Tillbaka till Europarl-webbplatsen

Choisissez la langue de votre document :

 Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Fullständigt förhandlingsreferat
Tisdagen den 3 oktober 2000 - Strasbourg EUT-utgåva

4. De tolv kandidatländernas framsteg på vägen mot anslutning
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om de tolv kandidatländernas framsteg på vägen mot anslutning:

- (A5-0250/22) av Brok om Europeiska unionens utvidgning (KOM(1999) 500 – C5-0341/2000 – 2000/2171(COS));

- (A5-0238/2000) av Carlsson om Estland (KOM(1999) 504 – C5-0027/2000 – 1997/2177(COS));

- (A5-0239/2000) – av Schroedter om Lettland (KOM(1999) 506 – C5-0029/2000 – 1997/2176(COS));

- (A5-0240/2000) av Hoff om Litauen (KOM(1999) 507 – C5-0030/2000 – 1997/2178(COS));

- (A5-0246/2000) av Gawronski om Polen (KOM(1999) 509 – C5-0032/2000 – 1997/2184(COS));

- (A5-0245/2000) av Jürgen Schröder om Tjeckien (KOM(1999) 503 – C5-0026/2000 – 1997/2180(COS));

- (A5-0244/2000) av Wiersma om Slovakien (KOM(1999) 511 – C5-0034/2000 – 1997/2173(COS));

- (A5-0248/2000) av Queiró om Ungern (KOM(1999) 505 – C5-0028/2000 – 1997/2175(COS);

- (A5-0241/2000) av Van Orden om Bulgarien (KOM(1999) 501 – C5-0024/2000 – 1997/2179(COS));

- (A5-0247/2000) av Nicholson of Winterbourne om Rumänien (KOM(1999) 510 – C5-0033/2000 – 1997/2172(COS));

- (A5-0242/2000) av Martelli om Slovenien (KOM(1999) 512 – C5-0035/2000 – 1997/2181(COS));

- (A5-0249/2000) av Poos om Cypern (KOM(1999) 502 – C5-0025/2000 – 1997/2171(COS));

- (A5-0243/2000) av Stenzel om Malta (KOM(1999) 508 – C5-0031/2000 – 1999/2029(COS)).

 
  
MPphoto
 
 

  Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag vill påpeka att jag ser ett sammanhang mellan morgonens debatt och Europeiska unionens reformförmåga. Jag tror att det efter ordförande Prodis utmärkta tal står klart för oss alla, att Europeiska unionens reformförmåga och framgångar i Nice utgör väsentliga förutsättningar för att Europeiska unionen snabbt skall kunna komma vidare. Jag anser att en rad medlemsstater hittills ännu inte har förstått att detta sammanhang existerar, och att regeringskonferensens saktfärdighet kan leda oss i stora svårigheter när det gäller att genomföra utvidgningen inom den tidsrymd som krävs. Vi anser att det som behövs för utvidgningen måste beslutas i Nice, även om det som är nödvändigt inte är allt som vore önskvärt med tanke på en reform av Europeiska unionen.

Detta betänkande måste betraktas på samma sätt. Även i detta betänkande, som jag lägger fram för er, finns det många önskvärda saker som vi som europeisk union, men även kandidatländerna, bör förverkliga, men allt är inte en förutsättning för anslutningen till Europeiska unionen, ty villkoren för anslutningen till Europeiska unionen har klart definierats i Köpenhamnskriterierna. Europaparlamentet vill dock påpeka att ett fullständigt uppfyllande av Köpenhamnskriterierna är ett villkor för anslutningen till Europeiska unionen.

Det får inte förekomma någon politisk rabatt för något som helst land. Det måste stå klart att alla dessa villkor måste uppfyllas. Det måste även fortsättningsvis stå klart att demokratin och rättsstaten rentav är ett villkor för förhandlingar, och att andra saker också måste uppfyllas under förhandlingens gång, varvid vi naturligtvis har klart för oss att vi på en rad områden, i kandidatländernas och även i Europeiska unionens intresse, måste fastslå övergångsbestämmelser, som vi alltid har gjort vid anslutningar. Detta är inte någon diskriminering av någon som helst part.

Men jag anser också att när vi talar om Köpenhamnskriterierna bör vi klargöra att varje enskilt land måste bedömas efter sina framsteg. Av den anledningen bör vi också officiellt ta avstånd från grupptänkandet. Visserligen inbjöds både i Luxemburg och senare i Helsingfors några länder att genomföra bilaterala förhandlingar. Men för mig finns inte längre Luxemburg- och Helsingforsgrupperna, utan varje land har, i enlighet med regattaprincipen, en chans att mycket snabbt bli medlem, om det uppfyller förutsättningarna för medlemskap i Europeiska unionen. Därför är det också felaktigt att för närvarande nämna några namn på länder, som ur dagens synvinkel är i stånd att uppfylla förutsättningarna, ty av inrikespolitiska skäl kan ett land, som i dag har en bra plattform, nästa år åter falla tillbaka, eller tvärtom. Av den anledningen måste det stå klart att det enda som är väsentligt är att fullständigt uppfylla Köpenhamnskriterierna.

Därför vill jag också föreslå att vi som parlament nästa år inte längre lägger fram någon allmän rapport, utan enbart rapporter om länderna, för att tydliggöra att vi sörjer för en differentierad utveckling i förhandlingarna. Det finns ett förslag från den socialdemokratiska gruppen om att vi skall klargöra att Europeiska unionen i början av 2003 skall vara i stånd till en utvidgning. Jag anser att det är ett bra förslag som bör stödjas, och lika bra anser jag att Europeiska folkpartiets förslag är, att de första länderna helst skall kunna delta i valen till Europaparlamentet år 2004.

(Applåder)

Jag tror att om vi betraktar dessa båda uppgifter i ett sammanhang, så erbjuder vi människorna där ett perspektiv. Jag är övertygad om att några länder kommer att klara av att inom denna tidsrymd vidta tillräckliga förberedelser.

När jag betänker, att det redan är elva år sedan revolutionen ägde rum i Central- och Östeuropa, då måste vi också ge dessa människor det perspektivet att omställningsprocessen någon gång blir positiv. Vi måste också mena allvar med våra ord: "Om ni skakar av er diktaturen, så står Europa öppet också för er", och inte hela tiden finna nya orsaker, hinder och svårigheter för att försena enandeprocessen.

Jag anser också att det är en väsentlig förutsättning att man ger människorna ett perspektiv, för att också i dessa länder utveckla den uthållighet som krävs för att genomföra den politiska och ekonomiska reformprocessen i nödvändig omfattning.

Men på samma sätt som vi i Nice måste diskutera och lösa den inre reformen inom Europeiska unionen kan vi säkerligen inte heller låta bli att diskutera Europas gränser. Vi förhandlar nu med de tolv länderna. Alla andra länder bör också få det erbjudandet att ett medlemskap, som från första ögonblicket är fullständigt, inte är den enda möjligheten att knytas till Europeiska unionen, utan vi måste också erbjuda andra möjligheter – jämförbara med tidigare EES – för ekonomiska och säkerhetspolitiska frågor. Vi bör erbjuda dem det. Ett land som Ukraina kan i dag inte bli medlem av Europeiska unionen, och kanske inte heller i framtiden, men detta land är så oerhört viktigt för den europeiska utvecklingen, att vi måste utveckla erbjudanden för det, liksom för många andra länder. Det betyder att det fulla medlemskapet på sikt inte bör vara det enda erbjudandet om samarbete med Europeiska unionen.

Allt detta, som jag hittills har talat om, kommer vi på sikt bara att kunna genomföra, om man i politiken och om eliten – och i detta begränsade sammanhang ger jag er rätt, herr kommissionär – äntligen propagerar för att utvidgningen av Europeiska unionen är till gagn för länderna själva. Det som är förknippat med utvidgningen av Europeiska unionen i form av stabilitet av politiskt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt slag, behöver jag väl inte nämna.

Vi är i stånd att via en sådan europeisk enhet organisera en stabil zon, med ett så solitt fundament som knappast varit möjligt tidigare i historien, och vi ser att genom vårt bistånd uppstår utvecklingsmöjligheter i kandidatländerna, så att de kan finansiera reformprocessen. Å andra sidan, det vågar man knappt säga, har vi under de senaste åren haft ett större överskott i handelsbalansen gentemot kandidatländerna, än vad vi har lämnat dessa länder i fråga om allmänt bistånd. Det är vi som profiterar på utvidgningen av Europeiska unionen, och vi bör inte alltid bara tala om kostnaderna, för att skrämma människorna. Vi bör någon gång försöka med sanningen!

(Applåder)

Jag lägger fram detta betänkande på 10-årsdagen av det tyska enandet. Detta tyska enande blev möjligt bara därför att det europeiska enandet ingav förtroende. Men jag anser att vi också måste tydliggöra att vi nu står inför ett enande av hela Europa. Ty det som vi hittills har kallat Europeiska unionen omfattar bara en liten del av denna kontinent. Vi har möjlighet att skapa en ny ordning, där ingen förlorar sin identitet, och där folkens särart utgör rikedomen. Vi kommer också att vara i stånd att utforma en ordning, det blir omöjligt med krig mellan oss, där folken kan uppfatta varandra som mänskliga och där vi tillsammans kan förena våra krafter för att tillvarata våra intressen i världen, dvs. strida för våra gemensamma intressen som européer i denna värld. Jag hoppas att vi har en inre förmåga att då glömma bort petitesserna och att förverkliga det stora målet. Jag ber om ert stöd för detta betänkande!

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Moscovici, rådet.(FR) Herr talman, herrar ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar föredragande, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Tillåt mig till att börja med tacka er för att ha arrangerat denna debatt om utvidgningen som jag välkomnar möjligheten med dubbelt. För det första eftersom – men det behöver inte upprepas här – utvidgningen av Europeiska unionen, såsom Brok just sagt, inte är vilken prioritet som helst. Det är verkligen bakgrunden till och framtidsutsikten för Europeiska unionens hela verksamhet i dag, en politisk framtidsutsikt som är villkoret för allt vårt arbete, med början naturligtvis i arbetet med att reformera institutionerna. Och inte heller jag vill separera den debatt vi hade i förmiddags från debatten denna eftermiddag.

I det hänseendet vill jag välkomna det arbete som utförts av Europaparlamentet i form av ett betänkande om vart och ett av kandidatländerna som inlett förhandlingar och ett samlingsbetänkande från ordförande Brok, som jag får tillfälle att återkomma till mer i detalj i mitt inlägg. Det förefaller mig också som om det franska ordförandeskapet, på grundval av det arbete som inletts av tidigare ordförandeskap och av kommissionen, vid Europeiska rådet i Nice kommer att kunna ge en ganska exakt bild av anslutningsförfarandet, åtminstone hoppas jag det. Jag vill därför, för att på ett positivt sätt bidra till debatten, säga mycket konkret hur det franska ordförandeskapet agerar under detta halvår för att uppnå de resultat jag nyss nämnt.

Den första inriktningen: Vi måste naturligtvis gå så långt som möjligt i anslutningsförhandlingarna för att göra en så exakt sammanfattning som möjligt i Nice, land för land och kapitel för kapitel. Inför denna framtidsutsikt erinrar jag först om att vi planerar att för varje kandidatland anordna två förhandlingssessioner på suppleantnivå och en på ministernivå, fördelat på två omgångar, den 21 november och den 5 december, i anslutning till sammanträdena i rådet (allmänna frågor). Det franska ordförandeskapet kommer omedelbart att informera det utskott ni är ordförande för, herr Brok, om resultatet av dessa förhandlingar redan tisdag eftermiddag, vilket numera är kutym för oss.

Som ni vet betonade Europeiska rådet i Helsingfors principen med en uppdelning mellan kandidatländerna, och jag tror att både ordförandeskapet och kommissionen verkligen arbetar hand i hand i denna fråga när det gäller att genomföra förhandlingarna, och jag vill inför er betona den fullständiga överensstämmelsen mellan uppfattningarna som råder med kommissionär Verheugen, vars mycket höga kvalitet på arbetet jag här vill hylla.

Det betyder alltså konkret att varje ansökan skall bedömas och slutligen kommer att bedömas efter egna meriter. Det är den gängse formuleringen. Jag skall naturligtvis inte gå in på detaljerna i var och en av dessa förhandlingar, utan kanske lämna den presentationen till den debatt som skall följa om de tolv betänkandena. Men jag vill ändå med några ord erinra om omfattningen av arbetet som inletts med dem som, av språkskäl – jag tror som ni att vi måste sluta med detta, men det finns också en kronologisk ordning som man fortfarande kallar de sex från Luxemburg och de sex från Helsingfors – jag kallar de ”sex från Luxemburg”, jag säger det inom citationstecken. Med dessa sex länder har samtliga kapitel i regelverket utom ett inletts, nämligen det om institutionerna, vissa är provisoriskt avslutade, från 12 till 16 beroende på land, andra är fortfarande under förhandling, från 13 till 18 beroende på land. Jag tror därför att vi börjar få en ganska exakt bild av de svårigheter som fortfarande återstår i var och en av förhandlingarna, såväl ur kandidatländernas synvinkel som ur unionens, och jag tror att man kan samla dem i tre kategorier.

Till att börja med har vi genomförandet av regelverket. Hur långt har kandidatländerna kommit där? Hur kan man konkret bedöma de åtaganden de gör inom ramen för förhandlingarna och deras förmåga att konkret genomföra detta regelverk? Det är anledningen till att det franska ordförandeskapet, liksom Europaparlamentet, vill ha en översikt över hur regelverket godkänts, underförstått att grundprincipen för förhandlingarna måste vara att regelverket godkänns i sin helhet.

Vidare har vi frågan om övergångsperioder, som naturligtvis hänger samman med föregående punkt. Som ni vet har kandidatländerna uttryckt en rad önskemål i den riktningen. Det är för övrigt ett tecken på att anslutningsförhandlingarna verkligen gått in i en ny fas och att vi hädanefter, som det franska ordförandeskapet önskar, måste börja diskutera sakfrågor. Jag påpekar i det sammanhanget att rådet, på grundval av ett första dokument från kommissionen, inlett ett diskussionsarbete som bör göra det möjligt för unionen att göra framsteg i förhandlingarna.

Avslutningsvis har vi naturligtvis ståndpunkterna i förhandlingarna, när det gäller de svåraste kapitlen i regelverket, bl.a. med tanke på deras budgeteffekter för unionen. Jag tänker naturligtvis på den gemensamma jordbrukspolitiken och politiken för regional utveckling. Jag har sagt det och jag har inga svårigheter med att upprepa det här, det franska ordförandeskapet kommer inte att undvika någon av de svårigheter som uppstår, vilket naturligtvis inte innebär att vi har tid och möjlighet att behandla var och en av dem. Men för oss innebär att införa ny dynamik i dessa förhandlingar, bl.a. när det gäller frågan om övergångsperioder, att vi skall göra allt för att gå framåt på ett pragmatiskt sätt.

Några ord slutligen om de ”sex från Helsingfors”, fortfarande med citationstecken, som inledde förhandlingar i början av året. I slutet av vårt ordförandeskap kommer man att ha inlett förhandlingar om hälften av kapitlen i regelverket. Vi avser för övrigt att i fullständig överenskommelse med kommissionär Verheugen, inleda förhandlingarna om 42 nya kapitel, vilket innebär mellan 4 och 9 beroende på land, precis som det portugisiska ordförandeskapet före oss. Det borde göra det möjligt för de bästa kandidatländerna att relativt snabbt komma ifatt dem i Luxemburggruppen, kanske redan nästa år, och vi vet att det här handlar om ett önskemål som vissa av er tydligt uttryckt. Det är uppenbart att det arbete som utförts av respektive föredragande och av utskotten i parlamentet kommer att vara till stor nytta för våra egna diskussioner.

Tillåt mig nu att ta upp den andra inriktningen enligt vilken ordförandeskapet önskar att utvidgningsförfarandet skall utvecklas under detta halvår.

Jag har just erinrat om det mycket viktiga tekniska arbete som utförts de senaste tre åren och jag har också sagt att, åtminstone när det gäller vissa kandidatländer, kommer vi mycket snart att ha en mycket exakt bild av de svårigheter som återstår. Det förefaller oss därför som om stunden har kommit för att upphöja detta arbete till en mer politisk nivå genom att samla all information vi förfogar över. Det är anledningen till att vi förbereder en ministerdebatt i sakfrågan som kommer att äga rum i samband med rådet (allmänna frågor) den 20 november, på grundval av exakta dokument som kommissionen kommer att tillhandahålla, bl.a. om kandidatländernas genomförande av regelverket och de framsteg som respektive land gjort. Utifrån denna debatt kommer ordförandeskapet att förfoga över de beståndsdelar som krävs för att stats- och regeringscheferna i Nice skall kunna ha en seriös diskussion om den fortsatta utvidgningsprocessen.

Det är också i den andan som det franska ordförandeskapet beslutat att arrangera två möten inom den europeiska konferensen med de 15 medlemsstaterna och de 12 + 1 kandidatländerna – tolv som förhandlar och ett kandidatland. Ett av dessa möten kommer att äga rum på ministernivå, den 23 november i Sochaux, och det andra med stats- och regeringscheferna den 7 december i Nice. Dessa möten blir till att börja med ett tillfälle att informera kandidatländerna om hur långt arbetet med att reformera institutionerna har kommit, en reform som i första hand intresserar dem, eftersom det handlar om den union som de skall bli medlemmar i, men naturligtvis också att tillsammans med dessa länder inleda en politisk diskussion om hur en utvidgad union skall fungera.

Det är naturligtvis inte uteslutet att kandidatländerna tar detta tillfälle i akt för att ännu en gång, – ni talade om det herr talman, – ta upp frågan om datum för utvidgningen. Denna fråga är naturligtvis fullständigt berättigad, men den måste besvaras på ett korrekt och exakt sätt.

I det hänseendet vill jag erinra om att på sätt och vis är frågan redan löst. Den har lösts eftersom Europeiska rådet i Helsingfors fastställde att den 1 januari 2003 är det datum när unionen bör vara beredd att ta emot de första nya medlemmarna, dvs. de som är bäst förberedda, under förutsättning naturligtvis att ett bra fördrag under tiden har slutits i Nice och ratificerats av de nationella parlamenten. Valet av datumet, den 1 januari 2003, är ingen tillfällighet. Jag förstår inte varför vi skulle ändra på det åt ena eller andra hållet.

Jag är personligen fortfarande övertygad om att unionen i diskussionen om datumet för de första anslutningarna måste undvika, – och jag säger det också mycket respektfullt till Europaparlamentet, – att öka effekterna av att avisera ett datum. Alla förstår ju nyttan av ett datum för kandidatländerna, eftersom det både är en målsättning och en faktor för satsning för dem. Men datumet den 1 januari 2003, som är det enda unionen kommit överens om, utgör såväl för kandidatländerna som för oss en mycket ambitiös målsättning och det är inför den framtidsutsikten som ordförandeskapet skall satsa alla sina ansträngningar. Jag har mycket svårt att tro, liksom ni alla tror jag, att vi skall ha avslutat alla förhandlingarna 2001, vilket skulle göra det möjligt att ratificera resultaten under 2002. Det handlar inte om detta och för vissa kandidatländer vet vi att förhandlingarna kommer att fortsätta under ytterligare några år. Men det arbete som inletts, och som vi önskar ge en stark impuls till, borde göra det möjligt att redan i slutet av 2000 dels bättre förstå den allmänna balansen i var och en av förhandlingarna, dels åtminstone för de kandidatländer som kommit längst tydligt identifiera vilka svårigheter som först måste lösas för att dessa förhandlingar skall kunna lyckas.

Vad jag alltså föreslår är att vi skall arbeta i den riktningen med idén att vi inför år 2003 skall granska vilka kandidater som är beredda att komma med oss vid det tillfället.

Några ord slutligen om Turkiet som för unionen hädanefter tydligt är en del av utvidgningsprocessen och utgör det trettonde kandidatlandet. Jag vet för övrigt att Morillon för närvarande förbereder ett betänkande som vi med intresse väntar på. Vi kan bara glädjas åt att ett antal hinder har undanröjts när det gällde att i Helsingfors erkänna detta lands ansökan. Vi är samtidigt fullständigt medvetna om de svårigheter som fortfarande är knutna till denna anslutning, med början i frågorna om respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna i detta land. Det har förvisso gjorts framsteg, men de är fortfarande långt ifrån att uppfylla kriterierna från Köpenhamn. I överensstämmelse med kommissionen, även här, kommer det franska ordförandeskapet att försöka uppnå ett dubbelt resultat: för det första att anta ett partnerskap för anslutningen, som är nödvändigt både för Turkiet och för unionen, för det andra att inrätta en budgetförordning som gör det möjligt för unionen att uppfylla de åtaganden den gjort gentemot detta land och som vi önskar anta före årets slut.

Jag delar er uppfattning, herr talman: Europeiska unionen skall inte ha en småaktig inställning eller en krämarinställning gentemot utvidgningen. Utvidgningen är ett historiskt projekt. Utvidgningen är en omfattande framtidsutsikt som vi måste ta oss an med stor generositet och med förståelse. Men vi skall samtidigt vara medvetna om att vi måste erbjuda villkoren för att den skall lyckas, både gentemot kandidatländerna och gentemot den allmänna opinionen liksom i förhållande till det vi alla önskar, nämligen att bibehålla en solid gemensam politik. Utvidgningen är vår framtid, under förutsättning att den inte leder till att gemenskapens regelverk eller den gemensamma politiken, vilka vi alla fäster stor betydelse vid, urvattnas eller försvagas. Det är anledningen till att vi bestämt måste gå framåt genom att välja utvidgningen och samtidigt fastställa villkoren för hur den skall lyckas.

Jag är naturligtvis fullständigt beredd att följa den mycket viktiga debatt som vi samlats till i dag.

 
  
MPphoto
 
 

  Verheugen, kommissionen.(DE) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar ledamöter! Jag välkomnar tillfället till en utförlig diskussion om läget och perspektivet för förhandlingarna om Europeiska unionens utvidgning. Jag tackar Brok, föredraganden från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, för hans omfattande och klara betänkande. Tack också till alla andra föredragande. Vi kan redan se att det trots de olikheter som säkert kan finnas i detaljerna, finns en gemensam grund.

Denna debatt erbjuder ett välkommet tillfälle att bekräfta den bestämda viljan till utvidgningen. Den europeiska utvecklingen har kommit in i en fas, där vi mer än någonsin behöver ha klara mål och ett beslutsamt handlande. Våra båda stora uppgifter, inre reformer och ett öppnande utåt, är nära förknippade med varandra. Båda uppgifterna för sig är också oeftergivliga, men de måste lösas i ett sammanhang, om de skall lösas på rätt sätt.

Jag vill därför redan från början slå fast att den viktigaste byggstenen för att slutföra utvidgningsprojektet nu är att vi enas om de institutionella reformerna i EU. Utan dessa reformer kommer våra institutioner att drabbas av en infarkt och syftena med dem kommer inte längre att kunna uppfyllas. En framgångsrik avslutning på regeringskonferensen i Nice i december kommer att lämna vägen öppen för ännu mer dynamiska förhandlingar.

Men framgången har inte bara att göra med tidpunkten – hur viktig den än är.

Det är inte alla resultat från regeringskonferensen som skulle ge rättvisa åt det väldiga anpassningstrycket från utvidgningen. Ett otillräckligt resultat eller rentav ett misslyckande i Nice skulle få fatala följder i kandidatländerna. De krafter som är skeptiska mot EU, och som också finns där, skulle få nya argument. Populister skulle framträda och påstå att nu skulle det slutligen stå klart att EU i själva verket inte vill ha några nya medlemmar. Man kan knappast bemöta sådana argument med ord. Vi måste övertyga genom handling!

Den nu pågående största utvidgningsrundan i det europeiska enandets historia är moraliskt påbjuden, den är strategiskt nödvändig och politiskt genomförbar. Projektet har redan hunnit långt, det finns ingen väg tillbaka. Inte i något fall handlar det i förhandlingarna om ”huruvida”, utan nu handlar det om ”hur” och ”när”. Utvidgningen är det enda riktiga svaret på två stora historiska förändringar i vår samtid.

Det är kanske en tillfällighet, men i så fall är det en lycklig tillfällighet, att denna debatt äger rum på den tionde årsdagen av fullbordandet av det tyska enandet. Det tyska enandet kan också betraktas som en del av och en förelöpare till det större målet med det europeiska enandet, och det är samma händelser, samma utveckling som möjliggjorde det tyska enandet, som också har möjliggjort att vi i dag här i detta rum överhuvud taget kan tala om ett eventuellt medlemskap för tio central- och östeuropeiska stater i Europeiska unionen.

Därför är enandet det riktiga svaret på slutet av det kalla kriget och de kommunistiska staternas sammanbrott. Jag vet inte hur man annars skulle förklara för folken i Europa, som först under det senaste decenniet har uppnått frihet och självbestämmande, att fördelarna med den europeiska integrationen bara exklusivt skulle förbehållas dem som efter 1945 befann sig på den ”rätta” sidan av järnridån.

(Applåder)

Vi tillåter inte någon ny delning av Europa. Vi vill inte att det i stället för de ideologiska demarkationslinjerna som materialiserade sig i oöverkomliga gränser skall komma en ny gränslinje, en gränslinje som skulle skilja det välbärgade Europa från det fattiga. Det handlar om mer än så. Det handlar om att utvidga freden och stabiliteten till hela Europa. Men inte en stabilitet vilken som helst. Sovjetimperiet verkade i årtionden stabilt både inåt och utåt, men det hade länge varit bräckligt och murket, just därför att denna stabilitet inte grundade sig på demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och skydd av minoriteterna.

Det är inte någon tillfällighet, utan en närmast järnhård lagbundenhet, att vi har fred och stabilitet i Europa bara där dessa värden förverkligats, och där Europa redan är enat eller håller på att enas. Fred och stabilitet i Europa är grundvalarna för en lycklig framtid för alla europeiska folk. Om de inte förverkligas överallt i Europa, då äventyras de överallt.

Den andra stora förändring som vi upplever och som Europa måste ställa in sig på är den blixtsnabba accelerationen av den ekonomiska utvecklingen, hän mot en global marknad och en global konkurrens. Denna förändring erbjuder stora möjligheter, som vi kan utnyttja desto bättre, ju mer vi slår ihop våra krafter och gemensamt företräder våra intressen. En ännu större gemensam marknad kommer att göra oss starkare. Utvidgningen av euroområdet kommer att stärka euron. Den större gemenskapen kommer att få mer tyngd när det gäller att bemästra de globala uppgifterna.

Utvidgningen av Europeiska unionen är inte någon växel på framtiden, där vi får se om den också kan inlösas. Fördelarna är redan här, de är synliga, och det är fördelar för alla. Jag är fast övertygad om att systemväxlingen i Central- och Östeuropa inte skulle ha varit så snabb och framgångsrik utan perspektivet med en europeisk integration.

När vi konstaterar att länderna i utvidgningsprocessen inom kort redan kommer att ha uppnått stabilitet i sina demokratiska system, då är det en prestation som dessa folk själva har åstadkommit. De själva har fattat det modiga beslutet att skaka av sig funktionärsvälde och statlig ekonomi och skapa öppna samhällen, moderna demokratier och fungerande marknadsekonomier. Men de har också gjort det därför att möjligheten till ett medlemskap i Europeiska unionen ger dem ett hopp om solidaritet från de europeiska folken och därför att de erbjuds en så fast politisk och ekonomisk förankring.

Vi kan redan nu exakt avläsa fördelarna med de politiska förändringarna på den ekonomiska utvecklingen. Kandidatländerna i Central- och Östeuropa var bara svagt integrerade i världsekonomin. Nu går mellan 50 och 70 procent av deras export till EU. Vi har höga överskott i utrikeshandeln med alla dessa länder. Detta kan omräknas till högre skatteintäkter, högre belopp för social trygghet och framför allt fler arbetstillfällen.

Tillväxtprognoserna för hela området är synnerligen gynnsamma. För de närmaste tio åren förväntas en tillväxt som ligger tydligt över genomsnittet i dagens EU. Dessa nya marknader, som utvecklas snabbt, skapar nytt utbud och ny efterfrågan, och det uppstår redan från början en vinstsituation för båda sidor. Jag tror inte att jag här särskilt måste påpeka att detta löftesrika ekonomiska perspektiv är möjligt bara på grund av de kalkylerbara och politiskt stabila ramvillkoren.

Med hänsyn till utvidgningen har man delvis funnit en lösning på hundraåriga konflikter, undanröjt gränsproblem och dämpat minoritetsproblem.

Dessa prestationer kräver ett positivt svar. Jag är säker på att vi alla är överens om att de människor som har gjort dessa ansträngningar inte får bli besvikna. Det gläder mig därför att kunna säga er att utvidgningsprocessen under den nya kommissionens första år har fått bättre kvalitet och en snabbare takt. Processen har nu redan utvecklat en egen dynamik, som inte längre kan stoppas.

Låt mig än en gång erinra om de principer som vi styrs av, och som inte kan diskuteras.

För det första: Vi förbereder de nya medlemmarna för ett fullständigt, jämställt medlemskap. Utvidgningen skapar inte något Europa à la carte och inte heller något andra klassens samhälle i unionen. Nya medlemmar måste uppfylla alla anslutningsvillkor. Det finns inga politiska rabatter.

För det andra: Varje land har sin egen chans i utvidgningsprocessen. Det bildas varken några geografiska eller politiska grupper. Begreppen Luxemburggruppen och Helsingforsgruppen är rent tekniska och tjänar bara till att skilja mellan de stater som 1997 inbjöds till förhandlingar i Luxemburg, och de som först 1999 kom med i Helsingfors. Men det är fortfarande så att varje land bara kan uppnå mognad för anslutning på grund av faktiska framsteg.

För det tredje: Vi håller fast vid principen med differentierade förhandlingar. Kapitel påbörjas och avslutas i enlighet med den faktiska nivån på förberedelserna och de faktiska framgångarna i förhandlingarna.

För det fjärde: Detta resulterar i ytterligare en princip, nämligen att de stater, som har börjat senare, får en rättvis chans att sluta sig till dem som har börjat tidigare. Men jag vill påpeka att vi inte kan hjälpa dem att hinna i kapp genom att vi saktar in förhandlingarna för dem som hunnit längre. Vi kan hjälpa länderna att hinna i kapp, men inte genom att vi skickar in deras grannar i väntsalen.

Kommissionen kommer den 8 november att lägga fram sina lägesrapporter för år 2000 samt ett nytt strategidokument. Arbetena är ännu inte avslutade. I de tidigare rapporterna var den kvalitativa standarden hög, och vi kommer inte att tillåta en lägre nivå. Dessa rapporter är inte några skolbetyg. Jag kommer även i framtiden att undvika att rangordna kandidaterna.

Rapporterna skall hjälpa kandidaterna att fortsätta med nödvändiga reformer och minska de brister som finns. EU:s institutioner skall kunna utnyttja rapporterna för att kontrollera framstegen, och använda dem som grundval för den vidare utvecklingen av förhandlingsstrategierna.

Utan att föregripa resultaten kan jag redan i dag nämna några tendenser ur de nya rapporterna. På bred front ser vi framsteg när det gäller att säkra de politiska kriterierna. Jag ser inte i något enda land någon risk för att man skall glida över i auktoritära strukturer. Förbindelserna med grannländerna utvecklas bra och snabbt. Demokratiska grundläggande värderingar och regler är fast förankrade. Vi uppmärksammar naturligtvis även i fortsättningen potentiella risker och olösta frågor. Därför bevakar vi noga läget för de nationella minoriteterna. Därför arbetar vi för konkreta åtgärder, för att övervinna den sociala diskrimineringen, framför allt av den romerska befolkningen, i en rad länder.

Vad beträffar de ekonomiska kriterierna är framstegen också tydliga. Nästan alla kan redan nu betraktas som marknadsekonomier, även om de ekonomiska reformprocesserna ännu inte är helt avslutade. Men det gäller inte bara för kandidatländerna.

En rad länder har också i fråga om det andra ekonomiska kriteriet med konkurrenskraft på den inre marknaden kommit så långt att de i rask takt blir mogna för en anslutning.

Vad beträffar det tredje kriteriekomplexet, förmågan att genomföra och tillämpa EU:s hela regelverk, så finns det fortfarande mycket att göra. Jag kritiserar inte att den offentliga förvaltningen mycket ofta fortfarande är svag, och att inte heller rättsväsendet ännu erbjuder den grad av rättssäkerhet som vi behöver i gemenskapen. Det är klart att omvandlingen på detta område slukar mer tid än på andra områden. Den åstadkoms ju inte genom att skapa institutioner och strukturer. Vi behöver framför allt lämpliga människor. Man måste finna dem, man måste utbilda dem, och dessutom måste man kunna betala dem.

I strategin inför anslutningen ger vi redan nu hög prioritet åt dessa frågor. Vi kommer också att stegra den. Vi måste vara säkra på att gemenskapens regelverk inte bara finns på papperet, utan att det också tillämpas fullständigt.

I detta sammanhang vill jag nämna ett problem, som kräver särskild uppmärksamhet, och som jag är mycket oroad över. Jag syftar på den omfattande korruptionen i ett ganska stort antal länder. Naturligtvis känner jag till de särskilda socioekonomiska orsakerna till korruptionen. Men vi ser den också i sådana sammanhang där den inte lätt kan förklaras genom erbarmliga inkomstförhållanden. Jag anser inte att korruption är en sorts folkloristisk beståndsdel eller en del av ett kulturellt arv. I moderna samhällen och moderna ekonomier är korruption en cancersvulst. Sjukdomen frodas alltmer, och gör att det som fortfarande är friskt också insjuknar.

Svaga administrativa strukturer, bristande rättssäkerhet och korruption är för övrigt också negativa lokaliseringsfaktorer. De avskräcker utländska investerare och förhindrar en snabbare ekonomisk utveckling. Det är uppenbart att den stora ekonomiska skillnaden mellan EU-medlemmar och kandidatländer bara kan minskas om det finns ett ständigt inflöde av utländska direktinvesteringar i kandidatländerna.

Förhandlingsprocessen som sådan har under det senaste året än en gång tydligt påskyndats. Jag vill peka på ett missförstånd, som ibland insmyger sig när man talar om takten. Man kan inte bara avläsa takten på antalet slutförhandlade kapitel. Det som är avgörande är den materiella substansen i de kapitel det rör sig om. Med länderna i Luxemburggruppen påbörjades redan under det portugisiska ordförandeskapet alla kvarstående kapitel, med undantag av institutioner och övrigt, sammanlagt 174. Med staterna i Helsingforsgruppen kommer fram till slutet av det franska ordförandeskapet minst 84 kapitel att ha påbörjats, alltså nästan hälften. Jag räknar med att för minst fyra stater i denna grupp kommer alla kvarstående kapitel också att påbörjas under nästa år.

Vi går nu in i en ny fas. Vi vill nu, redan under det franska ordförandeskapet, komma fram till förhandlingar i snävare bemärkelse, dvs. fatta beslut om förslag som gäller övergångsfrister eller undantag. Kommissionen kommer den 8 november att lägga fram mer vittgående reflexioner om vilka principer som skall bestämma hanteringen av övergångsfrister, och hur motsvarande beslutsprocess skall organiseras.

Jag vill i dag också peka på två problemområden. Övergångsfrister som berör den inre marknadens funktion, och sådana som är förknippade med omfattande investeringsprogram. Vad beträffar den inre marknaden måste vi se till att övergångsfrister både tids- och innehållsmässigt fortsätter att vara så begränsade som möjligt. Där det krävs stora och långfristiga investeringar för att uppnå EU-normer, bör man beakta att även de nuvarande medlemsstaterna i dessa fall har tagit långa övergångsfrister i anspråk.

Med tanke på den aktuella situationen i den monetära unionen vill jag informera er om att den monetära unionen är en del av fördraget, och därför en del av förhandlingarna. Alla kandidatländer vill gå med i den monetära unionen. För detta gäller de särskilda bestämmelserna i Maastrichtfördraget. Medlemskapet i EU leder alltså inte automatiskt till euron, utan de särskilda kriterierna måste uppfyllas. Deltagandet i växelkursmekanismen är i varje fall förbestämt, och det behövs ett särskilt beslut.

Vi kommer nu snabbt att komma fram till en komprimering av förhandlingarna. Det kommer att leda till en koncentration på de fortfarande öppna, delvis mycket svåra frågorna. Jag kan bara nämna jordbruk, miljö, regionalpolitik, inrikes- och rättspolitik samt budget. Som en förberedelse för detta arbetar kommissionen på ett nytt övervakningssystem som kommer att göra det möjligt för oss att när som helst göra en exakt bedömning av läget i förhandlingarna och det faktiska genomförandet för varje land.

Jag vill också säga något om en fråga som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, hur projektet om utvidgningen i medlemsstaternas och kandidatländernas samhällen förmedlas. Att vi har ett problem med att förmedla det kan man svårligen betvivla, även om enkäter inte ger någon särskilt exakt bild. För att bättre kunna förmedla det har kommissionen gett impuls till ett kommunikationsinitiativ. Rättsliga och finansiella förutsättningar har skapats för detta. Vi arbetar nu på innehållet. Initiativet kommer att till väsentlig del vara decentraliserat, alltså genomföras i medlemsländerna och i kandidatländerna i enlighet med deras särskilda behov och verklighet. Vi söker därför en så nära samordning som möjligt med programmen från de nationella regeringarna, parlamentet och andra institutioner.

Den snäva ekonomiska ramen tvingar oss att utveckla koncept som i hög utsträckning vänder sig till åsiktsbildare och informatörer. Det kommer knappast att bli möjligt med köpt masskommunikation. Det vi alltså måste satsa på är framför allt ett deltagande från alla slags grupper i samhället och insatser från enskilda. Detta innebär samtidigt en demokratisering av hela processen.

Varje kommunikationsstrategi är dömd att misslyckas om den inte går in på det som verkligen berör människorna. Därför måste vi identifiera vad människorna kopplar ihop med utvidgningen, vilka förhoppningar och förväntningar, men också vilka farhågor och risker. Här uppnår man ingenting med en propaganda vilken som helst! Vi behöver politiska svar på politiska frågor. De måste förmedlas på ett bra sätt!

Vilka frågor är det? Kommer det att inträffa några folkvandringar, och vilka effekter kommer det att få på arbetsmarknaderna? Hur kommer konkurrenssituationen i gränsområdena mellan hittillsvarande EU och de nya medlemsstaterna att förändras? Kommer det att ske någon miljödumpning och social dumpning? Vad kommer de öppna gränserna att innebära med tanke på bekämpning av brottsligheten och, slutligen, hur skall vi betala allt detta?

Vi har bra svar på alla dessa frågor. Folkvandringarna kommer totalt sett att gå tillbaka tack vare utvidgningen. Problem som kan uppträda under de första åren kan styras med hjälp av intelligent utformade övergångsfrister. Vi måste hjälpa gränsregionerna att utnyttja sina nya chanser och bemästra de nya utmaningarna. Kommissionen arbetar här redan på förslag.

Miljödumpning och social dumpning kommer inte att äga rum, eftersom de nya medlemsländerna måste genomföra våra normer. Utvidgningen är bra för miljön. Utvidgningen är också bra för nivån på den sociala tryggheten i Europa.

För säkrandet av gränserna och brottsbekämpningen gäller också våra normer och fördelarna med det europeiska samarbetet. Också här kommer situationen att förbättras genom utvidgningen, och inte försämras.

Kostnaderna för utvidgningen är fastslagna i den nuvarande budgetplanen. De återfinns sedan i budgeten. Mer än som står i budgeten kan och kommer inte att betalas ut.

Låt mig sammanfatta budskapet till Europas medborgare. Utvidgningen erbjuder oss en unik möjlighet att ändra på den europeiska historiens gång och säkra freden för Europas folk, bevara stabiliteten och öppna nya, stora levnadschanser för alla. Utvidgningen är inte något äventyr. Den förbereds så grundligt som överhuvud taget bara är möjligt. Det vore äventyrligt att ge upp projektet eller fördröja det på obestämd tid. Vi har ett fönster som vetter mot en chans. Det är nu öppet. Det kommer inte att förbli öppet i evighet. Det finns risker. Det kan ingen undvika. Men det får inte göra att vi viker från vår beslutsamhet. Det skulle vara en mycket större risk att inte göra det som måste göras!

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Van Velzen (PPE-DE).(NL) Herr talman, herr minister, herr kommissionär, bästa kolleger! I dag behandlar vi kollega Broks betänkande angående Europeiska unionens fortsatta utvidgningsprocess och det är ett ämne som återkommer varje år. Vi mäter, på grundval av bra analyser från Europeiska kommissionen, hur långt kandidatländerna har kommit med förberedelserna inför anslutningsprocessen. I varje anslutningsland ser man varje år, och det är snart den 8 november, med stor spänning vilken dom kommissionen fäller över deras framsteg. Det liknar också en teknokratisk process, varvid de politiska punkterna väldigt lätt försvinner ur sikte på grund av ett överflöd av detaljer och kriterier i Europeiska kommissionens rapport. Som sagt så är diskussionen med kommissionen i dag business as usual.

Därför är det i dag så speciellt eftersom vi samtidigt firar att det tyska enandet ägde rum för tio år sedan. Det är ett viktigt tillfälle att blicka tillbaka på en mycket särskild tidsperiod i vår historia. Som nederländare från en familj som lidit svårt av följderna av det andra världskriget är jag uppriktigt glad att jag i dag får vittna om min glädje att det här tyska enandet verkligen ägt rum. Helmut Kohl och det tyska parlamentet och de tyska politikerna har gjort allt för att förankra Tyskland i Europeiska unionen så att den tidigare rädslan från de kringliggande länderna om att ett återförenat Tyskland skulle få ett för stort maktinflytande inte förverkligats.

Vi får inte glömma att Berlinmurens fall låg till grund för medborgarrörelser i länderna i Central- och Östeuropa – jag skulle särskilt vilja nämna den polska fackföreningen Solidarnosc. Befolkningens önskan att få slut på den konstgjorda uppdelningen av Europa måste för oss alla fortsätta vara inspirationskällan i utvidgningsprocessen.

Vi måste också komma ihåg vilka jättelika framsteg vi gjort. Tänk hur vi skulle behöva lösa Kosovofrågan, Bosnien och Hercegovina eller förhållandet till Serbien under det kalla krigets dagar. Låt oss titta på de handelsströmmar som nu finns mellan Europeiska unionen och länderna i Central- och Östeuropa. I de flesta central- och östeuropeiska länder går cirka 70 procent av exporten till Europeiska unionen. För tio år sedan såg det mycket annorlunda ut!

Flera central- och östeuropeiska länder har nu mycket högre ekonomisk tillväxt än Europeiska unionen själv, även om de här länderna gått igenom en mycket djup dal och även betalat priset för det. I kommissionens rapport fastställs det mycket riktigt att stora reformer ägt rum och fortfarande måste äga rum i alla anslutningsländer.

Låt oss därför tala om de enorma insatser som de här länderna i Central- och Östeuropa har gjort. Det fanns ingenstans i världen en handbok över hur en sådan här förändringsprocess skulle gå till. Vi har kunnat lära oss mycket av det. Fel har gjorts och reformerna har inte gått så snabbt. Skulle vi kanske ha gjort det bättre? Jag skulle verkligen vilja gratulera kollega Brok och föredragandena som bidragit till det här betänkandet.

För oss är punkt 25 och det ändringsförslag som min partigrupp lagt fram om den av avgörande betydelse. Min partigrupp meddelade redan i morse att vi vill skärpa punkt 25. Vad är bakgrunden till det? Vi kan konstatera att länder i Central- och Östeuropa gjort väldigt stora insatser. Vi kan också konstatera att företrädare för Europeiska unionen ständigt och till och med ända upp i de här anslutningsländernas parlament har väckt förhoppningar angående den tidpunkt då de skulle kunna ansluta sig till Europeiska unionen. Vi har mycket riktigt valt differentieringsprincipen, varvid varje anslutningsland bedöms på sina egna meriter. Samtidigt har vi därigenom inlett en process som innebär att vi inte säger något mer om när något skall ske och därmed är också insatsskyldigheten borta. Detta gör att motivationen hos allmänheten avtar i de här länderna. Vi låter hela tiden veta att väldigt mycket fortfarande måste göras vid regeringskonferensen i Nice. Att det lever en oro bland vår egen befolkning. Att det fortfarande ligger långvariga förhandlingar framför oss.

Herr talman! Tänker att ni bor i ett sådant land och att ni hör allt det här och att ni vet vilka ansträngningar som gjorts. Känner ni er hemma då? Förväntar ni er då att vi också skall anstränga oss så att de här länderna så snabbt som möjligt blir medlemmar i Europeiska unionen? Det är den signal som PPE-DE-gruppen vill ge. En skyldighet att anstränga oss, i vilken vi med eftertryck säger: Europeiska unionen är klar år 2003. Vi väntar oss att de första kandidatländerna kan ansluta sig före år 2004 så att de kan delta i det europeiska valet år 2004 och som fullvärdig medlemsstat kan delta i en ny regeringskonferensrunda om till exempel den europeiska grundlagstiftningen.

Vi vill att nya anslutningar kan äga rum under den därpå följande sammanträdesperioden och att det sker ett snabbare slutförande av förhandlingarna med de berörda medlemsstaterna. Vidare en uppmaning till Europeiska unionens medlemsstater att skynda på ratificeringsprocessen så att det inte dröjer så länge. Avslutningsvis även en debatt om övergångstidsfristerna i Europeiska unionen. Jag är glad att kommissionär Verheugen tog upp det eftersom det kan uppfattas som ett nytt hinder. Låt oss ändå börja debatten med vår egen befolkning. Jag är glad att kommissionären nu äntligen började informera befolkningen om att de farhågor som det talats om inte behöver besannas. I det avseendet måste vi dock anstränga oss. Det kännetecknande för det tyska återförenandet var att det fanns politiker som hade begripit tidsandan, som vågade handla. Låt det vara en förebild för oss för de följande två, tre åren.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Hänsch (PSE).(DE) Herr talman! Kollegan Broks betänkande är en utmärkt lägesbeskrivning för Europaparlamentet. Min grupp kommer enhälligt att stödja det. Denna debatt är ytterligare ett tillfälle för min grupp att bekräfta att anslutningen av de central- och östeuropeiska staterna, men också av Cypern och Malta, är det bästa sättet att säkra framtiden för oss alla i Europa, i öst och väst. Ju snabbare vi uppnår det, desto bättre för oss alla.

Ni kommer att märka att vi inte bara är överens med innehållet i Broks betänkande, utan att jag också instämmer i många punkter som han har nämnt här, för övrigt också i det som van Velzen har sagt. Det är ingen tillfällighet, ty det beskriver att de stora grupperna i denna kammare och den stora majoriteten här arbetar mot samma mål i denna framtidsfråga och att vi är eniga och vill samma sak.

Vi respekterar de enorma ansträngningar som de central- och östeuropeiska staterna gör för att klara av anslutningen. Vi välkomnar de framsteg som de uppnått under de gångna månaderna och åren. Vi vet att det där finns stora skillnader. Men dessa skillnader hänger också samman med deras olika utgångspositioner när de påbörjade processen med en tillnärmning till Europeiska unionen.

Vi vet att de central- och östeuropeiska staterna inte kan uppnå alla EU:s normer fram till dagen för anslutningen. Alltså måste vi komma överens om övergångsfrister. Olika områden, olika övergångsfrister. Det ligger i deras intresse, men också i vårt eget.

Vi insisterar – liksom för övrigt kommissionär Verheugen – på att dessa övergångsfrister hålls så korta som möjligt. Övergångsfrister är möjliga och nödvändiga, exempelvis när det gäller fri rörlighet för kapital, fri rörlighet för arbetstagare och uppfyllandet av vissa miljönormer som kräver stora investeringar, samt för en rad andra punkter.

Vi kommer att kunna och vilja vara med och stödja allt detta. Men en sak är klar – och jag är positiv till att Verheugen än en gång har understrukit det: Någon övergångsfrist för att rätta sig efter de demokratiska reglerna kan det inte bli tal om. För övrigt inte heller någon övergångsfrist för att säkra de yttre gränserna, om man vill öppna gränserna inom Europeiska unionen.

Den som går med i EU, måste också vilja gå med i den monetära unionen. Det kan och får inte förekomma någon opting out. Det säger jag uttryckligen också med tanke på den danska omröstningen förra veckan. Men det får heller inte förekomma någon rabatt när det gäller att uppfylla Maastrichtkriterierna. Bara den kan införa euron som uppfyller kriterierna, som de hittills har gällt, även för alla medlemsländer som inför euron. Inte heller där får det förekomma någon rabatt.

Min grupp påpekar med eftertryck ytterligare en punkt: De blivande medlemsstaterna har åtagit sig att lägga ned första generationens kärnkraftverk som byggts med sovjetisk konstruktion. Detta åtagande – som de själva har gjort – måste hållas, och det skall om möjligt ske före anslutningen till Europeiska unionen.

De framsteg och ansträngningar som företas i Central- och Östeuropa låter oss hoppas att de första anslutningsfördragen kommer att kunna ratificeras i Europaparlamentet redan under denna mandatperiod.

Jag är övertygad om att vi kan och även bör klara av det. Men det förutsätter att Europeiska unionen själv håller sitt löfte att bli i stånd att genomföra en utvidgning från den 1 januari 2003. Nice måste medföra en substantiell reform av institutionerna i Europeiska unionen. Jag är liksom alla andra mycket tacksam för att kommissionens ordförande Prodi, men även rådets ordförande Moscovici, i förmiddags klargjorde att det handlar om substantiella reformer och inte bara om en retuschering av den ena eller andra institutionen.

Dessutom vet vi att det som är maximalt möjligt att uppnå i Nice kommer att vara mindre än ett minimum av det som är nödvändigt. Det betyder att vi vet att reformerna måste fortsätta efter Nice. Men vi vill inte att ytterligare hinder för anslutningen skall byggas upp i Nice eller efter Nice. Detta betyder att även om vi vill ha ytterligare reformer, kommer strukturen för den utvidgade unionen att återfinnas först i den utvidgade unionen och genom den utvidgade unionen.

Till förmågan att utvidga unionen hör inte bara reformen av institutionerna i Europeiska unionen, utan också medborgarnas stöd. Och vi vet alla att där finns det oro, bekymmer, tvekan och frågor: Vad kostar utvidgningen? Ja, det är sant, utvidgningen är inte gratis, den kan inte fås till nolltaxa. Ja, det är sant, efter 2006 kommer det att bli nödvändigt med en reform av strukturfonderna och stödet från strukturfonderna. Men det är också sant att fram till år 2006 har 68 miljarder euro avsatts i budgetplanen, inte mindre, men inte heller mer. Jag är mycket tacksam för att kommissionär Verheugen än en gång mycket klart har framhävt detta. Men vi säger ju samtidigt att EU 1999 i handeln med kandidatländerna uppnådde ett exportöverskott om 15 miljarder, och fram till år 2006, så länge som budgetplanen löper, utgör det 90 miljarder, och detta jämfört med de kostnader om 68 miljarder, som vi å vår sida har satt in i budgetplanen. Med dessa 90 miljarder är det centraleuropéerna, inte vi, som finansierar tiotusentals arbetstillfällen i Europeiska unionen. Även detta hör till diskussionen om utvidgningen.

(Applåder)

Alltså, låt oss inte alltid bara tala om kostnaderna för utvidgningen, utan låt oss också tala om kostnaderna för att inte utvidga. Och därför uppmanar vi kommissionen att lägga fram en undersökning, en sorts Cecchinirapport, om vad det skulle kosta att inte genomföra en utvidgning. Även detta vore nyttigt och viktigt för diskussionen bland befolkningen.

Utvidgningen är inte bara en fråga om förhållandet mellan kostnader och intäkter. Det var den polska fackföreningsrörelsen Solidarnosc, det var den ungerska regeringen som öppnade Ungerns gränser, det var den tjeckoslovakiska regeringen som öppnade sitt land. Det var alla de som möjliggjorde Europas återförening. Och i dag, den tyska nationella helgdagen, säger jag med särskild rörelse att de också möjliggjorde återföreningen av mitt land. Och det utgör grunden till vår moraliska och historiska förpliktelse att se till så att anslutningen av folken i Central- och Östeuropa till Europeiska unionen blir en framgång. Jag är säker på att vi kommer att klara av det, eftersom vi måste klara av det!

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Cox (ELDR).(EN) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Jag är ytterst tillfreds både med tonen i dagens debatt och med den grad av samstämmighet som växer fram bland huvudgrupperna i kammaren, en samstämmighet som min grupp skriver under på.

Utmaningen med återförening är, kanske till och med i högre grad än utmaningen med utvidgning, så stor att den överskuggar och omger varje debatt i denna kammare: det är därför det finns ett sådant djup och intensitet i alla våra debatter, inklusive förmiddagens debatt om vårt eget behov av att förbereda oss för denna extraordinära utmaning. Att skapa ett gemensamt område med frihet, säkerhet och fritt valda värderingar är någonting som saknar motsvarighet bland demokratierna under hela vår historia. Det är en fråga som är av yttersta vikt men som ändå, konstigt nog, bara har väckt mycket liten allmän uppmärksamhet. När vi ser på Eurobarometrarnas statistik, ser vi att ungefär 60 procent av dem som uttrycker en åsikt säger att utvidgningen inte är en prioritet, medan bara 27 procent säger att det är en prioritet. Dessutom går statistiken mot det sämre, inte mot det bättre.

I unionens största stat, Förbundsrepubliken Tyskland, säger bara 20 procent att utvidgningen är en prioritet. Vi, som politiker, måste ta kontroll över debatten, i stället för att helt enkelt lämna över den till byråkraterna, för även om det är absolut nödvändigt att diskutera detaljerna i gemenskapens regelverk, är det inte tillräckligt för att fånga allmänhetens intresse.

Det behövs en dialog mellan politiker, och vi måste därför utnyttja alla de informationsmöjligheter som kommissionär Verheugen talade om i sitt mycket reflekterande och eleganta tal i dag. Vi måste, som Hänsch har sagt, skaffa oss information om kostnaden för ”icke-utvidgning”, inte bara vad beträffar ekonomi och budget, utan även vad beträffar säkerhet och, naturligtvis, socioekonomiska åtgärder.

Det var Franklin Delano Roosevelt, den amerikanske presidenten, som sade att vi inte har någonting att frukta utom fruktan själv. Mycket av vår debatt om fruktan inför utvidgningen grundar sig på överdrifter, men för att möta de populister som överdriver, måste vi anknyta till en folklig politik genom reflexion. Vi behöver kommissionens hjälp här, för även om vi har viljan, saknar vi ibland ammunitionen.

Med avseende på principerna i denna fråga, stöder vi naturligtvis en differentiering; vi stöder naturligtvis jämlikhetsprincipen, eftersom vi inte vill se ett Europa med olika klasser av medborgarskap. Min grupp har 23 parlamentsledamöter på besök, våra ”virtuella Europaparlamentsledamöter”, vilka har tagit plats på åhörarläktaren; jag välkomnar er alla till denna debatt i kammaren.

Avslutningsvis är det viktigaste nu att komma vidare till verkliga förhandlingar, och vi håller på att ta det viktiga steget. Det viktigaste nu är att inte låta frustrationen växa bland kandidaterna över att de alltid är i förrummet men aldrig riktigt kommer in i kammaren. Det är vad vi måste uppnå i denna debatt, det är det resultat som vi måste sträva efter. Folk skämtar och säger att utvidgningen, efter Berlinmurens fall, alltid bara ligger fem år framåt i tiden. Vi måste visa att de har fel. Låt oss ta det första steget i den riktningen under detta mandat.

 
  
MPphoto
 
 

  Hautala (Verts/ALE).(FI) Herr talman! Syftet med dagens debatt skall enligt vår grupp vara att vi på nytt återställer förtroendet för att vi menar allvar med utvidgningen. Det är sant att man efter två års förhandlingar med första gruppens länder ännu inte har kommit till de svårare kapitlen och ännu inte heller diskuterat jordbrukspolitik, strukturfonder eller frågor om fri rörlighet. Vår uppgift här i dag är att påskynda även dessa förhandlingar. Processen har i viss mån tappat sin trovärdighet på grund av detta fumlande och denna tveksamhet.

Om vi ser efter vad som händer i våra egna medlemsländer kan man konstatera att man rätt ofta upprepar att anslutningen av nya länder endast är beroende av deras egna ansträngningar. Så kan det ju inte vara, utan vi måste verkligen kräva såväl av oss själva som av Europeiska unionen att även unionen förändras på ett markant sätt.

Om vi ser efter vad som händer i ansökarländerna märker vi att man inte enbart väntar med iver på medlemskapet. Jag tar Estland som exempel. Estland är ett litet land som har tillhört en slags union. Där är man mycket noggranna med att man inte på nytt vill ansluta sig till någon byråkratisk union. Även denna kritik måste vi ta på allvar.

Vår grupp förutsätter att man i Nizza eller omedelbart efter toppmötet i Nizza sätter ut slutdatum då medlemsförhandlingarna skall slutföras. Detta är nödvändigt för att vi som Europeiska unionen skall kunna ställa upp egna målsättningar för ett slutförande av våra egna interna reformer. Kommissionär Verheugen nämnde korruption, men jag påpekar det faktum att vi inte heller kan sprida undermålig förvaltning till de blivande medlemsländerna. Vi måste också ta vår egen förvaltningsreform på mycket stort allvar om vi vill utrota korruptionen även i de blivande medlemsländerna, eftersom öppenhet och god förvaltning är den bästa garantin för att slippa korruption.

För det andra är dessa slutdatum nödvändiga eftersom vi bör påskynda ansökarländernas strävanden mot medlemskap. Vår grupp anser att det är fullt möjligt att genom målmedvetet handlande få med den första gruppen ansökarländer i samband med nästa Europaparlamentsval, om man på bägge sidor agerar målmedvetet. Varje land måste naturligtvis bedömas individuellt enligt sina egna förtjänster. Nästa naturliga tillfälle är i samband med därpå följande Europaparlamentsval år 2009, men vi vill arbeta för att så många länder som möjligt skall kunna ansluta sig redan år 2004.

Vi stöder kommissionen i alla dessa strävanden där man önskar saklig, allvarlig och ärlig debatt om de politiska frågorna i anslutning till utvidgningen. Kommissionär Verheugen, ni kan räkna med vår grupps stöd när ni säger att ni vill ge korrekta politiska svar på korrekta politiska frågor. Er linjedragning i denna fråga är glädjande.

Till slut skall jag tala om finansieringen. Vår grupp tror inte riktigt på att den nuvarande finansieringen inom de överenskomna finansieringsramarna räcker till och därför är vi beredda att diskutera en granskning av finansieringsöversikten. Ett ganska enkelt sätt att göra detta på vore – eftersom det redan finns avsatta medel för fem nya medlemsländer efter år 2002, om de ansluter sig till unionen – att i framtiden använda dessa medel till stödet inför medlemskapet. Framför allt krävs det att man förbinder sig och det skall Europaparlamentet för egen del påvisa i och med denna debatt och detta beslutsfattande.

 
  
MPphoto
 
 

  Marset Campos (GUE/NGL).(ES) Herr talman! Vår grupp Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster håller med om många av de tankar och påståenden om utvidgningen som ingår i Broks betänkande och vi uppskattar den stora insats han har gjort i och med sitt viktiga betänkande. Det finns emellertid en del viktiga aspekter och frågor där vi är av en annan uppfattning. Först kan jag nämna att vi är positivt inställda till en utvidgning. Vi är också för en europeisk union som hyser Ryssland i sitt säte, som en sammanslutning av länder som – om än på ett motsägelsefullt sätt – har skapat den historiska, kulturella, ekonomiska, sociala och politiska verklighet som kallas Europa. Enda villkoret skall – enligt oss – vara att de demokratiska värderingarna delas liksom respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsstaten.

Vår avvikande uppfattning beträffande en del av det som fastställs i Broks betänkande gäller alltifrån detaljer till mer omfattande aspekter. Vi håller inte med om det som sägs i skäl A att Europa delades av den sovjetiska ockupationen, med tanke på det alla vet och det som framgår av alla historieböcker att delningen skedde till följd av Jaltakonferensen och Trumans omedgörlighet då han envisades med sin konfrontationspolitik.

I övrigt är det sex aspekter som bekymrar oss mest med den tillämpade metoden.

För det första är vi mot ”kappseglingsprincipen” som snarast påminner om ett förhandstest som lärare låter elever göra, när det hade varit bättre att göra det i omgångar utifrån en i förväg fastställd tidsplan och på det sättet hade de båda samhällenas närmande av varandra underlättats och de motsatta effekter som nu förekommer hade undvikits.

För det andra, med tanke på det faktum att den nyliberala ekonomiska modellen som fastställs i Maastricht skapar en tillväxtens paradox med ökade orättvisor, är det troligt att införlivandet av dessa länder, precis som nu håller på att ske, får en högre arbetslöshet och större orättvisor till följd. Vi bör i förväg ändra vår ekonomiska modell så att inte utvidgningen resulterar i ännu större sociala orättvisor.

För det tredje borde förekomsten av stora skillnader mellan det europeiska jordbruket och jordbruket i de flesta kandidatländerna kräva en förbättring av gemenskapens nuvarande jordbrukspolitik för att säkra såväl vårt eget jordbruks överlevnad som en framgångsrik kulmination av jordbruksreformerna i dessa länder. Utvecklingen går emellertid åt motsatt håll, bland annat på grund av Världshandelsorganisationen, och det komplicerar det hela.

För det fjärde angående nyttjandet av ERUF:s fonder, anser vi att man borde visa större solidaritet, och utvecklingen går inte direkt i den riktningen, och vi anser att beräkningarna är otillräckliga.

För det femte anser vi dessutom att budgetplanen inte är lämplig, med tanke på att det är första gången en omfattande utvidgning äger rum med budgetminskningar och vi behöver bara se vad som hände vid Tysklands återförening för att inse att det verkligen krävs större ekonomiska resurser för att den processen skall bli framgångsrik.

För det sjätte tycker vi att det var ett misstag att i praktiken koppla samman utvidgningen med ländernas inträde i Nato. Det är till skada för själva Europeiska unionen, för dess framtida oberoende gentemot Nordamerika och även den europeiska politiken för försvar och gemensam säkerhet, med tanke på att det även medför risker med Ryssland och andra länder. Därför är vårt ställningstagande positivt i vissa avseenden och negativt i andra.

 
  
MPphoto
 
 

  Coûteaux (UEN).(FR) Vi kommer för vår del inte att rösta för Broks betänkande. Vi motsätter oss definitivt utvidgningen, vilken naturligtvis finns inskriven i historien, liksom i geografin, och även i själva namnet Europa, något som i sin tur definitionsmässigt innefattar samtliga nationer mellan Atlanten och Uralbergen; där man för övrigt tycks glömma en liten del av kontinenten, den mest blomstrande och ur många hänseenden den mest arroganta, som sedan ett halvt sekel konfiskerar ordet.

Om vi vänder oss emot Broks betänkande är det inte ett tecken på utfrysning av våra partner i Central- eller Östeuropa, eller Sydeuropa, tvärtom, det beror snarare på att betänkandet ställer upp villkor som faktiskt är oacceptabla, när det gäller länder som är europeiska sedan århundraden. Med undantag kanske för ett krav på respekten för politisk pluralism har vi ingen rätt att ställa några som helst extra krav.

Politiska villkor, det förstår man när det gäller de politiska åtgärder som det europeiska samarbetet innebär; vi kan däremot inte acceptera de ekonomiska och sociala villkoren, särskilt som de är så stränga att de på obestämd tid försenar tidsfristerna eller dömer staterna till omvälvningar som är katastrofala för deras ekonomiska och sociala struktur, vilket endast kanske gynnar den tyska beskyddaren, som är den enda som kan dra nytta av den nuvarande oordningen i Centraleuropa.

För att bara ta Polen som ett exempel, som för övrigt ligger oss alla varmt om hjärtat, är det tyvärr bara alltför uppenbart att den plötsliga öppningen av gränserna riskerar att leda till ett snabbt förfall för jordbruksstrukturerna. En fjärdedel av Polens arbetstillfällen finns inom denna sektor, landsbygdsbefolkningen ökade med 5 procent jämfört med föregående år, och om vi vill att landet skall anpassa sig till vår modell kommer vi utan tvivel att ta död på det som fortfarande är en av detta lands viktigaste fördelar, för att inte tala om de sociala problem som en mycket stor del av befolkningen kommer att hamna i.

När det gäller alla dessa frågor envisas man i Broks betänkande med att tala om anpassning, om reformer. Men vi måste välja, antingen tvingar vi på dem dessa reformer och gör de flesta av kandidatländerna oorganiserade eller också väntar vi på att de så småningom naturligt uppfyller de krav som ställs och det innebär att vi skjuter upp anslutningen på obestämd tid.

I verkligheten är det själva modellen med den Europeiska konstruktionen som vi störtat in i, jag menar det samtidiga införlivandet av samtliga verksamhetsområden oavsett traditioner eller särdrag för den ena eller andra, som ännu en gång omvandlas till en fälla. Eftersom vi ville avskaffa gränserna på några år, eftersom vi ville förakta skillnaderna mellan nationerna och deras respektive strukturer, tvingas vi ännu en gång till en slags allt eller inget, ett val mellan två onda ting.

Vi skulle naturligtvis ha valt det politiska Europa, som inrättas som en instans för kontinuerlig dialog tillsammans med visst valfritt samarbete, vilket man tidigare försökte göra med Eureka-programmen. Det var valet av ett Europa förenat i ett förbund, som skulle ha inneburit att vi respekterar vars och ens gränser, respekterat takten och utvecklingssättet för varje nation och slutligen respekterat hela Europa. Det skulle för den punkt som vi behandlar i dag ha inneburit att tillåta oss att ta emot nya länder, vartefter de förklarar sig som sökande, såsom för övrigt Nato gjorde, för låt oss inte göra oss några illusioner, mina damer och herrar, den politiska kampen är förlorad för oss till förmån för Förenta staterna som genom den mjuka metoden med politisk och militär allians sedan lång tid garanterat utvidgningen av Europa, men till förmån för dem.

Utvidgningen kommer inte att vara löst på länge eftersom den förutsätter att vi lyckas gå tillbaka när det gäller den ideologiska och för övrigt mycket naiva utformningen av en enhetlig integration, för att inte säga sammanslagning av samtliga nationer till en kompakt enhet som strider mot den geografiska och historiska verkligheten.

Det betyder att om vi för vår del är pessimistiska är förvillelsen lika stor bland de europeiska institutionerna som i full fart kastat sig ut på de mest fördärvliga vägarna, och även lika stor hos detta parlament som inte kan uttala sig om frågor av brännande aktualitet, såsom exempelvis den som i dag ställs genom det brinnande Palestina, där en förment demokratisk stat varje dag mördar barn på gatorna och i stället förlorar sig i utmattande önskedrömmar till priset av en evig delning.

 
  
MPphoto
 
 

  Dell'Alba (TDI).(IT) Herr talman, ärade kolleger! Parlamentet gjorde alldeles rätt i att ta upp det utmärkta betänkandet från Brok omedelbart efter debatten i morse om toppmötena i Biarritz och i Nice. Det är meningslöst att ha några illusioner: hela detta scenario, som så utförligt beskrivits av Brok och som analyserats i alla sina delar av de detaljerade betänkanden som vi sedan kommer att få höra, kolliderar med det som händer när det gäller förhandlingarna avsedda att göra så att den nuvarande Europeiska unionen anpassar sina strukturer och sina institutioner inför den utmaning som utvidgningen innebär. I likhet med många andra kolleger uppskattade jag i morse mycket det som sades av ordförande Prodi. Jag noterade det som sades av minister Moscovici som, med diplomatisk försiktighet, även han varnade oss för att vi för tillfället står inför ett allt annat än hoppfullt scenario när det gäller de eventuella resultaten under de kommande två eller tre månaderna. Vi hoppas att det skall bli resultat och att man inte skall behöva skjuta upp det som måste göras för att utvidgningen skall bli av till en ny regeringskonferens. Det är emellertid utan tvivel på det viset att detta element består och villkorar hela återstoden av konstruktionen, scenariot, för denna rätt som medborgarna och länderna i Öst- och Sydeuropa äntligen har fått att bli en del av Europeiska unionen: för länderna i öst handlar det om – vill jag mena – ett slags ersättning för alla de år som de har måst lida under en diktatur som, även om den beslutades i Jalta, trots allt har varit en diktatur under många år.

Låt mig så understryka en annan sak: en viktig fråga anser jag vara den som gäller resurser, vilket redan har påpekats. Brokbetänkandet antyder detta, även om det sker en aning återhållsamt; men betänkandet påpekar även att vi har ett maximital på 1,27 procent, en siffra som vi ännu befinner oss långt ifrån, och som de olika regeringarna i våra respektive länder befinner sig långt från att vilja uppnå. I samband med de tidigare utvidgningarna, framför allt de som gällde Spanien och Portugal, hade vi tillgång till ett mycket starkt budgetinstrument, för paketen Delors I och Delors II tillät den satsning som även i den situationen tillät ekonomier i svårigheter att ta igen den tid som gått förlorad. Denna politiska vilja saknas i dag och det tycker jag är ett centralt element att understryka i debatten om utvidgningen.

 
  
MPphoto
 
 

  Belder (EDD).(NL) Herr talman! Topprioritet för Europeiska unionen i början av det tjugoförsta århundradet har helt klart det största historiska projektet för dess östliga och delvis sydliga utvidgning. Det skall understrykas i den här debatten. De personliga insatserna av föredragandena från utskottet för utrikesfrågor och de fruktbara diskussionerna där, visar omisskännligen i samma riktning.

Nyckelår för den otänkbara möjligheten till nära politiskt samarbete inom forntidens västerland är det tjugonde århundradets underår 1989. Det året har jag som före detta journalist särskilda minnen av, både på gatorna i Östberlin, Prag och Bukarest hörda jag då ”vi är tillbaka i Europa”. Formgivandet av den nästan allmänna känslan i Central- och Östeuropa i slutet av 1980-talet förpliktar oss alla ännu i dag.

Det har nu gått drygt tio år sedan muren föll, sedan Järnridån monterades ned. Entusiasmen för Europa har i Öst givit plats åt ganska kraftig kritik. Orsaken är uppenbar. Vägen till Europeiska unionen, anslutningen, dröjer för länge för ansökarländerna. Marek Belka, ekonomisk rådgivare till den polska presidenten, uttrycker den här växande otåligheten och otillfredsställelsen mycket direkt: ”Europeiska unionen vill att vi skall genomföra de nödvändiga reformåtgärderna i ett outhärdligt snabbt tempo. De ger oss dock själva inget tidsschema för anslutningen”. Han får bifall från Ungerns riksbankschef: ”Europeiska unionen måste ge de rätta signalerna”. I annat fall skulle den östeuropeiska misstanken att Europa inte riktigt gör sitt bästa vad avser utvidgningen kunna sluta i en farlig besvikelse över löftena från Bryssel – de orden kommer från min ungerska sagesman.

Hur skall vi bli av med de här östeuropeiska misstankarna mot Europeiska unionen? Genom en handlingskraftig tvåspårig politik. EU måste så snabbt som möjligt göra sig institutionellt klart för ett stort antal nya medlemsstater och äntligen förelägga de här länderna en realistisk anslutningsstrategi. För det senare tänker jag på en etappvis utvidgning i relativt små cirklar av verkligt lämpade anslutningsländer. Allt det utspritt över en period på cirka femton år. På det sättet löper Europeiska unionen mindre risk att urholka Köpenhamnskriterierna än vid den föreslagna gemensamma anslutningen av inte mindre än tio kandidatländer. Försvinner då automatiskt den stora oro med avseende på utvidgningsprocessen som lever i Europeiska unionens medlemsstater och i kandidatländerna? Naturligtvis inte. Därför tilltalar mig ändringsförslag 40 av kollega Malmström avseende Brokbetänkandet. Hon uppmanar Europeiska kommissionen att göra en stor undersökning om kostnaderna för ett icke-genomförande av utvidgningen och ange vilka de ekonomiska fördelarna eller nackdelarna skulle vara på lång sikt om utvidgningen skulle avfärdas. Vidare yrkar Malmström för att Europeiska kommissionen skall ge de europeiska medborgarna noggrann information, de bör nämligen alltid känna till läget i den pågående utvidgningsprocessen med ett återförenande av Europa som övergripande mål.

En sådan sårbar hållning, eller rättare sagt, en sådan politisk ansvarskänsla skulle absolut pryda Bryssel och det skulle dessutom vara en efterföljansvärd förebild för Europeiska unionens förhandlingspartner i Öst. Då fungerar utvidgningsvägen verkligen bra: via allmänheten, via det avgörande samhälleliga stödet.

Avslutningsvis, herr talman, så får kostnader för och intäkter från Europeiska unionens utvidgning österut inte vara det avgörande. Om vi kan uppskatta den uppskjutna utvidgningen, den uppskjutna befrielsen av den andra delen av vår världsdel till dess rätta värde, om vi vill lära oss läxan av två världskrig under det förra seklet, då kavlar vi hjälpsamt upp ärmarna, då är vi beredda att offra något.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Kära kolleger! Rådet och kommissionen har begärt ordet än en gång. Jag har hittills låtit gruppernas talare, utan större hänsyn till talartiden på grund av debattens betydelse, tala längre än som egentligen var planerat här på papperet. Därför ber jag ministern och kommissionären att ta hänsyn till detta när det gäller längden på inläggen.

 
  
MPphoto
 
 

  Moscovici, rådet.(FR) Jag skall fatta mig kort vilket jag för övrigt redan gjort, eftersom jag avstod från tre minuter av min talartid vid mitt första inlägg.

Jag skulle i min tur vilja betona det parallella förloppet mellan vår debatt här, som faktiskt är en debatt i sakfrågan, och tioårsdagen av det tyska enandet, eftersom de två ämnena naturligtvis är förbundna med varandra. Det är Berlinmurens fall, denna fantastiska historiska händelse som skapar villkoren för utvidgningen och för ett europeiskt enande och som ännu en gång ger hela sitt perspektiv, hela sin känsla till denna uppgift som kommer att finnas kvar i vår kontinents historia. Jag skulle vilja hylla den utmärkta presentation som Günther Verheugen gav, som alltid är tydlig, exakt och sätter ljuset på de viktiga punkterna och de svårigheter som måste lösas.

Utvidgningen är, som jag just sagt, en historisk process, det är en skyldighet. Den är hädanefter oundviklig och vi kan inte låta nya frakturer uppstå i dagens Europa, tio år efter Berlinmurens fall. Men inget tvivel skall råda: det kan inte finnas någon anslutning med rabatt. Vi kan inte, under förevändning att vi håller på att skapa historia, avstå från att seriöst förbereda utvidgningen, vilket betyder att kandidatländerna måste uppfylla de villkor som ställs: genomföra regelverket och kunna tillämpa det.

Det kommer förvisso att finnas övergångsperioder, såsom det fanns när vi genomförde utvidgningen till andra länder som i dag är medlemmar i Europeiska unionen. Men vi måste vara fortsatt rimliga. När det gäller hur långa dessa övergångsperioder skall vara skall vi inte vara demagogiska. Vi vet att definitiva övergångsperioder, om jag törs uttrycka mig så, inte skapar några förhållanden som är gynnsamma för en, ännu en gång, lyckad utvidgning.

En annan grundläggande punkt är att vi måste informera allmänheten och se till att man accepterar denna utvidgning. När jag talar om att informera allmänheten tänker jag självfallet på länderna i Central- och Östeuropa, eftersom de behöver främja denna fråga som är grundläggande för dem. Vi bör i dessa länder kunna räkna med en anslutning som är mycket stark. Men jag tänker också på den allmänna opinionen inom Europeiska unionen. Vi skall inte dölja att det inom unionen finns betänksamhet, och det är kanske en av anledningarna till att man inte talar tillräckligt om utvidgningen, som ni sade, herr Cox. Kanske vissa plötsligt inte vågar tala om den. Kanske det finns betänksamheter också för att vi inte talar tillräckligt om den. Jag för min del drar slutsatsen att vi måste tala mer om den, men också tala väl och bättre om den. Det är mycket viktigt och ur den synvinkeln är jag glad att kommissionen arbetar med en informationskampanj som kommissionär Verheugen vill skall vara både bred och decentraliserad.

Utan att vilja ge honom några förslag, tror jag att om den skall vara effektiv måste den anpassas till opinionens förväntningar och ta upp konkreta frågor som man ställer sig: säkerheten, för vi skall leva i ett Europa som är ett område för frihet, fri rörlighet, men också säkerhet för dess invånare; sysselsättningen och rädslan för social dumping, som jag inte tror på, men vi måste bekämpa denna rädsla med rationella argument; miljön, eftersom det är tydligt att allt som gäller miljön, och bl.a. kärnkraftssäkerheten, är ett verkligt krav från de europeiska medborgarna; finansieringen och slutligen korruptionen. Vi måste inom ramen för denna informationskampanj bekämpa den överdrivna rädslan, men vi måste också lösa problemen vartefter de uppstår.

Frågan om allmänhetens accepterande av utvidgningen betonades även av ordförande Hänsch, och jag tror att den verkligen står i centrum för debatten. Det gäller unionens trovärdighet. Inför denna framtidsutsikt förstår jag att vissa av er är otåliga – ordförande Hänsch, ordförande Brok, ordförande Poettering – eftersom ni skulle önska att länderna i Central- och Östeuropa kunde delta i nästa val till Europaparlamentet år 2004. Det är en stark men också vacker idé: vi kommer inte att genomföra utvidgningen mot opinionen och det bästa sättet att genomföra utvidgningen tillsammans med allmänheten är faktiskt att låta dem delta i val, eftersom valen är ett uttryck för demokratin och medborgarnas möjlighet att ansluta sig till det politiska systemet.

Själv besvarar jag detta krav med: varför inte? Varför inte, om det är möjligt? Och i det sammanhanget erinrar jag på nytt – samtidigt som jag betonar att denna diskussion inte är, vilket jag hört sägas, vare sig teknisk eller pessimistisk eller restriktiv – att Europeiska unionen fastställt ett datum: den 1 januari 2003. Nu åligger det kandidatländerna att göra nödvändiga ansträngningar för att lyckas; och det är vår uppgift att hjälpa dem och förbereda oss, också vi, på att ta emot dem. Men låt oss inte heller här vara demagogiska, även om vi kan förstå denna otålighet, låt oss vara medvetna om att det är föga troligt att ett stort antal länder som i dag är kandidatländer kommer att delta i valen 2004, även om man kan önska det. Låt oss fortsätta att vara positiva, voluntaristiska, men även realistiska.

Cox önskade att vi skulle komma till kärnpunkten i de svåra frågorna. Jag kan försäkra honom om att det är det franska ordförandeskapets önskan. Hautala satte fingret på en mycket känslig fråga: hon föreslog att budgetplanen skulle ses över, för att möjliggöra en snabb utvidgning. Jag behöver i denna kammare inte betona hur starkt ett sådant förslag är, och inte heller i vilken utsträckning det också är lite vågat, och riskerar att både här och där mötas av svårigheter. Jag tror ändå inte det var en dålig idé att ställa frågan.

Ännu en gång: vi kan förstå, såsom Belder sade, att våra ungerska eller polska eller tjeckiska vänner ber oss om signaler utan vilka vi riskerar vår trovärdighet. Men – och det blir mitt sista ord för jag vill verkligen göra mig förstådd: jag är inte pessimistisk i frågan, jag är inte feg, jag vill ha stora möjligheter när det gäller utvidgningen – för om man vill vara trovärdig måste man också vara seriös, man måste göra sig förstådd och kunna samla folkens deltagande, såväl i kandidatländerna som bland våra egna folk. Vi får därför inte skynda på saker och ting.

Vi fastställde kriterier redan för några år sedan, i Köpenhamn. Vi bedriver förhandlingarna hand i hand med kommissionen, och vi bedriver dem seriöst och voluntaristiskt. Vi måste se till att skapa villkor för att lyckas, eftersom det är viktigt att utvidgningen inte blir ett utbrott, att utvidgningen inte bara blir ett symboliskt beslut som sedan kommer att skapa problem. Utvidgningen måste bli ett verkligt enande som gör det möjligt för Europa att i morgon fungera med trettio medlemmar lika bra som den fungerar med femton, och jag skulle, med tanke på förmiddagens debatt, till och med vilja säga kanske bättre än den fungerar med femton medlemsländer.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Verheugen, kommissionen.(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill helt kort säga något om förutsättningarna för ett scenario som har önskats här från flera sidor. Den första förutsättningen är naturligtvis att vi själva är redo. Det har nu flera gånger fastslagits i rådet i Berlin, Köln och Helsingfors. Det kommer att än en gång uttryckligen bekräftas i Nice. Vi är klara i det ögonblick som de institutionella reformerna har beslutats och trätt i kraft. Vi har ett slutdatum för detta. Detta slutdatum är år 2002.

Av detta framgår det att vi inte kommer att ställa några ytterligare villkor. Om nu alltså reformprocessen skall fortsätta, vilket jag verkligen välkomnar, om man eventuellt redan nu siktar på en efter-Nice-dagordning, kanske ytterligare en regeringskonferens, då kan man inte ställa denna regeringskonferens i en sådan relation till utvidgningen att man säger att resultaten av den också måste vara klara innan de första utvidgningarna kan äga rum. Det får inte ske. Det skulle få alla de negativa följder som flera talare har beskrivit som resultatet av ett misslyckande i Nice.

Men det är det då också å vår sida. De ekonomiska förutsättningarna finns ju redan sedan Berlin. I förbigående sagt finns det 80 miljarder euro för hela projektet i budgeten – jag begär till exempel inte mer pengar för stödet inför anslutningen, eftersom jag är glad att vi som sig bör kan ge ut de medel som står till förfogande, på ett riktigt sätt. Jag vill inte att det där skall uppstå några rester, så som ju varit fallet på andra områden av utlandshjälpen. För ögonblicket ser jag inget behov att tala om budgetplanen i samband med utvidgningen. Vi utgår från att vi inom ramen för budgetplanen kan driva projektet till år 2006.

Vad beträffar de andra förutsättningarna så beror de inte på oss. Takten för processen bestämmer kandidatländerna för övrigt helt själva. Ingen av er skall heller bli överraskad om de som leder förhandlingarna, statsministrarna, parlamentsordförandena och deras kolleger i de nationella parlamenten, beklagar sig över att allt inte går tillräckligt snabbt – bortsett nu från att det ju är en omtyckt sport i Europa – med kommissionen går allt alltid alldeles för långsamt, det vet jag nu! Ni bör inte glömma bort att dessa personer företräder olika intressen. Jag skulle bli mycket överraskad om de inte skulle utöva något tryck. De är där för att utöva tryck. Men när någon beklagar sig hos er över att det inte går tillräckligt fort lönar det sig alltid att fråga, om verkligen hans land redan har lämnat all information som det ombetts göra, om hans land verkligen redan har godkänt alla de lagar som är nödvändiga för att genomföra l'acquis, och om hans land verkligen har skapat alla strukturer som är nödvändiga för att tillämpa l'acquis. Om ni ställer dessa frågor, då kommer ni mycket ofta att uppleva att er samtalspartner blir litet pinsamt berörd, eftersom han då sanningsenligt ofta måste tillstå att det från hans sida också finns en del att göra.

Här vill jag råda till stort lugn i hanteringen av den tidspress som kandidatländerna utövar. Vi håller fast vid detta: Från och med den 1 januari 2003 är vi beredda att genomföra en anslutning! Det gäller för samtliga som klarar av det till dess. Vi hjälper också var och en som klarar av det till dess. Men faktum är att dagsläget i dag, den 3 oktober 2000, är att jag inte kan säga om något land i anslutningsprocessen när det skall vara moget för anslutning. Jag kan inte säga det beträffande något enda land i dag!

Av det kan man naturligtvis dra den slutsatsen att vi trots detta skall fastslå ett datum. Problemet vore bara att om ni slår fast ett sådant datum så finns det en risk att beredvilligheten till reformer i dessa länder förlamas. Varför tror ni att vissa politiker i dessa länder insisterar på ett politiskt fastställt anslutningsdatum? De insisterar ju så envist på det eftersom de om möjligt vill undvika att ta itu med vissa mycket svåra reformer som fortfarande måste genomföras. Vi måste ju alltid finna den rätta balansen. Om vi inte fastslår något datum kan man bli besviken, och om vi sätter ett för tidigt datum, kan det inställa sig en viss självbelåtenhet, alltså betyder det att vi tar itu med datumfrågan när det är rätt tidpunkt för detta, nämligen när vi med tillräcklig säkerhet kan säga när ett land är moget för anslutning och när det inte är det. För ögonblicket är detta tyvärr inte fallet. Men jag har redan påpekat att alla länder relativt snabbt närmar sig denna mognad.

Jag skulle också gärna helt kort gå in på två eller tre påpekanden som gjorts i debatten. Hänsch sade – förutom mycket som jag håller med om – att säkerheten i kärnkraftverken är en viktig fråga – det håller jag med om! Men för att det inte skall uppstå något missförstånd mellan oss: Ni sade att dessa kärnkraftverk måste tas ur drift innan anslutningen äger rum. Det var något fullkomligt nytt. Politiken har bestått i att komma överens med dessa länder om ett datum när kärnkraftverken skall stängas. Det var förutsättningen för att förhandlingarna skulle upptas. Detta har skett. Jag hoppas att dessa länder inte kan ansluta sig först när överenskommet stängningsdatum är uppnått, eftersom det då delvis skulle vara ganska sent. Men jag antar att det bara var ett språkligt missförstånd.

Jag vill också påpeka något annat: Det var inte så – det var Marset Campos som sade det – att vi samtidigt har trängt in kandidatländerna i Nato. Jag går in på denna punkt därför att den är mycket intressant. Det var nämligen i själva verket så, som ni säkert kan erinra er, att Nato och även USA var mycket tveksamma till att tillmötesgå önskemålet från de öst- och centraleuropeiska staterna om medlemskap i Nato. Det tog flera år innan man kunde kämpa sig fram till detta. Pressen på att gå med in Nato, den idén uppstod inte i Washington, London eller på annat håll, utan den uppstod helt entydigt i Warszawa, Prag och Budapest. Jag kan också säga er varför, nämligen därför att dessa folk en gång för alla ville vara på rätt sida, dvs. fast förankrade i familjen med de demokratiska nationerna. Av samma orsak för övrigt har de också uttryckt önskemålet att gå in i Europeiska unionen.

Den sista punkten jag vill hänvisa till gäller jordbruket. Här har det sagts att öppnandet av gränserna genast skulle leda till ett sammanbrott för jordbruket i vissa länder, exempelvis Polen. Jag vill påpeka att vi ju redan i stor utsträckning kommit överens om att öppna gränserna vad gäller jordbruksprodukter och övriga produkter under Europaavtalen. Vi har ju redan gjort det i stor utsträckning. Beträffande jordbruksprodukterna har vi just med Polen slutit ett avtal som betyder att redan före anslutningen kan den absolut största delen – nästan 100 procent av de polska jordbruksprodukterna – fritt komma ut på den europeiska marknaden, och omvänt gäller samma sak för våra produkter, som fritt kan föras in på den polska marknaden. Det betyder att avregleringen av handeln vad gäller jordbruksprodukter ju redan är avtalad, utan att polackerna är oroade för att det polska jordbruket av den anledningen skall bryta samman. Problemet för det polska jordbruket är strukturpolitiskt och även socialpolitiskt, och det kommer vi i sinom tid också att tvingas befatta oss mycket intensivt med.

Jag vill tacka så hjärtligt för den hittillsvarande debatten, som visar att vi kan räkna med mycket starkt stöd från parlamentet vad beträffar principerna för hur förhandlingarna skall föras, och vad beträffar beslutsamheten att nu snabbt och beslutsamt ta itu med de återstående problemen.

(Applåder)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: PUERTA
vice talman

Talmannen. – Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag överlämnar ordet till herr Brok för en ordningsfråga.

 
  
MPphoto
 
 

  Brok (PPE-DE), föredragande.(DE) Herr talman! Jag har bara en kort, klargörande fråga till kommissionären, vars framställning jag själv håller med om. Vi kan bara slå fast anslutningsscenariot såtillvida som att vi själva åtar oss att vara färdiga till slutet av år 2002. Enligt det förslag som lämnats in här skall EU-institutionerna, medlemsstaterna och kandidatländerna gemensamt arbeta för att vi blir klara före Europavalen år 2004. Så lyder förslaget. Det är inte ett fastläggande, utan en ansträngning att komma dithän. Kanske kan man med denna formulering komma fram till att vi gemensamt tar ställning, så att vi kan bemöda oss i enlighet med det.

 
  
MPphoto
 
 

  Verheugen, kommissionen.(DE) Kollega Brok! Jag har överhuvud taget inte något problem med detta förslag, eftersom det exakt uttrycker det som är vår gemensamma politik. Vi är beredda från och med en bestämd tidpunkt. Vi önskar att de andra också skall vara beredda vid denna tidpunkt. Vi hjälper dem att vara beredda vid den tidpunkten. Jag kan bara, som jag ser det i dag, inte ge någon garanti för att de skall vara beredda.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Tack så mycket för ert förtydligande, herr kommissionär.

Nu överlämnar jag ordet till våra olika föredraganden.

Till att börja med har fru Carlsson ordet.

 
  
MPphoto
 
 

  Carlsson (PPE-DE), föredragande. - Herr talman! I dag när jag flög från Stockholm in över Tyskland och åkte vidare med bil ner till det historiska Alsace, kunde jag inte annat än känna mig tacksam över mitt Europa. Jag är född i en tid och i ett land, där det inte finns direkt anledning att tänka på ofärd och krig. Innan jag föddes hade friheten och demokratin vunnit över förtrycket och krigets vansinne, och en europeisk union bildades. Dagens unga tar freden för given, och misstro har bytts mot ömsesidighet. Det har varit påfrestningar, men i det stora hela har freden och handeln etablerat ett närmare förbund mellan medborgarna, nu ytterligare befäst med valutaunionen.

I dag, när vi firar det enade Tyskland och diskuterar parlamentets hållning i utvidgningsprocessen, är det viktigt att ha ett historiskt perspektiv för att kunna blicka långt fram och för att förstå att även dagens politikergeneration kanske har minst lika viktiga beslut att fatta för friheten, freden och demokratin. Få trodde att det var möjligt att återförena Tyskland. Alla överraskades av den dynamik som fanns i den process som så skickligt hanterades av kansler Kohl. Utan hans fredsförankring hade Europa sett annorlunda ut i dag. Det som började med enskilda människors mod och frihetslängtan ledde till att sten efter sten av den förhatliga muren revs.

Därför har vi nu, tiotalet år senare, ett ansvar gentemot historien att tillsammans fullfölja återförenandet av Europa och stärka integrationsprocessen. Det kommer totalt att förändra EU. Som jag ser det finns det dock inga andra alternativ och inget annat är mer önskvärt. Klarar inte dagens europeiska union en ny utvidgning, lever den inte upp till sina egna ideal. I så fall har den i mina ögon svikit sitt uppdrag och förverkat sitt syfte.

Jag har förtroendet att vara föredragande när det gäller Estland. I Sverige stod vi måndag efter måndag på flera torg runtomkring i landet för att visa stöd för våra baltiska brödrafolk under frigörelseprocessen. Vårt stöd och engagemang fortsätter - mycket för vår egen skull. Det behövs kraftfullare samarbete när det gäller vårt gemensamma hav, Östersjön. Vi har mycket att vinna på mera handel och mera utbyte. De baltiska staterna är små kuststater gränsande till en mäktig granne. De har en rik källa av kultur, mångfald och möjligheter, som det enade Europa inte kan vara förutan. Vart och ett av länderna bedöms utifrån sina egna meriter, inte i klump och inte utifrån ett speciellt geopolitiskt läge. Det måste vara resultaten i förhandlingarna som räknas. Tidtabeller får inte bli ett skäl att förskjuta utvidgningen.

Jag är, vilket framgår av betänkandet, entusiastisk över vad ett land kan åstadkomma under tio år av reformarbete. Jag är imponerad av den politiska samsyn som finns och av det ledarskap som premiärminister Mart Laar utövar. EU har mycket att lära av Estlands frihandelsval, landets väg mot den nya ekonomin och arbetet med integration av den rysktalande befolkningen. Det är självklart att grunderna för EU inte skall urvattnas och att kandidatländerna måste leva upp till gemenskapslagstiftningen. Många politiker i EU synes dock mer upptagna av att bygga ut unionen ännu mer och av att höja standarden. Viljan till detaljreglering synes inte avta. Det skapar nya hinder för ansökarländerna.

Som jag ser det får utvidgningsprocessen inte dra ut onödigt på tiden. Det är nu som vi kan säkra gemensamma värden och fördelar. Som moderat är jag oerhört sparsam med skattebetalarnas pengar. Genom ökat samarbete mot framför allt gränsöverskridande kriminalitet och miljöförstörelse kan vi göra enorma vinster. Miljöområdet kommer att utgöra en stötesten i förhandlingarna. Min uppfattning är att decenniers misshushållning genom planekonomi och kommunismens inneboende ansvarslöshet inte är Estlands fel och inte får bli ett skäl att fördröja medlemskap. Estland har, om landet fullföljer förhandlingarna effektivt och målinriktat, goda chanser att bli en av unionens nya medlemsstater.

Jag vill tacka för den välvilja som mitt betänkande har mött i utskottet. Det enda ändringsförslag som redan lagts fram är täckt i mitt betänkande, men jag är glad över att gruppen De gröna vill understryka vikten av likabehandling av medborgare.

Avslutningsvis är det viktigt med substantiella framsteg för att visa på vilja och handlingskraft i förhandlingsarbetet. Jag är litet oroad över det sätt på vilket parlamentet har hanterat detta utvidgningsbetänkande. Många av utskotts- och ändringsförslagen i betänkandet Brok går utöver dagens EU-nivå och kan upplevas som nya trösklar. Heder åt föredragande Brok, ordförande i utrikesutskottet, som har försökt, dock utan att lyckas, att koncentrera betänkandet. Parlamentets uppgift är nu, över alla gränser, att minska, inte öka, hindren för en framgångsrik utvidgning.

 
  
MPphoto
 
 

  Schroedter (Verts/ALE), föredragande.(DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Vi betraktar Lettlands framsteg sedan det blev oberoende verkligen som en berättelse om framgång. Lettland, som 1991 fortfarande var en provins i Sovjetunionen, har nu byggt upp en grundläggande demokratisk ordning och ett eget statsväsende, infört marknadsekonomi och skapat nya egendomsförhållanden, för att bara nämna några punkter.

Föreställ er att en grundläggande ekonomisk och samhällelig omdaningsprocess skulle ha ägt rum i ert eget hemland på så kort tid. Jag tror att bara på så vis kan ni få en aning om vad människorna i Lettland har åstadkommit under de senaste åren. Ur den synvinkeln vore det helt enkelt skamligt om Europeiska unionen inte skulle lyckas att i Nice åstadkomma de reformer som är nödvändiga för att kunna ansluta de central- och östeuropeiska länderna, Malta och Cypern. Den som här fortsätter att trampa på bromsen visar att han är mycket mindre kapabel att åstadkomma reformer än varje kandidatland, i synnerhet det lilla Lettland. Och han har helt enkelt inte rätt att kritisera det baltiska landet som om det vore en dum skolpojke!

Det vore också en nedvärdering av de lettiska människornas prestation, om anslutningen även efter Nice skulle skjutas upp på obestämd tid. Förhandlingarna med Lettland togs upp först efter toppmötet i Helsingfors. Jag anser att landet trots detta är i stånd att avancera till frontstaterna i utvidgningsprocessen. Anmärkningarna och förslagen i mitt betänkande om absolut nödvändiga framsteg inom förvaltning och samhälle är enbart inriktade på att leda in Lettland i Europeiska unionen på ett snabbt och framgångsrikt sätt.

I nuvarande situation står en sak klar: Nyckeln till detta återfinns i en öppen förvaltning på alla nivåer. Hit hör inte bara en lag beträffande den offentliga tjänsten, utan också möjligheter till rimlig betalning för de unga anställda inom förvaltningen. Grundvalen måste vara klara regler som utesluter korruption och på så vis vinner medborgarnas förtroende för att förvaltningen verkligen är oberoende och tar beslut för det allmännas bästa. En sådan förvaltning måste vara i stånd att snabbt genomföra gemenskapens regelverk, men även utveckla möjligheter för medborgarna att delta, samt leda i bevis att det finns en effektiv kontroll av redovisningen. Därmed skulle Lettland nämligen uppnå att man erhåller mer europeiska bidrag. Som bekant har jag länge vädjat om att stödet inför anslutningen i högre utsträckning skall anpassas till mekanismen i de europeiska strukturfonderna. Jag kan fortfarande inte förstå varför man här alltid skall mäta med två olika mått. Medan hos oss en decentraliserad tilldelning är självklar i stödområdena, så beslutas ISPA-projekt i Bryssel. Medan det hos oss nu måste bevisas att arbetsmarknadens parter deltar och att kommunal förvaltning i regionerna är med och omsätter medlen, så tillämpas denna form fortfarande inte hos kandidatländerna.

Hur skall då människorna där verkligen kunna lära känna de lokala medborgarnas Europa? Då räcker det inte med en kommunikationsstrategi, hur bra den än är. Hittills har den fortsatt att vara hetluft, herr Verheugen, men de faktiska projektansvariga har ännu inte märkt något av den. Detta räcker inte, den totala strategin måste vara starkare inriktad på medborgarna.

Det är enormt viktigt att kandidatländerna äntligen också i högre utsträckning tas med när det gäller sysselsättningspolitiken. I samband med den ekonomiska omvandlingsprocessen och den snabba övergången har man inte bara noterat framgångar, utan den har också lett till sociala skillnader, en ökning av regionala olikheter och en hög dold arbetslöshet. Därför måste dessa frågor prioriteras i anslutningsstrategin.

Jag anser att det är absolut nödvändigt att man här satsar starkare på strukturpolitiska åtgärder, och att man som lösning för arbetslösheten i detta land inte glömmer bort den fria rörligheten. Det är vår uppgift att fortsätta att stödja Lettland när det gäller att integrera den ryska befolkningen. Vi bör också tänka på att den börda som vi har lagt på Lettland, nämligen att bygga fästningsmurar för Europeiska unionen, inte kan stödjas genom att principerna för människornas värdighet – även den mänskliga rättigheten till asyl – kränks. Detta gäller både för Lettland och för Europeiska unionen!

 
  
MPphoto
 
 

  Hoff (PSE), föredragande.(DE) Herr talman, herr kommissionär! Mitt betänkande om Litauens ansökan om medlemskap i Europeiska unionen slutar med följande mening: ”Det är ännu för tidigt att säga när, och tillsammans med vilka, Litauen bör anslutas, men ansträngningarna bör inriktas på att möjliggöra en bred första utvidgning där Litauen ingår”. Litauen ansökte den 8 december 1995 om medlemskap i unionen. I februari 2000 påbörjades anslutningsförhandlingarna. Litauens måldatum för anslutningen är den 1 januari 2004.

Bedömningen av de politiska kriterierna för att uppfylla förutsättningarna för medlemskap är – det kommer man förhoppningsvis inte att opponera sig mot – utan tvekan positiv, utan inskränkning. Denna månad, den 8 oktober, äger parlamentsval rum i Litauen. Hur än resultatet av dessa val blir så kan man säkert utgå från att de större partierna oinskränkt kommer att stödja Litauens anslutning till Europeiska unionen.

Litauen är på väg att ansluta sig till Världshandelsorganisationen. Till att börja med en helt aktuell upplysning om detta: Förhandlingarna mellan Litauen och WTO avslutades i går framgångsrikt, dvs. efter ratificeringen kan Litauen snabbt förvänta sig ett medlemskap. Den allmänna utvecklingstendensen för den litauiska ekonomin är positiv i dag. Den ryska ekonomiska krisen 1998 gav negativa effekter på grund av den intensiva handeln med Ryssland. Ännu 1998 och 1999 gick bruttonationalinkomsten bakåt. I dag stabiliserar sig den makroekonomiska situationen. Litauen förfogar över en betydande potential för en långsiktig ekonomisk tillväxt. I år har den internationella valutafonden prognosticerat en tillväxt för bruttonationalprodukten om 2,1 procent. Chanserna till detta är bra, men det krävs fortfarande särskilda ansträngningar.

Det är även i fortsättningen viktigt att man i politiken koncentrerar sig på att skapa nödvändiga förutsättningar för innovation och modernisering i näringslivets nyckelbranscher. I detta sammanhang spelar också den bestående bindningen av den litauiska valutan till dollarn en roll, ty genom dollarns värde ökar också värdet för litas gentemot värdet för euron. Därigenom minskar utbytet vid export från Litauen till eurons valutaområde, och analogt med detta skärps naturligtvis konkurrensen för producenterna på den inhemska marknaden genom exportörer från eurons valutaområde. Det planeras att litas skall bindas till euron under andra hälften av 2001. Som sagt, trots vissa brister och svaga punkter har Litauen gjort goda framsteg inom ekonomin och befinner sig inte långt från en fungerande marknadsekonomi.

Om kärnkraftverket Ignalina kan man säga att det inte finns något tvivel om att det är nödvändigt att lägga ned de båda reaktorer som kan hänföras till Tjernobyltypen. I slutet av 1999 beslutade det litauiska parlamentet om en energistrategi, och i maj i år beslutade Seimas en lag om nedläggning av reaktor 1 år 2004. Nedläggningen av reaktor 2 skall beslutas år 2004. Jag är mycket tacksam mot kommissionär Verheugen för det klargörande påpekande han gjorde beträffande nedläggning av kärnkraftverk. Det är nämligen viktigt i denna fråga.

Nu till Kaliningrad. Denna fråga kräver en särskild ansträngning och kan, uppskattar jag, inte enbart behandlas som ett biproblem i samband med Litauens och Polens anslutning. I sin vidaste bemärkelse handlar den om Europeiska unionens samarbete med Ryssland. Det handlar om huruvida Kaliningrad skall inringas och isoleras, eller tas med i regionens utvecklingsperspektiv. De mångsidiga problemen, och de risker som utgår från den sociala och ekonomiska krisen i regionen, kan inte avvärjas eller rentav lösas genom isolering. Mottot måste i detta fall vara: Stabilisering genom samarbete. Bara på så vis finns det en chans att förbättra utvecklingsmöjligheterna också för Kaliningrad.

Litauen spelar en positiv roll i detta sammanhang. Litauen och Ryssland har nyligen lagt fram förslag i Nida-initiativet för gemensamma projekt på olika områden. Det finns ett önskemål om att EU tar med dessa i handlingsplanen ”Nordlig dimension”. I hela regionens intresse bör man finna lösningar som leder till ett bra grannsamarbete. Det skulle också vara till gagn för samarbetet mellan Europeiska unionen och Ryssland.

 
  
MPphoto
 
 

  Gawronski (PPE-DE), föredragande.(IT) Herr talman, herr kommissionär! Polen, det land som jag är föredragande för, är det största och det viktigaste, men som vi också vet, det mest problemtyngda av de länder som förbereder sig att gå med i Europeiska unionen, så problematiskt att man hör röster som säger att man eventuellt borde utestänga landet från den första gruppen, den som omfattar länderna som först blir medlemmar.

Detta är ogrundade påståenden, och det gläder mig att kunna säger er, men framför allt våra polska vänner, att i går träffade vi den italienska utrikesministern, Lamberto Dini, som kategoriskt förnekade att han någonsin skulle ha hört en sådan hypotes i internationella möten. Polen kommer med när landet är redo, när Europeiska unionen är redo att ta emot landet, men Polen kommer utan tvekan att ingå i den första gruppen.

När detta är sagt får vi inte dölja svårigheterna, och det betänkande jag lägger fram är just en sammanfattning av de framsteg som gjorts och de svårigheter vi mött på vägen mot en anslutning. Regeringen och parlamentet i Warszawa har engagerat sig helhjärtat under de senaste månaderna för att skynda på införandet av gemenskapens regelverk. De polska myndigheterna har genomfört viktiga reformer, även detta nyligen, och även om kommissionens årsrapport om Polens framsteg på vägen mot en anslutning förra året var tämligen negativ, så tror och hoppas jag – och kommissionär Verhheugens ord nyligen styrker mig i det avseendet – att den rapport som kommer att offentliggöras om ett par veckor kommer att vara mer uppmuntrande.

Men, som sagt, i Polen återstår fortfarande mycket att göra: jag tänker på de administrativa reformerna, omstruktureringen av industrin och naturligtvis jordbrukssektorn, där omfattande strukturella förändringar behövs. För att överbrygga dessa svårigheter, för att lösa dessa problem, behöver polackerna – precis som medborgarna i andra kandidatländer – uppmuntran. Om vi till exempel betvivlar möjligheterna för medborgarna, för arbetstagarna i kandidatländerna, att röra sig fritt inom Europeiska unionen redan från början, om vi vill förvägra medborgarna i öst denna rättighet som utgör en av unionens grundpelare, så kommer vi ytterligare att försvaga det folkliga stödet för de svåra reformer som måste genomföras inför anslutningen.

Och här har vi den andra ömmande punkten: stödet från allmänheten, inom och utom Europeiska unionen. Detta stöd är svagt och det minskar ju mer tiden går, vilket Pat Cox och andra talare efter honom har påmint oss om: därför är den informationskampanj som kommissionären talade om välkommen, även om finansieringen av kampanjen verkar ganska dålig.

Från Bryssels sida – och detta trots de ord som vi hört från kommissionären, som påstår sig passionerat stödja utvidgningen – får man i bland en känsla av att man vill bromsa, och detta återspeglas i kandidatländerna där det sprids besvikelse och förvåning. Vi måste i stället övertyga medborgarna i den nuvarande unionen och i den som skall skapas, i framtidens EU, det utvidgade EU, att kostnaderna – stora och tunga – är mindre än de fördelar som kommer att uppkomma inom den närmaste framtiden.

Många av oss tror att för att kunna stimulera detta stöd och hålla det vid liv, så skulle det ha varit en bra idé att ange datum för anslutningen. Tidigare har det hjälp till att påskynda integrationsprocessen att man angivit datum, men när det gäller den frågan har det visat sig svårt att komma överens, och vi har därför gemensamt beslutat att avstå från att tala om slutdatum i våra respektive betänkanden för att i stället nämna det, om sanningen skall fram i ganska vaga termer, i betänkandet från Elmar Brok.

I Polen, åtminstone på officiell nivå, talar man fortfarande om år 2003. Det kanske inte blir år 2003, men det måste bli så snart som möjligt och vi måste göra alla ansträngningar i den riktningen för vi står i skuld till de här länderna – länderna i öst – som är européer som vi men som bara begick misstaget att utan egen förskyllan befinna sig på fel sida om en konstgjord linje som ritades upp genom hjärtat av vår kontinent, vilket också kommissionären påminde om.

Vi har gett Polen, länderna i öst, de före detta kommuniststaterna, alltför många löften som inte hållits. Kasta av er kommunismen, sade vi, så skall vi hjälpa er. De gjorde sig av med kommunismen och vi hjälpte dem inte. Därför skall man inte förvånas över att i de här länderna, ställda inför den ökande klyftan mellan rika och fattiga, inför en kriminalitet som sprider sig, inför prostitution och droger, ökar nu antalet människor som faktiskt skulle vilja återvända till att leva under den gamla regimen, under den kommunistiska diktaturen.

Om denna tendens skulle hålla i sig, så skulle det bli den tydligast tänkbara bekräftelsen på att vår politik gentemot Östeuropa har misslyckats. Låt oss försöka undvika detta till varje pris, kära kolleger.

 
  
MPphoto
 
 

  Schröder, Jürgen (PPE-DE), föredragande.(DE) Herr talman, herr kommissionär! Mitt ämne är Tjeckiska republiken och dess önskemål om medlemskap i Europeiska unionen. Tjeckerna är inte bara mina direkta grannar, utan som medborgare i Sachsen har jag på sätt och vis i flera årtionden suttit i samma båt som tjeckerna. Nu skulle jag vilja att tjeckerna så snart som möjligt kommer med i båten igen, men denna gång i en båt som är solid och där tjeckerna i stor utsträckning kan vara med och besluta om kursen.

Även om jag verkligen önskar dem lycka till måste ett betänkande om Tjeckiens framsteg på vägen in i Europeiska unionen naturligtvis vara så objektivt som möjligt. Denna objektivitet har utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik bekräftat att den finns i mitt betänkande. Härtill kommer att betänkandet berikats med hjälp av det arbete som gjorts av kolleger från alla grupper, vilket jag härmed tackar för. Det gläder mig att betänkandet enhälligt antogs i utskottet den 14 september.

Den kritik som kommissionen 1999 utövade i sin regelbundna rapport upptogs visserligen inte entusiastiskt av Tjeckiska republiken, men man uppfattade den ändå som hjälp. Sedan dess har Tjeckien tagit ett steg framåt. Det har gjorts framsteg på det ekonomiska området. Efter en treårig konjunkturnedgång växer ekonomin åter. Av de central- och östeuropeiska kandidatländerna har befolkningen i Tjeckien, näst efter Slovenien, den näst högsta inkomsten per capita. Som följd av en klok skattepolitik belöpte sig de utländska direktinvesteringarna förra året till mer än 5,45 miljarder euro. Också beträffande privatiseringen av bankväsendet har en positiv utveckling ägt rum.

I fråga om kritiska punkter kan man i mitt betänkande läsa att Europaparlamentet understryker nödvändigheten av att garantera en hög säkerhetsstandard för kärnkraftsanläggningar och även genomföra vederbörliga provningar av miljökonsekvenserna.

Vidare talas det om förbättringar av rättsväsendet, vilka krävs för att ta itu med problemet med korruptionen, som kommissionären redan gått in på, och för att uppnå en större demokratisk säkerhet.

Ett särskilt problem i Tjeckien, respektive vid den tjeckisk-tyska gränsen, är prostitutionen, i synnerhet barnprostitutionen. Detta problem finns naturligtvis inte bara på den tjeckiska sidan, utan på båda sidor, så detta är ett problem som vi måste lösa gemensamt.

Det återstår en punkt, som alltid dyker upp när det gäller Tjeckien. Det är problemet med romerna. Där har vi i utskottet konstaterat att detta problem är ett komplext samhälleligt problem även i Tjeckien. Vårt parlament stöder Tjeckiska republiken i dess ansträngningar att fortsätta att förbättra livssituationen för den romerska minoriteten, men vi uppmanar den tjeckiska regeringen att vidta fortsatta konkreta åtgärder för en ekonomisk och social integrering av romerna.

Det finns också en passus i mitt betänkande som tar upp Benešdekreten. Det gläder oss att den tjeckiska regeringen är beredd att granska dessa dekret från 1945 och 1946 för att se i vilken mån de överensstämmer med gällande gemenskapsrätt och Köpenhamnskriterierna. Här vill jag helt klart säga att denna punkt inte är någon sorts försök att bemästra det förflutna. Det har ingenting med det att göra. Det handlar uteslutande om dagen i dag och om morgondagen. Det handlar för min del om – mina kolleger i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik har stött mig på denna punkt – att Köpenhamnskriterierna, som tjeckerna också har erkänt – fortsätter att gälla, och jag önskar att tjeckerna själva granskar sitt eget rättssystem, om så måste vara, sida för sida, för att undersöka om det någonstans finns något som har en diskriminerande karaktär. Vi bör inte blanda oss i detta, absolut inte vi tyskar!

(Applåder)

Tjeckien har efter störtandet av det kommunistiska systemet för ett årtionde sedan upplevt omvälvningar som önskats och burits upp av majoriteten av befolkningen, men som samtidigt har krävt stora ansträngningar och bemödanden från just denna befolkning. Många svagheter, som fortfarande kan märkas i detta land, är arvet från en diktatur som rått i flera decennier. Därför bör politiker från den del av Europa, som råkade ut för ett bättre öde efter andra världskriget, vara måttliga med att uttala kritik mot länder som Tjeckien.

 
  
MPphoto
 
 

  Wiersma (PSE), föredragande. – Herr talman! Föredragande för länder beskylls ofta för att ha blivit obetalda ambassadörer för sina kandidatländer, att de låter sig förblindas av sin kärlek. Den risken finns och jag skall här försöka bevisa motsatsen i fallet Slovakien. En föredragande som tar sitt jobb på allvar utvecklar intensiva kontakter. På det sättet uppstår förståelse och även medkänsla.

Slovakien är inget objekt utan ett land där det bor människor, fulla av ambitioner och tyvärr också med många frustrationer och med, på sammanträdesspråk, en lång och tung dagordning. Jag vill inte göra den ännu svårare, men inte heller lättare. Ett dåligt förberett Slovakien kan inte ansluta sig till Europeiska unionen. Vi befinner oss mitt i förhandlingsprocessen. Slovakien hör till den så kallade Helsingforsgruppen och vill naturligtvis gärna nå upp till den högsta divisionen. Dit borde landet överhuvudtaget redan ha hört men under den förra regeringen var förbindelserna med Europeiska unionen kärva. Vi stöder den nuvarande regeringens ambitioner. Slovakien är inte dömt att tillhöra den andra gruppen och det är logiskt att landet skulle vilja ansluta sig samtidigt som Tjeckien.

Slovakiens regering försöker hämta in försprånget. Det försöket skall vi bedöma på grundval av våra kriterier. Slovakien har inte heller någon nytta av politiska undantag. De begärda reformerna är nödvändiga. Slovakien måste slå sitt slag nästa år. Då tas de riktigt viktiga förhandlingskapitlen upp. Mitt betänkande som behandlas i dag innehåller ett antal kritiska punkter som nästan samtliga kan sammanfattas under nämnaren genomförande. På papperet har eller kommer mycket att regleras på ett bra sätt men översättningen av det till praktiska resultat ger problem. Det är för övrigt inte bara så i Slovakien.

Jag skall nämna några saker i slumpmässig ordningsföljd. Slovakien är ett transitland för mycket brottslig verksamhet. Polisen måste förstärkas, även i samverkan med Europeiska unionen, och det måste investeras mer i bättre gränskontroller. Regeringen har upprättat ett program för korruptionsbekämpning, vilket jag vill uttrycka min beundran och uppskattning för. Det är bra, men vi väntar på utvärderingen med konkreta resultat. Som kommissionär Verheugen redan sade så är korruptionsbekämpning en viktig prioritet eftersom korruptionen undergräver demokratin och skrämmer dessutom bort utländska investerare. Situationen för romerna lämnar mycket i övrigt att önska, det har det också redan sagts mycket om i dag. Det behövs med pengar för att genomföra de befintliga regeringsförslagen. Även här är det så att planen finns men genomförandet har inte kommit igång ordentligt än. Dessutom finns det behov av en öppen debatt i Slovakien om hur människor tänker om romerna. Domar och fördomar måste hållas åtskilda, annars fortsätter vi ha en osynlig mur av oförståelse mellan dem och oss. Lagen om användande av minoritetsspråk är ett stort steg framåt, men det tekniska genomförandet av den lagen lämnar mycket övrigt att önska.

Dessutom har jag kritik, och även det har bekräftats när det handlade om andra länder, på Slovakiens styrelsekapacitet och organisationen av den finansiella kontrollen. Jag begär dessutom en aktiv regionalpolitik av Slovakien eftersom de socialekonomiska skillnaderna i landet fortfarande är alldeles för stora.

Sedan de goda nyheterna, de överskuggar nämligen egentligen min kritik. Den slovakiska demokratin utvecklar sig på ett stabilt sätt och vi har ju faktiskt varit med om det motsatta. Makroekonomiskt har det skett en avsevärd förbättring. Kommissionens rapporter hittills är positiva. Den förbättringen går till och med så långt att Slovakien fått tillträde till OECD:s exklusiva klubb och det vill jag verkligen gratulera landet till. Jag tror att det här beslutet trädde i kraft förra veckan. Privatiseringen av statliga företag, inbegripet banker, är schemalagd. Reformen av rättssystemet är enligt begäran i full gång och även avtalen om stängning av kärnkraftverken genomförs. Jag ansluter mig gärna till kommissionär Verheugens ord om detta. Införlivandet av regelverket sker också i en tillfredsställande takt. Regeringen jobbar dessutom ständigt på att upprätthålla den samhälleliga enigheten, det är i sig en särskild punkt, en viktig sak i de flesta utvidgningsländerna. Utan enighet i samhället kommer det inte att gå att genomföra det tunga reformprogrammet och, såsom det visar sig i Slovakien, kan det också ske på ett framgångsrikt sätt för stödet för medlemskap i Europeiska unionen är nämligen fortfarande mycket högt i Slovakien.

För Slovakien gäller det nu att bita ihop. Det inhämtningsförsök som jag nyss talade om kan göras. De problem som jag tagit upp är inte oöverstigliga. I Slovakien har det de senaste åren utvecklats en ny dynamik som skall göra det möjligt för landet att snabbt och effektivt närma sig Europeiska unionen och göra en anslutning lyckad.

Samtidigt vill jag avslutningsvis tillåta mig att göra en anmärkning om inrikespolitiken. Vi har inte för vana att blanda oss i inrikesfrågor, men det finns förslag om att anordna nyval i Slovakien, det har till och med hållits en folkomröstning där befolkningen tillfrågades om de var för ett sådant. Det är naturligtvis slovakernas sak att besluta om det. Jag tror inte att det skulle vara bra för Slovakien om det nu skulle hållas val. Det skulle återigen försena anslutningsprocessen och det har redan skett en gång under Meciars regering. Jag tror alltså att det vore klokt om den nuvarande regeringen försöker slutföra sitt uppdrag på den punkten.

 
  
MPphoto
 
 

  Queiró (UEN), föredragande.(PT) Herr talman, kära kolleger! Jag tycker det är lämpligt och riktigt att inleda detta inlägg med att nämna att det i dag, den 3 oktober, är tio år sedan den tyska återföreningen. Denna unika händelse, som symboliseras av Berlinmurens fall, den mur som skilde två block åt men också delade ett helt folk, innebar i viss mån ett banbrytande steg mot den europeiska utvidgningsprocessen mot Central- och Östeuropa.

Trots de allmänt kända svårigheterna, motsägelserna och de sociala och ekonomiska skillnader som fortfarande råder mellan östra och västra Tyskland, är sanningen den att ett projekt för ett kollektivt mål om fred, frihet och utveckling har lyckats, vilket troligen inte hade varit möjligt om inte de försiktiga rösterna och anhängarna av en viss teknisk-byråkratisk rationalism hade skjutits åt sidan. Efter denna återförening beslutade Europeiska rådet i Köpenhamn att integrera de associerade länderna i Central- och Östeuropa vilka vill ansluta sig till Europeiska unionen. Rådet i Köpenhamn 1993 gjorde klart att anslutningen till Europeiska unionen från länderna i Central- och Östeuropa, är avhängig av hur de uppfyller de krav som ställs för medverkan i unionen. Med andra ord skulle dessa länder uppfylla en rad nödvändiga ekonomiska och politiska villkor innan de kunde bli medlemmar. I mars 1998 kunde vi äntligen inleda förhandlingarna med den första gruppen länder, bland vilka fanns Ungern, ett land som är föremål för den uppföljningsrapport som Europaparlamentet nu debatterar.

Herr talman, kära kolleger! Jag tror att jag kan säga att denna rapport, efter att den har debatterats och förbättrats i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, där den fick ett enhälligt stöd, ganska väl beskriver och analyserar det nuvarande läget för Ungerns anslutning, enligt frågans dubbla perspektiv. Å ena sidan fungerar den som ett instrument för parlamentets bedömning av kommissionens periodiska rapport 1999 om de framsteg landet har gjort. Och å andra sidan som ett uttryck och resultat av den syn som föredraganden har befäst angående situationen i Ungern.

I detta inlägg vill jag betona och systematisera sex aspekter i Ungerns utveckling, när det gäller anslutningen till Europeiska unionen, vilka förtjänar att tas fram. När det för det första gäller uppfyllandet av de politiska kriterierna från Köpenhamn är Ungerns situation generellt sett tillfredsställande, och man kan se ett befästande av demokratin som förstärker de positiva tendenser jag redan nämnt. De problem som finns gäller alltså inte frågan om utövandet eller försvaret av de civila och politiska rättigheterna, utan om en effektivare kamp mot vissa mindre positiva aspekter.

I detta sammanhang fick frågan om integrering av den romerska befolkningen i det ungerska samhället stor betydelse i debatten i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik. Vi anser att ansträngningarna för att stoppa diskrimineringen av den romerska befolkningen måste inriktas på en serie positiva åtgärder, vilka till en del redan har lagts fram av den ungerska regeringen, genom en handlingsplan på medellång sikt som får stöd från Phare-programmet, framför allt inom utbildningsområdet och i specifika stödprogram till sysselsättning och bostäder.

Denna politik bör leda till en fri, inte forcerad, assimilation, av medlemmarna i denna befolkning. Detta var den inriktning vi ville ge denna del av betänkandet, varför vi inte helt instämmer i texten i skäl C, vilken är resultatet av ett ändringsförslag i utskottet, och som betonar den segregerade situation som ännu råder när det gäller barnuppfostran och en allvarlig diskriminering i flera samhällssektorer, i ekonomin och den offentliga sektorn, vilket inte motsvarar uppfattningen om den aktuella verkligheten, en verklighet jag har kunnat observera.

För det andra bör den ekonomiska situationen framhållas, där tillväxten har ökat och gjort Ungern till den ledande ekonomin i regionen. Man har genomfört en sanering av den offentliga ekonomin och uppnått en påtaglig förbättring av betalningsbalansen, konsumtionen har utvecklats på grund av ökade löner, låg arbetslöshet och en minskad inflationsnivå.

För det tredje, när det gäller jordbruket, vars produktivitetsnivå fortfarande är lägre än Europeiska unionens, är det viktigt att helt öppna jordbruksmarknaden för nödvändigt kapital, för privatisering av jorden, modernisering av anläggningarna och försäljningsstrukturerna, liksom att förbättra avkastningen. Trots allt utgör förbudet för icke-ungerska medborgare att skaffa jordbruksmark ett hinder för att fastställa ett rättvist pris för denna mark.

För det fjärde framträder den viktiga frågan om kampen mot organiserad brottslighet, framför allt den med ryskt ursprung. Den höga brottsligheten och den stora påverkan från denna typ av brott är kanske den allvarligaste inrikesfrågan i Ungern, trots att det ungerska parlamentet redan har röstat igenom en rad lagtexter angående penningtvätt, skärpta straff för narkotikahandel och prostitution, lagar om utmätning av kapital och ett program som ger uppgiftslämnare vittnesskydd.

För det femte, när det gäller införlivandet av regelverket måste vi medge att Ungern fortfarande inte är i balans. Slutligen har vi miljön och problemet med de gränsöverskridande föroreningarna vilka beror på Ungerns geografiska situation. Föroreningarna i floderna Donau och Tisza, som förorenats av cyanidutsläpp från Rumänien utgör ett klassiskt exempel på denna situation.

Jag skulle vilja säga några slutord angående den oro som uttryckts från några kolleger i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik angående kärnkraftsanläggningarna av sovjetiskt ursprung. Det är en fråga som måste behandlas seriöst, men i en allmän ram som omfattar inte bara Ungern utan också övriga kandidatländer med denna gamla och osäkra teknik. Jag blir därför glad över att se att denna fråga har tagits upp i Broks allmänna betänkande om utvidgningen. När vi har kommit till denna punkt kvarstår bara för mig att be mina kolleger om en klargörande debatt och omröstning som genom sitt uttryck och mening kan bidra till ett möte mellan de gamla västdemokratierna och de nya demokratierna i öst, det slutliga målet för utvidgningsprocessen i Europeiska unionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Bethell (PPE-DE).(EN) Föredraganden av betänkandet om Bulgarien, Geoffrey Van Orden, har bett mig att tala för hans räkning, eftersom han måste närvara vid försvarsdebatten på det konservativa partiets konferens i Bournemouth, England, i dag.

Bulgarien har gjort stora framsteg i sina förberedelser inför anslutningen. Dagens resolution och betänkande inriktas på några av de mer kontroversiella frågorna, nämligen kärnsäkerhet, gränskontroller, behandlingen av minoriteter och frågan om korruption. Ekonomiska frågor kommer att behandlas senare.

Bulgarien är angeläget om att gå med i Europeiska unionen och Nato. Landet har redan visat sitt engagemang för regional säkerhet och stabilitet genom praktiska och politiska åtgärder, vilket bevisades under Kosovokonfliken, då Bulgarien ställde sig på de Natoallierades sida, kanske till skada för landets egna kortsiktiga intressen.

Sviterna efter konflikten, särskilt tilltäppningen av Donau, skadade den bulgariska ekonomin, och det är inte mer än rätt att världssamfundet ger ett brådskande bistånd. Men Bulgarien har gett ett bredare bidrag genom Stabilitetspaktens mekanismer.

För att övergå till en annan säkerhetsaspekt, har Bulgarien också gjort stora framsteg i fråga om gränskontrollerna, med det ambitiösa målet att gränsövervakningen skall motsvara Schengenstandarden senast år 2001. Detta har uppnåtts genom en grundläggande omorganisering av gränspolisen – från att tidigare ha varit en dåligt motiverad värnpliktsstyrka, är den nu en professionell frivilligtjänst. Mycket av detta har genomförts med bistånd från Europeiska unionen. Säkerheten vid Bulgariens gränser och övervakningens effektivitet och integritet är av avgörande intresse för unionen, med tanke på Bulgariens läge mitt på den främsta ”genomfartsleden” till Västeuropa från Mindre Asien och Mellanöstern.

Inom sina gränser arbetar Bulgarien med minoritetsproblemet. Den bulgariska regeringen har gjort ansträngningar för att övervinna problemen med utestängningen av den stora romerska folkgruppen, som grovt räknat utgör 4 procent av befolkningen. Mycket mer måste göras.

Det kommer att ta tid innan fördelarna av de grundläggande förändringarna i Bulgarien blir märkbara för befolkningen som helhet. Under tiden, i ett öppnare samhälle med större möjligheter, måste folket försäkras om att de som har makten, antingen i regeringen eller i administrationen, utövar sina befogenheter till förmån för landet som helhet. Demokratin och marknadsekonomin är sjudande krafter i Bulgarien, men de är fortfarande nya och måste understödjas av hela befolkningens förtroende och tillit. Misstanken om korruption är en ytterst destruktiv kraft, som måste angripas som ett brådskande ärende.

Det är inte sannare någonstans än när det gäller kärnkraften, där befogade farhågor om kärn- och miljösäkerhet riskerar att stjälas av antikärnkraftslobbyn. Under de senaste veckorna har vi alla påmints om riskerna med ett överberoende av olja och om nödvändigheten av mångfald i energiförsörjningen. Kärnkraftverket i Kozloduy står för hälften av den inhemska kraftframställningen i Bulgarien. Säkerhetsöverväganden måste naturligtvis även fortsättningsvis sättas i främsta rummet, men även andra faktorer måste beaktas vid fastställandet av den lämpligaste långsiktiga energistrategin för landet.

Jag vill betona hur viktigt det är att Bulgarien bedöms på grundval av de egna meriterna, vad beträffar dess framsteg mot ett tidigt medlemskap i Europeiska unionen. Om Europa vill gripa detta historiska tillfälle till utvidgning, och därigenom avlägsna de skiljelinjer som skapades av Sovjetockupationen och kommunistexperimentet, måste kandidatländerna ges en chans att komma med inom en rimlig tidsram. Detta gäller för Bulgarien.

Avslutningsvis skulle jag vilja nämna ett mörkt moln som hänger över Europa, och jag talar här personligen. För 23 år sedan gav sig bulgariska hemliga agenter ut på ett mördarstråt i Västeuropa, under vilket de attackerade vissa personer, inklusive min vän Georgi Markov, den välkände författaren och radiorösten, som mördades i fullt dagsljus på en gata i London. Före detta Sovjetagenter har erkänt sin delaktighet i detta fega brott, men det har framkommit handlingar som riktar misstankar även mot bulgariska medborgare – kommunistregeringens bulgariska agenter. Inga framsteg har gjorts när det gäller att lösa detta brott. På varandra följande presidenter har lovat att vidta åtgärder, men ingenting har gjorts.

Jag kommer själv inte att kunna rösta för detta betänkande, såvida det inte görs framsteg för att lösa mordet på Georgi Markov.

 
  
MPphoto
 
 

  Nicholson of Winterbourne (ELDR), föredragande.(EN) Herr talman! Rumäniens folk välkomnar helhjärtat Europeiska unionens beslut från Helsingfors om att placera Rumänien i den första gruppen av de nuvarande kandidatländerna. Faktiskt anser 80 procent av Rumäniens folk att Rumänien hör hemma i Europeiska unionen. Det är kanske ingen tillfällighet att samma opinionsundersökningar visar att Europeiska unionens ambassadör är den näst populäraste personen i Rumänien i dag.

Sedan i december har vi, följaktligen, sett många uppmuntrande tecken. Den akuta fattigdomen har varit ett huvudproblem i Rumänien sedan 1990, men under den sittande regeringen visar ekonomin äntligen verkliga tecken på en förbättring. De betydande lånen från Världsbanken, IMF och Europeiska unionen visar den framgången. Den nuvarande premiärministern, Mugur Isarescu, uppehåller själv annan tjänst vid centralbanken och har följaktligen utmärkta förbindelser med de internationella finansinstituten.

Den bättre ekonomin bör öka ett fortfarande svagt allmänt förtroende för de demokratiska institutionerna, och en avpolitisering av den civila förvaltningen måste vara en hög prioritet. Rumänien åtnjuter pressfrihet. Det måste uppmuntras och stödjas. Om korruptionen angrips på alla nivåer, kommer det att hjälpa till att bygga ett fritt och öppet samhälle.

Det är nära att Rumänien misslyckas med att uppfylla Köpenhamnskriterierna när det gäller barnen. Här måste vi komma ihåg att Sovjetunionens kollaps har lämnat tusentals barn i förtvivlade svårigheter runtom i unionen; barn vars familjer ovilligt har gett vika för påtryckningar, barn som felaktigt har placerats på anstalt, barn som behandlas grymt, barn som dör i onödan, barn som olagligen adopteras av andra länder, barn vars enda framtid är att växlas mot hårdvaluta eller hushållsvaror. Central- och Östeuropa och västra Balkan är en huvudkälla för den internationella slavhandeln med barn.

I Rumänien har regeringen, med kommissionär Verheugens, Världsbankens och Förenta nationernas aktiva stöd, gett oss en möjlighet att upprätta goda doktriner och bästa praxis i regionen. Inrättandet av en högnivågrupp är någonting som jag rekommenderar till mina kolleger.

Rumänien har många styrkor. Landet har en unik och blomstrande kultur. Det har ett erkänt artistiskt och musikaliskt arv. Det är starkt i motgångar. Ledamöterna kommer nog ihåg att vår hjälp i Kosovo var läglig och av stor betydelse. Detta kommer att återspeglas i OSSE:s kommande utmaning, som Rumänien antar i januari 2001, och kanske 2002, när Rumäniens troliga medlemskap i Nato kommer att granskas på nytt.

Vi gratulerar alla Rumänien till de olympiska guld-, silver- och bronsmedaljer som landet har vunnit under de senaste fjorton dagarna. Vi måste se fram emot att Rumänien blir en fullvärdig och aktiv medlem i unionen utan otillbörligt dröjsmål. Jag rekommenderar därför kammaren mitt betänkande och förslagen i detta och uppmanar Rumänien att skynda sig att genomföra gemenskapens regelverk och Köpenhamnskriterierna och bli en medlem i Europeiska unionen.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Martelli (PSE), föredragande.(IT) Herr talman, herr kommissionär! Er föredragande delar synpunkterna som framförs i kommissionens rapport om Slovenien och konstaterar att den kritik som framfördes 1998 utgjorde en hälsosam chock för de slovenska myndigheterna som därefter har påskyndat införandet av de åtgärder som krävs för anslutningen. Den ökande hastigheten gör Slovenien till ett av de länder som ligger längst fram när det gäller att anpassa sig till inträdet i unionen, varför jag anser det vara i högsta grad troligt att detta land kommer att bli ett av de första att bli medlem.

Naturligtvis återstår vissa olösta frågor, som för övrigt har debatterats inför olika fora, såväl bland de parlamentariska delegationerna som i utskottet för utrikesfrågor, och som kommer att bli föremål för ändringsförslag som vi kommer att diskutera i morgon: till exempel att taxfreebutikerna måste stängas innan året är slut, omstruktureringen av de statliga företagen, anpassningen av banksystemet och försäkringssektorn; mera allmänt, moderniseringen av hela rättssektorn, som måste lämna garantier för oberoende och neutralitet, och hela den offentliga administrationen. Jag hoppas att dessa frågor prioriteras av det nya parlament som kommer att invigas inom fjorton dagar, och av den nya regeringen.

Även när det gäller fallet Slovenien måste vi insistera på en lämplig och väl anpassad informationskampanj för att alla medborgare skall bli medvetna om betydelsen av en anslutning till Europeiska unionen. Parlamentet kan bidra aktivt till detta initiativ genom att öppna sina egna dokumentationskontor, engagera den breda allmänheten via skolorna, de sociala organen och organisationer inom arbete, kultur och olika yrkessektorer. I sin resolution i april 1999 underströk parlamentet hur Europeiska unionens och Sloveniens bedömningar sammanföll när det gäller den ekonomiska politiken och säkerhetsfrågorna och under det senaste året har Slovenien verkligen lämnat viktiga bidrag till stabilitetspakten för Sydösteuropa. Slovenien stödde Natos och medlemsstaternas handlande i samband med kriget i Kosovo och med tanke på svårigheterna i samband med ett sådant val kan vi säga att detta bär vittne om inte bara betydelsen av den roll som Slovenien spelar i regionen, utan också om gemensamma intressen med Europeiska unionen.

Jag tar detta tillfälle i akt att be kommissionär Verheugen att rikta en uppmaning till kommissionen och rådet om att Europeiska unionen måste revidera sin ståndpunkt och uppmuntra den serbiska oppositionen, som vann valet, att inte avstå från att rösta och på så vis skänka Milosevic en virtuell vinst utan någon politisk kamp, vilket skulle kunna bli en farlig ursäkt för Milosevic att stanna vid makten.

Stabiliteten i hela sydöstra delen av Europa beror på om man lyckas lösa de tvister som ställer olika länder mot varandra, länder som gränsar till varandra; det är därför det är viktigt, även i fallet Slovenien, att myndigheterna snabbt kommer överens med Kroatien om att avsluta alla bilaterala tvister och framför allt gränstvisterna. Detta skulle garantera en större stabilitet, ett bättre klimat i de bilaterala relationerna och fler möjligheter till ekonomisk utveckling för alla de berörda befolkningarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Poos (PSE), föredragande.(FR) Herr talman! Betänkandet om Cyperns anslutning som jag har äran att lägga fram för er innehåller, jämfört med raden av betänkanden som ni lyssnat till under eftermiddagen, en särskilt politisk aspekt. Det handlar om ett kandidatland där en tredjedel av territoriet är ockuperat av den turkiska armén sedan 1974 och där de grundläggande principerna i Europeiska unionen på grund av en ovanligt tät demarkationslinje inte kan tillämpas på hela territoriet

I det betänkande som jag har äran att lägga fram för er och som också enhälligt antagits i utskottet, konstateras att den del av territoriet som kontrolleras av den lagliga myndigheten uppfyller de politiska kriterierna från Köpenhamn. Cypern har en bärkraftig och blomstrande marknadsekonomi och borde inte möta några särskilda svårigheter när det gäller att genomföra regelverket. Jag måste emellertid påpeka att genomförandet av regelverket går alltför långsamt och att Cypern, liksom andra kandidatländer för övrigt, måste förstärka sina strukturer när det gäller administration, skattemyndigheter och domstolsväsende.

Cyperns anslutning, det är jag övertygad om, skulle kunna spela rollen som katalysator och vara drivande för att lösa det politiska problemet med öns uppdelning. Den fortsatta status quo-situationen, som kommer av den turkiska invasionen i juli-augusti 1974, kan inte accepteras av Europeiska unionen.

Det är anledningen till att vi uppmuntrar närliggande förhandlingar, som för närvarande genomförs under ledning av Förenta nationerna. Men vi betonar även att den definitiva, rättvisa och hållbara lösningen fullständigt måste respektera både relevanta resolutioner från FN:s säkerhetsråd, vilket inte är något annat än gällande internationell rätt, och de principer som styr Europeiska unionen. Jag tänker självfallet framför allt på de politiska principerna, men även på den fria rörligheten och den fria etableringsrätten.

I och med att Cypern och Turkiet nu är kandidatländer är den cypriotiska konflikten inte längre en konflikt i periferin. Den blir en konflikt inom gemenskapen. Vi måste därför utnyttja hela vår arsenal av medel och möjligheter. Omedelbara förtroendeåtgärder krävs för att komma ur den nuvarande återvändsgränden. förekomsten i det ockuperade området på norra Cypern av en militär per sex civila, inbegripet de turkiska kolonisatörerna, är en unik situation i Europa och till och med i världen.

Det är anledningen till att er föredragande föreslår att vi skall börja raden av åtgärder när det gäller förtroende och upplösning av status quo med att demilitarisera ön, vilket för övrigt krävts i flera resolutioner från säkerhetsrådet sedan 1983.

Det turkcypriotiska samhället har inget att förlora, utan bara allt att vinna på anslutningen. Såväl dess säkerhet som dess kulturella identitet kommer att respekteras fullständigt. Själva medlemskapet i unionen är en garanti för rättigheter. Europa måste bli en ansvarig aktör när det gäller att lösa det cypriotiska problemet. I det sammanhanget kommer en nyckelroll att spelas av vår höge representant för GUSP, Javier Solana, naturligtvis utan att det påverkar kommissionens egen roll.

 
  
MPphoto
 
 

  Stenzel (PPE-DE), föredragande.(DE) Herr talman, herr kommissionär! Jag talar här i min dubbla funktion som föredragande för Malta och som ordförande i den gemensamma parlamentarikerkommittén för Polen. Därför är jag också tacksam för att jag har fått förlängd talartid.

På grund av sitt geopolitiska läge som Europas yttersta utpost på gränsen mot Mellanöstern och Nordafrika är Maltas betydelse avgjort större än dess geografiska storlek och dess ringa befolkningsmängd. Europaparlamentet liksom Europeiska rådet i Wien, med Wolfgang Schüssel, som då fortfarande var Österrikes utrikesminister, i rådets ordförandeskap, välkomnade därför också Maltas beslut att åter aktivera sin ansökan om medlemskap, som hade frusits 1996. Det var bara logiskt att Europeiska rådet i Helsingfors i december förra året med uttänjningen av anslutningsförhandlingarna också gav grönt ljus för att anslutningsförhandlingarna med Malta skulle återupptas.

Det är ingen tvekan om att Malta skulle uppfylla de politiska kriterierna från Köpenhamn och som fungerande marknadsekonomi kunna hålla stånd mot konkurrenstrycket inom unionen, om det fortsätter med sina nu pågående åtgärder för att omstrukturera sin industri och minska sitt budgetunderskott. Malta förfogar dessutom över stabila, fungerande demokratiska institutioner. Den nationella handlingsplanen för att genomföra l'acquis skapar de nödvändiga förutsättningarna för en strukturomvandling och en modernisering av örikets ekonomi.

Som föredragande är jag naturligtvis medveten om att Malta har liknande problem med anpassningen till EU som andra kandidatländer, bara i kvantitativt väsentligt mindre omfattning, som därför också är lättare för EU att komma till rätta med. På den lilla ön var man naturligtvis van vid att under lång tid skydda sin ekonomi mot alltför stor konkurrens med hjälp av protektionistiska åtgärder och tariffer. Därför orsakar det naturligtvis betänkligheter hos små detaljhandlare och familjeföretag när man bryter upp dessa strukturer.

Men det orsakar också ängslan hos varvsindustrin som under lång tid varit starkt subventionerad och därigenom bidragit till statsskulden. Här pågår dock reformåtgärder som kan bidra till lönsamheten och överlevnadsförmågan i denna sektor. Malta är dessutom på god väg att öppna sina elektroniska medias monopolställning för den fria marknaden. Ett problem är utan tvekan det stora uppdämda behovet vad gäller miljöpolitik och avfallshantering. Detta är dock problem som kan bemästras inom skäliga tidsramar.

Det som är väsentligt för Malta är det ekonomiska stödet inom ramen för anslutningsstrategin och medvetandet om att det stödet för Malta bör motsvara de regler som gäller för de andra kandidatländerna. Men Maltas huvudsakliga problem består fortfarande i att anslutningsprocessen bedöms på olika sätt av regeringen och oppositionen, och Europeiska unionen fäster stor vikt vid att denna anslutningsprocess förlöper kontinuerligt. Därför krävs det omfattande information till allmänheten om de politiska, ekonomiska och samhälleliga aspekterna med ett medlemskap för Malta i Europeiska unionen, liksom en omfattande dialog med alla befolkningsskikt och politiskt relevanta grupper och partier, för att göra Maltas anslutning till en nationell fråga och utforma Maltas väg in i EU på ett kontinuerligt sätt.

Jag gör nu ett geografiskt språng till Polen, som ju utan tvivel är ett nyckelland för utvidgningsprocessen, inte bara därför att det är det mest expansiva av alla centraleuropeiska samhällsekonomier, utan på grund av sin storlek och sitt geopolitiska läge. Polen har alltid varit det första offret för europeiska konflikter, som till för inte så länge sedan utkämpades på dess mark. Det är inte Polens fel att det först så sent finner vägen in i Europeiska unionen. Trots alla problem, som Polens anpassning till Europeiska unionen medför, får vi just i fråga om detta land inte glömma den historiska dimensionen. Den kan inte mätas i rena siffror, som kostnader och intäkter.

Särskilt i dag, dagen för det tyska enandet, är det klokt att erinra sig att det var den polska Solidarnoscrörelsen som för 20 år sedan inledde processen med det sovjetiska maktblockets fall, och till slut möjliggjorde den tyska återföreningen. Det är absolut nödvändigt att beakta två saker: Någon gång måste EU avsluta sina inre reformer för att från och med 2003 vara förberedd för nya medlemskap. Men det är också absolut nödvändigt att omfattande informera den polska allmänheten om fördelarna och chanserna med anslutningen.

Hur svåra förhandlingarna mellan Polen och EU än kan bli, så krävs det av oss som företrädare för Europaparlamentet att vi gör allt för att ge trovärdighet åt processen med att integrera Polen. Här handlar det inte om ett exakt årtal. Men man får inte hysa något tvivel om Europeiska unionens vilja att utvidga sitt område med fred och stabilitet till Centraleuropa och till Polen. Tendensen i betänkandet om Polen, att uppmuntra dess politiker att påskynda den rättsliga anpassningen till EU och genomföra l'acquis, liksom avtalet om avreglering av den polska jordbrukshandeln som framgångsrikt slöts för några dagar sedan, ger här positiva signaler.

Låt oss trots alla svårigheter inte glömma en sak: Polens anslutning skall dock omsorgsfullt kunna fullföljas så snabbt som möjligt, till gagn för Europas återförening.

 
  
MPphoto
 
 

  Berès (PSE), föredragande av yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (FR) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! För utskottet för ekonomi och valutafrågor vill vi lämna vårt bidrag till debatten. Det förekommer ofta en livlig debatt på det ena eller andra stället om huruvida vi skall granska anslutningsprocessen för kandidatländerna med hänsyn till reella konvergenskriterier eller en nominell konvergens. I utskottet för ekonomi och valutafrågor anser vi att det handlar om en falsk debatt. Vi vill både observera den reella konvergensen och den nominella.

När man i tur och ordning tittar på kriterierna från Köpenhamn och från Maastricht förefaller det oss som om det där finns det viktigaste av det vi behöver för att anslutningen av kandidatländerna skall ske under goda förhållanden, dvs. med respekt för det ömsesidiga intresset, kandidatländernas intresse och intresset hos unionens nuvarande medlemsländer. Men om vi vill att saker och ting skall ske på ett bra sätt, anser vi att Europeiska unionen också måste bidra till att successivt anpassa kandidatländernas produktionsverktyg.

När man tittar på siffrorna är de imponerande. Enligt den senast kända utvecklingen kommer det sannolikt att behövas 200 miljarder euro för att infrastruktur och miljö i kandidatländerna skall kunna uppleva en verklig konvergens, dvs. främja en högre investeringsnivå för att göra det möjligt att i ekonomin i dessa länder respektera kriterierna från Köpenhamn.

Det förefaller oss också som en viss flexibilitet är på sin plats när det handlar om att granska kriterierna för att minska inflationstakten, eller förankra den i växelkurserna. Detta är beståndsdelar i en nominell konvergens, och vi har sett, vi har erfarenhet av det inom Europeiska unionen, att denna konvergens också kan bidra till att främja en reell konvergens. Man tänker självfallet på de italienska eller portugisiska erfarenheterna och vi noterar samma fenomen när det handlar om kandidatländerna, men för detta krävs en viss flexibilitet för att möjliggöra nödvändiga anpassningar i processen med att komma ifatt. Det gäller naturligtvis särskilt i fråga om priserna.

Inför denna framtidsutsikt anser vi att inrättandet av en verklig makroekonomisk dialog mellan jämbördiga, mellan kolleger, mellan finansministrar och centralbanker är grundläggande redan innan anslutningen äger rum. Och sannolikt inte bara om utmaningarna när det gäller valutan utan även om det som vi inom unionen kallar samordning av den ekonomiska politiken. Bakom denna samordning finns det frågor av gemensamt intresse, det gäller exempelvis frågan om arbetslösheten, innovationer och användningen av offentliga inkomster.

Särskild betydelse måste också, enligt utskottet för ekonomi och valutafrågor, fästas vid moderniseringen av anordningarna för tillsyn av banksed och banker, som i dag bara befinner sig i sin linda, vilket utgör en potentiell risk när det gäller små och medelstora företags tillgång till finansiering.

Parlamentet begär slutligen i Broks betänkande att avregleringen av kapitalet, särskilt på kort sikt, skall ske successivt för att undvika varje form av spekulation på valutamarknaderna.

En sista punkt, herr talman, när det gäller konsekvenserna av anslutningen till euron. Vi anser att denna anslutning är både en rättighet och en skyldighet. När väl villkoren är uppfyllda finns det ingen anledning, vare sig för kandidatländerna eller för de nuvarande medlemmarna i eurosamarbetet, att opponera sig mot att kandidatländerna går in i den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen.

Dessutom kommer denna anslutning att bekräfta ett engagemang i ett politiskt projekt och i en nära samordning av den ekonomiska och sociala politiken. Valutaunionen är inte ett valutaområde. Det är även en ekonomisk och monetär union. Av ömsesidigt intresse är avsaknaden av undantag för dessa länder, men inte heller vi kan undantas från euron, så länge de kriterier vi fastställt sinsemellan efterlevs. Dessa länder har rätt att komma med i unionen utifrån de kriterier som vi gemensamt fastställt.

 
  
MPphoto
 
 

  Wuermeling (PPE-DE), föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har med stort engagemang, men också med stort allvar, diskuterat frågan om att utvidga den inre marknaden till kandidatländerna, ty en inre marknad mellan så olika ekonomiska områden som de som finns i Europeiska unionen och i kandidatländerna är i grund och botten utan motstycke i den ekonomiska historien. Enligt beräkningar i en studie som gjorts på uppdrag av kommissionen kommer det att dröja 35 år innan skillnaderna i välstånd mellan EU och kandidatländerna har halverats. Ingenstans på jorden är inkomstskillnaderna vid gränserna större än mellan EU och kandidatländerna.

Till och med mellan USA och Mexiko ligger nivåerna närmare varandra. Därför arbetar vi när det gäller den inre marknaden för en övervägd och flexibel strategi som motsvarar denna utmaning. I sitt initiativbetänkande kräver utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden därför också att instrumentet med övergångsbestämmelser skall användas, för att möjliggöra att ekonomierna växer samman på ett harmoniskt sätt.

Men dessa provisoriska lösningar skall inte stelt cementera status quo, utan vara intelligenta buffertar, som anpassar sig till de förhållanden som utvecklas. Jag är mycket tacksam mot Verheugen för att han i dag har försäkrat oss att utvidgningen österut förbereds noggrant, och han har också förmedlat intrycket att han kommer att hålla stånd mot politiskt tryck när man ber honom att han skall blunda med ett öga. Det stöds eftertryckligen av vårt utskott.

Vi välkomnar de framsteg som gjorts av kandidatländerna när det gäller tillnärmningen till den europeiska rätten, och vi uppmuntrar dem att fortsätta detta delvis mödosamma och svåra arbete. Personligen, vill jag säga, är jag särskilt imponerad av framgångarna i Ungern, Estland och Slovenien. Men just utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden är medvetet om att det inte räcker att bara stifta lagar. De måste också omsättas. Den europeiska gemenskapsrätten är ju inte bara en law in the books, utan måste också i kandidatländerna vara en law in action.

Tillåt mig som ledamot från en region, som gränsar direkt till ett kandidatland, att rikta ert intresse på den specifika situationen där. Genomsnittslönen på den tyska sidan är ungefär tio gånger så hög som tio kilometer längre bort i våra grannstäder i Tjeckien. På grund av den tidigare järnridån var regionen avskuren och den har ekonomiskt drabbats av en avsevärd eftersläpning. Därför krävs det nu en strukturomvandling i turbotempo. För detta behöver sådana regioner, där det i hela EU hur som helst bor 20 miljoner människor – det är ungefär storleken på en medelstor medlemsstat – vårt stöd för kvalificering av arbetstagarna, för investeringar i de medelstora företagen och för infrastrukturen. Och vi uppmuntrar kommissionen att genomföra sin plan att utarbeta ett lämpligt åtgärdsprogram för gränsregionerna, som naturligtvis på samma sätt som när det gällde utvidgningen åt söder även skall innehålla konkreta ekonomiska löften.

Det är en tillfällighet att det just i dag sitter människor från en sådan region – från Oberfranken – på åhörarläktaren. Jag har nyss haft ett samtal med dem, och jag kan berätta för er att dessa medborgare är oroade över hur deras område kommer att utvecklas på grund av utvidgningen österut. Där handlar det inte bara om brister i informationen, utan det handlar om mycket berättigade och konkreta frågor. Vi måste se till att människorna där inte i första hand upplever utvidgningen österut genom förluster av arbetstillfällen och företagsnedläggningar.

Jag ber er därför att i resolutionen, som vi ger signal till i dag, också klargöra för dessa medborgare att man uppfattar deras oro i Europaparlamentet, och sedan kommer vi också att få dessa människors stöd för det europeiska målet med en utvidgning i fred och frihet.

Europaparlamentet måste rösta ja till anslutningsavtalen. Vi arbetar för större öppenhet och för större insyn i förhandlingarna, och vi ber ministerrådet uttryckligen att inte tillämpa någon mörkläggningsstrategi vad beträffar anslutningsförhandlingarna, utan redogöra för det som diskuteras där. Då kommer människorna att bortse från sina betänkligheter och stödja det stora projektet med utvidgningen av Europeiska unionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Glante (PSE), föredragande av yttrandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi.(DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Även jag, som ledamot från Brandenburg, en östtysk förbundsstat, tillåter mig att här betona att jag är mycket stolt över att få tala för mitt utskott i denna debatt. Jag är, om ni så vill, företrädare för en region som för tio år sedan redan utgjorde ett stycke utvidgning åt öster – också jag levde då på andra sidan järnridån.

Men jag vill här också säga att jag har respekt för medborgarna i de central- och östeuropeiska länderna, som för tio år sedan hade modet att gå ut på gatorna och hjälpa till att sätta i gång denna process. Mitt tack går till dem, och mitt tack går naturligtvis också till de dåvarande medlemsstaterna i Europeiska unionen samt till kommissionen och parlamentet, som hittills har visat solidaritet med våra regioner.

Jag talar för – i förkortning – industriutskottet om områdena industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. Det är ett stort politiskt område med mycket sprängstoff i detaljfrågorna, och det är en stor utmaning att täcka detta breda spektrum för de tolv olika kandidatländerna från Centraleuropa, Malta och Cypern. Låt mig gå in på några tyngdpunkter.

Den industriella omvandlingen äger redan rum på industriområdet, den står på dagordningen och skall genomföras i utökad omfattning. Denna omvandling ställer hårda krav på människorna i kandidatländerna, men säkrar samtidigt framtiden för dem och deras barn. Ombyggnaden av ekonomin sker inte för EU:s skull, det måste betonas. Det handlar om det egna landets konkurrenskraft, med eller utan medlemskap i EU.

Tre punkter bör särskilt framhävas på industriområdet. För det första: Anpassningen av de industriella strukturerna måste fortsätta åtminstone lika snabbt som tidigare. För det andra: Förbättringen och förenklingen av den rättsliga ramen för finansiering och tillgång till marknaden måste garanteras. Stabilitet främjar ekonomisk framgång. För det tredje: Kompletterande åtgärder som exempelvis utbildning av människorna, social trygghet och därmed social stabilitet och aktiv arbetsmarknadspolitik är också mycket viktiga.

På handelsområdet kan påpekas att en nationell handelspolitik inte längre är möjlig efter inträdet i EU. En samordning av handelspolitiken mellan EU och kandidatländerna fram till anslutningen är absolut nödvändig och äger rum i tilltagande utsträckning. Några påpekanden om den nya tekniken: Utvecklingen från industri- till informationssamhället pågår också i dessa länder. Denna process löper parallellt med utvidgningen. I syfte att skapa ett gemensamt informationsområde måste vi tillsammans företa stora ansträngningar på detta område. Informationssamhället är viktigt både för den gamla och den nya industrin. Den offentliga sektorn bör också avancera på ett föredömligt sätt i de central- och östeuropeiska samt de andra kandidatländerna. Forskningen i sin helhet måste förstärkas, särskilt på de nya teknikområdena, och det är av central betydelse att dessa länder införlivas i de europeiska nätverken.

Låt mig göra ännu ett påpekande om energiområdet, som redan har berörts en gång i dag. Inom energiproduktionen och energidistributionen måste effektivitetsökningen fortsättas; därvid måste miljönormerna iakttas. Den samlade europeiska energimarknaden kommer att förändras i och med anslutningen. Energimixen blir inte densamma.

Ett känsligt område har redan tagits upp i dag: kärnkraften. Iakttagandet av de befintliga säkerhetsnormerna och den överenskomna nedläggningen av anläggningar som inte kan moderniseras kommer i första hand. Även jag vill för mitt utskott betona att jag inte kan rekommendera någon koppling mellan anslutningsdatum och stängning. Det är separata processer. Hur gärna många än vill detta: Nedläggningen av kärnkraften hör inte till gemenskapens regelverk. Därför får vi, om vi skall vara ärliga, inte heller alltid bygga upp nya hinder på dessa områden. Omvandlingsprocessen och dynamiken i denna omvandlingsprocess kommer att orsaka strukturella anpassningssvårigheter på båda sidor.

Särskild uppmärksamhet – och här ansluter jag mig till föregående talare – bör ägnas gränsområdena. Å ena sidan kan man skönja utmärkta perspektiv på medellång sikt för gränsregionerna inom Europeiska unionen, men å andra sidan kommer vi också på kort sikt att ha stora anpassningssvårigheter som måste bemästras. Båda delarna styrks av erfarenheterna med utvidgningen från Spanien och Portugal. Vi – till att börja med medlemsstaterna, men även EU – är förpliktade att på lämpligt sätt stödja gränsregionerna.

Facit: Kandidatländerna har redan tillryggalagt en del av vägen. EU måste även i fortsättningen stödja dem på ett hållbart sätt och får inte försumma sina egna uppgifter i strukturomvandlingen, och inte heller på det institutionella området.

 
  
MPphoto
 
 

  Smet (PPE-DE), föredragande av yttrandet från utskottet för sysselsättning och socialfrågor.(NL) Herr talman, herr kommissionär! Socialpolitiken är en hörnsten i den europeiska sociala modellen. Den är också en produktiv faktor som bidrar till ekonomisk utveckling och även om kandidatländerna redan gjort stora insatser på det området så måste det fortfarande göras stora insatser för att få ner utvecklingsklyftan mellan Europeiska unionen och kandidatländerna till godtagbara proportioner. Jag kan ge er ett antal exempel på det: deras löner är fyra gånger så låga som våra, deras köpkraft är två och en halv gånger lägre än vår. Det är bara Prag och Bratislava som uppnår Europeiska unionens välfärdsgenomsnitt.

Jämfört med Europeiska unionen ligger deltagandet på arbetsmarknaden i de central- och östeuropeiska länderna cirka fem procent lägre, för kvinnor är det cirka tjugo procent lägre. Barndödligheten i Östeuropa är dubbelt så hög som i Västeuropa. I Rumänien är barndödligheten till och med fyra gånger så hög som i Europeiska unionen. Även tekniskt skiljer sig Öst och Väst fortfarande: hos dem finns det fyra Internetanslutningar per tusen invånare mot sexton hos oss.

Om det sedan talas om en snabb anslutning – datumet 2003 har nämnts, även om kommissionären inte vill binda sig vid det, fast det hindrar inte att även vissa västeuropeiska regeringschefer satt upp det datumet – så förutsätter det måhända övergångsåtgärder eller övergångsperioder och det finns det fortfarande oklarheter kring. Vilket förfarande skall till exempel användas för att besluta om de övergångsperioderna? Om gemenskapens regelverk inte införlivats helt eller ens kan införlivas helt eller om det inte helt tillämpas i praktiken, hur skall man då besluta vilken del av gemenskapens regelverk som i varje fall måste införlivas och för vilken del man, genom undersökning och tolkning, i nödfall kan acceptera en övergångsperiod? Det borde det skapas klarhet i. Vi får inte heller låta oss förblindas av andelen gemenskapsrätt som införlivats i den nationella lagstiftningen.

Ett exempel, den sociala dialogen: det är inte i första hand en fråga om upprättande och erkännande av arbetsmarknadens parter utan främst ett problem med avseende på kultur, på förtrogenhet med arbetsgivarrepresentanter och arbetstagarrepresentanter, på erfarenhet med upplysning, rådgivning, överläggningar och förhandlingar. Därmed vill jag alltså säga att dessa i praktiken inte alltid kommer att tillämpas, trots införlivandet av ett antal direktiv.

Avslutningsvis, utvidgning är inte bara en ordlek för det är inte genom att översätta förklaringen om mänskliga rättigheter till tibetanska som de mänskliga rättigheterna blir bättre i Tibet.

 
  
MPphoto
 
 

  Ettl (PSE), föredragande av yttrandet från utskottet för sysselsättning och socialfrågor. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det är inte bara klarhet i övergångsfasen, fru Smet, som är nödvändig för anslutningen, utan dessutom också flexibilitet och fantasi. Men principiellt gäller naturligtvis en sak: De anmärkningsvärda ansträngningarna och den absoluta viljan i kandidatländerna att ansluta sig till Europeiska unionen måste vara en tillräcklig sporre för oss att göra oss själva kapabla och beredda till en utvidgning. Därför bör nu i fasen inför anslutningen alla åtgärder vidtas, som kan hjälpa till att förbättra processen inför anslutningen, med väsentligt mer eftertryck och bättre samordning.

Kommissionen får i detta sammanhang inte lämnas ensam! Detta sägs med adress till rådet och naturligtvis också till medlemsländerna själva, särskilt som tillväxten i kandidatländerna faktiskt till övervägande del ligger under förväntningarna i prognoserna av år 1997, när vi för första gången befattade oss med denna fråga i Europaparlamentet. Därför skall vi också i kommande prognoser, herr kommissionär, vara lite försiktigare. Det är bättre med för mycket profylax och säkerhet än för litet!

Men vi måste alla också ha klart för oss att en kontinuerlig uppåtgående ekonomisk utveckling är grundvalen för den sociala vidareutvecklingen. Och detta återigen är förutsättningen för att stabilisera den europeiska socialmodellen, men också för att inte äventyra denna modell.

Den politiska realiteten tvingar oss emellertid att räkna med övergångsbestämmelser på olika politiska områden, för att förebygga friktionsförluster i denna anslutningsprocess. Det är till hjälp både för kandidatländerna och för medlemsstaterna själva. För arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken betyder detta att just medlemsländer som gränsar till kandidatländer i den första fasen behöver flexibla, ja intelligenta övergångsbestämmelser för den fria rörligheten för arbetstagarna, särskilt med tanke på gränspendlare, men detta bara tills skillnaderna i levnadsstandard har bättrats så mycket i kandidatländerna att man inte behöver räkna med några folkvandringar eller oroligheter. Gränsregioner behöver stabilitet. Men detta betyder att man måste utnyttja den första fasen efter anslutningen för att gemensamt jämna ut sociala skillnader, men också tillsammans kunna bygga upp förtroendeingivande förbindelser i gränsområdena.

Chansen består i att man med en lyckad socialiseringsprocess kan förhindra protektionism och nationalism. Detta är särskilt av betydelse i gränsområdena, där flera kulturer möts.

 
  
MPphoto
 
 

  De Roo (Verts/ALE), föredragande av yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. – (NL) Herr talman, herr kommissionär, kolleger, mina damer och herrar! Europeiska unionens utvidgning med tio länder i Östeuropa och med Medelhavsländerna Malta och Cypern står för dörren. Förhandlingarna pågår mellan Europeiska kommissionen och de tolv ländernas regeringar. I det sammanhanget är de tre stora problempunkterna miljö, jordbruk och fritt tillträde för arbetstagare från de nya länderna till de gamla femtons arbetsmarknad.

Om miljöaspekterna har jag skrivit ett yttrande för miljöutskottets räkning. Endast en gång tidigare har Europa haft att göra med en liknande utmaning. Det var för nästan tio år sedan då DDR blev en del av hela Tyskland.

Europeiska kommissionen genomförde då att den inre marknadens regler skulle gälla från den första dagen av DDR:s anslutning till EU. För Europas miljöregler gällde oftast övergångsperioder på fem år. I det läget fick det tidigare Östtyskland massivt stöd med pengar från Västtyskland, 150 miljarder DM per år. De tio nya länderna i Östeuropa har ingen sådan rik och givmild morbror.

EU ger nu ut ungefär 500 miljoner euro per år på miljön i de tolv nya länderna tillsammans. För att uppfylla alla 200 miljölagar i EU måste de gemensamma myndigheterna i Östeuropa fortfarande ge ut 120 miljarder euro. Det är därför också förståeligt att de begär längre övergångsperioder, från tio till femton år, för de dyra EU-miljölagarna. Det betyder att miljön först om femton till tjugo år skall bli märkbart bättre i Östeuropa. Det är oacceptabelt länge.

Det är logiskt att miljöministrarna i de nya länderna efter anslutningen kommer att ställa sig på bromsen, vare sig de nu är gröna eller konservativa eller vilken politisk färg de än har. Deras argument kommer att vara att de först måste införa de gamla gemenskapsmiljölagarna innan Europa antar nya lagar eller skärper gamla lagar. För att undvika det dilemmat föreslår utskottet för miljö att de billiga miljölagarna, till exempel miljöeffektrapportering, miljöinformation, djurens välmåga, livsmiljö- och fågeldirektiven måste börja gälla från och med första dagen och att det införs övergångsperioder på fem år för de dyra miljölagarna.

För att hjälpa de nya länderna måste miljöstödet fördubblas. Om det ändå behövs längre övergångsperioder så måste Europeiska kommissionen lägga fram det för utskottet för miljö. Mest omstritt är förslaget att gamla kärnkraftverk av Sovjettyp måste stängas från och med den första dagen. I förhandlingarna har man hittills kommit överens om att den här sortens extremt farliga kraftverk, som i Litauen till exempel, får fortsätta drivas fram till år 2009.

 
  
MPphoto
 
 

  Meijer (GUE/NGL), föredragande av yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor (NL) Herr talman! Vi kanske är benägna att tro att anslutningen av nya medlemsstater automatiskt leder till att man där måste uppfylla strängare skydd för miljö och natur. När det gäller skyddet av miljön så är det kanske delvis sant men för naturskyddet ser det helt annorlunda ut.

Kandidatländerna vill ha en snabb ekonomisk tillväxt, även om det sker på bekostnad av en tidigare fastställd naturskyddspolitik. Av kandidatländerna har främst de östeuropeiska länderna en omfattande tradition med avseende på anvisande och skydd för naturområden. De var också kraftiga i sitt betonande av järnvägstransport, som tar mindre utrymme i anspråk och släpper ut mindre förorenande ämnen än vägtrafiken. Det försprånget har hotats under de tio senaste åren, särskilt genom att en stor del av befolkningen blivit fattigare och genom strävandet mot en ny infrastruktur som är inriktad på biltrafiken. Vissa kandidatländer vill ha ekonomiska bidrag från Europeiska unionen för projekt som inte längre kommer att få utföras när de själva blivit medlemmar i Europeiska unionen. Ett exempel är motorvägen i Bulgarien mellan Sofia och Thessaloniki, tvärs genom den sårbara Kresjnaklyftan.

Naturens och miljöns tillstånd betraktas i vissa länder mer eller mindre som en statshemlighet. Därför är det så viktigt att befolkningen blir aktivt engagerad i dessa stater. Därför förtjänar bildandet och utvidgningen av icke-statliga organisationer för skydd av natur, miljö och djur vårt aktiva stöd. Eventuella övergångsperioder som skjuter upp uppfyllandet av natur- och miljökrav skulle även kunna frysa och hindra åtgärder i de nuvarande medlemsstaterna i Europeiska unionen.

Under de kommande åren hotar en avfolkning av landsbygden i Östeuropa och även ett storskaligt anskaffande av jordbruksmark för mekaniserade produktionsintensiva företag. Dessutom anläggs nya markområden för industriell verksamhet. Det kommer också att uppstå en stor transportström av jordbruks- och djuruppfödningsprodukter över långa distanser. Det gäller också för transporter av levande djur till slakterier, som är ovärdiga människan.

Vattendrag, häckar och stenmurar, de traditionella markgränserna på landsbygden har redan till viss del försvunnit på grund av storskalig kollektivisering, men även de rester som finns kvar befinner sig nu i farozonen. Livsmiljödirektivet och fågeldirektivet gäller för de nya medlemsstaterna först sedan de områden och arter som skall skyddas tagits upp i en bilaga. Det måste ske snabbt så att de kan gälla från och med den första dagen. Vi måste försöka skydda landsbygden och naturområdena mot negativa ingrepp.

Jag är glad åt det breda bifallet i utskottet för miljö och folkhälsa och jag hoppas på detsamma från parlamentet som helhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Bowis (PPE-DE), föredragande av yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor.(EN) Herr talman! När Pandora öppnade sin ask, släpptes mänsklighetens alla sjukdomar fria. I hälsotermer är det hur det ibland måste ha känts när gränserna öppnades efter att järnridån hade rivits. Vi fick en dubbelriktad trafik med dåliga vanor, många av dem hälsorelaterade. Dåliga vanor rör sig naturligtvis snabbt, och goda metoder kommer saktare efter. Många av dessa dåliga vanor var hälsorelaterade – smittsamma sjukdomar, några som var läkemedelsresistenta och några som vi trodde att vi hade sett för sista gången. Dessutom drogmissbruk, aids och syfilis fasor samt problemen med tobak och alkoholism.

Detta skulle hända med eller utan utvidgning. Man kan inte resa någon ny ridå, någon ”cordon sanitaire”, för att skydda väst från öst och öst från väst. Utvidgning eller inte, ligger det i vårt ömsesidiga och gemensamma intresse att sådana problem angrips. Jag är av den åsikten att utvidgningen kan hjälpa till i den processen.

Sedan 1950 har vi i Europa infört standarder för hälsa och säkerhet, och vi har under åren utvidgat befogenheter och standarder från folkhälsa till främjande av hälsa, tobak till blodsäkerhet, rättigheter från läkares och patienters rörlighet till mänskliga rättigheter och lagar, som de för mental hälsa. Läkemedelsföretag har reglerats, mediciner för människor och djur licensierats och en lång rad åtgärder har vidtagits vad avser forskning, spridning av goda metoder, undervisning och utbildning. Vi bygger upp ett kompendium med direktiv och förordningar om frågor som har ett tydligt samband med hälsa, som förorening, utsläpp av radioaktiva och annat farliga ämnen, avfallshantering, vatten-, luft- och markkvalitet, livsmedelssäkerhet samt ansvar för nya livsmedel och produkter. Vi går nu i riktning mot ett krav på att hälsoeffekterna skall bedömas i all viktigare lagstiftning.

Det är en lång lista, som medlemsstaterna oftare överträder än respekterar. Det finns ett budskap till EU:s regeringar och, förvisso, till kommissionen: till regeringarna om efterlevnad och till kommissionen om genomförande. Och vad viktigare är att det finns ett budskap till alla oss som är intresserade av utvidgningen: vi måste använda alla tillgängliga kanaler för att stödja framsteg bland ansökarländerna. Det är anledningen till att jag i mitt betänkande ägnar många av rekommendationerna åt behovet av att uppmuntra att man inom ramen för Phare-programmet gör mer på hälsoområdet och av att sluta partnerskap med länderna inom ramen för åtgärdsprogrammen för hälsa och på andra områden. Det omfattar att få med Europeiska investeringsbanken i partnerskapet.

 
  
MPphoto
 
 

  Oomen-Ruijten (PPE-DE), föredragande av yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. – (NL) Herr talman! Med den kommande utvidgningen i tankarna är dagens debatt ett mycket bra tillfälle att ännu en gång ange vad vi i Europaparlamentet ser som prioriteter. Jag skall i det sammanhanget koncentrera mig på det delområde konsumentskydd som jag också ansvarar för i betänkandet och i resolutionen.

Om Europeiska unionen om några år berikas med flera miljoner central- och östeuropeiska medborgare så betyder det även lika många konsumenter. Även om gemenskapens regelverk angående konsumentskydd är relativt litet så har konsumentintressena beröringspunkter med många andra politikområden. Jag tycker därför också att det allra viktigaste som vi måste sträva efter är att konsumenten även i de här länderna, de nya anslutningsländerna, blir en fullvärdig partner i marknadsekonomin, vilket bidrar till bildandet av ett bra mittfält i samhället.

För att komma så långt måste det även finnas strukturerade konsumentorganisationer som är oberoende av de nationella myndigheterna och egentligen även bör stimuleras mer av EU, och enligt mig även av medlemsstater och andra icke-statliga organisationer.

Jag vill be om uppmärksamhet för tre andra områden också och det är i första hand telekommunikationsområdet. Telekommunikation, den tidspåskyndande tekniska utveckling som vi befinner oss mitt i just nu, den får inte gå konsumenterna i utvidgningsländerna förbi. De får inte hamna på efterkälken. Det behövs alltså kraftigare insatser där.

Samma sak gäller egentligen också för den ekonomiska sektorn. Jag tror att vi tillsammans med näringslivet bör göra extra insatser för att starta en bra organisation där. Kollega Bowis sade det nyss: livsmedelshjälp, livsmedelssäkerhet är en topprioritet. Topprioritet, inte bara för medborgarna där utan även för att den inre marknaden inom kort måste räkna med de här produkterna.

Ett europeiskt förenande ger väldigt många möjligheter och de måste vi gripa med båda händerna.

 
  
MPphoto
 
 

  Görlach (PSE), föredragande av yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.. – (DE) Herr talman, kära kolleger! Vi vet att jordbrukssektorn är en av de besvärliga sektorerna vid utvidgningen. Men det gäller att inte skrämmas; utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling anser att om vi sätter in stödet inför anslutningen på ett riktigt sätt, så kan vi klara av det. Men vi måste ha vissa saker klara för oss: Strukturen i kandidatländerna är så annorlunda, mer annorlunda kan den inte bli. Och därför måste också alla åtgärder anpassas till de nu förekommande strukturerna i de enskilda medlemsstaterna.

Inom området import och export är det för närvarande så att bara Ungern har en positiv balans i utbytet av jordbruksprodukter med de femton länderna i EU. Alla andra importerar mer jordbruksprodukter till sina länder än de exporterar. Det bör vi hålla i åtanke, eftersom ju också många av våra jordbrukare är rädda för att när anslutningen sker, så går vi alla under, eftersom de alla är erfarna jordbruksländer. Så är inte fallet.

Riskerna ligger på ett helt annat plan. I utskottet för jordbruk är vi fast övertygade om att vi i fasen inför anslutningen skall lämna så mycket stöd som möjligt till dessa länder, till rätt ställe, med hjälp av Sapardmedel (Sapard – det särskilda föranslutningsprogrammet för jordbruket och landsbygdens utveckling). Vi behöver i positiv bemärkelse en omdaning av strukturerna, från slakthus via mejerier fram till förädling. Det är ingen mening med att vi importerar halva svin till de femton medlemsländernas union, förädlar dem här och sedan skickar tillbaka de färdiga produkterna till butikerna i dessa länder. Så får vi inte dessa länder på fötter. Allt som vi nu gör för att påbörja denna process, sparar pengar i fortsättningen.

Det måste också stå klart – även detta bör man diskutera öppet och ärligt med länderna – att den gemensamma jordbrukspolitiken inte får uppfattas som att man från medlemskapets första dag överallt, utan granskning av om det finns några prisförluster i de enskilda produktsegmenten, måste få ut samma betalning. Detta vore orättvist gentemot andra strukturer i de femtons union. Med en klok phasing-in kan det regleras förnuftigt.

Nu har vi naturligtvis problematiken med övergångsbestämmelser. På djurhälso- och växtskyddsområdet begär dessa länder övergångstider om 10, 12 och i vissa fall 15 år. Det går naturligtvis inte. Och eftersom det inte är möjligt är det viktigt att göra mycket nu, så att övergångsbestämmelserna, där de absolut måste skapas, blir så korta som möjligt. Att inleda åtgärderna nu är bättre än att sätta i gång ett långt gräl fem minuter före anslutningen.

Alla dessa saker som just har med jordbruket att göra får inte förvränga bilden av att följande gäller just inom jordbrukssektorn: Om de institutionella reformerna inte regleras ordentligt av oss i EU före anslutningen av de första kandidatländerna, kommer många saker inte att kunna regleras på det sätt vi vill. Naturligtvis kommer ingen att förvånas över att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling företräder uppfattningen att det viktiga jordbruksområdet, som fortfarande nästan kräver hälften av budgeten – och det kommer i huvudsak att förbli så – skall delta i parlamentets medbeslutande. Detta säger jag med eftertryck på uppdrag av hela vårt utskott, med adress till alla jordbruksministrar i medlemsstaterna, oavsett vilken hatt de bär, ty det är där man bromsar, där sitter de som inte vill detta. De blivande medlemsstaterna, våra kandidatländer, kommer in i en process med förändring av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Det vore ett dåligt exempel på utövad parlamentarisk demokrati, om de på ett område, som är mycket viktigare för dem än för de flesta av våra erfarna femton länder, även i fortsättningen är demokratiskt uteslutna från utformningen av den framtida gemensamma jordbrukspolitiken. Detta är en mycket viktig punkt. Jag vill säga en sak till: Det är i denna fas av regeringskonferensen nödvändigt att säga detta klart och tydligt till regeringarna i våra medlemsländer och framför allt till jordbruksministrarna.

Somliga områden kommer vi att tvista om, det gör vi redan nu. Då handlar det om pengar. Man antar att vi inte vill ge dem samma välsignelser i euro från den gemensamma jordbrukspolitiken. Det stämmer inte. Men rättvisa betyder inte att man mäter allt med samma mått. Det betyder att var och en, i enlighet med sin situation i kandidatländerna, får bistånd som jämställer honom med var och en i de femton länderna. Och det betyder inte att samma numeriska summor måste betalas per hektar, per ton eller per djur. Det behövs inte, utan det skulle rentav betyda orättvisa. Summa summarum: Inte skapa oro, men reformerna måste göras hos oss, annars fungerar inte heller inkluderandet i jordbrukssektorn.

 
  
MPphoto
 
 

  Miguélez Ramos (PSE), föredragande av yttrandet från utskottet för regionalpolitik, transport och turism. – (ES) Herr talman! Utvidgningen är oumbärlig för uppbyggnaden av en stark och enad europeisk kontinent. Den ekonomiska och sociala sammanhållningen som förespråkas i fördraget, grunden för den europeiska solidaritetspolitiken, måste vara en av hörnstenarna i detta bygge. Men vi får inte glömma att unionens genomsnittliga BNI, efter utvidgningen och som en konsekvens av den låga levnadsstandarden i kandidatländerna, kommer att sjunka med minst 18 procent. Den omedelbara konsekvensen kommer att bli att över ett tjugotal av de nuvarande mål 1-områdena kommer att överskrida den gräns som krävs för att erhålla stöd – 75 procent av unionens genomsnitt – utan att deras inkomster för den skull har ökat i faktisk bemärkelse.

Det är inte alltid, mina damer och herrar, som vi har förmåga att tydligt förklara dessa funktionsstörningar för våra medborgare eller föreslå klara och godtagbara lösningar.

Någon sade i dag att utvidgningen inte är en prioritering för 60 procent av de tillfrågade i den senaste eurobarometern. Därför har yttrandet – som jag är föredragande för – från utskottet för regionalpolitik, transport och turism varit tvungen att spela en dubbel roll. Regionalpolitiken, den europeiska solidaritetspolitiken är det av gemenskapens politikområden som medborgarna uppfattar bäst och ett av de mest uppskattade. Därför talas det i mitt yttrande inte bara om vad som länderna för utvidgningen måste göra, utan även om vad Europeiska unionen måste göra. Kandidatländerna måste redan nu initiera sin egen regionalpolitik, utveckla lämpliga administrativa strukturer, göra framsteg i processen med en decentralisering och regionalisering, erbjuda metoder för de lokala och regionala myndigheternas och arbetsmarknadens parters deltagande, sinsemellan och med medlemsstaterna upprätta effektiva program för gränsöverskridande samarbete, för efter utvidgningen måste vi inte bara bekämpa de orättvisor som dessa länder har fått i arv, utan även de orättvisor som uppstår för närvarande. Inte bara för deras inrikespolitik, utan framför allt på grund av våra egna investeringar, de europeiska investeringarna eller, om ni så föredrar, medlemsstaternas investeringar, som förstärker de interna skillnaderna maximalt mellan regionerna i dessa länder. Det är därför de i mitt yttrande uppmanas att initiera sin egen regionalpolitik och fortsätta den processen.

Mitt yttrande måste även omfatta Europeiska unionen och det skall tydligt påpekas att de europeiska fonderna för den regionala utvecklingen inte kan fortsätta att utgå endast baserade på en fördelning som har räknats fram mellan regioner och områden. Om vi inte fastställer prioriteringar utifrån ett kontinentalt synsätt redan nu, kommer vi att gå miste om en fantastisk tid, mycket viktiga år, för vår uppgift att bygga upp en stark och enad kontinent. Det är nödvändigt, mina damer och herrar, att utforma en äkta europeisk politik med en regional utvecklingsplanering där strukturfonderna är en faktor, en beståndsdel, som utgångspunkt för ambitiösa åtgärder till förmån för en balanserad och integrerad utveckling av det europeiska området med dess olika dimensioner. Det är nödvändigt att utveckla en sådan europeisk plan, med en klar inriktning mot regionalpolitiken och den reform som skall genomföras år 2006. Vi måste börja diskutera denna integrerade och polycentriska europeiska utveckling. Tiden för framsteg kanske inträder efter nästa regeringskonferens. I Europaparlamentet och dess utskott för regionalpolitik, transport och turism som även har behörighet på området transporter och transeuropeiska nät är man medveten om att det är nödvändigt att samordna gemenskapens olika politikområden till förmån för en global politik med en regional utvecklingsplanering. Samma hypotes arbetar Europeiska kommissionen utifrån, ärade ledamöter, och den kommer att förhandsannonsera några av sina förslag i den andra treårsrapporten om sammanhållning som skall läggas fram för parlamentet i december. Vi är medvetna om att det kanske inte är den ideala politiska tidspunkten, men vi måste även tala om den aktuella budgetplan som förhandlats fram av Europeiska rådet i Berlin och som vi inte betraktar som tillräcklig för att möta utmaningarna i form av regionalpolitiken och den ekonomiska och sociala sammanhållningen i en utvidgad europeisk union.

För sammanhållning, mina damer och herrar, innebär även europeiskt medborgarskap. Helmut Schmidt och Valéry Giscard d'Estaing uttryckte det annorlunda: det enda realistiska och genomförbara integrationssättet förutsätter en politisk vilja och socioekonomiska villkor som är nästan identiska.

 
  
MPphoto
 
 

  Rack (PPE-DE), föredragande av yttrandet från utskottet för regionalpolitik, transport och turism.(DE) Herr talman! Låt mig börja med en inledande anmärkning, inte om Österrikefrågan, utan om en annan politisk fråga. Före föredragningen om de båda kandidatländerna Cypern och Malta ändrade det franska ordförandeskapet i rådet sin politiska närvaro här i kammaren. Jag hoppas att detta inte är något tecken på hur la grande nation vill behandla små partner; det vore en felaktig signal. Men nu till de riktiga signalerna.

Elmar Brok inledde helt riktigt sitt tal med påpekandet att vi alla kommer att dra nytta av utvidgningen, i synnerhet vi på denna sida av den nuvarande yttre gränsen. Kommissionär Verheugen, ni påpekade helt riktigt att det inte längre handlar om huruvida utvidgningen äger rum, utan om hur och när. Men just i fråga om detta hur och när måste vi alla se till att utvidgningen förbereds noggrant och genomförs seriöst, så att den blir framgångsrik.

Utskottet för regionalpolitik, transport och turism har försökt att inom sina ansvarsområden ta hänsyn till två delområden som kollegan Brok har berört, och som vi måste beakta, för att utvidgningen skall bli framgångsrik. Just när det gäller sektorn med regionalpolitik och regionalstöd har vi hört mildhet nämnas. Sett på så vis faller transport och turism i kategorin stränghet, eftersom det handlar om att vi på det området har en stor mängd regler, och eftersom det gäller – jag återkommer till detta – att också faktiskt tillämpa dessa regler.

Men först också ett påpekande om att transportinfrastrukturen är av central betydelse för att utvidgningen skall lyckas. En stor inre marknad med över 500 miljoner europeiska konsumenter behöver transportvägar för att marknaden skall fungera. Infrastrukturen för detta existerar delvis, i varje fall i ena hälften av den kommande unionen. Här har vi med de transeuropeiska näten (TEN) utvecklat passande viktiga infrastrukturåtgärder, respektive vi håller på att förbättra dem. Vi måste ordna liknande åtgärder för Central- och Östeuropa, och särskilt också anslutningen av dessa länder. Tina-rapporten ger lämpliga perspektiv. Budgetplanen innefattar en del av medlen. Frågan är om det kommer att räcka; för kandidatländerna har det i varje fall lagts en bra grund med Phare, ISPA och andra ekonomiska program.

Men det måste finnas en sund basis, och det är av särskild betydelse att det skapas en infrastruktur i kandidatländerna, så att man säkerställer att acceptansen av gemenskapens regelverk inte bara finns på papperet. För de enskilda transportmedlen har utskottet i huvudsak försökt rikta ljuset på och beakta de viktigaste aspekterna. Särskilt kan här två mycket viktiga aspekter påpekas vad gäller väg- och järnvägstrafik: Beträffande vägtrafiken, som ju redan i hög grad öppnats och avreglerats, måste det säkerställas att man i respektive medlemsland, vid ett medlemskap också faktiskt tillämpar gemenskapens föreskrifter inom arbets-, social- och skatterätten samt i fråga om avgifter, så att man särskilt i händelse av eventuell icke-tillämpning undviker störningar av marknaden i Europeiska unionen och i kandidatländerna, som vi sedan eventuellt åter måste avhjälpa genom stora insatser.

En liknande tidig åtgärd är nödvändig för att anpassa de väst- och östeuropeiska järnvägsnäten till varandra, respektive föra samman dem. Vi måste sörja för att det som nu finns av järnvägsinfrastruktur i Central- och Östeuropa inte ersätts med vägtransporter, så att man sedan med stor möda återigen måste försöka att finna en förnuftig lösning på det.

De inre vattenvägarna kommer att vara viktiga av miljöskäl, eftersom vi måste få bort massprodukterna från vägarna, och om vi inte kan transportera dem på järnväg, måste vi använda vattenvägarna. När Malta och Cypern ansluter sig kommer unionen att ha världens största handelsflotta. Det är mycket viktigt att det då inte handlar om bekvämlighetsflagg, utan att också faktiskt alla de åtgärder tillämpas som gemenskapens regelverk föreskriver, så att säkerheten spelar en stor roll. Ett sådant fall som Erika får inte upprepas.

Det finns ytterligare en rad punkter, som utskottet för regionalpolitik, transport och turism har påpekat i sitt betänkande. Jag hoppas att kandidatländerna och vi själva tar till sig dessa punkter.

 
  
MPphoto
 
 

  Dybkjær (ELDR), fördragande av yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor.(DA) Herr talman! Jag instämmer med dem som säger att den kommande utvidgningen är en av EU:s största uppgifter. Om inte den lyckas, så lyckas inte vi. Så kan vi sitta och mysa i vår lilla klubb, men meningen med det hela kommer att gå förlorad; vi kommer inte att kunna säkerställa de stora perspektiven – fred, frihet och stabilitet. Men vi kommer alltså inte heller att lyckas, om vi inte förstår att utvidgningen först och främst skall vara till nytta för inte bara vissa medborgare, utan för alla medborgare i ansökarländerna – eller i alla fall för de flesta av dem. Och med all respekt för det som sägs och skrivs i parlamentet, men folkliga är vi inte. Jag lyssnade därför mycket noga till kommissionär Verheugens ord om ”förmedling av EU” till ansökarländerna, därför de flesta central- och östeuropeiska länder – om det nu inte är alla – har ju sagt att de kommer att hålla folkomröstningar eller i vilket fall inte sätta sig emot detta, och jag tror personligen att det är en god idé, men man skall bara göra klart för sig att man onekligen riskerar ett nej.

Vad var det då för problem som sysselsatte medborgarna, enligt Verheugen? Verheugen nämnde migration, konkurrens, social dumpning, priserna osv. Allt detta stämmer givetvis, men jag tror att det finns en sak som överskuggar alla andra: Hur kan vi överleva som land, nation och stat? Nu uttalar jag mig naturligtvis bl.a. mot bakgrund av att jag kommer från ett litet land som just har sagt nej genom en folkomröstning. Detta nej kommer nu att analyseras noga under den närmaste tiden. Det råder absolut inget tvivel om att det är högerkrafterna som varit i rörelse, vi har ju också sett vem som har betalat för annonserna. Det har också handlat om egoism och inte minst populism, och den fallande eurokursen har säkert heller inte hjälpt till i rätt riktning. Även om vi naturligtvis är många som känner till de historiska förutsättningarna för euron och meningen med det hela, så har detta inte varit tillräckligt för att övertyga folk. Men när det kommer till kritan, är det alltså funderingar om hur vi skall kunna överleva som stat som har sysselsatt folk. Hur undgår man det faktum att det är politikerna i de stora länderna som Tyskland och Frankrike som bestämmer? Jag tror att det är oerhört viktigt att vi beaktar detta element när vi skall förhandla med ansökarländerna. Jag lovar och garanterar att det är mycket lätt att frammana unionsspöket i dessa länder. De har faktiskt provat det riktigt länge på sin egen kropp.

En annan erfarenhet från Danmark som direkt har att göra med det utskott vars vägnar jag uttalar mig på, är att allt tyder på att det är långt fler kvinnor än män som har sagt nej. Om vi inte skall riskera en upprepning i ansökarländerna, är det alltså avgörande att vi gör klart för oss att denna utvidgning inte bara skall vara till nytta för männen, utan också för kvinnorna. Jag tror att alla nyktra undersökningar hittills har visat att övergången till marknadsekonomi drabbat kvinnorna i högre grad än männen. Det råder ett mycket stort tryck på de traditionella sociala värderingarna i de tidigare planekonomierna i Central- och Östeuropa. Den snabba omstruktureringen av de gamla statliga industrierna som sker för närvarande, har ju resulterat i en allvarlig arbetslöshet hos både män och kvinnor, samtidigt som den privata sektorn ännu inte har lyckats att fylla ut tomrummet; siffrorna tyder som sagt på att det verkligen är många kvinnor som blivit arbetslösa. T.o.m. i länder som Litauen, där det råder ekonomisk uppgång, är det inte kvinnorna som får möjlighet att få arbete inom den privata sektorn, utan det är männen.

Av ett eller annat skäl anser man tydligen att det är männen som har anlagen för att verkställa saker och ting. Vi blir alltså tvungna att göra klart för oss att kvinnorna är långt mer sårbara i förhållande till hela unionsprojektet än vad vi gett uttryck för hittills. Jag vill verkligen uppmana kommissionen att uppmärksamma detta under alla förhandlingar som sker med ansökarländerna. Om vi inte ser till att kvinnorna får arbete, om vi inte ser till att de icke-statliga organisationerna får delta och berätta om unionsprojektet, så kan vi glömma allt om att få ett folkligt ja – det kommer inte att lyckas. Därför är det naturligtvis också viktigt att vi i samband med utvidgningen ser till att jämställdhetslagstiftningen genomförs på ett förnuftigt sätt, så att den utvidgning som vi alla hoppas på – här vill jag betona att ett av de länder som är mest positiva till utvidgningen faktiskt är Danmark – också kan äga rum i praktiken. Men den kommer inte av sig själv, och jag uppmanar verkligen till att man uppmärksammar kvinnornas situation.

 
  
MPphoto
 
 

  Oostlander (PPE-DE).(NL) Herr talman! Meningen med Brokbetänkandet och alla tillhörande betänkanden är att lämna budskapet att kandidaterna är välkomna, även om vi inte döljer att förberedelsen är en jättelik uppgift. Därför anser Europeiska folkpartiets grupp att alla de ändringsförslag och ställningstaganden som underförstått innebär en ytterligare skärpning av kriterier och en höjning av anslutningshindren, måste strykas eller röstas bort. Vi har gått igenom texten och har på ett antal punkter försökt göra vissa saker litet kortare.

Vårt budskap till anslutningskandidaterna är att de inte skall låta sig förvirras av de aktuella rapporternas, dossierernas omfattning. Det har bara gjorts ett välmenat och ofta lyckat försök att ge er så många möjliga goda råd på vägen.

Inom EU-institutionerna är uppfattningarna om utvidgningen oförminskat positiva och ni måste säga emot varje ambassadör från era länder som påstår att det inte är på det sättet. Kommissionen har satt in sina bästa tjänstemän för den här uppgiften och parlamentet behåller sin entusiasm för det här projektet som kan fungera som det bästa understrykandet av att vi under ett helt sekel inte har befunnit oss i ett sådant gynnsamt politiskt klimat.

Om tonen blir nyktrare så är det – det har jag redan tidigare förvarnat kollegerna i Centraleuropa om – endast ett bevis på att vi övergår från bröllopsresefasen till den normala hushållsverkligheten i Europa. Allt det här håller på att bli verklighet och det färgar förhandlingarna om konkreta praktiska frågor och då måste man vara nykter.

PPE-gruppen vill inte ta över ansvaret för anslutningstakten från kandidatländerna, vi kan nämligen inte sätta upp något datum för det. Det frågas så ofta om datum för anslutning, särskilt från de berörda länderna själva, eftersom man så gärna skulle vilja dela ansvaret för anslutningsdatum litet. Det får vi inte göra, det ligger utanför våra möjligheter. Vi kan på sin höjd utlova ett anslutningsscenario, och det måste vi också göra för att tydligt markera vägen till EU.

Vi kan också lova att vi skall göra allt för att ordna en anslutning före år 2004, för att möjliggöra en ratificering före år 2004, så att man vid valet 2004 kan se att några kandidater också deltar i det parlamentsvalet.

Till allt det hör naturligtvis också en grundlig reform av institutionerna och det före år 2003. Det datumet måste vi sätta upp för oss själva. Rådets ordförande svarade att den reformen naturligtvis inte kan ske utan medborgarnas insyn. På statsrättsligt tankesätt tänkte jag då att han erkände parlamentets rätt att demokratiskt kontrollera dessa reformer. Vi har ju här medborgarnas mandat att göra det. Jag vet dock inte om ministern själv tänkte så statsrättsligt.

Det kommer naturligtvis inte att upphöra vid dessa reformer. Vi vill ha en ändamålsenlig kommunikationspolitik som ger medborgarna i Europeiska unionen och i anslutningsländerna möjlighet att på ett försvarbart sätt delta i de politiska överläggningarna. Politiken överensstämmer på den punkten fortfarande väldigt dåligt med demokratiska mått. Under tiden finns det krafter i de nuvarande och kommande medlemsstaterna som vill utnyttja den osäkerhet som råder. Vi vet alla att det ur valsynpunkt är intressant att spela med oroskänslor och partier som inte har några andra politiska mål än att samla mandat sysslar gärna med att manipulera osäkerhetskänslor. Det finns det inga skäl till.

Av min förra kollega Burenstam Linder, en svensk som var en expert på det här området, fick jag mig förklarat att varje utvidgning av Europeiska unionen när den än skett alltid har inneburit en mycket gynnsam lönsamhetsanalys för de nya medlemsstaterna och för dem som redan var EU-medlemmar. Man får inte offentligt börja tvivla på värdet, även det omedelbara materiella värdet, av den här utvidgningen.

Tyvärr är det just nu för många partier som kastat sina ideologiska fjädrar och därigenom visar för litet av idealism och för mycket materialism. President Havel från Tjeckien talade nyligen i sitt tal inför IMF (Internationella valutafonden) om bristen på spiritualitet i vår kultur, för få normer och målsättningar som omedelbart ger påvisbara fördelar.

Sättet vi umgås med utvidgningen på är prövostenen för vårt parlaments djupgående och spirituella engagemang. De uppgifter vi står inför i den här debatten är så stora att vikten av politiska visioner kan avläsas på dem. Reagerar vi som fullmättade västerlänningar som bara mal på om vår egen snabbt ökande välfärd och trygghet eller har vi ett bredare synsätt? Ett bredare synsätt som de hade som var med i början av den europeiska integreringen.

Herr talman! Låt oss säga till alla att det är just de nya möjligheterna med avseende på utvidgningen till före detta diktatoriskt och totalitärt styrda länder som kan få oss att överträffa oss själva. Jag hoppas att effekten av vår debatt skall vara en uppmuntran för de nya kandidatländerna.

 
  
MPphoto
 
 

  Sakellariou (PSE).(DE) Herr talman, herr kommissionär! Jag har visserligen bara två minuter till förfogande och måste här avstå från att hänvisa till bröllopsresor. Trots detta vill jag tacka föredraganden Elmar Brok, som samtidigt är ordförande i utskottet, för den vidsynthet och den häpnadsväckande känslighet med vilken han lett debatten, framför allt i utskottet, vilket fått till resultat att vi i dag kan inta en samstämmig ståndpunkt för Europaparlamentet, som stöds av alla politiska krafter.

Efter denna så utförliga debatt vill jag uteslutande ta upp och understryka två frågor, som inte uppmärksammats eller som allmänheten tytt på felaktigt sätt. Den första är frågan om de erforderliga reformerna i själva Europeiska unionen. Resultaten från regeringskonferensen kommer att skapa förutsättningar som är absolut nödvändiga för att Europeiska unionen skall kunna utvidgas. Alltför ofta står vi med pekfingret höjt mot kandidatländerna och docerar om de förpliktelser som de ännu måste uppfylla. Vi borde hellre vrida fingret i riktning mot oss själva och äntligen begripa att vi ligger långt före kandidatländerna i tur med det som vi måste göra.

Den andra punkten är omnämnandet av datum. Jag är avgjort för att vi nämner ett datum, nämligen från och med när Europeiska unionen skall ha avslutat sina reformer och därigenom bli beredd att anta nya medlemmar. Att nämna ytterligare sammanlagt tolv datum vore enligt min åsikt oförsvarligt, av orsaker som i dag mycket ofta har nämnts, och skulle snarare öka frustrationen hos kandidatländerna än sporra dem.

 
  
MPphoto
 
 

  Haarder (ELDR).(DA) Herr talman! I den liberala gruppen har vi under dessa timmar och dagar haft besök av blivande parlamentariker från kandidatländerna, och jag kan hälsa och säga att de är otåliga. De ser stödet till detta gigantiska fredsprojekt minska, både i de nuvarande medlemsstaterna och i sina egna länder. Vi måste komma ihåg att det inte bara är för deras skull vi utvidgar, utan också i hög grad för vår skull. Vi är så sysselsatta med vad vi skall kräva av dem och vad vi kan lära dem. Vi kanske skulle sysselsätta oss litet mer med vad de med rätta kan kräva av oss, och vad de kan lära oss. De är stolta över sin nyvunna frihet och demokrati, och sin imponerande ekonomiska tillväxt, och kom ihåg att det inte var vi som gav dem friheten, det gjorde de själva för elva år sedan, när de förvånade alla diplomater och observatörer genom att ta tillfället i akt och kasta av sig det kommunistiska oket och därmed också bana väg för den tyska återföreningen. Vi tror att vi kan lära dem vad demokrati är, men jag undrar om det inte är länder som har prövat diktatur, som i högre grad än vi vet vad som är viktigt i demokratin? Vi har ju behov av att de nya medlemmarna från öst hjälper oss med att hålla fast vid det som är syftet med allt, dvs. en union bestående av fria och suveräna medlemsstater, där medborgarnas och ländernas frihet sätts främst. De kanske kan lära oss att använda närhetsprincipen på ett litet bättre sätt. Om det finns bestämmelser som inte passar till det nya landet, är det kanske bestämmelserna som skall justeras och inte det nya landet. Om det finns användning av långa övergångssystem på vissa punkter, låt oss då ta i bruk dessa långa övergångssystem. Om det finns behov av att uppskjuta den fria rätten att förvärva mark och bostäder till familjebruk, låt oss då göra det. Det viktigaste är att få de nya länderna till förhandlingsbordet, så att de kan vara med om att utforma Europas framtid. Det är viktigt för oss och inte bara för dem.

 
  
MPphoto
 
 

  Schroedter (Verts/ALE).(DE) Herr talman! Det måste efter Nice finnas en tydlig tidtabell för utvidgningen. Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vädjar om att förhandlingarna med den första gruppen länder skall slutföras i slutet av 2002, så att de första anslutningarna kan äga rum före nästa Europaval år 2004. Jag måste helt ärligt säga att jag är något förvånad, herr Verheugen. Var det då inte ert förslag att man efter Nice på grundval av lägesrapporterna skulle komma med klara tidtabeller med delmål och färdigdatum, så att man inte försenar reformerna i länderna, utan stimulerar dem? Vi vet ju själva från den monetära unionen, hur viktigt det var.

Det finns ännu en anledning. Gemensamma miljönormer och sociala bestämmelser är bara genomförbara om dessa länder har ett fullt medlemskap. Det känner vi till från Temelin. För mig råder det, med avseende på detta, inget tvivel om att ytterligare medel från år 2002, utgiftsområde 8, måste sättas in inom ramen för anslutningsstrategin.

Herr Verheugen, jag anser att det är en illusion att jordbruksproduktionen kan moderniseras och landsbygdens utveckling stärkas enbart genom att man avreglerar handeln. Till detta behövs det sannerligen helt andra åtgärder, som man i mycket högre utsträckning måste förbättra och fokusera på ekonomiskt, inom ramen för Sapard.

 
  
MPphoto
 
 

  Brie (GUE/NGL).(DE) Herr talman! vi känner alla till hur djupt, och för att använda ett begrepp ur Broks betänkande, hur chockartat medlemskapet kommer att gripa in i ifrågavarande länders ekonomiska, sociala, politiska och kulturella utveckling. Jag skulle gärna konkret ha befattat mig med rådets utvidgningspolitik. Men det skulle ha förutsatt att denna politik hade definierats öppet och verkligt konkret, och när man i dag med all rätt hänvisat till den stora betydelse som Gorbatjovs glasnost haft för det senare tyska enandet, så borde man egentligen också begära att det praktiseras glasnost i EU hos rådet och vid utvidgningen åt öster.

Under förhandenvarande omständigheter finner jag det inte överraskande att utvidgningen knappast har trängt in i medborgarnas medvetande, eller rentav i allt högre utsträckning åtföljs av oro och misstankar. Men dagens debatt och alla tretton betänkandena kännetecknas däremot bland stora delar av parlamentet av gemensamt engagemang för utvidgningen och en ansvarsfull och framtidsorienterad utformning. För mig är i fråga om alla problem tre kriterier viktigare än den inte obetydliga kritik som jag har i detalj.

För det första bör det demokratiska önskemålet respekteras från ifrågavarande stater och folk efter anslutningen till EU. Det har existerat hittills, men äventyras möjligen på grund av byråkratisk brist på öppenhet och det uppenbara, men inte offentliga motståndet från några regeringar. Därför är det absolut nödvändigt att man inte tillåter att EU:s institutionella reform eller utvidgningen skjuts upp. Jag vädjar också om att man sätter upp möjliga måldatum för de enskilda länderna.

För det andra: Jag hör till dem som med oro ser på den aktuella EU-utvecklingen på grund av dess nyliberala tendens. De olika betänkandena återspeglar denna mainstream. Icke desto mindre måste den verkligt historiska chansen med utvidgningen för stabilitet och säkerhet, för utveckling av kulturell mångfald och för utformningen av ett stort ekonomiskt område i Europa försvaras.

För det tredje: Acceptansen av utvidgningen och dess positiva perspektiv för de enskilda länderna och för EU som helhet hänger – det har Danmark visat – på ett avgörande sätt samman med om de sociala och demokratiska bristerna i den europeiska politiken reduceras. Det får därför inte bara finnas krav på kandidatländerna. Utvidgningen är i huvudsak en utmaning till själva reformen av EU och en öppen möjlighet att garantera den sociala, sysselsättningspolitiska och demokratiska inriktningen på hela den europeiska integrationen. Om betänkandena, i synnerhet kollegan Broks betänkande, i omröstningen i morgon inte direkt försämras i dessa frågor, kommer jag att rösta ja till allesammans.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Gollnisch (TDI).(FR) Herr talman, kära kolleger! Vi har i dag samlats för att diskutera ansökan om medlemskap i unionen för tolv europeiska länder: tio från östra Europa och två i Medelhavsområdet, nämligen Malta och Cypern.

Dessa länder ser i den nuvarande unionen en garanti för framtida framgång. Vissa av dem, som tidigare var förtryckta under kommunismen och styrdes av den sovjetiska makten, eller fortfarande är delade genom en militärockupation, vilket är fallet på Cypern, ser i unionen också en garanti för oberoende och säkerhet. Låt oss vara tydliga: de misstar sig. De misstar sig därför att det är inte Europeiska unionen och dess 80 000 sidor direktiv och förordningar som skapar välstånd. Var är för övrigt de miljontals arbetstillfällen som utlovades i Maastricht?

Det som skapar välstånd är återupprättandet av ekonomisk frihet och inget annat. Det är inte Europeiska unionen som skapar frihet och säkerhet – Österrike, å ena sidan, och Balkan å andra, vet det mycket väl, – eftersom unionens underkastelse gentemot regeringen i Washington tyvärr är total, och de stater som just återfått sin suveränitet snart kommer att inse att i morgon kommer man att be dem att avstå från den, för att underställa sig den föregivna världsordningen.

Till dessa europeiska stater, vars nationella höger hela tiden försvarat friheterna när nästan alla andra politiska tendenser fann sig i deras tvång, är vi alltså frestade att i dag skrika: ”Gå inte in i detta hus där man redan kvävs. När ni nätt och jämt har kommit ut ur ett fängelse, gå inte in i nästa. Begå inte det irreparabla, Verheugen sade det för kommissionens räkning: processen är oåterkallelig. Han sade också att uttrycka en annan åsikt än hans är detsamma som populism. Populismen är det vanärande epitetet som teknokraterna ger till folkviljan när den uttrycker sig i en riktning som inte passar dem. Se därför till att bevara uttrycket för viljan hos era folk som äntligen befriats och som i morgon, precis som danskarna, kanske vill ta sig ur detta ok”.

Men om kandidatländerna framhärdade i sina intentioner, skulle vi avgränsa våra förbehåll till denna broderliga varning. Vi skulle faktiskt inte vilja ge det felaktiga intrycket av, jag vet inte vilken fientlighet, gentemot dessa systernationer, dessa europeiska nationer genom befolkningen, språket och geografin, kristna genom andligheten, västliga genom civilisationen och förhoppningsvis vaccinerade mot alla moderna enpartisystem, inbegripet de som visar sig genom decennier av fruktansvärt lidande.

Så om ni absolut vill komma, stig in! Men gör det med högt huvud, låt er inte imponeras av talen om korruption som kommissionens företrädare just hållit, eftersom inget land i unionen har rätt att tillrättavisa er. Acceptera inga granskningar av de mänskliga rättigheterna, när rådets ordförandeskap påstår sig beröva parlamentsledamoten Jean-Marie Le Pen hans mandat, enligt ett orättfärdigt förfarande. Vägra att stiga in eller stig in med högt huvud, utan ånger, och bli på så sätt våra olycksbröder.

 
  
MPphoto
 
 

  Saint-Josse (EDD).(FR) Herr talman! Sex stater i går, femton i dag och tjugoåtta i morgon, men för vilket Europa? Har vi lyckats inrätta detta olikheternas Europa som våra befolkningar så gärna vill ha? Mer än en fråga är det en verklig utmaning som det åligger oss att anta.

Att sammanfatta utvidgningen i genomförandet av ett regelverk som vi håller på att göra, är att ägna sig åt en övning inom den högre teknokratin, genom att hävda att man låter kandidatländerna införliva tusentals gemenskapsförordningar, när vi i dag inte klarar av att tillämpa dem. De allt starkare förbehåll som uttrycks av våra befolkningar, liksom Danmarks förkastande av euron, finns där för att påminna oss. Medan vi håller på med att se över fördragen kräver redan vissa stater en ny reform. Även här visar detta ständiga famlande antingen att vi inte vet vart vi är på väg eller att vi vet det alltför väl, men att det är omöjligt att erkänna. Att vilja gå ännu längre skulle också vara lika oansvarigt.

Kommissionen har ju betonat risken för att kvalitet och snabbhet inte är förenliga. Jag tror att just genom att redan gå för snabbt fram med sex och sedan med femton länder har vi visat på vår oförmåga att bygga ett Europa som respekterar skillnaderna hos sina första medlemmar. Kan man rimligen gå framåt på detta sätt? Jag tror inte det och vi vägrar i dag att följa er på den vägen som, på sikt, bara skulle avliva hoppet om en hållbar pacificering av den europeiska kontinenten. Vi får se i morgon.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Mina damer och herrar, ni får nu en mat- och återhämtningspaus! Vi fortsätter kl. 21.00. Jag ber om fullständigt deltagande!

(Sammanträdet ajournerades kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.00.)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: D. MARTIN
vice talman

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy