Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 september 2000 - Strasbourg

11. Frågestund (kommissionen)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till kommissionen (B5-0535/2000).

Första delen

  Talmannen. – Fråga nr 41 från Ilka Schröder (H-0613/00):

Angående: Samarbete med nätverk för narkotikarådgivning

Sedan 1998 har samarbetet mellan kommissionen och de nätverk som den stöder försämrats avsevärt: Kontrakt mellan nätverken och kommissionen upprättas ofta först när de understödda projekten redan varit i gång i flera månader. Trots detta insisterar kommissionen på att projekten skall påbörjas även om det endast föreligger ett preliminärt skriftligt besked. Delbetalningarna från kommissionen försenas delvis med flera år. Alla nätverk drabbas av den alltmer omfattande förvaltningsapparaten och framför allt av uteblivna återbetalningar från kommissionen, vilket kraftigt begränsar deras arbete. Vissa föreningar har till och med tvingats lägga ner verksamheten på grund av dröjsmålen med betalningar från kommissionen.

Varför har kommissionen under senare år inte lyckats med att snabbt och samtidigt med genomförandet av projekten tillhandahålla de understödda nätverken kontrakt och delbetalningar?

  Byrne, kommissionen. – (EN) Kommissionen delar den ärade ledamotens bekymmer om problemen i fråga om kontrakt och betalningar för nätverk för narkotikarådgivning som subventioneras genom gemenskapens åtgärdsprogram för att förhindra narkotikaberoende.

Dessa problem har flera orsaker. För det första är det uppenbart att det har funnits brist på personal i direktoratet för folkhälsa i Luxemburg som ansvarar för detta arbete. Kort sagt, den extra personalen har varit otillräcklig för att kunna klara besvärliga förfaranden och ofta oerfarna bidragsmottagare som föreslagit alltför många små projekt. Denna situation förvärrades förra sommaren när ett beslut fattades baserat på rapporten från kommittén av oberoende experter att avsluta kontraktet med det kontor för tekniskt bistånd som hjälpte till att genomföra detta program.

För det andra har ett stort antal små projekt genomförts inom ramen för programmet mot narkotika och skapat ytterligare börda på den redan otillräckliga personal som vi har till vårt förfogande. Under de fem senaste åren har den genomsnittliga storleken på projekt som beviljats medfinansiering av kommissionen varit 180 000 euro.

För det tredje visar erfarenheten att deltagare i nätverken har haft lite kunskap om kommissionens kontrakts- och betalningsförfaranden. I många fall har kommissionen därför upprepade gånger behövt begära den dokumentation som krävdes för att slutföra kontrakt och göra utbetalningar.

För det fjärde, mot bakgrund av erfarenhet med anslag från gemenskapsbudgeten och kritiken från revisionsrätten kunde hårdare villkor tillämpats om den dokumentation som gällde kontraktskostnader vilket resulterade i dominoeffekter på tidpunkten för betalningar.

Som svar på dessa problem kommer jag att vidta flera åtgärder. Kommissionens förslag till ett nytt regelverk för folkhälsa och strategi understryker behovet av tydligare mål och effektivare ledning med större inriktning på de viktigaste prioriteringarna. Därför kommer färre men större projekt att medfinansieras i framtiden för att mer effektivt använda de personalresurser som behövs för att sköta genomförandet av programmet. Som budgetmyndigheten hela tiden understryker måste vi anpassa resurser och prioriteringar mer realistiskt i framtiden.

Dessutom, som ni känner till efter kommissionens nyligen gjorda översyn av sitt personalbehov, har en begäran om ytterligare tjänster inlämnats till budgetmyndigheten, inklusive en betydande ökning av tjänster för GD för hälsa och konsumentskydd. Om budgetmyndigheten godkänner detta kan flera av dessa tjänster användas för att ta hand om den typ av problem som vi diskuterar i dag.

Kontraktsinnehavares oerfarenhet om kraven på ekonomisk kontroll kommer fortsättningsvis att kräva en betydande rådgivning och annan hjälp från redan begränsade personalresurser. Direktoratet för folkhälsa avser att genomföra en kampanj för att hjälpa kontraktsinnehavare att förstå kommissionens förfaranden och krav bättre.

Vad gäller byråkratifrågan håller de berörda avdelningarna på att se över sina dokumentationskrav i syfte att förenkla och snabba upp betalningsförfarandena utan att förbise de nödvändiga åtgärderna för ekonomisk kontroll. Som ett resultat av de redan vidtagna åtgärderna har situationen förbättrats och jag förväntar mig att den förbättras ytterligare så att kontrakt kan upprättas snabbare och utbetalningar ske i enlighet med kommissionens 60-dagars regel.

Om ni har några speciella frågor kan ni kanske ge mig den information som behövs skriftligen och jag skall naturligtvis ta upp dem med min personal.

  Schröder, Ilka (Verts/ALE). – (DE) Ärade herr kommissionär! Det gläder mig att höra att vissa åtgärder kommer att vidtas. Visserligen tvivlar jag på att kommissionen, om den upptäcker problem med de partner som deltar i vissa projekt, söker felen till minst 50 procent hos dessa partner. Jag har information om att även små projektpartner är mycket kompetenta och vet exakt besked om hur fördragen lyder, exakt vad de måste lämna in. Jag fick ett fall skildrat för mig, där samma bilagor skickades in tre gånger och kommissionen sedan fortfarande påstod att den inte hade fått dessa bilagor. Därför vill jag än en gång vädja om att det skall finnas helt klara och i förväg fastslagna direktiv om förslagsställandet. Jag känner till dessa problem inte bara från narkotikaområdet, utan även genom många andra partner, som samarbetar med kommissionen och strävar efter en samfinansiering. Inte bara på narkotikaområdet dröjer det mycket länge och är mycket komplicerat, och jag tror att det inte helt enkelt beror på inkompetenta små projektpartner, utan också på att kommissionen inte klart har formulerat förutsättningarna.

En fråga var också om man verkligen vill vingklippa de små organisationerna i Europeiska unionen när det gäller att även i regionerna stödja narkotikaprojekt med helt olika utgångspunkter, särskilt på detta område, men även allmänt. Jag tror att det inte får handla om att bara ge stora organisationer möjlighet att åstadkomma något, utan målet måste vara att främja olika organisationsstrukturer. Jag anser att det är ett helt felaktigt försök till lösning

  Byrne, kommissionen. – (EN) I samband med den första frågan som togs upp menar jag inte att problemet beror helt på, som ni säger, inkompetenta projektpartner. Vad jag menar är att det är skälet till några av de problem som har uppstått. Det är något jag är bekymrad över och försöker lösa genom att se till att det finns klara riktlinjer såsom ni föreslår, så ni och jag är helt överens på den punkten.

När det gäller projektens storlek har sedan 1996 totalt 149 projekt utvalts för över 25 miljoner euro med ett genomsnittligt belopp på 180 000 euro per projekt. Enligt den nya hälsostrategin kommer vi att minska antalet projekt och öka deras värde och effekt och därigenom använda våra begränsade personalresurser effektivare. Det är inte alltid fallet att mindre projekt är bättre än större projekt, men om personalresurser används effektivare kommer detta att medföra en förbättring av de berörda projekten.

  Talmannen. – Fråga nr 42 från John Bowis (H-0629/00):

Angående: Vetenskapliga råd om ftalater

Kommer kommissionen nu att offentliggöra det uttalande som den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö enades om den 25 november 1999, som beskrev kommitténs syn på kommissionens misstolkning av de vetenskapliga råden om ftalater, och som man dessutom hänvisar till i protokollet från den vetenskapliga styrkommitténs sammanträde den 10 december 1999? Vem är det inom kommissionen som är ansvarig för att den vanliga ordningen inte följts, nämligen att offentliggöra samtliga protokoll och rapporter samt uttalanden som de vetenskapliga kommittéerna enas om, och vem var ansvarig för att det huvudsakliga protokollet från den vetenskapliga kommitténs sammanträde den 25 november 1999 inte offentliggjordes förrän i april 2000?

  Byrne, kommissionen. – (EN) Tack för att ni ger möjlighet att klargöra ärendet som er fråga gällde. Såsom hänvisades till i protokollet från den vetenskapliga styrkommitténs sammanträde den 10 december 1999 informerade ordföranden i den vetenskapliga kommittén för toxitet, ekotoxicitet och miljö (SCTEE) den vetenskapliga styrkommittén om SCTEE:s avsikt vid dess sammanträde den 25 november 1999 att bifoga ett uttalande till protokollet för att klargöra tolkningen av dess synpunkt på ftalater i leksaker.

Det protokoll som diskuteras skulle normalt ha justerats vid SCTEE:s nästa sammanträde som ägde rum den 4 februari 2000. Men vid det sammanträdet ansåg flera av kommitténs ledamöter att protokollen i allmänhet var för långa och begärde att sekretariatet skulle använda samma format som övriga vetenskapliga kommittéer. Efter denna begäran beslöt kommittén att senarelägga justeringen av protokollet till nästa sammanträde då förslaget till en mer kortfattad version skulle finnas tillgänglig. Detta försenade oundvikligen justeringsprocessen till det följande sammanträdet den 11 april 2000.

Så snart som det hade justerats offentliggjordes dess innehåll på Internet – under samma vecka faktiskt, vilket är kommissionens vanliga praxis. Det har följaktligen inte skett någon försummelse att offentliggöra protokollet.

  Bowis (PPE-DE). – (EN) Jag är tacksam för kommissionärens svar även om jag måste säga att fem månader är en lång tid att vänta på ett protokoll. Vad jag säger nu är ingen kritik av kommissionären själv, men jag hoppas att han håller med mig om att vetenskapen måste informera oss för vårt beslutsfattande om risker och riskhantering. I detta fall var den vetenskapliga informationen allt annat än tillfredsställande. Den hade inte granskats någon av expertgrupp och så vidare. När det gäller den vetenskapliga kommittén och ordförandens åsikt var det betydelsefullt att hans råd – enligt hans ord – inte berättigade ett förbud. Det förbud som följde mot andra ftalater hade inget alls att göra med leksaker eller bitringar för barn. Denna händelse gav försiktighetsprincipen lite dåligt rykte. Den principen håller bara om besluten är vetenskapligt oklanderliga. Det var inte en positiv erfarenhet och jag hoppas att kommissionen håller med om att både kommissionen och parlamentet har mycket att lära av denna erfarenhet.

  Byrne, kommissionen. – (EN) Jag håller helt med den ärade ledamoten när han säger att våra beslut måste baseras på vetenskap och det är vad som hände i detta fall. Den aktuella kommittén utarbetade sin rapport, såsom den skall göra på sitt ansvarsområde vilket naturligtvis är riskhantering. Den informationen överlämnades till kommissionen, eftersom den är en av de EU-institutioner som ansvarar för riskhantering. Med hänsyn till det råd som dokumenten innehöll från den berörda kommittén ansåg kommissionen att ftalater eller leksaker avsedda att stoppas i munnen utgjorde en omedelbar och betydande risk för små barn under tre år.

Kommissionen gjorde en klar bedömning av detta ärende. Jag överlämnade brådskande förslag till kommissionen som jag har befogenhet att göra enligt det allmänna direktivet om produktsäkerhet och mina kollegor var överens om att detta var den lämpliga åtgärd som måste vidtas under omständigheterna.

Min kollega, kommissionär Liikanen, har en mer långsiktig strategi för hela frågan om ftalater och plastmjukgörare i leksaker och så vidare. Jag vill än en gång säga att jag håller med om att våra beslut måste fattas på vetenskaplig grund och det är enligt min åsikt vad som skedde i detta fallet.

  Talmannen. – Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 43.

Fråga nr 44 från Ioannis Souladakis (H-0688/00):

Angående: Vattenbehov i Mellanöstern

Det ständigt ökande vattenbehovet i Mellanöstern utgör ett betydelsefullt element för det planerade samarbetet och kommunikationen mellan folken i området. Styrkommittén för den multilaterala samarbetsgruppen i vattenfrågor (MWGMR) i området återupptog, efter ett avbrott på tre år, arbetet 1999 och inrättade särskilda program för bevarandet och utnyttjandet av vattenresurserna i Mellanöstern. Dessa program finansieras bland annat av EU. Även i associeringsrådet EU-Israel diskuterade man nyligen vattenfrågan i Mellanöstern och Israel tog upp frågan om ytterligare medel till dessa program.

Vilken politisk linje har kommissionen för avsikt att följa i frågan för att främja samarbetet mellan folken i området och för att undvika konflikter om vattenresurserna?

  Byrne, kommissionen. – (EN) Vatten kommer att vara en avgörande fråga för Mellanöstern under kommande decennier. Regionen har den lägsta vattentillgången per capita i hela världen och den minskar stadigt. Vatten är verkligen en av huvudfrågorna för fredsprocessen i Mellanöstern, inte bara i förhandlingarna mellan Israel och Palestinierna utan också mellan Israel och Syrien. Kommissionens politik inriktas på de olika aspekterna i vattenfrågan i Mellanöstern, säkerheten liksom de ekonomiska, miljömässiga och sociala dimensionerna.

Rättvisa och vittomfattande vattenöverenskommelser mellan Israel och dess grannar, understött av effektivt och regionalt samarbete är nödvändigt för att få en hållbar fred i regionen. Kommissionen är aktiv deltagare i och en stor bidragsgivare till den multilaterala samarbetsgruppen i vattenfrågor för fredsprocessen i Mellanöstern. Som ett konkret bidrag har vi anslagit ytterligare 4 miljoner euro under 1999 för att slutföra de regionala databankerna för vatten. Vi arbetar också aktivt med konceptet för en regional samarbetsstruktur. Rådets speciella arbetsgrupp för vattenfrågor i Mellanöstern har träffat de israeliska, jordanska och palestinska cheferna för vattenförvaltningen och samordnar aktivt EU:s vattenpolitik.

Kommissionens politik syftar till att hjälpa regionen att skapa en hållbar förvaltning av de knappa vattenresurserna i kombination med hjälp med att undersöka nya vattenresurser. Den nuvarande förvaltningen och konsumtionen av vatten i Mellanöstern är inte hållbar. Uppskattningar visar att i den totala Medelhavsregionen går två tredjedelar av den totala nationella vattenförbrukningen till jordbruket medan det står för endast en tredjedel av BNP och sysselsättning. Denna skillnad är ännu större i Mellanöstern. Därför är en prioriterad insats att hjälpa till att förbättra den inhemska vattenpolitiken i länderna i Mellanöstern. I själva verket beslöt man vid utrikesministerkonferensen Europa-Medelhavet i Stuttgart 1999 att göra vattenfrågan till en prioriterad fråga för partnerskapet. Som ett första resultat skall den handlingsplan på 40 miljoner euro som antogs av ministerkonferensen Europa-Medelhavet i Turin i oktober 1999 om lokal vattenförvaltning skapa ytterligare möjlighet till samarbete inom denna sektor. En förslagsinfordran kommer att offentliggöras inom kort.

  Souladakis (PSE). – (EL) Jag tackar kommissionären för hans svar. Förutom att betona problemets allvar och dess inverkan på fredsprocessen i Mellanöstern, hade jag med min fråga också som mål att uppmärksamma att bristen på vattenresurser är ett allvarligt politiskt problem. Alla talar om de överhängande konflikterna om vattnet. Någonting måste göras. Jag frågar kommissionären vilka initiativ som kommer att tas för att få fram folkrättsliga regler för förvaltningen av vattenresurserna, så att eventuella härdar till lokala eller regionala motsättningar – förebud till konflikter och en säregen imperialism – kan motas i grinden. I sitt svar tar kommissionären upp frågan om Israel och Syrien, men även Tigris, Eufrat, Turkiet, Syrien och andra områden omfattas. Jag anser att det är nödvändigt att fastställa folkrättsliga regler för förvaltningen av vattenresurser, vilka måste innehålla tydliga bestämmelser för alla de berörda länder som genomkorsas av floder som rinner igenom mer än ett land. Detsamma måste gälla även för sjöar som omges av mer än ett land.

  Byrne, kommissionen. – (EN) Kommissionen stöder viktiga vattenprojekt hos den palestinska myndigheten och i Jordanien via Meda. Det senaste exemplet är ett gemenskapsbidrag på 5 miljoner euro i anslag till projektledning för vattenprojektet för Stor-Amman, plus ett betydande lån från Europeiska investeringsbanken.

Förutom det stöd vi ger till den multilaterala samarbetsgruppen i vattenfrågor kan jag nämna det treåriga åtgärdsprogrammet mellan Europa och Medelhavsländerna för vatteninformationssystem. Europeiska kommissionen bidrog med 1,2 miljoner euro för dess genomförande. Europa-Medelhavskonferensen om vattenförvaltning i Marseille mellan den 25 och 26 november 1996 anordnades på initiativ av Europeiska kommissionen och den franska regeringen med hjälp av staden Marseille. Den internationella vattenbyrån ansvarade för sekretariatet. Så kommissionen är hela tiden engagerad i detta projekt, har varit det en tid och fortsätter att vara det.

  Talmannen. – Fråga nr 45 från Mikko Pesälä (H-0689/00):

Angående: Djurtransporter

År 2000 har det fortfarande visats dokumentärprogram i TV, där det framgår att djur har transporterats inom EU på ett sätt som strider mot stadgandena i direktivet om djurtransporter och bryter mot alla etiska principer.

Vad tänker kommissionen göra för att få medlemsstaternas myndigheter att övervaka transporterna och kritiskt granska planerade rutter som sträcker sig in i andra medlemsstater?

När kommer kommissionen att framlägga omarbetade förslag till direktiv om transport av levande djur?

Hur tar kommissionen den omständigheten i betraktande att sådana medlemsstater som sköter transporterna seriöst får vidkännas högre kostnader än sådana som hela tiden bryter mot reglerna? Likväl är marknaden för livsmedel gemensam.

Vad gör kommissionen för att det överlag skulle gå att få slut på de långa djurtransporterna och ersätta dem med transporter av frysvaror och färdig mat?

Andra delen

  Byrne, kommissionen. – (EN) Jag håller med om att det är bekymmersamt att bestämmelser om djurtransporter inte tillräckligt efterlevs i vissa områden. Medan medlemsstater ansvarar för den dagliga tillämpningen av gemenskapslagstiftning utför livsmedels- och veterinärbyrån i mitt generaldirektorat särskilda kontroll- och inspektionsuppdrag för att kontrollera att medlemsstaterna tillämpar gemenskapens lagstiftning på ett effektivt och enhetligt sätt. Dessa kontroller har uppdagat vissa brister i tillämpningen av gemenskapslagstiftningen hos några medlemsstater. Detta har resulterat i att överträdelseförfaranden grundade på artikel 226 i fördraget inletts mot vissa medlemsstater och för andra pågår utvärdering.

Jag kommer inom kort att lägga fram en rapport till rådet och Europaparlamentet under det sista kvartalet i år om genomförandet i medlemsstaterna av gemenskapslagstiftningen om djurskydd. Rapporten kommer att visa att medlemsstaterna för närvarande har svårigheter att genomföra gemenskapslagstiftningen fullt ut. Som slutsats i rapporten avser jag att lägga fram förslag för att förbättra djurtransporter, finna lösningar på de problem som jag har nämnt, säkerställa inspektion av livsmedels- och veterinärbyrån samt, om tillämpligt, inleda överträdelseförfaranden.

Så snart som möjligt bör flera av direktivets grundläggande frågor utvärderas på vetenskaplig grund, bland annat data om transporttider, stress i samband med lastning och lossning samt lasttäthet. I detta sammanhang bör man också granska åtgärder som främjar att djuren slaktas närmare de platser där de är uppfödda.

Jag avslutar med att försäkra er att djurens välfärd ligger högt på kommissionens dagordning. Jag ser fram mot nya diskussioner när jag har lag fram rapporten om djurtransporter inom de närmaste veckorna.

  Pesälä (ELDR). – (FI) Herr talman, herr kommissionär! Jag tackar för svaret, men jag skulle helt kort vilja konstatera att det nu, när EU är på väg att enligt en mycket snabb tidsplan utvidgas österut och man bland annat har transporterat hästar från Baltikum till EU:s område – dessa transporter har tagit upp till hundra timmar – , enligt min mening är rätt besynnerligt att vi av ansökarländerna kräver att de mycket strikt skall följa anvisningar och regler. Inom vårt eget område tillåter vi emellertid sådana överträdelser som – vilket man kunnat se öppet – är helt omänskliga när man tänker på det civiliserade Västeuropa. Jag skulle också vilja poängtera detta och fråga, vad för slags tidsplan man nu verkligen tänker följa med tanke på att vi måste ha ordning och reda hos oss själva innan de nya medlemsstaterna ansluter sig?

  Byrne, kommissionen. – (EN) Även om jag inte kan ge er en detaljerad tidsplan försäkrar jag att vi redan inlett överträdelseförfaranden och andra fall håller på att bedömas. Situationen omprövas hela tiden och jag har haft flera diskussioner med generaldirektören för mitt GD, som är expert på transporter, och jag utnyttjar hans expertkunskap.

Jag vill också uppmärksamma er på våra förbindelser med ansökarländerna. Kommissionen anser att det effektivaste sättet att få en betydande förbättring av standarder för djurs välfärd är att arbeta mot ett internationellt samförstånd. De långa transporterna av hästar har diskuterats med chefer för veterinärtjänster i de Central- och Östeuropeiska länder som för närvarande förhandlar om anslutning till unionen.

En överenskommelse slöts i april om ett åtgärdsprotokoll för att förbättra skyddet av hästar och åsnor som transporteras långa avstånd. De första resultaten av protokollets genomförande kommer att diskuteras vid ett särskilt möte med alla behöriga myndigheter i anslutningsländerna i slutet av september i år. Så jag kan ge en försäkran om att denna fråga finns högt bland prioriterade frågor på min enhet och vi kommer att övervaka den nära och gå vidare med den aktivt.

  Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det vore intressant att få veta om kommissionen också avser att genomföra forskning på detta område, nämligen enligt modellen med best practice. Har ni även för avsikt att stimulera till att djurtransporter utformas så att de också faktiskt blir uthärdliga för djuren?

  Byrne, kommissionen. – (EN) Jag är nöjd genom det meddelande jag får från min enhet och övrig information som är tillgänglig för mig att alla åtgärder som krävs vidtas. På den grunden håller direktivet på att ändras för att förbättra djurskyddet under transport och ta fram i synnerhet ytterligare åtgärder för att skydda hästar genom en obligatorisk avlastning och fast vilopaus vid kommersiella transporter av hästar som passerar en gränsstation i unionen.

  Tannock (PPE-DE). – (EN) Jag skulle vilja ställa en hithörande fråga om förbud mot Staffordshireterrier i Tyskland enligt deras lagar om farliga hundar. Många i mina valkrets i Förenade kungariket skriver och protestera mot denna tyska lag som förbjuder vissa hundraser som inte verkar utgöra något hot mot allmän säkerhet. Med tanke på projektet om ett pass för sällskapsdjur på europeisk nivå och en rättighet nu för sällskapsdjur att röra sig fritt inom Europeiska unionen till följd av detta har kommissionen någon laglig befogenhet att intervenera och skydda djurs välfärd, i synnerhet dessa inhemska sällskapsdjur i Tyskland, av vilka det eventuellt kommer att ske en onödig slakt och möjligtvis också en utrotning av en fin brittisk hundras?

  Talmannen. – Herr kommissionär! Enligt arbetsordningen är inte frågan en följdfråga. Vi skulle kunna be Tannock ställa denna fråga till nästa sammanträde, men om ni önskar besvara den nu kan ni göra det.

  Byrne, kommissionen. – (EN) Av artighet till den ärade ledamoten skulle jag vilja säga att om ni informerat mig om denna fråga skulle jag förmodligen haft större möjlighet att ge ett uttömmande svar. Jag är den kommissionär som ansvarar för djurs välfärd. Det finns behörighet att hantera dessa frågor som gäller djurs välfärd. Om sådana ärenden kommer till min kännedom och faller under det berörda direktivet kan åtgärder vidtas. Det enda praktiska förslag som jag kan ger er är att ni skriver till mig och lämnar närmare upplysningar om den fråga ni tog upp, och då skall jag se till att mina enheter granskar den och behandlar den.

  Talmannen. – Herr Tannock! Ni kan göra det skriftligt bilateralt, eller ni kan göra det offentligt enligt arbetsordningen, och kommissionären kommer att svara er.

Tack så mycket, herr Byrne, för ert samarbete med parlamentet denna eftermiddag.

Frågor till Vitorino

  Talmannen. – Fråga nr 46 från Mary Elizabeth Banotti (H-0600/00):

Angående: Meddelande om barnets rättigheter

I november 1999 informerade kommissionen parlamentet om att den ville markera den tionde årliga minnesdagen av konventionen om barnets rättigheter genom att offentliggöra ett meddelande om barnets rättigheter. Kan kommissionen nu förse parlamentet med en slutgiltig tidsplan för offentliggörandet av meddelandet? Kan kommissionen nu förse parlamentet med en slutgiltig tidsplan för offentliggörandet av meddelandet? FN:s generalförsamlings extra session (UNGASS) om barn kommer att äga rum i september 2000. Hur avser kommissionen att samordna EU:s och medlemsstaternas bidrag till denna session? Anser kommissionen att offentliggörandet av ett meddelande om barnets rättigheter är av största vikt inför den extra sessionen?

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Jag vill hänvisa den ärade ledamoten till brevet daterat den 20 juni som hon och flera av hennes kollegor mottog från ordförande Prodi om just detta ämne. I sitt brev gjorde ordföranden helt klart kommissionens åtagande för alla åtgärder som garanterar barns rättigheter och nämner flera områden både externa och interna där kommissionen var aktiv i dessa mycket viktiga frågor.

Ordföranden eftersträvade dock även att föra in kommissionens insatser på dessa områden i samband med revideringen av fördragen. Han bekräftade att befogenhet till åtgärder som gäller barn fortfarande och huvudsakligen tillhör medlemsstaterna med hänsyn till avsaknad av en klar rättslig grund i fördragen för gemenskapen att garantera barns rättigheter i frågor som går utanför det gällande regelverket.

I det nuvarande regelverket har Europeiska kommissionen redan gjort flera betydande initiativ för att skydda barns rättigheter, exempelvis i programmen Daphne och Stop som jag ansvarar för. Kommissionen försöker också göra insatser på social- och utbildningsområdet i syfte att förbättra barnens situation.

Ytterligare bevis på den betydelse vi fäster vid detta ämne är det faktum att det var kommissionen som tog initiativet att införa en särskild artikel om barnets rättigheter i stadgan om grundläggande rättigheter. Förslaget till artikel om skydd av barn innehåller huvudprinciperna i New York-konventionen såsom rättigheten till det skydd och den omsorg som krävs för deras välfärd och hänsyn.

Vi kommer att fortsätta att kräva att det i stadgan förutses förbud mot barnarbete. I sitt brev uttryckte ordföranden också åsikten att det kunde vara lämpligt för kommissionen att undersöka om alla medlemsstater har följt innehållet i FN:s konvention om barns rättigheter. Även om alla medlemsstater har ratificerat konventionen varierar dess tillämpning mycket och medlemsstaternas synpunkter på hur man på bästa sätt skyddar barnens rättigheter avviker avsevärt.

Jag är övertygad om att en sådan undersökning kan bli ett lämpligt bidrag vid unionens deltagande i den särskilda sessionen i FN:s generalförsamling i september 2001. Kommissionen anser att dess pågående insatser för barn, dess aktiva arbete för ett lämpligt införlivande i stadgan om grundläggande rättigheter och dess stöd till denna tanke att genomföra denna undersökning utgör bevis på dess åtagande för detta viktiga ämne.

  Banotti (PPE-DE). – (EN) Som ni vet är jag en av era stora beundrare och jag är säker på att ni var lika besvärad att upprepa ert svar i dag som jag var att höra det. Jag känner till ert personliga åtagande men ni har faktiskt inte gett mig någon klar indikation på vad kommissionen i verkligheten tänker göra vid FN-konferensen som äger rum inom några veckor. Efter att ha lyssnat på de stora planer som kommissionen har beträffande djurs välfärd kan jag bara hoppas att den har liknande planer när det gäller barns välfärd.

Om man inser de juridiska gränser inom vilka ni måste arbeta kan ni i själva verket ge mig någon indikation på att någon från kommissionen till exempel kommer att närvara vid Förenta nationernas konferens i september? I vilket sammanhang och har de för avsikt att ge något bidrag till konferensen?

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Jag skall mycket gärna svara. Vi talar faktiskt båda om samma sak vilket är Förenta nationernas särskilda möte i generalförsamlingen om barns rättigheter i september 2001 nästa år. Eftersom vi talar om det är min inställning att vi bör göra en undersökning för att bedöma hur Förenta nationernas konvention om barns rättigheter har tillämpats i våra medlemsstater. Denna undersökning bör vara avslutad i tid för att kunna användas som grund för unionens deltagande i Förenta nationernas särskilda möte i generalförsamlingen nästa år.

Jag är säker på att vi kan räkna med stöd från det kommande svenska ordförandelandet under det första halvåret nästa år. Det har alltid framfört tydligt att det kommer att göra barns rättigheter en ytterst prioriterad fråga. Så jag tror att jag har förklarat vilken åtgärd vi avser att vidta och när vi avser att vidta den.

  Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Är kommissionären överens med mig om att det verkar ske en ny och ökande kränkning av barn vilket faller inom Europeiska unionens befogenhet? Barn används av mödrar från Öst- och Centraleuropa för att tigga på gatorna i våra städer. De kommer för det mesta in i unionen som flyktingar. Antingen bör de tas hand om eller också är tiggeriet obefogat därför att de borde erhålla socialbidrag från staten. Detta är något som kanske skulle läggas till på listan över barnmisshandel vilket vi som en gemenskap bör granska mycket noga.

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Jag delar den ärade ledamotens oro i den meningen att tiggeri är en aktivitet där barnen tvingas, ibland av sin egen familj, att handla mot sin värdighet. Som ni vet ligger ansvaret att skydda barns värdighet framför allt hos medlemsstaterna. Trots det inleder vi nu en debatt om ett speciellt lagstiftningsinitiativ för att definiera listan över brott mot barn. Jag kommer att överväga och vara öppen för era förslag.

  Talmannen. – Fråga nr 47 från Lennart Sacrédeus (H-0606/00):

Angående: Passfrihet inom Schengenområdet

Hur anser Ni att passfriheten inom ramen för Schengenavtalet fungerat under de europeiska mästerskapen i fotboll i ljuset av de massarresteringar som ägt rum i Bryssel och Charleroi?

  Vitorino, kommissionen. – (FR) Först och främst tror jag att man måste konstatera att ett stort antal av de personer som var inblandade i incidenterna i Bryssel och Charleroi kommer från en av unionens medlemsstater – Förenade kungariket – som inte är en del av Schengen-området. Det rör sig således om personer som när de reste ut för att se fotbollsmatcher i samband med EM 2000 fick genomgå personkontroller vid Schengen-områdets yttre gränser.

Det finns också anledning att erinra om att den belgiska och den nederländska regeringen hänvisade till en säkerhetsklausul i artikel 2.2 i Schengenkonventionen inför EM 2000. Denna klausul anger att när den allmänna ordningen eller nationens säkerhet är hotad – och enligt min mening uppfylls utan tvekan det kriteriet av de farhågor som huliganismen väcker – kan en medlemsstat besluta att det under en begränsad period skall utföras nationella gränskontroller som är anpassade till situationen, även vid Schengen-områdets inre gränser.

Den belgiska och den nederländska regeringen följde det föregående samrådsförfarande som föreskrivs av Schengen-avtalet. De åsyftade kontrollerna återinfördes tillfälligt vid de inre gränserna, men genomfördes inte systematiskt. Det rörde sig om riktade kontroller, framför allt med stöd av information från medlemsstaterna inom ramen för det polisiära samarbetet, dvs. upplysningar om supportrar som kunde utgöra ett hot mot den allmänna ordningen.

Att genomföra kontroller vid de yttre gränserna, och tillfälligt vid Schengen-områdets inre gränser, är inte samma sak som att stänga en gräns eller systematiskt avvisa personer som vill komma in i landet för att se en fotbollsmatch. I enlighet med Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen har unionsmedborgarna en grundläggande rätt att röra sig fritt på medlemsstaternas territorium, men restriktioner får införas av skäl som har att göra med den allmänna ordningen. Sådana restriktioner berör endast enskilda personer, dvs. när en person utgör ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som berör ett för samhället grundläggande intresse.

Jag kan således bekräfta att gemenskapen inte tillåter kollektiva restriktioner. Det räcker inte med att vara av en viss medlemsstats nationalitet och vilja se en fotbollsmatch för att kunna avvisas vid gränsen. Därför pågår redan nu en utvärdering av samarbetet mellan de berörda medlemsstaternas myndigheter. Detta gemensamma uppdrag syftar till att vi skall kunna ta lärdom av EM 2000 för att se hur vi i framtiden kan förbättra det rättsliga och polisiära samarbetet i fråga om bekämpningen av huliganismen.

  Sacrédeus (PPE-DE). – Jag vill tacka kommissionär Vitorino för svaret. Jag höll så gott jag kunde på Portugal på plats i Bryssel på Kung Baudouin-stadion, men till sist vann Frankrike i en match där man faktiskt får säga att Frankrike hade det bättre laget. Jag höll dock på Portugal så långt jag någonsin kunde.

Jag tackar, som sagt, för svaret, men jag vill ändå ställa en följdfråga. Många människor tycker att det är motbjudande att det här i Europa förekommer kravaller, huliganism, ett agressivt språkbruk och ett våld som man till exempel i USA inte känner till i samband med idrottsevenemang. Jag vet att Storbritannien inte är med i Schengenavtalet, men den dagen kanske kommer. Tycker ni att de åtgärder vi vidtar nu är tillräckliga, och vilka lärdomar kan man dra inför framtiden? Nästa gång kanske Portugal dessutom går till final.

  Vitorino, kommissionen. – (FR) Jag tror inte att det finns ett direkt, eller för den delen ett indirekt samband mellan Portugals förlust och huliganismen. Så ser spelet ut, och ibland har man otur. I vilket fall som helst stämmer det att Portugal kommer att anordna Euro 2004, och därför har kommissionen gett sitt stöd till (inom ramen för Euro 2000) flera konkreta initiativ till polissamarbete för försök med nya samarbetsmetoder och för att dra slutsatser av dem.

Vi håller nu på att utvärdera den här typen av åtgärder. Så snart utvärderingsrapporten kommer att finnas tillgänglig kommer vi att inleda ett reflektionsarbete. Sedan skall lagstiftningsåtgärder vidtas på europeisk nivå. För så ser målet ut: att vidta lagstiftningsåtgärder på europeisk nivå som kan stödja polissamarbetet i bekämpningen av huliganismen. För stunden inväntar jag utvärderingen. Den kommer utan tvekan att offentliggöras så snart den är färdigställd, och då kan debatten om vilka åtgärder som bör vidtas börja.

  Sjöstedt (GUE/NGL). – Jag har en följdfråga som också gäller Schengenavtalet och passfriheten. Som kommissionären säkert känner till kommer de nordiska länderna att anslutas till Schengenavtalet i mars nästa år.

Det har framkommit att de svenska medborgare som skall resa inom Schengenområdet även i fortsättningen måste bära med sig sitt svenska pass. De svenska ID-handlingarna anger nämligen inte medborgarskap, vilket krävs enligt Schengenavtalet. Det som utlovades som en union med passfrihet blir ett fortsatt passtvång för de svenska medborgarna.

Jag undrar om kommissionären kan bekräfta att Schengenavtalets regelverk i fortsättningen kräver att svenskarna, efter inträdet i avtalet, har med sina pass när de reser till Schengenområdet. Vad har ni för åsikt om detta?

  Vitorino, kommissionen. – (PT) Jag skulle vilja säga, herr ledamot, att denna fråga handlar om en annan sak, att skapa gemensamma modeller för resedokument: såväl för pass som för identitetskort. Dessa gemensamma modeller tas upp i fördraget och kommissionen befinner sig i ett framskridet stadium i utarbetandet av ett förslag för att anta gemensamma modeller för dessa instrument. Jag kan inte ange en fastställd tidsplan, det vill säga, jag kan inte garantera att dessa dokument kommer att ha antagits innan utsatt datum för integrationen av nordiska passunionen i Schengenavtalet för fri rörlighet. Vad jag kan säga är att vi arbetar aktivt på att formulera enhetliga standardmodeller som löser problem som det ledamoten tar upp.

  Talmannen. – Fråga nr 48 kommer att besvaras skriftligt⁽¹⁾.

Fråga nr 49 från Bernd Posselt (H-0692/00):

Angående: Europeisk polisakademi

Hur långt har man för närvarande kommit i planeringen av en europeisk polisakademi, vilket innebär att existerande institutioner skapar ett virtuellt nätverk och att en konkret akademi inrättas på en konkret ort?

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Vid Europeiska rådet i Tammerfors i oktober 1999 begärdes att en europeisk polisakademi skulle inrättas för att utbilda högre polistjänstemän vilken skulle starta som ett nätverk av befintliga nationella institutioner. Betydande framsteg har skett hittills. Det portugisiska ordförandeskapet lade fram ett förslag till rådets förordning i slutet av juni 2000. Det franska ordförandeskapet avser att lägga till ett rådets beslut som skall antas i slutet av detta år. Detta skulle göra det möjligt att klara tidsfristen och ha den europeiska polisakademin inrättad senast år 2001, såsom angavs på kommissionens resultattavla för rättsliga och inrikes frågor.

Flera medlemsstater är positiva till att inrätta en europeisk polisakademi som ett permanent nätverk av nationella institutioner. Andra medlemsstater ser det aktuella förslaget till ett nätverk från ordförandeskapet som en etapp på vägen mot en institution på en konkret ort. Kommissionen har från början krävt att den europeiska polisakademin skall bli en fast institution efter det att den fungerat som ett nätverk under initialskedet i linje med slutsatsen från Tammerfors. Detta har lett till det förslag till förordning som nu innehåller följande strategi.

Från och med januari 2001 inrättas den europeiska polisakademin som ett nätverk av nationella utbildningshögskolor, en virtuell akademi. Den skall fungera i denna form under tre år. Efter den perioden skall ett beslut fattas om i vilken form den europeiska polisakademin skall fortsätta. Kommissionen har dock fortfarande uppfattningen att förslaget bör innehålla ett klart krav på att den europeiska polisakademin skall bli en fast institution efter att ha fungerat som ett nätverk under några år.

  Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, jag tackar kommissionsledamoten för hans exakta svar och för hans stora insats i detta ärende. Jag har ju nu utnämnts till föredragande för frågan, och vi kommer säkert att arbeta nära tillsammans för att driva frågan framåt.

Men min fråga är: Planerar kommissionen fortfarande att göra en studie över genomförbarheten för en faktisk akademi? Ty ni känner till att Europaparlamentet har krävt en faktisk och ingen virtuell akademi. Planerar ni att göra en studie över möjligheterna att genomföra det? Ni har säkert vårt fulla stöd för det.

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Det finns en första genomförbarhetsstudie av rådets generalsekretariat som låg till grund för detta aktuella resolutionsförslag från rådet. Men vi avser att främja vårt eget initiativ på området för att säkerställa att vi kommer att ha all nödvändig information för att kunna gå vidare så snart som möjligt. Det brådskar med detta andra steg för att kunna göra den europeiska polisakademin till en fast institution. Kommissionen kommer inte att ge upp den tanken.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Vitorino, för era svar denna eftermiddag.

Fråga nr 50 kommer att besvaras skriftligt⁽²⁾.

Frågor till Diamantopoulou

  Talmannen. –

Fråga nr 51 från Michl Ebner (H-0647/00):

Angående: Social trygghet i en förstärkt europeisk ekonomi

Under det sekel som just börjat kommer det tvivelsutan att vara en av Europeiska unionens huvuduppgifter att ge den sociala dimensionen den ställning den förtjänar i jämförelse med de ekonomiska och politiska dimensionerna. Gemensamma socialpolitiska mål måste definieras och förverkligas för att man på så sätt skall kunna se till att medborgarna i Europa blir delaktiga i att stödja processen för den fortgående integrationen och den kommande utvidgningen. Av denna anledning ombes kommissionen att meddela om man har för avsikt att inleda en ökad harmonisering av systemen för social trygghet, som fortfarande skiljer sig mycket från varandra, och en harmonisering av yrkeskvalifikationerna på alla områden.

Kan man med fog anta att Europeiska unionens hittills minst omfattande behörighetsområde, dvs. sociala frågor och sysselsättning, i framtiden kommer att utökas?

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Herr talman! De två grundläggande frågorna är om harmoniseringen av socialpolitiken kommer att öka och om kommissionens behörighet i socialpolitiska frågor kommer att utvidgas.

Jag skall börja med rådets beslut i Lissabon, i vilket man betonar behovet av att kombinera konkurrenspolitiken och politiken för social sammanhållning, behovet av att modernisera den sociala modellen, behovet av att investera i människan samt bekämpningen av den sociala utslagningen. I enlighet med fördragen har kommissionen, självfallet, ingen möjlighet att föreslå strategier i frågor som rör socialpolitiken. Men det måste framhållas att det efter Lissabon finns en samsyn i rådet, ett enhälligt beslut om att samarbeta på det socialpolitiska området och att utvidga metoden med öppet samarbete även till frågor som den sociala utslagningen, eller till frågorna om socialt trygghet.

Jag måste framhålla att man i den dagordning som lades fram i juli och som utarbetades i särskilt samarbete med parlamentet och föredraganden från utskottet för sysselsättning och socialfrågor, Van Lancker, noggrant beskriver de åtgärder och verksamheter som rör socialpolitiken inom fördragets ramar, men det sägs också uttryckligen att en harmonisering av socialpolitiken inte kommer att eftersträvas. En sådan anses för övrigt vara omöjlig. Våra förslag kan dock genomföras med verktyg som den sociala dialogen, strukturfonderna, särskilt Europeiska socialfonden, som har en stor budget, mainstreaming, politisk analys, forskning och, slutligen, lagstiftning.

I juli 1999 presenterade kommissionen ett nytt meddelande med titeln "En samordnad strategi för att modernisera social trygghet". I detta finns två huvudlinjer. Den ena är bekämpning av social utslagning och den andra det framtida samarbetet i frågor som rör social trygghet och pensionssystem. När det gäller båda dessa mål, hör antagandet och genomförandet av sociala visare som är nödvändiga för att vi skall kunna utvärdera vår politik, fastställandet av mål som rör fattigdom och kultur – någonting som kommer att diskuteras under det franska ordförandeskapet – och en överenskommelse om axlar som rör pensionernas livsduglighet till kommissionens prioriteringar.

  Ebner (PPE-DE). – (DE) Fru kommissionär! Tack så mycket för dessa klarlägganden. Låt mig formulera mitt särskilda önskemål som en tilläggsfråga: I vilken mån försöker kommissionen att i framtiden på särskilt sätt arbeta i den riktningen att socialförsäkringssystem, yrkesexamina och socialt ansvar skall underkastas en harmonisering? Uppräkningen av sakernas nuvarande ställning var mycket intressant, och även utvecklingen, som ju är mer positiv än den varit tidigare.

Men jag tror att vi måste övertyga Europeiska unionens befolkning om att etableringsfrihet inte är ett tomt ord, som slutligen gäller till 100 procent för turister, utan att etableringsfrihet är en realitet för människorna som arbetar och har arbetat – först beträffande försäkringssystemet och sedan pensionssystemet – och inte bara ett tomt ord. Jag tror att vi i det hänseendet med förenade krafter måste försöka övertyga rådet att här utforma en öppnare, mer progressiv och framtidsorienterad politik.

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Herr talman! Jag kan hålla med om ledamotens synsätt rent allmänt, men jag vill påminna om begränsningarna för dessa strategier på europeisk nivå, eftersom det rör sig om nationella strategier; för det andra, att det enligt våra undersökningar finns så stora skillnader i pensionssystemens och socialförsäkringssystemens struktur och uppbyggnad att vi inte kan tala om en harmonisering av dem; för det tredje, när det gäller de rättigheter som arbetstagare har under perioder då de rör sig ifrån land till land, finns det redan två förordningar. Rådet (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor) diskuterade i juli ingående frågan om ändringen av förordningen om de arbetstagare som lever i ett land och arbetar i ett annat, men jag bör understryka att svårigheterna för en sådan harmonisering som ni föreslår nästan är oöverstigliga, på grund av de stora skillnaderna i systemen.

  Kauppi (PPE-DE). – (FI) Herr talman, fru kommissionär! Harmoniseringen av systemen för social trygghet skulle förutsätta en harmonisering av socialtjänstens finansiering eller i praktiken en harmonisering av beskattningen, inte enbart när det gäller de tekniska ramarna utan också i fråga om skattesatser. Vi vet alla att man fortfarande inte kunnat uppnå politisk enighet i den här frågan och säkert inte heller kommer att uppnå det särskilt snabbt. Därför tror jag att en sådan här de små stegens politik är helt på sin plats även i den här frågan, och jag skulle fråga, hur det står till med en del av denna de små stegens politik, dvs. direktivet om en gemensam marknad för tilläggspensioner. Det var meningen att kommissionen skulle överlämna direktivet till behandling i Europaparlamentet redan i juli, och nu har vi hört att det uppenbarligen kommer att skjutas upp till september. Det kan också hända att det över huvud taget inte kommer att behandlas under det franska ordförandeskapet. Skulle ni kunna lämna någon aktuell information om detta direktiv om en gemensam marknad för tilläggspensioner?

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Herr talman! Jag skulle vilja säga att detta direktiv, som utarbetas i samarbete med andra direktorat och alla kommissionärer, som kommissionärerna för den inre marknaden och konkurrens, är under utveckling, och jag skulle vid ett senare sammanträde kunna ge er en mer fullständig text. Vi befinner oss i en diskussionsfas.

  Talmannen. – Fråga nr 52 från Glenys Kinnock (H-0649/00):

Angående: Europeiska enskilda organisationer verksamma på samhällsområdet

Man uppmärksammar i allt högre grad de europeiska enskilda organisationer som är verksamma på samhällsområdet och den roll dessa spelar som en viktig länk mellan Europas medborgare, kommissionen, parlamentet och rådet när det gäller områden som socialpolitik, handel, utveckling och miljö. Vilka planer har kommissionen när det gäller att föreslå en rättslig grund för den civila dialogen mellan EU:s institutioner och det organiserade civila samhället?

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Det är tydligt att en av de grundläggande frågorna under utarbetandet av vitboken om Europas nya styrelseform, med titeln "Demokratins utbredning i Europa", är det organiserade civila samhällets roll i demokratins nya funktionsformer i Europa och i alla medlemsländerna.

Nivån på och formerna för kommissionens samarbete med de enskilda organisationerna sysselsätter särskilt alla portföljer, vars program genomförs genom de enskilda organisationerna, och de har, skulle jag vilja säga, en särskild tyngd på samhällsområdet.

Som ni känner till, förs i dag en dialog på grundval av det arbetsdokument som har lagts fram av kommissionen med titeln "Kommissionen och de enskilda organisationerna för ett stärkt samarbete". Målet med denna dialog är att vi skall komma fram till nya förslag som rör viktiga frågor av politisk, men även av procedurmässig, karaktär; frågor av politisk karaktär, som organisationernas representativitet, och frågor av procedurmässig karaktär, som deras finansiering och funktion. Inom ramen för denna dialog, träffade jag den 30 mars 2000 medlemmarna i de europeiska enskilda organisationernas plattform, och vi förde en dialog med två kategorier av frågor. Den första bestod av de förslag som har lagts fram – och som var mycket värdefulla för dagordningen för socialpolitiken – och den andra var frågor som gällde de enskilda organisationernas representativitet och organisation på samhällsområdet på europeisk nivå, de ekonomiska problem som de stöter på och de särskilda procedurmässiga svårigheter som har samband med deras finansiering, kvaliteten på och föreskrifterna för de tjänster som de enskilda organisationerna tillhandahåller. Jag måste självfallet säga att deras bidrag är ytterst viktigt i denna dialog.

Nyligen, i juni, ägde ett möte rum mellan generalsekretariatets enhetsövergripande arbetsgrupp och plattformarna för de europeiska enskilda organisationerna på samhälls- och utvecklingsområdet, och vi tror att denna dialog kommer att avslutas inom kort, så att kommissionen , efter att ha utvärderat samarbetet fram till i dag, utvärderat den institutionella ram inom vilken de enskilda organisationerna verkar, kan lägga fram ett nytt övergripande förslag och därigenom stärka både deras institutionella roll och deras möjligheter att verka.

  Kinnock (PSE). – (EN) Tack herr kommissionär! Jag håller förvisso med om innehållet, i synnerhet i den första delen av ert svar. Jag är positiv till det faktum att icke-statliga organisationer finansieras via åtgärdsprogrammen mot utslagning och diskriminering. Men jag har en speciell fråga: Varför är bara åtta eller nio icke-statliga organisationer enligt min information finansierade genom dessa två program?

Vidare anser icke-statliga organisationer att de orättvist vägras möjlighet till ekonomiskt stöd till kärnverksamheten. Enligt min information tvingas de till projektfinansiering och 18 icke-statliga organisationer verksamma på miljöområdet mottar ekonomiskt stöd till sina driftskostnader från kommissionen. Det förefaller mig att två år efter budgetfrysningen 1998 det kanske är tid nu för kommissionen att reagera på vad som är mycket klara behov av stöd till kärnverksamheten hos de icke-statliga europeiska organisationer som är verksamma på samhällsområdet för att täcka deras driftskostnader.

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EN) Som ni vet finns det beträffande speciellt sociala frågor och icke-statliga organisationer några regler som gäller storlek, representativitet och resultaten från dessa organisationer. Vi känner till att på detta sociala område finns det ett mycket stort antal icke-statliga organisationer och det är mycket svårt för kommissionens generaldirektorat att veta med vilka av dem de kan samarbeta. Ibland förekommer förvirring på nationell nivå. Så vi har beslutat att upprätta kriterier och att komma överens med de icke-statliga organisationerna om på vilka kriterier vi kan välja de organisationer som vi kan arbeta med. Detta är orsaken till att vi måste lösa problemet med representativitet och frågan om det nätverk som skall upprättas på europeisk nivå.

  Talmannen. – Fråga nr 53 från Mihail Papayannakis (H-0675/00):

Angående: Sysselsättningen i Grekland

I svaret på min fråga (H-0778/99)⁽³⁾ om den grekiska handlingsplanen för sysselsättning svarade kommissionen att den grekiska regeringen erkänner problemet med att det inte är möjligt att registrera in- och utflödet av arbetskraft på arbetsmarknaden. Av denna anledning har den åtagit sig att för det första omstrukturera landets offentliga inrättningar för sysselsättning, för det andra skapa effektiva sysselsättningsfrämjande centra och för det tredje införa ett system för elektroniska kort och lämpliga elektroniska system för att alla dessa strategier skall kunna övervakas.

Hur ser utvecklingen av antalet arbetslösa ut i Grekland i dag, i vilken fas befinner sig landet när det gäller att leva upp till sin regerings ovannämnda åtaganden och kan kommissionen idag ge oss kvantitativa resultat (det vill säga hur många arbetslösa har hittat arbete) på grundval av de genomförda programmen för sysselsättningen?

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Enligt Eurostats uppgifter, uppgick arbetslösheten i Grekland 1998 till 10,7 procent, medan genomsnittet i Europa för samma period var 9,9 procent. För närvarande, för 1999, har Eurostat inga uppgifter för Grekland, och uppskattningarna för 1999 är 10,4 procent. Det är följaktligen tydligt att det råder brist på lämpliga statistiska uppgifter som kan visa arbetslöshetens utveckling, vilket gör det svårt att utvärdera de strategier och åtgärder som genomförs. Inom ramarna för den nya handlingsplanen för sysselsättning och de nya åtgärder som den grekiska regeringen har tillkännagett på grundval av denna handlingsplan för sysselsättning, vilka ligger i rätt riktning.

Det finns viktiga åtaganden som avser, för det första, organisering och anpassning av Greklands statistiska inrättningar och funktioner till de europeiska ländernas och Eurostats motsvarigheter, för det är tydligt att det är svårt att utarbeta specialriktade strategier utan en statistisk grund. För det andra finns ett åtagande om att snabba på omstruktureringen av de offentliga inrättningarna och inrättningarna för sysselsättning och de statistiska inrättningarna, och denna omstrukturering bör vara avslutad före slutet av 2001.

Kommissionen har inga uppgifter om antalet arbetslösa som har fått arbete tack vara de olika sysselsättningsprogrammen i Grekland, och det finns av den anledningen ett åtagande om att, i samarbete med kommissionen, kontinuerligt utvärdera utbildningsprogrammen, så att en tydlig övervakning sker av de personer som går igenom utbildningsförfaranden.

Jag skulle säga att framställandet av denna fråga sammanfaller med offentliggörandet av rekommendationerna för alla länder, och de mest grundläggande rekommendationerna för Grekland är att se över statistiken, visarna, undersökningarna och inrättningarna för sysselsättning, att analytiskt undersöka skattemässiga hinder och andra hinder till följd av gemenskapens stöd för inträde på arbetsmarknaden, att främja ett livslångt lärande och få med arbetsmarknadsparterna i den processen, att stödja företagsamhet och förenkla förfarandena för att skapa nya företag samt att uppmuntra arbetsmarknadsparterna till samarbete i syfte att modernisera förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, med bibehållen flexibilitet och säkerhet.

  Papayannakis (GUE/NGL). – (EL) Fru kommissionär! Tack så mycket. Jag har ungefär samma statistiska uppgifter som ni har och dessutom de senaste uppgifterna från Eurostat, av den 5 september 2000.

Det som jag verkligen skulle vilja betona är följande: Jag har under många års tid, fru kommissionär, sedan långt innan ni utnämndes till er tjänst, försökt få reda på, om så bara en preliminär uppskattning, hur många personer som har fått jobb till följd av sysselsättningsåtgärderna, men jag har ännu inte lyckats få reda på någonting. Vilka är utsikterna att vi skall få reda på detta, om så bara siffran för en enda åtgärd, om inte den totala siffran?

För det andra, ni har sagt att vi kommer att se resultat mot slutet av 2001. Jag anser emellertid att det för närvarande är det icke godtagbart att föra något slags diskussion på grundval av dessa fakta, som för alla länder – månadsvis, totalt, per kategori – innehåller fullständiga siffror, medan Greklands kolumn ensam gapar tom. Jag frågar mig vad vi skulle kunna diskutera. Ni får ursäkta att jag säger er detta, men mitt tålamod har tagit slut.

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Grekland befinner sig i en övergångsperiod som, skulle jag vilja säga, motsvarar den första perioden för de strategier som gällde landets anslutning till den ekonomiska och monetära unionen.

Det är uppenbart att det på vissa områden, vilka har tagits upp, föreligger en eftersläpning jämfört med de andra länderna. Jag håller med er om att särskilt frågan om de statistiska uppgifterna är ytterst viktig, inte bara för utvärderingen utan även för strategiernas genomförande. Åtagandet inom ramen för handlingsplanen för sysselsättning är tydligt, problemet hänvisas till i rekommendationerna, det är en prioritet i direktiven och i riktlinjerna för sysselsättningen för år 2000, det hör till de frågor som omfattas av den grekiska regeringens åtaganden. Jag hoppas att situationen har förbättrats till nästa år.

  Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Fru kommissionär! Jag tycker att ni personligen är sympatisk, men jag måste säga att jag inte tycker att den grekiska regeringen är det minsta sympatisk, särskilt inte när det gäller sysselsättningsfrågor, och det beror på resultaten. Och jag tror att det också beror på de saker som ni har sagt oss hittills. Hur kan man bedriva en sysselsättningspolitik utan att veta hur stor sysselsättningen är, utan att veta hur många personer som har fått arbete tack vara utbildningsprogrammen?

Jag vill koncentrera mig på en sak och ställa er en konkret fråga, för att inte dra ut på tiden. När det gäller utbildningen, vad anser ni och vad föreslår ni att den grekiska regeringen bör ändra under perioden 2000-2006 jämfört med den föregående perioden, under vilken vi alla har intrycket att saker och ting inte gick särskilt bra, även om uppgifterna inte är exakta. Men även de uppgifter som finns visar att sakernas tillstånd försämras oavbrutet. Vad bör alltså ändras under perioden 2000-2006?

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Innan jag börjar vill jag betona jag att varje land, av historiska och politiska skäl, har olika utgångspunkt och att det under den kommande femårsperioden, inom ramarna för den tredje gemenskapsstödramen, finns stora möjligheter för alla länder att utnyttja strategierna och resurserna.

Vad beträffar utbildningsområdet, som ni talade om, verkar i Grekland, vilket ni känner till, EKEPIS, det nationella centrumet för utfärdande av yrkesutbildningsbevis, som även det inrättades i samarbete med kommissionen, ett centrum för intygsutfärdande, med mycket tillfredsställande resultat och positiva utvärderingar, som under den kommande perioden kommer att slutföra förfarandena för intygsutfärdande. Det vill säga, det kommer att utfärda intyg för handledare, program, vilket inte har gjorts tidigare.

För det andra bör utbildningens inriktning kopplas samman med de val som landet gör på tjänsteområdet och i informationssamhället, det vill säga, utbildningens tematik bör kopplas samman med landets val.

För det tredje bör inrättandet av sysselsättningsfrämjande centrum slutföras enligt planeringen på det nationella planet. Till dags data har 24 inrättats. De bör bli åtminstone 100. Dessa centrum bör distanseras från det klassiska tillhandahållandet av tjänster till arbetslösa och övergå till de modeller som i dag finns även i Europeiska unionen och som är modellerna med individuellt tillhandahållande av tjänster till arbetslösa. Och naturligtvis bör förslaget om det elektroniska sysselsättningskortet genomföras, så att det finns en möjlighet till övervakning. Dessa åtaganden ingår i handlingsplanen för sysselsättning för år 2000. Det finns finansiering för att sätta i gång dessa program, och min uppskattning är att man under perioden 2000-2006 på utbildningsområdet bör rikta in den på de konkreta punkter som jag har tagit upp.

  Talmannen. – Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 54.

Frågorna nr 55, 56 och 57 kommer att besvaras skriftligt⁽⁴⁾.

Frågor till Fischler

  Talmannen. – Fråga nr 58 från Guido Sacconi (H-0602/00):

Angående: Förseningar i samband med "särartsskydd för livsmedel"

Efter en lång tid av arbete, forskning och diskussioner i Italien slutfördes 1994 ett dokument om obehandlad honung enligt förordning 2082/1992/EG⁽⁵⁾. Detta dokument, som åtföljdes av en begäran om "särartsskydd för livsmedel", bereddes av föreningen för obehandlad honung och vidarebefordrades den 8 september 1995 till kommissionen via det italienska miljöministeriet. Kommissionen dröjde fram till augusti 1999 med att ge sitt godkännande, vilket endast uppnåddes efter en serie ingripanden från den italienska regeringens och särskilt från minister De Castros sida. Sedan dess har föreningen inte fått vidare information. Det har nu har gått elva månader sedan kommissionens godkännande och förordningen fastställer vissa tidsfrister för att införa skyddet. Kan kommissionen ange varför skyddet inte införts och vad den avser att göra för att lösa de befintliga problemen?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Förslaget om registrering av miele vergine integrale som det här handlar om, stämmer tyvärr inte överens med kraven i gemenskapens gällande bestämmelser. I synnerhet står användningen av denna beteckning i konflikt med hittillsvarande direktiv 409 av år 1974. Därför kunde hittills det italienska förslaget om skydd genom intyg om särskilda livsmedelskännetecken enligt förordning 2082 inte beviljas. Men som ni vet, finns det ett förslag om att ändra detta direktiv.

Så snart rådet och parlamentet nu ändrat direktivet och en sådan beteckning kommer att tillåtas, kan också granskningen av förslaget för den nämnda honungen äntligen avslutas framgångsrikt.

  Sacconi (PSE). – (IT) Jag är mycket tacksam för er punktlighet, herr kommissionär, men jag måste tyvärr säga att jag inte kan vara nöjd med detta.

För elva månader sedan verkar kommissionen dock ha uttryckt en positiv åsikt, vilket framgår av min fråga. Jag är medveten om att under tiden har den gemensamma ståndpunkten om direktivet ändrats och parlamentet väntar på att få diskutera den. Men jag tycker ändå att hänvisningen till förordning 2082/92 skulle kunna bortse från detta direktiv, att direktivet och förordningen skulle kunna anses vara separata kanaler.

Jag begär alltså en precisering i frågan, för annars kommer jag inte att ha med mig några goda nyheter till de italienska bönderna.

  Fischler, kommissionen. – (DE) Herr talman, herr parlamentsledamot! Det är mycket enkelt att förklara. Vi kan inte införa något ursprungsskydd för en produkt, om en sådan skyddsbeteckning står i motsatsställning till gemenskapens bestämmelser. Därför är det en förutsättning att just dessa ändrade gemenskapsbestämmelser först träder i kraft, för sedan finns det inte längre någon motsägelse. Då har vi inte heller något problem längre med att också ge det skydd som önskas av den italienska regeringen eller av den berörda regionen.

  Talmannen. –

Fråga nr 59 från Patricia McKenna (H-0609/00):

Angående: EU-finansiering till Coillte

Enligt EG-domstolens beslut från augusti 1999 har bolaget Coillte illegalt under åren 1993-1999 erhållit stöd från EU för bortfall av inkomster på skogsbruksområdet, detta under förordning 2080/92⁽⁶⁾. Stödbeloppet uppgår till 6,5 miljoner pund. Enligt EG-domstolens beslut hade inte Coillte, eftersom det rör sig om ett bolag för utveckling av skogsbruk som till häften ägs av den irländska staten, rätt att erhålla sådana stödsummor.

Anser kommissionen alltså, mot bakgrund av detta beslut, att Coillte-bolaget inte heller är berättigat till nästa stödbetalning på 30,5 miljoner pund som skulle utgöra en del av den kommande skogsfinansieringsrundan inom ramen för förordning 2080/92?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ledamotens fråga utmynnar i huruvida företaget Coillte är berättigat att från medel ur Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket erhålla samfinansierat stöd för att utjämna inkomstförluster vid åtgärder för att nyplantera skog enligt förordning 2080 av år 1992.

Jag vill klargöra att det inte finns någon dom från EG-domstolen i denna speciella fråga. Men det stämmer att kommissionen inordnar företaget Coillte bland de statliga företagen, eftersom det ägs av irländska staten. Därigenom finns det inget anspråk på stöd för att utjämna inkomstförluster. Dessa stöd är enligt artikel 2.2b i förordningen om skogsplantering förbehållna jordbrukare och andra fysiska eller juridiska personer inom privaträtten. Därför har kommissionen för avsikt att avslå samfinansieringen för det betalade stöden retroaktivt från den 1 augusti 1996.

För åren 1997 och 1998 handlar det om ett totalt belopp om cirka 4,8 miljoner euro. Denna ekonomiska korrigering har bestridits av de irländska myndigheterna i ett s.k. förlikningsförfarande. Förlikningsinstansen arbetar fortfarande och har ännu inte avslutat behandlingen av denna fråga. Kommissionen företräder i detta förfarande ståndpunkten att de irländska myndigheterna hittills inte har lagt fram något bevis för att Coillte bör inordnas bland de privata företagen.

Kommissionen kan inte heller bekräfta vare sig det av ledamoten nämnda beloppet om 6,5 miljoner pund eller beloppet 30,5 miljoner, som uppenbarligen hänför sig till kommande betalningar. Kommissionen kommer dock även vid alla kommande yrkanden att inta samma ståndpunkt som den hittills gjort.

  McKenna (Verts/ALE). – (EN) Det gläder mig att höra kommissionens svar därför att den finansiering som Coillte har arrangerades av staten. Det är ett halvstatligt företag och ansvarar för utveckling av skogsbruket. Nu använde företaget i själva verket de pengar som det fick från dessa räntebetalningar till köp av mark. Vad som är intressant liksom att ordföranden, Ray MacSharry, tidigare var europeisk kommissionär för jordbruk, är att han vägrar fortfarande att erkänna det faktum att Coillte är ett offentligt företag och inte berättigat till sådana betalningar. Vid ett möte med Coillte nyligen fick jag beskedet att regeringen kommer att bestrida detta beslut. Jag anser att det verkligen är att ödsla bort skattebetalarnas pengar att bestrida det då jag tror att det är helt klart för alla med en gnutta sunt förnuft att det inte är berättigat till dessa pengar. Vad som verkligen upprör är att de faktiskt har hindrat de människor som skulle ha erhållit pengarna från avfolkning av landsbygden för att se till att de personer som förlorade inkomst faktiskt fick pengarna och jag skulle vilja att kommissionen ser till att Coillte inte får några mer pengar då de hade inte rätt till dem för det första och att de betalar tillbaka dem. De uppger nu att staten måste betala tillbaka pengarna, vilket inte är godtagbart heller.

  Fischler, kommissionen. – (DE) Herr talman! Jag kan egentligen inte tillfoga något här. Det är exakt kommissionens ståndpunkt som ledamoten här lägger fram. Det kan inte vara fråga om att en stat i egenskap av stat och, som i detta fall, 100-procentig ägare av ett företag, inte är någon inkomsttagare och därför inte heller kan uppvisa någon förlorad inkomst. Därför är det klart att dessa medel måste betalas tillbaka och att detta företag inte heller kan få några nya medel.

Dessutom kan jag säga er, beträffande förlikningsförfarandet, att detta förfarande inte är lika med ett skiljedomsförfarande, utan bara utgör åsikten hos en institution, som skapats av gemenskapen. Men slutsatserna är dock inte bindande för kommissionen, vilket vi ju också redan flera gånger har diskuterat här i parlamentet. Å andra sidan står det naturligtvis varje parti fritt att sedan gå till EG-domstolen, men det hör inte till våra befogenheter att besluta om det.

  Talmannen. – Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 60.

Fråga nr 61 från María Izquierdo Rojo (H-0618/00):

Angående: Kostnad för utvidgningen och jordbruket i Medelhavsområdet

Planerna och de senaste lagförslagen avseende jordbruket i Medelhavsområdet, som påverkar sådana odlingar som bomull, ris, frukt och grönsaker, tomater, nötter och olivolja, får allvarliga negativa följder för sysselsättningen och den sociala utvecklingen i dessa fattiga EU-områden. Hur avser kommissionen, mot bakgrund av detta och mot bakgrund av budgetplanerna inför EU:s utvidgning, att undvika att det blir Medelhavsjordbruket som i slutändan får betala kostnaden för nästa utvidgning?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman! Jag vill säga att jag anser att frågan är viktig därför att det ger möjlighet till ett klarläggande. Ty det görs här en koppling mellan det sätt som de sydliga staterna och de sydliga produkterna behandlas på, och utvidgningen. Fru ledamot, jag kan verkligen försäkra er att de planerade reformerna i de sektorer, som ni har nämnt i er fråga, verkligen inte har någonting att göra med utvidgningen. Den tidsplan som här har gjorts upp är nämligen ett resultat av de förpliktelser som kommissionen har tagit på sig, efter att rådet utfärdat motsvarande förordningar. De är också ett resultat av nödvändigheten för oss att garantera effektiviteten i den gemensamma jordbrukspolitikens instrument och samtidigt ta hänsyn till den fulla omfattningen av marknadens utveckling.

Kommissionens reformförslag tjänar när allt kommer omkring till att genomföra den europeiska jordbruksmodellen i dessa sektorer. Det handlar om att säkerställa hållbarheten i alla dess tre dimensioner. Vi vill få de ekonomiska, sociala och miljöpolitiska målen på dessa områden att stämma överens. Sysselsättningen och de sociala framstegen, särskilt på landsbygden i Medelhavsområdet, spelar där naturligtvis en mycket viktig roll.

Eftersom den gemensamma jordbrukspolitiken enligt Agenda 2000, som ni vet, är uppbyggd på två pelare, och genomförandet av de nya utvecklingsplanerna för landsbygden, i synnerhet i mål 1-områden, ger ett påtagligt bidrag till att uppnå dessa mål, är det, anser jag, också klart vilka konsekvenser detta får.

I budgetplanen, som Europeiska rådet enades om förra året i Berlin, har man strikt skilt mellan de ekonomiska åtagandena för de 15 medlemsstaterna och de extra medel som är avsedda för kandidatländerna. Det finns därför för närvarande alls ingen möjlighet att använda medel, som är avsedda för EU:s 15 stater, till utgifter för kommande medlemmar, alltså för kandidatländerna. Därför anser jag att den oro som här yttrats verkligen inte är motiverad.

  Izquierdo Rojo (PSE). (ES) Herr kommissionär! Ni kanske kan besvara följande fråga på ett tydligare sätt, en fråga som är oerhört viktig för utvidgningen:

Innehåller unionens gemenskapslagstiftning som är tillämplig på kandidatländerna från utvidgningen, vilken gäller för kandidatländerna från den stunden – den så kallade gemenskapslagstiftningen -, innehåller den enligt er mening, konceptuellt finansiell hjälp och stöd från den gemensamma jordbrukspolitiken?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman, högt ärade fru ledamot! Jag antar att ni, när ni talar om stödet, i första hand menar direktbidragen, så som de är föreskrivna i organisationen av marknaden, och som det efter utvidgningsdebatten äger rum en stor diskussion om.

Principiellt har ni rätt. På sikt gäller för alla medlemsstater samma acquis communautaire. Det kan därför också bara finnas en gemensam jordbrukspolitik, och inte två olika. Men ni vet själv mycket väl – och det har hittills i alla utvidgningsfall varit så, med Spanien, med Portugal, med alla andra stater – att det i anslutningsfördraget, som ju utgör primärrätten, finns övergångsbestämmelser, och i dessa övergångsbestämmelser ingår det naturligtvis också undantag från acquis communautaire. Det är ju meningen med övergångsbestämmelserna. Därför kan man besvara frågan om från och med när de nya tillkommande medlemsstaterna faktiskt i full utsträckning skall få direktbidrag, så som de föreskrivs i de gemensamma organisationen av marknaderna, först sedan utvidgningsförhandlingarna avslutats. Ty frågan är ju just föremål för utvidgningsförhandlingarna.

  Talmannen. – Fråga nr 62 från Marjo Matikainen-Kallström (H-0633/00):

Angående: Stöd till tobaksodling

Årligen beviljas miljontals euro i stöd till tobaksodling inom EU, samtidigt som över en halv miljon EU-medborgare varje år dör till följd av tobaksrelaterade sjukdomar. Stöden till tobaksodling måste omfördelas så att de stöder odlarna att byta till odlingsväxter som är sundare än tobak.

Hur ämnar kommissionen i framtiden ändra fördelningsgrunderna för de strukturpolitiska stöden, så att vi skulle få ett slut på tobaksodling i stor skala inom unionen? Hur lång tid tror kommissionen att det tar innan ändringarna kan göras?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Frågeställningen från ledamoten är ju ur min synpunkt inte precis ny. Jag vill erinra kammaren om att kommissionen redan 1996 lade fram en rapport om den gemensamma organisationen av marknaden för råtobak för parlamentet och rådet. I denna rapport hänvisades det också till att denna sektor på ett avgörande sätt bidrar till att bevara livskraften i några delvis mycket missgynnade regioner i gemenskapen, där det knappast finns några alternativ.

Med tanke på den då uppställda analysen av de sociala och ekonomiska följderna av ett avskaffande av det gemensamma stödet till tobaksodling förkastades denna möjlighet. Men den förkastades också därför att det bevisades att stödet till odlingen praktiskt taget inte har några effekter på tobakskonsumtionen och därigenom på hälsorisken i gemenskapen.

Tobakssektorn blev sedan genomgripande reformerad år 1998. Kärnpunkterna i reformen är följande: För det första en förbättring av kvaliteten, i synnerhet också en omställning till sorter som innehåller mindre tjära och nikotin. För det andra: Förstärkt forskning, som finansieras av gemenskapens tobaksfond. Här fördubblades medlen. Till de prioriterade uppgifterna för denna forskning hör att i synnerhet möjligheterna till en omställning från tobaksodling till andra aktiviteter undersöks. För det tredje: När det gäller omställning till andra kulturer föreskriver reformen också en mekanism, enligt vilken kvoter köps tillbaka av jordbrukare, som är beredda att ge upp produktionen. Därigenom erbjuds dessa jordbrukare så att säga pengar för att deras omställning till andra produkter skall underlättas.

Dessa bestämmelser, som är föreskrivna i organisationen av marknaden för tobak, kan också kompletteras inom ramen för stödåtgärderna för landsbygdens utveckling.

Avslutningsvis vill jag också säga att kommissionen naturligtvis kommer att utvärdera de åtgärder som beslutats i samband med reformen. Vi kommer att till den 1 april 2002 lägga fram en rapport för Europaparlamentet om hur den ändrade organisationen av marknaden fungerar.

  Matikainen-Kallström (PPE-DE). – (FI) Herr talman, herr kommissionär! Jag är tacksam för dessa svar. Det handlar om överföringen av dessa stöd till andra produkter. Jag har redan vid flera tillfällen fällt dessa kommentarer, ty det handlar ändå om en fråga som skakar mänskligheten så till den milda grad som tobak, som dödar så många av oss. När det gäller dessa analyser, som ni hänvisade till, skulle jag vilja veta vad för slags objektiva analyser de grundar sig på, ty jag är bekymrad över allas vår hälsa och likaså också över tobaksodlarnas utkomst. Man borde kunna ändra deras näring och bibehålla den på en sådan nivå att de kan producera ofarliga produkter åt oss alla.

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman, ärade fru ledamot! Jag beklagar att det inte var möjligt att tolka i början. För att fatta mig kort: Naturligtvis skall jag gärna sända er den analys som gjordes upp då. Även den sociala effekten och effekten på inkomsten granskades i denna analys. Det underlag som ni ber om skall jag gärna ställa till ert förfogande.

  Purvis (PPE-DE). – (EN) Känner kommissionären till forskningen vid det skotska institutet för Crop Research i Invergowrie nära Dundee som visar att tobaksplantor kan bli genetiskt modifierade så att de klarar implantering för att mångfaldiga potentiella vacciner mot cancer? Det är verkligen ganska ironiskt. Skulle det inte vara önskvärt att styra den europeiska tobaksodlingsindustrin mot sådana godhjärtade ändamål och att ytterligare främja denna typ av forskning?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman, herr ledamot! Jag måste helt öppet säga att jag inte informerats om dessa forskningsresultat, men det kanske också beror på att de i första hand ju gjordes på grund av hälsoöverväganden och därför faller under vår hälsovårdskommissionärs ansvar. Men jag skall gärna informera mig om det. Men oberoende av om dessa resultat är mer eller mindre positiva, anser jag att vi egentligen måste – det får vi aldrig glömma – övertyga rökarna om det, så att de sedan också är beredda att köpa cigarretter som motsvarar dessa förutsättningar.

Det är inte ett problem för tobaksproducenterna, ty tobaksproducenterna kommer säkert att tillverka den tobak som marknaden begär. Kanske är det överhuvud taget bäst att hålla fast vid det som jag praktiserar sedan 15 år – tidigare rökte jag också – nämligen att helst inte röka alls: Då uppstår problemet bara i mycket ringa utsträckning.

  Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Förebyggande hälsovård har hög prioritet för oss alla i denna kammare. Vi vet att tobaksodlingen har olika prioritet i medlemsstaterna. Därför frågar jag kommissionen, fastän jag alltid varit ickerökare: Menar kommissionen att om man nu helt och hållet skulle avskaffa tobaksodlingen i Europeiska unionen – så som många kräver – så skulle det ändå rökas trots detta, eftersom tobaksvarorna skulle importeras till EU?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Fru ledamot! När man tittar på handelsbalansen vad beträffar tobak kan man konstatera att redan nu en mycket stor del importeras, framför allt av den tobak som används till cigarrettproduktion. Skillnaden är endast att vi med hjälp av den gemensamma organisationen av marknaden så att säga försöker att själva producera en del av det som ändå konsumeras, för att inte importera allt. Därmed ger vi olika familjer en chans att få inkomster av denna odling.

Jag är fullständigt övertygad om att man bara kan komma till rätta med hälsoproblemen, som utan tvivel förekommer i samband med tobakskonsumtion, genom att göra konsumenterna medvetna om vilka följder tobakskonsumtion kan ha för hälsan. Först när vi är i stånd att övertyga konsumenterna kommer också konsumtionen av tobak att gå tillbaka. Det är en illusion att tro att man kan styra denna fråga från producentsidan. Ekonomiskt sett går det bara från efterfrågesidan.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Fischler, för era svar.

Frågorna nr 63 till 109 kommer att besvaras skriftligt⁽⁷⁾.

Jag förklarar härmed frågestunden avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.25 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: PODESTÀ
vice talman

(1) Se bilaga "Frågestund" .

(2) Se bilaga "Frågestund" .

(3) Muntligt svar 18.1.2000 .

(4) Se bilaga "Frågestund" .

(5) EGT L 208, 24.7.1992, s. 9

(6) EGT L 215, 30.7.1992, s.96.

(7) Se bilaga "Frågestund" .