5. De tolv kandidatländernas framsteg på vägen mot anslutning
Talmannen. – Vi fortsätter nu den gemensamma debatten om de tolv kandidatländernas framsteg på vägen mot anslutning.
Stenmarck (PPE-DE). - Herr talman! Herr kommissionär! Många människor gör sig en bild av att EU:s utvidgning är ett projekt som kommer att kosta oerhört mycket pengar. Detta är inte en helt korrekt beskrivning av hur verkligheten ser ut. Det konstaterades redan under toppmötet i Berlin i mars 1999 då riktlinjerna för budgeten drogs upp. Då visades klart att vi faktiskt kan klara detta inom ramen för det tak som gäller för EU:s budget. I det yttrande till betänkandet Brok som jag har varit ansvarig för och som budgetutskottet har ställt sig bakom blir slutsatsen densamma.
De allra flesta internationella undersökningar visar på makroekonomiska vinster i samband med utvidgningen. Det gäller för kandidatländerna, men det gäller faktiskt också för samtliga nuvarande medlemsländer.
Till detta skall också läggas alla de andra fördelarna som inte går att mäta i siffror eller bedöma i ekonomiska termer. Genom utvidgningen kommer vi att medverka i den största gemensamma marknaden i världen med nära 500 miljoner människor och 25 procent av världshandeln. Vi kommer att få ökad konkurrens och en snabbare reformprocess även i Västeuropa. Bättre förutsättningar för ekonomisk tillväxt kommer att skapas i hela Europa. Vi kommer att få, om än i ett något längre tidsperspektiv, en gemensam valuta för hela kontinenten. Vi kommer gemensamt att kunna lösa Europas gränsöverskridande miljöproblem. Vi kommer att få en utvidgad och stabil demokrati och därmed möjligheter till varaktig fred på en ständigt krigshärjad kontinent.
Den sammanlagda bilden av utvidgningen visar därför inte på oöverstigliga kostnader utan på vinster, oavsett hur man gör beräkningarna. De är av en sådan storlek att utvidgningen bör genomföras så snart det över huvud taget är möjligt.
Volcic (PSE). – (IT) Herr talman! Slovenien har lyckats uppnå de flesta av de prioriterade kortsiktiga målen i partnerskapet inför anslutningen och detta positiva omdöme kommer på nytt att sätta fart på förhandlingarna. Jag talar om Slovenien eftersom det är det landet jag sysslat med, och eftersom det landet utgör ett tydligt exempel på hur närheten till målet kan påskynda olika processer.
Få dagar återstår till valet i Slovenien. Perioden hör inte till de bästa när det gäller att ägna sig åt utrikespolitik och anklagelserna från de olika partierna kan även verka högljudda och manipulatoriska. Men med undantag av obetydliga minoriteter ifrågasätter ingen av de politiska grupperna huvudmålet för den slovenska politiken, som är att snarast möjligt bli medlemmar i Europeiska unionen.
Den politiska inriktningen ligger med andra ord fast. Att döma av inläggen från alla de talare som yttrat sig i dagens debatt om utvidgningen framkommer en bild som i mycket är densamma. I betänkandet om Slovenien presenteras ett problem som även rör frågan om Tjeckien, frågan om Kroatien och övriga nationer. I olika skeden, men alltid under eller omedelbart efter andra världskriget, vidtogs åtgärder som uppenbarligen inte motsvarar Köpenhamnskriterierna, med tanke på den anda som då rådde, och under alla omständigheter byggdes sedan periodens politisk-ideologiska arkitektur, inklusive fredsfördragen just på de lagarna.
Ta som exempel det tredje ändringsförslaget till det slovenska dokumentet: ”Vi gratulerar den slovenska regeringen, som har för avsikt att undersöka om de lagar och dekret som gäller och som härstammar från åren 1943, 1944 och 1945, strider mot Köpenhamnskriterierna eller inte”. När det gäller dessa frågor kommer det att bli strid inom de enskilda länderna. Medan ett ändringsförslag, som sagt, gratulerar den slovenska regeringen som har för avsikt att undersöka om lagarna strider mot Köpenhamnskriterierna eller inte, har det slovenska parlamentets utrikesutskott, som har beslutande makt, sagt att den grund som lades under åren 1934 och 1935 och som Jugoslavien vilar på, är av avgörande betydelse, och kräver att den slovenska regeringen skall tillämpa denna ståndpunkt beslutsamt och i sin helhet, med en del av landet...
(Talmannen avbröt talaren.)
Väyrynen (ELDR). – (FI) Herr talman! I utvidgningsdebatten har man talat om en mycket stram tidtabell. Å andra sidan har man förutsatt att de nya medlemsländerna innan anslutningen måste godkänna och verkställa hela gemenskapens regelverk och att övergångsperioderna måste vara få och korta. Dessa ställningstaganden står i oförsonlig konflikt med varandra. Några har föreslagit att denna konflikt skall lösas genom att man till att börja med erbjuder ansökarländerna EES-medlemskap. Denna tanke är inte realistisk. EES lämpar sig inte för ansökarländerna och de nöjer sig för den delen inte med mindre än ett medlemskap i Europeiska unionen.
En snabb utvidgning av EU är en politisk nödvändighet. Därför har jag frågat och frågar även nu, varför ändrar vi inte villkoren för medlemskap? Vi kunde definiera en grundstadga som skulle innehålla de centrala delarna i EES-avtalet samt en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Förutom att godkänna och verkställa denna grundstadga måste de nya medlemmarna naturligtvis uppfylla Köpenhamnskriterierna, ha som långsiktigt mål att godkänna hela regelverket, samt att förbinda sig till unionens politiska mål. På detta sätt kunde vi skapa förutsättningar för flera länders eller till och med alla ansökarländers medlemskap redan under de närmaste åren. Genom att dela gemenskapens regelverk i två delar kunde man å andra sidan säkerställa de nuvarande medlemsländernas integrationsnivå och främja ett intensivare samarbete mellan dem.
Om unionen utvidgas snabbt, måste den kraftigt decentraliseras, såsom framförs i ELDR-gruppens utvidgningsställningstagande. Sålunda borde man skära ner unionens uppgifter och befogenheter och unionen skulle koncentrera sig på sådana kärnfrågor som endast kan skötas på EU-nivå. Samtidigt skulle unionen naturligtvis också differentieras så att några av de nuvarande medlemmarna framskred längre i integrationen än andra. Den utvidgade unionen skulle både splittras och differentieras. Pratet om ansökarländernas snabba anslutning till unionen är bara tomma ord om inte villkoren för medlemskapet ändras.
Korakas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Ledamöterna från Greklands kommunistiska parti kommer inte att rösta för Broks betänkande eller något av de andra betänkandena, för man anser i dessa att ansökarländernas anslutning är någonting mycket positivt för deras folk och stöder åtgärderna för att förbereda dem genom att införliva gemenskapens regelverk och, framför allt, främja en total privatisering och avskaffa de sociala landvinningarna med mera.
Men dessa förberedelser har, som folken uppfattar dem, rakt motsatta resultat. De leder till att den nationella suveräniteten och självständigheten avskaffas, att dessa länder plundras av det multinationella kapitalet, att arbetslösheten, fattigdomen, misären, korruptionen, prostitutionen och den vita slavhandeln ökar. Resurser till hälsa, utbildning, kultur, industrin, jordbruksekonomi tillhandahålls generöst genom dessa länders regeringar i utbyte mot stöd för den nya, ofta maffialiknande, rådande ordningen av USA, Europeiska unionen och Nato. Av alla dessa skäl, men också med utgångspunkt i våra egna, grekiska erfarenheter, är vårt motstånd mot Europeiska unionens utvidgning ett uttryck för en broderlig solidaritet med arbetstagarna och, mer allmänt, med folken i ansökarländerna.
Vi uppmanar dessa folk till en förenad kamp med Europeiska unionens folk mot den europeiska union som exploaterar, intervenerar – även militärt -, plundrar folkens rikedom och svett, avskaffar de sociala rättigheter som uppnåtts genom mångåriga, hårda kamper och offer. Vi uppmanar dem att kämpa för ett annat Europa, för alla folk, som är befriat från dessa omänskliga karaktärsdrag, ett Europa där folken försvarar sin framtid och sinsemellan utvecklar förbindelser av fred, frihet, broderskap och samarbete till ömsesidig nytta.
Vad Cypern beträffar, utöver det ovanstående och trots att det sägs många sanningar i Poos betänkande, kommer förfarandet för anslutning till Europeiska unionen och Helsingforsbesluten inte att lösa problemet med ockupationen i enlighet med FN:s resolutioner; de främjar tvärtom en legitimering av ockupationen och en definitiv delning av ön. Vi vill betona att erövraren utnämndes till kandidat till medlemskap utan att frågan om ett tillbakadragande av ockupationsstyrkorna ens togs upp.
Avslutningsvis, eftersom det i dag har talats mycket om att det är tio år sedan Tyskland enades, skulle jag vilja fråga rådet och Verheugen om de vet när det nu enade Tyskland avser att betala Grekland det påtvingade ockupationslånet och kostnaderna för uppbyggnaden efter kriget.
Gallagher (UEN). – (EN) Herr talman! Jag skall rikta in mig på barnhemmen i Rumänien. Jag tror att den rumänska regeringen har problem med att uppskatta det antal föräldralösa som för närvarande finns i landets barnhemssystem. I korrespondens som Europeiska kommissionens delegationskontor i Bukarest har tagit emot från den rumänska regeringen uppskattas att det finns mellan 100 000 och 140 000 föräldralösa i Rumänien i dag. Ceaucescuregimens brutalitet såg till att så många barn blev föräldralösa i Rumänien från det sena 60-talet och framåt. Upp till 100 000 personer är anställda på de rumänska barnhemmen. Det är en försvårande faktor när man skall ta itu med denna fråga.
Jag besökte Rumänien i slutet av juli för att med egna ögon se hur ett av de största barnhemmen, som ligger i norra Rumänien, fungerar. Det står klart för mig att det stadgade anstaltssystemet i landet resulterar i många långsiktiga hälsokonsekvenser för föräldralösa barn. Det var också tydligt att personalen som arbetar på rumänska barnhem måste beredas ytterligare möjligheter till barnavårdsutbildning. Många av barnhemmen i Rumänien ligger i gamla, föråldrade byggnader. Nya, moderna anläggningar, som de som har byggts av organisationen ”Romanian Challenge Appeal”, kommer att behövas, om de föräldralösa barnens livskvalitet skall förbättras. Jag besökte två av dessa hem som jag kan rekommendera vem som helst. Jag såg med egna ögon hur bra de föräldralösa barnen mår av att vara på dessa hem – och det är här verkligen fråga om hem.
Det är absolut nödvändigt att man i anslutningsförhandlingarna mellan Rumänien och unionen anger exakt vad den rumänska regeringen måste göra för att höja standarden och kvaliteten på barnhemmen i landet. Det räcker inte med löften. De måste handla.
Jag fick tillfälle att träffa enskilda organisationer i Rumänien som arbetar med barnhemmen. Jag vill offentligt berömma det arbete som utförs av dessa och, i synnerhet, av ”Romanian Challenge Appeal”, som är baserad i Birmingham, och av andra från Irland, som stöds av olika personer, inklusive Daniel O'Donnell, den irländske underhållaren, som har utlovat 1 miljon brittiska pund och samlat in det i Irland och i andra delar av världen. Det är människor som dessa som har gjort så mycket.
Vi måste se till att Rumänien inte tillåts komma in i Europeiska unionen utan att ta itu med denna fråga.
Langenhagen (PPE-DE), föredragande av yttrandet från fiskeriutskottet. – (DE) Herr talman! Hatten av för huvudföredraganden och hans team! Jag anser att betänkandet är en storartad prestation. Utvidgningen omfattar inte bara människorna, utan också faunan och floran. Denna helhetssyn visar den oerhörda komplexiteten när det gäller utvidgningen. Många enskilda aspekter skall tas hänsyn till. Fiskeriutskottet vill också yttra sig, men uppfattar sig inte på något sätt som en bromskloss. Vi har helt konkreta föreställningar. Vi börjar inte vid noll, utan framhärdar i gemenskapens regelverk, naturligtvis i den s.k. acquis communautaire. Det gör även utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. I Broks betänkande finns det åtminstone tio punkter som behandlar utvidgningens jordbrukspolitiska aspekter. Det gäller dock inte för den gemensamma europeiska fiskeripolitiken. Denna är nu ändå verkligen en gemenskapspolitik, och därtill en omfattande sådan. Den omfattar alla områden i vårt dagliga liv och har direkta effekter på den europeiska arbetsmarknaden.
Konsekvenserna av att inte ta hänsyn till fiskeripolitiken skulle kunna bli katastrofala och bör inte avfärdas enbart med att man hänvisar till folkens solidaritet. Tyvärr har man i betänkandet hittills inte tagit hänsyn till dessa aspekter, med undantag för att det enhälliga yttrandet från fiskeriutskottet återfinns som bilaga. Det räcker inte. Därför ber vi föredraganden, kommissionen och rådet att den jordbrukspolitiska delen kompletteras med den fiskeripolitiska delen, exempelvis genom att vi gör om rubriken ”utvidgningens jordbruksaspekter” till ”utvidgningens jordbruks- och fiskeriaspekter”.
Den redaktionella ändringen torde lätt kunna genomföras. Fiskeriutskottet anser nämligen också att till exempel rättsliga föreskrifter och informationsplikter är elementärt viktiga. Jag ber om stöd för ifrågavarande förslag.
Hoff (PSE). – (DE) Herr talman! Låt mig göra ännu ett påpekande om Polen. Där anser man att landet är redo för anslutning från och med den 31 december 2002, och i själva verket har man i Polen alltsedan anslutningsförhandlingarna påbörjades i mars 1998 gjort stora framsteg.
Det föreligger redan flera lägesrapporter, och även parlamentet, som utgör en viktig part i denna process, har upprepade gånger yttrat sig om det. Parlamentet stöder kommissionens strategi, enligt vilken varje kandidatland måste behandlas och bedömas i enlighet med sina egna framsteg och förtjänster. Men det finns också frågeställningar, som måste lösas gränsövergripande.
I Gawronskis betänkande uppmanas kommissionen till exempel av föredraganden att granska åtgärder för att främja utvecklingen och förstärka synergierna mellan Polen, Litauen och det ryska området Kaliningrad. Jag anser att det är en bön till kommissionen som absolut är rimlig, och där kommissionen också borde lägga fram ett förslag. Jag har under eftermiddagen i ett annat sammanhang redan nämnt detta.
Totalt sett kan man beträffande frågan om befolkningens positiva inställning till utvidgningsprocessen säga att enkäter i flera kandidatländer visar att begeistringen för ett medlemskap i EU fortsätter att avta. Inte i alla länder, men i några. Det är inte överraskande, ty alltsedan den historiska vändpunkten 1989/1990 har det nu gått ett helt årtionde, och det saknas fortfarande en omfattande informations- och kommunikationsstrategi för befolkningen. Verheugen talade redan om detta i eftermiddags.
Nu inriktar sig alla förhoppningar och förväntningar på Frankrike. Toppmötet i Nice måste framför allt skapa klarhet om och hur EU å sin sida själv kan klara av att i hög utsträckning och i god tid bli redo för en utvidgning. När den pågående regeringskonferensen avslutas bör den institutionella reformen skapa institutionella förutsättningar för ett utvidgat EU, det vill säga för en union med 25 medlemsstater eller fler. Funktionsdugligheten och handlingsförmågan i en utvidgad europeisk union är en helt central punkt. Det är inte enbart framgången för det franska ordförandeskapet som beror av detta, utan här står utvecklingen av hela utvidgningsprocessen på spel för de deltagande och även för Polen.
Van den Bos (ELDR). – (NL) Herr talman! Vi skall inte tala mer om utvidgningen, låt oss i stället tala om anslutningen eller ännu bättre, återförenandet av Europa. Kandidatländerna har gjort enorma insatser för att uppfylla kraven. Det är dock tydligt att det ena landet kommit mycket längre än det andra. Därför är det omöjligt att sätta upp ett allmänt anslutningsdatum, varje land är välkommet så snart Köpenhamnskriterierna uppfyllts, före eller efter det europeiska valet. Det är påfallande att betänkandena om de olika länderna ofta är mycket positivare än Brokbetänkandet. Kandidatländerna blir inte hjälpta av att kraven skruvas ner eller om situationen föreställs bättre än den är. Det återstår ju en hel del att göra. Jag tänker på demokrati, rättsstat, decentralisering, korruptionsbekämpning, gemenskapens regelverk, industriell anpassning, konsumentskydd, miljöåtgärder och jordbruksreformer. EU måste göra allt som står i dess makt för att stödja kandidatländerna i de här sakerna och naturligtvis inte lägga ut nya hinder. Alla parter måste också sträva mot så få och så korta övergångsperioder som möjligt. Hellre litet senare och bra än något tidigare och dåligt.
Jag kan konstatera en farlig utveckling. Frustrationen ökar i kandidatländerna eftersom de tycker att anslutningsprocessen tar alldeles för lång tid. Samtidigt ökar motståndet mot anslutning bland befolkningen i medlemsstaterna. Till och med vi, europeiska politiker, har för litet insikt i förhandlingsprocessen. Om den situationen inte förändras så kommer hela återföreningen att bli oviss.
Därför uppmanar jag regeringscheferna att ta sitt ansvar och sätta stopp för den utvecklingen. De måste gå i dialog med sin egen befolkning och naturligtvis kan den då övertygas om hur viktigt det är med fred, stabilitet och välfärd över hela världsdelen och om den historiska betydelsen av ett återförenande av Europa.
Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE). – (DE) Kommissionär Verheugen! Jag har utnyttjat tillfället som ordförande i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling att besöka de länder som ansöker om medlemskap. Man hör att även ni har rest mycket i dessa länder. Jag tror att ni delar min bedömning att mycket har hänt i dessa länder, men att det i huvudsak – även ekonomiskt – ändå beror på de egna ansträngningar som gjorts där.
EU är i huvudsak närvarande genom jordbruksprodukter till nedsatt pris, som driver ned priserna i dessa länder. Detta gällde särskilt när vi hade grisköttskrisen här, när redan nästan betalda svin via Sovjetunionen till slut hamnade i Polen. Detta skärpte kontroverserna. Om man nu talar om en avreglering av handeln genom den så kallade noll-lösningen, då har detta att göra med att kommissionen inte i tid hörsammade Europaparlamentets uppmaningar att absolut inte ge några exportbidrag till kandidatländerna.
Nu diskuteras i dessa länder, framför allt också i Polen, hur det står till med kompensationsbidragen. Polackerna frågar sig: Kommer de sedan, när vi har anslutit oss, också att utbetalas till oss, eller är vi andraklassens länder? Jag har försökt att klargöra att det kommer att ta lång tid i anspråk, och det kommer ju att diskuteras först efter anslutningen. Det kommer att dröja ytterligare ett par år. Det vore viktigare att nu koncentrera sig på strukturmedel. Det vore klokt om polackerna krävde en höjning av Sapard, möjligen också en modifiering så att dessa medel bättre kan tillämpas i enlighet med villkoren, i detta fall villkoren för Polen, men också för de andra kandidatländerna.
Man kan göra följande jämförelse: Det finns i Polen 168 miljoner euro Sapardmedel. Kompensationsbidragen belöper sig till 1,5 eller 1,8 miljarder euro, som är vitt spridda och inte på något sätt bidrar till utvecklingen av dessa länder. Det vore klokt om vi nu också efterkom polackernas krav på en ökning av dessa strukturmedel och vid nästa jordbruksreform, som jag förlägger till ett tidigare tillfälle – åtminstone idémässigt – vid anslutningen av dessa länder anpassade våra instrument och hos oss även förändrade kompensationsbidragen i riktning mot strukturmedel. Det skulle då motivera en gemensam målsättning i den senare gemensamma jordbrukspolitiken med dessa länder, och skulle då också på jordbruksområdet få en finalitet till följd, för att tala med Joschka Fischer.
Koulourianos (GUE/NGL). – (EL) Herr talman, kära kolleger! Frågan om utvidgningen har många sidor och kan inte behandlas på två minuter. Jag kommer följaktligen att begränsa mig till ärendet Cypern. Mina gratulationer till Poos för hans utförliga och sakliga betänkande.
Poos närmar sig frågan om Cypern med europeiska ögon. Jag tror att Poos betänkande kommer att utgöra ett exempel att ta efter för parlamentet, och jag är säker på att kollegerna kommer att godkänna det enhälligt. När Cypern ännu var en brittisk koloni, skrev en poet: ”Dina herrar har kommit och gått, men du har behållit ditt hjärta.” Och Cyperns hjärta har alltid slagit med europeisk takt. Cypern är Europa, en del av kontinentens historia. Det är följaktligen hög tid att Europa nu sluter ön i sin famn. Med Cyperns nära band till folken i östra Medelhavet, kommer öns inträde att stärka unionens närvaro i det viktiga området. Cypern kommer att bli en slags bro till länderna i regionen. Det är inte nödvändigt att jag talar om frågans ekonomiska sida; den har redan behandlats utförligt i Poos betänkande och i rapporterna från Europeiska unionens andra organ. Jag påminner bara om att av alla ansökarländerna ligger Cypern främst när det gäller uppfyllandet av de ekonomiska kriterierna, och landet skulle också omgående kunna gå med i EMU. När det gäller Cypern, kommer det inte att finnas problem vad avser anpassningen till gemenskapens regelverk. I Poos betänkande påpekas att demokratin på Cypern fungerar oklanderligt, att respekten för de mänskliga rättigheterna och friheterna utgör en hörnsten i öns sociala och kulturella tradition samt att landets sociala strukturer är starkt inriktade på människan.
Självfallet kan vi inte ignorera frågan om uppdelningen av de två folkgrupperna. Jag är emellertid säker på att det, med god vilja och med Europeiska unionens hjälp, kommer att gå att finna en lösning som gör det möjligt för de två folkgrupperna att leva i harmoni och välmående, som de har gjort i århundraden. I Poos betänkande betonas med rätta att anslutningen till Europeiska unionen kommer att gynna bägge folkgrupperna. Det finns ingenting som skiljer grekcyprioter och turkcyprioter åt. Det är den utländska inblandningen som är skyldig till öns delning. Låt oss hoppas att ön inom kort åter kommer att vara enad i Europeiska unionens stora familj.
Hyland (UEN). – (EN) Herr talman! Jag instämmer med mina kolleger i deras breda stöd för utvidgningskonceptet. Utvidgningen är ett naturligt steg framåt för EU:s nuvarande medlemsstater, som, när den är helt genomförd, kommer att bidra väsentligt till den ekonomiska och sociala utvecklingen i hela Europeiska unionen.
Som ledamot i delegationen till den gemensamma parlamentarikerkommittén EU-Malta och då jag kommer från en av de mest perifera öarna i Europa, stöder jag landets ansökan om medlemskap. Från ett EU-perspektiv kommer Maltas inträde att bära ytterligare vittnesbörd om de mål, ideal och aspirationer som Europeiska unionens grundare hade. Efter en splittrad start, är Maltas ansökan om medlemskap nu åter på rätt kurs, och landet uppfyller, enligt min åsikt, Köpenhamnskriterierna för medlemskap. Mycket arbete återstår dock för Malta, innan kraven i gemenskapens regelverk är uppfyllda. Icke desto mindre är den fart med vilken Malta har tagit itu med utvidgningskraven ett positivt tecken på dess vilja till europeisk integration och dess önskan att bli en fullvärdig partner i det europeiska projektet.
Jag stöder föredragandens åsikt att Malta bör beviljas medlemskap i den första utvidgningsgruppen och att förhandlingarna bör avslutas före utgången av 2001.
Jag önskar förhandlarna fortsatt framgång med deras arbete på detta viktiga område.
Pack (PPE-DE), föredragande av yttrandet från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott. – (DE) Herr talman! I utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott hör bara några få saker till gemenskapsrätten. Det betyder att vi har mycket som grundar sig på subsidiariteten, och även i fortsättningen skall göra så. Därför har vi också inskränkt oss till bara ett par frågor, och jag vill också bara ta upp två aspekter.
Det audiovisuella är mycket viktigt. Vi har konstaterat att det helt enkelt fortfarande gjorts för få ansträngningar på lagstiftningsområdet och att lagstiftningen för de audiovisuella medierna långt ifrån är i samklang med gemenskapens regelverk. Det är det ena.
Det andra är att det också när det gäller immaterialrätten, copyright, bara gjorts några få ansträngningar för att harmonisera lagstiftningen. Detta är de två viktigaste frågorna från vårt utskott.
Men vi har också tagit oss an frågan om minoriteterna, eftersom frågan om integration av minoriteterna, även deras språkliga integration, i dessa länder också är av betydelse. Vi har gjort några påpekanden vad beträffar ryssarna i Estland, Lettland och Litauen, och romerna i de andra länderna.
Men jag vill – för att inte bara komma med kritik och ställa frågor – framhålla något positivt. Just när det gäller uppfostran, utbildning och kultur har vi noterat något positivt. I flera år har dessa länder varit anslutna till oss genom Tempus-programmet, och sedan ett och ett halvt år tillbaka har de också varit berättigade till fullt deltagande i utbildnings-, kultur- och utbytesprogrammen för ungdomen. Jag anser att det är ett mycket bra brobyggande. Vi kan inte bara diskutera de ekonomiska frågorna, utan vi måste också finna och bygga ut samhörighet i dessa frågor. Den finns ju redan där.
Jag vill gärna påpeka för kollegerna att det i fråga om detta utbyte inom ramen för Sokrates-programmet inte går an att alla skall komma från öst till väst, utan vi skall inspirera vår ungdom att resa till de central- och östeuropeiska länderna. Då skapar vi samhörighet i Europa.
Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Kommissionär Verheugen ansåg för kort tid sedan i en intervju, som åstadkom mycken upprördhet, bland annat att kommunikationen, samtalen om utvidgningen framför allt från politikernas sida med den egna befolkningen i medlemsländerna inte verkligen fungerar. Han har rätt! Detta har inte fungerat, och fungerar fortfarande inte, och jag tror att detta samtal med medborgarna är en synnerligen viktig fråga. Det bör politikerna lägga sig varmt om hjärtat, inte bara enbart genom samtal, utan också genom handling.
För kort tid sedan gjordes i mitt land Österrike – som ju ändå gränsar till Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien – en undersökning, enligt vilken samtycket till utvidgningen entydigt ligger högre i de gränsregioner där samtal förts, åtgärder vidtagits och investeringar gjorts, än i de regioner som lämnats åt sitt öde. Vi är också ansvariga för hur vi förmedlar utvidgningen genom ord och handling.
Ett annat slags kommunikation är naturligtvis också viktig mellan våra länder och kandidatländerna, för att förmedla vad det handlar om för Europeiska unionen. Det handlar ju inte bara om generella målsättningar eller om att helt enkelt vara med, utan gemenskapens regelverk är också mycket viktigt. Jag får ofta höra i våra grannländer: Varför bråkar ni så mycket om gemenskapens regelverk – för oss är det ju avgörande att vi får bekräftat att vi är mogna för Europa! Men Europamognad mäts ju också enligt gemenskapens regelverk, och jag tror att detta är mycket viktigt.
Det tredje slaget av kommunikation, som jag ville gå in på, är kommunikationen inom kandidatländerna. Om det här mycket ofta brister i fråga om beredvillighet att samtala mellan regering och opposition eller mellan regering och allmänhet, så är också det något som borde organiseras bättre. Arbetsmarknadens parter måste engageras, alla grupper i samhället måste engageras, för att också förmedla till den egna befolkningen vad utvidgningen egentligen handlar om. Det är en svår väg, en väg som säkert också kommer att kräva offer, men som till slut verkligen kommer att föra till målet. Jag tror att i den bemärkelsen bör vårt arbete i Europaparlamentet bidra till att detta samtal och denna kommunikation fungerar bättre i framtiden.
Olsson (ELDR). – Herr talman! Dagens debatt handlar om millennieskiftets stora utmaning: att ena Europa för att skapa fred och trygghet samt social, ekonomisk och miljömässig utveckling. Tyvärr har denna känsla fått ge vika för de tekniska resonemangen under förhandlingarnas gång. Kravet för att bli medlem är egentligen att man uppfyller de grundläggande Köpenhamnskriterierna. Förhandlingarna måste i första hand syfta till att göra inträdet smidigt för de nya medlemmarna. Naturligtvis skall de uppfylla EU:s lagstiftning, men ibland tycker jag att det är litet hårt att säga att dessa länder skall göra det från den första dagen. Det finns medlemsländer i unionen som faktiskt inte har uppfyllt allt, trots att de har varit medlemmar från början.
Denna debatt har varit uppe i miljöutskottet. Från vissa håll sägs att det är en förutsättning att man uppfyller kraven när man skall bli medlem. Jag tycker att det är viktigt att konstatera att miljön inte blir bättre om dessa länder stannar utanför litet längre. I stället borde vi försöka hjälpa dem så mycket som möjligt och så tidigt som möjligt samt kanske hellre acceptera litet längre övergångsregler.
I detta sammanhang handlar det om att skapa opinion för utvidgningen. Vi har inte råd att förlora mer av det momentum som fanns i början på 90-talet. Vi har redan förlorat ganska mycket. Jag tror att det är angeläget att vi här, i denna kammare, i kommissionen och bland de nationella ledarna tar ansvar. Vi får inte längre gömma oss bakom demokratisk hänsyn och säga att vi skall lyssna på opinionen. Det är dags att leda opinionen i Europa åt rätt håll.
Det handlar om politiska mål och politisk vilja mer än om tekniska lösningar. Det måste vi förklara för människorna i ansökarländerna och inte minst i våra egna medlemsländer för att detta skall gå lyckligt - och det är bråttom.
Evans, Jillian (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Som ledamot i delegationen för förbindelserna med Litauen, skulle jag vilja stödja de anmärkningar som Hoff gör i sitt betänkande. Det har gjorts anmärkningsvärda framsteg på flera områden, men en av de aspekter som inte har tagits upp i betänkandet är lika möjligheter. Vi har hört om utvidgningens fördelar, och detta är en av de frågor där vi kan lära av Litauen. 17,5 procent av ledamöterna i Litauens parlament är kvinnor, vilket är en bra bit över genomsnittet i ansökarländerna och även bättre än i många av de nuvarande medlemsstaterna. Litauen har utnämnt en ombudsman för att garantera lika möjligheter, som landet inte bara låtsas vara för, utan verkligen genomdriver.
Som Hoff sade, förblir kraftstationen i Ignalina det största problemet. Litauens regering har åtagit sig att stänga enhet ett, om än senare än ursprungligen planerat. Detta har varit en svår fråga, men det råder ingen tvekan om att anläggningen måste stänga, och ytterligare förseningar är oacceptabla. Utöver det ekonomiska stöd som EU ger till nedläggningsprogrammet, måste vi även ge stöd till utvecklandet av en verkligt hållbar energistrategi.
Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman! Utvidgningen genomdrivs inte kontrollerat och systematiskt enligt den tidtabell som kommissionen föreslår. Förhandlingarna behöver inte slutföras vid slutet av år 2002 enbart på grund av politiska ambitioner om problemen inte lösts fram till dess. Man måste stoppa den politiska brådskan.
Det största problemet är ländernas olika utvecklingsnivå, varav återföreningen av Tyskland är den bästa illustrationen. I Tyskland var inte de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna lika stora som mellan många nuvarande medlemsländer och de flesta ansökarländer, men processen har redan kostat 600 miljarder euro. Var hittar vi dem som skall betala ännu större summor för att minska ännu mycket större utvecklingsklyftor?
Kommissionär Verheugens idé beträffande en folkomröstning om utvidgningen utdömdes och orsaken är klar: man kan inte låta betalarna besluta om saken. Jag föreslår att modellen för utvidgningen skall vara densamma som i samband med den förra utvidgningen. Ansökarländerna ansluter sig först till Europeiska ekonomiska sfären där de kan anpassa sin ekonomi till EU:s ekonomi utan politiska förbindelser och förpliktelser.
Cashman (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle först av allt, som socialistisk talare för betänkandet om Rumänien, vilja gratulera föredraganden till hennes utmärkta betänkande.
Jag anser att Rumänien har klarat av utmaningen att övergå till en öppen demokratisk marknadsekonomi. Landet har framgångsrikt genomfört reformer som är nödvändiga för att säkra en bättre och tryggare framtid. Och som erkänns i både kommissionens rapport och Baroness Nicholsons betänkande, har vissa framsteg gjorts i fråga om att förbättra förhållandena för vissa minoriteter. Rumänien har ratificerat viktigare konventioner om de mänskliga rättigheterna, som Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och den reviderade Europeiska sociala stadgan. Men det räcker inte med att ratificera. Vad som räknas är att genomföra rättigheterna i dessa konventioner.
Jag anser också att kommissionen felaktigt definierar minoriteters rättigheter bara som de romerska och ungerska folkgruppernas rättigheter. Dessa minoriteters rättigheter är väsentliga för ett fritt, öppet, demokratiskt och europeiskt Rumänien, men jag är också särskilt oroad över rättigheterna för andra minoriteter, som de grupper som anges i artikel 13 i EU-fördraget: de som drabbas av diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religiös övertygelse, handikapp, ålder eller sexuell läggning. Lagar löser i sig själv inga problem. Det rumänska överhuset vägrar faktiskt att agera för att ta bort homosexualitet från brottsbalken. Det är ingenting mindre än en skandal!
Uppenbar diskriminering förekommer i andra länder, som Polen och Malta. I Polen sade den förre presidenten, Lech Walesa, nyligen på ett kampanjmöte: ”Jag anser att dessa människor (homosexuella) behöver medicinsk behandling. Tänk om alla var som dem! Då skulle vi inte ha några avkomlingar.” Det är lika okunnigt som felaktigt, och vi måste göra allt för att se till att de mänskliga rättigheterna och behandlingen av minoriteter är högst upp på dagordningen, när vi ser på kandidatländerna.
Flesch (ELDR). – (FR) Herr talman! Jag vill först av allt lyckönska föredragande Elmar Brok och samtliga föredragande som var och en studerat ärendena med kandidatländerna. Även om de innehåller ett eller annat motsatsförhållande ger dessa olika texter oss tillfälle att genomföra en detaljerad och individualiserad lägesbeskrivning av förhandlingarna. De gör det också möjligt för oss att samtidigt bedöma omfattningen av det arbete som genomförts av kommissionen och dess enheter inom ramen för screening och förhandlingarna. Herr kommissionär! Nu väntar vi otåligt på er egen lägesrapport i frågan.
Anslutningen av länderna i Central- och Östeuropa samt Cypern och Malta erbjuder oss en historisk möjlighet att samla alla europeiska folk, på grundval av ideal som vi delar, och stabilisera hela kontinenten.
I min egenskap av ledamot i delegationen för förbindelserna med Lettland, skulle jag också som exempel vilja säga några ord om detta särskilda ärende. Viktiga steg har tagits av Lettland på väg mot att genomföra politiska kriterier. Framsteg återstår förvisso fortfarande att göra på vissa områden såsom, för att bara nämna en punkt som inte togs upp av föredraganden, fru Schroedter, moderniseringen av rättsliga förfaranden och infrastrukturer, men viljan hos de lettiska politiska makthavarna att lyckas med reformprocessen är ovedersäglig och bådar gott för framtiden.
Inför den dubbla utmaningen med utvidgningen, som skall göra det möjligt för Europa att försonas med sig självt, och den institutionella reformen som skall förstärka demokratin och effektiviteten inom institutionerna, befinner sig Europeiska unionen – som så ofta – vid en viktig vändpunkt i sin historia.
Det handlar för institutionerna, för medlemsstaterna, för oss alla, om att visa att vi kan anta utmaningen, också vad gäller oron hos vår egen allmänna opinion, och hämta andan, återskapa ambitionerna och uppfattningen från Europas grundare.
Gomolka (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Ursäkta att jag är försenad. Jag har tyvärr fortfarande inte begripit hur jag på kortaste väg skall hitta ut ur virrvarret i garagen.
Mina ärade damer och herrar, ärade kolleger! Jag vill tala om ett problem som finns i synnerhet i de baltiska staterna, och där särskilt i Lettland och Estland. Det är existensen av en relativt stor ryskspråkig folkgrupp, inklusive medborgare från Lillryssland och från Ukraina. Till övervägande del är dessa medborgare resultatet av en ockupation som pågått i årtionden, och därför är deras närvaro förknippad med avsevärda känsloladdade förbehåll.
Under de senaste åren har vi nu lyckats, inte minst genom påverkan från europeiska institutioner, att här åstadkomma en avgörande förbättring av situationen. Jag vill erinra om att fortfarande för några få år sedan spelade språklagen en roll vid den negativa bedömningen. Jag vill också erinra om de stora svårigheterna i fråga om rätten till medborgarskap, som behövde ändras och anpassas till de europeiska normerna.
Dessa lagliga hinder har nu avlägsnats, så att också många ryskspråkiga medborgare nu är beredda att erkänna de medborgerliga rättigheterna och plikterna, både i Lettland och i Estland, som är de mest drabbade länderna. Det är en process som försiggår på mycket olika sätt, men trots detta kan den inge mycket stora förhoppningar, ty den innefattar ju att dessa medborgare i framtiden också blir medborgare i unionen och därmed särskilt kommer att uppmuntras att söka kontakt med sitt hemland, som deras förfäder kommer från. Jag kan mycket väl föreställa mig att dessa medborgare kommer att bli huvudmän i ett gränsöverskridande samarbete i en utvidgad europeisk union i framtiden.
Maes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, herr kommissionär! Jag vill också tacka och gratulera Brok och de övriga föredragandena, men jag vill främst inskränka mig till Slovakien, i synnerhet till minoritetspolitiken.
Respekt för en gemenskaps kulturella identitet, även om den gemenskapen är en minoritet, ökar självrespekten hos dem som tillhör den gemenskapen och den självrespekten behövs för att ta till sig den egna utvecklingen. Det strävandet efter jämlikhet och självförverkligande blir då också den drivande motorn bakom att ge ett bidrag till helheten. Det är utifrån den filosofin som man bör se på minoriteterna – det skulle vara mycket positivare. I många av utvidgningsländerna nämner man minoritetsproblemen, romerna och andra. Så är fallet även i Slovakien.
I betänkandet ser man det som nödvändigt att det sker en attitydförändring gentemot romerna, jag menar betänkandet av Wiersma. Det säger något om den långa väg som fortfarande är kvar att gå men även den ungerska minoriteten är rädd för att, trots lagen om minoritetsspråk från år 1999, skall förbli vingklippt i sin sociala, kulturella och ekonomiska utveckling.
Jag kommer från Belgien, ett land där språklagar inte kunde lösa problemen mellan befolkningsgrupperna. Det behövdes det mer för, undervisning från lägre till högre utbildning, inbegripet universitet. Till det behövdes mer självständighet. Det här säger jag bara för att enkla lösningar oftast inte hjälper för att lösa komplicerade frågor.
Skillnaderna mellan folk och kulturer i Central- och Östeuropa och i Balkanområdet får otvivelaktigt nya chanser inom ramen för ett Europa som återförenas men samtidigt måste även Europa ta hänsyn till att ett problem som romerna är ett problem som gäller en nation utan land och det också vårt problem. Det kan vi inte bara överlåta åt Slovakien eller åt Rumänien eller de andra länderna.
Gahler (PPE-DE). – (DE) Herr talman! En månad före offentliggörandet av nästa lägesrapporter tänker jag inte här ge mig på att tolka den gamla. Som medföredragande i min grupp för Litauen vill jag dock gärna gratulera kollegan Hoff till hennes betänkande. Jag vill framför allt med adress till rådet, som tyvärr i huvudsak är frånvarande, ändå uttala några förväntningar och betänkligheter.
Tyvärr har jag fått det intrycket att denna utvidgningsprocess trots många vackra ord och trots att rådet flitigt påbörjar och avslutar talrika kapitel inte förs framåt med nödvändigt politiskt eftertryck. Det finns risk för att fönstret mot chansen, som kommissionär Verheugen talade om, vårdslöst stängs till, eftersom aktörerna i rådet, i synnerhet regeringscheferna själva, i första hand påverkas av sina nationella dagordningar och tyvärr inte har ambitionen att för hela Europas skull utveckla en egen profil.
Sedan Europas hedersmedborgare, Helmut Kohl, avgick från den europapolitiska scenen, kan jag spontant bara föreställa mig Jean-Claude Junker bland regeringscheferna, som har den europeiska saken som en äkta hjärteangelägenhet. Likväl kräver jag en politisk ledning från rådets sida i dess helhet, som gör rättvisa åt den stora uppgiften.
Ta avstånd från sådana funderingar som att ersätta principen ”Var och efter hans prestation” med principen ”Var och en efter hans prestation, men först efter valen där hemma”. Det gäller både för det franska ordförandeskapet och för det tyska valet till förbundsdagen. Dessa val är ingen anledning till att förhala avslutandet av förhandlingarna till efter dessa datum. Den som låter de historiska besluten underordna sig småaktiga nationella eller rent av partipolitiska överväganden, kommer inte att spela någon bestående roll i historien.
Jag uppmanar er att i Nice fastslå ett datum för när ni avser att avsluta förhandlingarna med de kandidatländer som hunnit längst – utan att nämna några namn. Låt oss alla upphöra att begära sådant av kandidatländerna som ligger utanför gemenskapens regelverk! Detta säger jag gentemot vissa personer i parlamentet, men framför allt också med adress till de nationella delegationerna i rådsförhandlingarna. Det är ovärdigt hur ibland enskilda regeringar inom ramen för förhandlingarna delvis låter sig påverkas av vissa lobbyister!
Min upprepade uppmaning till rådet blir: Visa på en politisk ledning och ge kandidaterna i Nice ett konkret tidsperspektiv, som de kan arbeta fram mot! För övrigt: De franska och alla andra jordbrukare finns kvar både före och efter varje val!
Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att tala om Bulgarien som på senare år har gjort avsevärda framsteg i övergången till ett demokratiskt samhälle med en fri marknad, dock inte utan ekonomiska och sociala problem.
Däremot uppvisar Bulgarien i dag en ekonomi som utvecklas i jämn takt. Visserligen avspeglas det inte i förbättrade livsvillkor för befolkningen i sin helhet. Kanske skulle en konstruktiv dialog mellan regeringen, oppositionspartierna och arbetsmarknadsparterna kunna ge en positiv impuls i rätt riktning.
En sådan dialog skulle dessutom bidra till att skapa den administrativa kapacitet som krävs för en effektiv förvaltning av landet, genom att skapa de strukturer som inte finns i dag och minska korruptionen.
Många länder i unionen har någon gång stött på liknande problem i sin utveckling och kan ge råd åt Bulgarien för att hjälpa dem att övervinna de problem som de i dagsläget tampas med.
I Bulgarien är 20 procent av den arbetsföra befolkningen arbetslösa. Det är vid problem som dessa, som inte är lätta att lösa, nödvändigt att skapa en gynnsam miljö för arbete inom industrin och konkurrenskraftiga ekonomiska strukturer.
Bulgarien intar också en viktig geopolitisk roll för Balkanländernas framtid. Landets samarbete med den internationella gemenskapen under Kosovokonflikten och dess balanserande roll den gången, är av stor betydelse för hela regionen. Bulgarien utnyttjar sitt läge som bro mellan Centraleuropa och Balkanländerna på ett sätt som är givande för oss alla.
Europeiska unionen bör fortsätta stödja Bulgarien i dess strävan mot ett inträde i unionen, naturligtvis genom att vidta en mer decentraliserad planering av stödet.
Herr talman, efter att ha talat om Bulgarien vill jag inte avsluta utan att göra ett mer globalt uttalande: bekräfta vårt ja till utvidgningen.
Om vi vill gå seriöst och ärligt tillväga innebär det att vi måste satsa på två avgörande frågor. Den första är att utvidgningen genomförs samtidigt som fördjupningen. Det förutsätter att regeringskonferensen blir ett effektivt steg framåt på vägen mot en politisk union.
För det andra att unionen tar sig an utvidgningen med tillräckliga budgetmedel. På det viset kommer utvidgningen att bli trovärdig för dem som vill vara tillsammans med oss i framtiden, och i samma ögonblick trovärdig för vår allmänhet.
Turmes (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag kommer att inskränka mig till de demokratiska aspekterna i samband med Maltas medlemskap. Danmark har visat att den aktuella demokratiska förståelsen av EU stöter på kritik och avvisande hos medborgarna, jag skulle vilja säga hos de särskilt intresserade, ja välinformerade medborgarna. Malta skall bara erhålla fyra ledamöter i Europaparlamentet, enligt Dimitrakopoulos och Leinens förslag. Om Leinens förslag antas, så kommer detta att leda till en diskriminering av de små länderna, och till en diskriminering av de nya små partierna i de mindre medlemsländerna. Den politiska mångfalden i diskussionen blir därigenom kringskuren.
Om Malta enbart får fyra ledamöter kommer det tvåpartisystem som där i årtionden varit inriktat på konfrontation åter att cementeras och politisk innovation kommer att förhindras. Malta bör, liksom de andra mindre medlemsländerna, företrädas av minst sex ledamöter. Demokrati är inte bara en fråga om majoritet, utan framför allt också en fråga om rimligt medbeslutande från minoriteternas sida. Jag önskar att anslutningen av Malta kan fullföljas i den andan.
Schwaiger (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Från sorgebarn till mönsterelev – så skulle man kunna definiera den slovakiska regeringens och det slovakiska parlamentets beslutsamhet att snabbt beträda vägen mot ett medlemskap, och i två års tid göra alla ansträngningar för att uppfylla Köpenhamnskriterierna. Vi hoppas att det slovakiska parlamentet och regeringen konsekvent kommer att fortsätta på den inslagna vägen, och uppbringa tillräckligt med tålamod för att övervinna motstånd, samt styrka det slovakiska folket på dess väg till Europa.
Men hit hör också en konsekvent privatisering och omstrukturering av ekonomin. Bank- och finanssektorn måste reformeras fullständigt, och skattekonsolideringen bör fortsättas. Dialogen mellan arbetsmarknadens parter, de andra grupperna i det civila samhället, regeringen och parlamentet spelar därvid en viktig och – som vi kan konstatera – positiv roll. Differentieringen av ekonomin måste framför allt komma de små och medelstora företagen till godo. På sikt bör Slovakien i ökande utsträckning förtjäna sina pengar på de områden av näringslivet som inte har något att göra med förädling av mineralolja eller vapenproduktion.
Vi välkomnar det numera nära samarbetet mellan Ungern och Slovakien. Vi gläder oss särskilt åt att Slovakien är på väg att garantera rättigheter åt den ungerska minoriteten och de andra minoriteterna, som långsamt närmar sig Europarådets normer. Det är en viktig förutsättning för ett friktionsfritt medlemskap för Slovakien i Europeiska unionen. Den slovakiska regeringen gör för övrigt anmärkningsvärda ansträngningar för att modernisera statsapparaten och främja unionens yttersta randområden.
Vi ser med tillfredsställelse att det slovakiska parlamentet är medvetet om förutsättningen för en anslutning och försöker att systematiskt och snabbt få denna till stånd. Vi konstaterar också att Slovakien som genomgångsland i Centraleuropa och till Västeuropa har en särskild förpliktelse att effektivt bekämpa människohandeln, att ännu mer konsekvent än hittills föra kampen mot korruptionen och den organiserade brottsligheten, samt att stärka domstolarnas makt ytterligare genom de senaste lagändringarna.
Låt mig för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater avslutningsvis tacka vår föredragande Wiersma för hans utmärkta och omfattande betänkande och försäkra honom om vårt stöd från PPE-gruppen.
Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, kommissionsledamöter, kolleger! Utvidgningen över den gamla järnridån är ett fredsarbete. Fred skapar hopp och krig fördärvar det.
När vi kräver laglighet och nedbrytning av korruptionen i ansökarländerna måste även vi själva tillämpa principen om likvärdighet och ärlighet. Skillnaderna i inkomst och kompetens har hos oss bara ökat.
Utvidgningen får trots allt inte ske genom att först välja enbart nya Nato-länder. Det vore som att följa logiken hos ett stridsfordon. Vi kan inte heller utgå ifrån att något ansökarland naturligt anser sig vara det första och att utvidgningen inte kan påbörjas utan det. Ansökarländerna skall vara likvärdiga och deras anslutning skall bero enbart på deras egen utveckling. Vissa kända genvägsmakare beter sig som ohederliga domare i idrottstävlingar.
Unionen är inte redo att ta emot nya medlemmar om vår arbetslöshet fortsätter att vara så här hög. Det leder oundvikligen till konflikter och till ökad instabilitet förorsakad av extrema rörelser. Detta är vår arbetsplats. Vi måste fälla järnridån mellan oss själva, eftersom elimineringen av den sociala och kunskapsmässiga ojämlikheten är ett mycket viktigare villkor än viktningen av kommissionens och rådets röster.
Okunniga och utslagna människor bildar inget informationssamhälle, utan är ett tecken på dess misslyckande. Jag varnar dem som håller på att riva unionen i tu: i en inre krets och de övriga. Vi är ju precis på väg att sätta punkt för tudelningen av Europa, inte att skapa en ny. Det bästa sättet att förenkla byråkratin är att vi koncentrerar oss på de frågor som kräver en gemensam lösning. Det är nödvändigt att man i medlemsländerna och kommunerna kan besluta om saker som berör dessa gemensamma frågor, eftersom vi annars hamnar i ett skrämmande kontrollsamhälle som styrs av en allt dunklare kärna.
Herr talman, därför föreslår jag att kommissionen ger parlamentet en uppskattning beträffande utvecklingen av utvidgningens interna förutsättningar i ljuset av arbetslösheten, utslagningen och den digitala fördelningen.
Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Den utmaning som Europeiska unionen stod inför på 80-talet var att fullborda den inre marknaden. På 90-talet var utmaningen att åstadkomma en gemensam valuta. Utmaningen det första året av detta millennium är att utvidga Europeiska unionen på ett sätt som ökar freden, stabiliteten och välståndet på kontinenten och som inte undergräver den stabiliteten.
Därför måste utvidgningen nu ges högsta prioritet. Vi bör inte missa de ”öppningsmöjligheter” som kommissionär Verheugen har talat om. Det betyder inte att vi bör gå framåt i blindo. Inget land har en absolut garanterad rätt att gå med. De måste vara redo. Det var därför många av oss oroades över den kritik som kommissionen framförde om Tjeckiska republikens ansträngningar i sin senaste rapport, som antydde något minskade ansträngningar. Vi hoppas bara att de enorma ansträngningar som har gjorts av regeringen den senaste tiden kommer att speglas i kommissionens nästa rapport. Samtidigt bör vi erkänna de ansträngningar som görs av länder som Litauen, för att kompensera för förlorad tid. Det speglades i kommissionens senaste rapport och kommer förhoppningsvis att göra det även denna gång.
Vi måste se till att länderna är redo att gå med och, i synnerhet, att de har den administrativa kapaciteten för att klara av gemenskapens regelverk. Det var därför några av oss blev oroade över att Tjeckiska republiken har försenat genomförandet av sin civilförvaltningslag och saktat ned sin reform av domstolsväsendet, medan Litauen, å andra sidan, har gjort enorma framsteg på det området, i det att man erkänner vikten av administrativ kapacitet.
Medlemsstaterna skulle kunna göra mer inom ramen för sina vänavtal för att hjälpa ansökarländerna med att utveckla deras administrativa kapacitet.
Avslutningsvis är det av avgörande betydelse att vi säljer ansökarländerna till Europeiska unionens väljarkår. Allt för många människor har en syn på ansökarländerna som är tio år gammal. De är nu mycket modernare ekonomier, på många sätt redo för att anta den utmaning som medlemskap i Europeiska unionen innebär, och vi måste sälja den idén till våra medborgare, om de skall stödja utvidgningen i framtiden.
Laschet (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Kära kolleger! Rumänien är ett land som säkert inte kommer att bli medlem av Europeiska unionen i den första rundan, men det är ett bra exempel på att kommissionens strategi var riktig när den gjorde tolv länder till jämställda förhandlingspartner, för att sedan låta olika kriterier avgöra när respektive land blir medlem. Detta möjliggör å ena sidan för oss att minska rädslan bland våra befolkningar för att tolv länder, ända till Bulgarien och Rumänien, i ett svep kommer med i Europeiska unionen och överanstränger den; samtidigt kan man hävda att det fastslås mycket klara kriterier som skall uppfyllas innan ett land blir medlem. Allt detta finns med i baronessan Nicholson of Winterbournes betänkande, och i vår grupps namn tackar jag henne så hjärtligt för detta betänkande.
Rumänien slog mycket sent efter järnridåns fall in på vägen mot Europa. Först sedan 1996 har en demokratisk regering kunnat ta igen allt det som andra länder kunde påbörja mycket snart, och därför är de framgångar som uppnåtts under dessa fyra år mycket beaktansvärda. Låt mig också göra ett påpekande om säkerhetsläget: Rumänien är ett land som i Kosovokonflikten stod på Europas och på Natos sida.
Därför bör vi också redan nu överväga att ge en signal. Om anslutningen till Europeiska unionen kommer att dröja mycket längre, så bör Nato överväga att redan tidigare bygga in Rumänien i sina mekanismer. Det gäller också för vår europeiska säkerhets- och försvarspolitik. När man vet att Rumänien och Slovenien vid Natos första utvidgningsrunda redan fanns med i samtalen om att ansluta sig till Nato, så bör Nato inte bli stående i sin utvidgningsprocess.
Beträffande Rumänien kan man också klargöra för vår befolkning att det ligger i vårt intresse att stabilisera Europa. Rumänien kommer även i framtiden att utgöra en yttre gräns för Europeiska unionen. Rumänien är viktigt för stabiliseringen av hela Balkan, för hela den sydosteuropeiska regionen. Därför ligger det i vårt intresse att utvidga vårt rätts- och frihetssystem till Rumänien, och detta är säkert ett argument i en kritisk debatt med allmänheten. Om vi inte ger länder som Rumänien och Bulgarien några perspektiv, finns det fortfarande en instabilitet, och det ligger inte i det europeiska intresset.
Souladakis (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionär! Vi kan i dag, med de betänkanden om utvidgningen som vi diskuterar, i kombination med Broks betänkande men med även dagens diskussion om den institutionella reformen, utan överdrift beteckna dagen som en festdag för det tjugoförsta århundradets Europa.
Alla betänkanden innehåller väldigt många positiva saker, vilket gör att vi nu med glädje och entusiasm, kan man säga utan att överdriva, kan gå vidare till nästa fas. Tonen i betänkandena är mycket positiv, och belackarna måste därför kliva åt sidan. Vi får inte bara se träden, vi måste se skogen. Det är nu den historiska tiden sammanfaller med den politiska tiden. Det är nu vi måste göra övergången. Det är nu Europa måste motsvara sin framtid, det är nu vi måste ge utvidgningen även ideologiskt innehåll.
Utöver dessa allmänna tankar, skulle jag särskilt vilja ta upp de två sista öarna i Medelhavet som är öststater, Cypern och Malta, vilka nu har siktet inställt på att ansluta sig till Europeiska unionen. De är Europas mest ”färdiga” regioner, särskilt Cypern. I det avseendet kommer utvidgningens logik här inte bara att bedömas på grundval av vissa ekonomiska eller icke-ekonomiska kriterier, utan även på grundval av respekt för allmänna principer som måste styra vår uppfattning av framtiden för Europa – fredens Europa, folkens Europa, staternas Europa, jämlikhetens Europa, ett Europa som respekterar de mänskliga rättigheterna.
I den meningen tror jag att Cypernfrågan är den fråga framför alla andra på vilken Europas förmåga att se sin politiska fysionomi kommer att bedömas. Frågan om Cypern och Malta kommer att vara den fråga som skall bevisa för Europa att en utvidgning välkomnas även på geometriska villkor, inte av skäl som geografisk symmetri utan av skäl som politiskt fullbordande av en förening av folk, en förening av kulturer och en förening av framtidsutsikter.
Carrilho (PSE). – (PT) Herr talman! Diskussionen i dag kommer att vara kvar som ett av de viktigaste vittnesmålen för Europaparlamentets arbete när det gäller unionens utvidgning. Låt mig ge ett erkännande, främst till föredragandena av betänkandena, men också till Moscovici och Verheugen för deras inlägg. De har lyckats göra realismen och pragmatiken tydlig i analysen, utan att förlora de ideala målen ur sikte, vilka ger en verklig mening åt det europeiska projektet. Trots de uppenbara skillnaderna i synsätt kan vi iaktta en viktig enhällighet kring de grundläggande aspekterna. Bland dem skulle jag vilja nämna följande: att varje nytt land upptas helt och hållet i Europeiska unionen innebär ett fullständigt engagemang, där vi förenar den ekonomiska konvergensen med anslutningen till ett politiskt projekt. Detta projekt innehåller flera egenskaper som av nödvändighet måste respekteras av kandidatländerna och de nuvarande medlemmarna, om inte utvidgningen skall bli urvattnad. Bland dessa egenskaper, som måste ses som en del av det europeiska projektets identitet, framträder sammanhållningen och solidariteten mellan medlemsstaterna, en ansvarsfull demokrati och etik och en social dimension, samt lika möjligheter.
Slutligen, herr talman, är det faktum att denna diskussion förs vid en tidpunkt då Tyskland firar tioårsjubileet för sin återförening bör få oss att reflektera. Vi har övervunnit det förflutnas spöken. Och om 1900-talet innebar ett extremt splittrat Europa, med två fruktansvärda krig, kommer 2000-talet, om vi vill, att betyda enighet mellan de europeiska folken. Enighet kring ett gemensamt projekt som definitivt är ett fredsprojekt för européerna och mellan Europa och världen.
Andersson (PSE). – Herr talman! Jag kommer från ett land, Sverige, där skepticismen mot EU-projektet fortfarande är ganska stor. Det finns dock en stor uppslutning kring en fråga, nämligen kring utvidgningen. Man kan fråga sig varför. Jag tror att möjligheten att omvandla EU till ett alleuropeiskt samarbete ger utvidgningen legitimitet.
Vinsterna finns framförallt på det politiska planet. Det är fantastiskt att länderna i detta Europa, som för bara ett tiotal år sedan var delat, skall fatta gemensamma beslut om gemensamma angelägenheter i en nära framtid. Denna förändring ger demokratiska fördelar, och också möjlighet att skapa fred och stabilitet i framtiden.
Det handlar om en ekonomisk kraftsamling, det skall erkännas, men denna kan också ge stora ekonomiska vinster i framtiden genom att vår marknad och tillväxten på vår kontinent ökar.
Vi kommer att se miljömässiga fördelar. Jag bor själv nära Östersjön som är en gemensam angelägenhet för oss alla. När vi skapar gemensamma regler som förbättrar miljön, skapar vi bättre livsbetingelser för framtiden. Det är vår gemensamma uppgift.
I betänkandet anges att varje land skall anslutas till EU på egna meriter. Det är viktigt att så sker, att ett land kan bli medlem av EU när det är färdigt för anslutning. Vi står nu inför två uppgifter: dels att uppmuntra medlemsländerna så att de inte ger upp i sina ansträngningar, varför vi snart måste presentera ett måldatum, dels att föra diskussionen med våra medborgare på hemmaplan, så att det här projektet också i framtiden åtnjuter legitimitet.
Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Kommissionär Verheugen sade i eftermiddags att utvidgningen inte kommer att leda till någon social eller miljömässig dumpning. Jag tror att detta är ett väsentligt mål, och från alla sidor måste man bidra till det, så att vi också helt säkert uppnår detta mål.
De punkter som utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har tillfogat i Broks betänkande är steg som är nödvändiga för detta, och en förutsättning för att man skall motverka en stagnation av den europeiska miljöpolitiken. Min grupp stöder därför att man sätter en tidsfrist för övergångstiderna på miljöområdet till maximalt fem år.
Det är ett politiskt krav från oss att man behandlar de ekonomiska problemområdena – vatten, luft och avfall – med prioritet. Om övergångsfrister garanteras är det nödvändigt och till stor hjälp om man i anslutningsfördraget lägger fast realistiska delmål och bedömer det som kränkning av fördraget om dessa delmål inte iakttas.
Parlamentet måste erhålla nödvändig information för att kunna bedöma situationen i kandidatländerna. Årliga rapporter från kommissionen gör det möjligt att följa hur genomförandet fortskrider. Frågan om nukleär säkerhet är en stor utmaning i utvidgningsprocessen. De ansträngningar som redan gjorts på detta område visar att utvidgningsprocessen även här innebär en stor chans till mer säkerhet i kandidatländerna, men också i hela Europa. Mer säkerhet för befolkningen i kandidatländerna och mer säkerhet för hela den europeiska befolkningen blir följden.
Första generationens kärnkraftverk med sovjetisk konstruktion gäller i Europa som särskilt farliga. Vi uppmanar kandidatländerna att senast till tidpunkten för anslutningen ta de kärnkraftverk ur drift som inte går att modernisera. Jag talar här om tre kärnkraftverk, Bohunice, Ignalina och Kosloduj.
Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Betydelsen av och räckvidden för den historiska chansen att förena vår kontinent i fred får inte underskattas av oss. Som politiker måste vi stödja denna djupgående process med ett entydigt ”ja”, även om det fortfarande finns många punkter att diskutera och förhandla om. Den politiska visionen kvarstår. Det ansvar som vi som parlamentariker har i denna stund, måste leda till att kommande generationer på vår kontinent kan leva i fred och frihet. Levnadsstandarden kommer också att höjas i de central- och östeuropeiska länderna genom en marknadsinriktad ekonomi, med stöd av demokratiska regeringsformer. Även om det innebär stora ansträngningar för oss, är det rätt väg.
Vi österrikare är på grund av vår geografiska närhet särskilt intresserade och berörda av utvidgningen. Alltför väl kan jag personligen erinra mig järnridån, eftersom min bondgård bara låg några få kilometer från den. Jag har flera gånger hellre de problem, som vi kommer att få genom att öppna gränserna, än att även i fortsättningen leva med ryggen mot järnridån, så som vi gjort i flera årtionden.
Vid sidan av ett principiellt ”ja” till unionens utvidgning vill jag betona att denna bör äga rum så snart som möjligt. Särskilt jordbruket spelar en viktig roll, eftersom en mycket större del av befolkningen i kandidatländerna är sysselsatt inom jordbruket. Vi måste säga till kandidatländerna att de här måste genomföra strukturomvandlingen för att vara konkurrenskraftiga på den blivande marknaden, och det måste i ökad omfattning erbjudas alternativa sysselsättningsmöjligheter på landsbygden. Sapard-programmet är en bra möjlighet till detta, och jag är mycket positiv till att kommissionen redan har godkänt sex program.
Övergångsfrister och övergångsbestämmelser bör hållas så korta som möjligt, men jag vill betona en sak: Gemenskapens regelverk måste genomföras fullständigt. Särskild uppmärksamhet bör riktas på villkor som gäller hälsofrågor, växtskydd och framför allt miljö, och på de frågor som är viktiga för oss som konsumenter och också är av stor vikt för oss som jordbrukare för att vi i fortsättningen skall få konsumenternas förtroende. Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken måste egentligen vara en effektiv basis för de mångsidiga prestationer, som jordbrukarna åstadkommer på alla områden. Vad beträffar den principiella inriktningen på den europeiska jordbruksmodellen och utvecklingen av landsbygden finns det inte någon intressekonflikt mellan jordbrukarna i EU och jordbrukarna i de central- och östeuropeiska länderna. Vi vill lösa problemen gemensamt och gå in i framtiden gemensamt.
Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Vi måste absolut få igång en positiv utveckling för utvidgningen. Utöver många andra områden drar bland annat miljön stor nytta av utvidgningen. En förutsättning är dock att vi har klara spelregler för hur utvidgningen skall ske. Vad gäller miljön är det nödvändigt att vi har tillgång till begränsade övergångsbestämmelser och att det finns tydliga föreskrifter för hur man skall agera under övergångsperioden.
Vi diskuterar mycket hur utvidgningen skall finansieras. Vi har avsatt medel i budgeten enligt Agenda 2000, men man måste se till att de nödvändiga resurserna, som behövs särskilt på miljöns område, finns att tillgå uttryckligen före medlemskapet. Man måste allokera mera medel än vad som framställs i Agenda 2000 uttryckligen till verksamhet som föregår utvidgningen. Endast på detta sätt kan vi säkerställa att rättsakterna verkställs. Här måste man nog tillägga att man samtidigt måste se efter den administrativa beredskapen.
I det stora hela har den allmänna debatten präglats av kostnaderna i samband med utvidgningen. Därför är det synnerligen trevligt att höra Klaus Hänsch, som talat för PSE-gruppen, önska att kommissionen gjorde en reell uppskattning av utvidgningens konsekvenser och även av de ekonomiska konsekvenserna ifall det inte blir någon utvidgning. Låt oss fundera på vilka kostnader vi får om tudelningen fortsätter och vad detta innebär på det sociala planet och inom miljön.
Fiori (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr kommissionär! Många kolleger har redan påpekat att utvidgningen är ett viktigt och ambitiöst mål. Låt mig tillägga att det även är en moralisk skyldighet från Västeuropas sida: för elva år sedan kom den sovjetiska regimen till vägs ände och de länderna vände sig till oss med sina förhoppningar. Det är förhoppningar som vi måste reagera på med generositet och på lång sikt. Naturligtvis döljer vi inte svårigheterna i samband med detta projekt. Vi, å ena sidan, måste genomföra våra institutionella reformer och de, å den andra, måste genomföra viktiga interna reformer som bland annat gäller Köpenhamnskriterierna.
I det sammanhanget vill jag peka på de ändringsförslag som lagts fram av Oostlander till betänkandet som rör Tjeckien och Slovenien, om att man äntligen skall ta itu med de problem som ännu inte lösts när det gäller minoriteterna; jag tänker till exempel på den långa tvist som, just i Slovenien, rör den italienska befolkningsgruppen. Frånsett detaljer och mer specifika frågor, så får vi inte förlora den historiska betydelsen av denna process ur sikte. Debatten som har uppstått under den senaste tiden pekar på fyra nyckelfrågor: det datum när förhandlingarna avslutas, anslutningsdatum, den ordning i vilken de nya länderna skall bli medlemmar och övergångsperioden.
Min grupp har redan meddelat sin önskan att de första förhandlingarna skall avslutas under år 2003, vilket skulle ge en möjlighet till anslutning i juni 2004. Naturligtvis är det en öppen fråga när det gäller den ordning i vilken de olika länderna skall komma med, bl.a. för att man måste se hur långt deras interna reformer har kommit. Jag hävdar att det vore en klok lösning att hitta en bra kompromiss mellan en anslutning som är alltför splittrad tidsmässigt, och som utan tvekan skulle vara traumatisk för våra institutioners funktion, och en utvidgning som tar hänsyn till kandidatländernas legitima förväntningar när det gäller tidpunkten.
När det gäller övergångsperioderna så anser jag att vi inte bör falla för frestelsen att använda dessa instrument för att dämpa utvidgningens effekter, medan vi i själva verket späder ut de nya ländernas inträde i Europeiska unionen för att respektera de datum som vi har satt upp. Det är i stället sant att dessa övergångsperioder kan doseras utifrån samtliga länders allmänna intressen, med stor öppenhet, balans och ansvarskänsla.
Berger (PSE). – (DE) Herr talman! I utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor var det vår uppgift att framför allt betygsätta den inre marknaden och den därmed sammanhängande lagstiftningen i kandidatländerna. Men eftersom det – som i dag flera gånger påpekats – handlar om ett av kärnområdena för den europeiska utvidgningen och det här bara kan göras en verklig bedömning av framstegen i detalj, vill jag än en gång beklaga att denna debatt om utvidgningen förs vid en tidpunkt när kommissionens lägesrapporter 2000 ännu inte föreligger. Det är bara på grundval av dem som vi skulle kunna göra en rättvis bedömning av framstegen i de enskilda staterna. Därför måste vi nöja oss med en snarast schablonmässig bedömning, som kanske inte är verkligt anpassad efter situationen i de enskilda staterna.
Vi kan utgå från att det sedan de senaste rapporterna har gjorts väsentliga framsteg. Som ordförande i vår gemensamma parlamentarikerkommitté med Tjeckien vet jag att detta är fallet åtminstone för Tjeckien, men jag antar att det också gäller för några fler stater.
Den inre marknaden är en central beståndsdel om utvidgningen skall lyckas, och det står därför klart för mig att man måste hantera undantag och övergångsfrister särskilt försiktigt. Ändå delar jag vår föredragande Wuermelings åsikt att detta, i båda fördragsparters intresse, inte kommer att gå utan övergångsfrister, och särskilt som ledamot från en gränsregion, där jag på samma sätt som kollegan Schierhuber har en bondgård i närheten av tjeckiska gränsen, är jag angelägen om att man kan komma till rätta med uppkomsten av nära gemensamma ekonomiska områden utan större problem, och att det på båda sidor leder till ett positivt resultat.
Jag vill avsluta med ett påpekande ur kollegan Schröders betänkande, som jag särskilt uppskattade, och som, tror jag, också är i samklang med det som kommissionär Verheugen sade i början av denna debatt. Kollegan Schröder skriver, även om han bara refererar till Tjeckien, men jag tror att det gäller generellt: ”Många av de svårigheter som landet fortfarande lider av är ett arv från decennier av diktatur”. Därför gör politiker från de delar av Europa, som fick ett lyckligare öde efter andra världskriget, och detta gäller särskilt för Österrike, klokt i att vara måttliga när de kritiserar dessa länder.
Ebner (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det gläder mig att jag också får bidra med två minuter till denna brokiga diskussion, en diskussion som på grund av klockslaget – och en minut vill jag använda för denna kritik – ju understryker hur man ringaktar problemställningen. Jag anser att det helt enkelt är skamligt att vi diskuterar utvidgningen av Europeiska unionen, som rör 100 miljoner människor, vid midnatt! Vi bör i det avseendet gå till oss själva och överväga om vår parlamentariska diskussion av denna fråga bör ske i form av en så generell taktik för att raska över den. Vi bör inte förvånas över att vi som parlament inte får rimlig uppmärksamhet och respekt utanför denna kammare, när vi uppträder på det viset!
Den andra minuten vill jag använda till frågan om Slovenien. Det gläder mig att betänkandet är så positivt och att Slovenien – det har jag som ledare av delegationen flera gånger kunnat kontrollera, och kommissionsledamoten var ju flera gånger med – verkligen massivt har ansträngt sig för att uppfylla kriterierna. Det finns säkert fortfarande en hel del att göra, och det finns fortfarande frågor som bör klaras upp. Köpenhamnskriterierna är ju inte något statiskt, som man en gång uppnår, och sedan bibehåller, utan dem måste man ständigt utöva respektive tillämpa. Även vi i Europeiska unionen granskar regelbundet om de mänskliga rättigheterna vederbörligen iakttas överallt. I den bemärkelsen är det en utvecklingsprocess som vi följer uppmärksamt, men vi hoppas att Slovenien även i fortsättningen kommer att inta denna positiva ståndpunkt och vara med i den första gruppen.
Stockmann (PSE). – (DE) Herr talman, kära kolleger! I dag är rätt tidpunkt för att diskutera utvidgningen. Tio års medlemskap i Europeiska unionen för det förenade Tyskland är för oss en historia om solidaritet, som nu bör komma andra till del, även om det vid utvidgningen inte bara handlar om solidaritet.
Beträffande Racks betänkande har utskottet för regionalpolitik, transport och turism fört in sin ståndpunkt i Broks betänkande. Tre punkter vill jag som socialdemokrat understryka. För det första: Vi behöver ett ambitiöst transportinfrastrukturprogram för kandidatländerna. Därför anser vi att budgetplanen inte är tillräcklig, ty klyftan mellan det diagnosticerade infrastrukturbehovet och de befintliga finansieringsinstrumenten i unionen, plus kandidatländernas egna möjligheter, är stor, och public private partnership-finansieringsmodeller kommer bara att kunna genomföras delvis. Men tidsrymder om 50 år för utvecklingen är dock politiskt oacceptabla.
För det andra: De transeuropeiska korridorerna har definierats genom samverkan mellan olika transportslag. Av det som till att börja med skedde på grund av nödvändighet – det gällde att lokalisera ett antagligt huvudsakligt flöde av gods- och persontransporter – skulle vi göra en dygd, det vill säga redan från början ta hänsyn till att transportsätten binds samman. Också bör de traditionellt starka godstransporterna med järnväg få störst stöd. Då kanske vi senare besparar oss den mängd ansträngningar för att revitalisera transporterna, som vi nu måste företa i våra egna länder.
För det tredje: För vägtransporterna vill vi ha övergångstider som möjliggör att de öppnas stegvis. De skulle kunna påbörjas redan före anslutningen. En ekonomisk och social balans ligger i båda parters intresse när det gäller att integrera transportmarknaderna, ty följderna av en snedvriden konkurrens på våra vägar håller oss redan i spänning.
Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Idén som Elmar Brok framförde här i dag beträffande ett EES-liknande arrangemang som alternativ för de ansökarländer som inte uppfyller Köpenhamnskriterierna, kommenterades förhållandevis lite. Jag anser att förslaget är värt en granskning.
EES-avtalet får inte på några villkor ersätta det egentliga medlemskapet och lämna länderna i en evig väntehall utan möjlighet till avancemang, men det kunde fungera som ett slags verktyg som på ett belönande sätt sporrar ansökarländerna att verkställa gemenskapens regelverk. EES kunde fungera som ett slags kuvös där EU-fostren mognar till ett fullständigt medlemskap.
Om fullständigt medlemskap beviljas enligt en stram tidtabell blir de långa övergångsperioderna ett stort problem för företagen i medlemsländerna, eftersom konkurrensen snedvrids. Å andra sidan är en långsam takt ett uppenbart problem eftersom kandidatländerna blir frustrerade. I denna spänning ter sig EES-modellen intressant, eftersom den belönar den sökande redan i ansökningsskedet. Detta skulle innebära starkare förbindelse att verkställa gemenskapslagstiftningen än vad som krävs i nuvarande konvergensavtal. EES som omfattar frågor under den första pelaren ger näringslivet i ansökarländerna tillträde till den inre marknaden och ungdomarna och vetenskapen rättighet till utbytesprogram, men förpliktar ännu inte EU att utvidga sitt jordbruksstöd till dessa länder. På detta sätt skulle EES-avtalet innebära en positiv impuls framför allt för ansökarländernas ekonomier – de behöver ju tillväxt för att leda samhället i anslutningsskick – men även för EU:s nationalekonomi, eftersom man beräknar att så mycket som två tredjedelar av kostnaderna för utvidgningen skall kunna täckas genom den ekonomiska tillväxten, kanhända ännu mera med EES-modellen.
De östra mellaneuropeiska marknaderna anses med hjälp av konvergensavtalen vara så öppna att affärsmän från väst själviskt kan fråga vad en utvidgning egentligen tjänar till. Svaret är till verkställandet av gemenskapens regelverk. Om marknaderna öppnades ens i begränsat omfång utan social eller ekologisk reglering skulle medborgarna i ansökarlandet inte ha något skydd mot social och ekologisk dumpning. I sista hand behöver även vi själva skydd mot detta. EES-modellen är så intressant just för att den baserar sig på tanken att verkställningsansträngningarna belönas omedelbart. Förmåner och ansvarsfrågor går hand i hand.
EES-modellen som leder till medlemskap och samtidigt belönar skulle även vara fruktbar för medborgaropinionen. När det redan innan en egentlig anslutning uppstår positiva nationalekonomiska aspekter skapar det en grund för ett möjligast omfattande berättigande för utvidgningen. Detta gäller för medborgarna såväl i ansökarländerna som i de nuvarande medlemsländerna.
Prets (PSE). – (DE) Herr talman! Det faktum att frågan om jämställdhet behandlas som sista punkt i betänkandet om utvidgningen säger förhoppningsvis ingenting om dess betydelse, även om det ibland verkar så. Desto viktigare är det därför att jämställdheten mellan könen integreras som en väsentlig del av de mänskliga rättigheterna i gemenskapens regelverk, och att skapandet av erforderliga institutioner på detta område är en avgörande förutsättning för genomförandet av gemenskapens regelverk.
Därför måste jämställdheten tas upp i anslutningsförhandlingarna parallellt med alla andra frågor, med samma intensitet och betydelse. Lagstiftningsprogram och direktiv från kandidatländerna måste innehålla mekanismer för genomförandet, som möjliggör jämställdhet och entydigt förbjuder diskriminering. Genom dialogen med Europeiska parlamentet och stödet från kompetent personal, samt integrerandet av icke-statliga organisationer, förbund och organisationer liksom av ekonomiska medel måste denna process underlättas för länderna.
De allmänna och privata institutionerna i kandidatländerna måste sträva efter jämställdhet på alla politiska områden, och införliva kvinnospecifika frågor på samtliga sociala, ekonomiska och kulturella områden. Det gör stor nytta att inrätta rådgivningscentraler för kvinnor genom det allmänna, vilka lokalt erbjuder kvinnor rådgivning, hjälp och arbetsförmedling.
I synnerhet bör man hålla ögonen på sysselsättningspolitiken. Samma tillgång till utbildning och som följd därav lika lön för lika arbete är ett måste. Kandidatländerna bör också uppmuntras att delta i gemenskapens program för jämställdhet, i synnerhet också i sådana som handlar om våld mot kvinnor. Statistiken belägger att våldet mot kvinnor i dessa områden har stigit med 10 procent sedan gränserna öppnades. Kvinnohandel är också en brutal och blomstrande affär. Dessa former av våld och kvinnohandel skall redan nu fördömas och bekämpas med alla medel, både i EU och i kandidatländerna.
Många framsteg har glädjande nog redan uppnåtts, men målet för alla ansträngningar får inte uteslutande vara den ekonomiska anpassningen. Respektfull samexistens, varlig och rättvis kontakt, måste utvecklas till att bli den väsentliga pelaren i vår europeiska gemenskap.
Sacrédeus (PPE-DE). – Herr talman! För Sveriges kristdemokratiska parti är östutvidgningen EU:s högst prioriterade uppgift. Efter två fasansfulla världskrig och femtio år av kommunistiskt förtryck och diktatur, då det trampades på det kristna och universella människovärdet, på demokratin, religionsfriheten och miljön i en förtryckande klasskamps namn, är det nu äntligen dags att ena vår kontinent och världsdel.
Jag vill vända mig personligen till kommissionär Verheugen med några kommentarer, men jag vill innan dess intyga att vi kristdemokrater i Sverige aldrig betvivlat att Verheugen önskar en östutvidgning, och att den kritik som har riktats mot honom delvis har byggt på onda avsikter.
Jag skulle nu vilja kommentera följande punkter: För det första: Låt varje kandidatland förhandla på egna meriter. Låt det löna sig att vara ambitiös i att uppnå EU-målen. För det andra: Säg nej till big bang-tanken om att uppta en stor grupp ansökarländer samtidigt, då detta skulle strida mot principen att varje land upptas på egna meriter. För det tredje: Utarbeta efter hand måldatum för varje ansökarland. För det fjärde: Uppvisa en stark europeisk solidaritet med ekonomiska insatser till förmån för en bättre miljö i östländerna, med tanke på det fruktansvärda miljömässiga arv de lider av från kommunismen. För det femte: Ställ inga nya krav på en ny regeringskonferens och nya fördragsförändringar efter Nice för att kunna ta upp nya ansökarländer. För det sjätte och sista: Se till att befintliga medlemsstater visar solidaritet och omdöme avseende det fördjupade samarbetet, så att vi inte skapar ett EU på nytt uppdelat i A-, B- och C-lag. Låt oss ena Europa!
Zacharakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionär! Jag skulle först av allt vilja uttrycka min uppskattning till föredraganden Brok och till föredragandena av betänkandena om de olika ansökarländerna för deras ytterst utförliga och balanserade arbeten. Jag skulle särskilt vilja uttrycka min förhoppning om och mitt intresse av att förhandlingsförfarandet med Bulgarien och Rumänien, trots de förståeliga svårigheterna, kommer att utvecklas smidigt och utan förseningar, så att dessa två Balkanländer, när de nödvändiga förutsättningarna har uppfyllts, kan anslutas till Europeiska unionen, något som kommer att befästa framstegen, säkerheten och freden i hela sydöstra Europa.
Till sist vill jag alldeles särskilt gratulera föredraganden Poos och uttrycka min tillfredsställelse över det framgångsrika genomförandet av anslutningsförhandlingarna med Cypern, vilka har kommit längst av alla anslutningsförhandlingar med kandidatländerna, med 16 redan avslutade kapitel, något som utan tvekan tyder på att även deras slutresultat kommer att bli gott. Självfallet hoppas vi alla att problemet med Cypern kommer att lösas under tiden i enlighet med FN:s resolutioner och toppmötesavtalen, så att öns hela inhemska – jag betonar: inhemska – befolkning, grekcyprioter och turkcyprioter, kan njuta av de fördelar som anslutningen för med sig.
Men om detta ändå, trots den cypriotiska regeringens konstruktiva inställning, som har erkänts av alla, visar sig vara omöjligt, på grund av den turkiska sidans ihärdiga vägran, då anser jag, herr talman, att Europeiska unionen inte kan tillåta att Cyperns anslutning hindras av den turkiska omedgörligheten, utan att vi i stället omedelbart skall välkomna Republiken Cypern och utnämna landet till medlem i unionen i avvaktan på ett framtida, fullständigt deltagande, något som för övrigt skedde även i fråga om en av de grundande medlemsstaterna, vars årsdag av förening vi firar i dag.
Avslutningsvis skulle jag vilja ta tillfället i akt och instämma i många kollegers tankar och funderingar när det gäller behovet av att äntligen ingående undersöka frågan om Europas gränser och, följaktligen, om omfattningen av Europas utvidgning, liksom om ett ändamålsenligt sammanställande av en särskild rapport om detta av Europaparlamentet.
Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Som sista talare vill jag än en gång helt kort gå in på fyra punkter.
För det första: För oss är utvidgningen inte bara en förpliktelse. Vi vill ha den å ena sidan av moraliska orsaker, men också av fullaste politiska övertygelse. Utvidgningen är en win-win-situation. Båda sidor, medlemsstaterna i Europeiska unionen och kandidatländerna, kommer att dra nytta av denna utvidgning, när den har ägt rum.
För det andra: Det handlar i samband med utvidgningen – både utvidgningen av Europeiska unionen och av EMU – om att uppfylla kriterier. Å ena sidan skall Köpenhamnskriterierna, å andra sidan Maastrichtkriterierna uppfyllas. Till alla länder bör man säga att anslutningen till Europeiska unionen inte betyder direkt anslutning till EMU och euroområdet, utan att fristerna är olika. Det står klart att det inte skall finnas något opting out för EMU och att ingen av förhandlingarna är någon basar.
För det tredje: Vi måste göra allt för att till år 2003 förbereda Europeiska unionen för utvidgningsprocessen i den bemärkelse som nämndes av kommissionens ordförande Prodi i hans storartade tal.
För det fjärde till slut – något som är mycket viktigt för mig: Trots de pakter som måste uppfyllas är utvidgningsprocessen en politisk process. Det handlar om oro och förhoppningar hos människor, om chanser och risker, om fördomar och fakta. Denna politiska process måste vi ta på allvar, i enlighet med dess historiska dimension, och söka samtal med medborgarna. Vi behöver få en politisering av politiken i utvidgningsprocessen, i förmågan att föra en dialog med medborgaren. Utvidgningsprocessen och EMU är inte bara en sak för de europeiska institutionerna. Jag uppmanar medlemsstaterna och alla offentliga ledamöter och medier på alla områden att i ökad utsträckning ta del av denna process, ty bara på så vis kan vi också uppfylla medborgarnas förtroende i dessa nödvändiga initiativ, vars mål är positiva för oss alla.
Talmannen. – Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.