Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 september 2000 - Strasbourg

13. Uttjänta fordon

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande(A5-0212/2000) av Florenz om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om uttjänta fordon (C5-258/2000 – 1997/0194 (COD)).

  Florenz (PPE-DE), föredragande . – (DE) Herr talman! Jag vill gärna till att börja med begagna tillfället att tacka mina kolleger för deras tappra och intensiva arbete! Det var ju inte alltid så enkelt, och med mig är det hur som helst aldrig särskilt enkelt! Men jag är tacksam mot er för att vi alla har klarat av det.

De europeiska institutionerna fattade för några år sedan det riktiga beslutet att ta sig an privatbilismen. Då började vi med bilen och med oljan och har nu kommit fram till frågan vad vi skall göra med de 9 miljoner bilar som kommer till skrotningsplatsen varje år? Och i kväll skall vi också tala om däck, och säkert kommer vi sedan en dag också att tvingas tala om hur en väg skall se ut i framtiden, eftersom bullret nämligen är alltför högt.

Jag tror att mot bakgrund av de 9 miljoner bilar som varje år tas ur trafik, och mot bakgrund av cirka 45 miljoner liter spillolja, så måste något hända i denna fråga. Kommissionen, tror jag, har visserligen lagt fram ett aningen överstatligt förslag, med enligt min åsikt också föråldrade miljöpolitiska synsätt; men det har lyckligtvis arbetats upp i de tre behandlingarna, och vi har i dag ett förslag som går i rätt riktning.

Låt oss tänka på att för den totala rörligheten uppstår 80 procent av miljöbelastningen genom åkandet, 19 procent genom tillverkningen av bilar och bara 1 procent genom avfallshanteringen för bilarna. Alltså måste vi också i denna fråga sätta de riktiga tyngdpunkterna: Därför tror jag att vi med avgasvärden och kvalitetsnormer för bränsle har börjat på rätt sätt, och i dag slutade vi med frågan: Hur skall vi hantera frågan om de gamla bilarna? Vi har infört stränga kvoter – utan dem kommer det inte att gå. Men detta parlament borde också ha vågat fatta ett verkligt modigt beslut med tanke på en verkligt ny bil, en bil, som i framtiden inte väger 1 500 kg, utan kanske bara 1 000 kg, och när ni tar det gånger 300 000 kg livsprestation, då finns det verkliga miljöpolitiska fördelar med den bilen.

Vi har tyvärr på grund av kommissionens förslag gått med på att acceptera gamla kvoter, som just är bra för en plåtbil, men inte för den moderna bilen av blandmaterial, som blir mycket lättare. Men en sådan bil av plast, glasfiber, vad det än är, kan inte återvinnas. Vad vill ni på allvar återvinna av exempelvis en krockkudde? Detta instrument har en räddningsfunktion, inte någon återvinningsfunktion. Därför skulle det här ha tagits ett modigt steg mot en särskild kvot för verkligt lätta bilar. Det har vi tyvärr försummat, vilket jag utomordentligt beklagar.

En allmän punkt, och också en verklig stridsfråga i denna kammare, var frågan om kostnaderna. Kommissionen har snabbt sagt att alla kostnader i framtiden skall bäras av producenten. Det verkar vid första anblicken vara en mycket god idé. Men i slutändan kommer det att drabba konsumenten, ty det är så man kopplar ur konkurrensen. Och det är den allmänna punkt som jag kritiserar i detta direktiv. Vi har visserligen nu klart hänvisat kostnaderna till producenten, men han har inte längre någon konkurrens och kommer i framtiden att föreskriva vad återvinning av bilar kostar, och just detta är konsumentfientligt. Här måste man få in mera marknad, och inte mindre. Det är ett felaktigt beslut, som jag mycket beklagar, ty det kommer att få följder. Det ser vi redan i fråga om datorerna – detta direktiv ligger ju på bordet. Sedan kommer gräsklipparna, sedan mopederna, sedan möblerna, och en dag undrar jag till vem vi skall ge tillbaka de gamla vägarna, när de blir för bullriga, och vem som skall betala det. Så lätt är det alltså inte med kostnadstilldelning. Jag skulle verkligen ha önskat få det på annat sätt, men jag accepterar majoritetens beslut.

Metallförbuden är riktiga, eftersom vi förutom forskningsrön på sikt måste komma fram till ett förbud. Vi har gjort undantag, som kommer att granskas via kommissionen i tre år, ty kommissionen har högsta ansvaret för att här tillsammans med den rådgivande forskningskommittén under tre år här fatta ifrågavarande beslut. Jag tror att de kommer att göra det.

Allt som allt tror jag att detta direktiv, bortsett från kostnadsfrågan, är en stor framgång, ett steg framåt. Jag tackar kommissionen och rådet och jag tackar än en gång mina kolleger. Det var ett nöje att arbeta tillsammans med er!

(Applåder)

  Lange (PSE). – (DE) Herr talman! Även jag kan återgälda tacket till Karl-Heinz Florenz. Jag ansåg också att parlamentsdelegationen i förlikningen försonades och lade fram ett mycket bra resultat. Här är för mig två aspekter av särskild betydelse: För det första har vi lyckats klargöra att från och med slutet av nästa år måste gamla bilar avfallshanteras i hela Europeiska unionen. Det betyder att vi inte längre har det läget att bilar hanteras på illegalt sätt, att de ställs någonstans i skogen, eller på ett eller annat sätt måste exporteras till Östeuropa. Nej, de måste vederbörligen hanteras lokalt i godkända företag. Det är för mig en central, stor framgång med detta direktiv.

Den andra viktiga punkten – och det är nu inte frågan om kostnaderna och konkurrensen, där har vi varit lite oense och till slut löst problemen på ett mycket förnuftigt sätt och gjort en kompromiss som alla sidor kan acceptera – är för mig att vi i detta direktiv har fastslagit det måste bevisas vid typgodkännande av nya bilar att de kan återvinnas. Vi uppmanar kommissionen där att ändra direktivet om typgodkännande i den riktningen att nya bilar i framtiden måste konstrueras så att de kan återvinnas. Det är det avgörande! Därigenom kommer vi bort från end of pipe-tekniken, dvs. att alltid tvingas överväga vad vi skall göra med den rest som återstår. Nej, vi måste från första början vid konstruktionen tänka på att bilar liksom andra produkter måste återvinnas och avfallshanteras. Det är exakt rätt väg, och därför gläder det mig att vi har utformat direktivet på så vis.

  Breyer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Den kompromiss man kommit fram till är en stor framgång för miljö- och konsumentskyddet. Det är första gången som producenternas ansvar när det gäller avfall diskuterats, och jag finner det positivt att producentansvaret snabbt träder i kraft. Även den kompromiss man kommit fram till när det gäller tungmetaller är ett jättekliv mot en ekologisk materialflödespolitik. Jag tror att detta även ur grön synpunkt ger ett utomordentligt bidrag till att vi inom bilsektorn får en innovativ puff mot mer återvinningsvänliga bilar.

Men kompromissen är också en örfil till vår förbundskansler och till den tyska bilindustrin, särskilt Volkswagen, som tyvärr har försökt förhindra detta bildirektiv. Jag hoppas också att föredraganden Florenz drar lärdom av debatten och när det gäller direktivet om skrotning av elektronik, där det ju åter handlar om producentansvar, verkligen försöker att handla i konsumenternas anda, och att vi inte ger efter för påtryckningar från enskilda industriintressen.

  Sjöstedt (GUE/NGL). – Herr talman! I vår grupp är vi ganska nöjda med resultatet av förlikningen, även om man naturligtvis alltid kan gå lite längre.

Vårt mål har hela tiden varit att så snart som möjligt få ett heltäckande system för återtagande av uttjänta fordon med höga krav på återvinning och förbud mot farliga ämnen. Vi har också velat ha ett fullständigt tillverkaransvar, så att det blir tillverkarna som tar det ekonomiska ansvaret för återtagandet.

När detta beslut har fattats, kommer vi om några år ganska nära det som vi har velat uppnå. Det anmärkningsvärda i förlikningsprocessen är att parlamentet tyvärr har bromsat denna utveckling mot tillverkaransvar i stället för att skynda på den. Det är ganska oroväckande om parlamentet skulle byta roll och inte vara pådrivare längre utan i stället lämna över den rollen till motparten.

  Sacconi (PSE). – (IT) Herr talman! Som redan framhållits av föredraganden och av Lange är detta positiva slut på lagstiftningsprocessen bra, inte bara på grund av det som direktivet fastställer, utan också därför att det blir inledningen på en process, och vi kan ana en gradvis anpassning av hela produktionsprocessen i en sektor som är så grundläggande som bilbranschen, samt en revidering av hela processen från fordonens projektering till valet av nya material och komponenter för att möjliggöra en effektivare återanvändning.

Man jämkar inte bara samman produktionstekniska synpunkter och kravet på att skydda miljön, utan man öppnar – jag upprepar, i en bransch som är så viktig som denna – en väg, den som på sin tid definierats som en ekologisk omdaning av ekonomin. Resultatet uppnåddes naturligtvis först efter en komplicerad förhandling med fordonstillverkarna, som äntligen accepterat att ta på sig det ekonomiska ansvaret för skrotningen från och med år 2007.

Slutligen anser jag det vara viktigt att stryka under en annan aspekt, som är av mer renodlat politisk-institutionell natur. Låt oss tala i klartext: vi är alla medvetna om att vi inledde förlikningsprocessen med positioner som låg långt ifrån varandra – kanske också med en viss dos interinstitutionell spänning mellan parlamentet och rådet – och med stora nationella skillnader, såväl vad gäller erfarenheter som intressen. Tack vara alla inblandade parters ansvarskänsla och engagemang kom vi ändå fram till en gemensam ståndpunkt när det gäller en fråga som är mycket het och mycket viktig och vi kunde på så vis lägga ytterligare en tegelsten i det europeiska bygget: och med tanke på den tid vi lever i, med tanke på den allmänna debatt som äger rum, så är detta resultat inte att förakta.

  De Roo (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, fru kommissionär! När det gäller uttjänta fordon så har vi uppnått ett bra kompromissresultat. För första gången har producenternas ansvar tydligt fastställts i den europeiska lagstiftningen. År 1994 beslutades i förpackningsdirektivet om ett delat ansvar mellan myndigheter och producenter. Erfarenheterna har visat oss att det inte fungerar. Nu gäller det dock producenternas ansvar för uttjänta fordon. Det är bra för då har tillverkarna intresse av att tillverka bilarna på ett sådant sätt att de blir lättare att återvinna. Tyvärr står det i texten att producenten helt eller till en avsevärd del skall bära det ansvaret. Det innebär att avvikande nationella system kommer att uppstå och det är inte bra eftersom det betyder ingen inre marknad.

Det måste regleras bättre med avseende på direktivet för elektroniskt och elektriskt avfall. Vi måste sträva mot individuellt produktansvar. Mitt eget land, Nederländerna, har också fortfarande en hel del att lära sig.

  De Palacio, kommissionen. – (ES) Herr talman! Det är riktigt, och jag har nämnt detta, att lagstiftningsförfarandet har varit långt och besvärligt. Vi bör komma ihåg att kommissionens ursprungsförslag lades fram i juli 1997. Under detta utdragna förfarande och trots komplexiteten i lagstiftningen, har vi kunnat lösa en rad problem tack vare de lagstiftande instanserna, och, än en gång, viljan till överenskommelse mellan de tre institutionerna. Jag gratulerar alltså till avtalet om en gemensam text, vilket uppnåddes den 23 maj i förlikningskommittén.

Jag vill särskilt tacka föredraganden Florenz, och medlemmarna i den nämnda kommittén. Jag är övertygad om att den gemensamma texten utgör en god balans mellan behovet att garantera en hög grad av miljöskydd och de olika aktörernas legitima intressen.

Jag skulle dock vilja betona tre förklaringar som kommissionen kommer att lämna när direktivet godkänns. De tre syftar till att göra vissa klargöranden som ur kommissionens synvinkel är nödvändiga.

För det första, dispositionen som föreskrivs i artikel 5.1 tvingar inte medlemsstaterna att fastställa annorlunda insamlingssystem med krav på speciell finansiering, utan det låter dem använda befintliga system för avfallsinsamling.

För det andra, när det gäller artikel 5.3, är det medlemsstaternas sak att besluta vilka producenter, koncessionsinnehavare och insamlare som skall registrera sig i enlighet med ramdirektivet om avfall eller i ett nytt särskilt skapat register.

För det tredje vill jag klargöra att artikel 7.1 inte slår fast extra krav, villkor eller kriterier när det gäller tekniska fordonsinspektioner.

I allmänna ordalag utgör denna text ett viktigt steg mot en hållbar produktion och konsumtion, en modell för kommande gemenskapsinitiativ inom ramen för specifika avfallsflöden som till exempel direktivet om elektroniskt och elektriskt avfall, vilka har nämnts här.

Tack så mycket, herr talman. Jag gratulerar än en gång alla talare och särskilt herr Florenz, till det arbete som har utförts.

  Talmannen. – Tack, fru kommissionär.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.