Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 september 2000 - Strasbourg

1. Rätt till familjeåterförening

ORDFÖRANDESKAP: IMBENI
vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 09.00.)⁽¹⁾

  Alavanos (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag vill ta upp en i mina ögon viktig sak: Jag anlände i går till Strasbourg med Olympic Airways flyg 165 från Aten till Frankfurt. När Olympic Airways flygplan kom fram till Frankfurt, omringades det av tyska polismän. Ingen talade något annat språk än tyska, och vi fick inte lämna planet om vi inte visade upp vårt pass för de tyska poliserna. Jag påminner om att såväl Grekland som Tyskland och Frankrike är länder som ingår i Schengen.

Det värsta är att detta inte var ett undantagsfall; det förekommer, enligt uppgifter som nått mina öron, systematiskt på Frankfurts flygplats med alla flygplan som kommer ifrån Grekland. Jag anser, som ledamot i Europaparlamentet, där vi har röstat om Schengen så många gånger, att det faktum att de tyska myndigheterna, när det finns en lagstiftning om fri rörlighet för personer, i verkligheten systematiskt överträder denna, innebär både en förolämpning och en nedvärdering av vårt arbete. Och eftersom detta berör även rörligheten för Europaparlamentets ledamöter, skulle jag vilja att parlamentets ordförandeskap tar de lämpliga initiativen, så att vi kan åka till Strasbourg som personer som hör hemma i Europeiska unionen och Schengen.

  Talmannen. – Ledamot Alavanos! Vår talman borde åtminstone skicka en utskrift av ert inlägg till myndigheterna i Förbundsrepubliken Tyskland och till flygplatsmyndigheterna i Frankfurt. Jag vet inte vad som kan vara skälet till nuvarande praxis, men på så vis borde vi åtminstone kunna få upplysningar som påminner om en förklaring eller eventuellt kanske man upphör med dessa rutiner som, jag håller med er, inte har mycket med Schengenbestämmelserna att skaffa.

  Hannan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I måndags i min frånvaro och utan tidigare anmälan tog Murphy, ledaren för den brittiska socialistgruppen upp en fråga om mitt stöd till den danska kampanjen mot EMU. Han var mycket försiktig med att inte anklaga mig för något men har i alla fall lyckats ge intryck av att jag på något sätt är misstänkt. Jag vill föra till protokollet att min inblandning i den danska folkomröstningen har varit helt skilt från mitt arbete i denna kammare och att jag aldrig har brutit mot någon parlamentsregel. Till skillnad från den danska ja-kampanjen kan nej-kampanjen inte vara hänvisade till skattebetalarnas pengar eller stöd från Europeiska unionen.

Det är upprörande att Murphy skulle ha försökt att ge intryck av att jag är under utredning när han har misslyckats med att ta fram bevis eller även göra någon som helst anklagelse mot mig. Det kan inte vara rätt att ledamöter utsätts för denna typ av grundlösa insinuationer. Jag vill be er insistera att Murphy antingen anklagar mig rakt ut eller ber om ursäkt.

  Talmannen. – Ledamot Hannan! Naturligtvis är Murphy fri att bestämma hur och om han vill svara.

  Dupuis (TDI). – (IT) Herr talman! Vi klagar ofta över hur vi blir behandlade av rådet. Låt mig då peka på en episod som är av radikalt annorlunda natur, något som inträffade i går under debatten om de utrikespolitiska prioriteringarna. Vi fick en rapport från rådets ordförande, från kommissionären, följt av en debatt. På grund av en närmast total stelbenthet från ordförandeskapets sida fick rådets ordförande och kommissionär Patten sedan, efter debatten, inte möjlighet att svara på alla de frågor som uppkom under den ganska intensiva debatten. Jag förstår alltså inte varför parlamentet beklagar sig över rådets attityd. I går var rådets ordförande närvarande i kammaren mellan kl. 9.00 och 19.00 – samtidigt som antalet närvarande parlamentsledamöter inte var särskilt stort – och vi förhindrade faktiskt ett svar från såväl rådet som från kommissionen på de mycket viktiga frågor som ställdes av olika kolleger. Detta tycker jag inte är särskilt korrekt, nej, snarare på gränsen till att bli betraktat som ouppfostrat.

  Talmannen. – Ledamot Dupuis! Jag tror knappast att det var fråga om stelbenthet från ordförandeskapets sida, utan snarare att det rörde sig om en qui pro quo, ett missförstånd i relationerna mellan ordförandeskapet vid det aktuella tillfället och rådets och kommissionens företrädare.

  Blak (PSE). – (DA) Herr talman! Jag är ganska överraskad över det jag hörde från vår engelska kollega, Hannan, därför att i danska medier har han uppträtt som ledamot av Europaparlamentet. Om han hade uppträtt som privatperson, skulle han ha låtit det visa sig under den danska kampanjen. På det hela taget tycker jag att Hannan skulle ha stannat kvar hemma i England och skött sina egna affärer och låtit oss sköta våra affärer i Danmark. Vi har ingen nytta av den typ av personer som kommer och spelar apa i Danmark.

  Murphy (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill inte hindra kammaren för länge, men jag tycker att Hannan protesterar för mycket! Jag framförde en mycket enkel begäran till talmannen i måndags. Talmannen gick med på min begäran och hänvisade ärendet till kvestorerna. Men då Hannan finns här i kammaren denna morgon kan han kanske ge oss en försäkran om att han kommer att göra ett tillägg i sitt uttalande om ekonomiska intressen för att tala om varifrån pengarna kom. Det danska folket har rätt att veta före folkomröstningen den 28 september varifrån bidragen till nej-kampanjen har kommit.

  Talmannen. – Hur som helst, vi kan inte fortsätta debatten och vi kan inte heller göra denna kammare till ett bihang till den diskussion som äger rum inför den danska folkomröstningen. Vi har redan förstått vad som är problemets kärna. Var och en får bete sig som han eller hon anser vara bäst.

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0201/2000) av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening (KOM(1999) 638 – C50077/2000 – 1999/0258 (CNS)).

  Watson (ELDR), föredragande – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka fru Klamt, som var den ursprungliga föredragande som utskottet, som jag har äran att vara ordförande för, utsåg för att granska denna fråga. Klamt utförde ett betydande arbete med detta förslag till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening. Hon förtjänar beröm för det arbete som hon gjort. Jag vill gratulera henne för det.

Jag har ärvt detta speciella överflöd som ordförande för utskottet därför att Klamt ansåg vid slutet av omröstningen i utskottsberedningen att hon inte längre kunde stödja texten i sin nuvarande form och därför lägger jag fram den i kammaren i dag.

Jag vill berömma Europeiska kommissionen till en rapport med väl framförda argument och bra utformad, och som utarbetats på rekordtid med tanke på den relativa bristen på resurser i de berörda avdelningarna och de krav som fastslogs vid Europeiska rådet i Tammerfors förra året. Kommissionen har lagt fram ett utmärkt direktivförslag som skall tillåta tredjelandsmedborgare som lagligen är bofasta i en av unionens medlemsstater att vistas i en annan medlemsstat, såsom krävs om ett verkligt område för frihet, säkerhet och rättvisa skall kunna inrättas.

Kommission har uttalat, helt med rätta enligt min åsikt, att det mål för nollinvandring som nämndes i tidigare gemenskapsdiskussion aldrig var realistiskt och strävade i stället efter att lägga fram realistiska förslag för skydd av tredjelandsmedborgares rättigheter i enlighet med de många internationella fördrag som har undertecknats av medlemsstater, som exempelvis den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och de internationella avtalen från 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska och sociala rättigheter.

Mycket tydligt erkänns betydelsen av laglig invandring. Familjens betydelse som enhet erkänns också och hur viktigt det är att lyckas med att integrera medborgare från tredje land som lagligen är bofasta i en EU-medlemsstat är hela grunden för dessa förslag.

Vi har i mitt utskott övervägt ett antal omtvistade områden, inte minst frågan om att inkludera familjemedlemmar i uppstigande led. I kommissionens förslag fastslås klart skillnaden i juridisk mening i behandling av en familjemedlem i nedstigande respektive uppstigande led. Det är uppenbart att man i samband med det internationella rättsliga regelverket måste nämna FN:s konvention om barns rättigheter. Enligt denna konvention är stater skyldiga att se till att barnet inte skiljs från föräldrarna. Det finns ingen liknande konvention som gäller familjemedlemmar i uppstigande led men det är uppenbart att om vi önskar leva upp till våra humanitära ideal måste vi ge möjlighet för tredjelandsmedborgare att ta med sig beroende familjemedlemmar i uppstigande led in i sina familjeenheter. Detta har varit en fråga som diskuterats i utskottet. Jag är glad att se att ett antal ändringsförslag till det slutgiltiga betänkandet har lagts fram; i synnerhet ändringsförslagen 18-23, i vilka föreslås en kompromiss om denna fråga.

Får jag kort presentera några av de ändringsförslag som läggs fram i utskottets betänkande. I ändringsförslag 3 behandlas behovet av information och fastslås att för att få en effektiv bedömning av situationen i medlemsstaterna skall kommissionen behöva mer information från medlemsstaterna. Ändringsförslag 5 handlar om familjemedlemmar i uppstigande led. Detta har nu övertagits på sätt och vis av kompromissen ändringsförslagen 18-23. I ändringsförslag 6 fastslås de verkliga problem som förvaltningarna i medlemsstaterna för närvarande har med den arbetsbörda som skapats genom begäran om familjeåterförening.

Enligt ändringsförslag 9 tillåts varje medlemsstat att införa mer fördelaktiga bestämmelser än dem som fastslås i direktiven och krävs att dessa nya regler inte får sänka de gällande skyddsnormerna. I ändringsförslag 11 behandlas på vilka grunder en medlemsstat får avslå en släktings rätt till invandring, nämligen på grund av offentlig policy, inrikes säkerhet samt folkhälsa. I våra ändringsförslag strävar vi efter att fordra att varje medlemsstat som vill neka invandring på dessa grunder tillhandahåller mycket tydlig motivering.

Jag vill inte kommentera alla de 66 ändringsförslag som lagts fram till mitt betänkande, men jag skulle vilja säga att detta är ett mycket komplext område. Parlamentet hade ganska lite tid att granska det och oundvikligen lyckades man i utskottet inte uppnå alla de kompromisser som krävdes för att få ett gynnsamt resultat. Jag vill därför uppmana ledamöterna att noga titta på de ändringsförslag som har lagts fram i kammaren så att vi kan komma fram till kompromisser och låta oss gå vidare på ett effektivt och humanitärt sätt.

  Berger (PSE), föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. – (DE) Herr talman! Som föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden var min uppgift relativt lätt i jämförelse med den uppgift som kollegerna i det ansvariga utskottet hade, och jag vill gratulera alla kolleger i det ansvariga utskottet till resultatet, även om vi i kammaren nu ändå måste diskutera några kompromissändringsförslag.

Den uppgift som utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden hade var enkel såtillvida som det framlagda förslaget till direktiv knappast medför några problem ur rättslig synvinkel, och det politiska utrymmet att utforma det inte heller är särskilt stort. Jag vill också uttryckligen berömma den logistiska kvaliteten i förslaget till direktiv, vilket man ju inte kan göra i fråga om alla förslag till direktiv. Med den nya artikel 63 i EU-fördraget är det nu gemenskapens uppgift att reglera frågan om familjeåterförening, och gemenskapen måste vidta dessa åtgärder i överensstämmelse med de folkrättsliga riktlinjerna, särskilt i överensstämmelse med Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de andra folkrättsliga instrumenten, som redan nämnts av vår utskottsordförande.

Rätten till respekt för familjelivet är en universell mänsklig rättighet. Den är inte delbar och kan inte förbehållas enbart unionsmedborgare. Detta skulle, särskilt i tider när vi parallellt utarbetar en europeisk stadga om de grundläggande rättigheterna, vara en tvivelaktig utgångspunkt.

När nu familjeåterföreningen skall regleras av gemenskapen, så skall också obegripliga och delvis absurda luckor i det befintliga rättsläget åtgärdas. Detta gäller i synnerhet rätten för unionsmedborgarna själva att leva i sitt hemland tillsammans med sina anhöriga från tredje land och kunna bilda en familj tillsammans med dem utan att tvingas utnyttja den fria rörligheten och slå sig ned i en annan stat i Europeiska unionen.

Ur rättslig synvinkel kan därför detta direktiv bara välkomnas, och man kan hoppas att substansen i kommissionens ursprungliga förslag inte ändras i parlamentet och framför allt inte heller i rådet.

  Klamt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! I princip är alla ense om att öppna inre gränser tvingar fram en invandrings- och asylpolitik som är harmoniserad i hela Europa. Kommissionen har lagt fram det första förslaget till lagstiftningsinitiativ på detta område, som gäller rätten till familjeåterförening. Tyvärr har kommissionen försummat att bädda in detta förslag till direktiv i ett helhetskoncept. Vad tjänar det till att veta vilka anhöriga som har inrese- och uppehållsrätt i EU, om man inte vet vilka invandrargrupperna och invandringsorsakerna är och hur de skall regleras?

Dessutom skall vi här rösta om ett laginitiativ, där det saknas absoluta grundvalar. Vi förfogar inte över en gemensam värdering av den demografiska utvecklingen, och vi vet inte heller vilka följder detta laginitiativ kommer att ha för de enskilda medlemsstaterna. Bristande helhetsstrategi och bristande statistiska grundvalar är tyvärr inte de enda punkter man kan kritisera. Kommissionen blandar ihop invandring av ekonomiska skäl med asyl. Jag anser att familjeåterförening för asylsökande och flyktingar kräver andra regler än familjeåterförening för invandrare. För den som drivs bort ur sitt hemland måste andra regler gälla än för dem som utvandrar av ekonomiska skäl.

Man måste klart skilja mellan asylsökande och flyktingar å ena sidan och invandring, alltså economic migration, å andra sidan. Detta möjliggör rättvisa regler för människorna och deras situation. En stor del av mina ändringsförslag syftar till denna separering.

Ett annat problem i det föreliggande förslaget till direktiv är utvidgningen av familjebegreppet. Ett rättsanspråk på familjeåterförening bör också omfatta mor- och farföräldrar, vuxna barn och ogifta par. Här visar sig dilemmat: Det saknas ett helhetskoncept för invandringen. Därigenom blir familjeåterföreningen nu den enda legala möjligheten till invandring. De planerade vittomfattande bestämmelserna om familjeåterförening lämnar dörren öppen för okontrollerbart missbruk.

Ställ bara er själva frågan: Vem skall besluta och enligt vilka kriterier, om ett partnerskap förespeglas i syfte att möjliggöra invandring? Därför kräver jag i vissa av mina ändringsförslag att kärnfamiljen skall prioriteras. Ytterligare ett kardinalfel ligger i att kommissionens förslag inte räknar med några som helst åtgärder för integrering. Man kan inte ta in människor i ett främmande land utan att skapa förutsättningar för en fredlig och vänskaplig samexistens mellan utlänningar och infödda.

Avslutningsvis kan det konstateras att vi med ett direktiv i föreliggande form omöjliggör en saklig och effektiv diskussion om invandringen i sin helhet. Om medborgarna har en känsla av att de blir överkörda av en invandringsvåg, reagerar de med avvisande hållning.

Om vi skapar öppna, begripliga bestämmelser kommer acceptansen att stiga för att integrera främlingar. Med måttfulla och genomtänkta lösningar kan vi bemästra både problem som utlänningsfientlighet och problem med för hög ålder bland befolkningen i Europeiska unionen. Men detta förslag till direktiv är möjligen en dålig utgångspunkt för detta! Tack så mycket!

(Applåder)

  Terrón i Cusí (PSE). – (ES) Herr talman! Jag beklagar Klamts ord. Jag vill börja med att gratulera kommissionen och kommissionär Vitorino till detta förslag som jag tycker är mycket fulländat, väl genomarbetat och lägligt, nästan ett år efter toppmötet i Tammerfors. Det handlar om att i dag, i detta parlament, göra klart om vi vill att invandrare och flyktingar som bor legalt bland oss skall kunna göra det med sina familjer, med öppna dörrar mot ett normalt liv och en total integration i vårt samhälle, eller om vi skall fortsätta att hysa myten om att det bland oss finns provisoriska medborgare vars slutgiltiga öde är att återvända till de hypotetiska hem de kom ifrån.

Jag tycker att frågan är tillräckligt viktig för att arbeta på att nå enhällighet. Alla grupper var överens i utskottet förutom PPE. Jag skulle önska att vi i dag kunde ge de människor som lever bland oss beskedet att de kan göra det med en erkänd rätt att leva med sina familjer. Min grupp, herr talman, har denna vilja, även om jag också, för min grupps räkning, skulle vilja be kommissionen att tänka två gånger på en av de aspekter som det nuvarande direktivet innehåller. Vi har tillämpat de bestämmelser vi debatterar i dag även på människor som står under kompletterande skydd. Tyvärr har vi inte några enhetliga kriterier i Europeiska unionen, vi har ingen gemensam asylpolitik. Vi har alltså väldigt olika situationer i många länder, och på denna lilla punkt kan jag vara överens med Klamt.

Det handlar inte om att dessa människor avvisas – de har rätt att leva med familjen – utan om att kommissionen måste tänka två gånger på detta och att det blir föremål för ett framtida direktiv som omfattar människor som har tillfälligt och kompletterande skydd, i väntan på den framtida harmoniseringen av unionens asylpolitik. För övrigt gratulerar jag kommissionen och hoppas att den får ett kraftfullt stöd här i kammaren.

  Ludford (ELDR). – (EN) Herr talman! Gruppen ELDR stöder detta betänkande som ett av de betydelsefulla byggnadsblock som krävs för att skapa området för frihet, säkerhet och rättvisa och genom att följa upp toppmötet i Tammerfors, där man med rätta gjorde det till en prioriterad fråga att införa rättigheter till fri rörlighet för lagligen bofasta tredjelandsmedborgare. Detta är en orättvisa som måste rättas till.

Liksom fru Terrón i Cusí är jag förvånad över PPE-gruppens ställningstagande vilken vanligtvis lägger stor vikt vid familjens värde men som i dag undergräver familjen genom att vara emot familjeåterförening som skall bidra till att socialt integrera dessa lagligt bofasta invandrare. Detta tycker vi verkar onaturligt.

För att ta upp några specifika punkter i betänkandet, först av allt inkluderandet av mottagare av subsidiärt skydd. Vi skall vänta och höra vad Vitorino säger men det går ett rykte om att kommissionen kommer att godkänna ändringsförslag som tar bort dessa mottagare. ELDR-gruppen skulle beklaga det för att vi anser att liksom flyktingar bör mottagare av subsidiärt skydd finnas med. De är bofasta personer sedan lång tid, de är inte jämförbara med mottagare av tillfälligt skydd. Vi skall lyssna på debatten därför att vår överskuggande önskan är att få igenom det mesta i detta förslag.

Om familjemedlemmar i uppstigande led anser vi att ändringsförslag 20 är överflödigt, eftersom det finns en generell rätt i artikel 9 i förslaget om att tillämpa icke-diskriminerande behovsprovning för alla inresande personer. Vi är dock villiga att titta på de om det kan hjälpa till att rädda betänkandet.

Det är viktigt att vara helt tydliga om ogifta partner. I förslaget kommer inte medlemsstater tvingas att lagligen erkänna ogifta partnerskap, men om de gör det måste de behandla ogifta partner såsom äkta make och maka. Det har funnits mycket felaktig information om denna fråga, inte minst det som satts igång av de konservativa i Förenade kungariket – rubriker i sensationstidningar om skandalösa komplotter av EU som skall tvinga Förenade kungariket att godkänna flyktingars homosexuella älskare. Det rör upp intolerans mot homosexuella och jag beklagar det djupt.

  Ceyhun (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Vi kommer i dag att rösta om ett betänkande som i vissa EU-stater har lett till politisk upprördhet. Ändå har kommissionen och kommissionär Vitorino gjort ett mycket bra arbete, som jag å min grupps vägnar här vill tacka för.

Europeiska rådet bekräftade vid sitt särskilda möte i Tammerfors att Europeiska unionen måste säkerställa en rättvis behandling av anhöriga från tredje land. Kommissionen genomför detta beslut. Detta direktiv är i sig logiskt och bör genomföras så snabbt som möjligt. Tyvärr har det funnits och finns fortfarande förbehåll mot att ta med flyktingar med temporärt skydd i detta direktiv, liksom mot att erkänna relationer mellan personer av samma kön som grundval för familjeåterföreningen.

Denna dispyt visar än en gång att integrations- och migrationspolitiken tyvärr fortfarande är ett irritationsmoment i Europeiska unionen. Detta sammanhang är ändå omfattande. Hur som helst bör det skapas möjligheter att sammanföra anhöriga till medborgare från tredje land som lever åtskilda. Principiellt är det alltså en fråga som bör stödjas av var och en, särskilt när det gäller barn, och just dessa barn – oavsett om de är flyktingbarn eller migrantbarn – bör också ges framtidsutsikter i Europeiska unionen.

I den politiska diskussionen hörs det däremot röster mot detta direktiv. Man kan hoppas att majoriteten i vår kammare kommer att godta direktivet i den form som lagts fram av kommissionen. Jag vet att mina socialistiska kolleger väntar på en förklaring från Vitorino, i förhoppningen att man efter påtryckningar från flera inrikesministrar i EU-staterna skall offra flyktingarna i detta direktiv. Jag beklagar detta beslut och att i denna kammare inrikesministrar uppenbarligen har mer att säga till om än ledamöterna, som bör handla i enlighet med sitt samvete!

Av den anledningen vädjar jag än en gång om att vi skall stödja detta direktiv från kommissionen och äntligen ge signal till en tidsenlig, modern och human integrationspolitik. Jag hoppas att socialisterna inte kommer att göra denna deal med de konservativa!

  Sylla (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Låt gå för den här gången: jag vill gratulera kommissionen till dess seriösa och välavvägda arbete. För när invandringsfrågor kommer på tal är det ofta så att vi hindras att resonera objektivt och gå framåt på grund av häftiga känslor, överdrifter och politiska baktankar.

Eftersom man i denna text ingående behandlar frågan om rätten till familjeåterförening och fastställer exakta villkor för hur denna rätt skall tillämpas, skapas möjligheten att föra en verklig debatt. Här är man långtifrån misstänksam på förhand, vilket man så ofta annars är gentemot dem som vill leva med sin make eller maka och sina barn. I stället erkänns det legitima med en sådan rätt, även om det i dag skulle krävas att rätten också omfattade homosexuella och att ingen kategori fick uteslutas, vilket min kollega nyss påpekade angående asylsökande.

I texten noteras också det faktum att det i dag finns flera typer av familjer i våra samhällen, framför allt olika äktenskapsliknande förhållanden, och att det därför inte finns någon anledning att diskriminera invandrare som lever i sådana förhållanden. Därmed bidrar man till att ge ordet "integration" en verklig innebörd. Genom harmoniseringen av medlemsstaternas lagstiftningar kommer detta förslag till direktiv att ge invandrare ett skydd och en rättslig säkerhet, och framför allt förhindra att de får böja sig för politiska strömningar i nationerna.

Jag skulle därför önska att kommissionens och parlamentets fortsatta arbete tar intryck av detta föredöme. Kanske kan vi då tala mer om lika rättigheter och invandringens ofta positiva bidrag, genom att ta upp de centrala frågorna kring integration samt bekämpningen av arbetslöshet, otrygghet, våld och diskriminering, som invandrare kan falla offer för.

Invandringen är inte något problem. Vi måste i stället bestämma oss för att tala om det verkliga problemet, dvs. den obalans mellan Nord och Syd som ofta driver kvinnor och män att fly misären. Vi måste också erkänna att strömmen av invandrare som kommit till unionens länder har varit mer eller mindre konstant i tjugo år. Med andra ord: genom att anta mer restriktiva lagar har staterna inte minskat det totala antalet människor som kommer hit, de har bara minskat antalet legala invandrare och i stället ökat och skapat illegala invandrare.

Eftersom förslaget till direktiv utgår från dessa värderingar kommer det inte bara att få positiva konsekvenser för invandrarna och deras familjer – det kommer också att bli en viktig symbolisk kraft för mottagande och integration. Jag skulle verkligen önska att vi kunde följa samma riktlinje under vårt följande arbete.

  Gollnisch (TDI). – (FR) Herr talman, mina kära kolleger! I likhet med hela den invandringspolitik som stöttas av EU-institutionerna finns det en oroande tendens i den text vi nu behandlar.

Visst var det tidigare berättigat att oroa sig för att en viss form av kapitalism bedrev något slags import av arbetare genom att ta dem ifrån sina familjer, med alla de risker för rotlöshet som det kunde föra med sig. Men i dag har vi kommit mycket längre än så.

Det som tidigare endast var – och som i bästa fall fortfarande är – tillfälliga arbetskontrakt, har en tendens att bli en definitiv etablering. Och det som var definitivt för en person tenderar att bli definitivt för alla dem som kan tänkas omge honom. Den nära familjen först och främst, men också den vidsträckta familjen, och vi vet att denna vidsträckta familj är stor, med tanke på de sociala strukturerna i ursprungsländerna. Där kan civilstånd för övrigt vara något tämligen summariskt. Och efter den vidsträckta familjen – bröder, kusiner, syskonbarn, föräldrar, mor- och farföräldrar – kommer den polygama familjen. Och därefter (för varför endast gynna familjeband?) kommer samboförhållanden och snart homosexuella förbindelser, vilket föregående talare, Sylla, just föreslog. Detta visar att den här politiken för med sig betydande risker för avarter.

Det här kommer att sluta i något som vi för övrigt kan notera redan nu. Nämligen en verklig folkinvandring – ett rent självmord – organiserat av medlemsstaterna, men även EU-institutionerna. Det är uppenbart att Europa begår självmord. Den enda lösningen värdig sitt namn består i att organisera en familjeåterförening, men att göra det i ursprungslandet med hjälp av utvecklingspolitiken, som resurserna i fråga borde gå till.

(Applåder)

  Hager (NI). – (DE) Herr talman! Jag är fortfarande upprörd över de 14 andra medlemsstaternas fördömande av Österrike, och beträffande föreliggande betänkande vill jag säga att jag beklagar det sätt som det behandlats på i det ansvariga utskottet, nämligen det sätt som har lett till att föredraganden – en snarast ovanlig händelse – slutligen inte kunde identifiera sig med resultatet, utan drog bort sitt namn. Man har helt enkelt sopat bort kloka och välgrundade ändringsförslag från föredraganden, som hon i dag återigen har lagt fram och motiverat, och som jag därför kan referera till, men också förslag från andra utskottsledamöter – jag antar att det skett av politiskt-ideologiska orsaker – och inte behandlat dem korrekt.

När jag bedömer denna brist på korrekt handlande hänvisar jag bland annat för Österrikes del till beslutet från regeringschefskonferensen den 17 maj 2000, där alla nya österrikiska regeringschefer enhälligt, nämligen tvärs över alla partigränser, avvisade förslaget till direktiv i denna form. Jag beklagar agerandet i utskottet därför att jag tror att just när det gäller ett sådant känsligt område så skadar en murbräckemetod saken mer än den gagnar den.

  Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär! Dokumentet som vi har här är liksom betänkandet ett etikettbedrägeri. Det står någonting annat utanpå än vad som faktiskt finns i dessa dokument. Vi skulle med förtjusning rösta för en familjeåterförening, ty en sådan är ytterst human, och den är också kärnan i en integrativ beståndsdel, men här handlar det om något helt annat. Här handlar det om att starta en samhällspolitisk diskussion om hur långt kretsen för dem som har rätt att flytta efter kan utvidgas utöver familjen.

Ni lägger här fram förslaget om de ogifta partner och deras föräldrar och barn som skall komma efter, och enligt förslaget räcker det för er redan med vittnesmål i ursprungslandet för att belägga ett partnerskap – hur det än kan se ut. Det betyder då att barn eller föräldrar som flyttar efter har samma rättigheter som unionsmedborgarna på utbildnings- och arbetsområdet liksom på det sociala området. Människosmugglarna och dokumentförfalskarna kommer att tacka er som stöder detta förslag, och befolkningen – det kan ni också vara säkra på – kommer att reagera med vrede!

Ni kommer vidare med förslaget beträffande flergifte, dvs. den första frun accepteras med barn och släktingar i uppstigande led, men ni säger också i detta dokument att det naturligtvis är möjligt att ta med nästa fru och hennes släktingar, om barnets väl så kräver. Den fråga som uppstår är följande: Hur långt skall man fortsätta att öppna dörren för en okontrollerbar invandring?

För oss är det inte något godtagbart förslag som här diskuteras. Det saknas ett helhetskoncept, det saknas siffergrundvalar, det saknas en differentiering, och ni går också utöver Amsterdamfördraget, som nämligen kräver att man skall ta hänsyn till staternas integrationsförmåga. Vi kommer bara att rösta för föreliggande dokument om man följer våra ändringsförslag och vår politiska linje!

(Applåder från höger)

  Hazan (PSE). – (FR) Herr talman! Efter det som nyligen hände i Dover, då 29 illegala kinesiska invandrare kvävdes till döds, har tragedin bakom den illegala invandringen och hur den skall kunna hanteras blivit oerhört viktiga frågor som Europeiska unionen med nödvändighet måste ta itu med i dag.

Denna problematik manar oss att arbeta för en särskilt känslig fråga: utvecklingen av en harmoniserad europeisk invandringspolitik. Den kommer att bli en av det 21:a århundradets viktigaste frågor. Förslaget till direktiv som Europeiska kommissionen lägger fram till oss i dag – om att införa en rätt till familjeåterförening – faller under denna rubrik. Jag vill därför tacka och särskilt gratulera kommissionen, som under kommissionär Vitorinos ledning har utarbetat denna text.

Rätten till familjeåterförening är en mycket viktig beståndsdel för att ett normalt familjeliv skall kunna förverkligas, och det är för övrigt vad som har föreskrivits sedan länge, i artikel 8 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Enligt denna artikel har varje person rätt till respekt för sitt familjeliv. Det är också en särskilt känslig fråga med hänsyn till skillnaderna mellan medlemsstaternas befintliga lagstiftningar, eftersom den kan krocka med suveränitetsbegreppet. Men det är just denna utmaning som Europaparlamentet står inför: att lyckas övervinna den här typen av motsättningar.

Förslaget till direktiv – som vi i dag skall yttra oss om – är ur min synvinkel en mycket viktig text som bör få Europaparlamentets bestämda och definitiva stöd. Texten erbjuder nämligen verkliga möjligheter till en legal invandring. Och jag vill påminna om att denna invandring till största delen består av familjeinvandring. Direktivet är ett första exempel på en konstruktion av det här slaget i linje med Amsterdamfördraget och Europeiska rådets möte i Tammerfors, det har redan påpekats. Därav dess stora betydelse.

Jag vill även påminna om att den moderna världen medför många fördelar, men också en risk för att vissa befolkningsgrupper blir helt utestängda, bl.a. utlänningar, och att det är vår skyldighet som europeiska demokrater att vara särskilt uppmärksamma på detta.

Det direktiv som kommissionen föreslår möjliggör ett stort steg framåt på helt tillfredsställande villkor, men med nödvändiga garantier – alla nödvändiga garantier. Det har t.ex. aldrig varit tal om, vilket jag nyss hörde, att tillåta återförening av polygama familjer. Det stämmer inte alls. Låt oss komma ihåg att det här handlar om den första texten i en process som består i att överföra pelaren "rättsliga och inrikes frågor" till gemenskapens befogenhetsområde, vilket ligger helt i linje med Amsterdamfördraget och slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors i november förra året. Vi får också komma ihåg att det endast handlar om att införa en rätt till familjeåterförening, varken mer eller mindre, samt att avskaffa begreppet familjeåterförening som ett privilegium.

Vad det handlar om för vår del är faktiskt att bygga upp ett medborgarnas Europa, något vi vill skall bli verklighet för att Europa skall kunna vidareutvecklas. Det är vår sak, kära kolleger, att ta tag i den här möjligheten för att lyckas med denna uppgift.

(Applåder)

  Krivine (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Jag anser faktiskt att det här förslaget till direktiv är ett steg framåt. Samtidigt regleras förfarandet för familjeåterförening fortfarande av restriktiva villkor, när man i stället borde insistera på det faktum att det trots allt är arbetslösheten och otryggheten som borde förbjudas, och inte rätten för en invandrare att leva med de sina när denne inte kan uppvisa tillräckliga resurser eller en lämplig bostad.

Samhället utvecklas långsamt för infödda medborgare, men utvecklas trots allt – ta t.ex. omröstningen om PACS (Pacte civile de solidarité et de concubinage) i Frankrike. Samtidigt är familjebegreppet fortfarande mycket stelt för invandrare. Enligt gällande lagstiftningar skall ett uppehållstillstånd dras in om familjen upplöses, något som i praktiken förbjuder skilsmässor. Och homosexuella par är fortfarande inte accepterade, vilket påpekades för en liten stund sedan. Under förevändning att man bekämpar polygami dömer man en andra fru eller sambo och dennas barn till en illegal tillvaro och ett ännu starkare beroendeförhållande.

Uppfattningen om familjeåterförening måste därför frigöras från de ålderdomligheter som fortfarande existerar och som är ett resultat av en besatt invandringskontroll. Men för att avsluta skulle jag vilja säga att Watsons betänkande lyckligtvis är ett verkligt framsteg, efter arbetet i utskottet med det ursprungliga betänkandet av Klamt. Jag måste säga att när jag hör Gollnischs rasistiska, reaktionära och oacceptabla uttalanden får jag lust att rösta för detta betänkande. Det är en fråga om värdighet.

  Nassauer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Tvärt emot en vitt utbredd uppfattning och också tvärt emot debatten här under förmiddagen handlar det för detta direktiv inte om den allmänna bindande definitionen av begreppet familj för hela Europeiska unionen. Det handlar i stället om att exakt fastslå vem som skall ha rätt att flytta efter på grundval av släktförbindelser i samband med invandring.

Att familjer har rätt att leva tillsammans är fullkomligt obestridligt. Men det beror ju på var gränsen dras för vad som är en familj. Jag har till exempel en hustru och två barn, och de har också barn, och jag har syskon, far- och morbröder och fastrar och mostrar. Om man räknar tillsammans alla dem som jag lever nära tillsammans med, är det 25 personer. Om jag, ärade herr kommissionär Vitorino, till exempel skulle ansöka om asyl i Portugal, då kunde jag helt visst inte göra anspråk på att få bo där tillsammans med 25 släktingar. Det måste alltså finnas en förnuftig gränsdragning. Det är det avgörande problemet med detta direktiv. Man måste också skilja mellan om någon befinner sig i Europeiska unionen för en viss tidsperiod eller på obegränsad tid. Här måste jag klart påpeka att detta förslag till direktiv utvidgar familjeåterföreningen utöver det som hittills varit vanligt i Europeiska unionens medlemsstater. Det är ytterligare en signal för invandring som naturligtvis får avsevärda följder.

Här blir följderna för stater med en hög invandringskvot, exempelvis Österrike, Tyskland och Beneluxländerna, helt annorlunda än exempelvis för stater som Portugal, Finland eller andra, som inte har så mycket att göra med invandring. Eftersom det här finns en dramatisk utvidgning av familjeåterföreningen, en av de viktigaste orsakerna till att någon flyttar efter, kan vi inte rösta för direktivet i detta skick. Därför, herr kommissionär, hoppas jag, med all respekt för ert arbete, också att ert förslag i rådet inte kommer att få det nödvändiga enhälliga godkännandet.

(Applåder)

  Karamanou (PSE). – (EL) Herr talman! Jag skulle först av allt vilja framföra mina varma gratulationer till Europeiska kommissionen, särskilt till kommissionär Vitorino för hans mycket positiva lagstiftningsförslag, som reglerar frågan om familjeåterförening. Äntligen händer någonting i Europa, efter årtionden med en europeisk invandringspolitik helt utan innehåll, men, framför allt, efter många års vägran från européernas sida att erkänna att de medborgare från tredje land som lagligen lever i Europeiska unionen måste omfattas av de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Att rättigheten till familjeliv erkänns utgör en av de grundläggande förutsättningarna för integrering av flyktingar och invandrare i det sociala livet i det land som de lever i. Tyvärr är det i det här parlamentet så, att det är just de personer som talar sig varma för och prisar familjen som det högsta värdet som undergräver den, såsom när det gäller detta förslag till direktiv om återförening av flyktingarnas och invandrarnas familjer. Självgodheten och hyckleriet är de främsta kännetecknen för den flanken i parlamentet, och vi har vid upprepade tillfällen sett exempel på dess agerande.

Jag skulle dock vilja säga att jag förstår den tvekan som finns hos många regeringar, min egen inte undantagen, inför detta direktiv. Länder som Tyskland, som har tagit emot miljontals flyktingar och invandrare, kommer utan tvekan att få axla en mycket tung börda. På samma gång skulle jag emellertid vilja påminna om och betona invandrarnas stora bidrag till den ekonomiska tillväxten i våra länder, genom deras arbete och genom skatterna. De sociala börda som förslagets kritiker talar om kan minskas, om flyktingarna och deras familjemedlemmar ges rättighet att arbeta, något som föreslås av kommissionen.

Avslutningsvis, herr talman, skulle jag vilja klargöra att detta direktiv fastställer minimivillkor och att det står regeringarna fritt att besluta om bättre villkor för familjeåterförening.

  von Boetticher (PPE-DE). – (DE) Herr talman, ärade kolleger! För första gången under min tid som ledamot i denna kammare är jag i dag glad över att rådet kommer att ta hänsyn till ett vansinnigt och farligt yttrande från parlamentet så som det förtjänar, nämligen inte alls!

Kommissionär Vitorino, trots all aktning för er person, som jag också alltid har uttryckt här i kammaren – redan kommissionens förslag är präglat av en vårdslös okunnighet vad gäller situationen just i de medlemsländer, som under de gångna åren generöst har gett många flyktingar och asylsökande uppehållstillstånd och rätt till skydd! Ni överanstränger vårt samhälle och utsätter er för risken att på så vis skapa en grogrund för något som vi här i kammaren alltid har bekämpat. Man måste fråga de liberala och socialdemokratiska ledamöterna från de stora medlemsstaterna, ty jag har hittills bara hört talare från de små medlemsstaterna från denna sida, om de överhuvud taget fortfarande har någon kontakt med väljarna, om de är medvetna om konsekvenserna och om de har förstått att mer makt åt parlamentet i dessa frågor också medför ett ökat ansvar.

Den tid är förbi när man här utan konsekvenser kunde uttala världsförbättrardrömmar! Jag skulle vilja veta hur ni skall rättfärdiga dagens beslut gentemot era medborgare! I dag beslutar många av er om detta förslag bara därför att ni redan vet att rådet aldrig kommer att godkänna det i detta skick. Detta uppfattar jag som ovärdigt. Det motsäger vår uppgift, det motsäger det uppdrag som vi har fått från väljarna.

Jag vill bara helt kort än en gång gå in på det som ni har sagt om flergiftet och skakat på huvudet åt. Läs artikel 3.2. Där står det ju att det är förbjudet för flera hustrur och deras barn att flytta efter, men att det är tillåtet för en hustru och hennes barn att göra det. Det betyder att jag kan ha gift mig med någon här i medlemsstaterna, och jag kan i vissa fall åtminstone hämta hit en fru. Det betyder alltså att det finns en tillåtlighet. Så är det ändå! Så kan man...

(Tillrop)

... nej, om ni gör en juridisk tolkning av det, så kan man förstå det just så! Det lämnar fritt utrymme för alla tolkningsmöjligheter. Här kan man bara göra en sak: avslå detta förslag!

  Vitorino, kommissionen. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande är detta första gången Europaparlamentet rådfrågas om ett förslag till direktiv från kommissionen till rådet angående den legala invandringen av personer från tredje land.

Det är därför en signal om djupa institutionella förändringar som har införts genom fördraget och som av stats- och regeringscheferna under Europeiska rådet i Tammerfors betraktades som prioriterade på den europeiska politiska dagordningen. Kommissionen ansåg att det var genom ett förslag om familjeåterförening som vi borde inleda denna väg, detta viktiga arbete med att skapa en gemensam europeisk invandringspolitik. Jag skulle först vilja säga varför vi väljer denna fråga – för att svara på en kritisk anmärkning från Klamt som jag, oavsett meningsskiljaktigheterna, skulle vilja gratulera till det arbete hon har bedrivit som föredragande i detta ämne.

Jag tycker att familjeåterföreningen är ett koncept som ligger helt i linje med de plikter alla medlemsstater tagit på sig på internationell rättslig nivå för flera decennier sedan. I alla internationella rättsinstrument från hänvisningen till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna till FN:s internationella pakter från 1966 och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna fastställs skyddet för familjen som en viktig beståndsdel för att garantera den social freden. Jag tror inte att någon kan förneka att familjeåterföreningen också är ett viktigt integrationsinstrument för invandrare från tredje land i värdsamhällena. Detta har också successivt erkänts av Europeiska unionens organ. Det vill säga, sedan 1993 har rådet hela tiden uppmärksammat frågan om familjeåterförening. Vi måste erkänna att kvantitativt sett är frågan om familjeåterföreningen relevant, eftersom den i dag utgör ett av de främsta skälen till invandring till de europeiska länderna.

Det är inte direktivet som skapar denna invandringsström, direktivet går ut på att reglera en verklighet som existerar inom unionen. Därför gör den som inte vill förstå att detta direktiv syftar till att skapa rättsregler för att möta en redan existerande situation, och som vill göra kommissionen ansvarig för skapandet av en ny invandringspolitik, en felaktig bedömning av den verklighet vi arbetar med.

Kommissionen ansåg därför att familjeåterföreningen förtjänade en prioriterad behandling i förhållande till andra former av legal invandring. Det gäller inte bestämmelser om ankomst och bosättning av ekonomiska skäl, invandring av arbetstagare, eller invandring av studenter. Det handlar, enligt vår mening, om att införa bestämmelser om ett annorlunda mottagande som svarar mot vissa värden – främst skyddet av familjen – och ett strategiskt politiska mål, främjandet av en integration av nationaliteter från tredje land, vilka redan är bosatta legalt i unionen, i värdsamhällena. Vi utgår från en diskutabel princip men tills motsatsen är bevisad anser jag att den är giltig. Den innebär att familjeåterföreningen är en faktor som främjar den personliga stabiliteten hos den invandrade, eftersom familjelivet alltid utgör ett viktigt instrument för stöd till integrationen i värdländerna.

Stats- och regeringscheferna underströk dessutom enhälligt i Tammerfors behovet av att garantera en likvärdig behandling av nationaliteter från tredje land som bor legalt i unionens medlemsstater. De betonade också att det är nödvändigt att samtidigt utveckla en mer dynamisk integrationspolitik, och att ambitionen med denna politik måste vara att erbjuda medborgare från tredje land likvärdiga rättigheter och skyldigheter som unionens medborgare. Detta är, ärade ledamöter, de värden och de politiska åtaganden som kommissionen har grundat sitt förslag på. Jag skulle också vilja understryka att kommissionen föreslår ett initiativ där familjeåterföreningen betraktas som en rättighet. Men det är inte en absolut rättighet för medborgare från tredje land som är bosatta i unionens länder, och som är legalt bosatta. Det är tvärtom en villkorad rättighet, av processuell eller materiell karaktär när det gäller definitionen av familjemedlemmarnas ställning de har i det land som har tagit emot dem och när det gäller deras rättigheter.

Jag är beredd att diskutera detta förslag i alla sina konsekvenser. Det franska ordförandeskapet ansåg dessutom detta ämne centralt under dess ansvariga period. Vi är för vår del beredda att så snabbt som möjligt komma med ett modifierat förslag så att vi kan nå ett positivt resultat under det franska ordförandeskapet.

Jag skulle vilja tacka alla ledamöter som har deltagit i debatten. Det har både här och i kommissionen, varit en levande, ibland nästan passionerad, debatt eftersom den handlar om en känslig fråga där det naturligtvis finns en stark återspegling av de olika nationella verkligheterna. Det är svårt att finna en gemensam punkt på europeisk nivå. Men framför allt har denna debatt ett grundläggande kännetecken. Det är att det inte längre är en debatt om uttalade avsikter, det är en debatt om bestämmelser, rättsligt bindande bestämmelser, som måste tillämpas. Därför är det naturligt att det är en levande, till och med passionerad, debatt, och en debatt där det finns meningsskiljaktigheter.

Kommissionen kommer att lägga största vikt vid ert yttrande. Jag skulle vilja gratulera Watson till det arbete han har gjort genom att lägga fram ett betänkande under de svåra omständigheter som denna debatt innebär.

Jag skulle vilja presentera kommissionens inställning i de svåraste politiska frågorna i detta direktiv.

För det första, beträffande förslagets tillämpningsområde: Kommissionen anser att flyktingar skall innefattas i dess tillämpningsområde. Det vore svårt att, ur politisk synvinkel, förstå varför man tillerkände de ekonomiska invandrarna rätten till familjeåterförening men inte de enligt Genèvekonventionen erkända flyktingarna. Men jag medger att det är nödvändigt att utesluta dem som har tillfälligt eller kompletterande skydd. Det handlar inte om en förändring av principfrågan. Jag är övertygad om att vissa av de som har tillfälligt eller kompletterande skydd också borde ha rätt till återförening med sina familjer. Men frånvaron av en gemensam uppfattning på europeisk nivå, och framför allt, kommissionens avsikt att nästa år lägga fram ett direktiv för parlamentet och rådet om tillfälligt och kompletterande skydd, kommer att göra det möjligt att ta upp rätten till familjeåterförening i detta mycket nära förestående direktiv. Därför går vi med på att ändra förslaget och utesluta dem som har tillfälligt eller kompletterande skydd.

Beträffande frågor om familjebegreppet: jag skulle vilja göra mycket klart att kommissionen i detta förslag inte går in i definitioner av familjebegreppet. Detta förslag bygger helt på varje medlemsstats egen definition av familjen. Och till exempel frågan om ogifta par. Detta förslag säger inte att alla medlemsstater är skyldiga att erkänna ogifta par och sammanboende i alla sammanhang. Vad det säger är bara: att i de länder där ogifta par, i den nationella rätten och för den egna nationaliteten, jämförs med gifta par, i dessa länder bör ogifta par också erkännas när det gäller familjeåterförening för medborgare från tredje land. Därför skulle jag tydligt vilja säga att det inte finns några indikationer på att gynna familjeåterförening för polygama familjer. Ursäkta, texten är tydlig! Det är omöjligt att gynna ankomsten av en andra fru! Det finns bara ett undantag, ett tag för barnen i det andra äktenskapet om barnens intresse motiverar detta. Men hur skall man förklara en annorlunda behandling av barnen i ett andra, ett polygamt, äktenskap än barnen i ett första äktenskap eller barnen till ett ogift par? Jag är ingen omstörtare av moraliska värden, men jag tror att vi först och främst måste ta hänsyn till barnens intressen.

Slutligen, herr talman, är kommissionen beredd att godkänna en rad ändringsförslag och andra förändringar avseende familjemedlemmars rättigheter, om villkoren och klargörande av villkoren för familjeåterföreningen, den situation då återföreningen får självständig status samt när det gäller bestämmelserna för förfarandet. Denna uttömmande upplysning kommer att ske innan omröstningen.

Jag skulle vilja sluta med att säga att detta naturligtvis kommer att ge upphov till debatt. Debatten med rådet kommer inte att bli lätt, liksom debatten med Europaparlamentet inte var lätt. Jag respekterar alla ledamöters åsikter. Jag hoppas att Europaparlamentets yttrande blir ett så långtgående stöd som möjligt. Jag hoppas också att det skall vara möjligt för oss alla – oberoende av våra meningsskiljaktigheter, vilka är naturliga och till och med nyttiga, eftersom de är viktiga för demokratin – att samla våra krafter när detta direktiv är antaget, för att lösa den viktiga fråga vi har framför oss – och att skapa ett tydligt och öppet rättssystem som garanterar de legala invandrarnas integration i värdlandet – för denna integration är nyckeln till en lyckad gemensam invandringspolitik på europeisk nivå.

  Talmannen. – Tack, herr kommissionär.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

(1) Förnyad rådfrågning (artikel 62 i arbetsordningen): se protokoll.

2. Särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning i unionen

  Talmannen. – Nästa punkt på arbetsordningen är betänkande (A5-207/200) av Boumediene-Thiery för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om kommissionens rapport om tillämpningen av direktiven 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (rätt till bosättning) och kommissionens meddelande om särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (KOM(1999) 127 KOM(1999) 372 – C5-0177/1999, C5-0178/1999 – 1999/257 (COS)).

  Boumediene-Thiery (Verts/ALE), föredragande. – (FR) Herr talman, kära kolleger! Jag vill först och främst tacka alla dem som med sina resonemang har bidragit till att berika debatten. Innan jag går in på att redogöra för mitt betänkande skulle jag vilja börja med en fråga som ständigt förföljer mig. Denna fråga utgör enligt min mening kärnan i betänkandets problematik och kommer att avgöra omröstningens inriktning. Frågan är: vad betyder egentligen det europeiska medborgarskapet?

Handlar det om ett enkelt uttryck avsett att marknadsföra EU, eller vill vi verkligen ge detta ord ett innehåll? För de allra flesta invånare i dagens Europa är det europeiska medborgarskapet fortfarande ett innehållslöst begrepp. Om vi vill göra Europa till något annat än ett omfattande frihandelsområde, måste vi agera för att medborgarskapet skall bli något mer än bara ett begrepp och för att det skall förankras i de europeiska invånarnas vardag. Det är i det ljuset jag ser på vår debatt. De direktiv som granskas rör gemenskapens medborgare, men det krävs också arrangemang till förmån för medborgare från tredje land.

Tack vore, det här betänkandet kan vi sammanfatta läget vad gäller personers fria rörlighet och bosättning i unionen. När det gäller fördragen utgår jag från både artikel 14 om fri rörlighet för personer och artiklarna 17 och 18 om europeiskt medborgarskap. Medlemsstaterna har gjort enorma framsteg vad gäller fri rörlighet för varor, tjänster och kapital, men det står klart att vi ligger långt efter när det gäller personer.

En kort historik och direktivens innehåll: den fria rörligheten var ursprungligen förbehållen personer med en ekonomisk verksamhet. I juni 1990 antog rådet tre förslag till direktiv från kommissionen för att utvidga denna rätt till alla medlemsstaters medborgare, även de som inte ägnar sig åt någon ekonomisk verksamhet. Jag skall bara erinra om direktivens allmänna riktlinjer. För pensionärer och andra icke-yrkesverksamma människor är bosättningsrätten öppen för dem som har en sjukförsäkring och tillräckliga resurser. För studenter är villkoren att de skall vara inskrivna vid en godkänd utbildningsinrättning och ha en sjukförsäkring. I båda fallen kan icke-självförsörjande makar och barn få följa med tillståndsinnehavaren och eventuellt arbeta.

Att införliva dessa direktiv har varit dubbelt problematiskt. Å ena sidan har medlemsstaterna införlivat direktiven mycket sent, och å andra sidan har nästan alla stater införlivat direktiven på ett undermåligt sätt. Dessutom har kommissionen varit tvungen att inleda 14 överträdelseförfaranden. Kommissionen noterar: "På grund av att direktiven har införlivats på ett felaktigt sätt har medborgare i unionen berövats vissa av sina rättigheter och konfronterats med omotiverade administrativa problem."

Låt oss konkret utvärdera situationen. Den rätt till fri rörlighet och bosättning som bekräftats i Maastrichtfördraget kränks av ekonomiska överväganden. Begreppet tillräckliga resurser tolkas av myndigheterna på ett oegentligt sätt. Vilka inkomster skall beaktas för en bedömning av resurser? Vilka bevishandlingar? Hur skall man redogöra för en utvecklingsbar ekonomisk situation som kan bero på det stöd som make/maka ger? På grund av att förfarandena för godkännande är långa och besvärliga blir det ofta nödvändigt att teckna en andra sjukförsäkring i mottagarlandet. Om man inte kommer in i det avlönade arbetets regelsystem är det svårt att få uppehållstillstånd, och en instabil arbetssituation förvärras med den otrygghet som ett uppehållstillstånd medför.

När det gäller särskilda åtgärder som är berättigade av skäl som har att göra med den allmänna ordningen, har kommissionen konstaterat många orimliga tolkningar, t.ex. att en straffrättslig dom motiverar ett systematiskt bortförande och utvisning. Slutligen är de administrativa förfarandena alltför långa – mer än sex månader – och kostar mycket när det krävs täta förnyade tillstånd. Ofta är giltighetstiden två år i stället för de normala fem.

För att komma tillrätta med de här problemen skall jag här presentera de viktigaste åtgärder som förordas. Vårt första förslag är att be kommissionen att förbereda ett ramdirektiv som utgår från den grundläggande rätten till fri rörlighet och bosättning, så att den skall förverkligas, i stället för att utgå från ett begreppsligt synsätt som med nödvändighet ger utrymme för tvetydigheter. Efter detta kommer det alltid att vara möjligt att införa en rad särskilda åtgärder för att hjälpa medborgare i förhållande till deras egen situation. En sådan omstöpning av befintliga direktiv bör innebära att den grundläggande rätten till fri rörlighet och bosättning särskiljs från alla slag av ekonomiska överväganden. Åtgärderna bör vidtas samtidigt som administrativa förfaranden förenklas rejält och handlingar tillhandahålls gratis. En övergångsåtgärd i väntan på att sådana bestämmelser införs kan vara att ge alla dem som ansöker om uppehållstillstånd ett tillstånd som räcker i ett år. Att harmonisera de sociala trygghets- och pensionssystemen är ett måste. Och när det slutligen gäller särskilda åtgärder som är motiverade med hänsyn till den allmänna ordningen, kan vi inte annat än uppmana staterna till att avgränsa sina tolkningar, sätta stopp för dubbla straff och skydda vissa kategorier från utvisning.

Några klargöranden för att avsluta. Rättigheterna bör vara knutna till en person och förflyttas med denna person. De medborgare från tredje land som bor och arbetar lagligen i en medlemsstat bör åtnjuta samma rättigheter som EU-medborgare. Det är för övrigt synd att rådet inte ger någon som helst uppföljning till förslaget om medborgarskap och hemvist.

Sammanfattningsvis hoppas jag ha övertygat er om att stödja en bestämt medborgerlig strategi för rätten till fri rörlighet och bosättning, vilket är centralt för att ett europeiskt medvetande skall skapas. Vid en tidpunkt då diskussionerna om Europas framtid är ett allmänt samtalsämne och vi utreder en framtida stadga med grundläggande rättigheter, måste vi stödja alla förslag till ett område med frihet, rättvisa och jämlikhet där alla invånare och medborgare som medverkar till Europabygget skall ha samma rättigheter. Till sist: i dag råder fri rörlighet för varor, kapital och tjänster i unionen. Det kanske är dags för människorna att få samma rättigheter som de varor de konsumerar.

  Wallis (ELDR), föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. – (EN) Jag vill gärna gratulera föredraganden. Vi har här att göra med en länge väntad översyn av flera direktiv som gäller rättigheter för bofasta som inte är ekonomiskt aktiva. Min startpunkt är liksom hos föredraganden att vi måste ge medborgarskap i Europeiska unionen verklig mening. Uttalandet i fördraget att varje medborgare skall har rätt till fri rörlighet och bosättning inom medlemsstaternas territorier och verkligheten är fortfarande mycket långt ifrån varandra.

Jag drar nytta av erfarenheten från flera språkstudenter från andra medlemsstater i min egen valkrets. De mottog ett standardbrev från vårt lokala socialförsäkringskontor där de ombads att närvara vid en två timmar lång intervju och att ta med sig så många dokument som möjligt av en icke fullständig lista över cirka tjugo dokument som pass, bankutdrag eller hushållsfakturor för att "fastställa deras identitet". När jag undersökte detta ärende vidare sade man till mig att det inte var ett EU-ärende därför att samma brev skulle sändas till bofasta i Förenade kungariket. Under vilka omständigheter kan jag inte föreställa mig. Och tidsrymden på två timmar, ännu löjligare, skulle rädda dem från att få parkeringsböter i den lokala bilparkeringen!

Jag skulle inte vilja se några medborgare bli behandlade på samma sätt som dessa studenter. Historiken för de direktiv som rör rättigheter för vistelse av icke ekonomiskt aktiva är olycklig: Ej tillämpade, överträdelseförfaranden, ett lapptäcke av olika och besvärliga krav. Man kan flytta runt en potatissäck i Europa lättare än en medborgare kan röra sig. Om vi skall kunna vädja till våra medborgare och den grundläggande rätten till fri rörlighet skall bli verklig då är helt enkelt en snabb kodifiering av detta område i gemenskapslagstiftningen sedan länge påkallad. Då och bara då skall uttalandet i fördraget om europeiskt medborgarskap bli verklighet i stället för bara ord.

  Schmid, Herman (GUE/NGL), föredragande av yttrande från utskottet för sysselsättning och socialfrågor. – Herr talman! Vi talar stort och brett om mänskliga rättigheter inom EU, men i praktiken är det ofta så att medborgarrätt är liktydigt med pengar. Den som har arbete och kan försörja sig skyddas av lagstiftningen, men det finns stora grupper som inte har eget arbete och som därför saknar rättigheter. Det kan gälla studerande som skall bevisa att de har en riktig studieplats, eller pensionärer som skall bevisa att de medför pension eller egen förmögenhet om de flyttar. Det kan också gälla tredjelandsmedborgare och särskilt familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare och som inte får följa med när familjeförsörjaren får arbete på andra sidan gränsen.

Det betyder att de som är ekonomiskt svagast fortfarande diskrimineras. I betänkandet föreslås viktiga förbättringar för dessa grupper, som i praktiken är större än man skulle kunna tro. De skall få bättre möjligheter att flytta och utvidgad rätt att bosätta sig i ett annat land.

I detta sammanhang vill jag ytterligare peka på att rätten till rörlighet på arbetsmarknaden och rätten till bosättning inte är samma sak. I dag finns det många arbetare som skickas på korttidskontrakt för arbete i andra medlemsstater och som inte alls får någon rätt till bosättning. För dem som inte har säker inkomst eller annan försörjning är rätten till bosättning dessutom nästan lika med noll.

Arbetskraftens fria rörlighet skyddas av den inre marknadens lagstiftning. För de flesta människor är det dock viktigare att deras rätt till bosättning, inklusive rätten att bo kvar, skyddas. Det gäller att man inte tvingas flytta även om man inte kan försörja sig själv. Här skulle det behövas en radikal förbättring, och det vore bra att ta itu med det problemet nu när medlemsländernas ekonomi ser ut att vara bättre än tidigare.

  Mayer, Hans-Peter (PPE-DE), föredragande av yttrandet från utskottet för framställningar. – (DE) Herr talman! Boumediene-Thierys betänkande går in på de problem som kommissionen berör i sin rapport över sakernas tillstånd när det gäller tillämpning av föreskrifterna rörande uppehållsrätt. Men Boumedine-Thiery vill att tillämpningsområdet för uppehållsrätten i detta sammanhang skall utvidgas till medborgare i tredje land.

Utskottet för framställningar har uppmanats avge ett yttrande, eftersom det utgör en särskild instans som direkt befattar sig med våra medborgares problem. Intrång på rättigheterna i unionsmedborgarskapet förekommer tyvärr fortfarande alltför ofta; det håller jag uttryckligen med om. För det första genomförs gemenskapens rättsliga föreskrifter om uppehållsrätt i långsam takt. Framför allt underordnade instanser i medlemsstaterna känner oftast inte till ifrågavarande bestämmelser. För det andra uppstår det våldsamma inskränkningar på grund av problem vid erkännandet av examina. Vad har man för nytta av ett uppehållstillstånd om man inte har rätt att i värdlandet utöva det yrke man är utbildad för? För det andra uppstår problem på grund av att föreskrifterna om fri rörlighet eller socialförsäkringsbestämmelserna inte är anpassade till den föränderliga arbetsmarknaden. Det går ändå inte an att jag nekas ersättning för läkararvoden i utlandet, bara därför att jag inte har rätt formulär!

Herr talman, vi har föreskrifter om unionsmedborgarnas rätt att uppehålla sig i andra medlemsstater. Men dessa tillämpas fortfarande inte fullt ut. Det finns fortfarande fall när en unionsmedborgares uppehåll i en annan medlemsstat omöjliggörs. Låt oss alltså uppmana EU:s medlemsländer att ofördröjligen tillämpa de befintliga gemenskapsföreskrifterna, och detta innan vi tänker på att utvidga sådana rättigheter till tredje land!

  Hernández Mollar (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Om man inte godtar de ändringsförslag vi har ingivit till Boumedienes betänkande, kommer min grupp att rösta emot av skäl som jag anser vara grundläggande.

De direktiv vi diskuterar i dag handlar om den fria rörligheten och bosättningen för studenter och personer som har slutat sitt yrkesverksamma liv, eller ej aktiva som dessutom uppbär pension för invaliditet eller ålderdom, eller får bidrag – alla gemenskapsmedborgare -, förutom de undantag som förutses i ett annat direktiv om utvisning av skäl som den allmänna ordningen, säkerhet och folkhälsa.

Problemet är att Boumediene utvidgar tillämpningsområdet av dessa direktiv till tredjelandsmedborgare. Till exempel utvidgas familjeåterföreningen i punkt 20 i resolutionen till att gälla familjemedlemmar utanför gemenskapen, för släktingar i uppåtstigande led och avkomlingar, som inte är underhållsberättigade, vilket skulle utvidga tillämpningen till ett obegränsat mottagande. Likaså är likställdheten mellan partners och äktenskap, vilket inte skulle ställa till med några större problem för gemenskapsmedborgarna med tanke på lagstiftningens variation, men däremot när det gäller tredjelandsmedborgare eftersom det skulle innebära verkliga svårigheter för att garantera en stabil samlevnad. Detta kan ge upphov till så kallade vita äktenskap eller konvenansäktenskap, med påföljande bedrägeri.

Jag anser också att all kasuistik som hänvisar till migrerande arbetstagare, ligger utanför denna debatt, inte så mycket i grunden utan för att det inte ingår i studiet av dessa direktiv.

Det är – som kommissionen säger – nödvändigt att förbättra informationsnivån för att de europeiska medborgarna skall ha mycket klart för sig sina rättigheter till fri rörlighet på den inre marknaden, och detta genom klara, koncisa och konkreta bestämmelser, och genom att använda ny kommunikationsteknik, som Internet, television eller lokala och regionala informationsmedier. Jag tycker inte, herr kommissionär, att förslaget om att svaren på parlamentets frågor skall nå medborgarna via de kommunikationskanaler man tycker är lämpliga, är ett bra tillvägagångssätt. Jag tycker att det verkar opraktiskt, bland annat för att ibland inte ens parlamentsledamöterna läser dessa svar.

Det är också nödvändigt att avskaffa den absurda pappersexercisen för att motivera villkoren och beloppet för pensionen. Jag tycker att ett identitetskort för pensionären eller dataresurserna bör ersätta de besvärliga ackrediteringarna. Detsamma skulle gälla studenterna. För att underlätta deras rörlighet måste vi undvika onödiga kostnader och göra deras uppehälle förenligt med deras studie- och lärlingsperioder.

Slutligen skulle jag också vilja betona att det är meningslöst att, som man gör i resolutionens punkt 6, binda den allmänna ordningen till Schengenområdet i ett förslag som riktas till Europeiska unionens medborgare, för vilka Schengenlagstiftningen inte tillämpas, utan gemenskapsdirektiven, särskilt de som handlar om den allmänna ordningen.

Jag anser att det är nödvändigt, för att aktualisera denna lagstiftning, att omarbeta texterna med en ny förordning och förenkla hindren för den fria rörligheten och för gemenskapsmedborgarnas bosättning.

  Van Lancker (PSE). – (NL) Herr talman, kolleger! Jag vill börja med att tacka Europeiska kommissionen för dess ihärdiga insatser för att prioritera frågan om rätten till bosättning inom ramen för fri rörlighet för personer i Europa, nu igen genom dessa två meddelanden om rätt till bosättning. För det andra skulle jag vilja gratulera föredraganden till hennes betänkande. Hon har valt en bredare infallsvinkel, kollega Hernandez Mollar, med rätt till bosättning för alla medborgare, även arbetande, även tredjelandsmedborgare. Det har förresten redan lagts fram förslag om detta. Min partigrupp stöder den infallsvinkeln eftersom förslagen ligger kvar på rådets bord utan att det händer särskilt mycket och det trots Veilbetänkandet, trots handlingsprogrammet, trots lagstiftningsinitiativen.

Inom ramen för den här debatten skulle jag särskilt vilja ta upp fyra saker. För det första att den europeiska arbetsmarknaden den senaste tiden i allt högre grad har behov av rörlighet, det är allt fler företag som inte kan fylla sina lediga arbetsplatser. Då är det ju obegripligt att det fortfarande finns så många hinder för den fria rörligheten för personer och för rätten till bosättning, främst när det gäller tillfälliga kontrakt, deltidsarbetande personer och arbetslösa som söker arbete i ett annat land. För det andra så försvarar även min partigrupp ett öppet synsätt med avseende på det europeiska medborgarskapet och för oss betyder det att även personer som inte arbetar, pensionärer, studenter, måste få rätt till bosättning, naturligtvis på vissa villkor. Med anledning av de hinder som vissa medlemsstater nu lägger upp, kolleger, får måste vi dock dra slutsatsen att vissa medlemsstater inte alls vill ha något europeiskt medborgarskap. För det tredje, ett medborgarskap som inte innebär en diskriminering på grund av familjeform. Sambor, ogifta, även homosexuella, i de länder där de formerna för sammanboende är erkända, kolleger, måste också kunna utöva sin rätt till bosättning, i annat fall fråntar vi tusentals människor rätten att leva tillsammans i en familj. Till sist också ett sätt att se på medborgarskapet som är öppet även för tredjelandsmedborgare, invånare i Europeiska unionen, lagligt boende och varaktigt boende, utan diskriminering. Vi stöder alltså det här betänkandet av kollega Boumediene utan förbehåll. Vi hoppas att kommissionen skall fortsätta fördöma medlemsstaternas bristande och oroväckande införlivande men framför allt hoppas jag, kolleger, ur djupet av mitt hjärta, att rådet äntligen tar mod till sig och startar en grundlig debatt om den fria rörligheten för personer.

  Ludford (ELDR). – (EN) Herr talman! Det har tack och lov blivit en förändring i den europeiska gemenskapens lagstiftning under de senaste 30 åren från att fri rörlighet för personer ses som en rent ekonomisk fråga – funktionell rörlighet – till att det ses som en personlig rättighet. Detta har inneburit mycket retorik om medborgarnas Europa men inte förändrat mycket av inställningen hos medlemsstaternas förvaltningar, såsom Wallis har påpekat.

När jag säger det förbiser jag inte de ekonomiska fördelarna med fri rörlighet. I Boumediene-Thierys betänkande understryks – och jag gratulerar henne för dess kvalitet – att genom att underlätta rörlighet främjas dynamik och ekonomisk konkurrenskraft. Så varför ignorerar högern detta? Men den verkliga gränslinjen för de liberala är huruvida medlemsstaterna tror på och respekterar begreppet europeiskt medborgarskap som inte bara tillåter medborgare i en medlemsstat och deras familjer att flytta runt utan att också tilldela sådana rättigheter i allra möjligaste utsträckning till lagligt bofasta tredjelandsmedborgare och deras familjer – vilket olyckligtvis inte behandlades i kommissionens rapport.

Det är mycket förargligt när ministerrådet och enskilda regeringar vrider sina händer över det låga deltagandet i europeiska val, startar kampanjer med ballonger och plastpåsar om folkets Europa och försöker vinna medborgarnas röster i folkomröstningskampanjer men fortfarande använder hindrande byråkrati när dessa medborgare har mage att hävda sin europeiska, lagliga rätt till fri rörlighet.

Dessa regler är ändå alltför komplicerade. Vi behöver en fullständig översyn för att strama upp och göra ett obehindrat utövande av fri rörlighet kristallklar. Det är inte för mycket begärt. Som fru Wallis nämnde bör det vara lika lätt för människor att förflytta sig över gränser som det är för artiklar eller potatis.

  Krivine (GUE/NGL). – (FR) Herr talman!Vi stöder betänkandet av Boumediene-Thiery. Det är faktiskt dags att börja respektera principen om lika rättigheter och bryta med den logik som medför en misstänksamhet mot invandring. Staterna tillåter sig själva att vägra ge utländska studenter uppehållstillstånd – trots att dessa är inskrivna vid godkända utbildningsinrättningar – om staten i fråga skulle anse att en student har bytt inriktning eller inte gör tillräckligt snabba framsteg, något som borde vara en sak för universitetsmyndigheterna. Denna misstänksamhetens logik framkallar en besatt hänvisning till den allmänna ordningen och den skandalösa metoden att utfärda dubbla straff. För ett och samma brott får utlänningar inte bara sitta i fängelse, utan blir också systematiskt ålagda förbud att vistas på landets territorium. En sådan landsförvisning kränker principen om likhet inför lagen, som står inskriven i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, artikel 7. Det är slutligen viktigt att underlätta beviljande och förnyelse av varaktiga uppehållstillstånd för emigranter, eftersom ett osäkert uppehållstillstånd medverkar till en otrygg arbetssituation, diskriminering och överutnyttjande.

Till sist är det dags att främja ett europeiskt medborgarskap grundat på hemvist. Rösträtten bör utsträckas till att omfatta medborgare från länder utanför gemenskapen, om vi vill få främlingsfientligheten och rasismen i Europa att gå tillbaka.

  Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman! Som redan har påpekats av de talare som yttrat sig före mig är rätten till fri rörlighet, även om den betraktas som en av de viktigaste faktorerna i det europeiska medborgarskapets grundläggande fri- och rättigheter, en rättighet som alltför ofta stöter på många hinder, något som också visas av det stora antalet framställningar till Europaparlamentet i just denna fråga.

Jag vill gärna uppehålla mig vid en aspekt som verkligen lyfts fram i betänkandet, nämligen nödvändigheten att bekämpa de felaktiga och överdrivet restriktiva tolkningar av begreppet den allmänna ordningen som görs av vissa medlemsstater. En person som till exempel är bosatt i ett visst land sedan barndomen, eller åtminstone sedan många år, och som följaktligen har rotat sig i och som är knuten till det aktuella landet med kulturella och sociala band och även familjeband, borde inte kunna utvisas om inte vederbörande gjort sig skyldig till ett brott som ses som allvarligt i det aktuella landets straffrätt. Tyvärr inträffar motsatsen mycket ofta.

En annan punkt som jag skulle vilja uppmärksamma gäller medlemmarna av vissa kungliga familjer, till exempel den italienska, som, trots att de verkligen inte utgör något hot mot rikets säkerhet, inte får till fullo utnyttja sin legitima rätt till fri rörlighet. Det måste nu äntligen vara dags att seriöst ta itu med dessa problem och verkligen avlägsna hindren för den fria rörligheten, just därför att – som redan sagts – det verkar som om potatis och andra varor har lättare att förflytta sig i Europa än medborgarna själva.

  Tannock (PPE-DE). – (EN) Fri rörlighet och fri bosättning är en rättighet som innefattas i de europeiska fördragen och är beviljade alla medborgare och bör endast nekas i exceptionella fall när det finns ett verkligt hot mot allmän säkerhet. Det är därför desto mer besynnerligt att, 50 år efter undertecknandet av konventionen om de mänskliga rättigheterna som ironiskt nog undertecknades i Rom, och ett år efter Amsterdamfördraget som upprätthåller dessa rättigheter, en europeisk familj som under tusen år varit involverad i kontinentens historia vägras de grundläggande rättigheter som min kollega nämnde.

I betänkandet Watson krävs sådana rättigheter för familjeåterförening och i betänkandet Boumediene-Thiery krävs fri rörlighet och fri bosättning även för tredjelandsmedborgare och dömda brottslingar. Denna familj, som nämndes, är den tidigare kungafamiljen av Savojen bosatt i Italien och mindre kränkningar begås också mot Österrikes och Greklands kungahus av deras respektive regeringar.

Den trettonde övergångsartikeln i den italienska konstitutionen, absurt rubricerad "övergångsartikel" men fortfarande gällande efter 53 år, är inte bara en kränkning av europeiska fördrag utan också sexuellt diskriminerande då den gäller bara manliga kungliga ättlingar, oavsett hur avlägsna släktingar de är till den konstitutionella monarken kung Victor Emanuel som ansågs skyldig till att ha undertecknat oacceptabla fascistiska krigslagar.

Ironiskt nog får ättlingar till Mussolini inte bara bo i Italien men en sitter faktiskt i det italienska parlamentet. Denna artikel är skamlig och förlegad och alla ledamöter i parlamentet även de som är emot kungadömen bör förena sig med mig och uppmana den italienska regeringen att tillåta en oskyldig europeisk familj att återvända till sitt ursprungsland där de inte utgör något möjligt hot mot den allmänna säkerheten eller stabiliteten i den italienska republiken.

Vi kan bara kräva mer rättigheter för de europeiska medborgarna om alla deras rättigheter vidmakthålls oberoende av ursprung och utan diskriminering. Denna fråga gäller mycket mer än enskilda familjer och syftar rakt till kärnpunkten för unionens upprätthållande av sina egna lagar och fördrag. Antingen har vi en europeisk union grundad på lagar eller så har vi det inte. Jag rekommenderar därför mitt ändringsförslag 14 till denna kammare.

ORDFÖRANDESKAP: G. SCHMID
vice talman

  Ford (PSE). – (EN) Får jag gratulera fru Boumediene-Thiery till hennes betänkande om särskilda åtgärder för unionsmedborgares rörlighet och bosättning som är berättigade på grundval av offentlig politik, allmän säkerhet eller folkhälsa. Det är ett mycket bra betänkande. Tyvärr kan jag under två minuter bara ta upp några av dess svagheter. Till att börja med har kommissionen inte tagit tag i frågan med de 12 till 14 miljoner medborgare i tredje land som lagligen bor i unionen och som för närvarande diskrimineras och utanför unionens östater i praktiken kan röra sig fritt, men inte enligt lagen vilket naturligtvis skapar situationer där de utnyttjas och används på olagliga sätt.

Med all vederbörlig respekt för föredraganden måste jag säga att vi också har ett problem med flera frågor som hon inte har tagit upp, en av dem är frågan om fotbollshuliganism. Jag är generellt för fri rörlighet, men jag anser att den måste begränsas. Jag tror normalt inte att personer som inte har dömts för brott skall hindras att röra sig fritt, men det finns ett europeiskt problem som man undviker på europeisk nivå. Europol borde användas för att förhindra fri rörlighet för personer som dömts för fotbollsrelaterade brott för att säkerställa att de inte orsakar samma typ av problem som vid tidigare världscuper och europamästerskapstävlingar. Jag anser också att bestämmelserna bör åberopas på grund av allmän säkerhet för att förhindra fri rörlighet för tyska nynazister som i Danmark framställer material där judeutrotningen förnekas med tydlig avsikt att återimportera det till Tyskland, där det är olagligt. Jag hoppas att den danska regeringen kommer att använda bestämmelserna i detta fall.

På samma sätt måste vi se till att systemet inte missbrukas. Jag hoppas naturligtvis att den fria rörligheten för människor som har otur att vara hiv-positiva inte begränsas på något sätt på grund av folkhälsa.

Jag håller i princip med Tannock. Naturligtvis bör Europas kungahus tillåtas att röra sig fritt. Men jag går inte med på hans prioriteringar. När vi ignorerar rättigheter för 12 till 14 miljoner lagligt bosatta är rättigheter för två familjer jämförelsevis betydelselösa.

  Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman! Jag vill börja med att instämma med alla dem som har understrukit att den fråga vi diskuterar handlar om grunden för det europeiska medborgarskapet. Vi skulle kunna säga att denna rätt ger ett praktiskt och konkret uttryck för det europeiska medborgarskapet, och den stora utmaningen vi har framför oss nu är att av denna legalt erkända rätt göra en praktiskt fungerande verklighet i medborgarnas vardag.

Jag håller också med dem som har understrukit att genomförandet av dessa direktiv har skett mycket långsamt och i vissa fall till och med felaktigt. Å andra sidan måste vi också ta itu med de svårigheter som uppstått vid tillämpningen av direktivet när det gäller de särskilda åtgärder som gäller unionsmedborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, för vilka det bör finnas riktlinjer, inte bara för medlemsstaterna, som fram till nu har gjort ganska olika tolkningar av direktivets bestämmelser, utan också för medborgarna när det gäller deras rättigheter.

Medlemsstaterna kan införa restriktioner för rätten till fri rörlighet för gemenskapsmedborgare, nämligen när det gäller att komma in i eller avvisas från landet, liksom vid utfärdande eller beviljande av bosättning om detta är motiverat med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. De får emellertid inte missbruka denna möjlighet i Europeiska unionen som grundas på rättsstaten, respekten för de mänskliga rättigheterna och särskilt på den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna samt, inom kort, en stadga om grundläggande rättigheter. Det är därför dessa undantagsregler från den fria rörligheten har varit föremål för en restriktiv tolkning.

Slutligen, herr talman, vill jag hålla med min kollega Hernandez Mollar när han stöder förslaget från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om att försöka få med de olika texterna i en gemensam, direkt tillämpningsbar förordning, vilket skulle bli ett första dokument om det europeiska medborgarskapet och som skulle ge all nödvändig information, inte bara till medborgarna om deras medborgerliga rättigheter, utan också till de respektive administrativa organ i varje medlemsstat som skall tillämpa den befintliga lagstiftningen.

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr kommissionär! Som redan Hernández Mollar framhållit – och jag tackar för att han så entusiastiskt mottagit ändringsförslag 15, som jag personligen lagt fram – så anser även jag att detta dokument inte kan godkännas om inte ändringsförslagen från Europeiska folkpartiets grupp accepteras.

Jag instämmer i Tannocks ändringsförslag 14 om kravet på fri rörlighet för ättlingarna till det italienska och grekiska kungahuset och applåderar monarkin.

I ändringsförslag 15 applåderar jag personligen pensionärerna, för i det här betänkandet, samtidigt som det underlättar den fria rörligheten i Europa för personer som har sitt ursprung utanför gemenskapen, så permanentas i stället svårigheten för de europeiska medborgarna att röra sig inom det europeiska territoriet, och framför allt gäller detta de handikappade.

När jag skulle avresa från Bergamos flygplats Orio al Serio för att resa till Strasbourg träffade jag en pensionär, mycket gammal – 80 år – som uttryckte ett önskemål om att få komma till Paris där han skulle bo hos sin dotter, men som inte kunde göra det av rädsla för att förlora hela sin italienska pension, den enda inkomstkällan. En andra person, invalidiserad till 100 procent, sade sig vilja resa till London, men det gick inte för i så fall hade han förlorat sin invalidpension. Slutligen, en tredje person, invalidiserad – och rullstolsbunden – sade sig vilja resa till sin bror, men, om han hade gjort det, så hade han förlorat sitt tillägg för oförmögna.

Vårt mål borde med andra ord vara den fria rörligheten i Europa för handikappade medborgare och pensionärer.

  Talmannen. – Kollega Fatuzzo! Ni har fått mig att börja tänka efter vart jag skall resa när jag blir gammal.

Kommissionär Vitorino har ordet.

  Vitorino, kommissionen. – (FR) Herr talman! Å kommissionens vägnar skulle jag först och främst vilja gratulera Boumediene-Thiery och alla dem som har deltagit i denna debatt. För kommissionen tror jag att införandet av ett europeiskt medborgarskap har skapat ett nytt rättsligt och politiskt sammanhang, och vår avsikt är att ta alla de praktiska konsekvenserna av detta, såväl inom lagstiftningen som i det dagliga förvaltningsarbetet. När det blir dags för det räknar kommissionen mycket med Europaparlamentets stöd.

När det gäller det förslag till resolution som ni har lagt fram, skulle jag bara vilja framföra två eller tre synpunkter direkt till utskottet. De tre direktiven om icke-yrkesverksammas rätt till bosättning har, det är jag säker på, gett tusentals medborgare i unionen möjlighet att åtnjuta denna rättighet utan att stöta på några särskilda problem. Samtidigt händer det fortfarande att direktiven tillämpas på ett felaktigt sätt. Jag kan garantera er att kommissionen alltid griper in, och vi försöker alltid göra det med principfasthet , även om det inte alltid märks att vi griper in. Och om inget samförstånd uppnås tvekar vi inte att översända motiverade yttranden till staterna ifråga. De klagomål från medborgare som får ett positivt administrativt svar genom utomrättsliga förfaranden uppgår till några hundra.

Men kommissionens agerande avser också medlemsstaternas lagstiftningar. Enligt min mening skulle man kunna nämna flera fall där vårt ingripande har lett till en ändring av medlemsstaters lagstiftningar, och ibland t.o.m. till att EG-domstolen har granskat ärenden och kommit med en positiv lösning. Det saknas inte heller exempel på att medlemsstaternas utnyttjar begreppet allmän ordning på ett oegentligt sätt, framför allt i syfte att bortföra medborgare från andra länder från medlemsstatens territorium. Jag kan emellertid försäkra er att antalet sådana fall är begränsat och att Europeiska kommissionen alltid vidtar erforderliga åtgärder i enlighet med gemenskapsrätten när de trots allt dyker upp.

Men man kan ändå inte hävda att en strikt tillämpning av gemenskapsrätten är tillräcklig för att undanröja hindren mot unionsmedborgarnas fria rörlighet, med tanke på det stora antalet hinder som fortfarande existerar på grund av brister i gemenskapsrätten. Dessa brister identifierades redan i kommissionens andra rapport om europeiskt medborgarskap, liksom i rapporten om personers fria rörlighet från högnivågruppen ledd av Veil, vilken presenterades för kommissionen 1997.

I övrigt vill jag uppmärksamma er på det faktum att vi i förmiddags diskuterade direktivet om familjeåterförening och att kommissionen enligt slutsatserna från Tammerfors skall lägga fram ett förslag om erkännande av villkor för inresa, mottagande och bosättning samt om den rättsliga statusen för medborgare från tredje land som vistas legalt i unionen. Vi arbetar för närvarande i den riktningen.

Av alla dessa skäl delar kommissionen den uppfattning som framförs av flera parlamentsledamöter, dvs. att det krävs en övergripande omstöpning av befintliga texter för att skapa ett enda rättsligt instrument, som skall organisera och garantera att rätten till fri rörlighet och bosättning skall kunna utövas utan hinder. En sådan omstöpning, som för övrigt föreskrivs i kommissionens åtgärdsprogram för år 2000, är redan under förberedelse. Den utgår från idén att rätten till fri rörlighet och bosättning måste särskiljas från den tidigare hänvisningen till tillståndsinnehavarens ekonomiska situation. Denna rätt skall hädanefter knytas till ett begrepp och en status som följer direkt av det europeiska medborgarskapets betydelse.

Unionsmedborgarens status är odelbar, vilket med nödvändighet kräver ett enhetligt allmänt system för rörlighet och bosättning, för att uppnå målet att unionsmedborgarskapets innehåll skall berikas i enlighet med unionens politiska ambitioner.

  Talmannen. – Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

3. Bedömning av vissa planers och programs inverkan på miljön

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5-0196/2000) av Schörling för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådet gemensamma ståndpunkt (C5-0180/2000 – 1996/0304(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning av vissa planers och programs inverkan på miljön.

  Schörling (Verts/ALE), föredragande. – Herr talman! Jag är mycket glad över att jag har fått förtroendet att vara föredragande för andrabehandlingen som gäller SEA-direktivet, som jag anser utgör ett viktigt steg mot ett nytt förhållningssätt i miljöpolitiken. Jag vill tacka alla kolleger i miljöutskottet, kommissionen och särskilt det portugisiska ordförandeskapet för ett utmärkt samarbete.

Detta förslag till direktiv handlar om strategiska miljöbedömningar, på engelska SEA, vilket kortfattat innebär en systematisk process för att identifiera, analysera och bedöma påverkan och troliga effekter på miljön, av planer och program. Detta skall göras på ett så tidigt stadium som möjligt i planeringen, bland annat för att man skall kunna hitta alternativa lösningar innan man går vidare i beslutsprocessen. En miljörapport skall skrivas och göras tillgänglig för miljömyndigheter, allmänheten och för miljöorganisationer, som också skall ges tillräckligt med tid för att reagera på rapporten.

Detta är ett mycket viktigt direktiv för hela gemenskapens miljöpolitik, för att man skall få ett instrument som gör det lättare att leva upp till de åtaganden som gjorts i fördraget och i andra överenskommelser om en hållbar utveckling och om att försiktighetsprincipen skall beaktas. En modern miljöpolitik värd namnet måste göra allt för att miljöskador inte skall uppstå och för att miljöpåverkan minimeras. I dag är ofta fallet att man försöker identifiera och reparera skadorna när de redan har uppstått. Redan när vi planerar måste vi lära oss att med politikområden, planer och program undvika och minska de negativa effekterna och inverkan på miljön. SEA-direktivet utgör ett mycket viktigt steg mot ett sådant förhållningssätt.

Tyvärr finns inte politikområden med i detta direktivförslag, trots att de fanns med i kommissionens ursprungliga förslag från 1991, och trots att alla forskare på området faktiskt tar för givet att även politikområden måste omfattas av en SEA, en strategisk miljökonsekvensbedömning. Det har inte varit möjligt att uppnå detta i rådet, men miljöutskottet har ansett att även politikområden måste inkluderas i den översyn som skall göras om fem år. Detta behandlas i ändringsförslagen 2 och 21.

Ett avgörande argument när kommissionen slutligen lade fram detta förslag 1996 var att bedömningen på projektnivå kommer in alldeles för sent i beslutsprocessen. Detta är faktiskt en av huvudpunkterna i direktivet – att man skall komma in tidigt i beslutsprocessen.

Vid första behandlingen hade Europaparlamentet ganska mycket synpunkter; man tyckte att det var ett förslag i rätt riktning men att det var alldeles för otillräckligt på många områden. Parlamentet lade fram 29 ändringsförslag, varav 15 mer eller mindre återfinns i den gemensamma ståndpunkten.

För att en SEA skall bli ett verkligt användbart instrument måste direktivets räckvidd vara tillräckligt stor, och miljörapporten och utvärderingarna måste naturligtvis vara av mycket hög kvalitet. Rådet har nu i den gemensamma ståndpunkten försämrat texten på en rad områden, bland annat just när det gäller direktivets räckvidd och definitionen av vad som skall omfattas av direktivet. Även kommissionen var mycket, mycket kritisk till denna gemensamma ståndpunkt, eftersom den har blivit alldeles för begränsad i förhållande till ursprungstexten.

Miljöutskottet har försökt återställa lite av balansen, bland annat genom ändringsförslagen 6 och 7 som breddar räckvidden, genom att inte begränsa det enbart till planer och program som är knutna till EIA-projekt, eller MKV på svenska. Det tillåts inte att hela kategorier av planer och program undantas. Vi kan inte heller acceptera att finansiella planer och hela försvarssektorn undantas ifrån SEA-bedömningar. Detta behandlas i ändringsförslag 10, som också tar upp att strukturfonder naturligtvis också måste omfattas av SEA i nästa omgång. Andra ändringsförslag som förbättrar direktivet handlar om större öppenhet och insyn, och om att man också skall samarbeta och samråda med länder utanför gemenskapen.

Personligen är jag mycket förvånad över ändringsförslag 26 från Nassauer och 29 andra ledamöter, som vill avvisa den gemensamma ståndpunkten. I utskottets behandling nämndes överhuvudtaget inte denna möjlighet. Det är klart att de har sin fulla rätt att föreslå detta, men menar de verkligen att EU:s miljöpolitik är ett utanpåverk som är till intet förpliktigande? Skall Europaparlamentet bara strunta i fördragstexten, i överenskommelsen från Cardiff, i femte miljöprogrammet osv? Jag tycker faktiskt inte att förslaget är riktigt seriöst.

Ändringsförslagen 11 och 31 bekymrar mig också lite grand. Särskilt i ändringsförslag 11 sägs att medlemsländerna skall definiera på vilken nivå SEA skall utföras om planer och program ingår i ett hierarkiskt system. Därmed ifrågasätts faktiskt hela idén med att upprätta en SEA, så jag hoppas att dessa ändringsförslag inte går igenom.

  Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta är en liten men betydelsefull åtgärd att utvidga medlemsstaternas arbetsuppgifter till att göra strategiska miljökonsekvensbedömningar av planeringsramar liksom av aktuella planer där genomförandet skulle eller kunde påverka miljön på ett betydande sätt. Alla medlemsstater röstade för den gemensamma ståndpunkten men några klargjorde att de inte skulle gå mycket längre än så. Vår uppgift är att ansvarsfullt klargöra och förbättra och på PPE-DE gruppens vägnar gratulerar jag föredraganden, fru Schörling, för det arbete hon utfört och för det samråd hon har haft med oss. Vi kommer dock att förkasta några av hennes ändringsförslag, framför allt dem som innebär att man vill utvidga systemet till all finansiell planering, till försvar och civilförsvar, till samråd utöver vad som är rimligt och till de allmänna politikområden hon just nämnt, vilket blir mer av en önskelista än fasta förslag.

Vi är dock överens om att det inte verkar vettigt att undanta projekt som helt eller delvis finansieras av Europeiska unionen, särskilt strukturfonder, och vi är helt överens om att det är klokt att diskutera med grannstater utanför Europeiska unionen. Vi är överens om att det bör ske en tillräcklig återrapportering, inte bara om de miljörisker som identifieras genom miljökonsekvensbedömningen utan om den åtgärd som man föreslår vidta för att minska eller undanröja riskerna. Vi måste också naturligtvis överväga ändringsförslag 26, på några tyska kollegors vägnar, vilka förkastar den gemensamma ståndpunkten. Jag förstår farhågorna hos kollegor från Tyskland och några delar av Italien. Dessa beror på det sätt som vissa regeringar och regionala styrelser har valt att genomföra bedömningarna. Dessa regeringar ger miljökonsekvensbedömning och Europa dåligt rykte för något som är överdrifter som de själva vållat och de behöver noga se över sin inhemska policy.

Men detta är en subsidiaritetsåtgärd som ger medlemsstaterna ansvar för de närmare detaljerna. Det är inte Europas stora hand som sträcker ut sin kontroll till lokala planeringsfrågor. Men det ser till att vi vid vår planering framför allt vid våra respektive gränser tar hänsyn till miljöns kvalitet inom och över våra gränser när man kommer överens om planeringsramar. Vi anser det vara en bra sak och min grupp PPE-DE kommer därför inte att stödja ändringsförslag 26 och kommer att rösta för den gemensamma ståndpunkten. Vi skall då rösta för det ändringsförslag som vi stödde i utskottet och för ett ytterligare klargörande ändringsförslag som har lagts fram sedan dess, men vi skall motsätta oss ändringsförslagen, vilka vi anser vara ett alltför långt steg i fråga om vad som är önskvärt, praktiskt och godtagbart.

  Sacconi (PSE). – (IT) Herr talman! Det direktiv som vi står i begrepp att rösta om innebär ett viktigt framsteg. Skyldigheten att göra en miljökonsekvensutredning i ett extremt tidigt skede av den fysiska planeringen gör det i själva verket möjligt att fullständigt integrera miljöfrågorna redan i det förberedande stadiet, när miljöplaner och miljöprogram utarbetas. Unionen har äntligen förstått att man inte längre kan begränsa sig till att i efterhand reparera de skador som orsakats av en kortsynt planering, utan att skadorna måste förebyggas så tidigt som möjligt i processen.

De ändringsförslag som godkändes i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har medfört viktiga förbättringar i rådets gemensamma ståndpunkt.

För det första slår man fast att för att kunna utöva ett så effektivt inflytande som möjligt på de nationella vanorna, så måste direktivets tillämpningsområde vara så omfattande som möjligt. I det sammanhanget anser jag att planer och projekt som finansieras av strukturfonderna absolut måste falla inom ramen för direktivets tillämpningsområde, för de utgör, framför allt inom de eftersatta regionerna, i praktiken alla program som genomförs.

För det andra så har principen om rådfrågning av och information till allmänheten och berörda organisationer under hela behandlingsprocessen återupprättats, vilket även stämmer överens med Århus-konventionen.

I sin helhet anser jag alltså att detta är en bra text. Jag förstår den oro som uttryckts av kolleger från stater som är av federal natur och som fruktar att de lokala myndigheterna skall bli överlastade med arbete. Men jag hävdar ändå att de ändringar som gjorts, framför allt i och med ändringsförslagen 19, 29 och 31, kommer att vara tillräckliga för att undvika en dubblering av de två direktiven och tvärtom garantera respekten för miljön.

  Olsson (ELDR). – Herr talman! Varje dag blir vi uppmärksammade på att miljön förändras. I söndags lyssnade jag på ett svenskt radioprogram där det sades att man i mellersta Sverige borde ställa in sig på att nederbörden kommer att öka med 50 procent inom de närmaste åren. På något sätt finns miljöfrågorna alltid med i den allmänna opinionen i dag. De måste därför komma med på ett bättre sätt också i det politiska arbetet. Därför vill jag lyckönska Schörling till ett mycket bra betänkande, som tar fram att miljöaspekterna måste tas med i ett tidigt skede. Miljöfrågorna måste i princip genomsyra all verksamhet, kanske framför allt den ekonomiska.

När det gäller planer, byggplaner etc. är det naturligtvis angeläget, såsom föreslås i detta betänkande, att man tar hänsyn till miljöaspekterna så tidigt som möjligt så att man kan undvika att göra fel, undvika ökade kostnader och hamna rätt så snart som möjligt.

Jag tycker att det är väldigt viktigt och bra att Schörling tar upp att direktivets räckvidd bör breddas. Det är angeläget att den ekonomiska verksamheten kommer med i miljöprövningen. Det är naturligtvis självklart för EU, som lägger en mycket stor del av sin budget på jordbruksområdet och på regionalpolitiken, på strukturfonderna, att dessa områden prövas ur miljösynpunkt. Vi kan inte gå in och göra det omedelbart, men så fort som möjligt när det kommer nya planer. Det är orimligt att som i dag med EU-medel stödja verksamheter inom dessa sektorer som i andra sammanhang bekämpas ur miljösynpunkt.

Vi måste försöka skapa ett system där vi tänker miljömässigt ifrån början, även när det handlar om ekonomiska frågeställningar. Detta är en stor och viktig fråga. Jag inser att stora delar av denna kammare inte håller med mig, men jag och min grupp stödjer Schörling helt i detta sammanhang.

  González Álvarez (GUE/NGL). – (ES) Herr talman! Jag skall kort ta upp fyra ämnen som har diskuterats mycket i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Vi är i grunden positiva till förslaget från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och från dess föredragande.

Vi anser att när det gäller inkluderandet av vissa sektorer i direktivet, särskilt gruv- och försvarsindustrin, kan de inte stå utanför. Naturligtvis med den försiktighet som krävs.

Jag vill också betona inkluderandet av förvaltningen av vattenresurser. Spanien kommer mycket snart att lägga fram en ambitiös regeringsplan, den nationella vattenplanen, som kommer att få en tydlig effekt där den tillämpas. Vi anser att det är nödvändigt att dessa bedömningar utförs.

Även allmänhetens roll, öppenheten, är mycket viktig för oss. Det finns ett direktiv om rätten till information, nummer 313, som medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna hela tiden har underlåtit att uppfylla.

Även studiernas kvalitet och hälsofrågan i de viktiga berörda sektorerna bör tas med. En god miljökvalitet och en god hälsa är tätt sammankopplade.

  Hyland (UEN). – (EN) Herr talman! Jag gläder mig över tillfället att få lämna ett kort bidrag till denna debatt och därmed bekräfta parlamentets positiva roll med att lägga fast en dagordning för de högsta miljöskyddsnormerna. Det finns naturligtvis en kostnadsfaktor i miljöhantering men likaså en ekonomisk vinst som inte är lätt att kvantifiera men som likväl finns.

Det föreslagna direktivet där det krävs en miljökonsekvensbedömning innan en regional eller kommunal plan antas är klokt med hänsyn till miljön och ekonomin. Alltför ofta förr i tiden har vi sett kostsamma utvecklingsplaner misslyckas till följd av miljöhänsyn som inte beaktades i den inledande planeringsfasen.

Slutligen vill jag vädja till professionella planerare att använda sunt förnuft genom att ta hänsyn till åsikter hos offentliga företrädare och samhällsgrupper. Ett exempel på tillvägagångssätt av det slag som man sett alltför ofta har inte alltid uppfyllt medborgares krav på detta viktiga område. Planering får inte endast förbehållas dem som har akademisk examen. Valda medlemmar måste visa större omsorg och omvårdnad när de upprättar utvecklingspolicy som i sista hand kommer att påverka unionens medborgare.

  Blokland (EDD). – (NL) Herr talman! Strategisk bedömning av miljöpåverkan är ett instrument som myndigheter kan använda sig av för att bedöma om politiska avsikter, planer och program passar ihop med konceptet en hållbar utveckling. På det sättet uppnår vi att miljön blir bättre integrerad i ekonomin eftersom även makroekonomiska beslut måste föregås av en strategisk bedömning av hur miljön kommer att påverkas. Därför är det viktigt att myndighetsorgan verkligen inser vad som är nyttan med att så mycket som möjligt förebygga skador på miljön.

Det är också viktigt att vi tydligt kan fastställa för vilka planer det behövs en bedömning av miljöpåverkan och för vilka det inte behövs. Rådet har varit intensivt sysselsatt med det här. Det är bra att politiska avsikter, inbegripet en bedömning av miljöpåverkan, skall presenteras för myndigheterna. Ett myndighetsorgans beslut kan i så fall även vara att en plan, ett program eller en politisk avsikt inte blir av utan blåses av i ett tidigt skede eller ersätts av ett miljövänligare alternativ.

Å andra sidan finns det en stor risk att det måste göras för många bedömningar av planers och programs miljöpåverkan. Om det utförs grundliga undersökningar av planer och program som knappast påverkar miljön alls så är det bortslösad energi. Ännu värre är det att det här instrumentet förlorar en hel del av sin kraft. I det avseendet är det att gå lite för långt att även låta alla ekonomiska planer ingå i detta, såsom utskottet för miljö har föreslagit.

  Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Det bästa sättet att integrera miljöfrågorna i alla politikens områden är att man tar med miljöaspekterna i bilden i ett så tidigt planeringsskede som möjligt. På det sättet undviker vi de problem som vi i dag har när det gäller att samordna markanvändning, ekonomisk verksamhet och allmänhetens förväntningar. Det finns en strategisk bedömning av miljökonsekvenserna som förutom markplaneringen bland annat berör program inom sektorer som jordbruk, trafik, turism och energi. För att kunna samordna alla dessa viktiga frågor och få dem att fungera på ett hållbart sätt ur både miljömässig och social synvinkel krävs det tillräckligt långsiktiga planer. Långsiktiga på det sättet att de fungerar som verklig vägledning för separata åtgärder. I detta avseende måste man tacka föredraganden för ett väl utfört arbete.

Det är helt naturligt att strukturfondsprogram, planer och åtgärder tas med i beräkningarna när man tittar på den här frågan. Det är också viktigt att man agerar på ett riktigt sätt på olika nivåer, inte för komplicerat och byråkratiskt utan så att man tar hänsyn till den nya kunskap som hela tiden strömmar in. I detta avseende har man kanske varit alltför rädd för parallella funktioner, men härvidlag hoppas jag att det här betänkandet efter den här behandlingen blir så bra som möjligt.

  Lange (PSE). – (DE) Herr talman! Kära kolleger! Det är ett nytt instrument och motsvarar artikel 6 i Amsterdamfördraget, samt integrationen av miljöpolitiken på andra områden. Det är en ömtålig planta, och vi önskar alla att det skall bli en framgång. Jag önskar också att det röner framgång bland mina medborgare där hemma. Därför frågar jag mig ibland samma saker som de också gör. När jag tittar på rådets förslag utgår jag från att en medborgare kommer att ställa frågan: Hur kan det vara på det viset att något skall granskas efter att Europeiska unionen har tagit bort de planer och projekt som finansieras av Europeiska unionen själv? Så får det väl inte vara! Jag betraktar det på samma vis. Tillämpningsområdet måste också utvidgas till områden som finansieras av Europeiska unionen.

För det andra kommer medborgaren just i Förbundsrepubliken Tyskland kanske att fråga sig varför det skall granskas på delstatsnivå, förbundsnivå, regional nivå samt på kommunal nivå, varigenom förfarandet drar ut på tiden. Jag anser inte att det är försvarbart. Det är saken som avgör och inte att samma ärende granskas än en gång på varje nivå. Därför måste vi tydligt säga: Dubbelarbete måste undvikas! Såtillvida stöder jag uttryckligen ändringsförslag 31 av Guido Sacconi.

En tredje fråga kommer medborgaren kanske att ställa sig: Varför händer ingenting efter att det granskats och kanske vissa konsekvenser har påvisats? Därför måste vi göra klart att bestämmelserna också är bindande. Det får ju inte vara på så vis att en granskning genomförs och resultatet häftas ihop och försvinner i pärmarna! Vi behöver en bindande förpliktelse som säger att de resultat som kommer fram också genomförs. Därför stöder jag eftertryckligen ändringsförslag 17 och 18, så att vi kan genomdriva lite mer bindande kraft i genomförandet av miljöskyddsåtgärder efter granskningen. Därför önskar jag att Schörlings betänkande når framgång.

  De Palacio, kommissionen. – (ES) Herr talman! Jag vill först tacka föredraganden för hennes konstruktiva inställning och öppenheten för dialog med alla berörda parter – inklusive kommissionens avdelningar -, vilket jag hoppas gör att vi till slut uppnår ett positivt resultat för detta direktiv. Jag vill också framhäva kvaliteten på det betänkande vi diskuterar i dag och jag vill ta upp de problem som, enligt min mening, är de viktigaste som har tagits upp i de olika ingivna ändringsförslagen och i de olika ledamöternas inlägg, och jag vill tacka innerligt för era förklaringar och åsikter.

Först vill jag bland nyckelfrågorna peka på de ändringsförslag som innebär en utvidgning av tillämpningsområdet för det framtida direktivet. Den gemensamma ståndpunkten skiljer klart på de planer för vilka de strategiska miljöbedömningarna är obligatoriska och de där det är nödvändigt att göra ett urval, en sållning. Kommissionen är inriktad på detta upplägg, under förutsättning att den gemensamma ståndpunkten förbättras, för vi anser att den annars är otillräcklig.

För det första måste det finnas en balans mellan de planer där den strategiska miljöbedömningen är obligatorisk och de där det gäller att göra ett urval.

För det andra måste direktivets tillämpningsområde i vilket fall som helst vara tillräckligt brett och på ett systematiskt sätt inkludera de planer som har betydande miljöeffekter.

Därför stöder kommissionen med entusiasm vissa av parlamentets ändringsförslag som utvidgar tillämpningsområdet för detta direktiv på ett balanserat sätt, exempelvis andra och femte delen i ändringsförslag 5, vilket förutom av föredraganden har tagits upp av flera andra talare, till exempel González, och i vilket det också föreslås att gruvdriften skall omfattas, samt ändringsförslag 6.

Vi tycker dock att vissa ändringsförslag går för långt och kräver en strategisk miljöbedömning för planer som troligtvis inte kommer att ha några betydande miljöeffekter. Exempelvis skulle fjärde delen i ändringsförslag 5 göra dessa bedömningar obligatoriska för alla planer i de sektorer som nämns i direktivet; tredje delen i ändringsförslag 10 skulle innebära en onödig belastning för medlemsstaterna.

Vissa ändringsförslag begränsar tillämpningsområdet ännu mer och motsäger i själva verket det jag har tagit upp. Vissa ändringsförslag reducerar tillämpningsområdet, till exempel 3, som begränsar tillämpningsområdet till EU-finansierade planer, eller ändringsförslagen 11 och 31, som låter medlemsstaterna välja planeringsnivå för genomförandet av strategiska miljöbedömningar. Härigenom skulle ett stort antal planer med miljöeffekter uteslutas. Om nu parlamentet godkänner dessa ändringsförslag tillsammans med dem som omfattar de planer som inte har några betydande miljöeffekter, anser jag att vi får en motsägelsefull text.

Dessa ändringsförslag tycks komma ur rädslan att fördubbla bedömningarna. En rädsla som enligt min mening inte är välgrundad. Planeringen brukar genomföras på olika nivåer och var och en har sina egna kännetecken. Genomförandet av bedömningar på olika planeringsnivåer är inte en dubblering av bedömningarna, särskilt när det gäller det skydd som redan omfattas av artiklarna 4, 5 och 10 i den gemensamma ståndpunkten, vilka just syftar till att undvika denna dubblering, och vilka exempelvis Lange har nämnt.

För det tredje vill jag peka på de ändringsförslag som slår fast urvalsförfarandena och fastställer omfattningen av bedömningen – 7, 8 och 13 -, planerings- och programmeringsförfarandena för urvalet samt fastställandet för omfattningen av bedömningen, och som kräver att man genomför ett urval i varje fall, med deltagande från allmänheten i varje enskilt fall. Jag anser att målet med urvalet och fastställandet av omfattningen av bedömningen är att så snabbt som möjligt och så effektivt som möjligt kunna fastställa de mest relevanta planerna och miljöproblemen. Att fastställa det bästa sättet för att hantera dessa frågor kräver praktiska erfarenheter. Vi tycker alltså att det är för tidigt att slå fast att alla omständigheter motiverar ett urval och en bred omfattning. Av detta skäl anser vi att genom att införa bestämmelser om urval och omfattning i den nationella lagstiftningen, kan medlemsstaterna gå längre än direktivets krav, och därför godtar vi inte dessa ändringsförslag.

Vi godtar inte heller det ändringsförslag som innebär ett avvisande av den gemensamma ståndpunkten – ändringsförslag 26 – vilket går emot andra förslag. Jag tror inte att det är nödvändigt att säga att direktivet om strategisk miljöbedömning är ett nyckelinstrument för integrationen av miljöfrågan i de olika politikområdena, och för att främja en hållbar utveckling i Europeiska unionen. Jag anser att ett avvisande av den gemensamma ståndpunkten skulle innebära ett allvarligt slag mot de principer som hör till fördragens kärna och som bör genomsyra all vår politik.

Jag förstår att vissa av er anser att detta är otillräckligt, men vi måste tänka på att det perfekta ibland kan stå i motsättning till det som är bra. Jag tycker att vi måste finna något godtagbart som innebär ett steg framåt, i stället för att hamna i en blockerad situation. Herr talman! Efter att noga ha studerat alla ändringsförslag skulle jag vilja säga att kommissionen kan godkänna ändringsförslag 1, 5 (del två och fem), 6, 12, 28 (första delen) och 29. Ändringsförslagen 9 (den del som handlar om att kravet på motivering till att en strategisk miljöbedömning inte är nödvändig), 10 (del ett och två), 15, 17, 18, 20, 23, 24 och 25 är i princip godtagbara, men med en viss bearbetning av formuleringarna. Kommissionen kan dock inte under några omständigheter godta ändringsförslagen 2, 3, 4, 5 (del ett, tre och fyra), 7, 8, 9 (den del som kräver en motivering för att kräva en strategisk miljöbedömning eller ej), 10 (del tre), 11, 13, 14, 16, 19, 21, 22, 26, 27, 28 (del två), 30 och 31.

  Talmannen. – Tack så mycket, fru kommissionär!

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen äger rum i dag kl. 12.00.

4. Mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester från fartyg

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0213/2000) av Bouwman om Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv 92/23/EEG om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester (C5-0348/2000 – 1998/0249(COD)).

  Bouwman (Verts/ALE), föredragande. – (NL) Herr talman, fru kommissionär, ärade åhörare! Vi behandlar här ett direktiv som är avsett, och det kommer fler senare i år, för bekämpande av havsföroreningar. Jag talar naturligtvis om Erika-direktiven som kommer senare. Det skulle kanske vara en mycket bra start på den här säsongen, på det franska ordförandeskapet, att få parlamentet att anta det här direktivet och särskilt resultatet av förlikningen mellan rådet och parlamentet. Därför vill jag även tacka rådets företrädare, även det portugisiska ordförandeskapet som också spelat en roll, men även i slutskedet det franska ordförandeskapet, kommissionen samt medarbetarna och mina kolleger i förlikningskommittén.

Kärnan i förslaget är naturligtvis att, och det har vi redan diskuterat tidigare, fartygen är skyldiga att anmäla sig och leverera avfall. Hamnar är skyldiga att utarbeta en plan för avfallsbehandling och se till att det finns anläggningar för avfallsbehandling eller organisationer som kan utföra den behandlingen. Allt det för att förebygga att problemet, havsföroreningarna, bara blir värre och det är redan mycket illa ställt. En nyligen genomförd undersökning av KIMO Coast Watch visar att bergen med avfall på stränderna fortfarande växer, att havet fortfarande blir förorenat, att det finns förfinade tekniker för att blanda ut slam i havsvattnet och så vidare.

Om vi ser på de reningsanläggningar som redan finns i en del hamnar så talas det till och med om en minskad avlämning av avfall i stället för en ökning. Officiellt måste avfall levereras i enlighet med Konventionen om förhindrande av havsföroreningar från fartyg (Marpol) och andra avtal, i praktiken visar det sig att det inte sker. Det är skälet till att kommissionen med rätta lagt fram det direktiv som vi nyligen haft ett förlikningsförfarande för.

Det kanske vore bra att i det här sammanhanget klargöra resultaten från förhandlingarna, det är ju ändå så att dessa resultat måste vi bedöma tillsammans för att sedan här i parlamentet kunna besluta om vi accepterar dem eller inte. Den viktigaste delen var när allt kom omkring finansieringen och den finansieringen är inte oviktig. Den är viktig eftersom vi hoppas att ett finansieringssystem, om vi bortser från de skyldigheter som finns, skall stimulera fartyg till att leverera sitt avfall. Därför har vi också länge debatterat med rådet, och kommissionen har varit till god hjälp, för att se till att de finansiella aspekterna blir inbyggda i det hela på något sätt.

Parlamentet ville på ett eller annat sätt inkassera 90 procent via hamnavgifterna. I samtal med kommissionen har vi debatterat lite mer nyanserat om det men slutligen ändå beslutat att gå till förhandlingarna med den siffran. Rådet ville länge varken ha med ordet "significant" eller nämna ett procenttal. När allt kommer omkring är det dock, särskilt med tanke på den kontrollklausul som diskuterades i ett tidigare skede, viktigt att ta upp det.

Varför är procenttalet så viktigt? Av det enkla skälet att om vi skulle använda oss av principen om att förorenaren betalar på normalt sätt så kan varje fartyg betala i hamnen men det kan också besluta att helt enkelt släppa ut i havet. Den principen fungerar alltså inte så bra i det här fallet. Därför anser vi att inkasseringen skall äga rum på det sättet som den nu beskrivs. Det procenttal som vi nu kommit överens om, åtminstone den tolkning som ges i kommissionens förklaring, alltså 30 procent, kan vi godkänna, särskilt med tanke på den kontrollklausul som också antagits. I det sammanhanget har vi avtalat att direktivet utvärderas på nytt tre år efter att det trätt i kraft och att det då kontrolleras om det verkligen är fråga leveransen av avfall verkligen ökat eller om det uppstått en situation som ger anledning till en eventuell höjning av procenttalet eller en omprövning av systemet. Det kan vi acceptera.

Det vore kanske bra att tala om att vi lyckats komma överens om de 25 procent kontroller som vi strävar efter samt även om en lösning för de förseningar som kan uppstå vid leveransen av avfall, varvid det i det sammanhanget är den nationella lagstiftningen som gäller i första hand.

För små båtar har undantag gjorts, inte i första hand med avseende på längden utan på grundval av antalet passagerare: tolv. Det betyder att de i varje fall inte har någon anmälningsplikt, men att de verkligen måste leverera avfall. Små hamnar måste under den närmaste tiden göra ordentliga försök att uppfylla kraven i det här direktivet.

Avslutningsvis kan det också sägas att vi med avseende på traditionella segelfartyg, som vi i första hand ville göra undantag för genom att ta upp dem på en särskild lista, har beslutat gå med på att lägga till Marpol-konventionen med avseende på avloppsvatten.

Ännu en gång tack till var och en och främst mina kolleger.

  Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman, kära fru vice ordförande, kära kolleger! PPE-gruppen röstar med en reservation med glädje för resultatet, ty när allt kommer omkring medför det nya direktivet framsteg när det gäller skydd av havet och rättvisa ramvillkor bland hamnarna i unionen. Direktivets betydelse ligger framför allt i att alla medlemsstater förpliktas att äntligen i alla hamnar, där så erfordras, säkerställa inrättandet av mottagningsanordningar i hamn inom de närmaste två åren. Vidare åläggs kaptenerna att använda sig av dessa inrättningar. Vi hoppas att därmed det illegala utsläppandet av fartygsgenererat avfall reduceras via principen i dessa båda förpliktelser och att miljöskyddet för havet på så vis förstärks, samt att också konkurrenssituationen mellan hamnarna förbättras.

Jag tror att förlikningsförfarandet till slut var framgångsrikt, ty vi har ändå kunnat genomdriva att fartygen, oberoende av det faktiska ianspråkstagandet av inrättningen, måste lämna ett väsentligt bidrag till kostnaderna . Vi som parlament skulle hellre ha velat få igenom vårt krav på att "väsentligt" skall betyda minst 90 procent, ty det skulle ha inneburit att parlamentets krav uppfylldes, och det skulle inte finnas någon som helst ekonomisk anledning längre att i fortsättningen helt enkelt kasta fartygsavfallet i havet. Då hade man hur som helst betalat kostnaderna, och alltså kunde man också utnyttja anläggningarna! Men denna konsekventa no special fee-bestämmelse kunde rådet inte kämpa sig fram till. Därav vår reservation mot bestämmelserna. Och vi hoppas att kommissionen – om det faktiskt är så att det även i fortsättningen förekommer att man släpper ut avfallet i haven – vid revisionen om tre år kommer att föreslå en ändring.

Men hur som helst, fru vice ordförande, är vi tacksamma mot er för att ni med ert uttalande – vilket när allt kommer omkring är väsentligt – åtminstone så att säga har fastslagit en bas om 30 procent som gemensam åsikt från rådet och parlamentet, och vi räknar med att rådet också kommer att handla i enlighet med ert uttalande.

För det andra har vi, som min kollega redan har nämnt, uppnått ytterligare två framgångar i havsskyddets och Europamedborgarnas anda. Ty för det första har vi fastslagit att 25 procent av alla handelsfartyg också verkligen måste kontrolleras vad gäller en vederbörlig avfallshantering; Marpol är bra, men inte om den bara står i bokhyllan! Bara om man faktiskt kontrollerar om avfallshanteringen har ägt rum, skyddar man havet.

För det andra har vi även satt press på medlemsstaterna för att de också skall uppfylla sin skyldighet att faktiskt inrätta mottagningsanordningar: Vi har genomdrivit att medlemsstaterna måste införa bestämmelser om skadeersättning för den händelse att fartygen onödigtvis måste bli liggande i hamnarna, endast därför att det inte finns några avfallshanteringsanläggningar eller för att de inte räcker till. Därför måste fartygen visserligen betala, men de skyddas också.

Herr talman, avslutningsvis vill jag i gruppens namn tacka utskottets ordförande Hatzidakis och föredraganden Bouwman för deras engagerade och framgångsrika förhandlingar.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Jarzembowski! Jag skulle ha blivit förvånad om Piecyk nu inte hade velat tala i tre minuter!

  Piecyk (PSE). – (DE) Herr talman! Och jag skulle ha blivit mycket förvånad om ni inte åter hade lett detta sammanträde! Det är nämligen en bra dag för haven i Europa, och även för er personligen, herr talman, eftersom jag vet att ni är en entusiastisk dykare. Om ni sedan kan dyka i ännu renare vatten i Europa, gläder vi oss allesammans. Men det är haven som har prioritet.

Jag tror att vi i dag kan gratulera varandra. Vi kan gratulera föredraganden Theo Bouwman, vi kan också gratulera delegationen, ty vi har lyckats att på väsentliga punkter förbättra ett direktiv respektive en gemensam ståndpunkt från rådet. Den hade urvattnats, och jag tror att parlamentet har sörjt för klara bestämmelser – nämligen klara bestämmelser för alla.

För det första: Det har sagts att alla hamnar måste tillhandahålla anläggningar för avfall och lastrester. Ett viktigt steg! För det andra: Alla fartyg måste också betala, och detta oberoende av det faktiska ianspråkstagandet. Det är den egentliga nya princip som här har införts. Det handlar här inte om några små belopp, utan det handlar om väsentliga belopp. Det stämmer att man med 30 procent inte kan vara 100-procentigt nöjd. Det är fullständigt klart. Ändå har principen med systemet utan särskilda avgifter med de 30 procenten införts och fastslagits. Naturligtvis kan den förbättras. Men ingen kan släpa efter denna princip.

För det tredje: Alla måste kontrollera, nämligen minst 25 procent av fartygen. Och jag tror att vi också bör uppmana medlemsstaterna att gå utöver 25 procent. Vi bör uppmana dem till konkurrens att kontrollera mera. Vi har nämligen så ofta för de fartyg som ligger i hamnarna – t.ex. i fråga om "Erika" eller andra fartyg – tvingats konstatera att kontrollen är en av de avgörande frågorna. Om den inte genomförs, gör inga andra bestämmelser någon nytta.

Facit av dessa direktiv är att den kriminella avfallshanteringen i hög sjö inte längre kommer att löna sig så som den gjort tidigare. Jag anser också att föroreningen av havet inte längre får behandlas som en gentlemannaförseelse. Europas hav blir renare, faunan och floran och inte minst fisket kommer att dra nytta av det. När allt kommer omkring kommer detta direktiv också i stor utsträckning turismen till godo, ty utan rena stränder kan knappast heller turismen upprätthållas. Därför är det en bra dag för Europas hav och också en bra dag för er, herr talman!

(Applåder)

  Van Dam (EDD). – (NL) Herr talman, fru kommissionär, kolleger! Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft har Europaparlamentet medbeslutanderätt bland annat i transportfrågor. Skillnader i insikt mellan rådet och parlamentet, och det förekommer regelbundet, behöver inte längre lösas så ensidigt. Att det inte bara är teori har visat sig i det här förfarandet.

Villkoren för lossning av fartygsavfall i gemenskapens hamnar har diskuterats mycket. Parlamentet har tidigare betonat att ett antal element inte fick saknas. Lyckligtvis har rådet för det mesta, ibland efter påtryckning, även insett det meningsfulla med dessa punkter.

En viktig skiljepunkt har dock blivit kvar in i det sista: fartygens egna bidrag till insamlingen av avfall. Europaparlamentet hade som ståndpunkt att användaren måste betala största delen av de kostnader som förorsakas. I det sammanhanget skulle det finnas möjlighet att tillämpa varierande avgifter för att inte tvärtom stimulera olagliga lossningar. Slutsatsen var en andel för det egna bidraget som låg långt över 50 procent.

När jag går igenom förhandlingsresultatet så kommer den andel som avtalats där inte ens i närheten. Det beklagar jag. Jag anser dock att det faktum att ett procenttal överhuvudtaget nämns är ett steg i rätt riktning.

Därför skall jag också, men utan för stor entusiasm, instämma i det här betänkandet. Därvid vill jag tacka för den stora mängd energi som föredraganden lagt ner på det här projektet.

  Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, fru vice kommissionsordförande! Det är kanske första gången som jag talar här i parlamentet utan att vilja uttrycka oro eller funderingar om föremålet för diskussionen, för jag instämmer helt i resultatet av förlikningen och skulle vilja gratulera såväl Bouwman och de andra kolleger som deltog i förlikningskommittιn som de Palacio och hennes enheter till att vi alla har arbetat tillsammans och nått detta resultat, som är mycket positivt för de europeiska medborgarna. Jag tror att resultatet av vårt arbete i slutändan kommer att tjäna kvaliteten på våra hav, turismen och de europeiska medborgarnas livskvalitet. Det är ett steg framåt. Jag tror att vi skyddar miljön effektivare än tidigare, men jag utesluter naturligtvis inte att det skulle kunna göras på ett ännu bättre sätt. Men här står vi alltså, och om vi märker att det nya systemet inte fungerar så effektivt som vi trodde att det skulle fungera, kan vi se över det.

Jag skulle vilja ta tillfället i akt och säga, eftersom vi har en förlikning framför oss, att jag, som utskottets ordförande, skulle önska att vi så långt som det är möjligt undviker dessa förfaranden. Av den anledningen är det nödvändigt att rådet samarbetar, och det måste överge sin sekretesstraditionen, tala öppnare och samarbeta bättre med parlamentet, så att både kommissionens och vårt eget arbete kan fortskrida snabbare, särskilt på vårt eget utskotts område, där det finns många frågor som indirekt berör medborgarna. Jag hoppas att denna tradition kommer att förändras med det franska ordförandeskapet. Vi står dock redo för ett bättre samarbete och högre hastighet när det gäller alla våra arbeten, rådets, kommissionens och parlamentets.

  Mastorakis (PSE). – (EL) Herr talman, kära kolleger! Som ny ledamot har jag för första gången utsetts till ledamot i förlikningskommittén, och jag måste säga att det har tillfredsställt mig att se hur förfarandet fungerar, hur företrädarna för Europeiska unionens grundläggande organ strävar efter och lyckas nå en gyllene medelväg, det vill säga förena det önskvärda med det möjliga, samtidigt som hänsyn tas till de verkliga förutsättningarna och möjligheterna, som självklart inte är desamma för alla Europas hamnar.

Särskilt i den viktiga avgiftsfrågan är det viktiga att man har beslutat att fartygen, med logiska undantag, skall betala en så pass stor andel av kostnaden för bortskaffning av avfall, oavsett om de använder anläggningarna eller inte, att många hamnar och båtar inte hamnar i en svår situation. Det är uppenbart att detta leder till dels att drivkraften till att dumpa till havs begränsas betydligt, dels att varje hamn får möjlighet att bedriva en prispolitik. Låt oss, till exempel, inte glömma att de europeiska hamnarna i Medelhavet mittemot sig har konkurrenter, hamnarna i Nordafrika, vilket inte är fallet för hamnarna i Östersjön och Nordsjön. Utöver detta säkras också möjligheten att ändra systemet för täckning av ytterligare kostnader, om detta bedöms vara nödvändigt under dess genomförande.

Frågans kärna är att vi i och med godkännandet av det gemensamma utkast som diskuteras kommer att få se ett direktiv som skall skydda våra hav och stränder från de föroreningar som härrör från fartyg träda i kraft, samtidigt som vi kommer att ha förbättrat bilden av Europeiska unionen som en förebild på miljöpolitikområdet, som ett exempel för resten av världen, utan att ha tappat känslan för vad som är rimligt.

  Stenmarck (PPE-DE). – Herr talman! Efter många års kamp skall vi nu fatta det avgörande beslutet om mottagningsanordningar, som gör det möjligt att bland annat lämna oljerester i hamn, i stället för att dumpa dem i havet. Detta är självfallet ett utomordentligt stort steg i rätt riktning.

Det är samtidigt bekymmersamt att det in i det längsta har funnits de som har motarbetat denna självklarhet. Det faktum att det har krävts en tredje behandling och tillsättande av en förlikningskommitté, tillsammans med ett i stora delar oengagerat ministerråd visar på detta. Därmed är också sagt att det som vi i dag uppnår är en kompromiss.

I det ursprungliga förslaget var nästan alla delar av kostnaderna täckta av hamnavgiften, enligt det system som länge har funnits i delar av Östersjön. Det innebar att det fanns en ekonomisk motivation för ett fartyg att lämna ifrån sig oljerester i en hamn i stället för att dumpa dem i havet. Nu skall bara delar av kostnaden täckas på detta sätt, medan en utomordentligt stor del av kostnaden blir en ytterligare merkostnad för båtägaren.

Det återstår, som jag ser det, att se vilka effekter detta kommer att få. Jag tror att det är mycket viktigt att vi är beredda att följa utvecklingen och fatta ytterligare beslut om detta skulle visa sig vara nödvändigt. Därför är den utvärdering som avses i förlikningskommitténs förslag och den kontroll av fartyg som skall göras en utomordentligt stor fördel.

  Watts (PSE). – (EN) Herr talman! Först av allt vill jag tacka föredraganden, herr Bouwman, för hans insatser under en ganska lång tidsperiod för att förhandla fram detta mycket tillfredsställande förslag vilket – som alla kollegor hittills har uttalat – avsevärt kommer att minska mängden avfall som olagligt dumpas i haven runt Europa. Låt oss stanna upp och fundera på problemets omfattning.

Bouwman hänvisade helt riktigt till Erika. Detta var verkligen en tragedi av enorma proportioner med betydande och kanske bestående konsekvenser men mängden av avsiktliga utsläpp från oljetanker längs alla våra kuster blir obetydlig i jämförelse med oljespillet från Erika. Det är det problemet som detta speciella förslag syftar till att lösa. Jag är glad att detta kommer att ske genom att säkerställa att medlemsstaterna tillhandahåller adekvata anläggningar i alla sina hamnar, att deras fartyg och ägare är tvungna att använda dem, att avgiftssystemen är rättvisa och väl avvägda och framförallt att 25 procent av fartygen inspekteras för att se till att dessa krav uppfylls.

Jag välkomnar i synnerhet den treåriga översynen därför att jag är endast angelägen om att medlemsstaterna skall genomföra denna lagstiftning som de nu har skrivit under. Som Jarzembowski bör känna till alltför väl inspekterar flera medlemsstater vad gäller hamnkontroll fortfarande inte 25 procent av fartygen. Om de inte klarar av det, vad säger att de kommer att klara av detta? Det är vår utmaning till dem: Säkerställa att de följer den mycket aktningsvärda överenskommelse som vi förhoppningsvis kommer att skriva under denna vecka.

  Savary (PSE). – (FR) Herr talman! Jag skulle först vilja gratulera vår kollega Theo Bouwman till den så länge osäkra utgången för denna text. Enligt min mening är detta framför allt ett viktigt maritimt datum, och en förberedelse för Erika-paketet, vilket vissa av våra kolleger har påpekat. I många avseenden finns här förslag till lösningar på ännu allvarligare problem, dvs. de miljöbrottsliga handlingar som kallas "tankrengöring till havs" och som smutsar ned våra kuster med råolja och allehanda avfall. Det här är också – varför inte säga det – en parlamentets seger över rådets betänksamheter mot att införa ett avgiftssystem som följer av det sunda förnuftet. Principen om att den som förorenar skall betala fungerar inte i det här fallet, eftersom förorenaren inte kan identifieras.

Vill vi lösa denna fråga, krävs det att vi går mot ett system med allmänna, obligatoriska avgifter som inte är kopplade till själva avfallshanteringen. Jag tillhör dem som i egenskap av franska parlamentsledamöter har verkat för en lösning på den här frågan, även om det har stridit mot den franska regeringens uppfattning eller reservationer i frågan. Jag tillhör dem som gläder sig åt den här kompromissen. Men kompromissen får inte bli ett kryphål, och den måste genomföras och kontrolleras strikt på nationell nivå.

Det är mot den bakgrunden som jag ville framföra ståndpunkten hos en fransman som trots den franska regeringens betänksamheter har arbetat för detta mål. Denna text gynnar uppenbart stora hamnar och missgynnar små hamnar utan utrustning. Därför uppmanar jag kommissionen att hjälpa medlemsstaterna att utrusta småhamnarna, eventuellt inom ramen för strukturfonderna eller med andra medel. För också de är viktiga beståndsdelar i den fysiska planeringen och utgör regionala och lokala ekonomier. Om man ger små hamnar hjälp med att installera mottagningsanordningar för avfall tror jag att man kommer att garantera en framgång för det här direktivet.

  Thors (ELDR). – Herr talman! Först vill jag gratulera föredraganden till ett bra resultat. Jag brukar inte göra det allmänt här i parlamentet, men när det finns skäl utdelar jag ett tack till föredraganden och de andra som har arbetat med betänkandet.

Som min kollega Stenmarck sade känner vi till detta system från Östersjösamarbetet. Sedan mars 1998 förutsätter Östersjörekommendationen ett sådant system. Jag vill dock säga att till vissa delar är överenskommelsen en besvikelse ur Östersjöperspektiv. Jag vill också hänvisa till den lag som vi har godkänt i Finland där det sägs att avgiften icke får vara beroende av hur mycket fartygsavfall som lämnas i hamnen. I Finland har vi sedan den 1 juni ett sådant system för oljeavgifter. I det avseendet är överenskommelsen en besvikelse.

De senaste dagarna har vi fått uppgifter om att även när det gäller grått vatten och de eutrofierande föroreningarna är avsiktliga och oavsiktliga utsläpp från fartyg den största föroreningskällan i Östersjön. Vi är vana vid att principen om att den som förorenar betalar inte fungerar när det gäller olja, men också när det gäller den övriga eutrofieringen så finns det problem.

Vi vet att alla har varit utsatta för en hård lobbyverksamhet från hamnorganisationen i Europa som hela tiden har motsatt sig detta förslag. Resultat är därför ändå gott. Uppföljningen är dock ytterst viktig. Kommissionären har ett erkänt stort intresse för havet och den rena miljön. Det är viktigt att uppföljningen görs på allvar, så att eventuella kompletterande åtgärder kan vidtas vid behov. Detta är ett första steg, men jag konstaterar att det är viktigt att vi har strängare bestämmelser för Östersjön, som kanske ändå är det allra, allra känsligaste innanhavet i Europa.

  Gollnisch (TDI). – (FR) Herr talman! Betänkandet av vår kollega Bouwman, ett resultat av ett långdraget förfarande, fick en ännu större aktualitet i Frankrike på grund av att oljefartygets Erikas haveri inträffade under tiden, då för övrigt den behörige miljöministern inte ansåg sig behöva avbryta sin semester.

Detta betänkande bidrar till arbetet med att förebygga föroreningar till havs, eftersom det behandlar utrustning för tankrengöring. I media uppmärksammas inte tankrengöringar lika mycket som haverier, trots att de står för merparten av föroreningarna.

Det bör emellertid medges att en gemenskapslagstiftning inte vore nödvändig om unionens medlemsstater – som alla har undertecknat den internationella konventionen till förhindrande av förorening från fartyg, kallad Marpol – hade infört erforderliga bestämmelser. Det räcker inte heller med att anklaga föga nogräknade skeppsredare eller fartygskaptener, även om sådana finns. Det man måste ta hänsyn till är det faktum att det ofta är omöjligt att genomföra tömningar i hamn, eftersom det saknas nödvändiga anordningar och eftersom lagringsproblemet också är oerhört svårt att lösa, ett problem som i sig skapar avfallshanteringsproblem.

I en tid då jordbruksanordningar övervakas med satellit kan vi knappast tro att det skall vara så pass svårt att fartyg som gör tankrengöringar till havs skall kunna tas på bar gärning.

Vi kommer emellertid att rösta för detta betänkande, eftersom det tycks kunna bidra till ett bättre förebyggande av föroreningar och eftersom det – då det ligger på en generell nivå – ger medlemsstaterna en viss handlingsfrihet vad gäller valet av tillämpningsmetod.

  De Palacio, kommissionen. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Det är tillfredsställande för mig att få delta i dagens debatt om godkännandet av direktivet om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester.

Först vill jag, liksom de tidigare talarna, gratulera föredraganden, Bouwman, till det utmärkta arbetet. Under denna tid har han lyckats kombinera stränghet, flexibilitet och intelligens för att uppnå ett resultat som är godtagbart för alla institutioner och som kan användas för att göra våra hav renare.

Jag måste nämna som exempel att just denna sommar var en av nyheterna i det land jag känner till bäst, Spanien, att de södra kusterna förorenades av utsläppen från en bottenrengöring av en oljetanker på internationellt vatten. Detta är ett av de 100 000 fall som inträffar vid de europeiska kusterna under året. Det handlar om att se hur vi skall kunna, om inte sätta stopp för dem helt och hållet – då tror jag vi måste diskutera havsrätten som till stor del utgår ifrån vad haven var under 1600- och 1700-talen vilket inte hade något att göra med dagens situation -, så åtminstone att, där vi har kapacitet att göra det, så mycket som möjligt mildra eller begränsa deras skadliga resultat för våra hav.

Jag tycker att vi har kommit till en punkt som innebär ett stort steg framåt och kommer att innebära en påtaglig förbättring av havsmiljön mot de medvetna föroreningarna från vissa fartyg – för det är inte alla som gör på detta sätt – vid våra kuster.

Detta direktiv stöds i sin nuvarande version av alla. Redarna stöder det eftersom det innebär att de kan förfoga över avfallsanläggningar, vilket redan finns i vissa europeiska hamnar, men tyvärr inte i alla, särskilt inte i småhamnarna, där medlemsstaterna måste genomföra betydande investeringar. Hamnarna stöder det då de kan undvika att deras investeringar i denna typ av anläggningar innebär en konkurrensnackdel vilket ibland tyvärr har varit fallet, eftersom vissa hamnar har gjort betydelsefulla ansträngningar och andra inte. Det stöds också av de sektorer som påverkas mest av avfallsproblemet och arbetet för en hållbar utveckling. Jag tror att alla vi närvarande här i kammaren och även rådets och kommissionens företrädare kan räkna oss till dessa, inte bara miljövännerna utan alla som oroas av denna typ av problem.

Vi anser att frågor som planeringen av avfallshanteringen, obligatorisk leverans av fartygens avfall, förhandsanmälan, inspektioner – krav på att 25 procent av fartygen skall inspekteras – avgifter som stimulerar till användning av hamnanordningar för rengöring av fartygsbottnar, nödvändigtvis kommer att bidra till att minska havsföroreningarna. Givetvis stöds det också av de tre institutionerna, kommissionen, rådet och parlamentet, för vi vet att det kommer att innebära något positivt för våra medborgare.

Det hade varit olyckligt om vi inte hade kunnat uppnå detta avtal, som alla eftertraktar och hoppas på. Jag vill tacka rådet för dess flexibilitet och konstruktiva vilja, och även parlamentet, särskilt föredraganden, för det arbete som har utförts under denna tid och i förlikningen. Kommissionen har uppnått några kompromisser som har underlättat detta avtal, vilka innebär att specificera att "betydelsefullt" betyder att åtminstone 30 procent av kostnaderna för rengöring av hamnbottnar skall täckas på ett övergripande sätt, oavsett om man använder dessa hamnanordningar eller ej. Om vi under de tre närmaste åren ser att åtgärderna i medlemsstaterna inte är tillräckliga och att vi inte uppnår önskat resultat, förbehåller sig kommissionen möjligheten att lägga fram ett nytt direktiv som tydligt fastställer en lägsta procentsats för de allmänna avgifterna eller en obligatorisk rengöringsavgift i de olika europeiska hamnarna. Det är också kommissionens ansvar att se till att denna inspektion på 25 procent, en annan nyckeldel i detta direktiv, utförs av medlemsstaterna.

Jag vill på nytt understryka min tacksamhet till kammaren för att den har hållit fast vid behovet av en förstärkt revisionsmekanism för avgiftssystemet, vilket utan tvivel låter oss fortsätta framåt och utföra en detaljerad studie av det nuvarande systemets utveckling, vilket vi har inlett, och av miljöeffekterna.

Herr talman! Det har redan nämnts i debatterna hur vi har drabbats av konsekvenserna från Erika-tragedin, men bottenrengöringar medför mer än en Erika om året vid de europeiska kusterna. I dag tar vi således ett stort steg framåt. Detta hindrar inte att vi fortsätter framåt i frågor om oljetankrar och trafiksäkerheten för transporter av förorenande material, såsom olja och dess biprodukter, frågor som vi hoppas inom den närmaste tiden inte bara går framåt i denna kammaren och i rådet, utan att de också kompletteras med tilläggsinitiativ som, enligt vad kommissionen meddelat, kommer att läggas fram inom kort.

  Talmannen. – Tack så mycket, fru kommissionär!

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen äger rum i dag kl. 12.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.55 och återupptogs kl. 12.00.)

ORDFÖRANDESKAP: FONTAINE
talman

Talmannen. – Ordet går till Provan, för en ordningsfråga.

  Provan (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Får jag utnyttja er och parlamentets välvilja ett ögonblick och välkomna en delegation från Kazakstan på diplomatläktaren? De finns i parlamentet i dag och i morgon för att höja kunskapen om det forna Sovjetväldets kärnprovsprogram som inte bara gav allvarliga utan också enorma följder för deras land. Det gjordes 607 kärnprovssprängningar i atmosfären mellan 1949 och 1990. Detta har skapat total förödelse i delar av deras land och jag hoppas att parlamentet skall lyssna till dem välvilligt i det seminarium som de håller här i eftermiddag. De har ett enormt problem med att öka världens medvetenhet om detta problem från tidigare Sovjetunionen. Vi skall även diskutera problemen med den ubåt som sjönk, en annan del av det kärnvapenarv som lämnats av Sovjetunionen.

  Talmannen. – Tack herr Provan, jag välkomnar med nöje denna delegation.

⁂

5. OMRÖSTNING

Förfarande utan betänkande

Förslag till rådets beslut om ingående av ett avtal mellan gemenskapen och Malta om villkoren för Maltas deltagande i gemenskapsprogrammen på områdena utbildnings- och ungdomsfrågor (KOM(2000) 416 – C5-0372/2000 – 2000/0176(CNS)) (utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott)

(Parlamentet antog beslutet.)

⁂

Betänkande (A5-0213/2000) av Bouwman för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till rådets direktiv om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester (C5-0348/2000 – 1998/0249(COD))

(Parlamentet godkände det gemensamma utkastet.)

⁂

Andrabehandlingsrekommendation (A5-0206/2000) från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om rådets gemensamma ståndpunkt (7492/1/2000 REV – C5-0325/2000 – 1998/0300(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om genomförandet av åtgärder för att stödja Turkiets ekonomiska och sociala utveckling (föredragande: Morillon)

  De Palacio, kommissionen. – (ES) Fru talman! Kommissionen kan godta de tre ändringsförslag som parlamentet har ingivit i andra behandlingen när det gäller Morillons betänkande.

(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).)

⁂

Andrabehandlingsrekommendation (A5-0196/2000) från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt (5683/1/2000 – C5-0180/2000 – 1996/0304(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (föredragande: Schörling)

  De Palacio, kommissionen. – (ES) Fru talman! Beträffande detta betänkande kan vi godkänna ändringsförslagen 1, 5 (del två och fem), 6, 12, 28 (första delen) och 29.

Vi kan i princip godta, med några förändringar i texten, ändringsförslagen 9 (den del som kräver en motivering för varför en strategisk miljöstudie inte är nödvändig), 10 (första och andra delen), 15, 17, 18, 20, 23, 24 y 25.

Kommissionen kan dock inte godta – det vill säga, den avvisar – ändringsförslagen 2, 3, 4, 5 (del ett, tre och fyra), 7, 8, 9 (den del som kräver en motivering för att kräva en strategisk miljöbedömning eller ej), 10 (del tre), 11, 13, 14, 16, 19, 21, 22, 26, 27, 28 (del två), 30 och 31.

(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).)

⁂

Betänkande (A5-0204/2000) av Valdivielso de Cué för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1488/96 om finansiella och tekniska stödåtgärder (Meda) för reformering av ekonomiska och sociala strukturer inom ramen för partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet (KOM(1999) 494 – C5-0023/2000 – 1999/0214(CNS))

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0194/2000) av Varela Suanzes-Carpegna för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ingående av protokollet om fastställande för perioden 1 januari 2000 – 31 december 2001 av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Guineas regering om fiske utanför Republiken Guineas kust (KOM(2000) 304 – C5-0315/2000 – 2000/0154(CNS))

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0188/2000) av Varela Suanzes-Carpegna för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning angående ingående av ett protokoll om fastställande för perioden 3 december 1999 – 2 december 2002 av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Mauritius regering om fiske i Mauritius vatten (KOM(2000) 229 – C5-0253/2000 – 2000/0094(CNS))

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0201/2000) av Watson för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening (KOM(1999) 638 – C5-0077/2000 – 1999/0258(CNS))

Före omröstningen

  Gollnisch (TDI). – (FR) Fru talman, mina kära kolleger! Jag har äran att lägga fram en begäran om återförvisning av betänkandet till utskottet, med stöd av artikel 144 i arbetsordningen.

Jag skall inte återkomma till de bestämmelser som har att göra med debatten, men jag anser det faktiskt nödvändigt att kommissionen granskar betänkandet på nytt. Det är ingen hemlighet för någon att det har varit ett svårt arbete och att den föredragande som ursprungligen utsågs, Eva Klamt, slutligen drog sig tillbaka eftersom hon inte ville att hennes namn skulle förknippas med betänkandet, vilket gjorde att det i stället blev Watson som lade fram det för oss.

Tre osäkerheter motiverar enligt min mening en återförvisning till utskottet: för det första en osäkerhet om begreppet återförening – är detta en möjlighet för dem som bor här permanent, för flyktingar, för dem som vistas här tillfälligt?

En andra osäkerhet om begreppet familj: rör det sig om kärnfamiljer, legitima familjer, utvidgade familjer, polygama familjer, samboförhållanden... (Blandade reaktioner)

Men, mina kära kolleger, denna uppräkning följer av era egna inlägg. Eftersom det t.o.m. har begärts att "homosexuella" familjer skall inkluderas, förstår jag inte varför ni protesterar.

Till sist en osäkerhet om begreppet kontroll, såsom det formuleras i yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden: skall denna kontroll endast göras utifrån ett antagande, ett väl underbyggt antagande? Skall det vara riktade kontroller, punktkontroller? Alla dessa begrepp bör preciseras, och därför har jag den äran att lägga fram denna begäran om återförvisning till utskottet.

  Talmannen. – En kollega önskar göra ett inlägg emot.

  Terrón i Cusí (PSE). – (ES) Fru talman! Jag kan inte förstå vad PPE-gruppen vill. Jag inser att vissa ledamöter är emot det direktiv vi skall rösta om, men i omröstningen i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor var det en klar majoritet för detta direktiv. I förmiddags hade vi en mycket fruktbar debatt med kommissionären och jag anser att det vore oförklarligt om vi, nästan ett år efter toppmötet i Tammerfors, inte skulle godkänna det första förslaget till direktiv om harmonisering i rättsliga och inrikes frågor angående invandring, som kommissionen har lagt fram, och det finns heller inga skäl till detta.

Det finns ledamöter som har en totalt motsatt inställning till invandrarnas rätt att bo med sina familjer, men det är inte majoritetens inställning i denna kammare, vilket har återspeglats i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Jag yrkar alltså på att vi fortsätter med omröstningen angående detta förslag från kommissionen.

  Talmannen. – Tack, fru Terrón i Cusí.

Om föredraganden så önskar föreslår jag att han uttalar sig.

  Watson (ELDR), ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikesfrågor. – (EN) Fru talman! Jag motsätter mig återförvisning till utskottet. Jag konstaterar att ingen från Gollnisch grupp vid något tillfälle i utskottet tog upp någon fråga om definitionen av återförening eller familj eller kontroll. Denna fråga har diskuterats fullständigt i utskottet och här i kammaren denna morgon. Jag ser inget skäl till att inte gå till omröstning.

Jag är skyldig er en ursäkt, fru talman för jag misstänker att ni inte har framför er föredragandens synpunkter på alla de olika ändringsförslagen. Om detta är fallet önskar jag väldigt gärna före omröstningen redovisa för kammaren min ståndpunkt om de ändringsförslag som utskottet lagt fram. Vad gäller de ändringsförslag som lagts fram till kammaren kommer jag eftersom de varit ämne för debatt i sista minuten att överlämna alla dessa till kammarens egen klokhet.

  Talmannen. – Tack, herr Watson. Det är mycket klart.

(Parlamentet förkastade begäran om återförvisning till utskottet.)

Före omröstningen om kommissionens förslag

  Gebhardt (PSE). – (DE) Fru talman! Ursäkta om jag nu avbryter. Jag vill ställa en fråga till Vitorino, innan vi kommer fram till den slutliga omröstningen. Ni sade i förmiddags att ni kommer att rösta för ändringsförslag 19, om det blir föremål för omröstning. Jag vill bara ha en bekräftelse på att ni också faktiskt kommer att överta detta ändringsförslag 19.

  Watson (ELDR). – (EN) Fru talman! Jag vill gärna fråga kommissionären om han kan tala om för oss vilket av de ändringsförslag som antagits denna morgon han kommer att godkänna innan slutomröstningen om lagstiftningsresolutionen.

  Vitorino, kommissionen. – (FR) Jag måste säga att omröstningen gick så snabbt att jag fick göra mitt bästa för att hänga med i er beslutskapacitet. Vad gäller de ändringsförslag som har godkänts, har kommissionen betänksamheter angående ändringsförslag 9, och jag anser att vi borde överväga vår ståndpunkt på nytt. Jag lovar er att reflektera över det.

När det gäller det godkända ändringsförslaget 19, som innebär att detta förslag till direktiv om familjeåterförening skall omfatta flyktingar men däremot inte personer som omfattas av tillfälligt eller subsidiärt skydd, vidhåller jag min ståndpunkt som jag redovisade under debatten. Vi anser att direktivet endast bör avse flyktingar enligt Genèvekonventionens definition. Frågor som rör familjeåterförening för de personer som omfattas av tillfälligt eller subsidiärt skydd skall behandlas med ett oberoende rättsligt instrument, som kommissionen för övrigt redan håller på att förbereda. Det kommer att läggas fram för parlamentet och rådet under nästa år.

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Resolutionsförslag (B5-0658/2000) av Luís Queiró för UEN-gruppen om EU:s prioriteringar för de externa åtgärderna

Före omröstningen

  Barón Crespo (PSE). – (ES) Fru talman! Före omröstningen vill jag vända mig till er och be att ni, med tanke på att en politisk grupp som inte har deltagit i förhandlingarna om avtalstexten har skrivit under texten, ger lämpliga instruktioner till berörd administrativ avdelning för att detta missbruk inte upprepas. Vi måste erkänna alla gruppers rätt att uttrycka sig i kammaren, men texten är i princip från de grupper som har förhandlat fram den. Om någon vill ansluta sig till den krävs en överenskommelse mellan alla de grupper som har utarbetat avtalstexten.

  Dupuis (TDI). – (FR) Fru talman! Kompromissförfarandet är ett ad hoc-förfarande som inte omfattas av parlamentets regler. Men när en text väl har ingivits tillhör den alla parlamentsledamöter som önskar stödja den. Jag anser således att ordförande Barón Crespos invändning inte håller.

  Barón Crespo (PSE). – (ES) Fru talman! Ledamöterna och deras grupper har möjlighet att tala i kammaren, men förslaget är från dem som har genomfört det och kan inte tillskrivas dem som inte varit med, något som kan skapa förvirring om ett så viktigt ämne och om eventuella oönskade allianser med extremhögern.

  Talmannen. – Herr Barón Crespo! Som ni vet finns det ingen artikel i arbetsordningen som klargör denna detalj, men det är brukligt att de som har ingivit texten accepterar att den undertecknas av andra. Det är en sedvana som alltid har varit gällande i parlamentet.

(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)

⁂

Gemensamt resolutionsförslag⁽¹⁾ om EU:s prioriteringar för de externa åtgärderna

(Parlamentet antog resolutionen.) ⁽²⁾

⁂

Gemensamt resolutionsförslag⁽³⁾ om inrättande av ett centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet

Före omröstningen

  Goebbels (PSE). – (FR) Fru talman! Jag skulle vilja fråga kollegerna i PPE-gruppen och den liberala gruppen om de har för avsikt att stå fast vid sitt resolutionsförslag. Den innehåller faktiskt flagranta osanningar och man tar dessutom till stridsyxan alldeles för sent. Den diskussion vi hade i går kväll visade att såväl kommissionen som rådet stöder ett centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet. Det var dessutom något som ni, fru talman, begärde å allas våra vägnar vid Europeiska rådets möte i Lissabon. Vi kan inte rösta om en resolution där de politiska grupperna säger att varken rådet eller kommissionen stöder idén om att inrätta ett europeiskt centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet. Det är en flagrant osanning och i logikens namn anser jag att de två grupperna borde dra tillbaka sitt resolutionsförslag.

  Talmannen. – Jag ser inget sådant tecken. Jo, fru Plooij-van Gorsel, ni har ordet.

  Plooij-van Gorsel (ELDR). – (NL) Fru talman! Det finns ingen som helst anledning att ta tillbaka den här resolutionen och det tänker vi inte göra heller.

(Parlamentet förkastade det gemensamma resolutionsförslaget.)

⁂

Resolutionsförslag (B5-0653/2000) från Chichester för PPE-DE-gruppen om inrättande av ett europeiskt centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet

(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)

⁂

Resolutionsförslag (B5-0656/2000) från Plooij-van Gorsel och Clegg för ELDR-gruppen om inrättande av ett europeiskt centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet

(Parlamentet antog resolutionen.) ⁽⁴⁾

⁂

Betänkande (A5-0209/2000) av Veltroni för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran (KOM(1999) 657 – C5-0144/2000 – 2000/2087(COS))

(Parlamentet antog resolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0199/2000) av Heaton-Harris för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om kommissionens rapport "Enkät om Erasmus-studenternas socioekonomiska bakgrund" (KOM(2000) 4 – C5-0146/2000 – 2000/2089(COS))

(Parlamentet antog resolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0207/2000) av Boumediene-Thiery för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om kommissionens rapport om tillämpningen av direktiven 90/364, 90/365 och 93/96 (rätt till bosättning) och kommissionens meddelande om särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa [KOM(1999) 127, KOM(1999) 372 – C5-0177/1999, C5-0178/1999 – 1999/2157(COS)]

(Parlamentet antog resolutionen)

Röstförklaringar

- Betänkande (A5-0213/2000) av Bouwman

  Meijer (GUE/NGL). – (NL) Fru talman! Förfarandet med Bouwmanbetänkandet visar på ett bra sätt hur oöversiktligt den europeiska beslutsprocessen fungerar och vilka invecklade kompromisser den leder till. Parlamentet var fördelat mellan förespråkare för två olika lösningar. Till sist var en majoritet för en av lösningarna, en majoritet som även Europeiska enade vänstern tillhörde. I normala myndighetsförhållanden skulle det uttalandet av parlamentet vara det slutgiltiga men inte i Europeiska unionen. Här måste det till en förlikning.

Förlikningsförfarandet mellan rådet och parlamentet gav en kompromiss som är ganska intetsägande så länge inte en förklaring från kommissionen bifogas. I den förklaringen står det hur kommissionen förklarar "substantiellt" i artikel 8.1. Substantiellt visar sig här betyda 30 procent men det får inte tas upp i själva texten. Från början stod striden mellan majoritetens 90 procent och minoritetens 0 procent. Nu ligger andelen närmare 0 än vid 30 och den får inte ens nämnas officiellt. Alla är nu överens om att avfall och lastrester från fartyg inte längre får hamna i havet, men det finns stora meningsskiljaktigheter om hur insamlingen av fartygsavfall skall gå till och främst om hur det skall betalas. Runt Östersjön och Nordsjön föredrogs en finansiering genom en allmän avgift för varje fartyg och därigenom skall det förhindras att någon tjänar ekonomiskt på att inte leverera avfall på de officiellt angivna platserna. Runt Medelhavet gavs däremot förtur till ett system med betalning per mängd levererat avfall. I stället för att först vidareutveckla systemen separat och jämföra miljökonsekvenserna mot varandra så försöker man nu på ett forcerat sätt komma fram till en enhetlig lösning. Det är till nackdel för den nordliga modellen. Det vore bättre om det hela reglerades per hav i stället för per union. Utan Europeiska unionen hade det varit lättare att reglera det här mellan grupper av självständiga länder per hav. I det här fallet har Europeiska unionens existens inte varit produktivt för sökandet efter en gemensam lösning som fungerar över gränserna. Min partigrupp har ändå röstat för eftersom den här lösningen är bättre än att inte göra någonting. Jag hoppas att det ändå skall ske en omprövning om några år, så att den ursprungliga avsikten med Bouwmanbetänkandet kan få gälla.

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Pensionärerna och de äldre älskar rent vatten och därför, i egenskap av företrädare för pensionärerna i detta parlament, röstade jag för detta direktiv som syftar till att göra havet renare, framför allt i närheten av hamnarna.

Jag minns fortfarande tydligt vad som hände när jag som barn badade i havet utanför Genua, min födelsestad, och ofta kom upp hur havet nedsmetad med olja som kycklingen Calimero i serierna, han som alltid är alldeles svart och som, med rätta, klagar över det.

I och med detta direktiv organiseras äntligen mottagningen av avfall från fartyg som anlöper hamnarna, och detta är något positivt. Jag röstade för, även om det hade varit bättre att reglera även det som händer i övriga staters hamnar runt Medelhavet. Vi ger stora bidrag, till exempel via Meda-programmet, till länderna runt Medelhavet. Vi borde även begära att de organiserar avfallsmottagandet i sina hamnar!

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Jag har redan haft tillfälle att uttrycka mig i den här frågan vid plenarsammanträdesperioden i mars, en fråga som vid den tiden var mycket känslig, eftersom debatten om säkerhet till havs var mycket häftig till följd av Erikas haveri. Att diskussionerna förs i en mer dämpad ton i dag betyder inte att de är mindre viktiga.

De europeiska medborgarna är faktiskt djupt oroade över föroreningen av medlemsstaternas hav och kuster. Europaparlamentet har gett röst åt denna legitima oro och ändrat det direktiv om hantering av fartygsavfall som Europeiska kommissionen har föreslagit, på ett sådant sätt att medlemsstaterna görs ansvariga. Som ett alternativ till principen att den som förorenar skall betala – en princip som man bara kan konstatera är ineffektiv – har vi föreslagit ett system med avgifter som betalas av samtliga fartyg som anlöper en hamn, vare sig de utnyttjar anordningarna för avfallslämning eller inte. Denna avgift skulle finansiera den här typen av anordningar med 90 procent. Systemet skulle uppmuntra fartygen att leverera sitt fartygsgenererade avfall eller annat avfall i hamnarna, i stället för att rengöra tankarna ute till havs. Det var uppenbart att rådet inte skulle godkänna ett sådant förslag. Diskussionerna har därför helt logiskt fortsatt inom förlikningskommittén.

Europaparlamentets och rådets förhandlare kom fram till följande överenskommelse : alla fartyg som anlöper en hamn i en medlemsstat skall avsevärt (i en förklaring från kommissionen som är bifogad texten står det att detta innebär minst 30 procen bidra till kostnaderna), oavsett hur de använder anordningarna. Om någon del av kostnaderna inte täcks av denna avgift skall den täckas på grundval av de typer och kvantiteter av fartygsgenererat avfall som fartyget verkligen levererar.

Dessutom skall kommissionen utarbeta en rapport inom tre år efter genomförandet av direktivet, där effekten av de olika avgiftssystemen på den marina miljön skall utvärderas. Om kommissionen mot bakgrund av denna utvärdering anser det nödvändigt, kommer den att föreslå ändringar till direktivet genom att införa ett system som innebär att fartygen betalar en lämplig procentsats av vad mottagningsanordningarna i hamn kostar, dock inte mindre än en tredjedel. Denna avgift skall alla de fartyg betala som anlöper en av medlemsstaternas hamnar, oavsett deras egentliga utnyttjande av anordningarna.

Jag är nöjd med den kompromiss vi har lyckats nå fram till. Detta direktiv utgör ett betydelsefullt steg mot en effektivare strategi för skyddet av marina arter.

  Darras (PSE), skriftlig. – (FR) Vi har således kommit fram till det sista skedet i utformningen av detta förslag till direktiv, och även om förlikningens resultat inte gör mig helt nöjd kan jag inte annat än godkänna kompromissen. Det måste medges att denna kompromiss hedrar Europaparlamentet, dess behärskning och mognad vad gäller Europeiska unionens lagstiftningsförfarande.

Europeiska kommissionen föreslår att åtgärderna skall koncentreras på anordningar i de europeiska hamnarna, eftersom den är medveten om hur olämpligt det är med olagliga tankrengöringar till havs, och även det oacceptabla beteende som innebär att vissa besättningar drar fördel av en tragisk olycka för att helt ostraffat släppa ut ytterligare avfall och på så sätt förvärra havsföroreningarna. Alla hamnar måste utrustas med anordningar som kan hantera fartygens avfall, samtidigt som varje fartyg som anlöper en av dessa hamnar skall betala kostnaderna för mottagande och hantering av avfallet (parlamentet hade önskat att de skulle betala 90 procent av kostnaderna, men till följd av kompromissen med rådet blir det åtminstone 30 procent), oavsett om fartygen utnyttjar anordningarna.

Det här är ett första steg, ett erkännande av principen att den som förorenar skall betala. Ett ack så nödvändigt steg, men däremot inte tillräckligt. Vi får inte gömma oss. Om vi verkligen har ambitionen att rena haven och bevara naturens jämvikt för kommande generationer, krävs det att vi utformar mer radikala åtgärder, framför allt när det gäller det finansiella ansvaret för anordningarna och kravet på att undvika snedvridningar av konkurrensen mellan hamnarna. Det krävs kort sagt en verkligt offentlig organisation för avfallshantering.

För stunden kan jag bara rekommendera parlamentet att godkänna resultaten av denna förlikning.

  Piétrasanta (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Verts/ALE-gruppen är nöjd med att det på föredragandens förslag, en ledamot av vår grupp, har införts mer bindande bestämmelser om inrättande av hamnanordningar för mottagande och hantering av fartygsavfall. Det är framför allt viktigt att avgiften, som skall täcka minst 30 procent av kostnaderna, blir obligatorisk för varje transportenhet. För det handlar inte om att den här organisationen, som det inte finns några verkliga möjligheter att kontrollera, skall göra det möjligt att kringgå lagstiftningen om föroreningsbegränsningar, under förevändning att man skapar "ekologiska båtar" som i första hand genom förbränning kan hantera allt sitt avfall till havs. Det skulle nämligen medföra lossning av påstått förbränd råolja och hushållsavfall, avsaknad av selektivitet och medverkan till växthuseffekten.

Dessa förslag har samma inriktning som förslagen i det kommande direktivet om begränsning av marina föroreningar, för vilket jag är föredragande för yttrande från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi.

Förslagen gör det möjligt att förmå alla fartyg att uppföra sig på samma sätt i det europeiska havsområdet, och de bidrar till att det inrättas nödvändig utrustning i unionens hamnar och att alla dessa anordningar finansieras.

Bestämmelserna bör åtföljas av en strikt kontroll och granskning av fartygens beteende, bl.a. med hjälp av Equasis- och Galileo-systemen, som det franska ordförandeskapet har beslutat att införa så snart som möjligt.

- Rekommendation (A5-0206/2000) av Morillon

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Jag röstade för. I somras var jag som turist i Turkiet för att besöka den stad som upptäcktes av Schliemann, det mytomspunna Troja i Iliaden, när en pensionerad gammal turk kom fram till mig. Han hade känt igen mig och medan han följde med mig på besöket till Trojas ruiner frågade han mig: "Men när ni diskuterade Morillondirektivet, hur kan det komma sig att ni inte godkände de ändringsförslag i vilka man uppmanade Turkiet att inte bygga kärnkraftsanläggningar, eller åtminstone att göra så att de inte blir förorenande, att lösa kurdproblemet och att avskaffa dödsstraffet? Av vilka skäl har man inte velat tydligt och klart införa dessa punkter i dokumentet?"

Alltnog, det är detta jag kritiserar, bland annat, i det dokument som vi har röstat om.

  Speroni (TDI). – (IT) Fru talman! Jag röstade inte för betänkandet, eftersom jag inte anser att stödåtgärderna är tillräckliga för att åstadkomma en verklig förnyelse av den turkiska staten, ett verkligt skydd av de mänskliga rättigheterna, ett verkligt skydd för minoriteterna. Naturligtvis skall de stater som behöver stöd också få det, men, å andra sidan, det är lämpligt att man först kräver att de respekterar det som jag här har räknat upp.

  Alavanos (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Europaparlamentet måste hålla fast vid de tre ändringsförslagen:

- Ändringsförslaget om att undanta kärnenergin i jordbävningsdrabbade områden i Turkiet, när det gäller produktionssystemet.

- Ändringsförslaget om att skydda den kulturella identiteten och avskaffa dödsstraffet.

- Ändringsförslaget om att bidra till en lösning på kurdfrågan.

Jag röstade därför för dessa ändringsförslag.

Jag anser dock att Europaparlamentet borde ha hållit fast vid sin ståndpunkt om ändringsförslagen i den första behandlingen, artikel 5 (kriterier för Turkiets anslutning), artikel 15 (upphävande av samarbetet med Turkiet i händelse av hinder i frågor om demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter, skydd för minoriteter), artikel 35 (årsrapport om skyddet för demokratiprinciperna, rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt respekten för internationell rätt). Tyvärr har Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik givit vika för påtryckningarna från rådet, som driver en principlös realpolitik gentemot Turkiets regering, vilket leder till att de turkiska medborgarna berövas den demokratiska stimulans som EU skulle kunna ge.

  Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Turkiets integration i Europeiska unionen intresserar i högsta grad det europeiska storkapitalet, ett intresse som befordras av EU-institutionerna, även parlamentet. Men Europaparlamentet skulle åtminstone kunnat dra fördel av den turkiska regeringens önskan om att ansluta sig till Europeiska unionen för att kräva så pass grundläggande åtgärder som att dödsstraffet avskaffas, demokratiska friheter införs eller förtrycket av det kurdiska folket upphör.

Men också på de här områdena innehåller betänkandet så pass urvattnade formuleringar att de inte längre betyder någonting, eftersom åtgärder skall vidtas "utan att några känsliga punkter berörs". Den känsliga punkt som framför allt inte får beröras är den turkiska generalstaben, som bombar, plundrar och torterar i regionen med kurdisk befolkning.

Och medan parlamentets föredragande anstränger sig för att hitta ett sätt att ta upp de mänskliga rättigheterna utan att stöta sig med de militärer som behandlar just dessa rättigheter med förakt, förbereder sig ett franskt-tyskt-belgiskt konsortium för att leverera en ammunitionsfabrik till Turkiet.

Detta är något som avslöjar oändligt mycket mer om den sanna karaktären på banden mellan det europeiska storkapitalet och den turkiska diktaturen, än alla de tillkrånglade texter som vi ombeds uttala oss om.

  Lang (TDI), skriftlig. – (FR) Under den här sammanträdesperioden har Europaparlamentet verkligen nått höjden av hyckleri. Inom loppet av 24 timmar kommer ni att godkänna ett finansiellt anslag på flera tiotals miljoner euro till Turkiet och samtidigt fördöma samma Turkiet för att ha bombat den kurdiska befolkningen i Irak och därmed ha kränkt ett annat lands luftrum! Och när jag säger fördöma överdriver jag verkligen, inte bara textens betydelse, utan också era intentioner.

Man kan fråga sig vad som har hänt med respekten för de mänskliga rättigheterna, som ni inflikar lite varstans, men som borde vara ett villkor för alla former av stöd eller samarbete från Europeiska unionens sida. I det här precisa fallet verkar det som om frågan har begravts och att ert samvete har variabel geometri.

Det är dags att låta handlingarna stämma överens med orden. Ni skulle förändras, men EU-politiken skulle framför allt bli mer sammanhängande och vinna större auktoritet.

- Betänkande (A5-0196/2000) av Schörling

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Jag röstade för detta betänkande som inför en strategisk miljöbedömning, dvs. en speciell uppmärksamhet gentemot miljöproblemen när man skall förverkliga stora byggprojekt, eftersom jag anser att allt som tar sikte på naturens skönhet, landskapets skönhet osv., är något positivt. Detta är viktigt även för pensionärerna. Även om det finns brister. När det gäller de stora byggnadsverk som staterna bestämmer sig för att genomföra borde man låta den berörda staten bestämma, utan att alltför detaljerat reglera frågan huruvida det stora byggnadsverket är korrekt ur miljösynpunkt eller ej. Och detta för att de stora byggnadsverken måste förverkligas snabbt, och ålderspensionärerna har inte tid att vänta för länge!

  Kuntz (UEN), skriftlig. – (FR) I nästan fem år har den här texten spökat i förfarandenas labyrinter.

Att vi avstod från att stödja det ändringsförslag som syftade till att förkasta direktivet, var givetvis inte för att kompensera de personer i kommissionen, rådet och parlamentet som har arbetat med den här texten i åratal. Vi är naturligtvis inte här för att legitimera den ofta befängda lusten hos Brysselteknokratin att vilja lagstifta om allt mellan himmel och jord. Att vi förkastade det här ändringsförslaget beror på att företagen behöver tydliga ramar för att kunna agera.

Den kvarstående frågan är därför tillämpningsområdet, dvs. själva definitionen av "planer och program".

Den obligatoriska delen av tillämpningsområdet rör planer och program för projekt inom sektorer som jordbruk, skog, fiske, energi, industri, transporter, avfallshantering, vattenhantering, telekommunikationer, turism, fysisk planering och stadsplanering. Detta obligatoriska kriterium skall kompletteras med en urvalsmekanism, en förstudie ("screening") som görs på medlemsstaternas initiativ (den s.k. icke-obligatoriska delen).

Att miljöskyddet och hänsynen till detta skydd är en nödvändighet, ja t.o.m. en skyldighet, det är jag med på, men i subsidiaritetens namn är staterna bättre lämpade att garantera ett sådant skydd. Vi stöder därför inte de ändringsförslag som syftar till att utvidga tillämpningsområdet, som i stället bör begränsas till att enbart gälla de planer och program som kan få betydande återverkningar.

Hur tröttsamt är det inte att man från alla håll och kanter ständigt och ensidigt försöker ge unionen större befogenheter på bekostnad av staterna. Med miljöhänsynen som förevändning vill föredraganden ägna sig åt alla politikområden inom staterna. Det handlar inte om att ifrågasätta intresset av att ta hänsyn till miljön i samband med utvärderingar av politiska åtgärder, men det är orimligt att alltid tillämpa samma förfarande och framför allt att detta förfarande förestavas av Europeiska unionen.

Vi har förtroende för våra stater och vi försvarar den gemensamma ståndpunkten , men "miljöalibit" är bara ett instrument för unionens mål att få grepp om alla områden, här kallade "politikområden". Vi känner väl till unionens befogenheter och dess metodarsenal. Man utnyttjar miljön för att kunna nästla sig in överallt, alltifrån våra vattenledningar till ledningen av vår nationella politik! Vi säger nej. Frankrike har klart och tydligt angett, liksom flera andra delegationer, att tillämpningsområdet inte bör omfatta nationella politikområden.

- Betänkande (A5-0204/2000) av Valdivielso de Cué

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Jag röstade för detta dokument, som lades fram av Valdivielso de Cué och som avser den nya utformningen av Meda-programmet. Jag stöder starkt – och inte bara för att jag företräder Italien – alla initiativ som för länderna runt Medelhavet närmare varandra. Jag önskar faktiskt att man skulle höja avsättningarna till Meda. I all blygsamhet har jag bildat en konfederation av pensionärspartier från staterna runt Medelhavet för att understryka Medelhavets betydelse för Europa och för de länder som gränsar till Europa, eftersom även länderna i Afrika och Orienten som vetter mot Medelhavet gränsar till Europa. Därför röstade jag för förslaget.

  Alyssandrakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) EU:s politik gentemot länderna i Medelhavsområdet har inte som mål att utveckla dessa länder utan att öka det europeiska kapitalets inflytande. Stödprogrammet Meda tjänar det målet.

Skapandet av en frihandelszon för EU och länderna i Medelhavsområdet har inget annat syfte än att göra det lättare att få in de europeiska industrivarorna på dessa länders marknader och att på samma gång få kontroll över de rikedomar som finns i länderna.

Talet om att stabilisera demokratin, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna är ingenting annat än EU:s vanliga förevändningar för att blanda sig i andra länders inre angelägenheter.

De strukturanpassningar som stöds genom Meda syftar huvudsakligen till att införa de så kallade marknadslagarna i dessa länder, de ekonomiskt starkares herravälde. Slutresultatet kommer att bli att dessa länder sjunker ännu djupare ned i underutvecklingen och att de blir satelliter till EU, till följd av de orättvisa partnerskapsavtalen.

Greklands kommunistiska parti (KKE) kämpar för samarbete mellan folken på lika villkor och utan inblandning från ett land i ett annat lands inre angelägenheter. Vi betonar särskilt de utvecklade, kapitalistiska ländernas ansvar för den nuvarande situationen i de underutvecklade länderna, som är ett resultat av den plundring av dessa länder som har ägt rum fram till dags dato. Det är ytterligare ett skäl till att de utvecklade länderna är skyldiga att hjälpa de underutvecklade länderna att utveckla sin produktionsbas och höja livskvaliteten för sina invånare.

Eftersom såväl det föregående Meda-programmet som de ändringsförslag som föreslås är långt ifrån de ovanstående målen, röstar KKE:s Europaparlamentsledamöter emot Valdivielso de Cués betänkande.

  Martinez (TDI), skriftlig. – (FR) Europa kommer att utvidgas österut. Det står inskrivet i Agenda 2000. Däremot har Europa en suddig gräns söderut, och det står skrivet i dess geografi.

Söderifrån kommer båtar och flottar till södra Italien och södra Spanien. De är fyllda och överfyllda med albaner, turkar, muslimer, män, kvinnor och barn från alla länder i Medelhavsområdets ytterkanter. Det är en våg, en störtflod, som kommer att växa sig större år för år, och Europa kommer att dränkas, även om de bofasta har reagerat mot flödet av nomader, som i El Elejido 1999 och på några andra sällsynta ställen.

Eftersom de europeiska ledarna inte vill ha någon roll back och inte lyckas förverkliga någon containment, försöker de helt logiskt att få nomaderna att stanna kvar innan de ger sig iväg. Och det är just vad det förnuftiga Meda-programmet går ut på.

Denna Europas Medelhavspolitik skisserades vid EU-toppmötet i Cannes i juni 1995, instiftades vid konferensen i Barcelona i november 1995 – under namnet partnerskapet mellan Europa och Medelhavsländerna – och genomfördes genom Meda-förordningen av den 23 juli 1996. Politiken vilar på ett antal regionala och nationella investeringsprojekt. Det rör sig inte om så mycket: 3,3 miljarder euro från 1995 till 1999, från Marocko till Gaza och Västbanken, även om man hamnar högre än Världsbankens finansiella satsning på 4,4 miljarder euro om man tar hänsyn till lånen på 3,6 miljarder från EIB.

Det är inte så mycket, inte bara för att dessa 3,6 miljarder i åtagandekrediter i realiteten innebär en kollektiv betalning som begränsas till 648 miljoner euro, utan också för att strategin inte är anpassad till vidden av problemet.

Visst är det bra att det har skett en utveckling från bilaterala stöd till en övergripande, multilateral strategi. Och visst innebär Meda II (för perioden 2000-2006) en ökning av krediterna på inte mindre än 47,1 procent, vilket ger ett totalanslag på 8,5 miljarder euro. De europeiska bönderna skulle nöja sig med en hälften så stor, ja med en tre gånger mindre ökning.

Men det är inte vad en Medelhavspolitik handlar om. Det handlar inte om program, och om fler tjänstemän i Bryssel för att förvalta dessa program. En Medelhavspolitik som kan anta utmaningarna på områden som befolkning, miljö, klimat, islam och kultur måste vara en storslagen strategisk vision som ger stadga åt, integrerar, stabiliserar och bringar ordning i Medelhavsområdet kring självständiga och mellanstatliga institutioner med uppdraget att utforska omfattande gemensamma områden: vatten, miljö, migrationer, skogsskövling, osv.

Under sådana förutsättningar och med hjälp av integrerade metoder och institutioner, såsom ett högre Medelhavssekretariat, kan man börja tala om budgeten. För då kommer det att finnas strategiska planer och inte diverse taktiska anslagsfördelningar. Men man måste agera snarast, snarast möjligt, innan det koloniserade Europa inte längre har något annat att dela med sig av än en kulturellt utarmad befolknings förfall.

  Schröder, Ilka (Verts/ALE), skriftlig. - (DE) Partnerskapet mellan EU och staterna söder om Medelhavet innehåller en rad positiva beståndsdelar. Det bör vidareutvecklas och fördjupas. Men betänkandet om reformering av Medaprogrammet visar på flera sätt i fel riktning.

Europeiska unionen har beslutat att sluta ett frihandelsavtal med länderna söder om Medelhavet - vilka helt paradoxalt bara genomför ensidiga avregleringar. Sådana avtal får en särskilt negativ effekt på de ekonomiskt missgynnade; det har redan befintliga frihandelsavtal bevisat. I betänkandet medges att denna risk existerar i samband med frihandelsavtal. Varför skulle annars "stödåtgärder" beskrivas och krävas, med vilka de negativa effekterna av frihandeln skall lindras?

Om man inser risken med frihandelsstrategin, men ändå håller fast vid den, har de sociala, ekologiska och kulturella beståndsdelarna i programmet enbart en återställande och skadebegränsande karaktär - trots att den borde vara ledprincipen för sådana avtal.

För att dessutom bli bidragsberättigade måste Medaländerna uppfylla kraven för Bretton-Woods-institutionerna (exempelvis Internationella Valutafonden). Just deras program är kända för sina socialt orättvisa program som direkt syftar till avreglering.

I Europa-Medelhavspartnerskapet måste det handla om att minska obalansen mellan regionerna norr och söder om Medelhavsområdet, att förbättra livskvaliteten för människorna och främja förståelsen mellan dem i de olika regionerna. Men om man gör frihandeln till en ledande princip, då förfaller dessa mål till att bli en fasad, och de som vinner är än en gång några rika personer.

Dessutom protesterar jag mot att Europa-Medelhavspartnerskapet missbrukas som ett instrument för att förhindra migration därifrån in i EU. Inte bara i fördrag med Medelhavsländerna, utan i varje avtal med tredje land har Europeiska unionen sedan något tid tillbaka skrivit in "kampen mot illegal migration" och "återförandet" av "illegala" flyktingar som ett mål. På så vis lägger varje enskilt avtal ännu en byggsten till fästningen Europa. Även detta betänkande är ett exempel på den europeiska politiken om avskärmning gentemot migranter och flyktingar. Länderna i det södra Medelhavsområdet görs till förgårdar för fästningen Europa. De skall se till att "oönskade personer" inte kommer in i EU. Jag undrar hur EU gentemot partnerstaterna i Medelhavsområdet vill pocka på att de mänskliga rättigheterna och individens frihet skall iakttas, när man själv inte respekterar migranternas rättigheter, utan gör dessa människor illegala, och till varje pris - inklusive dödande - vill hålla dem borta från Europa. Detta betänkande säkrar än en gång friheten för varor, tjänster och kapital. Det trampar än en gång på friheten och människornas rättigheter. Därför röstar jag trots vissa positiva beståndsdelar emot det.

  Vlasto (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag har röstat för betänkandet av Valdivielso de Cué, eftersom partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet behöver ett stöd i form av ett operativt och effektivt Meda-program. I egenskap av förtroendevald från en stad som vetter mot Medelhavet, önskar jag att man kommer överens om att partnerskapet för perioden 2000-2006 förses med resurser som är jämförbara med de medel som beviljas Central- och Östeuropa.

När det gäller genomförandet av Meda-programmet är det positivt med de förenklande åtgärder som föreslås av Europeiska kommissionen och förstärks genom detta betänkande. Om man tittar på hur krediterna har genomförts inom ramen för det första Meda-programmet, hur kan man förklara att endast en fjärdedel av krediterna verkligen utbetalades, och det under en genomsnittlig period av fyra år? Den typen av problem skadar vår internationella trovärdighet och ger de europeiska skattebetalarna en beklaglig bild av hur EU-institutionerna använder sig av allmänna medel. Vi kan inte nöja oss med ett sådant facit.

Följaktligen kan vi inte annat än att stödja de ändringar som Europeiska kommissionen föreslår. Stödet till Medelhavsländerna måste vara snabbt och effektivt, i överensstämmelse med Europeiska unionens politiska prioriteringar. Betänkandet av Valdivielso de Cué bidrar till en förbättring av Meda-programmet, eftersom det här föreslås en decentralisering av projektens administration och förvaltning och nya riktlinjer för Med-kommittén, och eftersom man insisterar på ett förstärkt samarbete mellan unionen och medlemsstaterna.

Att Europaparlamentets deltagande i Medas beslutsprocess förstärks är en annan punkt som förefaller mycket viktig. När det gäller en så pass central fråga som ändringen av Meda-förordningen, beklagar jag att parlamentet endast kan uttala sig i enlighet med samrådsförfarandet.

Med ändringarna i det här betänkandet kommer Meda-programmet att förses med förenklade, decentraliserade och öppna förfaranden för genomförandet. Nu önskar jag att EU-budgeten ger programmet finansiella resurser som ligger i nivå med våra politiska ambitioner för Medelhavsområdet. Europeiska kommissionen har åtagit sig att förstärka den personal som är ansvarig för Meda, för att de mänskliga resurserna skall gå att jämföra med andra omfattande program som Phare och Tacis. I samband med granskningen av 2001 års budget bör Europaparlamentet se till att detta åtagande blir verklighet.

När det gäller de krediter som har anslagits till Meda-programmet är det min önskan att totalanslaget skall återspegla den politik som både rådet och parlamentet har tillkännagivit, nämligen att partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet skall bli en prioriterad extern åtgärd.

Ändringen av Meda-förordningen, som syftar till att förstärka beslutsprocessen och förenkla genomförandet av projekten, är en viktig etapp för partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet. Och jag kommer att vara uppmärksam, så att omröstningen av Medas budget blir ytterligare en etapp som kan bekräfta den betydelse vi tillmäter partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet.

- Betänkanden (A5-0194 och A5-0188/2000) av Varela Suanzes-Carpegna

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! När det gäller Varela-betänkandet om fiskeavtalet med Guinea så röstade jag för, även om räkorna och tonfiskarna inte kommer att se med blida ögon på detta betänkande som reglerar jakten på dem. Jag lät Fernández Martín ta del av denna min uppfattning när det gällde Kanarieöarna, och han svarade helt riktigt: "Jo, men räkorna röstar inte, och dessutom är jag fiskare".

Fru talman! Det finns brister i detta betänkande eftersom det, å ena sidan, ger pengar till staten Guinea för att underlätta återväxten av den marina faunan och, å den andra, ger pengar till att skicka fiskefartyg från Europeiska unionen att fiska räkor och tonfisk i de vattnen. Jag tycker alltså att detta är en form av kolonialism som borde avskaffas.

När det gäller Varelas andra betänkande, det som handlar om fiskeriavtalet med Mauritius, så röstade jag faktiskt för det, fru talman, men jag måste få understryka att det bjöd mig emot. Varför? Jo, för att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling presenterade ett ändringsförslag där man begärde att fiskarnas löner skulle regleras och, tillåt mig lägga till, även deras pensioner. Tyvärr togs inte det upp i ändringsförslaget. I och med detta dokument står vi i begrepp att göra upp ett handelsavtal, vi ger av unionens pengar, men vi begär inte att få kontrollera fiskarnas löneavtal. Detta är enligt min mening negativt!

- Betänkande (A5-0201/2000) av Watson

  Ludford (ELDR). – (EN) Fru talman! Jag vill förklara rösterna på ELDR-gruppens vägnar. Vårt övergripande mål var att få igenom detta mycket viktiga betänkande som det första betänkande där Europeiska gemenskapens invandringslagstiftning förs över till gemenskapsnivå och som en fråga om rättvisa för tredjelandsmedborgare. Vi har därför visat solidaritet med andra likasinnade grupper och ledamöter. Vi stödde socialistgruppens ändringsförslag om att ta bort mottagare av subsidiärt skydd mot bakgrund av kommissionärens löfte att lägga fram ett förslag som omfattade dem liksom mottagare av tillfälligt skydd.

Vi hade föredragit att mottagare av subsidiärt skydd kunde vara kvar som en principiell sak eftersom de är lagligen bofasta under lång tid, men vi beslöt att bidra till att få igenom betänkandet. Likaså avstod vi från att rösta om frågor som gällde familjemedlemmar i uppstigande led för att vi överallt där det var möjligt önskar undanröja invändningar så att en klar majoritet för betänkandet kan säkerställas och då vi insåg att införandet av sådana släktingar skapar särskilda problem för några ledamöter. Några i min grupp skulle dock ha velat ge uttryck för en generösare attityd. Fru Malmström och fru van der Laan har bett mig att särskilt nämna dem i detta sammanhang.

Min grupp har avsiktligt röstat för att inkludera ogifta partner om den berörda medlemsstaten lagligen erkänner sådana partnerskap, vilket jag tror tre gör för närvarande. Vi anser att det är bara rättvist att inte blanda sig i inrikes beslut om att lagligen erkänna sådana partnerskap.

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Som alla andra i Europeiska folkpartiets grupp röstade jag emot Watson-betänkandet, inte bara för att de ändringsförslag som lades fram av den grupp som jag har glädjen att tillhöra inte godkändes, utan för att pensionärerna har tröttnat på att se hur Europeiska unionen alltmer fylls av människor från länder utanför gemenskapen som inte har medel för att klara sitt uppehälle. I detta dokument sägs att de skall ha rätten att komma hit och förena sig med sina släktingar – något som i och för sig är alldeles utmärkt och som jag instämmer i – även släktingar till invandrare som lever i en viss medlemsstat i Europeiska unionen med en lön som bara motsvarar minimipensionen från de sociala myndigheterna. Men minimipensionen från de sociala myndigheterna är redan en svältlön för en person. Hur skall en invandrare med en så låg inkomst kunna mätta alla sina släktingar?

  Berthu (UEN), skriftlig. – (FR) Betänkandet av Watson om förslaget till direktiv om familjeåterförening har – trots att det präglas av en orimlig släpphänthet – med bred majoritet antagits av Europaparlamentet: 323 röster mot 212. Denna omröstning visar i vilken utsträckning parlamentsledamöterna och kommissionen, som står bakom det ursprungliga förslaget, håller på att misslyckas med sitt viktigaste uppdrag: att skydda Europas folk, inte att tillfredsställa hela världen.

Omröstningen bekräftar också det vi alltid har sagt om det faktum att Amsterdamfördraget överförde invandringspolitiken till gemenskapens behörighetsområde (i det här fallet har artikel 63.3 i EU-fördraget tillämpats för frågan om familjeåterförening), nämligen att överföringen av beslutsmakt från nationell till europeisk nivå inte används för att stärka nationerna – vilket somliga påstod för att vilseleda väljarna – utan tvärtom för att lättare kunna rasera deras försvarsmedel.

Förslaget till direktiv om familjeåterförening, såsom det har godkänts genom Watsonbetänkandet, instiftar på europeisk nivå en rätt till familjeåterförening. Juridiskt sett existerar den rätten ännu inte på europeisk nivå, och enligt vår uppfattning borde den inte existera som rättighet. Det är faktiskt inte mottagarstaten som ålägger invandraren att komma. Det är ett beslut som fattas av invandraren själv, och om han tas emot kan han inte åberopa en rätt att ta hit andra personer.

Man kan dessutom notera att motiveringen i förslaget till direktiv gör dygdiga hänvisningar till den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter och de internationella överenskommelserna från 1966 som "erkänner att familjen är samhällets naturliga och grundläggande beståndsdel och att den därför har rätt till skydd och stöd från samhället och staten". Men samtidigt visar det så kallade konventet, som utarbetar stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen, en envis vägran att ta hänsyn till denna princip. Resultatet blir att erkännandet av familjen som samhällets naturliga och grundläggande beståndsdel endast är till för att rättfärdiga familjeåterförening, men inte för att stödja europeiska familjer.

Det förslag till direktiv som godkänts genom betänkandet av Watson nöjer sig inte med att utropa denna icke-gällande rätt. Det är nämligen inte bara legala invandrare som får beteckningen "den som ansöker om familjeåterförening", utan också personer med flyktingstatus. De som har rätt att omfattas av familjeåterförening är dessutom inte bara sökandens make/maka eller minderåriga barn, utan också "ogift partner som har en varaktig relation med sökanden", vilket omfattar homosexuella par i de fall medlemsstatens lagstiftning jämställer dem med gifta par. Direktivet omfattar också myndiga barn som "av objektiva skäl inte kan klara sig på egen hand", liksom släktingar i uppstigande led, och det kan vara släktingar till såväl sökanden, make/maka som ogift partner.

Man kan konstatera att dammluckorna är maximalt öppna, och att syftet är att massivt uppmuntra en folkinvandring som kommer att förändra karaktären på Europas samhällen.

De nationella politiska klasserna skulle utan tvekan inte ha kunnat rösta igenom en sådan text, för de är mer övervakade av sina folk. Men så har de också överfört befogenheter till Bryssel, som har i uppdrag att i skydd av mörkret göra grovjobbet i deras ställe. Sådan ser Europas verkliga funktion ut i dag.

  Blak, Lund och Thorning-Schmidt (PSE), skriftlig. – (DA) De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet välkomnar initiativet om gemensamma bestämmelser för familjeåterföring, trots att vi har röstat emot enstaka punkter, inklusive ettårsregeln. Till följd av detta och med hänvisning till det danska undantaget på det rättsliga området, har de danska socialdemokraterna avstått från att rösta för det slutliga förslaget.

  Busk, Haarder, Jensen och Riis-Jørgensen (ELDR), skriftlig. – (DA) Venstres ledamöter beklagar att den danska regeringen på grund av det danska undantaget inte har kunnat arbeta för att påverka direktivet och som enda land inte har vetorätt. Vi beklagar också att regeringen inte som andra länder kommer att ställa större krav på självförsörjning och lösning av bostadsfrågan m.m., när det rör invandrare som har rätt till familjeåterföring. Direktivförslagets förslag om rätt till familjeåterföring efter ett år kommer inte att utgöra några problem, om Danmark i likhet med andra länder ställde sådana krav som uttryckligen anges i direktivförslaget. I sådant fall skulle det inte vara kommunens uppgift att skaffa bostad och försörja ifrågavarande personer, som fallet är i dag. Men som situationen är, kan ettårsregeln inte praktiseras i Danmark utan att det uppkommer betydande problem. Vi avstår därför från att rösta om betänkandet, vilket vi beklagar, eftersom vi gärna hade sett en gemensam politik, särskilt på asylområdet.

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Efter de framsteg man fattade beslut om vid Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 i fråga om det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa, och när vi nu diskuterar stadgan om de grundläggande rättigheterna, tycker jag att betänkandet vi debatterar i dag är av största betydelse. Det handlar om problematiken kring familjeåterförening.

För närvarande erkänns denna rätt endast genom internationella juridiska instrument, framför allt Europeiska konventionen angående skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från 1950. På det nationella planet ser förhållandena mycket olika ut. Familjeåterförening är något som skyddar familjeenheten och gör det lättare för medborgare från tredje land att integreras i medlemsstaterna. Det är således nödvändigt att låta rätten till familjeåterförening omfattas av gemenskapsrätten.

Europeiska kommissionens förslag syftar till att införa en rätt till familjeåterförening för de tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i en medlemsstat, under förutsättning att vissa materiella villkor uppfylls och förfaranden följs.

Jag välkomnar det arbete som mina kolleger i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har gjort. De har stridit för att bekämpa den ytterst restriktiva och konservativa synen hos den först utnämnda föredraganden. De har lyckats åstadkomma en text som ligger närmare Europeiska kommissionens grundförslag, som enligt min mening på det hela taget var tillfredsställande.

De som kommer att få rätt till familjeåterförening är personer som tillhör någon av följande kategorier :

- medborgare från tredje land som är lagligen bosatt på en medlemsstats territorium och innehar ett uppehållstillstånd för minst ett år;

- flyktingar – oavsett hur länge deras uppehållstillstånd är giltiga – eller unionsmedborgare som inte utövar rätten till fri rörlighet.

De personer som kan komma i fråga för familjeåterförening är :

- make/maka eller sambo till den som ansöker om familjeåterförening (även partner av samma kön) . Det bör dock noteras att bestämmelsen om ogifta partner endast är tillämplig i medlemsstater som jämställer ogifta par med gifta par ;

- barn till gifta eller ogifta par, födda inom eller utom äktenskapet eller från ett tidigare äktenskap;

- även barn till en make/maka eller partner omfattas, på villkor att maken/makan/partnern har den faktiska vårdnaden om och försörjningsplikt för barnet ;

- släktingar i uppstigande led för vilka sökanden har försörjningsplikt, samt myndiga barn som inte kan försörja sig själva.

  Evans, Robert J.E. (PSE), skriftlig. – (EN) Jag talar på min och mina 28 kollegor från det brittiska arbetarpartiets vägnar. Vi ville gärna rösta och stödja detta betänkande även om av olika orsaker Förenade kungarikets regering har utnyttjat sin rätt att inte vilja vara med i detta initiativ.

Som ledamöterna är medvetna om var Förenade kungarikets regering part i slutsatserna vid Europeiska rådet i Tammerfors. Det finns dock olika praktiska punkter och frågor om suveränitet som landet tar mycket allvarligt på och som innebär att det inte är lämpligt eller möjligt för Förenade kungariket att vara med denna gång. Detta minskar dock inte vår regerings engagemang för principerna i betänkandet och de underliggande värden som är förbundna med det. I själva verket är det regeringens uttalade avsikt att Förenade kungariket inte skall ta en alltför avvikande väg från våra europeiska partner på detta viktiga område för invandringspolitik.

Parlamentsledamöterna från labour har därför röstat för detta betänkande och stöder fortsättningsvis principerna för familjeåterförening.

  Lulling (PPE-DE), skriftlig. – Luxemburg är det land i Europeiska unionen som har den största andelen utlänningar i befolkningen: 37 procent. Majoriteten av dem – 87 procent – kommer från EU-länderna. Men sedan en tid växer andelen immigranter från tredje land snabbare än andelen EU-medborgare från de andra 14 medlemsstaterna.

För vår arbetsmarknad är vi anvisade till invandrare, även om de största flaskhalsarna på vår arbetsmarknad kompenseras med hjälp av gränsgångare från Frankrike, Belgien och Tyskland. Nästan en tredjedel av arbetskraften, mer än 80 000, är gränsgångare. Mer än hälften av den aktiva befolkningen har inte luxemburgskt medborgarskap. Dessa siffror illustrerar det intresse som mitt land har av en förnuftig immigrationspolitik och naturligtvis av den viktiga aspekten med familjeåterförening. Det hör säkert till kommissionens uppgifter, i synnerhet efter att Amsterdamfördraget trätt i kraft, att föreslå åtgärder inom ramen för Europeiska gemenskapen om inresa och uppehåll för medborgare från tredje land, framför allt med det helt säkert lovvärda målet att åstadkomma en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om villkoren för att släppa in och möjliggöra uppehåll åt medborgare från tredje land.

I ert förslag till direktiv beträffande rätten till återförening påpekar kommissionen med all rätt att närvaron av familjemedlemmar möjliggör ett normalt familjeliv och därigenom en ökad stabilitet och bättre möjligheter för människorna att slå rot i invandringslandet. Vi vet och uppskattar också att den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna och andra internationella konventioner erkänner familjen som samhällets naturliga kärncell, som bör få skydd och bistånd.

Mot denna bakgrund, och även om olika internationella avtal inte föreskriver någon rätt till familjeåterförening, välkomnar jag ändå i princip kommissionens förslag till ett rättsinstrument inom gemenskapen när det gäller familjeåterförening. Men vi vill varken ha ett absolut kaos eller nya möjligheter för människosmugglare. Vi måste framför allt garantera att sådana bestämmelser tar hänsyn till de enskilda medlemsstaternas upptagningskapacitet. Det skulle helt säkert inte vara fallet, om vi godkände betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i dess föreliggande form. Föredraganden har gjort rätt i att dra tillbaka sitt namn från betänkandet, som antogs i utskottet med 25 röster mot 13. Ett direktiv i den form som nu föreslås av majoriteten av det ansvariga utskottet är helt enkelt ogenomförbart, farligt och kontraproduktivt. Enbart ändringsförslagen från min grupp och den ursprungliga föredraganden Klamt skulle ha kunnat få mig att rösta för detta betänkande.

Familjeåterförening, ja! Men hur definieras familjen? Hur många äkta män vid flergifte, hur många barn, partner, anhöriga i ordets vidaste bemärkelse, hur många skenäktenskapspartner skall en enda medborgare från tredje land med uppehållsrätt kunna dra ihop? 10, 20, 100, beroende på tradition och religion?

Säkert bör humanitära överväganden spela en roll. Men det hela måste ändå vara överskådligt och kontrollerbart. Det hänger framför allt på att de enskilda medlemsstaterna inte på grund av ett europeiskt direktiv råkar ut för en situation, som de inte längre klarar av att bemästra.

Naturligtvis bör medlemsstater, som har mer generösa regler, kunna behålla dessa.

I samband med denna förklaring gällde det för mig att varna för överdrifter med oförutsägbara följder, utan att därigenom ifrågasätta principen om familjens enhet. Tvärtom!

  Sacrédeus och Wijkman (PPE-DE), skriftlig. – Betänkandet behandlar främst två olika grupper, tredjelandsmedborgare och flyktingar, och deras rätt till familjeåterförening i EU-länder. Vi, svenska kristdemokrater, anser att dessa grupper bör behandlas separat. Flyktingars rätt till familjeåterförening bör behandlas likartat, men i ett separat direktiv.

Familjen är vårt samhälles viktigaste byggsten, och vi måste därför slå vakt om rätten till ett familjeliv. Framför allt måste rätten för barn att få återförenas med sina föräldrar värnas, men återföreningsrätten bör i vissa fall (till exempel när allvarliga hälsoskäl föreligger) även gälla nära familjemedlemmar i uppstigande led samt myndiga barn. Det är också rimligt att familjemedlemmar efter bland annat skilsmässa eller dödsfall får ett autonomt uppehållstillstånd i värdlandet, samt att familjemedlemmar ges rätt att arbeta och utbilda sig i detta land.

Med dessa reservationer och preciseringar stödjer vi ärendet.

  Schröder, Ilka (Verts/ALE), skriftlig. - (DE) Trots begränsningen till flyktingar enligt Genèvekonventionen röstar jag för detta betänkande. För de flesta homosexuella och de flyktingar som står under temporärt eller subsidiärt skydd innebär kommissionens förslag inga framsteg.

Men ur tysk synpunkt utgör det en förbättring av situationen för de flyktingar som kan möjliggöra en legal migration för andra människor enligt kriteriet om familjetillhörighet. Och jag röstar för detta också av följande skäl: När nu nästan dagligen flaggorna hissas mot högerextremism i Tyskland, så är det just den tyske inrikesministern Schily, som uttalar sig mot de migrationsvänliga bestämmelserna. Han befarar att "sexsiffriga tal" av migranter skall komma till Tyskland, om direktivet träder i kraft. I och med detta fungerar han som en verbal dörröppnare för dem som med våld vill driva ut denna "sexsiffriga" människomassa ur Förbundsrepubliken Tyskland - död eller levande. Därigenom blir engagemanget mot högerextremism inte bara till en skenhelig mask, utan förvandlas till sin motsats.

  Lulling (PPE-DE). – (FR) Fru talman! Skulle man inte kunna göra som tidigare: räkna upp alla dem som vill göra en skriftlig röstförklaring, så att man sedan kan gå?. Som det är nu är situationen omöjlig. Man måste vara här och vänta en halvtimme efter omröstningarna för att säga att man lämnar en skriftlig röstförklaring. Det tidigare systemet var trots allt bättre organiserat.

  Talmannen. – Bli inte irriterad, fru Lulling. Ni vet att det är mycket svårt att få tid till att tillkännage namnen på de kolleger som vill lämna en skriftlig röstförklaring. Våra tjänsteenheter kontrollerar om kollegerna verkligen är här och vi registrerar alla skriftliga förklaringar utan att behöva avisera dem. Vid röstförklaringarnas början kontrolleras att kollegerna verkligen är här, och då kallar jag endast de muntliga röstförklaringarna. Följaktligen är ni fri att gå.

  De Rossa (PSE). – (EN) Jag har suttit här nästan en halvtimme och väntat på att mitt namn ropas upp då jag upplystes av sessionstjänsten att jag måste vara närvarande för att min röstförklaring skulle inges som skriftlig. Jag förstår inte problemet. Varför kan inte våra sessionstjänster ge oss enkla och raka besked? Jag angav att jag ville göra en skriftlig röstförklaring och man sade mig att jag måste vara närvarande vid omröstningen för det första och att jag måste vänta till dess att jag ropades upp för att säga att jag ville lämna den skriftligen. Varför måste jag ödsla bort en halvtimme här?

  Talmannen. – Nej, det här sägs vara ett missförstånd. Det man har sagt till er är att ni var tvungen att närvara under omröstningen. Och så har jag alltid uppfattat det, inte att ni skall behöva vänta på röstförklaringarna.

  De Rossa (PSE). – (EN) Fru talman! Man sade till mig mycket klart att jag måste vara närvarande för att uppge att jag ville lämna en skriftlig röstförklaring. När jag inte var närvarande vid ett tidigare tillfälle fick jag en skrapa för att jag inte var här.

  Talmannen. – Vi kan inte fortsätta den här debatten, men jag lovar er att vi skall reda ut saken i presidiet, i första hand för att alla de talmän som leder omröstningssammanträden skall tillämpa samma regler i samband med röstförklaringar. Personligen anser jag att det mest korrekta vore att kontrollera att kollegerna är närvarande vid omröstningen, så att de kan få gå om de lämnar in en skriftlig röstförklaring, och att vi inte bör godkänna de röstförklaringar som har lämnats in av kolleger som inte deltagit i omröstningen. Det tycker jag är en bra regel. Men först vill jag utreda saken med de vice talmännen, som liksom jag själv leder omröstningssammanträdena. Tack för er förståelse.

⁂

- Inrättande av ett centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Jag vill visa mitt stöd till det nya uppdrag som skall anförtros en av Europeiska unionens byråer: att analysera och framför allt föregripa förändringarna inom näringslivet. Det är ett kraftfullt politiskt budskap som visar på en vilja att reagera på sådana förändringar, vilka är ett resultat av olika omvälvningar till följd av ekonomisk och finansiell utveckling, utveckling av ny teknik, internationell konkurrens och handelns globalisering.

Det var vid toppmötet i Luxemburg 1997 som man blev medveten om vikten av att mer ingående studera dessa fenomen för att inte längre behöva vara underkastad dem och för att kunna motarbeta deras negativa konsekvenser. Detta reflektionsarbete ledde till att en expertgrupp sattes samman, mera känd under namnet Gyllenhammar-gruppen, med uppdraget att analysera de ekonomiska och sociala konsekvenserna av förändringarna inom näringslivet.

I gruppens slutsatser lades det fram ett förslag till Europeiska rådets möte i Cardiff, i december 1998, om ett centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet, ett förslag som vi äntligen diskuterar i dag, och som jag hoppas kommer att konkretiseras inom en mycket snar framtid!

De senaste åren har präglats av alltfler omlokaliseringar, omstruktureringar och sammanslagningar, som i hög grad har förändrat europeiskt näringsliv och fått allvarliga återverkningar för sysselsättningen och den ekonomiska och sociala sammanhållningen.

Medlemsstaterna har varit dåligt förberedda på dessa förändringar och alltför ofta fått lida av dem. Med eller mot sin vilja har de försökt lappa ihop skadorna, och det under Europeiska kommissionens ibland klandrande överinseende; kommissionen har inte tvekat att döma mer än en stat för brottet att bevilja statligt stöd!

De första offren för dessa oförutsedda förändringar är självklart löntagarna, som trots att tillväxten har återkommit och den allmänna ekonomiska situationen förbättrats fortfarande lever i ett otryggt klimat.

På sista tiden har vi fått se att företagen i själva verket avskedar även när de går med vinst, för man måste ju omstrukturera och koncentrera och självfallet göra det utan att tänka på att fullgöra sina skyldigheter vad gäller information till och kommunikation med arbetstagarna! Jag vill ta tillfället i akt för att vädja till rådet, som blockerar förslaget till direktiv om information till och samråd med arbetstagare!

Kort sagt, detta övervakningscentrum borde användas som ett instrument för att föregripa förändringarna inom näringslivet. Då kommer man att kunna vidta nödvändiga åtgärder för att förbereda löntagarna på ett bättre sätt, framför allt genom att föreslå dem utbildningar så att de kan omskola sig till framtidens verksamhetssektorer! Jag stöder det förslag i resolutionen som innebär att rätten till livslångt lärande skall införas i stadgan om de grundläggande rättigheterna! Centrumets analyser bör självfallet få en bred allmän spridning.

  De Rossa (PSE), skriftlig. -(EN) Jag beklagar beslutet av PPE, ELDR och UEN att rösta emot PSE:s resolution om att inrätta ett europeiskt övervakningscenter av industriella förändringar. Ett sådant center skulle användas till att skapa en mer dynamisk strategi för en medellång och långsiktig industriell förändring som skulle gagna alla berörda – Kommissionen, Europaparlamentet, arbetsmarknadens parter, regeringar och lokala myndigheter.

Ett sådant center kunde införlivas i ett redan existerande organ eller inrättning genom att utvidga befintliga behörigheter såsom föreslagits i PSE:s resolution.

Att några irländska ledamöter skulle rösta mot ett sådant förslag är ofattbart med tanke på att Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor i Dublin skulle passa att utföra ett sådant arbete.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) De enorma industriella förändringarna de senaste åren, ett resultat av den växande globaliseringen, ny teknik och sociala förändringar, har inte bara gett upphov till en ekonomisk tillväxt och nya produktionssektorer, utan också ett växande antal sammanslagningar, stängningar och omlokaliseringar av företag vilket har lett till förluster av lokala marknader, arbetslöshet, försämrat socialt skyddsnät och arbetarskydd, högre social utslagning och ett enormt mänskligt lidande.

Det är därmed mycket viktigt att skapa ett centrum för övervakning av industriella förändringar för att stimulera en mer aktiv och ansvarsfull strategi för den industriella utvecklingen, med deltagande från arbetsmarknadens parter, för att försöka undvika de allvarligaste konsekvenserna av de industriella förändringarna.

Men det är också viktigt att kommissionen skyndar på revisionen av direktiv 94/95/EEG om inrättandet av ett europeiskt företagsråd och förordning (EEG) nr 4064/89, för att få ett större deltagande från arbetstagarorganisationer innan besluten om sammanslagning och företagsöverlåtelser, och ett bättre skydd och försvar för arbetstagarnas rättigheter.

- Prioriteringar för de externa åtgärderna

  Korakas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Vi röstar emot den gemensamma resolutionen om prioriteringarna i EU:s yttre verksamhet, för vi anser att den längre fram kommer att leda till, till råga på allt med förslag från Europaparlamentet, att medlemsstaterna fråntas varje möjlighet att utöva en självständig utrikes- och försvarspolitik och att de integreras i den gemensamma utrikes- och försvarspolitik som är under utformning och som redan har satt sin stämpel med politiska och militära ingripanden i tredje lands inre angelägenheter, i syfte att tjäna EU:s imperialistiska intressen, i strid med varje tolkning av internationell rätt och till nackdel för folken i EU och i de andra länderna. Det var fallet nyligen i Jugoslavien i allmänhet och Kosovo i synnerhet.

EU:s militarisering, kapprustningen, harmoniseringen av vapensystem och vapenindustrier, genomdrivandet av den starkes vilja i "globaliseringens" och den fria marknadens djungel går stick i stäv med folkens visioner om och strävanden efter fred, politisk och fredlig konfliktlösning och respekt för internationell rätt.

Det är uppenbart att denna politik går hand i hand med rådets beslut nyligen om att förbjuda all tillgång till handlingar som rör försvars- och säkerhetspolitiken.

Taktiken är att även i fortsättningen hålla människorna i unionens medlemsstater långt ifrån centrumen för beslutsfattande, så att de inte kan påverka utvecklingen; det vill säga att resa barriärer som hindrar folket, de nationella parlamenten och Europaparlamentet från att utöva något slags demokratisk kontroll.

Vi oroas särskilt av det faktumet att EU i dag, i det att unionen faktiskt överträder till och med de egna fördragen, med indirekta metoder försöker kringgå det interna motståndet. Unionen blir allt angelägnare om att stödja det europeiska storkapitalets intressen, erövra nya marknader och stödja euron – även militärt. Den "nya ordningen" ställer nya krav på folken och de mindre utvecklade länderna som förstärker dess herravälde.

I praktiken bedrivs en politik som troget tjänar storkapitalet och som dikteras av USA, som underkastas supermaktens order och främjar den "nya ordningen" – allt till folkens nackdel. Det förklarar också varför EU inte upprörs av den barbariska invasionen och fortsatta belägringen av 38 procent av Cyperns yta eller av Turkiets bombningar i Irak.

Frågan är, enligt vår åsikt, inte bara – och så mycket – om de gemensamma verksamheterna skall finansieras av gemenskapsbudgeten och i så fall hur, utan vi vill få ett stopp på hela denna politik, som är förödande för folkens intressen och för freden.

Frågan är inte om Solana, eller en annan herr GUSP, skall göra årliga uttalanden inför Europaparlamentet eller inte, utan hur Europas folk skall kunna ta sin framtid i egna händer och hur de skall kunna ingripa effektivt för att få till stånd fred, förbrödring och ett internationellt samarbete som grundar sig på ömsesidig utbyte.

I den gemensamma resolutionen begränsar man sig till de två ovanstående frågorna av sekundär betydelse och kommer fram till den godtyckliga slutsatsen, som samtidigt också är mycket farlig, att det "mellanstatliga systemet", på vilket EU:s utrikespolitik grundar sig, är orsaken till den gemensamma utrikespolitikens misslyckande och att dess framgång är beroende av en "gemenskapifiering" av densamma. Den vilseleder på så sätt folket och gör dem till byte för storkapitalets vid de här laget okontrollerade aptit.

Vi anser av alla de ovanstående skälen att denna "gemensamma" resolution på ett mycket dramatiskt sätt visar hur brådskande det är för folken att organisera sitt gemensamma motstånd och sin motattack mot denna kriminella politik, att ta initiativ över händelserna.

- Betänkande (A5-0209/2000) av Veltroni

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Jag röstade för Veltronis betänkande även och framför allt därför att jag, i min egenskap av företrädare för pensionärspartiet i Europaparlamentet, vet att pensionärerna och de äldre tillbringar en stor del av sin tid framför TV:n. Men jag hade gärna sett att det i detta betänkande äntligen presenterades idéer om att inrätta ett europeiskt TV-program. De europeiska medborgarna har rätt att se att Europa existerar och detta kan vi enkelt göra med europeiska TV-program. Det skulle dessutom vara bra om man kunde reglera de olika TV-kanalerna i Europeiska unionens olika medlemsstater så att man gav alla former av politiskt deltagande i de olika medlemsstaterna en möjlighet att komma till tals, något som i dag tyvärr inte alltid sker.

  Speroni (TDI). – (IT) Fru talman! Jag röstade emot betänkandet för det finns fortfarande starka inslag av statlig kontroll och bidragstänkande i den här politiken. Här saknas en verklig öppning för konkurrensen och man fortsätter, framför allt, att finansiera en bransch – filmen – utan att se till resultaten. Man fortsätter med andra ord att ge pengar till regissörer som framställer struntfilmer som ingen vill se, men som ändå betalas även av dem som vägrar att ens se på reklamen för dem.

  Alavanos (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Veltronis betänkande från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott innebär helt klart en förbättring av Europeiska kommissionens meddelande om "principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran". De viktigaste punkterna i Europaparlamentets bidrag är följande:

1) Den europeiska industrins globala konkurrenskraft, särskilt gentemot USA, måste kopplas samman med en garanti för pluralism och kulturell mångfald.

2) Att effektiviteten för de åtgärder i direktiv 89/552/EG om "television utan gränser" som handlar om att främja europeiska produktioner höjs.

3) Att den språkliga mångfalden främjas.

4) Att minderåriga skyddas med nya metoder för programkontroll.

5) Att europeiska forum för samarbete i frågor om öppenhet och utvecklande av strategier för att angripa marknadskoncentrationer skapas.

6) Att det offentliga audiovisuella området stöds med möjligheter att sända globalt.

7) Att en inre marknad för filmindustrin främjas genom utfärdande av ett nytt direktiv.

Jag röstar för Veltronis betänkande, eftersom det innebär en betydlig förbättring av kommissionens meddelande, dock med vissa reservationer. Reservationerna hör å ena sidan samman med den konkurrensuppfattning som kan berättiga stora koncentrationer och koncerner på det audiovisuella området med motiveringen att vi blir starkare än amerikanerna, vilket leder till att Berlusconifenomenet breder ut sig, och, å den andra sidan, med bristen på genomförandemekanismer och kontrollinstrument som hindrar att Europaparlamentets politiska mål ännu en gång stannar vid önskningar, vilket ofta är fallet när det gäller de regelbundna ändringarna av direktivet om "television utan gränser".

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Jag är nöjd över att kunna välkomna detta betänkande om kommissionens meddelande, vars syfte är att fastställa principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran. Ett sådant arbete är faktiskt en nödvändighet med tanke på den digitala teknikens senaste utveckling.

Villkoret är att man respekterar de principer som gäller på området i fråga.

- Skydd av mångfalden:

Angående detta uppdrag vill jag än en gång insistera på det faktum som slås fast i ett protokoll i en bilaga till Amsterdamfördraget: radio och TV i allmänhetens tjänst spelar en central roll när det gäller att bevara pluralismen och den kulturella och språkliga mångfalden.

- Möjlighet att med hjälp av interventioner ge ett strategiskt stöd till tjänster av allmänt intresse:

Man måste garantera medborgarna tillgång till audiovisuella tjänster på grundval av kriterier som allmängiltighet, rimliga kostnader och icke-diskriminering.

- Maximalt skydd för alla personer som framställer audiovisuella verk, och därmed möjlighet att erbjuda ett bättre skydd av de immateriella rättigheterna, upphovsrätten och närstående rättigheter:

I en digital miljö riskerar skyddet av upphovsrätten att förlora i effektivitet. Samtidigt utgör respekten för de immateriella rättigheterna grunden till livskraften inom biografsektorn och den audiovisuella sektorn. Därför är det mycket viktigt att snarast anta förslaget till direktiv om upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, både för att skydda skapandet och för att garantera tillgången till verken samt verkens spridning.

- Ökat skydd för användare, som skall få olika garantier i förhållande till vilka tjänster de utnyttjar:

Jag ansluter mig till idén att förstärka försöken med programfilter och andra metoder för föräldrakontroll i syfte att skydda minderåriga.

Jag skall avsluta genom att insistera på att det krävs en revidering av direktivet "TV utan gränser" (direktiv 89/552/EEG). Vi måste stärka bestämmelserna om spridning av europeiska verk och oberoende produktion, så att de blir effektivare. I lagstiftningen bör man även föreskriva en skyldighet för såväl radio och TV i allmänhetens tjänst som för privata radio- och TV-bolag att reservera en del av deras årliga nettointäkter för investeringar i produktion och förvärv av europeiska audiovisuella verk, inbegripet filmer, verk som riktar sig till minderåriga samt verk av oberoende producenter.

Betänkande (A5-0199/2000) av Heaton-Harris

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Jag röstade för Heaton-Harrisbetänkandet som avser studenternas möjlighet att flytta mellan olika universitet inom Europeiska unionen. Emellertid har man gjort en undersökning som visar något som jag tycker är mycket negativt: exakt hälften av de universitetsstudenter som skulle ha haft en möjlighet att utnyttja Erasmus-programmet har inte gjort det. Med andra ord, här finns sannerligen något som inte fungerar!

Låt mig ändå understryka att min röst för betänkandet även innebar en förhoppning om att det i morgon skall finnas ett program i Europa som inte enbart stimulerar de unga studenterna att flytta mellan olika universitet, utan som också ger denna möjlighet till de äldre, de som är inskrivna vid universiteten och som skulle vara lyckliga om de finge en möjlighet till utbyte med sina jämnåriga i andra stater inom Europeiska unionen, jämnåriga i sextio-, sjuttio- och åttioårsåldern eller ännu äldre.

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Jag gläder mig åt att i dag kunna uttala mig om detta betänkande, som är ett resultat av Europaparlamentets begäran vid förhandlingarna om revideringen av budgeten för Sokrates-programmets första etapp under 1998. Denna socioekonomiska enkät genomfördes under 1998 års sista månader och baseras på svar från nästan 10 000 studenter som deltog i åtgärder för studentutbyte under 1997­1998.

Erasmus-programmet startades 1987 inom ramen för Sokrates-programmet. Det står för 40 procent av Sokrates totala budget och syftar till att uppmuntra studenters rörlighet genom att utveckla utbildningens europeiska inriktning och ge ungdomar möjlighet att genomföra en del av sina studier i en annan medlemsstat. Med beslutet från den 24 januari 2000 har Sokrates-programmet gått in i sin andra etapp. Det är för övrigt synd att detta betänkande kom så sent efter det formella antagandet av Sokrates II – på så sätt har betänkandets slutsatser inte kunnat beaktas.

Alla är överens om att initiativet är positivt. Tack vare detta program utnyttjar 90 000 studenter varje år tillfället att studera utomlands. Mer än nio av tio har förklarat att de är mycket nöjda med sin utlandsvistelse, både från utbildningssynpunkt och ur sociokulturell synvinkel.

Men man måste ändå medge att deltagandegraden fortfarande är låg, med tanke på att 18 stater är medlemmar av programmet . Det är vad som framgår av kommissionens enkät : endast 1 procent av alla studenter har deltagit i Erasmus-åtgärderna för studentutbyte under 1999. Det återstår således mycket att göra för att nå 10 procent – programmets målsättning.

Man måste således försöka finna skälen till denna låga grad av deltagande. Enkäten ger oss en del svar.

57 procent av Erasmus-studenterna stöter på ekonomiska problem. Och ändå är det ofta ungdomar från privilegierade miljöer som reser ut som Erasmus-studenter. Detta är för övrigt en oacceptabel diskriminering som måste bekämpas genom att ge ett särskilt stöd till socio-ekonomiskt missgynnade grupper. Många problem kvarstår när det gäller erkännande av examensbevis. I egenskap av förtroendevald från en gränsregion möter jag regelbundet villrådiga unga människor med högskoleexamen, eftersom man vägrar att godta de studier som de har bedrivit i en annan medlemsstat.

Jag avslutar därför genom att vädja till det franska ordförandeskapet om att väga in alla dessa faktorer i det reflektionsarbete som ordförandeskapet har inlett inom gruppen "Vision om en gränsöverskridande rörlighet". Detta arbete skall leda fram till en handlingsplan som kommer att presenteras vid toppmötet i Nice, med syftet att motverka hinder mot denna typ av rörlighet.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi välkomnar godkännandet av detta betänkande till vilket vi har bidragit med flera förslag. Vi hoppas nu att kommissionen och medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder för att göra Erasmus-programmet mer tillgängligt för studenter från ekonomiskt svagare grupper, främst genom att i så hög grad som möjligt samordna de nationella bidragen till högre studier och Erasmus-stipendier, för att främja social rättvisa i tillgången till programmet och dess användning.

Vi kan inte fortsätta att tillåta att det allmänna deltagandet i programmet mycket knappt överstiger 50 procent och att trots det nära 57 procent av Erasmus-studenterna har haft allvarliga ekonomiska problem.

Precis som det sägs i betänkandet är det beklagligt att Erasmus-programmet främst har gynnat sociala skikt med högutbildade föräldrar som har förhållandevis goda ekonomiska förutsättningar och/eller som kommer från länder med högre offentligt studiestöd. Därför är det nödvändigt med åtgärder som leder till förverkligandet av dess ursprungliga syfte att göra det möjligt för tio procent av gemenskapsstudenterna att genomföra delar av sina licenciatexamen i en annan medlemsstat, och inte bara en procent som under 1997/1998, och se till att studenter från ekonomiskt svagare grupper får tillgång till programmet.

- Betänkande (A5-0207/2000) av Boumediene-Thiery

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman! "In cauda venenum", sade de gamla romarna, dvs. "till slut giftet". I detta betänkande, som jag röstade emot – och med goda skäl – underkändes ett ändringsförslag som jag lagt fram och i vilket jag krävde att handikappade, blinda, döva, personer som drabbats av allvarliga sjukdomar eller som var mycket gamla och som av den anledningen fick en sjukpension av medlemsstaterna, inte skulle behandlas i enlighet med Europeiska unionens nuvarande regler som säger att om de bosätter sig i en annan medlemsstat i unionen än den egna, så förlorar de sin pension. Detta innebär i praktiken att en handikappad person inte kan förflytta sig inom Europeiska unionen – från Italien till Storbritannien, från Frankrike till Tyskland osv. – för om man flyttar och byter mantalsskrivningsort, så förlorar man alla de pensionsrättigheter som gör det möjligt att överleva. När skall denna orättvisa få ett slut?

  Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Vi anser att alla invandrade arbetstagare som bor och arbetar i något av Europeiska unionens länder skall ha samma rättigheter och samma friheter som Europeiska unionens medborgare, bl.a. rätten till fri rörlighet.

Trots betänkandets begränsningar i det avseendet och utan att vi ansluter oss till alla formuleringar, har vi röstat för, eftersom de förordade åtgärderna innebär ett framsteg i förhållande till den nuvarande beklagliga situationen för invandrade arbetstagare samt för arbetstagare som är unionsmedborgare men som flyttat till ett annat land.

Extremhögerns rasistiska motstånd mot betänkandet styrker oss att ta det steget.

  Caudron (PSE), skriftlig. – (FR) Redan 1957 fanns det, i Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen, bestämmelser som syftade till att garantera arbetstagares fria rörlighet på gemenskapens territorium. Olika gemenskapsinstrument har gjort det möjligt att förverkliga denna rättighet.

Med två direktiv från 1990 (90/364/EEG och 90/365/EEG) utsträcktes rätten till bosättning, tack vare att man fastställde generella principer och regler för arbetstagare som inte längre är yrkesverksamma. Ett tredje direktiv (93/96/EG), som antogs 1993, innehåller särskilda bestämmelser för studenter. Och sedan 1993, i och med Maastrichtfördraget, får alla unionsmedborgare röra sig fritt och bo i Europeiska unionen (artikel 14 i EG-fördraget), eftersom denna rättighet är knuten till det europeiska medborgarskapet (artikel 18).

Syftet med det betänkande vi diskuterar i dag är att beskriva tillämpningen av direktiven om rätten till bosättning för studenter, pensionärer och andra icke-yrkesverksamma samt att granska de särskilda åtgärder som rör unionsmedborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa (direktiv 64/221/EEG).

Vad gäller den första delen måste man medge att direktiven i fråga visserligen har införlivats i de nationella rättsliga ordningarna, vilket ibland har varit ett mödosamt arbete, men att många kvarstående hinder måste undanröjas genom en serie riktade åtgärder. För att ta upp ett problem som jag känner väl till, studenternas problem, verka det vara nödvändigt att ge dem bättre information om deras rättigheter om de önskar studera i en annan medlemsstat. Man bör också lösa problemet med erkännande av examensbevis, vilket är ett stort problem inom vissa yrken.

När det gäller den andra delen finns det många svårigheter med tillämpningen av direktiv 64/221/EEG. Fördraget tillåter medlemsstaterna att införa begränsningar för personers fria rörlighet av skäl som har att göra med allmän ordning, säkerhet och hälsa. Men nu är det så att kommissionen konstaterar att staterna tolkar dessa begrepp på helt olika sätt, ibland alltför vittomfattande. Kommissionen insisterar på det faktum att begreppen bör tillämpas i enlighet med proportionalitetsprincipen och att de bör motiveras med ett påtagligt och tillräckligt allvarligt hot som rör ett för samhället grundläggande intresse. Begreppen måste under alla omständigheter stämma överens med Europeiska konventionen angående skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

För att komma tillrätta med de här svårigheterna framstår det nödvändigt med ramdirektiv som organiserar och garanterar det grundläggande utövandet av rätten till fri rörlighet och bosättning. Det skulle kunna möjliggöras genom en allmän omstöpning av de befintliga texterna, vilket skulle sätta stopp för den ojämlika behandling som just nu existerar i de olika medlemsstaterna.

Endast på detta villkor kan man ge unionsmedborgarna möjlighet att bli medvetna om och ge liv åt det begrepp som för många fortfarande är ett tomt skal, nämligen det europeiska medborgarskapet.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är positivt att det betänkande som föredraganden har lagt fram för parlamentet har godkänts, vilket man inte kan säga om de flesta ändringsförslag som kommit upp i kammaren. Principen om fri rörlighet för personer, vilket ingår sedan 50 år i Romfördraget, stöter också på många svårigheter i sin praktiska tillämpning. Som nämns i betänkandet är tillämpningen av direktiven om rätten till bosättning för studenter och pensionärer (90/364, 90/365, 93/96) klart otillfredsställande, och likaså för migrerande arbetstagare.

Arbetstagare som har "icke-typiska" anställningar, deltidsanställningar, korttidsanställningar eller andra, möter svårigheter för bosättning i värdlandet. Som föredraganden framhäver finns det också numera miljoner tredjelandsmedborgare som bor legalt i Europeiska unionen, vilka ofta är berövade rätten till fri rörlighet och etablering. Därför är det viktigt att medlemsstaterna och kommissionen vidtar nödvändiga åtgärder för att se till att migrerande arbetstagares rättigheter uppfylls och deras situation förbättras.

Också när det gäller studenter och pensionärer är det viktigt att förenkla de byråkratiska processerna och underlätta den fria rörligheten och förflyttningen samt bosättningen för dessa EU-medborgare i alla medlemsstater.

  Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag har ingenting emot att vi anstränger oss för att lösa de problem som fortfarande finns beträffande uppehållet för unionsmedborgare, som ju kan röra sig och uppehålla sig fritt på hela Europeiska unionens territorium, i synnerhet också när de är pensionärer och studerande.

Men jag kan i princip inte rösta för detta betänkande, eftersom det missbrukar detta tillfälle för att kräva fri rörlighet och etableringsfrihet i hela unionen för alla medborgare från tredje land, som rättmätigt befinner sig i en medlemsstat.

Det finns miljoner sådana medborgare från tredje land, och det är helt enkelt oacceptabelt att begära av andra medlemsstater att de skall bära följderna av den fria rörligheten för miljoner människor, utan att man tar hänsyn till staternas upptagningskapacitet.

Många har betänkligheter när det gäller att ansluta Malta till Europeiska unionen. Det som krävs i Boumedienes betänkande vad gäller fri rörlighet för medborgare från tredje land skulle vara väldigt mycket mer graverande än om vi genast garanterade medborgarna från kandidatländerna i Central- och Östeuropa fri rörlighet och etableringsfrihet, utan övergångsperiod, vilket ingen förnuftig människa har för avsikt att göra.

Om vi verkligen vill underblåsa främlingshatet i gemenskapen, då är det bästa medlet att följa de överdrivna och oförnuftiga förslagen i Boumedienes betänkande, som ju tack och lov antogs i utskottet med endast 23 röster mot 15.

Det är säkert ett orimligt krav för de andra medlemsstaterna, om den tyska förbundsregeringen beviljar tyskt medborgarskap till ett par miljoner medborgare från tredje land, som bor på deras territorium, vid sidan av det egna. Med ett pennstreck skapar den på så vis ett par miljoner nya unionsmedborgare, med rätt till fri rörlighet, etableringsfrihet, ja rent av med rösträtt vid kommunal- och Europaval, medan samtidigt dess partivän kommissionär Verheugen kräver en folkomröstning för utvidgningen åt öster. Har vi då rätt till folkomröstning emot att förbundsrepubliken, utan att höra de andra medlemsstaterna, med sitt isolerade beslut ger oss ytterligare ett par miljoner unionsmedborgare?

Vi kan inte leva med följderna av en sådan kanske välmenad generositet, som framför allt också kommer att missbrukas av människosmugglare.

Förnuftig migrationspolitik, som vi orkar med, ja! Kaos, så som det skulle vara förprogrammerat av Boumedienes betänkande, nej!

  Theonas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Den mängd problem och hinder som hör samman med rättigheterna för europeiska medborgare som rör sig inom EU eller är bosatta i ett annat medlemsland än det land i vilket de är medborgare, men även för tredjelandsmedborgare som lagligen uppehåller sig i Europeiska unionen, är så stor att den berömda rätten till "fri rörlighet" för många medborgare antingen är obefintlig eller innebär en kontinuerlig och hård kamp med många hinder.

Studenter, pensionärer, vissa kategorier av arbetstagare, särskilt personer som är sysselsatta i informella typer av arbete eller i deltidsarbete, ställs inför stora svårigheter och problem om de vill bosätta sig i mottagarlandet, dels på grund av mängden och volymen formaliteter som hör samman med utfärdande och förnyande av uppehållstillstånd, dels på grund av andra svårigheter som har samband med att de måste bevisa att de förfogar över tillräckliga medel.

Det räcker inte med att det allmänt kända "europeiska området med frihet" inte existerar i verkligheten; det är dessutom så hårt sammanbundet med ekonomiska kriterier att rätten till bosättning, på samma gång som den erkänns som en "oförgriplig" rätt, bara gäller för ekonomiskt oberoende personer. Det handlar alltså inte bara om en fullständig förvrängning av begreppen, utan också om ett uppenbart bedrägeri mot hundratusentals europeiska medborgare och deras familjer.

Om vi till allt detta dessutom lägger det oacceptabla fenomenet med oriktiga tolkningar av begreppet "allmän ordning och säkerhet", inte bara undergrävs och kränks den fria rörligheten och rätten till bosättningen i många fall, utan den blir också ett redskap för att överträda grundläggande demokratiska och individuella rättigheter, som den om skydd av personuppgifter. Med den allmänna ordningen som förevändning, sparas, sprids och bearbetas i Schengens informationssystem uppgifter om medborgarna, vilket innebär en överträdelse av fördragen och gemenskapsrätten, men även av internationell rätt. Vi betonar också de många fallen med utvisning av medborgare av ekonomiska eller allmänt föregripande skäl, vilka inte under några omständigheter, oavsett vilka anklagelserna är, berättigar till våldsamma avvisningar.

För att ge de grundläggande rättigheterna, men även värdigheten för de europeiska medborgarnas och de tredjelandsmedborgare som lagligen uppehåller sig i EU, ett elementärt skydd, är det nödvändigt att omedelbart förenkla förfarandena för bosättning och uppehälle, på ett sätt som säkerställer att denna rättighet kan utövas obehindrat och att orättvisorna försvinner och överträdelserna av de grundläggande demokratiska principerna upphör.

Medlemsstaterna bör så långt som det är möjligt förenkla och släppa på de nödvändiga förfarandena och formaliteterna för studenter och pensionärer när det gäller frågor om tillräckliga resurser, utfärdande och förnyande av uppehållstillstånd. Det är nödvändigt att förenkla utfärdandet och förnyandet av uppehållstillstånd för de rörliga arbetstagarna och att förbättra systemen för social trygghet och tillhandahållande av läkarvård, så att det blir ett slut på diskrimineringen av dessa arbetstagare. Det är även nödvändigt att underlätta familjeåterföreningar genom att förenkla villkoren för familjemedlemmars bosättning, och systemet för beviljande och utfärdande av uppehållstillstånd för perioder på åtminstone fem år, förutsatt att den sökande uppfyller alla nödvändiga villkor, måste förenklas rent allmänt. Avslutningsvis måste det bli ett slut på missbruket av bestämmelserna med hänvisning till den allmänna ordningen, vilket förvandlar de europeiska medborgarna till "potentiellt misstänkta" av skäl som inte har någonting med den allmänna säkerheten att göra, vilket innebär en iögonfallande överträdelse av rättsstatsprincipen, deklarationen om de mänskliga rättigheterna och stadgan för de grundläggande rättigheterna.

(Sammanträdet avbröts kl. 13.50 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: COLOM I NAVAL
vice talman

(1) Från Brok m.fl. för PPE-DE-gruppen, Haarder för ELDR-gruppen, Hautala, Maes och Élisabeth Schroedter för Verts/ALE-gruppen och Dupuis för TDI-gruppen, i syfte att ersätta resolutionsförslagen B5-0659, 0662, 0668 och 0671/2000 med en ny text.

(2) Resolutionsförslaget B5-0666/2000 föll bort.

(3) Från Chichester för PPE-DE-gruppen, Plooij-van Gorsel för ELDR-gruppen, Montfort för UEN-gruppen, i syfte att ersätta resolutionsförslagen B5-0653, 0656 och 0675/2000 med en ny text.

(4) Alla andra resolutionsförslag föll bort.

6. Justering av protokollet från föregående sammanträde

  Talmannen. – Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.

Finns det några synpunkter?

  Gorostiaga Atxalandabaso (NI). – (EN) Herr talman! I det justerade protokollet uppges att jag har sagt att jag hade blivit avsiktligt felciterad. Jag har inte sagt det. Det var bara en möjlighet, inte ett uttalande. Det är viktigt. Jag vill inte säga att återgivningen var avsiktligt dåligt gjord under alla förhållanden – det var bara en möjlighet. I protokollet låter det som om jag gör en anklagelse. Jag skulle inte våga säga så för jag har inget bevis alls. Det är bara en möjlighet. Är det klargjort?

  Talmannen. – Vi noterar er anmärkning och det är naturligtvis, som ni vet, det som sägs i det fullständiga förhandlingsreferatet som är det som gäller. Där står det alltså klart vad ni har sagt.

  Gorostiaga Atxalandabaso (NI). – Herr talman! I själva verket försökte jag rätta det fullständiga förhandlingsreferatet därför att i protokollet angavs bara att jag talade, inget annat. Angående det fullständiga förhandlingsreferatet poängterar jag det faktum att där fanns ett uttryck som jag inte hade använt. Det var problemet.

  Talmannen. – Ni kan skriva till sessionstjänsten för att be dem ändra era ord. Tydligen antog de något annat. Men ni har rätt att rätta era ord.

  Gorostiaga Atxalandabaso (NI). – (EN) Herr talman! Kollegor ropade så det var svårt att höra vad jag sade. Just nu finns det inga problem. Vid tidpunkten ropade de spanska kollegorna så det var mycket svårt att höra. Därför kan jag inte säga...

  Talmannen. – Herr Gorostiaga Atxalandabaso, kammaren justerar inte det fullständiga förhandlingsreferatet. Vi justerar protokollet. Så om ni har ett problem ...

(Talmannen avbröts.)

Var vänlig visa respekt för talmannen. Vi noterar era yttranden i protokollet. Ni kan skriva till sessionstjänsten för att rätta det fullständiga förhandlingsreferatet. Det är allt.

(Protokollet justerades.)

7. Samgåenden inom telekommunikationssektorn

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om samgåenden inom telekommunikationssektorn.

  Monti, kommissionen. – (IT) Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Jag vill tacka för möjligheten att tillsammans med er diskutera denna intressanta och viktiga fråga här i ett plenarsammanträde, förutom de många möjligheter jag får att tala i utskottet för ekonomi och valutafrågor.

Avregleringen av gemenskapens telekommunikationsmarknad kulminerade 1998 i och med den fullständiga avregleringen av tjänster och infrastruktur i de flesta länder inom Europeiska unionen. Avregleringen bidrog i betydande grad till en ökad tillväxttakt i våra ekonomier, till en sänkning – med så mycket som 35 procent – av avgifterna, till att ett flertal nya operatörer kom in på marknaden och till att nya tjänster kontinuerligt införts. Detta har naturligtvis medfört stora fördelar för konsumenterna, men även för de anställda inom telekommunikationssektorn.

Expansionen inom telekommunikationssektorn och Internet skapar många nya arbetstillfällen, såväl inom dessa båda sektorer som inom andra som kan dra nytta av den ökande effektiviteten. Enbart inom mobiltelefoni har det under de senaste fem åren tillkommit mer än 500 000 nya arbetstillfällen.

I juli 2000 lade kommissionen fram ett nytt åtgärdspaket inom området elektronisk kommunikation som framför allt lägger tonvikten vid behovet att främja tillgången till Internet via bredband – till rimliga kostnader – och att skapa ett regelverk som inte skulle bli alltför betungande för operatörerna inom denna sektor. Men det är även kommissionens uppgift att garantera att de vinster som görs genom konkurrensen kan bevaras, och att det i framtiden inte uppkommer några hinder för innovation och förnyelse.

Kommissionens möjligheter att ingripa på konkurrenspolitikens område är klart definierade i, å ena sidan, artiklarna 81 och 82 i fördraget och, å den andra, av koncentrationsförordningen.

Låt mig så ta upp just koncentrationerna, som var det som frågan direkt avsåg. Under de senaste åren har vi kunnat notera ett ökande antal koncentrationer inom telekommunikationssektorn och det finns inget som pekar på att den tendensen inte skulle hålla i sig. För närvarande kan vi notera att på den europeiska marknaden håller tyngdpunkten på att förskjutas från åtgärder som syftar till konsolidering till åtgärder som syftar till konvergens, vilket visas av de allianser som nyligen behandlats av kommissionen, t.ex. de mellan Vodaphone och Vivendi, eller den som just nu är föremål för behandling mellan America On Line och Time Warner.

Den snabba tekniska utvecklingen har dessutom gett impulser till samarbete mellan olika sektorer och till konvergens. Globaliseringen har lett till att många företag försöker växa för att därigenom öka sin konkurrenskraft på världsmarknaden: det gäller mobiltelefonoperatören Vodaphone; det gäller France Telecoms uppköp nyligen av Global One och Orange; Concerts övertagande av AT&T:s och BT:s internationella verksamhet; budet från Deutsche Telekom om att köpa Voice Stream i USA. Allt detta är positiva förändringar ur konkurrenssynpunkt. Det innebär en öppning av marknaderna, ökar företagens effektivitet och skapar, bland annat, en reell inre marknad i Europa.

Men kommissionen måste under alla omständigheter garantera att de aktuella operationerna inom telekommunikationssektorn inte äventyrar de vinster som gjorts genom avregleringarna och att de inte medför en begränsning av flödet av innovationer, till exempel genom att man tar kontrollen över en ny marknad. I det sammanhanget vill jag, herr talman, mycket kortfattat illustrera dessa båda risker och de åtgärder som kommissionen vidtagit för att motverka dem.

Låt oss till exempel se på problemet med att bibehålla den fria konkurrensen på de nationella marknaderna. Ett av de första beslut som fattades av den nuvarande kommissionen när det gäller koncentrationsfrågor var att, på vissa villkor, godkänna samgåendet mellan det svenska företaget Telia och det norska Telenor förra hösten. Samgåendet avbröts sedermera av de berörda parterna men genom de villkor som kommissionen ställde upp demonstrerade operationen ändå avsikten att skydda friheten på de nationella marknaderna från effekterna av samgåenden mellan dominerande carriers . Jag har inte tid att här i detalj gå in på de olika villkor som kommissionen ställde och de har dessutom offentliggjorts.

Låt mig så ta upp den andra av de allvarliga risker som vi måste bekämpa, nämligen att man genom samgåenden tar kontrollen över innovationer och över nya marknader. Jag vill här nämna två viktiga exempel: det första avser Worldcom och Sprint. Den 28 juni i år förbjöd kommissionen samgåendet mellan två amerikanska företag, Worldcom och Sprint . Sammanslagningen av Worldcoms och Sprints omfattande nätverk för Internetaccess och stora kundkretsar skulle ha lett till bildandet av ett nytt bolag av sådana dimensioner, jämfört med konkurrenterna, att det nya företaget skulle kunna diktera villkoren för tillträde till Internet och till sina kunder, vilket skulle skada konsumenterna och förhindra en förnyelse. Tyvärr kan jag inte lämna några detaljer om jag skall kunna hålla den tid som står till mitt förfogande, något som jag beklagar.

Det andra exemplet när det gäller åtgärder för att avvärja risken att någon tar kontroll över innovationerna gäller besluten Vodaphone/Mannesmann och därefter Vodaphone/Vivendi/Canal Plus. Kommissionen gjorde en bedömning av effekterna av dessa koncentrationer på de framväxande marknaderna och godkände i ett inledande skede båda fallen sedan parterna föreslagit att de skulle göra ett begränsat antal åtaganden. Förutom att lösa de klassiska problemen avseende marknadsandelar avsåg åtagandena att bevara konkurrensen på de nya, framväxande marknaderna.

Affären Vodaphone/Mannesmann lyfte fram problemen på den framväxande marknaden för paneuropeiska mobiltelefonitjänster, där det saknas permanenta lösningar för de multinationella företagen. För att eliminera dessa konkurrensproblem föreslog Vodaphone att man skulle tillåta en icke-diskriminerande tillgång till företagets integrerade nät och att tillåta konkurrenterna att erbjuda liknande tjänster under den period under vilken de var upptagna med att utveckla sina egna nät.

För att garantera att konkurrenterna inte skulle nöja sig med att enbart lita till det företag som blev resultatet av koncentrationen och avstå från att självständigt utveckla sina egna tjänster, begränsade kommissionen emellertid åtagandet till en period om tre år.

Kort därefter behandlade kommissionen fallet Vis-à-vis, det gemensamma företag som bildades av Vodaphone och Attach, Vivendi och Canal Plus för att skapa en Internetportal. Vis-à-vis kommer att bygga upp en portal för multipel Internetåtkomst för hela Europa, tack vare vilken de deltagande företagens kunder erbjuds ett stort urval webbtjänster som blir tillgängliga via kundernas datorer, mobiltelefoner och TV-apparater med digitala dekodrar.

Kommissionens undersökning visade att det gemensamma företaget skulle skapa problem på de framväxande nationella marknaderna för portaler för Internetaccess via TV och på de framväxande nationella och paneuropeiska marknaderna för portaler för Internetaccess via mobiltelefon.

För att eliminera dessa problem lovade parterna att se till att kunderna till de företag som ingår i det gemensamma bolaget skulle kunna välja andra portaler och att de inte nödvändigtvis skulle behöva koppla upp sig mot Internet via en portal som ägs av något av de aktuella företagen. Det åtagandet förenar denna affär med det tidigare fallet Vodaphone/Mannesmann, som jag redan har nämnt.

Herr talman! Som framgår av de exempel som jag kortfattat har beskrivit, så spelar gemenskapens regler på konkurrensområdet en viktig roll när det gäller att garantera att vinsterna med avregleringar och förnyelse verkligen förs vidare till de europeiska medborgarna.

Den roll som gemenskapens regelverk spelar när det gäller koncentrationskontroll är att garantera att man inte skapar eller förstärker en dominerande ställning som kan bromsa upp den tekniska och ekonomiska utvecklingen och att se till att medborgarna i Europeiska unionen kan dra nytta av den utvecklingen.

Som vi har kunnat se av erfarenheterna under de första årens avregleringar och vaksamma konkurrenskontroll har även de anställda fördel av detta, vilket visas av den siffra som jag nyss nämnt som exempel.

  Harbour (PPE-DE). – (EN) Herr talman! På min grupps och alla mina kollegors vägnar vill jag välkomna herr Monti till kammaren i dag till vad som är en diskussion i mycket rätt tid om regleringsordningen för telekommunikation, med tanke på att vi nu står inför mycket viktiga överväganden om telekommunikationspaketet.

Jag vill kort ta upp några av de viktiga punkter som han tog upp. Det är ganska klart för oss alla att hela världen av elektronisk kommunikation utgör en regleringsutmaning, men det ger er, herr kommissionär, och konkurrensmyndigheten med nya utmaningar, med tanke på den takt i vilken tekniken utvecklas. Många av idéerna som gäller marknadsandelar förändras också snabbt. På telekommunikationsområdet är det tydligt att marknadsandelar kan byta ägare mycket snabbare än några av de större industrisektorer som reglerats tidigare.

Jag är glad att er inställning är att försöka undvika att bromsa innovation genom alltför hårda kontroller. Det är ytterst viktigt. Jag skulle vilja att ni gav en försäkran om att ni kommer att utveckla expertkompetensen för vad som otvivelaktigt kommer att bli en ökande arbetsbörda om man ser på kommande samgåenden.

Från den kollegiala gruppens rapport känner vi till att ni kommer att tilldelas 92 extra tjänster. Det skulle vara intressant att höra hur ni tänker er att er enhet utvecklas i denna riktning.

Den andra frågan som kommer att tas upp vid våra överväganden om telekommunikationspaketet är att i denna mycket snabbutvecklande värld finns det oro inom industrin och bland investerare att överdrivet strikta mål om tröskelvärden för marknadsandelar som skall utredas – och det kan vara för mycket eller för litet i många fall – får inte hindra era ställningstaganden till områden där det står en verklig konkurrensfråga på spel. Vill ni kanske ta upp dessa punkter när ni svarar i vår debatt senare?

  Read (PSE). – (EN) Herr talman! Får jag börja mitt inlägg genom att gratulera kommissionär Monti och hans tjänstemän för det samvetsgranna och professionella sätt som de hanterade det föreslagna samgåendet mellan MCI Worldcom och Sprint. Jag vill särskilt tacka honom och hans tjänstemän för att de försökte träffa fackföreningsmedlemmar från hela Europeiska unionen och även från Förenta staterna, vilka fick möjlighet att framföra sina synpunkter.

Utan tvivel är en av följderna med koncentrationer och uppköp effekten på sysselsättningen och jag vet att kommissionären, inom fördragets gränsdragning är lyhörd för detta. Vad som också måste understrykas är att det finns speciella tekniska skäl till varför en ägardominans, ett eventuellt missbruk av en dominerande ställning, är så allvarlig. I de flesta andra industrier kanske en sådan dominans eller potentiellt missbruk kan vara tillfällig, men om något företag säkrar en så stark dominans på detta område kommer den nästan säkert att behålla den, om inte för evigt, under en mycket lång tid.

I er presentation, herr kommissionär, nämnde ni faran med att ett företag får kontroll över dessa marknader. Detta är verkligen ett dilemma för parlamentet och för kommissionen. Vi accepterar de nästan oundvikliga och i många fall önskvärda koncentrationerna och uppköpen men vi ser också de möjliga och faktiska farorna. Parlamentet är konsekvent i sin åsikt om att inte skapa hinder för konkurrenskraft och innovation. Vi välkomnar den ståndpunkt som ni har tagit i denna speciella fråga.

En annan liten punkt: Mycket av denna konkurrens sker mellan Europeiska unionen och USA. Jag vet att ni mycket väl känner till hur viktigt det är för Europa att leda på dessa två viktiga områden för tredje generationens mobiltelefoner och digital television och jag hoppas att ni kommer att fortsätta era ansträngningar för att hålla den ledningen som är så avgörande för jobb, sysselsättning och välstånd i Europeiska unionen.

  Clegg (ELDR). – (EN) Jag skulle vilja ta upp det ämne som föregående talare just berörde, nämligen de transatlantiska aspekterna på avregleringen av telekommunikationsmarknaden och i synnerhet punkterna 6 och 7 i resolutionsförslaget, vilka hänvisar till det olyckliga initiativet av senator Hollings att begränsa överföringen av licenser till telekommunikationsföretag som är mer än 25 procent statligt ägda.

Detta verkar vara ett ironiskt vinglande mot en protektionistisk position just när vi här i Europa och i detta parlament skall inleda en debatt om de senaste hopen av åtgärder som enligt min åsikt skulle göra Europeiska unionens telekommunikationsmarknad den mest avreglerade och mest öppna marknaden i världen och som går långt utöver många om inte alla av de åtaganden som vi gjorde i GATT och WTO.

Detta är politiskt om inte tekniskt en osäker situation som kräver att uppmärksammas av denna kammare. Medan jag har en viss filosofisk sympati med senator Hollings och hans kollegor, vilka anser att statligt ägda företag har vissa gömda och ibland klara fördelar över deras privatägda konkurrenter är det sätt som kongressen i Förenta staterna försöker hantera denna fråga i motsats till både andan och ordalydelsen i USA:s multilaterala åtaganden. Jag vill be att kollegorna, när de överväger den senaste mängden av telekommunikationsinsatser under kommande veckor, inte låter detta lämnas obemärkt eller för den delen utan protester.

  Ortuondo Larrea (Verts/ALE). – (ES) Herr talman, herr kommissionär! Jag minns att det vid mitten av förra året, när fusionen mellan de nordamerikanska företagen Time Warner och America Online proklamerades, fanns det röster som kallade det för en för en tidig inledning av 2000-talet när det gällde de kulturella och tekniska sidorna. Man gjorde då jämförelser. I USA hade 40 procent av hushållen tillgång till det stora nätverk som kallas Internet, medan vi i Europeiska unionen bara nådde 20 procent, och bara några få, mer tekniskt utvecklade medlemsstater, låg över denna nivå.

Jag anser att vi måste gå framåt och fördjupa oss i just detta: att undvika att få ett samhälle av två slag, ett samhälle med första rangens och andra rangens medborgare, tekniskt avancerade och tekniskt efterblivna medborgare. Vi måste kunna ge alla medborgare tillgång till det nya informationssamhället. Men samtidigt som vi fördjupar oss i företagskoncentrationer och i att skapa framsteg för den europeiska marknaden, måste vi vara medvetna om de faror som osäkerheten skapar i telekommunikationerna. Jag kommer just nu ihåg Echelonfallet, vilket handlar mycket om denna typ av frågor. I Europa, i Europeiska unionen, måste vi se till att det finns säkerhet, eftersom det utgör en del av de mänskliga rättigheterna.

  Markov (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Vi välkomnar att kommissionen och USA:s Department of Justice har förbjudit det planerade samgåendet mellan MCI Worldcom och Sprint, och vi noterar också med glädje att USA:s myndigheter inte vill godkänna uppgörelsen mellan AOL och Time Warner. Internet måste förbli ett kommunikationsmedium för alla. Därför måste man förhindra att telekommunikations- och mediagiganter bygger upp en dominerande ställning. Konkurrensrätten är ett effektivt instrument för detta.

Men koncentrationer har också följder för sysselsättning och social sammanhållning. Telekommunikation och media är inte några krisdrabbade branscher, utan ett expanderande område. Detta gör det objektivt sett lättare att också införliva social- och sysselsättningspolitiska aspekter i fusionsbeslut.

I USA har Federal Communication Commission sedan mitten av nittiotalet vid flera beslut om samgående förhandlat fram egna åtaganden för företagen för att öka antalet anställda, förbättra servicekvaliteten och bättre ta till vara allmänna intressen. Vi förstår därför inte varför man just i det socialstatliga Europa enbart går tillbaka till konkurrensrätten. Vi kräver att EU inför bindande socialklausuler för godkännandet av koncentrationer.

Utöver den konkurrensrättsliga granskningen behöver vi ytterligare kriterier vid beslut om samgående, exempelvis: För det första skall företagen med bindande verkan förplikta sig till att bibehålla eller bygga ut sysselsättningsnivån. För det andra: De skall förbättra servicekvaliteten för breda konsumentskikt. För det tredje: De måste strikt genomföra mekanismerna i den europeiska sociala dialogen och bestämmelserna i direktivet om information av och samråd med arbetstagarna även i övergångsfasen till det nya sammanslagna företaget. För det fjärde: Koncentrationen skall bidra till att främja allmänna intressen. Detta gäller punkter som säkerställande av en omfattande och modern samhällsomfattande tjänst liksom krav på data- och konsumentskydd. Bara på så sätt kan vi säkerställa att konkurrenspolitiken också stärker den europeiska sociala modellen i den nya ekonomin.

  Gallagher (UEN). – (EN) Herr talman! I inledningen vill jag säga att jag välkomnar kommissionens offentliggörande av de nya telekommunikationsdirektiven och förordningarna den 12 juli. Detta ingår i det pågående ramprogrammet för att förbättra kvaliteten i telekommunikationstjänster i Europa. Parlamentet och kommissionen har rätt när de är orubbliga vad gäller att unionen måste förbättra sitt telekommunikationsnät. Det är rimligt att säga att Förenta staterna möjligen ligger tre år före unionen avseende Internetanvändning. Med stöd av de nya direktiv som håller på att utarbetas för telekommunikationssektorn kommer Europeiska unionen att hinna ifatt USA snart, snarare än senare.

Detta ligger också i linje med slutsatserna från det nyligen genomförda europeiska rådsmötet i Portugal. EU:s ledare pekade på behovet att förbättra alla våra telekommunikationstjänster. Jag stöder rekommendationen att alla skolor i Europa måste utrustas med Internet. Ur irländskt perspektiv är jag speciellt nöjd med att detta program utvecklas i en mycket snabb takt.

Det har varit mycket tal i nationella och internationella media om auktionering av licenser för tredje generationens mobiltelefoner i Europa. Auktionen på dessa licenser i Tyskland och Storbritannien har förvisso gett stora summor pengar till respektive nationella statsfinanserna men vem skall i slutändan betala för dessa telefoner? Jag tror säkert att konsumenterna ännu en gång blir tvingade att bära den höga kostnaden för dessa licenser.

  Della Vedova (TDI). – (IT) Herr kommissionär! Jag avundas er inte er uppgift rent allmänt, och i synnerhet inte när det gäller en sektor som telekommunikationer, en sektor som är ny och där utvecklingen är så svår att förutse att besluten som gäller konkurrens och koncentration blir särskilt svåra och som, om man betraktar besluten i ljuset av traditionella kriterier, inte alltid ligger i företagens intresse – och ofta inte ens i konkurrenternas intresse – i en sektor, telekommunikationer, som måste utvecklas i Europa för att vi skall få konkurrenskraftigare företag. Fallet Microsoft visar hur ett annat program, Linux, kunde utmana monopolställningen när man hävdade att Microsoft stod på höjden av sin dominerande ställning utan att det amerikanska justitiedepartementet behövde ingripa.

Jag hade gärna velat tala om fallet Vodaphone/Mannesmann, med de en aning problemetiska konsekvenserna för fallet France Telecom Orange; jag ville uttrycka min oro för att det förekommer försök från eller tendenser hos gemenskapens myndigheter, åtminstone från parlamentets sida, att utfärda regler som är alltför överlastade inom det här området.

I dag röstade parlamentet med mycket få invändningar, bland annat våra – och jag ber herr kommissionären att nogsamt notera detta – igenom ett dokument där vi uppmanar kommissionen att främja inrättandet av ett organ för att bekämpa marknadskoncentrationer som kan äventyra mångfalden. Det var en resolution om multimedia, men telekommunikationer och multimedia är en enda marknad och jag tror att man måste vara mycket försiktig när man ingriper i koncentrations- och omstruktureringsprocesser inom denna sektor. Till fromma för…

(Talmannen avbröt talaren.)

  Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, bästa kolleger! Jag tackar kommissionen för att den hindrade samgåendet mellan WorldCom och Sprint på ett så bestämt sätt, vilket var rätt gjort. På sista tiden har det skett en hemsk ökning av dessa fall. Antalet koncentrationer har femdubblats på tio år och uppgår till cirka trehundra om året. Harbour tog upp telekommunikationspaketet. Det visar vilken våldsam fart man har inom den här branschen. Det kräver mycket kunnande av oss alla.

Tele- och IT-branschen är speciell. Där handlar det inte om tillverkning av kärrhjul, utan det är en mycket speciell bransch, eftersom informationen är i dag det viktigaste produktionsmedlet. Dessutom är branschen förknippad, som vi tack vare Echelon-fallet och andra mycket väl vet, med möjligheten till övervakning – alltså möjligheten att övervaka folk, vilket också har blivit en mycket viktig affärsverksamhet. Ett annat kännetecken för branschen är att den är global, den överskrider nationella gränser och kulturgränser, och dessa egenskaper ligger på sätt och vis bortom all kontroll och möjlighet till uppföljning. Tvärtom kan dessa företag därigenom framkalla ett beroende, ty en del av den här affärsverksamheten äger rum i den mänskliga hjärnan. Det är en betydelsefull ny landvinning, och därför skulle jag vilja be om att kommissionen är särskilt noggrann vid den här typen av koncentrationer. Samtidigt som vi här strävar efter avreglering, herr kommissionär, har företagen en benägenhet till återreglering – att på nytt avtala om marknader vid sidan av demokratiska kontroll- och styrsystem. Som Clegg sade finns det förstås även problem mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, såsom koncentrationsbegränsningen när det gäller Deutsche Telekom, där man givetvis måste ingripa.

  Gasòliba i Böhm (ELDR). – (ES) Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! Min kollega Clegg har redan uttalat den liberala gruppens allmänna stöd till kommissionens förslag, och dess oro inför några specifika aspekter i förhållande till USA, vilka precis har nämnts.

Jag skulle vilja framhäva oron när det gäller en aspekt som finns med i den liberala gruppens ursprungliga resolutionsförslag, vilket i sin första punkt tar upp behovet att avvisa varje slags politisk inblandning i kommissionens politiska befogenhet. Tillämpad på den fråga vi diskuterar här, telekommunikationssektorn, är detta en oro som grundar sig på de fall som har inträffat i Spanien, för några månader sedan när det gäller samgåendet mellan Telefónica och ett holländskt företag, i Portugal och i andra sektorer i Frankrike. Det oroar oss att regeringarna fortfarande blandar sig i verksamheten hos de företag som söker uppnå en storlek och en konkurrenskraft som är lämpad för europeisk nivå. Därför stöder vi kommissionens förslag och vill uppmärksamma denna aspekt.

  Ainardi (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Inom telekommunikationssektorn har man faktiskt slagit alla rekord i fråga om företagskoncentrationer, med megafusioner både i Europa och på andra sidan Atlanten. Den här typen av operationer sätter miljarder dollar på spel till fördel för konsumenterna. Men konsumenterna är också de löntagare som konfronteras med företagsnedläggningar, omlokaliseringar och avvecklade arbetstillfällen. Telekommunikationssektorn har blivit en av den kapitalistiska globaliseringens symboler, en globalisering som låter denna sektor ta på sig kostnaderna för storhetsjakten.

Vid toppmötet i Lissabon talades det mycket om informationssamhället, som faktiskt kan möjliggöra betydande framsteg. Ja visst är det en utmaning! För i dag åtföljs den här typen av förändringar i allmänhet av en nedmontering av sociala rättigheter, en utveckling av deltidsarbeten och flexibla arbetsvillkor. Man får inte heller glömma konsekvenserna för informationsfriheten, den kulturella mångfalden och den offentliga sektorn. Kommissionen förbjöd samgåendet mellan MC Worldcom och Sprint endast för att det riskerade skada den fria konkurrensen.

Men vid en tidpunkt då Europeiska unionen bekräftar att det är sysselsättningen som prioriteras borde en sammanslagning också bedömas med hänsyn till dess konsekvenser för sysselsättningen och den fysiska planeringen. Man bör också förstärka rättigheter och befogenheter för arbetstagare och fackföreningar inom de europeiska företagskommittéerna, ja kanske rent av ge dem vetorätt i fråga om omstruktureringar och koncentrationer. Man skulle slutligen behöva främja gemensamma regler för att informationssamhället skall komma alla medborgare till del och grundas på lika tillgång, informationsfrihet och kulturell mångfald.

  Villiers (PPE-DE). – (EN) Jag vill välkomna kommissionären till parlamentet i dag på allas våra vägnar. Vi värdesätter alla betydelsen av er arbetsuppgift på kommissionens konkurrensenhet. Det är kanske kommissionens viktigaste uppgift att bibehålla fri konkurrens och se till att marknaden fungerar i hela Europeiska unionen.

I samband med telekommunikationer är det avgörande att säkerställa att konsumenterna får alla de fördelar som den fria marknaden kan erbjuda dem, i synnerhet den billiga tillgången till Internet. Metoden för att skapa denna billiga tillgång till Internet, som är mycket viktig för att kunna skapa en europeisk e-ekonomi för folket i Europa, är genom avreglering och fri konkurrens. Vi brukade reglera telekommunikationssektorn genom nationella regleringar men detta kommer att avta i framtiden eftersom vi rör oss mot en enda global reglering, nämligen marknaden.

Marknaden är den mest effektiva regleraren som ger bästa skydd för konsumenter och som ger konsumenter mer makt än hur många samrådsgrupper som helst inom kommissionen. I framtiden skall vi vilja ge konkurrensenheten för koncentrationer, mer arbete på grund av att marknaden bör spela en ännu större roll för telekommunikationssektorn än den gör för ögonblicket. Vi vill se ett slut på de fördelar som vissa av de gamla statliga monopolen ärvt.

Jag hoppas att ni skall tillämpa konkurrenslagstiftning och koncentrationslagstiftning kraftfullt men alltid se till att ni granskar varje samgående efter dess eget värde. Bara för att det kanske i slutändan blir ett stort bolag är detta nödvändigtvis inte dåligt för marknaden eller konkurrenshämmande. Vi måste komma ihåg att Europa förmodligen kommer att behöva några stora bolag om man skall kunna utnyttja fördelarna från Internetrevolutionen.

  Rapkay (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill knyta an till Mary Reads debattinlägg, nämligen till den del där hon gick in på effekterna på arbetsplatser och sysselsättning. Det är ju inte så att arbetstagarna i våra regioner och i våra valkretsar alltid med stor entusiasm väntar på en avreglering av tidigare skyddade områden. Det är ofta tvärtom.

När det gäller företagen inom den offentliga lokaltrafiken kommer vi under de närmaste veckorna och månaderna att tvingas besvara en massa frågor från de anställda. Vi, folkföreträdarna, måste besvara dem, inte kommissionen, som möjligen talar med topparna inom förbunden. Det är ju inte heller så att all frälsning ligger i en gränslös avreglering och öppning av marknaden. Öppnandet av marknaden för just telekommunikationer är dock ett exempel på att öppnande av marknaderna kan medföra fördelar för konsumenterna genom sjunkande priser och tillgång till nya tjänster. Avregleringen har medfört en häftig teknisk utveckling, vilket när allt kommer omkring haft till följd att man också kan notera en ökning av antalet arbetstillfällen, på stora områden rent av kvalitativt högvärdiga arbetsplatser.

Globaliseringen av våra ekonomier har här gett viktiga impulser för öppnandet av telekommunikationsmarknaderna i Europa, och omvänt har den gynnat utvecklingen på internationell nivå. Att man behöver vissa företagsstorlekar för att kunna uppträda som global player, är helt klart. Men det får naturligtvis inte leda till att nya monopol uppstår på marknader och delmarknader.

Det vi behöver är en konsekvent konkurrenspolitik via företagen, så att man förhindrar uppkomsten av en ensidig marknadskraft inom det nya helhetskomplexet multimedia/telekommunikation. Därför bör kommissionen stödjas i sitt beslut när det gäller World Com och Sprint. Vi hoppas också att de uppträder på liknande konsekvent sätt nu när det gäller Time Warner och AOL. Men framför allt är det viktigt att de i sina ansträngningar för att modernisera konkurrensrätten, i synnerhet när det gäller koncentrationsförordningen, tar detta till anledning att agera mycket konsekvent också i sina reformbemödanden. Vi hoppas att detta inte bidrar till att på något sätt skada konkurrenspolitiken.

  Kauppi (PPE-DE). – (FI) Herr talman, herr kommissionär Monti, bästa åhörare! Det är ett naturligt agerande på marknaden att företagen inom telekommunikationsbranschen, där det just nu krävs miljardinvesteringar och stora grundläggande infrastrukturella anskaffningar från aktörernas sida, försöker finna samarbetspartner på den fria marknaden samtidigt som man respekterar dess spelregler. Det ligger i samhällets helhetsintresse att man i Europa skapar en miljö där företagen, dvs. den privata sektorn, själva kan ta hand om de infrastrukturella anskaffningar som krävs för ett informationssamhälle. När dessa företag dessutom samtidigt anställer mer arbetskraft, såsom vi i dag hört i ert inlägg, herr Monti, och på det sättet bidrar till den europeiska ekonomiska tillväxten, förstår jag verkligen inte de farhågor som man där på andra sidan av salen hyser om att dessa fusioner, som ligger helt i samhällets intresse, skulle inverka negativt på sysselsättningen i Europa.

Politiker och "trustbusters", som Monti, skall inte ingripa i den just nu pågående utvecklingen på marknaden annat än i de fall där kommissionen har tillräckliga grunder för att befara att just en viss koncentration kan snedvrida konkurrenssituationen och på det sättet skada konsumenternas intressen. Herr Rapkay! Ni kan vara säker på att ingen i den här salen vill se monopol på marknaden, inte oligopol heller. Detta måste verkligen begränsas till vissa fall, dvs. här måste man vara konsekvent. Å andra sidan måste kommissionen agera aktivt när det gäller uppföljningen av huruvida man verkligen har fritt tillträde till marknaden inom alla sektorer, såsom man konstaterar i punkt 3 i parlamentets gemensamma resolutionsförslag. Granskningen måste inriktas på den globala konkurrensen där det på sistone har förekommit problem, åtminstone när det gäller Deutsche Telekoms Voice Stream-affär. Jag skulle också önska att ni, herr Monti, kommenterar denna plan av USA:s kongress att förbjuda licensöverlåtelser till firmor som ägs av utländska bolag, vilket går stick i stäv mot WTO:s regler.

  Monti, kommissionen. – (IT) Herr talman! Jag vill tacka de parlamentsledamöter som yttrat sig i debatten för den uppmärksamhet de ägnat åt denna fråga, för den uppskattning de så generöst visat för kommissionens verksamhet och för deras stöd. Jag ber om ursäkt om jag måste vara mycket, mycket kortfattad i mina svar.

Herr Harbour, ni påpekade en viktig punkt, nämligen att förhindra att marknadstrenderna hindrar innovation. Detta är verkligen en stor angelägen fråga för oss. Ni hänvisade till resultatet i förhandsrapporten av kommissionens expertgrupp. Jag är glad att expertgruppen har förstått behovet av konkurrenspolitik så klart. Vi har börjar utforma idéer om hur vi skall sätta in ytterligare resurser i generaldirektoratet för konkurrens, men vi måste först få stöd från budgetmyndigheten.

Fru Read, bland andra stödde beslutet vi fattade i slutet av juni om MCI Wellcome-Sprint. Det beslutet var grundat på många överväganden, inklusive några synpunkter från fackföreningar, fastän detta inte på något sätt fick oss att frångå reglering.

Fru Read och andra ledamöter i parlamentet nämnde några sektorer där Europa är ledande, till exempel tredje generationens mobiltelefoni och digital TV. Ett speciellt effektivt sätt att bibehålla marknadsledning är att se till att marknaden fungerar effektivt. Det är skälet till att vi kraftfullt kräver att konkurrenspolitiken strikt skall tillämpas mot bakgrund av marknadssituationen i Europa, oavsett företagens nationalitet. När företag upprättar eller stärker en dominerande ställning utan att föreslå de gottgörelser som krävs då har vi ingen annan utväg än att stoppa ett samgående, vilket vi nyligen gjorde i ett fall som gällde två europeiska bolag, Volvo och Scania, vilka faktiskt är etablerade i samma medlemsstat. Vi skulle ha gjort samma sak i ett annat fall där ett bolag var europeiskt (Pechiney) och det andra nordamerikanskt-kanadensiskt (Alcan) men koncentrationen drogs tillbaka. Dessutom vidtog vi liknande åtgärd i det nya fallet MCI Wellcome-Sprint där båda bolagen var amerikanska. Vi har upprättat utmärkt samarbete med våra amerikanska motparter i Justitiedepartementet och den federala handelskommissionen.

När vi talar om USA har flera ledamöter påpekat riskerna med Hollings-lagförslaget. Detta är bara ett förslag och jag hoppas att det inte kommer att bli lag men detta beror på era motsvarande amerikanska kollegor. Om det antas skulle jag dock anse det som ett oroande tecken på protektionism. Det skulle vara olyckligt om avregleringen som har utvecklats så enormt i USA, Europa och annorstädes under de senaste åren skulle börja gå bakåt i USA. Vidare är förslaget enligt vår åsikt klart oförenligt med USA:s WTO-åtaganden och andra grundläggande telekommunikationsavtal och kommissionen har genom min kollega Pascal Lamy gjort detta mycket klart för våra amerikanska motparter. Kommissionen motsätter sig också bestämt varje sådan lagstiftning i våra medlemsstater. För att skingra herr Gasòliba i Böhms farhågor har enbart kommissionen befogenhet att besluta om koncentrationer på gemenskapsskala. När en medlemsstat felaktigt intervenerar är kommissionen redo att bestrida en sådan intervention, vilket den bevisade i ett fall förra året i ett beslut riktat till den portugisiska regeringen.

Ortuondo Larrea, Markov och Rapkay hänvisade till det mycket viktiga fallet AOL-Time Warner. Ni skall vara medvetna om att jag inte kan säga så mycket just nu. Tidsfristen för kommissionens beslut är utsatt till den 24 oktober. Utfrågningen om denna koncentration äger rum i dag och i morgon i Bryssel. Vi uttryckte våra farhågor den 22 augusti när vi gjorde vårt uttalande om grunderna till våra invändningar till parterna. Det finns inget annat som jag kan säga i detta skede.

Gallagher och en annan ärad ledamot hänvisade till tilldelningssystemet för licenser för tredje generationens mobiltelefoner. Auktionerna kommer att öka antalet mobiltelefonoperatörer i unionen. Fler aktörer innebär mer konkurrens, så vi kan bara välkomna resultatet av auktionerna ur konkurrenssynpunkt.

Vi kommer uppenbarligen att se till att det konsortium som upprättas inte skall leda till samförståndspraxis eftersom medlemskap skall varierar från land till land. Man har påpekat att de summor som betalats till EU-regeringar för att erhålla licenser är för höga och om det gör det nödvändigt för operatörerna att gottgöra sina initialinvesteringar skulle detta leda till högre priser för konsumenter och kanske hindra utvecklingen av nya avancerade mobiltelefontjänster. Men detta är inte en konkurrenslagstiftningsfråga som sådan, medan däremot försök att införa konkurrensbegränsningar för att göra det lättare att ta igen kostnaderna skulle stödjas av konkurrenslagstiftningen.

Oavsett vilket system som används – auktioner, skönhetstävlingar eller vad det nu kan vara – de bestämda reglerna för en skönhetstävling eller en auktion kan dock kräva noggrann granskning för att till exempel garantera att innehavare inte gynnas och att man kan garantera icke diskriminering, insyn och proportionalitet. Så även om medlemsstater fritt kan välja antingen en skönhetstävling, ett auktionssystem eller en blandning av båda måste de fortfarande följa konkurrenslagstiftningen och den sektorspecifika telekommunikationslagstiftningen för licenstilldelning och bestämmelserna om statligt stöd.

I samband med detta kan jag nämna att generaldirektoratet för konkurrens för närvarande granskar ett klagomål mot Nederländerna tillsammans med GD för informationssamhället. De granskar också ett klagomål mot Frankrike, Belgien, Nederländerna och Tyskland och slutligen undersöker vi en UMTS-auktion enligt bestämmelserna för statliga stöd. Så vi försöker vara vaksamma som ni alla kräver av oss.

Della Vedova är orolig för att det skulle förekomma försök att med ett restriktivt regelverk lägga hämsko på utvecklingen inom denna sektor som är så lovande för den europeiska ekonomin. Jag kan försäkra er att kommissionen, när det gäller regelverket, försöker göra det så lite restriktivt som möjligt och just av den anledningen anser jag det viktigt att konkurrenspolitiken får spela en så framträdande roll som möjligt.

När det sedan gäller mångfalden, som Della Vedova nämnde i sitt anförande, så kan jag bara påminna om att medlemsstaterna har rätt att införa åtgärder till skydd för mångfalden. Detta ses i koncentrationsförordningen som ett av de legitima skälen för medlemsstaterna att ingripa, naturligtvis under förutsättning att ingripandet uttryckligen sker i syfte att försvara mångfalden.

Jag konstaterar att Villiers kräver att vi strikt skall tillämpa konkurrenslagstiftningen. Jag hoppas att vi skall leva upp till era förväntningar i framtiden utan att ha en förutfattad mening mot storlek som sådan. Vi måste granska situationerna från fall till fall. Storleken kan ibland skapa problem. Även mindre operatörer kan skapa konkurrensproblem och då måste vi ingripa.

Slutligen har flera ledamöter – Read, Markov, Ainardi, Rapkay – fastslagit och understrukit den gynnsamma effekten från utvecklingen av denna sektor på sysselsättningen men också uttryckt oro över samhällseffekten av samgåenden. Jag måste vara mycket kortfattad här. Detta ger upphov till två frågor. Vad beträffar den allmänna effekten på sysselsättningen tror jag starkt att om konkurrensen upprätthålls tenderar sysselsättningen att gynnas. Detta har tydligt varit fallet i telekommunikationsindustrin. Även om innehavare kanske har friställt några arbetstagare har avregleringen skapat många nya aktörer som skapar nya jobb.

Kommissionen är ytterst angelägen om att arbetstagares rättigheter garanteras. Hela utnyttjandet av kommissionens politiska instrument och bedömningen av koncentrationer begränsas bara till de aspekter som gäller konkurrenslagstiftningen. Kommissionen välkomnar dock engagemanget från företrädare för arbetstagare i kontrollprocessen av koncentrationer. Företrädare har rätt att få uttala sig i alla skeden av processen. Jag vet av erfarenhet att deras synpunkter är värdefulla bidrag för mina enheter.

Jag är alltmer övertygad om att en hård konkurrens är ett avgörande element för en samhällsorienterad marknadsekonomi, vare sig det gäller traditionella sektorer eller nya sektorer och – jag betonar båda adjektiven – samhällsorienterad och marknadsekonomi.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Monti, för ert detaljerade svar.

Jag har mottagit fyra resolutionsförslag, i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen, för att avsluta detta uttalande⁽¹⁾.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon torsdag.

(1) Se protokoll.

8. Kloning av människor

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om kloning av människor.

  Busquin, kommissionen. – (FR) Herr talman, kära kolleger! De senaste framstegen inom biovetenskapen erbjuder mycket viktiga tillämpningsmöjligheter, men väcker också frågor av etisk karaktär som berör en majoritet av medborgarna. Det blir allt viktigare att föregripa etiska frågor för att integrera dem i en bredare dialog mellan vetenskap och samhälle.

I sitt meddelande från januari 2000 pekade kommissionen på det faktum att ett verkligt europeiskt forskningsområde endast kan förverkligas om vi också främjar ett verkligt europeiskt område med gemensamma etiska värderingar i Europa. För det ändamålet har kommissionen för avsikt att vidta initiativ, såsom att stärka banden mellan Europas etikkommittéer och åstadkomma ett utbyte av goda erfarenheter vad gäller etiska utvärderingar av forskningsprojekt.

Terapeutisk kloning, eller rättare sagt att för terapeutiska ändamål använda embryonala stamceller som tagits fram med hjälp av kloning, är ett exempel på en etisk fråga som väcks av de snabba biovetenskapliga framstegen. Terapeutisk kloning är en teknik som av uppenbara skäl är särskilt känslig med hänsyn till kultur, religion och etik.

Den brittiska expertgruppens rapport, som offentliggjordes den 16 augusti, erkänner det stora intresset av forskning om embryonala stamceller och den terapeutiska tillämpningen av sådana celler. Enligt denna rapport bör det vara tillåtet att bedriva forskning på det här området. Framför allt skall man kunna använda sig av embryon framställda genom kloning enligt den teknik som innebär en ersättning av kärnan, samtidigt som man rekommenderar tydliga juridiska och etiska ramar. När den här rapporten offentliggjordes var det många i hela Europa som intog en ståndpunkt om innehållet, och på europeisk nivå startade den en verklig debatt utanför berörda vetenskapliga kretsar. Precis som ordförande Prodi förklarade nyligen i ett pressmeddelande håller kommissionen långt ifrån tyst i den här frågan, utan önskar se en fortsättning på en upplyst debatt i nära samarbete med Europaparlamentet.

Respekten för medlemsstaternas nationella identitet innebär att Fördraget om Europeiska unionen låter staterna behålla sina prerogativ för att lagstifta i etiska frågor. Det finns i själva verket stora skillnader mellan olika lagstiftningar och även rättsliga luckor, vilket återspeglar en rad mycket olika tendenser i unionens länder. Men gemenskapens åtgärder på området för bioteknisk forskning stöds i allt högre grad på strikta grundprinciper med respekt för nationella tendenser. Det gäller bl.a. gemenskapens lagstiftning om patent på biotekniska uppfinningar, vilken uttryckligen vilar på en respekt för etiska grundprinciper som garanterar människans värdighet och integritet. Denna lagstiftning bekräftar principen att den mänskliga kroppen inte är patenterbar, och det gäller alla dess fysiska faser och utvecklingsfaser – inbegripet könsceller – liksom upptäckter av en sådan beståndsdel eller en sådan produkt, även en del av en mänsklig gensekvens.

Enligt denna lagstiftning får inte patentbestämmelserna omfatta reproduktiv mänsklig kloning och saluföring av embryon eller beståndsdelar av den mänskliga kroppen. Men samtidigt som direktivet reglerar villkoren för hur en uppfinning grundad på biologisk materia kan patentskyddas, är direktivets syfte inte att fastställa villkoren för hur själva forskningen får bedrivas.

När det gäller forskningen stöder Europeiska kommissionen det biomedicinska området sedan flera år tillbaka. Det femte ramprogrammet – som antagits enligt medbeslutandeförfarandet – respekterar grundläggande etiska principer och stöds på det yttrande som den europeiska etikgruppen avgav innan ramprogrammet antogs. Den forskning som uttryckligen är undantagen avser kloning för reproduktiva eller terapeutiska ändamål. Kloning av djur är också begränsad till ändamål som går att rättfärdiga på ett etiskt plan, i den utsträckning operationerna inte åsamkar onödigt lidande.

Ramprogrammet fyller också en föregripande funktion och ger för närvarande stöd till bioetiska studier om möjliga risker och fördelar med kloning. Dessutom utvecklas just nu kompletterande terapeutiska kloningsmetoder med syftet att utarbeta nya cellterapitekniker, framför allt genom det mycket viktiga arbete där man använder sig av vuxna stamceller. Denna forskning bedrivs med respekt för etiska grundprinciper och tillämpliga nationella bestämmelser.

Jag vill betona att etiska aspekter systematiskt beaktas vid utvärderingen av olika förslag, och att det görs en ingående etisk granskning av förslag som rör mer känsliga etiska frågor. Kommissionen väntar med stort intresse på yttrandet om användning av mänskliga stamceller som den europeiska etikgruppen kommer att avge i november i år. Denna grupp har visat ett oberoende och stor kompetens i frågor som är högst känsliga och mycket tekniska. Detta yttrande kommer precis som de tidigare att betyda mycket för inriktningen på gemenskapens forskningspolitik.

På ett mera allmänt plan kommer högnivågruppen med experter inom biovetenskapen – vilken nyligen inrättades på mitt initiativ – att hjälpa oss att bygga upp en verklig dialog mellan det vetenskapliga samfundet och samhället, i frågor som rör biovetenskaperna. En viktig etapp för uppbyggnaden av denna dialog är det diskussionsforum som kommer att anordnas av denna grupp den 6 och 7 november i Bryssel, där jag självklart inbjuder alla intresserade ledamöter i kammaren att delta. Även om kommissionen inte avser att vare sig lagstifta eller harmonisera på det etiska området, vill vi ge vårt bidrag till debatten med respekt för Europas många olika kulturer och strömningar. Det är också ett av målen med ett europeiskt forskningsområde, som steg för steg byggs upp.

ORDFÖRANDESKAP: FONTAINE
talman

  Lannoye (Verts/ALE). – (FR) Jag skulle vilja ställa en fråga om arbetets ordning.

Busquin har just gjort ett uttalande om kloning. När kommer debatten att äga rum?

  Talmannen. – Klockan 17.00, dvs. direkt efter debatten om utvidgningen.

9. Uttalande av Verheugen om utvidgningen

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är meddelandet om Verheugens uttalande om utvidgningen.

Jag välkomnar ordförande Romano Prodi och tackar för att han har kommit hit.

Jag vill meddela er att ordförande Prodi måste lämna oss klockan 16.35 för att bege sig till Millenniemötet i New York. Vi vill ändå tacka honom för att han ville närvara vid denna debatt, och utan att dröja längre skall jag nu ge honom ordet.

  Prodi, kommissionen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill personligen yttra mig inför denna församling, tillsammans med kommissionär Verheugen, för att förtydliga den politiska innebörden av intervjun med honom den 2 september i Süddeutsche Zeitung och den politiska innebörden i den serie uttalanden för pressen som följde på den intervjun. Snart kommer kommissionär Verheugen att förklara för er exakt vad han sade och vilken hans avsikt var.

För egen del vill jag högtidligt inför er, parlamentets ledamöter, understryka min kommissions ovillkorliga engagemang när det gäller att föra det formidabla åtagande som utvidgningen innebär framåt. Jag har flera gånger understrukit att i och med att vi lovade att se till att utvidgningsprocessen startade på rätt spår, så blev det den viktigaste uppgift som denna kommission har åtagit sig.

Detta nya blad i unionens historia måste skrivas så snart som möjligt, i enlighet med de mål som bestämts av Europeiska rådet och kommissionen själv, mål som upprepade gånger beskrivits för denna församling. Som ni mycket väl känner till handlar det om en ur politisk synpunkt ytterst komplicerad operation och med ert vaksamma och konstanta stöd är kommissionen i färd med att föra förhandlingsprocessen framåt på ett öppet och objektivt sätt under strikt iakttagande av reglerna i det mandat vi fått.

När det gäller de demokratiska krafterna i de länder som kommer att bli medlemmar i unionen, så gör man enorma ansträngningar, ansträngningar som vi hela tiden riskerar att undervärdera. Men de ansträngningarna måste från vår sida motsvaras av lika stor politisk generositet. Den generositeten bör ta sig många olika uttryck. Vår första generösa handling, något som jag inte kan undgå att än en gång understryka, är att unionen bör vara beredd att öppna dörren för nya medlemmar senast den 1 januari 2003. Följaktligen är den huvuduppgift som unionen nu står inför när det gäller att ställa sitt eget hus i ordning att i Nice, i slutet av detta år, komma överens om en institutionell reform av god kvalitet för att undvika en utspädning av vårt system.

Vår politiska generositet har också en annan aspekt som det är vår plikt att visa upp, nämligen att vi alla måste anstränga oss för att få bredast möjliga stöd bland våra medborgare till förmån för utvidgningsprocessen. Själv fruktar jag att allmänheten ännu inte är tillräckligt övertygad.

Försöken att skapa ett demokratiskt stöd för detta åtagande av historiska dimensioner återspeglar sannerligen inte en vilja från vår sida att bromsa processen, utan snarare vår önskan att förstärka den. Vad som är det bästa sättet och de lämpligaste instrumenten för att skapa detta stöd i de olika medlemsstaterna eller i kandidatländerna är naturligtvis en fråga som det ankommer på dem själva att avgöra. Framför allt är de olika nationella ratifikationsförfarandena av nationell karaktär. Det är sannerligen inte kommissionens, eller kommissionär Verheugens, avsikt att lägga sig i den debatten.

Men trots allt – och detta är något helt annat – så borde var och en av oss bidra till att försöka förklara för våra respektive medborgare vad det är som står på spel. Jag har alltid uppmanat parlamentet, som jag nu står inför, till ett totalt engagemang när det gäller just detta: förklara, förklara, förklara för våra medborgare att utvidgningen inte utgör ett hot, utan en historisk möjlighet ur alla synpunkter, framför allt när det gäller freden på vår kontinent.

Den uppriktiga viljan från samtliga kommissionärers sida att föra den politik som kommissionen som helhet företräder är en viktig faktor i mitt ordförandeskap, och denna församling vet att jag inte saknar lämpliga instrument för att se till att den politiken respekteras, om så skulle behövas.

I det här aktuella fallet är jag fullständigt övertygad om att Günter Verheugen i alla avseenden är lojal med kommissionens politik, en politik som denna församling vid ett flertal tillfällen har godkänt. Jag har därför fullt förtroende för hans förmåga att leda förhandlingarna om utvidgningen till ett snabbt och positivt resultat.

(Applåder)

  Verheugen, kommissionen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag är mycket tacksam för detta meningsutbyte eftersom det ger mig tillfälle att säga några förklarande och ur min synpunkt också avslutande ord om den intervju som har utlöst denna storm.

Jag har i denna intervju som privatperson och i ett rent tyskt sammanhang påpekat att folkomröstningar kan hjälpa till att i högre utsträckning engagera medborgarna i händelse av stora europeiska projekt, som förändrar statens författningsnatur. Som exempel på detta nämnde jag Maastrichtfördraget, och inte utvidgningen. Avslutningsvis sade jag också att denna möjlighet inte finns i den tyska författningen. Ingen beklagar mer än jag att detta yttrande har tolkats som om jag hade yrkat på en folkomröstning om utvidgningen. Jag vill härmed klarlägga att jag inte har ställt ett sådant krav, varken för Tyskland eller för något annat land.

(Applåder)

Om man läser texten i all rimlighet och inte stöder sig på andrahandsrapporter kan man inte komma fram till någon annan slutsats.

Men vilket var det verkliga budskapet? Budskapet var att säga: Vi vill ha en utvidgning och vi vill ha den så snart som möjligt och så grundligt som det är nödvändigt. Många, många ledamöter i kammaren känner till att jag i ett år passionerat har ansträngt mig för att i direktkontakt med medborgarna i kandidatländerna och medlemsländerna klargöra att vi verkligen vill ha dessa nya medlemmar.

Vad jag försöker göra är att besjäla en process, som lätt skulle kunna slinta över i det rent tekniska. Vi vill säkra freden och stabiliteten i hela Europa. Vi vill ge unga demokratier chansen att likaberättigat ta del av Europas politiska och ekonomiska utveckling. Vi vill ytterligare stärka Europas roll i den internationella konkurrensen. Det finns inga alternativ till detta. Resultatet av utvidgningsförhandlingarna, efter att Prodis kommission tillträdde, är positivt. Lägesrapporterna, som kommissionen kommer att lägga fram i höst, kommer att visa att kandidaterna har gjort avsevärda framsteg och närmar sig det stadium där de är mogna för anslutning.

Kommissionen har för avsikt att i höst föreslå nya beståndsdelar i förhandlingsstrategin, som bör göra det möjligt att föra förhandlingarna ännu snabbare, och angripa de substantiella kärnfrågorna i förhandlingarna.

Jag vill fastslå att dessa framsteg bara är möjliga i nära samverkan med medlemsstaterna och Europaparlamentet. Jag tackar Europaparlamentet uttryckligen för det utmärkta samarbetet och för att det i varje fall hittills absolut har stött mig. Jag erkänner också uttryckligen den positiva roll som Europaparlamentet och dess ledamöter spelar i ansträngningarna att informera människorna i Europa om detta historiska projekt. Jag har alltid förordat att man skall söka ett så brett stöd som möjligt från befolkningen och i en brett upplagd diskussion med medborgarna förklara de stora fördelarna med att ansluta nya medlemsstater.

Vi måste övertyga människorna om att utvidgningen redan från början kommer att medföra politiska och ekonomiska fördelar för båda sidor. Vi behöver en bred demokratisk debatt om detta historiska projekt. Det var om dessa grundläggande idéer det handlade för mig i intervjun.

(Applåder)

Det är absolut inte kommissionens avsikt – och det vore definitivt inte min avsikt – att föra in några som helst nya politiska villkor i förhandlingsprocessen eller beslutsprocessen. Strategin har fastslagits av Europeiska rådet. Den följs eftertryckligen av kommissionen.

Och som ordförande Prodi redan har sagt är det helt självklart att anslutningsfördragen ratificeras i de enskilda medlemsstaterna i enlighet med respektive rättsordning. Jag ser tre slutsatser: för det första måste vi genomföra en bred kommunikationsoffensiv i medlemsländerna och i kandidatländerna. Kommissionen har redan gjort de nödvändiga förberedelserna för detta. För det andra bör vi, där det uppstår oro och ängslan, inte vifta bort detta, utan öppet tala med medborgarna; vi bör hjälpa dem ...

(Applåder)

... att ta till vara de nya chanserna och bemästra de nya utmaningarna. Jag tänker särskilt på gränsområdena. Även här har kommissionen ett koncept på gång.

Och för det tredje måste vi när det gäller frågor som är känslo- och ångestladdade – och det finns sådana i utvidgningsprocessen, exempelvis invandringen – agera med största möjliga noggrannhet och ögonmått. Men det finns vägar och möjligheter att lösa dessa problem. Och detta måste beslutas snarast och genom att gå in på problemen.

(Applåder)

  Poettering (PPE-DE). – (DE) Fru talman, kolleger! Jag skulle önska att vi inte behövde föra denna debatt i dag. Det ligger en tungt vägande procedur till grund för den, ett tungt vägande politiskt fel. Efter det som vi just har hört av kommissionsordförande Prodi och kommissionär Verheugen hoppas jag att sakerna efter denna debatt återigen är klara.

Vi har inte krävt något uttalande av ordföranden, utan ett uttalande av kommissionen. Jag är uttryckligen tacksam mot kommissionsordförande Prodi för att han anser proceduren vara så viktig att han i dag själv har tagit ställning. Kommissionsledamot Verheugen, jag har flera gånger läst igenom er intervju. Innan jag kommer fram till den egentliga kärnpunkten, vill jag hänvisa till följande mening, som jag verkligen är bestört och skakad över. Jag säger detta i all saklighet, eftersom jag i grunden också tror på varje ord som jag här helt lugnt säger, och eftersom det återspeglar min övertygelse.

Verheugen i intervjun: "Det hör till den närmast tragiska utvecklingen under det senaste åren, att parlamentet bara är ense i en sak, nämligen i oppositionen mot kommissionen." Herr Verheugen, vilken förståelse har ni för detta Europaparlament? Ni skulle inte inneha den tjänst ni har, om ni inte hade godkänts av oss.

(Applåder)

För vår grupp hävdar jag, och kommissionsordförande Prodi vet att vi i princip betraktar oss som kommissionens bundsförvant, när det handlar om att tillvarata fördragen, när det handlar om att Patten skall knytas till utrikespolitiken och när det handlar om att vi inte får några sekretariat. Vi står vid kommissionens sida och ber också om att ni noterar detta och inte insinuerar att vi principiellt skulle stå i opposition till kommissionen och i denna kammare bara skulle vara ense i denna fråga. Jag tillbakavisar detta i all enkelhet.

(Applåder)

Jag tillbakavisar detta, eftersom jag ber om att vårt arbete också skall förstås som ett stöd till kommissionen. Vi har en gemensam uppgift som vi skall bemästra för detta Europa!

Nu till själva sakförhållandet. Ni sade att man, när man läser er text på ett rimligt sätt, skulle kunna komma fram till ett annat resultat. Jag tror – och det är ju den diskussion som förs runt om i Europa – att även om man betraktar denna text på ett rimligt sätt så måste man komma fram till de slutsatser som vi har fört in i den offentliga debatten. Herr Verheugen, jag är tacksam för och jag accepterar när ni säger att det inte skall skapas några nya villkor. Därmed är det en gång för alla klart vad kommissionsordföranden också har sagt, nämligen att ni inte längre förespråkar att en folkomröstning i det land ni kommer från bör vara grundvalen för en utvidgning av Europeiska unionen. Det finns nämligen många som frågar sig, om det döljer sig en strategi bakom detta påpekande från kommissionär Verheugen. Andra personer – jag vill inte föra in partipolitik i debatten – t.ex. en viktig person från Förbundsrepubliken Tyskland, som står er politiskt nära, har just i dag ställt detta krav på en folkomröstning. Men jag är glad att detta i dag har klargjorts.

(Tillrop)

Bli inte upprörda! Jag är ju glad över att vi var överens om att diskutera denna fråga, ty frågan om utvidgning av Europeiska unionen är en framtidsfråga för den europeiska kontinenten på 2000-talet. Det är en framtidsfråga att kommissionen och parlamentet går samma väg.

(Applåder)

Vi måste nu gemensamt gentemot regeringarna yrka på att Nice blir en framgång. Vi bör göra detta gemensamt, och ömsesidigt förutsätta varandras goda vilja. Det viktigaste är – såtillvida har jag förståelse för den del av era yttranden som vi är fullständigt ense om – att vi skall övertyga människorna i våra länder om utvidgningen av Europeiska unionen, så att de vill gå den vägen tillsammans med oss. Vi som ledamöter i Europaparlamentet är alltid engagerade i denna fråga. Ty det var människorna i Centraleuropa som möjliggjorde kommunismens omvandling och nergång. Tysklands enande hade inte varit möjligt utan Solidarnosc i Polen.

(Applåder)

Låt oss nu – och det uppmanar jag kommissionen och oss alla – gemensamt gå denna väg för Europa! Detta parlament är ense om att vi måste gå denna väg gemensamt. Herr Verheugen, jag vill be er att ni också accepterar detta. Vi står i princip på kommissionens sida när det handlar om Europas utveckling i framtiden, enheten på vår kontinent och utvidgningen, ty Centraleuropas folk vill vara en del av vår värdegemenskap i Europeiska unionen. Det är vår politiska och moraliska förpliktelse att göra allt för att denna utvidgning så snart som möjligt skall kunna bli verklighet. Det ligger i säkerhetens, fredens och frihetens intresse på vår europeiska kontinent.

(Livliga applåder)

  Hänsch (PSE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsordförande! Herr Verheugen, ni har nyss sagt att ni menade att er intervju skulle vara internt tysk – men det är ju inget internt tyskt problem. Och även om just Poettering har talat och nu jag, drar ni av detta inte den slutsatsen att detta är en tysk-tysk debatt.

Yttrandena från er, herr Verheugen, har i den socialistiska gruppen framkallat förvåning, irritation och också missnöje.

(Applåder)

Och här handlar det inte om folkomröstningars värde eller bristande värde för demokratin och medborgarnas deltagande i beslut i Europeiska unionen. Som talare för min grupp säger jag inte heller någonting om den interna tyska debatten beträffande sådana folkomröstningar eller liknande. Naturligtvis beslutar varje medlemsstat om anslutningen av nya stater i enlighet med reglerna i sin författning, alltså även Tyskland. Men just därför att den tyska författningen inte föreskriver en sådan folkomröstning, har era yttranden uppfattats som ett rop på införande av en folkomröstning och därigenom som ett försök att skjuta upp Europeiska unionens utvidgning österut. Jag vet, herr kommissionär, att detta verkligen inte var er avsikt! Men detta intryck har uppstått, och det måste vi bli av med!

(Applåder)

Den socialistiska gruppen vill att Europeiska unionen skall uppfylla den förpliktelse som den tagit på sig gentemot Östeuropa. Vi vill att förhandlingarna skall föras snabbt och noggrant. Vi avvisar att man bygger upp nya hinder före anslutningen! Men det gäller då också vissa yttringar från er grupp, herr Poettering, exempelvis vad beträffar PPE:s inställning till anslutningen till EMU.

(Applåder)

Min grupp, den socialistiska gruppen, välkomnar att kommissionsordförande Prodi och kommissionär Verheugen här i dag har kommit med de nödvändiga klargörandena. Vi är tacksamma mot er för detta. Detta klargörande räcker för oss!

Nu skulle vi naturligtvis kunna säga: "Romano" locuta, causa finita.

(Skratt)

Men fullt så enkelt är det naturligtvis inte, ty det grundproblem, kommissionär Verheugen, som ni har berört, är ett grundproblem som vi alla står inför: Kommissionen, ledamöterna i Europaparlamentet, regeringarna, partierna i våra medlemsstater. Grundproblemet är hur vi skall informera människorna i medlemsstaterna om anslutningen av östeuropeiska stater, övertyga dem och vinna över dem på vår sida när det gäller denna anslutning. Det är det avgörande, som vi måste åstadkomma! Där finns det förvisso ett stort underskott hos oss alla. Detta kan man bara göra genom att alltid klargöra för människorna att uppgiftens storlek hänger samman med storleken på den chans som erbjuds oss alla i Europa. Det måste vi göra klart! För detta måste ni, herr kommissionsordförande och herr kommissionär, och för detta måste vi alla krypa fram ur våra byråkratiska hål med detaljer och betänkligheter! Låt oss verkligen upphöja det vi gör till den historiska nivå där det hör hemma!

Politikergenerationen på 50-talet – Adenauer, Monnet, Schuman och andra – hade modet och framsyntheten att upphöja den flera hundra år gamla motsatsställningen mellan Tyskland och Frankrike till en europeisk gemenskap och påbörja enandet av Europas folk i väster.

Vår politikergeneration, mina damer och herrar, er och min, har för första gången på tusen år chansen att på frivillig väg sammanföra alla folk i Europa till en gemenskap i fred och demokrati. Denna chans får vi inte låta någon förstöra, och denna chans får vi inte försumma!

(Applåder)

  Cox (ELDR). – (EN) Fru talman! I dag erbjuds en viktig möjlighet till rättelse och ett betydelsefullt steg framåt i denna debatt. Jag är oerhört glad att se kommissionens ordförande här och jag hoppas att herr Prodi, som kommissionens ordförande, kommer att hävda sitt ledarskap som ordförande på reguljär basis på det sättet om strategiska frågor som utvidgningen. Jag välkomnar speciellt därför hans uttalande i dag.

Jag godtar kommissionär Verheugens förklaring att han talade i ett tyskt sammanhang och som privatperson. Som kommissionär ansvarig för utvidgningen kan han dock inte unna sig lyxen att tala som privatperson. Det grundläggande problemet när vi ger blandade meddelande eller kanske dåligt uttryckta eller mindre välbetänkta meddelanden är att vi riskerar att ge fel meddelande. Från det sätt som denna intervju mottagits och kommenterats har detta uppenbarligen skett här.

I ärendet folkomröstning godtar jag hans förklaring. Den underliggande teorin är dock riktig. Vi behöver få allmänheten med oss och om det var hans syfte är det ett giltigt sådant.

Vad gäller att medlemsstater låter kommissionen göra grovjobbet hoppas jag att det inte gäller arbetet med utvidgningen. Jag är övertygad om att den undermeningen inte avsågs.

(Applåder)

Om kommissionären menade att några statsmän i våra regeringar vill resa runt i centrala Europa och tala om att utvidgningen är på gång men sedan lämna detaljerna till kommissionen, bör ni säga så tydligt och vi skall stödja er när ni lägger fram detta till rådet.

(Applåder)

Jag skulle vilja fråga kommissionären i rättvisans namn att dra tillbaka sitt uttalande att Europaparlamentet är enhälligt i endast ett avseende, nämligen att motarbeta kommissionen. Det kan inte bestyrkas. Kommissionärens förhållande till vårt parlament och dess utskott har alltid varit konstruktivt och positivt och bör förbli så. Sådant förtal av våra förbindelser mellan våra institutioner får inte tillåtas.

(Applåder)

  Hautala (Verts/ALE). – (FI) Fru talman! Jag tackar kommissionens ordförande och kommissionär Verheugen för att de har gått med på den här debatten med oss. Detta ger oss ett utmärkt tillfälle att inleda en seriös och ärlig debatt om utvidgningen, och vi kan också tillsammans dryfta på vilket sätt vi kan engagera allmänheten i denna debatt. Det finns ingenting som är viktigare.

Jag kan förstå att man inom kommissionen kanske är lite irriterad över det sätt på vilket rådet emellanåt förhåller sig till utvidgningen. Rådet har inte kunnat presentera några konkreta utvidgningsplaner, och här måste det verkligen samla sina trupper. Det är inte heller bra att statschefer reser till ansökarländerna och ger lösa löften om att dessa alldeles snart skall kunna ansluta sig till unionen. Detta är inget seriöst utvidgningsarbete. Det är klart att allmänhetens förtroende kan återställas, men det kräver för det första att hela förhandlingsprocessen blir mer öppen. Även parlamenten måste delta i denna debatt, och här har vi nu ett bra tillfälle att konstatera att även vi i Europaparlamentet regelbundet debatterar detta.

Vad skall man sedan säga om den här tanken att man skulle kunna anordna folkomröstningar om utvidgningens slutresultat? Det är säkert inte helt rätt tidpunkt att fundera på en sådan sak, eftersom vi visst måste ha mod att berätta för folk att det redan har gått åtta år sedan de nuvarande ansökarländerna blev kallade till Europeiska unionen. Det har alltså redan gått åtta år sedan dess, men förhoppningsvis vågar vi tala om för allmänheten att den här processen redan är långt gången och att den är oåterkallelig. En folkomröstning är i och för sig ett alldeles utmärkt sätt att engagera allmänheten i beslutsfattandet. Jag vill tacka kommissionär Verheugen för att han vågat uttala detta ord. Till och med i Tyskland borde man enligt min mening överväga att lämna bakom sig de historiska farhågorna om att folkomröstningar över huvud taget skulle kunna vara farliga.

Låt oss titta på detta arbete med stadgan om grundläggande rättigheter. I dag håller man på att utarbeta en stadga om grundläggande rättigheter, men innehåller den en enda verklig möjlighet för en enskild medborgare att delta? Varför har vi inte inlett en debatt om europeiska folkomröstningar eller exempelvis om den rätt till medborgarinitiativ som till exempel schweiziska medborgare automatiskt har? Jag kan förstå att schweizarna inte vill ansluta sig till unionen innan de även som blivande medborgare i Europeiska unionen garanteras sådana här grundläggande rättigheter. Detta är den uppgift som vi gemensamt kan ta itu med för att verkligen åstadkomma ett medborgarnas Europa. Det är också det bästa sättet att skingra onödiga farhågor, eftersom människorna blir tvungna att upplysa sig själva, de blir tvungna att diskutera, de blir tvungna att skaffa sig information. Med andra ord är medborgarnas direkta rättigheter i allmänhet nödvändiga, men i detta fall kan man säkerligen inte gå till omröstning om utvidgningen.

  Brie (GUE/NGL). – (DE) Fru talman! I min grupp finns det olika uppfattningar om den planerade utvidgningen. Själv anser jag att det är en historisk nödvändighet och en chans, som varken får riskeras på grund av obetänksamhet, odemokratiskt förfarande eller byråkratisk eller nationell trångsynthet, och inte heller genom social hänsynslöshet i politiken.

Herr kommissionär, jag tvivlar inte på ert personliga engagemang för utvidgningen. Men när ni i dag säger att vi alla helt enkelt skulle ha läst intervjun på fel sätt, och jag sedan upptäcker att ni i morgonens utgåva av die Zeit själv säger att det skulle ha handlat om er årliga flopp, då frågar jag mig naturligtvis var vi egentligen står!

(Applåder)

Jag vill än en gång be er förklara det för oss. I juli kom ni i det ansvariga utskottet med mycket dunkla antydningar om svårigheterna. Inte heller när man frågade er var ni då beredd att konkretisera det. Ni har fullständigt rätt i att befolkningen måste dras in i beslutsprocessen. Men det betyder naturligtvis också att de demokratiskt valda ledamöterna måste ha sådana möjligheter. Jag tror att det måste bli slut på utväxterna från rådets och kommissionens hemliga diplomati gentemot parlamentet.

Det finns ytterligare ett problem: Jag stöder beslutsamt er uppfattning om att regeringarna inte får tvinga på medborgarna existentiella beslut , så som var fallet – där håller jag med er – med euron. Men en tysk folkomröstning får aldrig kunna utmynna i ett beslut om utvidgningens väl och ve. Det är för mig fantasilöst och oacceptabelt! Men ni kommer alltid att få ett konsekvent stöd från oss, om ni menar allvar med detta demokratiska deltagande. Jag erinrar mig också att ni på den tiden principiellt avvisade en folkomröstning i Tyskland om Maastrichtfördraget.

För det tredje – och det är det viktigaste: Om vi skall övertyga befolkningen om utvidgningen och anslutningen måste vi ta deras oro och förhoppningar på verkligt allvar. Jag anser inte att det i första hand går att göra med en PR-kampanj som kostar 150 miljoner euro, utan genom en demokratisk, social och sysselsättningspolitisk orientering om denna utvidgning. Av detta har man hittills märkt för lite, både i diskussionen om en stadga om de grundläggande rättigheterna och i reformeringen av unionen, liksom i anslutningsförhandlingarna.

Herr kommissionär, vårt centrala krav är följande: Bidra med er erkänt stora kompetens till att utvidgningen österut blir ett projekt för gemensam säkerhet, ett projekt för social solidaritet, ett projekt där medborgarna tillsammans kan vara med och besluta och utforma det! Då har ni oss alla på er sida.

  Muscardini (UEN). – (IT) Fru talman! Ordförande Prodi sade: "Själv fruktar jag att allmänheten ännu inte är tillräckligt övertygad" och flera kolleger upprepade den frasen. Det är kanske detta som är det verkligt allvarliga problemet: allmänheten är inte tillräckligt övertygad om skälen till att EU ägnar sig för mycket åt speciella frågor som rör de enskilda staterna och inte i tillräckligt hög grad åt de stor frågorna: arbetslösheten, invandringen, mänskliga rättigheter, omförhandlingen av det globala ekonomiska regelverket, finansbubblan, förbindelserna med USA, Europas möjligheter att skapa en egen stark ekonomi, en egen specifik vikt.

De europeiska medborgarna är rädda, det måste vi inse! Så därför, om vi vill att utvidgningen skall uppfattas som ett positivt mål för de medborgare som för närvarande är med i unionen och för dem som kommer att bli medlemmar, så måste vi börja engagera medborgarna i de politiska och institutionella processerna, och i så fall, ordförande Prodi, inte villkorslöst, som ni sade i ert anförande, för det finns ett villkor, och det är att utvidgningen verkligen blir något positivt för de medborgare som för närvarande är medlemmar i unionen och för dem som vi hoppas skall bli medlemmar i denna vår europeiska union så snart som möjligt.

  Dell'Alba (TDI). – (IT) Fru talman, herr kommissionär! Det är verkligen inte från de italienska radikala som det kommer att höras kritik för att man lagt fram ett förslag om att genomföra en folkomröstning om en mycket viktig fråga. Även detta var naturligtvis ett felsteg, som ledde till svårigheter för kommissionen och oss alla i vår egenskap av europeisk union: vi fick svårigheter när vi ställdes inför de legitima förhoppningarna från folken i Östeuropa, de folk som efter femtio års kommunistisk diktatur, med vår medverkan, nu sannerligen har rätt att få bli en del av Europeiska unionen.

Därför vänder jag mig till mina kolleger och ber dem rannsaka sina samveten; jag ber kommissionen göra detta, men jag ber även parlamentet göra det: hur går det egentligen i toppmötena i Biarritz och i Nice, där det står så viktiga frågor på dagordningen och där man verkar komma fram till platt intet? Ingenting om de institutionella reformerna, ingenting om det engagemang vi visat under åren som gått för att utvidgningen skall lyckas i länderna i södra Europa: jag tänker på paketen Delors I och Delors II. Och dessutom vill vi genomföra utvidgningen utan att spendera en enda lire utöver budgeten, vilken redan är otillräcklig för de femton. Detta är stora problem och intervjun med er, herr kommissionär, har skapat oro. Jag hoppas att vi med dessa förklaringar kommer igång igen, men de verkliga problemen ligger kvar på bordet: vilka reformer, vilka ekonomiska medel krävs om vi verkligen skall lyckas genomföra utvidgningen till Östeuropa?

  Van Orden (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag trodde att Verheugen skulle lämna en hel förklaring till den intervju som han gav till Süddeutsche Zeitung. En viktig sak han sade var att han ansåg att det enligt hans mening borde ha hållits en folkomröstning i Tyskland om införandet av euron. Nåväl, det är inte för sent. Anser han fortfarande att den tyska folkopinionen om euron bör testas och vad tror han resultatet blir?

  Verheugen, kommissionen. – (DE) Fru talman! Jag vill först besvara några frågor som man konkret har ställt mig. Till att börja med till Poettering och Cox, vars justa inlägg jag tackar för. Jag noterar gärna att ni har gjort en annan analys av rollspelet mellan parlamentet och kommissionen, än jag helt kortfattat hade gjort. Jag måste även medge att det också stämmer fullständigt med mina egna erfarenheter. Man har bett mig att ta tillbaka denna bedömning. Det gör jag gärna...

(Applåder)

...eftersom denna diskussion har visat att jag här uppenbarligen har tagit miste, och det är alls inte svårt för mig att medge det!

Jag vänder mig än en gång till herr Cox: Ni har stött på ett visst tyskt ord, som jag har använt, och som översätts till engelska med dirty work. Jag vill bara förklara att i den del av Tyskland som jag kommer från, betyder detta ord ingenting annat än painful and hard work på engelska. Jag menade ingenting annat...

(Tillrop från kammaren)

...och den tolkning, som ni har gjort, ligger i varje fall mycket nära det som jag avser.

Vi behöver inte än en gång diskutera beslutsprocessen när det gällde införandet av euron i Tyskland. Jag var då ordförande i särskilda kommittén i tyska förbundsdagen, som förberedde ratificeringen av euron i Tyskland. Denna process avslutades redan i slutet av 1993. Där finns det inte något mer att besluta, frågan är avklarad. Det diskuterades då att befolkningen inte hade tagits med i tillräcklig utsträckning. Alla tyska kolleger kommer att bekräfta detta, och det var det som jag i intervjun än en gång erinrade om.

För övrigt vill jag gärna sammanfattningsvis fastslå att jag känner att debatten har visat att det för det första finns en mycket stor och bred enighet mellan komissionen och parlamentet i själva frågan om hur nödvändig, viktig och oåterkallelig utvidgningen är, och att det för det andra också finns en stor enighet om att vi gemensamt skall arbeta på att ta med Europas medborgare i detta epokgörande projekt.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack, herr kommissionär Verheugen. Om det inte blir fler anföranden förklarar jag denna debatt avslutad. Vi kommer nu att återuppta debatten om kloning av människor. Jag tackar kommissionär Verheugen och hälsar kommissionär Busquin välkommen tillbaka.

ORDFÖRANDESKAP: PROVAN
vice talman

10. Kloning av människor (fortsättning)

  Fiori (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr kommissionär! Det är min övertygelse att för varje person som verkligen tror på människan, så måste den ovillkorliga, moraliska garanti som varje människa har rätt att kräva, garanteras i sin helhet från och med första ögonblicket av människans existens.

Vi måste därför klart och tydligt säga definitivt "nej" till experiment som medför att man förstör mänskliga embryon: embryot är redan en mänsklig varelse med en egen identitet, och varje ingrepp som inte är till förmån för samma embryo utgör en kränkning av rätten till liv. Detta parlament måste understryka det som redan sagts flera gånger under de gångna åren, även så sent som i maj i år. Det är omoraliskt att utnyttja mänskliga embryon i forskningssyfte, just till de syften som USA:s president, Bill Clinton har lovat att finansiera med offentliga medel och som har godkänts av Tony Blairs brittiska regering.

Dessvärre verkar det som om kommersiella intressen trycker på i riktning mot forskning som, på diverse genvägar, når bortom alla tankar på att skydda det mänskliga liv som vi betraktar som liv från och med befruktningsögonblicket. Människokroppen är inte något man äger, det är något som existerar, en levande person, och därför kan den aldrig reduceras till en maskin som består av olika delar och till kugghjul, vävnader och funktioner.

Det man vill förverkliga är närmast en rovdrift på livet, motsatsen till den etik som innebär kärlek till människan, till hennes kropp, även i stadiet före födelsen, innan hon kommer till världen, till människans värld, med den kropp som vederbörande är. Det är visserligen sant att de som tar ett mänskligt embryo och tömmer det, tar bort den inre cellmassan och livet, anstränger sig att framhålla att därinne finns det ingen, för om det hade funnits någon, så skulle denna någon vara värd vår kärlek eller, i en värld utan kärlek, så skulle denna någon åtminstone ha rätt till respekt för sin mänskliga värdighet, för annars skulle världen enbart bestå av våld, brutalitet och cynism.

Kära kolleger! Att motsätta sig destruktiv forskning på embryon betyder inte att man följer en religiös princip, utan också en medmänsklig princip: det absoluta förbudet mot att göra sig till herre över någon annan, en princip som fortfarande borde vara djupt rotad i vårt samhälle. Vi kan inte tillåta att någon människa får en så stor makt över någon annan.

Men detta innebär inte att vi är emot forskning, tvärtom. Det finns alternativa forskningsmetoder: till exempel den forskning som bedrivs på stamceller som finns hos vuxna och celler som hämtas från navelsträngen omedelbart efter födseln, till exempel. Framför allt så existerar det redan en forskning på celler från vuxna, en forskning som verkar lovande. Många forskare är engagerade i alternativ till kloning och de står just i begrepp att bilda viktiga nationella forskningsgrupper med inriktning på just detta specifika område.

Slutligen föreslår vi en tillfällig kommitté som diskuterar dessa frågor. Vi vill se en fördjupning av de nya frågor som väcks av livsvetenskaperna, under förutsättning att det är klart att de ståndpunkter som intas av parlamentet inte får ifrågasättas. Det är med utgångspunkt från de ståndpunkterna som kommissionen borde hjälpa oss att komma fram till välgrundade riktlinjer.

  Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman! I artikel 1 i förslaget till stadgan om de grundläggande rättigheterna står följande, jag citerar: "människans värdighet skall respekteras och skyddas". Enligt artikel 3 skall följande principer respekteras inom medicin och biologi, jag citerar igen: "förbud mot rashygieniska metoder, i synnerhet sådana som syftar till urval av människor; förbud mot att låta människokroppen och dess delar utgöra en källa till ekonomisk vinning; förbud mot reproduktiv kloning av människor".

Sådana högtidliga förklaringar är inte nödvändigtvis tillräckliga. Vetenskapens framsteg är förbluffande och den vetenskapliga forskningen framskrider ibland i en hastighet som är svår att förstå för vanliga dödliga, även för den politiska makten. Framstegstakten inom teknovetenskapen, dvs. förbundet mellan vetenskap och teknik, väcker etiska frågor som bär på en rad konsekvenser. Detta gäller framför allt det nya herraväldet över levande mekanismer. Den brittiska regeringens förslag – att föreslå parlamentet i Westminster en lag som syftar till att godkänna viss vetenskaplig forskning om terapeutisk kloning, även forskning om mänskliga embryon – har därför väckt alla slags positiva och negativa reaktioner och kommentarer.

Vissa politiska grupper här i parlamentet föreslår en omröstning om en så kallad aktuell och brådskande resolution. Men socialisterna är av den uppfattningen att den här typen av frågor är av en så stor betydelse för medicinens, biologins och det mänskliga samhällets framtid, att de förtjänar ett mer djupgående arbete från parlamentets sida än en resolution som sammanställs i all hast. Vi är inte vid OK Coral. Det handlar inte om att vara den första som drar blankt.

Förmiddagens diskussioner om centrumet för övervakning av förändringarna inom näringslivet visar att parlamentet har förmågan att rösta om allt och dess motsats inom loppet av några få minuter. Socialisterna beklagar den här typen av omröstningar, som påminner mer om rysk roulette än om ett seriöst parlamentariskt arbete. Vi vill ha en klar debatt om ett mycket viktigt ämne, om de möjligheter som gentekniken erbjuder och om de gränser som inte bör överskridas på detta område.

Alla dessa frågor sammantaget rör flera av parlamentets ständiga utskott. Det handlar faktiskt om ett klart övergripande problem, som förtjänar att behandlas av en särskild tillfällig undersökningskommitté. Kommitténs uppdrag skulle vara att bjuda in experter och organisera "hearings" med företrädare för olika uppfattningar, för att i lugn och ro förbereda en opartisk debatt som inte avgörs på förhand av trångsynta förutfattade meningar.

Jag skall avsluta genom att be er herr talman, genom att be oss alla att göra ett seriöst arbete. Vi är beredda att dra tillbaka vår resolution om de andra grupperna också gör det, och att försöka göra något värdefullt tillsammans.

  Wallis (ELDR). – (EN)Jag uppskattar kommissionärens uttalande och framför allt för att det var väl avvägt och genomtänkt.

Den resolution av ELDR som har lagts fram har samma inriktning. Vi vill inte få en snabb, dåligt övervägd reaktion på de händelser som har ägt rum i mitt land och på det tillkännagivande som den brittiska regeringen gjort. Dessa är allvarliga frågor och speglar våra medborgares djupa oro, men vi bör uppskatta hela innehållet i det brittiska tillkännagivandet och tillstå subsidiaritetsprincipen som kommissionären hänvisade till.

Det är endast ett förslag inte ett beslut och det baseras på en mycket grundlig och övervägd rapport från förste stadsläkarens expertgrupp om kloning. Frågan har behandlats under två år – alltför länge säger vissa kritiker, när det vägs mot möjlighet till fortsatt liv för personer med cancer, Parkinson eller organproblem som skulle kunna bli hjälpta genom denna forskning. Expertgruppen föreslår bara en förlängning av gällande bestämmelser i Förenade kungariket om de ändamål som ofullgångna foster får användas till inom forskningen.

Jag understryker att detta är en förlängning av gällande bestämmelser och kontroller på detta mycket känsliga område. Vi måste ta hänsyn till att det finns djup och genuin oro hos allmänheten på båda sidor av denna diskussion och det är vad vi försöker göra i vår resolution. Den brittiska regeringen har insett detta i sitt förslag då det kommer att bli ett ärende för fri omröstning, eventuellt senare i år. Jag tror, även om det inte är mitt partis regering, att den brittiska regeringen har gett ett avvägt och genomtänkt svar. Jag ber detta parlamentet att vara avvägd och ordentligt tänka över denna viktiga fråga när den skall behandlas.

  Lannoye (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Ännu en gång får vi ta itu med en debatt om grundläggande etiska frågor till följd av utvecklingen av biotekniken tillämpad på människan. Två uppfattningar står mot varandra: en sida vägrar se människan, särskilt embryon, som ett redskap, och oroar sig över vilka avarter som kan uppstå för samhället om en viss typ av teknik banaliseras, t.ex. kloning. Den andra sidan anser att människor som drabbats av svåra och hittills obotliga sjukdomar har rätt att åtnjuta den medicinska forskningens möjligheter, och att denna rätt står över alla andra hänsyn, vilka de än är.

Den brittiska regeringen tycks ha valt den andra attityden genom att uttala sig för terapeutisk kloning. Jag vill insistera på att det skedde utan något föregående internationellt samråd. Grundhypotesen för detta beslut är att terapeutisk kloning, dvs. kloning av odifferentierade embryonala celler som står till förfogande för forskning och produktion, är en lovande väg. Även om beslutet är välgrundat förses mänskliga embryon med en status som cellförråd för medicinskt bruk, och medför i första hand en framställning av embryon för forskningsändamål, och utan tvekan så småningom för produktionsändamål.

Enligt min mening är två synpunkter viktiga i det här skedet. Först och främst vill jag erinra om Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och biomedicin som antogs i Oviedo i april 1997. Utan tvekan är det en brist att den är oklar på flera punkter, men artikel 18 är däremot mycket tydlig: "Det är förbjudet att framställa mänskliga embryon för forskningsändamål". Fram tills nyligen har det i Europa funnits ett samförstånd på den punkten. Detta samförstånd har nu brutits genom den brittiska regeringens ställningstagande.

Den andra synpunkten: Enligt många specialister är andra vägar möjliga för att uppfylla de legitima förväntningarna hos dem som lider av allvarliga sjukdomar av genetiskt ursprung, kommissionären med ansvar för forskning, Busquin, påpekade det för en stund sedan. Framför allt de vägar som inte fordrar embryoproduktion genom kloning, utan metoder som inbegriper vuxna celler. Man kan undra varför man mot bakgrund av denna hypotes skyndar framåt på ett etiskt och socialt diskutabelt sätt?

Sammanfattningsvis, kära kolleger, anser jag att de hittills förvärvade kunskaperna om genterapi kan vara lovande för mänskligheten, men de bär också på risker och extrema tendenser. Vi har därför behov av en strikt regelram och tydliga juridiska riktmärken. Att upprätthålla ett förbud mot kloning av människor – inte upprätta, utan att upprätthålla det – är avgörande i det sammanhanget. Det är parlamentets ansvar att bekräfta detta, men inte på ett brådstörtat sätt, utan helt enkelt genom att vara konsekvent i förhållande till tidigare ställningstaganden.

  Thomas-Mauro (UEN). – (FR) Herr talman! För 200 år sedan föreslog doktorn och upplysningsfilosofen Cabanis att man skulle våga sig på att se över och korrigera naturens verk; för vore det inte skamligt att totalt försumma den mänskliga rasen efter att så vetgirigt ha ägnat oss åt metoder för att göra många djurarter vackrare och bättre. Som om det vore viktigare att ha ståtliga och starka oxar än livskraftiga och friska människor, och väldoftande fiskar snarare än kloka och goda medborgare.

I dag är Cabanis dröm på väg att bli verklighet. Och i dag har drömmen ett namn: rashygien. Denna dröm är en mardröm, en mardröm med flera ansikten, den ena mer monstruös än den andra. Det kan handla om fosterdiagnostik – som används för att ta bort embryon med Downs syndrom i syfte att bespara sig mödan att utrota själva sjudomen – eller om mångfaldigande av övertaliga embryon som får trängas i frysskåpen, eller slutligen om kloning av människor.

Men dessa embryon är faktiskt mänskliga varelser vilkas liv är heliga. De är människor. Vi är skyldiga att respektera deras värdighet. Vad tjänar storslagna förklaringar om de mänskliga rättigheterna till om vi kränker människans värdighet, och det i hemlighet i våra laboratorier. Kloning av människor skulle utan tvivel markera uppkomsten av en ny form av slaveri, där provrören tar kedjornas plats och laboratorierna slavskeppens.

Självklart kommer våra fromma själar att anklaga oss för att förvägra den vetenskapliga forskningen medel för att framskrida, och värre ändå, för att bota sjuka. Jag accepterar inte den formen av intellektuell terrorism. Dessutom är det frågan om inte alla dessa människor bara tar forskningen som en förevändning för att trollkarlens lärlingar skall få experimentera fritt. Eftersom jag är gift med en läkare är jag mycket angelägen om forskningens utveckling.

I det avseendet vore det utan tvekan mera lämpligt att uppmana forskarna att fördjupa sin forskning om möjligheten att ta fram differentierade stamceller för terapeutiska ändamål, framför allt från vuxna organ. Gentemot dem som drömmer om att lägga vantarna på livets mysterium är det vår rätt att försvara varje människas värdighet genom att otvetydigt förbjuda kloning av människor.

  Bonino (TDI). – Herr talman, kära kolleger! Det verkar som om Fiori i sitt inlägg har klarlagt hela frågan: han har bekräftat att det handlar om att religiösa principer – hans egna – är detsamma som medmänsklighet.

Själv anser jag i stället att det som institutionerna måste hävda är en sekulariserad princip, dvs. de måste hävda att det som för vissa kan verka moraliskt oacceptabelt inte av den anledningen måste anses vara juridiskt ogenomförbart. Det handlar med andra ord om att åter bekräfta skillnaden mellan den rättsliga normen och de religiösa principerna. Om vi inte kan följa den principen, är jag rädd att vi kan komma att hamna var som helst.

Herr talman, kära kolleger! Om vi återgår till den aktuella frågan, så inser vi att inför det nya – även inför det nya som verkar lovande när det gäller att bota sjukdomar för miljoner och åter miljoner personer – blir reaktionen den normala, den traditionella, den man alltid ser, den reaktion som kräver förbud och korståg, den som ropar "barbarerna kommer!" utan att ens fråga sig om förbuden fungerar, eller skulle kunna fungera, eller om vi skulle kunna göra så att de respekteras, eller övervaka dem.

Det är samma attityd som man sedan länge uppvisar inför normala sociala fenomen, när det gäller till exempel abort, invandring eller till och med droger. Man förbjuder och sedan tvår man sina händer.

Jag tror i stället att politikens ansvar – svårare kanske, mer komplicerat – är att styra vissa fenomen, att sätta upp gränser, att undvika vilda västern . Detta är institutionernas uppdrag, oberoende av det religiösa samvetet hos var och en av oss, för den som nu har ett sådant. Just därför anser vi, de radikala på lista Bonino, att vi kan stödja kompromissen från den liberala gruppen, om än med vissa svårigheter. Vi vill försöka minska gapet mellan vetenskap och politik, mellan kultur och politik, vi vill försöka styra det nya utifrån ett sekulariserat synsätt, med en pragmatism baserad på experiment, genom gradvisa tillnärmningar, utan att genast och som alltid kasta oss ut i förbudskampanjer, som vi redan vet inte fungerar.

Det som sker nu är helt enkelt att vi återskapar, precis som när det gällde den olagliga aborten, en sjukvårdsturism som består av miljontals människor som kommer att resa för att i hemlighet söka bot någon annanstans. Detta är något mycket allvarligt och jag är mycket orolig för detta, så tänk på följande: förbudsvägen, vare sig när det gäller vetenskap eller sociala fenomen, har aldrig fungerat.

Det är vår skyldighet, anser jag, att bestämma, eller att försöka ta risken att bestämma, gränser för dessa gradvisa tillnärmningar, utan att vi försöker införa våra egna etiska principer – för dem som har sådana – som principer för ett medmänskligt beteende. En verkligt human hållning från institutionernas sida är att agera sekulariserat, genom experiment och debatt.

  Wurtz (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Jag vill be om ursäkt för att jag inte var här för en stund sedan, men jag hade meddelat sammanträdet om detta tillfälliga förhinder.

Herr talman! Min grupp ogillar den brittiska regeringens beslut om kloning av mänskliga celler. I våra ögon tar den vare sig hänsyn till gemenskapslagstiftningen på det här området eller det yttrande som Europeiska unionens etikkommitté är i färd med att utarbeta i fråga om konsekvenserna av forskningen om kloning. Vi är för ett förbud mot all forskning om kloning av människor, och vi vänder oss mot alla former av kommersiellt utnyttjande av biotekniska uppfinningar som avser kloning.

Godtar vi dessa principiella ståndpunkter är denna debatt bara en början i fråga om den attityd vi bör inta gentemot den biotekniska forskningen. Genom att anta ett förhållningssätt skall vi kunna uppskatta de etiska konsekvenserna av denna forskning, men utan att fördenskull riskera att bromsa de arbeten som kan förbättra människors hälsa.

Den här typen av civilisationsfrågor är ytterst känsliga, och därför ville min grupp inte att vi i all hast skulle förhandla fram resolutioner. Däremot uttalade vi oss redan från början för en tillfällig undersökningskommitté om kloning och bioteknisk forskning, för att vi skall kunna hålla de utfrågningar som krävs för att inta en ståndpunkt med full sakkännedom, när det blir dags för det.

Därför har min grupp inte undertecknat någon av de kompromissresolutioner som vi har behandlat i dag. I det här skedet uttalar vi oss alla enligt vårt eget samvete, utifrån de principer jag nyss har tagit upp.

  Blokland (EDD). – (NL) Herr talman! I januari 1998 höll vi en debatt om Europarådets protokoll, i vilket ett förbud mot kloning av människor hade tagits med. Jag uttryckte då min oro för att länder som Förenade kungariket och Nederländerna, vilka då vägrade att underteckna protokollet, kanske inte var så villiga att göra förbudet så absolut.

Det var bara två år sedan. Nu vill den brittiska regeringen tillåta terapeutisk kloning av embryon för forskningsändamål. Jag kan inte helt undgå att få intrycket att man går en bit längre varje gång. Först gick det inte alls, nu får kloning genomföras på terapeutisk grund men inte för reproduceringsändamål. Som om det förklarar och rättfärdigar allt. Vad är då den stora skillnaden mellan terapeutisk kloning av mänskliga embryon och kloning för reproduktionsändamål? Och vad skall vi göra om det inom kort utövas påtryckningar för att tillämpa forskningsresultaten farmaceutiskt? Eller börja med kloning för reproduktionsändamål?

Jag ser varje nytt mänskligt liv som en gåva från Gud. Varje form av mänskligt liv skall behandlas med respekt. Det är också det enda sättet att skydda den mänskliga värdigheten på. Därför bjuder det mig emot att ett människoembryo behandlas som en förbrukningsartikel, rättfärdigad med det så kallade argumentet att det rör sig om forskning. Främst eftersom det även finns andra möjligheter att klona stamceller. Varför fattas då ändå det här beslutet, trots alla invändningar över hela världen?

Jag uppmanar den brittiska regeringen att snarast ompröva sitt beslut och ber det brittiska parlamentet att inte ge sitt stöd till det förslaget.

  Paisley (NI). – (EN) Herr talman! En stolt man vill leka Gud. Han vägrar att inse att han endast är ett levande väsen. Han vill vara skaparen. Den fråga vi har framför oss i dag är en strid mellan skapande och människans upptäckter. Det finns så högmodiga vetenskapsmän i dag att de redan tar patent på sina upptäckter, som om de har snubblat på sin egen skapelse. Dr William Hesseltine, chef för Gene Sciences Inc. har redan patenterat 100 mänskliga gener och hans företag har lämnat in ansökningar för 8 000 patent. De påstår att kloning handlar om främjande av hälsa. Jag påstår i dag att kloning av människor handlar om rikedom för vissa vetenskapsmän och deras företag. Några vetenskapsmän har tagit vansinnet från Hitlers fascism från slagfältet och är beredda att godkänna det i laboratoriet. Parlamentet måste förkasta detta och som ledamot av det brittiska parlamentet kommer jag att rösta emot det i mitt eget parlament.

  Liese (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Vi som PPE-grupp är upprörda över den brittiska regeringens planer på att klona mänskliga embryon. Hittills har alla ansvariga i Europeiska unionen varit eniga om att kloning av mänskliga väsen inte i något fall får accepteras.

Rådet, inklusive den brittiska regeringen, har i det femte ramprogrammet för forskning enhälligt godkänt en formulering där kloningen, även den så kallade terapeutiska kloningen, utesluts. I direktivet om patentering av biotekniska uppfinningar har parlamentet och rådet godkänt en text som föreskriver ett omfattande uteslutande av kloning av mänskliga väsen, eftersom denna teknik strider mot goda seder och allmän ordning.

Ärade herr kommissionär! I vissa offentliggöranden i pressen under de senaste dagarna och även i ert tal fanns det några oklarheter beträffande det femte ramprogrammet för forskning och framför allt beträffande patentdirektivet. Där väcktes intrycket att bara den reproduktiva kloningen skulle vara utesluten. Detta är fel! Jag har varit med om att arbeta ut båda texterna noggrant, och båda direktiven utesluter både terapeutisk och reproduktiv kloning.

Titta noga på dokumenten, herr kommissionär, och klargör detta, annars får ni problem med Europaparlamentet. Och jag tror inte att ni vill ha det. Nu säger regeringen i en medlemsstat upp detta allmänna samförstånd mellan staterna i Europeiska unionen och institutionerna .

Vi som parlament måste stå emot detta brott mot ett tabu. Men det är också viktigt att vi inte bara uttrycker vår åsikt, utan att detta också får följder. Därför har vi som PPE-grupp begärt att man i stadgan om de grundläggande rättigheterna tar med ett strängt förbud mot kloning av människor i alla stadier av deras utveckling.

Slutligen uppmanar jag kommissionen att strikt genomföra kravet ur det femte ramprogrammet för forskning att inte stödja några som helst former för kloning av människor. Det betyder också att undvika korssubventionerna inom forskningsinstitutionerna i Storbritannien. Den säkraste vägen att uppnå detta är att se till att de institutioner som klonar människor överhuvud taget inte längre stöds av Europeiska unionen.

(Applåder)

  Gebhardt (PSE). – (DE) Herr talman! Man bör lyssna till kommissionären! Ärade herr talman, ärade herr kommissionär, kära kolleger! Det råder överhuvud taget inget tvivel om att bio- och gentekniken i dag spelar en betydande roll. Den kommer inom forskningen och med alla sina tillämpningar att fortsätta att öka i betydelse. Det är inte heller någon som tvivlar på det. Men är hanteringen av detta svåra område, som är fullt av förhoppningar och oro, höjt över allt tvivel? Jag fruktar att det inte är så.

Det bästa beviset för detta nej ger vi i dagens debatt. Vi reagerar med en parlamentariskt snabb reaktion på ett agerande i ett medlemsland i Europeiska unionen som rör lagen, och som för några dagar sedan försatte allmänheten i upprorsstämning. Och hur ser denna reaktion ut? En enda blick på föreliggande resolutionsförslag visar att det för Europaparlamentet i all hast inte återstår mycket mer än att upprepa sin redan flera gånger uttryckta inställning till kritiska områden inom forskningen och användningen av bio- och genteknik. Det är visserligen riktigt, men det är inte tillräckligt!

Vi måste göra bio- och gentekniken, men framför allt bioetiken, till en central fråga för Europaparlamentet. Jag är inte ensam om detta krav. Min grupp står bakom mig. Medborgarna begär på detta område ett mer förutseende engagemang av oss. Vi får inte längre stappla fram i bakhasorna på det som sker. Vi får inte längre flåsande kommentera den utveckling som redan skett. Europaparlamentet måste visa vägar så att bio- och gentekniken utvecklar sig till en välsignelse för mänskligheten och inte vänder sig mot den på grund av att etiska gränser överskrids.

Därför bör vi med stor majoritet besluta om den föreslagna kommittén, som erbjuder ett fundament för en förutseende lagstiftning. Vi måste vara medvetna om att medicinens och teknikens förmodligen största revolution är förbunden med biotekniken. Denna revolution får inte åtföljas av en sorglös lagstiftning. Vi måste inhämta råd från de bästa experterna och sörja för en sammanhållen lagstiftning i Europeiska unionens stater. I synnerhet frågorna om etik och skydd av den mänskliga värdigheten är så viktiga att vi inte får utlämna dem till en splittrad, eventuellt rent av motsägelsefull nationell lagstiftning.

Vi måste snarast ta itu med alla etiska frågor inom medicinen, tekniken och vetenskapen. Därför måste den kommitté som krävs i Europaparlamentet uppta sitt arbete så snabbt som möjligt. Vår omröstning kommer att ge startsignalen till detta.

  Plooij-Van Gorsel (ELDR). – (NL) Herr talman, kolleger! Biotekniken är just nu den en av de mest lovande teknikerna som skulle kunna innebära ett genombrott i den medicinska världen. Att sätta stopp för kloningstekniken i Europa får därför endast till följd att den forskningen fortsätter någon annanstans, till exempel i Förenta staternas eller i värsta fall i länder med mindre etiska normer än i Europeiska unionen. Experter, forskningsverksamhet och arbetstillfällen försvinner därmed till utlandet. Dessutom kommer produkterna ändå ut på marknaden i Europeiska unionen.

Vad handlar det nu egentligen om, kolleger? Vilka är vi att frånta människor deras rätt till botemedel? Är det inte lite väl enkelt att förbjuda en lovande potentiell teknik på grund av etiska skäl? Har inte varje människa rätt till hälsa och välmåga. Vem vågar sätta upp ett etiskt förbud mot detta? Jag kan tala om att jag och den liberala gruppen verkligen stöder den här resolutionen.

  Breyer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Vi har den förskräckliga situationen att terapeutisk kloning, som vi alltid har kritiserat, blir tillåten i en medlemsstat i EU. Medborgarna i Europeiska unionen förväntar sig en ståndpunkt från Europaparlamentet i ärendet. Jag anser att det inte är försvarbart om man döljer detta genom att säga att vi ger er bara ett lugnande piller, vi inrättar en klubb för en oändlig debatt, en icke ansvarig kommitté. Detta beslut som kommer att antas under de närmaste månaderna – ja rent av under de närmaste veckorna – måste vi i dag ta ställning till, och då naturligtvis också till de frågor som kommer att dyka upp i framtiden. Men låt oss inte skyla över detta genom att underlåta att ta ställning eller försöka gömma det i en kommitté och på så vis lugna befolkningen.

Jag tror att det är mycket viktigt det som nu sker. Den som accepterar terapeutisk kloning, han öppnar Pandoras ask; därigenom kommer också mardrömmen om klonade människor närmare, måttbeställda människor. Att godtyckligt skilja mellan reproduktiv och icke reproduktiv kloning är ett semantiskt trick. Lika problematisk är beteckningen terapeutisk kloning, ty någon terapi kan det inte vara tal om. Kloning, även terapeutisk kloning, öppnar dörren till att människan betraktas som enbart biologiskt material

Det är oförsvarligt, att uppsåtligt – jag betonar uppsåtligt – skapa liv för att använda det som forskningsmaterial. Detta motsäger de mänskliga rättigheterna. Det är också en klyvning av den mänskliga värdigheten om vi målinriktat tillverkar embryon som reservdelslager. Därför måste parlamentet utnyttja sina handlingsmöjligheter.

Herr forskningskommissionär, jag förväntar mig i dag också från er ett entydigt uttalande om hur ni avser att agera, om en medlemsstat inte hörsammar parlamentets och rådets beslut. Vi behöver en klar signal, och jag tror att det vore ett politiskt fattigdomsbevis om vi av trohet mot Blair skulle kasta samtliga etiska betänkligheter över bord.

  Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionär! Det säger sig självt att den kloning av människor som endast syftar till att reproducera en varelse som liknar en annan – enbart för att denna varelse skall bli bättre – skall vara helt förbjudet. Det har alltid varit parlamentets ståndpunkt, och jag tror att det är bra att åter hävda den. Men i dag handlar det om kloning för terapeutiska ändamål, och det medför många konsekvenser.

Konsekvenserna är dels medicinska. Man måste absolut skilja på terapeutisk kloning och reproduktiv kloning. Cellterapi innebär i dag ett oändligt hopp för många patienter som lider av genetiska eller degenerativa sjukdomar, som Alzheimer, Parkinson och cancer.

Konsekvenserna är dels etiska och filosofiska. Vilken status har ett embryo? För att besvara den frågan kan man gå tillbaka till de många debatter vi har haft om abort och provrörsbefruktning. Vilken status har de övertaliga embryon som är ett resultat av provrörsbefruktningar, och som är ämnade att förstöras? Skulle de inte åter kunna ge liv?

Konsekvenserna är slutligen ekonomiska och sociala. Detta är en samhällsdebatt. Vilken uppfattning har amerikanerna och japanerna i den här frågan? Europa måste inta en position i ett internationellt perspektiv och ta hänsyn till de forskningsmöjligheter som terapeutisk kloning innebär.

Det krävs en grundläggande debatt. Ni har begärt en sådan, och det är vi med på. Kanske vore det lämpligt att i första hand slå fast vad som är förbjudet att göra och sedan strikt reglera de metoder som accepteras. Skyddsanordningar är ett måste, eftersom frågor av det här slaget hanteras på olika sätt från ett land till ett annat, alltefter kultur.

Europeiska unionens handlande på det här området bör därför endast vägledas av allmänna grundprinciper. Och sådana principer existerar. Det handlar om respekten för människan, livet och friheten, men också för framsteg i alla människors tjänst.

(Applåder)

  Muscardini (UEN). – (IT) Herr talman! Kloning och patentsökning är och skall vara olagligt i samband med allt som rör människan. Det finns ingen skillnad mellan kloning av medicinska skäl och i fortplantningssyfte; målet får inte helga medlen när det som står på spel är den mänskliga värdigheten, som alltid skall respekteras i första hand.

Att använda mänskliga embryon för att tillverka organ kan därför inte rättfärdigas på något sätt. Genom att utnyttja embryon annullerar man faktiskt en människa som kunde ha varit, vilket på ett uppenbart sätt strider mot det värde vi ger det uppgivna målet att rädda andra människor. Frågan skulle verkligen vara annorlunda om användningen avsåg enbart stamceller och inte embryon.

Att försöka ändra själva grunden för de regler som styr livets ursprung tycker jag verkar etiskt fel. Vi måste stoppa upp och fundera över de tänkbara konsekvenserna av en upplösning av det naturliga systemet. Försiktighetsprincipen borde gälla och tillämpas även på kloning för medicinska syften. Det är ingen tillfällighet att det femte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling 1998-2002 utesluter finansiering av projekt som innebär kloning av embryon i reproduktionssyfte och att det inte föreskriver någon finansiering av forskning som gäller medicinsk kloning.

Med respekt för de olika uppfattningar som finns i frågan anser vi det vara nödvändigt att definiera etiska normer baserade på respekten för den mänskliga värdigheten inom biotekniken.

Vi uppmanar den europeiska gruppen för etik inom forskning och ny teknik att tänka på de risker som är förknippade med att överträda vissa trösklar, där allt kan verka tillåtet om man bara låter bli att respektera den mänskliga värdigheten. Det är önskvärt att européerna, vilket ordförande Prodi hävdar, förenas kring gemensamma värderingar.

Därför bör kommissionen verka för en öppen debatt i syfte att hitta en rimlig balans mellan etiska regler, baserade på en vägran att utnyttja den mänskliga kroppen i kommersiella syften, och skyldigheten att uppfylla medicinska behov.

Vi uppmanar rådet att ta initiativet till en internationell konvention om användning av levande material för att undvika att mänskliga embryon kommersialiseras och används för onaturliga syften. Det är viktigt, herr talman, kära kolleger, att vi inte ger liv åt en helt ny människoart, något som för övrigt verkar ske även på grund av natur- och miljökatastrofer.

  Linkohr (PSE). – (DE) Herr talman! Det är synd att ingen av de brittiska kollegerna, som stöder regeringens hållning, har begärt ordet. Det hade varit intressant att även höra deras argument, ty jag kan nog föreställa mig att de också har haft funderingar. I Storbritannien har ju alltsedan 1990 embryoforskning varit tillåten fram till den 14:e dagen. Jag tror att det är logiskt, om nu nästa steg följer på detta.

Varför uppträder Storbritannien annorlunda än kontinenten? Det är ju en intressant fråga. Skillnaden finns uppenbarligen, oberoende av regeringarna. Man hade tidigare en konservativ regering och nu har man en labour-regering, och ingenting har förändrats. Varför är den allmänna opinionen annorlunda i Storbritannien än på andra sidan kanalen? Det vore till exempel en fråga som absolut lämpade sig för en diskussion i denna runda, ty vi har privilegiet att ha folkföreträdare här från hela Europeiska unionen. Det var mitt första påpekande.

Det andra påpekandet är att jag uppskattade det som Bonino sade. Det ligger mycket nära min uppfattning. Jag skulle också förespråka att vi i våra principer låter oss ledas av principen om att skilja mellan kyrka och stat. Staten är inte religiös. Staten skall respektera religionen. Även jag respekterar att någon är katolsk, evangelisk, judisk eller vad det nu kan vara. Men jag kräver också att min åsikt respekteras. Det kan man bara göra om man skiljer mellan stat och kyrka. Detta anspråk på ofelbarhet har redan skadat Europa vansinnigt mycket. Vi bör försöka komma bort från detta. Ingen har ett privilegium på etik. Även de som har en annan åsikt är etiska.

Vi har för övrigt om och om igen upplevt hur förbud mjukas upp i praktiken. Alla kan ge något exempel på det. Därför är jag fast övertygad om – vad vi än här beslutar – att kunskapen i ett samhälle som står öppet för världen kommer att söka sig sin egen väg i den forskning som bedrivs med olika vinkling. Vi blir i slutändan tvungna att på ett ansvarsfullt sätt hantera denna kunskap på så sätt att vi försöker att avgränsa det. Man kan kräva ett förbud mot all forskning, Francis Wurtz. Men det är utomordentligt naivt att tro att detta förbud kommer att respekteras. Till slut slipper vi inte ifrån att sätta gränser.

I detta fall känner jag samma sak som många andra. Allt sätter sig på tvären också hos mig vid tanken på att man slarvar omkring, forskar etc. med embryon. Det finns absolut gränser. Men den praktiska erfarenheten visar mig att man i slutändan kanske inte kan göra mer än att helt enkelt avgränsa detta. Vi har inget behov av att handla just nu. Vi har tid. Vi bör mycket noga överväga hur vi skall förhålla oss i denna fråga. Vi har utskott för detta, och många gånger är det också nyttigt att läsa en god bok.

  Ahern (Verts/ALE). – (EN) En viktig europeisk värdering som vi alla, vare sig lekman eller religiös, är att varje experiment med människor endast skall utföras för deras odelade och direkta nytta. Vi frångår den principen på egen risk och här har vi uppenbarligen frångått den. Vi kan inte experimentera med människor i något stadium av deras utveckling och vi kan förvisso inte massproducera embryon till experiment. Nästa steg kommer att bli kommersiellt utnyttjande, vilket vårt eget direktiv om biopatent tillåter.

De brittiska myndigheterna hävdar att trots etiska tvivel är kloning av mänskliga embryon nödvändig, eftersom det är det enda sättet att hjälpa patienter som lider av olika sjukdomar. Många vetenskapsmän ifrågasätter detta och rekommenderar mer forskning med vuxna stamceller för att uppnå samma resultat med att bota sjukdomar. Kan vi inte samlas och hitta ett sätt att hantera stamcellsforskning utan att experimentera direkt med människor? Jag hoppas att denna kammare håller med om att detta är en värdering som Europa byggdes på.

  Purvis (PPE-DE). – (EN) Detta är ett känsloladdat ämne, inte minst på grund av titeln "Kloning av människor". Stamcellsforskning skulle vara en mindre pretentiös titel men mitt syfte är att be om lugna funderingar och överväganden om fakta och konsekvenserna för oss den mänskliga rasen, för vår hälsa och välfärd, för framtiden för vetenskapen och hälsoindustrin i Europa och inte minst för vår andliga välfärd.

Så låt oss reda ut några fakta. Fakta: Kloning av människor är förbjudet i Förenade kungariket. Det finns ingen avsikt att ändra detta och industrin i landet har inte för avsikt att genomföra kloning av människor nu eller i framtiden. Forskningens användning av stamceller från embryon är ett kortsiktigt svar på ett vetenskapligt behov att upptäcka metoder för att omprogrammera vuxna stamceller.

Fakta: Stamcellsforskning är hårt reglerad inom ramen för ett bindande parlamentsbeslut av den högt respekterade och noggranna "Human Fertilization and Embryology Authority". Det skulle kanske vare en bra idé om andra medlemsstater hade något motsvarande.

Fakta: Det har nyligen skett intressanta framgångar inom forskningen om vuxna stamceller, men det finns fortfarande betydande nackdelar i jämförelse med de unika egenskaperna hos stamceller hos embryon. Målsättningen för forskningen om stamceller hos embryon är att hitta metoder för att använda vuxna stamceller som inte har dessa nackdelar.

Så vi kommer ner till grundproblemet. Är ett foster upp till 14 dagar gammalt en levande varelse med fulla rättigheter för en levande människa eller för ett foster? Rätt eller fel har den brittiska och amerikanska lagstiftningen gett tillstånd till denna typ av forskning under tio år och många goda resultat har uppnåtts. Efter överläggningar och samråd i hela världen under många månader rekommenderas i Donaldson-rapporten att denna forskning skall förlängas för terapeutiska ändamål.

Valet är ert kollegor. Ni måste lyssna på ert samvete och följa er tro men även ta hänsyn till er grannes välfärd. At bry sig om sin granne är också en kristens uppgift. Han kanske har Alzheimer eller Parkinson eller diabetes.

  Hermange (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Det här är en allvarlig och svår fråga som provocerats fram av det brittiska beslutet. Man måste också säga att nationernas lagstiftningar på området skiljer sig betydligt åt, vilket banar väg för okontrollerade metoder. Men som Françoise Grossetête nyss påpekade kan vi fråga oss – beaktat alla dessa olika förhållningssätt – vilket värde vissa länder verkligen tillmäter principen om respekten för mänskligt liv redan på fosterstadiet. Detta är en respekt som åsyftas i artikel 18 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, då den förbjuder framställning av embryon för mänskliga syften.

De många olika bestämmelserna visar hur komplex debatten är och att den väcker ett antal frågor som går in i varandra. Vad betyder respekten för livet? Vad betyder ett befruktat ägg i förhållande till ett embryo? Får man tillåta forskning om embryon för terapeutiska ändamål? Varifrån härstammar stamcellerna? Får man klona embryon? Härrör stamcellerna inte bara från vuxna vävnader, utan även från fostervävnader? Får man tillåta framställning av embryon för något annat syfte än livet självt? Med tanke på de svåra sjukdomar som i dag inte går att bota – har man då rätt att förhindra en fortsatt forskning som anses hoppfull?

Det här är frågor fyllda av implikationer, eftersom de handlar om livets mening. Och det är skälet till att vi måste ha en dialog, framför allt en dialog inom EU-institutionerna. Jag beklagar, herr kommissionär, att ordförande Prodi prioriterade sitt möte med pressen i måndags innan han informerade Europaparlamentet. Jag konstaterar att hans uttalanden i frågan var mycket försiktiga och mycket återhållna.

För det andra anser jag att parlamentet borde tillsätta en parlamentarisk tillfällig kommitté inför en sådan debatt. Kommittén skulle i första hand mycket snabbt ta initiativ till att fråga ut experter av samtliga tillhörigheter i Europa och på andra sidan Atlanten. Men debatten måste också äga rum offentligt, med allmänheten. Därför föreslår jag att det inrättas europeiska sessioner om bioetik, och att det äntligen inrättas en institution som skall reglera metoderna på området, när vi samtidigt skapar ett antal övervakningscentrum i onödan. Mitt förslag är att det inrättas en europeisk byrå för reproduktiv medicin och bioteknik.

  Busquin, kommissionen. – (FR) Herr talman! Jag tillåter mig att svara eftersom Liese ställde en precis fråga under debatten. Frågan gällde det femte ramprogrammet. På den punkten står det mycket klart, och det vet säkert Liese, att det femte ramprogrammet uttryckligen utesluter forskning om kloning för reproduktiva och terapeutiska ändamål. Det anges klart och tydligt, eftersom beslutet är ett resultat av medbeslutandeförfarandet.

Följaktligen är detta för närvarande helt klart uteslutet inom ramprogrammet. Jag ville bara klargöra denna punkt, eftersom ni ställde den frågan, herr Liese.

När det däremot gäller debatten, som jag inledningsvis sade, är det kommissionens önskan att delta i en debatt med parlamentet om de här frågorna. Vi har fått se att dessa frågor är mycket sammansatta och mycket intressanta.

  Talmannen. – Jag har mottagit åtta resolutionsförslag enligt regel 37.2.⁽¹⁾

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

ORDFÖRANDESKAP: PUERTA
vice talman

(1) Se protokoll

11. Frågestund (kommissionen)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till kommissionen (B5-0535/2000).

Första delen

  Talmannen. – Fråga nr 41 från Ilka Schröder (H-0613/00):

Angående: Samarbete med nätverk för narkotikarådgivning

Sedan 1998 har samarbetet mellan kommissionen och de nätverk som den stöder försämrats avsevärt: Kontrakt mellan nätverken och kommissionen upprättas ofta först när de understödda projekten redan varit i gång i flera månader. Trots detta insisterar kommissionen på att projekten skall påbörjas även om det endast föreligger ett preliminärt skriftligt besked. Delbetalningarna från kommissionen försenas delvis med flera år. Alla nätverk drabbas av den alltmer omfattande förvaltningsapparaten och framför allt av uteblivna återbetalningar från kommissionen, vilket kraftigt begränsar deras arbete. Vissa föreningar har till och med tvingats lägga ner verksamheten på grund av dröjsmålen med betalningar från kommissionen.

Varför har kommissionen under senare år inte lyckats med att snabbt och samtidigt med genomförandet av projekten tillhandahålla de understödda nätverken kontrakt och delbetalningar?

  Byrne, kommissionen. – (EN) Kommissionen delar den ärade ledamotens bekymmer om problemen i fråga om kontrakt och betalningar för nätverk för narkotikarådgivning som subventioneras genom gemenskapens åtgärdsprogram för att förhindra narkotikaberoende.

Dessa problem har flera orsaker. För det första är det uppenbart att det har funnits brist på personal i direktoratet för folkhälsa i Luxemburg som ansvarar för detta arbete. Kort sagt, den extra personalen har varit otillräcklig för att kunna klara besvärliga förfaranden och ofta oerfarna bidragsmottagare som föreslagit alltför många små projekt. Denna situation förvärrades förra sommaren när ett beslut fattades baserat på rapporten från kommittén av oberoende experter att avsluta kontraktet med det kontor för tekniskt bistånd som hjälpte till att genomföra detta program.

För det andra har ett stort antal små projekt genomförts inom ramen för programmet mot narkotika och skapat ytterligare börda på den redan otillräckliga personal som vi har till vårt förfogande. Under de fem senaste åren har den genomsnittliga storleken på projekt som beviljats medfinansiering av kommissionen varit 180 000 euro.

För det tredje visar erfarenheten att deltagare i nätverken har haft lite kunskap om kommissionens kontrakts- och betalningsförfaranden. I många fall har kommissionen därför upprepade gånger behövt begära den dokumentation som krävdes för att slutföra kontrakt och göra utbetalningar.

För det fjärde, mot bakgrund av erfarenhet med anslag från gemenskapsbudgeten och kritiken från revisionsrätten kunde hårdare villkor tillämpats om den dokumentation som gällde kontraktskostnader vilket resulterade i dominoeffekter på tidpunkten för betalningar.

Som svar på dessa problem kommer jag att vidta flera åtgärder. Kommissionens förslag till ett nytt regelverk för folkhälsa och strategi understryker behovet av tydligare mål och effektivare ledning med större inriktning på de viktigaste prioriteringarna. Därför kommer färre men större projekt att medfinansieras i framtiden för att mer effektivt använda de personalresurser som behövs för att sköta genomförandet av programmet. Som budgetmyndigheten hela tiden understryker måste vi anpassa resurser och prioriteringar mer realistiskt i framtiden.

Dessutom, som ni känner till efter kommissionens nyligen gjorda översyn av sitt personalbehov, har en begäran om ytterligare tjänster inlämnats till budgetmyndigheten, inklusive en betydande ökning av tjänster för GD för hälsa och konsumentskydd. Om budgetmyndigheten godkänner detta kan flera av dessa tjänster användas för att ta hand om den typ av problem som vi diskuterar i dag.

Kontraktsinnehavares oerfarenhet om kraven på ekonomisk kontroll kommer fortsättningsvis att kräva en betydande rådgivning och annan hjälp från redan begränsade personalresurser. Direktoratet för folkhälsa avser att genomföra en kampanj för att hjälpa kontraktsinnehavare att förstå kommissionens förfaranden och krav bättre.

Vad gäller byråkratifrågan håller de berörda avdelningarna på att se över sina dokumentationskrav i syfte att förenkla och snabba upp betalningsförfarandena utan att förbise de nödvändiga åtgärderna för ekonomisk kontroll. Som ett resultat av de redan vidtagna åtgärderna har situationen förbättrats och jag förväntar mig att den förbättras ytterligare så att kontrakt kan upprättas snabbare och utbetalningar ske i enlighet med kommissionens 60-dagars regel.

Om ni har några speciella frågor kan ni kanske ge mig den information som behövs skriftligen och jag skall naturligtvis ta upp dem med min personal.

  Schröder, Ilka (Verts/ALE). – (DE) Ärade herr kommissionär! Det gläder mig att höra att vissa åtgärder kommer att vidtas. Visserligen tvivlar jag på att kommissionen, om den upptäcker problem med de partner som deltar i vissa projekt, söker felen till minst 50 procent hos dessa partner. Jag har information om att även små projektpartner är mycket kompetenta och vet exakt besked om hur fördragen lyder, exakt vad de måste lämna in. Jag fick ett fall skildrat för mig, där samma bilagor skickades in tre gånger och kommissionen sedan fortfarande påstod att den inte hade fått dessa bilagor. Därför vill jag än en gång vädja om att det skall finnas helt klara och i förväg fastslagna direktiv om förslagsställandet. Jag känner till dessa problem inte bara från narkotikaområdet, utan även genom många andra partner, som samarbetar med kommissionen och strävar efter en samfinansiering. Inte bara på narkotikaområdet dröjer det mycket länge och är mycket komplicerat, och jag tror att det inte helt enkelt beror på inkompetenta små projektpartner, utan också på att kommissionen inte klart har formulerat förutsättningarna.

En fråga var också om man verkligen vill vingklippa de små organisationerna i Europeiska unionen när det gäller att även i regionerna stödja narkotikaprojekt med helt olika utgångspunkter, särskilt på detta område, men även allmänt. Jag tror att det inte får handla om att bara ge stora organisationer möjlighet att åstadkomma något, utan målet måste vara att främja olika organisationsstrukturer. Jag anser att det är ett helt felaktigt försök till lösning

  Byrne, kommissionen. – (EN) I samband med den första frågan som togs upp menar jag inte att problemet beror helt på, som ni säger, inkompetenta projektpartner. Vad jag menar är att det är skälet till några av de problem som har uppstått. Det är något jag är bekymrad över och försöker lösa genom att se till att det finns klara riktlinjer såsom ni föreslår, så ni och jag är helt överens på den punkten.

När det gäller projektens storlek har sedan 1996 totalt 149 projekt utvalts för över 25 miljoner euro med ett genomsnittligt belopp på 180 000 euro per projekt. Enligt den nya hälsostrategin kommer vi att minska antalet projekt och öka deras värde och effekt och därigenom använda våra begränsade personalresurser effektivare. Det är inte alltid fallet att mindre projekt är bättre än större projekt, men om personalresurser används effektivare kommer detta att medföra en förbättring av de berörda projekten.

  Talmannen. – Fråga nr 42 från John Bowis (H-0629/00):

Angående: Vetenskapliga råd om ftalater

Kommer kommissionen nu att offentliggöra det uttalande som den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö enades om den 25 november 1999, som beskrev kommitténs syn på kommissionens misstolkning av de vetenskapliga råden om ftalater, och som man dessutom hänvisar till i protokollet från den vetenskapliga styrkommitténs sammanträde den 10 december 1999? Vem är det inom kommissionen som är ansvarig för att den vanliga ordningen inte följts, nämligen att offentliggöra samtliga protokoll och rapporter samt uttalanden som de vetenskapliga kommittéerna enas om, och vem var ansvarig för att det huvudsakliga protokollet från den vetenskapliga kommitténs sammanträde den 25 november 1999 inte offentliggjordes förrän i april 2000?

  Byrne, kommissionen. – (EN) Tack för att ni ger möjlighet att klargöra ärendet som er fråga gällde. Såsom hänvisades till i protokollet från den vetenskapliga styrkommitténs sammanträde den 10 december 1999 informerade ordföranden i den vetenskapliga kommittén för toxitet, ekotoxicitet och miljö (SCTEE) den vetenskapliga styrkommittén om SCTEE:s avsikt vid dess sammanträde den 25 november 1999 att bifoga ett uttalande till protokollet för att klargöra tolkningen av dess synpunkt på ftalater i leksaker.

Det protokoll som diskuteras skulle normalt ha justerats vid SCTEE:s nästa sammanträde som ägde rum den 4 februari 2000. Men vid det sammanträdet ansåg flera av kommitténs ledamöter att protokollen i allmänhet var för långa och begärde att sekretariatet skulle använda samma format som övriga vetenskapliga kommittéer. Efter denna begäran beslöt kommittén att senarelägga justeringen av protokollet till nästa sammanträde då förslaget till en mer kortfattad version skulle finnas tillgänglig. Detta försenade oundvikligen justeringsprocessen till det följande sammanträdet den 11 april 2000.

Så snart som det hade justerats offentliggjordes dess innehåll på Internet – under samma vecka faktiskt, vilket är kommissionens vanliga praxis. Det har följaktligen inte skett någon försummelse att offentliggöra protokollet.

  Bowis (PPE-DE). – (EN) Jag är tacksam för kommissionärens svar även om jag måste säga att fem månader är en lång tid att vänta på ett protokoll. Vad jag säger nu är ingen kritik av kommissionären själv, men jag hoppas att han håller med mig om att vetenskapen måste informera oss för vårt beslutsfattande om risker och riskhantering. I detta fall var den vetenskapliga informationen allt annat än tillfredsställande. Den hade inte granskats någon av expertgrupp och så vidare. När det gäller den vetenskapliga kommittén och ordförandens åsikt var det betydelsefullt att hans råd – enligt hans ord – inte berättigade ett förbud. Det förbud som följde mot andra ftalater hade inget alls att göra med leksaker eller bitringar för barn. Denna händelse gav försiktighetsprincipen lite dåligt rykte. Den principen håller bara om besluten är vetenskapligt oklanderliga. Det var inte en positiv erfarenhet och jag hoppas att kommissionen håller med om att både kommissionen och parlamentet har mycket att lära av denna erfarenhet.

  Byrne, kommissionen. – (EN) Jag håller helt med den ärade ledamoten när han säger att våra beslut måste baseras på vetenskap och det är vad som hände i detta fall. Den aktuella kommittén utarbetade sin rapport, såsom den skall göra på sitt ansvarsområde vilket naturligtvis är riskhantering. Den informationen överlämnades till kommissionen, eftersom den är en av de EU-institutioner som ansvarar för riskhantering. Med hänsyn till det råd som dokumenten innehöll från den berörda kommittén ansåg kommissionen att ftalater eller leksaker avsedda att stoppas i munnen utgjorde en omedelbar och betydande risk för små barn under tre år.

Kommissionen gjorde en klar bedömning av detta ärende. Jag överlämnade brådskande förslag till kommissionen som jag har befogenhet att göra enligt det allmänna direktivet om produktsäkerhet och mina kollegor var överens om att detta var den lämpliga åtgärd som måste vidtas under omständigheterna.

Min kollega, kommissionär Liikanen, har en mer långsiktig strategi för hela frågan om ftalater och plastmjukgörare i leksaker och så vidare. Jag vill än en gång säga att jag håller med om att våra beslut måste fattas på vetenskaplig grund och det är enligt min åsikt vad som skedde i detta fallet.

  Talmannen. – Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 43.

Fråga nr 44 från Ioannis Souladakis (H-0688/00):

Angående: Vattenbehov i Mellanöstern

Det ständigt ökande vattenbehovet i Mellanöstern utgör ett betydelsefullt element för det planerade samarbetet och kommunikationen mellan folken i området. Styrkommittén för den multilaterala samarbetsgruppen i vattenfrågor (MWGMR) i området återupptog, efter ett avbrott på tre år, arbetet 1999 och inrättade särskilda program för bevarandet och utnyttjandet av vattenresurserna i Mellanöstern. Dessa program finansieras bland annat av EU. Även i associeringsrådet EU-Israel diskuterade man nyligen vattenfrågan i Mellanöstern och Israel tog upp frågan om ytterligare medel till dessa program.

Vilken politisk linje har kommissionen för avsikt att följa i frågan för att främja samarbetet mellan folken i området och för att undvika konflikter om vattenresurserna?

  Byrne, kommissionen. – (EN) Vatten kommer att vara en avgörande fråga för Mellanöstern under kommande decennier. Regionen har den lägsta vattentillgången per capita i hela världen och den minskar stadigt. Vatten är verkligen en av huvudfrågorna för fredsprocessen i Mellanöstern, inte bara i förhandlingarna mellan Israel och Palestinierna utan också mellan Israel och Syrien. Kommissionens politik inriktas på de olika aspekterna i vattenfrågan i Mellanöstern, säkerheten liksom de ekonomiska, miljömässiga och sociala dimensionerna.

Rättvisa och vittomfattande vattenöverenskommelser mellan Israel och dess grannar, understött av effektivt och regionalt samarbete är nödvändigt för att få en hållbar fred i regionen. Kommissionen är aktiv deltagare i och en stor bidragsgivare till den multilaterala samarbetsgruppen i vattenfrågor för fredsprocessen i Mellanöstern. Som ett konkret bidrag har vi anslagit ytterligare 4 miljoner euro under 1999 för att slutföra de regionala databankerna för vatten. Vi arbetar också aktivt med konceptet för en regional samarbetsstruktur. Rådets speciella arbetsgrupp för vattenfrågor i Mellanöstern har träffat de israeliska, jordanska och palestinska cheferna för vattenförvaltningen och samordnar aktivt EU:s vattenpolitik.

Kommissionens politik syftar till att hjälpa regionen att skapa en hållbar förvaltning av de knappa vattenresurserna i kombination med hjälp med att undersöka nya vattenresurser. Den nuvarande förvaltningen och konsumtionen av vatten i Mellanöstern är inte hållbar. Uppskattningar visar att i den totala Medelhavsregionen går två tredjedelar av den totala nationella vattenförbrukningen till jordbruket medan det står för endast en tredjedel av BNP och sysselsättning. Denna skillnad är ännu större i Mellanöstern. Därför är en prioriterad insats att hjälpa till att förbättra den inhemska vattenpolitiken i länderna i Mellanöstern. I själva verket beslöt man vid utrikesministerkonferensen Europa-Medelhavet i Stuttgart 1999 att göra vattenfrågan till en prioriterad fråga för partnerskapet. Som ett första resultat skall den handlingsplan på 40 miljoner euro som antogs av ministerkonferensen Europa-Medelhavet i Turin i oktober 1999 om lokal vattenförvaltning skapa ytterligare möjlighet till samarbete inom denna sektor. En förslagsinfordran kommer att offentliggöras inom kort.

  Souladakis (PSE). – (EL) Jag tackar kommissionären för hans svar. Förutom att betona problemets allvar och dess inverkan på fredsprocessen i Mellanöstern, hade jag med min fråga också som mål att uppmärksamma att bristen på vattenresurser är ett allvarligt politiskt problem. Alla talar om de överhängande konflikterna om vattnet. Någonting måste göras. Jag frågar kommissionären vilka initiativ som kommer att tas för att få fram folkrättsliga regler för förvaltningen av vattenresurserna, så att eventuella härdar till lokala eller regionala motsättningar – förebud till konflikter och en säregen imperialism – kan motas i grinden. I sitt svar tar kommissionären upp frågan om Israel och Syrien, men även Tigris, Eufrat, Turkiet, Syrien och andra områden omfattas. Jag anser att det är nödvändigt att fastställa folkrättsliga regler för förvaltningen av vattenresurser, vilka måste innehålla tydliga bestämmelser för alla de berörda länder som genomkorsas av floder som rinner igenom mer än ett land. Detsamma måste gälla även för sjöar som omges av mer än ett land.

  Byrne, kommissionen. – (EN) Kommissionen stöder viktiga vattenprojekt hos den palestinska myndigheten och i Jordanien via Meda. Det senaste exemplet är ett gemenskapsbidrag på 5 miljoner euro i anslag till projektledning för vattenprojektet för Stor-Amman, plus ett betydande lån från Europeiska investeringsbanken.

Förutom det stöd vi ger till den multilaterala samarbetsgruppen i vattenfrågor kan jag nämna det treåriga åtgärdsprogrammet mellan Europa och Medelhavsländerna för vatteninformationssystem. Europeiska kommissionen bidrog med 1,2 miljoner euro för dess genomförande. Europa-Medelhavskonferensen om vattenförvaltning i Marseille mellan den 25 och 26 november 1996 anordnades på initiativ av Europeiska kommissionen och den franska regeringen med hjälp av staden Marseille. Den internationella vattenbyrån ansvarade för sekretariatet. Så kommissionen är hela tiden engagerad i detta projekt, har varit det en tid och fortsätter att vara det.

  Talmannen. – Fråga nr 45 från Mikko Pesälä (H-0689/00):

Angående: Djurtransporter

År 2000 har det fortfarande visats dokumentärprogram i TV, där det framgår att djur har transporterats inom EU på ett sätt som strider mot stadgandena i direktivet om djurtransporter och bryter mot alla etiska principer.

Vad tänker kommissionen göra för att få medlemsstaternas myndigheter att övervaka transporterna och kritiskt granska planerade rutter som sträcker sig in i andra medlemsstater?

När kommer kommissionen att framlägga omarbetade förslag till direktiv om transport av levande djur?

Hur tar kommissionen den omständigheten i betraktande att sådana medlemsstater som sköter transporterna seriöst får vidkännas högre kostnader än sådana som hela tiden bryter mot reglerna? Likväl är marknaden för livsmedel gemensam.

Vad gör kommissionen för att det överlag skulle gå att få slut på de långa djurtransporterna och ersätta dem med transporter av frysvaror och färdig mat?

Andra delen

  Byrne, kommissionen. – (EN) Jag håller med om att det är bekymmersamt att bestämmelser om djurtransporter inte tillräckligt efterlevs i vissa områden. Medan medlemsstater ansvarar för den dagliga tillämpningen av gemenskapslagstiftning utför livsmedels- och veterinärbyrån i mitt generaldirektorat särskilda kontroll- och inspektionsuppdrag för att kontrollera att medlemsstaterna tillämpar gemenskapens lagstiftning på ett effektivt och enhetligt sätt. Dessa kontroller har uppdagat vissa brister i tillämpningen av gemenskapslagstiftningen hos några medlemsstater. Detta har resulterat i att överträdelseförfaranden grundade på artikel 226 i fördraget inletts mot vissa medlemsstater och för andra pågår utvärdering.

Jag kommer inom kort att lägga fram en rapport till rådet och Europaparlamentet under det sista kvartalet i år om genomförandet i medlemsstaterna av gemenskapslagstiftningen om djurskydd. Rapporten kommer att visa att medlemsstaterna för närvarande har svårigheter att genomföra gemenskapslagstiftningen fullt ut. Som slutsats i rapporten avser jag att lägga fram förslag för att förbättra djurtransporter, finna lösningar på de problem som jag har nämnt, säkerställa inspektion av livsmedels- och veterinärbyrån samt, om tillämpligt, inleda överträdelseförfaranden.

Så snart som möjligt bör flera av direktivets grundläggande frågor utvärderas på vetenskaplig grund, bland annat data om transporttider, stress i samband med lastning och lossning samt lasttäthet. I detta sammanhang bör man också granska åtgärder som främjar att djuren slaktas närmare de platser där de är uppfödda.

Jag avslutar med att försäkra er att djurens välfärd ligger högt på kommissionens dagordning. Jag ser fram mot nya diskussioner när jag har lag fram rapporten om djurtransporter inom de närmaste veckorna.

  Pesälä (ELDR). – (FI) Herr talman, herr kommissionär! Jag tackar för svaret, men jag skulle helt kort vilja konstatera att det nu, när EU är på väg att enligt en mycket snabb tidsplan utvidgas österut och man bland annat har transporterat hästar från Baltikum till EU:s område – dessa transporter har tagit upp till hundra timmar – , enligt min mening är rätt besynnerligt att vi av ansökarländerna kräver att de mycket strikt skall följa anvisningar och regler. Inom vårt eget område tillåter vi emellertid sådana överträdelser som – vilket man kunnat se öppet – är helt omänskliga när man tänker på det civiliserade Västeuropa. Jag skulle också vilja poängtera detta och fråga, vad för slags tidsplan man nu verkligen tänker följa med tanke på att vi måste ha ordning och reda hos oss själva innan de nya medlemsstaterna ansluter sig?

  Byrne, kommissionen. – (EN) Även om jag inte kan ge er en detaljerad tidsplan försäkrar jag att vi redan inlett överträdelseförfaranden och andra fall håller på att bedömas. Situationen omprövas hela tiden och jag har haft flera diskussioner med generaldirektören för mitt GD, som är expert på transporter, och jag utnyttjar hans expertkunskap.

Jag vill också uppmärksamma er på våra förbindelser med ansökarländerna. Kommissionen anser att det effektivaste sättet att få en betydande förbättring av standarder för djurs välfärd är att arbeta mot ett internationellt samförstånd. De långa transporterna av hästar har diskuterats med chefer för veterinärtjänster i de Central- och Östeuropeiska länder som för närvarande förhandlar om anslutning till unionen.

En överenskommelse slöts i april om ett åtgärdsprotokoll för att förbättra skyddet av hästar och åsnor som transporteras långa avstånd. De första resultaten av protokollets genomförande kommer att diskuteras vid ett särskilt möte med alla behöriga myndigheter i anslutningsländerna i slutet av september i år. Så jag kan ge en försäkran om att denna fråga finns högt bland prioriterade frågor på min enhet och vi kommer att övervaka den nära och gå vidare med den aktivt.

  Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det vore intressant att få veta om kommissionen också avser att genomföra forskning på detta område, nämligen enligt modellen med best practice. Har ni även för avsikt att stimulera till att djurtransporter utformas så att de också faktiskt blir uthärdliga för djuren?

  Byrne, kommissionen. – (EN) Jag är nöjd genom det meddelande jag får från min enhet och övrig information som är tillgänglig för mig att alla åtgärder som krävs vidtas. På den grunden håller direktivet på att ändras för att förbättra djurskyddet under transport och ta fram i synnerhet ytterligare åtgärder för att skydda hästar genom en obligatorisk avlastning och fast vilopaus vid kommersiella transporter av hästar som passerar en gränsstation i unionen.

  Tannock (PPE-DE). – (EN) Jag skulle vilja ställa en hithörande fråga om förbud mot Staffordshireterrier i Tyskland enligt deras lagar om farliga hundar. Många i mina valkrets i Förenade kungariket skriver och protestera mot denna tyska lag som förbjuder vissa hundraser som inte verkar utgöra något hot mot allmän säkerhet. Med tanke på projektet om ett pass för sällskapsdjur på europeisk nivå och en rättighet nu för sällskapsdjur att röra sig fritt inom Europeiska unionen till följd av detta har kommissionen någon laglig befogenhet att intervenera och skydda djurs välfärd, i synnerhet dessa inhemska sällskapsdjur i Tyskland, av vilka det eventuellt kommer att ske en onödig slakt och möjligtvis också en utrotning av en fin brittisk hundras?

  Talmannen. – Herr kommissionär! Enligt arbetsordningen är inte frågan en följdfråga. Vi skulle kunna be Tannock ställa denna fråga till nästa sammanträde, men om ni önskar besvara den nu kan ni göra det.

  Byrne, kommissionen. – (EN) Av artighet till den ärade ledamoten skulle jag vilja säga att om ni informerat mig om denna fråga skulle jag förmodligen haft större möjlighet att ge ett uttömmande svar. Jag är den kommissionär som ansvarar för djurs välfärd. Det finns behörighet att hantera dessa frågor som gäller djurs välfärd. Om sådana ärenden kommer till min kännedom och faller under det berörda direktivet kan åtgärder vidtas. Det enda praktiska förslag som jag kan ger er är att ni skriver till mig och lämnar närmare upplysningar om den fråga ni tog upp, och då skall jag se till att mina enheter granskar den och behandlar den.

  Talmannen. – Herr Tannock! Ni kan göra det skriftligt bilateralt, eller ni kan göra det offentligt enligt arbetsordningen, och kommissionären kommer att svara er.

Tack så mycket, herr Byrne, för ert samarbete med parlamentet denna eftermiddag.

Frågor till Vitorino

  Talmannen. – Fråga nr 46 från Mary Elizabeth Banotti (H-0600/00):

Angående: Meddelande om barnets rättigheter

I november 1999 informerade kommissionen parlamentet om att den ville markera den tionde årliga minnesdagen av konventionen om barnets rättigheter genom att offentliggöra ett meddelande om barnets rättigheter. Kan kommissionen nu förse parlamentet med en slutgiltig tidsplan för offentliggörandet av meddelandet? Kan kommissionen nu förse parlamentet med en slutgiltig tidsplan för offentliggörandet av meddelandet? FN:s generalförsamlings extra session (UNGASS) om barn kommer att äga rum i september 2000. Hur avser kommissionen att samordna EU:s och medlemsstaternas bidrag till denna session? Anser kommissionen att offentliggörandet av ett meddelande om barnets rättigheter är av största vikt inför den extra sessionen?

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Jag vill hänvisa den ärade ledamoten till brevet daterat den 20 juni som hon och flera av hennes kollegor mottog från ordförande Prodi om just detta ämne. I sitt brev gjorde ordföranden helt klart kommissionens åtagande för alla åtgärder som garanterar barns rättigheter och nämner flera områden både externa och interna där kommissionen var aktiv i dessa mycket viktiga frågor.

Ordföranden eftersträvade dock även att föra in kommissionens insatser på dessa områden i samband med revideringen av fördragen. Han bekräftade att befogenhet till åtgärder som gäller barn fortfarande och huvudsakligen tillhör medlemsstaterna med hänsyn till avsaknad av en klar rättslig grund i fördragen för gemenskapen att garantera barns rättigheter i frågor som går utanför det gällande regelverket.

I det nuvarande regelverket har Europeiska kommissionen redan gjort flera betydande initiativ för att skydda barns rättigheter, exempelvis i programmen Daphne och Stop som jag ansvarar för. Kommissionen försöker också göra insatser på social- och utbildningsområdet i syfte att förbättra barnens situation.

Ytterligare bevis på den betydelse vi fäster vid detta ämne är det faktum att det var kommissionen som tog initiativet att införa en särskild artikel om barnets rättigheter i stadgan om grundläggande rättigheter. Förslaget till artikel om skydd av barn innehåller huvudprinciperna i New York-konventionen såsom rättigheten till det skydd och den omsorg som krävs för deras välfärd och hänsyn.

Vi kommer att fortsätta att kräva att det i stadgan förutses förbud mot barnarbete. I sitt brev uttryckte ordföranden också åsikten att det kunde vara lämpligt för kommissionen att undersöka om alla medlemsstater har följt innehållet i FN:s konvention om barns rättigheter. Även om alla medlemsstater har ratificerat konventionen varierar dess tillämpning mycket och medlemsstaternas synpunkter på hur man på bästa sätt skyddar barnens rättigheter avviker avsevärt.

Jag är övertygad om att en sådan undersökning kan bli ett lämpligt bidrag vid unionens deltagande i den särskilda sessionen i FN:s generalförsamling i september 2001. Kommissionen anser att dess pågående insatser för barn, dess aktiva arbete för ett lämpligt införlivande i stadgan om grundläggande rättigheter och dess stöd till denna tanke att genomföra denna undersökning utgör bevis på dess åtagande för detta viktiga ämne.

  Banotti (PPE-DE). – (EN) Som ni vet är jag en av era stora beundrare och jag är säker på att ni var lika besvärad att upprepa ert svar i dag som jag var att höra det. Jag känner till ert personliga åtagande men ni har faktiskt inte gett mig någon klar indikation på vad kommissionen i verkligheten tänker göra vid FN-konferensen som äger rum inom några veckor. Efter att ha lyssnat på de stora planer som kommissionen har beträffande djurs välfärd kan jag bara hoppas att den har liknande planer när det gäller barns välfärd.

Om man inser de juridiska gränser inom vilka ni måste arbeta kan ni i själva verket ge mig någon indikation på att någon från kommissionen till exempel kommer att närvara vid Förenta nationernas konferens i september? I vilket sammanhang och har de för avsikt att ge något bidrag till konferensen?

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Jag skall mycket gärna svara. Vi talar faktiskt båda om samma sak vilket är Förenta nationernas särskilda möte i generalförsamlingen om barns rättigheter i september 2001 nästa år. Eftersom vi talar om det är min inställning att vi bör göra en undersökning för att bedöma hur Förenta nationernas konvention om barns rättigheter har tillämpats i våra medlemsstater. Denna undersökning bör vara avslutad i tid för att kunna användas som grund för unionens deltagande i Förenta nationernas särskilda möte i generalförsamlingen nästa år.

Jag är säker på att vi kan räkna med stöd från det kommande svenska ordförandelandet under det första halvåret nästa år. Det har alltid framfört tydligt att det kommer att göra barns rättigheter en ytterst prioriterad fråga. Så jag tror att jag har förklarat vilken åtgärd vi avser att vidta och när vi avser att vidta den.

  Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Är kommissionären överens med mig om att det verkar ske en ny och ökande kränkning av barn vilket faller inom Europeiska unionens befogenhet? Barn används av mödrar från Öst- och Centraleuropa för att tigga på gatorna i våra städer. De kommer för det mesta in i unionen som flyktingar. Antingen bör de tas hand om eller också är tiggeriet obefogat därför att de borde erhålla socialbidrag från staten. Detta är något som kanske skulle läggas till på listan över barnmisshandel vilket vi som en gemenskap bör granska mycket noga.

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Jag delar den ärade ledamotens oro i den meningen att tiggeri är en aktivitet där barnen tvingas, ibland av sin egen familj, att handla mot sin värdighet. Som ni vet ligger ansvaret att skydda barns värdighet framför allt hos medlemsstaterna. Trots det inleder vi nu en debatt om ett speciellt lagstiftningsinitiativ för att definiera listan över brott mot barn. Jag kommer att överväga och vara öppen för era förslag.

  Talmannen. – Fråga nr 47 från Lennart Sacrédeus (H-0606/00):

Angående: Passfrihet inom Schengenområdet

Hur anser Ni att passfriheten inom ramen för Schengenavtalet fungerat under de europeiska mästerskapen i fotboll i ljuset av de massarresteringar som ägt rum i Bryssel och Charleroi?

  Vitorino, kommissionen. – (FR) Först och främst tror jag att man måste konstatera att ett stort antal av de personer som var inblandade i incidenterna i Bryssel och Charleroi kommer från en av unionens medlemsstater – Förenade kungariket – som inte är en del av Schengen-området. Det rör sig således om personer som när de reste ut för att se fotbollsmatcher i samband med EM 2000 fick genomgå personkontroller vid Schengen-områdets yttre gränser.

Det finns också anledning att erinra om att den belgiska och den nederländska regeringen hänvisade till en säkerhetsklausul i artikel 2.2 i Schengenkonventionen inför EM 2000. Denna klausul anger att när den allmänna ordningen eller nationens säkerhet är hotad – och enligt min mening uppfylls utan tvekan det kriteriet av de farhågor som huliganismen väcker – kan en medlemsstat besluta att det under en begränsad period skall utföras nationella gränskontroller som är anpassade till situationen, även vid Schengen-områdets inre gränser.

Den belgiska och den nederländska regeringen följde det föregående samrådsförfarande som föreskrivs av Schengen-avtalet. De åsyftade kontrollerna återinfördes tillfälligt vid de inre gränserna, men genomfördes inte systematiskt. Det rörde sig om riktade kontroller, framför allt med stöd av information från medlemsstaterna inom ramen för det polisiära samarbetet, dvs. upplysningar om supportrar som kunde utgöra ett hot mot den allmänna ordningen.

Att genomföra kontroller vid de yttre gränserna, och tillfälligt vid Schengen-områdets inre gränser, är inte samma sak som att stänga en gräns eller systematiskt avvisa personer som vill komma in i landet för att se en fotbollsmatch. I enlighet med Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen har unionsmedborgarna en grundläggande rätt att röra sig fritt på medlemsstaternas territorium, men restriktioner får införas av skäl som har att göra med den allmänna ordningen. Sådana restriktioner berör endast enskilda personer, dvs. när en person utgör ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som berör ett för samhället grundläggande intresse.

Jag kan således bekräfta att gemenskapen inte tillåter kollektiva restriktioner. Det räcker inte med att vara av en viss medlemsstats nationalitet och vilja se en fotbollsmatch för att kunna avvisas vid gränsen. Därför pågår redan nu en utvärdering av samarbetet mellan de berörda medlemsstaternas myndigheter. Detta gemensamma uppdrag syftar till att vi skall kunna ta lärdom av EM 2000 för att se hur vi i framtiden kan förbättra det rättsliga och polisiära samarbetet i fråga om bekämpningen av huliganismen.

  Sacrédeus (PPE-DE). – Jag vill tacka kommissionär Vitorino för svaret. Jag höll så gott jag kunde på Portugal på plats i Bryssel på Kung Baudouin-stadion, men till sist vann Frankrike i en match där man faktiskt får säga att Frankrike hade det bättre laget. Jag höll dock på Portugal så långt jag någonsin kunde.

Jag tackar, som sagt, för svaret, men jag vill ändå ställa en följdfråga. Många människor tycker att det är motbjudande att det här i Europa förekommer kravaller, huliganism, ett agressivt språkbruk och ett våld som man till exempel i USA inte känner till i samband med idrottsevenemang. Jag vet att Storbritannien inte är med i Schengenavtalet, men den dagen kanske kommer. Tycker ni att de åtgärder vi vidtar nu är tillräckliga, och vilka lärdomar kan man dra inför framtiden? Nästa gång kanske Portugal dessutom går till final.

  Vitorino, kommissionen. – (FR) Jag tror inte att det finns ett direkt, eller för den delen ett indirekt samband mellan Portugals förlust och huliganismen. Så ser spelet ut, och ibland har man otur. I vilket fall som helst stämmer det att Portugal kommer att anordna Euro 2004, och därför har kommissionen gett sitt stöd till (inom ramen för Euro 2000) flera konkreta initiativ till polissamarbete för försök med nya samarbetsmetoder och för att dra slutsatser av dem.

Vi håller nu på att utvärdera den här typen av åtgärder. Så snart utvärderingsrapporten kommer att finnas tillgänglig kommer vi att inleda ett reflektionsarbete. Sedan skall lagstiftningsåtgärder vidtas på europeisk nivå. För så ser målet ut: att vidta lagstiftningsåtgärder på europeisk nivå som kan stödja polissamarbetet i bekämpningen av huliganismen. För stunden inväntar jag utvärderingen. Den kommer utan tvekan att offentliggöras så snart den är färdigställd, och då kan debatten om vilka åtgärder som bör vidtas börja.

  Sjöstedt (GUE/NGL). – Jag har en följdfråga som också gäller Schengenavtalet och passfriheten. Som kommissionären säkert känner till kommer de nordiska länderna att anslutas till Schengenavtalet i mars nästa år.

Det har framkommit att de svenska medborgare som skall resa inom Schengenområdet även i fortsättningen måste bära med sig sitt svenska pass. De svenska ID-handlingarna anger nämligen inte medborgarskap, vilket krävs enligt Schengenavtalet. Det som utlovades som en union med passfrihet blir ett fortsatt passtvång för de svenska medborgarna.

Jag undrar om kommissionären kan bekräfta att Schengenavtalets regelverk i fortsättningen kräver att svenskarna, efter inträdet i avtalet, har med sina pass när de reser till Schengenområdet. Vad har ni för åsikt om detta?

  Vitorino, kommissionen. – (PT) Jag skulle vilja säga, herr ledamot, att denna fråga handlar om en annan sak, att skapa gemensamma modeller för resedokument: såväl för pass som för identitetskort. Dessa gemensamma modeller tas upp i fördraget och kommissionen befinner sig i ett framskridet stadium i utarbetandet av ett förslag för att anta gemensamma modeller för dessa instrument. Jag kan inte ange en fastställd tidsplan, det vill säga, jag kan inte garantera att dessa dokument kommer att ha antagits innan utsatt datum för integrationen av nordiska passunionen i Schengenavtalet för fri rörlighet. Vad jag kan säga är att vi arbetar aktivt på att formulera enhetliga standardmodeller som löser problem som det ledamoten tar upp.

  Talmannen. – Fråga nr 48 kommer att besvaras skriftligt⁽¹⁾.

Fråga nr 49 från Bernd Posselt (H-0692/00):

Angående: Europeisk polisakademi

Hur långt har man för närvarande kommit i planeringen av en europeisk polisakademi, vilket innebär att existerande institutioner skapar ett virtuellt nätverk och att en konkret akademi inrättas på en konkret ort?

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Vid Europeiska rådet i Tammerfors i oktober 1999 begärdes att en europeisk polisakademi skulle inrättas för att utbilda högre polistjänstemän vilken skulle starta som ett nätverk av befintliga nationella institutioner. Betydande framsteg har skett hittills. Det portugisiska ordförandeskapet lade fram ett förslag till rådets förordning i slutet av juni 2000. Det franska ordförandeskapet avser att lägga till ett rådets beslut som skall antas i slutet av detta år. Detta skulle göra det möjligt att klara tidsfristen och ha den europeiska polisakademin inrättad senast år 2001, såsom angavs på kommissionens resultattavla för rättsliga och inrikes frågor.

Flera medlemsstater är positiva till att inrätta en europeisk polisakademi som ett permanent nätverk av nationella institutioner. Andra medlemsstater ser det aktuella förslaget till ett nätverk från ordförandeskapet som en etapp på vägen mot en institution på en konkret ort. Kommissionen har från början krävt att den europeiska polisakademin skall bli en fast institution efter det att den fungerat som ett nätverk under initialskedet i linje med slutsatsen från Tammerfors. Detta har lett till det förslag till förordning som nu innehåller följande strategi.

Från och med januari 2001 inrättas den europeiska polisakademin som ett nätverk av nationella utbildningshögskolor, en virtuell akademi. Den skall fungera i denna form under tre år. Efter den perioden skall ett beslut fattas om i vilken form den europeiska polisakademin skall fortsätta. Kommissionen har dock fortfarande uppfattningen att förslaget bör innehålla ett klart krav på att den europeiska polisakademin skall bli en fast institution efter att ha fungerat som ett nätverk under några år.

  Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, jag tackar kommissionsledamoten för hans exakta svar och för hans stora insats i detta ärende. Jag har ju nu utnämnts till föredragande för frågan, och vi kommer säkert att arbeta nära tillsammans för att driva frågan framåt.

Men min fråga är: Planerar kommissionen fortfarande att göra en studie över genomförbarheten för en faktisk akademi? Ty ni känner till att Europaparlamentet har krävt en faktisk och ingen virtuell akademi. Planerar ni att göra en studie över möjligheterna att genomföra det? Ni har säkert vårt fulla stöd för det.

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Det finns en första genomförbarhetsstudie av rådets generalsekretariat som låg till grund för detta aktuella resolutionsförslag från rådet. Men vi avser att främja vårt eget initiativ på området för att säkerställa att vi kommer att ha all nödvändig information för att kunna gå vidare så snart som möjligt. Det brådskar med detta andra steg för att kunna göra den europeiska polisakademin till en fast institution. Kommissionen kommer inte att ge upp den tanken.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Vitorino, för era svar denna eftermiddag.

Fråga nr 50 kommer att besvaras skriftligt⁽²⁾.

Frågor till Diamantopoulou

  Talmannen. –

Fråga nr 51 från Michl Ebner (H-0647/00):

Angående: Social trygghet i en förstärkt europeisk ekonomi

Under det sekel som just börjat kommer det tvivelsutan att vara en av Europeiska unionens huvuduppgifter att ge den sociala dimensionen den ställning den förtjänar i jämförelse med de ekonomiska och politiska dimensionerna. Gemensamma socialpolitiska mål måste definieras och förverkligas för att man på så sätt skall kunna se till att medborgarna i Europa blir delaktiga i att stödja processen för den fortgående integrationen och den kommande utvidgningen. Av denna anledning ombes kommissionen att meddela om man har för avsikt att inleda en ökad harmonisering av systemen för social trygghet, som fortfarande skiljer sig mycket från varandra, och en harmonisering av yrkeskvalifikationerna på alla områden.

Kan man med fog anta att Europeiska unionens hittills minst omfattande behörighetsområde, dvs. sociala frågor och sysselsättning, i framtiden kommer att utökas?

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Herr talman! De två grundläggande frågorna är om harmoniseringen av socialpolitiken kommer att öka och om kommissionens behörighet i socialpolitiska frågor kommer att utvidgas.

Jag skall börja med rådets beslut i Lissabon, i vilket man betonar behovet av att kombinera konkurrenspolitiken och politiken för social sammanhållning, behovet av att modernisera den sociala modellen, behovet av att investera i människan samt bekämpningen av den sociala utslagningen. I enlighet med fördragen har kommissionen, självfallet, ingen möjlighet att föreslå strategier i frågor som rör socialpolitiken. Men det måste framhållas att det efter Lissabon finns en samsyn i rådet, ett enhälligt beslut om att samarbeta på det socialpolitiska området och att utvidga metoden med öppet samarbete även till frågor som den sociala utslagningen, eller till frågorna om socialt trygghet.

Jag måste framhålla att man i den dagordning som lades fram i juli och som utarbetades i särskilt samarbete med parlamentet och föredraganden från utskottet för sysselsättning och socialfrågor, Van Lancker, noggrant beskriver de åtgärder och verksamheter som rör socialpolitiken inom fördragets ramar, men det sägs också uttryckligen att en harmonisering av socialpolitiken inte kommer att eftersträvas. En sådan anses för övrigt vara omöjlig. Våra förslag kan dock genomföras med verktyg som den sociala dialogen, strukturfonderna, särskilt Europeiska socialfonden, som har en stor budget, mainstreaming, politisk analys, forskning och, slutligen, lagstiftning.

I juli 1999 presenterade kommissionen ett nytt meddelande med titeln "En samordnad strategi för att modernisera social trygghet". I detta finns två huvudlinjer. Den ena är bekämpning av social utslagning och den andra det framtida samarbetet i frågor som rör social trygghet och pensionssystem. När det gäller båda dessa mål, hör antagandet och genomförandet av sociala visare som är nödvändiga för att vi skall kunna utvärdera vår politik, fastställandet av mål som rör fattigdom och kultur – någonting som kommer att diskuteras under det franska ordförandeskapet – och en överenskommelse om axlar som rör pensionernas livsduglighet till kommissionens prioriteringar.

  Ebner (PPE-DE). – (DE) Fru kommissionär! Tack så mycket för dessa klarlägganden. Låt mig formulera mitt särskilda önskemål som en tilläggsfråga: I vilken mån försöker kommissionen att i framtiden på särskilt sätt arbeta i den riktningen att socialförsäkringssystem, yrkesexamina och socialt ansvar skall underkastas en harmonisering? Uppräkningen av sakernas nuvarande ställning var mycket intressant, och även utvecklingen, som ju är mer positiv än den varit tidigare.

Men jag tror att vi måste övertyga Europeiska unionens befolkning om att etableringsfrihet inte är ett tomt ord, som slutligen gäller till 100 procent för turister, utan att etableringsfrihet är en realitet för människorna som arbetar och har arbetat – först beträffande försäkringssystemet och sedan pensionssystemet – och inte bara ett tomt ord. Jag tror att vi i det hänseendet med förenade krafter måste försöka övertyga rådet att här utforma en öppnare, mer progressiv och framtidsorienterad politik.

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Herr talman! Jag kan hålla med om ledamotens synsätt rent allmänt, men jag vill påminna om begränsningarna för dessa strategier på europeisk nivå, eftersom det rör sig om nationella strategier; för det andra, att det enligt våra undersökningar finns så stora skillnader i pensionssystemens och socialförsäkringssystemens struktur och uppbyggnad att vi inte kan tala om en harmonisering av dem; för det tredje, när det gäller de rättigheter som arbetstagare har under perioder då de rör sig ifrån land till land, finns det redan två förordningar. Rådet (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor) diskuterade i juli ingående frågan om ändringen av förordningen om de arbetstagare som lever i ett land och arbetar i ett annat, men jag bör understryka att svårigheterna för en sådan harmonisering som ni föreslår nästan är oöverstigliga, på grund av de stora skillnaderna i systemen.

  Kauppi (PPE-DE). – (FI) Herr talman, fru kommissionär! Harmoniseringen av systemen för social trygghet skulle förutsätta en harmonisering av socialtjänstens finansiering eller i praktiken en harmonisering av beskattningen, inte enbart när det gäller de tekniska ramarna utan också i fråga om skattesatser. Vi vet alla att man fortfarande inte kunnat uppnå politisk enighet i den här frågan och säkert inte heller kommer att uppnå det särskilt snabbt. Därför tror jag att en sådan här de små stegens politik är helt på sin plats även i den här frågan, och jag skulle fråga, hur det står till med en del av denna de små stegens politik, dvs. direktivet om en gemensam marknad för tilläggspensioner. Det var meningen att kommissionen skulle överlämna direktivet till behandling i Europaparlamentet redan i juli, och nu har vi hört att det uppenbarligen kommer att skjutas upp till september. Det kan också hända att det över huvud taget inte kommer att behandlas under det franska ordförandeskapet. Skulle ni kunna lämna någon aktuell information om detta direktiv om en gemensam marknad för tilläggspensioner?

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Herr talman! Jag skulle vilja säga att detta direktiv, som utarbetas i samarbete med andra direktorat och alla kommissionärer, som kommissionärerna för den inre marknaden och konkurrens, är under utveckling, och jag skulle vid ett senare sammanträde kunna ge er en mer fullständig text. Vi befinner oss i en diskussionsfas.

  Talmannen. – Fråga nr 52 från Glenys Kinnock (H-0649/00):

Angående: Europeiska enskilda organisationer verksamma på samhällsområdet

Man uppmärksammar i allt högre grad de europeiska enskilda organisationer som är verksamma på samhällsområdet och den roll dessa spelar som en viktig länk mellan Europas medborgare, kommissionen, parlamentet och rådet när det gäller områden som socialpolitik, handel, utveckling och miljö. Vilka planer har kommissionen när det gäller att föreslå en rättslig grund för den civila dialogen mellan EU:s institutioner och det organiserade civila samhället?

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Det är tydligt att en av de grundläggande frågorna under utarbetandet av vitboken om Europas nya styrelseform, med titeln "Demokratins utbredning i Europa", är det organiserade civila samhällets roll i demokratins nya funktionsformer i Europa och i alla medlemsländerna.

Nivån på och formerna för kommissionens samarbete med de enskilda organisationerna sysselsätter särskilt alla portföljer, vars program genomförs genom de enskilda organisationerna, och de har, skulle jag vilja säga, en särskild tyngd på samhällsområdet.

Som ni känner till, förs i dag en dialog på grundval av det arbetsdokument som har lagts fram av kommissionen med titeln "Kommissionen och de enskilda organisationerna för ett stärkt samarbete". Målet med denna dialog är att vi skall komma fram till nya förslag som rör viktiga frågor av politisk, men även av procedurmässig, karaktär; frågor av politisk karaktär, som organisationernas representativitet, och frågor av procedurmässig karaktär, som deras finansiering och funktion. Inom ramen för denna dialog, träffade jag den 30 mars 2000 medlemmarna i de europeiska enskilda organisationernas plattform, och vi förde en dialog med två kategorier av frågor. Den första bestod av de förslag som har lagts fram – och som var mycket värdefulla för dagordningen för socialpolitiken – och den andra var frågor som gällde de enskilda organisationernas representativitet och organisation på samhällsområdet på europeisk nivå, de ekonomiska problem som de stöter på och de särskilda procedurmässiga svårigheter som har samband med deras finansiering, kvaliteten på och föreskrifterna för de tjänster som de enskilda organisationerna tillhandahåller. Jag måste självfallet säga att deras bidrag är ytterst viktigt i denna dialog.

Nyligen, i juni, ägde ett möte rum mellan generalsekretariatets enhetsövergripande arbetsgrupp och plattformarna för de europeiska enskilda organisationerna på samhälls- och utvecklingsområdet, och vi tror att denna dialog kommer att avslutas inom kort, så att kommissionen , efter att ha utvärderat samarbetet fram till i dag, utvärderat den institutionella ram inom vilken de enskilda organisationerna verkar, kan lägga fram ett nytt övergripande förslag och därigenom stärka både deras institutionella roll och deras möjligheter att verka.

  Kinnock (PSE). – (EN) Tack herr kommissionär! Jag håller förvisso med om innehållet, i synnerhet i den första delen av ert svar. Jag är positiv till det faktum att icke-statliga organisationer finansieras via åtgärdsprogrammen mot utslagning och diskriminering. Men jag har en speciell fråga: Varför är bara åtta eller nio icke-statliga organisationer enligt min information finansierade genom dessa två program?

Vidare anser icke-statliga organisationer att de orättvist vägras möjlighet till ekonomiskt stöd till kärnverksamheten. Enligt min information tvingas de till projektfinansiering och 18 icke-statliga organisationer verksamma på miljöområdet mottar ekonomiskt stöd till sina driftskostnader från kommissionen. Det förefaller mig att två år efter budgetfrysningen 1998 det kanske är tid nu för kommissionen att reagera på vad som är mycket klara behov av stöd till kärnverksamheten hos de icke-statliga europeiska organisationer som är verksamma på samhällsområdet för att täcka deras driftskostnader.

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EN) Som ni vet finns det beträffande speciellt sociala frågor och icke-statliga organisationer några regler som gäller storlek, representativitet och resultaten från dessa organisationer. Vi känner till att på detta sociala område finns det ett mycket stort antal icke-statliga organisationer och det är mycket svårt för kommissionens generaldirektorat att veta med vilka av dem de kan samarbeta. Ibland förekommer förvirring på nationell nivå. Så vi har beslutat att upprätta kriterier och att komma överens med de icke-statliga organisationerna om på vilka kriterier vi kan välja de organisationer som vi kan arbeta med. Detta är orsaken till att vi måste lösa problemet med representativitet och frågan om det nätverk som skall upprättas på europeisk nivå.

  Talmannen. – Fråga nr 53 från Mihail Papayannakis (H-0675/00):

Angående: Sysselsättningen i Grekland

I svaret på min fråga (H-0778/99)⁽³⁾ om den grekiska handlingsplanen för sysselsättning svarade kommissionen att den grekiska regeringen erkänner problemet med att det inte är möjligt att registrera in- och utflödet av arbetskraft på arbetsmarknaden. Av denna anledning har den åtagit sig att för det första omstrukturera landets offentliga inrättningar för sysselsättning, för det andra skapa effektiva sysselsättningsfrämjande centra och för det tredje införa ett system för elektroniska kort och lämpliga elektroniska system för att alla dessa strategier skall kunna övervakas.

Hur ser utvecklingen av antalet arbetslösa ut i Grekland i dag, i vilken fas befinner sig landet när det gäller att leva upp till sin regerings ovannämnda åtaganden och kan kommissionen idag ge oss kvantitativa resultat (det vill säga hur många arbetslösa har hittat arbete) på grundval av de genomförda programmen för sysselsättningen?

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Enligt Eurostats uppgifter, uppgick arbetslösheten i Grekland 1998 till 10,7 procent, medan genomsnittet i Europa för samma period var 9,9 procent. För närvarande, för 1999, har Eurostat inga uppgifter för Grekland, och uppskattningarna för 1999 är 10,4 procent. Det är följaktligen tydligt att det råder brist på lämpliga statistiska uppgifter som kan visa arbetslöshetens utveckling, vilket gör det svårt att utvärdera de strategier och åtgärder som genomförs. Inom ramarna för den nya handlingsplanen för sysselsättning och de nya åtgärder som den grekiska regeringen har tillkännagett på grundval av denna handlingsplan för sysselsättning, vilka ligger i rätt riktning.

Det finns viktiga åtaganden som avser, för det första, organisering och anpassning av Greklands statistiska inrättningar och funktioner till de europeiska ländernas och Eurostats motsvarigheter, för det är tydligt att det är svårt att utarbeta specialriktade strategier utan en statistisk grund. För det andra finns ett åtagande om att snabba på omstruktureringen av de offentliga inrättningarna och inrättningarna för sysselsättning och de statistiska inrättningarna, och denna omstrukturering bör vara avslutad före slutet av 2001.

Kommissionen har inga uppgifter om antalet arbetslösa som har fått arbete tack vara de olika sysselsättningsprogrammen i Grekland, och det finns av den anledningen ett åtagande om att, i samarbete med kommissionen, kontinuerligt utvärdera utbildningsprogrammen, så att en tydlig övervakning sker av de personer som går igenom utbildningsförfaranden.

Jag skulle säga att framställandet av denna fråga sammanfaller med offentliggörandet av rekommendationerna för alla länder, och de mest grundläggande rekommendationerna för Grekland är att se över statistiken, visarna, undersökningarna och inrättningarna för sysselsättning, att analytiskt undersöka skattemässiga hinder och andra hinder till följd av gemenskapens stöd för inträde på arbetsmarknaden, att främja ett livslångt lärande och få med arbetsmarknadsparterna i den processen, att stödja företagsamhet och förenkla förfarandena för att skapa nya företag samt att uppmuntra arbetsmarknadsparterna till samarbete i syfte att modernisera förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, med bibehållen flexibilitet och säkerhet.

  Papayannakis (GUE/NGL). – (EL) Fru kommissionär! Tack så mycket. Jag har ungefär samma statistiska uppgifter som ni har och dessutom de senaste uppgifterna från Eurostat, av den 5 september 2000.

Det som jag verkligen skulle vilja betona är följande: Jag har under många års tid, fru kommissionär, sedan långt innan ni utnämndes till er tjänst, försökt få reda på, om så bara en preliminär uppskattning, hur många personer som har fått jobb till följd av sysselsättningsåtgärderna, men jag har ännu inte lyckats få reda på någonting. Vilka är utsikterna att vi skall få reda på detta, om så bara siffran för en enda åtgärd, om inte den totala siffran?

För det andra, ni har sagt att vi kommer att se resultat mot slutet av 2001. Jag anser emellertid att det för närvarande är det icke godtagbart att föra något slags diskussion på grundval av dessa fakta, som för alla länder – månadsvis, totalt, per kategori – innehåller fullständiga siffror, medan Greklands kolumn ensam gapar tom. Jag frågar mig vad vi skulle kunna diskutera. Ni får ursäkta att jag säger er detta, men mitt tålamod har tagit slut.

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Grekland befinner sig i en övergångsperiod som, skulle jag vilja säga, motsvarar den första perioden för de strategier som gällde landets anslutning till den ekonomiska och monetära unionen.

Det är uppenbart att det på vissa områden, vilka har tagits upp, föreligger en eftersläpning jämfört med de andra länderna. Jag håller med er om att särskilt frågan om de statistiska uppgifterna är ytterst viktig, inte bara för utvärderingen utan även för strategiernas genomförande. Åtagandet inom ramen för handlingsplanen för sysselsättning är tydligt, problemet hänvisas till i rekommendationerna, det är en prioritet i direktiven och i riktlinjerna för sysselsättningen för år 2000, det hör till de frågor som omfattas av den grekiska regeringens åtaganden. Jag hoppas att situationen har förbättrats till nästa år.

  Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Fru kommissionär! Jag tycker att ni personligen är sympatisk, men jag måste säga att jag inte tycker att den grekiska regeringen är det minsta sympatisk, särskilt inte när det gäller sysselsättningsfrågor, och det beror på resultaten. Och jag tror att det också beror på de saker som ni har sagt oss hittills. Hur kan man bedriva en sysselsättningspolitik utan att veta hur stor sysselsättningen är, utan att veta hur många personer som har fått arbete tack vara utbildningsprogrammen?

Jag vill koncentrera mig på en sak och ställa er en konkret fråga, för att inte dra ut på tiden. När det gäller utbildningen, vad anser ni och vad föreslår ni att den grekiska regeringen bör ändra under perioden 2000-2006 jämfört med den föregående perioden, under vilken vi alla har intrycket att saker och ting inte gick särskilt bra, även om uppgifterna inte är exakta. Men även de uppgifter som finns visar att sakernas tillstånd försämras oavbrutet. Vad bör alltså ändras under perioden 2000-2006?

  Diamantopoulou, kommissionen. – (EL) Innan jag börjar vill jag betona jag att varje land, av historiska och politiska skäl, har olika utgångspunkt och att det under den kommande femårsperioden, inom ramarna för den tredje gemenskapsstödramen, finns stora möjligheter för alla länder att utnyttja strategierna och resurserna.

Vad beträffar utbildningsområdet, som ni talade om, verkar i Grekland, vilket ni känner till, EKEPIS, det nationella centrumet för utfärdande av yrkesutbildningsbevis, som även det inrättades i samarbete med kommissionen, ett centrum för intygsutfärdande, med mycket tillfredsställande resultat och positiva utvärderingar, som under den kommande perioden kommer att slutföra förfarandena för intygsutfärdande. Det vill säga, det kommer att utfärda intyg för handledare, program, vilket inte har gjorts tidigare.

För det andra bör utbildningens inriktning kopplas samman med de val som landet gör på tjänsteområdet och i informationssamhället, det vill säga, utbildningens tematik bör kopplas samman med landets val.

För det tredje bör inrättandet av sysselsättningsfrämjande centrum slutföras enligt planeringen på det nationella planet. Till dags data har 24 inrättats. De bör bli åtminstone 100. Dessa centrum bör distanseras från det klassiska tillhandahållandet av tjänster till arbetslösa och övergå till de modeller som i dag finns även i Europeiska unionen och som är modellerna med individuellt tillhandahållande av tjänster till arbetslösa. Och naturligtvis bör förslaget om det elektroniska sysselsättningskortet genomföras, så att det finns en möjlighet till övervakning. Dessa åtaganden ingår i handlingsplanen för sysselsättning för år 2000. Det finns finansiering för att sätta i gång dessa program, och min uppskattning är att man under perioden 2000-2006 på utbildningsområdet bör rikta in den på de konkreta punkter som jag har tagit upp.

  Talmannen. – Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 54.

Frågorna nr 55, 56 och 57 kommer att besvaras skriftligt⁽⁴⁾.

Frågor till Fischler

  Talmannen. – Fråga nr 58 från Guido Sacconi (H-0602/00):

Angående: Förseningar i samband med "särartsskydd för livsmedel"

Efter en lång tid av arbete, forskning och diskussioner i Italien slutfördes 1994 ett dokument om obehandlad honung enligt förordning 2082/1992/EG⁽⁵⁾. Detta dokument, som åtföljdes av en begäran om "särartsskydd för livsmedel", bereddes av föreningen för obehandlad honung och vidarebefordrades den 8 september 1995 till kommissionen via det italienska miljöministeriet. Kommissionen dröjde fram till augusti 1999 med att ge sitt godkännande, vilket endast uppnåddes efter en serie ingripanden från den italienska regeringens och särskilt från minister De Castros sida. Sedan dess har föreningen inte fått vidare information. Det har nu har gått elva månader sedan kommissionens godkännande och förordningen fastställer vissa tidsfrister för att införa skyddet. Kan kommissionen ange varför skyddet inte införts och vad den avser att göra för att lösa de befintliga problemen?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Förslaget om registrering av miele vergine integrale som det här handlar om, stämmer tyvärr inte överens med kraven i gemenskapens gällande bestämmelser. I synnerhet står användningen av denna beteckning i konflikt med hittillsvarande direktiv 409 av år 1974. Därför kunde hittills det italienska förslaget om skydd genom intyg om särskilda livsmedelskännetecken enligt förordning 2082 inte beviljas. Men som ni vet, finns det ett förslag om att ändra detta direktiv.

Så snart rådet och parlamentet nu ändrat direktivet och en sådan beteckning kommer att tillåtas, kan också granskningen av förslaget för den nämnda honungen äntligen avslutas framgångsrikt.

  Sacconi (PSE). – (IT) Jag är mycket tacksam för er punktlighet, herr kommissionär, men jag måste tyvärr säga att jag inte kan vara nöjd med detta.

För elva månader sedan verkar kommissionen dock ha uttryckt en positiv åsikt, vilket framgår av min fråga. Jag är medveten om att under tiden har den gemensamma ståndpunkten om direktivet ändrats och parlamentet väntar på att få diskutera den. Men jag tycker ändå att hänvisningen till förordning 2082/92 skulle kunna bortse från detta direktiv, att direktivet och förordningen skulle kunna anses vara separata kanaler.

Jag begär alltså en precisering i frågan, för annars kommer jag inte att ha med mig några goda nyheter till de italienska bönderna.

  Fischler, kommissionen. – (DE) Herr talman, herr parlamentsledamot! Det är mycket enkelt att förklara. Vi kan inte införa något ursprungsskydd för en produkt, om en sådan skyddsbeteckning står i motsatsställning till gemenskapens bestämmelser. Därför är det en förutsättning att just dessa ändrade gemenskapsbestämmelser först träder i kraft, för sedan finns det inte längre någon motsägelse. Då har vi inte heller något problem längre med att också ge det skydd som önskas av den italienska regeringen eller av den berörda regionen.

  Talmannen. –

Fråga nr 59 från Patricia McKenna (H-0609/00):

Angående: EU-finansiering till Coillte

Enligt EG-domstolens beslut från augusti 1999 har bolaget Coillte illegalt under åren 1993-1999 erhållit stöd från EU för bortfall av inkomster på skogsbruksområdet, detta under förordning 2080/92⁽⁶⁾. Stödbeloppet uppgår till 6,5 miljoner pund. Enligt EG-domstolens beslut hade inte Coillte, eftersom det rör sig om ett bolag för utveckling av skogsbruk som till häften ägs av den irländska staten, rätt att erhålla sådana stödsummor.

Anser kommissionen alltså, mot bakgrund av detta beslut, att Coillte-bolaget inte heller är berättigat till nästa stödbetalning på 30,5 miljoner pund som skulle utgöra en del av den kommande skogsfinansieringsrundan inom ramen för förordning 2080/92?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ledamotens fråga utmynnar i huruvida företaget Coillte är berättigat att från medel ur Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket erhålla samfinansierat stöd för att utjämna inkomstförluster vid åtgärder för att nyplantera skog enligt förordning 2080 av år 1992.

Jag vill klargöra att det inte finns någon dom från EG-domstolen i denna speciella fråga. Men det stämmer att kommissionen inordnar företaget Coillte bland de statliga företagen, eftersom det ägs av irländska staten. Därigenom finns det inget anspråk på stöd för att utjämna inkomstförluster. Dessa stöd är enligt artikel 2.2b i förordningen om skogsplantering förbehållna jordbrukare och andra fysiska eller juridiska personer inom privaträtten. Därför har kommissionen för avsikt att avslå samfinansieringen för det betalade stöden retroaktivt från den 1 augusti 1996.

För åren 1997 och 1998 handlar det om ett totalt belopp om cirka 4,8 miljoner euro. Denna ekonomiska korrigering har bestridits av de irländska myndigheterna i ett s.k. förlikningsförfarande. Förlikningsinstansen arbetar fortfarande och har ännu inte avslutat behandlingen av denna fråga. Kommissionen företräder i detta förfarande ståndpunkten att de irländska myndigheterna hittills inte har lagt fram något bevis för att Coillte bör inordnas bland de privata företagen.

Kommissionen kan inte heller bekräfta vare sig det av ledamoten nämnda beloppet om 6,5 miljoner pund eller beloppet 30,5 miljoner, som uppenbarligen hänför sig till kommande betalningar. Kommissionen kommer dock även vid alla kommande yrkanden att inta samma ståndpunkt som den hittills gjort.

  McKenna (Verts/ALE). – (EN) Det gläder mig att höra kommissionens svar därför att den finansiering som Coillte har arrangerades av staten. Det är ett halvstatligt företag och ansvarar för utveckling av skogsbruket. Nu använde företaget i själva verket de pengar som det fick från dessa räntebetalningar till köp av mark. Vad som är intressant liksom att ordföranden, Ray MacSharry, tidigare var europeisk kommissionär för jordbruk, är att han vägrar fortfarande att erkänna det faktum att Coillte är ett offentligt företag och inte berättigat till sådana betalningar. Vid ett möte med Coillte nyligen fick jag beskedet att regeringen kommer att bestrida detta beslut. Jag anser att det verkligen är att ödsla bort skattebetalarnas pengar att bestrida det då jag tror att det är helt klart för alla med en gnutta sunt förnuft att det inte är berättigat till dessa pengar. Vad som verkligen upprör är att de faktiskt har hindrat de människor som skulle ha erhållit pengarna från avfolkning av landsbygden för att se till att de personer som förlorade inkomst faktiskt fick pengarna och jag skulle vilja att kommissionen ser till att Coillte inte får några mer pengar då de hade inte rätt till dem för det första och att de betalar tillbaka dem. De uppger nu att staten måste betala tillbaka pengarna, vilket inte är godtagbart heller.

  Fischler, kommissionen. – (DE) Herr talman! Jag kan egentligen inte tillfoga något här. Det är exakt kommissionens ståndpunkt som ledamoten här lägger fram. Det kan inte vara fråga om att en stat i egenskap av stat och, som i detta fall, 100-procentig ägare av ett företag, inte är någon inkomsttagare och därför inte heller kan uppvisa någon förlorad inkomst. Därför är det klart att dessa medel måste betalas tillbaka och att detta företag inte heller kan få några nya medel.

Dessutom kan jag säga er, beträffande förlikningsförfarandet, att detta förfarande inte är lika med ett skiljedomsförfarande, utan bara utgör åsikten hos en institution, som skapats av gemenskapen. Men slutsatserna är dock inte bindande för kommissionen, vilket vi ju också redan flera gånger har diskuterat här i parlamentet. Å andra sidan står det naturligtvis varje parti fritt att sedan gå till EG-domstolen, men det hör inte till våra befogenheter att besluta om det.

  Talmannen. – Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 60.

Fråga nr 61 från María Izquierdo Rojo (H-0618/00):

Angående: Kostnad för utvidgningen och jordbruket i Medelhavsområdet

Planerna och de senaste lagförslagen avseende jordbruket i Medelhavsområdet, som påverkar sådana odlingar som bomull, ris, frukt och grönsaker, tomater, nötter och olivolja, får allvarliga negativa följder för sysselsättningen och den sociala utvecklingen i dessa fattiga EU-områden. Hur avser kommissionen, mot bakgrund av detta och mot bakgrund av budgetplanerna inför EU:s utvidgning, att undvika att det blir Medelhavsjordbruket som i slutändan får betala kostnaden för nästa utvidgning?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman! Jag vill säga att jag anser att frågan är viktig därför att det ger möjlighet till ett klarläggande. Ty det görs här en koppling mellan det sätt som de sydliga staterna och de sydliga produkterna behandlas på, och utvidgningen. Fru ledamot, jag kan verkligen försäkra er att de planerade reformerna i de sektorer, som ni har nämnt i er fråga, verkligen inte har någonting att göra med utvidgningen. Den tidsplan som här har gjorts upp är nämligen ett resultat av de förpliktelser som kommissionen har tagit på sig, efter att rådet utfärdat motsvarande förordningar. De är också ett resultat av nödvändigheten för oss att garantera effektiviteten i den gemensamma jordbrukspolitikens instrument och samtidigt ta hänsyn till den fulla omfattningen av marknadens utveckling.

Kommissionens reformförslag tjänar när allt kommer omkring till att genomföra den europeiska jordbruksmodellen i dessa sektorer. Det handlar om att säkerställa hållbarheten i alla dess tre dimensioner. Vi vill få de ekonomiska, sociala och miljöpolitiska målen på dessa områden att stämma överens. Sysselsättningen och de sociala framstegen, särskilt på landsbygden i Medelhavsområdet, spelar där naturligtvis en mycket viktig roll.

Eftersom den gemensamma jordbrukspolitiken enligt Agenda 2000, som ni vet, är uppbyggd på två pelare, och genomförandet av de nya utvecklingsplanerna för landsbygden, i synnerhet i mål 1-områden, ger ett påtagligt bidrag till att uppnå dessa mål, är det, anser jag, också klart vilka konsekvenser detta får.

I budgetplanen, som Europeiska rådet enades om förra året i Berlin, har man strikt skilt mellan de ekonomiska åtagandena för de 15 medlemsstaterna och de extra medel som är avsedda för kandidatländerna. Det finns därför för närvarande alls ingen möjlighet att använda medel, som är avsedda för EU:s 15 stater, till utgifter för kommande medlemmar, alltså för kandidatländerna. Därför anser jag att den oro som här yttrats verkligen inte är motiverad.

  Izquierdo Rojo (PSE). (ES) Herr kommissionär! Ni kanske kan besvara följande fråga på ett tydligare sätt, en fråga som är oerhört viktig för utvidgningen:

Innehåller unionens gemenskapslagstiftning som är tillämplig på kandidatländerna från utvidgningen, vilken gäller för kandidatländerna från den stunden – den så kallade gemenskapslagstiftningen -, innehåller den enligt er mening, konceptuellt finansiell hjälp och stöd från den gemensamma jordbrukspolitiken?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman, högt ärade fru ledamot! Jag antar att ni, när ni talar om stödet, i första hand menar direktbidragen, så som de är föreskrivna i organisationen av marknaden, och som det efter utvidgningsdebatten äger rum en stor diskussion om.

Principiellt har ni rätt. På sikt gäller för alla medlemsstater samma acquis communautaire. Det kan därför också bara finnas en gemensam jordbrukspolitik, och inte två olika. Men ni vet själv mycket väl – och det har hittills i alla utvidgningsfall varit så, med Spanien, med Portugal, med alla andra stater – att det i anslutningsfördraget, som ju utgör primärrätten, finns övergångsbestämmelser, och i dessa övergångsbestämmelser ingår det naturligtvis också undantag från acquis communautaire. Det är ju meningen med övergångsbestämmelserna. Därför kan man besvara frågan om från och med när de nya tillkommande medlemsstaterna faktiskt i full utsträckning skall få direktbidrag, så som de föreskrivs i de gemensamma organisationen av marknaderna, först sedan utvidgningsförhandlingarna avslutats. Ty frågan är ju just föremål för utvidgningsförhandlingarna.

  Talmannen. – Fråga nr 62 från Marjo Matikainen-Kallström (H-0633/00):

Angående: Stöd till tobaksodling

Årligen beviljas miljontals euro i stöd till tobaksodling inom EU, samtidigt som över en halv miljon EU-medborgare varje år dör till följd av tobaksrelaterade sjukdomar. Stöden till tobaksodling måste omfördelas så att de stöder odlarna att byta till odlingsväxter som är sundare än tobak.

Hur ämnar kommissionen i framtiden ändra fördelningsgrunderna för de strukturpolitiska stöden, så att vi skulle få ett slut på tobaksodling i stor skala inom unionen? Hur lång tid tror kommissionen att det tar innan ändringarna kan göras?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Frågeställningen från ledamoten är ju ur min synpunkt inte precis ny. Jag vill erinra kammaren om att kommissionen redan 1996 lade fram en rapport om den gemensamma organisationen av marknaden för råtobak för parlamentet och rådet. I denna rapport hänvisades det också till att denna sektor på ett avgörande sätt bidrar till att bevara livskraften i några delvis mycket missgynnade regioner i gemenskapen, där det knappast finns några alternativ.

Med tanke på den då uppställda analysen av de sociala och ekonomiska följderna av ett avskaffande av det gemensamma stödet till tobaksodling förkastades denna möjlighet. Men den förkastades också därför att det bevisades att stödet till odlingen praktiskt taget inte har några effekter på tobakskonsumtionen och därigenom på hälsorisken i gemenskapen.

Tobakssektorn blev sedan genomgripande reformerad år 1998. Kärnpunkterna i reformen är följande: För det första en förbättring av kvaliteten, i synnerhet också en omställning till sorter som innehåller mindre tjära och nikotin. För det andra: Förstärkt forskning, som finansieras av gemenskapens tobaksfond. Här fördubblades medlen. Till de prioriterade uppgifterna för denna forskning hör att i synnerhet möjligheterna till en omställning från tobaksodling till andra aktiviteter undersöks. För det tredje: När det gäller omställning till andra kulturer föreskriver reformen också en mekanism, enligt vilken kvoter köps tillbaka av jordbrukare, som är beredda att ge upp produktionen. Därigenom erbjuds dessa jordbrukare så att säga pengar för att deras omställning till andra produkter skall underlättas.

Dessa bestämmelser, som är föreskrivna i organisationen av marknaden för tobak, kan också kompletteras inom ramen för stödåtgärderna för landsbygdens utveckling.

Avslutningsvis vill jag också säga att kommissionen naturligtvis kommer att utvärdera de åtgärder som beslutats i samband med reformen. Vi kommer att till den 1 april 2002 lägga fram en rapport för Europaparlamentet om hur den ändrade organisationen av marknaden fungerar.

  Matikainen-Kallström (PPE-DE). – (FI) Herr talman, herr kommissionär! Jag är tacksam för dessa svar. Det handlar om överföringen av dessa stöd till andra produkter. Jag har redan vid flera tillfällen fällt dessa kommentarer, ty det handlar ändå om en fråga som skakar mänskligheten så till den milda grad som tobak, som dödar så många av oss. När det gäller dessa analyser, som ni hänvisade till, skulle jag vilja veta vad för slags objektiva analyser de grundar sig på, ty jag är bekymrad över allas vår hälsa och likaså också över tobaksodlarnas utkomst. Man borde kunna ändra deras näring och bibehålla den på en sådan nivå att de kan producera ofarliga produkter åt oss alla.

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman, ärade fru ledamot! Jag beklagar att det inte var möjligt att tolka i början. För att fatta mig kort: Naturligtvis skall jag gärna sända er den analys som gjordes upp då. Även den sociala effekten och effekten på inkomsten granskades i denna analys. Det underlag som ni ber om skall jag gärna ställa till ert förfogande.

  Purvis (PPE-DE). – (EN) Känner kommissionären till forskningen vid det skotska institutet för Crop Research i Invergowrie nära Dundee som visar att tobaksplantor kan bli genetiskt modifierade så att de klarar implantering för att mångfaldiga potentiella vacciner mot cancer? Det är verkligen ganska ironiskt. Skulle det inte vara önskvärt att styra den europeiska tobaksodlingsindustrin mot sådana godhjärtade ändamål och att ytterligare främja denna typ av forskning?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Herr talman, herr ledamot! Jag måste helt öppet säga att jag inte informerats om dessa forskningsresultat, men det kanske också beror på att de i första hand ju gjordes på grund av hälsoöverväganden och därför faller under vår hälsovårdskommissionärs ansvar. Men jag skall gärna informera mig om det. Men oberoende av om dessa resultat är mer eller mindre positiva, anser jag att vi egentligen måste – det får vi aldrig glömma – övertyga rökarna om det, så att de sedan också är beredda att köpa cigarretter som motsvarar dessa förutsättningar.

Det är inte ett problem för tobaksproducenterna, ty tobaksproducenterna kommer säkert att tillverka den tobak som marknaden begär. Kanske är det överhuvud taget bäst att hålla fast vid det som jag praktiserar sedan 15 år – tidigare rökte jag också – nämligen att helst inte röka alls: Då uppstår problemet bara i mycket ringa utsträckning.

  Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Förebyggande hälsovård har hög prioritet för oss alla i denna kammare. Vi vet att tobaksodlingen har olika prioritet i medlemsstaterna. Därför frågar jag kommissionen, fastän jag alltid varit ickerökare: Menar kommissionen att om man nu helt och hållet skulle avskaffa tobaksodlingen i Europeiska unionen – så som många kräver – så skulle det ändå rökas trots detta, eftersom tobaksvarorna skulle importeras till EU?

  Fischler, kommissionen . – (DE) Fru ledamot! När man tittar på handelsbalansen vad beträffar tobak kan man konstatera att redan nu en mycket stor del importeras, framför allt av den tobak som används till cigarrettproduktion. Skillnaden är endast att vi med hjälp av den gemensamma organisationen av marknaden så att säga försöker att själva producera en del av det som ändå konsumeras, för att inte importera allt. Därmed ger vi olika familjer en chans att få inkomster av denna odling.

Jag är fullständigt övertygad om att man bara kan komma till rätta med hälsoproblemen, som utan tvivel förekommer i samband med tobakskonsumtion, genom att göra konsumenterna medvetna om vilka följder tobakskonsumtion kan ha för hälsan. Först när vi är i stånd att övertyga konsumenterna kommer också konsumtionen av tobak att gå tillbaka. Det är en illusion att tro att man kan styra denna fråga från producentsidan. Ekonomiskt sett går det bara från efterfrågesidan.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Fischler, för era svar.

Frågorna nr 63 till 109 kommer att besvaras skriftligt⁽⁷⁾.

Jag förklarar härmed frågestunden avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.25 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: PODESTÀ
vice talman

(1) Se bilaga "Frågestund" .

(2) Se bilaga "Frågestund" .

(3) Muntligt svar 18.1.2000 .

(4) Se bilaga "Frågestund" .

(5) EGT L 208, 24.7.1992, s. 9

(6) EGT L 215, 30.7.1992, s.96.

(7) Se bilaga "Frågestund" .

12. Vattenpolitikens område

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande(A5-0214/00) av Lienemann om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (C5-347/2000 – 1997/0067 (COD).

  Lienemann (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar, kära kolleger! Jag tycker att vi tillsammans har gjort ett värdefullt arbete genom att förverkliga detta ramdirektiv om vattenpolitiken.

Vi har gjort ett värdefullt arbete och ett gemensamt kompromissarbete. Men det är en kompromiss som medför en hög kravnivå, vilket jag tror innebär ett kvalitativt och kvantitativt steg framåt i vattenförvaltningen. På lång sikt måste Europas medborgare överallt få åtnjuta vatten av hög kvalitet, vare sig det handlar om ytvatten eller grundvatten.

Kompromissen blev en möjlighet tack vare Europaparlamentets aktiva engagemang och det styrkeförhållande som parlamentet lyckades skapa, och tack vare alla gruppers mobilisering, särskilt de skuggföredraganden som har bistått mig och även tack vare Provan, ordföranden i vår delegation under denna svåra förlikning.

Men jag skulle också vilja tacka de andra aktörerna: självklart kommissionen, som har fått spela en roll som medlare och teknisk innovatör, och som har gjort det med stor principfasthet och effektivitet, samt fru kommissionären och alla kommissionens tjänsteenheter. Jag vill även tacka rådet, särskilt det portugisiska ordförandeskapet och dess utrikesminister Pedro Silva Perreira, som har möjliggjort detta avtal. Det vill jag särskilt betona, eftersom de ansträngningar som direktivet kräver med all säkerhet är svårare att genomföra för länderna i södra Europa än för andra länder i gemenskapen, som är mer gynnsamt belägna vad gäller vattenförsörjning.

På vilka punkter har då framstegen varit betydande? Första punkten: direktivets karaktär har ett ytterst bindande rättsligt värde. Andra punkten: den fråga som vi i parlamentet anser central kommer att verkställas, dvs. att utsläpp av prioriterade farliga ämnen måste elimineras och upphöra helt och hållet. Ni känner till att kammaren önskade att direktivet skulle vara förenligt med de åtaganden som har ingåtts inom ramen för Ospar-konventionen, och det påpekas i direktivet. Den mekanism som har inrättats innebär att en prioriteringslista över farliga ämnen kommer att upprättas vart fjärde år. Det rör sig om farliga ämnen, vilkas kvantitet måste minskas, och prioriterade farliga ämnen, som helt enkelt måste elimineras.

För det tredje hade vi den känsliga och viktiga frågan om grundvatten. Vi stötte på svårigheten att strikt fastställa vad det är vi kallar en god grundvattenstatus. För att ge en definition på denna status föreslogs ett "dotterdirektiv" – ett direktiv underordnat ramdirektivet. Parlamentet var något oroligt för att detta nya direktiv skulle erbjuda ett tillfälle för att skjuta upp kraven i fråga om bekämpning av föroreningar och omedelbara åtgärder för att förhindra föroreningar av grundvattenförekomster.

Därför ville vi först och främst, och det lyckades vi uppnå, att om direktivet inte röstas igenom av parlamentsledamöterna skall medlemsstaterna utfärda regler som gör att en god grundvattenstatus kan garanteras. I den händelse medlemsstaterna inte utfärdar sådana regler – detta är en sorts damoklessvärd – och om de når en nivå på föroreningar som motsvarar 75 procent av de tillämpliga nivåer som anges för en bra grundvattennivå, måste medlemsstaterna vända den uppåtgående tendensen. Allmänt sett tar direktivet hänsyn till parlamentets vilja att se till att medlemsstaternas åtgärder skall vända den konstaterade tendensen att föroreningarna ökar i grundvattenförekomster.

Kära kolleger! Det verkar således som om vi har lyckats få till stånd en anordning som gör att vi kan ta stora steg framåt. Och det gäller inte bara de allmänna principerna, utan även att de fattade besluten också kommer att bli effektiva.

Vi måste ändå tillsammans ge prov på vaksamhet, först och främst när det gäller alla "dotterdirektiv" som kommer att underordnas ramdirektivet. Vi kommer att vara medbeslutande aktörer vad gäller prioriteringslistan över farliga ämnen. Ett första betänkande har redan granskats i utskottet och en föredragande har utsetts. Den andra stora fråga som kammaren måste mobilisera sig för är innehållet i ramdirektivet om grundvatten.

Kort sagt tror jag att vi har tillryggalagt en avgörande väg. Vi kommer att fullfölja denna kollektiva mobilisering, men jag har en känsla av att Europa går in i en ny era med det här ramdirektivet, på tröskeln till det 21:a århundradet. Skyddet av den grundläggande resurs som vattnet faktiskt är kommer att bli en prioritering för offentliga åtgärder och samtliga aktörers interventioner, oavsett om det handlar om jordbrukare, industriidkare eller användare. I vilket fall som helst är detta avsikten med vårt direktiv, och jag tvivlar inte på att kommissionen och medlemsstaterna kommer att se till att det genomförs.

  Schleicher (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Med förlikningsresultatet beträffande vattenramdirektivet beslutade vi om ett för Europaparlamentet hårt men framgångsrikt tioårigt arbete, och ändå står vi därmed samtidigt åter i början av nya, åtminstone lika viktiga uppgifter. Sedan slutet av 80-talet har det förelegat en rad kommissionsförslag om omarbetning av befintliga direktiv, som hade blivit nödvändiga på grund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Vid den första granskningen fastslog vi i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor att varken innehåll eller begrepp var avstämda mot varandra.

Efter påtryckningar från vår grupp genomförde utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor i juni 1995 en utfrågning av experter om Europeiska unionens politik för skydd av vattnet. Experternas utsaga bekräftade vår oro. Rådet och kommissionen utarbetade i enlighet med kravet en omfattande europeisk vattenskyddslagstiftning. Det var födslotimmen för en omfattande europeisk vattenskyddslagstiftning, och för idén bakom nuvarande vattenramdirektiv. I februari 1996 framlade kommissionen sina förslag i form av ett meddelande. Kollegan Florenz från vår grupp har i ett mycket omfattande betänkande tydliggjort Europaparlamentets mål och de förefintliga bristerna. Kommissionens förslag från december 1996, som togs fram under stor tidspress, kompletterades 1997 på grund av uppgörelsen mellan kommissionen och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor i två steg. Slutligen förelåg kommissionens slutliga officiella förslag i februari 1998.

Genom detta nära samarbete har parlamentet och kommissionen undan för undan gått varandra till mötes. Detta gäller också för de intensiva samråden under den första och andra behandlingen i Europaparlamentet och under förlikningsförfarandet. För detta konstruktiva samarbete vill jag uttryckligen tacka de ansvariga kommissionsledamöterna Bjerregaard och Wallström och särskilt också den tjänsteman från kommissionen som deltagit.

Ur parlamentets synvinkel är det resultat som föreligger i dag en stor framgång, som fortfarande skulle ha varit otänkbar för två år sedan . Dit hör undanröjandet av den tidigare splittrade EU-lagstiftningen för vattenskyddet, sammanhållningen av de tillämpliga vattendirektiven på EU-nivå, åtgärdernas rättsligt bindande verkan enligt artikel 4, förkortningen av fristen för att uppfylla direktivets mål, den tillfredsställande kostnadsregleringen även med tanke på Irland, introduktionen av det kombinerade synsättet, nämligen fastslagning av gränsvärden och kvalitetsmål för reducering av skadliga ämnen, väsentliga förbättringar av kraven på grundvattenskyddet jämfört med den gemensamma ståndpunkten och slutligen införlivande av målet och definition av Ospar-konventionen utan tidsmässig angivelse.

Jag vill här än en gång uttryckligen betona att det är särskilt viktigt för oss att vi visserligen vill uppnå en innehållsmässig överensstämmelse mellan internationella konventioner och gemenskapsrätten, men inte att innehållet i internationella konventioner med rättsligt bindande verkan skrivs in i gemenskapsrätten. Slutligen bör säkerställandet av medbeslutandet vid de framtida förfarandena nämnas. Hur glädjande detta resultat än är, kan vi dock inte vila på lagrarna. Nu krävs det att vattenramdirektivet genomförs.

Särskilt vill jag naturligtvis också tacka det portugisiska ordförandeskapet och slutligen alldeles särskilt också föredraganden Lienemann. Vår gemensamma framgång var bara möjlig därför att hon arbetade otroligt engagerat och med en hög insats av tid och energi. Det var ett glädjande samarbete med er, fru Lienemann, och mitt särskilda personliga tack går till våra egna medarbetare i kammaren.

  Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Även jag vill framföra ett speciellt stort tack till föredraganden Lienemann, eftersom vi alla såg hur engagerad hon var i detta arbete. Dessutom fick parlamentet i ganska hög grad igenom sina synpunkter, i synnerhet den viktiga frågan att vi äntligen inom synhåll har en situation att man inte längre kan släppa ut farliga ämnen i grundvattnet. Enligt min mening borde det vara alldeles solklart, att när vi vet att ett ämne är farligt släpper man absolut inte ut det i grundvattnet, eftersom vatten är för människan en ytterst viktig källa till bland annat hälsa. Det är förstås bara beklagligt att tidsplanerna för att genomföra detta är orimligt långa.

Allt som allt måste man säga att vi i Europeiska unionen inom vissa områden gjort framsteg. Inom många områden har till exempel samhället och industrin skött sin egen del på ett relativt bra sätt. Jord- och skogsbruk utgör fortfarande problemområden med sina utspridda belastningar. Dit måste man få mera kraft. För konsumenterna är det naturligtvis viktigt på vilket sätt konsumtionen styrs, och där står avgifter och skatter i en klass för sig. Därför är det för mig aningen svårt att förstå att man ens kan tänka på det sättet att vatten skulle vara en förnödenhet som skall betalas med gemensamma skattepengar, eftersom det är bara med hjälp av avgifter som man verkligen kan styra konsumtionen i en vettig riktning.

  De Roo (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, fru kommissionär, kolleger! För nästan tio år sedan, på toppmötet i Edinburgh, sade Kohl och Major till varandra: vi behöver ingen europeisk vattenpolitik. Om spanjorerna vill förorena sitt vatten så låt dem då göra det. Avregleringens tidvatten har dock vänt. År 1996 lade kommissionen fram det ekologiska vattendirektivet. Det var dock bara fem sidor långt. Nu har vi en rejäl lagstiftningshandling: 60 sidor och en bilaga på 90 sidor, tack vare samarbetet över partigränserna, särskilt mellan de olika partigrupperna i Europaparlamentet och jag vill uttryckligen tacka Lienemann men även Chris Davies från den liberala gruppen och Schleicher från kristdemokraterna.

För De gröna är den här handlingen lyckad till 80 procent. Det som inte lyckats är politiken med avseende på vattenpriset. Det som lyckats är att vi har en ny princip för kemiska ämnen. Kemiska ämnen förbjuds inte längre för att de är farliga för människans hälsa utan enligt en ny princip om att farliga ämnen inte hör hemma i vattnet. Det tycker jag vi kan vara stolta över.

  Sjöstedt (GUE/NGL). – Herr talman! Förlikningen har varit ganska svår. Det beror på att ärendet i sig är både omfattande och mycket tekniskt komplicerat. Det beror också på att parlamentet och ministerrådet stod långt ifrån varandra när förlikningen inleddes. Att resultatet ändå har blivit såpass gott, beror till stor del på det outtröttliga och engagerade arbetet från föredraganden Lienemann, som vi vill tacka.

Direktivet kunde självfallet ha blivit ännu starkare och ännu bättre, till exempel vad gäller tidtabellerna. Det hade varit önskvärt. Samtidigt är det uppenbart att Europaparlamentet har vunnit mest och att rådet har fått backa mest i den förhandling som har ägt rum. Det tydligaste beviset är att reglerna är av bindande karaktär, vilket parlamentet har krävt.

Till vissa delar utgör direktivet en ram med ännu oklart innehåll. Det gäller inte minst utfasningen av farliga ämnen. Den frågan skall man arbeta vidare med i dotterdirektiven. Avgörande för hur direktivet kommer att fungera är hur det genomförs och övervakas. Sammantaget är grunden lagd till en sammanhållen vattenpolitik och till långsiktiga förbättringar av vattenkvaliteten. Vi kommer därför gärna att rösta för förslaget.

  Ojeda Sanz (PPE-DE). – (ES) Herr talman, kära kolleger! För det första vill jag säga att jag gör detta inlägg för min kollega Cristina García Orcoyens räkning, vilken inte hade möjlighet att närvara vid detta sammanträde.

Godkännandet i morgon av detta ramdirektiv innebär ett stort steg framåt för sammanhållningen och harmoniseringen av medlemsstaternas lagstiftning om vattenkvantitet och vattenkvalitet. I den sista etappen av denna långa parlamentariska process följd av detta direktiv, särskilt under förlikningen, har Europaparlamentet lyckats försvara sina argument mot rådet utan några sprickor. Föredragandens utmärkta samordning och den vilja till förståelse som alla politiska grupper har visat, har gjort det möjligt att få en sluttext, förstärkt i grundläggande aspekter som målens rättsliga bindning, utan att glömma medlemsstaternas olika problem.

Vi måste också gratulera rådet för dess flexibilitet inför de kritiska punkter som parlamentet tagit upp, och kommissionen för sitt effektiva medlingsarbete. I morgon inleds en ny etapp, inte mindre viktig, med genomförandet av direktivet där Europaparlamentet måste fortsätta att delta mycket aktivt genom uppföljning och kontroll av hur målen och tidsplanen uppfylls samt i arbetet med att utarbeta rapporter eller rättsakter som kommer ur direktivet. Detta kräver en förstärkning av en av de svaga punkter som har visat sig under arbetet med detta direktiv: det absolut nödvändiga i att skaffa större och bättre tekniska rådgivningsmedel för frågor som denna, vilka kräver mycket specifika kunskaper och där ett litet misstag i beräkningarna kan få mycket dyrbara sociala och ekonomiska praktiska följder.

Avslutningsvis skulle jag vilja framhäva det som gör detta direktiv till ett verkligt verktyg för en hållbar utveckling: den balans som uppnåtts i synen på vatten som en mycket värdefull ekonomisk resurs och som ett viktigt element för att bevara de europeiska ekosystemen. Ekonomi och ekologi, många gånger en föraktad binom, kan vara en viktig knutpunkt i genomförandet av detta direktiv.

  Breyer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, kära kolleger! Vattenramdirektivet innehåller många positiva ansatser för ett integrerat helhetsskydd av vattnet. Men målsättningarna är svaga, oklara och ligger långt i framtiden. Vi kan inte vänta trettio år tills EG-domstolen har beslutat om miljömålen nu är rättsligt bindande eller inte. Medlemsstaterna uppmanas att snabbt förbättra kvaliteten på våra vatten, för att uppnå målen inom femton år.

När det gäller grundvattenskyddet har parlamentet tyvärr böjt sig för de industriella jordbrukens intressen och tillerkänt dem rätten att fortsätta med föroreningen. Nu är det också medlemsstaternas sak att se till att befintliga normer inte mjukas upp. Det är det som framgången med vattenramdirektivet kommer att kunna mätas på. Ett nytt knäfall inför det industriella jordbruket skulle på lång sikt leda till en slutgiltig förstöring av våra viktigaste resurser. Men det gläder oss att De gröna nu har lyckats med ett stort genombrott när det gäller utsläppet av farliga ämnen, som nu måste identifieras på listan med huvudsakliga ämnen. Här måste vi försöka att verkligen också uppfylla föreskrifterna i Ospar och undvika en icke kalkylerbar stor risk för miljön och för hälsan.

  Fiebiger (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Det vattenramdirektiv som vi väntar på styrs av den berättigade principen att medborgarna i Europeiska gemenskapen har rätt till dagligt dricksvatten. Detta skall man sörja för genom lagstiftning. En enhetlig, enkel och avstämd lag för gemenskapen för att skydda vattnen och grundvattnet kan välkomnas. Viktiga direktiv, exempelvis direktivet om skydd av livsmedel, hantering av det kommunala avloppsvattnet, växtskydd och nitrater kommer att omarbetas och definieras på nytt både enligt ekologiska kriterier och ursprungskriterier. Uppgifterna är alltså brett definierade.

Som jordbrukare uttalar jag mig för att man i högre utsträckning skall ta med företrädarna för yrkesintressen och seriöst ta upp deras kritiska påpekanden. Jordbruk, skogsbruk och fiskerinäring och i synnerhet trädgårdsodling skall tas med i beslutsprocessen, så att man uppnår den erforderliga kombinationen av frivilligt åtagande och statliga bestämmelser. Kraven på nollgränsvärden låter sig knappast uppnås enbart genom lagar. Genomförandet av direktivet utgör en äkta utmaning för medlemsstaterna i Europeiska gemenskapen. Jag håller med föredraganden: Det måste göras gemensamt!

  Flemming (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionär! Det var ett mycket turbulent nattplenum, där parlamentet, rådet och kommissionen enades om en gemensam vattenpolitik för alla medlemsstater. Parlamentets mycket stora seger består i att detta direktiv kommer att få bindande verkan.

Låt oss komma ihåg följande: Vissa medlemsstater har hittills intensivt värjt sig mot att bli skyldiga att i framtiden hantera sitt eget vatten mera försiktigt och miljömedvetet. Men ledamöterna i Europaparlament var helt klart ense, över alla partigränser – och det var mycket bra – : ingen gemensam ståndpunkt utan rättsligt bindande verkan.

Ytterligare en viktig seger för parlamentsledamöterna var skyddet av grundvattnet. Farliga ämnen måste fullständigt försvinna ur grundvattnet inom tjugo år efter att direktivet har offentliggjorts. Kommer vi att klara av det? De farliga ämnen som åsyftas måste ju också listas i en bilaga till direktivet. Och jag har helt visst klart för mig att det säkert kommer att bli heta diskussioner om det. Men jag tror att det stora målet, att skydda Europas grundvatten och bevara det åt våra efterkommande, är obestridligt. Processen med att tänka om har ägt rum: en mycket stor seger för politiken, en mycket stor seger för våra barn!

  Piétrasanta (Verts/ALE). – (FR) Jag gläder mig åt de positiva resultaten av detta förlikningsförfarande. Det gällde ett viktigt betänkande som behandlar ett stort antal tekniska frågor inom vattenpolitiken. Vi kan tacka föredraganden Lienemanns envishet, kompetens och dynamik för dessa resultat.

De framsteg vi kommer att göra under de närmaste 25 åren på det här området avser faktiskt i högre grad skyddet, förvaltningen och förnyelsen av själva resursen, än upptäckten och utnyttjandet av nya förekomster. Jag vill insistera på betydelsen av en integrerad vattenförvaltning genom att peka på två punkter

- för det första önskar jag att det görs studier om inrättande av en förvaltning i olika länder och på EU-nivå, vilken bygger på ett federalt system kallat "vattendrag och miljöer".

- för det andra måste man se till att direktivets förslag tillämpas och uppmuntras, inte bara på EU-nivå, utan också i samband med de stöd som vi beviljar tredje land genom "vattenprojekten". Dessa projekt medför konsekvenser som inte endast berör vattenekosystemen i unionens länder, utan också länder som deltar i exempelvis Meda-avtalen. I MAP-projekten och andra projekt måste vi ta hänsyn till dessa länder, men även andra områden, såsom Nilens övre flodområde och Schweiz.

  Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Den kompromiss vi har nått om texten för det nya ramdirektivet för vattenpolitik är i stort sett positiv, även om den innehåller specifika polemiska och kritiska aspekter, vilka emellertid fortfarande kan mildras när de olika studierna, handlingsplanerna och regleringsförslagen som planeras i den nu godkända texten utarbetas.

Det är positivt att kraven på vattenförvaltning ingår i ett gemensamt system, förvaltningen av vattendragen, vilket baseras mer på geografiska områden och vattendragens lägen än administrativa och nationella gränser, en fråga som är särskilt viktig för Portugal, där de viktigaste floderna delas med grannlandet Spanien.

Fastställandet att vattnet inte är en egendom som går att sälja som andra egendomar är också positivt, något som naturligtvis kräver särskilda åtgärder till skydd för denna offentliga egendom, men hela tiden för att skydda befolkningens intresse, särskilt försörjningen till hushållen och jordbruket, framför allt till småjordbruken och familjejordbruken. Sluttexten säger att medlemsstaterna skall kunna ta hänsyn till de sociala och ekonomiska effekterna, liksom de geografiska och klimatologiska villkoren i den berörda regionen, vilket gör det möjligt att anpassa de olika medlemsstaternas situationer genom bestämda dispenser vilka dock kan visa sig otillräckliga för jordbruket i södra Europa, framför allt för Portugal. Vi kommer dock att vara uppmärksamma på dess praktiska tillämpning de närmaste åren.

  Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta är ett ramdirektiv med ambitiösa mål för att skydda och förbättra vattenkvalitet med hänsyn tagen till principen "förorenaren betalar". Vi kommer inte att se hela bilden förrän de tillhörande dotterdirektiven har genomförts under de närmaste åren.

Vattenprispolitiken måste till år 2010 tillhandahålla tillräckliga stimulansåtgärder så att vattenförbrukare använder vattenresurserna på ett effektivt sätt. Den nya punkten 4 i artikel 9 skall tillåta att den praxis som införts i Irland att inte tillämpa vattenavgifter för hushållsvatten kan fortsätta tillämpas. Man kan bara styra med folkets medgivande och senast år 2010 kan avgifter för hushållsvatten kanske accepteras av den irländska väljarkåren. För stunden är det en politiskt mycket laddad fråga.

Jag tackar mina kollegor för deras förståelse, i synnerhet fru Schleicher, som företrädde vår sak med förståelse genom alla etapper, särskilt vid förlikningen. Principen om subsidiaritet i samband med vattenprispolitik bevakas svartsjukt i Irland men den allmänna opinion kommer troligtvis att ändras till år 2010. Om vi inte tillämpar avgifter på hushållsvatten eller inhemskt vatten till dess kommer vi att behöva förklara vårt agerande till kommissionen.

Det finns en växande förståelse i Irland för att rent dricksvatten är en otillräcklig resurs, och för att man måste betala för att alla tjänster, framför allt kostnaden för att distribuera rent vatten till alla hushåll. För ögonblicket betalar de statliga finanserna eller skattebetalarna för detta, men många kan inte utnyttja detta. Många måste betala för egna pumpar i Irland och betala elavgifterna. Många deltar i gruppvattensystem som inte ingår i de allmänna vattendistributionsnäten och varje år måste man betala dyrt för rätten att få vatten av ganska tvivelaktig kvalitet distribuerad till sitt hus. Så vi talar om en fråga om rättvisa och att förändra allmän opinion, och vi uppskattar att frågan överlämnas till den irländska regeringen för beslut och för att påverka den allmänna opinionen.

  De Palacio, kommissionen. – (ES) Herr talman! Jag anser att vi i dag är med om en viktig händelse. Vi närmar oss slutet på en lång väg som har inneburit en lång kamp med långa diskussioner, men till slut har vi uppnått positiva överenskommelser och konstruktiva ståndpunkter hos de tre institutionerna, rådet, parlamentet och kommissionen, vilket har lett till detta avtal. Som med alla avtal kommer vissa att tycka att det är för litet, andra att det är för långtgående, men det finns en medelpunkt, en godtagbar balans mellan olika intressen och åsikter hos dem som har arbetat med detta hela tiden.

De har dessutom gjort ett seriöst arbete i en enormt komplicerad fråga. Jag vill för min kollega Wallströms räkning tacka för gratulationerna från Lienemann, som i egenskap av föredragande för alla dessa arbeten har spelat en huvudroll och haft en enorm uppgift, med den principfasta envishet och uthållighet som, kombinerat med en dos realism, gjort det möjligt att komma fram till detta avtal.

Som hon själv säger, och det är ingen liten sak, så ser man Europas variationer i en fråga som vattnet, med radikalt skilda egenskaper mellan länderna. I vissa av dem, får enorma områden under 400 millimeter om året, det vill säga, halvtorra områden, medan genomsnittet i andra områden lätt överstiger 2 500 eller 3 000 millimeter. Synsättet i detta direktiv, där vattnet ses som en helhet, ett totalt flöde, utan åtskillnad mellan ytvatten eller grundvatten, vilket under lång tid har varit misstaget, är det riktiga synsättet och innebär ett steg framåt. Ansträngningarna att hålla våra grundvattenförande skikt inom Europeiska unionen så rena som möjligt, eller så lite förorenade som möjligt, är ett nyckelarbete om vi vill garantera en balanserad utveckling, en hållbar utveckling och ett Europa som är beboeligt för framtida generationer.

Jag måste nämna att en av ledamöterna för en stund sedan nämnde konversationerna mellan två europeiska ledare. Det finns möjligen de som fortfarande kan förorena sina grundvattenförande skikt, men det finns de som sedan länge har förorenat dem, exempelvis med enorma grisfarmar. Jag vill inte gå in på fler detaljer, men ibland är det lämpligt att först sopa rent framför sin egen dörr innan man börjar kritisera andras hem.

Herr talman! Jag skulle vilja påpeka att nyckeln i detta direktiv är den uppföljning och fortsättning som kommer att följa. En uppföljning och fortsättning som med flexibilitet och ett realistiskt upplägg genomsyrar alla dess artiklar, måste helt enkelt kunna garantera rengöringen av våra vatten. Detta är något absolut väsentligt för om det inte finns rent vatten finns det inget liv.

  Schleicher (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill fråga kommissionen vad som sker med direktivet om den ekologiska vattenkvaliteten av 1991, som hittills inte officiellt har dragits tillbaka av kommissionen. Ytterligare en bön både till parlamentets talman, rådet och kommissionen: Texterna är fortfarande bristfälliga, såtillvida som specialistuttrycken på respektive språk inte är i sin ordning. Jag vill be om att man än en gång granskar detta, ty uttrycken är mycket speciella i varje land. Det är ett problem som översättarna inte kunnat lösa, eftersom texten är så specialiserad. Det vore illa om de erforderliga korrekta uttrycken skulle saknas i lagtexterna. Jag ber om att man än en gång granskar detta. Enbart i den tyska versionen har jag hittat mer än tjugo punkter. Jag skall gärna skicka det till er för granskning.

  De Palacio, kommissionen. – (ES) Herr talman! När det gäller direktivet om den ekologiska kvaliteten på vattnen, vilket jag tror att ni menade, innehåller detta ramdirektiv alla de viktiga delarna från förslaget om ekologisk kvalitet på vattnen och jag har förstått att det förslaget redan har dragits tillbaka. Om det inte är så, kommer det att dras tillbaka inom den närmaste framtiden.

När det gäller översättningsproblemet; det ni tar upp är en mycket viktig detalj eftersom termerna mycket riktigt är väldigt tekniska på detta område, och det är avgörande att få en riktig översättning. Jag kommer helt enkelt att förmedla dessa anmärkningar till berörda avdelningar och i synnerhet till översättningstjänsten för att, om lämpligt, göra en mer detaljerad granskning av direktivets konkreta termer och definitioner .

  Talmannen. – Tack, fru kommissionär.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

13. Uttjänta fordon

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande(A5-0212/2000) av Florenz om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om uttjänta fordon (C5-258/2000 – 1997/0194 (COD)).

  Florenz (PPE-DE), föredragande . – (DE) Herr talman! Jag vill gärna till att börja med begagna tillfället att tacka mina kolleger för deras tappra och intensiva arbete! Det var ju inte alltid så enkelt, och med mig är det hur som helst aldrig särskilt enkelt! Men jag är tacksam mot er för att vi alla har klarat av det.

De europeiska institutionerna fattade för några år sedan det riktiga beslutet att ta sig an privatbilismen. Då började vi med bilen och med oljan och har nu kommit fram till frågan vad vi skall göra med de 9 miljoner bilar som kommer till skrotningsplatsen varje år? Och i kväll skall vi också tala om däck, och säkert kommer vi sedan en dag också att tvingas tala om hur en väg skall se ut i framtiden, eftersom bullret nämligen är alltför högt.

Jag tror att mot bakgrund av de 9 miljoner bilar som varje år tas ur trafik, och mot bakgrund av cirka 45 miljoner liter spillolja, så måste något hända i denna fråga. Kommissionen, tror jag, har visserligen lagt fram ett aningen överstatligt förslag, med enligt min åsikt också föråldrade miljöpolitiska synsätt; men det har lyckligtvis arbetats upp i de tre behandlingarna, och vi har i dag ett förslag som går i rätt riktning.

Låt oss tänka på att för den totala rörligheten uppstår 80 procent av miljöbelastningen genom åkandet, 19 procent genom tillverkningen av bilar och bara 1 procent genom avfallshanteringen för bilarna. Alltså måste vi också i denna fråga sätta de riktiga tyngdpunkterna: Därför tror jag att vi med avgasvärden och kvalitetsnormer för bränsle har börjat på rätt sätt, och i dag slutade vi med frågan: Hur skall vi hantera frågan om de gamla bilarna? Vi har infört stränga kvoter – utan dem kommer det inte att gå. Men detta parlament borde också ha vågat fatta ett verkligt modigt beslut med tanke på en verkligt ny bil, en bil, som i framtiden inte väger 1 500 kg, utan kanske bara 1 000 kg, och när ni tar det gånger 300 000 kg livsprestation, då finns det verkliga miljöpolitiska fördelar med den bilen.

Vi har tyvärr på grund av kommissionens förslag gått med på att acceptera gamla kvoter, som just är bra för en plåtbil, men inte för den moderna bilen av blandmaterial, som blir mycket lättare. Men en sådan bil av plast, glasfiber, vad det än är, kan inte återvinnas. Vad vill ni på allvar återvinna av exempelvis en krockkudde? Detta instrument har en räddningsfunktion, inte någon återvinningsfunktion. Därför skulle det här ha tagits ett modigt steg mot en särskild kvot för verkligt lätta bilar. Det har vi tyvärr försummat, vilket jag utomordentligt beklagar.

En allmän punkt, och också en verklig stridsfråga i denna kammare, var frågan om kostnaderna. Kommissionen har snabbt sagt att alla kostnader i framtiden skall bäras av producenten. Det verkar vid första anblicken vara en mycket god idé. Men i slutändan kommer det att drabba konsumenten, ty det är så man kopplar ur konkurrensen. Och det är den allmänna punkt som jag kritiserar i detta direktiv. Vi har visserligen nu klart hänvisat kostnaderna till producenten, men han har inte längre någon konkurrens och kommer i framtiden att föreskriva vad återvinning av bilar kostar, och just detta är konsumentfientligt. Här måste man få in mera marknad, och inte mindre. Det är ett felaktigt beslut, som jag mycket beklagar, ty det kommer att få följder. Det ser vi redan i fråga om datorerna – detta direktiv ligger ju på bordet. Sedan kommer gräsklipparna, sedan mopederna, sedan möblerna, och en dag undrar jag till vem vi skall ge tillbaka de gamla vägarna, när de blir för bullriga, och vem som skall betala det. Så lätt är det alltså inte med kostnadstilldelning. Jag skulle verkligen ha önskat få det på annat sätt, men jag accepterar majoritetens beslut.

Metallförbuden är riktiga, eftersom vi förutom forskningsrön på sikt måste komma fram till ett förbud. Vi har gjort undantag, som kommer att granskas via kommissionen i tre år, ty kommissionen har högsta ansvaret för att här tillsammans med den rådgivande forskningskommittén under tre år här fatta ifrågavarande beslut. Jag tror att de kommer att göra det.

Allt som allt tror jag att detta direktiv, bortsett från kostnadsfrågan, är en stor framgång, ett steg framåt. Jag tackar kommissionen och rådet och jag tackar än en gång mina kolleger. Det var ett nöje att arbeta tillsammans med er!

(Applåder)

  Lange (PSE). – (DE) Herr talman! Även jag kan återgälda tacket till Karl-Heinz Florenz. Jag ansåg också att parlamentsdelegationen i förlikningen försonades och lade fram ett mycket bra resultat. Här är för mig två aspekter av särskild betydelse: För det första har vi lyckats klargöra att från och med slutet av nästa år måste gamla bilar avfallshanteras i hela Europeiska unionen. Det betyder att vi inte längre har det läget att bilar hanteras på illegalt sätt, att de ställs någonstans i skogen, eller på ett eller annat sätt måste exporteras till Östeuropa. Nej, de måste vederbörligen hanteras lokalt i godkända företag. Det är för mig en central, stor framgång med detta direktiv.

Den andra viktiga punkten – och det är nu inte frågan om kostnaderna och konkurrensen, där har vi varit lite oense och till slut löst problemen på ett mycket förnuftigt sätt och gjort en kompromiss som alla sidor kan acceptera – är för mig att vi i detta direktiv har fastslagit det måste bevisas vid typgodkännande av nya bilar att de kan återvinnas. Vi uppmanar kommissionen där att ändra direktivet om typgodkännande i den riktningen att nya bilar i framtiden måste konstrueras så att de kan återvinnas. Det är det avgörande! Därigenom kommer vi bort från end of pipe-tekniken, dvs. att alltid tvingas överväga vad vi skall göra med den rest som återstår. Nej, vi måste från första början vid konstruktionen tänka på att bilar liksom andra produkter måste återvinnas och avfallshanteras. Det är exakt rätt väg, och därför gläder det mig att vi har utformat direktivet på så vis.

  Breyer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Den kompromiss man kommit fram till är en stor framgång för miljö- och konsumentskyddet. Det är första gången som producenternas ansvar när det gäller avfall diskuterats, och jag finner det positivt att producentansvaret snabbt träder i kraft. Även den kompromiss man kommit fram till när det gäller tungmetaller är ett jättekliv mot en ekologisk materialflödespolitik. Jag tror att detta även ur grön synpunkt ger ett utomordentligt bidrag till att vi inom bilsektorn får en innovativ puff mot mer återvinningsvänliga bilar.

Men kompromissen är också en örfil till vår förbundskansler och till den tyska bilindustrin, särskilt Volkswagen, som tyvärr har försökt förhindra detta bildirektiv. Jag hoppas också att föredraganden Florenz drar lärdom av debatten och när det gäller direktivet om skrotning av elektronik, där det ju åter handlar om producentansvar, verkligen försöker att handla i konsumenternas anda, och att vi inte ger efter för påtryckningar från enskilda industriintressen.

  Sjöstedt (GUE/NGL). – Herr talman! I vår grupp är vi ganska nöjda med resultatet av förlikningen, även om man naturligtvis alltid kan gå lite längre.

Vårt mål har hela tiden varit att så snart som möjligt få ett heltäckande system för återtagande av uttjänta fordon med höga krav på återvinning och förbud mot farliga ämnen. Vi har också velat ha ett fullständigt tillverkaransvar, så att det blir tillverkarna som tar det ekonomiska ansvaret för återtagandet.

När detta beslut har fattats, kommer vi om några år ganska nära det som vi har velat uppnå. Det anmärkningsvärda i förlikningsprocessen är att parlamentet tyvärr har bromsat denna utveckling mot tillverkaransvar i stället för att skynda på den. Det är ganska oroväckande om parlamentet skulle byta roll och inte vara pådrivare längre utan i stället lämna över den rollen till motparten.

  Sacconi (PSE). – (IT) Herr talman! Som redan framhållits av föredraganden och av Lange är detta positiva slut på lagstiftningsprocessen bra, inte bara på grund av det som direktivet fastställer, utan också därför att det blir inledningen på en process, och vi kan ana en gradvis anpassning av hela produktionsprocessen i en sektor som är så grundläggande som bilbranschen, samt en revidering av hela processen från fordonens projektering till valet av nya material och komponenter för att möjliggöra en effektivare återanvändning.

Man jämkar inte bara samman produktionstekniska synpunkter och kravet på att skydda miljön, utan man öppnar – jag upprepar, i en bransch som är så viktig som denna – en väg, den som på sin tid definierats som en ekologisk omdaning av ekonomin. Resultatet uppnåddes naturligtvis först efter en komplicerad förhandling med fordonstillverkarna, som äntligen accepterat att ta på sig det ekonomiska ansvaret för skrotningen från och med år 2007.

Slutligen anser jag det vara viktigt att stryka under en annan aspekt, som är av mer renodlat politisk-institutionell natur. Låt oss tala i klartext: vi är alla medvetna om att vi inledde förlikningsprocessen med positioner som låg långt ifrån varandra – kanske också med en viss dos interinstitutionell spänning mellan parlamentet och rådet – och med stora nationella skillnader, såväl vad gäller erfarenheter som intressen. Tack vara alla inblandade parters ansvarskänsla och engagemang kom vi ändå fram till en gemensam ståndpunkt när det gäller en fråga som är mycket het och mycket viktig och vi kunde på så vis lägga ytterligare en tegelsten i det europeiska bygget: och med tanke på den tid vi lever i, med tanke på den allmänna debatt som äger rum, så är detta resultat inte att förakta.

  De Roo (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, fru kommissionär! När det gäller uttjänta fordon så har vi uppnått ett bra kompromissresultat. För första gången har producenternas ansvar tydligt fastställts i den europeiska lagstiftningen. År 1994 beslutades i förpackningsdirektivet om ett delat ansvar mellan myndigheter och producenter. Erfarenheterna har visat oss att det inte fungerar. Nu gäller det dock producenternas ansvar för uttjänta fordon. Det är bra för då har tillverkarna intresse av att tillverka bilarna på ett sådant sätt att de blir lättare att återvinna. Tyvärr står det i texten att producenten helt eller till en avsevärd del skall bära det ansvaret. Det innebär att avvikande nationella system kommer att uppstå och det är inte bra eftersom det betyder ingen inre marknad.

Det måste regleras bättre med avseende på direktivet för elektroniskt och elektriskt avfall. Vi måste sträva mot individuellt produktansvar. Mitt eget land, Nederländerna, har också fortfarande en hel del att lära sig.

  De Palacio, kommissionen. – (ES) Herr talman! Det är riktigt, och jag har nämnt detta, att lagstiftningsförfarandet har varit långt och besvärligt. Vi bör komma ihåg att kommissionens ursprungsförslag lades fram i juli 1997. Under detta utdragna förfarande och trots komplexiteten i lagstiftningen, har vi kunnat lösa en rad problem tack vare de lagstiftande instanserna, och, än en gång, viljan till överenskommelse mellan de tre institutionerna. Jag gratulerar alltså till avtalet om en gemensam text, vilket uppnåddes den 23 maj i förlikningskommittén.

Jag vill särskilt tacka föredraganden Florenz, och medlemmarna i den nämnda kommittén. Jag är övertygad om att den gemensamma texten utgör en god balans mellan behovet att garantera en hög grad av miljöskydd och de olika aktörernas legitima intressen.

Jag skulle dock vilja betona tre förklaringar som kommissionen kommer att lämna när direktivet godkänns. De tre syftar till att göra vissa klargöranden som ur kommissionens synvinkel är nödvändiga.

För det första, dispositionen som föreskrivs i artikel 5.1 tvingar inte medlemsstaterna att fastställa annorlunda insamlingssystem med krav på speciell finansiering, utan det låter dem använda befintliga system för avfallsinsamling.

För det andra, när det gäller artikel 5.3, är det medlemsstaternas sak att besluta vilka producenter, koncessionsinnehavare och insamlare som skall registrera sig i enlighet med ramdirektivet om avfall eller i ett nytt särskilt skapat register.

För det tredje vill jag klargöra att artikel 7.1 inte slår fast extra krav, villkor eller kriterier när det gäller tekniska fordonsinspektioner.

I allmänna ordalag utgör denna text ett viktigt steg mot en hållbar produktion och konsumtion, en modell för kommande gemenskapsinitiativ inom ramen för specifika avfallsflöden som till exempel direktivet om elektroniskt och elektriskt avfall, vilka har nämnts här.

Tack så mycket, herr talman. Jag gratulerar än en gång alla talare och särskilt herr Florenz, till det arbete som har utförts.

  Talmannen. – Tack, fru kommissionär.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

14. Luftfarten och miljön

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0187/2000) av Lucas för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Luftfarten och miljön – Insatser för att skapa en hållbar utveckling (KOM(1999) 640 – C5-0086/2000 – 2000/2054 (COS)).

  Lucas (Verts/ALE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag vill inleda med att gratulera kommissionen till en mycket långtgående meddelande vid rätt vald tidpunkt i vilken det uttryckligen fastslås luftfartens snabbt ökande miljöpåverkan och att denna ökning inte är godtagbar. Innan jag tar upp de förslag som finns i mitt betänkande skulle det vara lämpligt att vi påminner oss själva om några av nyckelfrågorna i denna debatt. I huvudsak kan problemet uttryckas mycket enkelt: Luftfarten ökar i en ohållbar takt. Detta är ett allvarligt miljöhot och detta är inte bara ett problem men vi stöder i realiteten den sektorn, vilket gör situationen mycket värre.

När det gäller ökad luftfart beräknas flygtrafiken nästa fördubblas under de kommande 15 åren. När man tänker på vad det innebär i form av trafikstockning och miljöeffekter då är det helt uppenbart en mardröm. För att ta ett fall som jag känner väl till i Förenade kungariket visar regeringens egen flygtrafikprognos som offentliggjordes i juni i år att det totala passagerarantalet vid flygplatserna i landet skall stiga från 160 miljoner år 1998 till 400 miljoner under lite mer än 20 års tid. Den ökningen på 240 miljoner är lika med fyra nya flygplatser av storleken London Heathrow eller åtta nya flygplatser av storleken London Gatwick. Uppenbarligen skulle miljökonsekvenserna av en sådan utvidgning vara helt oacceptabla och dessa beräkningar tjänar bara till att visa hur orimligt det är att förutsätta möjlighet till fortsatt exponentiell tillväxt.

Vilka blir miljöeffekterna av denna tillväxt? På bullersidan vet vi att för vanliga människor på marken finns det i själva verket fara för att de förändringar som har införts för att göra enskilda flygplan tystare kommer att upphävas genom den ökade frekvensen av varje bullerhändelse. På utsläppssidan är flygtrafiken världens snabbast växande källa till växthusgaser som orsakar klimatförändringar. Den står kanske bara för 3 procent av de totala utsläppen i dag men år 2050 är prognosen att den kan svara för upp till 15 procent av de totala globala utsläppen eller mer. Man skulle tro att den litanian om miljöproblem, kopplad till en beräknad tillväxt som helt klart är ohållbar, skulle ha medfört några åtgärder för att motverka den exponentiella tillväxten i denna sektor, men inget alls. Tvärtom uppmuntrar luftfartspolitiken överallt i världen till ohämmad tillväxt av denna sektor.

Flyget är kraftigt subventionerat. I motsats till motorfordon eller järnväg betalar flygbolagen ingen bränsleskatt och man har faktiskt beräknat att den europeiska luftfartssektorn får cirka 30 miljarder euro i subventioner varje år.

Jag vill nämna några av nyckelpunkterna i mitt betänkande mycket kortfattat: Om buller – gällande bullernormer för nya flygplan har egentligen funnits sedan 1977 och det finns därför ett brådskande behov av striktare normer. Jag rekommenderar att EU använder Världshälsoorganisationens egna riktlinjer för gemenskapens bullernivåer för att ta fram nya riktlinjer för exponering på dagtid respektive nattetid till år 2003. Vad gäller utsläpp skulle ett helt möjligt mål för i-länderna vara att minska alla utsläpp av växthusgaser från flyget med 5 procent av nivåerna för år 1992 till år 2012, vilket är den första budgetperioden enligt Kyotoprotokollet. Detta skulle vara ett första steg att ändra det befintliga undantaget för internationell luftfarts ansvarstagande.

Vad gäller subventioner klargörs i betänkandet att vi i princip stödjer beskattning av flygbränsle på en internationell nivå men vi erkänner att det finns politiska svårigheter med detta på grund av att vi behöver få internationella avtal hos Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO). Mot bakgrund av dessa politiska problem föreslår vi i stället en miljöavgift baserad på principen "förorenaren betalar" . En sådan avgift skulle faktiskt vara ett mer raffinerat instrument eftersom det skulle kunna beräknas så att det speglar både mängden använt bränsle och även tar med i beräkningen hur effektiva flygplanets motorer är samt mängd förorenande ämnen som flygplanet släpper ut. De politiska problemen med att införa en sådan åtgärd skulle faktiskt försvinna eftersom det faller helt inom EU:s rättigheter att införa en skatt på alla flyglinjer som startar från flygplatser i unionen.

En sista men mycket viktig punkt är att ni kommer att höra flygbolagen säga att allt detta är mycket bra men det bör ske via ICAO, det internationella organet. Det faktum att det är ett internationellt organ innebär att det agerar mycket långsamt och vad kommissionens meddelande föreslår – och det som jag stöder i mitt betänkande – är principen att några av de mer industrialiserade regionerna som EU bör kunna agera snabbare mot strängare normer än andra regioner som utvecklingsländerna. Detta innebär inte slutet för ICAO. Vad det innebär är att det införs en viss flexibilitet i ICAO vilket är helt överensstämmande med andra internationella organisationer. Andra gör precis samma sak.

Flygbolagens reaktion är att fråga varför vi hackar på dom. Faktum är att det helt uppenbart är tvärtom. Flygbolagen har sluppit betala för sig under mer än 50 år. Under tiden har andra ledamöter i denna kammare bråttom att hävda att de åtgärder som jag föreslår kommer att få förödande effekter för den europeiska luftfartssektorn. Det är nonsens. En miljöavgift enligt de linjer som jag har beskrivit skulle inte ge negativa effekter på konkurrensen eftersom det tas ut av alla flygbolag som använder EU:s flygplatser oavsett deras ursprungsland.

De hävdar att det kommer att få förödande effekter för den europeiska ekonomin och även det är nonsens. Luftfartssektorn står för en del arbetstillfällen, men i varje fall bör man inte glömma att genom att få luftfarten att betala för sig i skatter kommer det att skapa tusentals jobb i andra sektorer. Så jag rekommenderar detta betänkande till er.

  Foster (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att säga att alla ledamöter i denna kammare är djupt angelägna om miljön trots det faktum att föredraganden och medlemmar av De gröna vill att ni skall tro annorlunda.

Miljöfrågor måste dock balanseras mot flygindustrins behov för att garantera att den lyckas i framtiden. Jag var besviken på rapporten från kommissionen, inte minst för att den var så negativ mot luftfarten. Olyckligtvis har förstarkts av föredraganden. Jag vill hjälpa ärade ledamöterna genom att påpeka följande information: Lufttransportsektorn genererar 25 miljoner direkta jobb globalt. I Förenade kungariket enbart står luftfarten för nästan 500 000 jobb. I Förenade kungariket transporteras exporter värda 35 miljarder pund sterling och upprätthåller oöverträffad tillgång till globala marknader och bidrar med cirka 3 miljarder pund sterling per år till finanserna. Om det multipliceras med antalet länder i Europeiska unionen kan man se och förstå precis hur viktig denna industri är för vår ekonomi.

I fråga om miljöeffekter använder luftfarten mindre än 8 procent av den mark som krävs för järnvägar och mindre än 1 procent som krävs för vägar. I praktiska termer och bortsett från sjötransporter är luftfarten den enda form av internationell transport som nu transporterar en tredjedel av allt gods i hela världen.

Under de senaste 15 åren har utsläppen av koldioxid minskat med 70 procent och obrända kolväten med 85 procent. Luftfarten står för exakt 2,5 procent av koldioxidutsläppen. Kortsiktiga åtgärder finns, som att lösa flygledningsförseningarna på 44 procent och 30 flaskhalsar över Frankrike, Italien, Spanien och delar av Tyskland. De nationella regeringarna måste vidta åtgärder nu. De måste också lösa markplaneringsfrågor runt befintliga flygplatser och ta ansvar för tidigare beslut.

Att föreslå att svaret är antingen en skatt på flygfotogen, vilket är internationellt undantaget från skatt för flygindustrin, eller moms på biljetter och flygplansinköp är fel. Industrin betalar redan alla dess infrastrukturavgifter av vilka några används till miljöförbättringar. Det är inte subventionerat.

Till sist, om Lucas förslag antogs skulle de decimera flygindustrin: flyget, turismen, affärsverksamheter och rymdindustrin. Deras anhängare skulle älska att avskaffa billiga flygresor. Kort sagt, de skulle göra Europa icke konkurrensmässig och ge amerikanska och utländska flygbolag en orättvis fördel. Jag skulle hoppas att förslag från kommissionen i framtiden är mer noggrant genomtänkta. Annars kanske dess ledamöter upptäcker att det inte finns möjlighet att flyga till eller från Bryssel eller Strasbourg eller på en helgdag för den delen med ett europeiskt flygbolag.

  Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Jag skulle gärna vilja börja med att gratulera föredraganden, Lucas. Min partigrupp har inte lagt fram några egentliga ändringsförslag för den här plenardiskussionen. Det visar att vi är ganska nöjda med den linje som gäller i betänkandet och jag skulle också vilja ta lite avstånd från Fosters kommentarer om att kommissionens förslag eller förslagen i betänkandet skulle innebära en katastrof för luftfarten. Jag tycker inte att man skall försöka hindra en bra miljöpolitik med dessa argument.

Kommissionens meddelande om luftfart och miljön är ett första steg på väg mot bättre europeiska regler. Det behövs med tanke på luftfartens tillväxt och därmed också den ökade miljölast som flyget orsakar. Vi stöder därför också huvuddragen i kommissionens förslag. PSE-gruppen skriver gärna under på nödvändigheten av att det ställs europeiska regler för luftfartsindustrin så att den får vara med och betala för den miljöförstöring som luftfarten förorsakar. Vi vill inte, och det har även Lucas sagt, någon undantagssituation för luftfarten. I dag håller vi dock fortfarande på att skissa upp ramarna. Vilka villkor måste de europeiska reglerna uppfylla? Därefter väntar vi med spänning på ytterligare förslag angående regler och lagstiftning. I det sammanhanget kommer även detaljer och exakta normer att tas upp.

Vilka är nu PSE-gruppens utgångspunkter? Vi anser i alla fall att luftfartens snabba tillväxt gör att vi blir tvungna att skapa fler och bättre tågalternativ, för att ge exempel för kortare avstånd. Jag tror att en övergång från den ena transportnormen till den andra miljövänligare sådana är av stor betydelse. Vad oss anbelangar så är luftfartens kapacitetsökning inte obegränsad.

För det andra vill vi ha europeiska bullernormer. I medborgarnas intresse men också för att motverka konkurrensen mellan olika flygplatser. Nattligt buller måste för vår del uppmärksammas extra och precis som Lucas så anser vi också att Världshälsoorganisationens normer skall stå i centrum vid utarbetandet av normerna och de mer detaljerade reglerna. Därför förväntar vi oss ambitiösa förslag från Europeiska kommissionen.

Den tredje punkten gäller naturligtvis utsläppen, föroreningarna. Vi anser också att det måste åtgärdas. Därför är vi i princip för en skatt på fotogen. Det finns dock frågetecken runt de idéernas och förslagens genomförbarhet. Precis som det står i betänkandet vill även vi internationella förhandlingar och noggranna undersökningar. Eftersom resultatet av den undersökningen är osäkert så är vi förespråkare för den reservståndpunkt som formuleras i punkt 20 i betänkandet i form av en europeisk miljöavgift.

När allt kommer omkring handlar det om att vi verkställer Kyoto-avtalet och luftfarten måste också ge ett ordentligt bidrag till det. Vi föredrar bra världsomspännande avtal om buller och utsläpp men om det inte kommer några sådana vill vi absolut inte utesluta en europeisk politik. Det tycker jag också är en viktig del i betänkandet. Vi tycker också att det formulerats på ett bra sätt. Vi hoppas att internationella förhandlingar skall ge resultat. Om det inte är fallet så tycker vi att vi om några år även skall våga prata om europeiska regler.

  Sterckx (ELDR). – (NL) Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredraganden för hennes betänkande. Luftfarten växer verkligen snabbt. Jag håller med Foster om att luftfarten är en viktig ekonomisk sektor, en sektor som levererar tjänster vilka till en viss del är oersättliga. Det står också mycket klart att en sådan sektor har ett antal negativa miljöeffekter: buller, luftföroreningar och att vi måste uppmana sektorn att så aktivt och så snabbt som möjligt gör något åt det, mer än vad som nu är fallet. Både i kommissionens meddelande och i betänkandet av Lucas anges en riktning där det kan och måste ske.

Det finns ett par saker som jag skulle vilja ta upp. Det är tydligt, och Wiersma har också redan sagt det, att de olika transportsätten, väg, tåg och så vidare och även luftfart, i så stor utsträckning som möjligt måste behandlas på samma sätt. Nu är det inte så. Det finns det särskilda skäl till, men vi måste göra något åt det.

Det är dock klart, tycker jag, att vi just nu måste utgå från ett globalt synsätt när vi tar oss an de här problemen: fotogenskatt, buller, normer och så vidare. Ett regionalt synsätt är just nu förhastat och jag är glad att föredraganden också har anpassat sin ursprungliga text lite i den riktningen. Jag tror inte att Europeiska unionen just nu skall vidta några unilaterala åtgärder, om jag får säga så. Just nu pågår viktiga förhandlingar som vi ännu kan hoppas, fru kommissionär, leder fram till ett bra resultat. Det tycker jag är en viktig punkt.

En annan viktig punkt är att buller måste bekämpas med ett åtgärdspaket. Därför har jag lagt fram ett ändringsförslag om att specificera dessa åtgärder. Jag har också lagt fram ett ändringsförslag om att ta fram en gemensam mätmetod så att vi kan begränsa konkurrensen mellan de olika flygplatserna, vilket Wiersma talade om. Det är naturligtvis viktigt att konkurrensen mellan flygplatserna är till nackdel för dem som bor i närheten och för miljön. Jag tycker att det är en viktig punkt, och att vi därför behöver europeiska regler för att kunna förebygga konkurrensen mellan de olika flygplatserna.

  MacCormick (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! För närvarande har Förenade kungariket bränsleskattnivåer som är uppseendeväckande högre än i andra delar av Europeiska unionen. En av effekterna av detta är särskilt menligt för de yttre delarna av landet. Det ger en oproportionerligt snedvridande effekt på konkurrensen vilket påverkar lokala företag i gränsområdena som konkurrerar mot stora multinationella företag i Förenade kungariket. Det är en viktig varning om det sätt som bränsleskatter kan snedvrida lokala ekonomier.

Jag anser inte att det är ett bra miljöargument för att försöka driva den mesta befolkningen i Förenade kungariket till den nedre delen av sydöstra hörnet. Jag gick inte in i politiken för att göra om utdrivningen från Högländerna. Med det sagt är det också helt absurt att undanta luftfart från skyldighet att minska växthusgaser och förstörelsen av ozonskiktet och det är också en bra idé att sträva efter en skattejämlikhet i hela Europeiska unionen, som Lucas har gjort, snarare än att kraftigt snedvrida skillnader mellan olika delar.

Jag har betydande reservationer om hur detta kommer att fungera i praktiken men vi bör välkomna den princip som Lucas har lagt fram.

  Esclopé (EDD). – (FR) Herr talman! Bekämpningen av buller och utsläpp av växthusgaser är berättigad. Eftersom det är befolkningarnas välmående och en kvalitativ miljö som eftersträvas är det något som vi stöder. Men minskningen av buller eller gasutsläpp måste begränsas till ett lovvärt sökande efter tekniska lösningar som gynnar alla. Den skall inte tjäna som förevändning för andra mål, såsom att införa en skatt eller utvidga kommissionens befogenheter. Kommissionen bör snarare begränsa sig till att fullgöra sina uppdrag, som redan nu är ganska omfattande.

Därför kan vi inte godta att det införs en miljöskatt. Detta första steg mot en EU-skatt kommer endast att drabba användarna – återigen – utan att man kommer att uppnå något av de mål som åsyftas i betänkandet. Våra befolkningar lider redan av ett tungt skattetryck, och när nu staterna försöker sänka skatterna riskerar en EU-skatt att försätta företagen i en svår situation i förhållande till deras konkurrenter, särskilt de amerikanska, men även andra, vilket kommer att få många ödesdigra konsekvenser för sysselsättningen. Det kan vi inte acceptera.

Dessutom kräver vi att man respekterar den skattemässiga subsidiariteten till medlemsstaternas fördel. I stället för att på artificiell väg pumpa upp budgeten genom denna skatt, borde EU använda sin budget på ett bättre sätt, med respekt för alla staters frihet. Staternas politiska beroende är framför allt en funktion av deras skattemässiga frihet. En miljöskatt löser ingenting. Det är en rent ideologisk åtgärd, utan direkta effekter för miljön. Vi skulle i stället föredra en rationell metod som respekterar allas intressen och gynnar den ekonomiska utvecklingen med största hänsyn till miljön.

  Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman! PPE-gruppen stöder kommissionens och vice ordförande Palacios initiativ att även i fråga om luftfarten få medborgarnas och företagens intresse av rörlighet att stämma överens med minsta möjliga påverkan på miljön. Utskottet har även beslutat i den andan, men i sanningens namn borde vi hellre säga att vi fullständigt måste skriva om Lucas betänkande, eftersom det utgick från komplett orealistiska idéer. Men majoriteten enades ändå till slut om detta.

Sommaren har på nytt visat hur viktig luftfarten är för medborgarna när de skall nå sina semestermål. Särskilt för familjer med barn är flygplanet det snabbaste och mest nervskonande transportmedlet för att nå soliga öar. Det är dessutom grundvalen för företag och arbetstillfällen i många delar av Europeiska unionen. Även affärsresor och lufttransporter på internationella sträckor är oumbärliga för handel och näringsliv.

Å andra sidan har naturligtvis lufttransporterna negativ effekt på miljön genom avgasutsläpp och buller. Vi måste se till att vi reducerar dessa skador på miljön, men då bör vi skilja mellan hälsoskador vid flygplatser och skador på välbefinnandet. Om vi accepterade WHO:s bestämmelser, befarar jag att vi alla inte skulle få arbeta längre här i kväll, ty efter tio timmar i detta hus överskrids nog WHO-bestämmelserna. Alltså låt oss hålla oss på mattan!

PPE-gruppen kräver i alla fall att man tydligt sänker normerna för buller, som på grund av lufttransporternas globala karaktär rimligen bör regleras inom ramen för ICAO, och att man efter korta övergångsfrister hindrar mer bullerintensiva flygplan från att trafikera europeiska flygplatser. Vi hoppas – och det kämpar vi för – att medlemsstaterna kommer att ge kommissionen ett klart mandat. Herr talman, om vi ändå inte skulle uppnå något resultat på ICAO-nivå, då måste vi själva agera, ty Europa är tätbebyggt, och vi kan inte åberopa de avstånd man har i Amerika eller Afrika. Vi måste skydda våra medborgare från onödigt buller.

(Applåder)

  Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Vi vet att utsläppen från trafiken hör till de största miljöproblemen och de har också visat sig vara bland de svåraste att minska. Det beror ju på att trafiken ökar till och med snabbare än den ekonomiska tillväxten. I detta avseende är luftfartens problem ännu större eftersom man måste finna globala lösningar. Å andra sidan har vi sedan fått höra att Kyotoprotokollet inte omfattar luftfartens utsläpp i atmosfären. Inte heller i direktivet om utsläppstak, som är under behandling, har problemen med luftfarten behandlats. Eftersom vi befinner oss i den här situationen måste vi verkligen rikta in de största ansträngningarna på det arbete som utförs inom ramen för ICAO och i dess kommitté för miljöskydd där man utarbetar internationella miljöstandarder. Det är bara beklagligt att detta går så långsamt, men vi måste kunna fastställa tillräckligt ambitiösa mål och förhandlingsmandat för att kunna komma framåt på den vägen.

Enligt min mening är det inte alls någon tokig idé att de utvecklade, industrialiserade länderna, bland annat Europeiska unionen, föregår med gott exempel på detta område. Det är viktigt att utveckla motortekniken, eftersom man inte kan skönja någon minskning av trafikvolymen. Man måste använda sig av olika slags regler, miljöskatter, avgifter och även administrativa medel, till exempel reglering av avgångs- och ankomsttider, och man måste ta hänsyn till att det förutom luftfarten även finns järnvägstrafik i de områden där långa avstånd inte är ett hinder, och den måste man utveckla.

  Pohjamo (ELDR). – (FI) Herr talman! Jag vill betona målsättningen att man måste utnyttja effektiva, alternativa kommunikationsmedel i stället för korta flygningar, vilket framkommit i det här betänkandet. Höghastighetståg till exempel, i vissa fall även närsjöfarten, erbjuder mer miljövänliga alternativ till korta flygresor. Detta är nödvändigt både på grund av trafikstockningar på flygplatserna och av miljöskäl.

Att ersätta korta flygningar med alternativa kommunikationsformer ger utrymme för långdistansflygningar som saknar alternativ. Före sommaruppehållet behandlade man i parlamentet flera betänkanden som syftade till att förbättra järnvägarnas och sjöfartens konkurrenskraft. Förutom att förbättra järnvägarnas och sjöfartens konkurrenskraft behövs även andra åtgärder. En möjlighet är den miljöavgift som planerats för luftfarten. Den måste införas i en sådan form att de nödvändiga långa flygningarna belastas mindre än korta flygningar som kan ersättas med mer miljövänliga alternativ.

  Van Dam (EDD). – (NL) Herr talman, fru kommissionär, kolleger! Det här betänkandet är det tredje i serien om situationen inom luftfarten. De föregående två gällde mer luftfartens frihet och tillväxtmöjligheter men det här betänkandet belyser skuggsidan. Det är rätt, tycker jag. Som jag redan sade när betänkandet av Atkins behandlades, så är de åtgärder för luftfarten som just nu håller på att fastställas endast tillfälliga lösningar. En permanent lösning på problemen med trafikstockning och överbelastning, bland annat för miljön, kan man inte förvänta sig av det här.

Det här betänkandet går längre än den närmaste framtiden. Det gratulerar jag kollega Lucas till. Det är ingen överflödig lyx att ange de förhandskrav inom vilka luftfarten måste fungera, både i rumsligt och miljötekniskt avseende. För det krävs dock både tillräcklig kunskap och alternativ. Just nu görs avsevärda framsteg på den punkten. Det får dock inte hindra oss från att redan nu utarbeta riktlinjer för framtiden och även yrka för detta i internationella sammanhang. Det här betänkandet är en bra start i det avseendet, särskilt i kommissionens riktning.

Trots vår positiva inställning till det här betänkandet så finns det några saker som enligt min åsikt inte hör hemma i ett betänkande som det här. Jag syftar då på de ändringsförslag som lagts fram av Gruppen De gröna och regionalisterna. De ser mycket sympatiska ut, men dessa saker bör hellre utföras av medlemsstaterna.

  Peijs (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Det här parlamentet skulle inte fungera längre om det inte fanns någon luftfart. Vissa skulle säkert inte misstycka. Vi behöver dock all vår uppmärksamhet för att kompensera de effekter som sektorns snabba tillväxt har på miljön. En del saker skulle jag vilja understryka igen.

Jag anser att Europeiska unionen måste stödja ICAO-processen. Det är endast i det internationella organet som man kan diskutera skärpta regler för det buller som flygplanen alstrar. Vi måste dock vara försiktiga. Förslagen om nya normer har nämligen stora konsekvenser för hela den europeiska luftfartsindustrin. Konkret skulle en mycket strängare norm än den nuvarande betyda att 1067 stycken av de nuvarande 3300 flygplanen i Europa skulle behöva bytas ut. En sådan snabb och forcerad utfasning gör det nästan omöjligt att byta ut dem mot nya flygplan, bland annat genom den låga produktionskapaciteten för nya flygplan. Vi har bara två tillverkare.

Följderna för den europeiska luftfarten är inte svåra att tänka sig. Den europeiska luftfarten skulle bli tvungen att överlåta en del av marknaden till konkurrenterna och frågan är om det är till någon fördel för vår säkerhet. Dessutom medför det en avsevärt minskad sysselsättning med alla problem som det innebär. Flygpriserna kommer att stiga. Jag inser mycket väl att det vore bra för vissa men tänk på att det för flygresenären på korta avstånd, i motsats till vad en av mina kolleger nyss sade som hellre vill se oss alla på tåget, inte för den kollegan utan för flygresenären på korta avstånd, inte är ett verkligt alternativ.

Medlemsstaterna, och särskilt mitt eget land, Nederländerna, är mycket långsamma när det gäller att anlägga höghastighetståg som skulle kunna utgöra ett verkligt alternativ på korta avstånd.

Stora påtryckningar måste utövas på flygplanstillverkare för att göra planen renare och mindre bullersamma. De nya normerna kan därför inte skjutas upp för evigt. Det skall vi försöka göra i internationella sammanhang, men vårt tålamod är inte oändligt.

Till sist utvecklingen av bullerkänsliga flygplatser. Jag tycker att mätningarna verkligen måste ske objektivt och att man inte uteslutande skall utgå från de kringboendes klagomål. Det måste komma en internationell norm men vissa flygplatser som inte alls utgör någon belastning för människorna i närheten måste undantas för att inte hämma deras utveckling.

  Ojeda Sanz (PPE-DE). – (ES) Fru talman, fru kommissionär! Jag tror att vi alla är övertygade om att vi är tvungna, att vi är skyldiga att skydda miljön och bidra till en hållbar utveckling med en miljöpolitik som efter Amsterdamfördraget har fått ökad betydelse.

Jag är enig med kommissionen om att utarbeta strängare bestämmelser för buller och även att fastställa övergångsbestämmelser för att tillfredsställa behoven i de regioner som möter problemen med ljudföroreningar. Vi anser också att det är väsentligt att vi vid 33:e mötet med Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO), hösten 2001, agerar samfällt och talar med en röst för unionen har utan tvivel styrka och i så viktiga ämnen som strängare bestämmelser mot buller är det mycket viktigt. Det är också viktigt att be kommissionen lägga fram förslag om att införa ekonomiska incitament för att kunna minska de negativa miljöeffekterna.

Det vi uppenbarligen inte är överens om är det unilaterala fastställandet av en skatt på fotogen, för ett ensidigt beslut, utan stöd av ICAO, skulle få en minimal betydelse för miljön, det skulle skapa problem av juridisk karaktär, skada de europeiska flygbolagens konkurrenskraft och därmed leda till negativa effekter för användarna som skulle få högre priser. Det är också viktigt att vi, innan vi vidtar några åtgärder för att fastställa skatter för flygindustrin, genomför en studie om vilka kostnader och vilka vinster dessa åtgärder skulle innebära.

Avslutningsvis vill jag framhäva betydelsen av en effektiv skötsel av industriområdet för att minska de förorenande faktorerna , med extra betoning på förbättrad skötsel av flygplatserna och med en klar satsning på att skapa ett gemensamt europeiskt luftrum, genom vilket vi också skulle minska miljöföroreningarna.

  Vatanen (PPE-DE). – (FI) Herr talman, bästa kolleger! Jag vill ge Lucas erkännande för hennes betänkande. Jag menar hennes ursprungliga version. Hon har rätt när hon betonar att det när luftfarten fortsätter att öka i snabb takt blir nödvändigt att vidta åtgärder för att hantera dess biverkningar. Det är en hållbar utveckling när vi minskar utsläppen och bullret. I vårt utskott fick också betänkandet allas stöd. De ändringar som gjorts i betänkandet kastar emellertid ut barnet med badvattnet.

Det ursprungliga betänkandet var en naturlig fortsättning på gemenskapens tidigare lagstiftning, men om ändringarna går igenom innebär det stora ekonomiska förluster för europeiska bolag som fattat sina investeringsbeslut i enlighet med gemenskapens bestämmelser. Bullerdämpningen kräver till exempel långsiktiga investeringar. Det tar upp till två år från beslut innan arbetet är klart. Men nu skulle man bli tvungen att efter fyra år skrota utmärkta flygplan som precis ändrats till att motsvara kapitel 3.

Gemenskapsmedborgarna och företagen måste kunna lita på lagstiftningen eftersom ideliga flyttningar av målstolparna urvattnar den långsiktiga planeringen. Kostnader som detta orsakar försämrar konkurrenskraften för områdets luftfart jämfört med bolagen som ligger utanför EU, samtidigt som de i själva verket förhindrar införandet av miljövänlig teknik i flygbolagen inom EU:s område. Var finns den ekonomiska realismen när man i miljöskyddets namn kräver att flygplan som fortfarande är användbara och i gott skick skall ersättas med ny teknik? Tvärtom belastar man miljön genom det här agerandet, eftersom man tvingas tillverka material och bygga maskiner innan den befintliga materielens livslängd är slut. Dessutom ökar miljöbelastningen på grund av skrotning av användbara maskiner. En grundlig omarbetning av bestämmelserna om flygbuller måste ske globalt och under ledning av ICAO, och således har också den långsiktiga samhällsplaneringen och markplaneringen en nyckelposition.

Till slut vill jag också påpeka att ökade bränsleskatter på luftfarten skulle innebära ytterligare påfrestningar för invånarna i glesbebyggda länder. Fjärran ligger långt borta.

  De Palacio, kommissionen. – (ES) Herr talman, ärade ledamöter! För det första vill jag gratulera fru Lucas till det betänkande som ligger till grund för denna debatt. Som vi alla känner till är miljökonsekvenserna från luftfarten ett ämne av största intresse.

På lokal nivå präglas debatterna om flygplatsutvecklingen i allt högre grad av miljöhänsyn och handlar om bullerbegränsning och förbättrad luftkvalitet i närområdet kring flygplatserna. Många medborgare som bor i dessa områden anser att det skulle vara möjligt att göra mycket mer för att förbättra situationen och det är också deras krav. Dessutom ger utan tvivel den långsiktiga betydelsen av luftfartens gasutsläpp för klimatförändringen anledning till oro i hela världen, liksom betydelsen av andra typer av utsläpp.

Av dessa skäl är det nödvändigt att vi tar oss an luftfartsproblemet ur miljösynpunkt på ett övergripande och sammanhängande sätt, det vill säga, vi måste även beakta de aspekter som hör samman med luftfartens verksamhet.

Vi måste försöka förena de intressen som inte alltid är lätta att förena, eftersom det finns klara ekonomiska intressen kring luftfarten som kännetecknas av höga investeringskostnader vars avskrivningar kräver långa användningsperioder. Ett flygplan kräver till exempel en mycket längre livslängd än andra typer av investeringar för en lämplig avskrivning. Därför är det nödvändigt med en stabil omgivning kring verksamheten, utan växlingar eller förändringar som förändrar spelreglerna och kan få ödesdigra ekonomiska följder för flygbolagens verksamhet.

En sektor som växer fort, och baseras på oerhört dyrbar teknik, har omedelbara effekter för sysselsättningen i angränsande sektorer, som forskning och industri, och även i turistbranschen. Enligt min åsikt är inte försöken att skydda miljön genom att helt enkelt bromsa tillväxten i flygsektorn och flygindustrin ett alternativ vi kan välja. Det råder dock inga tvivel om att medborgarna, inte bara de som bor i närområdena och drabbas på ett direkt sätt av vissa föroreningar, som buller och utsläpp, utan också medborgarna i allmänhet, vilka vill ha en hållbar livskvalitet och utveckling, har rätt att kräva åtgärder och arbete från vår sida för att få en tillväxt enligt en europeisk modell.

I meddelandet om luftfart och miljö hävdar kommissionen att flygindustrin måste fördubbla sina ansträngningar för att förbättra miljökvaliteten hos nytillverkade flygplan. Om den nuvarande tillväxttakten håller i sig, kan inte de förbättringar ske som är nödvändiga för att kompensera de miljöeffekter som en ökad flygtrafik beräknas innebära. Jag vet att detta påstående inte tas väl emot inom stora delar av sektorn, men det står helt klart att det på medellång och lång sikt inte finns några andra vägar att gå än att söka ett alternativ om vi inte vill att luftfarten skall förvandlas till ett offer för sin egen framgång.

Men kommissionen är också medveten om att flygsektorn har helt rätt när den säger att innan vi sätter i gång med miljöåtgärder är det nödvändigt att göra en seriös och djupgående studie om de ekonomiska och sociala följderna av dessa åtgärder. Jag får intrycket av att de som är mest engagerade i miljöfrågorna, i dag undan för undan men i allt högre grad, accepterar det faktum att det är nödvändigt, när vi sätter i gång med en viss miljöpolitik, att vara medveten om balansen mellan kostnad och effektivitet i de föreslagna åtgärderna.

Det betänkande vi har framför oss behandlar dessa viktiga aspekter och tar hänsyn till såväl behovet att stärka miljöskyddet mer än slentrianmässiga ansträngningar, som bedömningen av lönsamheten. Jag vill också tacka fru Lucas för de ansträngningar till flexibilitet hon har gjort eftersom det enligt hennes ändringsförslag är uppenbart att det inte är precis det betänkande hon skulle vilja producera, men hon försöker nå en kompromiss som gör det möjligt för parlamentet att godkänna det. Exempelvis tycker jag att det hon säger om fotogen är ett rimligt sätt att lägga fram problemet på, ett problem som uppenbarligen inte kan lösas i Europa, utan måste lösas internationellt, på det globala luftfartsområdet

För när det gäller luftfarten, ärade ledamöter, den industri där globaliseringen är tydligare än på något annat område, måste dessa frågor lösas på global nivå. Jag skulle vilja tacka för det stöd som föredraganden ger kommissionen i sitt betänkande, och säga att vi befinner oss i en besvärlig fas av debatten om nya bullerbestämmelser och om nya bestämmelser som successivt får bort de bullrigaste flygen, inom ICAO:s område.

Vi har många gånger konstaterat att vi föredrar en internationell lösning på dessa problem, och kommissionen har med tillfredsställelse kunnat se en positiv utveckling i USA:s inställning till den normaliseringsprocess som äger rum inom ICAO. Jag måste säga att bestämmelserna om de så kallade "hushkits", vilka gäller de bullrigaste flygen, och som tidigare har antagits av parlamentet, rådet och kommissionen, baserades just på att USA ensidigt hade vidtagit åtgärder utanför ICAO. Det råder inga tvivel om att det är inom ICAO vi måste bedriva detta arbete.

Vi skall genomföra en samordning av medlemsstaternas agerande inom ramen för ICAO:s kommitté för miljöskydd inom luftfarten (CAEP) eftersom det är medlemsstaterna som är medlemmar i ICAO, och jag hoppas att parlamentet ger sitt stöd till initiativ som ett gemensamt europeiskt luftrum, vilket Ojeda har nämnt, vilket givetvis också kommer att få betydelse för att spara fotogen, om det kan komma i gång, samt allmänt förbättrade system för tilldelning och hantering av avgångs- och ankomsttider.

Herr talman! Jag vill återigen tacka för de ansträngningar alla har gjort för att försöka få till stånd en realistisk och flexibel text som är godtagbar för alla parter. Vi inväntar parlamentets omröstning, vilken kommissionen därefter kommer att ta stor hänsyn till.

  Talmannen. – Tack, fru kommissionär.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

15. Däck och däckmontering på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5-0218/00) för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt (C5-0220/2000 – 1997/0348(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om att ändra rådets direktiv 92/23/EEG om däck och däckmontering på motorfordon och släpvagnar till (Föredragande: De Roo).

  De Roo (Verts/ALE), föredragande. – (NL) Herr talman, herr kommissionär, kolleger! Buller från bildäck. Buller är ett underskattat miljö- och hälsoproblem. En tredjedel av Europas medborgare har problem med det och klagar över det. För tio år sedan var det en fjärdedel av medborgarna. Bullerproblemet ökar alltså, särskilt bullret från väg- och flygtrafiken. I förstabehandlingen reagerade tyvärr inte Europaparlamentet på Europeiska kommissionens lama förslag. Det fanns till exempel ingen kontrollklausul i Europeiska kommissionens förslag. I alla miljöförslag från Europeiska kommissionen finns det en kontrollklausul. Inte i det här förslaget. Det är inte så konstigt heller eftersom det utarbetats av GD Industri. I rådet har den här miljöfrågan felaktigt behandlats av ministrarna för ekonomi och den inre marknaden. Egentligen skulle den behandlats i rådet (miljö). Utskottet för miljö har med rösterna 32 mot 10 lagt fram fyra ändringsförslag. För personbilar föreslår vi att gränsvärdet läggs två decibel lägre. Det tyska provningsinstitutet TÜV har provat otaliga typer av bildäck. Alla uppfyllde de svaga bullergränser som rådet föreslår. Det är tekniskt möjligt att dra av två decibel utan att äventyra säkerheten. Det bekräftas av experter från Statens väg- och transportforskningsinstitut i Sverige. För varubilar och lastbilar föreslår utskottet för miljö också en minskning med två decibel. Varubilar och lastbilar skapar mer buller än vanliga bilar. Därför är det viktigt att göra framsteg även på den punkten och jag hoppas att även några kolleger från den kristdemokratiska gruppen kan rösta för det här. Däckindustrin får tid fram till oktober 2005 på sig för att uppfylla de strängare bullernormerna. Det tycker jag verkar räcka gott och väl. Naturligtvis behövs det mer för att minska bullret från vägtrafiken. Moderna ljuddämpande vägbeläggningar är över 20 decibel tystare än en väg belagd med gatsten. Våra motorvägar är inte längre belagda med gatsten men en minskning på mellan tre och fem decibel är möjlig genom att överallt införa ljuddämpande vägbeläggning. Vi kommer att återkomma till de här bullerproblemen i samband med bullerdirektivet. Ljuddämpande vägbeläggning och en minskning på däcken skulle tillsammans kunna innebära en minskning på sex decibel. Det låter inte så mycket, men det är bra om man tänker på att decibel är en logaritmisk tabell. Det betyder att det går att mer än halvera bullret utan att trafiken minskar. Det finns ett stort antal miljöproblem med bilar. Europaparlamentet drev för drygt tio år sedan igenom den första generationen katalysatorer och för två år sedan den andra generationen katalysatorer i Langen/Hautala-betänkandet om fordons- och oljeprogrammet. Luftföroreningarna från person- och lastbilar minskar därmed med 70 procent till 90 procent år 2005 och 2007. Återvinningen av uttjänta fordon har vi också reglerat på ett bra sätt med Florenzbetänkandet. Nu återstår två stora miljöproblem som vi måste åtgärda på europeisk nivå. Det första är bullret, det har jag redan sagt tillräckligt om, och det andra är koldioxidproblemet, växthusproblemet. När det gäller koldioxid föreslår miljöutskottet att Europeiska kommissionen lägger fram ett lagförslag om att minska däckens rullmotstånd med 5 procent. Det betyder också att 5 procent mindre bränsle förbrukas och att utsläppet av koldioxid också minskar med 5 procent. Jag skulle gärna vilja få ett positivt svar från Europeiska kommissionen på det.

  Florenz (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär! För mig personligen är det ganska likgiltigt i vilket generaldirektorat detta direktiv diskuteras. Jag är inte jurist, jag kan inte bedöma det. Men det är ett faktum att man hittills inte i tillräcklig omfattning har tagit hänsyn till miljöaspekterna. Bilindustrin och bildäcksindustrin har just under de senaste tre dagarna här i kammaren gett uttryck för att de mycket väl är i stånd att göra det ena eller andra just när det gäller bildäck.

För min grupp handlar det i dag inte så mycket om huruvida det är 3, 4 eller 1 decibel, utan vi vill klargöra att vi vill utöva ett positivt tvång för bildäcksindustrin att agera, så att de måste göra mer här. Även Auto/Oil-industrin, bilindustrin och återvinningsindustrin har möjliggjort mycket i samband med personbefordran. Bildäcksindustrin har där i stor utsträckning avhållit sig från att göra något. Det vill vi nu ta igen. Utan tvivel kommer vi någon gång också att tvingas tala om annan vägbeläggning i Europa.

Jag tror att det handlar om en positiv nödvändighet att agera. Här vill jag genast föregripa några av mina kolleger som ibland uppträder som vitsmakare och säger att Florenz möjligen vill ha 2 decibel mindre, men i gengäld godta 10 meter längre bromssträckor. Naturligtvis vill vi behålla normerna! Vi förväntar oss en innovation; vi förväntar oss att bildäcksindustrin anställer unga tekniker och äntligen i någon mån tillmötesgår medborgarnas berättigade krav att utsättas för mindre oväsen i sina bostadsområden. Det är en uppgift som vi har tagit på oss, och jag hoppas på kommissionens samarbetsvilja. Detta är möjligt, och vi kommer om 1 – 2 år att se till att industrin kan uppnå våra mål till år 2005. Om detta inte skulle vara möjligt är jag den förste som är beredd att erkänna att vi måste medge en något större ram. Men vi måste åstadkomma tvånget att agera och det är ju det vi nu kämpar för.

  Lange (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär! Det är ju välkänt att ni inte är särskilt skeptisk mot bilen och också gärna kör bil. Då vore det ju bra om den egna bilen orsakade 40 procent mindre oväsen och samtidigt krävde 5 procent mindre bränsle och därigenom också skulle släppa ut mindre koldioxid – enbart tack vare nya däck. Den vägen bör vi gå.

Redan nu finns det däck med värden som ligger långt under vad som föreslagits i den gemensamma ståndpunkten när det gäller bullret från däckens kontakt med vägbanan, men också när det gäller rullmotståndet, vilket ansvarar för förbrukningen och koldioxidutsläppet. Det finns till och med däck som får en blå ängel, ett miljömärke i Förbundsrepubliken Tyskland, eftersom de är så föredömligt tysta och kräver så lite bränsle. Dessa däck är inte särskilt osäkra. Tvärtom! Däck från Michelin och Dunlop har till och med en kortare bromssträcka och är också tysta och kräver lite bränsle. Men då frågar jag mig varför detta parlament inte fattar mod och säger: Det som tekniken klarar av redan nu, kräver vi 2005 för alla däck, i synnerhet för personbilsdäcken.

Därför vill jag eftertryckligen be om godkännande av ändringsförslag 1, där vi vid sidan av bullret också kräver ett gränsvärde för rullmotståndet, och i synnerhet ändringsförslag 2 – tystare däck . Jag vill påpeka, kära kolleger, att detta ju ännu inte är slutet på förhandlingarna. Vi går in i förhandlingarna i förlikningskommittén med rådet, och då får vi se vad som kommer ut av det. Men vi måste också ha handlingsutrymme.

  Helmer (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Innan jag börjar tala om ämnet störande buller från däck ber jag att få framföra en mer allmän fråga till kommissionen. De lägger fram alltför mycket lagstiftning och med lagstiftning är kvalitet vanligtvis i omvänd proportion till kvantitet. Vi talar om att göra mindre och att göra det bättre. I själva verket gör vi mer och vi gör det sämre.

Så till däck. Jag anade knappt när jag kom till denna kammare att jag till slut skulle försvara kommissionens ståndpunkt – och likväl har kommissionen gjort sin hemläxa. Den har rådgjort med industrin. Den har utarbetat ett förslag där man sätter upp utmanande men uppnåbara mål som skyddar miljön och samtidigt också tar hänsyn till vägtrafikanters och däcktillverkares intressen.

Några av våra kollegor försöker sabotera detta noggranna arbete genom att kräva godtyckliga och illa övervägda sänkningar av decibelnivåer . I några fall kan deras nivåer uppnås i andra inte. Men de har glömt att ändringar i produktspecifikationerna för däck påverkar inte bara bullernivå utan också väghållningsförmåga, säkerhet, bränsleekonomi, kostnader och livslängd. De kan i slutändan få tystare däck som är dyrare, slits fortare och som gör att bilar åker av vägen och krockar med träd!

Låt mig tala klarspråk. Fler vägtrafikanter kommer att dö om ändringsförslaget från de Roo antas. De väljare som jag företräder kommer inte att tacka oss. Vi ger alltför mycket föreskrifter. Det är vårt jobb att skapa en bred ram för lagstiftning i allmänhetens intresse. I stället strävar vi efter att mikroförvalta ett högst tekniskt och komplext program för industriutveckling, en uppgift för vilken vi varken har tid eller kunskap. Jag uppmanar kollegorna att förkasta ändringsförslaget och stödja kommissionens förslag.

  Bowe (PSE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar detta förslag. Det är länge försenat. Ändringsförslagen till det av mina kolleger de Roo och Lange går i rätt riktning. Sedan det första offentliggörandet av detta direktiv 1997 har tillverkarna arbetat för att uppfylla kommissionens standarder. Jag förstår de Roo, min kollegas önskan att förstärka standarderna. Men jag måste höja en varnande röst.

För det första är däckstandarder inte det enda problemet. Vägytans egenskaper är lika viktiga och i synnerhet förhållanden som höga bullernivåer i tätortsområden är kanske viktigare än att försöka ändra däckstandarderna. I många fall är en bättre lösning att ändra vägens beskaffenhet och inte däckstandarderna.

För det andra – och enligt min åsikt av största vikt – är behovet att balansera problemet med däckbuller och däcksäkerhet. Medan vi i kväll försöker anta nya däckstandarder för att minska bullernivåer från däck gör vi inga framsteg alls om däckstandarder för däckens grepp- eller vidhäftningsförmåga på vägen. Trots bra och seriösa förslag som lagts fram för lång tid sedan av Förenade kungariket har de ännu inte enats om eller allvarligt övervägts.

Vårt misslyckande att komma överens om standarder för däcksäkerhet skapar en oacceptabel grad av osäkerhet vad gäller denna viktiga fråga. Av det skälet är jag särskilt bekymrad över de potentiella effekterna av ändringsförslag 3 och 4 och deras inverkan på däcksäkerhet, särskilt för fordon som bussar och lastbilar. Under dessa förhållanden känner jag mig förpliktad att säga att jag personligen inte kan stödja de Roos ändringsförslag 3 och 4. Jag påstår till honom att de är förhastade och jag ber kommissionen att förkasta dem.

  Vatanen (PPE-DE). – (FI) Herr talman, herr kommissionär! Jag vill tacka de Roo för hans arbete. Både med tanke på människornas hälsa och deras trivsel är det viktigt att man minskar alla typer av buller. Därför ser jag mycket positivt på rådets gemensamma ståndpunkt angående däckbuller. Jag är ingalunda här i egenskap av däckindustrins talesman, men eftersom jag följt den branschen på mycket nära håll vill jag ändå framföra min oro över ändringsförslagens effekter.

Däckindustrin är en bransch där det råder en mycket hård och världsomfattande konkurrens och där man utför mycket grundligt utvecklingsarbete och på grund av däckteknikens karaktär gör små men säkra framsteg. Situationen blir dock orimlig om man strävar efter alltför snabba ändringar, vilket vara fallet den här gången. Går man för snabbt framåt innebär det för industrin stora tekniska svårigheter och onödiga tilläggskostnader som syns i produkternas priser. Det är alltid konsumenten som får betala. En tillräckligt lång övergångstid garanterar att man kan ta hänsyn till de nya kraven när man utvecklar däck. Ett annat tillvägagångssätt vore liktydigt med resursslöseri, eftersom utvecklingsarbetet på en ny däckmodell i genomsnitt tar tre till fyra år.

Särskilt problematisk blir frågan eftersom ett däck är en mycket känslig konstruktion när det gäller balansen mellan dess egenskaper. Ett däck är verkligen inte bara svart och runt som en lekman inbillar sig. När man förbättrar en viss egenskap hos ett däck inverkar det negativt på andra egenskaper, vilket gör att konstruktionen av ett däck verkligen innebär en kompromissoptimering. Ett brett däck ger till exempel bra fäste på asfalt, men det råkar lätt ut för vattenplaning. På snö åter fungerar ett smalt däck bra. Om man på ett väsentligt sätt förbättrar däckets bulleregenskaper försämras framför allt dess väggrepp på vått väglag.

Jag vill framför allt att mina medmänniskor kör med säkra däck. Jag hoppas att däckindustrin och EU:s lagstiftare finner varandra och gör upp en realistisk tidsplan för de goda målsättningar som lagts fram i det här betänkandet.

  Liikanen, kommissionen. – (FR) Herr talman! Detta förslag till direktiv syftar till att minska vägbanebullret utan att ge avkall på däckens väggrepp och därmed säkerheten vad gäller vägarnas skick samt bromsförmåga.

När kommissionen förberedde detta förslag lät kommissionen flera oberoende tillverkarorganisationer komma till tals. Dessa organisationer har tillsammans med medlemsstaternas experter arbetat länge för att finna rätt kravnivå, uttryckt i decibel för olika däcktyper för personbilar, lätta lastbilar och lastbilar.

Tack vare detta omfattande föregående samråd med experter har medlemsstaterna genom den gemensamma ståndpunkten enhälligt godkänt den kravnivå som anges i förslaget. Det visade sig att också Europaparlamentet var nöjd med kravnivån i förslaget och ingav därför inte några ändringsförslag.

Det bör först och främst noteras att vägbanans skick i mycket stor utsträckning – upp till 6 decibel – bär ansvar för det buller som uppstår vid däckens kontakt med vägbanan. Det bör också klargöras att kommissionen fullföljer sina åtgärder som startades för två år sedan för att bekämpa olika bullerkällor, och de omfattar alla verksamheter inom unionen.

Vid andra behandlingen har fyra ändringsförslag ingivits. I ändringsförslagen 2, 3 och 4 föreslår man att tröskelvärdena skall minskas med 2 decibel. Men om en minskning på 2 decibel tillämpades i dag, skulle mer än 70 procent av de däck som nu finns till försäljning inte klara testet. Tillverkarna skulle då bli tvungna att snarast ändra strukturen på däcken och gummits hållbarhet, och därmed försämra väggreppet. Så länge krav beträffande väggrepp inte tillämpas är dessa tre ändringsförslag därför inte godtagbara.

Sambandet mellan buller och däckens kontakt med vägbanan, väggrepp och bränslekonsumtion står i centrum för ändringsförslag 1. Detta är en fråga som man försöker enas om inom en arbetsgrupp vid Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa, en arbetsgrupp som följs av Europeiska kommissionens enheter. Frågan är också föremål för diskussioner inom Transatlantic Business Dialogue som syftar till att främja en världsomfattande norm, kallad Global Type Standard GTS 2000.

Europeiska kommissionen följer detta arbete med avsikten att införliva resultaten i direktiv 92/23/EEG. Syftet är att fastställa en rimlig jämvikt mellan säkerhet, buller och rullmotstånd. Den föreslagna tidsplanen är emellertid alltför snäv. Det krävs nämligen att man överväger problemets hela komplexitet och hela det utbud av produkter som berörs.

Därför föreskriver artikel 3 – enligt ordalydelsen i den gemensamma ståndpunkten – att kraven vad gäller väggrepp och rullmotstånd kommer att integreras med kraven angående ljud nivåer i tidtabellen, som har utökats med 24 respektive 36 månader efter det att det här direktivet har trätt i kraft.

Ändringsförslag 1 – där man föreslår en ny lagstiftning, och det två gånger inom ett år efter det att det här direktivet har trätt i kraft – är inte godtagbart.

Eftersom mätmetoderna är så pass invecklade när det gäller att mäta väggrepp på torrt respektive blött underlag samt rullmotstånd, och eftersom det handlar om ett mycket stort utbud av produkter, kommer resultaten av experternas arbete inte att bli tillgängliga före 2002. Då kan kommissionen ändra det här direktivet för att integrera väggrepp på torrt respektive blött underlag samt rullmotstånd för samtliga däcktyper.

  Talmannen. – Tack, herr kommissionär.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen äger rum i dag, kl. 12.00.

16. Användning och utsläppande av vissa farliga ämnen och preparat (azofärger)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0168/2000) av Bakopoulos för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring för nittonde gången av rådets direktiv 76/769/EEG om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (azofärger) (KOM(1999) 620 – C5-0312/1999 – 1999/0269(COD)).

  Bakopoulos (GUE/NGL), föredragande. – (EL) Herr talman! Det förslag till direktiv som vi diskuterar i dag handlar om begränsning av handeln med och användningen av azofärgämnen som används vid färgning av textil- och läderartiklar. Skälen till dessa begränsningar är den välgrundade misstanken att dessa ämnen är cancerframkallande. I direktivets bilaga finns en förteckning över textil- och läderprodukter i vilka dessa misstänkta ämnen inte får användas. Många stater har redan infört relaterade förbud i sin lagstiftning, och de flesta företag som är verksamma i Europeiska unionen hör till just denna grupp. Det är emellertid nödvändigt med ett direktiv som harmoniserar den inre marknaden, så att just ensidiga regleringar undviks. Direktivet omfattar även, vilket är naturligt, en analysmetod för spårning av de azofärgämnen vars användning är förbjuden. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har godtagit den princip som ligger till grund för direktivet. De ändringsförslag som enhälligt har röstats igenom är alltså av förbättrande karaktär. Jag skall ta upp endast två av dessa.

Utskottet för miljö är av den åsikten att förteckningen över de produkter i vilka azofärgämnen inte skall få användas och som återfinns i direktivets bilaga inte får vara indikativ. Den måste vara exklusiv, uttömmande, kategorisk och nominell. På så sätt kan godtyckliga tolkningar av direktivet undvikas, liksom, följaktligen, ett stort antal olika tillämpningar, något som skulle gå stick i stäv med den inre marknadens princip, som detta direktiv för övrigt är avsett att skydda. Det är kärnan i ändringsförslag 3.

Det andra ändringsförslaget som jag vill ta upp är ändringsförslag 2, som inför skäl 7 a, med vilket handknutna orientaliska mattor undantas från det nuvarande direktivet. Undantaget grundar sig på det faktumet att stickprovskontroller, på grund av att dessa mattor tillverkas för hand, i praktiken är uteslutet. En kontroll av varje individuell matta skulle emellertid medföra betydande skador på produkten. Särskilt i de fall – och de är många – då det rör sig om handgjorda hantverksföremål eller till och med konstverk. Importörerna uppmanas emellertid att utveckla ett kvalitetsmärke.

Roth-Behrendt och Müller har inom tidsfristen lagt fram ändringsförslag 6, med vilket de omformulerar det föregående skäl 7 a och föreslår ett slutdatum för undantaget för handknutna orientaliska mattor från detta direktivs tillämpning. Och som sådant föreslås 1 januari 2006. Jag anser att förslaget är bra och föreslår att det godkänns.

Avslutningsvis har Ferrer, även hon inom tidsfristen, lagt fram ändringsförslag 7, i vilket hon föreslår att ytterligare ett ämne skall läggas till i bilagans förteckning över de 21 azofärgämnena, utöver de två i ändringsförslag 4. Det ämne som Ferrer föreslår finns emellertid redan med i bilagan. Det rör sig i detta fall uppenbarligen om ett förbiseende, och jag föreslår av den anledningen inte att ändringsförslaget godkänns.

  Gutiérrez Cortines (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionär! Detta är ett litet och anspråkslöst betänkande, en förändring av ett direktiv, men ett betänkande som jag ändå tycker utgör ett viktigt och betydelsefullt exempel på hur en förberedande och förklarande politik har lyckats nå stora framgångar. Ofta kommer också bestämmelserna efter att samhället självt har skapat sin egen ordning.

Att praktiskt taget alla tillverkare och producenter i alla länder har upphört med de produkter vi nu avser att förbjuda, visar att vi är på väg att nå en mognadsgrad där idealet är att inte behöva införa några bestämmelser och hamna i situationer som dessa. Därför vill jag framhålla, och för detta till protokollet, att vi om möjligt måste arbeta på detta sätt i ett moget samhälle och med en mogen industri.

Uteslutandet av orientaliska mattor tycker jag är utmärkt, för jag tycker det är bra att flexibiliteten till förmån för konsten och estetiken tränger in i den lagstiftande apparatens själ, vilken ofta förbiser det lilla och detaljerna.

Å andra sidan äter människor, så vitt jag vet, inte mattor, och därför kan denna risk undvikas. Jag upprepar att det är positivt att vi arbetar för att göra framsteg, att samhället föregår oss och att det enda vi behöver göra är att bekräfta det som redan erkänts.

  Müller, Rosemarie (PSE). – (DE) Herr talman! Som svar på föredragandens inlägg vill jag komma med ett litet klargörande. De ändringsförslag som föreligger till detta betänkande har inlämnats av mig. Jag vill bara klargöra detta, eftersom just Roth-Behrendt har nämnts.

Beträffande azofärgämnen handlar det om färgämnen som vid kontakt med huden eller munhålan frigör cancerframkallande aromatiska aminer. Det är också anledningen till att några medlemsländer har utfärdat preliminära bestämmelser till skydd för konsumenten, och anledningen till kommissionens initiativ, som vi diskuterar i kväll, där azofärgerna nu skall förbjudas över hela EU och vid import från tredje land.

Visserligen uppvisar föreliggande kommissionsförslag säkerhetsluckor som jag anser bör åtgärdas. Det är också syftet med mina ändringsförslag, som antagits med stor majoritet i utskottet. Det handlar framför allt om att ta upp ytterligare två aminer i förbudslistan, eftersom de nu är listade som cancerframkallande. Den planerade allmänna beskrivningen av användningsområdet är inte heller tillräckligt bindande. Vi vill ha en klart definierad, uttömmande uppräkning, eftersom man därigenom skapar rättssäkerhet och klarhet. Med den frivilliga kvalitetsmärkningen och övergångsfristen fram till 1 januari 2006 har vi också lyckats ta hänsyn till de särskilda problemen i branschen med orientaliska mattor, och trots detta på medellång sikt också införliva handknutna orientaliska mattor i direktivet. Vi har också räknat med optionen att två metoder, som tar hänsyn till materialens olika krav på testmetoder, kan användas fram till utvärderingen av nya testmetoder. Totalt sett kommer samtliga oklarheter och icke bindande föreskrifter i direktivet att undanröjas om föreliggande ändringsförslag antas, som beslutats med stor majoritet i utskottet. Därmed tar man hänsyn till de krav som måste ställas på direktivet på grund av de faktiska hoten mot hälsan.

  Liikanen, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för deras intresse i denna fråga och särskilt herr Bakopoulos, föredraganden, för hans konstruktiva arbete.

Vissa azofärger som används i textilier och läder utgör cancerrisker för konsumenter och dem som arbetar med dessa, såsom har uppgivits. På basis av en ståndpunkt från den vetenskapliga kommittén för toxitet, ekotoxicitet och miljö som bekräftade sådana risker föreslog kommissionen i december förra året ett direktiv som begränsade marknadsföring och användning av vissa azufärger som kunde utgöra en cancerrisk om de kom i nära kontakt med huden.

Kommissionens förslag till direktiv skulle införa förbud mot användning av vissa azufärger i textil- och läderartiklar som kommer i nära kontakt med huden. De färgämnen det gäller är xylidiner som kan frigöra vilken som helst av de 21 cancerframkallande aminer som listas i det föreslagna direktivet. Vidare får textil- eller läderartiklar som färgats med dessa xylidiner inte omsättas på marknaden. De testmetoder som skall användas för att visa att bestämmelserna efterlevs har specificerats i det föreslagna direktivet.

Genom förslaget skyddas inte bara konsumenters och arbetstagares hälsa. Det behandlar också en fråga som gäller den inre marknaden. För närvarande är den inre marknaden uppsplittrad, eftersom några medlemsstater redan tillämpar nationella förbud. Genom direktivförslaget skulle en harmonisering ske av medlemsstaternas bestämmelser.

Jag vill understryka att förslaget grundas på resultaten av oberoende studier om risker med azufärger och om kostnader, fördelar och handelseffekter av de föreslagna restriktionerna. Här har också tagits hänsyn till ståndpunkten hos den behöriga vetenskapliga kommittén för risker. Jag anser att det är en rimlig åtgärd.

Kommissionen kan inte godta de av parlamentets ändringsförslag som skulle utvidga detta förbud genom att ersätta den föreslagna listan av exempel på produktkategorier omfattade av en fullständig lista genom att innefatta andra artiklar än dem som är tillverkade av textilmaterial och läder och genom att inkludera andra amider. Ändringsförslag 3, 4 och 7 från utskottet för miljö är dem jag refererar till.

Kommissionen anser att detta inte kunde motiveras på grundval av aktuell kunskap om riskerna. Inte heller kan kommissionen godkänna ändringsförslag som skulle införa en andra testmetod för att visa att bestämmelserna efterlevs. Detta gäller ändringsförslag 5 från utskottet för miljö. Dessa skulle göra det svårare för leverantörer, i synnerhet i tredje världen, att kunna efterleva dem eftersom den metod som föreslagits av kommissionen är den mest accepterade och använda metoden. Kommissionen kan dock godkänna detta när en mer tillförlitlig standardiserad testmetod finns tillgänglig och kan införas.

Kommissionen kan i princip godkänna ett undantag för handgjorda orientaliska mattor från listan över exempel på produktkategorier som täcks av direktivförslaget då risken från sådana mattor sannolikt är låg. Kommissionen kan dock inte godkänna att undantaget endast är temporärt.

För att sammanfatta våra synpunkter kan vi godkänna ändringsförslag 1 från utskottet för miljö. Vi måste förkasta sex ändringsförslag, nämligen 2, 3, 4, 5, 6 och 7 från utskottet för miljö. Kommissionen kan emellertid i princip stödja delar av ändringsförslag 3. Vi vill fortsätta dialogen med parlamentet. Jag är övertygad om att vi kan nå en konstruktiv lösning.

  Talmannen. – Tack, herr kommissionär.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

17. Odeklarerat arbete

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0220/2000) av Glase för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om kommissionens meddelande om odeklarerat arbete (KOM(1998) 219 – C4-0566/1998 – 1998/2082(COD)).

  Glase (PPE-DE), föredragande . – (DE) Herr talman! Det betänkande vi har framför oss är ett yttrande från parlamentet om ett meddelande från kommissionen beträffande problematiken med den icke anmälda förvärvsverksamheten, som också diskuteras under begreppet svart arbete. På europeisk nivå befattar man sig med det eftersom detta problem inte bara gäller ett enstaka land, utan alla medlemsländer.

Vad är själva kärnpunkten? Genom att förvärvsverksamhet inte anmäls uppstår stora nationalekonomiska och samhällspolitiska skador i medlemsländerna. För sjukförsäkringarna, pensionssystemen och statskassan i sin helhet går varje år miljarder förlorade. Arbetstagarna är inte på något vis försäkrade eller garderade. Tanken på modern slavhandel tränger sig här på mycket tydligt, med fatala följder för de drabbade. De som presterar något genom svart arbete, har inga som helst garantianspråk eller vanliga affärsmässiga rättigheter.

De drabbade tror däremot att de har fördelar av det, men de skadar bara sig själva och samhället. Nu är det naturligtvis definitionsmässigt svårt att kartlägga det svarta arbetet i alla länder. Genom undersökningar under lång tid och uppskattningar kan man totalt utgå från 28 miljoner svart arbetskraft. Volymen svart arbete motsvarar nu 15 procent av EU:s bruttonationalprodukt. Hela sektorn växer tre gånger så snabbt som den officiella ekonomin.

I föreliggande meddelande har kommissionen genom analysen och de nödvändiga åtgärderna bemödat sig om att begränsa det svarta arbetet. Parlamentet har länge och intensivt arbetat med denna problematik och listat en rad orsaker som har en mångfaldig verkan och växeleffekt. I nästan alla undersökningar har ett alltför högt skatte- och avgiftstryck anförts som orsak. Men utskottet tar upp ytterligare orsaker, exempelvis fattigdom, oseriöst anbudsförfarande, dumpingpriser i samband med underleverantörer, oflexibla arbetsrättsbestämmelser och dålig förvaltningspraxis, och likaså ett tydligt avtagande medvetande om att svart arbete är illegalt och lagstridigt.

Det kom dock fram olika ståndpunkter i utskottet när man fastslog slutsatserna, vilket berodde på mycket varierande viktning av orsakerna. Men jag tror ändå att målet förenar oss, det är bara vägen som skiljer oss åt. De slutsatser som utskottet antog vid sitt senaste sammanträde gäller kravet på en så exakt inventering som möjligt av berörda sektorer och de viktigaste persongrupperna, inkluderande av arbetsmarknadens parter i aktiva åtgärder mot svart arbete, beaktande av frågan i de nationella sysselsättningsprogrammen liksom kontroll och sanktioner vid konstaterat svart arbete.

Som förebyggande åtgärd anser en majoritet i utskottet dock att en sänkning av skatte- och avgiftstrycket är utslagsgivande liksom en sänkning av mervärdesskatten vid arbetsintensiva tjänster, så som det är möjligt i enlighet med rådets beslut den 28 februari i år och också redan praktiseras i nya länder. Det är också väsentligt att finna en lösning på hittills otillfredsställande områden, exempelvis i direktivet om utstationering och förvärvsarbete i hushåll, som framför allt utförs av kvinnor.

Jag kan på de fem minuter som står till förfogande bara ta upp några viktiga punkter i betänkandet. Problemet är mångsidigt och man måste också ta itu med det på ett mångsidigt sätt. Därför kräver utskottet att kommissionen och de enskilda medlemsländerna, allt efter sitt ansvarsområde, men framför allt med fast beslutsamhet, tar itu med parlamentets förslag och börjar agera i saken. Jag hoppas att vi kan visa på stort samtycke till betänkandet och en effektiv beslutsamhet. Jag tackar alla kolleger för deras goda samarbete, och framför allt medföredraganden Karin Jöns för att hon hela tiden var beredvillig till samtal.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag också göra er uppmärksam på ett tryckfel. I artikel 25 i slutsatserna har utskottet tydligt formulerat rätten till kollektivt yrkande. Det måste revideras i den nyaste texten som vi har framför oss. "Att väcka talan" måste strykas och ersättas med "Att agera kollektivt". Sedan motsvarar det på korrekt vis utskottets vilja, enligt omröstningen. Tack för er uppmärksamhet!

(Applåder)

  Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta är ett mycket användbart betänkande om en mycket viktig fråga. Det finns några delar som jag inte tycker om, till exempel punkt 13 där man vill ha överensstämmande skatt. Jag föreslår att lägga fram ett ändringsförslag om det eftersom detta som föredraganden känner till är en särskilt betydelsefull fråga för de konservativa i Förenade kungariket. Men själva huvudinriktningen i betänkandet är mycket bra.

Det finns en annan rapport tillgänglig i dag som är en årsrapport från kommissionen, hänvisad till i dagens Financial Times under den underbara rubriken "Bryssel kräver reform för arbete". För att citera kort från artikeln: "I dess bedömning av länder kommer kommissionen att uppmana Frankrike att landet liksom Tyskland måste minska ’skattetrycket’ på arbete och minska den 'administrativa bördan för företag’". Allt som främjar arbetsflexibilitet, frigör företag och minskar betungande villkor för affärsverksamhet måste vara bra för ekonomin i dessa länder och för sysselsättningen. Men i rapporten tas också upp problemet med odeklarerat arbete. Ju högre skatt, ju mer administration desto högre motiv för att inte deklarera arbete.

Jag skulle vilka lämna ännu ett förslag. Länder med den högsta nivån av odeklarerat arbete kan mycket väl registrera de högsta officiella arbetslöshetssiffrorna och därmed dra till sig de högsta regionalfonderna som uppväger detta. Detta är abnormt och det ligger i allas våra intressen att lösa problemet. Att minska skatt och byråkrati skulle vara en utmärkt start. Jag uppmanar medlemsstaterna att följa kommissionens råd och att även beakta betänkandet av Glase.

  Jöns (PSE). – (DE) Herr talman, kära kolleger! Handlingsbehovet när det gäller svart arbete är uppenbart i alla medlemsstater, ty de hittillsvarande framgångarna när det gäller att bekämpa det har ännu inte varit optimala.

Desto mer välkomnar jag kommissionens meddelande om odeklarerat arbete, ty det sätter i gång diskussionen på europeisk nivå. Därmed är jag framme vid ett centralt krav i detta verkligen utmärkta betänkande av Glase. Vi måste utan inskränkning ta upp bekämpningen av svart arbete i den europeiska sysselsättningsstrategin. För ett sådant komplext problem måste vi ha ett utbyte, lära av varandra och i enlighet med det bekräftade mottot i vår sysselsättningsstrategi alltid söka efter bästa praxis.

Vi måste intensivt ta itu med det svarta arbetet för att på ett effektivt sätt kunna ingripa mot de olika orsakerna. Jag vill varna för förenklingar. Tre förenklingar vill jag å den socialistiska gruppens vägnar också direkt protestera mot. Den första punkten gäller det alltid upprepade påståendet enligt vilket svart arbete i första hand beror på för hög skatt och höga avgifter. Kära kolleger i det konservativa lägret: Så enkelt är det inte! Låt oss som exempel ta Österrike och Italien. I Österrike är skatterna betydligt högre än i Italien. Trots detta finns det i Italien mycket mer svart arbete. Hög skatt och höga sociala avgifter är därför bara en orsak bland många andra. Eller titta på Skandinavien. Här är skatterna och de sociala avgifterna ännu något högre. Men det finns däremot förhållandevis lite svart arbete. Det betyder väl ändå att frekvensen av det svarta arbetet också har en del att göra med social acceptans, det vill säga med den sociala sammanhållningen i ett samhälle. Svart arbete får inte längre förbli en gentlemannaförseelse.

Jag vill för det andra tillbakavisa argumentet att en mer flexibel arbetsmarknad reducerar det svarta arbetet. Detta förmenta mirakelvapen fungerar inte. Det lärde vi oss redan av Thatcher-eran i Storbritannien. Då tilltog det svarta arbetet, fastän arbetsmarknaden blev mer flexibel, och fastän de sociala avgifterna sjönk. Alltså fungerar flexibilitet väl ändå bara om de sociala normerna kan förbli rimligt höga.

För det tredje: Svart arbete är inte i första hand ett resultat av illegal invandring från tredje land. Tvärtom, det är huvudsakligen våra egna medborgare som arbetar svart. Vi behöver – det visar kollegan Glases betänkande – en förnuftig policymix på nationell och europeisk nivå. Till detta hör också ett solidariskt ansvar från det allmänna, så att det till att börja med inte alls ges några uppdrag till företag, vars anbud helt uppenbart är baserade på svart arbete. Likaså behöver vi ett solidariskt ansvar från företagens sida gentemot deras underleverantörer.

Men kära kolleger, vi önskar oss också en rätt till kollektivt yrkande som i synnerhet skulle kunna hjälpa fackföreningarna att åtala företag som är misstänkta för att inte eller endast delvis deklarera sina anställda.

  Sbarbati (ELDR). – (IT) Herr talman! Jag tar tillfället i akt att tacka Glase för hennes betänkande, vars innehåll kommer att få stor betydelse. Det rör sig om ett extremt komplicerat betänkande som jag i utskottet i vissa avseenden ansåg vara försiktigt: försiktigt av nödvändighet om man betänker att sysselsättningspolitiken är medlemsstaternas ansvar och därför inte tillåter en reell och objektiv behörighet från Europaparlamentets, och därmed också EU:s, sida. Vi står med andra ord inför en faktisk svårighet som man måste komma över, en svårighet som inte är försumbar.

Som min kollega från PSE nyligen framhöll, så handlar det om att utarbeta en ny strategi mot den komplexa bakgrund som hela problemet med arbete och sysselsättning utgör; en strategi som uppmanar medlemsstaterna att i ett första steg offentliggöra uppgifterna om den egna arbetsmarknaden och det odeklarerade arbetet.

Fortfarande saknar vi detaljerade uppgifter om samtliga stater; vi vet med andra ord inte hur stort problemet är i samtliga medlemsstater, och inte heller vet vi egentligen någonting om de stater som har ambitionen att bli medlemmar i Europeiska unionen.

Problemet är komplicerat: vi har en procentandel som varje år stiger och ökar i förhållande till bruttonationalprodukten, vi har en andel på 15 procent, mycket typiskt som genomsnitt för länderna inom Europeiska unionen, och denna siffra borde få oss att tänka efter.

Det svarta arbetet, det odeklarerade arbetet, utgör emellertid för oss alla, definitionsmässigt, ett hån mot dem som har behov av ett arbete, även när det gäller skatteintäkterna, de intäkter som borde garantera solidariteten. Det handlar med andra ord om ett brott mot samhället som vi måste ta ansvar för i vår egenskap av lagstiftare, på de villkor som anges av vår direkta behörighet i frågan.

Men trots allt finns det i betänkandet aktiva förslag, till exempel rutiner som vi skulle kunna tillgripa för att aktivt bekämpa detta gissel som svartjobbet eller det odeklarerade arbetet innebär.

Jag lade fram ett antal ändringsförslag som redan godkänts av föredraganden, och därför tänker jag inte uppehålla mig vid dem. Jag skulle bara vilja ägna ett par ord, under den tid som återstår, åt ett ändringsförslag som ligger mig särskilt varmt om hjärtat och som jag tror har haft vissa svårigheter att få en objektiv bedömning: det gäller ändringsförslaget om svartjobbandet bland de minderåriga, som jag här kommer att förklarar i korthet.

Det hävdas att det inte finns barnarbete i Europa, att det eventuellt existerar – vilket redan har sagts – i Italien och i länderna i södra Europa. Detta är inte sant! Barnarbete finns alltid och överallt: bland invandrare eller personer som inte är EU-medborgare, bland alla de ungdomar som avslutar sin skolgång i förtid och som blir utnyttjade, underbetalda och som inte får någon utbildning, vilket sålunda utgör ett svårt problem vad gäller utnyttjande och odeklarerat arbete, för de har inga kvalifikationer som skulle kunna dras fram i ljuset och ges en lämplig ersättning. Svartjobbandet rör slutligen även minderåriga under 15 års ålder!

Låt oss alltså inte låtsas att problemet inte existerar i Europa, för det gör det, och även här tror jag att Europaparlamentet skulle kunna uttala sig beslutsamt och kraftfullt för att bekräfta denna församlings sociala, demokratiska och politiska mognad.

  Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! När vi talar om svartarbete får vi inte glömma att vi åsyftar fallet med byggnadsarbetare, som är de mest utsatta för vädrets makter och arbetsolyckor, och att våra diskussioner också avser de personer som utnyttjas av beklädnadsindustrin, personer utan någon som helst social status, och ofta inte heller uppehållstillstånd.

Dessutom måste man tillägga den nya ekonomins hjälpredor, vilkas arbetstid, övertid och lön styrs av den ökade osäkerheten och flexibiliteten. Vi talar kort sagt om en form av utnyttjande i arbetet, vilket visserligen är negativt för de offentliga finanserna på grund av förlorade skatteintäkter och avgifter, men vi får aldrig glömma att vi talar om en utestängning som drabbar mellan 10 och 28 miljoner unionsmedborgare, allt enligt kommissionens uppgifter. I stället för att brännmärka offren bör vi ägna oss åt denna särskilda form av brottslighet på arbetsgivarnivå.

Att jämställa dem som föreslår den här typen av arbete och dem som tar ett sådant arbete är inte anpassat till verkligheten och t.o.m. chockerande. Det betänkande vi behandlar undslipper inte denna kritik, och det gäller även kommissionens meddelande. Vad skall man göra? Integrera det odeklarerade arbetet på arbetsmarknaden eller anpassa arbetsmarknaden till dessa superflexibla arbetsformer?

Jag är rädd att de förslag som består i att sänka skatter och avgifter och öka flexibiliteten på arbetsmarknaden bara leder till att marknaden blir ännu mer avreglerad, vilket till slut riskerar att legitimera denna föregångare till det superflexibla arbetet. Som betänkandet säger: fattigdomen gynnar den svarta ekonomins välstånd, vilket tvingar löntagare och egenföretagare att acceptera den.

De säkraste metoderna för att minska lockelsen hos odeklarerat arbete i alla sektorer är att bestämt kämpa för att skapa kvalitativa aktiviteter och en kvalitativ sysselsättning, att sätta fokus på arbetsvillkoren samt att begränsa otryggheten.

Det krävs också åtgärder för att undvika att vissa villkor för underleverantörer och offentlig upphandling uppmuntrar egenföretagare eller småföretag att illegalt eftersträva förmånliga marginaler, vilket anbudsgivaren förbjuder dem att göra.

Det som krävs är inte att reglera mindre, utan snarare att förstärka resurserna hos de myndigheter som har i uppdrag att kontrollera arbetsmarknaden. I vissa stater anger arbetslagen att alla illegala arbetskontrakt måste omvandlas till tillsvidarekontrakt på heltid. Det skulle med all säkerhet vara en mycket aktiv politik, en stark uppmuntran för berörda arbetsgivare att legalisera arbetstagarnas situation.