaller överens. Jag tackar dem. Jag behöver inte låta begäran gå till omröstning, eftersom den dras tillbaka.

Jag har vidare mottagit fem önskemål om att lägga till en femte underpunkt till frågan "Mänskliga rättigheter".

  Elles (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja vara tydlig om en sak, nämligen att om vi har kommit överens om att Zimbabwe skall vara den femte punkten, är det ingen mening med att rösta in andra punkter, eftersom vi redan har fem punkter på föredragningslistan.

  Talmannen. – Herr Elles! Jag skall föreslå det genast eftersom jag tror att det motsvarar den överenskommelse som nyss träffats, att föra upp Zimbabwe som en femte underpunkt när det gäller "Mänskliga rättigheter". Kammaren får avgöra. Vi är överens. Men jag vill ändå delge er de övriga förslagen, om inte annat av respekt för de kolleger och grupper som lämnat dem.

Jag har alltså en begäran beträffande Zimbabwe. Vidare en begäran från Gruppen De gröna om en underpunkt "Brott mot de mänskliga rättigheterna i Australien: godtyckliga domar mot urinvånarna". Förslaget som gällde hungersnöden i Etiopien är utan grund. Sedan kommer begäran beträffande Zimbabwe, som jag just flyttat fram som första punkt, och begäran från den liberala gruppen om att lägga till en underpunkt "Pinochet".

Vem är positiv till att den femte underpunkten under rubriken Mänskliga rättigheter blir Zimbabwe?

(Parlamentet gav sitt samtycke.)

Fredag:

När det gäller de muntliga frågorna om skogsodling begär Europeiska socialdemokratiska partiets grupp att begäran skall avslutas med resolutionsförslag som inte skall gå till omröstning utan lämnas fram.

Finns det någon som vill tala emot denna begäran?

  Gebhardt (PSE). – (DE) Fru talman! Jag vill förorda att den muntliga frågan till kommissionen angående följderna efter stormen i december åtföljs av en resolution. Medborgarna skulle ha svårt att förstå varför vi bara satt här och diskuterade och sedan inte talade om vilka lösningsförslag och möjligheter Europeiska unionen har att erbjuda. Därför ber jag att en resolution får bli resultatet av den muntliga frågan.

  Talmannen. – Efter den muntliga frågan om stormar, stämmer det? Jag tror inte att det är något problem.

(Parlamentet gav sitt samtycke.)

- Sammanträdet den 3 och 4 maj 2000 i Bryssel: inga ändringar.⁽¹⁾

(Arbetsplanen fastställdes med dessa ändringar.)

(1) Aktuell och brådskande debatt (föreslagna ämnen) : se protokoll.

3. Bekämpning av barnpornografi på Internet

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0090/2000) av Kirkhope för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om Republiken Österrikes initiativ inför antagandet av rådets beslut om att bekämpa barnpornografi på Internet (10317/1999 – C5-0318/1999 – 1999/0822(CNS)).

  Kirkhope (PPE-DE), föredragande. – (EN) Fru talman! År 1996 hade jag den stora äran att företräda Storbritanniens regering på Världskongressen mot kommersiell exploatering av barn vilken hölls i Stockholm, Sverige, under Förenta nationernas beskydd. Vi tog då ett antal initiativ som vi ansåg skulle hjälpa barn, den mest utsatta gruppen i vårt samhälle. Till största delen handlade dessa om frågor som sexturism och allmänt utnyttjande i länder runt om i världen.

Initiativen avsåg i allmänhet inte frågor som hör samman med Internet – denna nya teknik, som har utvecklats med en enorm hastighet under de allra senaste åren; en ny teknik som har förmågan att göra goda saker men också förmågan att göra onda saker. Det finns mycket få regler som handlar om vad Internet används till. På samma gång som många länder vill se sina medborgare dra nytta av de goda ändamål som Internet kan användas till och på samma gång som e-handeln själv håller på att bli ett viktigt inslag i livet, har vi ännu inte sett några lämpliga regler till skydd för dem som utnyttjas, framför allt till skydd för dem som utnyttjas genom användningen av pornografiska bilder på dem själva.

Det är syftet med mitt betänkande – att skydda barn, att försöka hjälpa barn att undvika att utnyttjas på just detta sätt. I mitt betänkande föreslås för första gången en definition. Vi har saknat en definition fram till nu. Fastän det fanns ett ursprungligt österrikiskt initiativ, som stöds i detta betänkande, innefattade det inte en definition. I vårt betänkande har vi fört in en definition som vi hoppas kommer att vara internationellt godtagbar. Vi kan bara angripa denna fråga om vi angriper den internationellt. För närvarande angriper vi den bara på europeisk nivå, men förhoppningsvis kommer världen att reagera, antingen det återigen sker under Förenta staternas beskydd eller, varför inte, genom andra länders sunda förnuft. Om vi har tur, kommer vi att få se hela världen agera gemensamt för att förbjuda dessa hemska företeelser.

Vi har i vårt betänkande begärt att europeiska nationalstater skall ha handlingsplaner för att angripa det utnyttjande som äger rum. Vi har att göra med framställning, försäljning, spridning och avsiktligt innehav av pornografiska bilder på barn. Vi vill få ett slut på detta förfärliga utnyttjande.

Med vårt betänkande vill vi se till att polismyndigheter runtom Europa vidtar åtgärder för att angripa dessa frågor. Vi vill uppmuntra och, dessutom, under vissa omständigheter, kräva av nationalstaterna att de ser över sina nuvarande lagar, så att det säkerställs att de kan undersöka dessa utnyttjanden och ställa människor som utnyttjar barn på detta sätt inför de lämpliga domstolarna.

Vi står inför en svår uppgift, inte bara när det gäller den definition som vi har beslutat oss för att föreslå, utan också på grund av att så många länder har olika attityder i fråga om, till exempel, vad ett barn är. Vi har försökt nå en kompromiss under våra överläggningar. Jag tror att vi har lyckats med det.

Som föredragande vill jag tacka alla dem som har varit inblandade, inte bara i mitt eget utskott – utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor – utan även i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden liksom i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott. Vi har inte fått någonting annat än positiva bidrag. I mitt eget utskott antogs betänkandet med 27 röster för och en nedlagd röst. Det anser jag vara ett mycket lovande och gott tecken inför framtiden. På grund av allt stöd för detta initiativ, både inom utskotten och från den allmänna reaktionen, är jag mycket förhoppningsfull att det, när parlamentet väl är klar med sin behandling, kommer att antas och sättas i verket samt att det kommer att hjälpa till att skydda denna utsatta grupp i samhället, som behöver skydd på den nya teknikens snabbföränderliga och växande område.

(Applåder)

  Cederschiöld (PPE-DE), föredragande av yttrande från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. – Fru talman! Barnpornografi är en vedervärdig form av brottslighet. Det är nödvändigt med åtgärder på gränsöverskridande nivå, inte minst eftersom Internet är avnationaliserat.

Jag vill gratulera föredraganden, Kirkhope, till hans alldeles utmärkta betänkande. I detta sammanhang är det kanske särskilt roligt att Kirkhope kommer från just Storbritannien. Det är bra att han har definierat barnpornografi, och jag tror att vi har kommit fram till en bra kompromiss. Det är inte minst bra att Kirkhope har tagit med att allt som ger sken av att vara barnpornografi också skall falla in under denna definition.

Kontaktpunkter i medlemsstaterna, särskilda enheter, skall inrättas enligt förslaget. Det kommer förhoppningsvis att leda till bättre undersökningar. På detta område behövs mera sakkunskap för att man skall kunna göra kvalificerade undersökningar. Europol kommer att involveras, liksom kandidatländerna. Det är bra att brott i tredje land kommer att bestraffas enligt nationell lagstiftning.

Definitionen av ”barn” – barnets ålder – har formulerats för att visa att vi vill skapa den mest effektiva skyddsnivån när det gäller barnpornografi. Vårt resonemang medger en flexibilitet att finna den definition av åldersgränsen som slår hårdast mot barnpornografin. Det gäller att skapa det mest effektiva skyddet för barnen så att de får behålla den barndom de har rätt till. Alla barn borde ha rätt till en barndom! Det borde vara en grundläggande mänsklig rättighet.

  Prets (PSE), föredragande av yttrandet från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott. – (DE) Sedan år tillbaka befattar sig Europaparlamentet, medlemsstaterna, de mest skilda organisationer på grundval av olika lagar, överenskommelser och resolutioner med temat skydd av barn, barnens rättigheter, sexuellt missbruk, sexuellt utnyttjande, sexturism, handel med barn och kvinnor samt barnpornografi på Internet. Genom initiativet från Österrike om att ett rådsbeslut skall antas om bekämpning av barnpornografi på Internet skall medlemsstaterna förpliktas – och jag tror att det är det utslagsgivande ordet, att de förpliktas – att vidta åtgärder för att bekämpa barnpornografi på Internet. Denna förpliktelse måste få rättsliga följder.

Vi är alla medvetna om betydelsen av Internet. Som modernt kommunikationsmedel har det hunnit bli nödvändigt. Vi behöver det för informationsutbytet, för lärandet och för alla möjliga processer. Men med den ökade användningen av Internet ökar även tillgången till våld, till pornografi och slutligen till barnpornografi. Även barn ges tillgång till våld via Internet, vilket vi alla bör förkasta. Föräldrarna står maktlösa inför detta fenomen eftersom de inte kan hålla jämna steg med detta tekniska framsteg. Vi är mycket måna om att se – och särskilt vad gäller det nya Media 2000-programmet som är under utarbetande – hur man kommer att handskas med detta i framtiden.

Därför är det absolut nödvändigt med en effektiv bekämpning av den nätunderstödda barnpornografin. För detta krävs en mjukvara med hög kapacitet så att ursprungslandet kan fastställas, bilderna spåras samt gärningsmännen respektive producenterna gripas. Detta kräver en högkvalificerad teknik. Vi behöver tekniker som utvecklar koderna för åtkomst, varvid man också måste göra vissa avsteg från mediafriheten. Vi behöver ett nätverk av alla organisationer. Vi behöver ett nätverk med hjälporganisationer, med icke-statliga organisationer för att kunna handla snabbt och agera effektivt.

Men en sak får vi inte glömma: den viktigaste orsaken till varför barn tvingas till detta är fattigdom. Vi måste bekämpa fattigdom och intolerans och börja här. Det är det viktigaste vi kan göra i förebyggande syfte, det vill säga, vi behöver förståelse för barnen. Men det innebär också att vi måste skydda offren, att vi måste erbjuda dem hjälp att komma tillbaka, att vi måste hjälpa dem att hitta tillbaka till ett normalt liv. Vi får alltså inte enbart vara aktiva genom förebyggande åtgärder, utan vi måste hjälpa de drabbade barnen på ett varaktigt sätt.

  Coelho (PPE-DE). – (PT) Fru talman, herr kommissionär, kära kolleger! Det senaste decenniet har kraven på en politik för barnen mognat utifrån Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter från 1989, vilken ratificerats av medlemsstater. Frågans betydelse har ökat påtagligt i alla medlemsstater. Trots detta får barnens behov, inom Europeiska unionen – trots att barnen utgör en femtedel av unionens befolkning -, mycket sällan den uppmärksamhet de borde ha i den ekonomiska politiken, liksom på andra områden.

Över hela världen kränks barnens grundläggande rättigheter på ett allvarligt och systematiskt sätt från grymheter inom familjen som inte uppdagas eller straffas, och ekonomiskt utnyttjande som arbetskraft, där de fråntas rätten till utbildning och till en barndom, till användandet i krig; vidare från denna fruktansvärda bild av barnsoldater till utnyttjande i prostitution och pornografi.

Enligt bedömningar från ekonomiska och sociala kommittén finns det i Europa mer än fem miljoner barn som arbetar; en stor del av dessa barn arbetar inom områden som pornografi, droghandel, barnpornografi och sexturism. Dessa barn är i särskilt behov av samhällets skydd.

Utvecklingen av Internet, dess svindlande utveckling och växande betydelse, väcker i dag frågan om användandet för dessa förkastliga ändamål. Vi diskuterade här i Strasbourg under förra sammanträdesperioden om det vi måste göra med Internet: Europeiska unionens vilja att avancera snabbare vad gäller elektronisk handel och att mer beslutsamt satsa på de nya teknikerna och på utbildning.

Vi debatterar i dag om vad vi måste undvika och bekämpa: spridningen av barnpornografi, som har ökat i en skrämmande utsträckning. Det är riktigt att vi måste uppmuntra administratörerna av sajter och Internetleverantörerna att fastställa uppförandekoder och att få fram en självreglering, liksom att få Internetanvändarna att informera myndigheterna när de stöter på barnpornografiskt material, men det finns också ett ansvar i ländernas och i unionens lagar.

Kirkhopes utmärkta betänkande visar klart hur mycket vi fortfarande har kvar att göra för att förbättra och att skapa specialenheter, stärka samarbetet och utbytet mellan länderna, i Europols verksamhet, i effektiviseringen av medlemsstaternas verksamhet, inklusive en översyn av lagstiftningen, när det är nödvändigt, och de gällande förfarandena på detta område för att kunna garantera tillämpningen av effektiva tillämpningar av straffsanktioner.

När det gäller unionens ansvar för detta, välkomnar jag det faktum att stadgan om grundläggande rättigheter som håller på att utarbetas, tar upp barnens specifika rättigheter, med beaktande av de områden där unionen kan vara pådrivande, främst på dessa områden.

  Kessler (PSE). – (DE) Fru talman! Enligt min uppfattning finns det en stegring av perversionen: när skeendet, sida vid sida med det sexuella utnyttjandet av ett barn, på det ena eller andra sättet bandas och sedan exploateras på materiell väg. Dessa handlingar sker dagligen, varje timme, kanske varje minut. För spridningen begagnar sig gärningsmännen av den modernaste tekniken och finner i Internet ett medium som liksom inget annat är lämpligt för den som vill agera anonymt. De gränser som pedofilerna stöter på är bara deras egna tekniska kunskaper eller den utrustning som de har råd att hålla sig med. Samhället och staten har hittills relativt litet att sätta emot den illegala rörelsen på Internet i förhållande till dess nästintill oändliga möjligheter, särskilt i och med att cyberrymden inte har någon stat, inga geografiska och politiska gränser och att dess oslagbara egenskap är den världsomspännande tillgängligheten. Internet kan inte begå några kriminella handlingar. Kriminellt är beteendet hos de cirka 3 till 5 procent av Internetanvändarna som missbrukar nätet för illegala ändamål. 95-97 procent av Internet är legalt. Internet är därmed en spegelbild av det globala samhället. Precis som i den reella världen är kriminaliteten en fast beståndsdel även i den virtuella världen.

Men Internet är inget laglöst område. Problemet med kriminaliteten på Internet kan ingen stat lösa på egen hand. För detta krävs brottsrubriceringar och definitioner som är enhetliga världen över för att lagförande myndigheter skall kunna samarbeta och inte motarbeta varandra på global nivå. I synnerhet på barnpornografiområdet, där det trampas permanent på barnens rättigheter, finns det ett stort behov av ett globalt regelverk. EU har redan vidtagit ett flertal åtgärder i denna riktning, vilka jag inte skall citera ytterligare här. Jag lyckönskar Kirkhope till hans betänkande. Det är ett dokument av hög kvalitet!

För en effektiv bekämpning av barnpornografi är det enligt min åsikt nödvändigt att Europol underrättas om fall av barnpornografi och att informationsutbytet med ansvariga myndigheter sköts snabbt och utan dröjsmål, så som det sades i ändringsförslag 20 av Gerhard Schmid.

Samtliga föreslagna åtgärder är ägnade och nödvändiga för en effektiv kamp mot barnpornografi. Men man får inte glömma att utöver de tekniska och polisiära åtgärderna måste fattigdom och okunnighet, samt fördomarna bekämpas på det att den bild som samhället har av sina barn och som dessa har av sig själva skall uppvärderas genom att offren får hjälp, och skyddet för offren har hittills fått spela en alldeles för liten roll! Vi behöver ett samhälleligt klimat där offren för avskyvärda brott inte lämnas ensamma och gärningsmännen inte backas upp genom passivitet och rädsla för pinsamma avslöjanden!

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: COLOM I NAVAL
vice talman

  Plooij-Van Gorsel (ELDR). – (NL) Herr talman, kolleger! Jag vill tacka Kirkhope för hans utmärkta betänkande. Kolleger! Alla är övertygade om att barns fysiska och psykiska integritet och skyddet för dem som fallit offer för sexualbrott är av grundläggande betydelse och bör inta en central plats i Europeiska unionens överväganden. Trots tidigare initiativ från kommissionens och parlamentets sida har missbruket och det skadliga och illegala innehållet på Internet bara ökat, och det visar sig gång på gång hur svårt det är att bekämpa barnpornografi.

Vad är det nu som behövs för att effektivt kunna bekämpa barnpornografi, framför allt på Internet? Först och främst behövs en lättillgänglig, identifierbar kontaktpunkt. Jag kan meddela att Nederländerna som första land hade en sådan kontaktpunkt redan 1996 på initiativ av Internetleverantörerna.

I andra hand är det i fråga om upprätthållandet nödvändigt med mer kunskap om Internet och besläktad digital teknik hos poliskårer och hos rättsväsendet. För sådan kunskap finns normalt inte. Tjänstemännen måste vara välutbildade, för annars kan det inte bli tal om någon bekämpning.

Det sista är att omfattningen av påföljden måste harmoniseras i Europa och höjas. Annars förblir Internet ett hot och kommer aldrig att bli den utmaning som det kan vara.

  Sörensen (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, kommissionär Vitorino och kolleger! Först och främst vill jag gratulera kollega Kirkhope. Hans namn uttrycker förresten hopp. Vidare måste jag säga att det är väldigt mycket som döljer sig bakom det arbete som Kirkhope har lagt fram, mycket lidande för barn och mycket mänskligt lidande. Vi är mycket nöjda med att det äntligen finns en definition.

För det andra: det är nödvändigt att detta fenomen hela tiden förs ut i offentligheten och att bindande åtgärder kommer till stånd, bland annat kontaktpunkter som i Belgien och Nederländerna, även i Europeiska unionens övriga medlemsstater och i kandidatländerna. För det står klart att det finns ett samband mellan barnpornografi på Internet och handel med barn. Detta samband är påtagligt i ursprungsländerna, i transitländerna och i ankomstländerna i Europeiska unionen. Detta framgår också av de undersökningar som utförts av polismyndigheter på detta område i samband med minderåriga asylsökande som ensamma eller rentav i sällskap med någon försvinner och dyker upp i prostitutionsmiljön. Detta samband finns också i fråga om barn som eventuellt är kidnappade och saknade. Nyligen kände mödrar igen sina barn på en pornografisk webbplats som fanns att se hos polisen i Frankrike. Vi vet också att olika personers identitetsuppgifter används eller missbrukas av personer som arbetar med de barnpornografiska webbplatserna på Internet. För att dölja sin egen identitet missbrukar de andras bankuppgifter.

Kampen mot barnpornografi kräver således en aktion på bred front. Polisen och de utredande myndigheterna måste kunna arbeta. Det innebär att politiker måste sörja för att polisen kan arbeta. Polisen här, i Europeiska unionen, arbetar inte som i vissa kandidatländer, vilket har just har påpekats av andra kolleger. Även politikerna måste tro på att barnpornografi på Internet existerar. De icke-statliga organisationerna utför mycket nyttigt arbete. Slutligen vill jag peka på att en del hallickar missbrukar Internet för att sprida foton på unga prostituerade människor.

  Ainardi (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Kirkhopes betänkande har den förtjänsten att det fäster rådets uppmärksamhet på en fruktansvärd brottslig verksamhet. Även om jag stöder åtgärderna i betänkandet – och även jag vill för övrigt lyckönska föredraganden – tror jag inte att de föreslagna åtgärderna är i nivå med det problem vi står inför. Kommunikationstekniken ändrar förutsättningarna och Internet leder därför till att affärerna och den illegala handeln med barnpornografi blir mer strukturerad och ökar. Vi vet ännu för litet om denna illegala handels omfattning och de geografiska områden den täcker. Särskilda åtgärder måste snarast föreslås eftersom nätverken nu finns. I alla unionens stater bekämpas individuell pedofili, men okunnighet och ineffektivitet fortsätter att dominera när det gäller att bekämpa dessa nätverk. Vi har att göra med flyktiga webbplatser som hela tiden omarbetas, kontinuerligt anpassas och är svåra att kontrollera. Denna verklighet kräver att vi synar pedofilernas nätverk i Europeiska unionens länder.

Förekomsten av dessa nät bekräftar behovet av ett gemensamt rättsligt område. Ännu en gång uppmanar föredraganden unionen att vända sig till medlemsstaterna, och be dem göra en ansträngning för att lagstiftningen skall kunna blir förenlig på området. Jag delar hans uppfattning, men inför ett gränsöverskridande problem krävs en lösning på unionsnivå. Det gemensamma rättsliga området finns med Europol, Schengen och Eurodac. Det används, det måste man konstatera, huvudsakligen eller till och med uteslutande, för att kontrollera migrationsströmmarna och bekämpa olaglig invandring. Men även om åtgärder vidtogs i varje medlemsstat för att inrätta särskilda enheter som samarbetar, såsom förespråkas i betänkandet, skulle det inte lösa problemet med nätverken, eftersom det arbete som inletts skulle ske inom nationsgränserna. De som bedriver illegal handel med barnpornografiskt material, och som ofta är återfallsförbrytare, är alltså identifierade. Det handlar om förebyggande arbete för att neutralisera deras verksamhet och bryta ned nätverken. Europeiska unionen måste skaffa sig en anpassad struktur, ett europeiskt verktyg för information och handling. Detta verktyg borde göra det möjligt att kräva av medlemsstaterna att de överlämnar information, men också ge dem förelägganden för att kunna bryta ned nätverken. Unionen borde kunna straffa en stat som inte uppfyller sitt straffansvar i ett ärende som rör pedofili.

Utifrån en CD-romskiva med 10 000 barnpornografiska bilder eller sekvenser för Internet upprättade den holländska polisen ett register med flera hundra barn. Interpol erkände att man hade ett register med 800 foton. Varför används inte dessa värdefulla dokument? Vilka är dessa barn? Vad gör man för att hitta dem? Det finns ett register över brottslingar, det är möjligt att upprätta ett register över offer. Det är vår skyldighet – det är en fråga om etik och mänsklighet – att göra allt för att leta efter dem.

Av alla dessa anledningar anser jag att Europeiska unionen borde prioritera kampen mot denna brottslighet. Betänkandet från Kirkhope är fyllt av mycket goda föresatser, men andra förslag måste utarbetas inför den nuvarande situationen. Jag anser att kommissionen och rådet borde vidta åtgärder i nivå med vad som står på spel i denna brottsliga verksamhet som drabbar tusentals oskyldiga.

  La Perriere (UEN). – (FR) Herr talman! Kirkhopes utmärkta betänkande får oss att, efter Klamts betänkande om sexturismen, fördjupa oss i en debatt om ett av de tarvliga avvikande moraliska beteendena i vårt moderna samhälle. De åtgärder den österrikiska regeringen föreslår går i rätt riktning, nämligen att öka bekämpandet av alla dem som producerar, säljer, sprider eller medvetet äger material som innefattar sexuellt utnyttjande av barn. Vad skall man tänka om de små resurser i form av personal och medel som i dag avsätts till dem av polisens enheter som har i uppdrag att övervaka nätverk på Internet, som av naturen är internationella?

Men att styra är att förutse. Vi måste söka efter de djupa orsakerna till denna farsot för att försöka bota den effektivt. I grunden har vi förvisso hundratals personers avskyvärda laster, vars eventuella misär aldrig kan motivera brotten, liksom lockbetet med lättförtjänta pengar från dem som producerar och distribuerar detta slags dokument. Vi måste framför allt fästa uppmärksamheten på föräldrarnas ekonomiska misär som tvingar dem att utnyttja sin barn för att överleva, eller på de övergivna barnen som inte har någon fast punkt eller något skydd och inte tror sig ha någon annan lösning för att klara sig.

Vårt samhälle, liksom ofta vår kammare, påstår att människans framtid är frihet under ansvar och rättigheter utan skyldigheter. Det är en oansvarig attityd. Vi betalar i dag priset för denna släpphänthet, som vissa sedan mer än trettio år försvarar som ett framsteg. Men vad är det som ökar, om inte våra samtidas ensamhet? Ensamheten i de upplösta familjerna och hos barn som överlämnas till sig själva och nästan naturligt vänder sig till narkotikamissbruk, sexuellt nomadliv, sekter och alkoholism.

Respekten för människans värdighet, som rådets beslut just kräver, uppnås dels via en kompromisslös bekräftelse av dessa avarters destruktiva karaktär, dels via en anpassad politik som, i Europa och i tredje land, gör det möjligt för familjer att ta emot, uppfostra och skydda sina barn, och för barnen att på nytt finna grundläggande fasta punkter som utgörs av det vackra, det goda och det sanna. Det berättigade och slutgiltiga repressiva budskapet i detta betänkande kommer endast att åtlydas och vara gynnsamt om vi samtidigt på nytt tydligt bekräftar beståndsdelarna i vår levnadskultur, en kultur som respekterar livet, som kan tillämpas på alla och överallt, och om vi konkret på medlemsstaternas och unionens nivå tillhandahåller alla nödvändiga medel för att de skall kunna genomföras.

  Gollnisch (TDI). – (FR) Herr talman, kära kolleger! Många saker har sagts om vår kollega Kirkhopes betänkande, som innehåller många intressanta saker, och jag skulle inte vilja lägga till några banaliteter till alla dessa kommentarer. Men jag skall ändå börja med att först och främst säga att barnpornografi huvudsakligen har två orsaker.

Det första är den explosionsartade utvecklingen av pornografi i allmänhet, och det andra är naturligtvis det sexuella utnyttjandet av barn. Jag talar om en explosionsartad utveckling av pornografin i allmänhet, för jag tror inte att det är möjligt att fullständigt isolera barnpornografin från den övriga pornografin. Om jag så får säga uppstår det en tillvänjning hos konsumenten, som när det på TV, hos hotellkedjorna – inbegripet här i Strasbourg eller i Bryssel – i alla veckotidningar och i kioskernas skyltfönster finns sådant som eggar till pornografi, blir tvungen att, precis som när det gäller droger, för varje gång eftersträva allt större upplevelser.

Det är vad som händer och det är anledningen till att de som exempelvis i Frankrike 1987 trodde att de i frihetens namn bestämt kunde vända sig mot den sunda åtgärden som innebar att pornografiska tidningar skulle avlägsnas från kioskernas skyltfönster och endast erbjudas bakom disken, de har ett ansvar i de åtgärder som de i dag fördömer.

Jag hörde nyss vår kollega Ainardi – som är parlamentsledamot till vänster – beklaga sig över att ett antal register upprättats men inte utnyttjas av polisen eller repressivt, såsom de borde. Jag skulle bara vilja erinra vår kollega om att en av de alla första åtgärder som vänsterregeringen i Frankrike vidtog, när det gäller domstolar och det rättsliga och polisiära området, var att förstöra registret över sexuellt perversa personer.

Man skall därför inte förvånas över att det gått så här långt och att man banaliserar sexuellt utnyttjande av barn. Men är det inte också en oundviklig förlängning av ett antal andra åtgärder som vidtagits? Exempelvis när det gäller att banalisera homosexualiteten. Jag vet mycket väl att barnpornografi inte nödvändigtvis kommer av...

(Sorl)

... ni ser, ni erbjuder ett perfekt bevis för att det jag just sagt är sant. Vi har faktiskt kolleger här som fördömer barnpornografi men som exempelvis kräver att homosexuella par – varför för övrigt begränsa sig till par – skall kunna adoptera barn. De vänder helt upp och ned på adoptionsbegreppet, där adoptionen inte längre finns till för det adopterade barnets skull utan endast ligger i den adopterande vuxnes intresse. De hamnar definitivt i ett ekorrhjul som förr eller senare leder till barnpornografins avvikande beteende.

Jadå, jag hör de vanliga protesterna från Schulz. De stör mig inte när jag frågar om detta fruktansvärda sönderfall av moralnormer och de sociala kraven inte också är litet i linje med att undanröja ofödda barn? Av vilken anledning skulle man på offentliga sjukhus, under statlig kontroll, se till att undanröja barn som skall födas, medan man finner det absolut moraliskt skandalöst att utnyttja barn som redan fötts för vuxnas sexuella njutning?

Kära kolleger, det var vad jag ville säga. Dessa tillämpningar har funnit visst tillmötesgående i medlemsstaterna – det vet alla – även på högsta nivå i de politiska klasserna. Vad vi därför önskar är att man inte skall missa att se skogen för alla träd. Det krävs förvisso internationellt samarbete på detta område, liksom när det gäller Europols åtgärder och varför inte en utvidgning av Interpols befogenheter, men om barnpornografin skall kunna bekämpas måste den bekämpas i sig självt, oavsett hur den sprids! Vare sig det handlar om personliga nätverk, per telefon eller Minitel, skulle ingen komma på idén att upprätta censur eller öppna post med motiveringen att barnpornografi också kan spridas med posten. Internet, Minitel och posten är i sig bara sätt att sprida den. Det vi måste bekämpa är de verkliga upphovsmännen. Det är inte Internet i sig självt som är skyldigt, det är barnpornograferna, och de måste straffas utan eftergivenhet. Alla vet mycket väl att så inte är fallet i dag.

(Applåder och sorl.)

  Blokland (EDD). – (NL) Herr talman! Internetpionjärerna betraktade den elektroniska motorvägen som det slutgiltiga kommunikationsmedlet och vägen till en ny social ordning. Det skulle underkastas så få regler som möjligt. Sedan dess har det visat sig att Internet inte är någonting annat än en avspegling av vårt samhälle. Vid sidan av en enorm skatt av information och kunskap erbjuder det också samhällets kriminella baksida, som till exempel barnpornografi.

Internet har genom sin natur underlättat anonym och snabb, gränsöverskridande spridning av barnpornografi. Det ger unionen en god anledning att agera mot detta. Våra barn skall åtnjuta skydd mot detta respektlösa missbruk som degraderar dem till bruksföremål och skadar dem för alltid. Jag välkomnar därför helhjärtat rådets aktuella förslag liksom föredragande Kirkhopes betänkande.

Jag ställer mig dock frågan om inte parlamentet kräver för mycket av rådet genom att lägga till nya element till definitionen av brottet "barnpornografi". Harmonisering av straffrätt på Europanivå är någonting annat än att skapa europeisk straffrätt.

Vidare är åldersgränsen för att det skall vara fråga om barnpornografi en svår punkt. Själv är jag förespråkare för en åldersgräns på 18 år i stället för 16 år. Men den nuvarande kompromissen, där båda åldrarna nämns utan att ett val görs, skapar förvirring. Jag tror inte att vi på allvar kan förvänta oss att rådet kommer att överta denna text. Det påverkar dock inte min uppskattning för det arbete som föredraganden och kommissionen har utfört.

  Hager (NI). – (DE) Herr talman! Djupt bestört som jag är över fjorton medlemsstaters långvariga förhastade fördömande av Österrike är det särskilt glädjande för mig att initiativet till föreliggande betänkande kom från Österrike. Frågan har redan hållit oss sysselsatta länge, för länge, tycker jag. Hur viktigt det är ser vi av det ständigt stigande antalet tidigare straffade. Oaktat betydelsen av en effektiv lagföring på detta område får man inte fjärma sig från straffrättsprincipen och börja postulera totalt ansvarighet. Betänkandet är därför inne på rätt väg. Enligt min mening är det mest angelägna av allt att det så snart som möjligt skapas rättsliga och tekniska möjligheter att söka igenom Internetinnehållet efter barnpornografiskt material i alla medlemsstater, men även i kandidatländerna.

Avslutningsvis vill jag upprepa den uppfattning som jag företräder sedan flera år tillbaka, nämligen att även de personer som tillhandahåller själva materialet skall omfattas av denna skuld. Till sist vill jag också tillåta mig att poängtera att det måhända vore meningsfullt att utforma begreppet och definitionen av ett barn enhetligt inom unionen. Barnen åldras olika inom denna union.

  Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Det har redan nämnts vid ett flertal tillfällen att förslaget om ett gemenskapsinitiativ för alla EU:s medlemsstater härstammar från ett initiativ taget av den österrikiske förbundskanslern, doktor Wolfgang Schüssel, som 1998 i egenskap av utrikesminister lade fram detta initiativ inom ramen för det österrikiska ordförandeskapet i Europa och inför FN i New York för att se till att förslaget om en gemensam åtgärd för bekämpning av pornografin på Internet togs upp på nytt.

Motivet till detta initiativ var entydigt och innebar att alla de människor som vill driva en politik för framtiden å ena sidan måste ha modet att genomföra nödvändiga reformer och å andra sidan både offensivt och med omdöme utnyttja möjligheterna i den tekniska och globala utvecklingen och i de mänskliga resurserna, men att de också har ansvar för att ständigt peka på risker och felaktig utveckling samt att dra gränser. Den som inte agerar emot det faktum att barn och ungdomar utnyttjas och förleds äventyrar framtiden!

Vidare ville det österrikiska initiativet liksom de föregående talarna skapa en medvetenhet om att Internet på grund av sin speciella egenskap samt vad beträffar dess dimension inte enbart erbjuder positiva möjligheter, utan även otroliga möjligheter för spridningen av barnpornografiskt material. Pornografiskt material kan på snabbast tänkbara sätt spridas i obegränsad mängd via Internet. Det finns risk för att barn som surfar på Internet själva stöter på pornografiska bilder av sina gelikar och tar psykisk skada av detta. Bekämpningen av barnpornografin och missbruket av Internet är därför en global och även en specifikt europeisk uppgift, och vi kräver att alla medlemsstater agerar i enlighet med betänkandet.

Vi välkomnar debatten om skyddsåldern. Jag delar dock den uppfattning som utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott företräder, nämligen att vi borde ha fastställt åldern till 18 år, och jag hoppas att initiativen skall leda till att högsta möjliga åldersgräns fastställs i alla medlemsstater.

Vi välkomnar det faktum att vi skall få en enhetlig begreppsdefinition, och jag stöder alla initiativ som även gör leverantörerna medansvariga eftersom dagens diskussion endast kan utgöra början på en debatt och på initiativ men som inte på långa vägar utgör något slut. Det återstår att agera.

  Schulz (PSE). – (DE) Herr talman, ärade kolleger! I en debatt där en mängd saker redan har sagts behöver jag inte upprepa mig, men jag kan inte undgå att ta upp två yttranden som gjorts av Gollnisch som nu beklagligtvis, men som vanligt, återigen har lämnat salen. Gollnisch är en fascistisk ledamot av detta parlament som utnyttjar varje tillfälle som bjuds till att smutskasta människor, även i den här salen. Än är det vänstern, än är det de homosexuella som är ansvariga för barnpornografin. Det blir ett enda hopkok av allting. Den franska vänsterregeringen är ansvarig för att straffregistret för sexualbrottslingar har avskaffats. Därmed är man enligt denne ärkefascists logik ansvarig för barnpornografin. Det är ungefär det gift som han sprutar ut här. Sedan smiter den gode herrn iväg, för hela det där kopplet sitter här i parlamentet av en enda anledning, att bedriva en permanent hetsjakt mot andra människor för att därefter krypa tillbaks ner i sina hål utan att ta ansvar, utan att bemöta debatten. I parlamentets arbete deltar herrskapet inte i vilket fall som helst. Det är på tiden att vi slår fast detta, för de talar ju alltid bara för besökarna. Och då låter det alltid så fantastiskt. Verkligheten är att herrskapet inte deltar i 99 procent av arbetet. De sprutar ut sitt gift här och sedan piper de iväg.

(Applåder)

Jag delar kollegan Hagers uppfattning om att leverantörerna bör uppfylla sina skyldigheter. Jag anser att det är en tänkvärd fråga som Kirkhope bör ta hänsyn till i sitt betänkande.

Vidare stöder jag eftertryckligen att detta inte avlägsnas från straffrätten. Det går inte an att vi undantar ett av de mest elementära områdena vad gäller angrepp på människans värdighet från straffrätten – särskilt inte med hänsyn till den särskilda vikten av att skydda minderåriga människor. Jag anser att detta – även om det understundom är en omstridd fråga inom de vänstra gruppernas hela spektrum – måste göras klart. På den punkten har Hager rätt.

En sista kommentar: Den av Internets struktur orsakade permanenta tillgången till sex inom det uteslutande anonymiserade privata området liksom det faktum att det sexuella utnyttjandet ligger bortom all offentlig och därmed social kontroll är en av de centrala utmaningar som denna nya form av samlevnad människor emellan ställer oss inför. Vi kan inte lösa detta enbart med Interpol och skärpt straffrätt. Internet – det bevisar just barnpornografin – ställer helt nya krav på det egna subjektiva, individuella ansvarsmedvetandet. Detta borde vi diskutera minst lika ingående som en skärpt straffrätt.

  Maes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Sexuellt utnyttjande av barn är ett brott oavsett vem som begår det, om det är homosexuella eller heterosexuella. Att sprida barnpornografi på nätet är också ett brott. Att framställa denna barnpornografi är likaså ett brott. De som faller offer för pedofila handlingar drabbas ofta av livslånga trauman, och en del blir till och med själva gärningsmän senare. Denna spridning främjas genom Internet. Det är inte bara omfattningen av spridningen som blir större, utan det föreligger också en risk för att brottet banaliseras.

Flera kolleger har redan sagt en hel del med anledning av detta berömvärda betänkande, bland annat hur bra och hur nödvändigt det är att det finns kontaktpunkter, att det finns kunskap hos polisen och tydlighet i fråga om påföljdens omfattning. Ploij betonade detta. Men den som är något så när förtrogen med denna obehagliga fråga vet att kontaktpunkterna drunknar i mängder av uppgifter och att – i bjärt kontrast till detta – antalet personer som skall analysera dessa uppgifter är mycket begränsat. Jag känner medlidande med dem. Inte bara för det som de tvingas se, utan också för den mängd material som de känner sig maktlösa inför. För vi agerar här som om vi allesammans vore överens, men i praktiken är det inte så. I praktiken finns det mycket motstånd. Turistområden, även inom vår Europeiska union, vill inte medge att fattiga barn hamnar i prostitution på grund av fattigdom. Internet har en aura av utveckling. Och när det handlar om samordning av vår lagstiftning på europanivå, då kommer man mycket snabbt dragande med allehanda viktiga juridiska principer. Jag tror att den som vill uppnå målet också måste vilja tillämpa medlen.

  Eriksson (GUE/NGL). – Herr talman! Det är bra att vi för denna debatt om barnpornografi på Internet. Det har sagts mycket klokt, bortsett från en del ganska grova, okunniga inlägg från min motpart. Jag vill erinra om att många pedofiler faktiskt förgriper sig på barn i sin närhet. Det är inte skilsmässor, alkoholism eller någonting annat som driver fram detta beteende. Det är ganska väl känt att det inte är någon direkt vanlig handling att man blir sexuellt upphetsad av barn, och det skall vi vara glada över.

Internet förenklar utbytet av bilder, och det är detta vi skall diskutera. Jag håller helt med Maes om att vi har mycket bra polismyndigheter som arbetar med dessa frågor. I förhållande till hur problemet har vuxit är de emellertid för få för att kunna analysera hela situationen. Det är då litet synd att vi genast sätter i gång och åberopar Europol. Vi har haft diskussioner med företrädare för Europol när det gäller handeln med kvinnor och barn, och de säger att de har två rapporter. Dessa rapporter är dock inte officiella, så det är bara Europol som känner till Europols egna uppgifter. Detta är ett problem.

De poliser jag har varit i kontakt med i mitt hemland Sverige, som arbetar med dessa frågor via Interpol, behöver naturligtvis mera stöd - precis som deras kolleger i andra länder. Detta är nämligen inte bara en EU-fråga. Det finns mycket att göra även när det gäller Thailand, Filippinerna och andra ställen runtom i världen, som polismyndigheterna arbetar med. Det är inte exklusivt västeuropeiskt att arbeta med denna fråga.

Det finns en aspekt som inte förekommer så ofta i svaren till detta betänkande, men som jag ändå skulle vilja åberopa i debatten, nämligen återanpassningen av offren. Problemet med Internet är att kopiorna är så tydliga. Barn som inte är mycket små riskerar att ständigt förföljas på nätet och att bli igenkända i evigheters evighet. Vi måste tänka på hur vi i medlemsländerna tar hand om de barn som har varit utsatta och vars fotografier finns på nätet.

I Sverige har vi också erfarenhet av att människor har sökt sig till skolvärlden eller barnomsorgen därför att de är pedofiler. Det är synd att vi inte har diskuterat de enorma nedskärningarna och de stora privatiseringarna på dessa områden. Vi måste naturligtvis också i förebyggande syfte kanske se till att ingen arbetar ensam med barn, vare sig i privat eller offentlig skolverksamhet eller inom barnomsorg och på andra ställen.

Jag välkomnar verkligen denna debatt, men önskar att vi skall komma ihåg att pedofili inte är någon vanlig, allmänt spridd verksamhet, vilket vi, som sagt, skall vara glada över.

  Sichrovsky (NI). – (DE) Herr talman! Även jag är bestört över de fjorton medlemsstaternas fortgående förhastade fördömande av Österrike och finner det särskilt viktigt, vilket gläder mig, att vi här kan visa upp enighet. Till detta utmärkta betänkande finns det egentligen bara följande att tillägga eller understryka: För det första, lämplig utbildning av specialister för att också kunna förfölja förövarna, för det andra, nödvändigheten av att möjliggöra åtal på internationell nivå samt för det tredje, nödvändigheten av att brott som begås i tredje land skall kunna bestraffas enligt inhemsk lag.

Avslutningsvis vill jag ge uttryck åt min tillfredsställelse över att EU:s medlemsstater ställer sig så samlat och aktivt bakom detta österrikiska förslag och inte bara flyr in i klichéer och klyschor.

  Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär! Så länge det finns efterfrågan på barnpornografi, så länge kommer barnpornografi att produceras. Så länge det går att göra pengar på detta kommer även Internet att utnyttjas eftersom Internet erbjuder en extra tjänst: det döljer nämligen vem konsumenten är och låter i allt väsentligt producenterna stå i skydd av mörkret. Men så länge denna efterfrågan existerar, så länge kommer det också att finnas utnyttjade barn som skadas för livet. Därför välkomnar jag detta initiativ som äntligen utformades på ett så omfattande sätt av det österrikiska ordförandeskapet. Framför allt välkomnar jag de förslag till utbyggnad som föredraganden, Kirkhope, har lagt fram här. Han har bidragit stort till att det instrument som medlemsstaterna nu kan ta i sin hand är effektivare än det hittills någonsin har varit. Jag skall välja ut fem punkter som tycks mig särskilt viktiga i kampen mot barnpornografin.

Den första är att inte bara försäljning och spridning beläggs med straff, och då med avskräckande straff, utan så även innehavet av barnpornografi.

Det andra är skyddsåldern. Där kan man inte satsa högt nog. Därför vädjar jag om att det mål som utskottet har satt upp för sig, nämligen att vid en harmonisering på Europanivå fastlägga denna till 18 år, skall börja tillämpas så snart som möjligt. Med 16 år har vi endast tagit ett första steg. Målet måste fortsätta att vara: 18!

Den tredje punkten är att vi i kampen mot barnpornografi behöver experter på Internet. Ännu viktigare i sammanhanget är att denna expertis kombineras, att denna expertis samordnas, och här visar sig återigen just Europol vara lämplig institution.

Den fjärde punkten är för mig att ett register över de personer som har dömts för spridning av barnpornografi eller sexuellt utnyttjande av barn förhoppningsvis kan realiseras snabbt över hela Europa, och att det blir möjligt för alla medlemsstater eller för Europol att ingripa.

Den femte punkten är att vi agerar enligt personlighetsprincipen för att bestraffa brottsliga handlingar på ett så effektivt sätt som möjligt.

Slutligen vill jag för det första vädja till den egna ansvarskänslan hos alla som utnyttjar barnpornografi för egen del. Det är de som utlöser denna produktion och skadorna på barnen. Därutöver vill jag rikta en vädjan till medlemsstaterna att på ett så snabbt och effektivt sätt som möjligt börja tillämpa de åtgärder som det österrikiska initiativet samt föredraganden föreslår i sitt utmärkta betänkande till förmån för de svagaste i vårt samhälle.

  Schröder, Ilka (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka för föredragandens mycket genomtänkta förslag! Helt i enlighet med detta vill jag föreslå ett par följdåtgärder, för att ännu en gång peka på vilka konsekvenser förslagen får, för det är inte endast e-post som kan skickas anonymt, nej så även brev. I så måtto bör alla offentliga brevlådor stängas, försändelsen av brev till ett postställe bör endast vara möjlig genom identifikationskontroll från officiellt håll.

Den andra punkten rör telefonerna, för även telefonsamtal kan göras anonymt. Alla telefonapparater bör avskaffas så när som på några få telefonkiosker, vilka givetvis måste övervakas av polis. Som en följd av detta bör även alla faxapparaten avskaffas om möjligt direkt – det är allt jag kommer på i frågan!

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen skulle vilja ansluta sig till flera av talarna och tacka föredraganden för hans utmärkta betänkande om förslaget till rådets beslut. Som redan har betonats, är målet att intensifiera åtgärderna för att förhindra och bekämpa sexuellt utnyttjande av barn, särskilt med avseende på framställning, innehav och spridning av barnpornografi via Internet.

Det österrikiska initiativet att återinföra förslaget till gemensam åtgärd för att bekämpa barnpornografi på Internet, som parlamentet redan har yttrat sig positivt om, välkomnas av kommissionen. En väsentlig och positiv aspekt av texten är att den uppmuntrar det internationella samarbetet, som redan är väl utvecklat på andra områden i kampen mot brottslig verksamhet, till exempel när det gäller narkotika och illegal invandring.

Eftersom Internet inte tar någon hänsyn till nationella gränser, måste även de som spårar brottslighet på Internet kunna korsa dessa. Det internationella samarbetet måste därför uppmuntras så mycket som möjligt. Kommissionen har varit djupt engagerad i internationella aktiviteter och initiativ som har avsett denna fråga, som till exempel den internationella konferensen om bekämpning av barnpornografi på Internet, som ägde rum från den 29 september till den 1 oktober i Wien. Den anordnades gemensamt av Österrikes och Förenta staternas regeringar samt av kommissionen inom ramen för Stop-programmet. Vid konferensen antogs slutsatser och rekommendationer som följs upp aktivt. Kommissionen välkomnar därför det faktum att man i förslaget till beslut understryker behovet av att få de myndigheter som upprätthåller lagen och industrin, särskilt leverantörerna av Internettjänster, att inleda en konstruktiv dialog, i syfte att öka den ömsesidiga förståelsen och utbyta respektive erfarenheter.

Det finns ett tydligt behov av att identifiera lämpliga forum där frågor avseende lagens upprätthållande och industrin kan diskuteras samt att uppmuntra utvecklingen och genomförandet av uppförande- och metodkoder. Vi bör hålla i minnet att nyckelrollen måste spelas av självregleringen och av det individuella ansvaret hos dem som använder Internet.

Kommissionen har länge oroats över barnpornografi på nätet. För att angripa den, föreslog kommissionen en flerårig handlingsplan på gemenskapsnivå för säkrare användning av Internet genom bekämpning av olagligt och skadligt innehåll i globala nätverk. Rådet och parlamentet antog planen den 25 januari 1999.

Handlingsplanen erbjuder stöd för konkreta åtgärder på fyra områden: ett europeiskt "heta linjen"-nätverk, självreglering av industrin, filtrering samt klassificering och medvetenhet. Dessutom är kommissionen, och unionen som sådan, inblandad i G8:s arbete med att skapa ett 24-timmars kontaktpunktsnätverk. Den är också inblandad i de pågående förhandlingarna om ett förslag till konvention om cyberbrottslighet inom ramen för Europarådet, som inbegriper det specifika problemet med pedofilinriktad pornografi.

Kommissionen stöder helt och fullt den ståndpunkt som uttrycks i betänkandet, att frågan om barnpornografi på Internet bör inbegripa en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och förordningar. Vi är övertygade om att överenskommelser om gemensamma definitioner, gemensamma åtalspunkter och gemensamma straffpåföljder måste upprättas för vissa typer av brott. Vi har i resultattavlan för skapandet av ett område av frihet, säkerhet och rättvisa inbegripit en särskild åtgärd som avser att kriminalisera det sexuella utnyttjandet av barn, särskilt med avseende på barnpornografi på Internet, någonting som efterlystes av stats- och regeringscheferna vid toppmötet i Tammerfors. Ett förslag till rambeslut om gemensamma definitioner, gemensamma åtalspunkter och gemensamma straffpåföljder kommer att läggas fram efter sommaren.

Kommissionen kommer till fullo att delta i de diskussioner som kommer att äga rum i rådet inför antagandet av detta förslag till beslut, för att se huruvida ytterligare åtgärder kan och skulle vara nödvändiga. Vi välkomnar parlamentets förslag om rättslig grund: Som rambeslut bör det grunda sig på artikel 34.2 i fördraget.

Kommissionen kommer också att tillsammans med medlemsstaterna fundera över hur den kan stödja beslutets genomförande genom andra projekt som finansieras inom ramen för Stop-programmet. Dessa skulle kunna inriktas på att främja ytterligare utbildning och utbyte mellan de organ i medlemsstaterna som är ansvariga för bekämpningen av detta fenomen, som till exempel polismyndigheterna, men även domarkåren, och på ett nära samarbete mellan dessa myndigheter, Europol och det framtida Eurojus-nätverket.

Avslutningsvis önskar kommissionen meddela parlamentet att den till fullo kan stödja alla de ändringsförslag som har lagts fram av Kirkhope och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, då dessa erbjuder några mycket användbara klargöranden om definitionerna och beskrivningen av de aktiviteter som skall kriminaliseras, om åldersgränsen, om innehavsbrott och om behovet av att de myndigheter som upprätthåller lagen, polisen och domarkåren antar de tekniska instrument som är nödvändiga för att avsöka nätet och göra kampen mot pedofilinriktad pornografi till inte bara en retorisk fråga utan till en konkret åtgärd från unionen som sådan och från var och en av medlemsstaterna.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr kommissionär.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12,00.

4. Europeisk flyktingfond

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A5-0091/2000) av Frahm för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets beslut om bildande av en europeisk flyktingfond (KOM(1999) 686 – C5-0120/2000 – 1999/0274(CNS)).

  Frahm (GUE/NGL), föredragande. – (DA) Herr talman! Det rika Västeuropa blir en naturlig magnet för alla som söker skydd, för alla som flyr från förföljelse. Vår del av den uppgift som en allt större flyktingström för med sig, måste naturligtvis ha en tyngd och en storlek som motsvarar vårt välstånd, och som motsvarar vår globala och historiska roll. Men mötet mellan människor från olika kulturer är inte alltid enkelt och därför måste man hjälpa till i detta sammanhang, på samma sätt som människor på flykt skall få stöd till att starta en ny tillvaro på den nya platsen. Medlemsstaterna tar itu med dessa saker på inbördes mycket olika sätt, och så måste det ju bli, eftersom de utgår från sina olika kulturer och traditioner. Men alla flyktingar har vissa gemensamma minimibehov, och för särskilda grupper kan bli nödvändigt med yrkesmässig hjälp och stöd, så att de återigen kan få en människovärdig tillvaro. Det finns dessutom användning för råd och vägledning i samband med myndigheterna i det nya landet och i samband med själva asylansökan.

Alla flyktingar har som utgångspunkt en dröm om att kunna åka hem igen. För vissa blir drömmen verklighet, men för andra blir tiden i landsflykt så lång att det inte är realistiskt att återvända. Man får barn och vänner, man får en ny livstillvaro, barnen rotar sig i det nya landet och dessa rötter blir starkare än föräldrarnas i det gamla landet. Vissa väljer kanske därför till sist att söka medborgarskap i det nya landet. Men en rad undersökningar visar att också för de personer som förverkligar drömmen om att vända tillbaka, är det mycket viktigt att perioden i landsflykt har varit meningsfull, att man fått tillfälle att utveckla sig som människa under tiden, att man har fått tillämpa sina kunskaper, så att man inte slutar utvecklas som människa eller handikappas av tomhet, passivitet, osäkerhet och brist på vidareutveckling av kunskaperna på sitt arbetsområde. Integration och repatriering står därför inte i motsättning till varandra, och integration skall inte bara ske för personer som vill byta land för all framtid. Det är också en viktig hjälp för de som vänder tillbaka. Det kan faktiskt visa sig vara en förutsättning för att repatrieringen skall bli en framgång. Jag förstår därför inte att en del vill skilja mellan fördrivna och flyktingar.

Uppgifterna i Europa är skevt fördelade både i förhållande till medlemsstaternas storlek och deras välstånd. Europeiska flyktingfonden är ett första och mycket eftergivet försök att göra en fördelning av resurser som står i förhållande till de uppgifter den enskilda medlemsstaten har. Det handlar ju inte om förhållandet mellan antalet flyktingar och ursprungliga medborgare, det handlar om den faktiska uppgift som skall utföras. Det är inte det relativa antalet, utan det faktiska antalet det handlar om. Jag tror att en rad ändringsförslag från PPE och ELDR måste bero på ett missförstånd på detta område. Jag hoppas att diskussionen kan göra det litet mer klart vad tanken är. Men eftersom uppgiften är stor och skevt fördelad, är det naturligtvis tråkigt att fonden är så liten. Det handlar om 26 miljoner euro till det löpande arbetet till de fasta utgifterna fördelat på 15 medlemsstater. Det lämnar ju inte mycket till de medlemsstater som verkligen tagit på sig ett stort ansvar. Enligt en tysk eller italiensk måttstock måste det upplevas som det vi i Danmark kallar en "snöboll i helvetet". Dessutom finns en viss osäkerhet kring fondens ekonomiska framtid. Jag är mycket spänd på om kommissionären har några goda nyheter till oss och om man i kommissionen gjort några nya bedömningar, så att fonden kan få en framtid och inte bara rinner ut i sanden under de kommande åren. Men Europeiska flyktingfonden skall ju ändå ses som en start. Och får den en god början, och om vi får möjlighet att följa upp saken, så måste ju det naturliga vara att vi höjer beloppet så att fonden verkligen lever upp till sitt namn som Europeiska flyktingfonden.

  Buitenweg (Verts/ALE), föredragande av yttrandet från budgetutskottet. – (NL) Herr talman! Jag vill framföra mina hjärtliga gratulationer till föredragande för hennes betänkande och även tacka henne för det goda samarbete jag har upplevt som föredragande av yttrandet.

När jag läste kommissionens förslag blev jag mycket entusiastisk. Kommissionen är härigenom tydligt på rätt väg. Det är viktigt att det finansiella ansvaret för flyktingar fördelas mellan medlemsstaterna. Det är en bättre lösning än att fösa omkring människor, och det är ett villkor för att få slut på den negativa spiral som medlemsstaterna befinner sig i, i fråga om att skjuta ifrån sig det ansvar som de har enligt de internationella konventionerna.

Budgetutskottet har dock två invändningar. För det första respekteras inte budgetförordningen. Det handlar nämligen om ett flerårigt program, medan finansieringen bara är beräknad för ett år. Det andra problemet är mer omfattande. Den finansiella grundplåten på 26 miljoner för strukturella åtgärder och tio miljoner i reserven för nödåtgärder kan aldrig leda till det mål som föresvävar kommissionen, nämligen en faktisk spridning av det finansiella ansvaret. Medlemsstaterna måste dock införa allehanda strukturer och förfaranden för att fördela pengarna.

Solidaritet mellan medlemsstater och solidaritet med dem som söker skydd hotar att bli mycket betungande med en oproportionerligt stor administrativ börda. Budgetutskottet föreslår därför att det föreliggande förslaget med de angivna beloppen betraktas som ett experiment, ett mycket lovvärt experiment. Men en verklig europeisk flyktingfond kommer att kosta avsevärt mer. Hur mycket mer, det måste undersökas, och budgetutskottet har enhälligt beslutat att vi förväntar oss ett resultat i fråga om detta före den 31 mars 2001.

Kommissionen är inne på rätt väg. Låt oss nu inte villa bort oss genom begränsningar av budgetplanerna när nettoresultatet kommer att bli positivt.

  Lambert (Verts/ALE), föredragande av yttrandet från utskottet för sysselsättning och socialfrågor. – (EN) Herr talman! Till att börja med skulle även jag vilja tacka Frahm för hennes arbete och hennes beredvillighet att stödja ett antal ändringsförslag både från utskottet och från mig själv. Detta har allt för ofta varit ett mycket forcerat förfarande, som inte har tillåtit dem av oss som har varit inblandade att samarbeta på så sätt som vi skulle ha önskat för att finna de bästa lösningarna på vissa problem. Jag skulle i synnerhet vilja föra fram exemplet med fördelningen av medlen, som inte ens uppfyller kommissionens föresats att ta särskild hänsyn till länderna i Sammanhållningsfonden. Det föreslagna översynsförfarandet blir följaktligen av stor betydelse.

Asylsökande utgör inte en börda utan ett ansvar. Europeiska unionens medlemsstater är det valda målet för relativt få, jämfört med världens fattigaste länder, som de i Afrika. I ett ändringsförslag från vårt utskott krävs att alla åtgärder inom ramen för denna fond skall baseras på ett tillvägagångssätt som är utformat för att förhindra utbrott av främlingsfientlighet, rasism, diskriminering eller ojämlikhet. Det är av extra stor betydelse, särskilt med tanke på UNHCR:s kritik nyligen mot vissa partier i min egen medlemsstat, för deras uppmuntran av sådana negativa åsikter eller deras misslyckande med att angripa dem – kritik som i mina ögon är fullt berättigad.

En ändring av finansieringen som föreslås av vårt utskott avser att ge en minimisumma till varje stat, som skulle kunna användas till att öka allmänhetens medvetenhet. Mitt utskott anser att pengarna, otillräckliga för tillfället, borde användas till att förbättra de inrättningar och tjänster som erbjuds, vilket är anledningen till att vi också vill se en övergripande strategi för utvecklingen av tjänster, för att flyktingar och bortdrivna personer skall kunna spela en fullt aktiv roll i samhället som jämlikar. Att inte använda ett sådant tillvägagångssätt skulle vara kortsiktigt, vilket andra redan har påpekat.

Utskottet föreslog också att det bör finnas en större medverkan på medlemsstatsnivå när det handlar om att fastställa och utvärdera hur pengarna skall användas, inbegripet deltagande från flyktingorganisationerna själva. Vi vill också att det skall vara en plikt för den kommitté som biträder kommissionen att rådfråga andra organisationer. Hur vi tar hand om de fördrivna är en angelägenhet för samhället som helhet, inte bara för regeringarna.

  Oostlander (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Min grupp är mycket nöjd med förslaget om att inrätta en europeisk flyktingfond och även med det sätt som Frahm som föredragande har behandlat problemet på. Asylpolitiken är i akut behov av en aktion på Europanivå. Vi vill inte ha någon nedåtgående spiral där medlemsstaterna tävlar med varandra om att göra sitt eget land så oattraktivt som möjligt, som till exempel Nederländerna gjorde en gång genom att dyka upp på CNN med läckande tält som flyktingar kunde få plats i. Den sortens politik vill vi inte ha från europeisk sida. Vi vill absolut inte att det ena landet skjuter över sitt ansvar på det andra.

Inrättandet av denna fond är därför ett steg i rätt riktning. Temporärt fokuseras på den önskade solidariteten inom Europeiska unionen på ett symboliskt sätt. Det är fullkomligt riktigt att de länder som gör stora insatser per capita i förhållande till befolkningen skall vara de första som måste få finansiellt stöd. Det är också innebörden i ändringsförslaget från vår grupp. Vidare måste stödbeloppen stå i relation till de absoluta antalen. Dessa två skäl måste dock komma till uttryck genom en algebraisk formel. Det överlåter jag gärna åt tjänstemännen. Naturligtvis skall dessa insatser bedömas utifrån tillströmningen av asylsökande i varje land, hur många som beviljats flyktingstatus, självfallet i enlighet med Genèvekonventionen, och i vilken omfattning man tar emot fördrivna personer.

Såväl förslagstexten som föredraganden talar om de uppgifter som stöds av fonden. Vi är mycket glada över det breda stödet för vår idé om skräddarsydda uppgifter. Jag syftar då också på, vilket Frahm också talade om nyss, skillnaden mellan dem som individuellt har uppnått flyktingstatus och dem som åtnjuter temporärt skydd, fördrivna personer som fallit offer för massfördrivanden. Individuella flyktingar har nytta av att deras integrering på allehanda områden i Europeiska unionen, fast arbete, bostad, hela familjen rotar sig osv., kommer i gång så snabbt som möjligt.

Fördrivna personer däremot har fallit offer för massfördrivanden mot sin vilja och önskar återvända till sitt eget land. För dem måste vi söka det bästa alternativet för att ge dem chansen att återvända på ett värdigt sätt. För att uppnå detta har de behov av att kunna behålla sina egna sociala nätverk och av aktiviteter som förstärker deras framtidsutsikter när de återvänder till ursprungslandet och naturligtvis också deras självrespekt.

Ändringsförslag 19 handlar om detta vad beträffar flyktingar och ändringsförslag 21 om fördrivna personer. Vi borde egentligen uttrycka det på ett något mer klargörande sätt.

Till integrering hör enligt min uppfattning – och det är en personlig uppfattning – erkännande av de nya minoriteternas religion. Det är anledningen till mitt ändringsförslag 20, vilket jag var den ende som röstade för i utskottet, som på något outgrundligt sätt återigen har tagits upp i betänkandet, och därigenom ger det på ett eller annat sätt varje kollega som vill visa prov på sin vidsynthet på det området ytterligare en sista chans att också ta med detta ändringsförslag i betänkandet.

Det har kommit till min kännedom att Europeiska kommissionen genomför en jämförande studie beträffande medlemsstaternas asylpolitik. Jag är mycket spänd på om den rapporten verkligen kommer inom en snar framtid. Den skulle i sig själv kunna ge ett bidrag till den gemensamma politik som baseras på best practices. Det är också mycket viktigt att få denna rapport snabbt, för denna vecka behandlas i till exempel Nederländernas andra kammare – och det kommer också att ske på andra håll – på nytt en asylpolitik som är konstruerad på ett sådant sätt att den går helt i otakt med allt som sker i Europeiska unionens medlemsstater. Det förefaller mig vara ytterst oförståndigt av Nederländerna. Men kanske kommer detta att hända även på andra håll, och jag tror att man från kommissionens sida skulle kunna hålla ett öga på detta, på ett taktfullt sätt naturligtvis, men ändå hålla ett öga.

Det är logiskt att fonden huvudsakligen är inriktad på att förbättra förfarandena, men det är minst lika intressant med förfarandet på gemenskapsnivå i fråga om företeelsen fördrivna personer. Detta är ju en kategori som i allra högsta grad kännetecknas av behovet av säkerhet utan att i sammanhanget välja någon av Europeiska unionens medlemsstater som sådan.

Vi stöder likaså EU-stödet till en gemensam uppföljning som undersöker de återvändandes erfarenheter och även sörjer för garanti i viss utsträckning. Att vi helhjärtat välkomnar de egna insatser som privata organisationer och självfallet också flyktingar och fördrivna personer står för är för en kristdemokrat självklart.

Denna nya typ av strukturfond, för det är det egentligen, önskar jag för min grupps räkning all framgång, och jag vill också gratulera föredraganden, Frahm, till hennes sätt att behandla detta viktiga ämne på, varvid jag samtidigt hoppas att hon kommer att vilja acceptera mitt engagemang för skräddarsydda uppgifter: flyktingar å ena sidan och fördrivna personer å andra sidan, även i fråga om betydelsen.

ORDFÖRANDESKAP: PUERTA
vice talman

  Keßler (PSE). – (DE) Herr talman! Min grupp välkomnar detta förslag. Det är viktigt att instrumentet fortsätter att gälla under den totala femårsperioden samt att kärnpunkterna i ett gemensamt asylsystem kodifieras under denna tidsrymd. Fonden bör bidra till att utjämna de olikheter som består mellan medlemsstaterna vad gäller mottagandet och integrerandet av människor som är i behov av skydd. En förutsättning för detta är att det tas vederbörlig hänsyn till de olika faktorerna vid fördelningen av kapitalet. Det är nödvändigt att det rättsliga underlaget för fonden godkänns så snart som möjligt för att vi skall kunna garantera en kontinuerlig EU-finansiering av flyktingprojekt.

Det är välkommet att pengarna till ordinarie projekt skall särskiljas från åtgärder för akut hjälp – artikel 5. Situationer med massflykt kräver särskilda åtgärder och separat budgettilldelning. Endast på så sätt kan man faktiskt klara av ordinarie långtidsåtgärder. På lång sikt kommer en effektiv fördelning av ansvaret, vilken eftersträvas med fonderna, att kunna uppnås endast om man tacklar rådande problem med så väldigt olika kapaciteter. Detta kräver extra stöd till medlemsstater med ett mindre väl utbyggt asylsystem. Därför anser jag att det är meningsfullt med en fast summa till de medlemsstater som har problem med utbyggnaden av sina asylsystem.

Beskrivningen i artikel 3 av de uppgifter och åtgärder som är värda stöd skulle kunna leda till att man i huvudsak stöder endast åtgärder som syftar till att förbättra villkoren för att ta emot asylsökande. Det bör inte få förekomma att nödvändiga åtgärder för mer rättvisa och mer effektiva asylförfaranden härigenom åsidosätts.

Jag är av den uppfattningen att fonden bör finansiera åtgärder för att informera allmänheten om medlemsstaternas policy och praxis vad gäller flyktingar, asylsökande och andra temporärt skyddade personer. De positiva erfarenheterna från dylika åtgärder i det förgångna talar för ett fortsatt finansiellt stöd av denna typ, vilket bör göras tillgängligt för varje kvalificerad sökande.

Jag lyckönskar Frahm till hennes utmärkta betänkande och instämmer gärna i Frahms och Buitenwegs krav på att flyktingfonden skall utökas med denna summa.

  Haarder (ELDR). – (DA) Herr talman! Pernille Frahm och hennes parti har i Danmark lett kampen mot det de kallar "mer union". De agiterade mot Danmarks deltagande i den gemensamma valutan, som vi skall rösta om i september, och de har också varit negativa vid fyra av de fem tidigare danska folkomröstningarna. Jag blir därför glad när jag läser Pernille Frahms betänkande, i vilket hon inte bara godkänner, utan också ber om "mer union" i form av ömsesidig hjälp till den börda som flyktingströmmarna innebär för oss. Hon vill till på köpet att det förs över mer pengar från medlemsstaterna till EU:s flyktinghjälp. Jag håller med. Om det kommer ett stort antal albanska flyktingar till Italien eller ett stort antal baltiska flyktingar till Skandinavien, är det förnuftigare att sprida flyktingarna över hela unionen. Flyktingfonden gör det möjligt att hjälpa fler flyktingar i närområdet, där de kan upprätthålla kontakterna med familjen och sin kultur och fortsätta trycket på de tyranner som drev bort dem. Det är därför också bra att EU kan rycka ut med stöd till att klara av stora flyktingströmmar. Vi såg behovet under Kosovokrigen. Tänk om många fler från Kosovo skulle kunna få hjälp i gränslandet mellan Makedonien och Albanien. Det skulle de mycket hellre fördragit framför att bli skickade tusentals kilometer bort till avlägset belägna länder. Är det några som står enade i denna fråga, så är det Pernille Frahms och mitt parti. Herr talman! Kan vi inte göra Pernille Frahm till föredragande också för Europasamarbetet? Jag är säker på att vi kan komma överens på denna punkt.

  Boumediene-Thiery (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, kära kolleger! Det är med stor lättnad som vi mottagit förslaget till rådets beslut om att bilda en europeisk flyktingfond. Efter Kosovo, Tjetjenien och Afghanistan, för att bara nämna några av de katastrofer som dränker jorden i blod, blir det alltmer brådskande att bilda en sådan organisation. Betänkandet visar i vilken utsträckning parlamentets verksamhet kan vara till förmån för Europa. Därför stöder vi dessa förslag.

Vi skall här bara betona tre punkter. För det första: om det finns en punkt där betänkandet inte är tillfredsställande är det beträffande de ekonomiska medlen. De belopp som avsatts för fonden är mycket låga med tanke på uppgiftens omfattning – att förbättra villkoren för mottagande, integrera personer som har internationellt skydd, främja frivilligt återvändande genom att bidra till anpassningen i ursprungslandet. Dessa uppgifter är enorma och kräver betydligt högre belopp än de som ursprungligen planerats. Vi behöver medel för vår gemensamma ambition, att göra Europa till en plats för solidaritet och mottagande, som respekterar människors värdighet och värderingar för vilka tusentals personer söker asyl, bl.a. den demokratiska yttrandefriheten och freden.

För det andra är det lämpligt att i samband med förbättring av villkoren för mottagande införliva tillgång till vård för alla, skolgång för barnen samt utbildning. Familjerna är redan rotlösa på grund av exilen och behöver skolgång för barnen och utbildningsplaner för ungdomarna för att finna en viss stabilitet, främja deras sociala och ekonomiska anpassning och ett eventuellt återvändande.

För det tredje är vi många som kräver att de icke-statliga organisationerna och föreningarna som dagligen arbetar med flyktingarna skall rådfrågas såväl när det gäller att fastställa programmen som att genomföra dem. Att från denna process utesluta dem som genom sin ovärderliga erfarenhet fyller ut statens luckor skulle vara ett allvarligt misstag.

Avslutningsvis skulle jag ännu en gång vilja betona det allt mer brådskande behovet för medlemsstaterna att snabbt uppnå en gemensam lagstiftning på asylområdet. Endast ett sådant framsteg kan göra denna europeiska fond verkligt effektiv.

  Camre (UEN). – (DA) Herr talman! Låt mig för det första understryka att det danska folket genom folkomröstningen om Edinburgh-avtalet 1993, avvisade ett deltagande i EU:s rättsliga samarbete och Danmark omfattas därför inte av några förpliktelser om att låta EU bestämma vilka flyktingar man skall ta emot i Danmark. Och i anständighetens namn kan man ju inte ta emot några pengar från EU, om man inte också kommer att låta EU bestämma vilka flyktingar som skall fördelas och till vilka länder. Jag anser att det är de enskilda ländernas ansvar att själva finansiera sin flyktingpolitik, och bara av detta skäl måste jag rösta mot föreliggande betänkande. Företrädare för flyktingkommissariatet i Genève har i dansk TV gett uttryck för att bara en av tio som kommer för att få asyl har rätt till det. När man som i Danmark ändå ger asyl eller uppehållstillstånd till de flesta som kommer till landet, lämnas asylberättigade flyktingar i sticket. Danmark har världens högsta ekonomiska stödnivå för flyktingar och drar därför till sig många som bara kommer för att skaffa sig ett ekonomiskt sett bättre liv, och det handlar ju inte flyktingkonventionen om. Jag håller emellertid med Frahm om en sak och det är att 26 miljoner euro totalt sett är en alltför låg nivå. Bara i Danmark ligger stödnivån på 2 miljarder euro om året, och därför har denna lilla fond ingen som helst effekt. Vi anser därför att det är nödvändigt att vi hanterar hela fördelningen och prioriteringen av flyktinginsatsen på ett mycket mer rationellt sätt.

  Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Av flera orsaker välkomnar jag principiellt det som kommissionen har lagt fram. För det första därför att kommissionen ger medlemsstaterna en signal om att de inte är ensamma med problemet med migrationen, med flyktingarna, med de fördrivna. För det andra därför att man gör upp med åtminstone en delaspekt av ansvarsfördelningen, och för det tredje därför att kommissionen erbjuder en differentierad katalog av uppgifter för två olika grupper, nämligen för erkända flyktingar å ena sidan samt för fördrivna, dvs. för temporärt skyddssökande å den andra. Jag välkomnar förslaget eftersom målgrupperna definieras precist, eftersom villkoren för mottagandet bör förbättras och integrerandet av flyktingar främjas och eftersom återintegreringen av temporära flyktingar skall främjas.

Dock delar jag inte åsikten att Frahms betänkande kan antas nästan utan kritik, för jag anser att åtgärder som överskrider dessa definierade uppgifter inte gagnar målet. För det första står inte resurserna till förfogande, för det andra är det helt andra grupper ni talar om när ni på en punkt talar om grupper i behov av särskilt stöd. Det är definitivt tal om personer i enlighet med Genèvekonventionen.

Inte heller stöder jag era förslag som rör motstridiga åtgärder för grupperna. När det handlar om flyktingar finns det andra åtgärder än när det handlar om fördrivna. Ni kan inte kräva av fördrivna människor, som i första hand vill återvända till sitt hemland, att de skall integreras på arbetsmarknaden i mottagar- och värdlandet. Detta strider mot de grundläggande intentionerna.

En förändring borde vi emellertid eftersträva vid fördelningen av resurserna där antalet flyktingar och fördrivna per invånare i en medlemsstat måste få utgöra basen.

En sista punkt som jag vill kommentera – och jag förstår inte varför Frahm inte vill göra det – är att vi även måste få möjlighet att ställa kapital till förfogande för uppsamlingslägren för flyktingar. Ni avvisar detta. För mig är det helt obegripligt varför, för detta är det första ankomststället, det första stället att ge konkret hjälp på, att skynda på processerna och att driva flyktingintegreringen vidare.

Trots alla de åtgärder som vidtas får vi emellertid inte lämna obeaktat att det finns ett mål som inte har tagits upp här, nämligen hänsynen till den personliga ansvarsfördelningen. Var snälla och gör det när dessa nödvändiga och positiva åtgärder skall genomföras.

  Terrón i Cusí (PSE). – (ES) Herr talman! Först vill jag gratulera föredraganden, Frahm, eftersom jag tycker att hon verkligen har gjort ett bra arbete. Hennes betänkande uttrycker dessutom parlamentets glädje. För oss är bildandet av denna fond en god nyhet.

Vi har ända sedan 1997 konsekvent försökt arbeta i denna riktning och ser nu några framsteg. Men för att framgången skall bli fullständig behöver vi en rättslig grund för att kunna fortsätta arbetet med att förbättra mottagningen, integrationen eller, förbättrade villkor när flyktingar eller personer med asyl i Europeiska unionen vill återvända. Detta är de olika arbetslinjerna. Vi måste kunna garantera alla tre, och jag håller med om att vi skall ha en reserv för att kunna ta emot fördrivna människor utan att äventyra genomförandet av förbättrade infrastrukturer och bättre praxis i unionen.

När det gäller fördelningen av medel, måste vi ta hänsyn till solidariteten med de länder som har ett stort åtagande gentemot flyktingarna, men också till – så som sägs i betänkandet – att länder med mindre tradition av mottagande – som mitt eget land – förbättrar sina infrastrukturer och tjänster för att komma på samma nivå som övriga länder och åta sig – eftersom jag anser att detta måste vara målet – högre kvoter av tillsammans med övriga länder i Europeiska unionen.

Den roll medlemsstaterna bör ha och deras arbete för att genomföra detta är viktiga. Men jag skulle vilja påpeka att vi också bör använda erfarenheterna från andra fonder, särskilt strukturfonderna, för att i denna hantering, förutom medlemsstaterna, även dra in de lokala och regionala myndigheterna samt organisationer som företräder det civila samhället. Detta skulle innebära ett mervärde, eftersom kontakterna med de icke-statliga organisationerna och de lokala myndigheterna kan bidra till att bekämpa rasismen, att få med det civila samhället och att informera medborgarna i mottagarländerna om betydelsen av att flyktingarna får asyl och fristad. Dessutom skulle vi, genom att utnyttja det arbete som redan har bedrivits i dessa fonder, kunna främja samspelet mellan dem. Vi måste ha ett sammanhängande politiskt arbete i båda fonderna.

Slutligen ansluter jag mig kraven om större finansiella anslag till Europeiska flyktingfonden.

  Ceyhun (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Först vill jag likaledes tacka föredragande Frahm för detta härliga, omfångsrika betänkande. Förvisso vill jag liksom hon skildra några problem som enligt vår åsikt fortfarande är viktiga och måste korrigeras. Fördelningskriterierna, som anpassar sig efter det genomsnittliga antalet asylsökande och erkända flyktingar liksom efter kvalitén på projekten, räcker möjligen inte till för att få till stånd en rättvis ansvarsfördelning. I praktiken kommer sannolikt de länder som tar emot störst antal flyktingar att tilldelas störst anslag. Så långt är det korrekt, men därmed får de andra EU-staterna inte komma till korta och i slutändan får inte heller de flyktingar som inte nödvändigtvis är så många i just dessa länder vara de som drar nitlotten.

Återstår att beaktas gör också de finansiella resurser som skall sättas in, vilka måste stå i förhållande till de uttalade målsättningarna. Finansieringen måste garanteras fram till 2004. Hittills innehåller finansieringsöversikten ännu inget tydligt uttalande om tiden efter 2001. Om vi kan besvara just denna fråga, blir det meningsfullt. Endast på så sätt kan den Europeiska flyktingfonden sättas in på ett både meningsfullt och effektivt vis.

  Berthu (UEN). – (FR) Herr talman! Det är rimligt att Europas stater visar prov på solidaritet vid exceptionellt, massivt och plötsligt tillflöde av flyktingar som tvingas iväg av en yttre katastrof. Men det som kommissionen i dag föreslår oss är helt annorlunda. Det handlar om att inrätta en permanent europeisk fond, som kommer att dela ut anslag för att hjälpa medlemsstaterna att hantera det normala flödet av verkliga eller falska flyktingar. Detta förslag ger upphov till ett stort antal frågor.

Kan medlemsstaterna inte längre själva hantera de flyktingar de tar emot under normala förhållanden? På vilket sätt skulle deras situation förbättras om de lämnar pengar till Bryssel för att Bryssel sedan skall betala tillbaka dem? Kommer det att finnas länder som blir nettobidragsgivare och andra som blir nettobidragsmottagare? Om svaret är ja, vilka blir det i så fall? Svaren finns ingenstans i de betänkanden man överlämnat till oss. Det finns inte ens minsta tabell med siffror över antalet flyktingar i dag i de olika länderna i Europa.

Man föreslår oss alltså ännu en gång att fatta ett viktigt beslut i blindo. Det är desto mer oroande som det planerade systemet i sig självt riskerar att påskynda den okontrollerade utvecklingen eftersom den omedelbara kostnadslättnaden för varje stat kan försvaga dess vaksamhet, vilket slutligen ökar den totala kostnaden för alla. Det är en underlig effekt som försäkrarna känner till väl.

Denna risk är i sin tur desto större som den föreslagna texten på ett mycket otydligt sätt definierar vem som skall betraktas som flykting. Naturligtvis finns där flyktingar enligt betydelsen i Genèvekonventionen från 1951 – vilket är normalt – men man ser också att alla sorters kategorier tvångsförflyttade människor kan läggas till, inbegripet personer som tagits emot inte på grund av internationella åtaganden utan endast på grund av lagstiftning, beslut eller nationella tillämpningar.

Under dessa förhållanden är risken för onda cirklar och en okontrollerad ekonomisk utveckling mycket stor, herr talman, och det framgår för övrigt av betänkandet när det där sägs att de planerade anslagen – 36 miljoner euro ändå – är betydligt lägre än den potentiella efterfrågan. Om vi vill minska denna risk anser Gruppen Unionen för nationernas Europa att det bara finns en enda lösning: behålla varje medlemsstats ekonomiska ansvar för att ta emot flyktingar och behålla den europeiska solidariteten endast vid exceptionella och dramatiska omständigheter.

  Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Många av oss har flera gånger krävt ett skapande av den europeiska flyktingfonden. Det var nödvändigt med de uppenbara exemplen från Kosovo – och i mindre skala från Östtimor – för att vi tydligare skulle se det uppenbara behovet av denna fond. Amsterdamfördragets ikraftträdande gjorde det möjligt att gå in på denna nya europeiska politik för asyl och invandring, vilken, som Oostlander redan har betonat, går ut på en solidaritet mellan medlemsstaterna, med mekanismer för att uppnå en balans i ansträngningarna hos de medlemsstater som tar emot dessa flyktingar, och för att dessa på kort och på lång sikt skall kunna klara de ansträngningar som detta mottagande innebär.

Vi tycker att det är riktigt att fonden skall ha en nödkomponent som skall tillämpas vid masstillströmning av människor som befinner sig i en internationell skyddssituation, men som samtidigt garanterar finansieringen av strukturpolitiska åtgärder, det vill säga, som inom ramen för ett flerårigt program gör det möjligt att ge ett effektivt stöd till åtgärder för att i första hand förbättra mottagningsvillkoren, för det andra att främja integrationen, för det tredje att underlätta för frivillig återflyttning och för det fjärde att underlätta återanpassningen.

Erfarenheterna från Kosovo visar att en stor del av de fördrivna människorna, inklusive människor med flyktingstatus, var beredda att återvända till sitt ursprungsland så snart nödvändiga villkor var uppfyllda. Jag skulle alltså vilja framhålla det som Pirker redan har nämnt: skillnaden mellan invandring och tillfälliga flyktingar. Det som i ett fall hör till stöd- och integrationspolitiken, bör i andra fall, i flyktingarnas eget intresse, vara en politik för att stödja ett återvändande till det land eller region varifrån de har tvingats fly. Dessa två situationer är annorlunda och kräver olika lösningar. Att blanda ihop dem är att ge efter för demagogin. Jag skulle också vilja framhålla behovet att skynda på skapandet av rättsliga instrument som gör det möjligt att använda medel i fonderna vilka redan är anslagna till detta ändamål i budgeten för år 2000. Det är också nödvändigt att fastställa specifika regler om organisatoriska kriterier och förutsättningar för tilldelningen av dessa fonder samt för respektive kontrollmekanismers verksamhet.

  Vitorino, kommissionen. – (FR) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att för kommissionens räkning tacka Frahm, föredragande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för hennes utmärkta arbete, kvaliteten i hennes betänkande och dess stöd till kommissionens förslag.

Ni vet bättre än jag att förslaget till rådets beslut om denna fond antogs av kommissionen den 14 december 1999. Den är helt i linje med ett synsätt, mitt personliga synsätt, som jag framförde vid utfrågningen i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Fonden samlar i ett enda instrument stödet till medlemsstaternas åtgärder när det gäller mottagande, integrering och frivilligt återvändande för flyktingar och tvångsförflyttade personer, som tidigare var föremål för gemensamma åtgärder och pilotprojekt på grundval av anslag som varje år skrevs in i gemenskapernas budget på initiativ av Europaparlamentet.

Fonden syftar inte till att ersätta medlemsstaternas ansträngningar när det gäller mottagande och integrering av flyktingar, utan utgör ett första steg som betonar en grundläggande politisk aspekt av en europeisk strategi: strategin när det gäller asyl måste grundas på ett delat ansvar på europeisk nivå. Jag tror att godkännandet av denna fond bidrar till att visa att på detta område kan Europeiska unionen i sig tillföra ett mervärde till varje medlemsstats ansträngningar.

Vi inrättar en europeisk flyktingfond för en första period om fem år. För år 2000 uppgår totalanslaget till 36 miljoner euro, varav 10 går till katastrofhjälp. Jag förstår fullständigt föredragandens kommentarer om att detta belopp är otillräckligt med tanke på det stora behovet och fondens egna ambitioner. Kommissionen har redan för budgetutskottet framfört sin avsikt att i den preliminära budgeten för år 2001 föreslå lösningar som garanterar den ekonomiska hållbarheten för fonden under de fem kommande åren. Kommissionen kommer med andra ord att föreslå en ökning från 36 miljoner euro för år 2000 till 45 miljoner euro för de kommande åren, så att totalanslaget för dessa fem år uppgår till 216 miljoner euro. Det tror jag är ett första steg i rätt riktning.

Den europeiska flyktingfonden är ett instrument för solidaritet mellan medlemsstaterna vars målsättning – det har redan betonats av flera talare – är att bidra till balansen i de ansträngningar som avses i artikel 63.2 stycke b i fördraget. Man planerar därför en proportionell fördelning av resurserna mellan medlemsstaterna: å ena sidan i förhållande till det antal asylsökande de erhåller (två tredjedelar av resurserna) och å andra sidan i förhållande till det antal flyktingar de hyser på sitt territorium (en tredjedel av resurserna).

Jag förstår varför man föreslagit att antalet flyktingar skall beaktas i förhållande till den totala befolkningen i varje medlemsstat. Jag måste erkänna att kommissionen själv försökt beakta detta kriterium, men det föreföll oss mycket svårt att finna en matematisk lösning som verkligen innebär att man kan respektera principen med fördelning av kostnader och ansträngningar och som innefattar detta kriterium. Jag är fullständigt beredd att granska konkreta lösningar, men man får inte stanna vid att tillkännage principen. Vi måste finna den konkreta lösningen och jag måste erkänna att det inte är enkelt.

Den europeiska flyktingfonden kan medfinansiera medlemsstaternas åtgärder upp till 50 procent, en andel som kan höjas till 75 procent i medlemsstaterna som omfattas av Sammanhållningsfonden. Förslaget till beslut innefattar också möjligheten att ur en reserv på 10 miljoner euro finansiera brådskande åtgärder vid massiv tillströmning av flyktingar. I det hänseendet erbjuder förslaget en första lösning på den begäran som uttrycktes av Europeiska rådet i Tammerfors.

Jag har redan tillsammans med mina kollega Michaele Schreyer inlett en diskussion om möjligheten att vid en katastrofsituation mobilisera ytterligare medel utifrån omfattningen av behoven. Det som oroar mig på detta område och det vi strävar efter är en ekonomisk mekanism, men också en administrativ, som är tillräckligt bra för att effektivt motsvara behoven i en katastrofsituation, eftersom man tyvärr eller lyckligtvis inte kan förutse de behov som uppstår vid katastrofsituationer som i Kosovo.

Urval och förvaltning av fondens projekt, när det gäller strukturen, delegeras till medlemsstaterna inom ramen för önskemål om medfinansiering. Villkoren för genomförande, kontroll, uppföljning och utvärdering inspireras av gällande bestämmelser för strukturfonderna.

När det gäller ändringsförslagen har kommissionen noggrant noterat alla inlämnade ändringsförslag och kan, med förbehåll för ändringar när det gäller formen i vissa fall, acceptera principerna som ligger till grund för vissa av dem och som syftar till att i inledningen bättre fastställa målsättningarna för den europeiska flyktingfonden eller göra vissa bestämmelser mer precisa. Det gäller bl.a. erinran i inledningen om betydelsen av de icke-statliga organisationernas åtgärder, vissa användbara preciseringar, såsom öppenhet i processen med att välja ut projekt eller nödvändigheten av att främja projektens kontinuitet i tiden. Principen med ett minimideltagande från fonden gör det möjligt för alla delstater att, oberoende av flyktingströmmens omfattning, lämna ett effektivt stöd.

Kommissionen kan däremot inte ansluta sig till andra ändringsförslag, särskilt ändringsförslagen som gäller budgetteknik. Dessa blir faktiskt utan grund, om budgetmyndigheten fastställer kommissionens förslag som syftar till att precisera fondens bidrag till i storleksordningen 216 miljoner euro under fem år. Kommissionen kan inte ansluta sig till ändringsförslagen som handlar om medlemsstaternas strategi och om inrättandet av ett partnerskap med de olika aktörer som berörs av asylpolitiken. Det handlar egentligen om en första erfarenhet av ett decentraliserat program på asylområdet. Behöriga nationella myndigheter är inte alls förtrogna med dessa förfaranden. I detta beslut bör allt som skulle kunna öka arbetsbördan och försena processen undvikas, för att inte tala om att de belopp som står på spel för närvarande inte är enorma och att godkännandet av beslutet under detta år, för år 2000, endast ger oss litet tid för att förbereda förfrågningarna om medfinansiering. Kommissionen föreslår att man skall låta sig inspireras av vissa idéer som förts fram i ändringsförslagen, inom ramen för fastställandet av de praktiska villkoren för att genomföra detta instrument och den dialog som kommer att upprättas med ansvariga nationella enheter.

När det slutligen gäller ändringsförslagen, som syftar till samarbete med kandidatländerna, tror jag man måste vara mycket tydlig. Fonden har som målsättning att bidra till balansen mellan medlemsstaterna när det gäller dessa insatser. Vi bör inte späda ut dessa redan blygsamma resurser mellan andrahandsmålsättningar. Ett sådant samarbete med kandidatländerna skulle konkurrera med andra program, särskilt Phare-programmet, om överföringen av gemenskapens regelverk på lagstiftningsområdet och uppbyggnaden av behöriga myndigheter i länderna i Central- och Östeuropa.

Sammanfattningsvis, herr talman, gläds kommissionen åt Europaparlamentets stöd till detta initiativ. Jag tror att vi tillsammans i dag påbörjar en resa för troheten mot asylens värderingar, en resa för att visa att vi alla kan anta utmaningen med den europeiska solidariteten på asylområdet.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Vitorino.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

5. Starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om andrabehandlingsrekommendation (A5-0080/2000) för utskottet för ekonomi och valutafrågor om

rådets gemensamma ståndpunkt (12004/2/1999 – C5-0306/99 – 1998(0252(COD) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om att starta och driva verksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, och om

rådets gemensamma ståndpunkt (12005/1/1999 – C5-0307/99 – 1998/0253/COD) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 77/780/EEG om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (föredragande: Kauppi)

  Kauppi (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! De två direktiven om tillsyn av verksamheten hos instituten för elektroniska pengar är av yttersta vikt för e-handelns utveckling i Europeiska unionen. Syftet har varit att säkerställa den finansiella integriteten hos instituten för elektroniska pengar och att hjälpa till att utveckla en miljö som främjar utvecklingen av detta nya betalningsmedel.

Eftersom hänsyn har tagits till många av de ändringsförslag som lades fram av parlamentet i den första behandlingen, anser jag personligen att parlamentets åsikter har införlivats i den gemensamma ståndpunkten i tillräcklig utsträckning.

Den gemensamma ståndpunkten återspeglar en kompromiss som nåddes efter långvariga förhandlingar i rådet. Jag är fullt medveten om det faktum att varje ändring av rådets gemensamma ståndpunkt sannolikt medför en påtaglig risk för att direktivet kommer att gå förlorat i förlikning, eftersom direktivet var, och fortfarande är, en mycket ömtålig kompromiss. Som föredragande har jag försökt undvika att driva direktivet till ett förlikningsförfarande. Jag lade fram ett kompromissförslag, som tyvärr inte godtogs i min politiska grupp. Jag tror inte att vi skulle kunna nå ett slutresultat som skulle tjäna samtliga berörda parters intressen bättre än vad denna gemensamma ståndpunkt gör.

Så frågan för oss, som ledamöter i Europaparlamentet, är huruvida de ändringsförslag som har lagts fram är absolut nödvändiga, om vi väger dem mot risken att förlora denna tillsynsram helt och hållet. Det skulle innebära att situationen skulle förbli osäker från konsumenternas synvinkel. Jag vill också påminna kollegerna om att de ändringsförslag som nu har lagts fram är nya och därför inte grundar sig på parlamentets ståndpunkt i den första behandlingen. De är alla de ändringsförslag som lades fram av Europeiska centralbanken (ECB), vilka enhälligt förkastades av rådet.

Jag är också rädd för att vi genom att betona Europeiska centralbankens ståndpunkt vad beträffar kontrollen över den monetära stabiliteten, kommer att orsaka svåra problem för de medlemsstater som inte hör till euroområdet. Vi måste hålla i minnet att ECB inte har någon vetorätt när det rör sig om Europeiska gemenskapernas lagstiftning . ECB:s kontroll över den monetära stabiliteten grundar sig på EG:s grundfördrag, och den bör inte utvidgas genom bestämmelserna i EG-direktiv.

Med ändringsförslagen 1 och 2 läggs orden "till parikursen" till betänkandet. Dessa extra ord är inte absolut nödvändiga, då villkoren för inlösen föreskrivs i artikel 3. I den artikeln underförstås att inlösen kommer att ske till parikursen, såvida det inte finns några skäliga omkostnader som skulle kunna dras av från parikursen. I det senare fallet skulle de extra orden inte tillföra någonting, och de skulle vara vilseledande för kunden . Att lägga till orden "till parikursen" till artikel 3.1 kan vilseleda konsumenten, eftersom det alltid är tillåtet att dra av de omkostnader som är strikt nödvändiga för att utföra en viss operation.

I överensstämmelse med den gemensamma ståndpunkten kan medlemsstater tillåta att deras behöriga myndigheter undantar tillämpningen av en del eller alla bestämmelser i förslaget till direktiv. Undantag får göras i fall när den totala summan utgivna elektroniska pengar är begränsad och när de utgivna elektroniska pengarna godtas som betalningsmedel bara av ett begränsat antal företag. Till exempel skulle undantag kunna användas för betalkort inom universitetsområden eller för lokala transportsystem. I alla dessa fall gäller också att den högsta tillåtna summan som får lagras är 150 euro. Dessutom kommer de undantagna strukturerna inte att kunna dra nytta av bestämmelserna i den inre marknaden-passet.

Dessa begränsade nationella strukturers verksamhet kan inte, med avseende på den finansiella stabiliteten, jämföras med stora e-penningstrukturers eller kreditinstituts verksamhet. Det är inte sannolikt att dessa begränsade strukturer ger upphov till några "spilleffekter" som skulle kunna riskera stabiliteten på finansmarknaderna. Dessutom kommer dessa nationella begränsade strukturer inte att lämnas utan tillsyn, eftersom det i texten krävs att varje undantag förutsätter ett särskilt beslut av tillsynsmyndigheterna. Undantagna institut skulle därför alltid vara registrerade och övervakade av tillsynsmyndigheterna .

Med ändringsförslagen 3, 4 och 5 minskas undantagens omfattning. Det var i rådet tydligt att priset för att få ett direktiv var att inbegripa undantag som ett alternativ. Rådet kunde enas om sin gemensamma ståndpunkt bara för att det kände att ett direktiv som inbegrep undantag men som ökade regleringen och tillät konkurrens på en inre marknad var bättre än inget direktiv alls. Kommissionen kom fram till samma sak. Ju snabbare direktivet antas och införlivas, desto snabbare kommer den förbättrade förordningen att träda i kraft. Om detta ändå leder till problem i praktiken, finns översynsklausulen i artikel 11 att tillgå i reserv.

Herr talman! Det finns för närvarande inget krav på tillsyn av nationella e-penningstrukturer. Därför anser jag att Europaparlamentet inte bör anta några av ändringsförslagen, eftersom risken då finns att hela direktivet går förlorat.

  Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Herr kommissionär! Vad gäller detta direktiv vill jag principiellt säga att det överensstämmer med målet att för det första reagera på den snabba tillväxten av de elektroniska betalningsmedlen, att för det andra att skapa ett gemensamt rättsligt underlag för dessa och att för det tredje sörja för en likviditetsgaranti som skapar säkerhet och skydd för konsumenterna. Av denna anledning välkomnar vi direktivet. Vi välkomnar även att icke-bankerna i detta sammanhang underställs en bestämd banktillsyn samt att en minimireserv föreskrivs. Vidare välkomnar vi att det inte finns några undantag i plikten vad gäller återväxling.

Föredraganden påpekade redan när hon begärde ordet att det trots det principiella bejakandet av riktningen i och nödvändigheten av direktivet fanns några ändringsförslag på ena sidan samt några diskussionsområden som sträcker sig utöver detta. Trots att föredraganden tillhör min grupp och att jag uppskattar hennes engagemang mycket, finns det en sak som jag tillbakavisar för de ledamöters skull som har uttryckt tvivel och ställt frågor, nämligen konstaterandet att alla ändringsförslag är ändringsförslag som kommer från Europeiska centralbanken (ECB). ECB kan inte resa några ändringsförslag här, och detta insinuerar att det var på uppdrag av tredje part och inte av eget beslut och på eget ansvar som alla ledamöter som har kommit med ändringsförslag har lämnat in sina frågor och ändringsförslag, vilka för övrigt samtliga antogs enhälligt i utskottet för ekonomi och valutafrågor eftersom betänkandet när det antogs enhälligt inkluderade ändringsförslagen.

Vad är det nu det handlar om? I dessa överväganden och frågor, vilka inte ifrågasätter det principiella godkännandet, handlar det om fyra områden, i princip handlar det om frågan: Är undantagsbestämmelserna i artikel 8 för brett formulerade, respektive borde de inte formuleras snävare? Snävare av den anledningen – och den frågan instämmer utskottet för ekonomi och valutafrågor i – att frågan rör vilka konsekvenser dessa omfattande undantagsbestämmelser får för kontrollen av penningbeståndet. Vilka effekter har dessa omfattande undantagsbestämmelser för penningstabiliteten? Skulle inte denna omfattande uppräkning av undantagsbestämmelser under vissa omständigheter kunna leda till kringgående manövrer och att undantaget därmed blir till regel?

Det är den här frågan om kontroll av penningbeståndet och om stabiliteten liksom frågan om därmed inte undantaget skulle kunna bli till regel som har lett fram till ändringsförslagen. Om rekommendationen här skulle godkännas utan ändringsförslag, ber jag kommissionen och rådet att använda sig av det som står i direktivet och inom kort framlägga en rapport för parlamentet om konsekvenserna av riktlinjerna, inklusive eventuellt nödvändiga ändringsförslag. Vi kommer att sätta värde på det.

  Randzio-Plath (PSE). – (DE) Herr talman! Ännu har elektroniska pengar inte nått samma betydelse inom Europeiska unionen som e-ekonomin, e-handeln, e-Europa. Naturligtvis måste vi se till att stärka Europa i dess konkurrenskraft gentemot Förenta staterna även på detta område. Införandet av euron kommer säkert att bli ett positivt bidrag, och därför är det faktiskt hög tid att vi också får ett enhetligt regelverk så att den elektroniska affärsverksamheter också kan tryggas.

Jag tror att elektroniska pengar kommer att vinna tyngt inte bara i affärslivet, utan också bland konsumenterna, just av den anledningen att de förberedande säkerhetsåtgärderna på Internet uppfattas som otillräckliga, och att många därför tvekar att välja just denna möjlighet. Man tvingas konstatera att de elektroniska pengarna i dag snarare äger raritetsvärde än bruksvärde inom Europeiska unionen. Detta måste förändras! Härvidlag skall det även påpekas att dessa elektroniska betalningssystem heller inte fungerar inom den Europeiska unionen eftersom kompatibiliteten inte har garanterats. Jag anser att detta bör beaktas också när vi i framtiden kommer att propagera för detta betalningsmedel. Det måste vi göra även i konsumenternas intresse eftersom detta sparar kostnader.

Utgivningen av elektroniska pengar har dock inte enbart att göra med förenkling eller säkerhetsåtgärder för betalningsprocesser, utan det är faktiskt finansstabiliteten och betalningssystemens funktionssätt som berörs. Därför behöver vi ett enhetligt regelverk, och vi skall veta att farhågorna uppkommer i synnerhet i de fall då elektroniska pengar inte bara kvittas mot kontanter eller genom motsvarande avräkning på bankkontot, utan när e-pengarna ges på kredit. Jag tror att det är den speciella orsaken till att man fruktar instabilitet i stället för den stabilitet som vi ju vill garantera i Europeiska unionen. Därför menar jag att artikel 8, som är en utvidgning av undantagsmöjligheterna, skapar ett för brett spelrum för bedömningsfrågor. Detta kan få till följd att många institut för elektroniska pengar inte kommer att beröras av de föreskrifter som gäller för kreditinstitut. Detta kan inte vara fallet, detta bör inte få vara fallet, och vi alla vet att nationell utgivning av elektroniska pengar i dag inte alls kan garanteras längre om vi tar en titt särskilt på formuleringen i artikel 8 c.

Rådets ändringsförslag som utvidgar pengarnas användningsområde kan inte vara konsumenttillvänt. Vi behöver elektroniska pengar som är giltiga i en bestämd omgivning. Just därför måste detta beröra hela det europeiska giltighetsområdet och inte bara det nationella. I övrigt anser jag även att de institut som ger ut elektroniska pengar borde behandlas lika. Säkerligen är det även viktigt att tänka på Europeiska centralbankens roll – regleringen av penningmängden till exempel. Men framför allt är det konsumenterna jag tänker på. Om elektroniska pengar även kan användas utan inskränkningar på Internet och för mobiltelefonerna så kan även detta bli kontraproduktivt. I så måtto kan jag inte rösta för den nya formuleringen i artikel 8 c. Jag anser att vi i de elektroniska pengarnas tidsålder måste göra allt för att stärka konsumenternas förtroende och för att förhindra att konsumenterna inte lutar sig mot klippor som saknar stabilitet.

  Huhne (ELDR) – (EN) Herr talman! Det är mycket beklagligt att denna gemensamma ståndpunkt, som har sammanställs med stor omsorg av rådet och i vilken vederbörlig hänsyn har tagits till parlamentets åsikter i den första behandlingen, nu är på väg att rivas upp. Jag anser att vi kommer att förlora ett ganska så användbart stycke lagstiftning, med vilket vi skulle ha fått på plats en nödvändig ram för tillsyn av ett av tillväxtområdena när det gäller finansiella tjänster, nämligen lagringen av kontanter på plastkort och andra former av elektroniska pengar.

De farhågor som har uttryckts av Europeiska centralbanken, som till stor del, men kanske inte fullständigt, har beaktats, framförs på ett sätt som sannolikt kommer att skada möjligheterna för denna verksamhet att utvecklas. Farhågorna, särskilt när det gäller undantagen, är obefogade, just på grund av att undantagen skulle vara mycket begränsade: de skulle vara begränsade till endast 150 euro för varje enskilt kort. Varje utgivare skulle övervakas av nationella myndigheter, och vi vet att risken för tillväxt av penningmängden till följd av denna typ av utgivande skulle vara ytterst liten, mot bakgrund av den typ av strukturer som redan är i drift i ett antal medlemsstater: till exempel skulle en student på ett universitetsområde kunna använda sitt plastkort till att köpa någonting i en bar, i en matservering eller i universitetets bokhandel.

Verkligheten är att andra centralbanker i gemenskapen – i synnerhet Sveriges Riksbank och Bank of England – inte hyser dessa farhågor för att penningmängden skall öka. Om vi ser på verkligheten för ECB:s farhågor under de senaste åren, kan vi se att det inte har funnits något stabilt samband mellan penningmängden och tillväxten av den nominella inkomsten. Omloppshastigheten har varierat avsevärt, på grund av den utveckling som har ägt rum på området för finansiella tjänster, och detta är rätt och slätt en ny del av denna utveckling. Det var anledningen till att Bundesbank själv, under åren innan ECB tog över ansvaret för penningpolitiken i eurozonen, inte kunde respektera tillväxten för sina penningmängdsmål.

Vad vi har här är ett försök, när vi ser att en bestämd teori för monetär kontroll inte fungerar och inte överensstämmer med verkligheten, att pressa denna verklighet tillbaka in i teorin, till förfång för medlemsstaternas innovativa förmåga och deras finansiella system. Det är mycket beklagligt. Kommissionen har fört in en mängd säkerhetsanordningar, som rådet har diskuterat noggrant, och jag hoppas innerligen att vi kommer att ge vårt fulla stöd till rådets gemensamma ståndpunkt i denna fråga.

  Gallagher (UEN). – (EN) Herr talman! Från och med januari 1999 har euron varit den nya valutan i större delen av Europeiska unionen. Sedan dess har det inte längre funnits några växelkursrisker, och konsumenternas kostnader för att föra pengar över gränserna och för att växla kontanter från en valuta i euroområdet till en annan borde, teoretiskt sett, ha minskat kraftigt.

Finansinstituten i Europeiska unionen är förpliktigade att avsevärt sänka konsumenternas kostnader för att överföra pengar från ett euroområde till en annan. Vi kan påminna oss om att Europeiska konsumentorganisationen, som företräder Europeiska unionens konsumenter, genomförde en omfattande undersökning om avgifterna för gränsöverskridande betalningar så sent som förra året. Slutsatsen för undersökningen visade tydligt att konsumenternas kostnader för att överföra pengar från ett land till ett annat i Europa fortfarande är för höga.

Med den beräknade ökningen av elektronisk handel under de närmaste åren, kommer höga bankavgifter för valutaväxling att utgöra ett allvarligt hinder för konsumenterna vid handel över Internet. Det är viktigt att konsumenterna inges med tillförsikt när det gäller elektroniska betalningar, genom att en rättslig ram upprättas. Undersökningen visade också att konsumenterna fortfarande debiteras mycket mer för gränsöverskridande överföringar än för nationella överföringar. Det är obegripligt. Euron har avlägsnat växelkursriskerna, och kostnaderna borde ha minskat avsevärt.

Jag välkomnar det direktiv om gränsöverskridande kreditöverföringar som nu gäller i unionen. Sammanfattningsvis anser jag att det nya direktivet om gränsöverskridande överföringar verkligen är en god nyhet för unionens konsumenter. Det är också en god nyhet för finansinstituten.

  Skinner (PSE). – (EN) Herr talman! I likhet med några av de tidigare talarna denna kväll, är jag mycket glad över att rådet lade fram detta förslag. Jag tror inte att det kommer att bli hjälpt av de ändringsförslag som har lagts fram här i parlamentet i dag eller, förvisso, i vårt utskott. Vad de än säger om att de i slutändan var tvungna att rösta om betänkandet i sin helhet i utskottet, övertygar det mig inte om att vissa utskottsledamöter inte också var intresserade av vissa av dessa ändringsförslags effekter.

Vissa av möjligheterna för denna gryende marknad, som vi just nu ser börja ta form i Europeiska unionen, kommer att påverkas av vissa av de förslag som läggs fram. Samtidigt som penningmängden naturligtvis är av ett mycket direkt intresse för varje centralbank, finns det i detta fall inga belägg för att förslaget kommer att få den effekt som alla antyder att det kommer att få, d.v.s. att elektroniska pengar kommer att vara någonting annat än ett hjälpmedel för växling, en inlösbar kupong, om ni så vill, eller en mekanism som man räknar med kommer att användas för handel. På grund av just de begränsningar som Huhne talade om, är detta naturligtvis mycket hårt kontrollerat genom rådets föreslagna undantag och i synnerhet av vissa av de förnuftiga kompromisser som föreslogs tidigare.

Jag personligen och PSE-gruppen skulle helhjärtat kunna stödja någonting i stil med kompromissen i ändringsförslag 5, som Kauppi lade fram i utskottet; men jag fruktar att om ändringsförslagen 3 och 4 antogs här i parlamentet denna vecka, skulle vi få se denna lagstiftning falla. Tvivla inte på det, denna lagstiftning skulle falla. Jag skulle mycket allvarligt oroa mig över motiven för de personer som skulle vilja se denna lagstiftning falla, för varje vakuum som skulle skapas skulle vara ett vakuum som Europeiska centralbanken skulle dra fördel av. Som en institution som har hållit varje form av reglering som bestäms här eller på annan plats utanför, tycker jag att det är en oroande tanke.

Tillåt mig att be alla kamrater och kolleger som i dag befinner sig i detta rum att begrunda effekterna av de ändringsförslag som skulle kunna gå igenom denna vecka, skadorna som de skulle kunna orsaka, den förtroendekris som helt säkert skulle följa och den skada som de skulle åsamka denna gryende marknad.

  Bolkestein, kommissionen. – (EN) Herr talman! Tillåt mig att först uttrycka kommissionens uppriktiga tack för det arbete som Kauppi har utfört. Vi uppskattar verkligen detta arbete och hennes betänkande, för det berör en fråga som är viktig inte i första hand för regeringarna, utan framför allt för de enskilda medborgarna i Europeiska unionen, som Randzio-Plath sade för en liten stund sedan. Tillåt mig också att uttrycka Europeiska kommissionens uppskattning för det ihållande stödet från parlamentet för e-penninginitiativet och, förvisso, för alla kommissionens e-handelsinitiativ.

Kommissionen har lagt märke till det goda och omfattande samarbetet mellan parlamentet, rådet och kommissionen när det har gällt att nå en snabb överenskommelse om e-penningförslagen. Som ett bevis på detta kan jag kanske anföra det stora antal ändringsförslag som har lagts fram av parlamentet, ändringsförslag som sedan har godtagits av rådet och av kommissionen. Vi har verkligen tagit vederbörlig hänsyn till de önskemål som har framförts av parlamentet, och vi har gjort vårt bästa för att införliva dem i de förslag som ni nu har framför er, som Huhne konstaterade.

Tillåt mig emellertid att uttrycka kommissionens besvikelse över att Kauppis ursprungliga betänkande inte kunde godtas. I det betänkandet erkändes det goda och omfattande samarbetet mellan rådet, kommissionen och parlamentet, liksom den gemensamma ståndpunktens ömtåliga natur.

Vad beträffar de aktuella ändringsförslagen, skulle jag vilja säga följande. Med de två första, som handlar om inlösen till parikursen, införs en onödig rättslig osäkerhet i texten. Den bestämmelse om inlösen som föreslogs av parlamentet vid den första behandlingen – en första behandling som ägde rum för nästan ett år sedan – och som godtogs av rådet är tydlig. Enligt denna måste elektroniska pengar på begäran lösas in mot kontanter, med eventuella avdrag för rimliga kostnader som är förknippade med utförandet av transaktionen. I mina ögon är detta en helt förnuftig ståndpunkt.

Om man tillåter avdrag för rimliga kostnader, strider det mot skyldigheten att lösa in till parikursen. Mot den bakgrunden och av den anledningen kan jag beklagligt nog inte godta de två första ändringsförslagen. Med ändringsförslagen 3 och 4 är avsikten att avsevärt begränsa de omständigheter under vilka medlemsstater kan undanta tillämpningen av en del eller alla bestämmelser i direktivet för vissa begränsade e-penningstrukturer; här är jag bekymrad på grund av ett missförstånd om undantagsbestämmelserna. Dessa bestämmelser är frivilliga, deras tillämpning är begränsad till särskilda identifierbara strukturer, och de gäller på en fall-till-fall-basis.

Får jag tillägga att strukturer som drar nytta av någon typ av undantag inte kommer att kunna dra nytta av Europapasset. De kommer att fortsätta att vara kreditinstitut och följaktligen falla inom Europeiska centralbankens monetära kontroll i euroområdet. Därför är motiveringen att de skall tas bort av penningpolitiska skäl ogrundad. De fortsätter med att rapportera till de behöriga myndigheterna på en regelbunden basis.

När jag talar om detta, skulle jag vilja säga att jag är litet förbryllad över de frågor som ställts och de kommentarer som fällts av ledamöter i detta parlament om monetär stabilitet och penningmängd. Som Skinner sade, fungerar e-penningförfarandet så, att kunden först betalar in sina pengar och därefter erhåller motsvarande summa elektroniska pengar. Med andra ord skapas inte några pengar över huvud taget under hela proceduren. Således är överväganden om penningmängd eller monetär stabilitet – som en ledamot formulerade det, e-pengar som en kreditvektor – helt enkelt inte tillämpliga. Elektroniska pengar innebär inte att pengar skapas. Elektroniska pengar innebär att pengar betalas till ett institut och erhålls i en annan form, men det är samma summa pengar. Jag skulle följaktligen vilja begrava dessa farhågor. Det finns ingen möjlighet att fenomenet elektroniska pengar kommer att ge upphov till monetär instabilitet.

För att återgå till undantagsbestämmelserna, finns det, om direktivet skulle stranda till följd av att undantagsbestämmelserna tas bort – och parlamentet föreslog ursprungligen att de skulle utvidgas -, en mycket påtaglig risk för att det kommer att visa sig vara mycket svårt, om inte omöjligt, att harmonisera regler för elektroniska pengar i framtiden. Vi vill ha dessa regler. Vi vill att de skall harmoniseras, inte minst eftersom Europeiska unionens medborgare vill det. Om dessa två direktiv strandar, kommer det att skada Europas konsumenter, företag och hela e-handelsinitiativet. Om det finns befogade farhågor, eller om frågor som ännu inte har framkommit dyker upp under de närmaste åren, kan dessa alltid beaktas vid översynen av direktivens tillämpning. Kommissionen har förbundit sig att göra en översyn, som kommer att äga rum tre år efter direktivens ikraftträdande.

Beklagligt nog kan jag därför inte godta ändringsförslagen 3 och 4. Vad kommissionen beträffar, skulle vi önska att de förkastades av parlamentet, på samma sätt som ändringsförslagen 1 och 2 förhoppningsvis kommer att förkastas. Vad gäller ändringsförslag 5, som ändrar texten i syfte att förhindra medlemsstater att göra undantag från kravet på inlösen, men som inte på något annat sätt begränsar bestämmelserna i artikel 8, enligt vilka medlemsstater tillåts att undanta direktivets bestämmelser med avseende på vissa begränsade strukturer, är kommissionens syn på detta ändringsförslag något mindre fientlig än vad den är beträffande ändringsförslagen 1 till 4. Vi skulle ändå stödja den åsikt som Kauppi framförde, att det skulle vara bäst för alla inblandade att alla fem ändringsförslag förkastades. I ljuset av dessa skäl och av fruktan att direktiven kommer att gå förlorade och deformeras i förlikningsförfarandet, ber jag uppriktigt parlamentet att på nytt överväga sina ändringsförslag.

ORDFÖRANDESKAP: PROVAN
vice talman

  Talmannen. – Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

6. Officiell kontroll på djurfoderområdet

  Talmannen. – Nästa punkt är andrabehandlingsrekommendationen (A5-0084/2000) för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt (10804/1/1999 – C5-0273/1999 – 1998/0301(COD)inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av 95/53/EG om fastställande av principerna för organisationen av officiell kontroll på djurfoderområdet (föredragande: Staes).

  Staes (Verts/ALE), föredragande. – (NL) Herr talman, ärade kolleger, herr kommissionär! Erfarenheten visar att skandaler eller kriser kan ha en upplyftande verkan och kan bidra till att lagstiftningen förbättras. Det är helt klart fallet med all den lagstiftning som direkt eller indirekt har att göra med livsmedelssäkerhet. Det finns otaliga exempel.

Nu för mer än 20 år sedan var upptäckten av förekomsten av kvinnliga könshormoner i barnmatsburkar den direkta anledningen till utfärdandet av hormondirektiven åren 1981 och 1985, senare återupptaget 1988. Ett annat exempel är clenbuterolskandalen, varvid fler än 15 000 kalvar i Nordrhein-Westfalen togs i beslag 1988, vilket ledde till en ändring av den ursprungliga lagstiftningen i hormondirektiven 1996. I mitt eget land, Flandern, ledde en hel serie attentat mot köttkontrollanter och mordet på den engagerade veterinären Karel Van Noppen till vad jag lugnt vågar kalla den strängaste nationella hormonlagstiftningen i Europa.

Skandaler kan ha en upplyftande effekt. Det märker vi också i dag när vi nu i andra behandlingen synar ändringen av direktiv 95/53 i sömmarna. För orsaken till denna ändring ligger framför allt i en skandal, nämligen införseln av dioxinsmittad citruspressmassa från Brasilien. Citruspressmassa tjänar som foder till mjölkkor, och på så sätt hamnade dioxin i konsumtionsmjölk. Myndigheterna i Baden-Wurttemberg upptäckte detta, tog itu med problemet och konstaterade att totalt nästan 106 000 ton smittad massa skulle ha förts in i Europeiska unionen under perioden december 1997-januari 1998. Skandalen lärde oss att kommissionen förfogade över otillräckliga möjligheter att agera kraftfullt i akuta fall. Kommissionen kom då, på begäran av medlemsstaterna, den 4 november 1998 med ett förslag till ändring av det direktiv som ligger framför oss. Redan den 16 december det året godkände parlamentet det förslaget utan att lägga fram något som helst ändringsförslag. Sedan Amsterdamfördraget trätt i kraft ändrade kommissionen direkt även den rättsliga grunden från 100a till 152. Den 15 november förra året fastställde rådet föreliggande gemensamma ståndpunkt. Rådet införde ett antal redaktionella ändringar, och det har vi från miljöutskottets sida egentligen inga problem med. Det som vi däremot har problem med är det sätt på vilket rådet fråntar kommissionen möjligheterna att agera direkt då det handlar om akuta situationer.

Här måste jag för ett ögonblick ägna mig åt det tekniska och gå in på det invecklade virrvarr som kännetecknar lagstiftningen i fråga om kommittéförfarandet. För efter det att kommissionens förslag lades fram har lagstiftningen i fråga om kommittéförfarandet ändrats, och hädanefter gäller rådets beslut 1999/468. Denna lagstiftning ger oss olika förfaranden för att överföra befogenheter från rådet till kommissionen. Vi måste i dag koncentrera oss på artikel 5 och artikel 6 i rådets beslut. Artikel 5 ger oss lagstiftningsförfarandet, artikel 6 förfarandet i fråga om skyddsåtgärder. Det ursprungliga kommissionsförslaget, såsom det också godkändes av parlamentet i första behandlingen, var tydligt formulerat i överensstämmelse med andan i det nuvarande förfarandet i fråga om skyddsåtgärder. Rådet vill nu komma bort från detta i sin gemensamma ståndpunkt och vill att lagstiftningsförfarandet används. Det måste dock stå klart för alla kolleger att kommissionen inte kan agera självständigt med det sistnämnda förfarandet utan att alltid be om samtycke via rådet. Efter skandalen med citruspressmassan begärde medlemsstaterna själva att kommissionen skulle agera. Jag anser att vi måste ge kommissionen möjlighet att agera snabbt. De fyra ändringsförslag som lagts fram syftar till att sörja för att artikel 6 i kommittéförfarandet, och således förfarandet i fråga om skyddsåtgärder, kan tillämpas. Kommissionen kan då agera direkt i akuta situationer och till exempel tillfälligt stoppa införseln av produkter som utgör ett hot mot människors och djurs hälsa. Rådet har då 30 dagar på sig att ändra detta beslut, komplettera det, eventuellt till och med upphäva det. Om rådet förhåller sig passivt under dessa 30 dagar, då förfaller de åtgärder som kommissionen har utfärdat. Jag tror att detta är ett bra arbetssätt – kommissionen har hittills aldrig missbrukat befogenheter av det slaget – och den förtjänar således vårt stöd gentemot rådet.

Vi måste också allesammans, kolleger, vara väl medvetna om att detta ärende bara är ett steg på vägen. Samma dag som mitt betänkande godkändes i utskottet för miljö lade Europeiska kommissionen fram ett nytt förslag om ändring av direktiv 95/53/EG. Den drog omedelbart lärdom av dioxinkrisen. Om parlamentet och rådet följer kommissionen, då resulterar det i ett fullständigt kapitel där klausulen i fråga om skyddsåtgärder vidareutvecklas och djurfoder faller också under ett "rapid"-system. Det är för övrigt sådant som stod i vitboken, och kommissionen har härigenom uppfyllt sina första löften från vitboken om livsmedelssäkerhet på ett positivt sätt.

Jag skulle vilja säga, herr talman, att låt oss ge kommissionen vårt fulla stöd i morgon genom att anta de fyra ändringsförslagen. Låt oss tillsammans med kommissionen dra ut i strid mot rådet och på så sätt övergå till förlikningsförfarandet.

  Klaß (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Genom de många problemen och kriserna på djurfoderområdet har vi alla under senare år bara alltför väl fått demonstrerat för oss hur viktigt det är med officiella djurfoderkontroller. Föredragande Staes har nämnt en del av detta.

Fodermedel är, det vet vi, det första ledet i den näringskedja vid vars slut människan står, och därför måste fodermedel vara säkra. BSE ("galna ko-sjukan") och dioxin är bara de mest kända slagorden i detta sammanhang. Gång på gång får dessa begrepp ett stort antal människor i Europeiska unionen att haja till och ställa frågor som vi i vår egenskap av politiskt ansvariga måste ge svar på. Detta gäller frågor som: Vad skall den inre marknaden tjäna till om risker och faror kan frigöras på ett okontrollerat sätt? Vem skyddar oss och vem ger oss säkerhet? Här vilar ansvaret och plikten på Europa, och vi är förpliktade att gestalta den inre marknaden, som vi har format och som vi alla vill ha, på ett sådant sätt att riskerna, i synnerhet vad gäller medborgarnas och konsumenternas liv och lem, begränsas så långt som möjligt med målet att i slutändan kunna utesluta dem helt och hållet.

Den nu framlagda ändringen av direktiv 95/53/EG om införandet av de officiella kontrollerna på djurfoderområdet skall skapa ett rättsligt underlag för ett harmoniserat tillvägagångssätt för granskning av dokument och kontroll av varor från tredje land. Med dessa länders samtycke skall det även bli möjligt att utföra kontroller på plats. Detta är legitimt, för den som vill driva handel med oss måste också uppfylla villkoren och leverera säkra varor.

Nu har rådet i sin gemensamma ståndpunkt genomfört ändringar, vilka vi inte vill vara delaktiga i, rörande det kommissionsförslag som parlamentet i första behandlingen hade godkänt utan ändringsförslag. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor lägger nu inför plenum fram fyra ändringar som rör Staes betänkande. Detta betänkande godkändes enhälligt i utskottet och bärs således upp av alla grupper.

Därmed återupptogs alltså kommissionens ursprungliga förslag av oss. Vi anser att det är en absolut nödvändighet att man i brådskande fall kan agera snabbt. Erfarenheten visar att säkerhet dessvärre inte kan skapas enbart med hjälp av bra regler, utan att det även behövs ett kontrollsystem utrustat med befogenheter att ingripa, som gör att man kan agera snabbt och i värsta fall även utfärda effektiva sanktioner.

Här måste kommissionen såsom fördragens väktare utrustas med befogenheter. Därför har Europeiska folkpartiet i utskottet för miljö uttalat sig för ändringen av artikel 9 a i direktivet om officiell kontroll på djurfoderområdet, vilket i händelse av akut fara ger Europeiska kommissionen en initiativrätt som bemyndigar kommissionen att självständigt vidta preliminära åtgärder, allt efter hur allvarliga missförhållandena är samt inom ramen för alla proportioner. Rådet är sedan förpliktat att inom 30 dagar ta itu med dessa åtgärder i akt och mening att rättfärdiga och legitimera dessa eller också i förekommande fall att upphäva dem.

Jag tror inte att vi behöver någon ny kommitté; vi har den ständiga djurfoderkommittén. I Tyskland finns det ett bevingat ord som lyder: "Först när jag vet varken ner eller upp, kallar jag samman en arbetsgrupp". Till slut blir man bara försenad och förvirrad av för många kommittéer. Vi måste utnyttja befintliga inrättningar och faktiskt koppla in dem.

Europa och den inre marknaden kan existera endast om de accepteras av medborgarna och konsumenterna. För detta behöver de förtroende, och förtroendet växer endast genom öppenhet och insyn. De skandaler som vi alla redan har diskuterat visar att insyn och öppenhet blir allt viktigare. Medlemsstaterna, rådet och Europeiska kommissionen måste betrakta sig själva som naturliga kompanjoner som stöttar varandra ömsesidigt och samarbetar på ett konstruktivt sätt kring det förtroendeskapande skyddet av medborgare och konsumenter.

Avslutningsvis ber jag att få tacka föredraganden så hjärtligt för det goda samarbetet och för det väl avvägda betänkandet!

  Roth-Behrendt (PSE). – (DE) Herr talman! Föredraganden sade tidigare i sin inledning att kriser har en renande verkan. Jag lyssnade till vad han sade och hoppades att vad han sade skulle stämma. Han är uppenbarligen mer optimistisk än jag. Jag tror faktiskt inte att kriser har en renande verkan. Om det vore så att kriser har en renande verkan så skulle det finnas mer i huvudena på jordbruksministrarna än vad som uppenbarligen finns där. Återigen sitter och står vi här i parlamentet vid ett tillfälle då vi alla snarast är eniga sinsemellan, och så även med kommissionen, men då just den person som vi inte är överens med, nämligen rådets företrädare, saknas. Det är som det är med det. Det vore trevligt om meddelandet fördes fram till honom, men det är väl snarare sannolikt än osannolikt.

Föredraganden liksom Klaß, som just talade, påpekade följande: i första behandlingen lät parlamentet kommissionens förslag passera oförändrat. Detta innebär följaktligen att institutionerna, vilka ju inte alltid är eniga, var eniga i denna fråga. Vad har då rådet lärt av detta? I fråga om BSE-skandalen ("galna ko-sjukan") var det rådet – och det säger jag återigen rent ut, även med en tillbakablick på min egen historia från de senaste åren – som i allt väsentligt ställde till det för oss. Det var inte parlamentet, i obetydlig utsträckning var det kommissionen, det var ministerrådet som hela tiden försökte dölja saker och ting. Vad har ministerrådet då lärt sig av BSE-krisen! Har man lärt sig att det är bättre med öppenhet? Har man lärt sig att det är bättre att tillåta skyddsmöjligheter och skyddsklausuler? Har man lärt sig att det är av nöden att agera snabbt? Ingenting av detta har man lärt sig! Man har presenterat en gemensam ståndpunkt för oss där kommissionen skall fråntas just möjligheten till skyddsklausul. Kommissionen skall inte få möjlighet att ingripa snabbt och obyråkratiskt med skyddsklausuler. Inte heller skall kommissionen ha möjlighet att göra oanmälda kontroller på ort och ställe. Kommissionen skall inte ha förmåga att agera snabbt. Och inte heller informera Europaparlamentet. Vidare skall kommissionen inte offentliggöra några kontrollrapporter, för Guds skull, allmänheten skulle ju kunna få veta något, och det finner man oroande. Då är det ju bättre att jordbruksministrarna har kontroll över det hela.

Jag ser hur ivrigt rådets företrädare antecknar, och jag hoppas att det förmedlas även till ordförandeskapet och övriga medlemmar av rådet (jordbruk). Jag beklagar om jag inte är så vänlig just nu och med den här förkylningen skulle jag mycket hellre vara blid, men det är jag då rakt inte. Jag betraktar denna gemensamma ståndpunkt som en skandal! Alla vi som under senare år har arbetat för renare djurfoder, vi som har lärt oss att BSE fick vi därför att djurfoder blandades ihop på ett sätt som det inte borde ha blandats ihop på, vi som har lärt oss att det nu förhåller sig så att det finns dioxin i skal från apelsiner och annat och att vi har detta i djurfoder, vi som har lärt oss att slam från reningsverk inte har att göra i djurfoder, vi som har lärt oss att hormoner inte skall användas i tillväxtbefrämjande syfte och inte hör hemma i djurfoder, vi som har lärt oss att antibiotika inte hör dit och inte hostmedicin för kalvar heller – allt detta har vi lärt oss, kors i jösse namn, från valkrets Berlin som är en ren stadskrets har jag börjat bedriva mer jordbrukspolitik än mina väljare kan föreställa sig eftersom det är detsamma som konsumentpolitik – och när vi vet allt detta, vad lär sig då rådet?

Återigen ger vi, tvärs igenom alla grupper – med föredraganden, med kollegan Klaß som just talade för sin grupp och jag för min grupp – ett exempel på ett nära samarbete mellan institutionerna. Vi stöder er, herr Byrne, ni skall ha de möjligheter som ni behöver i kommissionen i Bryssel, exempelvis med Food and Veterinary Office i Dublin, ni skall kunna genomföra snabba kontroller, ni skall kunna vidta skyddsåtgärder för att vi faktiskt skall kunna säga till konsumenterna, ja vi ser till att livsmedlen är säkra, och säkert djurfoder samt kontroller på djurfoderområdet är det första steget i den riktningen. Jag vill tacka er för att ni uppenbarligen även är i stånd att inom kort lägga fram ett förslag om ursprungskontroller av produkter från Europeiska unionen och inte bara – som i detta fall – från tredje land. Meningsfullt blir det först om vi förhindrar detta tillsammans, och endast då blir det också meningsfullt med den vitbok om livsmedelssäkerhet som ni, herr kommissionär, har lagt fram. Därför är det min förhoppning att vi i morgon faktiskt skall ge ministerrådet en örfil genom att enhälligt bekräfta de fyra ändringsförslagen för föredraganden.

  Auroi (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag har inte tid att filosofera. Det är därför viktigt att tacka kommissionen, tacka vår föredragande Staes, för att äntligen ha givit en mening åt den vitbok som Romano Prodi lade fram och som innehöll ett kapitel om livsmedelskedjan och djurfoder. Denna första länk i kedjan börjar med djuret och slutar med människan. Men vi får intrycket att rådet inte ser det. Rådet tycktes inte se att efter dioxinkrisen har vi varje dag sedan början av året fall av galna kosjukan litet överallt i Europa. Rådet ser alltså inte det vi sett, dvs. att det, för att följa upp den europeiska lagstiftningen, krävs strukturer som kontrollerar och snabbt ingriper vid problem.

Inom ramen för det snara inrättandet av den europeiska hälsovårdsmyndigheten skulle det därför vara önskvärt att medel verkligen kan avsättas till denna, för att vi snabbt skall kunna upptäcka och därmed undvika smitta. Det skulle även vara önskvärt att alla aktörer på djurfoderområdet tillsammans med ansvariga hälsovårdsmyndigheter upprättar verkliga kravspecifikationer som syftar till att så mycket som möjligt minska olyckor, och accepterar tröskelvärdesbegreppet samt åtgärder som gör det möjligt att lyfta ut alla råvaror med tillsatser eller sammansättningar i djurfoder ur kretsloppet för att återskapa konsumentens förtroende.

  Byrne, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Staes för hans betänkande om organisationen av kontroller på djurfoderområdet, liksom Olsson, Klaß och Roth-Behrendt för det breda stöd som de har gett till kommissionens ståndpunkt. Jag uppskattar i synnerhet det goda samarbetet med parlamentet i denna fråga. Redan i den första behandlingen stödde parlamentet till fullo kommissionens förslag.

Syftet med förslaget är att förbättra kontrollåtgärderna på djurfoderområdet. Det är avsett att harmonisera kontrollförfaranden för alla produkter som importeras från tredje land. Upptäckten 1998 av dioxin i vissa råvaror som importerats till gemenskapen visade på behovet av en rättslig grund som tillåter kommissionen att vidta skyddsåtgärder för produkter från tredje land när det föreligger en allvarlig risk för folkhälsan.

Med förslaget utvidgas också den rättsliga grunden för att genomföra kontroller på plats, såväl i medlemsstater som i tredje land. Jag måste säga att jag blev förvånad över rådets förkastande av kommissionens förslag om skyddsklausulen och över införandet av ett kommittéförfarande som inte kommer att garantera att ett snabbt beslut kan fattas i händelse av en allvarlig risk för människors eller djurs hälsa. I själva verket har dioxinföroreningen tydligt visat hur viktigt det är med snabba åtgärder, särskilt när en fara sprids från foder- till livsmedelskedjan. Jag bör också belysa det faktum att liknande bestämmelser redan finns i livsmedels- och veterinärlagstiftningen, och det finns inga bevis för att detta instrument missbrukas.

Även om kommissionen inte motsätter sig flertalet av rådets ändringsförslag, förkastade den på det bestämdaste rådets ändringsförslag om skyddsförfarandet. Rådet har förvägrat kommissionen möjligheten att vidta omedelbara åtgärder i nödsituationer utan att först rådgöra med medlemsstaterna. Kommissionens möjlighet att reagera snabbt i nödsituationer även utan att först rådgöra med medlemsstaterna är en nyckelfråga. Diskussionen i denna fråga utgör ett viktigt precedensfall för framtiden.

Efter dioxinkrisen i maj 1999, tillkännagav kommissionen lagstiftningsåtgärder för att förbättra de rättsliga bestämmelser som reglerar livsmedelssäkerheten. I det nya förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv som antogs den 21 mars, införde kommissionen samma skyddsklausul för foder som produceras inom Europeiska unionen. Följaktligen kommer denna fråga även att vara av betydelse för flera åtgärder avseende foder som är av avgörande betydelse och som tillkännages i vitboken om livsmedelssäkerhet.

Av alla dessa skäl, kan jag till fullo godta ändringsförslagen 1, 2, 4, med vilka parlamentet återinför den ursprungliga bestämmelsen om skyddsförfaranden. Även om det inte är av så stor betydelse som de andra ändringsförslagen, kan jag också godta ändringsförslag 3 om genomförandet av kontroller på platsen.

I ljuset av plenums stöd för de ändringsförslag som har lagts fram av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, kommer jag ännu en gång att för rådet redogöra för de starka argumenten för att stödja förslagets ursprungliga bestämmelser.

  Talmannen. – Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

7. Andra livsmedelstillsatser än färgämnen och sötningsmedel

  Talmannen. – Nästa punkt är betänkande (A5-0072/2000) av Lannoye för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 95/2 om andra livsmedelstillsatser än färgämnen och sötningsmedel (KOM(1999) 329 – C5-0068/1999 – 1999/0158(COD)).

  Lannoye (Verts/ALE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Vi tar här upp en aspekt av problemet med livsmedelssäkerhet. De tillsatser som under årens lopp använts i livsmedel har blivit allt fler, bl.a. i takt med produktionens industrialisering. När jag säger allt fler räcker det med att titta på siffrorna. Dagsläget visar att 307 tillsatser är tillåtna i Europeiska unionen. Vi fungerar i stort sett på grundval av principen om en positivlista. Alla tillsatser på denna lista är tillåtna, de som inte finns där är de facto förbjudna. 307 tillåtna tillsatser, varav endast 163 kan betraktas som fullständigt ofarliga, och det betyder att många av de övriga är tveksamma, eller faktiskt utgör ett problem när det gäller livsmedelssäkerhet. Jag tänker bl.a. på problemet med allergier.

Vad föreslår man då oss i dag? Inte att minska denna lista utan att förlänga den ytterligare något, eftersom kommissionen har nio förslag, antingen att lägga till vissa tillsatser på listan eller att lägga till vissa användningsområden för redan godkända tillsatser.

Vilka är i princip kriterierna för att godkänna en tillsats? Det finns tre. Det tekniska behovet, nyttan för konsumenten och ofarligheten. Man måste erkänna att under årens lopp har det tekniska behovet alltid varit det dominerande kriteriet, inte för att man bortsett från den ofarliga aspekten utan för att begreppet ofarlig har utvecklats med tiden. Det är i dag allmänt känt att försiktighetsprincipen var praktiskt taget okänd för bara sju eller åtta år sedan, medan den i dag står i centrum. Vi måste därför titta på situationen med andra ögon än vad vi gjorde för några år sedan.

Jag finner det därför ganska förvånande – och utskottet för miljö också – att man föreslår oss att tillåta ett antal tillsatser där vi inte säkert vet om de är ofarliga. Av de nio förslagen från kommissionen anser vi att fem är tvivelaktiga, av olika orsaker. Jag skall kort ta upp dem. Till att börja med föreslås en tillsats som heter natriumalginat som skall kunna användas på rårivna morötter. Nyttan för konsumenten är att dessa rårivna morötter ser "fräscha" ut, trots att de inte är det. Det är helt klart, det räcker med att läsa litteraturen i detta ämne. När det gäller riskerna för konsumenten är de uppenbarligen inte särskilt stora men de vetenskapliga kommittéer som studerat frågan anser att den laxerande effekten av denna tillsats riskerar att kombineras med andra problem av samma typ. Det är därför inte nödvändigtvis att rekommendera. Eftersom det inte handlar om att förbättra situationen för konsumenten utan tvärtom lura honom, anser vi för vår del att man inte skall acceptera denna tillsats.

Det finns en annan tillsats som ställer till stora problem, nämligen E 467. Jag avstår från att nämna det officiella namnet eftersom det är alltför långt och alltför komplicerat och jag tror att det skulle blir ännu svårare för översättarna. E 467 ställer till problem när det gäller ofarlighet, eftersom det innehåller mycket farliga orenheter. En av dessa orenheter är etylenoxid, som visat sig vara cancerogent, det erkänner man inom vetenskapen. Därför säger vi också nej.

Slutligen föreslås tre andra tillsatser som tekniskt stöd. Det handlar om lättantändlig gas: butan, isobutan och propan. När man vet att det finns ersättningslösningar – alltså att det tekniska behovet finns, men att man kan uppfylla det med andra tillsatser – och när man dessutom vet att efter förbränning, efter användning av dessa produkter, är resterna i form av organiska produkter antagligen inte ofarliga, anser vi att det är bättre att avstå även från dem.

Jag har nu kort gått igenom problemet. Enligt oss finns det fem tillsatser som inte borde godkännas, medan de övriga fyra uppenbarligen inte orsakar några problem enligt den vetenskapliga litteraturen. Eftersom vi inte är några fullständiga principryttare anser vi att man kan acceptera dem.

Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag tror det är viktigt att börja ge den nuvarande lagstiftningen om tillsatser en ny inriktning. Kommissionen aviserar en omfattande översyn av direktivet. Jag tror att det skulle vara en positiv signal om vi visar att vi inte vill behålla den attityd som dominerat i flera år och som möjliggjort att tillsatserna blir allt fler, för övrigt med kombinerade effekter som vi inte vet något om. Vi tror i stället att man bör gå i riktning mot en mycket mer begränsad lista och snarare ta bort de mest tvivelaktiga tillsatserna från listan. Jag har själv noterat ett femtiotal. Andra borde användas i mycket mindre omfattning. Jag tänker exempelvis på nitrit, nitrat och sulfit där vi vet att det är bevisat att de orsakar hälsoproblem.

  Pohjamo (ELDR), föredragande av yttrandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. – (FI) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden för ett grundligt arbete, men enligt min mening har man dock gått in för mycket på detaljer och överbetonat försiktighetsprincipen.

Jag vill framhålla det som framkommit av detta yttrande från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. Utskottet har konstaterat att förslaget till direktiv inte stämmer överens med förfarandet i det grundläggande direktivet om livsmedelstillsatser. Ändringarna i kommissionens förslag grundar sig på ett behov som har konstaterats i en viss medlemsstat, och Vetenskapliga livsmedelskommittén har uttalat sig för dessa ändringar.

Nu handlar det om att godkänna användningen av ett antal nya tillsatser. Föredraganden och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har dock behandlat förslaget på ett hårdhänt sätt och föreslår att användningen av de flesta av de nya tillsatserna i kommissionens förslag inte skall godkännas. Detta väcker ett antal frågor. Vetenskapliga livsmedelskommittén har uttalat sig för medlemsstaternas förslag om livsmedelstillsatser. Är inte Vetenskapliga livsmedelskommittén vuxen sin uppgift eller har den verkligen gått för långt i sin tolkning av försiktighetsprincipen? På vilket sätt har man i betänkandet tagit hänsyn till industrins synvinkel? Borde man inte på ett bättre sätt beakta även införandet av nya innovationer och bättre tillsatser och den europeiska livsmedelsindustrins konkurrenskraft?

Man kan också fråga sig hur parlamentet i framtiden skall klara sin väldiga uppgift om frågorna skall behandlas så här i detalj. Borde inte parlamentet fatta beslut om mål och förfaranden, som bland annat kan säkerställa att nya tillsatser tas i bruk på ett säkert sätt? Om betänkandet godkänns i den form det lagts fram, kan man inte en gång för alla reformera förfarandet för godkännande av nya tillsatser och samtidigt se över hela förteckningen över livsmedelstillsatser. Jag ber om att föredraganden och även kommissionens företrädare skall svara på dessa frågor.

  Thyssen (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Det sätt på vilket människor livnär sig är ett uttryck för det sätt som vi lever på. Vissa människor är kritiska mot vad jag skulle kalla det moderna västerländska levnadssättet, med rätta eller med orätt. Ofta bestäms svaret på den frågan av val som människor gör. Det som är väsentligt för PPE-DE-gruppen är att konsumenten kan välja. Det förutsätter såväl förekomsten av information som en garanti för att det som erbjuds på marknaden inte utgör någon hälsorisk och att alla produkter är producerade enligt de gällande reglerna och metoderna.

Vad tillsatsämnen beträffar återfinner vi grundreglerna i ramdirektivet från 1989. Detta direktiv slår fast att ett tillsatsämne endast får tillåtas om det föreligger en tillräcklig teknisk nödvändighet, om det inte är någon fara för konsumentens hälsa och om konsumenten dessutom inte blir vilseledd. Enligt vår uppfattning är det sistnämnda villkoret inte uppfyllt i fråga om tillåtandet av natriumalginat för skalade och skurna morötter. När en konsument köper färska morötter, då måste han kunna utgå ifrån att dessa är obehandlade och obearbetade, och han förväntar sig inte att de har doppats i ett konserveringsmedel.

För att bedöma om det är nödvändigt att använda tillsatsämnen räknar ramdirektivet upp olika accepterade målsättningar. En av dessa är leverans av ingredienser eller beståndsdelar till livsmedel för dietpatienter. Den av kommissionen föreslagna användningen av E 467, och jag begränsar mig också till förkortningen, förefaller att uppfylla denna.

Slutligen sägs också i ramdirektivet att det är ett godtagbart nyttighetskriterium att underlätta framställning och beredning av livsmedel. I detta sammanhang ser vi inom vår grupp i motsats till utskottet för miljö inte lika negativt på att tillåta tre tillsatsämnen i baksprejer. Alla andra ändringsförslag från utskottet för miljö får vårt stöd, liksom det ändringsförslag som har lagts fram av PSE-gruppen.

Om ni tillåter skulle jag också vilja lägga till följande. För det första: föredraganden – och han har jobbat stenhårt, jag har sällan sett en föredragande som har lagt ned så stor möda på ett enda betänkande – har fullständigt rätt när han beklagar sig över att kommissionen ger ofullständig information till parlamentet i KOM-dokumentet. Det har tillkommit en del sedan dess, men jag tror inte att det kan fortsätta på det sättet, och jag skulle gärna vilja höra av kommissionären om han har för avsikt att avhjälpa detta i framtiden.

För det andra, bedömningen av konsekvenserna för folkhälsan måste naturligtvis ske på en vetenskaplig grund. För detta förfogar vi över vetenskapliga yttranden från Vetenskapliga livsmedelskommittén. Efter BSE-krisen har de vetenskapliga kommittéerna reformerats på vår begäran, och som vi tidigare sagt, så har de också reformerats till vår belåtenhet. Nu tror vi att vi måste välja antingen det ena eller det andra – antingen accepterar vi i princip yttrandena från de vetenskapliga kommittéerna eller så gör vi inte det, men då måste dessa vetenskapliga kommittéer på nytt reformeras, men vi kan inte sitta på två stolar samtidigt. Jag är rädd för att om vi principiellt inte accepterar de vetenskapliga kommittéernas slutsatser innebär det att vi undergräver trovärdigheten för såväl oss själva som för lagstiftningen och att – jag har svårt för det – vi låter vår övertygelse ersätta den sakkunnighet som forskarna i de vetenskapliga kommittéerna besitter.

För det tredje skulle jag gärna vilja veta av kommissionen om den har för avsikt att kontrollera de tillåtna tillsatserna vid regelbundet återkommande tidpunkter och se över dem i ljuset av den aktuella forskningen vid tillfället, vilket föredraganden med rätta kräver i sin motivering.

För det fjärde och sista något om hierarkin i fråga om normer. Vi kräver en normhierarki i regeringskonferensrapporten, och vi har också diskuterat om det även skall finnas på andra ställen. Jag skulle gärna vilja veta av kommissionären om han anser att upprättandet av listor över tillsatser eller kompletteringen av sådana listor enligt honom är något som skall behandlas företrädesvis enligt medbeslutandeförfarandet i Europaparlamentet och rådet eller om det är något som enligt hans uppfattning hör till uppdraget för en kontrollerad verkställande makt?

  Lund (PSE). – (DA) Herr talman! Våra livsmedel – det gäller även de helt färska varorna som t.ex. skalade morötter, som vi hört nämnas i dag – sminkas i dag på alla möjliga sätt med färgämnen, sötningsmedel, aromämnen, konserveringsämnen och alla upptänkliga typer av ämnen. Och allt sker i syfte att dölja varornas naturliga egenskaper. Det är ju inte få ämnen vi talar om; vi använder i dag flera tusen olika tillsatsämnen, och vi känner heller inte till de hälsomässiga konsekvenserna vad gäller merparten av dessa ämnen. För ett stort antal är det t.o.m. så att vi vet att de är skadliga, men ändå tillåter vi att de används. Jag tycker att gemenskapens politik i samband med användningen av tillsatsämnen, har utvecklats på ett helt oansvarigt sätt. Jag vill därför gärna stödja Lannoyes betänkande. Jag tycker han gjort ett utmärkt arbete. Man bör säga nej till nya tillsatsämnen och man bör säga nej till att öka mängden av accepterade och tillåtna ämnen. Jag menar tvärtom att det finns behov av att kommissionen på allvar genomför en sanering av mängden tillsatsämnen. Lannoye nämner i sitt betänkande, i allmänna ordalag, många ämnen som bör undersökas, inklusive tillsättning av antibiotika direkt i livsmedel.

Jag vill gärna ta upp ytterligare ett problem – ett problem som även Lannoye nämnde i sitt anförande, nämligen frågan om tillsättning av nitrat och nitrit i köttprodukter. Enligt min mening tillåts detta i alltför stora mängder. En stor undersökning från fem konsumentorganisationer har nyligen visat att en stor del av köttprodukterna innehåller s.k. nitrosaminer i ganska stora mängder. Nitrosamin är ett cancerframkallande ämne som härleds till, och som bildas av nitrat och nitrit. Jag tycker att situationen är oacceptabel på detta område, men jag har inte sett att undersökningen har gjort något intryck på kommissionen. Jag menar att man bör minska mängden tillsatser av nitrat och nitrit väsentligt när det handlar om köttprodukter, och jag anser att man bör göra en obligatorisk kontroll av mängden nitrosaminer, det är ju som sagt ett starkt cancerframkallande ämne som man i dag helt enkelt inte undersöker mängden av i våra livsmedel. Jag hoppas att kommissionär Byrne, som övertagit ansvaret för detta område, kommer att undersöka frågan om de tillsatta mängderna av nitrat och nitrit. Jag menar att vi har ett allvarligt problem och jag hoppas att kommer att ge ett bekräftande svar i dag. Jag vill till sist säga att jag tycker man behöver genomföra en ganska omfattande sanering av mängden tillsatsämnen i våra livsmedel.

  Maaten (ELDR). – (NL) Herr talman! Betänkandet handlar om att lägga till livsmedelstillsatser till listan över tillåtna tillsatser, andra än färg- och smakämnen. Det innebär att kommissionen föreslår att till listan lägga till tillsatser som hittills inte har använts. Men det innebär inte att tillsatser tas bort från denna lista. När det nu handlar om livsmedel och livsmedelssäkerhet bör konsumentens behov och önskemål beaktas mer än vad som tidigare varit fallet. Det betyder naturligtvis inte att vi kan nonchalera livsmedelsproducenternas intressen och lika litet att vi inte skall inta en öppen attityd till moderna metoder för livsmedelsproduktion, vilket Pojarno också tog upp alldeles nyss. Men vad det däremot betyder är att livsmedelssäkerhet bör stå högst upp på dagordningen. Medan många tillsatser är oskyldiga så gäller inte det för andra. Och när det inte står helt klart att de är oskadliga råder det inget tvivel om att det enda rätta valet är att inte tillåta användning av produkten. Vid sidan av detta är det meningsfullt att låta producenten ange vilken nytta tillsatsen har för konsumenten. Exemplet som ges är E 401 natriumalginat – ett ord som jag faktiskt kan uttala – varigenom gamla morötter förefaller vara färska. Vad är det för konsumentintresse som vinner på detta? Det som ligger i konsumentens intresse varierar mellan olika konsumenter och även mellan olika konsumentgrupper. Men det står klart att alla konsumenter har nytta av grundlig konsumentinformation så att de inte blir förda bakom ljuset. I detta betänkande kastas en – bokstavligen – uppfräschande blick på problematiken. Det var verkligen nödvändigt. Vi komplimenterar föredraganden till detta, och det har den liberala gruppens stöd.

  Breyer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Självklart instämmer vi i kollegernas gratulationer. Lannoye har presterat ett utomordentligt arbete, han har nämligen gjort det som kommissionen har försummat. Det enda kommissionen gör är att tala om försiktighetsprincipen, men Lannoye har med sitt betänkande nu visat att det även gäller att omsätta den i handling och att faktiskt göra försiktighetsprincipen till ledande tanke.

Jag saknar även det som kommissionen utlovade, nämligen insyn. Det är rena rama konsumentbedrägeriet att förespegla en färskhet som inte alls existerar i verkligheten. Herr kommissionär, nu får ni äntligen lov att bekänna färg och berätta varför ni inte vill föreskriva krav på att även oförpackade livsmedel, särskilt frukt och grönsaker, skall märkas.

Jag vill också återigen poängtera vad Lannoye har sagt. Betänkandet tydliggör vårt behov av en reform vad gäller livsmedelstillsatser. Det går inte an att vi för in hundratals tillsatsämnen på marknaden bara för att industrin vill det. Det har ingenting med konkurrens att göra om man bara sitter och nickar åt det som kommissionen föreslår. Vi behöver verkligen – på liknande sätt som i Japan – en begränsad lista över 70-100 tillsatsämnen, och jag skulle också gärna vilja veta hur kommissionären ställer sig till detta. Sedan får industrin avgöra vilka de vill ha. Det vore för en gångs skulle en innovativ synpunkt som gör konkurrensen till bas. Lannoye har rätt, här måste vi bekänna färg och göra rättvisa åt försiktighetsprincipen.

  Sandbæk (EDD). – (DA) Herr talman! Jag vill inledningsvis gärna säga, att när Paul Lannoye är föredragande för ett betänkande, så vilar detta i mycket kompetenta händer och jag kan helt och fullt stödja alla hans slutsatser. Det är som bekant tre förutsättningar som skall vara uppfyllda för att kunna sätta upp tillsatsämnen på den positiva listan. Det skall finnas ett tekniskt behov, konsumenten skall ha nytta av produkten och den skall vara dokumenterat oskadlig. Paul Lannoye gör oss uppmärksamma på att ingen av dessa förutsättningar är aktuella när det gäller ämnet natriumalginat. Konsumenten har ingen nytta av ämnet, tvärtom vilseleder det direkt konsumenten genom att det gör att skivade morötter ser färska ut, även om de inte är det. Det är också mycket beklagligt att man inte undersökt synergieffekten. Det är i princip mycket beklagligt att kommissionen kan utöka listan över tillsatsämnen, bara därför att ämnena är tillåtna i delar av EU. Denna bestämmelse bör omformuleras så att ett tillsatsämne bara kan sättas upp på den positiva listan om det föreligger ett klart dokumenterat tekniskt behov, som alltså, märk väl, konsumenten också har nytta av.

Det är paradoxalt att vi behandlar detta förslag så kort tid efter offentliggörandet av kommissionens vitbok om livsmedel. I vitboken betonar ju kommissionen att det bör ske en begränsning av intaget av tillsatsämnen, för att – som kommissionen uttrycker det – på så sätt undvika negativa effekter på hälsan. Kommissionen säger också att det är dess önskan att på bästa möjliga sätt vägleda konsumenterna så att de själva kan göra ett val. När man tittar på detta förslag till direktiv måste man dra slutsatsen att det finns ett mycket dåligt samband mellan ord och handling i EU:s hantering av tillsatsämnen. Det föresvävar mig att den ursprungliga avsikten med utarbetandet av en positiv lista också var att man skulle kunna fatta beslut om att ta bort tillsatsämnen från listan. Den pågående avregleringen när det rör mängden tillåtna tillsatsämnen är oroväckande. Låt oss därför snarast se till att begränsa listan, i stället för att utöka den. I samband med det som Lund har sagt om nitrit och nitrat, vill jag nämna att jag under den senaste sammanträdesperioden frågade kommissionen om inte de nya vetenskapliga uppgifterna om de hälsoskadliga effekterna av dessa två ämnen har fått kommissionen att omvärdera sin ståndpunkt. Svaret var tyvärr nej, och jag vill gärna, i likhet med Lund, få en motivering till detta nej i dag.

  Arvidsson (PPE-DE). – Herr talman! Jag delar föredragandens principiella inställning att nya tillsatsmedel i livsmedel inte skall godkännas om det inte föreligger ett verkligt behov. Däremot vill jag påpeka att vi bör vara observanta på att det kan finnas en lokal eller en nationell tradition som motiverar att ett tillsatsmedel bör godkännas.

Det tillsatsmedel i detta ärende som jag då avser är etylhydroxietylcellulosa. Ämnet är ingen delikatess, och det kan inte missbrukas. I över 20 år har dock etylhydroxietylcellulosa använts i Sverige och i Finland, och jag tror även i Norge, som bindningsmedel i glutenfritt bröd och glutenfria bakverk. Det används för att undvika att glutenfritt bröd och glutenfria bakverk smulas sönder och för att den relativt lilla grupp personer som har en intolerans mot gluten skall kunna äta bröd och bakverk i samma former som andra friska personer gör.

Etylhydroxietylcellulosa är särskilt lämplig för den brödtradition som finns i norra EU-området. Ämnet är därför inte helt utbytbart mot andra, redan godkända cellulosor. Föredraganden påstår att det föreligger en risk för kontaminationer i etylhydroxietylcellulosa som skulle kunna ha en cancerogen effekt och antyder likaledes att höga doser skulle kunna ha en laxerande effekt. Men jag vill påstå att det i realiteten kan vara tvärtom.

Att brödet håller ihop och inte måste ätas med sked på grund av att det har sönderfallit i en massa små smulor är särskilt viktigt för barn med glutenintolerans. Barn med glutenintolerans har svårt att förstå varför de skall behöva äta brödsmulor när andra barn äter helt bröd som inte smulas sönder. Om barnen slarvar med sin kost ökar risken för undernäring. Om glutenintoleranta avstår från smulorna och äter vanligt bröd så drabbas de av buksmärtor, och då kan de få diarréer.På lång sikt ökar dessutom sannolikt även risken för cancersjukdom i mag- och tarmområdet.

För många familjer med glutenintoleranta barn är livssituationen pressande, och merarbetet för att klara dieten är stor. Dessa familjer kan inte köpa sitt bröd utan de bakar det själva och tillsätter själva sitt bindningsmedel. Varför skall vi försvåra livssituationen ytterligare för dessa familjer? Varför skall de inte få fortsätta att använda det bindningsmedel som de är vana att använda?

Att inte godkänna etylhydroxietylcellulosa är detsamma som att försvåra för glutenintoleranta personer och för familjer med glutenintoleranta barn. I detta fall går det inte att åberopa försiktighetsprincipen för att förbjuda. Försiktighetsprincipen talar tvärtom för att man skall godkänna etylhydroxietylcellulosa.

  Whitehead (PSE). – (EN) Herr talman! I likhet med alla andra i denna debatt, skulle jag vilja gratulera Lannoye. Han och jag har ibland duster i frågan om andra näringstillsatser, men i det här fallet undersöker vi i hög grad bevisbördans innersta väsen, innan denna förteckning förlängs ytterligare. Han har gjort utskottet och även kammaren en tjänst genom att peka på att detta förfarande nästan alltid tycks vara enkelriktat.

Vi måste få kommissionens syn på två principfrågor: den första är huruvida själva förfarandena behöver ses över, vilket kommissionens talesman antydde i debatten i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor; den andra är huruvida det finns ett effektivare sätt för att avlägsna tillsatser, liksom för att få dem godkända för användning.

Förteckningen blir allt längre och vi anser att bevisbördan måste förbli hos dem – oavsett om de är i medlemsstater, i kommissionen eller i de vetenskapliga kommittéerna – som vill få oss att använda dessa ämnen. Jag är beredd att erkänna att vissa av dem är oskadliga. Utskottet, och till och med Lannoye, var beredda att godta E 949 och E 650.

På samma gång som jag inte skulle göra anspråk på att vara sakkunnig – vilket inte någon annan ledamot i utskottet heller skulle göra – i frågan om vilka av de olika drivgaserna som kan användas utan risk, uppkom emellertid tillräckliga tvivel i utskottet, inte minst när vi hörde kommissionens företrädare, om drivgaserna själva. Dessa behövs uppenbarligen av tillverkare, eftersom de fördelar oljan jämnt på de aktuella redskapen.

En av dem är bara avsedd för professionell användning. De andra två anses vara säkra för alla. Vi vill alla undersöka denna fråga igen och se varför de har valts och huruvida vi nu kan hejda deras godkännande, åtminstone till dess den översyn som har föreslagit har genomförts.

Vad beträffar de två ändringsförslagen, skulle min grupp, även om den stöder andan i det som Lannoye föreslår i ändringsförslag 1, inte gå så långt som detta för att skriva in själva försiktighetsprincipen i direktivet. Det verkar i våra ögon inte vara den rätta platsen för den. Vi skulle föredra att stryka skäl 5, och så skall vi rösta. Detta är platsen för att diskutera bevisbördan snarare än den övergripande försiktighetsprincipen.

Avslutningsvis, vad beträffar ändringsförslag 2, i min grupps namn, är detta helt enkelt ett formmässigt ändringsförslag som är avsett att avlägsna hänvisningen till medbeslutandeförfarandet. Men dess betydelse förblir kristallklar. Vi anser att dessa tillägg inte bör göras, såvida det inte kan bevisas att de gynnar konsumenten. I slutändan är det ju för konsumenten som detta görs. Det görs i konsumenternas namn. Av den anledningen rekommenderar vi ändringsförslag 2.

  Ries (ELDR). – (FR) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Kriserna nyligen med dioxin och galna kosjukan har på ett omfattande sätt visat, om det nu behövdes, att konsumenten nu vill ha alla garantier för sin föda. I detta hänseende utgör föredragande Lannoye ännu ett skolexempel. Föredraganden undrar träffsäkert om tillsatserna i våra livsmedel verkligen är nödvändiga och framför allt om de verkligen är ofarliga för vår hälsa. Vad talar vi om? Totalt 307 tillsatser som godkänts av unionen, varav bara 163 är totalt och fullständigt ofarliga, det har just Paul Lannoye erinrat om. Vem har nytta av tillsatserna, denna kemiska invasion av vår tallrik? Inte konsumenten i alla fall, som allt oftare vill ha hundraprocentigt sunda livsmedel för sig och sina barn.

I det hänseendet, och utan att gå in på de tekniska detaljerna, skulle jag vilja återkomma till de tre kriterier som framförts i betänkandet. Å ena sidan: motsvarar tillsatserna ett tekniskt behov? Det minsta man kan säga är att konsumentens intresse inte alltid överensstämmer med producentföretagens. Å andra sidan: är tillsatsen till nytta för konsumenten? I det sammanhanget belyser föredraganden minst ett fall där denne skulle kunna bli vilseledd: att förhindra en berättigad blekning av en åldrande råriven morot och göra den fastare, är inte det ett bedrägeri? Att ställa frågan är detsamma som att besvara den.

Kan man vidare garantera att tillsatsen är ofarlig? Ännu en gång bör försiktighetsprincipen styra vår diskussion, för att förespråka en morot som genomgått ansiktslyftning med E 401 det är också, och det vet inte konsumenten, i alla fall inte alltid, att utsätta sig för obehagliga biverkningar som inte kan ignoreras eller minimeras.

Sammanfattningsvis kommer den liberala gruppen att stödja Lannoyes betänkande eftersom det mycket konkret syftar till att förbättra livskvaliteten för konsumenterna och dessutom garantera sanningen på deras tallrik. Det är detta beaktande som bör få företräde före alla andra.

  Byrne, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Lannoye för hans betänkande om kommissionens förslag om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/2 om andra livsmedelstillsatser än färgämnen och sötningsmedel. Kommissionen anser att direktiv 95/2 behöver anpassas, mot bakgrund av den senaste tidens tekniska och vetenskapliga utveckling. Vårt förslag grundar sig på tre huvudprinciper. Att godkända tillsatser är säkra och inte utgör någon risk för folkhälsan. Att säkerhetsfrågor bedöms av Vetenskapliga livsmedelskommittén. Att livsmedelstillsatser bara godkänns om det bevisas att det finns ett tekniskt behov av dem samt att konsumenterna inte vilseleds och kommer att vinna på att ha ett urval nya produkter av högre kvalitet att välja från.

Flera av de tillsatser som nu föreslås för användning har varit tillfälligt godkända av vissa medlemsstater. Förutsatt att Vetenskapliga livsmedelskommitténs åsikter respekteras, att det tekniska behovet är bevisat och att konsumenterna inte vilseleds, bör gemenskapslagstiftningen erkänna medlemsstaternas erfarenheter beträffande användningen av dessa tillsatser. Av dessa skäl kan kommissionen inte godta ändringsförslagen 3, 4 och 5. I de framlagda ändringsförslagen tas inte tillräcklig hänsyn till Vetenskapliga livsmedelskommitténs åsikter och till det tekniska behov som finns i vissa medlemsstater. Om dessa ändringsförslag antogs, skulle i vissa medlemsstater ett antal fullkomligt säkra livsmedel försvinna från matvaruaffärernas hyllor.

Vad beträffar det första ändringsförslaget, är tillämpningen av försiktighetsprincipen inte lämplig, vilket har påpekats av ett antal talare denna kväll. Säkerheten hos de livsmedelstillsatser som vi diskuterar har bedömts av Vetenskapliga livsmedelskommittén. Detta är den grund på vilken gemenskapens lagstiftare har godkänt användningen av tillsatser tidigare, och det är den grund på vilken kommissionen nu föreslår att nya livsmedelstillsatser skall godkännas. Därför är kommissionen inte positiv till det första ändringsförslaget. Kommissionen anser inte att ändringsförslagen 2 och 6 är nödvändiga eller lämpliga med avseende på detta direktiv. Kommissionen står bakom detta direktiv på grundval av de väletablerade kriterierna att tillsatserna i fråga är säkra efter att de har bedömts av Vetenskapliga livsmedelskommittén, att det finns ett tekniskt behov samt att konsumenterna inte vilseleds och kommer att vinna på att kunna välja bland ett större urval produkter av högre kvalitet.

Jag personligen anser emellertid att ett sådant ändringsförslag skulle kunna vara lämpligt i ramdirektiv 89/107 av den 21 december 1998, och den handlingen hänvisas till i bilagan till vitboken, i punkt 42. Det är Whiteheads ändringsförslag angående nummer 2 som har gett mig tillfälle att fundera över just denna aspekt och huruvida det finns ett behov av att höja normen på detta område på ett särskilt sätt. Jag har kommit till den slutsatsen att han har rätt och att vissa ansträngningar bör göras för att ta itu med detta. Men jag tror att det antagligen är bäst att göra det i ramdirektivet, snarare än i detta direktiv. Det skulle ge en mer allmän tillämpning och göra att de mål som vi alla vill uppnå för konsumenterna skulle uppnås. Så när det är dags att ändra det direktivet, d.v.s. 89/107, kommer jag allvarligt att överväga det förslaget och det ändringsförslag som har lagts fram av Whitehead.

Det finns ett antal enskilda punkter som har nämnts. Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på dessa och se om jag kan svara på de frågor som har ställts. För det första, angående natriumalginat, har ett antal talare sagt att detta förslag skulle medföra att konsumenterna vilseleds, eftersom ämnet används i syfte att hålla morötterna färska. Det är egentligen inte en riktig analys av syftet med denna tillsats. Morötterna förpackas i förväg och förses då med etikett, och konsumenten vet följaktligen att en tillsats har använts.

Tillsatsen används som ett stärkelsemedel, snarare än för att få livsmedlet att se färskare ut , eller ge sken av att vara det, än vad det i själva verket är. Tillsatsen är därför, under dessa omständigheter, motiverad.

Lannoye nämnde tillämpningen av försiktighetsprincipen. Jag har redan tagit upp frågan mycket kort, men tillåt mig bara att säga att jag med respekt håller med ett antal av talarna denna kväll om den rätta platsen för försiktighetsprincipen. Jag anser att försiktighetsprincipen är olämplig under de omständigheter som vi diskuterar i kväll, medan den däremot är lämplig under omständigheter där det finns en brist på vetenskaplig sakkunskap. Men i just detta fall har Vetenskapliga livsmedelskommittén undersökt situationen och framfört sin åsikt att dessa tillsatser är säkra.

Jag instämmer med en annan av de tidigare talarna, och jag är inte helt positiv till tanken att vi skall lita mer på våra egna åsikter än på de vetenskapliga åsikter som framförs av forskare. Jag skulle ha starka reservationer i fråga om att angripa ett visst problem på det sättet, och därför bör vi fästa fullt avseende vid vetenskapliga kommittéers åsikter. Våra beslut bör vara vetenskapligt baserade. Att ersätta forskares åsikter med våra egna åsikter utgör i mina ögon ett farligt precedensfall, och detta är med säkerhet inte den lämpliga platsen för försiktighetsprincipen.

Jag fick även frågan varför kommissionen föreslår användning av tillsats E 467, som påstås innehålla farliga orenheter, som till exempel etenoxid. Jag bör säga att orenheterna i etenoxid inte hindrade Vetenskapliga livsmedelskommittén från att dra den slutsatsen att denna cellulosa är säker att använda. Gränsvärden för orenheterna kommer att föreskrivas i de specifikationer som utarbetas som ett kommissionsdirektiv efter det att tillsatsen har blivit godkänd för användning.

Jag fick också frågan varför kommissionen inte föreslår att livsmedelstillsatser tas bort, i stället för att hela tiden lägga nya till förteckningen över godkända ämnen. När kommissionen får information om att en tillsats inte längre används, föreslår den att ämnet skall avlägsnas från förteckningen över godkända ämnen. Vid nästa revidering av detta direktiv kommer kommissionens enheter till exempel att föreslå att kalciumvätekarbonat och magnesiumkarbonat tas bort.

Thyssen tog upp det faktum att informationen i kommissionsdokumentet var otillräcklig, och jag noterar det.

Det finns några saker att säga om vad ni säger angående detta. Jag avser att vidta åtgärder när kommissionen lägger fram ytterligare förslag i detta hänseende. Kanske skulle dokumentet kunna bli tydligare, vilket skulle motivera ett sådant inbegripande ur konsumentsynvinkel. Kanske skulle man kunna motivera inbegripandet av ytterligare teknisk information.

Lund antydde att färgämnena tillsätts obehandlade livsmedel. Det är i sak ett oriktigt påstående. Det finns inga färgämnen som tillsätts obehandlade livsmedel. Han frågade också om man inte borde beakta den konsumentundersökning om nitrater som genomfördes i december. Jag har informerats om att det är under aktiv behandling, och diskussioner med medlemsstater äger rum om denna undersökning.

Whitehead frågade mig om vi borde fundera över ett effektivare sätt att avlägsna tillsatser. Jag hänvisar er till den tidigare delen i mitt svar, där jag sade att två särskilda tillsatser kommer att avlägsnas från förteckningen, men jag kommer att begära ytterligare information från mina enheter beträffande vilket förfarande som används och vilken information som är tillgänglig för parlamentsledamöterna, så att det inte finns några tvivel om vilka förfaranden som används. Inte bara Whitehead, utan även några andra talare, tog upp detta. Uppenbarligen finns det en oro över att det inte finns tillräckligt med information om detta. Jag kommer självklart att göra ytterligare undersökningar, så att jag kan tillhandahålla ledamöterna ytterligare information i vederbörlig ordning.

  Lannoye (Verts/ALE), föredragande. – (FR) Jag svär, herr talman, att jag skall fatta mig mycket kort. Jag tror inte vi har tid eller att det är möjligt att genomföra en fördjupad debatt om ett så komplext problem som detta, men jag skulle vilja få diskutera det med kommissionären utanför kammaren.

Till att börja med har jag en första kommentar om de vetenskapliga kommittéerna. Det räcker inte, herr kommissionär, med att läsa slutsatserna från de vetenskapliga kommittéerna, man måste läsa rapporten, vilket jag gjort. Och det händer ibland att läsningen av dessa rapporter ger upphov till större tvivel än förvissningar. Jag skall därför be er att vara litet mer försiktig innan ni till att börja med förkastar alla ändringsförslag, eftersom jag påstår att jag även utfört ett vetenskapligt arbete. Jag har sammanfört ett antal åsikter, jag har läst texterna, och jag kan säga er att ni går litet snabbt fram när ni sopar undan alla de ändringsförslag vi lägger fram.

Vidare finns en annan beståndsdel som inte beaktats, nämligen den möjliga synergin mellan det stora antalet tillsatser som finns i livsmedlen. Man studerar aldrig dessa tillsatser tillsammans, Man studerar dem var för sig. Och det är något som ni borde beakta.

  Talmannen. – Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. ⁽¹⁾

(Sammanträdet avslutades kl. 21.20.)

(1) Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokoll.