Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 14 juni 2000 - Strasbourg

1. Justering av protokollet från föregående sammanträde

ORDFÖRANDESKAP: G. SCHMID
vice talman

(Sammanträdet öppnades kl 9.00.)

  Talmannen. – (DE) Innan vi börjar med föredragningslistan har vi några meddelanden om arbetsplanen.

  Bethell (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag måste tyvärr meddela kammaren att Vladimir Alexandrovich Gusinskij, högste chef för Most-Media gruppen för televisions-, radio- och tidningskanaler arresterades i går i Moskva.

Herr Gusinskij är en ledande rysk samhällsledare och är ordförande i den ryska judiska kongressen och vice ordförande i Judiska Världskongressen. Denna morgon befinner han sig i vad som kallas en allmäncell i Butyrskyfängelset där förhållandena är så dåliga att ni själva får föreställa er dem. Herr Gusinskijs medier var de enda som fick kritisera herr Putin och hans regering. Hans oberoende TV är den enda som ifrågasätter de ryska truppernas uppträdande i Tjetjenien. Hans program Dockorna, baserat på Englands "Spitting Images", förlöjligar presidenten, något som förmodligen irriterar honom mycket. Hans radiostation "Moscow Echo" valdes av president Clinton för några dagar sedan för den enda verkliga intervju som han gav till en rysk mediakanal.

Den 11 maj utsattes Gusinskijs arbetsplatser för husundersökningar av så kallad skattepolis – män i skidmasker och med kamouflerad utrustning medförande Kalasjnikovgevär. Det finns få ryssar som inte ser ett samband mellan Gusinskijs kritik och den hårdhänta behandling som han utsätts för. Nu har vi denna arrest, och herr Putin säger att han vet ingenting om den.

Denna senaste händelse gör att Ryssland har nått gränsen. Antingen ger herr Putin vika och släpper herr Gusinskij fri eller så måste vi fastslå att Rysslands duktiga försök att införa pressfrihet har misslyckats och deras demokrati är en illusion. Följderna av detta kommer att bli förödande. Det kommer att innebära adjö Europarådet, adjö partnerskap för fred, adjö Tacis och varmt välkommen till en ny rustningskapplöpning. Europaparlamentet måste göra vad det kan för att förhindra denna katastrof. Jag ber er, herr talman, att rådgöra med era kolleger, så att alla förbindelser mellan EU och Ryssland kan granskas, diskuteras och att vårt inflytande används inte minst på den upprörda herr Putin, som sätter oss alla i fara.

(Applåder)

  Talmannen. – (DE) Tack, herr kollega! Kammaren har, som vi hör av applåderna, tagit del av era påpekanden.

  Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! En annan fråga. Inte bara i går utan även för några månader sedan, egentligen varje månad, ges antingen ordförandeskapet eller någon annan nationalitet tillstånd att anordna en mottagning. Den mottagningen urartar sedan i ett rent frosseri medan kamerorna står uppställda. Jag tycker, herr talman, att det är ovärdigt för parlamentet.

Det som jag via er skulle vilja be om är att det införs bra regler för den här sortens festligheter. Jag tycker, herr talman, att vi inte kan tolerera sådana här saker längre. Det förvånar mig att tillstånd ges för det här eftersom jag förra veckan fick ett brev från samma kvestorer med en negativ anmärkning om en utställning för handikappade som jag hade anordnat. Detta görs det negativa anmärkningar om, och den här sortens fester där vi utmålas som asgamar tillåts helt enkelt. Jag ber er att ta upp det med kvestorerna för att få ett slut på det här, det är nämligen ovärdigt för oss alla.

  Talmannen. – (DE) Fru kollega! Jag vill be er lägga fram er fråga skriftligt till kvestorerna som kommer att vidta nödvändiga åtgärder.

  Talmannen. – (DE) Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.

Finns det några invändningar?

  Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman! Jag har granskat gårdagens protokoll och lagt märke till att parlamentsledamoten Elmar Brok inte anmälde hinder vid omröstningen om betänkandet om digital television, trots att han i registret över ledamöternas bisysslor anmält att han innehar posten senior vice-president i ett bolag som heter Media Developments Bertelsmann. Enligt min mening måste den här frågan behandlas i parlamentet.

  Talmannen. – (DE) Herr kollega! Jag förstod inte riktigt. Menar ni att han har röstat eller att han inte har röstat? I översättningen hette det att han inte skulle ha röstat, och om han inte har röstat i en fråga som är relevant i frågan så har han ju uppträtt korrekt.

  Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman! Jag läser protokollet och här står det inte att han inte skulle ha röstat.

  Talmannen. – (DE) Vi skall reda ut detta, herr kollega!

(Parlamentet godkände protokollet.)

  Westendorp y Cabeza (PSE). – (ES) Herr talman! Mitt inlägg syftar bara till att tala om att jag kontaktat Murphy, betänkandets föredragande, och att vi har kommit överens om att det skulle vara bättre att gå till omröstning utan debatt om detta betänkande.

  Talmannen. – (DE) Herr kollega! Det ni föreslår är mycket ovanligt, för i normala fall fattas beslut om detta i samband med att föredragningslistan fastslås. När betänkanden finns upptagna tillsammans med en debatt på föredragningslistan, då ser jag efter att ha konsulterat arbetsordningen egentligen inga möjligheter att stryka dem från föredragningslistan. Jag föreslår att vi håller fast vi de utvalda förfaringssätten med diskussioner.

⁂

  Talmannen. – (DE) Jag har ännu ett meddelande att framföra. I går yrkade kollegan Lannoye på att förslaget från de 185...

(Inpass av Brok)

Kollega Brok, vi är inne på en annan punkt. Om det gäller samma sak som kollegan tidigare påpekade, skall jag gärna ge er ordet för en personlig förklaring strax. Om ni till dess skulle vilja vara så vänlig och sitta ner, det skulle göra det hela mer avspänt och lugnt.

(Skratt)

I går yrkade kollegan Lannoye på att förslaget från de 185 ledamöterna om att tillsätta en tillfällig undersökningskommitté enligt artikel 151 i arbetsordningen rörande frågan om Echelon, vilket talmanskonferensen röstade ner med majoritet vid sammanträdet den 13 april, skall läggas fram för ett parlamentsbeslut. Fru talmannen meddelar mig att talmanskonferensen i morgon på nytt kommer att behandla frågan om att tillsätta en tillfällig kommitté. Det tycks därför vara lämpligt att avvakta resultaten av dessa överläggningar, herr kollega, innan plenum befattar sig med frågan. I sak är det ju ingenting som förändras, röstas skall det på ett eller annat sätt, frågan är bara om det skall ske under detta plenarsammanträde eller under nästa.

  Lannoye (Verts/ALE). – (FR) Herr ordförande! Jag vet inte om det beror på ett formuleringsproblem men det verkar som om svaret inte anknyter till frågan. Det står nämligen på talmanskonferensens föredragningslista för morgondagen att förslaget om bildande av en tillfällig kommitté inte en undersökningskommitté skall behandlas. Men det var inte det frågan gällde: det jag begär är en omröstning om talmanskonferensens beslut att föreslå att inte bilda en undersökningskommitté. Det finns ett annat förslag, men det är inte samma. Ni har således inte besvarat min fråga.

  Talmannen. – (DE) Det tror jag visst, herr kollega, för vad tillvägagångssättet beträffar finns det två möjligheter. Å ena sidan kan vi rösta separat om frågan om att tillsätta en tillfällig kommitté och fristående från detta om att tillsätta en undersökningskommitté. Detta kan göras vid olika tidpunkter och oberoende av varandra. Arbetsordningen tvingar oss emellertid inte att göra så. Därför lyder förslaget att vi röstar om bägge frågorna gemensamt som ett paket; detta är den andra möjligheten. Jag kan inte heller se att idén om en undersökningskommitté, som ni ju vill ha, skulle ta skada av att vi slår ihop omröstningarna och att det hela dröjer ytterligare tre veckor. I sak är det ingenting som förändras; tids nog måste parlamentet yttra sig. Jag upprepar: det vore möjligt, men talmannen föreslår ett annat tillvägagångssätt, och mitt förslag till er är detsamma.

  Lannoye (Verts/ALE). – (FR) Herr ordförande, jag tycker att det är fullt rimligt att föreslå två omröstningar samtidigt, men jag framhåller att vi måste ha två omröstningar: vi måste ha en första omröstning om principen att bilda en undersökningskommitté – som avvisades av talmanskonferensen – och eventuellt en andra omröstning om vi enas om att en tillfällig kommitté skall bildas, en kommitté som inte alls har samma syfte, vill jag klargöra. Det handlar om två helt olika problem och vid en noggrann granskning av arbetsordningen anges det ingenting i artikel 151 om en tillfällig kommitté: i artikeln anges bara en undersökningskommitté. Jag anser att plenarförsamlingen har rätt att rösta om talmanskonferensens beslut.

  Talmannen. – (DE) Herr Lannoye! Det är ju fullkomligt obestridligt! På denna punkt är arbetsordningen kristallklar: När det nödvändiga antalet underskrifter har samlats ihop, då måste det bli en omröstning i plenum efter talmanskonferensens votum, i annat fall skulle det ju betyda att det är talmanskonferensen som i stället för plenum beslutar huruvida det skall tillsättas en undersökningskommitté eller inte. Så är givetvis inte fallet. Det må finnas en eller annan på talmanskonferensen som tror det, men det har ingenting med verkligheten att göra!

(Skratt, inpass av Poettering)

Kollegan Poettering meddelar att det inte är någon som tror det, och därmed är ju ert problem löst!

  Dell'Alba (TDI). – (IT) Herr talman! Jag begärde ordet för att stödja yrkandet. Jag är nöjd med ert svar: i morgon eftermiddag kommer äntligen konferensen att uttala sig om detta förslag som så många ledamöter står bakom.

  Talmannen. – (DE) Herr kollega! Jag har noterat saken.

2. Beslut om brådskande förfarande

  Talmannen. – (DE) Vi har nu kommit fram till omröstningen om begäran om brådskande förfarande rörande förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr. 1251/1999 om upprättande av ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor för att däri inbegripa lin och hampa som odlas för fiberproduktion (KOM(1999) 576 – C5-0280/1999 – 1999/0236(CNS) samt förslaget till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för lin och hampa som odlas för fiberproduktion (KOM (1999) 576 – C5-0281/1999/0237 (CNS)).

Dessa förslag behandlades i kollegan Schierhubers betänkande, för vilket slutomröstningen den 16 maj sköts upp enligt artikel 69.2 i arbetsordningen. Ärendet återförvisades till utskottet.

Ordet går till kollegan Graefe zu Baringdorf för ett yttrande från det ansvariga jordbruksutskottet.

  Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE), föredragande av yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. – (DE) Herr talman, ärade kolleger! Denna förordning handlar för såväl parlamentets som kommissionens del om tre frågor: För det första att förhindra missbruket av bidragsreglerna för lin och hampa eftersom det hittills har uppstått väsentliga oregelbundenheter i regleringen där; för det andra att i fortsättningen göra det möjligt att odla lin och hampa inom EU. Båda produkterna är imponerande återväxande råmaterial med höga ekologiska och sociala effekter. För det tredje handlar det om att säkerställa, att stärka och även att stödja en uppåtsträvande bearbetningsindustri på detta område. Det är intelligenta, ekologiskt värdefulla och biologiskt nedbrytbara produkter som framställs här.

Vi är alltså eniga i vår målsättning, vi är inte eniga om vägen dit. Därför har parlamentet skjutit upp slutomröstningen om detta, och vi befinner oss för tillfället i förhandlingar med kommissionen. Det har gjorts betydande framsteg och närmanden, på många punkter har man nått kompromisser. I går satte vi oss återigen ned tillsammans, men vi blev inte klara med formuleringen av kompromisserna och kompromissförslagen. Av den anledningen kommer nuvarande begäran om brådskande förfarande, som lagts fram av rådet eller ordförandeskapet, för tidigt. Vi föreslår därför att denna begäran om brådskande förfarande avslås vid nuvarande tidpunkt. Vi utgår ifrån att vi till juli månad skall ha nått en kompromiss som vi då kan presentera, och därefter kan vi då rösta om detta under plenarsammanträdet i juli.

Här vill jag passa på att rikta ett stort tack till kommissionen, till kommissionär Fischler som har visat sig vara mycket samarbetsvillig i denna fråga. Jag hoppas att vi med detta förslag kan göra rättvisa även åt kommissionens önskemål om att redan under innevarande år komma fram till ett förslag och till ett avslut i denna fråga.

  Talmannen. – (DE) Tack så mycket, herr kollega! Vi har ett förslag om förfarande från ordföranden för utskottet för jordbruk. Enligt arbetsordningen kan en talare uttala sig för och en emot detta. Schierhuber har begärt ordet.

  Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill stödja hela innehållet i förslaget från ordföranden för utskottet för jordbruk! Han har mycket beslutsamt beskrivit vad detta handlar om. Som föredragande vill även jag å min sida uttryckligen tacka kommissionen för diskussionsberedskapen! Ni vet att vi hittills inte har något medbeslutande i fråga om jordbruket. Det är så dessa två informella möten kan förklaras, vilka varade i över en timme vardera. Vi har nått stor enighet även från kommissionens sida. Tyvärr saknar vi emellertid skriftliga handlingar för att verkligen kunna rösta och fatta beslut. Därför vill jag be er rösta emot begäran om brådskande förfarande i nuläget.

  Talmannen. – (DE) Eftersom ingen vill uttala sig för begäran om brådskande förfarande skall vi nu genomföra omröstningen.

(Parlamentet avslog begäran om brådskande förfarande.)

⁂

Talmannen. – (DE) Innan vi börjar med föredragningslistan vill jag ge ordet till kollegan Brok för en personlig förklaring.

  Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Tillåt mig göra en kort personlig anmärkning. Min yrkesmässiga verksamhet finns enligt parlamentsreglerna införda i talmannens register. Mitt förhållningssätt har under de senaste åtta åren rättats efter dessa. Jag har aldrig engagerat parlamentet i frågor av omedelbart företagsintresse. I dylika fall har jag heller inte deltagit i omröstningar, trots att detta inte är något som föreskrivs. I övrigt finns det inte något fall där man skulle kunna tolka mitt förhållningssätt vid omröstningarna som att jag skulle företräda någons indirekta intresse. Därmed vill jag dementera vad kollegan Seppänen tidigare gav uttryck för.

(Applåder)

⁂

Talmannen. – (DE) Herr Korakas, angående arbetsordningen.

  Korakas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Vi kommer strax att diskutera Lalumières resolutionsförslag om europeisk säkerhet och försvar. Det är ett viktigt förslag, och var och en har sina åsikter om det, men jag tror dock att vi skulle kunna diskutera denna viktiga fråga på vederbörligt sätt bara om vi hade ändringsförslagen till hands i tid. Men i dag på morgonen, från klockan åtta till halv nio, letade vi efter ändringsförslagen, utan att kunna hitta några. När vi skall rösta om dessa ändringsförslag, kommer vi följaktligen inte att ha möjlighet att först diskutera dem. Eftersom samma sak händer även när det gäller andra diskussioner, skulle jag vilja be om att åtgärder vidtas, så att vi har ändringsförslagen till hands innan betänkandena diskuteras i kammaren

  Talmannen. – (DE) Herr kollega! Våra tjänsteenheter säger att ni har rätt och att det faktiskt delades ut sent, eftersom tidsfristen fastslogs så sent. Men eftersom vi kommer att rösta om detta först på torsdag tycker jag ändå att det är försvarbart om yttrandet ändå framförs. I princip har ni dock rätt, och vi skall anstränga oss för att framdeles dela ut underlagen något tidigare⁽¹⁾.

(1) Mottagna dokument: se protokoll.

3. Politiska partier på europeisk nivå

  Talmannen. – (DE) Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande muntliga frågor:

- (B5-0488/00) av Poettering för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater, Barón Crespo för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, Cox för Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp liksom Lannoye för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen till kommissionen om politiska partier på europeisk nivå;

- (B5-0494/00) av Pasqua för gruppen Unionen för nationernas Europa till kommissionen om politiska partier på europeisk nivå.

  Poettering (PPE-DE). – (DE) Herr talman, kolleger! I denna viktiga fråga vill jag lägga fram sju överväganden. För det första: De europeiska stats- och regeringscheferna erkände 1991 uttryckligen betydelsen av politiska partier på europeisk nivå i artikel 138a i Amsterdamfördraget. De lät sig ledas av idén om att det inte heller i Europeiska unionen kan finnas någon fullt utvecklad demokrati utan politiska partier på europeisk nivå med en tillförlitlig rättslig grund och en stabil finansiering.

För det andra: nästa år har det gått tio år utan att några påtagliga framsteg har gjorts vad gäller rättslig status för politiska partier på europeisk nivå, och utan att fördraget har fyllts med liv. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater beklagar detta djupt.

För det tredje: Vi vill påminna om det viktiga förarbetet inom ramen för Tsatsosbetänkandet som antog 1996, likaså för Kuhnebetänkandet av den 13 april 2000. Även i ytterligare betänkanden från budgetutskottet och budgetkontrollutskottet, nu senast i kollegan Ferbers betänkande, hänvisar man till den absoluta nödvändigheten av en europeisk partistadga och en reglering i denna fråga.

För det fjärde: Vi välkomnar därför kommissionens beredskap att arbeta för att artikel 191 i EG-fördraget om de europeiska politiska partierna skall kompletteras. Vi tackar ordförande Prodi, kommissionär Barnier och hela kollegiet för att de har gett denna fråga den betydelse som den förtjänar. Därmed blir det möjligt att nå en lösning. Vi hoppas att de formuleringar som kommissionen har valt skall möjliggöra ett snabbt beslut om en europeisk partistadga, inte skall sätta rådets krav på majoritet för högt och respektera Europaparlamentets fulla medbeslutande.

För det femte: Likaledes välkomnar vi att Europeiska kommissionen helt uppenbart också bekräftar möjligheten av ett agerande – om jag är rätt informerad – på grundval av artikel 308. Möjligheterna i artikel 308 måste utnyttjas så länge och såvida det inte förekommer några fördragskompletteringar. Likväl är vi fullt och fast av den åsikten att en bättre väg fram till lösningen vore att komplettera fördraget.

För det sjätte: Ordförandena i de fyra största grupperna i Europaparlamentet, alltså Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater, Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen framförde redan för några månader sedan efter överenskommelse med ordförandena i partifederationerna och kommissionen ett förslag till kärnelement i en europeisk partistadga och demonstrerade därmed att denna fråga måste lösas, och också kan lösas, i ett brett politiskt samförstånd.

Vi är optimistiska vad gäller att även andra grupper, som för tillfället ännu inte förfogar över egna europeiska partier, skall kunna knytas till detta samförstånd.

För det sjunde och sista: Vi är likaledes medvetna om att vi fram till det att en europeisk partistadga träder i kraft behöver övergångsregler som reglerar och begränsar stödet till europeiska politiska partier från grupperna i Europaparlamentet. Vi är beredda att ta ett brett initiativ över gruppgränserna. Vi vill ytterligare stärka de europeiska politiska partiernas frigörelse från grupperna och samtidigt öppna framtidsperspektiv för dem, och vår huvudsakliga önskan är att de europeiska politiska partierna skall bli en viktig bärare av det europeiska politiska arbetet. Vi vill ge dem denna möjlighet, och vi vill framför allt se till att vi får en öppenhet i alla dessa frågor om stöd till europeiska politiska partier, ett tydligt rättsförhållande som kan presenteras som det är även gentemot allmänheten. Och detta kommer inte att gagna enbart partiernas trovärdighet, utan även Europeiska unionens och Europaparlamentets trovärdighet.

  Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman, kommissionär! Jag håller med ordförande Poettering i detta gemensamma initiativ och, om ni tillåter mig, vill jag framför allt påminna om att för tio år sedan uppnådde vi gemensamt att det i Maastrichtfördraget skulle finnas en artikel i vilken man erkände de politiska partiernas status. Vid den tiden var det kristdemokraterna, liberalerna och socialdemokraterna. Det var jag som förhandlade om att införa artikeln med rådsordförande Lubbers och jag vill tacka honom eftersom jag tror att det var ett viktigt steg.

Vi skulle ha kunnat valt att formulera frågan tvärtom. Dvs. varför gjorde kommissionen inte någonting då den hade monopol på initiativrätten under tio år för att reglera denna så viktiga fråga, men vi har en konstruktiv inställning. Vi vill att ett problem som inte bara är en lucka i lagen utan ett konstitutionellt problem för Europeiska unionen skall lösas.

Den nuvarande situationen kompliceras för var dag som går. Traditionellt ansågs det i media att till Bryssel måste man åka för att "lobba", för att agera som påtryckningsgrupp. Vi lyckades uppnå att man erkände de politiska partierna, som i våra länders författningar är en grundläggande pelare för demokratin. Trots det har man inte kommit någonvart under tio år och vi befinner oss verkligen i en situation som blir svårare och svårare. Man skulle kunna säga att åtminstone 75 procent av ledamöterna i denna kammare är medlemmar i organisationer som i och för sig inte är hemliga men som är utan stöd i lag. Och ständigt formuleras krav av revisionsrätten, som vi försöker respektera och uppfylla. Detta är en nyckelinstitution i Europeiska unionen, men revisionsrätten bör inte vara den som i realiteten fastställer den rättsliga grunden.

Därför anser vi att det är alldeles nödvändigt att kommissionen nu använder sin initiativrätt på ett ansvarsfull sätt för att uppnå att det är demokrati för människor och inte pengarnas makt som har företräde i unionen. Vi har gett er ett antal användbara förslag för att komma ur en situation som inte bara är otillfredsställande utan negativ för utvecklingen av demokratin i Europa.

  Cox (ELDR). – (EN) Herr talman! De viktigaste frågorna har tagits upp, men jag vill gärna upprepa att rätten att föreslå lagstiftning faller på kommissionen. Vi har tagit ett initiativ med olika politiska grupper som vi lade fram till ordförande Prodi i februari. Som en lagfråga har det hänvisats till politiska partier i fördraget under mer än sju år nu. Där fastslås att partierna utgör en faktor för integrering, de medverkar till byggandet av en europeisk medvetenhet, och är ett viktigt element i unionens demokratiska liv och politiska debatt.

Liksom flera av de ganska högt strävande artiklarna i fördragen saknar dock artikel 191, den artikel som hänvisats till, ett bestämt verksamt innehåll. Frågan är: Kan kommissionen ta ett initiativ som ger liv och innehåll till det som eftersträvas med artikel 191? Det är i själva verket det som debatten handlar om i denna kammare i dag.

Jag delar övriga talares farhågor att revisionsrättens rapporter – vilka vi faktiskt helt förväntade oss i denna kammare för flera år sedan genom professor Tsatsos rapport, i vilken det underströks att man snarast behövde lagfästa partier i stadgeenliga termer – gör att det brådskar ännu mer. Institutionerna måste kunna stå för upplysningsplikt och insyn. Denna kammare har ingen rättighet att lagstifta: Det är den exklusiva ensamrätten för kommissionen. Vi ber om er hjälp till att se till att detta viktiga element, såsom det fastslås i fördraget, i unionens demokratiska liv och politiska debatt lagfästs i en stadga.

  Hautala (Verts/ALE). – (FI) Herr talman! Även min grupp har medverkat till det här till kommissionen riktade initiativet med den enkla motiveringen att vi håller på att skapa ett integrerat Europa, men det är ingalunda klart att allmänheten kan påverka den här europeiska integrationen i den takt som integrationen fortskrider. Jag vill inte säga att politiska partier är den enda eller nödvändigtvis ens den viktigaste kanalen för allmänheten att påverka frågorna i dagens samhälle, men partierna har sin egen roll och de europeiska partiernas ställning måste fastställas skyndsamt. Precis som kollegerna sagt måste partierna lyftas fram i dagsljuset. De är i vilket fall som helst verksamma redan i dag. De kan inte ersätta nationella partier, men det räcker nödvändigtvis inte längre med samarbete mellan de nationella partierna.

Det är viktigt att man kommer överens om en helt öppen och transparent finansiering när de europeiska partiernas ställning nu definieras. Det är till exempel mycket viktigt att man vet exakt varifrån dessa partier får sina pengar, och i detta sammanhang är det framför allt finansieringen av valrörelsen som är mycket viktig, eftersom pengar inte får avgöra valframgången.

Min grupp är inte enbart ute efter att på detta sätt åstadkomma en finansieringskanal för de europeiska partierna, utan det allra viktigaste är att man nu har ett tillfälle att fastställa de grundläggande principer, enligt vilka de europeiska partierna kan bedriva sin verksamhet. Vi måste utgå ifrån att de i sin verksamhet måste respektera grundläggande demokratiska rättigheter, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. Det är kanske dags att fastställa att det är endast sådana här partier som på europeisk nivå bör få komma i åtnjutande av offentliga bidrag.

Om den rättsliga grunden är oklar instämmer vi i begäran om att kommissionen skall ta ett initiativ för att precisera den och även regeringskonferensen måste ta sitt ansvar i den här frågan.

(Applåder)

  Muscardini (UEN). – (IT) Herr talman! Enligt fördraget är politiska partier på europeisk nivå de partier som bidrar till att informera medborgarna om vad som händer inom unionen, inom Europaparlamentet, och som därför med sina politiska aktiviteter bidrar till att bygga en europeisk anda och ett europeiskt medvetande.

Men vad är en europeisk anda? Detta kanske inte framgår tillräckligt klart av fördragen, eftersom man till exempel där inte talar om rörelsehindrades rättigheter och inte tillräckligt värnar om barnen och barndomen, som i dag har drabbats särskilt av den pedofili som översvämmar Europa.

Den europeiska andan är den som skall bidra till utvecklande av ömsesidig respekt, som skall förhindra att en kultur dominerar över en annan, som skall förhindra att tolerans förväxlas med släpphänthet och brist på regler och lagar, eller att lagarna och reglerna skrivs för att skydda vissa och inte försvara andra. Den europeiska kulturen föds ur respekt för våra nationella kulturer, för våra traditioner som integreras med det nya som kommer, så länge inte det nya innebär att en kategori människor roffar åt sig på bekostnad av andra.

Vi måste ytterligare värna om unionens medborgares rättigheter, även de ekonomiska, på en världsmarknad på vilken de multinationella företagen dominerar allt mer, en världsmarknad som somliga, också politiska, intressen vill ha. Därför är europeiska partier inte de partier som på grund av partsintressen går under samma förkortning i olika länder, utan de partier som på grund av att de har liknande ideal, värderingar och program går samman i grupper och arbetar tillsammans för att ge medborgarna mer att säga till om och företräda dem väl.

Så som Voltaire skulle ha sagt: "om du vill tala med mig får du definiera termerna". Vi måste göra klart om europeiska partier är någonting vi vill skapa i dag, någonting annat än de nationella partierna och som kan överordnas dem, det vill säga om vi vill ha en kulturell och politisk globalisering efter den ekonomiska och därmed en total utslätning, eller om vi i stället i grund och botten vill bygga ett Europa där partier som står varandra nära och delar varandras värderingar kan arbeta tillsammans på europeisk nivå. Europeiska partier! Låt oss försöka att inte göra oss löjliga!

  Talmannen. – (DE) Innan vi går in på talarna för de olika grupperna, ger jag ordet till kommissionär Barnier.

  Barnier, kommissionen. – (FR) Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag skall således besvara raden frågor som i samtliga fall har nästan samma innehåll och är riktade till Europeiska kommissionen.

På initiativ av ordförandena i parlamentets främsta politiska grupper, Pottering, Barón Crespo, Cox, Hautala och Lannoye, har ni uppmanat kommissionen att uttala sig om en viktig och aktuell fråga, som gäller de politiska partiernas ställning i Europa. Vi har således beslutat att arbeta med frågan och jag kan nu ge er Europeiska kommissionens ståndpunkt efter att ha diskuterat den i går vid veckosammanträdet.

Mina damer och herrar, vi känner till det betydande arbete som parlamentet har lagt ner på detta sedan tio år – många av er har anspelat på det: betänkandena av professor Tsatsos och Ferber samt nyligen den 13 april betänkandet av era två kolleger Dimitrakopoulos och Leinen. Vi känner till ert engagemang och vi har tagit del av parlamentets förslag. Vi delar ert intresse för en utveckling som stärker europeisk demokrati och den ytterst viktiga europeiska integrationsprocessen.

Ordförande Potterring påminde om något som för närvarande anges i fördraget. Jag tänker på f.d. artikel 138a, som nu är artikel 191 och i vilken anges att "Politiska partier på europeisk nivå är viktiga som en integrationsfaktor inom unionen. De bidrar till att skapa ett europeiskt medvetande och till att uttrycka unionsmedborgarnas politiska vilja". Fru Hautala, när man läser denna text, som förvisso bara är förklarande men har förtjänsten att finnas till, ser man nämligen att de europeiska politiska partierna under inga omständigheter skulle komma att ersätta de nationella partierna. Det måste sägas och upprepas. Fru Muscardini, inte heller kommer det europeiska medborgarskapet, som också ingår i fördraget, att ersätta det nationella medborgarskapet. Det läggs till det. Det är detta frågan gäller i dag.

Såsom jag just nämnde är emellertid denna text, hur viktig den än är, bara förklarande. Den åtföljs inte av någon handlingsplan, och det framgår tydligt i hur hög grad det saknas och hur det kommer att vara nödvändigt – ordförande Baron Crespo har anspelat på det – i synnerhet för att svara på frågor eller yrkanden från revisionsrätten.

Till svar kommer jag således att redogöra för Europeiska kommissionens avsikter, samtidigt som jag understryker det dubbla intresse och det dubbla krav som vi måste känna, eller mer exakt som ni och vi måste känna. I första hand kravet på snabbhet: saker och ting har kanske i själva verket varat för länge sedan tio år tillbaka utan att någon lösning åstadkommits. Men denna snabbhet måste åtföljas av ett annat krav: kravet på säkerhet och rättslig stabilitet. Med hänsyn till detta dubbla krav måste två möjligheter granskas, mina damer och herrar. Den första möjligheten, som betänkandet av Ferber för fram, skulle bestå i att utarbeta ett lagstiftningsförslag på grundval av det aktuella fördraget. Inom denna ram skulle artikel 308 kunna utgöra en handlingsplan, åtminstone under en övergångsperiod, tillsammans med artikel 191 såsom grund. Men – och det innebär inte en inskränkning: det är bara ett uttryck för det intresse för rättssäkerhet som jag nämnde – ni liksom vi vet att användningen av artikel 308 ganska allmänt är föremål för ett visst förbehåll och under alla omständigheter kräver det ett enhälligt godkännande efter samråd med Europaparlamentet. Det tycks oss emellertid att de europeiska politiska partiernas ställning kräver en oantastlig rättslig grund.

Enligt rekommendationen i betänkandet av Dimitrakopoulos-Leinen och den önskan som uttrycktes i den skrivelse vi mottog i går av kommissionens ordförande, Schreyer och ledarna för fem stora europeiska partier samt enligt min egen önskan, skulle den andra möjligheten, vara att inom ramen för regeringskonferensen ändra artikel 191 som troligtvis erbjuder en högre grad av rättssäkerhet.

Mina damer och herrar ledamöter, herr talman, härefter skulle jag, för att besvara just er fråga, vilja bekräfta att kommissionen är beredd att agera. Kommissionen kommer att ta sitt ansvar. Den kommer således att ta ett initiativ. Det kommer vi att göra omedelbart genom att passa på tillfället vid det första trepartssammanträdet och leda en diskussion för att hitta den bästa riktlinjen för att effektivt samla de tre institutionerna. Vi kommer att göra det mot bakgrund av den diskussion som kommer att äga rum i juli genom att arbeta och utnyttja bästa möjliga rättsliga samverkan mellan artiklarna 308 och 191.

Vi kommer troligtvis på kort sikt, inom de närmaste veckorna eller månaderna, att inom ramen för regeringskonferensen lägga fram ett förslag till ändring av texten i artikel 191 för att komplettera, klargöra och effektivisera denna artikel och således skapa en tydlig, stabil, öppen och definitiv rättslig grund för organisationen av de politiska partierna på europeisk nivå. Och på detta stadium, eftersom jag just nämnde regeringskonferensen, är jag säker på att era företrädare vid förhandlingen, er talman, fru Fontaine, och också de två företrädare som spelar en mycket aktiv roll, Brok som är närvarande och professor Tsatsos, kommer att kunna försvara, föra fram och förklara kravet på denna nya rättsliga grund genom en ändring av artikel 191 enligt kommissionens förslag.

Mina damer och herrar, jag tackar er för att ni har uppmärksammat kommissionen och den allmänna opinionen på denna fråga. Det förvånar mig inte, i första hand för att, såsom flera bland er har sagt, väntan har varit lång och det har begärts flera gånger tidigare, men också för att det är just denna kammare som är den demokratiska platsen för den europeiska politiska debatten. Detta är rätt plats för att uppmana till ett stärkande av grunderna för den medborgerliga debatten genom och med de europeiska politiska partierna.

Kommissionen svarar således positivt på denna begäran. Den kommer inom de närmaste dagarna att ta sitt ansvar och således i den anda som jag nämnde ta ett initiativ med det förbehåll som jag nämnde i början, det vill säga det nödvändiga samråd som måste ske mellan oss och med samtliga institutioner.

Detta positiva svar från Europeiska kommissionen bör inte förvåna er, mina damer och herrar. Det fanns redan ett spår av det i kommissionens yttrande från den 26 januari, som jag hade äran att lägga fram för er med ordförande Prodi, om Europeiska kommissionens förslag inför reformen av institutionerna, eftersom vi föreslog i texten från den 26 januari, såsom ni själva också har gjort, att europeiska listor skall upprättas vid europeiska val. Vi angav också i samma text att denna möjlighet att i viss mån välja de europeiska parlamentsledamöterna på europeiska listor skulle underlätta organisationen av de europeiska politiska partierna och deras roll. Det tycks mig att det är rätt tid att stärka denna inriktning, klargöra den och upprätta en tydlig och klar rättslig grund för den. I det avseendet skall kommissionen således inom de närmaste dagarna ta det initiativ som ni önskade, först via trepartssammanträdet, därefter genom att undersöka bästa möjliga samverkan mellan artikel 308 och artikel 191 och slutligen genom att ta ett klart och tydligt initiativ för att ändra fördraget på grundval av artikel 191 inom ramen för regeringskonferensen.

  Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Via ögonkontakt har jag genast gjort mig införstådd med min gruppordförande. Jag kan tala för vår grupp, PPE-DE-gruppen, och säga att vi helt stöder och välkomnar kommissionärens redogörelser som svar på den muntliga frågan såväl när det gäller hans formuleringar som tidsplanen och den rättsliga bedömningen.

För det andra: Det gläder mig dock att vi återigen tar upp en ännu intensivare politisk debatt om partistadgan oberoende av den tidspress som råder nu strax före slutfasen av regeringskonferensen. Det är inte enbart en penningfråga. Det är även en fråga om den politiska självuppfattningen, en fråga om den politiska identiteten, en fråga om de nationella och europeiska partiernas roll i enandeprocessen.

Vi vill ha ett starkare Europaparlament, dvs. en reducering av enhälligheten och en utökad medbeslutandebefogenhet för Europaparlamentet. En förstärkning av Europaparlamentet förutsätter starka, handlingskraftiga grupper i detta parlament. Vi vill ha en stark kommission som driver den europeiska integrationsprocessen framåt. Detta kommer bland annat till uttryck genom vårt krav på en förstärkning av ordförandefunktionen, men också genom parlamentets förslag till regeringskonferens.

Vi vill ha en stadga för de europeiska politiska partierna därför att vår demokrati är en parlamentarisk medborgar- och partidemokrati. Vi får dock inte heller underskatta den psykologiska betydelsen av denna debatt. Just nu väljs personer och nationella partier. Vi vill också, som det står i förslaget till regeringskonferens, att medlemmar på europeiska listor skall kunna väljas, eftersom vi även vill stärka den Europapolitiska profileringen av ledamöterna ytterligare. Förslaget till regeringskonferens har också förts på tal. Jag bekänner mig till att vi vill ha europeiska listor, europeiska ledamöter; förslagen har redan lagts. Förutsättningen för detta är den europeiska partistadgan.

Dessutom nämndes revisionsrättens rapport som innehåller krav på grupperna. Vi kommer att uppfylla dessa krav. Min grupp vidtog redan före revisionsrättens rapport åtgärder i denna riktning för att en gång för alla klargöra denna åtskillnad och denna insyn. Dock kan den inte läggas de europeiska partierna till last, för det vore en reducering av vår europeiska självuppfattning. Därför är också partistadgan en av förutsättningarna för att vi snabbt faktiskt också skall kunna fullgöra de uppgifter som vi har uppmanats till och som vi själva driver framåt.

(Applåder)

  Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman! Jag noterar med tillfredställelse kommissionär Barniers uttalande och det åtagande kommissionen ikläder sig. Tillåter ni mig att uttrycka, inte kritik, utan en viss förvåning avseende den oangripbara rättsliga grunden. Unionsfördraget, som då undertecknades av tolv stats- och regeringschefer och som ratificerats av alla medlemsstaternas parlament med godkännande av Europaparlamentet, som erkänner medborgarskapet är tydligen inte en tillräcklig rättslig grund. Jag tycker att det är konstigt eftersom att ansluta sig till ett politiskt parti är en grundläggande handling i en medborgerlig rättighet och vi erkänns medborgarskap, men ändå inte detta. Vi lyckades inte få med att frågan skulle behandlas i Amsterdamfördraget. Kommissionen agerar med blysänken i fötterna och framställer frågan så här: två takter, nästan tre takter har kommissionen sagt.

Jag förstår att förslaget i samband med trepartsdialogen och utifrån artikel 308 är ett provisoriskt förslag till lagbestämmelse och de bästa lagarna är, åtminstone i mitt land, de provisoriska, vilka är de som har varit gällande längst. Det skulle göra det möjligt för oss att ta oss ur den laglösa situation vi befinner oss i. Jag noterar det och jag tror att vi måste arbeta i den riktningen.

Nästa steg är ändringen i fördragen. Jag tror att man kan säga att vi alla stöder den, men det är i denna stund för det första viktigt att det existerar ett offentligt åtagande från kommissionen att använda sig av sin initiativrätt, en gemensam vilja att konsolidera en grundläggande dimension för det europeiska medborgarskapet och på ett direkt sätt bidra till att de politiska partierna skall börja existera, inte bara i verkligheten utan också få ett rättsligt erkännande. Jag tror att det är ett viktigt steg i uppbyggnaden av den europeiska demokratin.

  Maes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Jag ansluter mig naturligtvis till det som Hautala sade om öppenhet och insyn. Jag vill också tacka kommissionären för hans förslag, i vilket vi får möjlighet att diskutera även här i parlamentet som ju ändå är lämpat att uttala sig om detta. Det behövs dock ett initiativ från kommissionen, och det kommer egentligen alldeles för sent. I Europeiska fria alliansen har vi nämligen i tjugo år samlat politiska partier som vill vara med och bygga upp Europa utifrån dess mångfald av kultur, folkslag och regioner. Vi har i det sammanhanget också alltid velat ge röst åt de små, de svaga, som inte kan vara närvarande här i det här stora parlamentet men vars bekymmer vi försöker bära. Hittills kunde det inte ske i full öppenhet och med fullständig insyn, eftersom det inte fanns någon klarhet med avseende på de europeiska partiernas utgifter och inkomster.

Kring framtiden finns det emellertid också frågetecken. Det har ännu inte nämnts här, herr kommissionär, men jag ställer ändå den frågan nu. Kommer de demokratiska partier i Europa som i framtiden framhäver sig som europeiska partier endast att stödjas om de står för de värden som Europa bygger på? Att ställa den frågan är för min del även att besvara den. Jag hoppas att kommissionen kan ge ett entydigt svar på det.

  Kaufmann (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! I min grupp finns det absolut skilda meningar om europeiska politiska partier. Framför allt ställs frågan i vilken utsträckning de faktiskt kan företräda en europeisk allmänhet. Den omedelbara kontakten med människorna går inte alls via Europa, utan den finns på nationell eller regional nivå. Det är där partierna är förankrade, det är där de har sina medlemmar och väljare.

Här har vi verkligen en motsägelsefull situation. För det första: det finns europeiska partier. För det andra: det finns en artikel, artikel 191, där det förklaras att europeiska politiska partier är en viktig faktor för integreringen, för det tredje är det dock samtidigt helt oklart vad europeiska politiska partier egentligen är.

Den 12 december förra året krävde ordförandena för Europeiska socialdemokratiska partiet, för Europeiska folkpartiet, för Gruppen för demokratiernas och mångfaldens Europa, för Europeiska fria alliansen och generalsekreteraren för De gröna i Europa själva i en gemensam förklaring att det skulle klargöras vad ett europeiskt parti är. Nu är jag emellertid övertygad om att så gott som ingen utan för denna kammare kan hänga med i detta eller kommer att förstå. Till detta kommer att partier har en tendens att ta sig själva på särskilt stort allvar. Det är ju ingen tillfällighet att medborgarna – och det inte bara i mitt land – ställer sig mycket skeptiska till exempel till medlemskap i ett parti. När de engagerar sig, då gör de det framför allt i medborgarinitiativ, i oberoende organisationer, i olika former inom det civila samhället.

Jag har inget emot europeiska partier. Jag tror att de i samband med integreringen faktiskt står inför utmaningen att samordna sitt arbete på ett gränsöverskridande sätt. Men en sak, menar jag, går inte för sig, nämligen att de europeiska politiska partierna visserligen existerar och erhåller ekonomiskt stöd men samtidigt är inte är definierade. Kritiken från revisionsrätten var befogad.

Avslutningsvis vill jag även säga att också jag är för en lösning på denna invecklade fråga. Men lösningen måste inbegripa att de politiska demokratiska krafterna i Europa som själva definierar sig på annat sätt, som till exempel också är kritiska till EU, behandlas rättvist och inte utesluts ur en sådan lösningsprocess.

(Applåder)

  Vanhecke (TDI). – (NL) Herr talman! Jag skulle allra först vilja påminna kanske särskilt de tyska kollegerna, i den mån de fortfarande bryr sig om respekten för rättsstaten, om domen från den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe, i vilken Europeiska unionen definierades som ett statsförbund och alltså motsatsen till en federal stat. Det sättet att se på Europeiska unionen bifalls för övrigt att en stor majoritet av medborgarna i våra medlemsstater, för vilka vår union är ett starkt samarbetsförbund av fria nationer och stater med en mycket tydlig respekt för subsidiaritetsprincipen. Projektet med europeiska politiska partier är därför också ett av dessa många i grunden odemokratiska projekt, eftersom det endast kommer att öka klyftan mellan å ena sidan våra väljare och å den andra den europeiska politiska beslutsprocessen. Det är dock tydligen det pris som vissa här, dolt bakom mycket luddiga fraser, vill betala för att avleda mycket mer pengar från skattebetalarna till en partifinansiering som redan nu är mycket överdriven. Det är dessutom ett projekt av personer som har siktet inställt på en europeisk federal superstat. Det är ett projekt av personer som i så olika saker som den monetära unionen, en enhetlig stadga för europeiska parlamentsledamöter, den möjliga anslutningen av land som inte ens geografiskt ligger i Europa, till exempel Turkiet, och nu en stadga för europeiska parlamentsledamöter, endast ser bakvägar för att kunna tvinga fram sin odemokratiska federala superstat.

I en europeisk union som verkligen respekterar subsidiaritetsprincipen behövs inga europeiska politiska partier. Den som siktar på ett annat Europa eller den som vill utöka la pompe afrique, penningpumpen från skattebetalarna till de europeiska politiska partierna måste ha modet att säga det klart och tydligt, men det modet har ni inte.

  Bonde (EDD). – (DA) Herr talman! Jag är en stor anhängare av samarbete mellan folken. Många problem kan endast lösas med gemensamma krafter. Globala problem måste lösas i FN. Domstolen här i Strasbourg kan stödja oss när det handlar om de mänskliga rättigheterna. Vi har ett nära ekonomiskt samarbete kring en gemensam marknad mellan EU och EES i Bryssel. Men uppnår vi bättre resultat om vi samlar alla tänkbara beslut i Bryssel? Uppnår vi en starkare demokrati genom att tala illa om de nationella partierna och bygga upp gemensamma partier över nationsgränserna? Kommer det att leda till att fler människor anmäler sig, blir aktiva och tar del i debatter i samband med valen och beslutsfattandet? EU-partier över nationsgränserna är en konstgjord produkt som aldrig kommer att finansieras med hjälp av frivilliga medlemsavgifter, de kan endast finansieras genom att sugröret sticks ned i EU-kassan. Det är ett recept vi känner till från många nationella partier som har avlägsnat sig från väljarna och i stället låter verksamheten finansieras av staten, näringslivet och organisationer. Det är acceptabelt att staten stöder det parlamentariska arbetet och lämnar information till medborgarna. Men staten får inte vara en propagandaapparat för majoritetens åsikter. Det måste – för att citera folkbildningens danska mästare Grundtvig – råda "frihet både för Tor och för Loke". EU-partier över nationsgränserna kan inte vara folkliga. De skulle i stället befolkas av högt avlönade tjänstemän utan hemland och organisationsmänniskor utan rötter i de lokala väljargrupperna. Programmen skulle skrivas i små expertgrupper utan anknytning till medborgarnas tillvaro. En sådan konstgjord produkt förtjänar inget finansiellt stöd från EU. Min grupp kommer att rösta nej till bidrag åt EU-partier över nationsgränserna och till en vrängning av fördragen genom att gummiparagrafen används i detta syfte.

  Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman! Det är en fråga om demokrati. Demokrati innebär öppenhet, folkstyre och deltagande. De nuvarande politiska partierna på europeisk nivå företräder varken öppenhet eller offentlighet. Jag ställer en retorisk fråga, vem av oss vet någonting om politiska partier på europeisk nivå? Det enda som man med säkerhet vet är att somliga grupper i Europaparlamentet på ett regelvidrigt sätt har gett europeiska partier ekonomiska bidrag från parlamentets pengar. De har vid revisionsrättens granskning åkt fast för detta. Jag misstänker att man nu håller på att skyla över dessa oegentligheter.

Politiska partier på europeisk nivå företräder inte demokratin. Det är partiernas partier, vilket gör det omöjligt för allmänheten att direkt delta i deras verksamhet. Om man skall ha folkstyre måste det finnas ett folk. Europa är inte ett folk, utan flera folk. Vi har inget koncept för överstatlig demokrati. I dag är det de stora ländernas stora partier som med kommissionens stöd fastställer överstatliga spelregler för de europeiska partier som styrs av de stora länderna. Partiernas partier är inte demokrati.

  Dupuis (TDI). – (FR) Herr ordförande, jag vill tacka Seppänen, Brok och Vanhecke eftersom jag, i motsats till vad den liberala gruppens ordförande sade, tror att det väsentliga inte har betonats.

Det väsentliga – och i detta ämne finns det stor enhällighet i kammaren – är pengarna, det är det byte som våra vänner där borta i bakgrunden redan är beredda att dela på, det är inrättandet av en europeisk offentlig finansiering och således inte stärkandet av demokratin utan av ”partiokratin” som vi vet redan har gjort skada i många medlemsstater. Det var den första punkten.

Den andra punkten – som troligen delvis undgått Maes – det är att kunna upprätta nya byråkratiska regler som sedan kommer att göra det möjligt att diskriminera ett eller annat parti, inte på grundval av straffbestämmelser eller överträdelse av dem utan på grundval av nya oinskränkta bestämmelser och således – eftersom det är vad ni vill, Maes – göra institution av åsiktsbrott.

Därmed tvivlar jag på – då jag ser att många slickar sig om munnen – att det finns majoritet för att förkasta förslaget och förkasta en institutionalisering av byråkratin som ännu är och fortsätter att vara alltmer påträngande i parlamentet. Jag tror att medborgarna måste få veta att det som i dag föreslås inte är medborgarnas Europa utan skattebetalarnas Europa, de skattebetalare som än en gång skall pungslås för att ge möjlighet åt byråkratin att senare snabbt föröka sig. Det är mycket långt ifrån demokrati, och jag tror att vi måste förkasta detta initiativ. De politiska partierna är faktiska sammanslutningar. Kanske borde de helt enkelt offentliggöra sina budgetar. Det sker förvisso inte på nationell nivå, men vi borde kanske börja arbeta i den riktningen så att vi från och med i dag får veta vad de gör med sina pengar.

  Barnier, kommissionen. – (FR) Herr ordförande, om jag gör ett tillägg med några ord är det inte för att svara var och en som uttalat sig individuellt. Den mängd olika synpunkter som jag just har hört visar i själva verket hur aktuell och känslig denna debatt är.

Genom att tacka flera av er och i synnerhet Karas och Baron Crespo – som väl har förstått meningen med kommissionens ståndpunkt – skulle jag vilja klargöra för ordförande Baron Crespo, så att det inte blir någon oklarhet, att vår avsikt egentligen är att granska samtliga möjligheter – såsom jag sade då jag kallade artikel 308 för en godtagbar åtgärdsprocess – och det skall ske omedelbart. Eftersom det gäller artikel 308 vars anda och inskränkningar ni känner till, behöver vi helt enkelt dialogen i trepartssammanträdet och samrådet mellan de tre institutionerna. Vi skall göra det omedelbart, men vi arbetar på denna samverkan som jag förklarade nyss mellan artikel 308, som verkar vara rätt grund för verksamheten – med förbehåll för trepartssammanträdet och den åsikt som det leder till – och artikel 191. Därefter tar vi vårt ansvar – jag upprepar det än en gång – och det gör vi också inom ramen för regeringskonferensen, där jag åtar mig att med den energi, som ni vet att jag har, försvara det förslag som kommissionen kommer att lägga fram inom de närmaste veckorna.

Fru Maes, den fråga som ni tar upp är mycket känslig och det är självklart att den kan tolkas på olika sätt. Jag tar risken att på detta stadium uttrycka min personliga känsla. Jag kan inte föreställa mig att politiska partier som skulle begära att omfattas av nya bestämmelser som anges i fördraget – om vi lyckas få denna ändring i fråga om de europeiska politiska partierna – inte helt naturligt åtar sig att respektera de demokratiska värden som ligger till grund för Europeiska unionen.

Flera av er har uttryckt åsikter som jag respekterar. Jag tror inte att man kan tala om en icke-demokratisk process – såsom jag sade till Vanhecke. De politiska partierna är samlade här genom er i gemensamma grupper. De samråder. Utanför Europaparlamentet försiggår sammanträden och tillställningar och gemensamma ståndpunkter intas. Det handlar egentligen om att erkänna att den europeiska politiska debatten existerar och att förse denna debatt med en kraftigare struktur och en tydlig och öppen rättslig grund. Jag tror att ur den synpunkten kommer det att vara ett framsteg för medborgarna men också, Dupuis, för skattebetalarna som i allmänhet är samma personer.

Jag vill tillägga eller upprepa att eftersom de europeiska politiska partierna för närvarande organiserar sig på en osäker grund och eftersom de i framtiden kommer att organisera sig på en tydlig och rättsligt hållbar grund om vi lyckas, kommer de inte att ta de nationella politiska partiernas plats: de läggs till dem och ger dem en europeisk dimension. Likaledes har aldrig det europeiska medborgarskapet ersatt och kommer aldrig att ersätta det nationella medborgarskapet: det läggs till det och ger det en europeisk dimension.

Herr talman, det vara vad jag ville säga – samtidigt som jag naturligtvis har lagt till några personliga kommentarer – om kärnan i kommissionens ståndpunkt, såsom jag förklarade nyss och på vars grundval vi skall arbeta under de närmaste dagarna för att så snabbt som möjligt komma fram till bästa möjliga resultat.

(Applåder)

  Talmannen. – (DE) Tack, herr kommissionär!

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

4. Säkerhet och försvar

  Talmannen. – (DE) Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande muntliga frågor:

- (B5-0315/2000) av Brok för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik till rådet om en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik med tanke på Europeiska rådets möte i Feira;

- (B5-0475/00) av Brok för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik till kommissionen om en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik med tanke på Europeiska rådets möte i Feira.

  Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Det gläder mig att vi kan diskutera denna fråga redan i dag, och jag vill redan inledningsvis ge uttryck för att jag i allt väsentligt betraktar detta som den första behandlingen av Lalumières betänkande, för just Lalumière har ju lagt ner väldigt mycket sakkunskap och arbete i detta projekt.

Efter Amsterdam, Köln och Helsingfors måste vi konstatera att det görs stora framsteg på utrikes-, säkerhets- och försvarspolitikens utvecklingsområde, och vi vill tacka rådet och kommissionen för att de har gjort dessa framsteg möjliga på dessa områden. Detta har äntligen skett utifrån insikten om att en katastrof liknande den på Balkan inte får förekomma igen. Vi måste garantera en egen europeisk rättslig handlingsförmåga på utrikes-, säkerhets- och försvarspolitikens område som gör det möjligt för oss att gemensamt tillvarata våra egna intressen, men samtidigt måste vi också ge uttryck för att detta inte är ett alternativ till den transatlantiska gemenskapen. Denna utveckling är komplementär till Nato, som även fortsättningsvis kommer att vara ansvarig för den kollektiva säkerheten i Europa.

Som Europaparlament har vi också redan dragit konsekvenser av detta genom att vi intensifierar och institutionaliserar samarbetet med Natos parlamentariska församling. Vi måste förstå att Västeuropeiska unionens Petersberguppdrag i och med Amsterdam har övergått till att omfattas av Europeiska unionens ansvar och att alla praktiska områden i VEU därmed ligger inom Europeiska unionens ansvar i dag.

Återstår artikel 5. Jag menar att vi inom ramen för denna regeringskonferens bör fundera över om inte artikel 5 kan tas som protokoll för EU-fördraget och om man inte bör överlämna åt den enskilda medlemsstaten att genom ett självständigt beslut fastställa huruvida man godkänner detta protokoll eller inte. Detta är säkerligen ett sätt just för alliansfria och neutrala stater att finna sin väg som medlem i Europeiska unionen, men att samtidigt ändå kunna samarbeta kring praktiska fall.

På sikt måste detta göras trovärdigt av Europeiska unionen. Vi är en union med en lagstiftning som har lett till en egen rättsordning, med egna intressen på grund av en inre marknad och en monetär union. Därför får det på sikt inte längre finnas områden av olika säkerhetskvalitet inom Europeiska unionen. Detta kommer säkert att bidra till en samstämmig utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.

Vi kan se att Europeiska unionen just på gemenskapens område har en mångfald instrument som är viktiga för utrikes- och säkerhetspolitiken och i synnerhet för den civila krishanteringen, samt att vi därför kan ställa mer utlandshjälp till förfogande än USA:s kongress, att handelspolitiken hör hemma under kommissionens ansvar, att kärnområdet i våra möjligheter att agera är en gemenskapsuppgift och att vi inte får låta utvecklingen av en utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik vara kvar på regeringssamarbetets område.

Europaparlamentet kommer att garantera att gemenskapens ståndpunkt, gemenskapens delaktighet sätts i fokus. Hur mycket vi än gläds åt att vi i Solana har en mycket kvalificerad hög representant, så har det ju alltid varit Europaparlamentets mål att på sikt ha en europeisk utrikesminister som inom ramen för kommissionen är integrerad på gemenskapens område. Detta är av vissa anledningar ännu inte uppnåeligt i dag, men det bör eftersträvas. Det förblir vårt mål.

Vi kan se att kommissionen har stor del i att utrikes- och säkerhetspolitiken formuleras i Europeiska rådet. Försvaret är även fortsättningsvis en nationell angelägenhet när det handlar om utrustning och liknande frågor. Detta måste samordnas, även på praktisk väg, för att sådana dumheter inte skall upprepas. Om vi tänker på att den kazakstanske utrikesministern tas emot av femton utrikesministrar i dag, av kommissionären med ansvar för yttre förbindelser och den höge representanten, då tycks det mig som att rådets möten måste vara något underbart; men något särskilt tecken på handlingskraft från Europeiska unionens sida är det inte. Jag anser att vi måste tala mer med en stämma, och därför borde trojkan med rådets ordförande, den höge representanten och kommissionären för yttre förbindelser som har blivit möjlig genom Amsterdamfördraget börja med att etablera den rättsliga handlingsförmågan; några andra definitioner bör vi inte ha på detta område.

Med detta fördrag måste vi också se till att beslutsmekanismerna förbättras, och vi får inte glömma de stora brister som kommer till uttryck genom det administrativa kaoset i Kosovo, som är en grund för den bristande vapenexportpolitiken och som hittills har stått i vägen för enhetligheten i EU-fördraget. Vi måste inse att vi har en splittring i de nationella budgetarna. Vi lägger mer pengar på försvarspolitiken än amerikanarna, dock med väsentligt mycket sämre resultat. Frågor om transport, satelliter eller liknande hör också hit.

Detta Europaparlament är enligt fördraget ansvarigt för den parlamentariska kontrollen, i synnerhet i samband med Petersberguppdragen. Av den anledningen måste Europaparlamentets kontrollfunktion också stärkas. Vidare kommer vi att anstränga oss för att tillsammans med de nationella parlamentens utrikes- och försvarspolitiska utskott få till stånd ett samarbete för att även här fylla ut tomrummet och dessutom samarbeta med parlamenten i kandidatländerna och andra länder. Men det är detta Europaparlament och ingen annan som av fördraget har utsetts till parlamentarisk kontrollant av utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken!

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Herr talman, ärade ledamöter! Under Europeiska unionens portugisiska ordförandeskap har utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken prioriterats, vilket också uttrycktes i det dokument vi presenterade när det portugisiska ordförandeskapet inleddes. Den rapport som ordförandeskapet skall lägga fram för Europeiska rådet i Santa Maria da Feira sammanfattar framstegen vad gäller de olika mandat vi fick i Helsingfors, främst när det gäller utvecklingen av den europeiska militärens kapacitet, headline goal, den institutionella utvecklingen av de permanenta politiskt-militära organen, förbindelserna mellan Europeiska unionen och tredje land på detta område, förbindelserna mellan Europeiska unionen och Nato, eventuella indikationer om behovet att revidera EU-fördraget samt frågan om civila instrument i krishantering.

När det gäller utrikespolitiken och säkerhets- och försvarspolitiken, har unionen beslutat att parallellt utveckla den militära och den civila delen. Behovet av att samordna dessa två delar är uppenbart, särskilt militära och civila åtgärder vid krishantering, vilka unionen har beslutat inleda. Denna samordning kommer att ske i de nya strukturerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, i den framtida militära kommittén och i krishanteringskommittén. Jag vill betona att de interimistiska organen trädde i funktion i mars 2000 och att krishanteringskommittén har skapats formellt under det portugisiska ordförandeskapet.

Så som kan konstateras i rapporten från Europeiska rådets ordförandeskap, pågår det ett arbete för att på samma gång utveckla den civila och militära krishanteringsförmågan. Förutom att medlemsstaterna har utvecklat ett headline goal (i går hölls rådets möte (allmänna frågor) där försvarsministrarna medverkade och där denna fråga diskuterades), kommer medlemsstaterna under Europeiska rådet i Feira att åta sig att till 2003 utveckla kapaciteten vad gäller den civila politiken (upp till 5000 element) för krishanteringsoperationer. Det pågår alltså ett betydelsefullt arbete från medlemsstaternas sida för att gå över till en hållbar och samtidig utveckling av dessa grundläggande dimensioner för säkerhet och stabilitet.

Beträffande den andra frågan, som Elmar Brok tog upp, skulle jag vilja säga att en förstärkning av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken genom att en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik utvecklas, vilken gör det möjligt för unionen att skaffa militär kapacitet och att effektivisera sina civila instrument för krishantering, innebär inte nödvändigtvis en ökad försvarsbudget för medlemsstaterna. Det viktigaste målet är faktiskt att få en bättre utnyttjandegrad och en mer rationellt användning av medlemsstaternas militära medel och kapacitet. I detta sammanhang är det viktigt att nämna att Europeiska unionen i utvecklingen kommer att använda sig av headline goal, Natos försvarsplanering, planning and review process för de länder som inte är medlemmar i alliansen, och slutligen, initiativet för alliansens försvarskapacitet.

Alla ansträngningar görs för att få ett godkännande av alla medel och all kapacitet, för att därigenom undvika ett dubbelarbete som kan innebära tilläggsutgifter när det gäller försvaret. Inte heller i förhållande till gemenskapsbudgeten planeras några ökningar om dessa ansträngningar genomförs av medlemsstaterna i ett frivilligt samarbete. Emellertid kan ett slutgiltigt svar om effekterna för budgeten av denna politik inte ges förrän efter Commitment Capability Conference, som äger rum i höst och där de nationella militära bidragen till den gemensamma styrkan kommer att analyseras och eventuella brister kommer att bli nödvändiga att avhjälpa.

När det gäller Europaparlamentets medverkan i denna process, är det lämpligt att ta upp och påminna om att den gemensamma europeiska försvars- och säkerhetspolitiken är en del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Unionen försöker öka effektiviteten och trovärdigheten för utrikespolitiken genom att utveckla den militära och den civila kapaciteten för krishantering. Parlamentet skall också, enligt artikel 21 i EU-fördraget, rådfrågas av ordförandeskapet om de främsta aspekterna och de viktigaste alternativen i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Europeiska unionens råd tar hänsyn till de ståndpunkter som parlamentet uttrycker. Europaparlamentet skall också regelbundet informeras om utvecklingen i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken så det kan ställa frågor till rådet om de aspekter det anser viktiga och ge lämpliga rekommendationer. I arbetet med den europeiska gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken ligger också behovet att undvika onödigt dubbelarbete och att använda alla redan befintliga medel och kapaciteter. Det är således naturligt att Europeiska unionens medlemsstater från början har förespråkat en överföring av VEU:s funktioner vilka kan visa sig användbara i den nu pågående processen i Europeiska unionen.

Portugal, som innehar ordförandeskapet för VEU, har försökt avancera i processen med att överföra funktionerna från denna organisation till Europeiska unionen.

(PT) Härigenom har det portugisiska ordförandeskapet förberett ett paket med politiskt-militära koncept och förfaranden som, efter VEU:s ministermöte i Porto, kommer att överföras till Europeiska unionen och utgöra en viktig del av det regelverk som det är viktigt att behålla.

Även under vårt ordförandeskap för VEU har vi påbörjat förberedelserna för överföringsprocessen av Institutet för säkerhetsstudier och VEU:s Satellitcentrum, vilket bör genomföras under nästa ordförandeskap. VEU har redan beslutat att ge unionen direkt tillgång till dessa strukturer. I enlighet med medlemsstaternas vilja bör vi alltså genomföra överföringen av Institutet för säkerhetsstudier och VEU:s Satellitcentrum. Överföringen av VEU:s funktioner till unionen innebär inte – åtminstone är detta inte medlemsstaternas nuvarande önskan – att VEU skall upphöra. Den modifierade Brysselkonventionen kommer fortfarande att gälla och kommer inte att ändras, varför bestämmelserna för det gemensamma försvaret som förutsägs i artikel 5 också kommer att fortsätta att gälla för de länder som lyder under detta fördrag, liksom de parlamentariska församlingarna, vilka kommer att fortsätta sin verksamhet.

En minskning av hela den organisationsstrukturen kommer att ske, och kommer bara att garantera stödet till ett permanent råd, som samlas endast vid behov, och till andra strukturer som kommer att fortsätta sin verksamhet, främst Västeuropeiska vapengruppen. Budgeten till denna organisation kommer också att minskas rejält.

Den gemensamma europeiska försvars- och säkerhetspolitiken innebär en tät, stark och öppen förbindelse mellan Europeiska unionen och Nato. Det portugisiska ordförandeskapet har lagt särskild vikt vid att utveckla formerna för dessa förbindelser, vilka bör baseras på samarbete, dialog och öppenhet utan att därigenom göra avkall på organisationernas självständighet.

Den rapport som läggs fram för Europeiska rådet i Feira innehåller ett dokument där principerna och formerna för förbindelserna under interimsperioden fastställs. Fyra ad hoc-arbetsgrupper kommer att skapas mellan unionen och Nato vilka skall syssla med följande frågor: säkerhet, europeisk militär kapacitet, genomförandet av överföringen av Natos medel och kapacitet till operationer ledda av Europeiska unionen, och slutligen, fastställandet av permanenta former för förbindelser mellan Europeiska unionen och Nato. Om det är nödvändigt kan fler arbetsgrupper skapas för specifika frågor.

Unionen bör i sina ansträngningar att utveckla den europeiska militära kapaciteten, ta hänsyn till behovet att bevara förbindelserna med de allierade europeiska länder som ej är medlemmar i Europeiska unionen, och med kandidatländerna, förbindelser som innebär samarbete, dialog och rådslag. Det är också viktigt att nämna att det headline goal som fastställdes i Helsingfors, är öppet för deltagande från dessa länder, vilka därigenom kan bidra till den europeiska styrkan. Enligt det dokument Europeiska unionen har beslutat om, och som kommer att vara en del av rapporten till Europeiska rådet i Feira, skall en gemensam struktur skapas som inkluderar deltagande från Europeiska unionens 15 medlemsstater och 15 tredje länder. Denna struktur kommer att omfatta dialog, samarbete och rådslag mellan dessa länder. Med hänsyn till den grundläggande roll de sex europeiska allierade som inte är medlemmar i Europeiska unionen har, och också med hänsyn till att Nato kan bevilja medel och kapacitet till operationer ledda av Europeiska unionen, kommer det att hållas möten inom denna gemensamma struktur mellan unionens 15 medlemsstater och dessa sex länder för att diskutera frågor som handlar om utvecklingen av den europeiska militära kapaciteten.

I förstadiet till en kris, det vill säga när en kris är på väg att bryta ut, kommer naturligtvis dialog, samarbete och rådgörande att förstärkas, och om unionen tänker använda sig av Natos medel och kapacitet, bör särskild uppmärksamhet ägnas dialogen, samarbetet och rådslag med de sex europeiska allierade utanför unionen. Det bör understrykas att unionens operationer, enligt det som beslutades i Helsingfors, i princip kommer att vara öppna för dessa länder. Även Ryssland, Ukraina och andra europeiska länder kan delta i operationer som leds av Europeiska unionen.

Det franska ordförandeskapet kommer att få mandat för att lägga fram förslag till Europeiska rådet i Nice om formerna för rådslag med dessa länder och om deras medverkan. Europeiska unionen kommer under Europeiska rådet i Feira att ta upp det intresse Kanada har visat av att också delta i den gemensamma europeiska styrkan.

Slutligen, herr talman, fick det portugisiska ordförandeskapet mandat från Helsingfors för att, under Europeiska rådet i Feira, lägga fram indikationer på om det föreligger något behov av att se över Amsterdamfördraget. Efter den debatt som har ägt rum och efter de framlagda yttrandena kunde vi sluta oss till att genomförandet av unionens beslut inom den gemensamma europeiska försvars- och säkerhetspolitiken inte kräver en revidering av fördraget, utan att dessa juridiskt sett ryms inom befintliga bestämmelser. Men eftersom det handlar om en utvecklingsprocess kommer medlemsstaterna att komma överens om vikten av ett fortsatt arbete med denna fråga.

  Patten, kommissionen. – (EN) Herr ordförande! Jag välkomnar denna så lämpliga och nyttiga debatt som inleddes på ett karakteristiskt och kraftfullt sätt av min ärade vän, herr Brok, med ett tankeväckande och bra tal. Jag välkomnar betänkandet av fru Lalumière. Det är en ovanligt användbar handling. Vad som där sägs om icke-militär krishantering ger oss en checklista, en åtgärdslista över de saker som vi måste se till genomförs under de närmaste åren. Det är ett mycket bra betänkande och jag vill utan reservationer gratulera den ärade damen för det som hon har sagt.

Kommissionen har aktivt bidragit till icke-militär krishantering långt innan toppmötena i Köln och Helsingfors. Dessa toppmöten har påmint oss om att vår politik skyndsamt måste bli mer ambitiös, samstämmig och effektiv. Vi behöver förbättra vår kapacitet för snabba och riktade insatser. Vi måste öka våra samordningsinsatser. Vi måste förbättra tillgången på analys- och informationsutbyte och vi måste radikalt förbättra våra möjligheter att driva preventiv politik.

Inrättandet av ytterligare instrument eller mobilisering av ytterligare resurser är enligt min åsikt inte centrala frågor i nuvarande överläggningar; inte heller krävs långtgående fördragsändringar. Vår inriktning måste i stället vara att använda nuvarande instrument och finansieringskällor avsevärt mer effektivt. Parlamentet vet hur kommissionen och jag prioriterar att vi fullgör våra nuvarande befogenheter avsevärt mer kraftfullt och kompetent än vi har gjort tidigare. Det ger oss en betydande dagordning för de kommande åren. Jag hoppas att vi skall få stöd av parlamentet för att klara av det.

Vi måste bygga på nuvarande befogenheter. Vi måste se till att de på ett mer effektivt sätt stöder de dubbla målen för konfliktförebyggande och krishantering. Att säga "nej" till institutionell omvälvning innebär inte att vi inte vill ha förnyelse.

Kommissionen lade nyligen fram ett förslag om att inrätta en snabbinsatsstyrka. De begränsade medel vi tror behövs för den styrkan skall göras tillgängliga genom en omfördelning inom ramen för vår nuvarande budget.

Jag tror också att idén att inrätta en europeisk civil poliskår noggrant måste granskas genom en genomförbarhetsstudie av rådet, såsom man föreslagit i den tillämpliga resolutionen av Europaparlamentet. Det är också tydligt att kommissionens brist på mänskliga resurser för både konfliktförebyggande åtgärder och krishantering kraftfullt begränsar vår möjlighet till snabbare framsteg på detta område, men det är något som vi för närvarande försöker lösa.

Låt mig klargöra kommissionens roll. Vi är uppenbarligen inte ansvariga för att samordna militära och civila inslag i krishantering. Det som kommissionen försöker åstadkomma är att säkerställa en effektiv och samlad insats från gemenskapen i den totala samordnade insatsen från unionen på detta område.

Jag har tidigare talat om att det är omöjligt att göra en klar åtskillnad i fråga om konfliktförebyggande och krishantering mellan de militära och civila delarna. Det viktiga är att fastslå förhållandena mellan de två. Titta på vad kommissionen gör runt i världen: Vi betalar utbildning av polis vad gäller antiterroristuppdrag i Palestina. Vi hjälper till att inrätta gränstjänster på Balkan. Vi betalar för minröjning på praktiskt taget alla kontinenter. Detta är hur kommissionen bidrar till förebyggande diplomati, och jag hoppas att Europa i framtiden skall kunna utföra dessa uppgifter på ett mer samordnat sätt.

Detta är inte vårt första försök att skapa som om det vore en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Vi hade Plevenplanen. Vi hade de Gasperi. Vi hade Fouchet. Vi hade år av europeiskt politiskt samarbete under vilka det fanns otaliga klingande uttalanden, kanske något för många av dem, några veckor efter det att de verkligen kunde inverka på händelser. Det beslut som fattades i Maastricht, i Amsterdam, i Helsinki – de utgör alla ett betydande steg framåt, ett erkännande att vi inte har gjort tillräckligt tidigare för att se till att Europas röst hörs tillräckligt runt världen och att Europas nöjligheter att förebygga och hantera kriser används med tillräcklig kompetens och kraft.

Denna gång måste vi visa att det är en helt annan sak. Denna gång måste vi se till att en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik garanterar att Europa kan fullgöra sina förpliktelser på den nivå som händelserna kräver, på den nivå som våra medborgare nu enligt min bedömning kräver. Vi i kommissionen vill delta fullt ut för att se till att en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik denna gång blir en dundrande succé.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: PROVAN
vice talman

  Morillon (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr minister, herr kommissionär! Efter att ha lyssnat till er skulle jag, liksom min kollega, Elmar Brok, just gjorde, vilja hylla de framsteg som uppnåtts inom europeiskt försvar och europeisk politisk enhet.

Jag påminner här om att vid tiden för Bosnientragedin sade man att Europa dog i Sarajevo. Enligt min åsikt var Europa inte fött på politisk och militär nivå när tragedin inträffade där. Europa vaknade i Kosovokrisen. Såsom ni just sade, kommissionär Patten, talade Europa med en röst, höjde sin röst, satte gränser för det oacceptabla och tog till slut till vapnen efter det att alla övriga politiska, ekonomiska och diplomatiska påtryckningar hade misslyckats, men om våra amerikanska vänner inte vid den tidpunkten hade gått med oss i åtagandet skulle Europa inte ha kunnat agera effektivt.

Det är insikten om detta beroende gentemot amerikanerna, och vi skall inte kritisera amerikanerna för det, som har framkallat detta plötsliga utbrott i den europeiska allmänna opinionen. Vi skall inte kritisera amerikanerna för att de följde med oss till Kosovo, för jag vill påminna om att då de inte engagerade sig i Bosnien-Hercegovina sade man att det var för att det inte fanns olja i Bosnien, medan det fanns olja i Kuwait. Ja, amerikanerna följde med oss i kampen, men vi skulle inte ha kunnat genomföra åtagandet i Kosovo utan dem med en sådan effektivitet som var fallet.

Vi får inte göra oss några illusioner. Något resultat kommer inte att skönjas omedelbart av den viljekraft, som uppträtt till följd av krisen och som över två tredjedelar av allmänna opinionen i unionens femton medlemsstaterna är medvetna om. Vi behöver tid och pengar. Vi behöver tid eftersom utarbetandet av ett vapenutrustningsprogram kräver minst tio till femton år. Fram till dess är självklart allt som har gjorts och just har beslutats fullt tillfredsställande, i synnerhet på området för förbindelserna med Nato. Vi behöver pengar och genom att hylla vår föredragande Lumières mod, säger jag med henne att jag inte tror att man kommer att kunna göra bättre ifrån sig med de pengar som för närvarande används.

  Lalumière (PSE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Ni har konstaterat att Europaparlamentet med ett mycket nära intresse följer den nya politik som bör vara den europeiska gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, och vi kommer ofta att tvingas tala om den i framtiden.

Eftersom vi vet att denna fråga skall tas upp vid toppmötet i Feira, vill vi i dag fråga er om rådets och kommissionens avsikter och dessutom delge er våra reaktioner och önskningar som jag hoppas att vi kommer att rösta om i en resolution i morgon.

Herr talman, herr kommissionär, jag vill redan i dag tacka er för de första förtydliganden som ni just har lämnat, inbegripet uppgiften om att det är onödigt att eventuellt se över fördragen. Jag uttalar mig här i egenskap av föredragande för utskottet för utrikesfrågor, men i allmänhet tror jag att jag kan säga, att liksom jag tycker en mycket stor majoritet, vilket inte är enhällighet, i Europaparlamentet om den nya impuls som denna politik har fått sedan Amsterdamfördraget genom toppmötena i Köln och Helsingfors.

Såsom ordförande Brok just påminde om, har Bosnien och Kosovo visat, om det nu behövdes, på Europas brister, såväl när det gäller krisförebyggande som sättet att förvalta kriser och gå ur dem. Vi har också konstaterat att vi fortfarande var alltför beroende av Förenta staterna när det gäller vår säkerhet. Kort sagt är vi nöjda med de riktlinjer och beslut som fattats sedan ett år tillbaka, men vi förväntar oss av toppmötet i Feira och därefter av det franska ordförandeskapet att det konkreta genomförandet fortsätter och påskyndas. Vi har i själva verket för närvarande fått vad man kan kalla "ett möjligheternas fönster" till följd av den chock vi kände i Balkan. Om vi nu inte drar fördel av dessa gynnsamma omständigheter, fruktar vi att den nya politiken paralyseras till vanmakt.

Europaparlamentet gör således en tydlig åtskillnad mellan civil krisförvaltning och militär förvaltning. Vi föredrar självklart den förra. På det området, civil krisförvaltning, spelar kommissionen en väsentlig roll och vi hyllar de insatser som nyligen genomförts, herr kommissionär, men låt mig framhålla vissa konkreta punkter. Hur kan vi ytterligare förbättra beslutskapaciteten och agera snabbt? Hur kan vi likaledes säkra god samordning – det eviga problemet – mellan rådet, rådets höga företrädare, kommissionen, i vissa fall medlemsstaterna, de icke-statliga organisationerna, osv.? Den tredje punkten – därvid uppmuntrar vi livligt rådet och kommissionen att i förväg fastställa de stora gemensamma målen "Headline Goals" så att var och en i förväg vet vad de kan eller bör göra inför en häftig kris.

Jag påminner slutligen om vårt engagemang för att en europeisk civil fredskår bildas, alltjämt i samma anda: snabbhet och effektivitet. Herr kommissionär, vad tänker ni göra? Vilken preferens vi än har för att klara av kriser med civila medel, vet vi mycket väl att vi också behöver militära medel, om det så är för att avskräcka en del från att begå barbariska dåd.

Det finns mycket kvar att göra för att Europeiska unionen skall få tillräckliga militära medel och därför frågar vi er. Vi frågar er om genomförandet av den snabbinsatsstyrka som skall vara verksam om tre år och om införandet av politiska och militära beslutsstrukturer som har inletts sedan några månader tillbaka – hur långt har vi kommit? -, om omstruktureringen av de väpnade styrkorna för att förbättra utbildning, utrustning och kapaciteten att arbeta tillsammans från vilket ursprungsland dessa styrkor än kommer. Vi frågar er också om var vi står i fråga om den nödvändiga omstruktureringen av vapenindustrierna och industrierna för militär utrustning samt om vilka budgetmedel som skulle visa sig vara nödvändiga.

Jag har mycket uppmärksamt lyssnat till era uttalanden om våra förbindelser med Nato, herr rådsordförande. Det är en mycket viktig och ömtålig fråga, likaledes när det gäller EU:s framtid.

Herr talman, avslutningsvis med ett ord vill jag i min tur betona en punkt vid vilken ni kommer att förstå att Europaparlamentet fäster mycket stor vikt: säkerhets- och försvarspolitikens parlamentariska dimension. Trots att det verkställande organet har ett särskilt ansvar i frågan betonar vi parlamentens roll, de nationella parlamenten och Europaparlamentet. Hittills har ni varit ganska tysta på den punkten.

  Väyrynen (ELDR). – (FI) Herr talman! De beslut om att utveckla en gemensam säkerhets- och försvarspolitik som fattades vid Europeiska rådet i Helsingfors lämnar utrymme för tolkningar. Flera allierade medlemsstater anser att upprättandet av en gemensam militär styrka är början till ett gemensamt försvar för unionen. Deras plan är klar. Enligt grundfördragen är målet för unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik att säkerställa unionens oavhängighet och integritet samt att förstärka unionens säkerhet i alla dess former. Den militära styrka som skall upprättas är enligt deras synsätt ett instrument för att uppnå dessa mål, dvs. en gemensam armé i en union som håller på att utvecklas till en förbundsstat. De alliansfria medlemsstaterna anser att man endast har beslutat att skapa ett krishanteringssystem. De betonar att de inte är skyldiga att delta i fredsoperationer. De alliansfria medlemsstaterna vill inte att unionen förvandlas till en militärallians och en militär stormakt. Dessa menings- och tolkningsskiljaktigheter måste beaktas.

Även i säkerhetspolitiken är det klokt att genomföra en differentierad integration. Europeiska unionens gemensamma styrka borde enbart användas för krishantering. De länder som ingår i den förbundsstatskärna som föreslagits av Delors, Giscard d'Estaing, Schmidt och Fischer skulle kunna skapa en försvarsgemenskap som skulle kunna bilda en stark europeisk pelare inom ramen för Nato. De europeiska Natoländernas förståeliga och behjärtansvärda strävan att utveckla en europeisk försvarsidentitet skulle alltså bli verklighet inom ramen för Nato. Beslut som har med säkerhets- och försvarspolitiken att göra är ytterst viktiga, därför måste de fattas på ett mer öppet och demokratiskt sätt.

  Lagendijk (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, kolleger! Det vore bra om vi kunde komma ihåg och inse att vi här håller på med första rundan av flera av en debatt om den europeiska säkerheten. Det betyder att vi ålagt oss vissa begränsningar. Vi inriktar oss här nämligen i hög grad på toppmötet, Europeiska rådet i Feira. Det är riktigt, men därmed kommer vi inte att ha diskuterat några frågor som är mycket viktiga för den europeiska säkerheten.

Jag skall ta upp en. Kriterierna för att sätta in snabbinsatsstyrkan, det diskuterar vi egentligen inte i dag. Det kommer vi dock att ta upp med anledning av ett nytt betänkande av Lalumière, men under tiden är vi utsatta för en del begränsningar. Trots dessa begränsningar tror jag det är möjligt att göra en bra bedömning i det här läget. Jag skall börja med en positiv kommentar. Jag tycker det är rätt att en stor del av resolutionen ägnas åt en civil krishantering. Kommissionären har sagt mycket om det och det tycker jag är rätt. EU har enligt min partigrupp unika möjligheter i det avseendet som hittills nästan inte utnyttjats alls. Lyckligtvis finns det också exempel på hur det kan se ut. Jag skall nämna en: stabilitetspakten. En kombination av ekonomisk återuppbyggnad, främjande av mänskliga rättigheter och uppbyggnaden av ett civilt samhälle. Det är ett bra exempel på hur unionen även i framtiden skall kunna använda sina nästan obegränsade möjligheter med avseende på civil krishantering. Dit hör emellertid även militära medel och även där, det är kanske överraskande för vissa kolleger, även det finns det stöd för i en stor del av min partigrupp, även om det är under vissa förbehåll.

Jag skall nämna två. Ett är EU:s beslutanderätt. Jag tycker att det måste framgå med glasklar tydlighet, och det står inte i de nuvarande texterna, att EU har en autonom beslutanderätt och att EU-länderna själva måste kunna besluta över ingripande utan tillåtelse från Nato, underförstått USA.

En sista punkt, herr talman! Det får inte vara så att de nya militära medel som behövs kommer utöver de som redan finns och att det alltså blir fråga om en ny kapplöpning när det gäller militära medel. Det handlar om en ny analys och en ny säkerhetspolitik. Dit hör inte per definition mer militära medel.

  Brie (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Det finns naturligtvis frågor där man tycker fundamentalt olika. Så är uppenbarligen fallet i denna fråga. Ni, kära kollega Lalumière, har fått stor majoritet för er hållning i utskottet, och den majoriteten kommer ni att få också i plenum. Detta visar på den fackmannamässiga kvaliteten och noggrannheten i ert arbete. Men det visar även på hur svaga de kritiska rösterna har blivit nuförtiden. Detta tycker jag inte är något att skryta med. Till och med i de officiella hotbildsanalyserna konstateras det att det inte föreligger något militärt hot mot länderna i Västeuropa. För att rättfärdiga de enorma militära utgifterna får det i stället duga med scenarier som de under Kosovokriget eller framtida imaginära kriser, islamisk fundamentalism eller, som i de tyska försvarsdirektiven, rentav eventuella ekologiska hot. Det är en politikens och intellektets kapitulation om sådana problem skall besvaras militärt.

Jag skall bara lyfta fram en fråga som har spelat en central roll i alla ställningstaganden även i dag: Kosovokriget. Jag anser att rådet, kommissionen och vi själva drar principiellt felaktiga slutsatser av ett principiellt felaktigt krig. För det första varken kan eller får den framtida säkerhetspolitiken präglas av brottet mot folkrätten så som detta praktiserades av Nato, och för övrigt är detta även fortsättningsvis en del av Natos officiella militära strategi. För det andra är jag fortfarande övertygad om att kriget mot Jugoslavien både hade kunnat och måst undvikas genom en konsekvent, förebyggande och långsiktig politik, i synnerhet som det i dessa dagar på nytt och på ett dramatiskt sätt visar sig att dess påstådda eller faktiska mål att skydda minoriteter och garantera de mänskliga rättigheterna misslyckades katastrofalt. För detta ändamål är krig faktiskt det mest odugliga och mest kontraproduktiva medlet av alla.

När man nu slutligen återigen börjar argumentera om att Kosovokriget skulle ha visat att EU militärt behöver bli mer oberoende av USA så skall man enligt min mening också slå fast att en militarisering av de internationella relationerna och av det säkerhetspolitiska tänkandet inte kommer att minska utan öka beroendet av USA. USA:s hemmamatch är helt enkelt militär. I minst tre frågor har min grupp uppfattningar som principiellt går stick i stäv med den för närvarande dominerande europeiska säkerhetspolitiken.

För det första: Den säkerhetspolitiska förebilden är militärt och inte politiskt, civilt och kooperativt präglad. Avsnittet om förebyggande och civil säkerhetspolitik kan inte blunda för detta. Det är karaktäristiskt att de militära besluten verkställs i högsta fart efter toppmötet i Helsingfors, medan det faktiskt inte händer någonting på den civila, orsaksorienterade säkerhetspolitikens område.

För det andra: Vi tillbakavisar en europeisk militär blockbildning. Ur vårt perspektiv är det endast återupprättandet av FN:s centrala roll i den internationella säkerheten, en markant förstärkning av OSSE, kooperativa säkerhetskoncept och en radikal nedrustning som har en framtid.

För det tredje: Vi är djupt bekymrade över hur självklart det på senare tid har blivit att avslå krav som bara för en kort tid sedan var en del av en bred politisk enighet, åtminstone mellan Lalumière och exempelvis ställningstaganden liknande dem som företräds av min grupp. I utskottet fick man i alla fall ingen majoritet vare sig för kravet på en entydig bekännelse till FN-stadgan eller att försvara ABM-avtalet, till respekten för vissa EU-staters neutralitetspolitik eller till en ökning av anslagen till fredsfostran och fredsforskning.

I år kommer 17,5 miljoner tyska mark ur statsbudgeten att ställas till förfogande för projekt inom den civila krishanteringen. Jag tycker att detta är karaktäristiskt. Detta är – jag skall säga det mycket långsamt – 0,00029 procent av de militära utgifterna. Denna politik, befarar jag, börjar med att skapa de kriser som den sedan vill bemästra. Därför återstår för oss endast ett tydligt Nej!

  Souchet (UEN). – (FR) Herr talman! Vi har inte samma tillnärmning som han till den viktiga fråga som är föremål för vår kollega Broks fråga till rådet. Det är en viktig fråga, eftersom Europeiska rådet, i synnerhet i uttalandena i Köln och Helsingfors i juni och december 1999, samt ordförandeskapet, framför allt i två rapporter om unionens militära och civila medel för att möta krissituationer, har till följd av de mycket allvarliga kriser som har drabbat Balkanländerna gett uttryck åt avsikten att se till att unionen är mer delaktig i förvaltningen av kriser som hotar dess säkerhet, intressen och värden.

Sådana hot kan förvisso upplevas som gemensamma av en del av EU:s medlemsstater men också av europeiska stater som inte är medlemmar i Europeiska unionen. Det som oroar oss är således frågan om hur man kan tänka sig att starta en anpassbar regeringsprocess, som gör det möjligt för samtliga stater som vill engagera sig att kunna göra det och att sålunda samla sina tillgångar utan att någon stat, som vill avstå, skall kunna bli indragen att delta mot sin vilja.

Uppbyggandet av en sådan insatskapacitet får förvisso inte ses ideologiskt såsom en tvingande faktor för integrationspolitik. Denna väg skulle leda till ett misslyckande. Det bör ses utifrån konkreta krissituationer som kan uppstå, samtidigt som varje stats frihet och vilja respekteras. Anpassbarheten gör det möjligt att göra detta och genomföra ett reaktionssätt, som är anpassat till typ av kris och förenligt med folkens vilja.

Frågan om vilka budgetresurser som skall avsättas för organisering av de civila och militära kapaciteter som skulle kunna sammanföras är självklart avgörande. Det innebär en betydande budgetinsats och således en radikal omsvängning av den tendens som kan skönjas i de flesta medlemsstater, i motsats till Förenta staterna, sedan slutet av det kalla kriget. Det skulle vara lämpligt att få veta om rådet anser att återhämtningen av tillväxten i Europa är sådan att den gynnar denna nödvändiga uppgång och hur rådet tänker främja den.

  Gollnisch (TDI). – (FR) Herr talman! När det gäller försvar kommer arbetet i rådet, som kommer att hållas i Feira den 19 och 20 juni, att utgå ifrån slutsatserna från de femton utrikesministrarnas sammanträde på Azorerna och sammanträdet av VEU:s medlemsstaters försvarsministrar.

Genom dessa förslag genomförs principerna för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken som fastställdes i Helsingfors, enligt vilka Nato, å ena sidan, kommer att förbli grunden för dess medlemmars kollektiva försvar och Europeiska unionen, å andra sidan, kommer bara att agera där Nato i sin helhet inte är engagerat. GUSP:s höga representant och VEU:s generalsekreterare, Javier Solanas personlighet belyser det europeiska försvarets "Nato-påverkan".

För resultaten i Feira är, tyvärr, kända i förväg. Det kommer att bli så att Europas gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik anpassas till USA-regeringens vilja, genom Nato.

Nato som bildades 1949 för att försvara Västeuropa mot den sovjetiska imperialismen borde ha försvunnit samtidigt 1991. Genom en besynnerlig paradox har vi fått ett motsatt skeende. Frankrike som lämnade organisationen för trettio år sedan har återanslutit sig. Eurokårens femtiotusen soldater är sedan 1993 under Natos kommando och, framför allt, samtidigt som Nato inte gjorde någonting för berlinarna, ungrarna, tjeckerna eller polackerna, ingrep de brutalt och massivt för att i synnerhet förstöra Serbiens civila infrastrukturer, utan att för den skull lösa problemen i Kosovo.

Nato är för närvarande framför allt ett instrument för den amerikanska dominansen över våra nationer. De medel, här också, som satsades förr i tiden används hädanefter mot Europa: de hundratusen agenter i NSA som spionerar på telefon- och datakommunikationer och återupptagandet av stjärnornas krig som kommer att sätta stopp för avskräckningsbalansen.

Denna vilja, jag citerar: "att säkra den amerikanska försvarsdominansens kontinuitet", det är vicepresident Al Gores ord, skall i sig inte fördömas, enligt hans åsikt. Allvarligt är däremot det europeiska försvarets underkastelse till USA:s politik med stöd och aktivt deltagande av europeiska ansvariga politiker.

  Belder (EDD). – (NL) Herr talman! Jag är tacksam mot de som lagt fram de muntliga frågorna för att de skapat en möjlighet att före toppmötet i Feira debattera den dimhöljda GUSP. Mångfalden av initiativ och de ständigt växlande koalitionerna gör den mycket svår att genomblicka. Jag vill ändå göra ett försök att komma med ett antal kommentarer.

Jag undrar i första hand om det ligger goda motiv till grund för verkställandet av en europeisk identitet. Jag vill betona att vi inte får låta oss ledas av maktmotiv. Om vi bara inriktar oss på en stark roll för Europa på världsscenen så missar vi målet. Det handlar inte om makt utan om att ta ansvar. Det går inte utan att arbeta i Nato-sammanhang eftersom det är där som de nödvändiga medlen finns.

Dessutom skulle jag vilja varna för alltför högt spända förväntningar av samarbetet mellan medlemsstater på det här området. Med ett realistiskt ögonkast på den nuvarande utvecklingen i Europa ser vi att de skriftliga uttalandena från St. Malo, Köln och Helsingfors hittills inte sammanfallit med verkliga säkerhetsgarantier. Det nödvändiga "starka politiska engagemanget av alla medlemsstater", punkt 19 i resolutionen, saknas.

Dessa anmärkningar hindrar dock inte att det är viktigt att det här ämnet tas upp vid regeringskonferensen. Det måste träffas tydliga avtal om befogenheterna på det här området. Vad oss anbelangar så ligger de fortfarande främst hos de nationella staterna.

  Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Det är svårt att erkänna att de framsteg som gjorts de senaste månaderna inom området för säkerhets- och försvarspolitiken har tillkommit inom det flitiga försvarsministerrådet i Sintra. En merit vi måste lägga till listan på det portugisiska ordförandeskapets framgångar.

Ett av de många och komplexa problem som utvecklingen av denna politik tar upp, som nödvändigtvis kräver en större inblandning av finans- och försvarsministrarna, är den institutionella sammanfogningen eller anpassningen. Och i dessa första steg, herr talman, saknar man en större vinkling till parlamentet i utvecklingen av denna politik.

Vi måste tänka i en parlamentarisk dimension när det gäller den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. En dimension som beaktar fastställandet av nödvändiga mekanismer för att parlamentet skall delta, i den institutionella roll det har, i fastställandet av och i målen för nämnda politik. Lämpliga åtgärder bör också vidtas för att genomföra en parlamentarisk kontroll av säkerhets- och försvarspolitiken och för att parlamentet skall hållas kontinuerligt och tillräckligt informerat om dess arbeten och de interimistiska organ som för närvarande arbetar anslutna till den Europeiska unionens ministerråd.

Det jag precis sagt om parlamentet, herr talman, gäller också kommissionen. Balansen mellan institutionerna borde inte förändras i en så viktig fråga. Vi måste klargöra befogenheterna mellan kommissionen och rådet, eftersom det existerar en ännu inte löst spänning mellan den mellanstatliga nivån och gemenskapens maktområden.

Osäkerheten kring gränserna för kommissionens roll är särskilt tydlig inom området för säkerhet och borde en gång för alla klart förtydligas. Vi får inte glömma att i grunden för den framgång det europeiska integrationsprojektet har ligger denna harmoniska tandem mellan parlamentet och kommissionen vars återupprättande vi bör kämpa och arbeta för.

Herr talman! Dessutom är detta europeiska unionsprojekt inte bara ett projekt som handlar om en politisk, ekonomisk eller militär union. Vårt projekt grundar sig huvudsakligen i, eller bör grundas på en värdegemenskap. Vi definierar oss inte längre i den Europeiska unionen som konsumenter på en stor marknad, utan som medborgare i en union. Och medborgarna i denna union, som företräds av detta parlament, vill för var dag som går vara mer delaktiga i en fråga som bekymrar eller berör dem direkt, som t.ex. den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.

  Schori (PSE). - Herr talman! I förra månaden firade vi Europadagen. I centrum för detta stod Robert Schumans tal den 9 maj 1950. Mycket har förändrats sedan den dagen, men Schumans och Monnets grundläggande axiom att en hållbar fred skapas genom att väva samman folk och nationer i ömsesidigt berikande beroende håller ännu. Säkerhet skapas genom samarbete helt enkelt samt genom integration och utvidgning.

Schuman inledde sitt tal med dessa ord: ”Världsfreden kan inte bevaras utan konstruktiva insatser mot hotande faror”. Detta framsynta synsätt genomsyrar socialistgruppens syn på Europas utrikes- och säkerhetspolitik och löper också som en röd tråd genom Lalumières betänkande inför Feira, och vår grupp stöder helhjärtat detta betänkande.

För oss socialdemokrater har 2000-talets säkerhetspolitiska utmaning två dimensioner som bildar en helhet. Den första är den globala dimensionen och den andra är den rent europeiska. Globalt sett är det tydligt hur säkerheten är odelbar. Vi delar samma klot och samma öde. I dagens globaliserade värld, efter det kalla krigets slut, framstår fattigdom och exklusion som den främsta fienden till fred och demokrati. Inga militärarsenaler, ingen ny kärnvapenkapprustning kan ge säkerhet mot de fattigas förbittring. Därför måste ett generöst, rättfärdigt och framsynt bistånd samt en handelspolitik som angriper fattigdomens och osäkerhetens orsaker vara en integrerad del av vår utrikes- och säkerhetspolitik. På samma sätt måste vi se på konfliktförebyggande och krishantering i vår nya europeiska säkerhetspolitik.

Vi är självfallet lojala mot besluten i Helsingfors. Vi skall konstruktivt utveckla den militära kapaciteten som inte minst Kosovokriget har tvingat fram. De headline goals som har ställts upp är viktiga och måste genomföras fullt ut, utan dröjsmål och utan undantag. Samtidigt måste vi emellertid stå emot dem som vill överdriva vår militära förmåga och roll. Vi skall ta ett ökat ansvar för säkerheten i vår egen kontinent, men vi skall inte ersätta Nato eller skapa ett embryo till ett permanent självständigt europeiskt försvar. Sådana ambitioner hör hemma i illusionernas värld och bör lämnas till Don Quijote.

Vi saknar en konfliktförebyggande politik i vår arsenal. Därför måste vi aktivt stödja de förslag som har lagts fram av kommissionär Patten och som också finns hos rådet samt förslagen i Lalumières betänkande.

  Malmström (ELDR). – Herr talman! Långsamt och alldeles för sent håller en gemensam europeisk säkerhetspolitik på att ta form. Man kan säga att den byggs på ruinerna av Kosovo och inte utan en fadd smak i munnen. EU förmådde inte i tid att stoppa katastrofen på Balkan, och denna oförmåga kommer vi för alltid att tvingas stå till svars för inför våra barn.

Vi liberaler anser att det är helt nödvändigt att EU i framtiden skall kunna agera i sitt närområde med personal och resurser, kunna ta sig an civil krishantering, humanitära insatser, fredsbevarande uppgifter, baserade på europeiska värderingar och mänskliga rättigheter. EU måste få en trovärdig och självständig politik på detta område, men det är viktigt att bevara USA:s engagemang och den transatlantiska länken. Nato är i dag den viktigaste organisationen för fred och säkerhet i Europa.

EU:s medlemsländer måste dock snart komma till konkreta beslut om den gemensamma säkerhetspolitiken. Det är framför allt tre frågor som måste få sitt svar i Feira och som jag vill skicka med till rådet. Hur skall arbetsfördelningen mellan EU och Nato se ut? Vi måste bygga upp komplementära strukturer, inte dubblerande. Hur skall de alliansfria staternas medverkan kunna garanteras i den framväxande säkerhetspolitiken? För det tredje en fråga som det finns många bra förslag om i Lalumières utmärkta betänkande: Hur skall Europaparlamentet och de nationella parlamenten kunna garanteras inflytande och delaktighet i dessa beslut, så att de fattas på ett öppet och demokratiskt sätt i våra europeiska medborgares intresse?

  Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! I motsats till vad som prioriteras på Feira måste Europeiska unionen förstärka dimensionen av ett civilt förebyggande av konflikter. Det betyder att tyngdpunkten i frågan om att värdera instrumenten finansiellt och materiellt måste ligga på en effektiv politik av konfliktförebyggande åtgärder. Dagens konfliktlinjer återfinns nämligen i huvudsak i inomstatliga konflikter, vilket bevisar att det brister just i de rika staternas vilja att göra tillräckligt för en hållbar och socialt balanserad utveckling i krisregionerna.

I Helsingfors försatt man chansen att konkretisera en aktiv förebyggande politik, en effektiv och punktlig krishantering. Här finns ett akut uppdämt behov. Jag vill gratulera Patten till hans åtgärder i denna riktning och skulle vilja stödja och vidareutveckla dem. När det gäller utbyggnaden av instrumenten för att förebygga och ta hand om konflikter måste kopplingen mellan en reducerad vapentillverkning och -försäljning och striktare kontroller sättas mer i fokus.

Och ytterligare en punkt: parlamentets roll. I och med de många informella sammankomsterna finns det nämligen en risk för en helt otillräcklig demokratisk kontroll av den europeiska säkerhetspolitiken. Därför måste den centrala rollen ligga hos Europaparlamentet. Dess ställning måste förstärkas, och denna punkt måste upp på föredragningslistan i Feira.

  Herman Schmid (GUE/NGL). – Herr talman! Europa är i den unika situationen att vi inte har några fiender som hotar oss militärt. Därför vore det läge för en omfattande militär nedrustning i Europa, men i verkligheten sker en ny upprustning. Denna nya militära insatsstyrka på 50 000-60 000 man skall inte heller användas inom EU:s egna områden. Det föreligger ju ingen gemensam försvarsförpliktelse, utan det handlar om att operera utanför EU:s gränser. Det handlar om intervention. Somliga skulle till och med kunna tala om att det kanske kommer att handla om angrepp en vacker dag.

Jag oroas av formuleringar om att EU skall kunna ingripa överallt i världen där unionens säkerhet, intressen och värderingar hotas. För mig låter det som om EU även på detta område tycks ha USA:s stormaktspolitik som förebild för sin utveckling.

  Oostlander (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Även jag vill uttrycka min stora uppskattning för arbetet av Lalumière som lagt fram ett ovanligt bra betänkande som är mycket genomtänkt och utförligt diskuterat i utskottet för utrikesfrågor och som hjälper oss på rätt väg.

Herr talman! En europeisk union som inte kan spela en tydlig roll med avseende på säkerhet och försvar är en osäkerhetsskapande faktor på världsscenen. Europaparlamentet vill, i samarbete med kommissionen och rådet, bidra till en öppen och övertygande politik. Europeiska unionen undgår ju inte det ansvar som hör till dess ekonomiska och kulturella tyngd. Kristdemokraterna hoppas att överföringen av uppdrag och befogenheter från Västeuropeiska unionen till Europeiska unionen kan bidra till den tydligheten. Naturligtvis innebär det, såsom rådets ordförande sade, att budgeten för eventuella rester av Västeuropeiska unionen minskas drastiskt. Vår förvåning är dock mycket stor när det samtidigt visar sig att han är ganska negativt inställd till tanken att Europeiska unionens budget för det området skall öka i motsvarande grad. Det tycker jag verkar otroligt ologiskt och ger intrycket att den här utvecklingen inte tas helt på allvar.

Herr talman! I våra resolutioner betonar vi att den här politiken har civila och militära aspekter. Båda spelar en stor roll och den militära aspekten måste uttryckligen bakas in i det breda civila sammanhanget. Det är inte bara fromma ord, det har också en omedelbar betydelse för det sätt som den här politiken måste kontrolleras på. Därför är det av stor vikt att Europaparlamentet, i vilket vi ständigt diskuterar diverse civila frågor med varandra, är den plats där även de militära aspekterna bakas in i parlamentskontrollen. Vi vet att de civila aspekterna alltid kommer att ha förtur och att de militära i första hand används som ett påtryckningsmedel och som en allra sista utväg. Det vore därför farligt om kontrollen av den politiken inte helt skulle ligga i våra händer. Jag måste också säga att den typ av uppgifter som vi siktar på, Petersberguppdragen, även allra bäst kan behandlas här. Vi är, som förespråkare för en gemenskapspolitik, mycket inriktade på att Europeiska kommissionens insatser, såsom Patten beskrev dem alldeles nyss, också kommer att bli optimala. Det betyder därför också att rådet måste ge möjlighet till det och att den personal och den budget som hör till också kommer att vara av lämplig storlek.

Herr talman! För oss handlar det inte om att koppla loss dessa uppgifter från samarbetet med Nordamerika. Självklart inte. Vi är till och med mycket inriktade på att vår säkerhet skall vara en odelad sådan. Av den anledningen har vi i en annan resolution med viss tvekan yrkat för ett ställningstagande med avseende på Amerikas tendens att ensidigt bestämma den egna säkerheten via ABM-systemet. Det vill vi inte, herr talman! Vi vill samarbeta med Nordamerika även i dessa frågor men i synnerhet även med ett bra stöd från rådet.

  Sakellariou (PSE). – (DE) Herr talman, herr ordförande, kommissionär Patten, mina damer och herrar! I dag har vi tack vare vår kollega Catherine Lalumières, föredragandens, utmärkta arbete möjlighet att presentera parlamentets ståndpunkt strax före Europeiska rådet i Feira. Hon har lyckats beskriva en så precis och balanserad ståndpunkt som en mycket stor majoritet av de politiska krafterna i parlamentet kan identifiera sig med. Stort tack, Catherine Lalumière!

Kriget om och i Kosovo har gett européerna tre absolut viktiga insikter. För det första att vi måste skaffa oss kunnighet när det gäller att förebygga konflikter. Fortfarande i dag saknar vi såväl de politiska mekanismerna som instrumenten för att kunna undvika och lösa konflikter. Om vi vill undvika krig, måste vi skaffa oss denna förmåga. Det gläder mig att ni, kommissionär Patten, ser saken på samma sätt, och jag ser med spänning fram emot era förslag, kommissionens förslag.

För det andra har vi lärt oss att vi inte är i stånd att intervenera självständigt på vår egen kontinent och i det egna grannskapet, inte ens om det handlar om en mycket begränsad militär insats.

För det tredje: Vi har lärt oss att vi behöver självständighet gentemot våra amerikanska vänner om vi vill kunna kontrollera vilka medel som skall användas i händelse av en militär strid. Med andra ord: Om vi är beroende av andra vad gäller spaning, transport, anfallskapacitet och annat så kommer vi inte att föra vårt krig, utan deras. Dessa insikter har lett till att Europeiska unionen har skyndat på och äntligen tagit itu med definitionen, organisationen och omstruktureringen av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik.

Dagens debatt skall bli Europaparlamentets bidrag till dessa ansträngningar från hela den Europeiska unionen.

  Van den Bos (ELDR). – (NL) Vartefter den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken blir mer utvecklad hamnar kommissionen och Europaparlamentet allt mer på undantag. Europaparlamentet måste även få ett större inflytande på det militära agerandet via budgeten och ett ordentligt ansvar genom rådet. Om unionen endast handlar om civila frågor och polisiära frågor och regeringarna endast om de militära aspekterna så riskerar enheten i det europeiska agerandet i krissituationer att bli det första offret.

Den humanitära hjälpen och det militära agerandet kan inte skiljas åt på ett konstgjort sätt. Idén med en gemensam europeisk och nationell församling är absolut inte tillräckligt utarbetad. Kommer den att bli något mer än en samtalsklubb utan förpliktelser? Kommer den att få befogenheter på bekostnad av det nationella parlamentet? Den får i alla fall inte leda till att det här parlamentet hamnar ännu mer på undantag vid utvecklandet av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.

  Maes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Jag hoppas att det förträffliga betänkandet av Lalumière den här gången inte bara skall skapa enhällighet i parlamentet utan att man även kommer att lyssna till det i rådet. Allt för ofta struntar rådet i det som beslutats i Europaparlamentet, eventuellt enhälligt. Europeisk enhet föddes ur en önskan om varaktig fred. Det är en ledtanke som jag hör i många inlägg. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste därför också utgöra en enhet mellan politiskt beslutsfattande, förebyggande av konflikter, krishantering, eventuellt och helst inte, men dock om det är tvunget, ett militärt ingripande plus en plan för att därefter skapa fred och bevara den freden. I det sammanhanget tänker jag inte bara på Kosovo som ju för oss alla varit så viktigt för att få oss att öppna ögonen. Misslyckandet i hela f.d. Jugoslavien har visat oss att den europeiska oförmågan och splittringen mellan de olika regeringarna inte leder till visionen om en gemensam fred. Den freden är gemensam, och den måste också bäras gemensamt.

  Korakas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Med Lalumières resolutionsförslag vill man ge parlamentarisk täckning till utnämnandet av Europeiska unionen, jämte Nato, till internationell polis, även om och när Nato tvekar, i enlighet med vad som angavs i Helsingfors, och man föreslår också de nödvändiga medlen och strukturerna.

Denna logik är tyvärr, vilket har framgått av diskussionen, inte bara den rådande i rådet och kommissionen, utan även i Europaparlamentet, som i stället för att ge uttryck för folkens känslor och intressen, är på väg att godkänna en politik som är mycket farlig för Europa och för hela mänskligheten. Inte nog med att det iögonfallande brott som har begåtts och begås i Jugoslavien ignoreras, utan parlamentet uppmanas också att stödja behovet av att upprepa det, med effektivare medel och förfaranden.

Frågorna dyker obönhörligen upp: Vem ger oss rätt, oavsett under vilken förevändning, att bomba och döda, att överträda grundläggande principer i den internationella rätten? Hur skall man beteckna någon som anstiftar spänningar och sammanstötningar mellan folken i länder och sedan utnyttjar dessa för att lägga länderna under sin kontroll och plundra dem?

Men även om de internationella förbindelserna ännu i dag utnyttjas för sådana brott, kommer utan tvekan folken inom kort att skapa en egen, urstark fredsfront mot denna kriminella politik. Jag gratulerar inte föredraganden, Lalumière; jag uttrycker min avsky för hennes förslag.

  Newton Dunn, (PPE-DE). – (EN) Herr ordförande! Den utmaning vi står inför är hur Europa kan göra mer i fråga om krisförebyggande och krishantering och de förslag som vi diskuterar är det enda sätt som vi kan uppnå detta på ett mer effektivt sätt. Jag gratulerar kommissionären för den väg han visar för att öka effektiviteten inte bara i fråga om stöd utan också på detta område. Jag tackar honom särskilt för hans löfte att granska mitt förslag till en europeisk allmän säkerhetsstyrka, eftersom det finns flera organisationer runt i Europa som kan erbjuda erfarenhet, inte minst Ulsters poliskår (RUC) i Nordirland.

Jag vill säga några ord till människorna i London. Det har skrivits i tidningarna att vissa människor i London säger att de skulle avbryta EU:s engagemang i försvarsprocessen. Till London säger jag: Ni kan inte göra det; var realistiska! Ni skulle eventuellt kunna avbryta Förenade kungarikets engagemang, men ni kan inte stoppa det som Europeiska unionen håller på att genomföra. Var snälla och inse verkligheten. Detta är en värdefull utveckling som vi är engagerade i och som vi diskuterar. Vi måste försöka att utforma den på ett konstruktivt sätt.

Jag ser fram emot fler diskussioner om dessa frågor, eftersom jag är parlamentets föredragande för snabbinsatsstyrkan som vi skall behandla senare i år.

  Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Låt mig börja med att gratulera vår föredragande, Lalumière. En gratulation för den mycket jämna och välbalanserade text som hon utarbetat för vårt parlament.

Den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken har fått innehåll efter Köln och Helsingfors. Europeiska rådet har med ovanlig handlingskraft fattat ett antal viktiga beslut, vilket noteras och vilket härmed lovordas. Målet är att utveckla en egen förmåga att kunna utföra de så kallade Petersberguppdragen. Det har fattats beslut om storleken på den styrka som behövs för det ändamålet. Det finns ett koncept för de beslutsmekanismer som behövs. Ett sorts Nato i miniatyr håller på att utvecklas.

Jag vill i det här sammanhanget betona två inträngande frågor. Ett litet urval ur den långa raden av frågor som tas upp här i dag.

Europeiska unionen måste kunna agera självständigt. Det låter självklart men med detta konstaterande framträder också ett svårt problem. Vad innebär självständig i förhållande till Nato? Det råder viss förvirring om det på båda sidor av Atlanten och den förvirringen får inte dröja kvar för länge. Den får absolut inte utmynna i en politisk utväxling mellan den europeiska gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och national missile defence, vilket en amerikansk senator föreslog vid Nato-församlingen i Budapest. Den fråga som jag skulle vilja ställa till rådet är alltså i korthet: vad betyder självständighet i det här sammanhanget? Är ett agerande i samband med Nato alltid det första alternativet, som amerikanerna säger. Måste Nato få rätt att först vägra innan Europeiska unionen kan agera självständigt eller skaffar sig Europeiska unionen mer utrymme? Jag har intrycket att den här frågan undviks på båda sidor av havet. Det gör att det vilar ett hypotek på det framtida samarbetet.

Den andra punkten gäller den demokratiska kontrollen. I Nederländerna har det den senaste tiden diskuterats mycket om vem som var inblandad i vilka beslut i Bosnien och Kosovo. Det gäller främst regeringen. Om det på den nivån dock ibland redan är tal om en sorts politik av fullbordade faktum, hur är det då med parlamentskontrollen? Blir den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken ett hemligt samråd mellan regeringarna eller kommer nationella parlament och Europaparlamentet verkligen att engageras? Även här den återkommande frågan om rådet verkligen överhuvudtaget ägnar någon uppmärksamhet åt det här? Informellt agerande har sina fördelar, men inte när det handlar om krig och fred. Det behövs betydligt mer stöd för att använda det EU-militära instrumentet än att inrätta det.

Resolutionen av Lalumière innehåller ett relevant förslag om åtgärder med avseende på den hotande bristen på demokrati. Regeringskonferensen kan dra nytta av det. Det minsta Europaparlamentet kan begära är att det blir betraktat som en fullvärdig partner i denna mycket viktiga debatt.

  McKenna (Verts/ALE). – (EN) Det är störande att konstatera det stora jäktet mot en militarisering av Europeiska unionen. Den senaste talaren sade att ett småskaligt Nato håller på att ta form. Många ledamöter, i synnerhet medborgare i neutrala länder, får inte möjlighet att säga sin åsikt om detta är vad de vill. I mitt eget land är den stora majoriteten av människorna emot en militarisering av Europa, i synnerhet ett Europa som kommer att ha kärnvapen till sitt förfogande, ett Europa där vapenindustrierna exporterar vapen till platser runt om i världen där det förekommer grova kränkningar av mänskliga rättigheter i stor skala.

Om vi ser på Europeiska unionens meritlista vad gäller dess engagemang i många konfliktområden runt världen kan vi se att vapenindustrierna har utgjort en del av det problemet. Vi måste lösa detta problem. Med hänsyn till de neutrala länderna är några av formuleringarna i denna resolution ytterst tvetydiga med hänsyn till ett gemensamt försvar. Till oss i de neutrala länderna säger man att ett gemensamt försvar inte skall ingå som en del, men naturligtvis när vi involveras tillräckligt långt kan vi inte dra oss ur.

Slutligen var jag ganska förvånad att höra herr Newton Dunn nämna Ulsters poliskår som ett bra exempel på polisarbete. Om ni tittar på de organisationer för mänskliga rättigheter i världen som har samlat ihop fördömande rapporter om den organisationen, är det otroligt att föra fram den som ett exempel. Jag är säker på att det finns bra exempel, men RUC är inte ett av dem.

  Laschet (PPE-DE). – (DE) Herr talman, kära kolleger! Många har nämnt den europeiska säkerhets- och försvarspolitikens betydelse. Jag vill inskränka mig till att ta upp frågan om den demokratiska och parlamentariska kontrollen i denna politik. Fred och säkerhet lämpar sig inte för inofficiella rådsmöten. Det måste finnas en parlamentarisk kontroll. Det är viktigt att besluten om militära insatser även fortsättningsvis ligger under de nationella parlamentens ansvar. Det är också viktigt att beslut om budgetfrågorna, de nationella försvarsbudgetarna också fortsättningsvis fattas i de nationella parlamenten. Men allt därutöver, alla frågor om den civila politiken ligger under Europaparlamentets ansvar. Denna europeiska säkerhets- och försvarspolitik måste drivas på ett parlamentariskt sätt här i parlamentet.

Rådets ordförande talade tidigare om att det krävs insyn och tydlighet. Det var klokt att uppge integreringen av den Västeuropeiska unionen i Europeiska unionen som mål, och därför är dessa debatter, som för närvarande förs inom den Västeuropeiska unionen, så absurda. Man försöker där uppfinna nya sätt att legitimera Västeuropeiska unionens parlamentariska församling. All kraft läggs nu på att definiera nya uppgifter. Det sträcker sig ända till en europeisk församling för säkerhet och försvar, ett nytt organ som inte bidrar till klarhet, utan snarare till förvirring. Detta påminner mig en aning om den politik som julgåsen för när den försöker skjuta upp julen. Det skulle vara bra med större klarhet och att vi dessutom skulle kunna acceptera att Europaparlamentet är det lämpliga instrumentet.

För några dagar sedan var vi med på Nato-församlingen, och ordföranden för Nordatlantiska församlingen sade då: "Västeuropeiska unionen går upp i Europeiska unionen. EU har ett parlament. Nato har ett parlament. VEU-församlingen har inget som helst existensberättigande längre." Jag anser att detta även är vår ståndpunkt, och den bör också respekteras på toppmötet.

(Applåder)

  Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill också gratulera fru Lalumière till ett betänkande som utgör en god balans av de argument och intressen som berörs. Det är en enastående prestation. Jag vill också gratulera rådet för att den vid det senaste toppmötet kunde fastslå principen för de stora huvudmålen. Det är viktigt att inse betydelsen av dessa huvudmålsättningar, därför att i stället för att ägna år att diskutera institutioner har Europeiska unionen i stället för en gångs skull prioriterat resultat framför resurser. Det skall som vi alla redan kan se driva dagordningen framåt mycket snabbt.

Om vi skall lyckas i vår ambition till ett pris som vi har råd med måste vi se till att vi får bättre valuta från försvaret för pengarna och i synnerhet försvarsindustrierna. Vi behöver en stark, konkurrenskraftig, europeisk försvarsindustri. Trots uppköp och fusioner inom den privata sektorn finns det fortfarande alltför stor uppdelning på detta område. Vi är fortfarande starkt beroende av mellanstatlig aktivitet. Arbetet inom exempelvis vapenmaterialgruppen i Västeuropeiska unionen (VEU) går mycket långsamt på grund av samförståndskravet. Även de sex EU-medlemsstater som för två år sedan undertecknade en avsiktsförklaring om samarbete har fortfarande inte kommit överens om ett ramavtal för att genomföra den avsiktsförklaringen. Vi behöver helt klart ett snabbare arbete på detta område och vi behöver ett samstämmigt ramverk inom vilket försvarsindustrin kan samarbeta.

Detta är skälet till varför jag är besviken att höra det som ordförandeskapet sade om att avsikten är att fortsätta arbetet inom vapenmaterialgruppen i Västeuropeiska unionen. Jag anser att EU:s pelarstruktur ger oss den bästa möjligheten till ett ramverk inom vilket industrin kan driva sin verksamhet. Under den andra pelaren kan gemensamma ståndpunkter om frågor som vapenexport tillhandahållas och vi skulle kunna arbeta för att skapa ett europeiskt organ för vapenmaterial där man för samman OCCAR, ”Organisme conjoint de coopération en matière d’armement” (den gemensamma organisationen för vapenmaterialsamarbete) och vapenmaterialgruppen i Västeuropeiska unionen.

Kommissionen har en avgörande roll att spela i detta. Den senaste kommissionen drev på dagordningen för en omstrukturering av försvarsindustrin: Den lade fram två meddelanden. Denna kommission har varit helt tyst i denna fråga. Det är som om den är rädd att inse följderna av dess roll som fördragens väktare. Vi måste se till att den gemensamma marknaden också gäller försvarsindustrierna så långt som möjligt och att artikel 296 enbart gäller på de områden som anges i fördraget.

Jag vill uppmana kommissionär Patten att följa i kommissionärerna Bangemanns och van den Broeks fotspår för att driva på kommissionen i dess uppgift att ta fram en effektiv och konkurrenskraftig europeisk vapenindustri för att stödja de åtgärder som vi vidtar på det politiska området.

  Cushnahan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Avsevärda framsteg har gjorts för att införa en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Rådsmötena i Köln, Helsingfors och Lissabon har alla gett betydande bidrag i det hänseendet. Det måste dock sanningsenligt sägas att besluten vid dessa toppmöten och varje beslut som kanske tas i Feira bara kommer att förbli en ivrig önskan till dess att unionen har de nödvändiga resurserna för att genomföra en sådan politik.

Jag håller med kommissionär Pattens just framförda synpunkter där han kritiserar EU-regeringar för att lämna välljudande förklaringar som de är ovilliga att stödja med pengar och personal. Om medlemsstater verkligen menar allvar med att införa en verklig säkerhets- och försvarspolitik måste de ta fram sina plånböcker.

Under tiden måste vi vara realistiska om vad vi kan uppnå och för stunden kan vi inte tala om operativt självbestämmande för någon europeisk styrka. Det skall alltid stå i relation till vårt beroende av och vårt stöd från Nato som fortfarande äger de nödvändiga militära vapnen och som gjorde det möjligt för EU-regeringarna att sända sina trupper till Bosnien-Hercegovina och Kosovo.

Utan att ha tillräcklig underrättelseverksamhet i klass med den hos USA och transportmöjligheter att skicka EU:s militära personal till oroshärdar snabbt kommer vi fortsättningsvis att behöva ett nära arbetsförhållande med Nato understött av en strukturerad dialog mellan EU och Nato som inte bara är en kopia av regelverket VEU-Nato.

Dessa realiteter måste leda våra diskussioner i Feira och på andra platser liksom nödvändigheten att komma ihåg Förenta nationernas status och roll.

Låt mig avsluta med att säga att jag välkomnar spekulationen att rådsmötet i Feira kommer att godkänna konceptet om en snabbinsatspolisstyrka som skulle sättas in efter det att de militära insatserna har avslutats. Erfarenheten från Kosovo har understrukit behovet av ett sådant initiativ och jag välkomnar det faktum att det kan genomföras i Feira.

  Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, herr ordförande, ärade herr kommissionär! På senare tid har det utvecklats en gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik i Europeiska unionen, vilket förmodligen hade varit otänkbart bara för några år sedan. Detta har kommit till stånd tack vare att framför allt två grupper av medlemmar i Europeiska unionen har låtit sig påverkas: de som menade att det endast är Nato som ansvarar för säkerhet och försvar och de som menade att säkerhet och försvar över huvud taget inte är en angelägenhet för en gemenskap utan något som skall bevakas neutralt eller alliansfritt av de enskilda staterna.

Jag tror att det som nu håller på att utvecklas är ett positivt tecken på en gemensamhet, och på solidaritet. Jag tror också att det är artikel 5, som har citerats vid flera tillfällen i dag, som i slutändan måste utgöra den gemensamma basen för alla medlemmar av Europeiska unionen, även om detta endast kan göras stegvis. I dag har Kosovo ofta nämnts. Jag anser att blicken ibland riktas för ensidigt på lärdomarna från Kosovo eller från Bosnien.

I realiteten handlar det om fyra saker. För det första att förebygga. Detta förekom knappast alls i fallet Kosovo. För det andra om att avskräcka. Detta förekom i fallet Kosovo säkerligen i alldeles för ringa omfattning eftersom den gemensamma viljan ännu inte var framträdande. För det tredje om möjligheten att intervenera snabbt och målinriktat. Detta fungerade måhända någorlunda, även om bråket om vad den optimala formen av intervention är blockerade ett och annat. Och för det fjärde handlar det om att återupprätta och stabilisera freden även efter den militära interventionen. Utvecklingen de här dagarna visar att detta inte är så lätt som man tror. Därför är jag särskilt tacksam över att frågan om polisen och säkerhetskrafterna i Kosovo har nämnts vid ett flertal tillfällen i dag. För det är absolut nödvändigt att säkerhet upprättas genom en ökad insats av polistrupper.

Det gäller även att utveckla ett system av regionalt ansvar i Europa som inte står i motsättning till systemet i Förenta nationerna, som det hela tiden påstås, utan tvärtom kan byggas in i Förenta nationernas system, in i Förenta nationernas idéer.

Ett sista påpekande: Kommissionär Patten menade att vi inte nödvändigtvis behöver en institutionell revolution, kanske bara reformer. Vi borde försöka oss på den institutionella revolutionen. Med det som i dag har nämnts av institutioner som det gäller att skapa under den närmaste tiden fruktar jag att vi blockerar oss själva. Vi bör inte tillåta för många institutioner. I linje med detta ligger just integrationen av VEU och EU.

(Applåder)

  Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi blir regelbundet försäkrade om att de åtgärder som vidtas enligt den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken är avsedda att förstärka Nato. Detta är ganska oärligt. Om det var avsikten skulle det inte finnas behov av att upprätta separata strukturer som till stor del utestänger amerikaner och kanadensare och marginaliserar tillförlitliga europeiska bundsförvanter som Turkiet.

Under de senaste fem åren har Nato redan omstrukturerat för det speciella ändamålet att underlätta europeiska insatser om alliansen som helhet inte önskar bli engagerad. Men detta är tydligen inte tillräckligt. Den verkliga önskan är att skapa något avskilt från Nato. Naturligtvis vill vi att européerna omformar och förbättrar sina militära resurser, men jag har svårt att inse hur de fortsatta minskningarna som vi just ser i europeiska försvarsbudgetar, högst påfallande hos Tyskland, visar er föresats att lämna ett större bidrag till västländernas försvarsinsatser.

De ändringsförslag vi har lagt fram till resolutionen Lalumière är avsedda att betona vikten av våra nordamerikanska allierades fortsatta åtagande i fråga om Europas säkerhet som en främsta prioritet, att klargöra att Europeiska unionen bara bör välja att agera militärt i överenskommelse med alliansen och när Nato som helhet har valt att inte medverka, att kräva att varje snabbinsatsstyrka även skall stå till Natos förfogande och i varje fall inte negativt påverka de Nato-allierades möjligheter att uppfylla sina åtaganden enligt alliansen. Vi önskar att EU-beslut om användning av militära resurser, inklusive beslut fattade på grundval av en gemensam strategi eller när man genomför en gemensam insats, fattas enhälligt.

Man bör inte försöka skapa en europeisk beväpnad polisstyrka bakom täckmanteln av den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Ulsters poliskår är en bra kår med stolta meriter i fråga om bekämpning av terrorism, men det är inte alls relevant i denna speciella debatt. Vår övergripande oro gäller att den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken verkligen är ett ytterligare steg mot europeisk politisk integrering och det är vår huvudinvändning.

  Katiforis (PSE). – (EL) Herr kommissionär, damer och herrar kolleger! Både för att trygga de europeiska staternas säkerhet och för att bidra till säkerheten för andra, utanför vårt område, som kan komma att behöva vårt stöd, behöver Europa en självständig militär närvaro som är skild från den som kontinenten erbjuder genom deltagandet i Atlantalliansen.

Händelserna i Kosovo och den tragiska upplösningen av före detta Jugoslavien har på ett smärtsamt sätt visat Europas otillräcklighet inom Natos ramar. Man skulle kunna säga att Europa under årtiondenas lopp har lämnat över de tunga delarna av den militära närvaron till ledaren Natos styrkor och samtidigt minskat de egna ansträngningarna, till en punkt där kontinenten inte ens klarar av att uppfylla förpliktelserna inom Natos ramar på ett riktigt sätt.

Psykologiskt kan saken förklaras. När man anser, oavsett om man är en människa, en stat eller en sammanslutning av stater, att man inte har handlingsinitiativet, antingen struntar man i och försummar sina förpliktelser, eller så uppfyller man dem formellt, utan intresse och engagemang. Kanske är det viktigaste resultatet av förklaringarna vid toppmötena i Köln, Helsingfors och Lissabon just att Europa återfår känslan av initiativ, som är en nödvändig drivkraft för att man skall ta på sig ansvar, anstränga sig och uppfylla förpliktelser.

Ur den synvinkeln utgör de planer som vi diskuterar inget hot mot Natos sammanhållning. Tvärtom kommer ett Europa med ett eget militärt initiativ att på ett bättre sätt kunna uppfylla sina förpliktelser även gentemot Atlantalliansen. Det är det enda sättet att uppfylla förpliktelserna även gentemot Atlantalliansen, så att också de politiska krafter i Förenta staterna som protesterar mot att amerikanska väpnade styrkor och amerikanska pengar binds upp i det europeiska försvaret lugnas. Vidare, herr talman, bör vi se till att våra direkta beslut har en europeisk enhet och försvaret av en gemensam gräns som mål, och vi måste någon gång nå dit.

  Stenzel (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Resolutionsförslaget om att förverkliga en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik är en viktig signal till Europaparlamentet inför toppmötet i Feira, en signal i två olika riktningar.

För det första en bekännelse till en oberoende säkerhetspolitisk roll för Europeiska unionen på det civila och militära området, inom en tydligt definierad uppgiftsram såsom den kommer till uttryck i Petersberguppdragen om att stifta och bevara fred.

För det andra en signal om att stärka Europaparlamentets roll när det gäller att respektera och utforma en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik.

Europeiska unionen har mycket att ta igen på den gemensamma säkerhets- och försvarspolitikens område om man betänker att dess utgifter för försvaret inte ens uppgår till 60 procent av motsvarande utgifter i USA, men att man med detta uppnår endast 10 procent av USA:s operativa effektivitet. Den konkreta förpliktelsen att skapa en europeisk försvarsmakt på högst 60 000 man för att uppfylla Petersberguppdragen kräver solidaritet från alla medlemsstater i Europeiska unionen.

Bristen på en verklig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik skärptes genom Balkankrisen. Den avslöjade Europeiska unionens svaghet på detta område. Det kan inte handla om att Natos funktioner skall dubbleras på den globala säkerhetens område. Det kan inte handla om att en kostsam parallellstruktur skall byggas upp. Men det måste garanteras att Petersberguppdragen fullgörs. Därutöver måste principen om att säkerhet är odelbar gälla. Därför måste också det ömsesidiga stödet som är förankrat i artikel 5 i VEU-fördraget stå öppet för alla i ett reviderat EU-fördrag.

Tanken på att lägga till artikel 5 i ett tilläggsprotokoll till ett reviderat fördrag som de enskilda medlemsstaterna i förekommande fall kan ansluta sig till är därför ett förnuftigt lösningsförslag.

  Dimitrakopoulos (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr minister, herr kommissionär, kära kolleger! Det är riktigt att sätta krishanteringen som huvudmål för den europeiska utrikes- och försvarspolitiken. Kriserna runt om i världen är för övrigt den fråga som dominerar i inledningen av det tjugoförsta århundradet. Det finns naturligtvis även andra ämnen och frågor som härrör från dagens verklighet och från intrigerna i det internationella systemet som enligt min mening utgör en oskiljaktig del av de frågor och problem som måste ingå i ett konkret förslag till europeisk utrikespolitik.

Jag vill gratulera Lalumière, eftersom hon med sitt betänkande har tagit ett stort steg framåt. För hon lägger inte bara fram konkreta förslag, utan hon understryker också behovet av att finna ett sätt att få alla de föreslagna instrumenten för den europeiska utrikespolitiken att fungera och samexistera. Problemet i den europeiska utrikespolitiken är inte kvantitativt. Det är inte fråga om ett siffermässigt problem. Det är kvalitativt. Det rör sig om ett innehållsmässigt problem. Och jag skulle därför, herr minister, vilja föreslå att vi är mycket försiktiga när det gäller frågor som Västeuropeiska unionens införlivande eller förbindelserna med Nato.

Jag, kära kolleger, skall framför allt insistera på behovet av att finna ett system, ett sätt, att få alla de förslag som har hörts i denna sal att fungera. För utrikespolitiken i dag kan inte och bör inte bara vara en produkt av ett anspråkslöst mellanstatligt samarbete. Det måste tvärtom vara ett resultat av en mångfasetterad strukturs och systems funktion, i vilket det parlamentariska inslaget har en framträdande roll.

  Carlsson (PPE-DE). – Herr talman, kära kolleger! Det har gått ett år sedan Kosovokriget och ett intensivt återuppbyggnadsarbete har påbörjats. Enorma värden är förstörda. För att undvika liknande katastrofer tar vi nu nya steg för en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Det gör vi för att tillsammans skapa verktyg för att värna grundbulten för trygghet, nämligen frihet och fred i Europa.

Jag är väldigt glad att denna process pågår. Inom ramen för EU:s mandat fullföljer och fördjupar man nu detta gemensamma åtagande. Jag tycker att det är viktigt att EU koncentrerar sig på det som EU är bra på, nämligen handel, kontaktskapande, konfliktförebyggande åtgärder, men det är också viktigt att skapa trovärdighet genom "mer muskler" och fler möjligheter att ingripa i tid.

Om EU vill bli taget på allvar i världen, vilket EU vill och strävar efter, måste man bevisligen också kunna ta mer ansvar i sitt eget område. Det är då viktigt att vi skapar strukturer som samverkar med Nato, eftersom det är där som kompetensen, kapaciteten, ledningsförmågan och trovärdigheten finns. EU kompletterar detta, och det är därför Lalumières betänkande är så bra.

Detta koncept bygger på att enskilda medlemsstater fullföljer gjorda åtaganden. Vår roll i Europaparlamentet blir då mest att utöva kontroll. Jag har tidigare tagit upp de krympande försvarsbudgetarna i medlemsstaterna. Dessa försvarsbudgetar krymper samtidigt som vi behöver investeringar i omstrukturering och materialförnyelse.

Sedan vi senast diskuterade detta har Tysklands överbefälhavare avgått i protest, vilket är en signal så god som någon. För att våra stats- och regeringschefer skall ha trovärdighet kring år 2003, skall de inte bara prata i Feira, utan de måste också därefter åka hem och se över vad varje land har för ansvar och vad man har åtagit sig att fullfölja.

  Costa Neves (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr statssekreterare, herr kommissionär, kära kolleger! För att bygget av Europa skall behålla sin livskraft (och detta är en förutsättning för överlevnad), måste varje målgång representera en ny start. När Ekonomiska och monetära unionen är genomförd dyker det upp andra projekt som vi inte har 50 år på oss att genomföra. Det är bland andra skapandet av en effektiv gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Det är nödvändigt att medlemsstaterna tar itu med denna fråga på ett europeiskt plan som är helt förenligt med åtagandena inom Nato.

Även om vi önskade någonting annat är det uppenbart att Berlinmurens fall inte har minskat betydelsen av försvars- och säkerhetsfrågorna i Europa. Vi har den komplicerade situationen på Balkan att tänka på dagligen, lektionen från Kosovo som visar hur det inte får gå till, utmaningarna i Medelhavsområdet som bör väcka oss. Efter decennier av en bipolär värld är det viktigt att den enpolära världen blir en övergångsperiod, och där är Europeiska unionens bidrag avgörande. Freden måste fortsätta att vara det stora målet med det europeiska bygget, men den föds inte ur bara intet. Det är således viktigt att ha tillgång till effektiva instrument för att hantera kriser med icke-militära medel, utveckla och förena medlemsstaternas militära kapacitet, mobilisera finansiella lämpliga medel i medlemsstaternas budget och skapa effektiva beslutsstrukturer i Europeiska unionen. Alternativen är tydliga, målet är krävande och genomförandet är avgörande. Reformer skall göras, betydelsefulla finansiella medel och material skall fastställas, harmoniseras och skaffas fram, medlemsstaternas arbete är viktigt här.

Tidens utmaningar tolererar inga förseningar eller fler tveksamheter. Europeiska rådet i Feira måste bli, förutom ett tillfälle att stärka vår vilja, en vändpunkt kännetecknad av att nödvändiga ekonomiska medel fastställs och av att de institutionella aspekterna i den gemensamma europeiska försvars- och säkerhetspolitiken tas upp på regeringskonferensen. Jag gratulerar Lalumière till det arbete hon har gjort.

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Herr talman! Mycket kort skulle jag vilja peka på hur viktig denna debatt har varit och hur betydelsefulla alla inlägg varit för att förbereda rådet bättre i denna fråga. Jag skulle först vilja betona vikten av det betänkande som har lagts fram av Catherine Lalumière och särskilt den balanserade texten och relevansen i många av de observationer som görs. Jag vill också säga att den rapport som det portugisiska ordförandeskapet avser att lägga fram för Europeiska rådet i Feira nästa vecka, enligt min mening kommer att klargöra många tvivel och förtydliga många av de aspekter som har tagits upp här. Denna rapport är ett resultat av vårt åtagande att helt fullfölja det mandat vi fick i Helsingfors. Oavsett vissa skillnader som vi kan se i försvars- och säkerhetskulturer, särskilt när det gäller försvarskulturer, och vi antar att skillnaderna inte existerar när det gäller säkerhetskulturerna, tror vi att vi alla är överens om Europeiska unionens behov av att snabbt skaffa sig kapacitet när det gäller krishantering, både på militär och civil nivå. Det är viktigt att ta reda på hur dessa mekanismer och tillämpningen av dessa olika dimensioner kan genomföras så att vi tar hänsyn till de olika viljor som finns.

När det gäller en konkret punkt som tagits upp angående förändringar av EU-fördraget och eventuella förändringar av EU-fördraget i denna fas beträffande möjligheten att fastställa de militära instrument som unionen har för närvarande, vill jag säga att det portugisiska ordförandeskapets tolkning, som också är rådets tolkning i denna fråga, är att det inte är nödvändigt med någon omedelbar förändring av fördraget och att det som sägs i artikel 17 är tillräckligt för att omfatta de aktuella mekanismerna. Hur som helst är dörren öppen för att i framtiden göra överväganden med hänsyn till utvecklingen i framtiden och till vad som kommer att fastställas angående de definitiva strukturerna.

Beträffande relationerna mellan EU och Nato anser jag att all oro som har uttryckts här, om att skapandet av en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik skulle påverka förbindelserna med Nato negativt, är grundlös. Tvärtom anser vi att detta är den mekanism som gör det möjligt för oss att på ett självständigt sätt stärka en viss dimension utan att sätta upp några gränser i våra förbindelser med Nato. Vi anser dessutom att de mekanismer vi lyckas genomföra för att knyta samman förbindelserna mellan Europeiska unionens Natomedlemmar och de som inte är medlemmar i Nato och samtidigt, de former vi har genomfört beträffande Europeiska unionens förbindelser, i säkerhets- och försvarsfrågor, med våra Natopartner utanför unionen, har gjort att vi har uppnått en tillförlitlig balans och vi tror att Europeiska rådet i Feira kommer att gör dem till en definitiv modell för dessa frågor.

När de gäller den parlamentariska representationen förstår vi parlamentets vilja att delta i så hög grad som möjligt. Vi anser emellertid att denna fråga kommer innan frågan om försvar och säkerhet. Den ligger på samma nivå som den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med Europaparlamentets kända krav när det gäller deltagandet i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Denna punkt diskuterades som bekant under regeringskonferensen, vi får se i vilken grad denna strävan får gehör. Hur som helst anser vi att det är nödvändigt, främst när det gäller de nationella parlamenten, att garantera dess framtida medverkan i den framtida utvecklingen av denna fråga. Vi är också angelägna om detta.

När det gäller den civila krishanteringen vill jag säga att detta har varit en av de frågor det portugisiska ordförandeskapet har betonat mycket, och det har tagit särskild hänsyn till de viljor som funnits i rådet och som också parlamentet uttryckt i denna fråga. I övermorgon kommer ett första möte att äga rum i den krishanteringskommitté som har skapats under just det portugisiska ordförandeskapet.

När det slutligen gäller den sista frågan om vapengruppen, så fortsätter vapengruppen sitt arbete och kommer att vara aktiv inom ramen för Västeuropeiska unionen.

  Patten, kommissionen. – (EN) Herr talman! Det har varit en intressant debatt. Vi har hört mycket bra synpunkter under den, som man kunde förvänta sig. Jag kommer att fatta mig skonsamt kort. Jag vill inte komma emellan parlamentet och dess demokratiska plikter före middag. Jag vill emellertid gärna ta upp några punkter.

Den första gäller diskussionerna om vilken sorts institutionella arrangemang vi behöver göra, inte minst i kommissionen för att klara av vårt ansvar för att på ett riktigt sätt genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och i synnerhet, att garantera att vi kan spela vår egen roll i de icke-militära aspekterna när det gäller konfliktförebyggande och krishantering. Vi behöver våra egna krisenheter i kommissionen men vi bör hålla detta på en liten nivå. Jag vill göra det helt klart att jag har inte för avsikt att inom kommissionen kopiera den typ av strukturer som nödvändigtvis kommer att inrättas inom rådet.

Den andra gäller Lalumière som talade mycket klart om betydelsen av att fatta beslut mycket snabbare. Jag är tvungen att säga att det är en av mina tvångstankar. Det är en av mina tvångstankar om exempelvis, förordningen om Meda-programmet och Balkan. Vi lade fram en ny förordning för att påskynda vår hjälpleverans till Balkan. Vi har lagt fram förslag om olika handelsåtgärder för Balkan som nu övervägs av rådet och i sinom tid skall behandlas av parlamentet. Vi har lagt fram förslag om rening av Donau. Dessa är alla områden där vi har lagt fram förslag. Jag hoppas att vi kan fatta snabba beslut. Om vi inte kan fatta beslut snabbare innan kriser uppstår, då kommer frågan om hur snabbt vi fattar beslut när kriser verkligen har brutit ut att resas mycket oftare. Så enligt min bedömning är betydelsen av att fatta snabbare beslut en fråga som är relevant i varje fas av våra aktiviteter. Ju tidigare vi inser det ju bättre, inte minst för trovärdigheten för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Ännu en gång tackar jag den ärade ledamoten för hennes utmärkta betänkande. Jag kan bara föreställa mig den omfattande arbetsinsats som detta krävde. Vi alla förstår också den mängd kunskap som behövdes för det likaså.

(Applåder)

Talmannen. – Jag har mottagit två förslag till resolutioner i enlighet med artikel 42.5 i arbetsordningen⁽¹⁾.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

(1) Se protokoll.

5. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Kolleger, det är med stor glädje jag välkomnar en delegation från Australiens representanthus och senat som just har tagit plats på åhörarläktaren. Jag välkomnar varmt den australiensiska delegation som är här för att närvara vid det 24:e interparlamentariska mötet Europaparlamentet-Australien som skall äga rum här i Strasbourg den 14 och 15 juni.

Den ärade Bruce Baird leder den australiensiska delegationen som består av tre ledamöter från representanthuset och två ledamöter från senaten.

Europaparlamentet och det australiensiska parlamentet inledde sin direkta politiska dialog 1981 och under årens lopp har denna dialog omfattat ett brett fält av frågor. Vi ser nu fram emot att förstärka vårt samarbete med Australien.

Jag önskar er alla en framgångsrik och angenäm vistelse här i Strasbourg.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: FONTAINE
talman

6. OMRÖSTNING

  Talmannen. – Jag ger ordet till Perry för en ordningsfråga.

  Perry (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Utanför dörren till denna kammare finns det någon som är utklädd till ett cigarettpaket. Jag motsätter mig inte alls att människor klär ut sig som cigarettpaket, men jag har invändningar mot vad jag anser vara politiska manifestationer utanför själva dörren till kammaren. Är detta tillåtet enligt vår arbetsordning?

  Talmannen. – Herr Perry, vi noterar denna ordningsfråga, vars humoristiska sida inte har undgått någon.

Finns det några andra ordningsfrågor?

  Van Orden (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag har förstått att vi skall rösta om ändringsförslagen till Lalumière- resolutionen i morgon och inte i dag. Jag vill påpeka att det finns ett allvarligt tryckfel i ändringsförslag 39, som ledamöterna kommer att ha. Där anges "Presidenten i Kanada". Detta bör heta: the "Parlamentet i Kanada". Det finns ingen president i Kanada. Statsöverhuvudet i Kanada är Hennes Majestät Drottningen, som också är statsöverhuvud i Australien.

⁂

Europaparlamentets sammanträdeskalender – 2001

Dell'Alba (TDI). – (FR) Fru talman, jag tar upp en ordningsfråga om den första omröstningen som skall äga rum, eftersom vi, med omkring fyrtio kolleger, har ingivit tolv ändringsförslag i syfte att flytta samtliga plenarsammanträden från Strasbourg till Bryssel. Dessa ändringsförslag har bedömts vara otillåtliga. Jag vill gärna medge att vår arbetsordning anger att vi skall överlägga om frågan enligt vad som anges i fördraget, men jag påminner om att parlamentet just med hänsyn till den pågående regeringskonferensen röstade om en resolution i april som antogs med bred majoritet och i vilken det begärs att säte och plats för arbetet skall beslutas av Europaparlamentet. Vi skulle således ha kunnat rösta om ändringsförslagen, invänta resultaten från regeringskonferensen och anpassa kalendern därefter. Jag protesterar mot att dessa ändringsförslag förklarats otillåtliga och som stöddes av ett stort antal av våra kolleger.

  Talmannen. – Mina kära kolleger, jag vill bara meddela er att de ändringsförslag som Dell'Alba just talade om i själva verket bedömdes vara otillåtliga eftersom parlamentet endast uppmanas uttala sig om de datum för sammanträdena som föreslagits av talmanskonferensen. Det har således skett en förväxling om syftet med omröstningen. Därför ansåg vi inte att vi kunde förklara ändringsförslagen vara tillåtliga. Däremot har de övriga ändringsförslagen förklarats vara tillåtliga, såsom det för övrigt alltid har varit fallet.

(Parlamentet godkände den ändrade sammanträdeskalendern.)

⁂

Förenklat förfarande – utan betänkande

Initiativ från Storhertigdömet Luxemburg inför antagandet av rådets beslut om att inrätta ett förfarande för ändring av artiklarna 40.4, 40.5, 41.7 och 65.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (7217/00 – C5-0216/2000 – 2000/0803(CNS))( Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor)

(Parlamentet godkände initiativet.)

⁂

Förslag till rådets beslut om ändring av beslut 1999/311/EG av den 29 april 1999 om antagande av den tredje fasen i det alleuropeiska samarbetsprogrammet för högre utbildning (Tempus III) (2000-2006) (KOM(2000)0184 – C5-0231/2000 – 2000/0074(CNS)) (Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott)

(Parlamentet godkände kommissionens förslag.)

⁂

Andrabehandlingsrekommendation (A5-0153/2000), för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om rådets gemensamma ståndpunkt av den 28 februari 2000 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EEG) nr 3330/91 om statistik över varuhandel medlemsstater emellan, med särskild hänvisning till en förenklad tillämpning av varunomenklaturen (14100/1/1999 – C5-0134/2000 – 1997/0162(COD)) Föredragande: Beysen

(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd.)

⁂

Betänkande av Maaten (A5-0156/2000) för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror (KOM(1999) 594 – C5-0016/2000 – 1999/0244(COD))

  Fiori (PPE-DE). – (IT) Fru talman! För min grupps räkning yrkar jag på att omröstningen om Maatens betänkande skjuts upp till julisessionen.

  Talmannen. – Herr Fiori, för att det skall vara klart och tydligt handlar det således om en begäran om senareläggning av omröstningen på grundval av artikel 146 i arbetsordningen.

Finns det några talare för och emot denna begäran?

  Lechner (PPE-DE). – (DE) Fru talman, kära kolleger! Detta är säkerligen ett mycket viktigt betänkande om en tveklöst allvarlig fråga. Oaktat min egen uppfattning rörande det rättsliga underlaget hyser jag verkligen största respekt för lagda förslag och framför allt för det arbete som kollegan Maaten har gjort när han på så otroligt kort tid tvingades arbeta fram ett otroligt stort antal förslag i utskottet liksom för plenum här i parlamentet.

Jag anser inte att vi gör rättvisa åt betydelsen och vikten av detta ärende om vi godkänner betänkandet på så kort tid. Det är så många ändringsförslag – 120 – att jag befarar att vi får till stånd majoriteter och i slutändan resultat som inte är förenliga med varandra. Det skulle bli absolut nödvändigt med förnyade noggranna omröstningar och samordningar, såväl inom grupperna som mellan grupperna, för att vi slutligen skall nå ett resultat som tål att synas. Hur väl man än vill och trots all respekt för frågan får man faktiskt inte glömma att vi verkligen inte står under tidspress. Vi bör alla ännu en gång ta oss tid att noggrant arbeta igenom eller fundera över frågan.

  Lannoye (Verts/ALE). – (FR) Fru talman, jag vill uttala mig emot denna begäran om senareläggning av omröstningen och jag tror att argument inte saknas. Jag vet att tobaksindustrilobbyn är mycket angelägen att undvika detta direktiv och denna begäran är ytterligare en manöver, tror jag, för att förhindra en omröstning som uppenbarligen är brådskande. Jag påminner om att rådet har senarelagt granskningen av ärendet för att invänta parlamentets ståndpunkt. Om vi skjuter på omröstningen kommer tobaksindustrin att vinna ännu mer tid, eftersom rådet inte längre kommer att kunna uttala sig i slutet av juni.

Jag tror för övrigt att Maatens och miljöutskottets arbete är välgjort. Visserligen finns det många ändringsförslag och i framtiden bör vi anstränga oss att förbättra arbetet så att det blir färre ändringsförslag i plenarsammanträdena. Men i detta fall tror jag att det absolut inte berättigar till en senareläggning av omröstningen. Allt är klart för omröstning.

(Applåder)

(Parlamentet förkastade begäran om senareläggning av omröstningen.)

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

Talmannen. – Jag lyckönskar herr Maaten och passar på att säga er, mina kära kolleger, att jag har mottagit flera skrivelser från kolleger som skulle vilja att vi respekterar icke-rökarnas område eftersom de har astmaproblem.

(Applåder)

⁂

Betänkande av Berenguer Fuster (A5-0142/2000) för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG och 93/22/EEG om utbyte av information med tredje land(KOM(1999) 748 – C5-0011/2000 – 2000/0014(COD))

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Betänkande av Lulling (A5-0144/2000) för utskottet för ekonomi och valutafrågor

I. om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 69/169/EEG och 92/12/EEG beträffande en tillfällig kvantitativ restriktion för import av öl till Finland (KOM(2000) 76 – C5-0137/2000 – 2000/0038(CNS)

II. om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 918/83 beträffande ett tillfälligt undantag för tullfri import till Finland (KOM(2000) 76 – C5-0138/2000 – 2000/0039(CNS))

(Parlamentet antog de två lagstiftningsresolutionerna efter på varandra följande omröstningar.)

⁂

Betänkande av Vidal-Quadras Roca (A5-0159/2000) för utskottet för industrifrågor, utrikeshandeln forskning och energi om kommissionens meddelande om kärnkraftsbördan från gemensamma forskningscentrets tidigare verksamheter inom ramen för Euratomfördraget – nedmontering av föråldrade kärnkraftsanläggningar och avfallshantering (KOM(1999) 114 – C5-0214/1999 – 1999/2169(COS))

(Parlamentet antog resolutionen.)

ORDFÖRANDESKAP: COLOM I NAVAL
vice talman

Talmannen.- Herr Posselt begär ordet för en ordningsfråga.

  Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara påpeka att kammaren enligt min åsikt har fattat ett rättsvidrigt beslut i omröstningen om sammanträdeskalendern, eftersom en 4-dagarsvecka i Strasbourg hade varit tillåten endast om det inte hade hållits ytterligare plenarsammanträden i Bryssel och tvärtom, endast om hela sessionsveckan är uttömd är det enligt min uppfattning lagligt att hålla ytterligare plenarsammanträden i Bryssel. Jag ber er absolut låta granska detta juridiskt. Vi har helt klart fattat ett beslut som åtminstone stöter mot andemeningen men förmodligen också mot bokstaven i fördraget. Detta kan komma att leda till att vi i morgon har endagarssessioner här och femdagarssessioner någon annanstans. Det kan inte ha varit meningen med kompromissen.

Frånsett detta så är det ett enormt slöseri med pengar att korta ner en dag här för att sedan hålla ytterligare plenarsammanträden!

  Talmannen. – Herr Posselt! För det första tvivlar jag på att detta är en ordningsfråga och för det andra att om denna tolkning var odiskutabel skulle det ändringsförslag ni kritiserar inte ha tagits upp till behandling för omröstning i kammaren Detta med beaktande av att presidiet naturligtvis är berett att studera allt som begärs.

Röstförklaringar

- Europaparlamentets sammanträdeskalender – 2001

  Flesch (ELDR). – (FR) Herr talman! Jag tar till orda för att uttala mig emot ändringsförslagen från min egen grupp och just de ändringsförslag som syftar till att avskaffa fredagssammanträdena i Strasbourg eller att dela upp en eller annan sammanträdesvecka i två olika sammanträdesperioder för att på ett konstgjort sätt öka antalet sammanträdesperioder i Strasbourg. Eller också mot Pannellas och hans likars ändringsförslag i syfte att avskaffa måndags– och fredagssammanträdena i Strasbourg eller att förlänga de extra sammanträdena från två till tre eller rentav fem dagar.

Samtliga ändringsförslag syftar till tömma protokollet om bestämmande av institutionernas säte, fogat till Amsterdamfördraget, på dess innehåll, försöka avskaffa Strasbourg och samla parlamentets verksamheter i Bryssel. Likaledes i enlighet med rättsbestämmelserna röstade jag emot de ändringsförslag som syftade till att avskaffa de extra sammanträdena i Bryssel.

Jag delar inte inställningen att fördragen skall ändras i fråga om parlamentets säte, men det är legitimt. Att vilja gnaga sig fram bit för bit för att ändra på fördragets och bifogade akters bestämmelser är en metod som är ovärdig en parlamentarisk institution.

  Speroni (TDI). – (IT) Herr talman! Jag röstade för att avskaffa fredagssammanträdena i Strasbourg trots att jag är mycket positiv till att hålla sammanträden här. Eftersom nästan ingen kommer på fredagarna tycker jag att det vore bättre att avskaffa dessa sammanträden.

Jag skulle vilja påpeka följande: vi arbetar mycket och dåligt och producerar litet i jämförelse med till exempel det italienska parlamentet, som trots att det sammanträder mindre – på måndagar hålls aldrig omröstningar och på fredagar sammanträder inte parlamentet alls – producerar hela femhundra lagar om året. Vi förlorar hela tiden tid på en massa debatter och framför allt en massa omröstningar, resolutioner, motioner, brådskande frågor osv. osv. som i grund och botten inte leder till någonting konkret och är till men för den rent lagstiftande verksamheten, vilken borde vara den huvudsakliga i ett parlament som inte är ett rådgivande utan ett beslutande organ.

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag skäms litet över att säga det, men under de omröstningar som vi just har avslutat nickade jag till några gånger och vaknade bara upp i sista sekunden för att rösta. Varför? Därför att det är någonting med vårt parlaments arbete som inte fungerar. Jag röstade för sammanträdeskalendern, men jag måste understryka att vi – som Speroni sade nyss – förlorar mycket tid på onödig verksamhet.

Att rösta om ändringsförslag till skälen i alla lagstiftningsåtgärder, till och med de som handlar om inriktningen, leder till slut till att vi inte kan fullfölja vårt uppdrag. Jag tycker att vårt parlament borde kunna rösta om direktiv och förordningar utan att förlora tid på andra slags debatter som kan hållas i utskotten.

  Lulling (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag är helt införstådd med vad Posselt och även Flesch har sagt om denna olycksaliga omröstning om att inte längre sammanträda här i Strasbourg på fredagarna. Jag är av den uppfattningen att detta strider mot fördraget och mot överenskommelsen om parlamentets säte. Jag är riktigt glad att parlamentet inte lägger fast sitt säte, utan att det även fortsättningsvis är ministrarna i ministerrådet som gör det, och jag hoppas att det inte heller kommer att ändras genom regeringskonferensen. Det är faktiskt svårt att förstå att vi kan sitta här och besluta att våra arbetsveckor numera bara skall vara i fyra dagar när det i fördraget talas om sessionsveckor. Arbetsveckorna för alla arbetstagare i gemenskapen, alla hundratals miljoner människor, består av fem dagar. Den dag vi har fyradagarsvecka för alla andra arbetstagare – för egenföretagarna arbetar ju i alla fall när de vill – då kan även vi säga att en sessionsvecka från och med nu bara har fyra dagar.

Jag tycker att det är förskräckligt, det är slöseri med pengar, och det är verkligen oseriöst det som olika...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman! Jag skulle i min tur vilja ansluta mig till uttalandet här av min kollega, Flesch, från den liberala gruppen.

Dessutom skulle jag vilja tillägga följande: Det är ett faktum att det inte finns många ledamöter här i Strasbourg på fredagsmorgnarna. Jag anser emellertid att det är en skandal att vissa ledamöter vill hindra andra ledamöter från att arbeta på fredagsmorgonen. Och en ännu större skandal är att samma ledamöter anser – här har jag ett e-postmeddelande som i detta avseende sänts av ledamot van Hulten och andra ledamöter – att när man avskaffar fredagssammanträdet är det trots allt möjligt att skriva på registret på fredagen för att få pengar utan att arbeta.

Jag ber presidiet att vara konsekvent och också avskaffa möjligheten att få pengar på fredagen utan att arbeta!

  Berthu (UEN), skriftlig. – (FR) Vid omröstningen om sammanträdeskalendern för 2001 trodde en majoritet av Europaparlamentets ledamöter att de hade möjlighet att avskaffa fredagarna vid de månatliga sammanträdena i Strasbourg. Här har ytterligare en episod i det eviga gerillakrig som förs av Strasbourgmotståndarna mot fördragens innehåll.

Strasbourgmotståndarna fick redan 1997 ett bitande nederlag inför domstolen efter att ha velat fullständigt avskaffa en av de tolv normala månatliga sammanträdesperioderna. Den här gången ville de handla mera skarpsinnigt genom att förkorta tiden för varje normal sammanträdesperiod utan att röra vid antalet. Domstolen påminde nämligen i sitt beslut av den 1 oktober 1997 om att beslutet av Europeiska rådet i Edinburgh av den 12 december 1992 genom tillämpning av artikel 216 i fördraget (som för övrigt senare upphöjdes till protokoll i Amsterdamfördraget) hade samma värde som fördraget och var således tvingande för Europaparlamentet. I förbigående sagt fick således parlamentet den extrema förödmjukelsen att bli påmind om att det inte är ett suveränt parlament, såsom ett nationellt parlament, utan bara en församling som inrättats genom ett fördrag och omfattas av de krav och inskränkningar som anges i detta fördrag.

Beslutet från Edinburgh, som upprepas i Amsterdamprotokollet, anger att "Europaparlamentet har sitt säte i Strasbourg, där de tolv månatliga sammanträdesperioderna hålls...". Generaladvokat Lenz underströk 1997 att om texten innehåller uttrycket "där de tolv sammanträdesperioderna hålls" (och inte, till exempel, "antalet sammanträdesperioder som skall hållas på denna plats är fastställt till tolv") betyder det att "företrädarna för medlemsstaternas regeringar hänvisar till ett tillvägagångssätt som parlamentet följer när det gäller dess sätt att fungera." Detta tillvägagångssätt, som intresserar os i dag, är att de normala sammanträdesperioderna hålls i Strasbourg och varar i en hel vecka.

Detta bruk, på vilket fördraget stöder sig, bör följas. Om man medgav att de normala sammanträdesperioderna kan förkortas med en dag, skulle denna uttänjning riskera att bli längre, så att Strasbourg så småningom inte längre skulle vara centrum för plenarsammanträdesarbetet. Fördragets innehåll skulle således i korta etapper överträdas gradvis.

Jag skulle vilja ta tillfället i akt för att påminna om att, enligt min åsikt, är inte heller fastställandet ett år i förväg av de extra sammanträdena i Bryssel en metod som är förenlig med fördraget. I beslutet från 1997 anges att "det bara kan fastställas att extra plenarsammanträden skall hållas på en annan arbetsplats om parlamentets tolv ordinarie sammanträdesperioder hålls i Strasbourg, platsen för institutionens säte". Domstolen ansåg följaktligen att det var mycket logiskt att det bara kan bli en extra period, om de normala sammanträdesperioderna har hållits, och om det verkligen har visat sig att de var otillräckliga för att behandla samtliga oavslutade ärenden. Jag drar därigenom slutsatsen att Europaparlamentet inte har rätt att över ett år i förväg, såsom nu sker, fastställa att extra sammanträden skall hållas. Parlamentet kan nämligen inte veta detta så långt i förväg.

Man skulle för övrigt kunna anse att det är motsägelsefullt att parlamentet minskar de normala plenarveckorna i Strasbourg samtidigt som de extra sammanträdena behålls i Bryssel. Om parlamentet anser att vi tillbringar för lång tid i sammanträden är det de extra sammanträdesperioderna i Bryssel som måste dras in i första hand.

Jag önskar livligt att den franska regeringen på nytt väcker talan vid domstolen såsom redan skedde 1995. Jag önskar också att den gör en verklig ansträngning för att underlätta för de utländska kollegerna att komma till Strasbourg. Varför förvånar man sig över att de som har en resa på tio till tolv timmar på grund av dåliga järnvägs- och flygförbindelser till sluts tröttnar och fattar aversion mot Strasbourg?

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) När det gäller Europaparlamentets sammanträdeskalender för 2001, vill jag, som aldrig ens en gång varit frånvarande sedan ombildningen den 12 juni 1999, tydligt säga ifrån att jag har motsatt mig, motsätter mig och kommer att motsätta mig samtliga beslut som syftar till att tömma plenarsammanträdena i Strasbourgs på sitt innehåll i det mer eller mindre medgivna syftet att ta ifrån Strasbourg Europaparlamentets säte

Genom ett sådant beslut ifrågasätts inte bara den institutionella balans som likväl godkänts av samtliga stater, utan ännu allvarligare är att en viss idé om Europa, som Strasbourg symboliserar, ifrågasätts: idén om ett politiskt försonat och fredligt Europa. Vem kan slutligen förneka vilken absurd idé det skulle vara att bilda en enda huvudstad för ett federalt Europa som om tio år kommer att omfatta över fem hundra miljoner invånare? Det skulle bli en urbaniserings- och miljökatastrof och således en mänsklig katastrof!

Att vara modern i det tjugoförsta århundradet är att vilja ha en multipolär huvudstad i vars centrum Strasbourg alltid kommer att ha en särskild plats. Av alla dessa skäl vill jag avslöja de ideologiska och vinningslystna manövrer av Strasbourgmotståndarna som aldrig missar ett tillfälle att slå till!

  Clegg, Davies, Duff, van der Laan, Malmström, Ries, Schmidt, Sterckx och Thors (ELDR), skriftlig. – (EN) Den nuvarande metoden att flytta parlamentet mellan Bryssel och Strasbourg innebär höga kostnader för de europeiska skattebetalarna och minskar effektiviteten i det parlamentariska arbetet. Det undergräver parlamentets trovärdighet och politiska påverkan. Lösningen på detta problem skulle vara att koncentrera parlamentets arbete till endast en plats. Vi uppmanar medlemsstaterna att överväga en ändring av fördraget som ger Europaparlamentet möjlighet att besluta om sitt eget säte.

För att klargöra detta har vi röstat för alla ändringsförslag som syftar till att minska den tid som används i Strasbourg och öka den i Bryssel.

  Miller (PSE), skriftlig. – (EN) Jag har inte uteblivit någon dag under någon av parlamentets sammanträdesperioder sedan valet och jag tror endast två under den föregående parlamentssessionen.

Det är därför med en viss tvekan som jag röstade för att fredagar skall tas bort från sammanträdesperioderna i Strasbourg. Jag har kommit fram till den åsikten att dagordningarna för fredagssammanträdena har skapats för att fylla ut sammanträdesperioden och håller på att bli alltmer meningslösa. Det gynnar inte denna institution när man på en fredag har mindre än hundra ledamöter som debatterar en resolution som inte har någon betydelse. Detta parlament måste omstrukturera sitt arbetssätt för att spegla de ändrade arbetsförhållandena.

  Poos (PSE), skriftlig. – (FR) Ännu en gång har denna punkt på föredragningslistan använts som förevändning för att tömma protokollet om de europeiska institutionernas säte på sitt innehåll.

Största delen av Europaparlamentets ledamöter som röstade för avskaffandet av fredagssammanträdet följer en strategi vars syften är kristallklara: de vill flytta fler plenarsammanträden till Bryssel. Efter fredagssammanträdet blir det torsdagssammanträdet som kommer att vara i blickpunkten. När man har dragit ner sammanträdesperioden till ett minimisammanträde, kommer samma röster att kräva att sätet i Strasbourg skall stängas på grund av rationalisering.

För att inte bli delaktig av denna strategi röstade jag inte för motsvarande ändringsförslag. Jag tycker dessutom att det är fullständigt ologiskt att avskaffa ett halvdagssammanträde samtidigt som man för övrigt klagar på att Europaparlamentets arbete ökar. Ingen har bekymrat sig om att lägga de förlorade fredagstimmarna till kalendern för 2001!

- Schengenavtalet

  Speroni (TDI). – (IT) Herr talman! Jag röstade för och skulle vilja göra följande anmärkning i marginalen: i Italien tillämpas inte Schengenavtalet alltid på rätt sätt. Jag syftar särskilt på de systematiska kontroller som gränspolisen tillsammans med ekobrottspolisen utsätter alla dem som reser från Italien till ett annat Schengenland med privata flygplan för.

Enligt Schengenavtalet skall inga systematiska kontroller förekomma och inte heller något tvång att inställa sig eller meddela gränsmyndigheterna om utresan från det nationella territoriet. Jag ber därför att kommissionen ingriper så att Schengenavtalet följs utan ytterligare byråkratiska hinder från de italienska myndigheternas sida.

- Andrahandsbehandlingsrekommendation (A5-0153/2000) av Beysen

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag röstade för Beysens betänkande, men detta är just det klassiska exempel jag syftade på i röstförklaringen om avskaffande av fredagsmötena. I detta dokument fastslår Europaparlamentet vilka slags varor som skall beaktas vid upprättande av en statistik som man inte förstår nyttan med över de produkter som passerar gränserna mellan två länder. För att få veta hur många karameller som har fraktats från Italien till Frankrike och hur många traktorer som har förts från Tyskland till Sverige och så vidare? Jag tycker att detta rent allmänt är för mycket byråkrati och dessutom innebär för mycket arbete för vårt parlament.

Men om vi då skall katalogisera hur mycket varor som förflyttas, varför inte katalogisera hur många människor som rör sig från en del av Europeiska unionen till en annan? Men till vilken nytta? Vi måste förenkla medborgarnas liv och lagstiftningen!

- Betänkande (A5-0156/2000) av Maaten

  Berthu (UEN). – (FR) Herr talman, när det gäller omarbetningen av direktivet om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror följde vi föredragandens strängaste ändringsförslag eftersom vi är övertygade om att tobak utgör en oerhörd kostnad för samhället och en mycket större fara för köparna än de själva föreställer sig.

Samtidigt är vi likväl övertygade om att artikel 95 i fördraget om tillnärmning av bestämmelserna på den inre marknaden, på vilken projektet grundas, är en felaktig rättslig grund. Syftet med de föreslagna bestämmelserna är nämligen att skydda folkhälsan och inte att avskaffa hinder för varornas fria rörlighet. Vad gäller artikel 152 i fördraget, i sin tur, om folkhälsa får gemenskapen tillstånd att uppmuntra till samarbete medlemsstaterna emellan, men inte att själv vidta tvingande harmoniseringsåtgärder, som för övrigt uttryckligen utesluts i punkt 3 c.

Under sådana förutsättningar är vi väl medvetna om att kommissionen, såsom så ofta, håller på att använda en berömvärd sak – såsom här kampen mot tobak – för att skaffa sig nya befogenheter trots bestämmelserna i fördragen och utan hänsyn till subsidiariteten. Vi har således röstat om ändringsförslagen för att visa att beträffande innehållet ville vi vara stränga, men samtidigt uppmanar vi rådet att ändra förslaget till direktiv, i enlighet med artikel 152, till en rekommendation som uppmuntrar medlemsstaterna att ta sitt ansvar. De är helt och fullt i stånd att göra det, och även om denna nationella behörighet ledde till olika bestämmelser om information till konsumenterna i varje land, beroende på deras egen kultur, skulle tobaksindustrin bara få anpassa sig. Om vi inte agerade på detta sätt, skulle man kunna säga att subsidiariteten inte längre skulle ha någon mening i gemenskapen.

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag är absolut för detta betänkande som syftar till att värna om medborgarnas hälsa, både de som röker och de som är närvarande när andra röker. Men när har man någonsin lyckats minska tobakskonsumtionen, cigarettrökningen historiskt sett? En enda gång, herr ordförande. "När då?" frågar ni mig då. Jo 1848, under kampen mot Österrike-Ungerns herravälde över Milano lyckades de milanesiska patrioterna minska cigarettkonsumtionen för att skada dubbelmonarkins finanser. Så vi borde ha skrivit "Rökning dödar och regeringarna tackar för besparingarna i pensionskostnader".

  Newton Dunn (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag röstade emot ändringsförslag 54 som skulle ha tillåtit ett undantag från våra produktionsgränser för cigaretter exporterade till tredje land.

Alla cigaretter är skadliga. Inga gör någon nytta. Rökning är ett missbruk, i själva verket ett långsamt självmord, såsom vi har röstat och producenter har tillstått och vetat en tid att den orsakar cancer och andra sjukdomar. Jag medger att tredje land bör fastställa sina egna hälsobestämmelser, men vi bör inte godkänna dubbla standarder. Om vi väljer strängt skydd för våra medborgare bör vi inte tillåta export av farligare produkter som drar nytta av andras missbruk. Ingen människa är en isolerad ö. Alla människor berörs av varandra. Jag kan inte tolerera att man drar fördel av hälsoproblem hos medborgare i tredje världen.

  Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja avge en röstförklaring i vilken jag fastslår att jag till stor del har avstått från att rösta om Maatens betänkande. Detta skedde inte därför att jag inte skulle dela de hälsopolitiska målsättningarna, utan därför att jag absolut inte kan förstå hur kommissionen och även parlamentet på europeisk nivå kan besluta om regleringar ända in i sådana detaljer, vilket till slut skadar vår trovärdighet. Om vi skall reglera storleken, färgen, placeringen av texter, av bilder på cigarettpaket, då är detta inte det Europa som jag tror på. Tvärtom mot Newton Dunn vill jag konstatera att detta inte handlar om att ha dubbla standarder. Däremot har vi ansvar för medborgarnas hälsa. Där måste vi hitta regler. Andra regioner måste hitta sina egna regler. Vi kan inte dra på oss exportnackdelar därför att andra då exporterar till dessa regioner i stället. Jag hoppas att vi i linje med detta skall nå överenskommelser med rådet och kommissionen i vilka det finns klara, entydiga regleringar om hälsan, men som inte omfattar dylika detaljer som vi inte alls kan besluta om med gott samvete här i parlamentet.

  Sbarbati (ELDR). – (IT) Herr talman! En kort röstförklaring för att säga att inte heller jag helt instämmer i Maatens betänkande. Fastän jag förstår att man måste informera konsumenterna fullt ut om riskerna med det de intar anser jag inte att vår uppgift är att skapa en prohibitiv lagstiftning, särskilt inte gentemot tredje land. Det finns överdrifter som fick mig att tänka på en viss terroristisk propaganda som jag inte tror gynnar "medvetandegörandet", även därför att man varje gång man överdriver på dessa områden uppnår motsatt effekt.

En annan sak som jag skulle vilja understryka – eftersom jag kommer från Italien och alltså från ett Medelhavsland – är att försöket att minska subventionerna till tobaksplantager är en mycket känslig fråga som jag än en gång skulle vilja uppmuntra kommissionen att fundera över, eftersom det faktiskt handlar om tusentals arbetstillfällen, både direkt och indirekt. Det finns en binäring som hänger samman med allt detta som vi absolut måste värna om.

  Laguiller (GUE/NGL). – (FR) Herr talman, jag delar denna röstförklaring med Cauquil och Bordes. Genom att rösta om detta betänkande trots dess brister och, framför allt, trots staternas hyckleri när det gäller att begränsa tobaksmissbruket, tänker vi inom våra möjligheters gräns opponera oss mot tobakskoncernernas rätt att förgifta befolkningen för att skaffa privata vinster.

Åtgärderna borde för övrigt lägga åtminstone samma inskränkningar på de europeiska tobakskoncernerna, när de licenstillverkar eller säljer sitt gift i länderna i Östeuropa, Afrika eller på andra ställen. Tobakskoncernernas uppförande, som går så stick i stäv mot samhällets intressen, är en spegelbild av uppförandet hos samtliga stora olje-, asbests-, vapenutrustnings- och livsmedelskoncerner, som är beredda att ta risken att skada befolkningen eller miljön för att göra litet större vinster.

Vi har förkastat samtliga ändringsförslag som syftar till att minska de föreslagna åtgärdernas redan begränsade omfattning eller att dämpa informationer som anger tobaksmissbrukets livshotande skadlighet, eftersom samtliga tillmötesgår önskningarna av tobakskoncernernas lobby. Vi är däremot solidariska med de anställda inom denna sektor, samt med de tobaksproducerande småjordbrukare vars inkomster och omställning till nyttiga produktioner borde finansieras genom avgifter på tobakskoncernernas oerhörda vinster.

  Raschhofer (NI). – (DE) Herr talman, ärade kolleger! Det förbud som har fastslagits genom direktiv 89/552 mot varje form av TV-reklam för cigaretter och andra tobaksprodukter samt den utvidgning av skyldigheterna rörande märkningen av tobaksprodukter som införts i och med direktivet är ett uttryck för Europeiska unionens ambivalenta förhållande till tobak.

Å ena sidan subventioneras tobaksodlingen i unionen årligen med över en miljard euro, å andra sidan försöker man reducera tobakskonsumtionen så långt som möjligt i unionen. Denna konflikt mellan olika mål måste lösas för gemenskapspolitikens trovärdighets skull. Europeiska unionen måste ha som mål att driva en politik som är begriplig för medborgaren. Bidrag till tobaksodling å ena sidan och reklamförbud å andra sidan står i olöslig konflikt med varandra. Om denna konflikt inte kan lösas på gemenskapsnivå, måste unionen arbeta för att på internationell nivå gå i bräschen för att reducera tobaksodlingen och på så sätt bidra till att uppnå en hög hälsoskyddsnivå .

  Thyssen (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag har med övertygelse röstat för det ändrade förslaget och för lagstiftningsresolutionen i samband med det nya tobaksdirektivet. Det är absolut så att texterna fortfarande måste rensas, att de måste snyggas till, vi har ju här antagit en hel del texter som enligt lagstiftningsteknikens regler absolut inte hör hemma i det här direktivet. Ändå har de texterna också ett värde eftersom de ger en signal. De ger en signal att parlamentet prioriterar folkhälsan.

Att skydda folkhälsan är verkligen vår uppgift. Även när vi harmoniserar lagstiftningen bör det vara så att inga kompromisser får träffas med avseende på folkhälsan. Folkhälsa är inte bara en intressepunkt, folkhälsa hör ihop med det allmännas intresse. I dag har vi bevisat att vi står för det, och så skall det också vara.

  Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman, jag har aldrig rökt personligen, och jag är väl medveten om tobakens faror när det gäller enskild hälsa och folkhälsa.

Jag är således emot tobaksmissbruk. Jag har ändå röstat emot vissa ändringsförslag som jag vill kalla överdrivna och jag har lagt ner min röst flera gånger eftersom jag anser att vi här har en typisk europeisk överdriven reglering.

Vissa kolleger känner uppenbarligen dåligt till lagstiftningsfunktionen. I lagstiftningen förbjuds eller beviljas, men man broderar inte i lagstiftningstexterna vilket vi gör här hela tiden. Det passar en motivering men inte lagstiftningstexter.

Jag kommer från ett land som inte odlar tobak. Jag kan således tala fritt om producentfrågan. Jag tror att om vi avskaffar produktionsstödet till tobak hindrar vi inte rökarna från att röka, men vi öppnar upp för tobaksimport från länder utanför Europeiska gemenskapen.

  Ahern (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det var viktigt att tobaksindustrin inte kunde förhindra den omröstning som skedde i dag i parlamentet.

Mer än en halv miljon människor dog till följd av tobaksmissbruk i EU under 1990. Trots enorm lobbyverksamhet från tobaksindustrin, däribland ett försök att få processen förklarad olaglig, kommer Europaparlamentet att vara orubblig i fråga om folkhälsa.

Jag välkomnar utfästelsen att man skall förstärka informationen i cigarettmärkningen. Hälsovarningar kommer att täcka 40 procent av paketets framsida och 50 procent av baksidan. Industrin måste tvingas att lämna information om innehållet i cigaretterna, inbegripet tobaken, och lika viktigt i de filter och tillsatser som används för att framställa dem.

På varje enskilt märke bör anges alla tillsatser, inte bara de förbjudna. Detta måste bli allmänt känt och inte gömt bakom en slöja av "handelssekretess". Människor har rätt till korrekt information om tobakens hälsorisker.

De Gröna vill förbjuda många av de mer än 600 tillsatserna i cigaretter. Vi behöver få veta vilka dessa ämnen är och se till att de testas på vederbörligt sätt. Rökare har rätt att veta precis vad en cigarett innehåller.

  Ainardi (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Det väsentliga syftet med kommissionens förslag till direktiv är att omarbeta befintliga direktiv som i synnerhet rör tjärhalten i cigaretter och märkning av tobaksvaror. Genom förslaget försöker man också att komplettera aktuella bestämmelser för att ta hänsyn till vetenskapliga upptäckter och stärka skyddsnivån för folkhälsa.

Direktivet har förtjänsten att klargöra befintlig rätt, tillnärma bestämmelserna mellan staterna, förbättra konsumentskyddet och bekämpa tobaksmissbruk. Jag är positiv till direktivet och jag tycker att det är skandalöst med den oanständiga presskampanjen av de multinationella tobaksföretag som struntar i befolkningarnas hälsa och endast tänker på sina marknadsandelar och vinster. Det skulle för övrigt vara nödvändigt att vidta åtgärder på det internationella planet för att bromsa dessa företags offensiv gentemot utvecklingsländerna där de utan vare sig återhållsamhet eller kontroll mångdubblar reklam- och propagandakampanjerna.

Jag ställer mig positiv till kommissionens förslag och också till förslagen till ändring av betänkandet av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor som förbättrar skyddet av folkhälsan.

Vi får för övrigt inte försöka dölja de problem vi står inför med beslutet att ifrågasätta stöden till gemenskapens tobaksproducenter. Vi måste ta hänsyn till de socioekonomiska aspekterna av denna produktion.

Det gäller också att ta itu med dessa problem, inleda en process och tänka på att Europeiska unionen importerar nära nog åttio procent av sin tobakskonsumtion. Därför har jag medundertecknat ett ändringsförslag i vilket det begärs att "EG-preferensen skall respekteras för att minska de amerikanska multinationella företagens del i tobakskonsumtionen".

  Alavanos (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Ingen tvivlar på rökningens skadliga effekter, och ingen kan vara motståndare till att åtgärder vidtas som syftar till att minska rökningen. Och ur den synvinkeln finns det bestämmelser i kommissionens förslag till direktiv som är positiva. Men, samtidigt som det finns allvarliga tvivel om huruvida kommissionens förslag kommer att leda till att konsumtionen minskar, är det helt säkert att konsekvenserna för såväl gemenskapens tobaksproducenter som för tobaksindustrierna och handlarna kommer att bli mycket negativa. Och de ändringsförslag som handlar om att minska konsumtionen av tobaksprodukter är ingenting annat än förevändningar; syftet med dem är att minska utgifterna i budgeten (omkring 1 miljard euro per år, samtidigt som de skatteintäkter som EU:s 15 medlemsländer drar in från tobakssektorn uppgår till 60 miljarder euro årligen), och om de antas, kommer det att orsaka enorma och irreparabla sociala, politiska och ekonomiska skador i de regionala ekonomierna, och de kommer att vara särskilt stora i Grekland.

Dessutom kommer stora problem att skapas för vårt land, om kommissionens förslag om en treårig övergångsperiod avseende direktivets tillämpning inte antas, liksom om direktivet tillämpas inte bara på de tobaksprodukter som förbrukas i EU, utan även på dem som är avsedda för export till länder i vilka direktivets stränga bestämmelser inte gäller.

  De Rossa (PSE), skriftlig. – (EN) Det gläder mig att detta betänkande antas därför att det garanterar rätten till ett starkare skydd av folkhälsan och skulle eventuellt bana vägen för en slutgiltig utrotning av tobaksmissbruk inom EU på lång sikt.

Om vi som exempel tar gemenskapens strategi för lagstiftning om livsmedelssäkerhet, där lagstiftningen grundas på principen att konsumenter har rätt att veta vad de konsumerar, så måste samma princip tillämpas för tobaksprodukter: Rökare bör ha rätt att veta exakt vad de röker och vad effekterna är. Vi som lagstiftare delar ansvaret med producenterna för att se till att allmänheten är fullständigt informerad om farorna med cigarettmissbruk.

Rekommendationerna avseende varningar på framsidan av förpackningarna måste välkomnas, eftersom de slår sönder myten att dessa produkter är mindre skadliga för en människas hälsa.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Debatten och omröstningen om detta betänkande visar en djup splittring mellan ledamöterna. Vi gav för vår del stöd till de förslag som syftar till att försvara konsumenthälsan, utan att äventyra sysselsättningen genom att förhindra de europeiska jordbrukarna från att fortsätta att producera tobak och den europeiska industrin från att fortsätta framställningen, eftersom de enda som skulle tjäna på en minskning av produktion och framställning av tobak i Europa, med tanke på att importen inte är förbjuden, är de amerikanska multinationella bolagen.

Vi röstade därför för att behålla det direkta inkomststödet till den tobaksproducerande sektorn i Europeiska unionen, vilket garanterar ett större uppfyllande av gemenskapens preferenser, i syfte att minska de amerikanska multinationella företagens andel på tobaksmarknaden och försvara de portugisiska jordbrukarnas intressen, utan att folkhälsan blir lidande.

Vi har också ingivit ett förslag för att försvara det portugisiska märket "Português Suave", eftersom vi inte tycker att det finns några skäl att ifrågasätta det.

  Kauppi (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för att man skulle häva förbudet mot försäljning av tuggtobak, så kallat snus, i EU. Jag är helt införstådd med att alla tobaksprodukter är farliga för människors hälsa och orsakar olika typer av cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. Jag anser dock att alla tobaksprodukter, som kan ge skadeverkan på olika nivåer, bör behandlas på ett sätt som överensstämmer med hur stor fara den utgör för människors hälsa.

Jag vill också att de olika restriktionerna baseras på vetenskapliga fakta. Det är skälet till att jag lade fram ett ändringsförslag tillsammans med mina kolleger om att genomföra kontrollen av hälsoeffekter senast år 2002 i stället för år 2005, vilket var det ursprungliga förslaget från kommissionen. Detta förslag att ändra tidtabellen är också mycket viktigt ur folkhälsosynpunkt.

Tyvärr antogs inte mitt förslag. Jag anser fortfarande att även om den vetenskapliga informationen kommer så sent som år 2004 kommer den informationen att vara mycket viktig för oss ledamöter i Europaparlamentet, när vi skall lagstifta i framtiden på området tobaksprodukter.

  Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (DE) För över 30 år sedan var jag föredragande här i parlamentet för den gemensamma marknadsorganisationen för råtobak.

I mitt ungdomliga lättsinne trodde jag då att jag skulle kunna övertyga mina 141 kolleger om att inte bygga upp någon marknadsorganisation för råtobak som för interventionen skulle ge oss berg av osäljbar råtobak.

Om man hade lyssnat på mig då, så hade man inte behövt beskärma sig över miljarderna i bidrag för råtobak nu.

Men jag skall inte göra upp med det förflutna nu. Nu är det som det är, och det kommer vi att få leva med eftersom det ju inte är rimligt att vi nu plötsligt skulle lämna tobaksodlarna i sticket efter 30 år av gemensam marknadsorganisation för råtobak. Vi har vant dem vid subventionerna; det är i stor utsträckning detta som har gjort omstruktureringen av råtobaksodlingen så trög. Nu vill hälsoprofeterna i parlamentet förstöra råtobaksodlingen i EU, givetvis till fördel för importtobaken – för den kan och vill de inte stoppa – naturligtvis utan att därmed få kedjerökarna att börja fimpa.

Visst är det alldeles för många människor som dör i lungcancer i EU liksom över hela världen, rökaren drabbad i många fler fall än icke-rökare. Men de förbudsmetoder, de rentav orimliga pålagorna på den europeiska tobaksindustrin, som utskottet för miljö har knåpat ihop utan hänsyn till arbetsplatsförlusterna, särskilt för kvinnor, kommer inte att leda till att EU-medborgarna blir icke-rökare, vilket har bevisats av de redan förekommande genomgripande åtgärderna rörande reklam och märkning. Rentav perverst är förslaget om att ålägga producenterna inom EU att följa samma föreskrifter rörande tjära, nikotin och kolmonoxid även vad gäller de cigaretter som är avsedda för export till tredje land. Det är säkert en god avsikt att känna sig och vilja vara ansvarig för rökarnas hälsa även i tredje land. Men när detta frälsarnit leder till att tobaksindustrin lägger ner den produktion som var avsedd för exporten till tredje land, har vi enbart fått till stånd en nedläggning av arbetsplatser. Enbart i det lilla storhertigdömet Luxemburg skulle en dylik åtgärd resultera i en tvångsförflyttning av 12 procent av cigarettproduktionen. Det är faktiskt inte godtagbart.

Det som nu produceras här saknar proportioner, är orimligt gentemot tobaksodlarna och diskriminerande för tobaksindustrin i Europa.

Man kan inte undgå intrycket av att olika hälsoprofeter helst av allt skulle vilja bannlysa rökarna.

Jag är för varningstexter på paketen, men inte för en dödskalle som upptar 60 procent av ytan.

Jag är för en riktad informationskampanj, särskilt mot ungdomarna, för att göra dem uppmärksamma på den risk som rökningen innebär för deras hälsa. Men jag är emot alla de överdrifter som finns i detta betänkande och kan därför inte rösta för betänkandet i dess nuvarande form.

  Malmström, Paulsen och Olle Schmidt (ELDR), skriftlig. – Att totalförbjuda snus i EU, samtidigt som cigaretter och andra tobaksprodukter är tillåtna i hela unionen, är ologiskt. Det förbud mot snus som gäller i alla EU-länder utom Sverige bör därför hävas.

Fördelen med snuset är att bruket av det inte drabbar omgivningen. Medan rökning orsakar lidande och sjukdomar även hos människor som inte röker, inte minst hos allergiker, är det bara snusaren själv som utsätts för eventuella skadeverkningar.

Snus är beroendeframkallande. Därför skall tobaksindustrin inte få marknadsföra snus som något hälsosamt. Marknadsföringsdirektivet som inom kort förbjuder tobaksreklam inom EU måste värnas och gälla samtliga tobaksprodukter.

  Miller (PSE), skriftlig. – (EN) EPLP:s medlemmar stöder helt huvudinriktningen i betänkandet Maaten vilken belyser hälsoriskerna med tobak.

Vi anser emellertid att det finns ett antal tekniska områden som måste klargöras efter den första behandlingen i förhandlingarna med kommissionen och rådet.

Frågan om subventioner för tobaksodling har inte behandlats i detta betänkande. Även om många ledamöter anser att det ingår som en del av hela debatten om tobak och hälsa och borde har tagits upp här anser vi att det skulle vara mer korrekt att behandla denna fråga inom ramen för reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

  Ries (ELDR), skriftlig. – (FR) Tobak dödar: femhundra tusen döda varje år i unionen, 1 400 per dag och nästan en person per minut. En rökare av två kommer att dö förr eller senare av en sjukdom som har samband med tobaksmissbruket. Dessa siffror talar för sig själva och de är skrämmande.

Behövs det ytterligare ett skäl för att stödja det föreslagna direktivet i dess nuvarande form med rätta ändrat av vår föredragande, Jules Maaten, som jag vill lyckönska till ett utomordentligt arbete, vars riktlinjer jag har följt.

Tobak är inte en vilken vara som helst. Den kräver särskilda bestämmelser och det är i rätt ögonblick mot bakgrund av färska undersökningar som kommissionen föreslår oss en omarbetning av lagstiftningen i frågan.

Det kan verka naivt att vilja avskaffa tobaksmissbruket, men jag tror emellertid att vi kan minska det på ett avgörande sätt genom bättre konsumentinformation. Vi har just uttalat oss, och det gläder jag mig åt, för varningar som kommer att täcka 35 procent av framsidan och 45 procent av baksidan på paketen. Jag beklagar personligen att den största delen av mina kolleger inte är övertygade om vilken effekt fotografier skulle ha gett på samma ytor.

Jag stödde ändringsförslag 75 som väcker frågan om förbud av försäljning av tobaksvaror till ungdomar under sexton år. Till förbudsmotståndarna som anser att ett sådant förbud tvärtom skulle locka ungdomarna till tobak, svarar jag med ett etiskt argument. Vårt samhälle måste på vissa områden sätta upp moraliska hinder som inte får överträdas. Det gäller här hela frågan om det mänskliga beteendet. Det väcker också frågan om utbildning, och hälsoutbildning i synnerhet. Denna utbildning måste inledas redan i tidiga år och tonåren verkar för mig vara en lämplig period för att inskärpa i ungdomarna vilka gränser som inte får överskridas.

Jag tror att det är på grundval av etiska tankar också som det är rätt att förbjuda export till länder utanför unionen av varor som vi anser skadliga för våra egna medborgare. Jag har röstat emot, radikalt emot, ändringsförslag 54. Europa har andra tillgångar och andra källor till kreativitet för att vinna exportmarknader.

Kolleger påminde om det i går vid debatten: tobak dödar mer än tuberkulos, aids eller andra infektionssjukdomar. Det är ett av skälen, i sig själv tillräckligt, för att vi skall ta tag i problemet utan omsvep. Betänkandet av Jules Maaten är ett steg i rätt riktning, men bara ett steg. Att kämpa för livet och för hälsan är nämligen en ständig kamp som måste mobilisera oss alla.

  Sacrédeus (PPE-DE), skriftlig. – De svenska kristdemokraterna har idag röstat för betydligt strängare regler för tobaksindustrin, inklusive att en större del av utrymmet på tobakspaketen skall förses med varningstext (40 procent) än vad kommissionen föreslagit (25 procents utrymme). Vi är även för att all text om “lätt” eller “mildare” tobak ej längre tillåts samt att stödet till tobaksodlingar inom EU snarast fasas ut, då denna stödform står i direkt motsatsförhållande till EU:s insatser och arbete för förbättrad folkhälsa. Vidare vill vi avskaffa det märkliga tobaksundantaget för Grekland.

Vad gäller fortsatt förbud av snusförsäljning till övriga EU-länder anser vi svenska kristdemokrater att man skall ta hänsyn till dessa länders ovilja att introducera en ny produkt som de uppfattar som vanebildande och negativ ur folkhälsosynpunkt.

Sverige skall inte i namn av frihandel och inre marknad tvinga på andra länder och folk snusprodukter om de inte vill ha dem. På samma sätt borde kommissionen ha visat motsvarande respekt för den svenska alkoholpolitiken genom att ha förlängt och permanentat Sveriges undantag från 1994 om privat alkoholinförsel.

  Savary (PSE), skriftlig. – (FR) I egenskap av vald ledamot från ett produktionsområde för tobak skulle jag här ange de förbehåll som betänkandet om förslaget till direktiv "tobak" väcker hos mig. Att dess syften är välgrundade är det ingen som motsäger; tobak dödar femhundra tusen människor per år endast i Europeiska unionen. Vi måste således beslutsamt bekämpa tobaksmissbruk, liksom vi utan att svikta måste bekämpa missbruk av droger, alkohol och samtliga farliga produkter som skapar beroende, vare sig de är naturliga eller kemiska.

I det avseendet kan man bara instämma i förslagen i betänkandet som syftar till bättre förebyggande, medvetenhet och information till konsumenterna om de risker de utsätter sig för genom en överdriven tobakskonsumtion. Vi måste gå ännu längre än till märkning eller begränsning av giftiga ämnen genom att bättre än för närvarande använda den specialfond som bildats inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för tobak och till vilken medel avsätts av producenterna för att finansiera forskning och utveckling av mindre giftiga arter. Men, å andra sidan, måste vi slå vakt p, att inte alltför brutalt destabilisera, utan att ge den tid till omställning, en jordbrukssektor som ändå har 135 000 producenter och sysselsätter 400 000 säsongarbetare i ofta ömtåliga jordbruksområden.

I detta fall tycks det mig att några enkla principer måste styra våra steg: att agera rättvist mot alla tillvänjningsrisker, inbegripet mot reklam för och överdriven konsumtion av farliga farmakologiska ämnen – till råga på allt finansierade genom det sociala trygghetssystemet – se till att begränsningen av den inre tobaksproduktionen åtföljs av övervakning och importbegränsning för att inte häva effekterna på konsumtionen, ge en lämplig frist till plantageägarna för att anpassa produktionen till de nya normerna för tjärhalt samt vägra att begränsa produktionsstöden för tobak utan att de ersätts med stöd för att stimulera till omställning.

Med andra ord vi får inte låta Europeiska unionens producenter, som bara levererar 25 procent av den bruttotobak som konsumeras i Europa, ensamma utan kompensation eller frist bestrida kostnaderna för bestämmelser som förvisso är berömvärda men alltför karikatyrartade i den form som de föreslås.

  Titley (PSE), skriftlig. – (EN) Jag stöder helhjärtat ändringsförslagen till kommissionens omarbetade förslag om tobak som kommer att förstärka hälsovarningarna på cigarettpaketen i EU. De nya hälsovarningarna kommer att täcka halva ytan av cigarettpaketen med varningar som täcker 40 procent av paketens framsida och 50 procent av dess baksida.

Rökning dödar och det finns inget snällt sätt att säga det på. Hälften av alla inbitna rökare kommer till sist att dödas av tobak och av dessa kommer hälften att dö i medelåldern och förlora mellan 20 till 25 levnadsår. Så många som en halv miljon människor i Europa dör på grund av tobak och 85 procent av lungcancerfallen orsakas av rökning.

Fru talman! Jag skulle ha välkomnat det radikala förslaget att använda bilder för att illustrera den skada som rökning innebär för hälsan, som de gör i Kanada. Om chockerande bilder på rökfyllda lungor eller ruttnande tänder visar rökningens skadliga effekter, sätt igång och tryck dem på paketen. Jag är besviken över att det inte godkändes.

Det är absurt att tobaksbolag försöker förstöra denna lagstiftning. Jag är trött på att de försöker stoppa dessa förslag. De har vilselett människor alltför länge. För närvarande döljs varningar på ett skickligt sätt genom reklam eller färgade förpackningar. Rökare eller de som överväger att börja röka måste känna till alla risker med sitt val.

Genom förslaget förbjuds användning av vilseledande uttryck som "lätt" och "låg tjärhalt". Människor har fastnat vid föreställningen att "mild" och "låg tjärhalt" på cigaretter är mer hälsosamma. Detta är helt enkelt inte sant. Cigaretter med "låg tjärhalt" gör lika mycket skada som normala cigaretter. Denna lagstiftning kommer klart och tydligt att informera om farorna med rökning och rädda tusentals liv.

  Wuermeling (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Av följande orsaker har jag röstat emot ett exportförbud för starkare cigaretter:

Enligt kommissionens förslag skall exporten till tredje land förbjudas av cigaretter med över 10 milligram kondensat, över 1 milligram nikotin och över 10 milligram kolmonoxid. Följderna skulle bli enorma fall i EU:s cigarettexport och därmed en förlust av tiotusentals arbetsplatser i EU.

Ett sådant förbud hjälper ingen, eftersom cigaretterna då produceras utanför EU. Men arbetsplatserna hos oss går förlorade. EU har över huvud taget inga befogenheter att fatta ett sådant beslut. Det handlar inte om den interna inre marknaden. Anti-tobaksivrarna skall inte låtsas som att exporten av tobak är samma sak som att servera cyankalium. EU agerar inkonsekvent genom att samtidigt subventionera odling och export av tobak med 1 miljard euro.

Med ett exportförbud försöker EU briljera som hälsoprofet inför hela världen. Detta är arrogant gentemot seder och bruk i andra länder. Rätt vore att fortsätta bedriva det arbete med globalt enhetliga standarder för tobaksprodukter som redan har påbörjats i Världshälsoorganisationen. Ensidiga åtgärder från EU kommer inte att leda någon vart.

- Betänkande (A5-0142/2000) av Berenguer Fuster

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande om informationsutbyte, särskilt om finansiella transaktioner. Men jag skulle vilja tillägga två frågor till denna ja-röst: för det första, vem kontrollerar kontrollanterna? För det andra, varför utvidgar inte Europaparlamentet kontrollerna – vilket jag hoppas på – till att omfatta alla sätt att använda medborgarnas pengar, även de som till exempel används för att finansiera pensionssystemen? Pensionärspartiets medlemmar vet ännu inte hur de skattepengar som skulle gå till deras pensioner används. Jag anser att man borde utvidga detta direktiv till att omfatta även detta slags kontroll.

- Betänkande (A5-0144/2000) av Lulling

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag röstade för Lullings betänkande om ölimport till Finland, men jag måste säga att jag är emot dessa skatter: jag, för min del, skulle vilja ha en fri marknad. Jag minns när jag var omkring 21 år och seglade mellan New York och Bahamas som sjöman. Varje gång jag gick i land i New York hade jag tillstånd att ta med mig två flaskor whisky som dock någon alltid köpte för det tredubbla priset när jag kom in i bussen, för i New York kostade denna produkt mycket mer. Denna handel mellan två stater till följd av att skatterna är olika är alltså helt naturlig. Om vi vill undvika den måste vi avskaffa alla punktskatter i Europeiska unionen.

  Hautala (Verts/ALE), skriftlig. – (FI) Föredraganden Lulling kritiserade i sitt betänkande kraftigt den finska alkoholbeskattningen, som hon anser vara orimligt hög, samt strävan att begränsa importen av öl med hjälp av undantagsregler. Enligt min mening är dock kommissionens förslag en synnerligen bra kompromiss. Enligt detta skulle Finland behålla rätten att gradvis avskaffa de strängare restriktionerna för import från andra EU-länder fram till slutet av år 2003. Importen av öl från tredje länder såsom Ryssland och Estland skulle man få begränsa till sex liter fram till år 2006.

Ingenstans vid EU:s yttre gränser har man tillgång till så billig alkohol som i Finlands närområden. Enligt min mening har Finland således goda grunder att bibehålla strängare begränsningar för import än övriga EU-länder. I politiken som gäller den inre marknaden måste man enligt Amsterdamfördraget även ta hänsyn till folkhälso- och miljöskyddsaspekterna. Undantag från gemenskapens lagstiftning bör beviljas om motiveringen till dem är en högre hälsoskyddsnivå.

  Sacrédeus (PPE-DE), skriftlig. – Finland har drabbats av allvarliga problem i form av en radikalt ökad import av öl från tredje land, främst från Estland och Ryssland. Det är därför mycket positivt att kommissionen nu beviljar Finland ett sex år långt undantag för att införa en ny begränsning av ölimporten från tredje land. Finland ges därmed rätt att begränsa ölimporten från tredje land till sex liter per resande och dag fram till den 1 januari 2006.

Detta ärende visar att kommissionen i fallet Finland inser att den nästintill fria införseln för privatpersoner av alkohol över landgränserna inte enbart är en handels- och skattefråga, utan än mer handlar om folkhälsa och en socialt inriktad alkoholpolitik för att bekämpa missbrukets fasor.

En sådan insikt kunde kommissionen också givit uttryck för i behandlingen av de svenska undantagen från 1994 om privatinförsel av alkohol till Sverige. Medan Finland får ett nytt undantag tas det svenska bort, och därmed slår kommissionen med dess ansvariga kommissionär Bolkestein undan benen på de alkoholpolitiska instrument om införselbegränsning och höga skatter som Sveriges riksdag och regering i demokratisk ordning beslutat om.

- Betänkande (A5-0159/2000) av Vidal-Quadras Roca

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag måste säga att jag blev mycket förvånad över att behöva rösta för detta betänkande, för det är något av Europeiska unionens uppgivande av ett av de frön som gav upphov till unionen, det vill säga Euratom: att använda kärnenergin för fredliga syften. Jag minns att en av de böcker jag läste mest uppmärksamt som barn och som jag aldrig kommer att glömma var "Vår vän atomen" av Walt Disney, en bok som klart förklarade hur mycket bättre vår framtid skulle bli genom att vi använde kärnenergi för fredliga syften.

I dag måste vi tyvärr inse att någon har förhindrat detta. Vem var det? Vi borde skicka räkningen på de tusen miljarder som används för att avveckla kärnkraftsindustrin till den ansvarige, som vi ännu inte vet vem det är. Jag hoppas att ni kan hjälpa mig herr talman.

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Det program som vi har diskuterat i dag syftar till att ordna nedmonteringen av Gemensamma forskningscentrets kärnkraftsanläggningar och förvaltningen av det avfall som kommer från dess kärnkraftsverksamhet. För min del råder ingen större oenighet i fråga om huvudinnehållet i förslaget, men jag har frågor om programmets budgetära dimension. Föredraganden har nämligen avhållit sig från att lägga fram konkreta förslag.

Han förkastade förvisso Europeiska kommissionens förslag. Vi får påminna om att kommissionen har föreslagit oss att finansiera denna operation genom att i slutet av varje år använda icke använda anslag från budgetrubrik 3. I detta syfte skulle man använda en upptagningspost i aktuella underavdelning B4 (Energi, övervakning av kärnsäkerhet och miljö).

Även om denna lösning är tillfredsställande, eftersom finansieringen ställs utanför ramprogrammen för forskning, en punkt som Europaparlamentet hade yrkat på, är den dock inte i nivå med vad som står på spel. Man kan nämligen inte på lång sikt godta att nedmonteringen av kärnkraftsverksamheter finansieras genom en uppsamlingspost vars omfattning lämnas åt slumpen. Jag passar på tillfället att säga att jag tar avstånd från den alltmer vanliga användningen av denna typ av budgetpost!

Jag föreställer mig att det är detta som har lett föredraganden till att "notera förslaget" från kommissionen dock utan att för den skull fullfölja det. I betänkandet föreslås det att vi skall ordna ett trepartssammanträde mellan institutionerna för att uppnå en lösning. Han säger ingenting om de övriga möjligheter till finansiering som övervägts. Den mest illusoriska möjligheten skulle sålunda bestå i att låta nedmonteringen av dessa kärnkraftsverksamheter finansieras av medlemsstaterna på villkor som ännu var okända. Det skulle självklart oundvikligen skapa oro i medlemsstaterna som är föga berörda av detta problem.

Däremot är den lösning som siktar till att låta programmet finansieras genom en självständig budgetpost den mest passande. Jag är fullständigt medveten om att den inte följer minsta motståndets lag, eftersom det betyder att man måste rösta om extra anslag vid översynen av budgetplanerna. Vi måste dock ge oss medel för våra ambitioner, i synnerhet när man talar om kärnkraft.

På lång sikt måste vi således utöva påtryckningar på rådet, så att det godkänner inrättandet av den självständiga budgetposten. På kortare sikt och av pragmatism tror jag att vi inte får hindra ett snabbt genomförande av programmet. Jag stöder följaktligen följande kompromiss: genomförande på mycket kort sikt av den uppsamlingspost som föreslagits av kommissionen och snabb inledning av trepartsmötet för att på medellång sikt komma fram till en omröstning om en självständig budgetpost.

(Sammanträdet avbröts kl. 13.40 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: IMBENI
vice talman ⁽¹⁾

(1) Begäran om upphävande av den parlamentariska immuniteten för ledamöterna Ribeiro och Castro – Parlamentets sammansättning : se protokoll.

7. Förenta nationernas extra sammanträde "Kvinnor 2000"

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om resultatet av Förenta nationernas extra sammanträde "Kvinnor 2000: jämställdhet, utveckling och fred".

  Maria de Belém Roseira, rådet. – (PT) Herr talman! Jag tackar för detta tillfälle att informera om arbetena under Förenta nationernas extra sammanträde för utvärdering av Pekingkonferensen och dess handlingsplattform, som fastställdes 1995. Pekingkonferensen innebar en oerhört viktig milstolpe i erkännandet av kvinnors rättigheter och antagandet av en handlingsplattform, som skrivits under av 189 länder, för att ge innehåll åt dessa rättigheter och anta instrument för att successivt kunna genomföra dem. Detta har gjort det nödvändigt att, enligt vanliga exempel när det gäller denna typ av internationella instrument, göra en utvärdering, efter att femton år har gått sedan undertecknandet av 189 av världens länder, vilket jag redan har nämnt.

Denna utvärdering har bedrivits under många sammanträden. I en första fas skedde det i förberedande sammanträden i en förberedande kommitté, vilka med vissa svårigheter gjorde framsteg i några frågor som en grupp länder, nämligen de som brukar räknas till de mest utvecklade, ansåg viktiga att föra framåt, och när det gällde motståndet i frågan om vilket språk som skulle användas, inte i den politiska förklaring som antogs tidigare, utan i slutdokumentet som bestod av fyra delar, varav en gällde regeringarnas åtgärder och politik för att genomföra, både handlingsplattformen från Peking och allt det som redan hade uppnåtts i flera länder.

Denna process har varit ganska komplex, och en del allianser har uppstått mellan vissa länder, främst mellan Europeiska unionen och de latinamerikanska länderna, eftersom G77 vid en viss tidpunkt bröts, vilket innebar vissa svårigheter för att skynda på arbetet.

I alla fall, och för att göra en snar summering, kan vi säga att betydelsefulla framsteg har gjorts för att kvinnors rättigheter skall erkännas som mänskliga rättigheter, genom mycket starka politiska uttalanden om att inte acceptera några kränkningar av dessa mänskliga rättigheter, att stoppa alla yttringar som kränker de mänskliga rättigheterna, och göra hänvisningar till kommissionen för kvinnornas ställning och det frivilliga protokollet samt att bekämpa rasism och våld på grund av rasistiska grunder. När det gäller frågan om våld mot kvinnor vill jag, bland de rätt stora framsteg som har gjorts, framhäva den samordning som har skett i det internationella samarbetet, när det gäller kampen mot kvinnohandel, vilken även är ett stöd för åtgärder som bedrivs på andra nivåer i världen. Jag vill också säga att alla länder accepterar allmänna kampanjer mot våldet utifrån den nolltoleranskampanj som leds av Europeiska unionen. Även frågan om hur fattigdomen skall bekämpas har debatterats, och arbetet med att låta kvinnor delta i det ekonomiska livet, behovet att bedriva en sådan politik så att familjelivet kan förenas med yrkeslivet samt kravet på att ge kvinnor tillgång till utbildning och fortbildning som grundläggande instrument för att garantera deras självständighet. För första gången togs också frågor kring moderskap och faderskap upp på ett betydelsefullt sätt (har tidigare alltid satts i samband med mannens roll), liksom det nödvändiga i att dela på uppgifterna.

Beträffande hälsan konstaterades behovet av en holistisk inställning till hälsan när det handlar om sexuella rättigheter, men inte när det gäller fortplantningen. Särskilda omnämnanden av invandrade funktionshindrade kvinnor, äldre kvinnor och kvinnor från ursprungsbefolkningen fördes in, även detta på initiativ av Europeiska unionen. Männens roll underströks ganska kraftigt, vilket jag redan har nämnt, liksom behovet att stärka kvinnornas bidrag i skapandet av fredligare samhällen. Vidare tog man också upp införandet av något som ansågs vara ett av de grundläggande instrumenten i handlingsplattformen från Peking, nämligen main streaming för ett genusperspektiv, vilket måste föras in i alla mekanismer som rör de mänskliga rättigheterna, FN-fördragen och millennietoppmötet, vilket är ett oerhört viktigt resultat.

När det gäller metoder för att utvärdera framstegen i ländernas tillämpning av det de har åtagit sig, görs också starka referenser till mätbara och helt fastställda mål som gör det möjligt att följa upp dem på ett sätt så att man vid varje tidpunkt kan göra en mer objektiv utvärdering än vad som hittills har kunnat göras. Även genom en förstärkning av frivilligorganisationernas roll i alla politikområden och med särskilda parter i länderna för att se till att handlingsplanen uppfylls. De viktigaste problemen handlar mycket om att vi, Europeiska unionen, redan har inrättat artikel 13 i Amsterdamfördraget och att vissa länder har svårigheter att acceptera sexuella rättigheter och den mångfald det omfattar, i frågan om sexuell läggning.

I detta sammanhang, och genom att följa den strategi som fastställts på Europeiska unionens nivå och se detta extra sammanträde, inte som en ny konferens utan en mellanprocess, ansåg man att när det gäller de aspekter som betraktas som känsligare borde man återta det språk som användes i Peking, och att Europeiska unionen skulle acceptera beslutet om ett slutdokument där genomförda framsteg uttrycks liksom avsikten att fortsätta kampen för att det vi redan har inskrivet i Europeiska unionens fördrag, och jag menar då specifikt artikel 13, kan föras in i framtida instrument.

  Patten, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag är glad att vara här i dag för att ge er kommissionens synpunkt på resultatet av den i förra veckan ytterst viktiga konferensen i New York. Jag vill be om ursäkt för det faktum att min kollega, kommissionär Diamantopoulou, inte kunde närvara här denna eftermiddag. Som några av er känner till blev hon förhindrad på grund av åtaganden som hon hade lovat innan tidpunkten för denna debatt bestämdes. Som de ärade ledamöterna också skall veta kommer hon till utskottet nästa vecka för en fullständig diskussion med ledamöterna bland vilka många naturligtvis har haft del i de framsteg som nåddes förra veckan. Ledamöter kommer att ha möjlighet att ta upp eventuella detaljfrågor under den diskussionen med kommissionär Diamantopoulou i nästa vecka.

Jag vill börja med att på kommissionens vägnar tacka det portugisiska ordförandeskapet för att det samordnat medlemsstaternas ståndpunkter på ett så effektivt sätt och för att ha lett förhandlingarna med övriga delegationer så skickligt under vad jag förstår ibland ytterst svåra förhållanden.

Vi bör också tacka parlamentet för dess ytterst samarbetsvilliga inställning till det extra sammanträdet. Medlemmar i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor gjorde mycket betydelsefulla insatser som en del av delegationen. Förutom det tog de initiativet att samarbeta med parlamentsledamöter från medlemsstaterna och från associerade länder. Det var en ovanligt värdefullt inslag av politisk samordning.

Vi i kommissionen välkomnar också mycket parlamentets resolutionsförslag: Det är ett bestämt, konstruktivt uttalande om parlamentets engagemang för jämställdhet mellan könen.

Europeiska unionen kan vara stolt över att den var den mest progressiva regionala gruppen som var representerad i New York. Gemensamt stred vi hårt för att arbeta vidare från Pekingkonferensen. Om vi lyckades berodde det till en del på den enighet som fanns mellan de olika institutionerna. Och lyckades tror jag vi kan säga att vi verkligen gjorde! På flera områden visar slutdokumentet att vi kom långt utöver vad som uppnåddes för fem år sedan i Peking – en konferens som jag kommer ihåg att jag följde från något närmare håll än vad som skulle ha varit fallet i dag. Vi lyckades med det utan att behöva gå med på en urvattning av Pekingplattformen på andra områden.

I dokumentet bekräftas kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter. I det uppmanas FN:s medlemmar att underteckna CEDAW-konventionens extra protokoll och uppmanas till stor uppmärksamhet på könsfrågor i verksamheten vid Internationella brottsmåldomstolen. I dokumentet fastslås att vid diskriminering mot kvinnor ofta finns inblandat diskriminering på andra grunder. Vi fick inte igenom specifika hänvisningar till alla diskrimineringsgrunder som förtecknas i EG-fördraget men ordförandeskapet klargjorde Europeiska unionens ståndpunkt i ett slututtalande inför generalförsamlingen. Vi har ett nytt mycket tydligare språk om statens ansvar att få ett slut på våld mot kvinnor, inbegripet våld i hemmet, och att stoppa den skrämmande men ännu ökande kvinnohandeln.

I slutdokumentet fastslås sambandet mellan jämställdhet mellan könen och ökad välfärd. Om kvinnor ges en chans att delta helt i det sociala och ekonomiska livet skall de få bättre möjlighet att dra sig själva och sina samhällen ur fattigdomen. Enligt min åsikt och med visst ansvar på detta område är det obegripligt att ha en hållbar modell för ekonomisk tillväxt som inte har könsfrågor som en hjärtesak.

I dokumentet bekräftas på nytt den stora betydelsen av utbildning som ett medel att ge flickor och kvinnor möjligheter. Där hänvisas också till behovet av en rättvis fördelning av arbete mellan män och kvinnor, däribland hushållsarbetet, och av åtgärder för att göra det lättare att kunna förena arbetsliv med familjeplikter. Där sägs också något om metoder – med andra ord hur man skall se till att dessa bra intentioner genomförs i praktiken. På Europeiska unionens begäran fastslås i dokumentet vikten av att införa resultatmätningar och lägesrapporter. Slutligen välkomnar vi hänvisningen till männens roll för att skapa större jämställdhet mellan könen för de har även klart ett betydande ansvar.

Unionen är bättre rustad än någonsin att lyckas med sina åtaganden från Peking med sin fastare ståndpunkt om mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen och diskriminering. Med Amsterdamfördraget har unionen en större ram för att genomföra handlingsplattformen från Peking. Jag hoppas att ingen skall tvivla på kommissionens beslutsamhet att göra exakt det. Arbetet leds naturligtvis av min kollega, kommissionär Diamantopoulou, men det är ett arbete i vilket vi alla kommissionärer önskar bli helt engagerade.

  Smet (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag tackar kommissionen, ordförandeskapet och alla mina kolleger för det utmärkta samarbete som vi haft och som påverkat konferensen mycket starkt. Konferensen har visat att framsteg verkligen gjorts de senaste åren. Det har gjorts framsteg på flera områden. Jag nämner ett par: kvinnor deltar i fredsförhandlingar, det har gjorts framsteg vad gäller kvinnors hälsoproblem, sysselsättningen för kvinnor har gått framåt i flera länder och våldet mot kvinnor har kommit upp på dagordningen i ett antal länder. Vi kan alltså ställa upp en lista med områden där det gjorts framsteg, men nya problem har naturligtvis dykt upp.

Jag tänker på aidsproblemet hos kvinnor, i vissa afrikanska städer har upp till 40 procent av de gravida kvinnorna aids. Jag tänker på problemet med kvinnohandel, våldtäkter av kvinnor vid väpnade konflikter, och så vidare. Följden av det är att Peking + 5 inte endast kan inskränkas till de framsteg som gjorts med avseende på de beslut som fattades i Peking. Peking + 5 måste också föra in ett antal nya punkter i texten. Det har skett, det har det jobbats hårt för.

Inom Europeiska unionen tror jag, fru ordförande, herr kommissionär, att vi har tre uppgifter. För det första måste vi som EU fortsätta fungera som en motor för medlemsstaterna. Vi har i hög utsträckning varit det tidigare och vi måste vara det även i fortsättningen. Det femte åtgärdsprogrammet och de finansiella medel som anslås för det kommer att vara beviset för att Europeiska kommissionen menar allvar med tillämpningen av Pekingplattformen de kommande åren.

Det är dock inte endast med avseende på våra egna medlemsstater som vi har en funktion att fylla. Vi har även en uppgift gentemot kandidatländerna, de som vi EU-parlamentsledamöter sammanförde i New York. Vi har föreslagit att fortsätta samarbetet med dem och bett kommissionen att den i den screening den gör i samband med gemenskapens regelverk, även granskar framstegen i samband med Pekingplattformen.

Vi har också en funktion med avseende på tredje länder. Det är fruktansvärt att höra om kvinnornas problem i tredje land. Problemen med könsstympningar, problemen med mord på grund av att kvinnor varit otrogna eller haft ett förhållande före äktenskapet och allt sådant. Det är den mest fruktansvärda form av våld mot kvinnor som finns. Jag tycker att i det bistånd som Europeiska unionen ger till tredje land så måste den absolut också ställa villkor vad gäller vad dessa tredje länder gör för att lösa kvinnornas problem.

Avslutningsvis, jag är katolik men en vidsynt katolik. Jag tyckte det var fruktansvärt att den kyrka jag tillhör associerade sig med de mest fundamentalistiska grupper som finns i samhället. Det tyckte jag var fruktansvärt, främst eftersom min kyrka ger kvinnor så få chanser i sin egen struktur.

(Applåder)

  Gröner (PSE). – (DE) Herr talman! Europeiska unionen förde i New York kvinnors rättigheter ett steg framåt i hela världen. Det var hårda förhandlingar. Därför skall det portugisiska ordförandeskapet ha ett särskilt tack som inte bara talade för de femton medlemsländerna, utan även för de associerade länderna med undantag för Polen, liksom kommissionen och kommissionären med sina förhandlare som också samarbetade med parlamentsdelegationen på ett förebildligt sätt. Detta hör inte till vanligheterna, därför ett särskilt tack även för detta. Även det givande samarbetet med de oberoende organisationerna förstärkte Europeiska unionens ställning. Enhälligheten gjorde att vi kunde stå som ledare för åsikterna i de progressiva länderna och hjälpte oss att göra ett signifikant framsteg på de tolv kritiska områdena.

Inte vid någon tidpunkt gick Europeiska unionen med på att urvattna handlingsplattformen från Peking. Därför är det naturligtvis beklagligt att vi inte fick avgörande framgångar överallt, att det tydliga språket i artikel 13 rörande icke-diskriminering och sexuella rättigheter inte återfinns i slutdokumenten från New York. Detta skall tillskrivas de fundamentalistiska staterna – detta har redan nämnts – Iran, Irak, Libyen, Sudan och just också Vatikanstaten.

Det får dock inte förvränga synen på oss att det faktiskt gick framåt med kvinnors rättigheter i New York, att vi har nått påtagliga framgångar på nämnda områden. Helt konkret har vi nu åtgärder i många stater mot denna grymma praxis av könsstympning, frågan om hiv/aids har tagits upp, kvinnans hittills uteblivna roll i fredsprocessen har tematiserats. Kampen mot våld har kommit upp på dagordningen över hela världen. Tillgången till kapital, männens roll – mycket viktigt, även här skulle vi önska att fler män deltog i processen – måste föras fram.

Våra handlingar, vårt betänkande, hade vi liggande som officiellt FN-dokument i New York, även det en stor framgång. Nu tror jag att parlamentets resolutioner och våra framsteg i Europeiska unionen, parlamentets framsteg, är tillgängliga för alla länder. Vi blev ju faktiskt mycket framgångsrika med initiativet att bjuda in parlamentarikerna två gånger och har skyndat på förverkligandet av åtgärdsplattformen.

Tillsammans med våra partner i de associerade länderna har vi klart och tydligt dragit slutsatsen att vi måste ha ett närmare samarbete för att föra fram frågan om kvinnors rättigheter. Om två år vill vi ha en konferens med parlamentarikerna för att granska Peking. Vi insisterar på att hålla en ny världskvinnokonferens efter fem år, vilken skall föra processen vidare. Vi måste gemensamt anstränga oss till det yttersta för att frågan gender mainstreaming, lika möjligheter för män och kvinnor, skall stanna kvar på den världspolitiska dagordningen. Det ligger i vårt intresse att kämpa för detta. Jag tror, och det är min högst personliga åsikt, att det också ligger i vårt intresse att kämpa för att så skall ske i Östeuropa.

(Applåder)

  Sanders-Ten Holte (ELDR). – (NL) Herr talman, herr kommissionär! Jag skall börja med att konstatera att jag är glad åt resultaten från Förenta nationernas extra sammanträde om "Kvinnor 2000: jämlik behandling av män och kvinnor, utveckling och fred". Jag tror att den här fortsättningen på Peking+ 5 för att diskutera genomförandet av handlingsplanerna inte minst kommit till stånd tack vare de icke-statliga organisationernas insatser men också Europaparlamentets, som företräddes av fem starka kvinnor, och naturligtvis Europeiska kommissionens, som genom Diamontopoulou har engagerat sig starkt för den här konferensen. Det har gjorts framsteg. Det får jag väl säga. Det har också föregående talare sagt. Fördelning av vårdnad tycker jag är viktigt, åtgärder mot kvinnohandel och empowerment av kvinnor. Jag är glad att de deltagande länderna fortfarande skriver under Pekingförklaringen och handlingsplanen. Det är dock synd att endast åtta länder i världen lyckats uppfylla de grundläggande skyldigheterna i denna med avseende på jämlikhet i undervisning, betalt arbete och en minimirepresentation på 30 % i nationella parlament. Jag är naturligtvis glad åt att Nederländerna hör dit, även om jag själv inte är helt nöjd med jämlikhetspolitiken, eller snarare sagt bristen på sådan, men även åt att Tyskland, de nordiska länderna och Sydafrika hör dit.

Tillbaka till Europa nu. Det är verkligen oroväckande, tycker jag, att just kandidatländerna gått bakåt i fråga om antalet kvinnliga arbetstagare och antalet flickor som skrivs in i skolan. Jag tror att vi i Europaparlamentet måste ägna stor uppmärksamhet åt det. Undervisning är inte bara det bästa sättet att åstadkomma jämlikhet mellan man och kvinna, det är också det snabbaste sättet och det enda sättet om vi vill se till att våra barn och barnbarn inte fortfarande måste debattera om den här problematiken.

Vi borde uppmana anslutningsländerna att åstadkomma förbättringar på det här området. En annan sak som jag vill ta upp är motståndet från de islamitiska och asiatiska länderna vad gäller kvinnors rättigheter, varvid de åberopar sharia. Jag tycker det är skamligt att vi kvinnor inte kan slå våra händer ihop över hela världen. Jag ber er ägna uppmärksamhet åt det. Det är inte bara de islamitiska och de asiatiska länderna utan även Polen till exempel.

Slutligen skulle jag vilja fråga er, jag saknar nämligen hårda fakta om tillståndet i anslutningsländerna, om det är möjligt att göra analyser av status quo i kandidatländerna, helst så snabbt som möjligt så att vi också kan fastställa om det sker förbättringar. Till sist vill jag att främst icke-statliga organisationer skall tillåtas spela en viktig roll. Det är nämligen de som främjar medvetandegörandet och det måste inte ske endast hos kvinnor utan även bland män. De måste engageras i den processen.

Avslutningsvis handlar det om hela samhällets politiska vilja att engagera sig för en sak som har att göra med demokrati, mänskliga rättigheter och som sträcker sig över alla kulturer och religioner.

  Hautala (Verts/ALE). – (FI) Herr talman! I jämställdhetens namn tänker jag nu ändå inte kräva en extra minut, utan jag försöker hålla mig inom två minuter. Jag instämmer med dem som nyss sade att man vid sammanträdet i New York verkligen gick framåt i många frågor. Kvinnors mänskliga rättigheter, kvinnohandel, våldet mot kvinnor, kvinnors ekonomiska rättigheter, medborgarsamhällets ställning, allt detta är frågor där vi kan vara glada över de framsteg som gjorts. Man måste tacka Europeiska unionen för ett mycket målmedvetet agerande. Vi var ju där i egenskap av observatörer, men förhoppningsvis inverkade vi även på förhandlingarnas gång – åtminstone i någon mån.

Jag var särskilt glad över att alla medlemsstater och nästan alla kandidatländer förhandlade tillsammans under Portugals ledning. Detta ger oss ett löfte om att vi även inom Europeiska unionen skall kunna förstärka jämställdhetslagstiftningen. Själv minns jag inte att jag någonsin sett ett så enigt agerande, och detta skall ordföranden och förstås även kommissionen ha tack för. Det enda undantaget bland kandidatländerna utgjordes av Polen som verkligen inte ville stödja stärkandet av kvinnors rättigheter på samma sätt som Europeiska unionens medlemsstater och de andra kandidatländerna. Jag skulle också vädja till kommissionär Patten att man vid utvidgningsförhandlingarna på allvar tar upp att även Polen skall följa Europeiska unionens jämställdhetslagstiftning och erkänna kvinnors rättigheter. Även i samarbetet med Medelhavsländerna måste vi enligt min mening i högre grad än hittills fästa uppmärksamhet på kvinnors rättigheter, eftersom det just där sker grova kränkningar av kvinnors mänskliga rättigheter.

Jag tror att den här konferensen har gett hopp åt alla de miljontals kvinnor som saknar grundläggande mänskliga rättigheter, och vi behöver en uppföljningskonferens om fem år.

(Applåder)

  Eriksson (GUE/NGL). – Herr talman! Jag skulle vilja tacka ordförandeskapet. Jag har inte deltagit direkt i New York, men de rapporter som jag har hört därifrån, från deltagare och på annat sätt, har verkligen lovprisat Europeiska unionen som just en motor att vara progressiv.

Jag tycker att vi glädjande nog kan konstatera genomslaget för platform for action från Peking. Är det någonting som verkligen har vilat på en mycket säker grund, är det just denna antagna plattform. Det såg vi nu i utvärderingen med alla aktiva kvinnor världen runt som inte bara arbetar i smått, utan väldigt stort, när det gäller t.ex. våld mot kvinnor.

Jag skulle också vilja tacka Smet. Jag tillhör inte någon kyrka och kommer från ett land som nu också har skilt kyrkan från staten. Jag vill tacka alla aktiva katoliker som tar avstånd från Vatikanstaten, som beter sig som den gör. Om vi inte kan komma i dialog med Vatikanstaten framöver, måste vi nog ifrågasätta vilken grund den står på.

  Varaut (UEN). – (FR) Herr talman! Jag inleder mitt inlägg med att vända mig mot parlamentets bänkar och jag skulle vilja uppmana en del ledamöter att oroa sig över den obetydliga uppmärksamhet som våra manliga kolleger ägnar åt kvinnors rättigheter i denna församling där jag räknar till trettio kvinnor på fem män. Utifrån detta beräknade påpekande undrar jag om vi verkligen har befogenhet att ge läxor i New York till de ena och de andra och mycket bestämt försvara kvinnors rättigheter. Efter denna nästan konsensuella inledning kommer jag att säga saker som kanske mindre kommer att behaga våra närvarande kolleger.

Debatternas förlopp i New York verkar orsaka två problem: det ena gäller saken och det andra gäller formen. Två problem för en EU-delegation det är ganska rimligt, men de är väsentliga. Det första problemet är delegationernas tendens att tala på parlamentets vägnar. Måste vi påminna om att man emellertid inte talar på en lagstiftande församlings vägnar utan på en verkställande församlings vägnar! Den lagstiftande församlingen uttrycker sig nämligen bara genom omröstning och det finns inte någon ledamot i församlingen som har rätt att tala på dess vägnar: ledamöterna har bara rätt att tala i eget namn och de är bara protokollära delegater.

Denna svekligt agerande grupp från kammaren talade i New York på en extremistisk minoritetsgrupps vägnar, en grupp som gör anspråk på att införa en malthusiansk politik. Ett konkret hot uttalades av våra så kallade företrädare mot det fria, suveräna landet Polen. Hotet framfördes via förolämpningar.

Det var ett hot, såsom det påmindes om för en stund sedan, eftersom det sades till den polska ministern att om han inte fogade sig i Europaparlamentets så kallade delegaters vilja skulle anslutningsprocessen bromsas. Ni förstår ju att för ett land som Polen är det fruktansvärt att tvingas till anpassning av Amsterdampaktens styrkor.

Det var en förolämpning eftersom den polska ministern jämfördes med en ayatollah under förevändning att han försvarade familjen och avvisning av en malthusiansk politik.

Herr talman, avslutningsvis måste vi än en gång påminna om att anslutningen till Europeiska unionen är beroende av att kriterier i fördraget och en överensstämmande åsikt i parlamentet följs, men inte av personliga passioner hos vissa valda ledamöter.

  Avilés Perea (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru minister herr kommissionär! Förenta nationernas generalförsamling har återigen gett oss en anledning att visa på de framsteg som skett sedan Pekingkonferensen för fem år sedan, samt de problem som fortsätter och som måste lösas.

Utbildning är fortfarande det mest effektiva instrumentet för att uppnå att kvinnor fritt skall kunna använda sig av sina rättigheter och för att möjliggöra en större tillgänglighet till ansvarsfulla poster, såväl i arbetslivet som i det offentliga livet.

Man har ansett att kunskap om de nya teknikerna är av stor vikt för att till fullo delta i det framtida samhället. Vikten av kommunikationsmedlen är enorm för att kvinnor skall kunna göra sin röst hörd, för att överföra en bild utan stereotyper som är bunden till samhället och för att söka efter lösningar på de dagliga problemen.

Kvinnors hälsa är ett av de prioriterade områdena i mötets slutdokument. Speciell vikt lades vid utbredningen av aids, särskilt i vissa områden på jorden, vilken i synnerhet drabbar kvinnor och som kräver speciella förebyggande åtgärder och behandling.

Att utplåna våldet mot kvinnor i hemmet, som skall anses som ett allmänt ärende, och således falla under nationella lagstiftningar är ett av målen. Det våld som drabbar kvinnor och flickor skall vara straffbart i lag, vilket innebär reformer i lagstiftningen i de länder där det fortfarande inte anses vara ett brott.

Den fattigdom som i synnerhet drabbar kvinnor bör utplånas. I detta syfte skall de länder som undertecknat avtalet anslå 0,7 % av bruttonationalprodukten till utvecklingsprogram som eliminerar den s.k. feminiseringen av fattigdomen.

Globaliseringen har gett upphov till nya problem som särskilt drabbar kvinnor, som människohandeln, prostitution och droghandeln. Mot dessa bör man kämpa så att kvinnor kan få ett värdigt och fritt liv under jämlika förhållanden.

Alla dessa mål bör nås under de närmaste åren och för att garantera att de uppfylls begär vi ett nytt möte under de närmast fem åren.

Kommissionens femte jämställdhetsprogram bör tjäna till att främja kvinnor, eliminera ännu befintliga ojämlikheter och integrera genuspolitiken i alla gemenskapsprogram.

Mötet har varit av en oerhörd betydelse för utvecklingen av kvinnors situation överallt på planeten. Europeiska unionens ställning, med en bättre utveckling och således bättre förhållanden för kvinnor, bör inte leda till att vi glömmer andra kvinnors situation i andra områden, där de dagliga svårigheterna är sammanlänkade med näringsbrist, extrem fattigdom och total avsaknad av respekt för deras grundläggande rättigheter.

  Theorin (PSE). – Herr talman! Jag vill tacka ministerrådet och kommissionen för deras respektive inlägg. Kvinnokonferensen i FN i New York var farligt nära ett misslyckande. En mindre grupp av katolska och muslimska fundamentalistiska länder hade en tydlig föresats att försämra de framgångar som världens kvinnor åstadkom i Peking för fem år sedan.

De frågor som främst skapade problem var kvinnors rätt till sexualundervisning, fri abort och säker sex för att skydda sig mot hiv och aids. Dessa frågor förenade vissa muslimska och katolska länder alltifrån Sudan, Iran och Libyen till Vatikanen, Nicaragua och Polen, som var drivande i kampen mot dessa rättigheter. Några länder försökte få bort skrivningar om regeringarnas ansvar att skydda kvinnor från olika former av våld. Trots att vi i förra veckan riskerade att vrida tillbaka klockan, enades man till slut om ett slutdokument som både blickar framåt mot framstegen från kvinnokonferensen i Peking och samtidigt markerar färdvägen mot ökad jämställdhet i framtiden.

Jag vill gärna säga att ordförandeskapet i EU, inte minst minister De Belém Roseira, bidrog aktivt till ett lyckat slutresultat, vilket vi tackar henne för. Slutdokumentet gör vissa framsteg. Hedersmord och påtvingade äktenskap nämns för första gången i ett enigt internationellt dokument. Skrivningarna har stärkts vad gäller våldtäkter inom äktenskapet, äganderätt och rätt att ärva samt rätten till asyl på grund av genusbaserad förföljelse. Kvinnors rätt till lika deltagande i makroekonomiskt beslutsfattande liksom kvotering för att öka kvinnors deltagande i politiska partier och parlament tas också upp.

Den resolution som vi skall rösta om kräver att EU:s institutioner, medlemsländer och kandidatländer aktivt arbetar för att göra slutdokumentet från Peking+5 till verklighet. Det är inte minst viktigt att alla kandidatländer, inklusive Polen, förbinder sig att följa EU:s politik för kvinnors rättigheter. Det som nu krävs är ekonomiska medel för att förverkliga besluten samt kontrollinstrument för att övervaka genomförandet.

  Morgantini (GUE/NGL). – (IT) Herr talman! Konferensen Peking +5 har egentligen inte gjort några framsteg att tala om i förhållande till det som fastslogs i plattformen från Peking 1995.

Kvinnornas väg till lika möjligheter och bekräftande av skillnaderna är fortfarande lång och verkligen fylld med farliga passager. Det såg man i New York i den attack som muslimska fundamentalister gjorde på det som under dessa år har utgjort kvinnornas krav: stopp för våldet och våldtäkterna i hemmen, hedersbrotten och könsstympningen. Men man måste helt klart också uppskatta – som för övrigt också kommissionär Patten sade – det faktum att konferensen totalt sett bekräftade och konsoliderade att kvinnornas rättigheter är mänskliga rättigheter.

Men det var dock om de sexuella rättigheterna, mödravården och kvinnans rätt till självbestämmande som det faktiskt bildades en helig allians – densamma som vi såg redan i Peking – mellan kristna och muslimska fundamentalister: Vatikanen, Polen, Nicaragua och många av de muslimska länderna.

Dessutom tycker jag att mainstreaming och empowerment konsoliderades vid denna konferens, liksom kampen mot fattigdomen och människohandeln. Det saknades dock konkreta och kontrollerbara mål, till exempel vad gäller behovet av ett större antal kvinnor i institutionerna, men också projekt mot fattigdomen. Det gläder mig att Europa spelade en positiv roll också för att upprätta förbindelser med andra länder och till de icke-statliga organisationerna.

  Izquierdo Rojo (PSE). – (ES) Herr talman! Den så positiva balans vi i dag gör avseende mötet i New York får inte få oss att glömma att det funnits stora brister och stor skenhelighet, som vi t.o.m. ser i Europeiska unionen och som får mig att vilja fördubbla mina ansträngningar från och med nu. Man t.ex. se det som en uppmaning till rådet, inom området för lönediskriminering. Där har det visat sig att för samma arbete som män gör får kvinnor 50 och t.o.m. 80 procent mindre. Det står det inte i våra lagar. Trots det verkar det som om Europeiska unionen medger det. Jag frågar mig om inte det portugisiska ordförandeskapet skulle kunna utfärda en rekommendation i denna riktning innan dess mandattid går ut. Herr Patten, jag tyckte också att det var oerhört viktigt på mötet i New York att då man talade om politiken avseende mikrokrediter, dvs. lån som ges till vissa kvinnor för att de skall kunna vara finansiellt autonoma, så erkände länderna att dessa program med mikrokrediter hade varit oerhört framgångsrika.

Med utgångspunkt i denna så positiva balans undrar jag varför inte den Europeiska unionen sätter igång dessa program så att kvinnor utan resurser i Europeiska unionen också skall få tillgång till dessa politikområden. Svara mig herr Patten.

Herr talman! Europaparlamentets delegation gjorde ett bra jobb inför de länder som är kandidater i utvidgningen. Vårt arbete har varit mycket nyttigt på så sätt. Jag har mina betänkligheter naturligtvis när det gäller Polen, men just därför att parlamentets delegation spelade en mycket viktig roll. Herr Varaut, ni har helt fel information, ni har gjort er till åtlöje. Ni har inte varit i New York, vilket jag har. Den information ni har tillgång till är inte rätt, den är inte ens sann. Ert inlägg är mycket olyckligt eftersom det är lögn. Jag måste motsäga det ni sagt eftersom inget av det håller sig till vad som är sant.

  Ghilardotti (PSE). – (IT) Herr talman! Även jag skulle vilja tacka det portugisiska ordförandeskapet, särskilt minister Maria de Belém, och kommissionen företrädd av kommissionär Diamantopoulou, för den ledning och samordning de har bestått både under förberedelsearbetet och under själva konferensen, vilket gjorde det möjligt för Europeiska unionen att just spela en betydande roll för slutdokumentets utformning.

Många har redan sagt det: av FN:s arbete, av arbetet i New York framgick det klart att vissa framsteg har gjorts sedan Peking. En syn på kvinnor som inte längre och inte bara svaga varelser som behöver beskyddas utan som huvudrollsinnehavare när det gäller att omvandla samhället och väsentliga resurser i det. Behovet att fortsätta kämpa mot all diskriminering som fortfarande i hög grad finns kvar i världen på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion, ålder, handikapp eller sexuell läggning framkom tydligt.

Det har visat sig nödvändigt att regeringarna gör precisa åtaganden för att integrera ett sådant synsätt i all sin politik: från arbetsmarknad till utveckling, till socialpolitik och kampen mot våldet. Det har visat sig nödvändigt att fortsätta att intensifiera dialogen och samarbetet med de fristående kvinnoorganisationerna i det civila samhället, inom politiken och inom institutionerna.

Det återstår ett antal utmaningar som berör de nationella och internationella nivåerna och Europeiska unionen, även dess politik för samarbete för utveckling. Vad denna beträffar skulle jag vilja fästa kommissionär Pattens uppmärksamhet på just den ouppmärksamhet kommissionen ibland visar när det gäller att bevilja projekt som handlar om samarbete för utveckling med Medelhavsländerna där kvinnor är inblandade.

Fattigdomen har ett kvinnligt ansikte. Det fordras alltså att man sätter en tydlig politik för kampen mot kvinnors sociala utslagning, för att värdesätta deras roll som aktiva i den politiska omvandlingen och den ekonomiska utvecklingen i centrum. För att globaliseringen skall ge utrymme för nya möjligheter fordras att mänskliga rättigheter för alla, jämställdhet och lika möjligheter globaliseras.

Utvecklingen måste ses som ett projekt för att bygga ut de friheter som alla människor skall åtnjuta. Därför måste vi och de internationella organisationerna prioritera att rättigheterna erkänns utan någon som helst diskriminering.

  Swiebel (PSE). – (NL) Herr talman! Den internationella kvinnokonferens som hölls för fem år sedan innebar då ett genombrott i det världsomspännande erkännandet av kvinnors rättigheter som människorättsautonomi och empowerment. Mot den bakgrunden väcker den FN-konferens som hölls i New York förra veckan blandade känslor. Å ena sidan bekräftades regeringarnas ansvar att garantera lika rättigheter för kvinnor och föra en bra jämställdhetspolitik och har det, vilket många fruktade, inte tagits några steg bakåt. Å andra sidan kunde man inte heller nu komma fram till någon överenskommelse för känsliga frågor som inte kunde lösas i Peking, erkännande av kvinnors självbestämmanderätt i sitt personliga liv, bland annat deras fria val avseende graviditet och sexuellt beteende eller sexuella preferenser. Det är en allvarlig besvikelse. Verklig jämlikhet och frihet för kvinnor är endast möjlig om alla valmöjligheter står öppna för dem och de inte förehålls den traditionella familjebilden som allena saliggörande. Motståndet från regeringar, diplomater och tjänstemän, så som det visade sig förra veckan, är verkligen en reträttstrid. En revolution kan man inte stoppa med sluga ordlekar och bakdörrar. Striden går vidare.

Den verkliga inspiration som jag fick förra veckan i New York ligger i kraften i den internationella kvinnorörelsen, vilken i motsats till vad många tror är långt ifrån eftersatt och är mycket levande och även bärs upp av en ny generation unga kvinnor som engagerar sig för diverse frågor med kunskap och med kraft.

Företrädarna från Europeiska unionen och medlemsstaterna engagerade sig på konferensen med stor delaktighet för frågan om sexuell självbestämmanderätt för kvinnor och icke-diskrimineringsprincipen i enlighet med artikel 13. Att det inte lyckades få med det i slutdokumentet kan inte de ställas till svars för. Vad som dock får förväntas av rådet och kommissionen är att de omsätter ord i handling i eget hus. Att de som komplement till det vi fick förra veckan, reparationslagstiftningen om lika behandling i arbets- och yrkesliv, kommer med ny kompletterande lagstiftning för att motarbeta könsdiskrimineringen över hela samhällslivets bredd. Artikel 13 ger möjlighet till det och konferensen Peking +5 ger det i uppdrag.

En europeisk union som på internationella konferenser ställer sig bakom vackra ord om utrotning av könsdiskrimineringen borde dock göra allvar av att utarbeta effektiva politiska instrument som kan förverkliga det målet på unionsnivå.

⁂

  Khanbhai (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Om en ordningsfråga. Många vänner och kvinnor som är kolleger i detta parlament har just påpekat att mitt namn finns bland dem som undertecknade att de är emot kvinnors rättigheter. Jag vill få fört till protokollet att jag är inte emot kvinnors rättigheter. Jag har alltid stött kvinnors rättigheter. Det måste vara ett misstag. Ibland kommer kolleger med framställningar från delegationer och vi undertecknar dem. Jag är ledsen för detta.

  Talmannen. – Detta är ingen ordningsfråga, Khanbhai. Ni talade om en fråga som ingen har tagit upp: ingen har under debatten nämnt varken ert namn eller någon lista med fördömda och onda. Jag vet verkligen inte vad ni syftar på.

⁂

  Torres Marques (PSE). – (PT) Fru minister, herr kommissionär, kära kolleger! Jag hoppas ni förstår den stolthet jag känner som portugisiska inför det allmänna erkännandet av det portugisiska ordförandeskapets utmärkta agerande när det gäller kvinnors lika rättigheter under detta halvår och särskilt när det handlar om FN:s sammanträde "Peking+5".

De konferenser som har genomförts om våld mot kvinnor, kvinnohandel och kombination av yrkesliv och familjeliv, till vilka kan läggas FN:s sammanträde "Peking+5", är tydliga exempel på det portugisiska ordförandeskapets engagemang i denna fråga. De som deltog i FN förra veckan, vilket jag hade tillfälle att göra, kunde direkt vid ankomsten konstatera att bara 1/3 av slutdokumentet hade antagits. Svårigheterna var enorma, men jag menar att den roll ordförandeskapet och kommissionen spelade, liksom engagemanget hos de kolleger från Europaparlamentet som var där plus kollegerna kandidatländerna, förutom Polen, ledde fram till att slutdokumentet blev ett steg framåt och att det hamnade mycket närmare våra ambitioner än i inledningen av våra arbeten.

Jag vill avsluta med att säga att Europeiska unionen har en avgörande roll att spela här. Vi måste gå i spetsen för att försvara kvinnornas rättigheter, vi måste fortsätta i denna riktning: den resolution som Europaparlamentet antog uppskattades oerhört mycket i FN. Jag vill slutligen tacka ministern – som jag vet har arbetat oupphörligen sedan i måndags förra veckan med frågor som gäller kvinnor i USA och i Kanada – för att hon har kommit direkt från Kanada till Strasbourg för att inte missa detta möte som är så betydelsefullt för oss.

  Maria de Belém Roseira, rådet. – (PT) Herr talman! Jag vill tacka för alla berömmande ord som har riktats till ordförandeskapet och dess arbeten, men jag vill också mycket uppriktigt och tacksamt säga att detta arbete bara kunde bedrivas genom att vi alla samarbetade – ordförandeskapet, kommissionen, Europaparlamentet och frivilligorganisationer – och genom att de bilaterala kontakter vi upprätthöll och utvecklade allihop, vilket alltså fördubblade effektiviteten, var avgörande för arbetenas slutresultat. Därför vill jag också tacka alla.

Jag vill för det andra säga att när jag talade, gjorde jag givetvis det för Europeiska unionens alla medlemsstaters räkning och för kandidatländerna, förutom Polen. Jag vill säga att i kontakterna med Polen stod det mycket klart att anslutningen inte kan genomföras eftersom kvinnornas rättigheter inte erkänns. Europeiska unionen kunde inte ha någon annan inställning i en fråga av denna karaktär: kvinnor kan inte längre acceptera att deras grundläggande rättigheter används som en politisk bytesvara.

Jag skulle för det tredje vilja säga att Europa måste fortsätta att vara en motor i dessa frågor. Vi bör också göra det genom det samarbete som finns och bör finnas, främst med länder som är likeminded och några av dem, till exempel Kanada, som ansluter sig helt till ordförandeskapets statement vilket fastställdes i slutet av det extra sammanträdet. Vi måste utnyttja alla dessa potentialer. Denna utveckling bör också uppnås genom benchmarking och genom att utnyttja slutsatserna från det extra toppmötet i Lissabon, vilka slår fast att det i Europa inte kan ske någon ekonomisk utveckling utan social sammanhållning. Europeiska unionen kan således i viss mån utveckla och exportera dessa instrument för utvärdering, mätning och utbyte av goda erfarenheter som gör det möjligt att göra verkliga framsteg.

Jag nämnde också det portugisiska ordförandeskapets arbete i Europeiska unionen när det gäller diskriminering. Portugal har också haft glädjen att få se en resolution gå igenom, under det senaste mötet med social- och arbetsmarknadsministrarna, angående kombinationen av privatliv och familjeliv. Den ständiga diskriminering kvinnor utsätts för när det gäller den tid som ägnas familjelivet ger anledning att granska de, ur företagarnas synpunkt, objektiva skäl som finns att lönemässigt diskriminera kvinnor. Vi genomförde alltså, som jag ser det, de krav vi hade på oss.

Avslutningsvis skulle jag vilja tacka för talmannens och hela kammarens välvilja, för alla omnämnanden som har gjorts och för kommissionens stöd. Det portugisiska ordförandeskapet som strax är över, vill uttrycka sina förhoppningar om att de kommande ordförandeskapen, det franska och det svenska, kan fördjupa allt det arbete vi har lyckats genomföra och skapa en ny ram för att förverkliga kvinnornas rättigheter.

  Talmannen. – Tack, fru rådsordförande, det är också allas vår förhoppning.

Jag förklarar debatten avslutad.

Jag meddelar att jag har mottagit fyra förslag till resolutioner i enlighet med artikel 37. 2 i arbetsordningen. ⁽¹⁾

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

⁂

  Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman, efter inlägget av min kollega som har plats nummer 662 här i parlamentet bad jag att få ordet för en ordningsfråga, eftersom denna kollega uppenbarligen har fallit offer för en felaktig information eller ett missförstånd.

De europeiska parlamentsledamöter som var närvarande i New York inom ramen för Europeiska unionens delegation som förfogade över 15 observatörsplatser hade officiellt inte rätt att ta ordet, eftersom det enligt gällande förfarande i FN för extra generalförsamlingar var det portugisiska ordförandeskapet som talade på Europeiska unionens vägnar. Kommissionsledamoten fick möjlighet att hålla ett tal i plenarförsamlingen. Till och med i arbetsgrupperna hade vi inte rätt att ta ordet, vilket alltid gavs åt det portugisiska ordförandeskapet.

Kritisera således inte de parlamentsledamöter som var närvarande i New York. Vi talade i varje fall inte officiellt och ännu mindre på parlamentets vägnar, men vi hade nyttiga diskussioner med kommissionen och rådet, med parlamentsledamöter från medlemsstaterna och associerade länder, vilket gjorde det möjligt för oss att jämföra våra åsikter. Det vi försvarade på sammanträdena var de ståndpunkter som parlamentet godkände inom ramen för betänkandet av Smet och Gröner och ingenting annat.

Herr talman, Polen attackerades kraftigt, följaktligen vill jag säga att vi noterade att Polen antar gemenskapens regelverk. Om Polen säger att det är ett fritt land...

(Talmannen avbröt talaren.)

Jag vill ändå förklara för er att det är min kollega som har anklagat oss, herr talman. Det är min rätt att rätta till annars är vi inte ett parlament.

Ni kommer att få höra min röstförklaring i morgon, herr talman, eftersom ni tar ifrån mig ordet.

  Talmannen. – Fru Lulling! Vi har redan hört inlägg om Polen både från rådets ordförande och kommissionären. Ni talade i en ordningsfråga.

Även Izquierdo Rojo hade redan svarat Varaut om detta och följaktligen kunde inte ni, fru Lulling, utnyttja ert inlägg i en ordningsfråga för att diskutera detta. Naturligtvis har nu Varaut begärt replik till följd av personligt påhopp.

  Varaut (UEN). – (FR) Så är det, herr talman. Kort sagt jag är fullständigt överens om nödvändigheten att hålla en fullständig debatt i kammaren även om vi inte är överens. Sedan, efter att ha hört vad de flesta talare sade om Polenfrågan tvivlar jag inte på de ord som sagts i korridorerna och påtryckningar som jag fått rapport om och som gjorts mot en företrädare för detta fria land.

Jag har avslutningsvis hört mycket om Vatikanen, men jag ser att de jesuitiska resonemangen har trängt långt in i Europaparlamentet.

  Talmannen. – Ledamot Varaut, vi kan inte föra våra debatter på basis av vad som sägs i korridorerna: jag tycker inte det är en tillförlitlig informationskälla som alla har tillgång till på alla språk och samtidigt. Korridorerna finns till för förtroliga, informella samtal, inte officiella.

(1) se protokoll

8. Tunisien – Mänskliga rättigheter – Avtal EU-Tunisien

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande muntliga frågor:

- (B5-0477/00) av Wurtz för GUE/NGL-gruppen till rådet om situationen för de mänskliga rättigheterna i Tunisien

- (B5-0478/00) av Schori med flera för PSE-gruppen till rådet och (B5-0479/00) till kommissionen om Tunisien

- (B5-0480/00) av Van den Bos för ELDR-gruppen till rådet och (B5-0481/00) till kommissionen om avtalet EU-Tunisien

- (B5-0482/00) av Flautre med flera för Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen till rådet och (B5-0483/00) till kommissionen om förbindelserna EU-Tunisien

- (B5-0484/00) av Dupuis och Turco för TDI-gruppen till rådet och (B5-0485/00) till kommissionen om situationen i Tunisien

- (B5-486/00) av Queiró för UEN-gruppen till rådet om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Tunisien

- (B5-0530/00) av Salafranca Sánchez-Neyra och Hernández Mollar för PPE-DE-gruppen till rådet och (B5-0531/00) till kommissionen om Tunisien

  Boudjenah (GUE/NGL) . – (FR) Herr talman, först hälsar jag välkommen till Moncef Marzouhi, språkrör för den nationella kommittén för fri- och rättigheter i Tunisien, och till Khemmaïs Ksila från tunisiska förbundet för mänskliga rättigheter som befinner sig i kammaren.

Herr kommissionär, herr rådsordförande, vi har inte sparat på ansträngningarna med andra kolleger här för att denna debatt skulle hållas. Varför skall vi tala om Tunisien? Det handlar inte om inblandning, landets framtid tillhör det tunisiska folket. Det handlar om att öppna ögonen för den dolda verkligheten i Tunisien och ta det ansvar som åligger Europeiska unionen, som är förbunden med detta land genom ett associeringsavtal, nu undertecknat för fem år sedan.

Journalisten Taoufik Ben Briks hungerstrejk lyfte en del av slöjan vad gäller avsaknaden av pressfrihet, förföljelser mot dem som tänker på annat sätt än president Ben Alis regim. Nej, Tunisien är inte bara leendets land, som prisas i reklamen, med fyra miljoner europeiska turister som åker dit varje år. Tunisien är också förkämpar för mänskliga rättigheter, demokratiska kvinnor och övervakade trakasserade studenter som berövas telefon, pass och ibland till och med rätten att röra sig fritt på det tunisiska territoriet. En antagligen banal administrativ åtgärd omvandlas till en verklig politisk kamp. Det är vad som till exempel sker med förkämparna för RAID, den tunisiska avdelningen av ATTAC-rörelsen som just har fått auktorisationen vägrad för sammanslutningen och tre av dess ledamöter har varit i fängelse.

Tunisien, det är också ett rättsväsen som står under kontroll. Det är de politiska kämparna som man fängslar och torterar. Jag minns fortfarande den unge Nourredines lidande som jag mötte vid ett besök av fyra av oss i Tunis för en månad sedan. Nourredine hade torterats och fängslats i över tjugo månader för att ha organiserat en enkel strejk på universitetet.

Under de senaste veckorna har lyckligtvis flera frisläppanden uttalats och pass har återlämnats. Kort sagt jag skulle därmed vilja se en vilja från de tunisiska myndigheterna att ta hänsyn till demokratiska krav. Men för att verkliga steg framåt skall skönjas behövs det mer, mycket mer. Frisläppandet av ett hundratal åsiktsfångar som var instängda på outhärdliga villkor, legalisering av icke erkända organisationer, i synnerhet RAID och CNT, övergivandet av de rättsliga åtgärder som hänger över de tre ledarna i RAID vars rättegång skall hållas den 27 juni.

Vi får inte ge upp vårt stöd till dem som agerar för att avslöja polisstaten. Frihetslusten har för övrigt blivit så olidlig i en del människors öron att de till och med i Frankrike ibland våldsamt försöker förhindra allmänna möten om friheten i Tunisien – jag har själv bevittnat det för en vecka sedan nära Paris. Sådana gärningar till och med på europeiskt territorium är rent ut sagt oacceptabla.

Man måste konstatera att associeringsavtalet som innehåller en bestämmelse om att mänskliga rättigheter skall respekteras med suspensiv verkan respekteras inte för närvarande. Jag uppmanar mina kolleger att rösta om kompromissresolutionen och jag uppmanar livligt rådet och kommissionen att använda alla medel som anges i avtalet för att uppnå att demokratiska fri- och rättigheter respekteras genom att associera det civila samhället och vid behov förbereda till ett avbrott av detta avtal.

Den ekonomiska politik som avslutningsvis genomförs av den tunisiska regeringen som har den att tacka för att den framstår som en god elev i liberala experters ögon, ifrågasätts av olika samhällskrafter. Det partnerskap som föreslagits av Europeiska unionen, huvudsakligen grundat på frihandel, riskerar att till den grad öka de negativa återverkningarna på befolkningen att, såsom den parlamentariska delegationen för förbindelserna med Maghrebländerna påpekade, associeringsavtalet anses vara negativt av samtliga tunisiska organisationer såväl från den offentliga sektorn som från den privata sektorn.

Jag uppmanar följaktligen kommissionen att också se över Europeiska unionens Medelhavspolitik mot bakgrund av de ekonomiska och sociala konsekvenserna på ekonomin och sysselsättningen i Tunisien.

  Napoletano (PSE). – (IT) Herr talman, kommissionär Patten, minister Da Costa! Vi ger oss in i denna debatt och vi formulerade våra frågor till rådet och kommissionen i en anda av ansvarstagande för ett partnerskap med ett land, Tunisien, som vi anser vara avgörande för om hela Europa-Medelhavspolitiken skall lyckas. Tunisien är ju det första land med vilket Europeiska unionen har upprättat ett associeringsavtal inom ramen för den process som startades i Barcelona 1995.

Vi tycker att det är mycket viktigt att behålla och förstärka detta avtal och jag skall säga mycket tydligt att, vad oss anbelangar, ifrågasätts detta inte. Däremot är det sant att vi med intresse och delaktighet följer utvecklingen av situationen i Tunisien och uppskattar de positiva aspekterna av den, såsom de ekonomiska och sociala framstegen som vi inte förnekar, framför allt vad gäller situationen i regionen och den roll detta land spelar i det arabiska Maghrebområdet. Därmed inte sagt att vi tänker lägga oss i ett suveränt lands inre angelägenheter på något sätt. Den debatt som vi för här i dag är meningsfull om den tjänar till att från båda parters sida befästa de värderingar och de åtaganden vårt partnerskap medför.

Med samma rättframhet måste jag säga att situationen vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna i detta land bekymrar oss mycket, så mycket mer eftersom vi är övertygade om att det, mot bakgrund av den samhällsekonomiska och kulturella situationen, är möjligt att förbättra tryckfriheten, åsiktsfriheten, förenings- och rörelsefriheten, förhållandena i fängelserna och den självständiga rättsutövningen avsevärt i riktning mot en fullfjädrad rättsstat. Och i dag är stunden inne för att göra det.

Det är därför vi ber kommissionen och rådet att stödja denna process, även genom att mana på myndigheterna i detta land. Man får inte glömma att partnerskapspolitiken inte enbart syftar till att skapa ett område för frihandel och inte heller att partnerskapet inte endast är ett förhållande mellan regeringarna utan att det måste ha stöd och uppskattning från det civila samhället, från de fristående föreningar som ägnar sig åt arbetet för de mänskliga rättigheterna och kvinnors frihet och roll i samhället. I detta land lever och arbetar kvinnorna under stora uppoffringar, ofta till priset av obeskrivliga risker och lidanden.

Från vår sida måste vi visa att Europa-Medelhavspolitiken är en prioriterad fråga för hela unionen och att den inte grundar sig på egoismen hos den som vill erövra nya marknader för sina varor eller arbetskraft till låg kostnad för sina företag. Den grundar sig även på gemensamma värderingar, med respekt för kulturella, religiösa och språkliga skillnader, och på en politik som förmår bygga välstånd och säkerhet i hela Medelhavsområdet.

Med denna debatt vill vi i dag påminna oss själva och våra partners om allt detta.

  Van den Bos (ELDR). – (NL) Varför tiger Europa om de mänskliga rättigheterna i Tunisien? Är det på grund av stabiliteten och de ekonomiska framstegen i det semesterlandet? Kommer det sig av de politiska bindningarna med Frankrike eller de europeiska socialdemokraterna? Eller eftersom det visar sig konstruktivt i fredsprocessen i Mellanöstern? Eller ser vi Tunisien främst som en bastion mot en uppryckande muslimsk fundamentalism. President Ali tänker i alla fall bara på de religiösa fanatikerna. Han verkar vara besatt av dem. Den oron är snarare ett alibi än ett berättigande för människorättsläget i hans land. Inte bara de muslimska fundamentalisterna utan alla politiska motståndare tystas systematiskt ner. Tunisien kallar sig för en demokrati men i så fall en utan opposition, utan pressfrihet, utan rättvist rättsväsende men med tortyr och med eliminering av politiska fångar och deras familjemedlemmar. Tunisien har slutit ett associeringsavtal med Europeiska unionen, i vilket det står en tydlig klausul om mänskliga rättigheter. Det kan naturligtvis inte vara fråga om att president Ben Ali kräver rättigheterna i avtalet men undviker skyldigheterna i det. Om kränkningarna fortsätter måste genomförandet av avtalet tyvärr upphävas. Håller kommissionär Patten med mig om det?

Tunisien är det första partnerland i Medelhavsområdet som ett sådant associeringsavtal genomförts med. Med tanke på landets ekonomiska utveckling kan det fungera som en förebild i hela området, men i så fall måste det naturligtvis hålla de politiska måtten. Europeiska unionen kan inte tillåta den ena avtalsparten det som den vägrar den andra. Associeringsrådet måste därför med stort eftertryck sysselsätta sig med människorättsläget och utarbeta ett demokratiseringsprogram. Om Europeiska unionen fortsätter att tiga ännu längre så är den medansvarig för kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Tunisien.

  Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, jag upprepar våra välkomsthälsningar till Moncef, Marzouki och Khemais Ksila och därmed vill jag hylla den ihärdighet för att komma fram till oss, som de har kunnat visa prov på, för att klara av de hinder som de tunisiska myndigheterna har lagt på deras väg, de hinder som samtliga demokrater väl känner till som någon gång velat uttrycka sig fritt om sin situation.

Samt Sihen Ben Sedrine som förhindras att utöva sin yrkesverksamhet sedan man har satt försegling på hans bokförlag Aloès efter det att han mottagit journalisten Toufik Ben Brik. Fram till nu har han för övrigt fortfarande inte fått tillbaka sitt pass.

Efter gymnasieungdomarnas revolt gjorde Taoufik Ben Briks hungerstrejk det möjligt att slutligen visa för öppen dag på allmän plats det som de internationella människorättsorganisationerna och vissa tunisiska demokrater har sagt och skrivit sedan flera år tillbaka: repressions- och polisregimen använder sig av trakasserier, godtyckliga sanktioner, tortyr, fängslanden, värdighetskränkningar samt förbud att tala, skriva, fritt röra sig och slå sig samman för alla som ämnar leva fritt. Vem påstår för övrigt ännu i dag att det inte är sant eller att de inte visste?

Hellre än att tala om det tunisiska miraklet är det bättre att tala om den tunisiska hägringen. Vad betyder en ekonomisk prestation när den uppnås med järnhand och vinsten i första hand går till en klan? Vad är lovorden från internationella finansiella organ värda inför FN:s hårda kritik på grund av några fall av tortyr?

Att säga att demokrati och rättstaten är väsentliga och grundläggande för vår associering med Tunisien, det är att helt enkelt säga att utan demokrati kan man inte grunda någon verklig associering. Och alla som liksom jag verkar för ett stärkt partnerskap, en rättvis associering och ett hållbart samarbete möter en svår utmaning, i detta fall att ge demokratiskt innehåll till ett avtal som slutits med en regim som formellt säger ja till det, men i praktiken säger nej. För att göra det måste hela den tillgängliga rättsliga-institutitonella utrustningen användas – självklart inbegripet den som står i själva avtalet – för att fylla ut gapet mellan form och innehåll, ord och handling samt förklaringar och beslut. Att denna debatt hålls som vi har väntat på i flera år är i sig en framgång. För demokrater från båda länderna markerar den att strategin av hövliga, lika konfidentiella som föga effektiva, påtryckningar är utmattad.

Jag vi vill ha ett sammanträde med associeringsrådet, grundat på konstaterad överträdelse av genomförandet av artikel 2 i avtalet! Ja, vi vill inleda en ordnad och tvingande process som prickar av konkreta och kontrollerbara framsteg: upphörande av tortyr, återlämnande av pass och återupprättande av telefonlinjer kan och bör vara effektiva utan dröjsmål! Erkännande av sammanslutningar och oberoende politiska grupperingar såsom CNLT, RAD och Demokratiskt forum, respekterande av föreningsfrihet, rättsväsendets integritet och reform av presskodex måste finnas i en exakt tidsplan som följs. Ja, Europeiska unionen måste kunna stödja projekt som stärker det civila samhället och demokrati utan att vara utlämnad åt de tunisiska myndigheternas diktat! Ja, vi måste bredda dialogen till det tunisiska samhällets aktörer i deras mångfald och oberoende!

  Dupuis (TDI). – (FR) Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag tror att man bara kan vara ledsen. Vi har behövt fyra år för att få denna debatt, fyra år, eftersom den socialdemokratiska gruppen och Europeiska folkpartiets grupp har låst debatten i fyra år. Det är vårt parlaments verklighet när det gäller Tunisienfrågan.

Tunisienfrågan är oändligt ledsam på grund av vår attityd. Napoletano, Tunisienfrågan är inte en fråga om mänskliga rättigheter utan om demokrati och rättsstaten, medan vi än en gång föredrar för Tunisien säkerheten att ha en stark man, med risk för att ersätta honom med sonen när han dör, såsom vi gör i Syrien utan att säga någonting. Och vi sluter ögonen, för vi vill inte se att Tunisien som har det oändligt mycket bättre än grannländerna, Marocko och Algeriet, inte har tagit ett enda steg till uppbyggandet av en rättsstat under de senaste tolv åren sedan Ben Alis tillträde. Och trots att man stärker och till och med i vissa fall förbättrar, även om det i hög grad kan diskuteras, är inte det ekonomiska och sociala området en uppbyggnad av demokrati. Det är inte en uppbyggnad av rättsstaten, det garanterar ingenting, det ger bara garantier åt den despot som sitter vid makten.

Vad kan vi då göra? Vi har ett associeringsavtal som lades fram såsom ett modellavtal, medan andra länder, än en gång Marocko och Algeriet, gör framsteg. Vi slöt detta modellavtal med det land som hade de flesta trumfkorten i spelet för att ta det stora språnget in i demokrati och rättsstaten. Vår kompromisslöshet – och rätt till inblandning, Napoletano – måste således vara hård, och till och med skoningslös. Vi kan inte längre tolerera att en sådan regim med alla fördelar som den har, stänger in, fängslar och torterar bara en liten bit från de sicilianska kusterna och en liten bit från de franska och spanska kusterna. Det är outhärdligt. Vi behöver ett extra associeringsråd för att ompröva situationen och slutligen göra något för att hjälpa och vara tunisier vi också.

  Hernández Mollar (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Under mars månad reste delegationen för förbindelser med Maghrebländerna och Arabiska maghrebunionen, som jag är vice ordförande i, till Tunisien. Vi kunde konstatera att tillsammans med obestridliga ekonomiska framsteg finns det ett demokratiskt underskott inom området för friheter, särskilt när det gäller press och audiovisuella media.

Jag vill understryka att vi också kunde konstatera att de tunisiska myndigheterna är medvetna om detta underskott som de om och om igen rättfärdigade med behovet att dess politiska öppnande måste följa dess speciella idiosynkrasi och kultur och den fara för det tunisiska samhället en framgång för den islamiska integreringsdoktrinen skulle utgöra. De bad oss därför om förståelse och tålamod. Och jag måste säga att den tunisiska regeringen gör en del som visar på god vilja, en del som gjordes just under detta besök och som också nedtecknats i den rapport som delegationen presenterat i detta parlament.

För gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokraterna och Europademokraterna) står vi således inför en debatt som, enligt vårt sätt att se det och förutom att vi anser den nödvändig, inte bör formuleras i termer av överdrivet och förfärligt straff som man gör gällande, utan som erkännande av gärningar som oroar oss eftersom de påverkar områden som ligger i associeringsavtalet, som respekten för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna. Dessa bör dessutom lösas genom politisk och social dialog och genom den tunisiska regeringens ansträngningar att genomföra en lagstiftning som garanterar politisk pluralism på ett verkligt och inte bara formellt sätt och i synnerhet med det alltid nödvändiga utövandet av frihet så att medborgaren kan uttrycka sina åsikter och kommunikationsmedlen kan sända dem.

Det handlar om ett budskap som detta parlament är skyldigt att lämna till de tunisiska myndigheterna, vilka bör ta emot det på det positiva sätt den parlamentariska debatten erbjuder.

Därför är det nödvändigt att kommissionen, rådet och parlamentet, inom ramen för EU-Medelhavssamarbetet, inte lägger i backen inför de stödprogram som bör genomföras inom ramen för Meda II.

Utbildning och undervisning i demokratiska principer är ett grundelement för att upprätthålla ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle. Ungdomar, domare, polis och journalister behöver på djupet lära sig vilka rättigheter de bör utöva och försvara. På detta område bör och kan Europeiska unionen medverka.

Det oroar mig också att kommissionär Patten, som är här i dag, inte är tillräckligt känslig för de allvarliga problem som i dag hotar i den södra flanken av Medelhavet. Där spelar Tunisien en mycket viktig roll.

Utvandring, integrism, fattigdom och politisk instabilitet botas inte med uttalanden och frivillighet. Det behövs en äkta politisk vilja och ekonomiska och mänskliga resurser för att genomföra den. Hur det än är, och det skulle kunna vara sammanfattningen av denna debatt, kan vi inte begränsa vårt samarbete med tredje land till att handla enbart om handel eller ekonomi. Av den anledningen ber vi också Tunisien att man tillsammans med de ekonomiska reformerna också går fram med politiska reformer som syftar till att garantera friheterna, men med det stöd och samarbete de naturligtvis har och kommer att fortsätta att ha från oss, åtminstone från min grupp.

Vi anser också att det är nödvändigt med en gemensam strategi för Medelhavsområdet, vilket resolutionen antyder, och som tillsammans med de politiska, sociala eller säkerhetsmässiga aspekterna ger speciell uppmärksamhet till den kulturella och mänskliga dimensionen. Härav nödvändigheten att stärka den mellanparlamentariska dialogen och dialogen med företrädare för det civila samhället.

"Genom att tala förstår folk varandra" säger man i mitt land. Om det är något som karaktäriserar kustfolken kring Medelhavet är det tankens och ordens rikedom, och den, ledamöter, kostar inte särskilt mycket.

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Herr talman, ärade ledamöter! Jag tycker att vi inledningsvis i en fråga som denna bör erinra oss Europeiska unionens allmänna inställning då det handlar om ramarna för de utrikes förbindelserna. Europeiska unionen har en modell av värden och principer, som vi givetvis vill skall prägla dess förbindelser och som vi försöker tillämpa på alla nivåer i associeringarna med tredje land. Europeiska unionen har inte, tvärtemot vad som sades i ett inlägg, några slags geografiska kriterier, det vill säga, att ställa högre krav på de som ligger närmare oss och lägre på de som ligger längre bort. Vi har inte denna uppfattning. Vi utgår i våra arbeten vanligtvis ifrån enhetliga kriterier och vi har särskilt den uppfattningen att det är bättre att öppna en dialog för att kunna få med länder i regelbundna utvärderingar av bilateral karaktär än att bidra till att utesluta dem och bygga murar av missförstånd. Här vill jag säga, herr talman, ärade ledamöter, att det råder en total enighet mellan rådet och kommissionen i denna fråga, och särskilt med kommissionär Christopher Patten som har större trovärdighet, vilket jag egentligen inte behöver påpeka, i fråga om de mänskliga rättigheterna än många av oss andra.

När det gäller det konkreta fallet Tunisien, vill jag säga att rådet är fullt medvetet om situationen för de mänskliga rättigheterna där, och vi har noggrant noterat den oro som vid flera tillfällen har uttryckts i detta parlament, naturligtvis har jag också noterat de viktiga åsikter som har kommit fram här i dag.

Rådet har flera gånger understrukit sin oro för de tunisiska myndigheterna inför vissa typer av händelser, särskilt då det handlar om bristen på frihet och svårigheten för massmedia att uttrycka sig fritt. Frågorna om de mänskliga rättigheterna diskuteras särskilt, vilket också ledamöterna har nämnt, inom ramen för den politiska dialog som rådet för med Tunisien i associeringsrådet och genom cheferna för EU-ländernas uppdrag i Tunisien, vilka håller regelbundna möten med de tunisiska regeringsrepresentanter som är ansvariga för denna fråga.

Denna dialog koncentreras för tillfället till de pågående reformerna av den nya massmedialagen, den verksamhet och de funktioner domaren för straffverkställighet skall ha, samt förändringar av vallagen. Möjligheten till dialog, som Tunisien under lång tid har avvisat, utgör ett framsteg som vi inte tycker går att negligera. Under de två möten i associeringsrådet som ägt rum inom ramen för förbindelserna med Tunisien, där jag också var närvarande, påpekade rådet vilken fundamental betydelse de mänskliga rättigheterna och de grundläggande rättigheterna har för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Tunisien, och naturligtvis tog vi tillfället i akt att understryka några individuella fall, av vilka några har framhävts här.

Jag vill säga att vid en anmärkning av mer, låt oss säga, nationell karaktär, vid president Ben Alis statsbesök i Portugal i början av maj, fick utrikesminister Jaime Gama tillfälle att med sin tunisiske kollega ta upp människorättssituationen i Tunisien, och särskilt fallet med journalisten Taoufik Ben Brik, och han betonade att det alltid var nödvändigt att respektera de grundläggande friheterna.

Vi anser att någon typ av åtgärder för politisk påtryckning kan vara fördelaktig om de sker på ett massmedialt sätt. Vi tycker att det finns plats för att tillämpa flera olika typer av påtryckningar på internationell nivå i denna slags frågor, och vi tror att ett sådant agerande kan vara effektivt. Men rådet föredrar att använda sina möjligheter till inflytande över de tunisiska myndigheterna så diskret, och kanske effektivt, som möjligt, och utöva konstruktiva påtryckningar via politisk dialog och möten på olika nivåer. Vi anser därför inte att det är lämpligt, herr talman, ärade ledamöter, att inleda förfaranden för att upphäva associeringsavtalet eller att sammankalla ett extra sammanträde om detta associeringsavtal, vilket troligen skulle få massmedial uppmärksamhet, men som inte skulle få några praktiska följder på ett konkret plan. Vi tycker att det bästa förfaringssättet i detta sammanhang är att upprätthålla den regelbundna dialogen och alla de åtgärder som har genomförts och fortfarande genomförs när det är lämpligt. Jag skulle vilja säga att trots dessa svårigheter och problemen med att göra framsteg i denna process, vilka vi alla känner till, måste vi konstatera att vi har uppnått positiva resultat. Vi kan faktiskt inte ignorera – detta vore inte helt politiskt korrekt – de öppningar som Tunisien redan har visat, nämligen frigivandet av 600 politiska fångar, återlämnandet av passen till vissa medlemmar av oppositionen och en uttrycklig vilja att lösa upp spänningarna i fallet med journalisten Taoufik Ben Brik och att acceptera hans egna krav. Kommissionen har också ansträngt sig för att finansiera åtgärder för att främja de mänskliga rättigheterna och demokratin i Tunisien genom Meda-programmet för demokrati, och jag tror att kommissionen kan ge fler detaljer i detta ämne.

Slutligen, i Barcelonaförklaringen skrev Tunisien, liksom andra Medelhavspartner, under ett antal principer om respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Inom Europa-Medelhavsramen, och i de försök att stärka den ram vi försöker skapa just nu i nära förbindelse med Europeiska kommissionen, trycker vi också på betydelsen av att aktivt främja rättsstaten och en god förvaltning av de offentliga affärerna, vilket är ett nyckelområde i dialogen mellan de två sidorna om Medelhavet.

Sammanfattningsvis, herr talman, ärade ledamöter, vill jag försäkra er om att rådet arbetar på att i Tunisien, liksom i andra länder unionen har förbindelser med, främja och stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, de demokratiska principerna och de grundläggande friheterna, liksom att införa en verklig demokrati med ett öppet civilt samhälle grundat på rättsstaten. En övervägd politik är det lämpligaste sättet att uppnå de mål vi eftersträvar. Rådet kommer alltså att fortsätta att bedriva en diskret men fast diplomati och hålla fast vid sin politik att uppmuntra alla former av framsteg för demokratin och rättsstaten.

  Patten, kommissionen. – (EN) Jag är ytterst tacksam för att kammaren ger mig möjlighet att lämna synpunkter på dessa ytterst viktiga frågor. Som många ärade ledamöter har uppmärksammat är Taoufik Ben Briks hungerstrejk över men det har gett en stor effekt hos både myndigheterna i Tunisien och i det civila samhället. Det gav upphov till en offentlig debatt i Tunisien om situationen för de mänskliga rättigheterna i det landet.

Jag vill klargöra att kommissionen delar uppfattningen hos FN:s speciella sändebud som i sin rapport om mänskliga rättigheter till kommissionen uppger: "Tunisien har fortfarande en lång väg att gå för att dra full nytta av sin gynnsamma ekonomiska miljö och för att vidta åtgärder för att förstärka skyddet för mänskliga rättigheter och i synnerhet rätten till åsikts- och yttrandefrihet ".

Men hur kan kommissionen och Europeiska unionen generellt påverka Tunisiens utvecklingstakt på detta område? Detta sker bäst genom att titta på de tre huvudinstrument som tillhandahålls genom det associeringsavtal som förenar Europeiska unionen med Tunisien.

Det första som min kollega hänvisade till är politisk dialog. Denna dialog har redan givit oss möjlighet att ge synpunkter på situationen för de mänskliga rättigheterna i Tunisien två gånger på ministernivå vid de två associeringsråd som har ägt rum hittills. Unionen har varit noga med att ta upp frågan om mänskliga rättigheter i Tunisien vid våra många kontakter med de tunisiska myndigheterna.

Det andra instrumentet är finansieringen av positiva åtgärder i form av bidrag från gemenskapens budget för projekt som främjar till att politiska och civila rättigheter utövas. Meda-programmet för demokrati, om vilket parlamentet har starka och positiva åsikter, har finansierat utbildning, information och medvetandehöjande projekt för icke-statliga organ och för den allmänna opinionen på detta område. Ett program för att stödja tunisisk media har redan inkluderats i programplaneringen av framtida ekonomiska samarbete med Tunisien och bör bli föremål för nödvändiga samråd med den tunisiska regeringen.

Som herr Dupuis påminde oss beror hållbar ekonomisk utveckling och politisk stabilitet, från Ryssland till Medelhavet, framförallt på starka institutioner, inte på starka män. Det kräver ibland starka män för att garantera att institutionerna själva är starka och agerar inom lagens ram.

Det tredje instrumentet är Europeiska unionens möjlighet att införa restriktiva åtgärder, av vilka den mest radikala uppenbart skulle vara att man upphör med samarbetet.

Kommissionen anser att innan man använder några restriktiva åtgärder bör positiva möjligheter erbjudas genom partnerskapet så långt det går. Det finns fortfarande betydande utrymme, både vad gäller den politiska dialogen och för finansiering av stödprogram. Jag skulle vilja undersöka detta ytterligare tillsammans med Tunisien. Kommissionen önskar framför allt se i vilken utsträckning den tunisiska regeringen kommer att genomföra sina löften om reform av presskoden och om att underlätta föreningsfrihet. Vi vill också se om våra ansträngningar att stödja önskade reformer genom att tillhandahålla medel från gemenskapens budget visar sig vara framgångsrika. Jag skall hålla parlamentet informerat om utvecklingen på alla dessa områden.

De frågor som vi diskuterat denna eftermiddag är ytterst viktiga. Jag vet att parlamentet är medveten om hela bilden. Fru Napoletano påpekade i sitt intressanta anförande de ekonomiska och sociala framsteg som har skett i Tunisien. Andra kunde exempelvis ha hänvisat till Tunisiens ståndpunkt i fråga om sharialagen. Det finns otvetydigt frågor som ger stor anledning till oro. Det är för närvarande bäst att fortsätta dialogen, men som kammaren kan förstå likställer jag inte dialog med att vara nöjd. Parlamentet har legitima skäl till oro och en starkt känd åsikt. Det kan uttryckas kraftfullt men artigt, såsom parlamentet gör i dag.

Jag vill sätta in debatten om Tunisien i sitt sammanhang och ta upp en punkt som framfördes av Hernández Mollar och även av några andra ärade ledamöter. Naturligtvis kommer det att finnas händelser och utvecklingar som tränger sig på oss. I dag måste vi oundvikligen inrikta oss ordentligt på våra ansträngningar för återuppbyggnaden på Balkan och i synnerhet att förhindra ytterligare socialt och politiskt sönderfall. Det är en politik i sydöstra Europa som, vill jag tillägga, inte är ovidkommande för stabilitet och välfärd i Medelhavsområdet.

Men om jag måste bedöma var vi kommer att få den största utmaningen på medellång och lång sikt så skulle det uppriktigt vara vår politik i och runt Medelhavet. Vad är det som är hjärtefrågan i unionens gemensamma utrikes- och säkerhets politik? Det är spridning av stabilitet. Det är det avgörande elementet i vår politik i Medelhavsområdet. Vad försöker vi göra där? Det är sant att vi försöker skapa om ni så vill en motsvarighet till Nafta i Medelhavsområdet. Men det gäller mer än det, vilket jag skall komma till om ett ögonblick. Jag vill bara klargöra för den ärade ledamoten att jag är helt förbunden att göra denna politik framgångsrik.

En av de saker som förargar mig för ögonblicket är att vår tidigare meriter för att stödja detta genom utvecklingsstöd inte alls är så bra som den borde ha varit. Under år efter år har vi endast kunnat använda 40 procent eller mindre av vad vi har anslagit för Medelhavsområdet delvis på grund av absorberingsproblem i regionen, delvis på grund av våra egna misslyckanden, som jag är angelägen om att ta upp.

Jag vill göra en överenskommelse med den ärade ledamoten: Om vi fram till den dag då jag lämnar mitt jobb som kommissionär år 2005 inte kunnat visa en himmelsvitt bättre förmåga att minska klyftan mellan åtaganden och utbetalningar än den varit under de senaste tre åren då kan han få ett bidrag till sin favoritvälgörenhet. Det är vad jag skulle vilja använda som en markering på om vi har åtagit oss eller inte att göra vår politik i Medelhavsområdet framgångsrik eller inte. Det är ytterst viktigt att vi använder våra nuvarande instrument på ett mycket mer kompetent och mer effektivt sätt. Det är vad jag skulle vilja bli bedömd efter.

Jag vill upprepa: Detta handlar inte bara om att skapa ett frihandelsområde, hur viktigt det än kan vara. Frihandel är inte slutet; frihandel är ett medel att nå ett slut. Slutmålet är att skapa ett område av välstånd och politisk stabilitet söder om det hav som vi har delat med Nordafrika och Mellanöstern under alla dessa millennier; det handlar om att dela värderingar liksom att dela på handeln. Det gäller inte att skapa ekonomier som skall göra européer mer välbärgade: Det handlar om att arbeta i partnerskap med Medelhavsländer i ett partnerskap om värderingar liksom handel, som skall gynna människor söder om Medelhavet liksom oss i Europa. Det är ett enormt viktigt element i Europas strävanden under de närmaste åren; lika viktig till en del för att sprida stabilitet som hela utvidgningsprocessen. Jag hoppas verkligen att vi under de kommande fem åren skall kunna utveckla det programmet i Tunisien och i resten av regionen.

ORDFÖRANDESKAP: MARINHO
vice talman

  Martin, Hugues (PPE-DE). – (FR) Herr talman, mina kära kolleger, vår debatt i dag ger oss möjlighet att få litet distans och översikt i förhållande till de händelser som har ägt rum under de senaste veckorna i Tunisien, i synnerhet kring den så kallade Ben Brik-affären.

Dessa händelser fick en särskilt stor plats i media, vilket gjorde det möjligt, det får vi inte betvivla, att utöva påtryckningar på de tunisiska myndigheterna om att ordna upp situationen så snabbt och så mänskligt som möjligt. Men den stora medialiseringen av affären har också lett till att en del utifrån den gjorde en sammanfattning av den tunisiska situationen, vilket är raka motsatsen till de fakta och den verklighet som vi känner till.

Såsom min kollega och vän, Hernández Mollar, påminde om, vill PPE-gruppen att vi skall kunna överlämna ett budskap om hopp och stöd till alla tunisier som engagerar sig för att landet skall fortsätta med de ekonomiska men också politiska reformerna. Det handlar egentligen om att Europaparlamentet skall vara tydligt och rättvist med samtliga Medelhavsländer som deltar i Barcelonaprocessen.

Ibland förebrår man oss – i synnerhet i Tunisien – att behandla vissa länder hårdare än andra och i det avseendet vill jag påminna om att de principer och värderingar som uttrycks i förklaringen från Barcelona och upprepas i varje partnerskapsavtal med ett Medelhavsland är samma för alla, inbegripet för unionens medlemsstater. Tunisien är inte i något avseende ett specialfall.

Budskapet om hopp vilar delvis på de uppmärksammade resultat som uppnåtts av Tunisien ekonomiskt och socialt. Men vi måste också respektera våra åtaganden och våra övertygelser och jag tror att det skulle hjälpa tunisierna om vi övertygade dem om att vårt parlament alltid kommer att vara uppmärksamt på utvecklingen av den politiska situationen och det civila samhället i deras land, oberoende av goda ekonomiska resultat. Vi måste också övertyga våra Medelhavspartner, samtliga partner, att de åtaganden som de tecknar sig för genom att delta i Barcelonaprocessen, i synnerhet i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter, inte är utbytbara.

Jag ber således sammanfattningsvis mina kolleger att bestämt stödja det resolutionsförslag, som vi har inlämnat i dag och som jag tror balanserat uttrycker vad Europaparlamentet anser om situationen i Tunisien. Jag tvivlar inte på att budskapet mottas som sig bör av de tunisiska myndigheterna som kommer att stärka och förlänga de först vidtagna åtgärderna.

  Obiols i Germà (PSE). – (ES) Herr talman! I en av den bästa teaterrecensioner som enligt min enkla uppfattning publicerats i Europa under nittonhundratalet, uttryckte något liknande detta: "I går var det premiär på denna pjäs, som skrivits av den här författaren". Jag skulle inte kunna överträffa den övertygande kortheten i denna journalistiska kommentar, som enligt mitt sätt att se det är briljant. Dock är min fråga nästan densamma. Varför diskuterar vi situationen i Tunisien? Varför är det en viss kris i förbindelserna mellan Europa och Tunisien just nu, vilket på ett eller annat sätt påverkar förbindelserna mellan Europeiska unionens institutioner och de tunisiska institutionerna inom ramen för samarbetet och associeringsavtalet?

Jag tror att det är viktigt att ställa denna fråga eftersom det bara är om vi med allra tydligaste precision förstår det som sker i Tunisien, och vilka utmaningarna som pågår i nämnda land är, som vi kan finna den grad av moderation och effektivitet vi bör utveckla inom ramen för samarbetet. Just nu existerar det en stor tunisisk paradox och min oro är att tänka att denna paradox hela tiden blir farligare. Det är det mest fredliga och framgångsrika landet i Maghrebområdet och det land som har de totala utbudet av informationsmedel mest slutna i området. Det är landet som har störst tillväxt och bäst utveckling när det gäller den sociala moderniseringen, särskilt inom ramen för utbildning och kvinnornas ställning. Men det är ett land i vilket det civila samhällets behov, som är en frukt av denna ekonomiska och sociala tillväxt, inte finner lämpliga kanaler för att uttrycka sig i full frihet. Det är ett land som är och har stått i främsta ledet för associeringsavtalen och jordbrukspolitiken i Medelhavsområdet och som undertecknat alla internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Trots det uppstår gång efter annan problem hänförliga till de mänskliga rättigheterna i Tunisien som förstoras upp av europeiska mediaaspekter.

De mänskliga rättigheterna berör mig, tro mig. Under femton år av mitt liv hade jag inget pass eller körkort. Jag har upplevt sådant som jag inte vill beskriva, i de politiska kommissariaten under Francos diktatur och i dess fängelser, men jag tror att det grundläggande problemet i Tunisien för närvarande är ett annat: Tunisiens framtid. Bara om vi i Europeiska unionen finner sättet och effektiviteten att hjälpa de sektorer som är för en nödvändig utveckling i Tunisien för att följa och garantera framtiden med en ekonomisk tillväxt och en social modernisering, tror jag att vi är i nivå med vårt ansvar.

Jag avslutar med att säga att jag till stor del håller med det som kommissionär Patten uttryckt men jag skulle vilja att han också sade oss att EU-Medelhavspolitiken, när det gäller Maghrebländerna, också är en del av hans fixa idéer. Bara om vi lyckas tydliggöra att det inte finns en situation i vilken rådet har bromsat företrädet för Medelhavsområdet, kommissionen hindrar genomförandet av program och Europaparlamentet ägnar sig åt att ge lektioner så kan vi finna sättet och effektiviteten i en politik som i vänskap och solidaritet hjälper Tunisiens framtid i riktning mot en situation som förenar den socioekonomiska tillväxten och en fullständig demokratisering. Vi sätter mycket på spel, inte bara i Tunisien, utan i hela regionen när det gäller målet att nå framgång i detta uppdrag.

  Ducarme (ELDR). – (FR) Herr talman, den liberala gruppen skriver naturligtvis under på den inlämnade texten. Jag undrar därmed vad det egentligen skall ge, utöver det avtalade och vanliga rollspelet institutionerna emellan, och, framför allt, utöver det inlägg som kommissionär Patten just gjorde, vad kommissionen verkligen skall göra. Hur dynamisk kommer den att vara? Och hur beslutsam? Vilken närvaro skall säkras? Jag skulle också vilja veta om kommissionär Pattens irritation i fråga om kommissionens utrikespolitik inte skulle kunna medföra en viss attitydförändring i det fall som vi tänker på.

Herr kommissionär, därvid tvivlar jag på den formella och praktiska viljan hos en institution såsom kommissionen i egenskap av motor för den europeiska uppbyggnaden och det ni kanske borde göra det är att mycket exakt ange en konkret metod, så att vi inte inom en eller två månader får konstatera att den text, som vi skall rösta om, än en gång har blivit till döda tecken på europeisk nivå.

Mina båda frågor är i högsta grad exakta. I punkt 11 i resolutionen anges att vi skall ge vår parlamentariska delegation i uppdrag att undersöka situationen. Skall ni lämna in ett särskilt dokument från kommissionen för att hjälpa våra ledamöter med arbetet? Den andra frågan som denna gång avser ett mycket kortsiktigt perspektiv: man meddelar oss att rådet för övriga frågor skall hålla ett särskilt sammanträde den 18 juni för att förbereda dokumentet om Medelhavsområdet. Vilket dokument om Medelhavsområdet kommer att inlämnas nästa söndag?

Detta är den exakta politiska uppföljning som jag väntar mig, och som kanske ger er, herr kommissionär, möjlighet att lämna det som jag kallade klimat av irritation som omger er och kanske också era medarbetare, när det gäller en effektiv utrikespolitik från kommissionens sida.

  Krivine (GUE/NGL). – (FR) Herr talman, vi har varit tvungna att vänta till denna sammanträdesperiod för att sanningen äntligen skall komma i dagen i Europaparlamentet.

När jag kommer tillbaka från Tunisien med tre av mina kolleger kommer jag att ta upp problemet om föreningsfrihet. Den stora repressionsvåg som har dragit fram över oppositionen, av alla politiska riktningar sedan 1990-talet, har möjliggjort för ”Union générale des travailleurs tunisiens”, UGTT, att återta makten. Arresteringar, avskedanden av fackföreningsmän, hot och påtryckningar av alla slag har förenats med fackhierarkins maktfullkomlighet för att kuva en av de mest stridslystna fackorganisationerna i området.

De mycket stränga lagliga begränsningarna av rätten att strejka har skärpts av den aktuella direktionen. För att en strejk skall vara laglig i Tunisien har det blivit nödvändigt att UGTT:s verkställande styrelse själv ger sitt medgivande. Sammanträden som inte kan hållas normalt på arbetsplatsen förbjuds också regelbundet i fackföreningens lokaler. Ledare har avlägsnats från sitt ansvar och är stämda inför rätta för att ha kritiserat förvaltningen av centralorganisationens generalsekreterare i en enkel intern petition i organisationen. Tolv av dem arresterades av polisen i april 1999 och fick tillbringa över fyrtioåtta timmar på inrikesministeriet för att ha protesterat mot de reglementsvidriga förhållanden under vilka UGTT:s kongress försiggick. Vi kan nämna, till exempel, Abdeljalil Bedoui, Ali Romdhane, Abdelmajid Sahraoui, Abdennour Maddahi, Hamed Bennjima, Noureddine Ounissa, Chaker Ben Hassine och många andra.

Ben Alis regim övervakar således arbetslivet i sin helhet. Repressionen inriktas inte bara mot politiska motståndare, den rör hela befolkningen, i synnerhet i de enkla kvarteren samt i småstäder och byar i minst gynnade områden. I en rapport av nationalrådet för medborgerliga fri- och rättigheter i Tunisien uppskattas antalet poliser till 130 000 på en befolkning av 9,5 miljoner invånare. Vi måste tillägga samtliga hemliga poliser som nätet av kvarterskommittéer, direkt beroende av inrikesministeriet, kontrollerar och som underkuvar en försvarslös befolkning. Och sålunda förstår man bättre denna pseudodemokrati i vilken presidenten ser till att väljas med 99,44 procent av rösterna.

Herr talman, det tunisiska folket, som här företräds av två av dess medlemmar, måste få veta att vi är solidariska med dess kamp för frihet och att vi inte längre skall svika.

  Abitbol (UEN). – (FR) Herr talman, kammarens paradoxer upphör inte att förvåna mig. Man tvekar inte att tänka sig att installera en monoetnisk politisk antidemokratisk regim i Kosovo vars främmande befolkningar, om jag så får säga, kommer att vara uteslutna. Man tvekar inte att skriva under handelsavtal med Kina, i högsta grad en totalitärstat, som har ansvaret för 1 800 avrättningar bara förra året – det är den medgivna siffran – och samtidigt tillåter man sig att döma den tunisiska regimen med en stränghet som enligt min mening inte är på sin plats.

Samtliga EU:s medlemsstater har förvisso inte såsom Frankrike förmånen att ha skapat gamla band med landet som ger det möjlighet att förstå att verkligheten inte motsvarar exakt den karikatyr som medianarrar till slut lyckats sprida i hela Europa. Tunisien motsvarar förvisso inte den bild vi gör oss om demokrati. Men hur många länder i världen, och Europa själv, motsvarar den bild som ett demokratiskt sinne gör sig om demokrati.

Tunisien är egentligen det första land i Maghreb som undertecknade ett avtal med Europeiska unionen, och alla är eniga om att erkänna de framsteg som har gjorts av landet för att anpassa sin ekonomi och samhällsstruktur till den modernisering, som banden med Europeiska unionen innebär, och, tyvärr, påskyndningen på grund av frihandeln genom globaliseringen.

Tunisiens resultat, tror jag, talar för landet och därför verkar processen mot landet lätt oproportionerlig inför verkligheten. Under alla omständigheter måste vi komma ihåg att Tunisien har varit i första ledet för att bekämpa islamismen som ännu för några år sedan hotade hela Maghreb. Det tycks mig att Europaparlamentet skulle utmärka sig genom att beakta hela det geopolitiska sammanhanget i området, i stället för att bete sig som en aktivistisk extremistgrupp, ett beteende som inte ens är värdigt en icke-statlig organisation.

  Belder (EDD). – (NL) Herr talman! Här i Strasbourg nåddes jag av ett meddelande om hungerstrejken bland över tusen politiska fångar i Tunisien. Det vill jag säga två saker om. På grund av den kristna etiken avfärdar vi detta ultima självförsvarsmedel. Vi tillägger emellertid omedelbart hur värda ett fördömande de myndigheter är som driver sina medborgare till detta i yttersta förtvivlan.

Den nuvarande tunisiska regimen tål inga obundna intellekt. Det är anledningen till ett mångårigt och till och med allt skarpare förtryck. Därför jag instämmer jag verkligen med dem som ställt de muntliga frågorna i dag, särskilt kollega Van den Bos. Han begär med rätta verkliga åtgärder från rådets sida just på grund av EU:s egen trovärdighet som part i associeringsavtalet med Tunisien.

"Det handlar inte om att förvägra befolkningen dess rättigheter", säger en tunisisk försvarare av de medborgerliga friheterna. Sedan fortsätter han: "De skall glömma att de rättigheterna finns över huvud taget." Om tunisier själva går i täten för denna kamp så varken får eller kan Europeiska unionen stå vid sidan och se på.

  Carlotti (PSE). – (FR) Herr talman, jag vill i min tur uttrycka min livligaste oro inför den försämrade situationen för mänskliga rättigheter i Tunisien, en oro som naturligtvis alla landets vänner delar.

Sedan flera år tillbaka har människorättskämparna och deras familjer fallit offer för ständiga trakasserier av de tunisiska myndigheterna. Vissa av dem har dömts till fängelsestraff, de förföljs regelbundet av medlemmar av ordningsstyrkorna, deras och familjens pass har konfiskerats, kommunikationerna avbryts eller avlyssnas, förtalskampanjer eller fysiskt och verbalt hot inleds emot dem samt slutligen utfrågas regelbundet deras närmaste.

Inför ett sådant vanstyre upprepar i dag Europaparlamentet sin övertygelse om att det inte finns något undantag för att respektera mänskliga rättigheter och medborgerliga fri- och rättigheter och de kan inte kränkas utan förfång eftersom Tunisien är det första land, den första europeiska partnern, som i själva verket slöt associeringsavtal med Europeiska unionen 1995. Detta avtal innehåller emellertid en bestämmelse om att mänskliga rättigheter skall respekteras, med suspensiv verkan, och anger att en politisk dialog skall upprättas. Jag föredrar förvisso en politisk dialog framför unilaterala sanktioner, men just på denna grund har vi förpliktelsen att säga till våra partner att vi är mycket oroliga vad gäller situationen i Tunisien. Vi måste begära att de tunisiska myndigheterna vidtar åtgärder för att inrätta ett verkligt flerpartisystem och säkra press- och mötesfrihet.

Men, herr Patten, vilken dialog skall det vara? Hur kan vi gå framåt konkret och exakt? Hur skall vi göra de ståndpunkter vi intar här effektiva? Man kan egentligen undra hur saker och ting skall utvecklas i Tunisien. Affären Ben Brik symboliserade ensam många tunisiers starka irritation inför försämringen av deras fri- och rättigheter, där pressen bara är ett av de många ruinfälten. Det blev en Ben Brik-effekt som övergår honom själv för övrigt och på tre månader har vi sett ett helt civilt samhälles sprittning av värdighet, ett samhälle som har visat sin beslutsamhet att få slut på polisstaten. Under denna tid fortsätter president Ben Ali att svänga käppen och moroten mot dem som protesterar mot hans metoder eller kritiserar situationen för fri- och rättigheter i hans land.

Inför denna attityd får man undra om Tunisien inte i framtiden kommer att bli en ny härd för spänningar på Europas södra sida. I dag har makthavarna två lösningar. Den första består i att fortsätta att förneka verkligheten enligt den princip – välkänd i denna typ av regim – som består i att påstå att allt är väl fram till den sista kvarten, då det civila samhället därför måste stå ut med en ny våg av repressioner och möta den modigt och beslutsamt. Det blir då det internationella samfundets sak att isolera en makthavare och göra honom laglös samt stödja det tunisiska folkets kamp för att återvinna sin suveränitet.

Den tunisiska makthavaren kan emellertid också välja en dialog med det civila samhället för att minska spänningen och göra en omvändning för att ta Tunisien ur dödläget och styra landet mot demokrati. Jag tror att vi måste hitta rätt ord, såsom min kollega Abitbol sade, vi måste i varje fall göra allt för att denna väg skall väljas.

  Procacci (ELDR). – (IT) Herr talman, ärade ledamöter! Situationen i Tunisien måste ses i ett vidare sammanhang av Medelhavspolitik och politiken gentemot de länder i Nordafrika med vilka Europeiska unionen vill vidmakthålla en dialog om sina program för fred och utveckling. Jämfört med dessa länder har Tunisien verkligen gjort framsteg i fråga om ekonomi, stabilitet och samhälleliga rättigheter. Av dessa länder är Tunisien det land som i störst utsträckning upplever hur viktig en Europa-Medelhavsdialog om ekonomiska, politiska och kulturella frågor är.

Allt detta får verkligen inte få oss att glömma de begränsningar av de samhälleliga friheterna som förekommer i landet, men jag anser att det inte är tillräckligt eller effektivt att enbart inta en fördömande inställning, även om rent och skärt fördömande inte heller får saknas. Vi måste planera åtgärder som verkligen stegvis kan förbättra situationen, genom att föra en dialog med och bistå Tunisien, i det här fallet, och också genom att stödja gemensamma avtal och särskilda program om respekten för mänskliga rättigheter så som tanken är med Cards-programmet för västra Balkan.

Vi måste faktiskt ta hänsyn till det faktum att de länder som har en annan tradition än västvärldens demokratier måste genomgå en kulturell mognadsfas på vägen mot fullt införande av samhälleliga friheter. Detta kräver en gradvis utveckling och tar längre tid. Isoleringsresonemanget lönar sig inte och riskerar att försvaga engagemanget hos dem som arbetar för att förbättra demokratin i landet.

Det är därför önskvärt att associeringsrådet Europeiska unionen-Tunisien tar på sig ansvaret för att kontinuerligt utvärdera respekten för de mänskliga rättigheterna i landet genom åtgärder som genomförs tillsammans med de tunisiska företrädarna och genom att bygga upp ett centrum för detta som inte kan annat än vara till fördel för situationen för de mänskliga rättigheterna i Tunisien.

  Eriksson (GUE/NGL). – Herr talman! Mänskliga rättigheter kränks. Yttranderätt, organisationsfrihet och pressfrihet sätts åt sidan och respekteras inte. Detta vet vi. Detta vet man också i Tunisien, både från myndigheternas och medborgarnas sida.

Självklart skall vi ta upp detta och kritisera det närhelst vi har möjlighet att göra det. Det är oerhört allvarligt. Det handlar om universella rättigheter inte bara i utan också utanför Europeiska unionen, och det måste kritiseras när sådana rättigheter kränks. Jag tror att bästa sättet att göra det på är en dialog. Det innebär att man verkligen respekterar varandra, och om Tunisien och företrädarna där vill respektera vår syn på detta, så tror jag att vi också skall notera att man i Tunisien faktiskt betraktar de avtal som vi har som ganska negativa.

Jag kan inte finna det någon annanstans än i punkt 7 i GUE/NGL:s resolutionsförslag att man faktiskt från samtliga tunisiska organisationer, inom både den privata och offentliga sektorn, är kritisk till associationsavtalet, vilket vi från EU:s sida naturligtvis också skall ta till oss och respektera.

  Poli Bortone (UEN). – (IT) Herr talman, ärade ledamöter! Jag har just genomfört en resa till Tunisien där jag bland annat gästade en regeringsmedlem och jag såg verkligen inte allt det som har framkommit i denna debatt i dag. Däremot såg jag ett land som lägger ned stor kraft på modernisering. Jag såg en stor iver när det gäller åtgärder för utveckling inom områden som miljön, att återvinna territoriet, jordbruket, turismen och byggandet av stora infrastrukturer.

Jag såg att man försöker skapa en ekonomi som motverkar ytterligare utflyttning, vilken verkligen skulle kunna störa förbindelserna också mellan länder i Medelhavsområdet och mellan de länder som i dag ingår i Europeiska unionen. Jag såg med egna ögon exempel på kulturellt utbyte mellan universiteten och hur man återtar en stark kulturell identitet med ett engagemang för att restaurera stadskärnorna, för landsbygdsturismen och för hantverket.

Jag noterade att skolorna är starkt engagerade i utbildningsprogram med en rad integrerade aktiviteter. Och jag noterade definitivt inte att det inte finns något föreningsliv. Tvärtom finns det ett starkt och levande föreningsliv som framför allt engagerar ungdomar och kvinnor och även en betydande partnerskapsanda institutionerna emellan.

Jag läste i en fråga att man beklagade det faktum att den lokala pressen censurerar de mänskliga rättigheterna. Om det finns en censur innebär det att det finns pressfrihet, för den lokala pressen kan också censurera eventuella förhållningssätt från Tunisiens sida som strider mot de mänskliga rättigheterna.

Så då tycker jag inte att det finns så mycket negativt att säga om Tunisien. Jag tror snarare att man kan tänka sig insatser av politisk karaktär gentemot inte bara Tunisien utan även till exempel de länder på Balkan som Europeiska unionen beslutar att ge incitament av finansiell karaktär på villkor att dessa länder förpliktigar sig att genomföra interna politiska reformer.

Detta skulle vara insatser som inte hade någonting med att leva i och vara delaktig i en demokrati, än mindre med de mänskliga rättigheterna och ännu mycket mindre med förbindelserna mellan de länder som eventuellt berörs av utvidgningen och Europeiska unionen att göra.

  Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, herr ordförande, herr kommissionär! De flesta kollegerna i kammaren – utom kollegan som just talade – är oroliga över utvecklingen hos vår vän och granne Tunisien. Tunisien är vår granne eftersom Medelhavet inte skiljer oss åt, det binder oss samman.

Den oro som vi i dag ger uttryck för är ingen oro utifrån en kolonialistisk eller neokolonialistisk hållning. Det handlar inte om otillåten inblandning i tredje lands interna angelägenheter. Nej, det handlar, som kommissionär Patten hela tiden har betonat, om en kritisk dialog som vilar på de överenskommelser som har slutits med Tunisien. Därför vore det meningslöst att säga upp dessa överenskommelser. Snarare måste vi utnyttja dem till att föra denna kritiska dialog.

Det handlar om att skapa en gemensam zon av säkerhet, stabilitet och fred, och dit hör demokratin, dit hör respekten för de mänskliga rättigheterna, dit hör pressfriheten. Om det från tunisisk sida hela tiden poängteras att det även handlar om kampen mot extremismen och terrorismen och om att förhindra extremistiska åsikter, förhållningssätt och organisationer, så kan jag bara hålla med. Men hur, om inte genom demokrati, förs den kampen bäst? Det visar även Tunisiens grannar prov på.

Därför kan vi inte göra avkall från detta. Tunisien hävdar hela tiden att det är en fråga om den ekonomiska och sociala utvecklingen. Men just den alltigenom positiva ekonomiska och sociala utvecklingen i Tunisien är den bästa basen för att fortsätta utveckla demokratin och att föra kampen mot extremismen på demokratisk mark.

En sista synpunkt: Vi vill hjälpa Tunisien, det råder inget tvivel om det. Vi måste hjälpa Tunisien, liksom vi måste hjälpa hela området, hela regionen. Det är inte så att det bara är Balkan vi prioriterar. Det är inte så att det bara är utvidgningen av Europeiska unionen som vi prioriterar. Medelhavsområdet är inte av tredje rangen; det har samma rang, samma vikt. När kommissionär Patten till exempel meddelade att det handlar om reformer, att han vill överbrygga klyftan mellan löftena å ena sidan och de faktiska utbetalningarna å andra sidan, då skall det också stödjas fullt ut. Men detta måste vi alla göra tillsammans och med känslighet. Vi måste göra detta på ett sådant sätt att våra Medelhavspartner inte knuffas bakåt utan hämtas tillbaka i upp den gemensamma båten.

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Herr talman! Två korta anmärkningar för att meddela att rådet noggrant har noterat ledamöternas legitima oro som har kommit fram här, och att vi kommer att ta hänsyn till denna i vår dialog med Tunisien, i de befintliga institutionella ramarna. Den andra observationen är ett klargörande till Ducarme om att det på rådets möte om allmänna frågor den 18 juni framför allt handlar om att försöka få ett rådets godkännande av en gemensam strategi för Medelhavsområdet, vilken först kommer att tas upp på Europeiska rådet i Feira. Detta var också en del av det portugisiska ordförandeskapets program. Vi anser att denna gemensamma strategi kan innebära ett mervärde för Barcelonaprocessen, och den innehåller extremt viktiga detaljer för att omorganisera och göra unionens allmänna utrikespolitik för detta område mer integrerad.

Vi arbetade med denna inriktning under rådets senaste möte (allmänna frågor), och det handlar om en fråga som innehåller några känsliga aspekter, eftersom detta ämne är komplext och hör ihop med flera andra frågor. Vi anser att rådets möte (allmänna frågor) som hålls precis innan rådet i Santa Maria da Feira, kommer att kunna anta en gemensam strategi, som säkert blir en faktor för att underlätta Europeiska unionens allmänna verksamhet i hela Medelhavsregionen, främst beträffande den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

  Patten, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skall bli ännu mer kortfattad än jag hade tänkt eftersom ordförandeskapet just har besvarat en av de frågor som herr Ducarme ställde.

Jag vill bara beröra två andra frågor han tog upp. Först för att säga, och jag uttalar mig då för kommissionen, att vi hoppas mycket på att kunna lägga fram förslag under de närmaste månaderna – eller veckorna om vi klarar det – för att ge ny fart åt Barcelonaprocessen, ett bidrag till debatten om hur det kan göras fem år efter den ursprungliga överenskommelsen. Om den ärade ledamoten behöver mer information om Tunisien eller om Barcelonaprocessen som helhet hoppas jag att han talar om det, och jag skall då försöka stå till tjänst så snabbt som möjligt.

  Talmannen. – Tack så mycket, kommissionär Patten.

Jag har mottagit sex resolutionsförslag, ingivna i enlighet med artikel 40.5 i arbetsordningen.⁽¹⁾

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

(1) Se protokoll.

9. Kinas anslutning till WTO

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande muntliga frågor:

- B5-0489/00 av Westendorp y Cabeza, för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi till rådet om Kinas anslutning till WTO;

- B5-0490/00 av Westendorp y Cabeza, för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi till kommissionen om Kinas anslutning till WTO.

  Westendorp y Cabeza (PSE). – (ES) Herr talman, rådsordförande, kommissionär! Den 17 maj formulerade jag en muntlig fråga till rådet och kommissionen, å det utskotts vägnar som jag är ordförande för, utskottet för industripolitik, utrikeshandel, forskning och energi, innan det enligt mitt förmenande lyckosamma slutandet av ett avtal mellan Europeiska unionen och Kina, för anslutning av detta land till Världshandelsorganisationen. Jag skulle av denna anledning vilja göra ett påstående och två framställningar.

Till att börja med påståendet att jag med värme, å det utskotts vägnar jag är ordförande för, tackar kommissionär Lamy för hans tålamod, sin ihärdighet och de skickliga kontakter han ständigt upprätthållit, inte bara med de kinesiska myndigheterna utan också med andra viktiga medlemmar i WTO:s råd, i synnerhet med Förenta staterna, och som gjort det möjligt i detta spel att såväl USA:s kongress som den Europeiska unionen har nått detta föranslutningsavtal om Kinas anslutning. Betydelsen av detta behöver jag inte påminna om eftersom det i Världshandelsorganisationen kommer att innefatta mer än en miljard människor, med allt vad det innebär av utmaningar och förmodligen positiva gensvar.

För det andra är detta avtal positivt eftersom det kommer att föra med sig ekonomiska, sociala, miljömässiga samt geopolitiska fördelar för Kina, världen som helhet och i synnerhet Europeiska unionen.

Särskilt positiv tycker vi att den öppning som uppnåtts när det gäller de finansiella tjänsterna, telekommunikationer och försäkringar är, som utan något som helst tvivel kommer att ge möjligheter för våra ekonomiska aktörer och också den gradvisa öppningen av energimarknaderna i Kina som, förutom ekonomiska vinster, kommer att medföra en större respekt för miljöregler i detta land.

En ytterligare fördel är att Kina, från dess inträde i Världshandelsorganisationen kommer att omfattas av dess regler. Detta i sig är positivt och kommer för Kina att innebära en ny annorlunda dynamik med ett nära förhållande till resten av världen, utan att vi för den skull slutar att vara uppmärksamma när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna, de sociala rättigheterna och de miljömässiga rättigheterna.

Jag vill när det gäller detta säga att det kommer att uppstå svårigheter eftersom kommissionens och rådets inställning, som parlamentet stöder, innefattar den fundamentala respekten för detta minimum av grundläggande sociala och miljömässiga rättigheter som, paradoxalt nog, kommer att vara svårare att acceptera när väl Kina är med i Världshandelsorganisationen med alla rättigheter.

Så vi stöder alltså helt och hållet kommissionens och rådets initiativ att så fort som möjligt åter starta Seattle-rundan som kullkastades i sin inledning och göra den till en världsomfattande runda.

Än så länge var det påståendet. De två frågorna är följande:

För det första är vi mycket intresserade av att veta om kommissionen är beredd att arbeta nära tillsammans med Förenta staterna i detta finansiella stödpaket, som är så viktigt och nödvändigt för att Kina skall kunna förse sig med en administrativ och rättslig apparat som gör det möjligt att uppfylla landets åtaganden inom Världshandelsorganisationen.

Den andra frågan är den följande. Vi har arbetat mycket bra med rådet och kommissionen under hela denna process och det tänker vi fortsätta att göra. Jag tror att detta samarbete ger demokratisk legitimitet till en process som kritiseras. Frågan är tydlig, men snarare än en fråga är den en framställan. Skall avtalet med Kina underställas parlamentets godkännande i slutet av processen?

Jag tror att denna hypotes inte för med sig risker vare sig för rådet eller kommissionen eftersom framgången är garanterad. Som jag sa stöder parlamentet detta avtal. Dessutom vinner vi alla i demokratisk legitimitet med detta viktiga avtal eftersom, och det behöver jag inte understryka, parlamentet i viktigare avtal också har en beslutande funktion.

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Herr talman! Ingåendet av det bilaterala avtalet om tillgång till marknaden för varor och tjänster mellan Europeiska unionen och Folkrepubliken Kina den 19 mars utgör, och jag tror att vi alla erkänner det, en betydelsefull punkt i Kinas anslutningsprocess till Världshandelsorganisationen, vars arbeten jag vill påminna om inleddes för nära 14 år sedan. Upptagandet av en partner av Kinas ekonomiska och politiska betydelse i det multilaterala handelssystemet kommer utan tvivel att bli en av de viktigaste faktorerna för världshandeln så här i inledningen av detta sekel. Carlos Westendorp Y Cabeza nämnde befolkningens och marknadens storlek i Kina, liksom vilken betydelse dessa kommer att få för Världshandelsorganisationens inre balans. Världshandelsorganisationens allmänna inriktning kommer därigenom att stärkas och diskussionerna om formerna för att få en väl fungerande verksamhet blir från och med nu helt nödvändiga.

När det gäller Världshandelsorganisationen, är de bilaterala förhandlingarna som nu har genomförts bara ett steg mot en multilateral nivå för de bestämmelser som har beslutats och en avslutning på Genèveprocessen. Detta innebär att anslutningsgruppens arbete fortsätter för att få en slutskrivning av respektive protokoll. Först i slutet av denna process kommer Kinas anslutning att tas upp på ett möte med allmänna rådet för att godkännas av WTO:s medlemmar, och då lär dessa redan internt ha vidtagit de nödvändiga åtgärder som behövs.

På gemenskapsnivå bör denna fråga också diskuteras av medlemsstaterna när det förfarande som vanligtvis följs, det så kallade ad hoc Ecuador-förfarandet är en alltför tyst överenskommelse och därför inte så konkurrenskraftigt med Kinas politiska och ekonomiska tyngd och med den specifika betydelse som detta fall har. Europeiska unionen måste således på ett klart och tydligt sätt ge sitt samtycke till Kinas inträde i WTO, rådet måste uttala sig om det allmänna anslutningspaketet, och detta parlament måste också ge sitt yttrande.

Jag besvarar inte Carlos Westendorp Y Cabezas andra fråga eftersom den frågan redan har passerats: den handlade om det mandat kommissionen fick och om det var ett tillräckligt omfattande mandat. Det prov som har getts visar att mandatet var tillräckligt omfattande, även om vissa länder, inklusive mitt, hade vissa svårigheter att slå fast detta mandat.

När det gäller samarbete och teknisk assistans, har vi sett att Kina, trots de svårigheter vi noterat under förhandlingsprocessen, har visat engagemang i den multilaterala processen och har prioriterat den i förhållande till vissa regionala alternativ. Landet bör nu i denna fas göra en extra ansträngning för att genomföra sina åtaganden och visa en nödvändig öppning för att uppfylla sina multilaterala skyldigheter och respektera WTO:s regler och bestämmelser. Alltså är det av största vikt att de kinesiska myndigheterna redan nu kan börja genomföra inrikes anpassningar. Därför förklarade sig Europeiska unionen beredd att bevilja 22 miljoner euro för åtgärder på vissa områden som inledningsvis kan vara svårare att genomföra beroende på den kinesiska lagstiftningen: regeringsinnehav, immaterialrätt, osv. De utvecklade länderna måste alltså ha ett tätt samarbete för att Kina, med tekniskt bistånd, skall kunna tillämpa av villkoren för sin anslutning till WTO på ett adekvat sätt, ett faktum som dessa länder har erkänt, vilket också konstaterades vid toppmötet mellan USA och Europeiska unionen, den 31 maj där detta ämne togs upp. Kinas anslutning kommer att innebära en stabiliserande faktor för världsekonomin och ge WTO:s nya förhandlingsrunda, som vi hoppas skall inledas så snart som möjligt, en växande betydelse, och därför bör alla förena sina krafter för att detta mål skall kunna uppfyllas.

Vi hoppas därigenom att anslutningsprocessen kan avslutas inom kort genom fasta åtaganden som är förenliga med den utvecklingsnivå som redan har uppnåtts i vissa sektorer inom den kinesiska ekonomin så att vi får en garanti för att stabiliteten på marknadens inte påverkas. Men förutom denna aspekt får Kinas anslutning till WTO också effekter på det politiska planet, med tanke på de krav som ställs på inrikes reformer och större öppenhet, och exponeras därigenom i högre grad för allmänheten utanför landet, vilket kommer att få konsekvenser för de kinesiska myndigheternas agerande på andra områden än det strikt handelsmässiga. Men detta ämne är säkerligen nästa talare litet mer insatt i än jag.

  Patten, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill inleda med att ivrigt hålla med om några av de synpunkter som den ärade ledamoten Westendorp framförde – vilket jag är övertygad om alltid är ett klokt sätt att inleda ett tal i en parlamentsdebatt.

Först vill jag i de mest glödande termer som finns skriva under det lovtal som han höll för min kollega, kommissionär Lamy, för det sätt som han skötte dessa förhandlingar. Jag har själv haft en viss erfarenhet av att förhandla med Kina och jag måste säga att jag är stum av beundran för kommissionär Lamys prestation. Jag skulle vilja framföra, liksom han gjorde med karakteristisk generositet, att vi bör alla också ge ett erkännande åt hans företrädare, Sir Leon Brittan, som hjälpte till att inleda och föra dessa förhandlingar, även om de behövde många fler rundor än han trodde vara sannolikt vid den tiden.

Sedan håller jag helt med om vad den ärade ledamoten sade om betydelsen av resultatet av dessa förhandlingar. Detta avtal är mycket bra för Kina och Europa; det är bra för den asiatiska regionen och för världen och, som vi såg, hade det nästan säkert en fördelaktig effekt på omröstningen i USA:s kongress. Det är goda nyheter överallt. Det kommer att bli en utmaning för Kina och i sinom tid för WTO. Jag har dock alltid tyckt att det är något av en fel beteckning att tala om en Världshandelsorganisation där det inte har ingått företrädare för mellan en femtedel och en fjärdedel av mänskligheten. Detta är goda nyheter.

Jag vill ta upp de två frågorna som ordföranden för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi ställde. Först frågan om parlamentets samtycke. Kommissionär Lamy har redan haft en möjlighet att i denna kammares plenisal i mars framföra kommissionens åsikt att Kinas anslutning till WTO är en handelsavtal av stor betydelse och därför, att det är exakt den typ av avtal som skall föreläggas parlamentet för samtycke om kommissionens förslag till regeringskonferensen (IGC) skall godkännas. På detta stadium är dessa dock enbart förslag. Vi kan självklart inte förutse resultaten av IGC, så vi måste hålla oss till gällande fördragsbestämmelser. Som parlamentet känner till passar Kinaavtalet inte in på någon av kategorierna i artikel 300.3 som skulle kräva ett samtycke. Avtalet kommer dock i princip att läggas fram för samråd, så Europaparlamentet kommer att få tillräckliga möjligheter att uttrycka sina synpunkter på avtalet. Det är naturligtvis rådet som beslutar om samråd med Europaparlamentet. Detta är vad som gäller i fråga om det juridiska och institutionella svaret.

På en mer politisk och pragmatisk nivå kan jag försäkra kammaren att kommissionen kommer att arbeta tillsammans med Europaparlamentet för att se till att dess röst kan höras. Kammaren kommer att veta det på ett föredömligt sätt, kommissionär Lamy har genomfört flera diskussionsrundor med ledamöter i detta parlament under slutförhandlingarna med Kina. Jag vet att han informerade ledamöter omedelbart efter det att avtalet hade undertecknats: Han ringde till den ärade ledamoten för att informera honom om att han hade slutfört avtalet. Jag kan försäkra kammaren att han avser att fortsätta denna dialog genom EU:s hela interna godkännandeförfarande. Det är en indikation på den gamla sanningen att med mer öppenhet blir man alltid mer framgångsrik.

I detta skede vill jag dock tillägga att den 19 maj slöt vi endast – något som ordförandeskapet framförde – vårt bilaterala avtal med Kina om dess villkor för anslutning till WTO. Den multilaterala etappen av Kinas anslutning som äger rum i Genève återstår fortfarande. Detta väntar man sig kunna äga rum tidigast i slutet av september. Med andra ord, vilka förfaranden som skall tillämpas inom Europeiska unionen beträffande Kinas anslutning till WTO, den frågan är faktiskt bara relevant efter det att den multilaterala etappen har slutförts, eftersom förfarandena om ett godkännande först inleds efter det datumet.

Sedan vill jag ta upp den ytterst viktiga fråga som den ärade ledamoten ställde om teknisk hjälp till Kina för att den skall kunna uppfylla sina WTO-förpliktelser. Vi har i kommissionen fem samarbetsprogram i Kina för totalt 25 miljoner euro. De har antingen startats eller kommer att startas inom kort. De innefattar ett ramprogram som syftar till att förstärka de berörda kinesiska administrativa strukturerna och resurserna genom en rad specialiserade moduler med inriktning på de delar i den kinesiska administrationen som skall handha WTO-avtalet. Andra program syftar till att hjälpa Kina fullgöra särskilda krav från WTO. Vi överväger just nu hur man på bästa sätt kan bygga vidare på dessa och nya initiativ kommer att vidtas. Kinas anslutning till WTO och de därmed sammanhängande stora behoven av teknisk hjälp skall troligen generera betydande intresse från andra givarländer, inklusive Förenta staterna och Japan, men också från våra egna medlemsstater och från WTO:s sekretariat. En nära samordning kommer helt klart att vara nödvändig för att undvika överlappningar och för att utveckla synergieffekter mellan olika program som varje givarland genomför i enlighet med sina egna förfaranden.

Behovet av samordning kommer att vara särskilt starkt där hjälpen är inriktad på genomförandet av speciella WTO-avtal, och vi kommer att stödja ett nära engagemang från WTO:s sida på dessa områden.

Vad beträffar frågan om samordning med Förenta staterna skall vi naturligtvis undersöka våra möjligheter mycket noga. Vi måste komma ihåg att detta kommer att ha en viss påverkan på hur synliga våra europeiska insatser blir.

De första sonderingarna om Kinas behov av teknisk hjälp och de olika givarländernas respektive roller och avsikter kommer att äga rum inom kort genom direkta kontakter i Peking och i anslutning till WTO:s arbetsgruppmöte om Kinas anslutning i nästa vecka.

Jag vill bara upprepa att detta är en ytterst viktig fråga; det är en fråga om vilken kommissionär Lamy och jag själv redan har inlett diskussioner. Vi vill hålla parlamentet fullständigt informerat om våra planer men jag är helt säker på att genom att ha gjort detta ytterst viktiga genombrott är det nu mycket viktigt att ge så mycket tekniskt bistånd som möjligt för att se till att det blir de resultat i Kina och därmed för resten av regionen och världen som vi alla hoppas på och skulle vilja se.

  Schwaiger (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Vid förhandlingarna i Peking blev Europeiska unionens specifika och självständiga betydelse som stor Världshandelsorganisation uppenbar även för vår handelspartner Kina. Kommissionen företrädde med stöd av Europaparlamentet men även av ministerrådet samstämmiga ståndpunkter för Europeiska unionen och drev igenom många av dem. Konkurrens och ett ömsesidigt öppnande av marknaderna, etablerings- och servicefrihet, skydd av upphovsrätt, miljö och partnerskap för en långsiktig utveckling är exempel på detta.

Vår ståndpunkt vilar för övrigt på principen om en fri och rättvis världshandel och präglas av en europeisk förebild genom den sociala ekologiska marknadsekonomi som redan nu har vunnit insteg på många väsentliga punkter i den europeiska ramlagstiftningen. Kommissionär Lamy och hans medarbetare – och hit vill jag uttryckligen räkna hans föregångare Sir Leon Brittan – tackar vi uttryckligen för det utmärkta resultatet, kommissionen har förhandlat på ett framgångsrikt och kompetent sätt, Kina har orienterat sig ett bra stycke framåt mot att öppna sina marknader och accepterar på det stora hela de regler som Världshandelsorganisationen preciserade och vidareutvecklade 1994. Det är inte nödvändigt att rita upp de enskilda framgångarna en och en. Detta sträcker sig från sänkning av tullar, med utgångspunkt i tullsatser på ofta över 40 procent till i genomsnitt 10 procent, via öppnandet av import- och exportmonopol, ”joint venture” på området service och affärskedjor till etableringsfrihet på medellång sikt för självständiga europeiska företag.

Resultatet tål alltså att granskas. Att integrera Kina i världshandeln betyder emellertid även att få dem att beakta och tillämpa Världshandelsorganisationens regler, att handla som en ansvarstagande partner och att ta på sig nytt ansvar.

Därför vill vi tacka kommissionär Patten för hans försäkran om att det tekniska stödet, utbildningen av Kinas specialister och av dem som ansvarar för det nya avsnittet i samarbetet även kommer att organiseras i samarbete med Förenta staterna.

Vi menar dock att ytterligare en sak måste till, en större förståelse från Kinas sida för Europeiska unionens handelspolitiska ståndpunkt utöver det ömsesidiga öppnandet av marknaderna. På kort sikt satsar vi därför på att Kina skall stödja Europeiska unionens förslag om en omfattande ny samtalsrunda i WTO. På lång sikt understryker vi den fredssäkrande roll som ett intensivt handelssamarbete med Kina har för Asien, Europa och världen. Vi menar att öppnandet av marknader och demokratiska reformer som ramvillkor och en snabb ekonomisk och social utveckling i Kina på sikt allt mer kommer att ses som en självklar nödvändighet även av de ansvariga i Kina. Å PPE-gruppens vägnar välkomnar jag därför det framgångsrika avslutet på förhandlingarna med Kina och ber rådet att politiskt inordna resultatet av förhandlingarna åtminstone på ett sådant sätt att Europaparlamentet får möjlighet att ge sitt samtycke till dessa viktiga beslut.

  Mann, Erika (PSE). – (DE) Herr talman, herr ordförande, kommissionär Patten, kära kolleger! Mina kolleger har redan tagit upp väsentliga punkter. Tillåt mig därför att kanske endast komma med några synpunkter.

För det första har det nåtts framgång från Europeiska unionens sida – här skall givetvis kommissionär Lamy framhävas särskilt, som har nått verkligen storartade resultat. Detta gäller dock givetvis även för Förenta staterna, och precis så kommer det att vara med andra stater som inom kort kommer att delta i förhandlingar.

En viktig punkt kommer enligt mitt förmenande att ligga i att vi därmed inte bara hjälper Kina att integreras i världsekonomin – det har de mer eller mindre redan gjort – utan att vi därmed även hjälper detta land att ta ytterligare ett steg i riktning mot en allmän demokratisering av samhället. Vad det handlar om här – det har vi kunnat se i alla diskussioner, i den stora världspressen men naturligtvis även hos ekonomerna som ofta har diskuterat detta livligt – är ju den känsliga frågan: Vad händer egentligen om Kina blir medlem i Världshandelsorganisationen? Kommer det därmed att bli en ny omgång öppningar i samhället? Kommer det att bli en ny omgång i politiken? Kommer det att leda till institutionella reformer i Kina? Och naturligtvis – kommer det dessutom att uppkomma nya öppningar på marknaden? Det är egentligen dessa känsliga och spännande frågor som vi nu står inför. Jag är säker på att alla kolleger som har talat håller med om detta, och jag tror att detta också är min grupps åsikt, nämligen att vi med denna öppning och med denna integrering av Kina i Världshandelsorganisationen hjälper Kina att ta ett steg framåt.

Men vi skall heller inte inbilla oss någonting. Vi bör inte göra oss några illusioner, och vi bör verkligen insistera på att Världshandelsorganisationens regler faktiskt också följs, för det är naturligtvis en kritisk punkt. Här kommer vi verkligen att behöva gå in på detaljer inom ramen för våra fortsatta diskussioner med kommissionen. För det paket som har förhandlats fram är mycket omfattande. Det inbegriper ytterst kritiska och känsliga sektorer. Från industrins sida hör man redan i dag kritiska röster som säger att framsteg är en sak men att en kontroll av genomförandet i efterhand naturligtvis är lika viktig. Jag tror att vi kan lita på ett gott samarbete så att denna form av genomförande också får sällskap av parlamentet och att vi faktiskt alltid kommer att vara informerade om det aktuella läget.

Ytterligare en punkt som jag gärna vill ta upp – detta tycks mig vara mycket viktigt – är vår förhoppning om att även de mänskliga rättigheterna skall respekteras i större utsträckning i och med att marknaden öppnas upp och en fortsatt samhällelig öppning i Kina. Mänskliga rättigheter är ett väsentligt element i en ekonomisk utveckling. Mänskliga rättigheter är ett väsentligt element i ett modernt samhälle. Jag tror att detta är en punkt som vi inte alls kan lämna därhän, inte heller i samtalen, även om de inte är en substantiell del av de rent ekonomiska förhandlingarna. Jag vet att ni alltid har satt särskilt stort värde på detta. Ändå är det viktigt att hela tiden nämna denna punkt på nytt.

ORDFÖRANDESKAP: PUERTA
vice talman

  Clegg (ELDR). – (EN) Herr talman! Jag har två korta minuter för att ta upp fyra punkter. Först vill jag förena mig i de varma gratulationerna till kommissionär Lamy och naturligtvis hans framstående företrädare Sir Leon, nu lord, Brittan. Jag hoppas att kortheten i mina gratulationer inte minskar värmen i dem.

Den andra punkten är till rådet. Rådets inställning avseende parlamentets samtycke till en uppgörelse som denna hänger samman med rådets motsvarande inställning avseende kommissionens förslag för att utvidga sina befogenheter till områden som immateriella rättigheter och tjänster enligt artikel 133 mer allmänt. Jag måste erkänna att jag får intrycket av att det finns en viss grad av institutionellt revirtänkande här, i synnerhet i de stora medlemsstaterna där handels- och industriministerier är mycket motvilliga att låta kommissionen fortsätta att utvidga sina befogenheter till dessa nya områden inom WTO-handelsförhandlingar och i överensstämmelse med detta också motvilliga att låta Europaparlamentet öka sitt inflytande. Detta kan helt enkelt inte fortsätta. Det är en så underlig anakronism att en politik som infördes på gemenskapsnivå redan på 1950-talet är så oredovisad och utan insyn som den är. Jag skulle vilja vädja att man övervinner medlemsstaternas interna territoriella intressen i denna speciella fråga.

Den tredje punkten gäller tekniskt bistånd. Det är fantastiskt att vi skall samordna arbetet med amerikanarna men titta på beloppet: 25 miljoner euro är absolut ingenting i jämförelse med den utmaning vi står inför! Vi har en total budget för Kina på 80 miljoner euro. Även om vi anslår allt detta till Kinas anslutning till WTO skulle det fortfarande inte vara tillräckligt. Vi – kommissionen, rådet och parlamentet – måste vara betydligt mer ambitiösa med att verkligen anslå mycket mer pengar till detta enorma projekt.

Slutligen, mänskliga rättigheter. Jag hoppas att det faktum att vi har undertecknat denna bilaterala uppgörelse med kineserna inte gör att de tror att vi skall bli litet mer överseende när det gäller mänskliga rättigheter. Det är desto mer viktigt att alla tre institutionerna nu är särskilt orubbliga mot kineserna i den så kallade dialogen om mänskliga rättigheter. Låt oss inte ge dem intrycket att en uppgörelse om WTO innebär att vi kommer att ge efter om mänskliga rättigheter – det bör vara det motsatta. Vi bör vara ännu mer orubbliga.

  Gahrton (Verts/ALE). – Herr talman! Skall man tro de föregående talarna, närmar vi oss nu paradiset - inte minst kineserna har nu bara paradiset framför sig.

Jag läste en intervju i China Labour Bulletin häromdagen om en av de tiotals miljoner kineser som har blivit arbetslösa på grund av den berömda "öppningen". Denna person klagade över arbetslösheten, otryggheten, de enormt ökade klassklyftorna. Ja, denna kines var så desperat att hon sade att hon längtade efter Mao!

Av alla analyser som jag har läst, vilket är ganska många, både kinesiska och västerländska, både liberala och socialistiska, framgår det att arbetslösheten i Kina kommer. Den har redan ökat mycket. Genom WTO-anslutningen kommer den att öka ytterligare oerhört mycket.

Nu undrar jag om kommissionen har gjort några andra analyser. Jag undrar om kommissionen har några seriösa vetenskapliga analyser som visar på att arbetslösheten i Kina, tvärtemot vad som framgår av alla dessa andra analyser, kommer att minska snabbt, och att den sociala stabiliteten kommer att stärkas istället för att klassklyftorna kommer att öka ytterligare. Det vore väldigt intressant att veta.

En annan sak gäller mänskliga rättigheter. En del här tror att detta skall gynna mänskliga rättigheter. Ja, det är möjligt - jag är ingen spåman. Vi har här i parlamentet emellertid gett Sacharovpriset till Wei Jingsheng. Han har en helt annan uppfattning om detta. Hans bedömning är att detta inte alls gynnar de mänskliga rättigheterna. Han har aktivt bekämpat WTO-avtalet för att han menar att det inte ställs rimliga krav på mänskliga rättigheter i samband härmed. Det skulle vara väldigt intressant att veta hur kommissionen och rådet analyserar denna fråga. På vilket sätt har Wei Jingsheng fel? Vi skulle gärna vilja veta att vi inte gör något som tvärtom missgynnar de mänskliga rättigheterna.

  Montfort (UEN). – (FR) Herr talman, herr kommissionär, herr minister! Det är inte trevligt att ta på sig rollen av den som regelbundet upprepar samma frågor. Men det är inte mitt fel, herr kommissionär, om dålig enighet råder i parlamentet. Och räkna inte med att jag tröttnar på att dunka in en självklarhet som borde vara uppenbar för alla om de inte har dogmatiska förutfattade meningar: WTO är en maskin som måste omstruktureras innan vi går vidare, i stället för att fortsätta som om ingenting hänt trots det svidande nederlaget i Seattle.

Vad har då hänt sedan detta misslyckade toppmöte? Nya förhandlingar har inletts i Genève, med en otydlighet som Lamys förtjänstfulla insatser inför parlamentet inte har förjagat full ut och Europeiska unionen förhandlar i Förenta staternas hjul om de framtida villkoren för Kinas anslutning. Vi har då ändå rätt att ställa några frågor?

Vad är WTO:s toppmöten värda om det inte finns någon skillnad mellan misslyckande och framgång i sättet att sköta ärenden internt? Vilken trovärdighet har de institutionella anordningar som avses besvara de stora frågor som har ställts, om till och med före deras genomförande vägen till omedelbar anslutning öppnas för en nation som ensam utgör en femtedel av mänskligheten? Kan ni för övrigt säga i vilken kategori Europeiska unionen och dess partner som är medlemmar i WTO sätter Kina: utvecklingsland eller något annat? Vilken analys gör ni av den oerhörda omvälvning av balanserna i organisationen som en sådan tillnärmning till situationen medför? Kan ni slutligen säga oss vad Europeiska unionen får – om den får något – av Förenta staterna, eftersom enligt Lamys uttalanden grunden för förhandlingarna med Kina är det som amerikanerna redan har uppnått med ett mervärde för européerna.

Herr kommissionär, det är naturligtvis inte kvaliteten på Lamys arbete som ifrågasätts, men trots mina upprepade yrkanden på att få en riktig sammanfattning av WTO, skall dessa förhandlingar fortsätta utan sammanfattning. Jag måste konstatera att man inte kan vidta en åtgärd som skulle låta anta att man kan tvivla på fördelarna med frihandel i världshandelsutbytet. Jag beklagar att unionens stater rådfrågas så litet, liksom Europaparlamentet, i majoritet anhängare inte av Världshandelsorganisationens rättfärdiga sak, som vi delar också, utan av den som innebär en frenetisk utveckling av frihandel i världen till förfång för våra befolkningars vitala intressen.

  Dupuis (TDI). – (FR) Herr talman, herr tjänstgörande ordförande i rådet, herr kommissionär, kära kolleger! Jag har lyssnat uppmärksamt till Westendorp som har talat om fördelarna i ekonomiska, sociala, miljömässiga och politiska termer av Kinas anslutning till WTO. Han tycks mig inte ha varit särskilt tydlig i fråga om de politiska fördelarna. Det må vara som det är, för min del ser jag tydligt en politisk förmånstagare: den kinesiska regimen och när jag säger det tänker jag inte på institutioner utan på en enväldesregim.

Man kan naturligtvis vara överens med Westendorp. Vi har utan tvivel inte dragit ner bevakningen när det gäller mänskliga rättigheter genom att underteckna detta avtal, eftersom vi inte kan dra ner den, herr Westendorp: vi har inte uppnått någonting av Folkrepubliken Kina. Vare sig i fråga om stärkande av rättsstaten, demokratistärkande eller respekt för mänskliga rättigheter har vi uppnått någonting sedan tio år. Ingenting! Varje dag ser vi och läser samma nyheter: nya arresteringar av dissidenter, nya arresteringar av medlemmar av det demokratiska partiet samt fortsättning av kolonisationen i Tibet.

Härvid gör sig för övrigt Världsbanken beredd att fördubbla ett stort projekt som vi stöder, eftersom våra stater är de främsta medlemmarna i denna ärevördiga institution. Under de närmaste veckorna skall således banken fördubbla kapaciteten för kinesiska utvandrare att kolonisera Tibet ytterligare en smula. Det är det som står på dagordningen.

Jag tror att de kolleger, som har talat om mänskliga rättigheter, mycket väl vet att vi mycket väl vet, i synnerhet efter att ha lyssnat till kommissionär Brittan de senaste åren, att det aldrig har varit fråga om att para ihop mänskliga rättigheter och demokrati med WTO-avtalen. Vi är således medvetna om att vi stärker en enväldesregim, en regim som samlar vapenutrustning och samlar styrka i detta område av världen. Vi har fogat oss i det utan att tänka på att de påtryckningar som denna makt snart kommer att kunna göra om tjugo år på hela Asien också kommer att kunna utövas hos oss. Vi har fogat oss i det: vi överger kineserna och överger demokrati för kineserna, och när allt kommer omkring för oss alla.

  Chichester (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill också gratulera kommissionär Lamy för att ha fått igenom sådana förbättrade villkor och en uppgörelse med Kina. Efter en så lång historia av förhandlingar var tydligen allt som behövdes frågan från vårt utskott för att slutföra ärendet.

Jag besökte nyligen Taiwan där människor klart hoppades att Kinas anslutning till WTO skulle leda till förbättrade förbindelser över sundet och vi måste glädja oss åt det. Jag kunde ha hänvisat till kommissionär Patten med god kunskap om svårigheterna att ha att göra med och förhandla med Kina, men han har redan nämnt det.

Möjligheten till en ändring av tullsatsen för sprit från 65 procent till 10 procent kommer att bli mycket välkommet i vissa delar av de whiskyproducerande områdena i Förenade kungariket. Jag ser fram emot att dela den nyheten med dem på ett generöst sätt och i vätskeform.

På en större skala är den ståndpunkt som uppnåtts om tillgång till och snabbare öppning av telekommmunikationsmarknaderna också goda nyheter. Kina har en så enorm möjlighet till tillväxt på denna marknad och de europeiska operatörerna har ett fantastiskt tillfälle som världsledande som söker nya marknader.

Jag gläder mig över detta steg för ytterligare integrering av Kina i världsekonomin men vi måste komma ihåg den betydelse vi, i Europeiska unionen, fäster vid andra värderingar förutom handel. I det sammanhanget vill jag på mina brittiska, konservativa kollegers vägnar uppmana, Europaparlamentet att delta i den halvårsvisa dialogen om mänskliga rättigheter. Om detta parlamentet var en part i den dialogen kunde vi kanske utöva ytterligare påtryckningar för förbättringar på det området. Jag hoppas att kommissionären skall lyssna uppmärksamt på det förslaget.

  Lucas (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Medan internationella storföretag drar upp champagnekorkar för att fira avtalet om Kinas föreslagna anslutning till WTO är Kinas småskaliga bönder redan rädda. De vet att anslutningen till WTO kommer att bli en mycket blandad lycka för Kina och att det för dem som småbönder kan innebära ruin. Så jag börjar med att avvika från kommissionär Pattens uppfattning. Det finns många människor i Kina för vilka detta avtal inte är goda nyheter.

Mäktiga internationella företag inom jordbruksnäringen vet det också. Det är skälet till varför USA:s spannmålsbolag, exempelvis Cargill, har svårt att tro på sin lycka. De har just kommit över den största marknaden i världen och kan förvänta sig att USA:s jordbruksexporter ökar med 2 miljarder US-dollar under de närmaste fem åren när kinesiska tullsänkningar börjar ge effekt. Inte undra på att de redan frossar i anblicken av större, bättre och mer överensstämmande marknader.

Men när Cargill är så förtjust över att dess vinster skall stiga medan Kinas självförsörjning av jordbruksvaror minskar är bilden en bra bit mindre optimistisk för människorna själva i Kina. Man har uppskattat att ökad konkurrens från billiga jordbruksimporter skulle kunna innebära att cirka 400 miljoner kineser på landsbygden inte längre kommer att behövas på gårdarna fram till år 2005. Det är nästan omöjligt att föreställa sig ett sådant enormt antal eller att tänka sig den sociala oreda och elände som det kommer att skapa.

Kommissionen erbjuder tekniskt stöd till kineserna för att hjälpa dem med den enorma ekonomiska omstrukturering som anslutningen till WTO skall medföra. Vad jag skulle vilja se är en motsvarande delaktighet att hjälpa till med den nästan ofattbara sociala omstrukturering som oundvikligen kommer att följa i dess spår med – jag upprepar – 400 miljoner bönder på landsbygden utan jobb.

Herr Lamy har citerats ha sagt att de bilaterala förhandlingarna mellan EU och Kina gav till resultat 96 procent av det som EU krävde. Skulle han vilja uppskatta vilken procentsats för framgång det kinesiska folket kommer att få från dessa samma förhandlingar?

  Kauppi (PPE-DE). – (FI) Herr talman, ärade företrädare för kommissionen och rådet! Världshandeln har under de senaste decennierna vuxit på ett explosionsartat sätt. Trots stora framsteg finns det inom världshandeln fortfarande gott om olösta problem och öppna frågor. En av de största och politiskt svåraste har varit frågan om Kinas anslutning till Världshandelsorganisationen, WTO, och man kommer att ha kvar samma problem i samband med det praktiska genomförandet av avtalet. När det är fråga om anslutningen av världens näst största ekonomi och elfte största exportland till världshandelns mest betydelsefulla institutionella system kan man inte nog poängtera frågans vikt. Jag instämmer också med kollegan Clegg vad gäller intrycket att kommissionen och rådet kanske till och med har varit litet för ivriga att åberopa Amsterdamfördraget och gömma sig bakom dess formbestämmelser. Jag är ändå mycket nöjd med att kommissionen delar vår åsikt om att förhandlingarna med Kina om medlemskapet i WTO är en fråga där parlamentet inte bör åsidosättas och att vi kommer att få ta upp den här frågan här i parlamentet. Att anslutningsförhandlingarna inte leder till att den rättsliga ramen ändras minskar inte frågans vikt. Därför kommer den informell dialog som förs utan grundfördragets ordagranna formuleringar, som även kommissionens företrädare nämnde i sitt inlägg, att få en mer central ställning än tidigare.

Det ligger i hela Europeiska unionens intresse att stödja reformeringen av den ekonomiska förvaltningen och rättssystemet i Kina. Det är förnuftigt att det tekniska stödpaketet från EU och USA genomförs i samarbete, det är nödvändigt för att säkerställa såväl snabba reformer som ett målmedvetet genomförande. Av den offentliga sektorns reformer är reformeringen av de statliga företagen livsviktig för fortsatt ekonomisk tillväxt i Kina. Min enda kommentar till innehållet är också förknippad med detta: Man fick inte upp procentsatsen för de utländska företagens ägarandel på den nivå som var Europeiska unionens mål. Det var mycket illa. En viktig politisk fråga är också, på vilket sätt näringslivet skall reformeras. Ty det är starkt förknippat med hur det går med hela det socialistiska systemet i Kina.

  Talmannen. – Jag förklarar härmed debatten avslutad.

⁂

  Chichester (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Beträffande en ordningsfråga. När jag frågade denna morgon om tiden för denna debatt sade man att den skulle starta kort efter kl. 15.00. När jag kom till denna debatt kl. 15.00. sade man att den skulle äga rum kl. 17.00. Tydligen är det en pressad dagordning i dag.

Jag önskar lägga fram ett förslag som kan minska pressen mot slutet av dagens dagordning, nämligen, debatten som förhandspresenterats om direktivet om sena betalningar – betänkandet om förlikningsförfarandet med rådet. Detta är en fråga som nu är helt fri från argument. Alla stöder detta ärende. Föredraganden, skuggföredraganden och ordföranden för utskottet skulle alla stödja förslaget att detta ärende ändras till en omröstning utan debatt. Det skulle ta bort pressen på dagordningen precis i slutet av denna kväll. Kanske kan vi rösta om det nu.

  Talmannen. – (ES) Herr Chichester! Jag har inte kraft nog att fatta detta beslut, inte ens genom att stödja mig på arbetsordningen, eller i tjänstemännens råd. Jag skall bara hantera en och en halv timme med frågor till rådet och därefter när sammanträdet börjar skall den som då är talman, och som nu är informerad om ert intelligenta förslag, fatta lämpligt beslut. Men vi antecknar ert förslag.

10. Frågestund (rådet)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till rådet (B5-0487/2000).

  Talmannen. – Fråga nr 1 från Ioannis Marinos (H-0434/00):

Angående: Ökning av gemenskapens budgetmedel

Inom ramen för regeringskonferensen talas det mycket om till exempel behovet att se över förfarandet för beslutsfattande i ministerrådet och antalet kommissionsledamöter. Det är dock lite diskussion om behovet att väsentligt öka gemenskapens budgetmedel för att underlätta utvidgningsprocessen men även för att unionen skall kunna bemöta de allt större behov som finns inom och utanför dess gränser.

Hur ställer sig rådet till en eventuell ökning av gemenskapens budgetmedel, var skulle "taket" på en sådan ökning ligga och hur realistisk är enligt rådets uppfattning en sådan målsättning under nuvarande omständigheter?

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Herr talman! Den allmänna frågan om gemenskapsbudgetens storlek är en fråga som regelbundet tas upp, särskilt i den utvidgade debatten om Europeiska unionens framtida finansiering, vilken föregår förhandlingarna om Europeiska unionens ekonomiska ramar.

Det har trots allt visat sig inte vara det sammanhang som gynnar ett stärkande av budgetens storlek, vilket också visade sig i förhandlingarna om Agenda 2000, och detta är inte heller rätt tillfälle att ta upp den debatten igen. Jag skulle vilja erinra om att det, inom ramen för det interinstitutionella avtalet, fastställt den 6 maj 1999, om budgetdisciplin och förbättring av budgetförfarandet, vilket budgetplanen utgör en del av, finns fastställda belopp som innebär ett tak för de årliga utgifterna i de tre institutionerna, Europaparlamentet, rådet och kommissionen, vilka dessa institutioner har bundit sig att respektera.

För närvarande anser rådet, som jag sade, att det inte föreligger några behov av en revidering av budgetplanen. När det gäller kostnaderna för utvidgningen, står det i det nämnda avtalet att Europaparlamentet och rådet, vid en utvidgning av unionen till nya medlemsstater inom den period som täcks av budgetplanen, skall behandla kommissionens förslag gemensamt skall anta budgetplanen för att få med behoven av finansiering av denna utvidgning.

Denna förändring av budgetplanen bör dock respektera taket för budgetplanens vägledande ram för en union för 21 länder, så som sägs i Bilaga II i det interinstitutionella avtalet, givetvis med reservation för resultaten av utvidgningsförhandlingarna.

  Marinos (PPE-DE). – (EL) Jag tackar ministern för svaret på min fråga, men jag tycker inte att han besvarar själva kärnan i frågan, vilken är följande: Jag har under det år som jag har varit ledamot i Europaparlamentet kunnat konstatera att på samma gång som Europeiska unionens program och initiativ ständigt blir fler, vilket medför extra utgifter, säkerställs för dessa utgifter inte de motsvarande extra medlen. Tvärtom sker ofta nedskärningar av budgetmedel som är avsedda för andra åtaganden, vilket exempelvis var fallet när det behövdes pengar till Kosovo eller till utvecklingen på Balkan, till jordbävningarna och till andra frågor som dyker upp. Jag frågar mig varför man inte eftersträvar att betalningsanslagen skall uppgå till det fastställda taket på 1,27 procent av Europeiska unionens bruttonationalprodukt, så att inte fler program måste offras, och med vilken logik Europeiska unionen, på samma gång som den tar på sig extra åtaganden, begränsar utbetalningarna av de godkända anslagen, som med nöd och näppe uppgår till 1,10 procent av BNP. Kan rådet även lugna folken i Europeiska unionens fattiga länder om utvidgningen inte kommer att få som följd att medlen begränsas...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Seixas da Costa. – (PT) Herr talman! Jag förstår ledamotens oro och förstår att denna oro också finns i flera sektorer i unionen. Sanningen är att omstruktureringarna av anslagsöverföringar som har skett, framför allt under det senaste året, har genomförts utan att påverka ett effektivt uppfyllande av unionens åtaganden på dessa områden, och de har tagits från icke använda belopp inom olika områden. Men det är uppenbart att om situationen förvärras så att några av Europeiska unionens åtaganden inte kan uppfyllas i enlighet med budgetplanen, kan man naturligtvis ingripa med den så kallade halvtidsrevisionen, som är förutsatt i själva budgetplanen och som jag vill påminna om, beslutas för första gången genom kvalificerad majoritet. Vissa av de utgifter som förorsakas av en eventuell utvidgning, om denna äger rum under tiden, kan förutses. Men med hänsyn till den fas vi befinner oss i, det vill säga budgetplanens första år, finns det inte i detta ögonblick några skäl att omvärdera Berlinkompromissen.

  Rübig (PPE-DE). – (DE) Budgetutskottet och Europaparlamentet har slutligen enats i Agenda 2000 om att minska BNI-delen på 1,27 procent fram till 2006. Den europeiska medborgaren kräver sparsamhet i förvaltningen, och konceptet om den reella stabiliseringen har som mål att ytterligare förbättra kvaliteten avsevärt på rådets och kommissionens arbete i framtiden. Detta skall göra det möjligt för oss att i framtiden arbeta ännu effektivare i Europeiska unionen. Tror ni att konceptet om den reella stabiliseringen kommer att kunna fortsätta efter 2006?

  Seixas da Costa. – (PT) Det är med stort nöje jag besvarar ledamotens fråga. Jag deltog i förhandlingarna om Agenda 2000 och kommer väl ihåg begreppet verklig stabilisering, som då föreslogs, och som i praktiken innebar en minskning av de fastställda beloppen. Enligt vår mening måste Europeiska unionen förr eller senare göra ett val: antingen vill vi ha en struktur med en solid samling politikområden till vilka måste höra en budget på samma nivå, eller så vill vi bara vara en slags källa för besparingar. Om vi ser gemenskapsbudgeten som en slags besparingskälla och allt mer jobbar för subsidiaritet i ekonomiska frågor, kommer unionens framtida politik, särskilt från och med 2006, inte att bli särskilt lysande. Detta är min personliga åsikt.

  Talmannen. – Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 2.

  Talmannen. – Fråga nr 3 från Nuala Ahern (H-0446/00):

Angående: EU:s planer på att lägga fram en gemensam ståndpunkt vid Osparkonventionens

Vilka planer diskuteras av trojkan om huruvida EU skall lägga fram en gemensam ståndpunkt vid det möte som Osparkonventionen skall hålla denna månad i Köpenhamn avseende kontrollen av radioaktiva och farliga ämnen i den marina miljön?

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Herr talman! Förhandlingarna inom Osparkommissionen leds som bekant när det gäller gemenskapens behörighet, av kommissionen i samråd med en representantkommitté från medlemsstaterna. Om parterna i Osparkonventionen, när dessa förhandlingar är över, skall fatta ett beslut, som enligt kommissionens åsikt borde tas upp i gemenskapsrätten, åligger det kommissionen att lägga fram ett förslag till rådets beslut för att gemenskapen skall anta Osparbeslutet. Rådet kommer att behandla detta förslag med den omsorg som krävs. Hur som helst har ännu inte det förslag som ledamoten nämner lagts fram för rådet, och därför kan inte rådet uttala sig i saken.

  Ahern (Verts/ALE). – (EN) Jag vet att det portugisiska ordförandeskapet mycket väl känner till denna fråga. Som ni vet hade Osparkommissionen ett möte i Sintra för två år sedan och vissa framsteg gjordes om förorening av den marina miljön.

Min fråga gäller i synnerhet radioaktiva utsläpp. Jag vet att Frankrike är en del av trojkan och skall ta över ordförandeskapet i juli. Frankrike tryckte på ganska hårt och var med på överenskommelsen om att sänka radioaktiva utsläpp, men en nyligen gjord undersökning av Greenpeace visar att det förekommer ganska kraftiga radioaktiva utsläpp från Cap La Hague. Känner rådet till denna undersökning? Önskar den få mer information om denna undersökning? Kommer den att göra det franska ordförandeskapet uppmärksamma på detta?

Å ena sidan hävdar de att de har kontroll över radioaktiv nedsmutsning av den marina miljön, men å andra sidan har vi bevis på att det förekommer radioaktiv förorening, så det finns en motsägelse här. Rådet måste rycka upp sig. Jag förstår kommissionens förslag och jag ser fram emot att diskutera detta vidare med kommissionen när jag har ett resultat från Köpenhamn.

  Seixas da Costa. – (PT) Varken Irland eller Danmark har ännu lagt fram några förslag till Europeiska unionens råd angående radioaktivt avfall. Då inte rådet heller är med i Osparkommissionen, är det bara kommissionen som kan vidta några rättsliga åtgärder i denna fråga. All information som rådet kan få om detta är alltså välkommen.

  Talmannen. – Fråga nr 4 från Alexandros Alavanos (H-0449/00):

Angående: Identitetskort och uppgifter om religionstillhörighet

Den oberoende myndigheten för skydd av personuppgifter i Grekland har lyft fram det faktum att grekiska medborgare på sina identitetskort, som utfärdas av polisen, är tvungna att uppge sin religionstillhörighet. Den oberoende myndigheten anser att detta kränker rätten till privatliv och att det kan leda till diskriminering av vissa medborgare.

Jag vill, med artikel 13 i fördraget i åtanke, fråga rådet om följande: Kan någotdera fallet, det nuvarande systemet, där det är obligatoriskt att uppge religionstillhörighet, och den eventuella ändringen av denna bestämmelse i utbyte mot att det skall bli frivilligt att föra in sin religionstillhörighet på identitetskorten, anses vara förenligt med Europeiska gemenskapens rättsliga och politiska regelverk? I vilka av unionens medlemsstater är religionstillhörighet en av de uppgifter som framgår av identitetskorten?

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Herr talman! Rådet har aldrig blivit ombedd att diskutera de saker som ledamoten tar upp. Detta ämne är i princip inte gemenskapens behörighetsområde utan medlemsstaternas och i detta speciella fall, som ledamoten också understryker i sin fråga, är det den oberoende myndigheten för skydd av personuppgifter i Grekland som är behörigt organ. Som jag sade har inga förslag i denna fråga ingivits till rådet. Om detta agerande från de grekiska myndigheterna skulle innebära ett brott mot gemenskapens lagstiftning, kommer naturligtvis kommissionen i sin roll som fördragens väktare, inte tveka att vidta nödvändiga åtgärder för att anhängiggöra ett mål till EG-domstolen angående underlåtenhet att uppfylla lagen.

Men, som sagt, detta är inte rådets behörighet utan kommissionens och det är den som skall bedöma om uppgifter om religionstillhörighet på de grekiska identitetskorten är i överensstämmelse med principen om förbud mot diskriminering på grund av religionstillhörighet. I en preliminär analys av denna typ av fråga, tycker vi dock inte i utgångsläget att det blotta omnämnandet av religionstillhörighet, om det är för rent informativa eller statistiska ändamål och om det inte följs av några konkreta åtgärder som leder till diskriminering av de som utövar en särskild religion, utgör någon kränkning av Europeiska unionens rättsliga och politiska regelverk. Det handlar hur som helst om fria och demokratiska länders handlingsramar: alla typer av opposition mot en åtgärd av detta slag har sin specifika rättsliga ram för klagomål i den nationella lagstiftningen. Det är uppenbart att man kan överklaga de nationella instansernas beslut till gemenskapens instanser.

  Alavanos (GUE/NGL). – (EL) Jag tackar rådsordföranden för hans svar. Jag skall säga att jag ställde en likvärdig fråga till Europeiska kommissionen i går. Jag fick svaret i dag. Det råder dock en viss förvirring i frågan, som i Grekland är en stor fråga. Jag tackar rådsordföranden, trots att jag lade märke till en motsägelse i hans svar. Å ena sidan säger han att det inte är en gemenskapsfråga utan en fråga för medlemsstaterna. Å den andra talar han om en anpassning till gemenskapsrätten. Vad jag vill säga är att rådets ordförande uppenbarligen har i åtanke det svar som kommissionen gav mig i just denna fråga, i vilket sägs att en skyldighet att uppge religionstillhörighet skulle innebära en överträdelse av direktiv 46/95 om personuppgifter. Instämmer rådsordföranden i detta svar, om det är det han har i åtanke? Eller har han det inte i åtanke? Om så är fallet, skulle det visa på en mycket stor brist på samordning mellan rådet och kommissionen i en mycket allvarlig fråga.

  Seixas da Costa. – (PT) Herr ledamot! Det finns inga motsägelser i denna fråga och problemet är mycket enkelt: så länge som frågan inte har täckts av bestämmelser på gemenskapsnivå, skall frågan helt enkelt tas upp i den grekiska inrikespolitiken och i enlighet med grekisk lagstiftning. Det upphör bara att vara en inrikesangelägenhet om en gemenskapsbestämmelse införlivas i den grekiska lagstiftningen och därigenom också blir en grekisk lag.

Den fråga som tas upp här handlar om huruvida problemet i denna fas av processen utgör ett brott mot gemenskapsrätten. Det är bara kommissionen som har behörighet att agera i denna sak. Den har hittills inte gjort det, vilket innebär att frågan ännu inte ligger på gemenskapsnivå. Frågan har alltså ännu ingen gemenskapsdimension. Om den når gemenskapsnivån, kan kommissionen fatta de beslut den anser vara lämpliga, främst om att gå till EG-domstolen.

  Marinos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag skall säga några ord, trots att jag inte hade den avsikten, för här sprids en vilseledande uppfattning som finns i Grekland, det vill säga att grekerna, för att europeiseras, inte längre skall uppge sin religionstillhörighet på identitetskorten, vilket man har gjort i vårt land i sjuttio års tid. Det svar som ministern gav återger verkligheten. Man planerar inga ingripanden, det är en fråga för den grekiska lagstiftningen, och den har den grekiska sidan verkställt fram till i dag. Den princip som har skapats för personuppgifterna ligger till grund för ett beslut i vilket man slår fast att införandet av religionstillhörighet på identitetskort innebär en överträdelse av känsliga personuppgifter. Men jag vet att det i det gemenskapsdirektiv som hänvisas till i denna fråga sägs att om den berörda personen godkänner att religionstillhörigheten uppges, är inte hänvisningen till denna personuppgift förbjuden. Och detta är precis vad både vårt parti och Greklands kyrka begär, ett frivilligt införande. Den som vill ange religionstillhörighet för det, och den som inte vill ange religionstillhörighet gör det inte.

  Talmannen. – Jag vill påminna ledamöterna att denna frågestund är till för att ställa frågor till rådet. Inte i något avseende för att förklara regeringars ställningstaganden eller ett lands känslighet.

(ES)

Fråga nr 5 från Konstantinos Hatzidakis (H-0450/00):

Angående: Turkiets ifrågasättande av de oinskränkta rättigheterna till de grekiska öarna i Egeiska havet

Inför Natos manövrer "Dynamic Mix" har Turkiet åter fört fram den gamla frågan i ljuset om ordningen när det gäller Greklands oinskränkta rättigheter till småöarna och skären i Egeiska havet. Detta har åtföljts av anklagelser om att Grekland skall ha genomfört aktiviteter för regionens utveckling och miljö, varav flera finansieras genom relevanta gemenskapsprogram.

Mer konkret gjorde Turkiet gällande i en uppvaktning av den grekiska regeringen onsdagen den 10 maj 2000 att Grekland har militär och annan verksamhet i ett geografiskt område till vilket äganderätten är omtvistad i Egeiska havet.

Skulle rådet kunna upplysa mig om den instämmer i Turkiets ovannämnda ifrågasättande av Greklands oinskränkta rättigheter och om denna ståndpunkt inte strider mot andan i det avtal som efter Greklands medgivande slöts i Helsingfors, men även mot de regler som gäller för ett kandidatland för anslutning såsom Turkiet?

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Herr talman! Rådet har ingen information – förutom rykten – om några åtgärder från Turkiets sida gentemot den grekiska regeringen den 10 maj 2000. Europeiska rådet i Helsingfors erkände, som ledamoten nämner, Turkiet som kandidatland för anslutning till Europeiska unionen. Under samma råd uppmanades också kandidatländerna att uppbåda alla sina krafter för att lösa alla kvarvarande gränstvister och andra liknande frågor. De olösta tvisterna bör i rimlig tid föras upp i Internationella domstolen i Haag, senast år 2004. Då kommer rådet att behandla situationen på nytt. När det gäller förbindelserna mellan Grekland och Turkiet, vilka ligger i bakgrunden till hela denna fråga, kan rådet bara gratulera till en förbättring av dessa förbindelser. Vi kan bara hoppas att denna positiva process fortsätter så att frågorna om Egeiska havet kan lösas på ett bra sätt och i enlighet med den internationella rätten. Jag vill därför påminna om, eftersom det också är extremt positivt i detta sammanhang, att de turkiska trupperna deltog i de Nato-övningar som delvis ägde rum på grekiskt territorium. De turkiska trupperna har aldrig tidigare deltagit i övningar på grekisk mark. Rådet noterar också att den grekiske försvarsministern beskrev samarbetet mellan Greklands och Turkiets väpnade styrkor som utmärkt, och han betonade att övningarna genomfördes i full respekt för Greklands suveräna rättigheter.

Detta är en viktig punkt och jag skulle också vilja säga att, när det gäller de bilaterala förbindelserna har utrikesministrarna i Grekland och Turkiet, vid sidan om Natos toppmöte i Florens, presenterade ett förslag att ta upp på dagordningen för de grekisk-turkiska förhandlingarna, med förutom förtroendeåtgärder för Egeiska havet, ett åtgärdspaket för gott grannskap mellan Grekland och Turkiet vars mål är att konsolidera säkerhetsklimatet och skapa ett närmande mellan de två länderna.

Jag tycker att vi alla måste samarbeta, i alla instanser och på alla områden där dessa frågor kommer upp, för att inte förvärra spänningarna och för att lösa upp det förflutnas spöken i dessa frågor.

  Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr minister! Även jag personligen vill se ett närmande mellan Grekland och Turkiet, men under vissa och konkreta villkor. Och i detta sammanhang bör jag säga er att jag blir verkligt förvånad över det som ni sade inledningsvis, att den grekiska regeringen inte ens har informerat rådet om Turkiets ifrågasättande av Greklands oinskränkta rättigheter. Den anser det uppenbarligen vara en överflödig lyx. Den anser att Turkiet ohindrat kan gå vidare på vägen mot Europeiska unionen och samtidigt fortsätta med överträdelserna av Greklands oinskränkta rättigheter. Men det är en fråga för den grekiska regeringen. Jag, för min del, skulle nu vilja fråga er följande: Anser ni eller anser ni inte, oberoende av ert svars diplomatiska formulering, att Turkiet måste göra framsteg för att uppfylla kraven i besluten från Helsingfors, och vilka anser ni att dessa framsteg bör vara?

  Seixas da Costa. – (PT) Herr ledamot! Jag anser att Helsingfors innebar ett stort ögonblick av balans när det gäller de olika berörda parternas angelägenheter; när jag säger olika parter tänker jag inte bara på Grekland och Turkiet, eftersom det finns en tredje part som berörs av denna fråga och det är Cypern. Det beslut som fattats vad gäller Turkiet, beslutet att erkänna Turkiet som kandidatland till anslutning till Europeiska unionen, är ett beslut som fattats i en allmän balans, med vissa villkor som är uttryckta i slutsatserna från Europeiska rådet i Helsingfors och som särskilt handlar om att lösa konflikten om Egeiska havet inom ramen för den internationella rätten. Detta tillsammans med en tidsplan som också är oupplösligt knuten till Turkiets egna ambitioner när det gäller närmandet till Europeiska unionen.

Jag tycker att vi alla skall tänka på att vi på detta specifika område måste försöka se till, som jag sade nyss, att inte skärpa den typ av bilaterala spänningar som kan uppstå här och där, såvida de inte kränker viktiga principer för landets identitet och grundläggande intressen, utan försöka förstå att det är viktigt att garantera en sådan här typ av spänningsupplösning och att vi måste ta särskild hänsyn till tidsfaktorn. Jag tycker att det just nu finns signaler från båda parter, Grekland och Turkiet, med effekter också för Cypern, och vi bör ge dem litet tid innan vi ger oss in och systematiskt försöker betona små incidenter på vägen, vilka i grund och botten gör att vi inte ser skogen för alla träden. Jag tycker att helheten är mycket viktigare än incidenterna och att det är politiskt mer ansvarsfullt att nu försöka arbeta med upplösningsfaktorer och särskilt försöka stödja myndigheternas ansträngningar i de båda länderna, främst på utrikesministernivå, för att undvika att utnyttja vissa incidenter och i stället inrikta sig på den allmänna situationen, som är mycket mer betydelsefull och vars lösning kan vara avgörande för balansen i detta geografiska område.

  Theonas (GUE/NGL). – (EL) Herr rådsordförande! Jag vill konkretisera ytterligare en aning. För den grekiska sidan finns det vad Turkiet beträffar bara en fråga som måste lösas, och det gäller gränsdragningen i Egeiska havet. Turkiet har emellanåt ifrågasatt ganska många frågor om Egeiska havet. En av dem gäller statusen för de grå zonerna eller för skären och småöarna i Egeiska havet. Min fråga är konkret. Anser ni att frågan om skärens och småöarnas status, inom ramen för andan i Helsingforsbeslutet, i vilket Turkiet uppmanas att före år 2004 lösa de gränstvister eller andra tvister som landet har med sina grannar, kan anses vara en gränstvist? Vad anser rådet? Är det vad ni uppmanar Turkiet att göra, att lösa situationen i Egeiska havet, där Grekland inte erkänner att det finns någon fråga att diskutera, som en gränstvist?

  Seixas da Costa. – (PT) Herr talman! Dessa frågor är, som ni vet, en del av frågor om den grekisk-turkiska tvisten och där som bekant Grekland och Turkiet hittills har haft helt antagonistiska inställningar, det vill säga, det finns situationer som Turkiet försöker diskutera utifrån internationell rätt med där Grekland inte anser att det gäller detta område. Just nu pågår samtal och förhandlingar på detta område, det tas kontakter på bilateral nivå som åtföljs av förtroendeskapande åtgärder. Jag tycker att vi skall ge denna process en viss tid innan vi börjar exploatera några potentiella konflikter. Vi känner till dessa meningsskiljaktigheter, vi vet att dessa hittills har varit den axel som konflikten om Egeiska havet tycks ha rört sig vilken från början, ur ett internationellt rättsperspektiv, hade kunnat få en rakare tolkning. Men vi vet att det inte är så, vi vet att vi talar om olika saker när vi diskuterar samma fråga och vi vet att Grekland och Turkiet talar om olika saker när de diskuterar samma fråga, men det är därför det nu finns en förhandlingsram. Jag tycker att vi måste ge oss till tåls och se till att dessa förhandlingar fungerar, särskilt med tanke på det goda läge de grekisk-turkiska förbindelserna nu befinner sig i.

  Talmannen. – Fråga nr 6 från Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (H-0451/00):

Angående: Politiskt ingripande i Georgiens problem

Georgien, en stat med nyvunnen självständighet, kämpar med allvarliga problem i anslutning till befästandet av demokratin och höjandet av sina invånares levnadsstandard.

Ansträngningarna på dessa två områden försvåras av det problem som utbrytningen av Sydossetien och Abchasien skapar och den våg av flyktingar som strömmat in i landet från det sistnämnda området.

Europaparlamentet har genom resolutioner fördömt denna situation och uppmanat kommissionen och rådet att stödja Europarådets initiativ om vidtagande av förtroendeskapande åtgärder i området.

Har rådet någon strategi för denna känsliga region? Har rådet för avsikt att föra en politik för att försvara fred och säkerhet i området i fråga?

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Herr talman! Rådet är givetvis oroat över Georgiens inre konflikter som fortfarande väntar på att få en lösning, och över svårigheterna att befästa demokratin och förbättra levnadsvillkoren för landets medborgares. Vi ger därför ett politiskt och ekonomiskt stöd inom ramen för det partnerskaps- och samarbetsavtal som trädde i kraft den 1 juli 1999.

På grund av Europeiska unionens toppmöte med de tre stats- och regeringscheferna i Kaukasus i juni förra året, antogs en viktig förklaring som lägger grunden för förbindelserna mellan Europeiska unionen och södra Kaukasus. Denna resolution framhäver vikten av regional utveckling och samarbete, upprättandet av vänskapliga förbindelser mellan länderna och en hållbar utveckling av deras ekonomier. Dessutom förklarade sig Europeiska unionen beredd att använda sina stödinstrument för att skapa ett lämpligt klimat för en lösning av konflikterna i Kaukasus, och i enlighet med detta beslutade samarbetsrådet mellan Europeiska unionen och Georgien den 12 oktober, att samarbetet under 2000 främst skulle handla om att intensifiera de ansträngningar som har gjorts för att finna en lösning på konflikterna i Abchasien och i Sydossetien.

Jag skulle vilja påminna om att Europeiska unionen är den största hjälpgivaren till återuppbyggnadsprojekt i Sydossetien och är beredd att stödja sådana åtgärder som syftar till att skapa ett förtroendefullt klimat, framför allt genom att återuppbygga infrastrukturerna mellan nord och syd som förbinder Ryssland med Georgien. Dessutom har unionen gett bistånd till nästan 300 000 hemlösa i Georgien, vilka har tvingats lämna sina hem på grund av konfliktsituationen. Unionen uppmuntrar en konfliktlösning för att dessa människor skall kunna återvända till sina hem så snabbt som möjligt och är i ett sådant fall beredd att bidra med tilläggsstöd.

Rådet stöder alla ansträngningar som bedrivs av behöriga internationella instanser, främst OSSE i Sydossetien och FN i Abchasien, för att bidra till godtagbara lösningar som kan normalisera de politiska och ekonomiska förbindelserna och ge garantier för att flyktingarna skall kunna återvända under säkra förhållanden. Kriget i grannlandet Tjetjenien utgör ett extra hot för Georgien, det är lämpligt att tänka på det. Jag vill också nämna att rådet fruktar att denna konflikt kan spridas till georgiskt territorium och välkomnar utvidgningen av OSSE:s övervakningsuppdrag vid dessa länders gränser. På begäran av president Sjevardnadze, studerar Europeiska unionen just nu möjliga former att stödja och säkra effektiviteten i detta övervakningsuppdrag.

  Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Tack så mycket, herr rådsordförande, för informationen. Jag skulle vilja säga er, efter mitt besök nyligen i Georgien, men också med anledning av vad företrädarna för Georgiens kyrka sade i den dialog som patriarkatet nyligen förde med Europeiska folkpartiets grupp, att Europas politik i de georgiska medborgares ögon är ineffektiv, för den har bortsett från den humanitära hjälpen inte på minsta sätt bidragit till att lösa problemen. Problemet med flyktingarna, bland vilka det också finns många georgiska medborgare med grekiskt ursprung, är olöst. Och jag skulle vilja fråga er vilka de där ytterligare åtgärderna är, som även ni inser att ni måste vidta och intensifiera, vilket ni har sagt mig?

Och en annan fråga: Tror ni att den kris som vi talar om är en del i den ryska politiken i regionen? Dessutom, beaktar rådet den möjligheten i sin politik i regionen?

  Seixas da Costa. – (PT) Ärade ledamot! När det gäller de åtgärder Europeiska unionen kan genomföra i området, kan jag inte gå längre än den plan jag redan har nämnt och den rad initiativ som Europeiska unionen har tagit. Det är lämpligt att vara medveten om att vi har en begränsad interventionsförmåga i vissa områden och att, vilket har tagits upp här i dag och i andra sammanhang, svårigheterna i unionens externa handlingsramar och i finansieringen av dessa externa handlingsramar begränsar Europeiska unionens möjlighet att närvara i alla konfliktsituationer.

Jag anser dock att Europeiska unionen, uppmärksam på den strategiska betydelsen i området, har gjort vad som varit möjligt i denna fråga. Jag håller med om att det kan finnas andra möjliga åtgärder, men jag menar att det för närvarande inte finns en finansieringsram som tillåter oss att gå längre, särskilt när det gäller arbete med att bygga upp infrastrukturen. Beträffande situationen i Ryssland, oberoende av politiska åsikter och vad man kan tycka ligger bakom de ryska ståndpunkterna, anser jag att det inte för närvarande finns något som i praktiken tyder på en objektiv avsikt, som ni sade, att skapa en instabil situation i dessa länder. Jag anser att det finns händelser, vilket jag själv har nämnt, i kriget i Tjetjenien, som berör grannländerna, och som i framtiden kan komma att beröra dem ännu mer, men jag tror inte att man av det kan dra slutsatsen att det nödvändigtvis finns en avsikt från de ryska myndigheternas sida att sprida instabilitet i grannskapet.

  Talmannen. – Fråga nr 7 från John Purvis (H-0454/00):

Angående: Mänskliga rättigheter i Egypten

Europaparlamentet utfärdade den 20 januari 2000 en resolution om våldet i södra Egypten. Vilka åtgärder har rådet vidtagit för att se till att de koptiska kristna i Egypten behandlas rättvist, och särskilt efter de senaste händelserna, att de som arresterades vid El-Kosheh fick en opartisk rättegång och att arresteringarna verkligen företogs utan inslag av religiös diskriminering?

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Inom ramen för rådets verksamhet har frågan om det fundamentalistiska våldet och morden på koptiska kristna i Egypten flera gånger debatterats och vi fortsätter att följa frågan på nära håll. Därefter har en rad positiva händelser inträffat, framför allt frisläppandet av generalsekreteraren för Egyptens organisation för de mänskliga rättigheterna, och tillämpningen av lagen om frivilligorganisationer vilket förhoppningsvis kan komma att öka yttrandefriheten. Jag skulle vilja nämna att Europeiska unionen, vid alla tillfällen och på olika nivåer, har påtalat sin oro för Egypten angående situationen för de mänskliga rättigheterna och sin angelägenhet om det nödvändiga att detta land respekterar de grundläggande friheterna, också i sin egenskap av medlemsstat i Europa-Medelhavspartnerskapet. Förhandlingarna om associeringsavtalet med Egypten avslutades förra året och dess undertecknande är planerat att äga rum inom kort. När det väl har trätt i kraft kommer avtalet att institutionalisera den politiska dialogen mellan Europeiska unionen och Egypten, främst när det gäller de mänskliga rättigheterna, vilket naturligtvis kommer att göra det möjligt att utöva en större inblandning och starkare politiska påtryckningar på de områden där Egypten brister i uppfyllandet av sina skyldigheter enligt detta avtal.

Jag vill erinra om att artikel 2 i avtalsförslaget innebär att förbindelserna mellan parterna, liksom i avtalets föreskrifter, grundas på respekten för de demokratiska principerna och de grundläggande mänskliga rättigheterna som uttrycks i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, och detta kommer naturligtvis att utgöra bakgrunden till de bilaterala förbindelser och den politiska dialog som ingår som en del av det avtal som skall genomföras. Vi kommer naturligtvis att påminna Egypten, vilket vi för övrigt redan har gjort även innan det fanns en bindande rättslig ram, om det ansvar landet har, och särskilt om kravet på att respektera de mänskliga rättigheterna och att skydda de grundläggande friheterna.

  Purvis (PPE-DE). – (EN) Jag tackar rådets ordförande för hans svar. Jag skulle vilja säga att denna fråga tvingades fram av det mycket stora antal brev som jag mottar från väljare om denna speciella fråga. Det är kanske den fråga som jag har mottagit flest brev om under de senare åren än någon annan fråga.

Det slår mig från vad han sade att det är mycket underligt att efter att flera av de koptiska kristna hade attackerats och ofredats av de andra var det bara de koptiska kristna som arresterades. Rådets ordförande sade i sitt svar att rådet kommer att påminna egyptierna om deras ansvar och vänta till dess de har undertecknat associeringsavtalet och kan använda en mer officiell politisk dialog. Men varför använder han inte undertecknandet av detta avtal som en grund för att tvinga egyptierna att använda en lugnare, rimligare och icke-diskriminerande inställning till sina koptiska kristna medborgare?

  Seixas da Costa. – (PT) Ärade ledamot! Som jag redan har sagt har vi inte väntat på att avtalet skall undertecknas för att när det är påkallat, uttrycka vårt missnöje till de egyptiska myndigheterna angående ett visst agerande som innebär en bristande respekt för de grundläggande rättigheterna. Denna fråga har tagits upp i den bilaterala politiska dialogen och har naturligtvis också varit föremål för en sådan behandling som är normal i förbindelserna mellan Europeiska unionen och tredje land. I det speciella fall ni tar upp anser vi att avtalet är ett eget förhandlingssammanhang, och det skulle inte i detta ögonblick vara rätt, efter att avtalet antagits av Europeiska unionen och godkänts av rådet, att låta undertecknandet av avtalet vara avhängigt av lösningen av en fråga som hänför sig till ett annat sammanhang, hur viktig den frågan än är. Jag menar, herr ledamot, att när det gäller det speciella fall ni tog upp, och oberoende av att jag inte alls delar den tolkning ni gör angående omständigheten att de koptiska kristna är föremål för specifika åtgärder, pekar den information vi har på att, även om kan säga att det är de koptiska kristna som omfattas mest av dessa repressiva åtgärder, så är inte detta specifika fall ett resultat av en inställning för särskilda repressalier riktade mot de koptiska kristna, det är snarare ett sammanträffande som handlar om en viss typ av konflikter, nämligen konflikter mellan handlare och vissa lokala samhällen, vilka drabbar de koptiska kristna men inte nödvändigtvis innebär en specifik avsikt från de egyptiska myndigheternas sida i denna fråga.

Europeiska unionen fortsätter dock att noggrant följa detta problem, och vi kommer att ta upp det med de egyptiska myndigheterna oberoende av ett undertecknande av avtalet.

  Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag befann mig i Egypten vid exakt den tidpunkt då dessa incidenter inträffade. Jag såg att situationen var allvarlig men även, vilket ni sade, att de egyptiska myndigheterna verkligen bemödade sig. Jag vill ändå fråga om det inte för det samlade Medelhavsområdet, alltså för Barcelonaprocessen, borde finnas en systematisk observation av minoriteterna, i synnerhet även de kristna minoriteterna som finns i hela Medelhavsområdet och som delvis har en mycket svårare situation i andra länder än i Egypten.

  Seixas da Costa. – (PT) Jag kan inte låta bli att hålla med ledamoten när han hävdar att det finns situationer i andra länder i södra Medelhavsområdet där denna situation är ännu värre. Jag vill säga att det är praktiskt taget omöjligt för Europeiska unionen att ha någon typ av ständig övervakning av alla situationer i alla länder vi har förbindelser med inom ramen för EU:s partnerskap med Medelhavsstaterna. Inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och särskilt med tanke på den utvärdering vi gör, särskilt av de politiska dialoger vi håller i anslutning till associeringsavtalen, försöker vi understryka vår oro angående de olika allvarliga situationerna. Vi kan inte vänta på att Europeiska unionen skall fungera som en slags internationell institution för övervakning av frågor om de mänskliga rättigheterna – det finns särskilda institutioner för detta ändamål -, utan vi kommer att dra nödvändiga slutsatser på nivån för de bilaterala förbindelserna i politiska frågor som handlar om den eventuella negativa utvecklingen inom de olika ramarna. Jag håller också med om att det råder mycket värre situationer i andra länder inom ramen för Barcelonaprocessen, vilka kanske inte gäller i just det ögonblick när vi talar, och att dessa situationer faktiskt måste utvärderas ordentligt. Men vänta inte att Europeiska unionen kan utföra de internationella institutionernas arbete på detta område.

  Talmannen. – Fråga nr 8 från Jonas Sjöstedt (H-0457/00):

Angående: Euro 11:s betydelse

Kan rådet uppge i vilka frågor Euro 11 under sin existenstid fattat beslut som haft en politisk betydelse för Europeiska unionen och dess medlemsländer?

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Frågan om Euro 11, herr talman, måste vara ett av de största mysterierna som gemenskapsinstitutionerna går igenom, eftersom denna fråga ständigt återkommer. Med den tredje etappen av Ekonomiska och monetära unionen inleddes de informella mötena i rådet ”Euro 11”, där finansministrarna i de länder som utgör euroområdet samlas. Dessa möten är månatliga och föregår de formella mötena i Ekofin-rådet som omfattar de femton medlemsstaterna. Mötena i Euro 11 rör huvudsakligen frågor om det specifika ansvar de elva länderna delar i frågan om den gemensamma valutan.

Varje gång en fråga sträcker sig utöver denna fråga utvidgas mötena till alla medlemsstater, vilket för övrigt är förutsatt. I alla de fall där beslut måste fattas sker detta i Ekofin-rådet, i enlighet med de förfaranden fördraget anger. Detta är den riktlinje som kom från Europeiska rådet i Luxemburg den 12 och 13 december 1997. Jag tror att vilket annat mysterium som helst som kan framställas angående Euro 11:s verksamhet, bara visar att man inte beaktar denna verklighet eller den befintliga informationen, som dessutom är offentlig eftersom den i praktiken är känd till och med i massmedia, om att de frågor som tas upp inom ramen för Euro 11 därefter förs över till Ekofin där även alla övriga länder som inte ingår i euroområdet deltar.

  Sjöstedt (GUE/NGL). – Herr talman! Jag vill tacka ordförandeskapet för det svar som jag fick på frågan. Det är så, att det i de länder som skall besluta om man skall ansluta sig till den gemensamma valutan, som Sverige och Danmark, förs en diskussion om Euro 11:s betydelse. Jag tycker att det är viktigt att ordförandeskapet återigen slår fast att det inte finns någon som helst formell beslutanderätt i Euro 11.

Frågan är emellertid om man kan peka på några enskilda frågor i de informella diskussionerna i Euro 11 som senare har lett till formella beslut i Ekofin-rådet. Jag undrar om ministerrådet kan ge exempel på några sådana konkreta frågor från diskussionen i Euro 11 som har lett till att ny politik har skapats.

  Seixas da Costa. – (PT) Ledamotens fråga reser en intressant frågeställning: med tanke på att Euro 11 och institutionaliseringen av Ekonomiska och monetära unionens tredje etapp utgör en förstärkt samarbetsform som är förutsatt i fördraget, är frågan om det finns någon lagstiftning när det gäller Euro 11 som överförs till unionens 15 medlemmar. Det finns egentligen ingen sådan, även om det i realiteten finns samordningsfaktorer i Euro 11-ländernas politik som naturligtvis återspeglas, eller bör återspeglas, i agerandet i Ekofin. Det är viktigt att de länder som ingår i en politisk modell, och som är förbundna med verkställandet av en politik som i till exempel det här fallet gäller den gemensamma valutan, själva kan formulera och samordna en ståndpunkt, men vars ratificering bara kan ske i Ekofin-rådet. Denna detalj är viktig för att förstå att vi kanske i framtiden, genom att det finns olika integrationsmodeller i politiska frågor, kommer att få se fler saker och verksamhetsformer av detta slag. Detta kanske är framtiden, och vi får se om Europeiska rådet i Feira för in ett närmare samarbete inom ramen för regeringskonferensen. Där kommer vi också troligen att få se flera olika modeller.

På vilket sätt skall vi tydliggöra detta? För ett land som det ledamoten kommer ifrån kanske lösningen är att gå med i Eurorådet så problemet löser sig. Men fram tills det beslutet fattas av myndigheterna i ert land, kommer Eurorådet exklusivt att vara till för de elva länder som för närvarande ingår där.

  Krarup (EDD). – (DA) Jag tolkar rådsordförandens svar som att det inte finns några exempel på att man genom förhandlingarna i Euro 11 så att säga har förekommit de formella förhandlingarna och besluten i det behöriga rådet som är Ekofin-rådet, som inte har skapat någon acquis, men att det handlar om ett åsiktsutbyte kring de problem som de 11 länder har som deltar i euron. Jag tyckte att ordföranden sade något i stil med att det finns dagordningar för dessa informella möten och att dessa dagordningar skulle vara offentliga. Jag har aldrig sett någon sådan dagordning och jag ber därför ordföranden om en tydlig förklaring om huruvida dagordningar till mötena finns att tillgå i förväg. Anledningen till att vi, både svenska och danska ledamöter, tar upp dessa frågor är ju att vi har fått uppfattningen att det är ett inflytelserikt organ, men jag förstår av ordförandens svar att den formella behörigheten och den slutliga politiska beslutanderätten juridiskt även i fortsättningen kommer att ligga hos Ekofin-rådet.

  Seixas da Costa. – (PT) Låt oss vara tydliga, herr ledamot: de frågor som hör ihop med den gemensamma valutan behandlas exklusivt av de elva medlemmarna i Euro 11. Detta är de frågor som förenar de elva medlemmarna, och varje gång Euro 11 vill ta upp andra typer av frågor förutom de som förenar dem, det vill säga den gemensamma valutan, delas detta beslut med de övriga medlemsstater som inte ingår i Euro 11. Så enkelt är det. Vad som inte går att undvika är att samordningspolitiken i Euro 11-länderna, främst när det handlar om den gemensamma valutan, och de effekter denna politik får på unionens allmänna ekonomiska och finansiella politik, är knuten till just samordningen av denna politik. Det är helt naturligt att dessa länder har en förhandssamordning och att denna samordning får ett visst inflytande på de slutgiltiga beslut som fattas i ekofin-rådet. Detta sker på kontaktgruppernas nivå, och även i relationerna mellan olika länder i diverse sammanhang. Jag känner till flera fall då vissa regeringar i Europeiska unionens länder som möts i rådet, samtalar separat och samordnar sina ståndpunkter för att dessa ståndpunkter skall kunna framföras på ett tydligt formulerat sätt i unionens institutionella sammanhang. Detta är en naturlig del av unionens normala arbete. I fallet med Euro 11 är det institutionaliserat i fördraget, och detta är vad som har förutsatts. Jag tycker inte att det bör råda några stora tvivel om detta.

  Newton Dunn (PPE-DE). – (EN) Herr rådsordförande! Från det ni just har sagt finns det således ett samförstånd eller en förväntan inom Euro 11 att de efter att ha haft en informell diskussion om euron inom Euro-11 de alla kommer att rösta på samma sätt i Ekofin-rådet, även om de ursprungligen var oense? Finns det en procedurmässig förväntan att alla elva kommer att rösta på samma sätt vid det formella beslutet i Ekofin-rådet?

  Seixas da Costa. – (PT) Herr ledamot! Det enda jag kan svara er är att ministrarna ansvarar för sina egna ståndpunkter och om de således har annorlunda åsikter i början av Euro 11-mötet och diskussionen leder fram till samma ståndpunkt, ser jag inte varför de inte skulle inta samma ståndpunkt i Ekofin-rådet. Jag ser inga nackdelar i att ha olika samordningsnivåer, särskilt inte när de är institutionaliserade i själva fördraget.

  Talmannen. – Fråga nr 9 från William Francis Newton Dunn (H-0458/00):

Angående: Försök att bakom moln av hemlighetsfullhet upptäcka vad rådet beslutat

I tidigare svar till mig har det portugisiska ordförandeskapet hävdat att allt som rådet fattar beslut om är öppet för allmänheten. Jag har givit uttryck för en fortsatt djupt skeptisk hållning i fråga om rådets påståenden.

Som ett testfall ber jag rådet om följande information: Var exakt i de dokument som rådet har offentliggjort skulle jag ha kunnat upptäcka att belgiska fiskare i hemlighet övertalats av den brittiske fiskeriministern att sluta fiska i Irländska sjön och att de i utbyte mot detta i hemlighet erhållit 190 ton av den brittiska fiskekvoten för rödspätta i Nordsjön och tio ton av den brittiska fiskekvoten för sjötunga i Engelska kanalen?

Jag såg detta i en tidning. Var skulle jag rimligen ha kunnat hitta denna information i rådets enligt officiella påståenden öppna dokumentation?

  Seixas da Costa, rådet. – Frågan börjar med omnämnandet att det portugisiska ordförandeskapet har betonat att alla beslut i rådet är offentliga, men detta påstående från rådet väcker en viss villrådighet hos ledamoten. Jag skulle vilja säga, när det gäller det särskilda fall ni tar upp, att vad det handlar om är följande: det faktum att de belgiska fiskarna inte fiskar i Nordsjön kommer sig inte av några beslut i rådet, eftersom den förordning som antagits i rådet innehåller en tilldelning av fiskekvoter i dessa vatten till Belgien, utan det kommer sig av utnyttjandet av medlemsstaternas rätt att byta de fiskekvoter de har tilldelats med varandra. I enlighet med grundförordningen i den gemensamma fiskeripolitiken, kan medlemsstaterna efter att ha meddelat kommissionen detta, byta hela eller delar av de fiskekvoter de har fått sig tilldelade. Samma artikel slår fast att medlemsstaterna årligen skall informera kommissionen om de kriterier de har använt sig av för att fördela de fiskemöjligheter de har beviljats, men detta sker på en intern nivå. De för medlemsstaterna tillgängliga fiskemöjligheterna fastställs och fördelas genom beslut i rådet, och det är varje medlemsstats uppgift att fördela dem på den nationella flottan, eller om de anser detta lämpligt byta delar av dessa möjligheter med någon annan medlemsstat, och i detta fall är de bara skyldiga att informera kommissionen, och detta endast av effektivitetsskäl för kontrollen och förvaltningen av fiskeresurserna. Vi tror alltså inte att det är möjligt att finna några av rådet offentliggjorda dokument som nämner utbytet mellan Belgien och Förenade Kungariket, eftersom det handlar om medlemsstaternas behörighet, reglerad genom gemenskapslagstiftningen, att i gemensamma överenskommelser fatta beslut, och detta saknar inte grönt ljus från rådets sida. När det gäller den allmänna fördelningen av kvoterna känner dock ledamoten till att den offentliggörs i EGT och i ministerrådets protokoll, liksom i de bifogade förklaringarna. Vi tycker inte att rådet bryter mot öppenheten här.

  Newton Dunn (PPE-DE). – (EN) Uppe på åhörarläktaren finns besökare som lyssnar till er och mig. Allt är öppet här i parlamentet. De kan höra vad vi diskuterar och är överens om eller inte. Men ministerrådet möts inför lyckta dörrar. Kanske kan ni komma ur detta exempel och säga att det är en medlemsstat som talar till kommissionen och de sänder dem ett brev. I varje fall sker dessa saker inför lyckta dörrar. Om vi – ni och jag – vill att publiken skall förstå och hålla med om de beslut som vi fattar, instämmer ni säkerligen med mig om att det måste ske offentligt?

  Seixas da Costa. – (PT) Jag håller inte med, herr ledamot, eftersom ingen regering i världen fattar sina förvaltningsbeslut offentligt. Vi kan diskutera frågan om huruvida besluten om lagstiftningsfrågor bör eller inte bör fattas offentligt. Detta är en fråga som vi har diskuterat under regeringskonferensen. Men vi har ännu inte nått en definitiv slutsats, herr ledamot, och fram till dess är rådets regler vad de är. Jag tycker inte att de är uttryck för en negativ praktik från rådets sida, de följer vad fördraget säger angående rådets funktion.

  Talmannen. – Fråga nr 10 från John Bowis (H-0460/00):

Angående: Tibet och Världsbanken

Känner rådet till Världsbankens projekt för att minska fattigdomen i västra Kina (China Western Poverty Reduction Project) i samband med vilket det föreslagits att tiotusentals icke-tibetanska jordbrukare skall förflyttas till Amdo, vilket skulle innebära ett brott mot folkrättens stadganden om förflyttning av befolkning till ockuperade territorier? Känner rådet också till att detta projekt fördömts av regeringarna i Tyskland och Förenta staterna, men fått stöd av den brittiska regeringen? Avser kommissionen att utöva påtryckningar på Världsbanken för att den skall frångå projektet och på den brittiska regeringen för att den skall sluta med sitt stöd?

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Jag skall fatta mig mycket kort, herr talman: rådet har inte behandlat det ämne som tas upp i frågan. Det är medlemsstaternas sak att behandla frågan om specifika projekt som skall finansieras av världsbanken. Vad beträffar projekt för Tibet som finansieras av Europeiska unionen genom sitt samarbetsprogram, är Europeiska unionens inställning att dessa projekt skall gynna ursprungstibetanerna.

  Bowis (PPE-DE). – (EN) Kan jag först få säga att jag är förvånad över ministerns svar till min ärade vän om frågan om mänskliga rättigheter i Egypten. Om Europa inte står upp för mänskliga rättigheter, då vet jag inte vad den står för. Jag skulle vilja testa honom, om jag får, när det gäller Tibet för Tibet har nu olagligen ockuperats av Kina under många år. Instämmer ministern i att oavsett hur många år det tar innan Tibet återfår sin frihet bör ingen europeisk stat erkänna den kinesiska regeringens olagliga handlingar i Tibet och att flyttningen av tiotusentals icke-tibetanska människor till Amdo är olaglig enligt internationell lag?

Världsbanken har nu insett detta och enligt vad jag har hört överger den sitt så kallade "Western Poverty Project". Den brittiska regeringen har ännu inte dragit tillbaka sitt stöd och allt jag ber rådets ordförande är att påminna alla medlemsstaters regeringar i rådet – inbegripet Storbritannien – att de inte får godkänna eller ses godkänna olagliga handlingar och kränkningar av mänskliga rättigheter och nationella rättigheter mot folket och nationen Tibet.

  Seixas da Costa. – (PT) Herr ledamot! Jag noterar er oro och vi kommer att förmedla den till medlemsstaterna. Jag vill dock säga att rådet inte är omedvetet beträffande Tibet: det har exempelvis redan sänt trojkor med beskickningschefer för att göra en fact finding mission i Tibet och denna fråga tas systematiskt och regelbundet upp i dialogen om de mänskliga rättigheterna mellan Europeiska unionen och Kina.

Den senaste rundan som ägde rum i Lissabon den 25 februari föregicks av en démarche tillsammans med de kinesiska myndigheterna där frågan om de mänskliga rättigheterna i Tibet togs upp. Europeiska unionen glömmer inte de mänskliga rättigheterna i Tibet, även om Europeiska unionen de senaste åren, som ledamoten känner till, inte har haft en klar inställning när det gäller den grundläggande frågan. Det finns inget definitivt beslut i Europeiska unionen när det gäller att ta itu med problemet och detta är en sak vi öppet måste tillstå.

  Purvis (PPE-DE). – Europeiska unionen kan mycket mer än bara sända undersökningsgrupper, föra diskussioner, ge rekommendationer och så vidare. I fråga om Egypten, som redan har framförts, har vi avtalen om Europa-Medelhavsprogrammen och associeringsavtalen. I fallet Kina har vi mycket stora handelsarrangemang och eventuellt deras anslutning till WTO. Kan vi inte använda vår makt, våra muskler för att uppnå våra mål för mänskliga rättigheter och inte bara fortsätta diskutera och diskutera utan att nå några resultat?

  Seixas da Costa. – (PT) Jag vill nämna och upprepa det jag sade om att Europeiska unionen inte har någon officiell gemensam ståndpunkt i förhållande till Tibetfrågan. Detta oberoende av frågan om de mänskliga rättigheterna. När det gäller särskilt de mänskliga rättigheterna vill jag säga att unionens reaktioner och ståndpunkter är proportionell till frågornas betydelse. Och trots att detta är en fråga som har sin vikt, är den i en diskussion om Kinas anslutning till Världshandelsorganisationen, till exempel, säkert inte en faktor som skulle kunna blockera en så viktig förhandling. Vi måste hitta rätt väg att gå när det gäller reaktioner i olika situationer.

  Talmannen. – Fråga nr 11 från María Izquierdo Rojo (H-0462/00):

Angående: Effektiva åtgärder mot dödsbåtarna i Gibraltarsundet

De åtgärder som vidtagits för att hindra invandringen och förstärka skyddet längs med Gibraltarsundet har stora brister och har offentligt kritiserats av den andalusiska regeringen och ombudsmannen. Dessa åtgärder finansieras med europeiskt stöd.

Anser inte rådet att man, för att detta projektet skall kunna bli framgångsrikt, måste ingå ett avtal med Marocko om bekämpning av maffian och genomföra effektiva övervakningsinsatser, till exempel med hjälp av övervakningsfartyg, för att förhindra att människor dör när de försöker ta sig över sundet och för att säkerställa att de investeringar som planerats i norra Marocko skall kunna genomföras?

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Frågan som ledamoten ställer handlar om rådets åtgärder: å ena sidan vad gäller den gränskontroll medlemsstaterna gör vid de yttre havsgränserna, och å andra sidan beträffande de åtgärder som kan vidtas i ursprungslandet för att undvika den illegala invandringen och bekämpa människosmugglarna. Åtgärder för att stärka effektiviteten i medlemsstaternas yttre gränskontroll, i luft och hav, har framför allt tillämpats i Schengenavtalet, vilket nu, efter Amsterdamfördragets ikraftträdande, ingår i Europeiska gemenskapens regelverk. Även om dessa åtgärder genomförs av medlemsstaterna, kontrollerar rådet via sina behöriga organ deras reella tillämpning. Som exempel kan nämnas att utifrån beslutet i Schengens verkställande kommitté den 18 december 1998 om samordning av rådgivare i dokumentfrågor, genomförs åtgärder för att bekämpa den illegala invandringen via luft och hav i samarbete med de olika afrikanska länderna. Dessutom fattades 1999 ett beslut i Schengens verkställande kommitté om att godkänna ett ömsesidigt stödprojekt för officiellt kommunikationsutbyte av bistånd och rådgivning i verkställande av säkerhetsuppdrag och yttre gränskontroll.

Förutom Schengenregelverket vidtas också praktiska åtgärder av samma slag för Europeiska unionens räkning, i allmänhet utifrån Europeiska gemenskapens redan tidigare befintliga regelverk, nämligen den gemensamma ståndpunkten av den 25 oktober 1996, ur vilken härrör hjälpbeskickningar och information innan gränsen. Dessa åtgärder skall dock samordnas inom ramen för rådets behöriga organ och omfattar för närvarande inte några afrikanska länder.

Vad beträffar de djupa orsakerna till flykt och utvandring från vissa afrikanska länder, hänvisar vi till handlingsplanen för Marocko som rådet godkände i oktober 1999. Denna handlingsplan är en del av en samling med fem handlingsplaner, där var och en omfattar en uttömmande och konsekvent inriktning fokuserad på den aktuella situationen i ett av de ursprungsländer eller transitländer för asylsökande som bedömdes som viktiga länder. För varje utvalt land uppvisar handlingsplanerna en balanserad kombination av de olika möjligheter Europeiska unionen erbjuder när det gäller utrikespolitik, utveckling och humanitär och ekonomisk hjälp.

I handlingsplanen för Marocko, som särskilt handlar om den situation ledamoten tar upp, ansågs detta land som ett ursprungs- och transitland för ekonomisk invandring till de europeiska länderna. De åtgärder som rekommenderas i denna handlingsplan innebär främst att man skall utgå från befintliga kanaler och förbättra uppgiftsinsamlingen, sprida korrekt information om invandring, skapa strategier för kampen mot illegal handel samt främja åtgärder för att tillämpa avtalen för återinresa. Den rekommenderar också att främja utländska direktinvesteringar och yrkesutbildning, även småföretagen omfattas, liksom underlättandet av frivillig återvändo och återanpassning för de marockaner som bor i Europeiska unionens länder.

När man skrev under de handlingsplaner som fastställdes i högnivågruppen, erkände Europeiska rådet i Tammerfors den 15 oktober 1999, att Europeiska unionen – och denna punkt är viktig – ännu saknar en allmän omfattning av invandringsfenomenet som tar upp politiska frågor, mänskliga rättigheter och utvecklingen i ursprungs- och transitländerna. I detta syfte gäller det att bekämpa fattigdom och förbättra livsvillkor och sysselsättningsmöjligheter, förebygga konflikter och konsolidera demokratiska länder. Därför krävs en större sammanhållning i unionens inrikes- och utrikespolitik inom ramen för respektive behörighet, dels unionens, dels medlemsstaternas.

Partnerskapet med tredje land är också en nyckelfaktor för att denna politik skall lyckas. Unionen är medveten om att det, för att kunna genomföra handlingsplanen för Marocko, är nödvändigt med ett partnerskap och ett samarbete med de marockanska myndigheterna. I detta syfte genomfördes i juni förra året ett besök i Marocko innan handlingsplanen fastställdes, för att etablera en dialog med de marockanska myndigheterna. Nu är ännu ett besök av samma typ planerat till slutet av denna månad, just för konkreta diskussioner med de marockanska samtalspartnerna.

Som jag sade omfattar Europeiska unionens politik också utveckling och humanitär och ekonomisk hjälp till Marocko. Förverkligandet av handlingsplanen för Marocko är givetvis en långsiktig strategi, men det är utifrån den dialog som nu har inletts i detta sammanhang, och även i associeringsrådet, som vi kan göra framsteg på detta område.

  Izquierdo Rojo (PSE). – (ES) Jag vill av detta långa svar förstå, även om jag inte förstått allt särskilt bra, att rådet vidhåller en välmenande attityd inför detta oerhört allvarliga problem.

Med tanke på det osammanhängande i att Europeiska unionen avsätter mer resurser och är mer effektiva, t.ex. vid kontrollen av drivgarn och kontrollen av fisket, än vid kontrollen av små motorbåtar skulle jag vilja fråga rådets ordförande om det inte vore lämpligt, enligt hans bedömning, att vi periodiskt kunde få en utvärdering av situationen i sundet och en rapport om de mycket små framstegen inom detta område.

Jag anser att ni varit mycket tydlig, ni har svarat med många ord, men orden gömmer mycket liten effektivitet. Och Europeiska unionen skulle, tillsammans med Marocko, och med hjälp av kontroller av båtar i sundet, kunna undvika denna förlust av människoliv som redan uppgår till mer än ett tusental, och som är vårt ansvar.

Övervakningen av invandringen är enbart medial, anekdotisk.

Herr rådsordförande, vore det inte bra med en periodisk utvärdering?

  Seixas da Costa. – (PT) Fru ledamot! För det första vill jag säga att jag också delar er tolkning: det handlar om en mycket allvarlig situation med regelmässiga och dagliga mänskliga tragedier som vi måste vara uppmärksamma på. Jag vet också att de spanska myndigheterna har varit i kontakt med de marockanska myndigheterna i denna fråga, och alldeles nyligen höll premiärminister Aznar ett möte med den marockanske premiärministern angående situationen. Vissa utvecklingsåtgärder genomförs i de norra delarna av landet vilket gör det möjligt att i viss mån förebygga denna situation och den försämring av de ekonomiska villkoren som flyktingströmmarna innebär.

När det gäller möjligheten att få en regelbunden kvantitativ bedömning av incidenter, tror jag de spanska myndigheterna kan ge nödvändig information. Jag tror också att denna information är känd i Spanien och att de spanska myndigheterna kan förmedla denna typ av information.

Vad jag skulle vilja förklara för ledamoten – och detta är skälet till att jag har varit långrandig i min förklaring – är att de åtgärder Europeiska unionen har vidtagit i denna fråga, eller kommer att vidta, är långsiktiga åtgärder som naturligtvis inte ger några omedelbara effekter för en konkret situation, utan syftar till att arbeta förebyggande i denna situation, det vill säga i skapandet av villkor som skall få de marockanska medborgarna att bo och stanna kvar i sitt eget land. Det är utvecklingsåtgärder som också ryms inom andan i EU:s partnerskap med Medelhavsstaterna.

Jag förstår att ledamoten kan få ett omedelbart intryck att den praktiska betydelsen av dessa åtgärder på kort sikt är begränsade. Jag sade också att det är små framsteg. Vi måste alla förstå att Europeiska unionen har en samling politikområden bakom sig som den vill försöka förverkliga och som innebär strategiska alternativ. Dessa alternativ får inte systematiskt förstöras genom ett visst kasuistiskt agerande, vilka humanitära effekter denna typ av situationer än får. Vi måste inse att det nu åligger de spanska myndigheterna, i sina bilaterala förbindelser med Marocko, att lösa en del av problemet. Europeiska unionen är allmänt involverad i en rad projekt när det gäller förbindelserna med länder i södra Medelhavsområdet vilka handlar om projekt för utveckling, för att hålla kvar människor, för att garantera bättre ekonomiska villkor. Vi kan inte göra Europeiska unionen till en slags teknisk mekanism för att praktiskt ge lösningar på detaljsituationer.

  Talmannen. – Fråga nr 12 från Per Gahrton (H-0466/00):

Angående: Beslut angående insats av militär EU-personal

I samband med beslut om förstärkning av EU:s krisberedskap har frågan uppkommit om den rättsliga grunden för insats av militär EU-personal. Enligt den svenska regeringens tolkning av besluten i Köln 1999, krävs ett beslut i FN:s säkerhetsråd för detta. Mot denna bakgrund vill jag fråga: Kan rådet ange var och när ett formellt rådsbeslut har fattats som fastslår att militär personal från EU endast kan sättas in efter ett beslut i FN:s säkerhetsråd?

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Herr talman! Europeiska unionens medlemsstaters beslut att fram till år 2003 utveckla sin militära kapacitet genom att skaffa en kapacitet på 50 – 60 000 människor i ett så kallat headline goal, antogs i Helsingfors, och i detta beslut slogs det än en gång fast att Europeiska unionens verksamhet för krishantering skall vägledas av respekten för principerna i FN-stadgan och för målen för OSSE:s europeiska säkerhetsstadga. Helsingforsförklaringen, som antogs av medlemsstaternas stats- och regeringschefer, nämner uttryckligen att Europeiska unionen erkänner FN:s säkerhetsråd företräde i rollen som fredsbevarare och bevarare av internationell säkerhet.

Erkännandet av behovet att respektera principerna i FN-stadgan och i den europeiska säkerhetsstadgan är så uppenbar att det portugisiska ordförandeskapets rapport, som skall läggas fram på måndag under Europeiska rådet i Feira, understryker att Europeiska unionen, när det gäller krishantering och konfliktförebyggande, skall etablera ett tätt samarbete med FN, OSSE och Europarådet. Det är inte nödvändigt med någon resolution från FN:s säkerhetsråd som legitimerar Europeiska unionens allmänna agerande. Unionen åtar sig att på högsta politiska nivå respektera säkerhetsrådets överhöghet, och utfäster sig alltså att i en viss operation respektera detta organs överhöghet, och alltså de resolutioner som antas i fall för fall i samma organ.

Men vi skall också peka på det faktum att det bland de spektra av uppdrag, som Petersberguppdragen, finns vissa uppdrag som kan genomföras utan tillstånd eller grönt ljus från FN:s säkerhetsråd. Petersberguppdragen täcker faktiskt, och jag vill citera just det som sägs angående detta, "humanitära uppdrag och evakueringar, fredsbevarande uppdrag och stridförande uppdrag för krishantering samt fredsupprättande uppdrag". Det är alltså bara i dessa sista, där det krävs att militära styrkor används, som det fodras en resolution från FN:s säkerhetsråd. Det tycks självklart att utförandet av åtgärder, främst av humanitär karaktär, inte kräver någon legitimering från FN:s säkerhetsråd. Detta betyder ändå inte att principerna i FN-stadgan inte kommer att respekteras vid genomförandet av denna typ av uppdrag.

  Gahrton (Verts/ALE). – Jag tackar för svaret, men jag är rädd för att det ändå inte är riktigt klargörande. Å ena sidan sägs det att det skall ske i enlighet med FN-stadgan eller OSSE-stadgan, å andra sidan säger rådets representant att det inte behövs något beslut i säkerhetsrådet.

Den svenska utrikesministern har yttrat att uttrycket "enligt FN-stadgans principer" skall tolkas som "efter beslut i FN:s säkerhetsråd". Hon har också i samband med Kölnmötet i fjol sagt att om andra länder skulle vilja gå vid sidan av FN kommer Sverige att ha möjlighet att lägga in veto.

Jag skulle för det första vilja veta om den svenska regeringen har informerat sina kolleger i rådet om att man planerar att lägga in veto i ett fall av en EU-aktion, dvs. militär EU-aktion, utan beslut i FN:s säkerhetsråd. Dessutom skulle jag vilja ha ett ännu tydligare klargörande: Kan eller kan inte militär EU-personal sättas in utan ett tydligt beslut i FN:s säkerhetsråd eller i OSSE? Det borde vara lätt att svara ja eller nej på den frågan.

  Seixas da Costa. – (PT) Herr ledamot! Petersberguppdragen har olika innebörder. Vissa är rent humanitära uppdrag, till exempel evakueringsuppdrag. Jag undrar om herr ledamoten anser att det är nödvändigt med ett beslut i FN:s säkerhetsråd för att genomföra evakueringar i allvarliga humanitära situationer?

Å andra sidan var jag tydlig när jag sade att allt det som innebär användandet av militär styrka, det vill säga uppdrag för att återupprätta freden, naturligtvis innebär ett underordnande under säkerhetsrådet. I övrigt begränsar vi oss till att uppfylla Europeiska unionens skyldigheter i FN, särskilt med tanke på att vissa länder är medlemmar av FN:s säkerhetsråd. Därför kommer givetvis andan i FN-stadgan att följas i den verksamhet Europeiska unionen kommer att bedriva i de Petersbergsuppdrag som inte innebär användande av militär styrka.

  McKenna (Verts/ALE). – (EN) Jag förstår fortfarande inte helt ert svar och skulle bara vilja fråga om ni tror att regeringar i neutrala länder undanhåller sanningen en smula? Gahrton sade att hans regering uppgav att det kan ske endast efter det att en resolution i FN:s säkerhetsråd har antagits. Men från vad ni har sagt är så inte fallet. Det verkar som om neutrala länder har en benägenhet att vilseleda medborgare. Är det så?

  Seixas da Costa. – (PT) Fru ledamot! Avtalet som uppnåddes i Helsingfors och som innebär en möjlighet att inrätta dessa nya strukturer av militär art är ett noggrant avtal, ett avtal som utarbetats under det finländska ordförandeskapet, ett land som, vilket ni känner till, har en extremt legitim oro i dessa frågor och som kommer att ta hänsyn till dessa aspekter. Det vi nu försöker skapa i Europeiska unionen, och som vi skapar på sikt, är en interventionskapacitet som i vissa områden inte behöver säkerhetsrådets mandat eftersom det inte kräver en militär styrka. I de områden detta är nödvändigt, krävs det däremot en resolution från säkerhetsrådet. Vi binder oss själva uttryckligen för att denna säkerhetsrådets resolution behövs om och när de militära styrkorna skall sättas in i ett visst sammanhang.

Jag menar att de neutrala länderna, de traditionellt neutrala länderna, nämligen de länder i Europeiska unionen som inte är med i Nato, kan skydda sina angelägenheter genom denna balans, eftersom det är uppenbart att detta är särskilt känsligt för de traditionellt neutrala länderna. Jag tror inte att dessa länder bedrar allmänheten i sina länder, de är inte sparsamma med sanningen gentemot allmänheten, de säger rakt ut vad som är deras åtagande; och det är uppenbart att deras vetorätt mot alla beslut alltid är garanterad genom själva beslutsmekanismen. De kan således besluta från fall till fall i enlighet med vad de anser. Detta är den grundläggande regeln i Europeiska unionen i allt som gäller deltagande i militära styrkor.

  Bonde (EDD). – (DA) Herr talman! Det har förekommit cirka hundra militära konflikter på 90-talet, varav de flesta har varit inbördeskrig. Jag undrar om det i samband med de genomgångar av scenariot som har gjorts har rått enighet om att vissa konflikter inte kommer att kunna behandlas med belägg i fördraget. Är man med andra ord överens om att vissa militära konflikter faller under Nato eller någon annan instans, men i varje fall inte under EU?

  Seixas da Costa. – (PT) Jag vill bara säga följande: dessa militära kapaciteter, denna Europeiska unionens interventionskapacitet och denna utvidgning av sitt verksamhetsområde är förutsatt i Amsterdamfördraget, vilket trädde i kraft i maj förra året, och det är först sedan dess som dessa frågor har diskuterats.

  Talmannen. – Fråga nr 13 från Nelly Maes (H-0471/00):

Angående: Vapenleveranser till Mexiko

Det aktuella fallet med export av revolvrar av typ P-90 till Mexiko bevisar än en gång att Belgien inte tar så allvarligt på det här med mänskliga rättigheter. I Mexiko har till följd av upproret i Chiapas fortfarande konstaterats grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det handlar om tortyr, godtyckliga arresteringar, "försvinnanden" och dylikt. Den europeiska uppförandekoden för vapenexport som antogs den 8 juni 1998 förbjuder export av vapen till sådana länder där det finns risk för att de kommer att användas i inre konflikter.

Tycker rådet att denna vapenleverans till Mexiko går ihop med den ovannämnda europeiska uppförandekoden?

Om så är fallet: borde då inte uppförandekoden skärpas?

Om så inte är fallet: hur tänker rådet reagera gentemot den berörda medlemsstaten, alltså Belgien?

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Som ni vet finns Europeiska unionens inställning till vapenexport återspeglad i den uppförandekod som antogs i juni 1998. Bland kriterierna i denna kod är respekten för de mänskliga rättigheterna ett av de viktigaste villkor som bör respekteras för att tillstånd skall beviljas. Besluten är dock fattade individuellt av varje medlemsstat och de måste – detta är en fråga om politisk god vilja – ta fullständig hänsyn till vad som föreskrivs i uppförandekoden. Rådet får ingen information om vilka motiv som driver medlemsstaterna att bevilja eller avvisa exportlicenser och vi kan alltså inte göra en utvärdering angående de motiv som ligger till grund för dessa beslut. Jag vill emellertid säga att det nu, i Europeiska unionen, och särskilt efter fastställandet av uppförandekoden, har börjar bedrivas ett informationsutbyte om vapenexport, vilket också är föremål för en årlig rapport och som tydligt kommer att börja skapa gemensamma former för att diskutera dessa frågor. Vi måste dock inse att denna fråga nu, med uppförandekoden som grund, kommer att fortsätta vara en fråga vars beslut helt enligt subsidiaritetsprincipen, det vill säga, det ligger på varje medlemsstat.

  Maes (Verts/ALE). – (NL) Herr rådsordförande! Jag är inte förvånad över ert svar. Det är naturligtvis så att vi med den här uppförandekoden endast har ett svagt medel för att bekämpa otillåten vapenexport. Jag skulle vilja fråga er om det någonsin diskuterats i rådet att skärpa den uppförandekoden eller att göra det mer möjligt att tvinga fram att den här uppförandekoden tillämpas. Jag är litet rädd för att samma sak skall hända med den här uppförandekoden som med hela vår utrikes- och säkerhetspolitik som vi så ofta har talat om. Egentligen beror det på den goda viljan och om det finns en utan god vilja så kan vi helt enkelt glömma hela saken.

  Seixas da Costa. – (PT) Fru ledamot! Jag kan inte låta bli att nästan helt och hållet instämma i vad ni säger. I själva verket är den nu befintliga uppförandekoden den uppförandekod som det gick att skapa – jag deltog själv i förhandlingarna -, det är en uppförandekod som inte ger några tydliga garantier angående möjligheten att övervaka hur medlemsstaterna tolkar sitt ansvar. Detta är en realitet. Jag vill säga helt uppriktigt att jag anser att det just nu inte finns någon enhällighet, eller åtminstone en majoritet för att lyckas inleda denna fråga. Uppförandekoden ansågs när den kom vara ett mycket viktigt kvalitativt steg framåt när det gäller den gällande praxisen i de olika medlemsstaterna. Man försökte knyta de olika medlemsstaterna till en samling grundprinciper och till att iaktta en viss typ av bestämmelser, men där medlemsstaterna har helt fria händer. Detta är situationen i dag, och jag medger att uppförandekoden har en stor svaghet och den är framför allt inte bindande och kan inte leda till mycket annat än politiska sanktioner. Jag anser alltså att den omständigheten att allmänheten får information om denna typ av situationer – och jag pratar inte specifikt om den situation som frågan handlar om – och att det får viss massmedial effekt, skapar enligt min mening ett slags hälsosamt tryck på rådet, så att Europeiska unionen en dag kan garantera att dess länders agerande och agerandet när det gäller en viss typ av lönsam verksamhet är i överensstämmelse med de principer Europeiska unionen säger sig försvara. Detta är det stora test Europeiska unionen och dess medlemsstater kommer att underställas i framtiden.

  Talmannen. – Fråga nr 14 från Liam Hyland (H-0474/00):

Angående: Upprättande av normala förbindelser med Österrike

Kan rådet, mot bakgrund av sin reaktion tidigare i år på den senaste politiska utvecklingen i Österrike och av behovet att i gemenskapens övergripande intresse verka för bästa möjliga lösning, meddela om det är villigt att upprätta normala förbindelser med Österrike på samtliga nivåer?

  Seixas da Costa, rådet. – (PT) Det hade varit konstigt om det inte kom någon fråga i detta ämne och jag är nöjd över att den äntligen dyker upp. Europeiska unionens ministerråd behöver inte uttala sig om det beslut som fattades av de 14 medlemsstaterna inom ramen för sina bilaterala förbindelser med Österrike. Det är inte en fråga där Europeiska rådet har någon behörighet. Det vore en annan sak om Österrike genom att inte uppfylla vissa aspekter i EU-fördraget, kränkte principerna i artikel 6 och alltså skulle kunna straffas eller där tillämpningen av bestämmelserna i artikel 7 vore motiverad. Då detta inte är fallet, är det som sker i förbindelserna mellan de 14 länderna och Österrike i dag en bilateral fråga, som inte är rådets behörighetsområde.

  Hyland (UEN). – (EN) Tack för att ni tillåter frågan. Jag är naturligtvis förbluffad över rådsordförandens svar. Faktum är att sanktionerna infördes av rådet. Jag förstår inte hur rådet nu inte vill åtminstone diskutera möjligheten att häva dessa sanktioner.

Jag skulle vilja fråga rådets ordförande om han är medveten om att nyligen gjorda opinionsundersökningar i Österrike visar att över 80 procent av de österrikiska medborgarna vill att sanktionerna skall hävas. Hur kan då rådet fortsätta att ignorera det österrikiska folkets beslut?

Håller inte rådets ordförande med om att ett misslyckande att häva sanktionerna nu är att undergräva de demokratiska grunder på vilka denna unionen upprättades? Jag vill be honom att i kväll försäkra denna kammare om att han kommer att använda sitt obestridliga inflytande för att få denna fråga diskuterad vid toppmötet i ert land nästa vecka. Det som händer speglar förvisso inte den europeiska strävan efter gemenskap. Jag är ytterst besviken på att rådet på detta sätt inte vill ta itu med denna mycket allvarliga fråga.

  Seixas da Costa. – (PT) Herr ledamot! Rådet består av 15 länder och mig veterligen har inte Österrike deltagit i någon debatt eller omröstning där rådet har vidtagit några som helst åtgärder mot just Österrike. Inte i några av Europeiska unionens instanser har det förekommit några åtgärder mot Österrike. Jag vill också säga, att under det portugisiska ordförandeskapets halvår har Österrike har haft fullständiga och aktiva möjligheter att delta i alla Europeiska unionens instansers verksamhet, i till exempel detta parlament. Besluten – jag skulle inte kalla det för sanktioner – av bilateral karaktär som togs av de 14 länderna mot Österrike, utgör en tolkning av politisk natur som varje land har rätt att göra mot ett annat. Varje land har all rätt, när det gäller utvecklingen av den politiska situationen i ett annat land, att inta en ståndpunkt och dra vederbörliga konsekvenser av det. Jag vill erinra om vilka konsekvenserna är i denna fråga. Märk väl att det vi talar om är att inte stödja österrikiska kandidater till internationella organisationer, det är att de österrikiska ambassadörerna inte tas emot på högsta nivå av generaldirektörer och det är att politisk besök ställs in. Detta är de berömda "sanktionerna". Den omständigheten att det finns de som har gjort mer långtgående tolkningar av dessa inställningar är en fråga för var och en och därför är dessa "sanktioner", som de kallar dem, av bilateral natur, var och en gör vad de tycker är bäst och ansvaret är gemensamt. Ansvaret för de 14 ländernas ståndpunkt togs i fullkomlig frihet av de 14 länderna. Var och en av de 14 länderna är fria att avvika från dessa åtgärder och vi måste också fråga oss varför ännu inget av de 14 länderna har avvikit från de åtgärder som beslutades. Av dessa skäl hör inte denna fråga till rådets område, det är en fråga som naturligtvis de österrikiska myndigheterna har haft möjlighet att ta upp inom Europeiska unionens ram: den har tagits upp av den österrikiska utrikesministern vid ett informellt utrikesministermöte, den togs upp i förrgår av den österrikiska utrikesministern i Luxemburg och det är mycket troligt att doktor Wolfgang Schüssel kommer att ta tillfället i akt vid sin närvaro i Santa Maria da Feira för att ta upp frågan, men beslutet är inte ett gemenskapsbeslut, det är av bilateral art, och det kan man tycka vad man vill om.

  Maes (Verts/ALE). – (NL) Jag skulle vilja be rådets ordförande om en precisering. Ni säger att rådet inte lägger sig i dessa bilaterala åtgärder eftersom det egentligen inte är ett rådsbeslut. Har det då inte vid något tillfälle förhandlats om detta i rådet? Det sägs ju att det i Feira skall diskuteras om sanktionerna igen. Ni säger att Österrike kanske skall ta upp det igen men det går inte vid ett rådsmöte. Det måste alltså på nytt ske vid särskilda sammanträden av bilateralt slag. Tycker ni inte själv att det är litet egendomligt?

  Seixas da Costa. – (PT) Nej, jag tycker inte att det är egendomligt, och det av följande skäl: som jag sade inledningsvis har inte Österrike, när det gäller landets uppfyllande av gemenskapens skyldigheter enligt EU-fördraget, gjort någonting som vi kan säga gör det nödvändigt att agera inom ramen för främst artikel 7. Detta är klart, ingen har ifrågasatt det, liksom ingen har ifrågasatt de österrikiska valens frihet och österrikarnas frihet att välja den regering de vill. Ingen kan heller ifrågasätta friheten för de övriga regeringarna att tycka vad man vill om den österrikiska regeringen, då de anser att det i denna regering finns ett parti som inte företräder den rad grundläggande principer som dessa regeringar har bundit sig att gemensamt respektera och som Österrike också har åtagit sig att respektera. Det jag vill svara och erinra Nelly Maes om, är att vi alla är österrikare, vi har alla rätt att respekteras som medborgare i Österrike. Vi står alltså inte likgiltiga inför en politisk utveckling som kan innebära närvaro i de verkställande organen i en av Europeiska unionens regeringar, en vänskaplig regering, som delar och har beslutat dela en samling grundprinciper med oss, en närvaro sade jag av ett parti som uttryckligen gjorde en valkampanj grundad på andra principer. När det gäller frågan om användandet av gemenskapens instanser för att ta upp denna fråga, måste jag säga att vi är en fri union, att varje medlemsstat har rätten att formellt eller informellt väcka denna fråga inom unionens specifika ram. Då detta inte är en fråga för Europeiska unionen, har den aldrig förts upp på föredragningslistan, och kommer inte att göra det under det portugisiska ordförandeskapet, i någon av rådets formella instanser. Företrädarna för den österrikiska regeringen har givetvis full frihet att ta upp denna fråga och de kommer att ha alla möjligheter att debattera frågan om medlemsstaterna önskar detta. Under Europeiska rådet i Lissabon beslutade de 14 medlemsstaterna att ge den portugisiske premiärministern i uppgift att formulera ett gemensamt svar, och under det informella mötet på Azorerna hölls en debatt och flera medlemsstater uttalade sig om situationen. Jag vet inte om detta kommer att ske i Feira, men doktor Wolfgang Schüssel har full frihet att uttrycka sina åsikter och se hur de övriga 14 länderna reagerar på hans ord och argument.

  Gallagher (UEN). – (EN) Jag vill till sist gärna fråga rådets ordförande om han och hans råd erkänner resultaten av demokratiska val inom denna union? För det andra, anser han att det portugisiska ordförandeskapet agerade förhastat till följd av en rad telefonsamtal i hela Europa när det beslutet fattades? Skulle det inte ha varit klokare att sammankalla ett möte med stats- och regeringschefer för ett sådant viktigt beslut som detta som – glöm inte – kommer att ge konsekvenser en lång tid efter vår tid här i Europaparlamentet?

Jag skulle vilja höra det portugisiska ordförandeskapets åsikter, och kanske andra ordförandeskaps, om när andra från yttersta högern eller yttersta vänstern kommer in i regeringar inom unionen. Detta borde vara ett Europa för gemenskap och solidaritet. För att använda ett slangord, det är en "cop-out" (undanflykt) att säga att det inte är en fråga för rådet. Någon måste ta ett initiativ för att lösa detta allvarliga problem. Det har gett status till en individ som inte förtjänar denna status. I själva verket har det stärkt hans ställning, inte försvagat den.

  Seixas da Costa. – (PT) Jag skulle vilja börja med sista delen av ledamotens fråga och säga att den som gav status till den som inte förtjänar det, var inte vi, det var doktor Wolfgang Schüssel, som beslutade att ingå en koalition med Jörg Haider. Angående det österrikiska valresultatet har jag tydligt sagt att vi helt och hållet respekterar detta valresultat. Österrike är ett fritt land, Österrike är ett land där valen genomförs helt lagligt och med fullständig öppenhet. Problemet det handlar om här, är att resultatet av detta fria val, vilket för övrigt i det förflutna har inträffat i andra länder, placerade ett visst parti i maktställning. Så om vi iakttar det noga, finns det trots allt något egendomligt med den österrikiska inrikessituationen. Det största partiet var, som vi känner till, det socialdemokratiska partiet, vilket inte ville bilda regering, och det näst största partiet är FPÖ, vilket inte inbjöds att bilda regering. Det är litet egendomligt, enligt vanlig konstitutionellt förfaringssätt, att det näst största partiet i ett europeiskt land inte har erbjudits att bilda regering och att i stället det tredje största partiet har fått detta erbjudande. Det handlar alltså inte i detta fall om business as usual, och häri ligger redan en slags värdering av den potentiella möjligheten för Jörg Haider att leda en österrikisk regering.

Som jag har sagt ifrågasätter vi inte de österrikiska valen och inte det österrikiska folkets rätt att välja den regering det vill. Men ingen kan tvinga oss att ha förbindelser med en regering i vilken det sitter ett parti som ännu inte har dementerat vad det sade under valkampanjen och inte heller har mildrat betydelsen av vad som sades. Det är synd att detta inte har systematiskt har understrukits: allvaret i det som sades av Haiders parti, och av FPÖ i valkampanjen, är något som bör få oss att tänka efter med tanke på Europas framtid, eller den typ av rasistiska och främlingsfientliga uttalanden som gjordes systematiskt av detta parti, vilka partiet märkligt nog inte ens tog avstånd från under sin senaste kongress, eftersom det sade sig vara stolt över tidigare uttalanden, då detta hade varit ett bra tillfälle för att just förändra den nuvarande situationen. Det finns ingenting som gör att vi kan se någon positiv utveckling som skulle motivera en förändrad inställning från Europeiska unionen, eller att vi i Europeiska unionen skulle skapa någon typ av diskussioner i denna fråga. Vi anser inte att frågan hör till Europeiska unionen, den ligger på de 14 medlemsstaternas nivå och de 14 länderna har hittills (vi får se vad som sker den närmaste tiden) haft den inställningen att medge att situationen är allvarlig och att det är nödvändigt att förändra den, men inte att det nödvändigtvis är de 14 länderna som skall ändra sin attityd, för det finns en nästan massmedial inställning om att en förändring nu måste ske från de 14 medlemsstaternas sida. Varför det? Vad är det som har förändrats i den österrikiska situationen som motiverar en förändring av vår inställning? Är det bara tidens gång? Vi anser att den som måste förändras, och den som förändras om vi skall inta en annorlunda ståndpunkt, är österrikarna och den österrikiska regeringen och det är alltså detta som är poängen. Varför skall man systematiskt lägga detta krav på de 14 länderna? Varför är det de 14 medlemsstaterna som skall ändra inställning? Vad nytt har Österrike gjort som motiverar en sådan förändring? Detta innebär givetvis inte att vi inte i framtiden kan finna nya former att bedöma situationens utveckling och det är detta vi kommer att se den närmaste tiden.

  Talmannen. – Tack så mycket herr Seixas da Costa. Jag vill tacka för er ständiga närvaro, er uppoffring, den intelligens med vilken ni svarat oss, samt ert tålamod, och vi vill också önska er personligen mycket framgång som minister och också det portugisiska ordförandeskapet. En framgång som liknar den ni haft då ni valt ut det portugisiska fotbollslandsslaget i början av Europamästerskapet år 2000. Vi hoppas att ni uppnår mycket för Europa!

Eftersom tiden som avsatts för frågor till rådet är slut kommer frågorna 15 till 28 att besvaras skriftligen.⁽¹⁾

Jag förklarar härmed frågestunden till rådet avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.35 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: COLOM I NAVAL
vice talman

(1) Se bilaga "Frågestund".

11. Ändring av föredragningslistan

  Talmannen . – På förslag från ordförandeskapet och i enlighet med artikel 111 i vår arbetsordning föreslår jag en ändring i fö redragningslistan för denna sammanträdesperiod. I skrivelse daterad den 8 juni 2000 har rådet av parlamentet begärt dess yttrande om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 974/98 om införande av euron 2000/0137(CNS)och förslaget till rådets förordning om ändring av fö rordning (EG) nr 1103/97 om vissa bestämmelser som har samband med införandet av euron 2000/0134(CNS) inför rådets möte i Feira den 19 juni 2000.

Utskottet för ekonomi och valutafrågor har beslutat att tillämpa det fö renklade förfarandet i enlighet med artikel 158 i arbetsordningen för båda texterna. Därför föreslår jag att de innefattas enligt förfarandet utan betänkande.

Är det någon som har något emot förslaget? Om så inte är fallet ändras således föredragningslistan och fristen att lämna in ä ndringsförslag sätts till kl. 10.00 torsdagen den 15 juni 2000 och omröstningen skall ske fredagen den 16 juni 2000.

(Parlamentet gav sitt samtycke.)

12. Återuppbyggnad i Centralamerika

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A5-0133/2000) av Marset Campos för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om en handlingsplan för gemenskapen för återuppbyggnaden av Centralamerika (KOM(1999) 201 – C5-0111/1999 – 1999/2114(COS))

  Marset Campos (GUE/NGL), föredragande. – (ES) Herr talman! Orkanen Mitch ödelade 1998 Centralamerika (Honduras, Nicaragua, El Salvador och Guatemala) och gav upphov till nästan 20 000 offer och förluster för över 5 miljarder euro (10 procent av BNI i dessa länder som samtidigt plågas av utlandsskulden). Den förstörde odlingar, bostäder och infrastruktur av alla slag, och intecknade därmed dess folks framtid.

Det europeiska solidariska svaret var omedelbart och betydande, kopplat till Stockholmskonferensen, och det befästes utifrån ett förslag från Europaparlamentet i det kommissionsinitiativ som vi nu debatterar.

Jag skulle vilja framhäva fyra frågor. Den första har med vår del av ansvaret i dessa katastrofer att göra. Kopplingen mellan vår ekonomiska aktivitet, och ökningen av miljöförstöringen, till växthuseffekten och klimatförändringarna råder oss att omedelbart ratificera Kyotoprotokollen för att minska de gaser som orsakar denna effekt. Dessutom ökar vår ojämlika utvecklingsmodell fattigdomen och skuldbördan i dessa länder.

Det är motsägelsefullt att råda till en återuppbyggnad av Centralamerika där respekt tas till miljön, i enlighet med modellen för en hållbar utveckling, och samtidigt fortsätta att upprätthålla samma ekonomiska förbindelser med dessa länder.

Den andra frågan hänför sig till det övergripande målet för vår solidariska insats. Kommissionens förslag är förnuftigt eftersom det lägger fokus på två områden: hälsa och utbildning. Men man behöver förse det med en högre ambition för att möjliggöra en samordning och integration av de olika initiativ som pågår i området. Detta kräver en betydande ökning av vår personal, vilket är en åtgärd vi stöder här i parlamentet. En sådan åtgärd skulle möjliggöra en synergi av de olika stöden och garantera att den ansträngning som görs inte begränsar sig till enbart återuppbyggnad, eftersom allt, i detta fall, skulle fortsätta som tidigare, utan även skapar tillfälle till regional integration och en harmonisk och hållbar utveckling, som skapar rikedom och allmänt välstånd och som befäster demokratin i ett antal länder som just lämnat våld och sammanstötningar bakom sig.

Därför är det två saker som oroar oss. Hotet om fientligheter mellan Nicaragua och Honduras på grund av gränskonflikter skulle ifrågasätta nyttan med vår hjälp. Av den anledningen anser vi att det är lämpligt att båda länderna skall vara bundna av den internationella domstolen. Den andra oron är den nyligen uppkomna situationen med nya politiska försvinnanden i Guatemala, som när det gäller professor Mayra Angelina Gutiérrez, politiska mord, som samfällighetsledaren José Amancio Mendoza, eller hot mot journalister (den speciella åklagaren i Gerardi-fallet eller Nobelpristagaren Rigoberta Menchú) är oroande. Stödet till återuppbyggnaden bör, å den guatemalanska regeringens sida, följas av fasta och kontrollerbara åtaganden som garanterar de mänskliga rättigheterna.

Den tredje frågan har att göra med den form stödet ges i och den regionala samordningen och integrationen. Vi anser att det är mycket viktigt att integrera den mest dynamiska och ansvarsfulla delen av samhället, ursprungsbefolkningen, ett fullständigt och brett deltagande av kvinnor, sociala organisationer som kännetecknas av effektivitet och solidaritet och slutligen att ingen partiskhet skall råda eller bedrägerier begås vid förvaltningen av stöden. Därför behövs både interna och externa granskningar av tillämpningen av våra stöd.

Att öka vår effektivitet som europeisk union innebär också att officiellt delta i uppföljningsgruppen från Stockholm.

Och den fjärde och sista frågan är just nu den viktigaste, dvs. storleken på stödet. Även om det är betydande anser vi att det är otillräckligt med det belopp som angetts av kommissionen. 250 miljoner euro, när man ser storleken av katastrofen och hur långsamt återuppbyggandet går. Av denna anledning begär Europaparlamentet en betydande ökning.

De nyheter som i dag kan läsas i pressen är oroande. De visar att kommissionen försöker minska den Europeiska unionens hela stöd, som en konsekvens av åtagandena i Kosovo. Däribland finner vi stödet till Latinamerika. Vi anser att en sådan galenskap inte får begås eftersom stödet för Latinamerika innebär ett betydande hopp att komma ur sin underutveckling och befria sig från oket från norr.

Europaparlamentet har redan godkänt att det inte skall göras något för att minska stöden till resten av världen. Därför insisterar vi på att upprätthålla denna post som avgörande och en nyckelfråga. Detta vårt beteende skulle göra det möjligt för resten av hanteringen, såväl med den Europeiska investeringsbanken som med andra finansinstitut, skulle vara betydande och ge stöd till ett omedelbart genomförande av godkända program. Allt detta med krav på presentation av periodiska rapporter till Europaparlamentet om utvecklingen och utvärdering av de resultat som erhålls.

Jag vill slutligen framhäva det varma och mycket goda samarbetet med alla medlemmar i utskottet för utrikesfrågor mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik och dess personal på sekretariatet, samt budgetutskottet, utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi samt utskottet för utveckling och samarbete.

  Laschet (PPE-DE), föredragande av yttrandet från budgetutskottet. – (DE) Herr talman! Kära kolleger! Det finns regioner i världen som drabbas av ödet flera gånger i rad. På 1980-talet engagerade sig den Europeiska unionen i hög grad i San José-processen i Centralamerika för att bidra till fred och demokrati i regionen. Det var en process som också kunde visa upp resultat. Nu drabbade den förskräckliga orkanen alla dessa länder på nytt för några år sedan, och än i dag lider man av följderna.

Därför är det bra att Europa aktiverar sig också nu, erbjuder hjälp och även medverkar till återuppbyggnaden av Centralamerika. Vi bör också klargöra offentligt att Europeiska unionen faktiskt står för 62 procent av det officiella utvecklingsbiståndet till Centralamerika. Detta berättigar också Europeiska unionen till att spela en politisk roll i Centralamerika. Det är inte enbart den stora grannens sak, utan här kan även Europa lämna sitt bidrag till freden, till demokratin och även till återuppbyggnaden.

Därför välkomnar vi kommissionens förslag. Budgetutskottet stöder idén om att reservera 250 miljoner euro för denna region för tiden 1999 till 2004. Det är också bra att idén om bistånd kopplas till att länderna förpliktas att samarbeta. Sådan var också den europeiska modellen efter andra världskriget. Här knöts bidragen från Marshallplanen till plikten att samarbeta, att samarbeta, att övervinna gränser. På samma sätt knyts det som vi bidrar med i form av återuppbyggnad samman med plikten till fredlig samverkan, till samarbete.

Jag håller verkligen med föredraganden: Vi får inte tillåta att återuppbyggnaden av Kosovo så att säga finansieras med budgetmedel som är avsedda för Centralamerika. Om återuppbyggnaden av Kosovo är en uppgift för Europa som rådet beslutar om, då måste man också ställa nödvändiga finansiella medel till förfogande för detta. Därför fastslår vi i dag som riktmärke en penningsumma som var beslutad redan före Kosovokonflikten. Kommissionens rapport är äldre än Kosovokonflikten. Vi har inte ändrat någonting i den. Vi ändrar inte den summan för Centralamerika. Jag anser att det blir en viktig signal i dag.

(Applåder)

  Kreissl-Dörfler (Verts/ALE), föredragande av yttrandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. – (DE) Herr talman! Utskottet instämmer utan tvekan i kollegan Marset Campos betänkande. Ändå vill jag peka på några punkter som för oss står högst upp på prioriteringslistan för internationellt bistånd. Icke förhandlingsbart är att det internationella biståndet samordnas väl. Kommissionen måste bygga upp egna lämpliga strukturer på plats. Den måste dock även samarbeta, och det så effektivt som möjligt, med de internationella organisationer som redan har arbetat på plats i många år.

Detta gäller även för inbegripandet av den drabbade befolkningen och i synnerhet den inhemska befolkningen. Såväl planeringen som genomförandet skall göras i samarbete med folket på plats, för oss är detta nämligen icke förhandlingsbart. Detta spar inte enbart kostnader, utan det höjer effektiviteten och förebygger framför allt bedrägerier. Exempelvis vet vi att bidragspengar i storleksordningen en miljon euro dirigerades om av den dåvarande regeringen Calderón i El Salvador för att få väljarröster till rätt sida.

För att verkligen hjälpa de länder som har härjats av orkanen duger det givetvis inte med ett par biståndsprojekt på plats. Det vet vi alla bara alltför väl. För oss är det därför absolut nödvändigt att man befrias från utlandsskulderna, att det byggs upp regionala och framför allt hållbara strukturer i ekologisk liksom i ekonomisk mening. Unionen måste också garantera länderna en marknad för deras produkter som kan värderas såväl ur en ekologisk som en social synpunkt, för det är inte till stor hjälp att å ena sidan ge biståndspengar och å andra sidan utestänga dem från våra marknader.

Jag är av samma åsikt som de föregående talarna, nämligen att man inte kan acceptera rådets argument att man nu skulle vara tvungen att flytta pengar från Latinamerika till Kosovo. Det kan faktiskt inte vara politik att ta från ett ställe för att ge till behövande på ett annat ställe, helt tvärtom! I så fall måste rådet, som lägger allt större last på kommissionen och parlamentet, också se till att detta finansieras, och i så fall måste rådet också se till att motsvarande pengar finns i budgeten.

  Fernández Martín (PPE-DE), föredragande av yttrandet från utskottet för utveckling och samarbete. – (ES) Herr talman! Som föredragande Marset sagt, vars ord och betänkande vi stöder, är orkanen Mitch den värsta naturkatastrofen i Centralamerikas historia.

Förlusterna av människoliv uppgår till över 10 000 döda, nästan 10 000 har försvunnit och mer än 2 miljoner människor har skadats. De materiella skadorna överstiger 5 miljarder euro, vilket motsvarar 10 procent av bruttonationalinkomsten i Centralamerika. En betydande del av den ekonomiska och sociala infrastrukturen har förstörts och till stor del har produktions- och exportkapaciteten minskat i regionen på kort och mellanlång sikt.

De länder som drabbats värst, Honduras och Nicaragua, är de fattigaste i regionen. Mitch destruktiva följder hjälptes på traven av skogsskövlingen och att ett lämpligt kontrollsystem för översvämningar var obefintligt, vilket ännu en gång visar att den allt sämre miljön till största delen påverkar de fattigaste och framhäver den egentliga kopplingen mellan fattigdom och miljöförstöring.

Som kommissionen sagt kommer konsekvenserna av Mitch att påtagligt minska resultaten av de bemödanden som görs för att nå ekonomiskt återhämtande och den investering som gjorts där av den Europeiska unionen under förra decenniet.

I april 1999 antog kommissionen en särskild handlingsplan försedd med 250 miljoner euro, som detta parlament fullständigt ställer sig bakom i den lydelse programmet antogs. När det gäller genomförandemodellen för programmet ger utskottet för utveckling och samarbete sitt stöd till alternativ 1 som föreslagits av kommissionen. Bara om det skulle vara omöjligt att genomföra alternativ 1 på grund av brist på tillräckliga mänskliga resurser skulle man kunna tänka sig alternativ 2, genom att sluta kontrakt med högkvalificerade europeiska experter.

Som föredragande för utskottet för utveckling och samarbete bör jag inte avsluta mitt inlägg utan att ännu en gång begära att de centralamerikanska ländernas utlandsskuld efterskänks. Det är ett initiativ som hela Europeiska unionen på ett samordnat sätt bör ta upp till behandling och inte enbart vissa av dess medlemsstater i individuella och enskilda initiativ.

Avslutningsvis tror jag att det också är nödvändigt att inom den strategiska återuppbyggnadsplanen begära att man föreslår åtgärder som syftar till att öka krediterna från den Europeiska investeringsbanken i nämnda region.

  Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag skulle till att börja med vilja tacka föredraganden, Marset Campos, för det utmärkta betänkande han presenterat för oss.

Detta betänkande är av naturliga skäl påverkat av de tragiska konsekvenserna av orkanen Mitch. Jag tycker att det är viktigt att påminna om att Europaparlamentet reagerade omedelbart genom att sammankalla ett extraordinärt möte den 4 november 1998 till vilket de då ansvariga kommissionärerna kom.

I sin resolution av den 19 november uttryckte Europaparlamentet de villkor som skulle innefattas i den Europeiska unionens svar på den situation som uppstått på grund av orkanen Mitch. Ett svar som måste ges med största omsorg och snabbhet genom att anta en strategisk plan för regionen inom en så kort tid som möjligt. Jag minns datumet: 18-19 november 1998.

Vi måste säga att denna begäran av Europaparlamentet, åtminstone när det gäller omsorg och snabbhet, inte beaktats och det är att beklaga. Bristen på mänskliga resurser varken får eller bör vara en förevändning för genomförande av politiska prioriteringar, även om den kan ses som en ursäkt ur administrativ synvinkel. Särskilt i de fall som handlar om grundläggande behov för befolkningar i länder som drabbats av stora katastrofer.

Att överföra detta ansvar till budgetmyndigheten är inte korrekt. Kommissionen bör alltid tillse att det blir en adekvat tilldelning av resurser i förhållande till överenskomna prioriteringar.

Herr kommissionär! Denna morgon i debatten om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken har jag haft möjlighet att till er kollega, Patten, uttrycka att jag inte någonsin haft, och inte har eller kommer att ha, någon betänklighet, bara tvärtom, att med beslutsamhet stödja kommissionen i syftet att tydliggöra och vidga området för dess befogenheter.

Men på samma sätt som andra kolleger under denna debatt har uttryckt, och som jag hade möjlighet att också säga till Patten under budgetdebatten, är det svårt för mig att förstå att kommissionen inte har svårigheter att förvalta de 800 miljoner euro som föreslås i det preliminära budgetförslaget för år 2001 för Balkanländerna och att man däremot har svårigheter att hantera de 250 miljoner euro som förutsetts i återuppbyggnadsplanen för Centralamerika, som inte förutses för ett år utan för fyra.

Herr kommissionär! De centralamerikanska länderna har inte använt sig av en politik med folkmord och etnisk rensning. De har, till skillnad från andra geografiska områden, i sitt avtal med Europeiska unionen innefattat en demokratiklausul som ger stadga och stöd och är en väsentlig del i hela relationen. Länderna i Centralamerika har genomgått mycket smärtsamma omstruktureringsprocesser som medfört stora uppoffringar för dess samhällen. De har gjort vad som ankommit på dem i förhållande till de multilaterala institutionerna och de har till fullo uppfyllt det Europeiska unionen förväntade sig av dem.

Herr talman! Det europeiska civila samhället har redan visat sin känslighet inför den tragedi som genomlevts i Centralamerika. Det är nu dags att våra institutioner, inför en katastrof av denna natur, klarar av att hålla samma nivå som vårt civila samhälle och omständigheterna.

  Fava (PSE). – (IT) Herr talman! För det europeiska socialistpartiets räkning vill jag tacka föredraganden Marset Campos för det utmärkta förslaget till resolution och också för att han så klart har utmejslat andan i denna resolution, som inte får begränsa sig till solidaritet utan sikta på en mycket mer konkret förmåga till politiska initiativ.

Jag vill inte upprepa siffrorna på konsekvenserna av denna orkan, utan bara understryka att det är de sociala och miljömässiga skadorna som oroar oss mycket mer än de ekonomiska och som drabbar regionen. Och eftersom olyckan aldrig slår rättvist, framför allt inte fördelningen av dess konsekvenser, är det som alltid de fattigaste som drabbas.

Jag skulle vilja utgå från en paradox: i samma region där denna orkan drog fram, där ofta så här våldsamma orkaner drar fram ligger också Florida som dock, även om det ofta drabbas av samma meteorologiska fenomen som Centralamerika, alltid drabbas oändligt mycket mindre allvarligt. Det är detta vi måste utgå ifrån: från Centralamerikas ekologiska och sociala sårbarhet, för att förstå att vi inte kan begränsa oss till att bedriva en politik som bygger på brandkårsutryckningar. Det är detta Europeiska unionens insatser skall koncentreras på.

Förtjänsten med denna resolution är att den går utöver brandkårsutryckningarna. Gemenskapens handlingsplan är ett tillfälle att förena återuppbyggnad med omvandling – någonting som verkligen behövs i de här länderna – och investera i en ny ekonomisk och social utveckling där man sätter hälsa, utbildning, offentliga tjänster som i dessa länder direkt betyder livskvalitet, och framför allt demokratisk kvalitet i centrum som prioriterade frågor.

Allt detta kan komma till stånd – det förklaras mycket ingående i resolutionen – om två villkor uppställs och uppfylls. Framför allt måste vi skaffa oss instrument för kontroll och utvärdering för att undvika slöseri, olagligheter och bedrägerier. Här begär man i resolutionen att Europeiska unionen skall vara ensam ansvarig för planering, verkställande och kontroll av hjälpen. Det är en begäran om att åtaga sig ett ansvar som vi vill framföra till kommissionen och som vi anser är oundgänglig för att hjälpinsatserna skall lyckas.

Det andra villkoret är dock mycket viktigare: vi måste öka kommissionens ekonomiska och personella resurser. De avsatta medlen är inte tillräckliga och personalen är helt otillräcklig. I ett område som har drabbats hårt av politiskt våld förutsätter och kräver insatserna – som hänger samman inte bara med katastrofhjälp utan även med återuppbyggnad av demokratin – en kvalitet på kunskaperna och en kvantitet på de mänskliga resurserna som är helt annorlunda än den som har planerats hittills. Vi anser att man också bör använda samarbetet med de icke-statliga organisationerna mer och bättre. Dessa utgör inte bara en resurs med stor erfarenhet och trovärdighet inom territoriet utan framför allt en verklig resurs som gör det möjligt för oss att ge våra insatser större kraft och effektivitet.

Med andra ord – herr talman, ärade ledamöter och ledamöter av kommissionen och rådet – tror jag att Europeiska unionen i dag måste övergå från uttalanden om solidaritet till en verklig, substantiell rättvisa. Denna plan skall inte bara tjäna till att ge ett omedelbart svar på vilka skador orkanen orsakade utan också till att omfördela resurser och återge landet möjligheter. Det var också i denna riktning som den resolution Europaparlamentet antog i november 1998 pekade, i vilken man talade om avskrivning av utlandsskulderna – sjutton miljarder dollar – för länderna i regionen.

Jag skall sluta med att åter uppmana kommissionen och rådet att stödja att utlandsskulderna efterskänks i sin helhet och omedelbart, såsom föreslås i denna resolution.

  Knörr Borràs (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Vid denna punkt i debatten finns det inte mycket att tillföra. Särskilt inte efter vår kollega Marsets utmärkta betänkande, som jag håller med i allt. Men jag skulle vilja understryka några av de saker han sagt.

Det är mycket viktigt att tala om de solidariska insatserna – det har talats om en förnuftig insats – en som särskilt fokuserar kring program för utbildning och hälsa, vilket nämns i betänkandet. Det har också talats om samordning och behovet av personal.

För oss som bara för några dagar sedan befann oss i Kosovo är det nödvändigt att understryka just något som sagts av flera av delegationens besökare. Dvs. att till skillnad från andra insatser är det som särskilt karakteriserar insatserna i Kosovo att de genomförts med en integrerad och perfekt samordnad ledning, vilket ökar effektiviteten i vårt handlande.

Å andra sidan delar jag också helt denna oenighet, som Salafranca uppmärksammat, inte bara med budgetrestriktionerna utan också med det faktum som är så svårt att förstå att man sätter upp hinder för länder, som de centralamerikanska, i vars avtal bestämda klausuler innefattats, när man inte agerar på samma sätt på andra latituder.

För de av oss som har solidaritet som leitmotiv för vår politiska gärning är det viktigt med solidaritet men också effektivitet, hållbarhet i programmen och att skapa en politik på plats, som hjälper dessa kära länder i Latinamerika att nå bättre utvecklingsnivåer och social rättvisa.

Jag avslutar herr talman med följande citat: "Vi bör vara rebeller, men också kompetenta". Om man överför det till andra begrepp: var solidariska, men effektiva.

  Liese (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag tror att denna förskräckliga katastrof genom orkanen Mitch medför framför allt tre utmaningar för den europeiska politiken. För det första: Vi måste hjälpa till med återuppbyggnaden i länderna. Kommissionens dokument erbjuder här en bra bas. En del av det som finns skrivet där måste dock fortfarande omsättas i praktiken. Jag anser att det är särskilt viktigt att man utnyttjar de europeiska organisationernas och medlemsstaternas organisationers know-how vid återuppbyggnaden samt att även de oberoende organisationerna och experterna på plats räknas in. Jag tror inte att kravet på fler nya tjänster i Europeiska kommissionen alltid är det rätta svaret på nya utmaningar. Kanske är det också möjligt med ny rollfördelning inom kommissionen.

För det andra: Vi måste i större utsträckning än hittills bereda dessa illa tilltygade länder tillträde till de europeiska marknaderna. Jag anser det vara en paradox att Nicaragua och Honduras, som redan före Mitch hörde till de minst utvecklade staterna, behandlas sämre än många, många andra stater, till exempel AVS-länderna som vi har goda skäl att behandla väl. Men varför vi fortsätter behandla Nicaragua och Honduras sämre är för mig en gåta. Jag vill inte heller ta det eviga exemplet med bananerna igen – det där står ju i betänkandet. Jag stöder den passagen och även det som Kreissl-Dörfler sade. Jag skall ännu en gång ta upp exemplet med sockret. När det gäller socker, som är en viktig produkt för Nicaragua, har Nicaragua ingen stor tillgång till de europeiska marknaderna. Det skulle då kunna vara till hjälp om vi underlättade tillgången till de europeiska marknaderna när det gäller detta.

Den tredje utmaningen består i att vi måste bekämpa orsaken till denna typ av katastrofer. Jag är mycket väl medveten om att vi inte helt enkelt kan säga att det var ökningen av drivhusgaserna som förorsakade Mitch. Men det finns många forskare som utgår ifrån att det sannolikt var så det förhöll sig. Vi kan bara inte säga det med säkerhet ännu. Men alla vetenskapliga organ är eniga om att dylika katastrofer kommer att öka extremt om vi i industriländerna fortsätter spy ut så mycket drivhusgaser i luften. De kommer visserligen att drabba oss alla men alltid och framför allt de fattiga människorna, och därför måste vi äntligen börja agera mer beslutsamt.

  Linkohr (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill knyta an till det som Liese avslutningsvis sade, nämligen till klimatförändringen. Marset Campos påpekade också detta. Det är kanske ingen tillfällighet att vi har haft stor förödelse i Centralamerika, i Venezuela, i Moçambique – icke att förglömma även i Europa – vilket förmodligen kommer att ske allt oftare. Det ligger faktiskt nära till hands att anta att det inte handlar om tillfälliga ökningar, utan att det faktiskt är en utveckling som vi har till följd av klimatförändringar orsakade av människan. Jag skulle därför önska att vi kunde upprätta ett samband mellan sättet att betrakta denna katastrof och energipolitiken. Det finns faktiskt ett samband som jag vill rikta uppmärksamheten på. Jag skulle önska att jag hade fel.

Det andra som jag ville ta upp är att stödet för Centralamerikas integrering bör utnyttjas. Detta är sedan gammalt en önskan från Europaparlamentets sida. Vi har ofta krävt detta. I slutändan är det givetvis centralamerikanerna som måste göra detta själva. Men kanske är den chock som utlöstes av virvelstormen Mitch en anledning att ändå övervinna de hätskheter och svårigheter som består mellan de enskilda länderna. Åtminstone skulle folket uppskatta det. Och förresten, vår hjälp skulle vara helt värdelös om det inte gjordes framsteg vad denna integrering anbelangar.

Den tredje saken som jag vill ta upp rör genomförandet av biståndet. Jag avundas inte kommissionen denna uppgift, för jag vet redan att vi om några år kommer att ha någon form av rapport liggande om påstått eller med rätta kritiserat missbruk av anslagen, även om jag vill påpeka att kontrollen av dessa anslag ibland drar med sig mycket större kostnader än vad man vinner. Jag hoppas också att vi kan ge kommissionen ett visst spelrum för hur anslagen skall användas, för ofta är snabbheten mycket mer avgörande när det gäller att tillämpa programmen än en konkret redovisning intill minsta öre. Jag vet att detta är en anmärkning som man som parlamentariker inte bör göra i dag, men jag gör det ändå, för det stämmer.

Slutligen vill jag påpeka att virvelstormen gick fram över Centralamerika i oktober 1998. Nu är det juni 2000. Det betyder att vi själva egentligen också är en rätt trögarbetad apparat, och möjligen borde vi också själva fundera över hur vi kunde påskynda processen. Även om vi beslutar något i dag, så betyder inte det på långa vägar att landet är återuppbyggt, utan detta dröjer många år, och kanske är det en ny generation som lever då. Det anser jag vara en alltför lång tid.

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att på kommissionens vägnar tacka Europaparlamentet för kvaliteten i detta betänkande och gratulera föredraganden, Marset Campos, till hans betänkande om kommissionens meddelande om handlingsplanen för återuppbyggnad av Centralamerika. Jag är också tacksam för det stöd och det förtroende som parlamentet har gett kommissionen för genomförandet av denna viktiga handlingsplan för gemenskapen.

Det regionala programmet för återuppbyggnad av Centralamerika på 250 miljarder euro spritt över fyra år skall bidra till att återuppbygga och förändra de fyra länder som blev mest ödelagda av orkanen Mitch – Honduras, Nicaragua, El Salvador och Guatemala.

Programmet bygger på principen om hållbar utveckling, som flera talare har framhållit. Det tillhandahåller hjälp inom utbildning, yrkesutbildning, folkhälsa och bostäder i social regi. De främsta mottagarna skall vara dem som lever i ytterst eftersatta områden på landsbygden där behoven efter katastrofen är mest akuta. Man kommer framför allt att uppmärksamma den infödda befolkningen och att minska sårbarheten vid denna typ av katastrofer i framtiden.

Kommissionen är medveten om att framgången med ett sådant ambitiöst och komplicerat program även beror på graden av samordning mellan de olika aktörer som finns där. En samordningsgrupper håller på att inrättas mellan kommissionen och medlemsstaterna.

Ett annat viktigt element kommer att vara uppföljningsgruppen från Stockholm (Stockholm Follow-up Group). Fram till nu har kommissionen alltid varit engagerad på ett informellt sätt i de aktiviteter som görs av denna grupp.

För att få maximal insyn kommer kommissionen att överlämna en årlig rapport om utvecklingen av det regionala programmet för återuppbyggnad av Centralamerika till medlemsstaterna och parlamentet. En första rapport om de aktiviteter som genomförts av kommissionen har delats ut inom utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi.

Efter den inledande nödhjälpen och annan hjälp efter Mitch håller vi nu på med att aktivt förbereda genomförandet av detta återuppbyggnadsprogram. Mobiliseringen av den officiella personalen som krävdes för en lokal förvaltning och genomförandet av programmet försenade förvisso en snabb start av programmet, vilket har understrukits av flera talare. Dessa problem har nu lösts. Den förste tjänstemannen skall anlända till Managua den 17 juli och de återstående tjänstemännen under de följande veckorna. Inga ytterligare förseningar förväntas för ögonblicket. Kommissionen vidtar alla nödvändiga åtgärder för att programmet kan vara färdigt och i gång inom de närmaste tre månaderna.

Jag förstår fullkomligt de argument som herr Salafranca förde fram om mänskliga resurser. Som ni vet är det inte en fråga som speciellt gäller denna debatt. Ni bör dock komma ihåg att för Kosovoprogrammet inrättade vi ett särskilt organ. När det gäller detta program fick vi använda den personal som fanns tillgänglig, på grund av begränsade mänskliga resurser.

Låt mig understryka – och jag delar herr Salafrancas och övrigas åsikt – att den långa tid som har krävts för att få denna hjälp till regionen är helt oacceptabelt. Vi tog upp detta som ett exempel i våra senaste förslag om en total reform av våra externa hjälpprogram. Det är ännu ett skäl till varför kommissionen och kommissionär Patten i synnerhet är så beslutsamma om att vi måste driva på dessa reformer så att vi slutar med att göra andra och oss själva besvikna på detta sätt.

Eftersom frågan har ställts av flera talare vill jag ta detta tillfälle och lova att finansieringen av Kosovo kommer inte att inverka menligt på de medel som anslagits till Latinamerika och definitivt inte för detta särskilda program.

Ytterligare åtgärder har vidtagits av kommissionen inom ramen för gemenskapens handlingsplan. Dessa inbegriper Europeiska gemenskapens bidrag till HIPC-initiativet (Heavily indebted poor countries) och godkännandet av en förbättrad generell tullpreferensordning för Centralamerika och rådets förordning av den 21 december 1998 om tillämpning av en flerårig generell tullpreferensordning har förlängts till den 31 december 2001. Dessutom deltar kommissionen i HIPC-initiativet och bidrar med cirka 50 miljarder euro till både Honduras och Nicaragua.

  Talmannen. – Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

13. Asylförfaranden

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A5-0123/2000) av Schmitt för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om kommissionens arbetsdokument "Gemensamma normer för asylförfaranden" ((SEK(1999) 271 – C5-0157/1999 – 1999/2148(COS))

  Schmitt (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Amsterdamfördraget har äntligen jämnat vägen för möjligheten att agera gemensamt även på området asylrätt liksom i flykting- och invandrarpolitiken. Som jag ser det borde detta ha gjorts för länge sedan, för beslutet om en fortsatt utveckling av allt från den rent ekonomiska gemenskapen till den politiska unionen hade fattats redan för länge sedan. Därför var det desto viktigare att Amsterdamfördraget öppnade denna möjlighet. Dessvärre skedde detta i en form, enligt vilken parlamentet endast har samrådsrätt vid utvecklingen av respektive rättsområden. Därför vill jag nu tydligt uttrycka min förväntan att kommissionen trots att det endast har getts samrådsrätt även i fortsättningen kommer att knyta an till parlamentet på ett hållbart sätt just på dessa områden.

Oavsett detta måste vi emellertid vara klara över en sak: I det ögonblick då vi officiellt sett enbart har samrådsrätt, kommer vi att kunna påverka kommissionen och utvecklingen av respektive rättsbestämmelser på ett rimligt sätt endast om det lyckas oss som parlament att enas om gemensamma principer och att avstå från ett 100-procentigt genomförande av de enskilda politiska målen.

Jag tror att vi under de senaste månaderna har valt en bra utgångspunkt för detta ämne vad gäller diskussionen om kommissionens arbetsdokument. Jag vet från min egen grupp – det måste jag få tillägga – att betänkandet är utformat så att knappast någon här i salen kommer att känna igen sig till hundra procent. Så är det nu en gång när man kompromissar och eftersträvar samstämmighet. Man ser sig själv visserligen förverkligad till stora delar, men inte alltid till hundra procent.

Låt mig framhäva de kärnpunkter som ur min synvinkel är av betydelse för det framtida asylförfarandet.

För det första: Vi måste lyckas uppbåda kraften att skilja de tre stora grupperna åt, det vill säga å ena sidan asylområdet, å andra sidan det preliminära mottagandet av flyktingar från krisområden, men även frågan om invandrarpolitik.

För det andra: Vi måste driva igenom en förkortning och en förenkling av förfarandet i samband med beviljandet av flyktingstatus. Samtidigt måste vi dock även se till att detta förfarande visar upp en otillräcklig noggrannhet och kvalitet vad gäller kontrollen.

För det tredje: Målet måste vara att asylsökanden endast skall få göra en ansökan inom EU:s medlemsstater. Detta förutsätter dock att vi ser till att det inte bara är samma rättsregler som gäller överallt, utan att dessa rättsregler också tillämpas likadant. Det vill säga, den personal som är ansvarig för bearbetningen måste ha en kvalitativt sett hög utbildningsnivå. Det måste bli möjligt för denna personal att förfoga gränsöverskridande över information. Och vi måste även se till att asylsökande personer träffar på samma ramvillkor var de än gör sin ansökan. Detta omfattar även försörjning, inkvartering osv. Det måste vara så att man i princip alltid stöter på samma villkor oavsett om man nu gör sin ansökan i Spanien, Tyskland eller England. Om vi kan garantera detta är det till syvende och sist inte mer än riktigt att endast en ansökan får göras.

För det fjärde: Jag menar att EU-medlemsstaterna måste förpliktas att upprätta en enhetlig och obligatorisk lista där å ena sidan de länder som är ålagda viseringstvång finns listade och å andra sidan även ursprungsländer och tredje land som är säkra. Jag vet att en och annan ser kritiskt på detta. Men ur min synvinkel är detta det enda sättet att å ena sidan möjliggöra för myndigheternas medarbetare att fatta beslut enligt samma kriterier och å andra sidan att också upprätta rättssäkerheten för sökanden i medlemsstaterna.

Ytterligare en viktig punkt som jag vill ta upp är att vi i betänkandet flera gånger om har förtydligat att det måste finnas en ansvarsfördelning mellan staterna. Hur denna ansvarsfördelning nu skall se ut i detalj måste förvisso diskuteras ytterligare. Men en sak är klar: Detta kan inte överlämnas åt slumpen om var majoriteten av flyktingar råkar knacka på just nu. Denna stat får inte tvingas bära ansvaret själv.

Jag vet att asylrätten är en mycket svår och politiskt känslig fråga. Men som jag ser det har vi under de senaste månaderna fått till stånd en början i och med diskussionen i utskottet. Där har vi diskuterat mycket konstruktivt och ärligt med varandra. Diskussionen har ingett mig mod, och jag är nu övertygad om att vi som parlament är i stånd att gemensamt följa det fortsatta lagstiftningsarbetet och möjligen även att diskutera andra tunga frågor, såsom en invandrarlag, på ett konstruktivt sätt med varandra.

(Applåder)

  Echerer (Verts/ALE). – föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. – (DE) Herr talman! Jag vill inledningsvis tacka Schmitt, inte bara för hans betänkande, utan även för det goda samarbetet och för de ord han just har sagt till oss. Detta är exakt vad jag själv tycker och tänker. Gemensamma principer har helt enkelt varit viktigare än enskilda politiska mål. Jag vill även helt kort tacka mitt utskott, utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, för det förtroende som man har visat kärringen mot strömmen, en nypolitiker, genom att anförtro henne denna känsliga fråga.

Rätten till asyl är inskriven i olika fördragshandlingar varvid de nationella domstolarnas olika definitioner och redogörelser leder till att rättigheterna ges i olika omfattning. Detta står givetvis i strid med principerna och målsättningarna i EG-fördraget, där avdelning IV talar om asylpolitiken som en betydelsefull åtgärd för att bygga upp ett område av frihet, säkerhet och lagar. Skapandet av en enhetlig asylrätt och harmoniserade bestämmelser för tillämpningen är därför en gemenskapens målsättning.

I den handling som kommissionen har lagt fram kommenteras först nödvändigheten av att anta rättsligt bindande instrument i samband med asylförfarandet. Konkret behandlas åtta punkter: kollektivisering av Dublinsystemet, Eurodac, miniminormer för mottagande, miniminormer för erkännandet av flyktingar, tillvägagångssätt för att tillerkänna eller frånkänna flyktingstatus, komplementärt, subsidiärt skydd, preliminärt skydd för fördrivna personer och last but not least ansvarsfördelning.

Även i utskottet för rättsliga frågor har vi fått till stånd ett konsensuspapper som jag är mycket glad över, inte heller här slog man takten med de enskilda politiska målen i förgrunden, utan vi har författat ett bra yttrande som var till hjälp för föredragande Schmitts betänkande. Jag tror faktiskt att vi i morgon kommer att få en mycket målinriktad omröstning till gagn för våra gemensamma ideal. Jag önskar oss alla kraften och modet att arbeta vidare på det som ni avslutningsvis nämnde.

  Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill lyfta fram två saker i ett positivt ljus. Det första är det arbetsdokument som har lagts fram av kommissionen och som har bildat utgångspunkten för betänkandet. Det är en mycket välplanerad bas för att påbörja en diskussion som en gång skall mynna ut i en rättsakt där de gemensamma normerna för asylförfarandet skall fastställas skriftligt.

Det andra är betänkandet, vilket jag alldeles särskilt vill framhäva, eftersom föredraganden i ett mycket känsligt material faktiskt har lyckats finna en bred samstämmighet mellan alla grupper. Detta är ytterst svårt, och vi har i det sammanhanget redan fått uppleva helt andra situationer. Därför är detta ett utmärkt arbete! Jag vill plocka ut tre punkter som tycks mig vara särskilt väsentliga och även anhålla om att de får flyta in i kommissionens överläggningar.

Det första är frågan om ansvarsfördelningen. Detta har just tagits upp. Överläggningarna bör inte löpa enbart i en riktning, utan alltid förbli öppna även för den mänskliga ansvarsfördelningen. Om vi titta på flyktingströmmarna så kan vi konstatera att det alltid är samma länder som drabbas. Mitt land Österrike ligger till exempel alltid i täten när det handlar om att ta emot temporära flyktingar, precis som om att ta emot asylsökanden. Samma sak gäller Luxemburg, Belgien, Nederländerna. Andra har en väsentligt mycket mindre börda att bära. Här krävs mer solidaritet medlemsstaterna emellan.

Jag skulle vilja framhålla förkortandet och förenklingen av processen i samband med att bevilja flyktingstatus utan att – och det är det viktiga – noggrannheten vid kontrollen blir lidande. Detta är en väsentlig punkt, för asylsökande har rätt till ett snabbt beslut och ett snabbt svar vad gäller deras framtida status.

Den tredje punkten är den som ger rättssäkerhet och som i verkställandet underlättar likartade beslut tvärs genom medlemsstaterna. Detta är punkten om att vi bör föra listor – permanent uppdaterade – över ursprungsländer och tredje land som är säkra. Det vore en enorm hjälp om vi lyckades upprätta dessa listor. Vi har redan nått samstämmighet, men jag fruktar att denna samstämmighet under vissa omständigheter inte kommer att kunna bibehållas ifall alla ändringsförslag från De grönas sida faktiskt skulle läggas fram. Mycket av vad de vill är positivt, men en hel del vill de genomföra på ett så fullständigt sätt som Merkel en gång påpekade. När de till exempel vill tillämpa den fullständiga utvidgningen av flyktingbegreppet eller asylsökarnas fullständiga tillträde till arbetsmarknaden eller arbeta för omvänd bevisbörda, då hotar detta att återigen riskera den samstämmighet som med deras stöd har kommit till stånd i utskottet. Jag vädjar till er att överväga att dra tillbaka dessa ändringsförslag för att den breda samstämmigheten skall kunna upprätthållas även fortsättningsvis.

  Schulz (PSE). – (DE) Herr talman, kära kolleger! Pirker har tagit upp en viktig aspekt av den debatt som ligger bakom oss, nämligen det faktum att vi, i en politisk terräng där vi under den tid jag har suttit i parlamentet verkligen bara har upplevt skyttegravar, för första gången under flera månader har fört en debatt kännetecknad av ömsesidig kompromissvilja och, vilket är ännu viktigare, av ömsesidig kompromissförmåga.

Därför vill jag allra först säga att ni, herr Schmitt, har gjort ett som jag menar förebildligt arbete. Här tackar man ju föredraganden ritualmässigt; men i detta fall vill jag göra det på ett speciellt sätt, nämligen genom att säga er att ni har förvånat oss alla som sitter till vänster här i kammaren. Generalsekreteraren för CDU i Berlin, hur som helst ett betydande delstatsförbund för de tyska kristdemokraterna, uttrycker med den rapport som han har lagt fram och som bär hans namn i klartext att han är för att den individuella rätten till asyl behålls som en grundläggande rättighet – bravo är allt jag som tysk socialdemokrat kan säga! Er partiledning i Berlin – jag menar den på förbundsstatsnivå och inte för staden Berlin – hävdar raka motsatsen, nämligen att det skulle behövas en invandringslag och att den individuella rätten till skydd därmed skulle kunna falla bort. Hävda er i ert parti! Jag kan åtminstone garantera er stöd från de tyska socialdemokraterna.

Pirkers uttalanden har visat att ni uppenbarligen har varit aktiv på ett riktigt missionärsaktigt vis i er grupp; men goda verk skall också berömmas. Vad vi har uppnått – kollegan Pirker visar ju beredskap till samtycke – är ett betänkande som befattar sig med de normer som skall tillämpas i asylförfarandet. Detta skall skapa jämförbara förutsättningar och villkor för att söka och åtnjuta asyl på ett enhetligt sätt överallt på varje plats i Europeiska unionen.

När man talar om normer, då talar man om formella processer, om procedurer kring processerna. Ändå borde man anstränga sig för att så långt som möjligt undvika att överlasta det hela med ideologiska bidrag eller med frågor av principiell, politisk, långsiktig karaktär. Det är en av anledningarna till att vi varslar kollegerna i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen om att alla deras ändringsförslag utom ett kommer att tillbakavisas. Detta enda förslag är det som rör utvisningshäktet som faktiskt också vi anser vara ett instrument värt att granskas. Jag värderar inte detta. Vi kommer att avslå deras ändringsförslag eftersom parlamentet som lagstiftare borde lära sig att vi i lagstiftningsförfarandet måste och skall befatta oss med det material som är i färd med att stöpas om till en lag. Här handlar det dock inte om den materiella asylrätten, utan om den formella. Det är en avgörande skillnad. Vad ändringsförslagen från De gröna innehåller är dock en diskussion om det asylrättsliga innehållet och inte om formen.

Den socialdemokratiska gruppen har emellertid, vilket ni säkerligen lär ha märkt, inte lämnat in ytterligare ändringsförslag till plenum; det behöver vi heller inte, för till mycket, mycket stora delar motsvarar det som Schmittbetänkandet har uppnått i sin utskottsform det som vi som socialdemokrater föreställer oss: den stadfästa allmänna rättigheten enligt vilken var och en som vill ta denna rättighet i anspråk garanteras tillgång till densamma.

För oss är det viktigt att garantera att det i förfarandet finns ett rättsligt stöd på ett sådant sätt att framför allt – det ser vi som ett stort framsteg – de personer som kommer att bli delaktiga i förfarandet får tillgång till en språklig rättsordning, det vill säga att de får hjälp att förstå förfarandet, att de alltid kan ställa krav på rättegångsbiträde, att de kan överklaga förvaltningsbeslutet i första processomgången, och som en avgörande punkt för oss – jag påminner mina tyska kolleger om debatten inom Tyskland – att denna överklagan får en uppskjutande effekt. Detta är ett mycket vittgående steg för oss. Detta omfattar för övrigt – detta gick vi in på till väsentliga delar i vårt bidrag till debatten i utskottet – att förfarandena i appellationsdomstolen för att ge sökanden uppehållstillstånd inte får pågå i åratal, utan att det skall finnas snabba förfaranden, för allmänheten och sökanden ställer krav på att processerna skall genomföras raskt.

Allt som allt har kollegan Schmitt lagt fram ett betänkande som vi i egenskap av Europeiska socialdemokratiska partiets grupp kan godkänna, och jag är tämligen säker på att betänkandet kommer att få vad det förtjänar, nämligen en bred majoritet.

Herr talman, kära kolleger! Ett ord i mitt eget intresse: I dag är det mitt sista sammanträde som samordnare för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp. Jag kommer inom överskådlig tid att ägna mig åt en annan uppgift inom min grupp. Därför vill jag ta tillfället i akt att rikta ett hjärtligt tack för den alltid så hederliga och förtroendefulla gemenskapen till alla kolleger, till Wiebenga, Pirker, Ceyhun, kollegan Palacio Vallelersundi, som jag under de senaste åren har kunnat ha ett nära samarbete med i gruppen!

(Applåder)

  Wiebenga (ELDR). – (NL) Herr talman! Vi i den liberala gruppen kommer väldigt mycket att sakna de glasklara och rent demokratiska inläggen från kollega Schulz på det här politikområdet. Synd, men lycka till med ditt nästa jobb! Det var då den roliga delen av mitt anförande.

Hur ligger det egentligen till med den europeiska asylpolitiken? Det är svårt att säga eftersom det egentligen inte finns någon europeisk asylpolitik. Det här parlamentet, kollegerna här och deras föregångare, vi har i flera år tryckt på i rätt riktning. Europeiska kommissionen, föregångaren till den nuvarande kommissionären, var inte särskilt framgångsrik men hade inte heller särskilt mycket att säga till om före Amsterdamfördraget. Den förra Europeiska kommissionen ville gärna men kunde inte. Flaskhalsen, det har vi ofta konstaterat, var ministerrådet. Även de flesta regeringar ville men de var tvingade till enhällighet. Sedan följer toppmötet i Tammerfors. Tiotals förslag räknas upp där, även på det här politikområdet. Många journalister trodde att det gick bra. De glömde bara bort att den förlamande beslutsprocessen med enhällighetstvång fortfarande gäller. Fastställandet av resultattavlan kan antagligen inte göra något åt den politiska förlamningen. Det kommer endast att bli tydligt för omvärlden vilka organ och vilket land som förorsakar den politiska förlamningen.

Vad måste ske nu? Allt möjligt måste ske. I den liberala gruppen anser vi att arbetsdokumentet från Europeiska kommissionen och betänkandet av kollega Schmitt, som vi behandlar i dag, är en bra ansats för nästa etapp och vi tycker också att Schmittbetänkandet, och jag ansluter mig till andra talares bedömning tidigare, innehåller ett balanserat synsätt. Vi kommer att rösta för betänkandets inriktning. Vi stöder det.

  Ceyhun (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Sedan Amsterdamfördraget står en sak klar: Det finns inget alternativ till en gemensam asyl- och invandringspolitik! Europeiska unionens initiativ för att föra familjer samman, antidiskrimineringspaketet, det preliminära skyddet för krigsflyktingar och slutligen den eftersträvade harmoniseringen av asylrätten gör detta mycket tydligt.

Nu föreligger i och med kollegan Schmitts betänkande – för övrigt stort tack till er också i min egenskap av samordnare för De gröna – för första gången en tydlig ståndpunkt från Europaparlamentets sida, även om några meningsfyllda ändringsförslag – förslag från oss, för övrigt på inrådan av UNHCR – har avböjts. Herr Pirker, jag ser inte heller några problem här – ni kan avslå dem i morgon igen. Vi kommer i alla fall att rösta för Schmitts betänkande. Detta är de gängse parlamentariska spelreglerna, det kan vi alla leva lika lyckliga med – det utgår jag ifrån.

Det brådskar! Fram till slutet av år 2004 måste vi ha genomfört Amsterdamfördraget. Men svårigheterna är påtagliga. Nationalstaterna är ofta ännu inte beredda att vara delaktiga i europeiska bestämmelser. Detta kan dock inte få oss på avvägar. Kollegan Schmitts betänkande löper i rätt riktning. Kommissionen uppmanas nu att vidta konkreta åtgärder för att få till stånd ett lagförslag. Jag hoppas att vi kan förmedla våra ansträngningar till medlemsstaterna.

  Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman! Schmitts betänkande tar upp en mycket aktuell fråga, nämligen frågan om att fastställa gemensamma och tydliga regler för asylrätt, inte bara av juridiska och administrativa skäl utan även och framför allt för att värna om värdigheten hos de människor som söker asyl

Fasta och klara regler på området fordras också för att undvika att asylrätten blandas samman med invandringsproblematiken. Det är ingen slump att jag använde ordet problematik, därför att just det att det saknas en seriös invandringspolitik har gjort att våra medborgare uppfattar invandringen i alla dess former som ett problem, en börda, rent av en fara, i stället för som en social och ekonomisk resurs och som någonting som är kulturellt berikande.

I Italien till exempel är den okontrollerade, eller än värre illegala, invandringen alltför ofta förknippad med den organiserade brottsligheten. I denna förvirrade situation där brottsligheten växer sig allt starkare finns det varken regler eller visshet, framför allt finns det inget riktigt skydd för rättigheterna, varken de europeiska medborgarnas eller invandrarnas.

Därav behovet att fastställa en invandringspolitik och därmed också en politik för mottagande och reglering av flyktingströmmarna, en politik där man tar hänsyn till den samhälleliga verkligheten och de konkreta problemen och som håller ideologierna så långt borta som möjligt. Det är just i detta sammanhang som asylrätten skall komma in på rätt sätt, en helig rätt som måste värnas i varje civiliserat samhälle med någon självrespekt.

  Krarup (EDD). – (DA) Detta dokument från kommissionen bäddar för en kraftig utveckling av möjligheterna att genomföra en bindande gemenskapslagstiftning. Det innebär ett steg framåt i unionens utveckling och det är bakgrunden till att jag gärna vill påminna om något mycket elementärt, nämligen att asylproblemets innersta kärna är de sociala sammanbrotten i EU:s närområden. Öster och i synnerhet söder om EU:s gränser lever en växande majoritet av befolkningen i ett hav av socialt elände och politiskt förtryck och det är det som utlöser asylproblemet. EU är regionens stormakt – ekonomiskt, politiskt och militärt. Politiska sammanbrott hos grannarna på Balkan och i Nordafrika är EU:s ansvar. Det handlar inte bara om passivitet och synder i form av försummelser. Det handlar om att EU och medlemsländerna i egenskap av ekonomiskt herravälde, politisk dominans och militär makt har bidragit aktivt till det sociala sammanbrott som gör våra medmänniskor till flyktingar. Är det så att EU:s institutioner och medlemsländer nu vill ändra på dessa grundläggande förhållanden? Nej. Det rör sig ju om EU:s rationalitet. Handlar det om att det främsta budskapet i kommissionens arbetsdokument och det föreliggande betänkandet är att man vill åtgärda problemets kärna? Nej. Det är inte heller kristen kärlek till nästan och mänsklig omsorg eller helt vanlig anständighet som är det bärande elementet. Detta dokument är ännu en byggsten – en viktig byggsten – till det Fort Europa som vi med alla medel bygger upp för att hålla våra stackars grannar på avstånd. Det är inte tal om att vi skall garantera rättssäkerheten för våra medmänniskor. Det är tal om att vi bör utöva rättvisa i bemärkelsen en rättvis fördelning av bördorna, det vill säga att de rika länderna betalar i förhållande till sin förmåga. Vi bör inte betrakta flyktingarna som intressenter och för övrigt rör det sig om en begränsad flyktingström.

  Palacio Vallelersundi (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionär, herr föredragande! Låt mig till att börja med använda några ord för att tacka Schulz. Herr Schulz, jag skall ur djupet av mitt hjärta säga er något som jag skulle hoppas att någon, någon dag, skulle säga till mig. Ni har varit en god motståndare, dvs. en hård motståndare, alltid tydlig, definitiv, många gånger obekväm och det föreligger inga tvivel om att vi kommer att sakna er.

Herr talman! Nu skall jag hålla mig till ämnet och säga att jag anser att detta är ett viktigt kommissionsdokument eftersom det verkligen tar upp en fråga som nämns i många tidigare dokument, i synnerhet i slutsatserna från Tammerfors, men debattens innehåll behövde tydliggöras. Onekligen har vi ett stort behov av att klargöra existerande olikheter mellan asylförfaranden, mottagningsvillkor, tolkningen av flyktingbegreppet, kopplingarna mellan detta asylförfarande och "Dublinmekanismerna" och andra skyddsformer och således fokuserar detta dokument debatten på ett perfekt sätt. Jag kommer inte att åter helt och hållet ta upp de punkter som andra talare har uppmärksammat, men jag skulle vilja insistera på två speciella punkter.

För det första tror jag att kommissionen helt riktigt kopplar de frågor som hör till asylförfaranden, som är föremål för ett framtida direktiv, till förfarandet som hänför sig till Dublinkonventionen och med begreppet säkert tredje land. Och jag måste när det gäller detta säga att jag har ställt mig i spetsen för ett ändringsförslag som är emot systemet med listor. Det är ett metodproblem. Fiji var ett säkert land ända till för bara några dagar sedan och från den ena dagen till den andra var det inte längre ett säkert land. Om vi håller oss till ett system med slutna listor kommer vi att få problem att aktualisera dessa listor, vilket kan ge upphov till enorma skador.

Det andra ändringsförslag jag undertecknat handlar om fördelningen av bördor. Alla är vi medvetna om att solidaritetsprincipen innebär en fördelning av de konsekvenser som uppkommer ur de nuvarande osymmetriska asylansökningarna. För det första måste vi om det säga att om vi uppnår harmoniserade asylförfaranden kommer också ansökningarna att vara mer homogena. Och för det andra vill jag säga att detta betänkande har en positiv aspekt som jag, även om jag varit kritisk i vissa punkter, skulle vilja uppmärksamma bland andra och det är att det insisterar mycket på den rättsliga säkerheten, processuella garantier, rätten till försvar för den asylsökande och i synnerhet allt som uttrycks i punkt 4 och naturligtvis allt som har med rättshjälp att göra samt möjlighet att ha kontakt med frivilligorganisationer eller UNHCR.

Det är uppenbart att detta rimmar mycket illa med ett antal åtgärder för fördelning av kvoter som är nära förknippade med deportation. Herr talman, jag hoppas därför att några grupper och i synnerhet PPE-gruppen åter överväger detta ändringsförslag, som i sin helhet tar upp ett ändringsförslag från Gruppen De gröna. Dvs. att det inte är ett ändringsförslag med konservativt ursprung eller ej, och inte heller geografiskt. Det tar upp ett ändringsförslag från Gruppen De gröna som inte antogs i utskottet och som jag anser borde få stöd i kammaren.

  Echerer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Nu har vi fått höra beröm, vi De gröna, vi har dock även blivit en smula angripna. Kanske har ni också rätt med era angrepp, kollega Pirker, om vi tänker litet längre än vad som kanske är planerat här på papperet. Till exempel det där med tillträdet till arbetsmarknaden, men en av era kolleger i gruppen, om jag inte missminner mig, vår nye inrikesminister, uttalade en gång en liknande tanke högt. Vi tänker då även på asylsökares självständighet och även på en social verklighet. Även Schulz förebrådde oss De gröna för detta.

Som sagt, ni kanske har rätt, men när det handlar om den individuella rätten till asyl, så betyder det även att det i speciella fall måste finnas en individuell granskning. Det är också en del av den rättsliga ramen. Det kan faktiskt inte vara så att det enbart är det som händer inom EU som intresserar oss och att det som händer en sökande utanför inte angår oss längre. Det är inte längre vårt territorium. Därför är detta ändringsförslag av största vikt och betydelse för oss just för att garantera att en icke accepterad asylsökande som befinner sig på EU-territorium inte har någon förföljelse i ursprungslandet att frukta samt att asylsökanden i tredje land, dit han skall utvisas, åtnjuter ett effektivt skydd mot refoulement. Detta är det ansvar som vi helt enkelt vill ta när vi äntligen ger oss i kast med denna debatt som – där ger jag er rätt – kräver ytterligare diskussioner och som måste fördjupas mycket, mycket mer. Vi är bara i början, en bra början, som vi tar itu med tillsammans. Det gläder mig om vi kommer en millimeter framåt.

  Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag vill börja med att gratulera föredraganden, Ingo Schmitt, till det utmärkta betänkande han har lagt fram och till de förslag som presenteras angående en rationalisering av kommissionens förslag. Det faktum att de inre gränserna har försvunnit och skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, tvingar oss till en ansträngning för en tillnärmning av asylpolitiken, liksom invandringspolitiken och att stärka den yttre gränskontrollen.

Som vi redan har sagt en gång tvingar oss detta problem om vi vill arbeta seriöst med det, att göra en sträng distinktion mellan mottagande av asylsökande, genom att vi accepterar Genèvekonventionen om flyktingstatus, mottagande av ekonomiska eller andra flyktingar och ett provisoriskt mottagande av flyktingar som kommer från regioner i kris, alla dessa är olika situationer som kräver självständiga hanteringar.

Herr talman! Asylsökningarna har inte fördelats på ett enhetligt sätt, vilket Pirker redan har understrukit: det finns en klar snedfördelning av antal asylsökningar till de olika länderna. Denna snedfördelning är negativ för Europeiska unionen i sin helhet eftersom den främjar en ojämlikhet mellan medlemsstaterna. Vi måste alltså harmonisera förfarandena för beviljande av juridisk flyktingstatus och villkoren för bedömning av ansökningar så att det råder liknande förutsättningar i skyddet av de asylsökande. Och vi måste fastställa en politik för fördelning av uppgifter. Solidariteten måste gälla för alla.

Det är viktigt att anta gemensamma bestämmelser för mottagning av asylsökande, för vilka krav som skall gälla för att få flyktingstatus samt för förfarandena för beviljande eller avslag av denna status, där vi framför allt bör undvika att det kommer liknande ansökningar i olika medlemsstater.

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! I dag börjar det andra året av vår mandattid som EU-parlamentariker. Jag tillönskar därför oss alla att de kommande fyra åren blir bättre och mer fruktbärande. Jag tycker dock att detta andra verksamhetsår börjar mycket bra i och med att vi diskuterar och antar – i morgon tror jag – detta viktiga initiativ om fastställande av gemensamma regler för asylförfarandet. Ingenting kan vara mer europeiskt än detta, och det är därför jag applåderar Schmitts betänkande där jag instämmer i och skriver under på varenda ord.

En av de pensionärer som, i egenskap av företrädare för Pensionärspartiet, alltid följer mig till flygplatsen i Bergamo när jag reser hit till Strasbourg sade till mig: "Ja, jag håller med om att flyktingar måste ges asyl. Landsflyktiga, förföljda människor som flyr från sitt land måste med all rätt ges asyl, men jag lever på 700 000 lire i månaden, ett och ett halvt dagstraktamente för er: vem hjälper mig? Jag håller med om att vi skall hjälpa, och även härbärgera, dem som söker asyl". Och jag svarade: "Lugn, du skall se att kommissionen också tänker på att använda dem som inte har arbete och som tas emot i vårt land för att hjälpa de äldre som inte klarar sig själva och behöver hjälp".

Vid sidan om denna förhoppning anser jag att det är rätt att man äntligen delar upp asylbördan mellan alla de femton medlemsstaterna i Europeiska unionen. Jag hoppas att kommissionen kommer att göra det efter händelserna i Kosovo och att de som har burit den största asylbördan vad beträffar kosovoalbanerna gottgörs för detta av alla staterna.

  Banotti (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Efter att under många år ha varit med om mycket komplicerade diskussioner i parlamentet om denna fråga, är det verkligen ett nöje för mig att denna kväll se ett så brett stöd för detta betänkande. Känslan av samförstånd måste välkomnas. Det är en bra arbetshandling och vi har en bra grund att börja arbeta från så jag gratulerar kommissionen likaså.

Jag känner mig en smula illa till mods med tanke på att Irland är platsen för Dublinkonventionen och endast helt nyligen börjat ta emot ett betydande antal flyktingar och asylsökande att olyckligtvis fungerar Dublinkonventionen inte så särskilt bra. Omkring 85 procent av de människor som anländer till Irland har inte stoppats vid den ursprungliga anlöpningshamnen eller deras ärende behandlats i det land till vilket de ursprungligen anlände i gemenskapen. Medan jag till fullo kan förstå och ha stor förståelse för de oroliga kolleger som kräver ansvarsfördelning finns det ganska mycket informell ansvarsfördelning som pågår i alla fall. Mottagarländer blundar glatt för de människor som passerar genom deras länder på väg till tredje land. Efter att ha sagt det tror jag mycket starkt på att vi behöver harmonisera de rättsliga förfarandena så att vi kan erbjuda en säker hamn till de många människor som söker skydd i gemenskapen och också för att få ett humant och omtänksamt mottagningsförfarande som är enhetligt i hela gemenskapen.

På grund av det arbete som jag har utfört på detta speciella område är jag mycket oroad över de kriminella aktiviteterna hos några asylsökande som utnyttjar medlemmar i sina egna samhällen genom handel med kvinnor och ungdomar. Samarbete mellan polisstyrkor där det finns omfattande information om förekomst av prostitution bland unga flickor i medlemsstater måste tyvärr bli en reell del av vår asylpolitik. Vad som är tydligt, i synnerhet i mitt eget land för närvarande, är att vi måste ta itu med den alarmerande ökningen av rasism och främlingsfientlighet i våra samhällen. Det är ett djupt oroande fenomen i mitt eget land. Vi behöver tydlig tillämpning av bra, humana lagar och det skall gagna oss alla.

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Jag tackar parlamentet för det stöd som det har visat för detta meddelande. Jag gratulerar speciellt de två föredraganden, herr Schmitt och fru Echerer, för deras utmärkta betänkanden. Jag ber er framföra hälsningar till herr Schulz, som inte längre finns här. Jag är säker på att han kommer tillbaka till denna debatt, om inte på grund av ämbetsuppgifter, av entusiasm.

Kommissionen har nu mottagit synpunkter på denna arbetshandling från flera medlemsstater, från flera icke-statliga organisationer och tillsammans med parlamentets betänkande kommer den att kunna uppfylla ett av åtagandena på resultattavlan, vilket är att lägga fram ett direktiv om minimistandarder för asylförfaranden. Det är min avsikt att lägga fram detta direktivförslag på hösten år 2000.

Jag vill påminna kammaren att kommissionen till Europeiska rådet i Tammerfors föreslog att man skulle anta ett enda europeiskt asylsystem. Men beslutet av Europeiska rådet i Tammerfors var att rekommendera en strategi baserad på gemensamma minimistandarder. Så direktivet är enligt min åsikt de mest relevanta instrumentet för att lösa frågan om dessa minimistandarder för asylförfaranden som måste utgöra hörnstenarna av Europeiska unionens asylpolitik enligt vad som underströks av Europeiska rådet i Tammerfors: En absolut respekt för rätten att söka asyl, en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionen rörande flyktingars status och bibehållande av principen om icke-avvisning.

Kommissionen uppskattar den syn som Europaparlamentet har tagit i många delar av resolutionsförslaget. Kommissionen stödjer redogörelsen där man kräver en asylpolitik som skall föras på en så saklig grund som möjligt. Vi instämmer helt med parlamentet att gemensamma standarder för asylförfaranden inte bör baseras enbart på förutsättningen att administrativa och rättsliga aktiviteter måste utföras utan bör likaså präglas av nödvändigheten att bevara asylsökandes värdighet. Vi måste inse att det inte är en lätt uppgift att hitta en balanserad lösning mellan å ena sidan en förenkling av förfarandena och att garantera rättssäkerhet och respekt för asylsökandens rättigheter å andra sidan. Men vi är beslutna att hitta en lösning som med brett samförstånd kan anses som en balanserad lösning.

Kommissionen delar Europaparlamentets åsikt att inresa för asylsökande, invandring av ekonomiska och andra skäl och tillfälligt uppehållstillstånd för hemlösa och flyktingar vid en eventuell masstillströmning måste behandlas som helt skilda frågor.

I resolution anmodas till temporärt skydd inom tre år. Den 24 maj 2000 antog kommissionen ett direktiv om minimistandarder för att ge temporärt skydd vid en eventuell masstillströmning av hemlösa och om åtgärder för att skapa en balans mellan medlemsstaternas ansträngningar för att ta emot sådana personer och att bära de ekonomiska konsekvenserna av detta.

Vi har redan överlämnat ett sådant förslag till samråd med Europaparlamentet.

Jag vill tillägga att detta förslag om temporärt skydd gäller explicit den fråga som tagits upp av flera talare om ansvarsfördelning, eftersom vi redan har antagit en strategi för ansvarsfördelning om det förslag vi redan har överlämnat till rådet om en europeisk flyktingfond. Så jag skulle vilja betona att detta förslag inte kan ses som åtskilt från övriga förslag som redan behandlas och att de tar hänsyn till den känsliga frågan om solidaritet bland medlemsstater.

Jag vill påminna kammaren att med hänsyn till asyl speglar den resultattavla som har överlämnats slutsatserna från toppmötet i Tammerfors där en strategi i två etapper antogs av stats- och regeringscheferna. I den första etappen skall standarder som avser asyl och skydd harmoniseras och i den andra etappen skall ett gemensamt asylförfarande införas. För att genomföra den första etappen kommer kommissionen inte bara att lägga fram ett förslag till direktiv om gemensamma standarder för rättvisa och effektiva asylförfaranden, som vi nu diskuterar, utan också att lägga fram bland annat och så snart som möjligt förslag om fastställande av vilken stat som är ansvarig att undersöka en ansökan och om gemensamma minimivillkor för att ta emot asylsökande.

Jag skulle vilja påminna kammaren att, som jag redan framfört, har vi redan lagt fram en arbetshandling för samråd med medlemsstater i syfte att ersätta Dublinkonventionen med en gemenskapsförordning mot bakgrund av de konkreta erfarenheter och den sårbarhet och de brister som har framkommit vid tillämpningen av Dublinkonventionen.

Vad gäller den andra etappen uppmanades kommissionen i slutsatserna från Tammerfors att lägga fram ett meddelande om ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status för dem som beviljas giltig asyl i hela unionen. Jag har för avsikt att senast i slutet av år 2000 kunna lägga fram detta meddelande.

Kommissionen konstaterar – något som har påpekats av flera talare – att Europaparlamentet har intagit en allmän ståndpunkt om att rationalisera gemenskapens lagstiftning om asylfrågor i denna resolution. Kommissionen kommer inte bara att granska resolutionen mycket noggrant för att förbereda sitt förslag till direktiv om gemensamma standarder för asylförfaranden – som jag upprepar kommer att läggas fram i höst detta år – utan skall också ge synpunkter på dem och samtidigt utarbeta det meddelande som den skall lägga fram i slutet av detta år om ett gemensamt asylförfarande på lång sikt. Jag känner mig uppriktigt uppmuntrad av det faktum att detta meddelande har ett så brett stöd i kammaren. Med ett sådant engagemang från både kommissionen och parlamentet hoppas jag verkligen att vi skall lyckas.

  Talmannen. – Tack så mycket herr kommissionär.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen skall äga rum i morgon kl. 12.00.

14. Brottsoffer i unionen

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A5-0126/2000) av Sörensen för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikesfrågor Europaparlamentets resolution om kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén om brottsoffer i Europeiska unionen – reflektioner över normer och åtgärder KOM(1999) 349 – C5-0119/1999 – 1999/2122(COS)]

  Sörensen (Verts/ALE), föredragande. – (NL) Herr talman, herr kommissionär och kolleger! Kommissionen har via det här meddelandet absolut visat sin vilja att verkligen bidra till att förbättra brottsoffrens ställning. Den säger att i ett område av frihet, rättvisa och säkerhet inom Europeiska unionen måste medborgare kunna göra anspråk på ett effektivt rättsskydd.

Kommissionen vill också inleda en diskussion om behandlingen av brottsoffer och den vill att det vidtas åtgärder för att förbättra brottsoffrens situation. För utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor verkar ett antal föreslagna åtgärder vara för beroende av varje enskild medlemsstats goodwill. Den yrkar för en reglering på europeisk nivå. Varför är det så nödvändigt? Vi känner till otaliga exempel på hur brottsoffer behandlats de senaste åren: barn som kidnappas, föräldrar, familjemedlemmar är offer, offer för terroristattacker, offer för organiserad brottslighet, inbrott, rån och så vidare, för att inte tala om förföljelse, hotelser. Offren får dock inte bli dubbla offer, först för ett brott och sedan för systemet. Det behövs klarhet i brottsoffrens rättigheter och deras ställning skall vara genomblickbar.

De åtgärder som föreslås i kommissionens meddelande verkar endast vara inriktade på brottsoffer från en medlemsstat eller brottsoffer från tredje land som uppehåller sig legalt i en medlemsstat. Vid utarbetandet av ett åtgärdspaket bör dock hänsyn tas även till brottsoffer från medlemsstater i tredje land och till brottsoffer från tredje land som uppehåller sig illegalt i en medlemsstat.

Brottsoffrets ställning får inte påverka hans/hennes rättigheter och möjligheten att förvärva dessa rättigheter. Även inom ramen för utvidgningen av Europeiska unionen bör särskild uppmärksamhet ägnas åt behandlingen av brottsoffer i kandidatländerna.

I enlighet med fördragen har Europeiska unionen, både med avseende på civilrättsliga och straffrättsliga förfaranden, tillgång till de medel som behövs för att skydda offer för brott som begåtts på dess mark.

Det är dock beklagansvärt att enhälligheten gäller i det här sammanhanget. Den "resultattavla" som kommissionen lagt fram för att utvärdera vilka framsteg som gjorts med att förverkliga området för frihet, säkerhet och rättvisa måste preciseras så att det skapas säkerhet för att det föreliggande meddelandet skyndsamt kommer att följas av lagstiftning. Det är dock oroväckande att den här resultattavlan för åtgärder med avseende på stöd till brottsoffer inte är planerad förrän år 2004. Vi kan inte låta offren sitta och vänta på det datumet. Genom att planera åtgärder för år 2001 kan brottsoffer äntligen se fram emot en rättvis behandling. En förstående och människovärdig behandling av brottsoffren fyller ju också en preventiv funktion. Ett korrekt bemötande av brottsoffren leder till att de slipper den stämpel det innebär att ha fallit offer för brott och gör att brottsoffren i större utsträckning kan spela rollen av budbärare.

Vid stödet till brottsoffer är det viktigt att det inte bara ges ekonomiskt och juridiskt stöd utan att det även vidtas åtgärder med avseende på i första hand offrens anonymitet, privatliv och säkerhet, religiösa och kulturella aspekter, erkännande av brottsoffrets familj som också varande offer och som vittnen, rätt till tolkning och även till förhör på modersmålet, medicinskt, psykologiskt och socialt stöd. Ett särskilt system för juridiskt, psykologiskt och fysiskt skydd av offer för våld i hemmet, förföljelse och könsstympning.

Det behövs också särskilda åtgärder för minderåriga. För det ändamålet bör det inrättas specialutrustade förhörsrum där förhöret kan spelas in på video så att de inte behöver gå igenom en ny konfrontation med denna traumatiska upplevelse. Det materiella, medicinska, psykologiska och sociala stödet måste kunna ges omedelbart och måste vara gratis för brottsoffret när det ges.

Informationen om tillgången till olika former av stöd måste också meddelas till brottsoffren. Det är mycket viktigt att specialisthjälp, beroende på typen av brott, kan ges. I det sammanhanget är det viktigt att ett antal fördomar bryts ned, nämligen att vissa typer av brott ges en annan betydelse från land till land.

Dessutom konstateras det att brottsoffer blir diskriminerande behandlade vid anmälan av brott. Medlemsstater borde förpliktas att inrätta särskilda polisenheter för brottsoffer.

Vidare är det viktigt att det finns en rättslig grund och att det sker en harmonisering av åtgärder för skydd av brottsoffer. Den studie som genomfördes av An Wergens inom ramen för Grotius-programmet ger den grundinformation som behövs i det sammanhanget. De nyttiga erfarenheter som finns med avseende på befintliga åtgärder i vissa medlemsstater kan spela en viktig roll vid harmoniseringen av åtgärder eller upprättandet av ett gemensamt åtgärdspaket. Ett sådant initiativ är ett första brottsförebyggande steg. Med tanke på att den gränsöverskridande brottsligheten ökar borde initiativet leda till ett gemensamt brottsförebyggande program på europeisk och internationell nivå.

I avvaktan på ett harmoniserat instrument för gränsöverskridande skydd av brottsoffer måste slutligen medlemsstaterna själva och kandidatländerna i samarbete med icke-statliga organisationer förbättra skyddet av brottsoffer. För förebyggande av brott är det också viktigt att säkerhetsaspekterna beaktas även vid stadsutveckling och fysisk planering.

  Cederschiöld (PPE-DE), föredragande av yttrande från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. - Herr talman! Herr kommissionär! Uthålliga kolleger!

Att tala om att stärka brottsoffrens ställning är som att berätta en liten solskenshistoria. Från början mötte vi påtagligt motstånd från många håll, men nu är de flesta överens om att detta är bra och viktigt. Det gäller alla Europeiska institutioner.

Vi behöver fokusera på offrens perspektiv och på att stärka deras rättigheter i unionen. Människor som utnyttjar sin fria rörlighet skall inte behöva utsättas för brott. Om de i alla fall utsätts för brott, skall de åtminstone inte behöva lida två gånger och hamna i en sämre situation än de medborgare i den stat där de befinner sig som har utsatts för ett brott. Det gäller oberoende av vilka brott det handlar om. Brottsoffrens ställning bör således stärkas på ett flertal plan.

Det går inte att tala om att stärka brottsoffrens ställning utan att tala om brottsförebyggande åtgärder. I november 1997 tog vi ett initiativ i parlamentet och begärde en handlingsplan om förebyggande åtgärder. En sådan handlingsplan antogs i rådet i december 1998. Dessa frågor underströks återigen i Tammerfors hösten 1999. Vi har gått in i en ny process.

Det bästa sättet att hjälpa brottsoffren är faktiskt att se till att det inte begås några brott, men det går ju inte alltid i verkligheten. Det bästa sättet att förebygga brott är att sprida information. För att kunna utarbeta en effektiv brottsförebyggande strategi, måste vi faktiskt veta vad vi talar om. Det saknas till exempel fortfarande en definition av begreppen brottsoffer och organiserad brottslighet.

Utöver de brottsförebyggande åtgärderna måste man stärka brottsoffrens ställning mera konkret när ett brott väl har begåtts. Det handlar bland annat om att göra människor mer medvetna. Brottsoffer bör dessutom känna till vilka rättigheter och möjligheter till hjälp de faktiskt har. De flesta medlemsstater har tjänster som bidrar med någon form av första hjälp till brottsoffer. Resenärer kan, ibland mer än lokalbefolkningen, behöva särskilt stöd på olika sätt. Det kan gälla speciella åtgärder som inbegriper hjälp med språk och översättningar samt psykologiskt stöd. Här blandas naturligtvis polis, socialtjänst och icke-statliga organisationer av olika slag in. Ett europeiskt samarbete har faktiskt redan utarbetats och är under utveckling. Inte minst European Forum for Victim Services har utvecklat bra riktlinjer för brottsoffrens ställning.

Kommissionens förslag innebär att man inför miniminormer för mottagande av brottsoffer för att vid behov kunna ge information och stöd. Det är utmärkt. Polisen kommer att spela en viktig roll, eftersom den är den första kontakten, och här behövs ofta särskild utbildning. Det är svårt för utländska brottsoffer att på avstånd följa de rättsliga förfarandena, varför det också behövs särskilda åtgärder för att garantera de utländska brottsoffrens rättsliga ställning.

Diskussionen om denna fråga startade i kommissionen förra perioden under den svenska kommissionsledamoten Gradin. Frågan kommer att tas upp igen under det svenska ordförandeskapet. Detta är faktiskt på ett sätt en solskensfråga, eftersom det råder ganska stor enighet om målen. Att tänka europeiskt brukar ofta vara detsamma som att föra Europa framåt. I det här fallet har vi gemensamma intressen över parti- och nationsgränser. Det borde alltså finnas goda möjligheter att tänka europeiskt.

Därmed välkomnar jag kommissionens meddelande, och jag vill förstås alldeles särskilt tacka Sörensen för insatserna med detta betänkande – ett betänkande som vi stöder helt. Därefter vill vi uppmana kommissionen att återkomma med direktiv. Vi hoppas på konkret handling framöver. De nödvändiga förutsättningarna föreligger i stort.

  Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! När man tar upp dessa frågor är det vanligt att myndigheterna bryr sig mer om de avskräckande aspekterna och säkerheten, om förebyggande åtgärder mot brottslighet, om antagandet av straffrättsliga ramar och om polisens och rättsapparatens agerande. Men vi måste också bry oss om de människor som berörs mest av brottsligheten: dess offer. Vi kan inte tillåta att något offer blir det i dubbel bemärkelse, först som offer för ett brott, därefter som offer för ett system. Vi måste se till att få ett ordentligt brottsofferskydd i unionen, där det är viktigt att garantera en likvärdig behandling av offren, dels i domstol, dels av myndigheterna, liksom att aktiva stödåtgärder sätts in. Offrens personliga värdighet måste respekteras och deras privatliv och familjer måste skyddas i denna union som vi bygger steg för steg, och som grundas på respekten för rättigheter och frihet, och som garanterar säkerhet för personer och deras egendom och ett effektivt rättsligt skydd, det vill säga en union grundad på de värden som kännetecknar nutidens demokratier.

Därför välkomnar vi kommissionens initiativ som infogas på ett bra sätt i ansträngningarna att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Det är viktigt att det finns minimibestämmelser om brottsofferskydd som garanterar ett adekvat rättsskydd i hela Europeiska unionen för gränsöverskridande processer, vilket framför allt gäller frågor som tillgång till rättvisa, skydd och tillämpning av offrens rättigheter i en process, det vill säga deras rätt att delta, att få nödvändig hjälp, ta emot och ge information, att kunna förstå och kunna göra sig förstådd etc. Och även offrens rätt till skadestånd för den skada som skett, inklusive rättskostnader.

  Evans, Robert (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till detta betänkande. Det är ett viktigt område och hon har helt rätt fäst uppmärksamhet på det. Det hänför sig till gemenskapens nya befogenheter under de senaste åren: Rätt till asyl, invandring och generellt samarbete i civila frågor. Det är därför viktigt att vi använder dessa befogenheter till att förbättra brottsoffrens ställning.

Vid själva brottstillfället, i synnerhet vid brott som är personligt, fysiskt eller grovt kommer några offer, kanske alla, att vara sårbara, oroade, upprörda, troligtvis arga och i desperat behov av stöd. Som föredraganden sade, de behöver inte bli offer på nytt. Inte heller behöver de känna att de blir brännmärkta nästan som brottslingar själva. Vi måste se till – och detta betänkande går långt i den riktningen – att procedurerna inte hämmar situationen eller förvärra den, utan snarare att de stöder och hjälper offren.

Föredraganden har fört fram att vi också behöver se till att det finns garantier för att det inte sker något intrång på offrens privatliv. Vi måste framför allt dra uppmärksamheten till intrång eller eventuellt pressintrång. Jag är särskilt glad över att detta betänkande inbegriper stöd på brottsoffrets språk eller dialekt, då det ibland är ett område som man förbiser.

Likaså behovet av utbildning av poliser och andra myndighetspersoner. Etniska minoriteter, mycket ofta kvinnor, barn – de som ofta tycker att systemet är besvärligt – skall vara de som befinner sig mest i riskzonen vid denna typ av situation. De som kanske är rädda för myndigheter är speciellt sårbara.

PSE-gruppen vill gärna stödja detta betänkande och gratulera föredraganden. Det kommer dock inte som en överraskning att vi kommer att avslå de ändringsförslag som har lagts fram av vissa medlemmar av TDI-gruppen. Dessa ändringsförslag förbättrar inte betänkandet; de är snarare ett grovt försök att lägga till fördomsfulla, förvrängda och rasistiska åsikter hos de berörda undertecknarna. Jag gratulerar föredraganden för hennes arbete. Jag gratulerar kommissionen för att den lägger fram detta och jag önskar det all framgång i framtiden.

  Watson (ELDR). – (EN) Herr talman! På den liberala gruppens vägnar välkomnar jag detta betänkande och tackar fru Sörensen för hennes utmärkta arbete med att utarbeta en sådan viktig handling.

Jag uppskattar kommissionens underliggande meddelande, men jag vill på min grupps vägnar säga att vi beklagar att detta meddelande inte var kraftfullare. Det är helt tydligt att fördragen tillhandahåller unionen med de instrument som behövs för att stärka skyddet för brottsoffer. Jag tänker till exempel på några slutsatser i betänkandet Wergen och vi skulle ha förväntat mer från kommissionen än förslag om mer dialog och utbyte av bästa arbetsmetod. Vi behöver tydliga åtgärder för att hjälpa offer att få hjälp, rättvisa och ersättning.

Det måste dock sägas att om vi anser att kommissionen kunde göra mer är det största problemet avgjort medlemsstaterna. Vi tycker det är otroligt att sju medlemsstater fortfarande inte har ratificerat 1983 års konvention om ersättning till offer för våldsbrott och att rättsnormerna är så låga i så många medlemsstater. Låt mig ge bara ett kort exempel från min egen valkrets. Herr Pike, en lastbilsförare i min valkrets, anfölls nyligen av sin arbetsgivare i Nederländerna. Herr Pike är inte en rik man och kostnaden för rättslig gottgörelse är hög. Han har inte tillgång till rättshjälp i England för han måste använda en advokat i Nederländerna för att hjälpa honom. Han har inte tillgång till rättshjälp i Nederländerna. Han kan inte få någon ersättning eller någon rättvisa alls för de skador han fick.

Om vi som en union inte kan hjälpa i ganska klara och enkla situationer som denna kommer våra medborgare inte att känna förtroende för den gemensamma marknaden och kommer inte att känna sig som en del av Europeiska unionen. Jag hoppas att vi kan använda några av de tankar som förs fram i detta betänkande för att förbättra deras situation.

  Ortuondo Larrea (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! För det första vill jag uttrycka mitt tack till föredraganden Patsy Sörensen för det omsorgsfulla och träffande i hennes betänkande.

Å andra sidan vill jag lägga fokus på framläggandet av ett antal ändringsförslag till texten i förslaget för att innefatta dem som drabbats av terrorismen i egenskap av brottsoffer i EU.

Jag instämmer helt i det, samt att det finns vissa grupper som använder sig av våld för att försöka påtvinga andra sina ideal. Det jag beklagar herr talman är att då vi talar om påtvinganden och offer så skall vi inte bara tala om terroristorganisationer. Dessa är för många och måste försvinna i en demokratisk ram som den vi vill ha i Europa.

Vi bör också förkasta och fördöma det tvång och de våldshandlingar som i vissa fall utförts av statliga instanser och apparater, som t.ex. fallet med GAL och dessförinnan andra i den spanska staten.

Den demokratiska rättvisan bör tillämpas för alla utan undantag, likaväl som moraliska gottgörelser och materiellt, medicinskt, psykologiskt och socialt stöd, etc. bör nå alla terrorismens offer utan undantag, naturligtvis inklusive de som orsakats av de nämnda parastatliga apparaterna.

Det är bara genom att agera rättvist som vi kommer att uppnå ett Europa som lever i fred och framgång, vilket var det som inspirerade uppkomsten av vår gemenskap. Jag tror att det fortfarande är vår högsta ambition.

  Matikainen-Kallström (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag tackar föredraganden för ett värdefullt arbete. Kommissionen har i sitt meddelande tagit tag i en mycket viktig fråga. Man löser inte frågan om effektivare hjälp till brottsoffer enbart genom att utveckla lagstiftningen. Det är endast med hjälp av en bred diskussion som för samman medborgarorganisationer och myndigheter som vi kan uppnå varaktiga förbättringar. Jämfört med myndigheterna har medborgarorganisationerna ofta mera flexibla och mångsidiga modeller för problemlösning till sitt förfogande. Man skulle till exempel kunna utveckla Internetbaserade informationsbanker och servicetelefoner med frivilliga parallellt med de tjänster som myndigheterna tillhandahåller. Stelbentheten i domstolsbehandlingen och framför allt de höga kostnader som processen orsakar hindrar ofta brottsoffer från att kräva sina rättigheter. Situationen innebär en ohållbar konflikt med EU:s rättsstatsprinciper. Man måste kunna få verklig rättvisa även utan pengar. Miniminivån för rättssäkerheten i EU:s medlemsstater får inte sjunka till USA:s nivå.

EU och dess medlemsstater måste också se till att brottsoffren inte tvingas lida två gånger för den oförrätt som de blivit utsatta för. Framför allt när den organiserade brottsligheten är inblandad avstår många brottsoffer från rättegång på grund av påtryckningar eller av rädsla för hämnd. När det gäller uppföljningen efter rättegångar måste EU:s medlemsstater utveckla ett mer effektivt samarbete mellan myndigheterna än i dag, bland annat för att skydda målsägare och vittnen. Det mervärde som Europol tillför måste också noggrant klargöras i den här processen.

  Cerdeira Morterero (PSE). – (ES) Herr talman! Jag tackar för kommissionens meddelande om brottsoffer i Europeiska unionen eftersom det går på djupet av förfarandet för utarbetande av gemensamma politikområden, samt ett större samarbete mellan medlemsstater. Detta i en tid då vi alla är medvetna om, och naturligtvis så även detta parlament, att det är nödvändigt att göra området till en gemenskapsangelägenhet.

Med tanke på det enorma antal medborgare i unionen som lider skada en konsekvens av brottsligheten, och i synnerhet terrorismen, gläder jag mig åt det betänkande vi i dag diskuterar, eftersom det innehåller vissa punkter som enligt min bedömning är särskilt beskrivande.

En av dem är den känslighet som visas genom att på ett specifikt sätt understryka att det finns vissa sociala grupper – kvinnor, barn, invandrare, homosexuella – som är mer sårbara än resten av befolkningen, samt att det också finns vissa bestämda grupper som genom att avlägsna sig från de mest grundläggande demokratiska principerna föredrar att använda våld för att framtvinga sina mål.

Vi måste börja med att uppnå en gemensam definition av begreppet offer för att innefatta familjer och personer i beroendeställning eftersom även de lider av brottets konsekvenser.

Å andra sidan håller jag fullständigt med om ställningstagandet att man på ett tydligt sätt bör innefatta alla personer med hemvist inom unionens territorium, så att de kan skyddas av de olika åtgärder vi i dag debatterar, oberoende av rättslig status.

Dock måste jag beklaga att antagandet av föreslagna åtgärder uppskjuts till år 2004 eftersom jag tror att det är nödvändigt att anta dem så snabbt som möjligt.

Ur en annan synvinkel och med tanke på den större betydelsen för var dag som går och inverkan av kommunikationsmedlen i vårt samhälle är det nödvändigt att lägga särskild vikt vid det sätt medierna tar upp dessa personers verklighet. Det görs inte alltid på ett respektfullt sätt gentemot de enskilda rättigheterna, särskilt när det handlar om minderåriga, vare sig dessa är offer eller brottslingar.

Det är också när det gäller dessa personer nödvändigt att tillämpa bestämda åtgärder så att de kan återuppbygga sina liv på rätt sätt. Inte bara ur ekonomisk synvinkel utan också med psykologiskt, rättsligt, medicinskt och socialt stöd. Med andra ord att man garanterar dem ett fullständigt skydd och för att göra detta är jag övertygad om att det är absolut nödvändigt med ett samarbete i varje medlemsstat med frivilligorganisationer och organisationer inom sektorn.

Jag kan avslutningsvis inte låta bli att uttrycka min djupa oro när det gäller att ge tillbörlig uppmärksamhet till offren för terrorismen. Det handlar här om människor som drabbats av en mycket allvarlig och speciell form av brottslighet, som tyvärr inte bara finns i mitt land Spanien, och som innebär ett hot mot den demokratiska sammanlevnaden och friheten.

  Palacio Vallelersundi (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Som kommissionen säger i försättsbladet till sitt meddelande så kan vi inte på allvar tala om ett medborgarnas Europa utan att ta upp frågan om offrens rättigheter. Och jag vill ansluta mig till det som redan sagts av andra talare och hoppas att kommissionen skall vara ambitiösare än den varit i detta meddelande. Jag uppmanar den också att vara ambitiösare.

Herr talman! Låt mig nu ägna mig åt problemet med terrorismens offer. Och jag vill börja med att beklaga att någon kollega som talat före mig har förefallit motvilligt gå med på vikten av terrorismens offer, för att därefter snabbt övergå till andra frågor.

Men jag skulle vilja framhäva vikten av detta betänkande och Sörensens medverkan. Det handlar om ett balanserat betänkande i vilket denna känslighet gentemot terrorismens offer beaktats. Om det finns tre grupper som vi bör uppmärksamma speciellt är det, som det står skrivet i fördraget, offer för människohandel, offer för brott begångna mot barn och offer för terrorismen.

Och därför vill jag gratulera Sörensen. Hon har satt fingret rätt i ögat genom att framhäva att vissa grupper är i behov av specifik vård och omsorg. Och man bör inte glömma att det inte finns någon komplett vård och omsorg om det inte finns en psykiatrisk vård. Och inte heller är det en komplett omsorg om man inte utvidgar begreppet offer till att omfatta närstående. Sådant som är särskilt viktigt när det gäller terrorismen.

Därför herr talman tror jag att det är ett steg som vi hoppas ger kommissionen vind att, med Amsterdamfördraget i handen, sätta igång ambitiösare åtgärder inom detta område som, precis som kommissionen säger, är en skyldighet för oss alla om vi med stolthet vill kunna tala om medborgarnas Europa.

  Vitorino, kommissionen. – (FR) Herr talman, till att börja med skulle jag först vilja påminna om Cederschiölds anförande. Av tradition anser man att skyddet av offer framför allt rör ersättning till offer. Man måste konstatera att detta meddelande från kommissionen är annorlunda eftersom det presenterar en utökad tillnärmning när det gäller frågor som rör skydd av brottsoffer på europeisk nivå. Jag vill understryka den roll som min företrädare, Anita Gradin, har spelat för införandet av dessa frågor i debatten på kommissionsnivå och på de europeiska institutionernas nivå.

I den breddade tillnärmningen anses det att frågan om offren också omfattar arbete om förebyggande, information, hjälp till offren och offrens ställning i brottsförfarandena. Jag vill understryka att Europeiska rådet i Tammerfors samtyckte till den breddade tillnärmningen. Därför sade rådet att det var i unionens intresse att miniminormer antas för skydd av brottsoffer, i synnerhet vad gäller dessa offers tillgång till rättsväsendet och deras rätt till skadestånd, inbegripet ersättning för domstolskostnader. Det handlar inte bara om att ta upp frågan på europeisk nivå, utan Europeiska rådet i Tammerfors rekommenderar också att nationella program upprättas för att finansiera såväl offentliga som icke-statliga åtgärder för hjälp till och skydd av offer.

Därför gläder sig kommissionen åt det utmärkta betänkandet av Sörensen, som jag lyckönskar. Vi är beredda att fullt ut arbeta enligt de allmänna riktlinjer som lagts fram i detta betänkande. Kommissionen instämmer fullt ut i fråga om nödvändigheten att utveckla nätverk för hjälp till offer och alldeles särskilt språkhjälp. Likaledes delar vi föredragandens omsorg om den särskilda uppmärksamhet som vissa kategorier offer behöver, såsom utlänningar, minderåriga, offer för sexuella angrepp eller människohandel samt offer för terroristdåd. Det är också viktigt att förbättra utbildningen för den personal som kan komma i kontakt med sådana offer.

Parlamentet understryker slutligen med rätta hur viktigt det är att skydda offrens och vittnenas privatliv och anonymitet, i synnerhet i förhållande till media. Det är en känslig fråga, men vi vill stödja den, eftersom den är väsentlig för att säkra brottsoffrens värdighet.

Vad görs för närvarande? För ögonblicket har kommissionen samlat in ståndpunkter från icke-statliga organisationer och det är mycket viktigt för oss att få parlamentets åsikt. Vi följer för närvarande mycket uppmärksamt ett förslag till rambeslut om skydd av offer i Europa, som redan ligger hos rådet. Förslaget har lagts fram av det portugisiska ordförandeskapet och vi delar dess allmänna tankar. I förslaget till rambeslut – såsom ni vet är det ett särskilt lagstiftningsinstrument från den tredje pelaren – planeras att utveckla samtliga mekanismer för hjälp till offren, underlätta brottsmålsdeltagandet för offer som är geografiskt avlägsna genom att antingen skriftliga eller videosystem för vittnesmål inrättas samt utarbeta separata väntrum för offren som ger möjlighet att i högsta möjliga grad undvika möten med brottsförövaren. Men vårt arbete har redan gått längre än detta ramprogram.

Såsom Sörensen för övrigt underströk är kommissionen angelägen att använda alla medel för åtgärder som erbjuds i fördraget för att stärka skyddet för offren och jag talar såväl om artiklarna 65 och 66 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen som om artikel 31 e i Fördraget om Europeiska unionen.

De åtgärder som rör hjälp till offer, det vill säga de normer om kan omfatta hjälptjänsterna, inrättandet av telefonjour till stöd för offer och samtliga frågor som rör information och språkstöd till brottsoffer bör, enligt kommissionens åsikt, egentligen omfattas av instrument från den första pelaren.

Samma sak gäller för mekanismer för användning av eventuella skadeersättningsfonder när det gäller gemensamma regler, villkor för stödberättigande till fonderna, möjlighet att få förskottsbetalning, nära samband med försäkringssystemen samt samarbete mellan de nationella fonderna för skadeersättning till offer.

Redan nu utvecklar vi kontakter med det kommande svenska ordförandeskapet som i höst i år med stöd av Grotius-programmet kommer att anordna ett särskilt seminarium om frågan om skadeersättningsmekanismerna. Kommissionen har likaledes och mycket konkret beslutat att granska genomförbarheten av införandet av ett europeiskt stödsystem för offer i form av en flerspråkig telefontjänst och med gratis tillträde.

Flera ledamöter har beklagat att det inte anges i kommissionens score board, planeringskalender, att åtgärder för hjälp till brottsoffer skall antas förrän år 2004. Såsom jag redan har haft tillfälle att förklara flera gånger, är i själva verket 2004 den deadline som handlingsplanen från Wien ålade oss 1998. Såsom ni kan notera, bemödar sig kommissionen redan från och med nu att arbeta med denna fråga som är så viktig för Europas medborgare och jag hoppas att vi kommer at få konkreta sammanfattningar redan före 2004.

  Talmannen. – Tack, herr kommissionär. Om ni tillåter, säger jag att jag skulle vara frestad att slå vad om vilket språk ni kommer att använda för att uttala er vid plenarsammanträdet.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

15. Bekämpning av sena betalningar vid handelstransaktioner

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A5-0154/2000) av Murphy för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner (C5-0225/2000 – 1998/0099(COD))

  Linkohr (PSE), ställföreträdare för föredraganden. – (DE) Herr talman! Murphy kan tyvärr inte närvara här i kväll. Därför har jag äran att i dag stå som ställföreträdare för honom. Jag har emellertid en nackdel. Jag var nämligen inte delaktig i förlikningskommitténs arbete; jag har dock satt mig in i materialet. Ni får alltså förlåta mig om jag inte har all den kunskap som medlemmarna som har medverkat i förlikningsprocessen!

Jag vill förresten tacka dem så hjärtligt, för även om jag inte har deltagit i detta kan jag säga att direktivet är betydelsefullt. Det är av betydelse för de små och medelstora företagen, det är betydelsefullt för den offentliga tjänsten, det är ett förmodligen väldigt mycket viktigare instrument för att främja sysselsättningen än mycket av det som vi annars beslutar om här.

Jag vill påminna om tidigare debatter: sena betalningar är ett kontraktsbrott, och med detta direktiv slås det fast att köparen är skyldig att betala hela det belopp som säljaren är berättigad till inom 30 dagar efter leverans. I annat fall måste han betala ett straff i form av räntor osv. I tvisten med rådet fanns det en rad problem som nu har kunnat lösas efter ett flertal sammanträden. I synnerhet handlade det till exempel om att reglera äganderättsförbehållet, så att säljaren behåller äganderätten till varorna ända tills dessa har betalats fullt ut. Det reglerades även att effekterna av den så kallade klausulen för bekämpning av missbruk inte kan reduceras under åberopande av avtalsfriheten. Här fann vi tydliga regler som tjänar till att gäldenären inte skall kunna skaffa sig ytterligare fördelar på borgenärens bekostnad.

Dessutom – och det var en väsentlig punkt – har principen om likabehandling av offentlig och privat sektor godkänts nu. Vad gäller räntorna, så har man enats om ett genomsnittligt värde av de 6 procent som rådet föreslog och de 8 procent som parlamentet föreslog. I medlingsförfarandet enades man om 7 procent.

Allt som allt är detta en förnuftig lösning, och jag upprepar ännu en gång, det är en lösning som framför allt är till gagn för de små och medelstora företagen i unionen. Jag blev själv överraskad när jag läste att sena betalningar hör till de huvudsakliga anledningarna till insolvensen i Europa. Årligen skall cirka 450 000 arbetsplatser gå förlorade i EU på grund av detta. Nu betalar vi ofta mycket större summor för långt färre arbetsplatser. Här får vi önskad effekt så att säga på köpet – jag tycker absolut att parlamentet även utåt sett borde säga att det är en stor prestation för att säkra arbetsplatserna som man har gjort här.

Men låt mig avslutningsvis även understryka något som rör kommissionen. Sena betalningar är kontraktsbrott även när det begås av kommissionen! Detta är visserligen inte en del av detta direktiv, men min erfarenhet som ledamot är att vi under våra besök på små och medelstora företag, men även på större företag, ofta förebrås för att kommissionen är alldeles för sen med att uppfylla sina egna betalningsskyldigheter som den har åtagit sig exempelvis rörande forskarstöd eller andra områden.

Jag hoppas att kommissionen låter sig ledas av andemeningen i detta direktiv och betala sina egna räkningar i tid, för även i detta fall – det upprepar jag ännu en gång – är detta avtalsbrott.

Än en gång stort tack till alla som har medverkat, och jag hoppas att parlamentet kommer att rösta för denna kompromiss vid omröstningen i morgon.

  Folias (PPE-DE). – (EL) Herr talman! För en fyra-fem år sedan, under ett möte med mig, sade den dåvarande kommissionären, Christos Papoutsis: "Jag skulle vilja göra ett försök att reglera de sena betalningarna." Jag skrattade och sade: "Ja, tänk om det var möjligt, det skulle underlätta för miljontals företag, men jag tror att det är mycket svårt." Det gläder mig att vi i dag, äntligen, har ett direktiv framför oss som förverkligar den önskan.

Vi har hört och känner väl till vilken kostnaden är för små och medelstora företag, vilken kostnaden är för den europeiska ekonomin, vilken kostnaden är för arbetstagarna, när vissa företag som kan utnyttja sin ekonomiska styrka eller konsumtionsstyrka eller de offentliga sektorerna som kan utnyttja sin egen styrka ökar sin likviditet helt gratis, på de små och medelstora företagens bekostnad. Omkring en halv miljon arbetstagare har förlorat sina arbeten och ett av fyra företag har gått i konkurs på grund av att vissa aktörer som är större och mäktigare än dem inte har betalat dem i tid.

Och vi går i dag mot en ny era, som kommer att dagas om två år, när detta direktiv, som gör det möjligt för de små och medelstora företagen att se på framtiden på ett annorlunda sätt och genom ett annorlunda prisma, har införlivats i de olika nationella lagstiftningarna. Det gör det möjligt för dem att tro på att även de kommer att konkurrera på lika villkor. Det är vad som har saknats under alla dessa år, och det är vad Europeiska unionens små och medelstora företag hela tiden har försökt uppnå, men förgäves. Ni vet hur glädjelöst det är när en liten näringsidkare, med mycket begränsade möjligheter att få tillgång till banksystemet för finansiering, uppmanas att finansiera de där företagen som har mycket god likviditet eller den enorma offentliga sektorn i ett land. Man har svårt att smälta det.

Vad jag kan säga är att förhandlingarna mellan Europaparlamentet och rådet var en mycket lyckad resa. Och jag kan nu säga att det var en lyckad resa, eftersom resultatet blev mycket positivt för parlamentet. Och det är ingen överdrift att säga att parlamentet var det organ, den EU-institution, som bäst förstod det europeiska samhällets och den europeiska företagsamhetens intressen. Av den anledningen mobiliserade vi alla våra argument och alla vårt påtryckningsmedel för att övertyga även rådet om att alla Europaparlamentets ändringsförslag låg i rätt riktning. Och jag bör naturligtvis framföra de små och medelstora företagens och parlamentets tack även till det verkställande utskottet, som även det har bidragit till det goda resultatet.

Jag vill avslutningsvis säga att alla Europeiska unionens små och medelstora företag och de miljontals människor som arbetar för Europeiska unionens små och medelstora affärsföretag, hantverksföretag och yrkesföretag i morgon kommer att blicka åt vårt håll, åt Europaparlamentets plenum i Strasbourg, och tänka att en ny dag gryr för dem.

  Thyssen (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag har redan fått många reaktioner från små och medelstora företag på den text som vi kommer att godkänna i morgon och för alla dessa små och medelstora företags räkning vill jag gratulera föredraganden till hans arbete och jag hoppas att Linkohr vill överbringa de gratulationerna till kollega Murphy. Jag vill också tacka kommissionen för det alltid konstruktiva samarbetet. Den gemensamma text som vi kommer att godkänna i morgon och som vi kunde godkänna i förlikningskommittén är värd att visas. I den regleras det som måste regleras. Varken mer eller mindre. I den regleras saker i den mån de måste regleras på europeisk nivå, varken mer eller mindre. I den regleras frågorna på ett juridiskt välorganiserat sätt. Vi kan försvara den utan problem i alla avseenden, både med avseende på transaktioner mellan företag och transaktioner mellan företag och myndigheter.

Herr talman! Redan år 1993 alldeles i början av den inre marknaden bad parlamentet kommissionen att lägga fram ett förslag om reglering av sena betalningar. Kommissionen reagerade, först mjukt med en rekommendation, sedan hårdare med ett förslag om bindande regler. Vi har alla tagit två år på oss att göra våra politiska val och formulera dessa på ett tekniskt korrekt sätt. Nu har kursen stakats ut, nu återstår endast införlivandet. Medlemsstaterna har också två år på sig. Låt oss hoppas, tillsammans med tusentals små och medelstora företag, att medlemsstaterna respekterar tidsfristen för införlivande, mer än så, låt oss uppmana våra medlemsstater att ordna det ännu snabbare.

För min del, herr talman, får en EM-titel utdelas till den medlemsstat som är först klar med sina läxor.

Jag har en fråga till kommissionen. Jag skulle gärna vilja veta om den har för avsikt att lägga fram förslag om etableringsvillkor för inkassobyråer, en av de frågor som vi diskuterat mycket länge under det förberedande arbetet, men som vi klokt nog inte har tagit upp i detta direktiv. Min fråga är om kommissionen har för avsikt att lägga fram förslag i det avseendet och i så fall, när?

  Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Föreliggande direktiv är ur min synvinkel säkerligen det viktigaste direktivet för Europas småföretag och familjeföretag. När man har arbetat, så har man anspråk på en rättvis lön. Delvis har denna låtit vänta länge på sig. Ju starkare partner, desto mer makt har han att låta ett företag vänta. Här träder för det första en reglering i kraft som skall se till att företagets likviditet också garanteras inom överskådlig tid efter fullgjord prestation. Det gläder mig att det i dag diskuteras i den lilla kretsen, eftersom man ser att direktivet är helt oomstritt och att Europaparlamentet ställer sig bakom direktivet helt och hållet.

Vi vet att cirka 450 000 arbetsplatser årligen går förlorade på grund av försenade betalningar. När vi i dag talar om att säkra och att skapa nya arbetsplatser, så är detta ett mycket viktigt och centralt direktiv som hjälper oss att säkra 450 000 arbetsplatser om året i Europa. Detta vore egentligen värt förstasidorna i många tidningar, men man märker att kampen om arbetsplatserna egentligen redan har blivit en självklarhet. Jag är stolt över att Europaparlamentet lämnar ett så viktigt bidrag till detta. Detta initiativ har i första hand drivits intensivt framåt av till exempel Marianne Thyssen, av Folias och av Murphy, och vi är stolta över att vi kan kamma hem ett så bra resultat: Betalning inom 30 dagar, förebyggande åtgärder för att betalning verkligen skall ske, och inom 90 dagar har företaget tillgång till summan. Detta är sensationellt! Jag gratulerar! Jag är stolt över att få sitta med i detta parlament!

  Palacio Vallelersundi (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Låt mig börja med att gratulera alla dem som haft att göra med framarbetandet av detta direktiv, och särskilt dem som haft den tunga bördan i förhandlingarna under förlikningsförfarandet. Jag vet att de varit hårda även om jag personligen inte följt dem. Jag har följt de två behandlingarna, men inte denna tredje behandling.

Som min kära fru Thyssen säger tar detta direktiv upp det som det bör och kan ta upp, varken mer eller mindre. Jag tycker att det är en utmärkt definition.

Visst var kommissionens första förslag mycket ambitiösare, men eftersom vi rör oss i detta gränsområde i den inre marknaden – denna terräng som innefattar det som fortfarande är medlemsstaternas befogenhetsområde som förfaranderegler och civilrätt, äganderättsförbehåll, eller artikel 5 i förfarandet för betalning av ej bestridda skulder, etc. – var förslaget från kommissionen inte i överensstämmelse med fördraget, eftersom vi inte hade en rättslig grund.

Det nuvarande förslaget är om ni så vill mindre komplett, men inte mindre effektivt. Jag tror att dess återverkningar kommer att vara betydande. Det har också tidigare talare nämnt. Och jag kommer i synnerhet att framhäva ännu en, och det är att det öppnas en väg för att på allvar omfatta behovet att helt och hållet ge sig in i detta gränsområde. I dag upprätthålls verkliga hinder för att förbättra den inre marknaden, verkliga hinder för de fyra friheter fördraget fastställer, just därför att vi inte har en tydlig rättslig grund. Med Amsterdamfördraget kan vi få en tydligare rättslig grund, men vi måste göra en stor ansträngning för att fastställa en säker samordning och en harmonisering i alla dessa aspekter.

  Costa, Raffaele (PPE-DE). – (IT) Herr talman, ärade ledamöter! Det är sällan ett direktiv är av så stort samhällsintresse som den åtgärd vi diskuterar i dag. Det berör, fortfarande i tysthet, miljoner småföretag och miljoner enskilda människor som bedriver rörelse. Jag tror att den prognos som man har kommit fram till efter rådets och parlamentets dialektiska ståndpunkt är rätt, i huvudsak korrekt. Man har funnit en jämvikt som säkerligen kommer att inverka betydligt på förhållandet mellan köpare och säljare. Det är en åtgärd som gynnar marknaden och inte begränsar den, trots att det är en åtgärd som innebär regler – reglerna måste ibland finnas där om man vill bibehålla en fri marknad – och därmed har en positiv förebyggande verkan som främst skyddar de svagaste: de svagaste i ekonomiska termer och de svagaste i sociala termer.

Det finns vissa områden i Europa, vissa områden i mitt land till exempel, där ett starkt företag anger villkoren för marknaden på ett betydande, avgörande och entydigt sätt, nästan som om det hade haft monopolställning skulle jag vilja säga. Detta företag bestämmer uppenbarligen inte bara priserna utan också villkoren, däribland betalningsvillkoren: ibland är detta negativt för dem som behöver arbeta och tvingas vända sig till detta företag.

Det handlar om lika behandling i den offentliga och den privata sektorn, vilket jag ser som någonting positivt och som kommer att avspeglas, eller snarare utvecklas i positiv riktning även för de offentliga finanserna. Man kommer att veta att den offentliga sektorn betalar inom en viss tid, och i och med att man betalar inom en viss tid kan inte längre det privata företag som har affärer med den offentliga sektorn lägga på pålagor som är alltför betungande för den offentliga sektorn. Därmed minskar även de offentliga utgifterna.

  Ebner (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Till vissa delar är det riktigt glädjande att allmänheten i de 15 europeiska staterna inte tar alltför stor notis om vår verksamhet, framför allt inte kvällar som denna då ni, herr talman, herr kommissionär, sju kolleger och motsvarande antal tjänstemän måste hålla ut. Det handlar om en fråga som är skenbart oviktig men som i verkligheten faktiskt rör många miljoner företag – jag kommer själv från medelklassen – och dussintals miljoner konsumenter.

Det finns ett ordspråk på italienska: Non è mai troppo tarde – Det är aldrig för sent. Men för många små och medelstora företag, familjeföretag och unga företagares företag blir det för sent. Många företag kommer inte att överleva den tid man tvingas vänta tills det som vi i morgon förhoppningsvis kommer att besluta om med stor samstämmighet kan omsättas i faktiska rättigheter. Som företagare kommer de tyvärr inte att kunna se detta positiva steg i rätt riktning som något positivt. Detta är en hjälp för de små och medelstora företagen, bringar större rättssäkerhet, bättre äganderättsskydd och är slutligen ett sysselsättningsprogram, en hjälp framför allt för unga företagare och familjeföretag, med det är även ett skydd för konsumenten. Jag tror inte att denna aspekt kan markeras tydligt nog.

Återstår för mig endast att framföra mitt tack till alla inblandade som efter år av bemödanden har kommit fram till detta resultat, och jag hoppas att nyttjanderättshavarna också snarast möjligt skall komma i åtnjutande av dessa fördelar.

(Applåder)

  Vitorino, kommissionen. – (PT) Herr talman! Jag skulle vilja säga att kommissionen nu bara vill göra ett inlägg för att gratulera Europaparlamentet, och särskilt föredraganden, Simon Francis Murphy, till det mycket positiva resultat som uppnåddes i förlikningskommittén, vilket därigenom gjorde det möjligt att, efter en hård förhandling – som alla goda förhandlingar är, anta detta direktiv som jag är övertygad om är ett speciellt viktigt direktiv, såsom har understrukits av flera talare, för de europeiska företagen eftersom det gäller alla handelstransaktioner mellan företag och mellan myndigheter, såväl i den privata som den offentliga sektorn. Jag tror också att jag härigenom svarar på en observation som Rolf Linkohr gjorde.

Vi hoppas och vi är övertygade om att direktivet kommer att få en positiv effekt i alla företags dagliga handelstransaktioner, både när det gäller de stora multinationella företagen och de små och medelstora företagen. Men det är viktigt att understryka att det är för de små och medelstora företagen som ett sådant här direktiv är särskilt viktigt, för det är där som vi hoppas att direktivets effektivitet om försenade betalningar, genom marknadens egna regler, kommer att få störst positiva effekter.

Jag är övertygad om att vi på detta sätt kommer att få en rättslig ram som samtidigt är seriös, sträng och effektiv; och kommissionen kommer att göra allt som står i dess makt, inte bara för att garantera ett lämpligt genomförande av detta direktiv i den interna rättsordningen under de närmaste två åren, utan också för att göra en eventuell utvärdering av situationen beträffande försenade betalningar när det gäller dess konkreta tillämpning.

Jag skulle därför vilja avsluta genom att återigen gratulera Simon Francis Murphy och parlamentet till det beslut ni kommer att fatta.

  Thyssen (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag hade ställt en fråga till kommissionen om den har för avsikt att lägga fram ett förslag om etableringsvillkor för och ömsesidigt erkännande av inkassobyråer i Europa. Jag antar att det inte faller under kommissionärens behörighet och att han inte kan ge något svar på det nu. I så fall skulle jag dock gärna få det svaret litet senare eftersom det diskuterats en hel del kring det ämnet de senaste sammanträdena.

  Vitorino, kommissionen. – (PT) Herr talman! Förutom den cartesianska självklarheten att det inte handlar om en fråga inom mitt ansvarsområde, kan jag svara ledamoten att jag har noterat er fråga och att kommissionen naturligtvis, som vanligt, kommer att besvara er fråga direkt.

  Talmannen. – Jag förklarar härmed debatten avslutad.

Omröstningen skall äga rum i morgon kl. 12.00. ⁽¹⁾

(Sammanträdet avbröts kl. 23.30.)

(1) . Föredragningslista för nästa sammanträdesperiod : se protokoll.