Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 7 september 2000 - Strasbourg

7. Mänskliga rättigheter

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:

Bhutanesiska flyktingar i Nepal

- B5­0663/2000 av Aparicio Sánchez med flera för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp om det fortsatta ödet för bhutanesiska flyktingar i Nepal;

- B5­0673/2000 av Collins för Gruppen Unionen för nationernas Europa om det fortsatta ödet för bhutanesiska flyktingar i Nepal;

- B5­0705/2000 av Dupuis med flera för Tekniska gruppen för oberoende ledamöter om situationen för bhutanesiska flyktingar i Nepal Nepal;

- B5­0712/2000 av Malmström för Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp om bhutanesiska flyktingar;

- B5­0719/2000 av Thomas Mann för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater om bhutanesiska flyktingar i Nepal;

- B5­0727/2000 av Messner för Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen om det fortsatta ödet för bhutanesiska flyktingar i Nepal;

- B5­0740/2000 av Vinci för Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster om det fortsatta ödet för bhutanesiska flyktingar i Nepal.

Burma

- B5­0667/2000 av Kinnock och Veltroni för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp om Burma;

- B5­0706/2000 av Dupuis med flera för Tekniska gruppen för oberoende ledamöter om situationen i Burma;

- B5­0716/2000 av Gasòliba i Böhm för Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp om Burma;

- B5­0720/2000 av Maij­Weggen för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater om Burma;

- B5­0728/2000 av McKenna för Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen om Burma;

- B5­0741/2000 av Fraisse med flera för Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster om Burma.

Kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Colombia, särskilt fallet Fader Brendan Forde

- B5­0664/2000 av Medina Ortega med flera för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp om situationen i Colombia;

- B5­0713/2000 av Cox för Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp om Plan Colombia och massakern på församlingen för fred La Unión – Uraba;

- B5­0721/2000 av Banotti med flera om hotet mot fader Brendan Fordes liv, mot hans församling, och situationen för mänskliga rättigheter i Colombia;

- B5­0729/2000 av McKenna med flera för Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen om massakern på församlingen för fred La Unión/San José de Apartadó (Antioquia) I Colombia, situationen för den franciskanerprästen Brendan Forde och Plan Colombia;

- B5­0735/2000 av Collins med flera för Gruppen Unionen för nationernas Europa om Colombia och massakern på församlingen för fred La Unión i Urabaområdet;

- B5­0742/2000 av Miranda med flera för Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster om situationen för de mänskliga rättigheterna i Colombia.

Brittiska soldater tagna som gisslan i Sierra Leone

- B5­0665/2000 av Kinnock för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp om tagandet av brittiska soldater som gisslan;

- B5­0714/2000 av Ludford för Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp om kidnappandet av brittiska soldater i Sierra Leone;

- B5­0722/2000 av Ferrer för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater om kvarhållandet av 11 brittiska soldater i Sierra Leone;

- B5­0730/2000 av Maes med flera för Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen om tagandet av brittiska soldater som gisslan;

- B5­0743/2000 av Sjöstedt och Miranda för Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster om kidnappningen av brittiska soldater i Sierra Leone.

Turkiska bombningar av norra Irak

- B5­0672/2000 av Sakellariou och Van den Berg för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp om den turkiska militärens bombningar av Kendakorområdet i norra Irak;

- B5­0715/2000 av Duff för Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp om turkiska bombningar av norra Irak;

- B5­0731/2000 av Cohn­Bendit med flera för Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen om den turkiska arméns bombningar av byar i norra Irak;

- B5­0744/2000 av Uca med flera för Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster om den turkiska militärens bombningar av Kendakorområdet i norra Irak.

Bhutanesiska flyktingar i Nepal.

  McCarthy (PSE). – (EN) Herr talman! Resolutionen som ligger på våra bord i dag syftar inte på något sätt till att kritisera huvudaktörerna, dvs. de bhutanesiska eller nepalesiska regeringarna under processen att hitta en lösning för de 96 000 nepalesisktalande bhutanesiska flyktingar som bor i lägren. Det har fötts 17 000 barn i dessa läger under de senaste tio åren. Genom denna resolution försöker man uppmuntra till att det tas initiativ och vidtas åtgärder och uppmana kommissionen till att försöka hjälpa till med finansiella medel som stöd till återförandet av dessa människor.

Vi välkomnar det faktum att Japan har donerat 1,3 miljoner US-dollar till flyktingarna och att 1 miljon US-dollar väntas under den närmaste tiden från världslivsmedelsprogrammen. Men människorna i dessa läger skulle helst vilja återföras till sina hemländer i stället för att få dessa pengar.

De skickade detta meddelande till oss, genom vilket man bad om vårt stöd till åtgärder för att lösa deras problem och för att få rättvisa. I detta skriver de, "vi hoppas till sist, ärade Europaparlamentariker, att rättvisan segrar hos oss". Det gör vi också här i dag. Låt oss hoppas att vår resolution kan ge lite rättvisa till dessa människor, hjälpa dem att finna sig tillrätta i sina hemländer och ge litet resultat.

  Collins (UEN). – (EN) Herr talman! Tidigare i år fick jag äran att delta i en delegation från Europaparlamentet till New Delhi och Nepal. Som ett resultat av vårt besök och i synnerhet vårt besök vid flyktinglägren i östra Nepal, åtog sig delegationen att den skulle göra allt som stod i dess makt för att ta upp frågan om de bhutanesiska flyktingarnas allt värre situation i Nepal.

Låt mig försäkra ledamöterna om att flyktingarna är fullständigt medvetna om, och värderar och uppskattar högt, Europaparlamentets tidigare initiativ för att få deras situation uppmärksammad. Detta visades tydligt för oss under vårt besök i regionen och vår beslutsamhet att fortsätta att uppmuntra till ett avtal mellan Bhutan och Nepal är lika fast som någonsin.

Inflödet av bhutanesiska flyktingar till Nepal började i slutet av 1991 och rädslan för en minskande internationell uppmärksamhet är därför ständigt närvarande. Flyktingarna har under de senaste tio åren väntat på en godartad och slutlig lösning på krisen. Som McCarthy har sagt – väldigt många av dem vill resa hem. Det har varit åtskilliga bilaterala samtal, men än så länge har man inte kunnat säkerställa en slutlig politisk uppgörelse.

I New York äger Förenta nationernas millennietoppmöte rum i denna stund, och det ger Bhutans och Nepals premiärministrar en möjlighet att träffas och visa sitt engagemang vad gäller freds- och toleranstankarna, genom att samtycka till en snabb lösning av problemet med bhutanesiska flyktingar i Nepal. Detta skulle vara ett passande sätt att framhäva FN:s millennietoppmöte. Jag hoppas att de får all uppmuntran till att göra det.

Ett av de viktigaste frågorna att fatta beslut om är definitionen av familjeenheten som skall användas i verifieringssyfte. Nepal har accepterat en kompromiss som lagts fram av UNHCR, som har spelat en viktig roll när det gällt att försöka lösa dödläget. Jag uppmanar kraftfullt de bhutanesiska myndigheterna att acceptera kompromissen, så att verifiering på platsen kan inledas omedelbart.

Samtidigt som Europeiska unionen fortfarande är en av de större biståndsgivarna, bedömer UNHCR och Världshälsoprogrammet det som allt svårare att uppbåda medel för att driva flyktinglägren. Jag uppmanar internationella biståndsgivare att fortsätta att göra medel tillgängliga så att man skall kunna driva lägren under förhandlingarna och verifieringsprocessen. På samma gång förmodar jag att biståndsgivarna insisterar på att den bhutanesiska regeringen underlättar en snabb återföring av flyktingarna. Jag välkomnar verkligen nyheterna som kammaren erfarit genom McCarthy rörande det japanska folkets generositet i detta avseende.

Vi var säkra på att bilaterala förhandlingar snabbt skulle slutföras och att faktisk verifiering i lägren skulle inledas i juli. Vi väntar tråkigt nog fortfarande på detta avtal. Jag upprepar därför återigen vår vädjan till de berörda parterna att ta nödvändiga politiska initiativ för att få till stånd en hållbar lösning på de bhutanesiska flyktingarnas oacceptabla situation, av vilka över 17 000 fötts i lägren.

  Dupuis (TDI). – (FR) Herr talman, jag tror att vi först och främst skall tacka ordföranden för vår delegation i Sydostasien, Gerard Collins, som knappt har talat – det är tack vare honom som vi har fått denna resolution – och för de ansträngningar han har gjort de senaste månaderna för att försöka lösa en fråga som inte är så marginell eftersom den berör tiotusentals personer som inte har någonting, ofta sedan år tillbaka.

Jag skulle också vilja säga att Collins stöddes av hela delegationen, McCarthy, Thomas Mann och samtliga övriga deltagare och jag hoppas att kommissionen kommer att genomföra denna enhälliga ståndpunkt av Europaparlamentet och att resultaten snabbt kommer att bli synliga. Jag tror att det är Bhutans lag som har bollen, men det gäller nu för kommissionen och rådet att göra påtryckningar på Bhutans regering.

Jag skulle utöver denna fråga vilja göra er uppmärksamma på en fråga som berör oss och gäller vår framtid. Vi röstade i förrgår om betänkandet av Galeote Quecedo om den gemensamma diplomatin som slutligen begränsats till ett betänkande om en framtida skola för den gemensamma diplomatin. Det är lite. Det är lite, när man vet att i Bhutan finns det ingen delegation från kommissionen, när man vet att i Nepal finns det ingen delegation från kommissionen, men när man också vet att i Bhutan finns ingen ambassad från någon av medlemsstaterna. Det underlättar förvisso inte kontakterna och det underlättar inte möjligheten att agera diplomatiskt för att detta problem i synnerhet och andra mer allmänna problem skall kunna lösas.

Kära kolleger, det är det betänkande som ni har röstat om. Det är inte ett gemenskapsinförlivande, ens delvis, av vår gemensamma säkerhets- och utrikespolitik. Är det verkligen otänkbart att tänka sig att vi i ett land som Bhutan där vi inte har någon ambassad skulle kunna ha en delegation från kommissionen som fungerar som ambassad också för de femton medlemsstaterna? Är det verkligen omöjligt? Går det bortom era föreställningar? Det är den fråga jag ville ställa till er.

  Mann, Thomas (PPE-DE). – (DE) Herr talman! I egenskap av Europaparlamentets SAARC-delegation (Sydasiatiska sammanslutningen för regionalt samarbete) kunde vi i april övertyga oss om de omständigheter som tiotusentals flyktingar sedan år tillbaka lever under i de östnepalesiska lägren. Biståndet från Europeiska unionen och internationella organisationer tål att beskådas. Men ingen kan på sikt garantera finansiellt stöd i samma omfattning. Det är absolut hög tid för överenskommelser med substans.

Bhutan och Nepal är inte grannar men står varandra nära i tanken. Båda är kungariken, båda parlamentariska med en ung tradition, det ena buddistiskt, det andra hinduiskt. Båda vet att den utdragna konflikten lamslår deras nationella och ekonomiska framsteg. Bhutan förebrår Nepal för att vara handlingsförlamat på grund av ständiga regeringsbyten. Detta har förändrats. Nepal förebrår Bhutan för att inte vara berett till effektiva lösningar. Det kommer förhoppningsvis att förändras.

Den bhutanesiske utrikesministerns löften i samband med hans besök hos oss i Bryssel den 8 juni har infriats, avgörande förhandlingar inleddes nämligen vid halvårsskiftet. Det råder enighet tvärs igenom de fyra kategorierna av boende i flyktinglägren. Dock behövs det en tydlig gemensam definition av begreppet familj i UNHCR-kompromissens mening, vilket Collins har påpekat. Nepal har redan gett sitt samtycke.

Vi vädjar även till Indien att inte längre hålla sig tillbaka i stolthet. Man är förbunden med de bägge grannarna genom avtal och gemensamma ekonomiska intressen. I Indien arbetar sex miljoner nepaleser. Gränserna är öppna. Asylproblem existerar inte. Jag känner mycket väl till konventionen som säger att bilaterala konflikter inte skall lösas på SAARC-nivå. Världens största demokrati har emellertid det djupaste inflytande även på regional nivå och bär ett humanitärt medansvar. Det har uppstått rörlighet. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater håller på de godvilliga och framsynta i Timphu, Katmandu men även i Delhi. Vi förväntar oss nu ett avgörande genombrott i samtalen i New York mellan den höga flyktingkommissionären och premiärministrarna från Bhutan och Nepal.

  Frassoni (Verts/ALE). – (IT) Herr talman! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen kan inte annat än stödja denna resolution med kraft, en resolution som – liksom de kolleger som har direkt erfarenhet av denna tragiska situation hävdar – visar med vilken uppmärksamhet vår institution följer en region som visserligen ligger långt bort, men vars mänskliga tragedier berör oss djupt in i själen.

Som tidigare har sagts från denna talarstol har många framsteg gjorts och andra kommer att göras. Vår förhoppning är att de framtida samtalen kommer att få god effekt. För min del ansluter jag mig till Dupuis förhoppning att kommissionen och Europeiska unionen i allmänhet skall vidta diplomatiska åtgärder gentemot de länder som är mest berörda av denna kris.

Jag tycker inte att det finns mer att tillägga, utom att uttala att även vi noggrant kommer att följa hur situationen utvecklas.

Burma

  Dupuis (TDI). – (FR) Tack, herr talman, herr kommissionär, kära kolleger, vi står åter inför ett föredömligt fall. Denna text, tyvärr den femtielfte texten, om Burma är mycket bra. Situationen i Burma är fullständigt klar och tydlig. Den präglas av en absolut diktatur, å ena sidan, och, å andra sidan, av en föredömlig opposition, men man har inte gjort några framsteg sedan tio år i landet. Sådan är situationen. Jag tror att det bör leda till att vi också ställer oss några frågor.

Vår politik gentemot Asien är en kriminell politik, bokstavligt talat kriminell. Vi ställer på samma plan regimer som, även om de har svårt, fortsätter att konsolidera och stärka demokrati, såsom exempelvis Indien, och andra länder såsom Kina, Burma och Nordkorea som gör allt vad de kan, om man så kan säga, för att stärka diktaturen.

Enligt min åsikt, borde man således tänka sig att upprätta förteckningar, fastställa kategorier och ha olika typer av förbindelser beroende på typ av land. Så är tyvärr inte fallet. Europaparlamentet begär det sedan länge och därför bör vi framhålla denna fråga. Man kan inte fullfölja en dialog med organisationer såsom Sydostasiatiska nationernas förbund (Asean) och låtsas se dem som en homogen enhet. Asean är bara en sammanslutning av totalt olika länder som har mycket åtskilda intressen och ingen integrationsaspekt. Vi bör uppmuntra till integrationer som grundas på demokrati – det är absolut inte fallet i denna typ av land – och således underlätta och uppmuntra våra bilaterala förbindelser med dessa länder som stöder sig på demokrati, vill stärka rättsstat och demokrati och föra en mycket hård politik gentemot länder såsom Burma.

Jag skulle slutligen vilja säga att Burma är ett land som nu är ockuperat av Folkrepubliken Kina. Åtskilliga informationskällor anger att det finns tiotals kinesiska militärbaser i Burma. Folkrepubliken Kina omringar för närvarande Indien: det är ett verkligt och konkret faktum. Ni känner till situationen i Pakistan. Det strategiska stödet från Folkrepubliken Kina till återupprustning och stärkande av kärnvapenutrustningen i Pakistan utgör en form av omringande. Även om det stora problemet i världen under det tjugonde århundradet var det tyska problemet och det tysk-franska problemet, kommer det nu och i framtiden att vara ett indo-kinesiskt problem. Om vi inte redan nu stöder de länder som satsar på demokrati och på ett stärkande av demokratin, såsom Indien. Vi fortsätter att rulla ut röda mattan för den kinesiska regeringen kommer vi bara att stärka en sammansättning som till slut kommer att vara explosionsartad. Den explosion som blir följden kommer inte bara att gälla Asien utan kommer slutligen att beröra Europa och Europeiska unionen.

  Gasòliba i Böhm (ELDR). – (ES) Fru talman, mina damer och herrar! Tyvärr måste jag göra ett inlägg igen till försvar för Aung San Suu Kyi. Det handlar inte bara om försvaret av en människa som har lidit och lider i kampen för demokrati och frihet utan även om vad det betyder för hela folkets kamp för att uppnå detta.

Aung San Suu Kyi har gjort sig förtjänt av erkännandet från det internationella samfundet och mottagit nobelpriset, Sacharov-priset från parlamentet, frihetspriset från International liberal. I dag förvägras hon sina grundläggande rättigheter liksom de som följer henne i denna svåra process mot diktaturen, som Dupuis redan har nämnt. Alla dessa personer befinner sig i en oacceptabel situation.

Därför stöder Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp förslagen i resolutionen i frågan och jag vill i synnerhet rikta uppmärksamheten mot punkt 8 med kravet att både Förenta staterna och kommissionen och rådet inför politiska och ekonomiska sanktioner så länge det inte sker en demokratiseringsprocess i Burma.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
vice talman

  Maij-Weggen (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Återigen blir vi konfronterade med den svåra situation som Burmas folkvalda president befinner sig i och med aggressioner från den militära regimen i det landet. Jag tror att vi redan har lämnat in fem eller sex resolutioner om situationen i Burma under de två senaste åren. Det är nästan outhärdligt att en folkvald president med 80 procent av rösterna för drygt tio år sedan, som bjuder passivt motstånd mot militärregimen i sitt land, som visserligen får muntligt stöd, nu i dagarna av Clinton, och som fått både Nobelpriset och Sacharovpriset för sitt passiva motstånd, faktiskt inte får tillräckligt stöd för att verkligen kunna inta den plats i sitt land som hon förtjänar och då handlar det ändå om en militärregim som skändar de mänskliga rättigheterna och minoritetsgruppers rättigheter på ett grovt sätt.

Statsbudgeten hålls flytande på narkotikan. Det här är det andra narkotikalandet i världen efter Colombia som upplöst parlamentet och låtit mörda och fängsla flera parlamentsledamöter, som använder slavarbete på minoritetsgrupper, särskilt i uppbyggnaden av infrastrukturen och ändå kan åtnjuta investeringar, även från europeiska länder, till exempel genom det franska oljebolaget Total och den nederländska vattenbyggnadsindustrin. Inget EU och ingen nationell medlemsstat blockerar den typen av investeringar.

Jag är egentligen ingen stor förespråkare för ekonomiska sanktioner men ibland, jag tänker på Sydafrika och Chile på åttiotalet, är det nödvändigt för att sätta stopp för ondskefullheten. Jag tycker att Europeiska unionen och Förenta staterna tillsammans måste komma överens om vad som skall göras mot Burma. Jag anser att Burma måste bli politiskt och ekonomiskt isolerat och att riktigt effektiva påtryckningar måste utövas, annars legitimerar vi våldsam opposition. Människor på andra håll säger: titta på Aung San Suu Kyi. Hon har bedrivit passivt motstånd i tolv år och sedan står hon fortfarande längs vägen och hon förs tillbaka till sitt hem och hennes medhjälpare sätts i fängelse. Och vad händer? Den internationella gemenskapen ingriper inte.

Jag uppmanar Europeiska unionen att diskutera med Förenta staterna om att verkligen göra något för att hjälpa henne, för att se till att hon och Burmas parlament verkligen kan ordna så att Burma blir en demokrati igen.

  McKenna (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag vill instämma i de andra talarnas åsikter. Det är tio år sedan NLD erhöll en väldig majoritet genom fria och rättvisa val, men trots detta har demokratin förtryckts på alla sätt och vis och så snart tillfälle getts. Jag anser att Burmas återinträde i Asean och sammanträdena mellan EU och Asean, var ett stort misstag från första början. Burma har inte gjort någonting sedan dess återinträde i Asean för att visa att landet är värt det. Denna politik bör allvarligt omvärderas. Burma bör uteslutas.

Jag anser också att Europeiska unionen kan göra mycket mer. Aung San Suu Kyi har efterlyst sanktioner, men vi har gjort absolut ingenting i detta fall. Till och med Förenta staterna har åtminstone stoppat nya investeringar. Varför ser inte Europeiska unionen till att införa sanktioner? Vi måste göra allt vi kan för att försöka stoppa tvångsarbetet och överträdelserna av de mänskliga rättigheterna. Detta måste stödjas.

  Callanan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag instämmer i många av de kommentarer som hittills gjorts av McKenna och Maij-Weggen om situationen i Burma. Jag vill emellertid också hänvisa till ett specifikt fall som rör en av mina väljare, vilket är ett bra exempel på de nuvarande burmesiska myndigheternas brutalitet.

I september 1999 dömdes James Mawdsley från nordöstra England till ett 17 år långt isoleringsstraff i ett burmesiskt fängelse. Hans mor är för tillfället i Burma i hopp om att få besöka honom.

Han brott, enligt de burmesiska myndigheterna, var att komma till landet och försöka rikta uppmärksamhet på de brott mot de mänskliga rättigheterna som sker där. Anklagelserna mot honom var falska. Han påstods t.ex. att ha tagit sig in i landet på ett olagligt sätt och ändå har personal från Brittiska ambassaden sett hans pass, som stämplats av de burmesiska myndigheterna, vilket visar att han helt lagligt kommit in i landet. Brittiska ministrar och regeringstjänstemän har gjort ständiga ansträngningar för att få de burmesiska myndigheterna att uppmärksamma hans svåra situation, men utan framgång.

Jag uppmanar parlamentet och kommissionen att göra allt som står i deras makt för att se till att han släpps.

  Randzio-Plath (PSE). – (DE) Herr talman! Låt mig inleda med klargörandet att det faktum att Iran ersatts av Burma i debatten om mänskliga rättigheter inte betyder att situationen kring de mänskliga rättigheterna i Iran inte skulle vara mycket oroande för min grupp. Vi kommer att fortsätta befatta oss med detta. Men de aktuella förhållandena, den burmesiska militärregeringens skandalösa beslut och skandalösa uppförande gör det helt enkelt nödvändigt för Europaparlamentet att gå i ställning. Vi måste fulla av beundran och respekt för den fredliga insatsen, för den beundransvärt beständiga insatsen från Nobels fredspristagare Aung San Suu Kyi och även medlemmarna och politikerna i Nationella fronten för samråd och demokrati betyga vår fulla respekt och försäkra dem om att vi står vid deras sida och att Europeiska unionen tillsammans med den internationella gemenskapen kommer att göra allt för att bidra till återupprättandet, eller rättare sagt införandet av mänskliga rättigheter, demokrati och även rättsstat i Burma.

San Suu Kyi är säkerligen fortfarande hoppfull. Hennes oupphörliga aktioner visar att hennes röst inte kan tystas och att vi därför, även i Europa, är förpliktade att göra allt för att hennes röst skall höras här i Europa, även i Amerika men framför allt också i Asien. Hon är den som håller hoppet vid liv åt de förföljda, förtryckta liksom för de många tvångsarbetarna. Men hon är också den som ingjuter hopp i de medborgare som före 1990 beslutade sig för demokrati och parlamentarism och rättsstat. Vi måste uppmana våra partner, Asean-staterna, men även övriga stater i Asien, att göra allt för att få till stånd en vändning i denna så kallade övergångsregering, som den cyniskt nog fortfarande kallar sig.

Därför är det enligt min mening rätt att vi skärper de ekonomiska sanktionerna. EU har agerat korrekt. Vi behöver nu i den institutionaliserade dialogen och på toppmötet i Laos få en uppgörelse med Burma högst upp på dagordningen för mötet för att klargöra att såväl Asean som EU bär ansvar för utvecklingen i Burma.

Kränkningar av mänskliga rättigheter i Colombia, särskilt fallet fader Brendan Forde

  Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Parlamentet har vid flera tillfällen diskuterat situationen i Colombia. Situationen i Colombia består av ett dolt inbördeskrig där våldet sedan flera årtionden tillbaka har fått en strukturell karaktär. Det dolda inbördeskriget har komplicerats avsevärt av narkotikahandelns utveckling, eftersom Colombia har blivit ett land för tillverkning och utförsel av narkotika till övriga världen. I det här läget är det olika grupper som tillgriper våld. Då syftar jag inte bara på paramilitära organisationer och guerrillarörelser utan även på narkotikahandlarnas organisationer. Ibland tillgriper även de militära styrkorna våld och kränker de mänskliga rättigheterna.

I en situation som denna har försöken att upprätta fredsområden, till exempel i form av fredskollektiv som upprättats på landsbygden i regionen Urabá, drabbats av stora svårigheter. Faktum är att massakrer nyligen har ägt rum i kollektiven i Urabá, närmare bestämt i La Unión. De ledande har hotats till livet, och dödshot i Colombia är något som bör tas på största allvar, eftersom de brukar verkställas.

Från parlamentets sida är det i själva verket inte mycket vi kan göra. Vi stöder insatserna från den colombianska regeringen och andra organisationer i strävan mot fred och upprepar vår önskan och vårt intresse av att de europeiska institutionerna skall samarbeta med den colombianska regeringen i bevarandet av freden.

  Gasòliba i Böhm (ELDR). – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Precis som min kollega Medina Ortega påpekade bör vi än en gång säga något om den situation som uppstått i konflikten i Colombia och påminna om att det i kollektivet för fred i La Unión, i regionen Urabá, har skett tre massakrer sedan 1997. Den colombianska regeringen har lyckligtvis bestämt sig för att söka rätt på de ansvariga och ge dem vederbörligt straff. Men faktum är att tre massakrer har ägt rum sedan 1997, den senaste var den 8 juli i år, och fredskollektivet i La Unión och Comisión Intercongregaciones de Justicia y Paz (den brasilianska rättvise- och fredssammanslutningen), inklusive den irländske franciskanermunken Brendan Forde har upprepade gånger hotats till livet, trots deras neutrala position och trots att de bidrar till att skapa fred i området.

Vi anser att situationen på nytt kräver ett så kraftfullt agerande som möjligt från de europeiska institutionernas sida. Såväl kommissionen som Europaparlamentet har olika möjligheter att förverkliga detta i samarbete med Förenta nationernas byrå för mänskliga rättigheter och även genom Förenta nationerna byrå för högste kommissionären för mänskliga rättigheter i Colombia. Vi insisterar på att kommissionen, givetvis i samarbete med parlamentet, sluter upp med hela sin politiska förmåga inför den colombianska regeringen och utnyttjar sin förmåga att utöva påtryckningar för att den så efterlängtade freden slutligen skall nå Colombia och att dessa dramatiska situationer med mord, död och massakrer inte skall upprepas.

  Banotti (PPE-DE). – (EN) Förra året fick jag äran att besöka detta vackra, plågade land och det är ett privilegium som beviljats oss här i Europaparlamentet att få uttrycka vårt försvar av rättigheterna för ett folk som finns så långt borta. Jag fick också äran att träffa många av människorättsaktivisterna i Colombia förra året.

I år har vi i Irland fått höra om, vilket är tydligt att döma av den oro som uttryckts av våra irländska kolleger här i dag, de faror som hotar fader Brendan Forde, en franciskanermunk som arbetar i den lilla byn La Ùnion och som valt att stanna med sina församlingsbor, vilket innebär en stor fara för hans eget liv. Han är så isolerad att han förmodligen aldrig kommer att få höra talas om debatten här i dag. Han måste gå nästan en och en halv mil, där närmaste telefon finns, för att komma i kontakt med omvärlden. Av detta skäl är det ett privilegium för oss att här få uttrycka vårt krav på att hans och de andra bybornas liv skyddas, och se till att den colombianska regeringen är medveten om vårt engagemang.

  McKenna (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Låt mig först och främst uttrycka min djupa besvikelse över resolutionen på våra bord. Min grupp, Gruppen de Gröna/Europeiska fria alliansen, undertecknade ändringsförslaget, men vi tyckte det var hemskt att ändringsförslaget och resolutionen inte var tillräckligt långtgående. De omfattar inte en rad viktiga frågor som "Colombiaplanen" och de allvarliga överträdelserna av de mänskliga rättigheterna som sker i landet.

Det har konstaterats av många organisationer för mänskliga rättigheter, att de halvmilitära styrkornas överträdelser av de mänskliga rättigheterna fått stöd av den statliga militären, och att morden på den fattiga glesbygdsbefolkningen är ett resultat av detta. De flesta colombianska militärstyrkor fortsätter att vara inblandade i allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna och deras stöd och medverkan till de halvmilitära styrkornas illdåd ignoreras i stort sett av de colombianska myndigheterna. Förenta staternas utrikesdepartement rapporterar ständigt att Colombias militär ha vidtagit åtgärder för att straffa överträdelser av de mänskliga rättigheterna som sker inom de egna leden.

Colombiaplanen kommer att innebära en tilldelning på 1,3 miljarder US-dollar från Förenta staterna, som huvudsakligen kommer att användas i militärt syfte. Många människorättsorganisationer tror att planen kommer att försämra förhållandena för den fattiga glesbygdsbefolkningen och öka det politiska våldet. Den kommer oåterkalleligen att skada folket och miljön, och kommer inte att lösa narkotikaproblemet. Det skedde inget samråd med det colombianska folket i samband med Colombiaplanen, vilket är oacceptabelt.

Jag var i Colombia förra året tillsammans med icke-statliga organisationer och jag kan berätta för er att situationen verkligen är allvarlig. De colombianska soldaterna fortsätter att aktivt uppmuntra de halvmilitära grupper som är ansvariga för brotten mot de mänskliga rättigheterna och det är tydligt att Förenta staterna och Colombia har handlat mot folkets intressen. Jag anser att detta skulle varit en del av resolutionen. Den enda grupp som ville ta upp Colombiaplanen och hela situationen rörande de mänskliga rättigheterna i Colombia var vår egen grupp. Detta är verkligen olyckligt och en grov avsägelse av våra skyldigheter mot folk över hela världen.

  Marset Campos (GUE/NGL). – (ES) Herr talman! När president Pastrana talade inför parlamentet lovade han att arbeta för freden i sitt land men glömde att nämna frågor av tämligen allvarlig karaktär.

För det första att det yttersta ansvaret ligger hos regeringen som skyddar kränkningar av de mänskliga rättigheterna, tortyr, kidnappningar och mord som begåtts av paramilitära grupper tillsammans med armén.

För det andra att lösningen på så pass allvarliga problem som kokainodlingen och våldet endast kan komma från fredssamtalen med FARC (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia (Colombias militära revolutionära styrkor)) och ELN (Ejército de Liberación Nacional (nationella befrielsearmén)).

För det tredje att regeringen tillsammans med Förenta staterna höll på att upprätta Colombiaplanen för ett militärt ingripande i området bakom ryggen på det colombianska parlamentet, i skymundan för den europeiska uppfattningen och världens uppfattning.

Av den anledningen och med tanke på den fara för en vietnamisering av Latinamerika som Colombiaplanen innebär, är det nödvändigt att agera med hjälp av tre konkreta förslag.

För det första att all hjälp till Colombia från Europeiska unionen kommer att beviljas så snart fredsavtalet har undertecknats mellan regeringen, FARC och ELN.

För det andra att Europeiska unionen måste fördöma Colombiaplanen och kräva att en fredlig lösning på konflikten förhandlas fram för att undvika en militär upptrappning.

För det tredje bör Europeiska unionen kräva av president Pastrana att alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna skall upphöra från de paramilitära gruppernas sida i hans land, och att det blir ett slut på de dystra världsrekorden med tusentals offer, en siffra som ökar varje år.

Därför tillåter jag mig dessutom att tillägga – något som redan har påpekats, men jag anser att det bör omvandlas i praktisk handling – att Europeiska unionen bör inrätta ett observatorium för mänskliga rättigheter i Latinamerika som kopplas till det Förenta nationerna redan har. För det finns så många länder, och då i synnerhet Colombia, som inte uppfyller garantin om respekten för demokratin och de mänskliga rättigheterna, att det är vårt ansvar att på lämpligt sätt hjälpa detta område som är viktigt både för oss och för världen.

  Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Låt mig säga direkt till kommissionär Nielson att jag skrev till er den 18 augusti och uttryckte min oro för fader Brendan Fordes liv och situation, dvs. den irländske präst vars liv för närvarande är i fara p.g.a. de komplicerade politiska omständigheter som råder i Colombia. Låt mig tillägga att en ung man som är född och uppvuxen i Irland, Tristan James Murray, vars mor kommer från samma del av landet som jag, Wexford, och hans colombianske kollega, Javier Nova, saknas sedan juli. De är båda miljöaktivister.

Vi är alla oroliga för att Colombiaplanen kan trappa upp konflikten och öka gerillans inflytande på platsen. Låt oss se till att biståndet från EU, och naturligtvis det amerikanska biståndet, används enligt dess syfte och inte för att öka antalet angrepp från milisen på de fredliga samhällena, som sker under förevändning att de skall driva ut gerillan.

Fader Forde stannar där han är, eftersom han försöker att skydda sin församling. Han har blivit hotad till livet; han har fått 20 dagar på sig att försvinna och Internationella Röda korset kommer att stödja allt vi säger om detta. Vi måste stärka den internationella profilen hos alla folk, inklusive de samhällen vars liv är hotade och vi litar på att ni kommer att göra allt ni kan för oss, kommissionär Nielson.

  Fava (PSE). – (IT) Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! Två minuter räcker knappt för att sammanställa och räkna upp de fruktansvärda siffror som kommer från Colombia i dag. Jag skall bara nämna några, från det senaste e-postmeddelandet från Amnesty International: 50 civila dödade av milistrupper förra månaden, 400 massakrer på civila under loppet av 1999, 3 500 offer för politiska brott, 1 000 bortrövanden, 250 000 civila colombianer som blivit hemlösa av politiska skäl. Till allt detta skall nu läggas en massaker i landsbygdssamhället La Unión, den tredje på tre år. Vi har en moralisk plikt att slå fast att denna massaker var helt förannonserad, att ingenting sker slumpmässigt i Colombia i dag.

Vad kan vi då göra? Skall vi vänta på nästa massaker i La Unión eller i en annan by så att vi kan avfatta ännu en sorgkantad resolution eller skall vi – som några ledamöter med rätta har föreslagit – göra vår röst hörd med kraft? Jag anser att detta parlament idag måste fatta mod och höja rösten, för att än en gång använda Amnesty Internationals ord: alla parterna i konflikten är ansvariga för brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia, men en av dem – milisen – bär det största ansvaret. Milisgrupperna håller civilbefolkningen i ett dödligt grepp och håller på att krossa den.

Såsom har sagts framträdde president Pastrana i denna kammare och erbjöd sig tacknämligt att kämpa för att få alla parter att återuppta en dialog. Det här parlamentet står inför uppgiften att kräva att grundläggande regler och rättigheter återupprättas i staten Colombia, förutom att sprida information om vad som händer i Colombia i dag.

Milisgrupperna handlar i samklang med, som kumpaner med, armén som ofta – till exempel i detta fall – upprättar dödslistorna över de människor man skall slå till mot. Det har hittills inte gjorts några allvarliga försök att överlämna ledarna för denna milisarmé till rättvisan. Carlos Castaño, för att nämna en av dem, fortsätter att ostraffat låta sig intervjuas av de colombianska radiostationerna.

Vi slår därför fast vårt stöd för en fredlig lösning och utan att hyckla ber vi den colombianska regeringen att se över den tragiska roll milisen spelar. Slutligen uppmanar vi kommissionen och medlemsstaterna att sätta in alla politiska resurser på att värna säkerheten för de civila organisationer som ägnar sig åt skydd för de mänskliga rättigheterna.

  González Álvarez (GUE/NGL). – (ES) Herr talman! Det stämmer onekligen det som Manolo Medina sade att vi än en gång måste diskutera Colombia. Den här gången för att begära skydd av den irländske franciskanermunken Brendan Forde och hans kolleger. Det senaste mordet på en som försvarade de mänskliga rättigheterna i Colombia skedde i maj. Det utfördes på Ramiro Zapata. Det senaste ett och ett halvt året har 25 försvarare av de mänskliga rättigheterna mördats. De senaste åren har 3000 anhängare till Unión Patriótica dött.

Luis Guillermo Pérez, även han försvarare av de mänskliga rättigheterna, envisas med att det finns en plan, kallad planen om de hundra, för mord på upp till hundra försvarare av de mänskliga rättigheterna. Jag ser det som en katastrof för Colombia. Låt oss hoppas att denna försvarare av de mänskliga rättigheterna överdriver. Men om det han säger är sant, är det en katastrof för Colombia. Jag anser att Europeiska unionen bör fatta egna initiativ, ha en egen strategi fri från sådana militära äventyr som Förenta staternas äventyr tycks vara, för att göra tillvaron drägligare för colombianerna.

  Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Nu måste parlamentet som har ett ofrånkomligt och oundgängligt ansvar för de mänskliga rättigheterna i Colombia och på hela planeten, ge uttryck för sin oro för situationen i landet och rent konkret de hot som riktats mot den irländske munken Brendan Forde och hans församling, hot som vi starkt fördömer.

Europeiska unionen, herr talman, bör enligt min uppfattning göra mer än att bara uttala sin oro, kräva medborgarnas säkerhet och upprepa sitt stöd till de försök till fredsförhandlingar som president Pastrana har inlett med de paramilitära grupperna. Det är dags att övergå från ord till handling så att vi inte fastnar i yttringar som enbart är av retoriskt slag.

Jag vill påminna om att president Pastrana är den första statschefen från en utländsk stat som under den nuvarande mandatperioden velat träda fram inför Europaparlamentet. Nu behöver han ett specifikt och solidariskt svar från Europeiska unionen om de tre fronter som han öppnat: förhandlingsprocessen om den väpnade konflikten, kampen mot narkotikan, som vi måste tackla utifrån ett delat ansvar, och ett institutionellt stärkande, med en särskild uppmaning till försvaret av de mänskliga rättigheterna.

Jag kan påminna om vad president Pastrana sade här i kammaren: "Jag tror inte att en acceptabel demokratisk framtid är möjlig utan en utveckling av de grundläggande rättigheterna. Jag vet att allvarliga kränkningar av dessa rättigheter har skett under den långvariga interna colombianska konflikten, och så får det inte fortsätta. Mitt åtagande beträffande försvaret av de mänskliga rättigheterna är totalt".

En annan sak, herr talman, är de realiteter som för närvarande ödelägger landet. Därför, herr talman, anser jag att det är viktigt att kommissionen talar om vilka åtgärder de förfogar över för att erbjuda gemenskapens lösning på problemet, för i det preliminära budgetförslaget till år 2001 finns det inga hänvisningar till det svar som González Álvarez för en stund sedan nämnde: ett genuint och eget svar från Europeiska unionens sida. Vilka planer har kommissionen på en solidarisk lösning på den konflikt som ödelägger landet?

Brittiska soldater tagna som gisslan i Sierra Leone

  Ferrer, Concepció (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Tyvärr har kidnappningar i Sierra Leone åter blivit nyhetsstoff. Den här gången rör det sig om kidnappningen av elva brittiska soldater av milisen i West Side Boys. Därtill kommer attackerna som denna grupp av rebeller gjort sig skyldig till för att utvidga området för sitt inflytande, något som har kostat tre medlemmar i de regeringsvänliga styrkorna livet.

Detta är aktioner som Europeiska folkpartiets grupp och Europademokrater kraftigt fördömer och som även Europaparlamentet bör fördöma, samtidigt som det bör kräva det omedelbara villkorslösa frigivandet av de soldater som fortfarande är gisslan och uttala sitt stöd till regeringen i Sierra Leone, liksom till UNAMSIL:s styrkor och den brittiska armén som arbetar för att stärka freden i landet. En fred som fortfarande är en bristvara, något som kidnappningen är ett bevis på. Därtill kommer att vi inte får nöja oss med fördömande ord utan även måste börja agera och kräva att Loméavtalet uppfylls och att alla milisgrupper fråntas sina vapen.

Så länge fattigdomen fortsätter att härska i Sierra Leone, så länge man inte en gång för alla sätter stopp för diamantsmugglingen och upphör med vapenhandeln, kommer inte freden att vara möjlig i detta hemsökta land.

Därför krävs det att Europeiska unionen ställer alla sina resurser till förfogande, inte bara för att bidra till att stärka fredsprocessen utan framför allt även för att möjliggöra fastställandet av sådana livsvillkor som gör att freden blir oåterkallelig. Därför är en generös och samordnad politik som medverkar till utvecklingen nödvändig, i synnerhet på utbildningsområdet. Därav de budgetinsatser som krävs för en sådan politik. En politik som bidrar till att missförhållanden som fattigdom upphör. Men det krävs i synnerhet ett bestämt agerande från Europeiska unionens sida, från medlemsstaterna och hela det internationella samfundet för att en gång för alla sätta stopp för diamantsmugglingen i området. För så länge ett lands naturrikedomar endast gynnar krigsherrarna, det vill säga så länge diamanterna tillåter paramilitärerna att förfoga över tillräckligt mycket kapital för att förse sig med vapen och upprätthålla sin verksamhet, kommer inte freden att vara annat än en ouppnåelig dröm. Och utan fred är utvecklingen en utopi.

  Maes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, herr kommissionär! Den som låter sig överspolas av den här floden av elände vid varje sammanträdesperiod i Strasbourg, undrar antagligen vad vi verkligen kan göra. I Sierra Leone tas inte bara FN-soldater, brittiska soldater, som gisslan, där hålls sedan flera år en hel befolkning som gisslan och vi har hjälpt till med det, även om det bara är genom diamanthandeln.

Den 5 juli införde säkerhetsrådet ett embargo mot diamanten från Sierra Leone. Nu borde vi göra allt för att förverkliga det här embargot, från EU:s sida göra allt som behövs för att få slut på all handel med blodsdiamanter. I det avseendet tror jag inte att det räcker med att hindra handeln med diamanter från Sierra Leone.

Vårt stöd till regeringen måste fortsätta, men jag anser att vårt stöd till krigsdomstolen också är absolut nödvändigt. Vi måste sätta stopp för straffriheten för personer som med vapen i hand berövar sina medmänniskor deras liv.

  Bordes (GUE/NGL). – (FR) Herr talman, jag ömmar naturligtvis för de elva brittiska soldater som kidnappats i Sierra Leone av en av de väpnade trupper som drar fram i landet. De är också offer för en politik vars främsta offer är befolkningen i Sierra Leone. Men denna politik beror i första hand på deras egen regering och den brittiska regeringen, som stöds av samtliga västerländska stormakter, i synnerhet Frankrike, samt FN.

Det är upprörande att det i resolutionen inte sägs ett ord om Storbritanniens förflutna och dess nuvarande roll i landet. Den f.d. kolonialmakten har efter att ha plundrat och exploaterat detta område i världen genom ett valfusk påtvingat landet en regering som framför allt företräder sina egna intressen. Storbritanniens manövrer är en av de avgörande faktorerna för ett barbariskt inbördeskrig i vilket landet deltar direkt genom sin diplomatkår och trycket från dess flotta och indirekt via trupper från dess f.d. afrikanska kolonier vars beteende ute på fältet är lika ohyggligt som de väpnade styrkornas beteende. Dessa väpnade styrkor, bland annat RUF, företräder säkert inte befolkningens intressen i Sierra Leone, vare sig genom metoder eller på grund av syftena. Men deras ansvar i landets olyckor når, även om det är stort, inte den höga grad av cynism som brittiska ministrar och höga ämbetsmän har visat prov på.

Sammanfattningsvis kommer vi att rösta emot resolutionen som skyler en kolonialpolitik som med nöd och näppe uppdaterats.

  Van Orden (PPE-DE). – Herr talman! Jag vill protestera mot de initiativ som den spanska vänstern tog tidigare för att göra politiska vinster av Gibraltar genom att utnyttja tragedin med Kursk. HMS Tireless är i säkra händer på brittiskt territorium och reparationerna kommer att utföras så att fartyget uppfyller de allra högsta säkerhetsnormerna.

Vad gäller Sierra Leone vill jag vidare protestera mot föregående talares uttalande, men det finns en mer omfattande fråga som jag skulle vilja ta upp rörande den brittiska regeringens roll. Vi varnade den brittiska labourregeringen för flera månader sedan för riskerna med ett förutsättningslöst användande av brittiska trupper i Sierra Leone. Våra trupper skulle ha fått ett klart och tydligt tidsbegränsat uppdrag med en realistisk strategi för tillbakadragande från början. Den nuvarande oacceptabla situationen är en tydlig konsekvens av en smygande utvidgning av uppdragets längd och politisk obeslutsamhet som man kan dra lärdom av för framtida bruk.

  Martínez Martínez (PSE). – (ES) Herr talman! Situationen i Sierra Leone har vid flera tillfällen blivit föremål för våra brådskande debatter, och vi har alltid behandlat frågan genom att uppmuntra fredssamtal, nationell försoning, stöd till den tvångsförflyttade befolkningen och genom att kräva internationell straffrätt som är kapabel att döma de ansvariga för det folkmord som har begåtts och begås i landet.

Nu har vi inte en fråga framför oss som endast är av politisk karaktär utan en brottslig handling som faller inom varje form av strafflagstiftning. Det handlar om en kidnappning utförd av brottslingar som inte har någon politisk anknytning, varken till medlemmar i den förra militärjuntan eller till någon av de grupper som undertecknade fredsavtalet i juli 1999. Deras enda krav är frigivningen av en grupp fångar och en översyn av fredsavtalet som avser att skapa ordning i ett styckat land. Gisslanoffren spelar emellertid en viktig politisk roll.

Den internationella närvaron i Sierra Leone är ett bra exempel på det internationella samfundets ihärdighet i strävan efter en global fred. Eftersom vi tar det ansvaret stöder vi att Europaparlamentet vänder sig till regeringen i Sierra Leone och uppmanar till en villkorslös och omedelbar frigivning av de kidnappade brittiska soldaterna.

Turkiska bombningar i norra Irak

  Duff (ELDR). – (EN) Herr talman! Detta är en verkligt olycklig fråga. Europeiska unionens kanske viktigaste grundprincip handlar om fred, och de som har för avsikt att bli medlemmar i unionen måste försöka sköta sina inrikes- och utrikesfrågor på ett så fredligt sätt som möjligt.

Turkiet, vilket vi har förståelse för, har problem med en oerhört känslig gräns och det är särskilt svårt för landet att upprätta erforderlig stabilitet och fredliga omständigheter som krävs i samband med dess integration i Europeiska unionen. Som en del av Turkiets föranslutningsfas i samband med dess ansökan om medlemskap, bör vi försöka upprätta ett funktionellt forum där militära, såväl som civila och ekonomiska frågor kan diskuteras. Turkiets medlemskap i Nato innebär ett särskilt ansvar för många av våra medlemsstater i detta avseende. Utvecklingen av en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik bör ses som en förevändning och också en bro för oss att nå gemensamma ståndpunkter för att bekämpa terrorism, samtidigt som vi respekterar de grundläggande rättigheterna.

Om vi lyckas skapa ett dylikt praktiskt forum, bör vi kunna förvänta oss att detta slag av tråkiga, allvarliga incidenter skall tillhöra förgången tid.

  Maes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Turkiet är ett Nato-land. Turkiet ansöker om anslutning till Europeiska unionen. Turkiet har undertecknat diverse internationella avtal, bland annat avseende skyddet av de mänskliga rättigheterna, förbud mot tortyr, o.s.v. Ändå fortsätter Turkiet att fälla bomber, utanför sin landsgräns, i norra Irak, över de kurder som befinner sig där. Herr kommissionär! Jag tror att vi måste tala klarspråk. Utan en tydlig politisk och fredlig lösning på kurdfrågan kommer det aldrig att gå bra och det måste Turkiet acceptera. Jag tror att en stabilisering, och vi hoppas åtminstone att freden i Mellanöstern kommer ett steg närmare varje dag, att en stabilisering av det här området aldrig kommer att äga rum om det inte kommer en lösning för kurdfrågan. Naturligtvis vill vi visa vårt deltagande med de familjer som återigen drabbats av bombningarna, senast nu igen i augusti och vi uppmanar till den största respekt för de internationella gränserna. Om den respekten inte kan uppbådas så fortsätter det att vara en ständig källa till nytt elände. Krig kommer aldrig att bringa fred.

  Uca (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! "Vilken skuld bär mitt barn?" Denna fråga ställer modern till ett offer för bombningarna i en TV-intervju. Varför måste alltid barn, kvinnor och värnlösa civila falla offer för militära aktioner? Vid den turkiska militärens bombningar av kurdiska byar i Kendakor den 15 augusti dödades mer än 32 människor och 40 skadades. Detta är ett blodbad och ett brott mot mänskligheten. Det är ett tecken på den turkiska regeringens inställning till fred och till kurderna i en tid då dessa har sträckt ut handen för freden.

Som en talesman för det turkiska utrikesministeriet bekräftar, genomför Turkiet då och då operationer mot PKK som för tredje gången har deklarerat ensidigt vapenstillestånd. Jag undrar varför det levereras vapen till Turkiet och byggs ammunitionsfabriker just nu under närmandeprocessen till EU. Varför förbjöds människorättsorganisationer och världsfredsdagen den 1 september? Är det verkligen så att man kan påskynda demokratiseringsprocessen med vapen och ammunition? Nej!

En fredlig lösning på kurdfrågan och respekten för de mänskliga rättigheterna är den bästa vägen till fred. Skall mödrarna alltid behöva lida? Kan vi inte bidra till att det planteras en blomstergård av broderlighet och fred mellan den kurdiska och den turkiska befolkningen? Jag välkomnar Meda-programmet där det heter att varje form av statlig, rättslig, politisk, kulturell och social diskriminering av den kurdiska befolkningen från den turkiska regeringens sida skall stoppas. Beviljandet av ekonomiska EU-medel till Turkiet bör knytas till lösningen på kurdfrågan och användas till att övervinna den ekonomiska och sociala underutvecklingen i den kurdiska regionen.

Detta århundrade får dylika bombningar mot civilbefolkningen inte längre tillåtas! Jag fördömer denna omänsklighet och uppmanar till att detta brott skall klaras upp och att de skyldiga skall dömas. Jag uppmanar rådet och medlemsstaterna att konsekvent fördöma bombningarna av kurdiska byar och att även agera mot den turkiska regeringen med målet att omgående ta upp förhandlingar om en politisk lösning med de demokratiska företrädarna för kurderna. Detta är den snabbaste vägen in i EU!

  Morillon (PPE-DE). – (FR) Herr talman, detta blir mitt tredje anförande i kammaren under denna plenarsammanträdesperiod om olika frågor som rör Turkiet och dess förbindelser med Europeiska unionen.

Det har gett mig tillfälle att uttala mig om ett antal frågor som kommer att återupptas i det betänkande som kammaren har bett mig avfatta om Turkiets utvidgning och dess anslutning till Europeiska unionen. Jag kommer inte att ta upp det igen, men jag skulle här vilja framföra min åsikt. Om det skulle visa sig att den turkiska armén skulle upprepa initiativet att bomba Kendakor från den 15 augusti, skulle vi bara kunna uppmuntra den turkiska regeringen att gradvis minska den roll som landets väpnade styrkor fortsätter att spela under förevändning av kamp mot terrorismen på områden som skulle kunna allvarligt skada trovärdigheten i Turkiets vilja att ansluta sig till Europeiska unionen.

Kampen mot terrorism verkar på väg att segra och jag tror uppriktigt sagt att det är rätt ögonblick för att fatta den typen av beslut. Eftersom han är den som har styrkan kan och får inte militären, utom i exceptionella tider, vara den som bestämmer hur den skall användas. Dessa fyrtio år av militär karriär har räckt för att övertyga mig om att "Cedant arma togae", vapnen bör ge efter för togan.

  Poos (PSE). – (FR) Herr talman, det gemensamma resolutionsförslaget om de turkiska bombningarna i norra Irak läggs fram av fem politiska grupper i Europaparlamentet. Det är bevis för det intresse som parlamentet ägnar åt att internationell rätt och mänskliga rättigheter iakttas i denna del av världen samt dess yttersta vaksamhet när ett kandidatland till unionen, i detta fall Turkiet, är berört.

Vi kan nämligen inte tolerera att norra Irak, som är ett område med begränsad suveränitet i kraft av internationella beslut, inte också blir ett rättslöst område och ett område där allt är tillåtet och där dessutom närvaro av observatörer är förbjudet. Den legitima kampen mot terrorismen rättfärdigar inte kollektiva bestraffningar vars offer är de kurdiska befolkningarna i hela byar. Denna typ av oproportionerliga repressalier borde för alla tider bannlysas från civiliserade länders militära arsenal.

  González Álvarez (GUE/NGL). – (ES) Herr talman! Det är som min kollega Uca sade oacceptabelt att ett land som eftersträvar medlemskap i Europeiska unionen bombarderar en oskyddad befolkning, dödar mer än 30 civila och orsakar mer än 40 sårade.

Vi anser att det minsta man kan begära av ett land under omständigheter som dessa är att den internationella rätten respekteras. Givetvis måste vi även fördöma hyckleriet från vissa medlemsstaters sida som bryter mot uppförandekodex för export av vapen till länder, som kan använda dessa som Turkiet i det här konkreta fallet, och exporterar vapen till landet. Vi anser att det är hyckleri att fördöma handlingarna och sedan skicka vapen så att dessa kan upprepas.

Vi anser också att Europeiska unionen måste bevaka att alla kandidatländer i första hand respekterar de mänskliga rättigheterna. I annat fall är det inte godtagbart att de försöker bli medlemmar i unionen.

  Nielson, kommissionen. – (EN) För det första, rörande flyktingarna i Nepal, så delar kommissionen fullständigt ledamotens oro över flyktingarnas situation i lägren i östra Nepal och i likhet med dem vill vi se en snabb och slutgiltig lösning.

Det behövs ny kraft och politisk vilja från båda sidor för att hitta en lämplig lösning. Man bör framför allt komma överens om arrangemang för de som frivilligt vill resa tillbaka till Bhutan. Det går inte att hitta några tekniska lösningar om inte förhandlarna är fast beslutna att komma överens.

Kommissionen uttrycker sin erkänsla för de resultat som uppnåtts av Ogata, chefen för UNHCR, t.ex. när hon besökte Bhutan och Nepal i maj, och för båda sidors vilja att snart hitta en hållbar lösning. Jag har också talat med regeringsföreträdare för båda partierna. De verkar också fast beslutna att hitta en lösning.

Ogatas besök och Europaparlamentets delegations besök i april i år, har varit avgörande för att nå verklig framgång. Kommissionen beklagar emellertid att verifieringsmetoden i lägren ännu inte godkänts trots förväntningarna under den senaste tiden om en överenskommelse i detta sammanhang.

Vid sina regelbundna kontakter med de nepalesiska och bhutanesiska myndigheterna, har kommissionen alltid betonat att man snabbt måste ta itu med detta problem. EG är en större givare av humanitärt bistånd till flyktingarna och till dags dato har man skänkt mer än 11 miljoner euro. Kommissionen har tagit alla tillfällen i akt för att uppmana båda sidor till att åstadkomma faktiska resultat. Kommissionen har vid upprepade tillfällen uttryckt sin vilja att tillhandahålla nödvändiga resurser för underlättande av flyktingarnas återintegration och bosättning, när väl faktiska framsteg har gjorts. En rad medlemsstater i EU har uttryckt samma vilja.

Under det innevarande budgetåret kommer kommissionen att ge 1,5 miljoner euro i bistånd till lägren genom UNHCR. Risken att medlen kan ta slut bör undvikas. Detta är fullständigt hanterbart, givet de aktuella beloppen. Det är vår skyldighet att förhindra att detta sker.

Kommissionen ser fram emot att få utvärdera resultaten av de kommande diskussionerna mellan Nepals premiärminister, Koirala, och ordföranden för Bhutans ministerråd, Zimba, som skall äga rum i FN:s generalförsamling den 11 september.

Om vi går vidare till aktuella händelser i Burma, så beklagade kommissionen den 18 maj i denna kammare de fortsatta överträdelserna av de mänskliga rättigheterna av den burmesiska militärmaskinen. Vi hänvisade vid detta tillfälle till avrättningar utan rättegång, användandet av tvångsarbetskraft, fördrivningen av lokalbefolkning, förtrycket av den politiska oppositionen och förhindrandet av fullständigt fungerande och legitima politiska partier.

Vi fördömde också begränsningarna i rörelsefriheten för Aung San Suu Kyi och andra medlemmar av Nationalförbundet för demokrati och den rutinmässiga förekomsten av godtyckliga arresteringar.

På samma gång uttryckte kommissionen sitt stöd för EU:s gemensamma ståndpunkt om Burma och för rådets (allmänna frågor) beslut i april 2000 att stärka denna gemensamma ståndpunkt. Vi använder alla tillgängliga tillfällen för att påverka våra asiatiska partner att uppmana statens freds- och utvecklingsråd att föra en konstruktiv dialog med de demokratiskt valda företrädarna och de etniska minoriteterna. Målet måste vara att komma fram till en ömsesidigt godtagbar lösning på den nuvarande situationen, som skall återupprätta respekten för de mänskliga rättigheternas internationella normer i Burma.

Åtskilliga talare i eftermiddag har nämnt turism. EU har redan tydligt uttryckt sitt stöd till Aung San Suu Kyis uppmaning till folk från alla civiliserade länder att inte semestra i Burma. Vi uppmuntrar våra medborgare att hörsamma hennes vädjan.

Den senaste utvecklingen i Rangoon ger utmärkt stöd – om detta skulle behövas – för legitimiteten hos vårt fördömande av den militära regimens oacceptabla handlande. Det oförsvarliga gripandet och det efterföljande kvarhållandet av Aung San Suu Kyi och framträdande medlemmar av hennes parti, tillsammans med lokala ungdomsledare i lördags, kan inte på något sätt rättfärdigas med tal om att de behöver "skydd". Inte heller kan en sådan behandling rättfärdigas genom ogrundade påståenden om en konspiration. Detta var helt enkelt ett exempel på ett skurkaktigt beteende av en förvaltning som råkat i panik. Kommissionen instämmer därför i uppmaningarna från hela världen för ett omedelbart avslutande av husarresten för Aung San Suu Kyi och hennes kolleger, det omedelbara återupprättandet av normala kanaler för diplomatisk tillgång till ledarskapet för Nationella förbundet för demokrati, det omedelbara frisläppandet av de lokala ungdomsledarna som för närvarande hålls arresterade utan rättegång, och ett omedelbart slut på den illegala övervakningen av privata telefonsamtal som riktas mot demokratiskt valda politiska företrädare i Burma.

Vad gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i Colombia, så har vår uppmärksamhet riktats vid ett flertal tillfällen till morden av oskyldiga civila i Colombia. Straffrihet för förövarna av sådana illdåd har nästan blivit satt i system. Vi har också sett en dramatisk ökning av antalet mordhot mot folk som ger hjälp på plats till mer sårbara grupper. Vi har t.ex. informerats om att allvarliga hot har gjorts mot den irländske prästen Brendan Forde, som arbetar i en av de mest våldsdrabbade regionerna. Kommissionen beklagar djupt och fördömer denna situation och uppmanar alla parter i konflikten att respektera lagstiftningen och de principer som behandlar de mänskliga rättigheterna.

Kommissionen stöder också de fredsinitiativ som tagits av president Pastrana. Kommissionen kommer att göra allt som står i dess makt för att stödja en hållbar fred i landet. Vad gäller det som sagts under debatten denna eftermiddag, anser jag inte att fler vapen är en genväg till en lösning för Colombia, utan att detta bara skulle förvärra problemen.

Kommissionen delar fullständigt parlamentets oro över den nyligen skedda kidnappningen av elva brittiska soldater i Sierra Leone. Vi hoppas att de pågående initiativen för att säkerställa frisläppandet av de återstående sex soldaterna blir framgångsrika. Vi vill uttrycka vår solidaritet med soldaterna och deras familjer. Kommissionen är oroad över att incidenter som denna och bortförandet av FN-personal kan hindra försöken att få fredsprocessen på rätt spår. Vi skulle välkomna alla beslut från Förenta nationernas säkerhetsråd att förstärka FN-styrkan i Sierra Leone.

Säkerhetsrådets resolution av den 5 juli i år genom vilken man förbjuder den illegala diamanthandeln med Sierra Leone, har nu införlivats i gemenskapslagstiftningen. Detta förbud, såväl som förbudet mot vapenförsäljning till andra grupper som varit i kraft sedan 1997, måste tillämpas utan undantag. Kommissionen uppmanar alla berörda parter – och det omfattar naturligtvis också den europeiska diamantbranschen – att stödja FN:s sanktionskommittéer, så att detta mål kan uppnås.

Kommissionen stöder alltjämt regeringens försök att få fred i landet och genomföra program för ekonomisk återhämtning. I och med medlen från Europeiska utvecklingsfonden ges stöd till demobilisering och återintegrering av f.d. soldater inom ramen för ett bredare återuppbyggnads- och rehabiliteringsprogram. Den ekonomiska återhämtningen stöds genom en budgetstödprogram på 8,2 miljoner euro och ett tekniskt biståndsprogram till stöd för en förbättrad förvaltning av offentliga medel. Inom de närmaste veckorna kommer kommissionen att försöka få godkännande av ett rehabiliterings- och återintegrationsprogram på 30 miljoner euro, ett stödprogram inom hälso- och sjukvårdssektorn på 28 miljoner euro, ett program för budgetstöd efter konflikternas upphörande på 34,75 miljoner euro och ett stödprogram till finansministeriet på 4,5 miljoner euro.

Vad gäller humanitärt bistånd fortsätter kommissionen genom ECHO att finansiera program till stöd för fördrivna personer och flyktingar genom internationella icke-statliga organisationer och Förenta nationerna. Sedan början av 1999 har ECHO tillhandahållit ca 26 miljoner euro i biståndsmedel, omfattande mediciner, terapeutiskt foder, vatten och hygien och psykosocialt stöd till barn som påverkats av krig. Detta är särskilt viktigt med tanke på den ohyggliga situationen för barnsoldaterna och barn i allmänhet i Sierra Leone. Denna finansiering har dessutom omfattat stöd till personer som fått lemmar amputerade och flyktingar och fördrivna personer inom landet.

Vad gäller norra Irak, så delar kommissionen den oro som uttryckts i olika resolutionsförslag om det turkiska flygvapnets senaste operationer och de civila offren till följd av dessa. Kommissionen har noterat att den turkiske utrikesministern håller på att undersöka incidenten och om ett eventuellt skadestånd kan betalas ut. Den oro som blir följden av varje turkiskt överträdande av irakiskt luftrum undergräver de ansträngningar som gjorts för att stabilisera området, och orsakar ett onödigt lidande för den kurdiska befolkningen. De har lidit nog. Det som krävs för en återgång till ett normalt liv i området är stabilitet, fred och stöd till ekonomisk utveckling. Under de senaste åren har unionen upprepade gånger betonat behovet av att respektera Iraks integritet och dess gräns mot Turkiet. De senaste gränsöverträdelserna löser alltså inte problemen i Turkiet eller någon annanstans. Vi menar att den enda framkomliga vägen till en hållbar stabilitet i området är fredliga samtal mellan parterna. Jag har noga lagt på minnet vad kammarens ledamöter har sagt i eftermiddag om sina förväntningar i samband med Turkiet, inte minst rörande dess framtida plats i det europeiska samarbetet, och jag delar verkligen deras åsikter.

  Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Vi ställde en fråga till kommissionären angående situationen i Colombia och denne svarade att kommissionen stöder president Pastranas fredssträvan. Jag frågade om kommissionen kommer att komplettera det retoriska stödet med någon form av stöd som inte bara består av ord. Jag förstår att det inte är rätt tillfälle att diskutera detta nu, men jag skulle vilja att kommissionen gav oss ett svar, även om det är skriftligt.

  Nielson, kommissionen. – (EN) Jag förtydligar gärna vad jag har sagt genom mer ingående skriftliga kommentarer. Min omedelbara reaktion är att vi måste vara försiktiga, för att uttrycka det klart och tydligt, så att vi inte fastnar i en roll där vi bara tillhandahåller medel till verksamhet som vi kanske inte stöder till 100 procent. Vi måste också se till att vara tillräckligt fokuserade på fattigdom och göra något som verkligen gynnar de mest eftersatta grupperna. Så vad vi gör nu och vad vi kommer att göra i framtiden, finansiellt sett, i Colombia, måste mycket noga bedömas mot denna bakgrund.

  Talmannen. – Tack, herr kommissionär.

Den gemensamma diskussionen är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.