Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 september 2000 - Strasbourg

5. OMRÖSTNING

Förfarande utan betänkande

Förslag till rådets beslut om ingående av ett avtal mellan gemenskapen och Malta om villkoren för Maltas deltagande i gemenskapsprogrammen på områdena utbildnings- och ungdomsfrågor (KOM(2000) 416 – C5-0372/2000 – 2000/0176(CNS)) (utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott)

(Parlamentet antog beslutet.)

⁂

Betänkande (A5-0213/2000) av Bouwman för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till rådets direktiv om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester (C5-0348/2000 – 1998/0249(COD))

(Parlamentet godkände det gemensamma utkastet.)

⁂

Andrabehandlingsrekommendation (A5-0206/2000) från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om rådets gemensamma ståndpunkt (7492/1/2000 REV – C5-0325/2000 – 1998/0300(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om genomförandet av åtgärder för att stödja Turkiets ekonomiska och sociala utveckling (föredragande: Morillon)

  De Palacio, kommissionen. – (ES) Fru talman! Kommissionen kan godta de tre ändringsförslag som parlamentet har ingivit i andra behandlingen när det gäller Morillons betänkande.

(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).)

⁂

Andrabehandlingsrekommendation (A5-0196/2000) från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt (5683/1/2000 – C5-0180/2000 – 1996/0304(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (föredragande: Schörling)

  De Palacio, kommissionen. – (ES) Fru talman! Beträffande detta betänkande kan vi godkänna ändringsförslagen 1, 5 (del två och fem), 6, 12, 28 (första delen) och 29.

Vi kan i princip godta, med några förändringar i texten, ändringsförslagen 9 (den del som kräver en motivering för varför en strategisk miljöstudie inte är nödvändig), 10 (första och andra delen), 15, 17, 18, 20, 23, 24 y 25.

Kommissionen kan dock inte godta – det vill säga, den avvisar – ändringsförslagen 2, 3, 4, 5 (del ett, tre och fyra), 7, 8, 9 (den del som kräver en motivering för att kräva en strategisk miljöbedömning eller ej), 10 (del tre), 11, 13, 14, 16, 19, 21, 22, 26, 27, 28 (del två), 30 och 31.

(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).)

⁂

Betänkande (A5-0204/2000) av Valdivielso de Cué för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1488/96 om finansiella och tekniska stödåtgärder (Meda) för reformering av ekonomiska och sociala strukturer inom ramen för partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet (KOM(1999) 494 – C5-0023/2000 – 1999/0214(CNS))

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0194/2000) av Varela Suanzes-Carpegna för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ingående av protokollet om fastställande för perioden 1 januari 2000 – 31 december 2001 av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Guineas regering om fiske utanför Republiken Guineas kust (KOM(2000) 304 – C5-0315/2000 – 2000/0154(CNS))

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0188/2000) av Varela Suanzes-Carpegna för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning angående ingående av ett protokoll om fastställande för perioden 3 december 1999 – 2 december 2002 av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Mauritius regering om fiske i Mauritius vatten (KOM(2000) 229 – C5-0253/2000 – 2000/0094(CNS))

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0201/2000) av Watson för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening (KOM(1999) 638 – C5-0077/2000 – 1999/0258(CNS))

Före omröstningen

  Gollnisch (TDI). – (FR) Fru talman, mina kära kolleger! Jag har äran att lägga fram en begäran om återförvisning av betänkandet till utskottet, med stöd av artikel 144 i arbetsordningen.

Jag skall inte återkomma till de bestämmelser som har att göra med debatten, men jag anser det faktiskt nödvändigt att kommissionen granskar betänkandet på nytt. Det är ingen hemlighet för någon att det har varit ett svårt arbete och att den föredragande som ursprungligen utsågs, Eva Klamt, slutligen drog sig tillbaka eftersom hon inte ville att hennes namn skulle förknippas med betänkandet, vilket gjorde att det i stället blev Watson som lade fram det för oss.

Tre osäkerheter motiverar enligt min mening en återförvisning till utskottet: för det första en osäkerhet om begreppet återförening – är detta en möjlighet för dem som bor här permanent, för flyktingar, för dem som vistas här tillfälligt?

En andra osäkerhet om begreppet familj: rör det sig om kärnfamiljer, legitima familjer, utvidgade familjer, polygama familjer, samboförhållanden... (Blandade reaktioner)

Men, mina kära kolleger, denna uppräkning följer av era egna inlägg. Eftersom det t.o.m. har begärts att "homosexuella" familjer skall inkluderas, förstår jag inte varför ni protesterar.

Till sist en osäkerhet om begreppet kontroll, såsom det formuleras i yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden: skall denna kontroll endast göras utifrån ett antagande, ett väl underbyggt antagande? Skall det vara riktade kontroller, punktkontroller? Alla dessa begrepp bör preciseras, och därför har jag den äran att lägga fram denna begäran om återförvisning till utskottet.

  Talmannen. – En kollega önskar göra ett inlägg emot.

  Terrón i Cusí (PSE). – (ES) Fru talman! Jag kan inte förstå vad PPE-gruppen vill. Jag inser att vissa ledamöter är emot det direktiv vi skall rösta om, men i omröstningen i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor var det en klar majoritet för detta direktiv. I förmiddags hade vi en mycket fruktbar debatt med kommissionären och jag anser att det vore oförklarligt om vi, nästan ett år efter toppmötet i Tammerfors, inte skulle godkänna det första förslaget till direktiv om harmonisering i rättsliga och inrikes frågor angående invandring, som kommissionen har lagt fram, och det finns heller inga skäl till detta.

Det finns ledamöter som har en totalt motsatt inställning till invandrarnas rätt att bo med sina familjer, men det är inte majoritetens inställning i denna kammare, vilket har återspeglats i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Jag yrkar alltså på att vi fortsätter med omröstningen angående detta förslag från kommissionen.

  Talmannen. – Tack, fru Terrón i Cusí.

Om föredraganden så önskar föreslår jag att han uttalar sig.

  Watson (ELDR), ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikesfrågor. – (EN) Fru talman! Jag motsätter mig återförvisning till utskottet. Jag konstaterar att ingen från Gollnisch grupp vid något tillfälle i utskottet tog upp någon fråga om definitionen av återförening eller familj eller kontroll. Denna fråga har diskuterats fullständigt i utskottet och här i kammaren denna morgon. Jag ser inget skäl till att inte gå till omröstning.

Jag är skyldig er en ursäkt, fru talman för jag misstänker att ni inte har framför er föredragandens synpunkter på alla de olika ändringsförslagen. Om detta är fallet önskar jag väldigt gärna före omröstningen redovisa för kammaren min ståndpunkt om de ändringsförslag som utskottet lagt fram. Vad gäller de ändringsförslag som lagts fram till kammaren kommer jag eftersom de varit ämne för debatt i sista minuten att överlämna alla dessa till kammarens egen klokhet.

  Talmannen. – Tack, herr Watson. Det är mycket klart.

(Parlamentet förkastade begäran om återförvisning till utskottet.)

Före omröstningen om kommissionens förslag

  Gebhardt (PSE). – (DE) Fru talman! Ursäkta om jag nu avbryter. Jag vill ställa en fråga till Vitorino, innan vi kommer fram till den slutliga omröstningen. Ni sade i förmiddags att ni kommer att rösta för ändringsförslag 19, om det blir föremål för omröstning. Jag vill bara ha en bekräftelse på att ni också faktiskt kommer att överta detta ändringsförslag 19.

  Watson (ELDR). – (EN) Fru talman! Jag vill gärna fråga kommissionären om han kan tala om för oss vilket av de ändringsförslag som antagits denna morgon han kommer att godkänna innan slutomröstningen om lagstiftningsresolutionen.

  Vitorino, kommissionen. – (FR) Jag måste säga att omröstningen gick så snabbt att jag fick göra mitt bästa för att hänga med i er beslutskapacitet. Vad gäller de ändringsförslag som har godkänts, har kommissionen betänksamheter angående ändringsförslag 9, och jag anser att vi borde överväga vår ståndpunkt på nytt. Jag lovar er att reflektera över det.

När det gäller det godkända ändringsförslaget 19, som innebär att detta förslag till direktiv om familjeåterförening skall omfatta flyktingar men däremot inte personer som omfattas av tillfälligt eller subsidiärt skydd, vidhåller jag min ståndpunkt som jag redovisade under debatten. Vi anser att direktivet endast bör avse flyktingar enligt Genèvekonventionens definition. Frågor som rör familjeåterförening för de personer som omfattas av tillfälligt eller subsidiärt skydd skall behandlas med ett oberoende rättsligt instrument, som kommissionen för övrigt redan håller på att förbereda. Det kommer att läggas fram för parlamentet och rådet under nästa år.

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Resolutionsförslag (B5-0658/2000) av Luís Queiró för UEN-gruppen om EU:s prioriteringar för de externa åtgärderna

Före omröstningen

  Barón Crespo (PSE). – (ES) Fru talman! Före omröstningen vill jag vända mig till er och be att ni, med tanke på att en politisk grupp som inte har deltagit i förhandlingarna om avtalstexten har skrivit under texten, ger lämpliga instruktioner till berörd administrativ avdelning för att detta missbruk inte upprepas. Vi måste erkänna alla gruppers rätt att uttrycka sig i kammaren, men texten är i princip från de grupper som har förhandlat fram den. Om någon vill ansluta sig till den krävs en överenskommelse mellan alla de grupper som har utarbetat avtalstexten.

  Dupuis (TDI). – (FR) Fru talman! Kompromissförfarandet är ett ad hoc-förfarande som inte omfattas av parlamentets regler. Men när en text väl har ingivits tillhör den alla parlamentsledamöter som önskar stödja den. Jag anser således att ordförande Barón Crespos invändning inte håller.

  Barón Crespo (PSE). – (ES) Fru talman! Ledamöterna och deras grupper har möjlighet att tala i kammaren, men förslaget är från dem som har genomfört det och kan inte tillskrivas dem som inte varit med, något som kan skapa förvirring om ett så viktigt ämne och om eventuella oönskade allianser med extremhögern.

  Talmannen. – Herr Barón Crespo! Som ni vet finns det ingen artikel i arbetsordningen som klargör denna detalj, men det är brukligt att de som har ingivit texten accepterar att den undertecknas av andra. Det är en sedvana som alltid har varit gällande i parlamentet.

(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)

⁂

Gemensamt resolutionsförslag⁽¹⁾ om EU:s prioriteringar för de externa åtgärderna

(Parlamentet antog resolutionen.) ⁽²⁾

⁂

Gemensamt resolutionsförslag⁽³⁾ om inrättande av ett centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet

Före omröstningen

  Goebbels (PSE). – (FR) Fru talman! Jag skulle vilja fråga kollegerna i PPE-gruppen och den liberala gruppen om de har för avsikt att stå fast vid sitt resolutionsförslag. Den innehåller faktiskt flagranta osanningar och man tar dessutom till stridsyxan alldeles för sent. Den diskussion vi hade i går kväll visade att såväl kommissionen som rådet stöder ett centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet. Det var dessutom något som ni, fru talman, begärde å allas våra vägnar vid Europeiska rådets möte i Lissabon. Vi kan inte rösta om en resolution där de politiska grupperna säger att varken rådet eller kommissionen stöder idén om att inrätta ett europeiskt centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet. Det är en flagrant osanning och i logikens namn anser jag att de två grupperna borde dra tillbaka sitt resolutionsförslag.

  Talmannen. – Jag ser inget sådant tecken. Jo, fru Plooij-van Gorsel, ni har ordet.

  Plooij-van Gorsel (ELDR). – (NL) Fru talman! Det finns ingen som helst anledning att ta tillbaka den här resolutionen och det tänker vi inte göra heller.

(Parlamentet förkastade det gemensamma resolutionsförslaget.)

⁂

Resolutionsförslag (B5-0653/2000) från Chichester för PPE-DE-gruppen om inrättande av ett europeiskt centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet

(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)

⁂

Resolutionsförslag (B5-0656/2000) från Plooij-van Gorsel och Clegg för ELDR-gruppen om inrättande av ett europeiskt centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet

(Parlamentet antog resolutionen.) ⁽⁴⁾

⁂

Betänkande (A5-0209/2000) av Veltroni för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran (KOM(1999) 657 – C5-0144/2000 – 2000/2087(COS))

(Parlamentet antog resolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0199/2000) av Heaton-Harris för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om kommissionens rapport "Enkät om Erasmus-studenternas socioekonomiska bakgrund" (KOM(2000) 4 – C5-0146/2000 – 2000/2089(COS))

(Parlamentet antog resolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0207/2000) av Boumediene-Thiery för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om kommissionens rapport om tillämpningen av direktiven 90/364, 90/365 och 93/96 (rätt till bosättning) och kommissionens meddelande om särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa [KOM(1999) 127, KOM(1999) 372 – C5-0177/1999, C5-0178/1999 – 1999/2157(COS)]

(Parlamentet antog resolutionen)

Röstförklaringar

- Betänkande (A5-0213/2000) av Bouwman

  Meijer (GUE/NGL). – (NL) Fru talman! Förfarandet med Bouwmanbetänkandet visar på ett bra sätt hur oöversiktligt den europeiska beslutsprocessen fungerar och vilka invecklade kompromisser den leder till. Parlamentet var fördelat mellan förespråkare för två olika lösningar. Till sist var en majoritet för en av lösningarna, en majoritet som även Europeiska enade vänstern tillhörde. I normala myndighetsförhållanden skulle det uttalandet av parlamentet vara det slutgiltiga men inte i Europeiska unionen. Här måste det till en förlikning.

Förlikningsförfarandet mellan rådet och parlamentet gav en kompromiss som är ganska intetsägande så länge inte en förklaring från kommissionen bifogas. I den förklaringen står det hur kommissionen förklarar "substantiellt" i artikel 8.1. Substantiellt visar sig här betyda 30 procent men det får inte tas upp i själva texten. Från början stod striden mellan majoritetens 90 procent och minoritetens 0 procent. Nu ligger andelen närmare 0 än vid 30 och den får inte ens nämnas officiellt. Alla är nu överens om att avfall och lastrester från fartyg inte längre får hamna i havet, men det finns stora meningsskiljaktigheter om hur insamlingen av fartygsavfall skall gå till och främst om hur det skall betalas. Runt Östersjön och Nordsjön föredrogs en finansiering genom en allmän avgift för varje fartyg och därigenom skall det förhindras att någon tjänar ekonomiskt på att inte leverera avfall på de officiellt angivna platserna. Runt Medelhavet gavs däremot förtur till ett system med betalning per mängd levererat avfall. I stället för att först vidareutveckla systemen separat och jämföra miljökonsekvenserna mot varandra så försöker man nu på ett forcerat sätt komma fram till en enhetlig lösning. Det är till nackdel för den nordliga modellen. Det vore bättre om det hela reglerades per hav i stället för per union. Utan Europeiska unionen hade det varit lättare att reglera det här mellan grupper av självständiga länder per hav. I det här fallet har Europeiska unionens existens inte varit produktivt för sökandet efter en gemensam lösning som fungerar över gränserna. Min partigrupp har ändå röstat för eftersom den här lösningen är bättre än att inte göra någonting. Jag hoppas att det ändå skall ske en omprövning om några år, så att den ursprungliga avsikten med Bouwmanbetänkandet kan få gälla.

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Pensionärerna och de äldre älskar rent vatten och därför, i egenskap av företrädare för pensionärerna i detta parlament, röstade jag för detta direktiv som syftar till att göra havet renare, framför allt i närheten av hamnarna.

Jag minns fortfarande tydligt vad som hände när jag som barn badade i havet utanför Genua, min födelsestad, och ofta kom upp hur havet nedsmetad med olja som kycklingen Calimero i serierna, han som alltid är alldeles svart och som, med rätta, klagar över det.

I och med detta direktiv organiseras äntligen mottagningen av avfall från fartyg som anlöper hamnarna, och detta är något positivt. Jag röstade för, även om det hade varit bättre att reglera även det som händer i övriga staters hamnar runt Medelhavet. Vi ger stora bidrag, till exempel via Meda-programmet, till länderna runt Medelhavet. Vi borde även begära att de organiserar avfallsmottagandet i sina hamnar!

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Jag har redan haft tillfälle att uttrycka mig i den här frågan vid plenarsammanträdesperioden i mars, en fråga som vid den tiden var mycket känslig, eftersom debatten om säkerhet till havs var mycket häftig till följd av Erikas haveri. Att diskussionerna förs i en mer dämpad ton i dag betyder inte att de är mindre viktiga.

De europeiska medborgarna är faktiskt djupt oroade över föroreningen av medlemsstaternas hav och kuster. Europaparlamentet har gett röst åt denna legitima oro och ändrat det direktiv om hantering av fartygsavfall som Europeiska kommissionen har föreslagit, på ett sådant sätt att medlemsstaterna görs ansvariga. Som ett alternativ till principen att den som förorenar skall betala – en princip som man bara kan konstatera är ineffektiv – har vi föreslagit ett system med avgifter som betalas av samtliga fartyg som anlöper en hamn, vare sig de utnyttjar anordningarna för avfallslämning eller inte. Denna avgift skulle finansiera den här typen av anordningar med 90 procent. Systemet skulle uppmuntra fartygen att leverera sitt fartygsgenererade avfall eller annat avfall i hamnarna, i stället för att rengöra tankarna ute till havs. Det var uppenbart att rådet inte skulle godkänna ett sådant förslag. Diskussionerna har därför helt logiskt fortsatt inom förlikningskommittén.

Europaparlamentets och rådets förhandlare kom fram till följande överenskommelse : alla fartyg som anlöper en hamn i en medlemsstat skall avsevärt (i en förklaring från kommissionen som är bifogad texten står det att detta innebär minst 30 procen bidra till kostnaderna), oavsett hur de använder anordningarna. Om någon del av kostnaderna inte täcks av denna avgift skall den täckas på grundval av de typer och kvantiteter av fartygsgenererat avfall som fartyget verkligen levererar.

Dessutom skall kommissionen utarbeta en rapport inom tre år efter genomförandet av direktivet, där effekten av de olika avgiftssystemen på den marina miljön skall utvärderas. Om kommissionen mot bakgrund av denna utvärdering anser det nödvändigt, kommer den att föreslå ändringar till direktivet genom att införa ett system som innebär att fartygen betalar en lämplig procentsats av vad mottagningsanordningarna i hamn kostar, dock inte mindre än en tredjedel. Denna avgift skall alla de fartyg betala som anlöper en av medlemsstaternas hamnar, oavsett deras egentliga utnyttjande av anordningarna.

Jag är nöjd med den kompromiss vi har lyckats nå fram till. Detta direktiv utgör ett betydelsefullt steg mot en effektivare strategi för skyddet av marina arter.

  Darras (PSE), skriftlig. – (FR) Vi har således kommit fram till det sista skedet i utformningen av detta förslag till direktiv, och även om förlikningens resultat inte gör mig helt nöjd kan jag inte annat än godkänna kompromissen. Det måste medges att denna kompromiss hedrar Europaparlamentet, dess behärskning och mognad vad gäller Europeiska unionens lagstiftningsförfarande.

Europeiska kommissionen föreslår att åtgärderna skall koncentreras på anordningar i de europeiska hamnarna, eftersom den är medveten om hur olämpligt det är med olagliga tankrengöringar till havs, och även det oacceptabla beteende som innebär att vissa besättningar drar fördel av en tragisk olycka för att helt ostraffat släppa ut ytterligare avfall och på så sätt förvärra havsföroreningarna. Alla hamnar måste utrustas med anordningar som kan hantera fartygens avfall, samtidigt som varje fartyg som anlöper en av dessa hamnar skall betala kostnaderna för mottagande och hantering av avfallet (parlamentet hade önskat att de skulle betala 90 procent av kostnaderna, men till följd av kompromissen med rådet blir det åtminstone 30 procent), oavsett om fartygen utnyttjar anordningarna.

Det här är ett första steg, ett erkännande av principen att den som förorenar skall betala. Ett ack så nödvändigt steg, men däremot inte tillräckligt. Vi får inte gömma oss. Om vi verkligen har ambitionen att rena haven och bevara naturens jämvikt för kommande generationer, krävs det att vi utformar mer radikala åtgärder, framför allt när det gäller det finansiella ansvaret för anordningarna och kravet på att undvika snedvridningar av konkurrensen mellan hamnarna. Det krävs kort sagt en verkligt offentlig organisation för avfallshantering.

För stunden kan jag bara rekommendera parlamentet att godkänna resultaten av denna förlikning.

  Piétrasanta (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Verts/ALE-gruppen är nöjd med att det på föredragandens förslag, en ledamot av vår grupp, har införts mer bindande bestämmelser om inrättande av hamnanordningar för mottagande och hantering av fartygsavfall. Det är framför allt viktigt att avgiften, som skall täcka minst 30 procent av kostnaderna, blir obligatorisk för varje transportenhet. För det handlar inte om att den här organisationen, som det inte finns några verkliga möjligheter att kontrollera, skall göra det möjligt att kringgå lagstiftningen om föroreningsbegränsningar, under förevändning att man skapar "ekologiska båtar" som i första hand genom förbränning kan hantera allt sitt avfall till havs. Det skulle nämligen medföra lossning av påstått förbränd råolja och hushållsavfall, avsaknad av selektivitet och medverkan till växthuseffekten.

Dessa förslag har samma inriktning som förslagen i det kommande direktivet om begränsning av marina föroreningar, för vilket jag är föredragande för yttrande från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi.

Förslagen gör det möjligt att förmå alla fartyg att uppföra sig på samma sätt i det europeiska havsområdet, och de bidrar till att det inrättas nödvändig utrustning i unionens hamnar och att alla dessa anordningar finansieras.

Bestämmelserna bör åtföljas av en strikt kontroll och granskning av fartygens beteende, bl.a. med hjälp av Equasis- och Galileo-systemen, som det franska ordförandeskapet har beslutat att införa så snart som möjligt.

- Rekommendation (A5-0206/2000) av Morillon

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Jag röstade för. I somras var jag som turist i Turkiet för att besöka den stad som upptäcktes av Schliemann, det mytomspunna Troja i Iliaden, när en pensionerad gammal turk kom fram till mig. Han hade känt igen mig och medan han följde med mig på besöket till Trojas ruiner frågade han mig: "Men när ni diskuterade Morillondirektivet, hur kan det komma sig att ni inte godkände de ändringsförslag i vilka man uppmanade Turkiet att inte bygga kärnkraftsanläggningar, eller åtminstone att göra så att de inte blir förorenande, att lösa kurdproblemet och att avskaffa dödsstraffet? Av vilka skäl har man inte velat tydligt och klart införa dessa punkter i dokumentet?"

Alltnog, det är detta jag kritiserar, bland annat, i det dokument som vi har röstat om.

  Speroni (TDI). – (IT) Fru talman! Jag röstade inte för betänkandet, eftersom jag inte anser att stödåtgärderna är tillräckliga för att åstadkomma en verklig förnyelse av den turkiska staten, ett verkligt skydd av de mänskliga rättigheterna, ett verkligt skydd för minoriteterna. Naturligtvis skall de stater som behöver stöd också få det, men, å andra sidan, det är lämpligt att man först kräver att de respekterar det som jag här har räknat upp.

  Alavanos (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Europaparlamentet måste hålla fast vid de tre ändringsförslagen:

- Ändringsförslaget om att undanta kärnenergin i jordbävningsdrabbade områden i Turkiet, när det gäller produktionssystemet.

- Ändringsförslaget om att skydda den kulturella identiteten och avskaffa dödsstraffet.

- Ändringsförslaget om att bidra till en lösning på kurdfrågan.

Jag röstade därför för dessa ändringsförslag.

Jag anser dock att Europaparlamentet borde ha hållit fast vid sin ståndpunkt om ändringsförslagen i den första behandlingen, artikel 5 (kriterier för Turkiets anslutning), artikel 15 (upphävande av samarbetet med Turkiet i händelse av hinder i frågor om demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter, skydd för minoriteter), artikel 35 (årsrapport om skyddet för demokratiprinciperna, rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt respekten för internationell rätt). Tyvärr har Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik givit vika för påtryckningarna från rådet, som driver en principlös realpolitik gentemot Turkiets regering, vilket leder till att de turkiska medborgarna berövas den demokratiska stimulans som EU skulle kunna ge.

  Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Turkiets integration i Europeiska unionen intresserar i högsta grad det europeiska storkapitalet, ett intresse som befordras av EU-institutionerna, även parlamentet. Men Europaparlamentet skulle åtminstone kunnat dra fördel av den turkiska regeringens önskan om att ansluta sig till Europeiska unionen för att kräva så pass grundläggande åtgärder som att dödsstraffet avskaffas, demokratiska friheter införs eller förtrycket av det kurdiska folket upphör.

Men också på de här områdena innehåller betänkandet så pass urvattnade formuleringar att de inte längre betyder någonting, eftersom åtgärder skall vidtas "utan att några känsliga punkter berörs". Den känsliga punkt som framför allt inte får beröras är den turkiska generalstaben, som bombar, plundrar och torterar i regionen med kurdisk befolkning.

Och medan parlamentets föredragande anstränger sig för att hitta ett sätt att ta upp de mänskliga rättigheterna utan att stöta sig med de militärer som behandlar just dessa rättigheter med förakt, förbereder sig ett franskt-tyskt-belgiskt konsortium för att leverera en ammunitionsfabrik till Turkiet.

Detta är något som avslöjar oändligt mycket mer om den sanna karaktären på banden mellan det europeiska storkapitalet och den turkiska diktaturen, än alla de tillkrånglade texter som vi ombeds uttala oss om.

  Lang (TDI), skriftlig. – (FR) Under den här sammanträdesperioden har Europaparlamentet verkligen nått höjden av hyckleri. Inom loppet av 24 timmar kommer ni att godkänna ett finansiellt anslag på flera tiotals miljoner euro till Turkiet och samtidigt fördöma samma Turkiet för att ha bombat den kurdiska befolkningen i Irak och därmed ha kränkt ett annat lands luftrum! Och när jag säger fördöma överdriver jag verkligen, inte bara textens betydelse, utan också era intentioner.

Man kan fråga sig vad som har hänt med respekten för de mänskliga rättigheterna, som ni inflikar lite varstans, men som borde vara ett villkor för alla former av stöd eller samarbete från Europeiska unionens sida. I det här precisa fallet verkar det som om frågan har begravts och att ert samvete har variabel geometri.

Det är dags att låta handlingarna stämma överens med orden. Ni skulle förändras, men EU-politiken skulle framför allt bli mer sammanhängande och vinna större auktoritet.

- Betänkande (A5-0196/2000) av Schörling

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Jag röstade för detta betänkande som inför en strategisk miljöbedömning, dvs. en speciell uppmärksamhet gentemot miljöproblemen när man skall förverkliga stora byggprojekt, eftersom jag anser att allt som tar sikte på naturens skönhet, landskapets skönhet osv., är något positivt. Detta är viktigt även för pensionärerna. Även om det finns brister. När det gäller de stora byggnadsverk som staterna bestämmer sig för att genomföra borde man låta den berörda staten bestämma, utan att alltför detaljerat reglera frågan huruvida det stora byggnadsverket är korrekt ur miljösynpunkt eller ej. Och detta för att de stora byggnadsverken måste förverkligas snabbt, och ålderspensionärerna har inte tid att vänta för länge!

  Kuntz (UEN), skriftlig. – (FR) I nästan fem år har den här texten spökat i förfarandenas labyrinter.

Att vi avstod från att stödja det ändringsförslag som syftade till att förkasta direktivet, var givetvis inte för att kompensera de personer i kommissionen, rådet och parlamentet som har arbetat med den här texten i åratal. Vi är naturligtvis inte här för att legitimera den ofta befängda lusten hos Brysselteknokratin att vilja lagstifta om allt mellan himmel och jord. Att vi förkastade det här ändringsförslaget beror på att företagen behöver tydliga ramar för att kunna agera.

Den kvarstående frågan är därför tillämpningsområdet, dvs. själva definitionen av "planer och program".

Den obligatoriska delen av tillämpningsområdet rör planer och program för projekt inom sektorer som jordbruk, skog, fiske, energi, industri, transporter, avfallshantering, vattenhantering, telekommunikationer, turism, fysisk planering och stadsplanering. Detta obligatoriska kriterium skall kompletteras med en urvalsmekanism, en förstudie ("screening") som görs på medlemsstaternas initiativ (den s.k. icke-obligatoriska delen).

Att miljöskyddet och hänsynen till detta skydd är en nödvändighet, ja t.o.m. en skyldighet, det är jag med på, men i subsidiaritetens namn är staterna bättre lämpade att garantera ett sådant skydd. Vi stöder därför inte de ändringsförslag som syftar till att utvidga tillämpningsområdet, som i stället bör begränsas till att enbart gälla de planer och program som kan få betydande återverkningar.

Hur tröttsamt är det inte att man från alla håll och kanter ständigt och ensidigt försöker ge unionen större befogenheter på bekostnad av staterna. Med miljöhänsynen som förevändning vill föredraganden ägna sig åt alla politikområden inom staterna. Det handlar inte om att ifrågasätta intresset av att ta hänsyn till miljön i samband med utvärderingar av politiska åtgärder, men det är orimligt att alltid tillämpa samma förfarande och framför allt att detta förfarande förestavas av Europeiska unionen.

Vi har förtroende för våra stater och vi försvarar den gemensamma ståndpunkten , men "miljöalibit" är bara ett instrument för unionens mål att få grepp om alla områden, här kallade "politikområden". Vi känner väl till unionens befogenheter och dess metodarsenal. Man utnyttjar miljön för att kunna nästla sig in överallt, alltifrån våra vattenledningar till ledningen av vår nationella politik! Vi säger nej. Frankrike har klart och tydligt angett, liksom flera andra delegationer, att tillämpningsområdet inte bör omfatta nationella politikområden.

- Betänkande (A5-0204/2000) av Valdivielso de Cué

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Jag röstade för detta dokument, som lades fram av Valdivielso de Cué och som avser den nya utformningen av Meda-programmet. Jag stöder starkt – och inte bara för att jag företräder Italien – alla initiativ som för länderna runt Medelhavet närmare varandra. Jag önskar faktiskt att man skulle höja avsättningarna till Meda. I all blygsamhet har jag bildat en konfederation av pensionärspartier från staterna runt Medelhavet för att understryka Medelhavets betydelse för Europa och för de länder som gränsar till Europa, eftersom även länderna i Afrika och Orienten som vetter mot Medelhavet gränsar till Europa. Därför röstade jag för förslaget.

  Alyssandrakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) EU:s politik gentemot länderna i Medelhavsområdet har inte som mål att utveckla dessa länder utan att öka det europeiska kapitalets inflytande. Stödprogrammet Meda tjänar det målet.

Skapandet av en frihandelszon för EU och länderna i Medelhavsområdet har inget annat syfte än att göra det lättare att få in de europeiska industrivarorna på dessa länders marknader och att på samma gång få kontroll över de rikedomar som finns i länderna.

Talet om att stabilisera demokratin, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna är ingenting annat än EU:s vanliga förevändningar för att blanda sig i andra länders inre angelägenheter.

De strukturanpassningar som stöds genom Meda syftar huvudsakligen till att införa de så kallade marknadslagarna i dessa länder, de ekonomiskt starkares herravälde. Slutresultatet kommer att bli att dessa länder sjunker ännu djupare ned i underutvecklingen och att de blir satelliter till EU, till följd av de orättvisa partnerskapsavtalen.

Greklands kommunistiska parti (KKE) kämpar för samarbete mellan folken på lika villkor och utan inblandning från ett land i ett annat lands inre angelägenheter. Vi betonar särskilt de utvecklade, kapitalistiska ländernas ansvar för den nuvarande situationen i de underutvecklade länderna, som är ett resultat av den plundring av dessa länder som har ägt rum fram till dags dato. Det är ytterligare ett skäl till att de utvecklade länderna är skyldiga att hjälpa de underutvecklade länderna att utveckla sin produktionsbas och höja livskvaliteten för sina invånare.

Eftersom såväl det föregående Meda-programmet som de ändringsförslag som föreslås är långt ifrån de ovanstående målen, röstar KKE:s Europaparlamentsledamöter emot Valdivielso de Cués betänkande.

  Martinez (TDI), skriftlig. – (FR) Europa kommer att utvidgas österut. Det står inskrivet i Agenda 2000. Däremot har Europa en suddig gräns söderut, och det står skrivet i dess geografi.

Söderifrån kommer båtar och flottar till södra Italien och södra Spanien. De är fyllda och överfyllda med albaner, turkar, muslimer, män, kvinnor och barn från alla länder i Medelhavsområdets ytterkanter. Det är en våg, en störtflod, som kommer att växa sig större år för år, och Europa kommer att dränkas, även om de bofasta har reagerat mot flödet av nomader, som i El Elejido 1999 och på några andra sällsynta ställen.

Eftersom de europeiska ledarna inte vill ha någon roll back och inte lyckas förverkliga någon containment, försöker de helt logiskt att få nomaderna att stanna kvar innan de ger sig iväg. Och det är just vad det förnuftiga Meda-programmet går ut på.

Denna Europas Medelhavspolitik skisserades vid EU-toppmötet i Cannes i juni 1995, instiftades vid konferensen i Barcelona i november 1995 – under namnet partnerskapet mellan Europa och Medelhavsländerna – och genomfördes genom Meda-förordningen av den 23 juli 1996. Politiken vilar på ett antal regionala och nationella investeringsprojekt. Det rör sig inte om så mycket: 3,3 miljarder euro från 1995 till 1999, från Marocko till Gaza och Västbanken, även om man hamnar högre än Världsbankens finansiella satsning på 4,4 miljarder euro om man tar hänsyn till lånen på 3,6 miljarder från EIB.

Det är inte så mycket, inte bara för att dessa 3,6 miljarder i åtagandekrediter i realiteten innebär en kollektiv betalning som begränsas till 648 miljoner euro, utan också för att strategin inte är anpassad till vidden av problemet.

Visst är det bra att det har skett en utveckling från bilaterala stöd till en övergripande, multilateral strategi. Och visst innebär Meda II (för perioden 2000-2006) en ökning av krediterna på inte mindre än 47,1 procent, vilket ger ett totalanslag på 8,5 miljarder euro. De europeiska bönderna skulle nöja sig med en hälften så stor, ja med en tre gånger mindre ökning.

Men det är inte vad en Medelhavspolitik handlar om. Det handlar inte om program, och om fler tjänstemän i Bryssel för att förvalta dessa program. En Medelhavspolitik som kan anta utmaningarna på områden som befolkning, miljö, klimat, islam och kultur måste vara en storslagen strategisk vision som ger stadga åt, integrerar, stabiliserar och bringar ordning i Medelhavsområdet kring självständiga och mellanstatliga institutioner med uppdraget att utforska omfattande gemensamma områden: vatten, miljö, migrationer, skogsskövling, osv.

Under sådana förutsättningar och med hjälp av integrerade metoder och institutioner, såsom ett högre Medelhavssekretariat, kan man börja tala om budgeten. För då kommer det att finnas strategiska planer och inte diverse taktiska anslagsfördelningar. Men man måste agera snarast, snarast möjligt, innan det koloniserade Europa inte längre har något annat att dela med sig av än en kulturellt utarmad befolknings förfall.

  Schröder, Ilka (Verts/ALE), skriftlig. - (DE) Partnerskapet mellan EU och staterna söder om Medelhavet innehåller en rad positiva beståndsdelar. Det bör vidareutvecklas och fördjupas. Men betänkandet om reformering av Medaprogrammet visar på flera sätt i fel riktning.

Europeiska unionen har beslutat att sluta ett frihandelsavtal med länderna söder om Medelhavet - vilka helt paradoxalt bara genomför ensidiga avregleringar. Sådana avtal får en särskilt negativ effekt på de ekonomiskt missgynnade; det har redan befintliga frihandelsavtal bevisat. I betänkandet medges att denna risk existerar i samband med frihandelsavtal. Varför skulle annars "stödåtgärder" beskrivas och krävas, med vilka de negativa effekterna av frihandeln skall lindras?

Om man inser risken med frihandelsstrategin, men ändå håller fast vid den, har de sociala, ekologiska och kulturella beståndsdelarna i programmet enbart en återställande och skadebegränsande karaktär - trots att den borde vara ledprincipen för sådana avtal.

För att dessutom bli bidragsberättigade måste Medaländerna uppfylla kraven för Bretton-Woods-institutionerna (exempelvis Internationella Valutafonden). Just deras program är kända för sina socialt orättvisa program som direkt syftar till avreglering.

I Europa-Medelhavspartnerskapet måste det handla om att minska obalansen mellan regionerna norr och söder om Medelhavsområdet, att förbättra livskvaliteten för människorna och främja förståelsen mellan dem i de olika regionerna. Men om man gör frihandeln till en ledande princip, då förfaller dessa mål till att bli en fasad, och de som vinner är än en gång några rika personer.

Dessutom protesterar jag mot att Europa-Medelhavspartnerskapet missbrukas som ett instrument för att förhindra migration därifrån in i EU. Inte bara i fördrag med Medelhavsländerna, utan i varje avtal med tredje land har Europeiska unionen sedan något tid tillbaka skrivit in "kampen mot illegal migration" och "återförandet" av "illegala" flyktingar som ett mål. På så vis lägger varje enskilt avtal ännu en byggsten till fästningen Europa. Även detta betänkande är ett exempel på den europeiska politiken om avskärmning gentemot migranter och flyktingar. Länderna i det södra Medelhavsområdet görs till förgårdar för fästningen Europa. De skall se till att "oönskade personer" inte kommer in i EU. Jag undrar hur EU gentemot partnerstaterna i Medelhavsområdet vill pocka på att de mänskliga rättigheterna och individens frihet skall iakttas, när man själv inte respekterar migranternas rättigheter, utan gör dessa människor illegala, och till varje pris - inklusive dödande - vill hålla dem borta från Europa. Detta betänkande säkrar än en gång friheten för varor, tjänster och kapital. Det trampar än en gång på friheten och människornas rättigheter. Därför röstar jag trots vissa positiva beståndsdelar emot det.

  Vlasto (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag har röstat för betänkandet av Valdivielso de Cué, eftersom partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet behöver ett stöd i form av ett operativt och effektivt Meda-program. I egenskap av förtroendevald från en stad som vetter mot Medelhavet, önskar jag att man kommer överens om att partnerskapet för perioden 2000-2006 förses med resurser som är jämförbara med de medel som beviljas Central- och Östeuropa.

När det gäller genomförandet av Meda-programmet är det positivt med de förenklande åtgärder som föreslås av Europeiska kommissionen och förstärks genom detta betänkande. Om man tittar på hur krediterna har genomförts inom ramen för det första Meda-programmet, hur kan man förklara att endast en fjärdedel av krediterna verkligen utbetalades, och det under en genomsnittlig period av fyra år? Den typen av problem skadar vår internationella trovärdighet och ger de europeiska skattebetalarna en beklaglig bild av hur EU-institutionerna använder sig av allmänna medel. Vi kan inte nöja oss med ett sådant facit.

Följaktligen kan vi inte annat än att stödja de ändringar som Europeiska kommissionen föreslår. Stödet till Medelhavsländerna måste vara snabbt och effektivt, i överensstämmelse med Europeiska unionens politiska prioriteringar. Betänkandet av Valdivielso de Cué bidrar till en förbättring av Meda-programmet, eftersom det här föreslås en decentralisering av projektens administration och förvaltning och nya riktlinjer för Med-kommittén, och eftersom man insisterar på ett förstärkt samarbete mellan unionen och medlemsstaterna.

Att Europaparlamentets deltagande i Medas beslutsprocess förstärks är en annan punkt som förefaller mycket viktig. När det gäller en så pass central fråga som ändringen av Meda-förordningen, beklagar jag att parlamentet endast kan uttala sig i enlighet med samrådsförfarandet.

Med ändringarna i det här betänkandet kommer Meda-programmet att förses med förenklade, decentraliserade och öppna förfaranden för genomförandet. Nu önskar jag att EU-budgeten ger programmet finansiella resurser som ligger i nivå med våra politiska ambitioner för Medelhavsområdet. Europeiska kommissionen har åtagit sig att förstärka den personal som är ansvarig för Meda, för att de mänskliga resurserna skall gå att jämföra med andra omfattande program som Phare och Tacis. I samband med granskningen av 2001 års budget bör Europaparlamentet se till att detta åtagande blir verklighet.

När det gäller de krediter som har anslagits till Meda-programmet är det min önskan att totalanslaget skall återspegla den politik som både rådet och parlamentet har tillkännagivit, nämligen att partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet skall bli en prioriterad extern åtgärd.

Ändringen av Meda-förordningen, som syftar till att förstärka beslutsprocessen och förenkla genomförandet av projekten, är en viktig etapp för partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet. Och jag kommer att vara uppmärksam, så att omröstningen av Medas budget blir ytterligare en etapp som kan bekräfta den betydelse vi tillmäter partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet.

- Betänkanden (A5-0194 och A5-0188/2000) av Varela Suanzes-Carpegna

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! När det gäller Varela-betänkandet om fiskeavtalet med Guinea så röstade jag för, även om räkorna och tonfiskarna inte kommer att se med blida ögon på detta betänkande som reglerar jakten på dem. Jag lät Fernández Martín ta del av denna min uppfattning när det gällde Kanarieöarna, och han svarade helt riktigt: "Jo, men räkorna röstar inte, och dessutom är jag fiskare".

Fru talman! Det finns brister i detta betänkande eftersom det, å ena sidan, ger pengar till staten Guinea för att underlätta återväxten av den marina faunan och, å den andra, ger pengar till att skicka fiskefartyg från Europeiska unionen att fiska räkor och tonfisk i de vattnen. Jag tycker alltså att detta är en form av kolonialism som borde avskaffas.

När det gäller Varelas andra betänkande, det som handlar om fiskeriavtalet med Mauritius, så röstade jag faktiskt för det, fru talman, men jag måste få understryka att det bjöd mig emot. Varför? Jo, för att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling presenterade ett ändringsförslag där man begärde att fiskarnas löner skulle regleras och, tillåt mig lägga till, även deras pensioner. Tyvärr togs inte det upp i ändringsförslaget. I och med detta dokument står vi i begrepp att göra upp ett handelsavtal, vi ger av unionens pengar, men vi begär inte att få kontrollera fiskarnas löneavtal. Detta är enligt min mening negativt!

- Betänkande (A5-0201/2000) av Watson

  Ludford (ELDR). – (EN) Fru talman! Jag vill förklara rösterna på ELDR-gruppens vägnar. Vårt övergripande mål var att få igenom detta mycket viktiga betänkande som det första betänkande där Europeiska gemenskapens invandringslagstiftning förs över till gemenskapsnivå och som en fråga om rättvisa för tredjelandsmedborgare. Vi har därför visat solidaritet med andra likasinnade grupper och ledamöter. Vi stödde socialistgruppens ändringsförslag om att ta bort mottagare av subsidiärt skydd mot bakgrund av kommissionärens löfte att lägga fram ett förslag som omfattade dem liksom mottagare av tillfälligt skydd.

Vi hade föredragit att mottagare av subsidiärt skydd kunde vara kvar som en principiell sak eftersom de är lagligen bofasta under lång tid, men vi beslöt att bidra till att få igenom betänkandet. Likaså avstod vi från att rösta om frågor som gällde familjemedlemmar i uppstigande led för att vi överallt där det var möjligt önskar undanröja invändningar så att en klar majoritet för betänkandet kan säkerställas och då vi insåg att införandet av sådana släktingar skapar särskilda problem för några ledamöter. Några i min grupp skulle dock ha velat ge uttryck för en generösare attityd. Fru Malmström och fru van der Laan har bett mig att särskilt nämna dem i detta sammanhang.

Min grupp har avsiktligt röstat för att inkludera ogifta partner om den berörda medlemsstaten lagligen erkänner sådana partnerskap, vilket jag tror tre gör för närvarande. Vi anser att det är bara rättvist att inte blanda sig i inrikes beslut om att lagligen erkänna sådana partnerskap.

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Som alla andra i Europeiska folkpartiets grupp röstade jag emot Watson-betänkandet, inte bara för att de ändringsförslag som lades fram av den grupp som jag har glädjen att tillhöra inte godkändes, utan för att pensionärerna har tröttnat på att se hur Europeiska unionen alltmer fylls av människor från länder utanför gemenskapen som inte har medel för att klara sitt uppehälle. I detta dokument sägs att de skall ha rätten att komma hit och förena sig med sina släktingar – något som i och för sig är alldeles utmärkt och som jag instämmer i – även släktingar till invandrare som lever i en viss medlemsstat i Europeiska unionen med en lön som bara motsvarar minimipensionen från de sociala myndigheterna. Men minimipensionen från de sociala myndigheterna är redan en svältlön för en person. Hur skall en invandrare med en så låg inkomst kunna mätta alla sina släktingar?

  Berthu (UEN), skriftlig. – (FR) Betänkandet av Watson om förslaget till direktiv om familjeåterförening har – trots att det präglas av en orimlig släpphänthet – med bred majoritet antagits av Europaparlamentet: 323 röster mot 212. Denna omröstning visar i vilken utsträckning parlamentsledamöterna och kommissionen, som står bakom det ursprungliga förslaget, håller på att misslyckas med sitt viktigaste uppdrag: att skydda Europas folk, inte att tillfredsställa hela världen.

Omröstningen bekräftar också det vi alltid har sagt om det faktum att Amsterdamfördraget överförde invandringspolitiken till gemenskapens behörighetsområde (i det här fallet har artikel 63.3 i EU-fördraget tillämpats för frågan om familjeåterförening), nämligen att överföringen av beslutsmakt från nationell till europeisk nivå inte används för att stärka nationerna – vilket somliga påstod för att vilseleda väljarna – utan tvärtom för att lättare kunna rasera deras försvarsmedel.

Förslaget till direktiv om familjeåterförening, såsom det har godkänts genom Watsonbetänkandet, instiftar på europeisk nivå en rätt till familjeåterförening. Juridiskt sett existerar den rätten ännu inte på europeisk nivå, och enligt vår uppfattning borde den inte existera som rättighet. Det är faktiskt inte mottagarstaten som ålägger invandraren att komma. Det är ett beslut som fattas av invandraren själv, och om han tas emot kan han inte åberopa en rätt att ta hit andra personer.

Man kan dessutom notera att motiveringen i förslaget till direktiv gör dygdiga hänvisningar till den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter och de internationella överenskommelserna från 1966 som "erkänner att familjen är samhällets naturliga och grundläggande beståndsdel och att den därför har rätt till skydd och stöd från samhället och staten". Men samtidigt visar det så kallade konventet, som utarbetar stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen, en envis vägran att ta hänsyn till denna princip. Resultatet blir att erkännandet av familjen som samhällets naturliga och grundläggande beståndsdel endast är till för att rättfärdiga familjeåterförening, men inte för att stödja europeiska familjer.

Det förslag till direktiv som godkänts genom betänkandet av Watson nöjer sig inte med att utropa denna icke-gällande rätt. Det är nämligen inte bara legala invandrare som får beteckningen "den som ansöker om familjeåterförening", utan också personer med flyktingstatus. De som har rätt att omfattas av familjeåterförening är dessutom inte bara sökandens make/maka eller minderåriga barn, utan också "ogift partner som har en varaktig relation med sökanden", vilket omfattar homosexuella par i de fall medlemsstatens lagstiftning jämställer dem med gifta par. Direktivet omfattar också myndiga barn som "av objektiva skäl inte kan klara sig på egen hand", liksom släktingar i uppstigande led, och det kan vara släktingar till såväl sökanden, make/maka som ogift partner.

Man kan konstatera att dammluckorna är maximalt öppna, och att syftet är att massivt uppmuntra en folkinvandring som kommer att förändra karaktären på Europas samhällen.

De nationella politiska klasserna skulle utan tvekan inte ha kunnat rösta igenom en sådan text, för de är mer övervakade av sina folk. Men så har de också överfört befogenheter till Bryssel, som har i uppdrag att i skydd av mörkret göra grovjobbet i deras ställe. Sådan ser Europas verkliga funktion ut i dag.

  Blak, Lund och Thorning-Schmidt (PSE), skriftlig. – (DA) De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet välkomnar initiativet om gemensamma bestämmelser för familjeåterföring, trots att vi har röstat emot enstaka punkter, inklusive ettårsregeln. Till följd av detta och med hänvisning till det danska undantaget på det rättsliga området, har de danska socialdemokraterna avstått från att rösta för det slutliga förslaget.

  Busk, Haarder, Jensen och Riis-Jørgensen (ELDR), skriftlig. – (DA) Venstres ledamöter beklagar att den danska regeringen på grund av det danska undantaget inte har kunnat arbeta för att påverka direktivet och som enda land inte har vetorätt. Vi beklagar också att regeringen inte som andra länder kommer att ställa större krav på självförsörjning och lösning av bostadsfrågan m.m., när det rör invandrare som har rätt till familjeåterföring. Direktivförslagets förslag om rätt till familjeåterföring efter ett år kommer inte att utgöra några problem, om Danmark i likhet med andra länder ställde sådana krav som uttryckligen anges i direktivförslaget. I sådant fall skulle det inte vara kommunens uppgift att skaffa bostad och försörja ifrågavarande personer, som fallet är i dag. Men som situationen är, kan ettårsregeln inte praktiseras i Danmark utan att det uppkommer betydande problem. Vi avstår därför från att rösta om betänkandet, vilket vi beklagar, eftersom vi gärna hade sett en gemensam politik, särskilt på asylområdet.

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Efter de framsteg man fattade beslut om vid Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 i fråga om det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa, och när vi nu diskuterar stadgan om de grundläggande rättigheterna, tycker jag att betänkandet vi debatterar i dag är av största betydelse. Det handlar om problematiken kring familjeåterförening.

För närvarande erkänns denna rätt endast genom internationella juridiska instrument, framför allt Europeiska konventionen angående skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från 1950. På det nationella planet ser förhållandena mycket olika ut. Familjeåterförening är något som skyddar familjeenheten och gör det lättare för medborgare från tredje land att integreras i medlemsstaterna. Det är således nödvändigt att låta rätten till familjeåterförening omfattas av gemenskapsrätten.

Europeiska kommissionens förslag syftar till att införa en rätt till familjeåterförening för de tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i en medlemsstat, under förutsättning att vissa materiella villkor uppfylls och förfaranden följs.

Jag välkomnar det arbete som mina kolleger i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har gjort. De har stridit för att bekämpa den ytterst restriktiva och konservativa synen hos den först utnämnda föredraganden. De har lyckats åstadkomma en text som ligger närmare Europeiska kommissionens grundförslag, som enligt min mening på det hela taget var tillfredsställande.

De som kommer att få rätt till familjeåterförening är personer som tillhör någon av följande kategorier :

- medborgare från tredje land som är lagligen bosatt på en medlemsstats territorium och innehar ett uppehållstillstånd för minst ett år;

- flyktingar – oavsett hur länge deras uppehållstillstånd är giltiga – eller unionsmedborgare som inte utövar rätten till fri rörlighet.

De personer som kan komma i fråga för familjeåterförening är :

- make/maka eller sambo till den som ansöker om familjeåterförening (även partner av samma kön) . Det bör dock noteras att bestämmelsen om ogifta partner endast är tillämplig i medlemsstater som jämställer ogifta par med gifta par ;

- barn till gifta eller ogifta par, födda inom eller utom äktenskapet eller från ett tidigare äktenskap;

- även barn till en make/maka eller partner omfattas, på villkor att maken/makan/partnern har den faktiska vårdnaden om och försörjningsplikt för barnet ;

- släktingar i uppstigande led för vilka sökanden har försörjningsplikt, samt myndiga barn som inte kan försörja sig själva.

  Evans, Robert J.E. (PSE), skriftlig. – (EN) Jag talar på min och mina 28 kollegor från det brittiska arbetarpartiets vägnar. Vi ville gärna rösta och stödja detta betänkande även om av olika orsaker Förenade kungarikets regering har utnyttjat sin rätt att inte vilja vara med i detta initiativ.

Som ledamöterna är medvetna om var Förenade kungarikets regering part i slutsatserna vid Europeiska rådet i Tammerfors. Det finns dock olika praktiska punkter och frågor om suveränitet som landet tar mycket allvarligt på och som innebär att det inte är lämpligt eller möjligt för Förenade kungariket att vara med denna gång. Detta minskar dock inte vår regerings engagemang för principerna i betänkandet och de underliggande värden som är förbundna med det. I själva verket är det regeringens uttalade avsikt att Förenade kungariket inte skall ta en alltför avvikande väg från våra europeiska partner på detta viktiga område för invandringspolitik.

Parlamentsledamöterna från labour har därför röstat för detta betänkande och stöder fortsättningsvis principerna för familjeåterförening.

  Lulling (PPE-DE), skriftlig. – Luxemburg är det land i Europeiska unionen som har den största andelen utlänningar i befolkningen: 37 procent. Majoriteten av dem – 87 procent – kommer från EU-länderna. Men sedan en tid växer andelen immigranter från tredje land snabbare än andelen EU-medborgare från de andra 14 medlemsstaterna.

För vår arbetsmarknad är vi anvisade till invandrare, även om de största flaskhalsarna på vår arbetsmarknad kompenseras med hjälp av gränsgångare från Frankrike, Belgien och Tyskland. Nästan en tredjedel av arbetskraften, mer än 80 000, är gränsgångare. Mer än hälften av den aktiva befolkningen har inte luxemburgskt medborgarskap. Dessa siffror illustrerar det intresse som mitt land har av en förnuftig immigrationspolitik och naturligtvis av den viktiga aspekten med familjeåterförening. Det hör säkert till kommissionens uppgifter, i synnerhet efter att Amsterdamfördraget trätt i kraft, att föreslå åtgärder inom ramen för Europeiska gemenskapen om inresa och uppehåll för medborgare från tredje land, framför allt med det helt säkert lovvärda målet att åstadkomma en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om villkoren för att släppa in och möjliggöra uppehåll åt medborgare från tredje land.

I ert förslag till direktiv beträffande rätten till återförening påpekar kommissionen med all rätt att närvaron av familjemedlemmar möjliggör ett normalt familjeliv och därigenom en ökad stabilitet och bättre möjligheter för människorna att slå rot i invandringslandet. Vi vet och uppskattar också att den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna och andra internationella konventioner erkänner familjen som samhällets naturliga kärncell, som bör få skydd och bistånd.

Mot denna bakgrund, och även om olika internationella avtal inte föreskriver någon rätt till familjeåterförening, välkomnar jag ändå i princip kommissionens förslag till ett rättsinstrument inom gemenskapen när det gäller familjeåterförening. Men vi vill varken ha ett absolut kaos eller nya möjligheter för människosmugglare. Vi måste framför allt garantera att sådana bestämmelser tar hänsyn till de enskilda medlemsstaternas upptagningskapacitet. Det skulle helt säkert inte vara fallet, om vi godkände betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i dess föreliggande form. Föredraganden har gjort rätt i att dra tillbaka sitt namn från betänkandet, som antogs i utskottet med 25 röster mot 13. Ett direktiv i den form som nu föreslås av majoriteten av det ansvariga utskottet är helt enkelt ogenomförbart, farligt och kontraproduktivt. Enbart ändringsförslagen från min grupp och den ursprungliga föredraganden Klamt skulle ha kunnat få mig att rösta för detta betänkande.

Familjeåterförening, ja! Men hur definieras familjen? Hur många äkta män vid flergifte, hur många barn, partner, anhöriga i ordets vidaste bemärkelse, hur många skenäktenskapspartner skall en enda medborgare från tredje land med uppehållsrätt kunna dra ihop? 10, 20, 100, beroende på tradition och religion?

Säkert bör humanitära överväganden spela en roll. Men det hela måste ändå vara överskådligt och kontrollerbart. Det hänger framför allt på att de enskilda medlemsstaterna inte på grund av ett europeiskt direktiv råkar ut för en situation, som de inte längre klarar av att bemästra.

Naturligtvis bör medlemsstater, som har mer generösa regler, kunna behålla dessa.

I samband med denna förklaring gällde det för mig att varna för överdrifter med oförutsägbara följder, utan att därigenom ifrågasätta principen om familjens enhet. Tvärtom!

  Sacrédeus och Wijkman (PPE-DE), skriftlig. – Betänkandet behandlar främst två olika grupper, tredjelandsmedborgare och flyktingar, och deras rätt till familjeåterförening i EU-länder. Vi, svenska kristdemokrater, anser att dessa grupper bör behandlas separat. Flyktingars rätt till familjeåterförening bör behandlas likartat, men i ett separat direktiv.

Familjen är vårt samhälles viktigaste byggsten, och vi måste därför slå vakt om rätten till ett familjeliv. Framför allt måste rätten för barn att få återförenas med sina föräldrar värnas, men återföreningsrätten bör i vissa fall (till exempel när allvarliga hälsoskäl föreligger) även gälla nära familjemedlemmar i uppstigande led samt myndiga barn. Det är också rimligt att familjemedlemmar efter bland annat skilsmässa eller dödsfall får ett autonomt uppehållstillstånd i värdlandet, samt att familjemedlemmar ges rätt att arbeta och utbilda sig i detta land.

Med dessa reservationer och preciseringar stödjer vi ärendet.

  Schröder, Ilka (Verts/ALE), skriftlig. - (DE) Trots begränsningen till flyktingar enligt Genèvekonventionen röstar jag för detta betänkande. För de flesta homosexuella och de flyktingar som står under temporärt eller subsidiärt skydd innebär kommissionens förslag inga framsteg.

Men ur tysk synpunkt utgör det en förbättring av situationen för de flyktingar som kan möjliggöra en legal migration för andra människor enligt kriteriet om familjetillhörighet. Och jag röstar för detta också av följande skäl: När nu nästan dagligen flaggorna hissas mot högerextremism i Tyskland, så är det just den tyske inrikesministern Schily, som uttalar sig mot de migrationsvänliga bestämmelserna. Han befarar att "sexsiffriga tal" av migranter skall komma till Tyskland, om direktivet träder i kraft. I och med detta fungerar han som en verbal dörröppnare för dem som med våld vill driva ut denna "sexsiffriga" människomassa ur Förbundsrepubliken Tyskland - död eller levande. Därigenom blir engagemanget mot högerextremism inte bara till en skenhelig mask, utan förvandlas till sin motsats.

  Lulling (PPE-DE). – (FR) Fru talman! Skulle man inte kunna göra som tidigare: räkna upp alla dem som vill göra en skriftlig röstförklaring, så att man sedan kan gå?. Som det är nu är situationen omöjlig. Man måste vara här och vänta en halvtimme efter omröstningarna för att säga att man lämnar en skriftlig röstförklaring. Det tidigare systemet var trots allt bättre organiserat.

  Talmannen. – Bli inte irriterad, fru Lulling. Ni vet att det är mycket svårt att få tid till att tillkännage namnen på de kolleger som vill lämna en skriftlig röstförklaring. Våra tjänsteenheter kontrollerar om kollegerna verkligen är här och vi registrerar alla skriftliga förklaringar utan att behöva avisera dem. Vid röstförklaringarnas början kontrolleras att kollegerna verkligen är här, och då kallar jag endast de muntliga röstförklaringarna. Följaktligen är ni fri att gå.

  De Rossa (PSE). – (EN) Jag har suttit här nästan en halvtimme och väntat på att mitt namn ropas upp då jag upplystes av sessionstjänsten att jag måste vara närvarande för att min röstförklaring skulle inges som skriftlig. Jag förstår inte problemet. Varför kan inte våra sessionstjänster ge oss enkla och raka besked? Jag angav att jag ville göra en skriftlig röstförklaring och man sade mig att jag måste vara närvarande vid omröstningen för det första och att jag måste vänta till dess att jag ropades upp för att säga att jag ville lämna den skriftligen. Varför måste jag ödsla bort en halvtimme här?

  Talmannen. – Nej, det här sägs vara ett missförstånd. Det man har sagt till er är att ni var tvungen att närvara under omröstningen. Och så har jag alltid uppfattat det, inte att ni skall behöva vänta på röstförklaringarna.

  De Rossa (PSE). – (EN) Fru talman! Man sade till mig mycket klart att jag måste vara närvarande för att uppge att jag ville lämna en skriftlig röstförklaring. När jag inte var närvarande vid ett tidigare tillfälle fick jag en skrapa för att jag inte var här.

  Talmannen. – Vi kan inte fortsätta den här debatten, men jag lovar er att vi skall reda ut saken i presidiet, i första hand för att alla de talmän som leder omröstningssammanträden skall tillämpa samma regler i samband med röstförklaringar. Personligen anser jag att det mest korrekta vore att kontrollera att kollegerna är närvarande vid omröstningen, så att de kan få gå om de lämnar in en skriftlig röstförklaring, och att vi inte bör godkänna de röstförklaringar som har lämnats in av kolleger som inte deltagit i omröstningen. Det tycker jag är en bra regel. Men först vill jag utreda saken med de vice talmännen, som liksom jag själv leder omröstningssammanträdena. Tack för er förståelse.

⁂

- Inrättande av ett centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Jag vill visa mitt stöd till det nya uppdrag som skall anförtros en av Europeiska unionens byråer: att analysera och framför allt föregripa förändringarna inom näringslivet. Det är ett kraftfullt politiskt budskap som visar på en vilja att reagera på sådana förändringar, vilka är ett resultat av olika omvälvningar till följd av ekonomisk och finansiell utveckling, utveckling av ny teknik, internationell konkurrens och handelns globalisering.

Det var vid toppmötet i Luxemburg 1997 som man blev medveten om vikten av att mer ingående studera dessa fenomen för att inte längre behöva vara underkastad dem och för att kunna motarbeta deras negativa konsekvenser. Detta reflektionsarbete ledde till att en expertgrupp sattes samman, mera känd under namnet Gyllenhammar-gruppen, med uppdraget att analysera de ekonomiska och sociala konsekvenserna av förändringarna inom näringslivet.

I gruppens slutsatser lades det fram ett förslag till Europeiska rådets möte i Cardiff, i december 1998, om ett centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet, ett förslag som vi äntligen diskuterar i dag, och som jag hoppas kommer att konkretiseras inom en mycket snar framtid!

De senaste åren har präglats av alltfler omlokaliseringar, omstruktureringar och sammanslagningar, som i hög grad har förändrat europeiskt näringsliv och fått allvarliga återverkningar för sysselsättningen och den ekonomiska och sociala sammanhållningen.

Medlemsstaterna har varit dåligt förberedda på dessa förändringar och alltför ofta fått lida av dem. Med eller mot sin vilja har de försökt lappa ihop skadorna, och det under Europeiska kommissionens ibland klandrande överinseende; kommissionen har inte tvekat att döma mer än en stat för brottet att bevilja statligt stöd!

De första offren för dessa oförutsedda förändringar är självklart löntagarna, som trots att tillväxten har återkommit och den allmänna ekonomiska situationen förbättrats fortfarande lever i ett otryggt klimat.

På sista tiden har vi fått se att företagen i själva verket avskedar även när de går med vinst, för man måste ju omstrukturera och koncentrera och självfallet göra det utan att tänka på att fullgöra sina skyldigheter vad gäller information till och kommunikation med arbetstagarna! Jag vill ta tillfället i akt för att vädja till rådet, som blockerar förslaget till direktiv om information till och samråd med arbetstagare!

Kort sagt, detta övervakningscentrum borde användas som ett instrument för att föregripa förändringarna inom näringslivet. Då kommer man att kunna vidta nödvändiga åtgärder för att förbereda löntagarna på ett bättre sätt, framför allt genom att föreslå dem utbildningar så att de kan omskola sig till framtidens verksamhetssektorer! Jag stöder det förslag i resolutionen som innebär att rätten till livslångt lärande skall införas i stadgan om de grundläggande rättigheterna! Centrumets analyser bör självfallet få en bred allmän spridning.

  De Rossa (PSE), skriftlig. -(EN) Jag beklagar beslutet av PPE, ELDR och UEN att rösta emot PSE:s resolution om att inrätta ett europeiskt övervakningscenter av industriella förändringar. Ett sådant center skulle användas till att skapa en mer dynamisk strategi för en medellång och långsiktig industriell förändring som skulle gagna alla berörda – Kommissionen, Europaparlamentet, arbetsmarknadens parter, regeringar och lokala myndigheter.

Ett sådant center kunde införlivas i ett redan existerande organ eller inrättning genom att utvidga befintliga behörigheter såsom föreslagits i PSE:s resolution.

Att några irländska ledamöter skulle rösta mot ett sådant förslag är ofattbart med tanke på att Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor i Dublin skulle passa att utföra ett sådant arbete.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) De enorma industriella förändringarna de senaste åren, ett resultat av den växande globaliseringen, ny teknik och sociala förändringar, har inte bara gett upphov till en ekonomisk tillväxt och nya produktionssektorer, utan också ett växande antal sammanslagningar, stängningar och omlokaliseringar av företag vilket har lett till förluster av lokala marknader, arbetslöshet, försämrat socialt skyddsnät och arbetarskydd, högre social utslagning och ett enormt mänskligt lidande.

Det är därmed mycket viktigt att skapa ett centrum för övervakning av industriella förändringar för att stimulera en mer aktiv och ansvarsfull strategi för den industriella utvecklingen, med deltagande från arbetsmarknadens parter, för att försöka undvika de allvarligaste konsekvenserna av de industriella förändringarna.

Men det är också viktigt att kommissionen skyndar på revisionen av direktiv 94/95/EEG om inrättandet av ett europeiskt företagsråd och förordning (EEG) nr 4064/89, för att få ett större deltagande från arbetstagarorganisationer innan besluten om sammanslagning och företagsöverlåtelser, och ett bättre skydd och försvar för arbetstagarnas rättigheter.

- Prioriteringar för de externa åtgärderna

  Korakas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Vi röstar emot den gemensamma resolutionen om prioriteringarna i EU:s yttre verksamhet, för vi anser att den längre fram kommer att leda till, till råga på allt med förslag från Europaparlamentet, att medlemsstaterna fråntas varje möjlighet att utöva en självständig utrikes- och försvarspolitik och att de integreras i den gemensamma utrikes- och försvarspolitik som är under utformning och som redan har satt sin stämpel med politiska och militära ingripanden i tredje lands inre angelägenheter, i syfte att tjäna EU:s imperialistiska intressen, i strid med varje tolkning av internationell rätt och till nackdel för folken i EU och i de andra länderna. Det var fallet nyligen i Jugoslavien i allmänhet och Kosovo i synnerhet.

EU:s militarisering, kapprustningen, harmoniseringen av vapensystem och vapenindustrier, genomdrivandet av den starkes vilja i "globaliseringens" och den fria marknadens djungel går stick i stäv med folkens visioner om och strävanden efter fred, politisk och fredlig konfliktlösning och respekt för internationell rätt.

Det är uppenbart att denna politik går hand i hand med rådets beslut nyligen om att förbjuda all tillgång till handlingar som rör försvars- och säkerhetspolitiken.

Taktiken är att även i fortsättningen hålla människorna i unionens medlemsstater långt ifrån centrumen för beslutsfattande, så att de inte kan påverka utvecklingen; det vill säga att resa barriärer som hindrar folket, de nationella parlamenten och Europaparlamentet från att utöva något slags demokratisk kontroll.

Vi oroas särskilt av det faktumet att EU i dag, i det att unionen faktiskt överträder till och med de egna fördragen, med indirekta metoder försöker kringgå det interna motståndet. Unionen blir allt angelägnare om att stödja det europeiska storkapitalets intressen, erövra nya marknader och stödja euron – även militärt. Den "nya ordningen" ställer nya krav på folken och de mindre utvecklade länderna som förstärker dess herravälde.

I praktiken bedrivs en politik som troget tjänar storkapitalet och som dikteras av USA, som underkastas supermaktens order och främjar den "nya ordningen" – allt till folkens nackdel. Det förklarar också varför EU inte upprörs av den barbariska invasionen och fortsatta belägringen av 38 procent av Cyperns yta eller av Turkiets bombningar i Irak.

Frågan är, enligt vår åsikt, inte bara – och så mycket – om de gemensamma verksamheterna skall finansieras av gemenskapsbudgeten och i så fall hur, utan vi vill få ett stopp på hela denna politik, som är förödande för folkens intressen och för freden.

Frågan är inte om Solana, eller en annan herr GUSP, skall göra årliga uttalanden inför Europaparlamentet eller inte, utan hur Europas folk skall kunna ta sin framtid i egna händer och hur de skall kunna ingripa effektivt för att få till stånd fred, förbrödring och ett internationellt samarbete som grundar sig på ömsesidig utbyte.

I den gemensamma resolutionen begränsar man sig till de två ovanstående frågorna av sekundär betydelse och kommer fram till den godtyckliga slutsatsen, som samtidigt också är mycket farlig, att det "mellanstatliga systemet", på vilket EU:s utrikespolitik grundar sig, är orsaken till den gemensamma utrikespolitikens misslyckande och att dess framgång är beroende av en "gemenskapifiering" av densamma. Den vilseleder på så sätt folket och gör dem till byte för storkapitalets vid de här laget okontrollerade aptit.

Vi anser av alla de ovanstående skälen att denna "gemensamma" resolution på ett mycket dramatiskt sätt visar hur brådskande det är för folken att organisera sitt gemensamma motstånd och sin motattack mot denna kriminella politik, att ta initiativ över händelserna.

- Betänkande (A5-0209/2000) av Veltroni

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Jag röstade för Veltronis betänkande även och framför allt därför att jag, i min egenskap av företrädare för pensionärspartiet i Europaparlamentet, vet att pensionärerna och de äldre tillbringar en stor del av sin tid framför TV:n. Men jag hade gärna sett att det i detta betänkande äntligen presenterades idéer om att inrätta ett europeiskt TV-program. De europeiska medborgarna har rätt att se att Europa existerar och detta kan vi enkelt göra med europeiska TV-program. Det skulle dessutom vara bra om man kunde reglera de olika TV-kanalerna i Europeiska unionens olika medlemsstater så att man gav alla former av politiskt deltagande i de olika medlemsstaterna en möjlighet att komma till tals, något som i dag tyvärr inte alltid sker.

  Speroni (TDI). – (IT) Fru talman! Jag röstade emot betänkandet för det finns fortfarande starka inslag av statlig kontroll och bidragstänkande i den här politiken. Här saknas en verklig öppning för konkurrensen och man fortsätter, framför allt, att finansiera en bransch – filmen – utan att se till resultaten. Man fortsätter med andra ord att ge pengar till regissörer som framställer struntfilmer som ingen vill se, men som ändå betalas även av dem som vägrar att ens se på reklamen för dem.

  Alavanos (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Veltronis betänkande från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott innebär helt klart en förbättring av Europeiska kommissionens meddelande om "principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran". De viktigaste punkterna i Europaparlamentets bidrag är följande:

1) Den europeiska industrins globala konkurrenskraft, särskilt gentemot USA, måste kopplas samman med en garanti för pluralism och kulturell mångfald.

2) Att effektiviteten för de åtgärder i direktiv 89/552/EG om "television utan gränser" som handlar om att främja europeiska produktioner höjs.

3) Att den språkliga mångfalden främjas.

4) Att minderåriga skyddas med nya metoder för programkontroll.

5) Att europeiska forum för samarbete i frågor om öppenhet och utvecklande av strategier för att angripa marknadskoncentrationer skapas.

6) Att det offentliga audiovisuella området stöds med möjligheter att sända globalt.

7) Att en inre marknad för filmindustrin främjas genom utfärdande av ett nytt direktiv.

Jag röstar för Veltronis betänkande, eftersom det innebär en betydlig förbättring av kommissionens meddelande, dock med vissa reservationer. Reservationerna hör å ena sidan samman med den konkurrensuppfattning som kan berättiga stora koncentrationer och koncerner på det audiovisuella området med motiveringen att vi blir starkare än amerikanerna, vilket leder till att Berlusconifenomenet breder ut sig, och, å den andra sidan, med bristen på genomförandemekanismer och kontrollinstrument som hindrar att Europaparlamentets politiska mål ännu en gång stannar vid önskningar, vilket ofta är fallet när det gäller de regelbundna ändringarna av direktivet om "television utan gränser".

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Jag är nöjd över att kunna välkomna detta betänkande om kommissionens meddelande, vars syfte är att fastställa principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran. Ett sådant arbete är faktiskt en nödvändighet med tanke på den digitala teknikens senaste utveckling.

Villkoret är att man respekterar de principer som gäller på området i fråga.

- Skydd av mångfalden:

Angående detta uppdrag vill jag än en gång insistera på det faktum som slås fast i ett protokoll i en bilaga till Amsterdamfördraget: radio och TV i allmänhetens tjänst spelar en central roll när det gäller att bevara pluralismen och den kulturella och språkliga mångfalden.

- Möjlighet att med hjälp av interventioner ge ett strategiskt stöd till tjänster av allmänt intresse:

Man måste garantera medborgarna tillgång till audiovisuella tjänster på grundval av kriterier som allmängiltighet, rimliga kostnader och icke-diskriminering.

- Maximalt skydd för alla personer som framställer audiovisuella verk, och därmed möjlighet att erbjuda ett bättre skydd av de immateriella rättigheterna, upphovsrätten och närstående rättigheter:

I en digital miljö riskerar skyddet av upphovsrätten att förlora i effektivitet. Samtidigt utgör respekten för de immateriella rättigheterna grunden till livskraften inom biografsektorn och den audiovisuella sektorn. Därför är det mycket viktigt att snarast anta förslaget till direktiv om upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, både för att skydda skapandet och för att garantera tillgången till verken samt verkens spridning.

- Ökat skydd för användare, som skall få olika garantier i förhållande till vilka tjänster de utnyttjar:

Jag ansluter mig till idén att förstärka försöken med programfilter och andra metoder för föräldrakontroll i syfte att skydda minderåriga.

Jag skall avsluta genom att insistera på att det krävs en revidering av direktivet "TV utan gränser" (direktiv 89/552/EEG). Vi måste stärka bestämmelserna om spridning av europeiska verk och oberoende produktion, så att de blir effektivare. I lagstiftningen bör man även föreskriva en skyldighet för såväl radio och TV i allmänhetens tjänst som för privata radio- och TV-bolag att reservera en del av deras årliga nettointäkter för investeringar i produktion och förvärv av europeiska audiovisuella verk, inbegripet filmer, verk som riktar sig till minderåriga samt verk av oberoende producenter.

Betänkande (A5-0199/2000) av Heaton-Harris

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Jag röstade för Heaton-Harrisbetänkandet som avser studenternas möjlighet att flytta mellan olika universitet inom Europeiska unionen. Emellertid har man gjort en undersökning som visar något som jag tycker är mycket negativt: exakt hälften av de universitetsstudenter som skulle ha haft en möjlighet att utnyttja Erasmus-programmet har inte gjort det. Med andra ord, här finns sannerligen något som inte fungerar!

Låt mig ändå understryka att min röst för betänkandet även innebar en förhoppning om att det i morgon skall finnas ett program i Europa som inte enbart stimulerar de unga studenterna att flytta mellan olika universitet, utan som också ger denna möjlighet till de äldre, de som är inskrivna vid universiteten och som skulle vara lyckliga om de finge en möjlighet till utbyte med sina jämnåriga i andra stater inom Europeiska unionen, jämnåriga i sextio-, sjuttio- och åttioårsåldern eller ännu äldre.

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Jag gläder mig åt att i dag kunna uttala mig om detta betänkande, som är ett resultat av Europaparlamentets begäran vid förhandlingarna om revideringen av budgeten för Sokrates-programmets första etapp under 1998. Denna socioekonomiska enkät genomfördes under 1998 års sista månader och baseras på svar från nästan 10 000 studenter som deltog i åtgärder för studentutbyte under 1997­1998.

Erasmus-programmet startades 1987 inom ramen för Sokrates-programmet. Det står för 40 procent av Sokrates totala budget och syftar till att uppmuntra studenters rörlighet genom att utveckla utbildningens europeiska inriktning och ge ungdomar möjlighet att genomföra en del av sina studier i en annan medlemsstat. Med beslutet från den 24 januari 2000 har Sokrates-programmet gått in i sin andra etapp. Det är för övrigt synd att detta betänkande kom så sent efter det formella antagandet av Sokrates II – på så sätt har betänkandets slutsatser inte kunnat beaktas.

Alla är överens om att initiativet är positivt. Tack vare detta program utnyttjar 90 000 studenter varje år tillfället att studera utomlands. Mer än nio av tio har förklarat att de är mycket nöjda med sin utlandsvistelse, både från utbildningssynpunkt och ur sociokulturell synvinkel.

Men man måste ändå medge att deltagandegraden fortfarande är låg, med tanke på att 18 stater är medlemmar av programmet . Det är vad som framgår av kommissionens enkät : endast 1 procent av alla studenter har deltagit i Erasmus-åtgärderna för studentutbyte under 1999. Det återstår således mycket att göra för att nå 10 procent – programmets målsättning.

Man måste således försöka finna skälen till denna låga grad av deltagande. Enkäten ger oss en del svar.

57 procent av Erasmus-studenterna stöter på ekonomiska problem. Och ändå är det ofta ungdomar från privilegierade miljöer som reser ut som Erasmus-studenter. Detta är för övrigt en oacceptabel diskriminering som måste bekämpas genom att ge ett särskilt stöd till socio-ekonomiskt missgynnade grupper. Många problem kvarstår när det gäller erkännande av examensbevis. I egenskap av förtroendevald från en gränsregion möter jag regelbundet villrådiga unga människor med högskoleexamen, eftersom man vägrar att godta de studier som de har bedrivit i en annan medlemsstat.

Jag avslutar därför genom att vädja till det franska ordförandeskapet om att väga in alla dessa faktorer i det reflektionsarbete som ordförandeskapet har inlett inom gruppen "Vision om en gränsöverskridande rörlighet". Detta arbete skall leda fram till en handlingsplan som kommer att presenteras vid toppmötet i Nice, med syftet att motverka hinder mot denna typ av rörlighet.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi välkomnar godkännandet av detta betänkande till vilket vi har bidragit med flera förslag. Vi hoppas nu att kommissionen och medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder för att göra Erasmus-programmet mer tillgängligt för studenter från ekonomiskt svagare grupper, främst genom att i så hög grad som möjligt samordna de nationella bidragen till högre studier och Erasmus-stipendier, för att främja social rättvisa i tillgången till programmet och dess användning.

Vi kan inte fortsätta att tillåta att det allmänna deltagandet i programmet mycket knappt överstiger 50 procent och att trots det nära 57 procent av Erasmus-studenterna har haft allvarliga ekonomiska problem.

Precis som det sägs i betänkandet är det beklagligt att Erasmus-programmet främst har gynnat sociala skikt med högutbildade föräldrar som har förhållandevis goda ekonomiska förutsättningar och/eller som kommer från länder med högre offentligt studiestöd. Därför är det nödvändigt med åtgärder som leder till förverkligandet av dess ursprungliga syfte att göra det möjligt för tio procent av gemenskapsstudenterna att genomföra delar av sina licenciatexamen i en annan medlemsstat, och inte bara en procent som under 1997/1998, och se till att studenter från ekonomiskt svagare grupper får tillgång till programmet.

- Betänkande (A5-0207/2000) av Boumediene-Thiery

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! "In cauda venenum", sade de gamla romarna, dvs. "till slut giftet". I detta betänkande, som jag röstade emot – och med goda skäl – underkändes ett ändringsförslag som jag lagt fram och i vilket jag krävde att handikappade, blinda, döva, personer som drabbats av allvarliga sjukdomar eller som var mycket gamla och som av den anledningen fick en sjukpension av medlemsstaterna, inte skulle behandlas i enlighet med Europeiska unionens nuvarande regler som säger att om de bosätter sig i en annan medlemsstat i unionen än den egna, så förlorar de sin pension. Detta innebär i praktiken att en handikappad person inte kan förflytta sig inom Europeiska unionen – från Italien till Storbritannien, från Frankrike till Tyskland osv. – för om man flyttar och byter mantalsskrivningsort, så förlorar man alla de pensionsrättigheter som gör det möjligt att överleva. När skall denna orättvisa få ett slut?

  Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Vi anser att alla invandrade arbetstagare som bor och arbetar i något av Europeiska unionens länder skall ha samma rättigheter och samma friheter som Europeiska unionens medborgare, bl.a. rätten till fri rörlighet.

Trots betänkandets begränsningar i det avseendet och utan att vi ansluter oss till alla formuleringar, har vi röstat för, eftersom de förordade åtgärderna innebär ett framsteg i förhållande till den nuvarande beklagliga situationen för invandrade arbetstagare samt för arbetstagare som är unionsmedborgare men som flyttat till ett annat land.

Extremhögerns rasistiska motstånd mot betänkandet styrker oss att ta det steget.

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Redan 1957 fanns det, i Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen, bestämmelser som syftade till att garantera arbetstagares fria rörlighet på gemenskapens territorium. Olika gemenskapsinstrument har gjort det möjligt att förverkliga denna rättighet.

Med två direktiv från 1990 (90/364/EEG och 90/365/EEG) utsträcktes rätten till bosättning, tack vare att man fastställde generella principer och regler för arbetstagare som inte längre är yrkesverksamma. Ett tredje direktiv (93/96/EG), som antogs 1993, innehåller särskilda bestämmelser för studenter. Och sedan 1993, i och med Maastrichtfördraget, får alla unionsmedborgare röra sig fritt och bo i Europeiska unionen (artikel 14 i EG-fördraget), eftersom denna rättighet är knuten till det europeiska medborgarskapet (artikel 18).

Syftet med det betänkande vi diskuterar i dag är att beskriva tillämpningen av direktiven om rätten till bosättning för studenter, pensionärer och andra icke-yrkesverksamma samt att granska de särskilda åtgärder som rör unionsmedborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa (direktiv 64/221/EEG).

Vad gäller den första delen måste man medge att direktiven i fråga visserligen har införlivats i de nationella rättsliga ordningarna, vilket ibland har varit ett mödosamt arbete, men att många kvarstående hinder måste undanröjas genom en serie riktade åtgärder. För att ta upp ett problem som jag känner väl till, studenternas problem, verka det vara nödvändigt att ge dem bättre information om deras rättigheter om de önskar studera i en annan medlemsstat. Man bör också lösa problemet med erkännande av examensbevis, vilket är ett stort problem inom vissa yrken.

När det gäller den andra delen finns det många svårigheter med tillämpningen av direktiv 64/221/EEG. Fördraget tillåter medlemsstaterna att införa begränsningar för personers fria rörlighet av skäl som har att göra med allmän ordning, säkerhet och hälsa. Men nu är det så att kommissionen konstaterar att staterna tolkar dessa begrepp på helt olika sätt, ibland alltför vittomfattande. Kommissionen insisterar på det faktum att begreppen bör tillämpas i enlighet med proportionalitetsprincipen och att de bör motiveras med ett påtagligt och tillräckligt allvarligt hot som rör ett för samhället grundläggande intresse. Begreppen måste under alla omständigheter stämma överens med Europeiska konventionen angående skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

För att komma tillrätta med de här svårigheterna framstår det nödvändigt med ramdirektiv som organiserar och garanterar det grundläggande utövandet av rätten till fri rörlighet och bosättning. Det skulle kunna möjliggöras genom en allmän omstöpning av de befintliga texterna, vilket skulle sätta stopp för den ojämlika behandling som just nu existerar i de olika medlemsstaterna.

Endast på detta villkor kan man ge unionsmedborgarna möjlighet att bli medvetna om och ge liv åt det begrepp som för många fortfarande är ett tomt skal, nämligen det europeiska medborgarskapet.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är positivt att det betänkande som föredraganden har lagt fram för parlamentet har godkänts, vilket man inte kan säga om de flesta ändringsförslag som kommit upp i kammaren. Principen om fri rörlighet för personer, vilket ingår sedan 50 år i Romfördraget, stöter också på många svårigheter i sin praktiska tillämpning. Som nämns i betänkandet är tillämpningen av direktiven om rätten till bosättning för studenter och pensionärer (90/364, 90/365, 93/96) klart otillfredsställande, och likaså för migrerande arbetstagare.

Arbetstagare som har "icke-typiska" anställningar, deltidsanställningar, korttidsanställningar eller andra, möter svårigheter för bosättning i värdlandet. Som föredraganden framhäver finns det också numera miljoner tredjelandsmedborgare som bor legalt i Europeiska unionen, vilka ofta är berövade rätten till fri rörlighet och etablering. Därför är det viktigt att medlemsstaterna och kommissionen vidtar nödvändiga åtgärder för att se till att migrerande arbetstagares rättigheter uppfylls och deras situation förbättras.

Också när det gäller studenter och pensionärer är det viktigt att förenkla de byråkratiska processerna och underlätta den fria rörligheten och förflyttningen samt bosättningen för dessa EU-medborgare i alla medlemsstater.

  Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag har ingenting emot att vi anstränger oss för att lösa de problem som fortfarande finns beträffande uppehållet för unionsmedborgare, som ju kan röra sig och uppehålla sig fritt på hela Europeiska unionens territorium, i synnerhet också när de är pensionärer och studerande.

Men jag kan i princip inte rösta för detta betänkande, eftersom det missbrukar detta tillfälle för att kräva fri rörlighet och etableringsfrihet i hela unionen för alla medborgare från tredje land, som rättmätigt befinner sig i en medlemsstat.

Det finns miljoner sådana medborgare från tredje land, och det är helt enkelt oacceptabelt att begära av andra medlemsstater att de skall bära följderna av den fria rörligheten för miljoner människor, utan att man tar hänsyn till staternas upptagningskapacitet.

Många har betänkligheter när det gäller att ansluta Malta till Europeiska unionen. Det som krävs i Boumedienes betänkande vad gäller fri rörlighet för medborgare från tredje land skulle vara väldigt mycket mer graverande än om vi genast garanterade medborgarna från kandidatländerna i Central- och Östeuropa fri rörlighet och etableringsfrihet, utan övergångsperiod, vilket ingen förnuftig människa har för avsikt att göra.

Om vi verkligen vill underblåsa främlingshatet i gemenskapen, då är det bästa medlet att följa de överdrivna och oförnuftiga förslagen i Boumedienes betänkande, som ju tack och lov antogs i utskottet med endast 23 röster mot 15.

Det är säkert ett orimligt krav för de andra medlemsstaterna, om den tyska förbundsregeringen beviljar tyskt medborgarskap till ett par miljoner medborgare från tredje land, som bor på deras territorium, vid sidan av det egna. Med ett pennstreck skapar den på så vis ett par miljoner nya unionsmedborgare, med rätt till fri rörlighet, etableringsfrihet, ja rent av med rösträtt vid kommunal- och Europaval, medan samtidigt dess partivän kommissionär Verheugen kräver en folkomröstning för utvidgningen åt öster. Har vi då rätt till folkomröstning emot att förbundsrepubliken, utan att höra de andra medlemsstaterna, med sitt isolerade beslut ger oss ytterligare ett par miljoner unionsmedborgare?

Vi kan inte leva med följderna av en sådan kanske välmenad generositet, som framför allt också kommer att missbrukas av människosmugglare.

Förnuftig migrationspolitik, som vi orkar med, ja! Kaos, så som det skulle vara förprogrammerat av Boumedienes betänkande, nej!

  Theonas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Den mängd problem och hinder som hör samman med rättigheterna för europeiska medborgare som rör sig inom EU eller är bosatta i ett annat medlemsland än det land i vilket de är medborgare, men även för tredjelandsmedborgare som lagligen uppehåller sig i Europeiska unionen, är så stor att den berömda rätten till "fri rörlighet" för många medborgare antingen är obefintlig eller innebär en kontinuerlig och hård kamp med många hinder.

Studenter, pensionärer, vissa kategorier av arbetstagare, särskilt personer som är sysselsatta i informella typer av arbete eller i deltidsarbete, ställs inför stora svårigheter och problem om de vill bosätta sig i mottagarlandet, dels på grund av mängden och volymen formaliteter som hör samman med utfärdande och förnyande av uppehållstillstånd, dels på grund av andra svårigheter som har samband med att de måste bevisa att de förfogar över tillräckliga medel.

Det räcker inte med att det allmänt kända "europeiska området med frihet" inte existerar i verkligheten; det är dessutom så hårt sammanbundet med ekonomiska kriterier att rätten till bosättning, på samma gång som den erkänns som en "oförgriplig" rätt, bara gäller för ekonomiskt oberoende personer. Det handlar alltså inte bara om en fullständig förvrängning av begreppen, utan också om ett uppenbart bedrägeri mot hundratusentals europeiska medborgare och deras familjer.

Om vi till allt detta dessutom lägger det oacceptabla fenomenet med oriktiga tolkningar av begreppet "allmän ordning och säkerhet", inte bara undergrävs och kränks den fria rörligheten och rätten till bosättningen i många fall, utan den blir också ett redskap för att överträda grundläggande demokratiska och individuella rättigheter, som den om skydd av personuppgifter. Med den allmänna ordningen som förevändning, sparas, sprids och bearbetas i Schengens informationssystem uppgifter om medborgarna, vilket innebär en överträdelse av fördragen och gemenskapsrätten, men även av internationell rätt. Vi betonar också de många fallen med utvisning av medborgare av ekonomiska eller allmänt föregripande skäl, vilka inte under några omständigheter, oavsett vilka anklagelserna är, berättigar till våldsamma avvisningar.

För att ge de grundläggande rättigheterna, men även värdigheten för de europeiska medborgarnas och de tredjelandsmedborgare som lagligen uppehåller sig i EU, ett elementärt skydd, är det nödvändigt att omedelbart förenkla förfarandena för bosättning och uppehälle, på ett sätt som säkerställer att denna rättighet kan utövas obehindrat och att orättvisorna försvinner och överträdelserna av de grundläggande demokratiska principerna upphör.

Medlemsstaterna bör så långt som det är möjligt förenkla och släppa på de nödvändiga förfarandena och formaliteterna för studenter och pensionärer när det gäller frågor om tillräckliga resurser, utfärdande och förnyande av uppehållstillstånd. Det är nödvändigt att förenkla utfärdandet och förnyandet av uppehållstillstånd för de rörliga arbetstagarna och att förbättra systemen för social trygghet och tillhandahållande av läkarvård, så att det blir ett slut på diskrimineringen av dessa arbetstagare. Det är även nödvändigt att underlätta familjeåterföreningar genom att förenkla villkoren för familjemedlemmars bosättning, och systemet för beviljande och utfärdande av uppehållstillstånd för perioder på åtminstone fem år, förutsatt att den sökande uppfyller alla nödvändiga villkor, måste förenklas rent allmänt. Avslutningsvis måste det bli ett slut på missbruket av bestämmelserna med hänvisning till den allmänna ordningen, vilket förvandlar de europeiska medborgarna till "potentiellt misstänkta" av skäl som inte har någonting med den allmänna säkerheten att göra, vilket innebär en iögonfallande överträdelse av rättsstatsprincipen, deklarationen om de mänskliga rättigheterna och stadgan för de grundläggande rättigheterna.

(Sammanträdet avbröts kl. 13.50 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: COLOM I NAVAL
vice talman

(1) Från Brok m.fl. för PPE-DE-gruppen, Haarder för ELDR-gruppen, Hautala, Maes och Élisabeth Schroedter för Verts/ALE-gruppen och Dupuis för TDI-gruppen, i syfte att ersätta resolutionsförslagen B5-0659, 0662, 0668 och 0671/2000 med en ny text.

(2) Resolutionsförslaget B5-0666/2000 föll bort.

(3) Från Chichester för PPE-DE-gruppen, Plooij-van Gorsel för ELDR-gruppen, Montfort för UEN-gruppen, i syfte att ersätta resolutionsförslagen B5-0653, 0656 och 0675/2000 med en ny text.

(4) Alla andra resolutionsförslag föll bort.