Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 26 oktober 2000 - Strasbourg

3. Detaljistbetalningar på den inre marknaden

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0283/2000) av Peijs för utskottet för ekonomi och valutafrågor om meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om detaljistbetalningar på den inre marknaden (KOM(2000) 0036 – C5-0103/2000 – 2000/2018(COS)).

  Peijs (PPE-DE), föredragande. – (NL) Fru talman! År 2002 kommer alla medborgare inom euroområdet att ha euron i sin hand och förvänta sig att den nya valutan kommer att föra med sig vissa fördelar. Dessa fördelar uppstår inte hur som helst. Man måste först göra någonting för att kunna inkassera dem. Jag vill betrakta kommissionens meddelande om detaljistbetalningar mot bakgrund av detta.

Vad måste vi nu allesammans göra för att se till att den europeiske medborgaren, som har fått avstå från sin egen invanda valuta, verkligen skall kunna dra fördel av sin nya valuta? Vi måste helt enkelt göra överföringarna billigare, snabbare och säkrare. Jag förväntar mig också utan tvekan att kommissionen skyndsamt kommer att omsätta de rekommendationer till ändringar av direktivet från 1997, som jag lägger fram för parlamentets räkning i mitt betänkande, i en formell ändring av direktivet.

Vad är det det handlar om? Problemets kärna är att betalning av små belopp fortfarande leder till stark irritation bland små- och medelstora företag och individuella medborgare. Orsak: de höga kostnaderna och den långa tid som är med i bilden. Slutsats: direktivet från 1997 har inte haft tillräcklig effekt. Vi måste gå längre. Konsumenten och det lilla och medelstora företaget kan inte dra tillräcklig nytta av den inre marknaden, vilken är fullbordad genom införandet av euron.

En lösning som finns i detta betänkande är att infrastrukturen för dessa gränsöverskridande transaktioner måste förbättras kraftigt. Det visar sig att det för närvarande finns det fortfarande en del operationer som utförs manuellt, och det leder till höga kostnader och lång genomströmningstid. Jag uppmanar därför bankerna att på så kort sikt som möjligt vidta alla nödvändiga åtgärder för att hanteringen av gränsöverskridande betalningar skall automatiseras fullständigt och således kan avlöpa mycket billigare.

I mitt betänkande nämner jag bland annat sådana system som IBAN (International Bank Account Number), SWIFT, STEP 1 och IPI (International Payment Instruction). Dessa system kan göra transaktionerna mellan banker i olika länder enklare, snabbare och billigare. Bankerna måste då kommunicera med sina kunder för att tydliggöra för dem att i fortsättningen måste också deras IBAN-nummer anges på deras brevpapper vid sidan av det fasta momsregistreringsnumret.

Denna standardiseringsprocess är inte möjlig utan samordning. Därför har vi lagt fram ett ändringsförslag där Europeiska centralbanken uppmanas att mycket snabbt ta på sig denna samordning med utgångspunkt i det ansvar för betalningssystem som banken är ålagd enligt fördraget. Vi ber Europeiska centralbanken att reglera två saker, i första hand att utveckla ett europeiskt standardformat för dataöverföring. Egentligen kan det gå mycket snabbt, för detta format finns redan. Detta skall ersätta det nationella format som nu används överallt.

I andra hand bör man skapa ett europeiskt banknummer, till exempel IBAN. En viktig punkt i sammanhanget är att sådana harmoniserade format används av alla inom euroområdet. Kanske bör vi överväga att göra dem obligatoriska om det inte går tillräckligt fort.

Denna automatiserings- och standardiseringsprocess måste enligt mitt betänkande vara klar tre månader före införandet av mynten och sedlarna i euro. Det vore den ideala situationen. Bankerna vidhåller emellertid att det är omöjligt. Jag föreslår rimligtvis ett ändringsförslag på detta område som innebär att bankerna måste vara klara den 1 januari 2002. På så sätt kan konsumenten direkt dra fördel av förändringen i de gränsöverskridande transaktionerna i samma ögonblick som han verkligen får euron i handen.

Det går inte att uppnå en total minskning av kostnaderna för överföringar till samma prisnivå som för inrikes betalningar enbart genom bankernas försorg. De behöver i detta sammanhang hjälp av medlemsstaterna. Hittills har ju bankerna varit förpliktigade av medlemsstaterna att anmäla gränsöverskridande betalningar över 12 500 euro till sin centralbank, detta med tanke på betalningsbalansstatistiken. Detta arbete är inte möjligt att standardisera och utförs därför manuellt. Detta är en mycket dyrbar historia som med en enda marknad och en enda valuta blivit helt överflödig. I Frankrike håller man inte heller ordning på hur många franc som går från Paris till Auxerre. Varför skulle de det?

Dessutom utgör detaljistbetalningarnas volym och antal endast en ringa procent av de totalt överförda beloppen. Er föredragande är övertygad om att det inte behöver finnas några invändningar mot avskaffandet av rapporteringsskyldigheten upp till det fullständiga beloppet i direktivet, nämligen 50 000 euro. Denna förändring innebär en minimal förlust av uppgifter för betalningsbalansstatistiken.

En förändring som ansluter till detta är att money back guarantee måste höjas till 50 000 euro. För närvarande blir bankerna nästan belönade när de tappar bort ens pengar. Om man överför 30 000 euro och banken tappar bort dessa pengar, då behöver banken bara betala tillbaka 12 500 euro. Banker får naturligtvis inte tappa bort några pengar alls, och de måste stå som garant för sin organisation. Därför föreslår vi en höjning av gränsen för money back guarantee till 50 000 euro, beloppet i direktivet. Enligt bankerna kommer det aldrig bort någonting, så det kan aldrig bli aktuellt.

En sista punkt är att jag vill ge konsumenterna fler möjligheter att överföra pengar. Det handlar i det sammanhanget om konsumenter i nöd eller en konsument utan bankkonto. Jag uppmanar Europeiska kommissionen att undersöka om företag som Moneygram och Western Union också skulle kunna falla under det andra bankdirektivet. Härigenom skulle dessa företag kunna etablera sig fritt inom hela Europeiska unionen, även om det inte är några banker. Naturligtvis måste samma hårda krav ställas på dessa företag på sådana områden som säkerhet och tvättning av pengar.

Jag hoppas att detta betänkande ger bankerna tillräcklig stimulans att fortsätta på nytänkandets väg mot bättre fungerande gränsöverskridande transaktioner. Men för att ge bankerna absolut säkerhet och tydlighet i samband med deras tunga investeringsprogram förväntar jag mig en ändring av direktivet från kommissionens sida via vändande post.

  von Wogau (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Sedan öppnandet av gränserna mellan Europeiska unionens medlemsstater är det allt fler företag som utnyttjar de möjligheter som den gemensamma marknaden erbjuder. I det här sammanhanget kan vi konstatera att godstrafiken å ena sidan har förenklats, men å andra sidan har betalningarna i samband med denna fortfarande varit föremål för stora hinder och kostnader. Den första undersökning som gjordes på området, på initiativ av utskottet för ekonomi och valutafrågor, visade att kostnaderna för gränsöverskridande betalningar på mer än 1000 D-mark uppgick till 25 procent i genomsnitt och i enstaka fall till och med till 75 procent. Ni kan själva tänka er att det i första hand är de små och medelstora företagen som drabbas. De ambitioner vi europeiska parlamentsledamöter hela tiden har haft för öppnandet av marknaderna mellan Europeiska unionens medlemsländer har inte varit att ge storföretagen det tillträde som de redan länge har haft utan att öppna den stora europeiska marknaden för små och medelstora företag.

Därför är jag djupt tacksam till vår föredragande Karla Peijs för att hon så envist eftersträvat det målet sedan många år tillbaka, nämligen en sänkning av kostnaderna för överföringar mellan Europeiska unionens medlemsländer. Jag kan konstatera att det redan har hänt en del, att överföringskostnaderna i genomsnitt är betydligt lägre nu än då gränserna mellan medlemsländerna öppnades, men jag vill lika tydligt poängtera att de fortfarande är alldeles för höga och att något mer måste ske på den punkten. Vi får ständigt höra av bankerna, och det är till viss del befogat, att de nödvändiga systemen för den typen av överföringar, girosystemen, som finns på de nationella marknaderna, inte har inrättats fullt ut på europeisk nivå. Här krävs det stora insatser.

Detta är inte bara riktat till Europeiska centralbanken utan även till de olika bankföreningar som vi har i Europeiska unionen. Det vi eftersträvar är inte att det skall finnas ett enda överföringssystem, något som åter skulle innebära ett monopol, utan att det bildas en konkurrens mellan olika överföringssystem som inrättas av olika banker och bankföreningar, som i slutändan kommer att få positiva effekter för medborgarna och de små och medelstora företagen.

(Applåder)

  Randzio-Plath (PSE). – (DE) Fru talman! Föredragandens betänkande är verkligen välkommet, eftersom det riktar vår uppmärksamhet mot problemen med de gränsöverskridande betalningarna. Det förväntas ju att betalningarna skall stärka den ekonomiska integrationen i Europeiska unionen och inte vara grus i maskineriet. Det är de än i dag, för alla klagomål som framförs av små och medelstora företag, missnöjet bland medborgarna över höga överföringsavgifter för mindre betalningar är fortfarande aktuella. Vi känner till och med till fall där överföringsavgifterna för gränsöverskridande betalningar har stigit efter eurons införande, och då inte bara med ett lägre belopp.

Den månatliga checken till dottern eller sonen i ett annat EU-land, gränsöverskridande betalningar för böcker eller tjänster, hotell eller resor belastas ytterligare, trots att gränstrafiken borde organiseras effektivare och billigare. Man talar till och med om en tänkbar kostnadssänkning med 90 procent, trots att finansinstituten alltid poängterar för oss att den största kostnadsfaktorn är överföringsoperationen och inte det tekniska förfarandet för gränsöverskridande betalningar. Därför skulle det ha varit bra om ett Target-system för mindre och detaljistbetalningar hade införts samtidigt som Target-systemet för grossistbetalningar, för rent tekniskt är det möjligt, det är bara den avgörande vilja som funnits på området grossistbetalningar som fattas.

Vi i Europaparlamentet har även i utskottsarbetet beklagat att Europeiska centralbankens erbjudande inte godtogs. Även här ansluter vi oss till Europeiska centralbankens ändringar, så att utlandsöverföringarna till ett annat EU-land en dag inte kommer att vara dyrare än inom det egna EU-landet.

Vi har sedan många år tillbaka insisterat på en harmonisering av insatserna. Det är faktiskt när allt kommer omkring möjligt att inrätta ett snabbt, säkert och billigt system och som tur är har nu också finansinstituten satt igång; de är på mycket god väg. Men det skulle ha varit bra om vi hade kunnat utnyttja övergångsperioden. Alla fall med klagomål från upprörda medborgare talar för sig själva, och jag får lov att säga att de för ögonblicket inte stärker acceptansen av en monetär union.

Det politiska målet är uppenbart och stöds av Europeiska centralbanken: det behövs ett europeiskt betalningsområde där allt fungerar lika bra som i det enskilda EU-landet. Småkunder är del av den inre marknaden på samma sätt som storkunderna, här bör det inte råda någon diskriminering. Jag anser att även regeringarna har en del att göra och jag stöder föredragandens betänkande. Obligatoriska betalningsanmälningar som grund för beräkningen av betalningsbalansen bör avskaffas för gränsöverskridande detaljistbetalningar till belopp som understiger 50 000 euro. I praktiken räcker det med stickprov. Europeiska centralbanken skulle kunna hjälpa till genom att införa ett enhetligt europeiskt dataformat för betalningar och stödja införandet av en enhetlig europeisk bankkod inom det internationella IBAN-systemet (International Bank Account Number). Det är viktigt att alla aktörer gör det som även Europeiska centralbanken måste göra på uppdrag av fördraget, nämligen främja ett smidigt fungerande betalningssystem.

Europeiska kommissionen har inte rätt att fastställa bankavgifternas storlek, men kan arbeta för en sänkning av överföringsavgifterna. Det finns i unionen avgifter som i och för sig är helt olika men till viss del även likartade. Därigenom bidrar de till att begränsa frikostigheten på den inre marknaden. Jag anser att kommissionen snabbare än hittills bör lägga fram resultaten från undersökningarna, som visar om det finns kartelliknande avtal mellan bankerna. Något som kommer att vara viktigt – och det framgår även av betänkandet – är konsumenternas orientering mot elektroniska betalningsmedel och på det området kräver vi framsteg så att vi i praktiken kan införa en gemensam standard för flera valutor i fråga om kontantkort. Ett sådant försök, som hittills varit möjligt i Luxemburg, Frankrike och Tyskland, måste byggas ut och utvidgas till hela EU.

Jag anser att betänkandet är av grundläggande betydelse för att medborgarna, de små och medelstora företagen verkligen skall kunna integreras i euroområdet och för att stärka acceptansen av den ekonomiska och monetära unionen. Vi behöver säkerhet, snabbhet och även låga kostnader. Att leva i den ekonomiska och monetära unionen innebär också att kunna räkna med väl fungerande gränsöverskridande betalningar – det är mottot för de 432 dagar som återstår!

  Maaten (ELDR). – (NL) Fru talman! Jag vill gärna ansluta mig till föredragandens tydliga ordalag och hennes utmärkta betänkande. Jag gläder mig också mycket åt att Europeiska kommissionen, i synnerhet kommissionär Bolkestein och för övrigt även kommissionär Monti, har prioriterat denna fråga.

Konsumenter och företag är i allt större utsträckning missnöjda med prisnivån för kostnaderna i fråga om gränsöverskridande banktransaktioner på den inre marknaden. Det är högst förståeligt. Konsumenter betalar alldeles för mycket, oberoende av vilken typ av gränsöverskridande banktransaktioner det handlar om, liksom även för kontanter, kreditöverföringar, kreditkort och checkar. För stora belopp finns det ett omfattande nätverk där överföringar kan göras lika snabbt och lika billigt som inrikes transaktioner utförs. Men en privatperson kan fortfarande inte räkna med tillräckligt stöd och sänkning av kostnaderna och effektiv hantering av de små beloppen.

Jag vill därför återigen betona nödvändigheten av effektiva, säkra och billiga tjänster på området detaljistbetalningar på den inre marknaden och även parallellt med införandet av euron. Acceptansen av euron är framför allt beroende av om konsumenter och företag är i stånd att använda euroområdet som en intern betalningszon. Det är av avgörande betydelse att konsumenterna accepterar euron. Vid det tillfälle då euromynten och sedlarna introduceras, den 1 januari 2002, kommer konsumenterna att använda mynten flitigt, och hur skall vi då kunna förklara att det finns skillnader i användningen även om man har en enda valuta i ett enda euroområde?

Tanken att överföringar mellan två länder som deltar i euroområdet inte längre skall betraktas som en internationell transaktion där internationella kostnader är med i bilden utan som en nationell överföring bör godkännas allmänt överallt.

Vid fullbordandet av den inre marknaden är de höga bankkostnaderna ett hinder. Konsumenten hindras från att handla internationellt. Han kommer till exempel inte att ta en prenumeration på en utländsk tidning om de internationella kostnaderna är dubbelt så höga som priset för tidningen på grund av att det är så höga bankkostnader med i bilden. Vid fri rörlighet för kapital med den gemensamma valutan skall det inte förekomma några hinder eller stora skillnader. Målet måste vara en single payment area där samma villkor är knutna till gränsöverskridande betalningar och där kostnaderna sammanfaller med dem som gäller för inrikes transaktioner.

Det är i våra ögon den enda möjliga logiska konsekvensen av den inre marknaden och en gemensam valuta. Till fri rörlighet för människor inom euroområdet hör en flexibel arbetsmarknad. Om det fortfarande finns betalningsband med hemlandet får detta inte vara något hinder för att börja arbeta i utlandet. Det är ett faktum att bankerna inom hela euroområdet i fråga om genomförandet av direktivet om gränsöverskridande detaljistbetalningar har intagit en mycket återhållsam attityd. Efter genomförandet förblev också en stor del av problemen olösta. Nu när växlingen kommer allt närmare är det hög tid för handling, såväl för banker som för medlemsstater. Bankerna måste förbinda sig att genomföra de befintliga normerna för kontonumrering och betalningsinstruktioner.

I dessa tider med modern teknik skulle den elektroniska motorvägen kunna erbjuda en utväg. Kanske, nej jag skulle vilja säga givetvis, har det blivit tid för en Internetbank som inte tar ut några kostnader.

  Berthu (UEN). – (FR) Fru talman! I betänkandet av Peijs om detaljistbetalningar på den inre marknaden upprepas Europaparlamentets gamla krav i fråga om de höga kostnaderna för gränsöverskridande betalningar i unionen.

Det är fullständigt rätt. Kostnaderna är höga och vi vet mycket väl varför. De olika bankernas datasystem har dåliga anslutningar mellan de olika medlemsländerna varför det krävs dyrbara manuella operationer för att genomföra betalningar från ett nationellt system till ett annat. Det finns således ingen diabolisk manöver från bankernas sida utan bara en teknisk verklighet som för närvarande förhindrar det, men som oundvikligen kommer att utvecklas i rätt riktning med tiden.

Jag tror således att vi måste se relativt på problemet. Det måste ses desto mer relativt som de gränsöverskridande betalningarna utgör en mycket liten del av samtliga betalningar. Enligt de handlingar, i vilka jag sökt anvisningar, utgör de mellan 0,2 procent och 0,04 procent. Under alla omständigheter är det verkligen mikroskopiskt. Europaparlamentet och kommissionen fäster likväl verkligen stor vikt vid det. Varför?

Första svaret: därför att de europeiska institutionerna har en tendens att prioritera allt som är gränsöverskridande, och när allt kommer omkring är det nog normalt. Men vi får ändå inte låta denna omväg till gränsöverskridandet leda till att den större delen av medborgarna straffas till förmån för en liten minoritet. Eftersom de investeringar som påtagligt skulle lindra kostnaderna för gränsöverskridande betalningar inte skulle vara lönsamma för att de skulle amorteras på alltför få betalare, måste man dra slutsatsen att om de genomfördes på sådana villkor skulle kostnaderna slås ut på samtliga bankkunder som inte har något att göra med denna fråga. Jag tror i rättvisans namn inte att denna utväg verkligen är önskvärd. Politiskt är den fullständigt tvivelaktig och vidare måste vi sluta med att låta människor tro att det som är dyrt av tekniska skäl plötsligt skulle bli gratis därför att man har antagit ett direktiv för att fatta beslut om det. Jag vill påminna om den grundmaxim som man lär sig under första året av ekonomistudier: det finns inte en enda gratismåltid.

Fru talman, det finns ett andra skäl till Europaparlamentets ihärdighet. I betänkandet av Peijs anges det i skäl D i resolutionsförslaget. Jag citerar: ”…de höga avgifterna för gränsöverskridande betalningar, vilket skadar konsumenternas förtroende för euron.” Men varför skulle de då skada konsumenternas förtroende för euron? Jag har just visat er på att de båda problemen inte har något samband, åtminstone inte synbarligen. I själva verket lät man för några år sedan medborgarna tro, det är inte gott att veta varför, troligen för att euron lättare skulle accepteras, att denna typ av kostnad fullständigt skulle försvinna med den gemensamma valutan. Jag har tagit med mig en liten broschyr till er som har delats ut i miljoner exemplar i Frankrike på offentliga platser, och i synnerhet på postkontor, och så här läser man i kapitlet ”växlingsavgifter”: ”inom euroområdet kommer växlingsavgifterna att försvinna”. I egentlig mening är det naturligtvis sant men den naive läsaren som inte är specialist i ämnet trodde att samtliga kostnader för gränsöverskridande betalningar skulle försvinna, medan växlingsavgifterna i själva verket bara utgjorde en liten del, bara några procent.

Vi står nu således inför konsekvenserna av de tvångsförsäljningsmetoder som använts för att sälja euron, vilket leder till att jag drar en slutsats om denna fråga om gränsöverskridande betalningar, men också om euron i allmänhet, fru talman. Man kan förneka riktigheten i ord och man kan slå blå dunster i ögonen på människor, men en dag slungas era ungefärliga bedömningar och lögner tillbaka i ansiktet på er.

  Blokland (EDD). – (NL) Fru talman! I det föreliggande betänkandet kan man i så gott som varje stycke lägga märke till den resoluta karaktär som kännetecknar kollega Peijs. Med rätta angrips banksektorn och får en ordentlig tillrättavisning. För nu när de viktigaste teknikerna och normerna är tillgängliga går det ändå trögt med att göra de gränsöverskridande överföringarna upp till 50 000 euro smidigare. Man skulle nästan kunna tro att ingen av de kommersiella bankerna har något intresse av att modernisera det nuvarande arbetssättet.

Jag stöder den politik med två målsättningar som föredraganden vill använda för att beveka bankerna att agera. Att utöva påtryckningar enbart genom lagstiftning är enligt min uppfattning inte tillräckligt och skulle också kunna visa sig vara mindre effektivt än att sätta press genom att ge fritt utrymme åt konkurrerande alternativ för överföring av pengar inom euroområdet.

Kanske skulle kommissionen vilja ägna mycket seriös uppmärksamhet åt denna sistnämnda möjlighet, för att uppnå en avgiftssänkning via ökad konkurrens är ju något som även kommissionen föredrar, antar jag.

En punkt anser jag vara något överdriven. Kravet på att jämställa avgifterna för överföring av pengar inom euroområdet med dem som gäller för överföringar inom en medlemsstat skulle någon gång kunna sluta med att avgifterna för inrikes överföringar börjar stiga. Helt säkert i Nederländerna, där det sedan många år varit brukligt att bankerna inte debiterar konsumenterna något för inrikes överföringar.

Denna invändning hindrar inte att jag vill ge föredraganden, kollega Peijs, beröm för hennes handlingskraft i denna fråga.

  Kauppi (PPE-DE). – (FI) Herr talman, ärade kommissionär Bolkestein! Det betänkande som nu behandlas och vilket kollegan Peijs med stor yrkesskicklighet sammanställt är synnerligen viktigt med tanke på konsumenterna inom euroområdet och förtroendet för själva euron. I denna sal råder sällan lika stor enighet om hur viktigt ett betänkande som vi behandlar är. Jag kan också instämma i alla tidigare talares bekymmer och i det som de tidigare sagt.

I morse nådde euron nya bottennoteringar. På förmiddagen noterades euron i förhållande till dollarn enligt kursen 0,8240. Det är ett nytt bottenrekord. Vi har alltså ännu mycket att göra inom detta område, men här är politikernas resurser och de medel vi kan ta till mindre än vad vi kan göra åt den fråga som gäller avgifterna på den inre marknaden. Jag vill därför tacka kommissionen för att ni har inlett rättsliga åtgärder gentemot 120 banker och bankföreningar på grund av misstankar om kartellbildning bland avgifterna för valutaväxling inom euroområdet. Detta är en synnerligen bra åtgärd från kommissionens håll. Å andra sidan har jag också delvis förståelse för bankerna. Fastän vi i Europaparlamentet nu kritiserar bankerna måste man inse att de gränsöverskridande avgifterna endast utgör en sex procents andel av hela betalningsrörelsen, varför utvecklandet av denna sektor ur bankernas perspektiv är en dyr investering i förhållande till den nytta man erhåller; detta alltså ur bankernas perspektiv. Å andra sidan utgörs den största utgiftsposten vid gränsöverskridande gireringar av den manuella hanteringen, vilken man snabbt borde komma ifrån.

Precis som fru Randzio-Plath sade kan vi inte med politiska beslut ge order åt bankerna att sänka avgifterna. Vad vi kan göra är att tvinga eller utöva påtryckning på Europeiska centralbanken att omedelbart inbjuda bankerna till en standardiseringsarbetsgrupp där man beslutar om tekniska åtgärder med vilka kostnaderna kan sänkas. Vi kan inte tvinga bankerna att göra förlustbringande affärer, men vad vi som politiker kan göra är att stödja ändringsförslaget som herr Radwan och fru Peijs lämnat för PPE-DE-gruppens del, där man kräver åtgärder redan före utgången av nästa år samt helst att dessa standarder existerar när euromynten och sedlarna tas i bruk.

  Villiers (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Man måste djupt beklaga att vi, i ett parlament där drygt 85 procent av ledamöterna satt sitt politiska rykte på spel i samband med den gemensamma valutan, inte har en större närvaro när vi skall diskutera hur det går för denna valuta. Vi vet att det är 17 gånger dyrare att göra en gränsöverskridande transaktion i euroområdet i jämförelse med en inhemsk transaktion. Folk som gick med i eurosamarbetet trodde att, om inte annat, så skulle det göra det lättare för dem att ta sina pengar utomlands. Vi kan nu se att detta inte har skett.

Denna utlovade fördel har inte blivit verklighet; och kommissionen medgav öppet när detta betänkande diskuterades i utskottet, att man inte förväntar sig att få se några förbättringar efter införandet av sedlar och mynt. Detta är ytterligare ett slag mot en valuta som redan kämpar, en valuta som blir mindre och mindre värd på den internationella marknaden i stort sett varje vecka, en valuta med en centralbanksordförande som ständigt får försvara sig p.g.a. sina dåligt genomtänkta kommentarer till pressen, en valuta som då ett europeiskt folk, dvs. danskarna, vid det enda tillfälle fått möjlighet att rösta om deltagande eller inte, röstade nej. Vi får nu höra att tryckarna som är ansvariga för framställandet av sedlarna hotar gå i strejk. Framför allt handlar det om att inte ens den mest grundläggande fördelen som euroförespråkarna utlovade européerna, dvs. minskade transaktionskostnader, har blivit verklighet.

Vilka fördelar harfolken i euroområdet fått av denna valuta som prackats på dem av en politisk elit i Europeiska unionen? Detta projekt handlar inte om ekonomi. Detta projekt handlar inte om att ge praktiska fördelar till Europeiska unionens medborgare. Det är och har alltid varit ett steg i riktning mot att skapa ett Europas förenta stater, ett politiskt projekt.

Vi kan se att projektet misslyckats med att ge några fördelar för den stora majoriteten av vanligt folk i euroområdet.

  Radwan (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag vill börja med att tacka kollegan Karla Peijs för hennes betänkande och envishet i strävan efter framsteg för medborgarnas skull. Den 1 januari 2002 blir euron en realitet för medborgarna i och med att de då får euron i plånboken. I dag uppgår avgifterna för en utlandsöverföring av 100 euro inom unionen till i genomsnitt 17,10 euro, ett mångdubblande av avgifterna för inrikes betalningar. Euromarknaden kommer även i fortsättningen att uppfattas som ett enda nätverk, och medborgarna förstår då inte varför en överföring från München till Salzburg måste vara mycket dyrare än en överföring från München till Kiel inom ett område där växelkursrisken upphör och de elektroniska betalmedlen i och med e-bankerna blir allt mer naturliga.

Eurons fördelar måste presenteras för medborgarna, även för de små och medelstora företagen, eftersom det för närvarande är problem med viljan att acceptera euron och många har en känsla av att storföretag och banker drar nytta av den, men inte den vanliga medborgaren.

För min del räknas inte argumentet att få utlandsöverföringar av euro sker i dag på den inre euromarknaden. Det är som diskussionen om hönan och ägget. Vi i Bryssel märker ju själva som ledamöter, och även våra medarbetare, att vi på grund av de höga euroavgifterna inte gör några överföringar till utlandet. Jag är helt övertygad om att dessa, om kostnaderna sjunker, kommer att öka snabbt och att människor kommer att begagna sig av den möjligheten. Jag gläds över att kommissionen fortsätter att utöva påtryckningar på bankerna och även stärker dessa i och med sitt förfarande mot 120 banker. Även Europeiska centralbanken bör utöva starkare påtryckningar.

Den begäran som framförs av kollegan Peijs och mig pekar också i den riktningen, att bankerna sammanförs kring ett enda bord, inte för att ge dem riktlinjer utan för att vi från politiskt håll inte kan utöva starkare påtryckningar. Vi vill inte heller ha någon prisreglering på området, men vi bör åtminstone göra en samordning. Europeiska centralbanken är predestinerad till att ta fram enhetliga dataformat och enhetliga bankkoder i Europa. Jag hoppas också att de låga avgifterna inte kommer plötsligt först om fem år, utan successivt, och att de första framstegen kan skönjas redan år 2002. Vi har uppnått målet den dag bankerna i sin marknadsföring erbjuder kunderna låga avgifter för utlandsöverföringarna. Då har vi fått en riktig marknad på området.

  Bolkestein, kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag skall svara på engelska till fru Villiers, som talat om eurons fördelar och möjliga nackdelar. Det är en mycket debatterad fråga just nu, men den faller inte inom mitt behörighetsområde. Jag skall sålunda informera min kollega, Solbes Mira, som har hand om de makroekonomiska frågorna om fru Villiers kommentarer.

Jag har inga önskemål om att lägga till något i den rådande debatten. Jag vill inte röra till begreppen.

(NL) Fru talman! Jag skulle gärna vilja börja med att framföra ett hjärtligt tack till Peijs för hennes utmärkta betänkande om förverkligandet av ett gemensamt, enhetligt område för betalningar. Efter fullbordandet av den inre marknaden och införandet av den gemensamma valutan har vi nu mer än någonsin behov av ett gemensamt område för betalningar. I framtiden får inte gränser spela någon roll längre. På sikt får det inte finnas någon som helst skillnad längre mellan en gränsöverskridande och en inrikes betalning. Förverkligandet av denna målsättning kommer att kosta oss och även er ytterligare många års arbete.

I detta sammanhang skulle jag vilja fästa er uppmärksamhet på datumet den 1 januari 2002. Detta datum måste betraktas som en ytterst viktig och symbolisk milstolpe i uppbyggnaden av Europeiska unionen, vilket jag nu också säger med adress till Villiers. På ifrågavarande dag, den 1 januari 2002, kommer alla medborgare i euroområdet ju att ha samma mynt och sedlar i sina portmonnäer. Näst det europeiska passet är detta det mest påtagliga och i det vardagliga livet mest märkbara beviset för att vi alla hör till Europeiska unionen. Vi måste således göra allt för att denna nya fas skall bli lyckad. Om systemen för utförande av gränsöverskridande betalningar kommer att förbli lika dyra som i dag kommer ju trovärdigheten för det nya mynt- och sedelsystemet att sitta löst. Därför är det av yttersta vikt att en hel serie åtgärder vidtas i god tid före den 1 januari 2002, så att dessa är i kraft när de nya mynten och sedlarna gör införs.

Kommissionen kommer att syna alla förslag i betänkandet i sömmarna. Vi kommer framför allt att noggrant studera problemen på konkurrensområdet. I det avseendet skulle jag som svar på kommentarerna från Kauppi och även från Randzio-Plath, som tyvärr blivit tvungen att lämna kammaren, vilja säga att kommissionen har gjort undersökningar i fråga om möjliga avtal mellan banker. Denna undersökning ägde rum i februari 1999. Kommissionen skickade invändningar till banker i sex medlemsstater. Detta skedde i juli i år och medlemsstaterna är Portugal, Irland, Belgien, Finland, Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland. De förfaranden som hör samman med detta är nu i gång. Undersökningen om de kostnader som tas ut vid gränsöverskridande betalningar pågår nu.

Rent allmänt anser kommissionen att den tekniska utvecklingen gör det möjligt att intensifiera konkurrensen på det transaktionsområdet, för konkurrens leder naturligtvis till lägre kostnader. Vi kommer att utbyta tankar om det ämnet under en stor rundabordskonferens som kommer att äga rum den 9 november i Bryssel.

Vidare kommer kommissionen med en rapport om förbättringen av de gränsöverskridande transaktionerna under sommaren 2001. I denna rapport, säger jag nu direkt till Peijs i synnerhet, kommer lagstiftningsförslag att läggas fram om ändring av det direktiv från 1997 som trädde i kraft förra året. Jag säger detta direkt med adress till Peijs i synnerhet, för att jag vet att hon uppskattar ett tydligt svar på den punkten. Jag lovar henne alltså att kommissionen efter det att denna rapport är färdigställd – och det blir inte via vändande post som Peijs begärde, men i varje fall ändå ganska snabbt – kommer med lagstiftningsförslag om detta. Vid det tillfället kommer vi också att ta upp en förkortning av tidsfristen för utförandet av gränsöverskridande överföringar, vilket Peijs yrkar på i sitt betänkande. Redan nu äger i 85 procent av fallen överföringar av pengar rum inom tre dagar. Det handlar naturligtvis om att höja dessa 85 procent till 100 procent. För att uppnå detta försöker kommissionen utöva inflytande på bankerna. Än en gång, detta kommer att låta vänta på sig ytterligare en tid, men kommissionen kommer alltså att göra ett uttalande nästa sommar om Peijs förslag att bringa ned tiden till hälften. Vi kommer att försöka tillmötesgå er kammares önskemål.

Vidare läggs i föredragandens betänkande tonvikten på de statistiska deklarationer som bankerna måste lämna vid varje gränsöverskridande överföring. Det är medlemsstaterna och inte kommissionen som har gjort dessa deklarationer obligatoriska. Vi anser att denna form av insamling av statistiska uppgifter om unionens interna transaktioner är en kvarleva från det förflutna som inte längre går att motivera i ett integrerat, gemensamt område och som utgör ett hinder för att marknaden skall kunna fungera väl. Jag hoppas därför också att medlemsstaterna snabbt kommer att inleda en uppdatering av sina system för insamling av statistiska uppgifter.

Kommissionen står likaså helt bakom Europaparlamentets förslag om att uppmuntra elektroniska betalningar. Det är likaledes viktigt i detta sammanhang att den tekniska och juridiska säkerheten är säkerställd, framför allt vad beträffar den så kallade direct debiting.

Kommissionen instämmer däremot inte i yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, eftersom detta utskott försöker få oss att ta initiativ till lagstiftning om att reducera kostnaderna för gränsöverskridande betalningar till samma nivå som kostnaderna för inrikes betalningar. Vi kan naturligtvis gå med på denna princip, men inte med det föreslagna arbetssättet. Vi är, som ni vet, förespråkare för fri konkurrens, men inte för administrativ prisreglering. Dessutom, vilket Blokland mycket riktigt påpekade, skulle en sådan åtgärd omedelbart kunna få en motsatt effekt, för kostnaderna för inrikes betalningar skulle höjas direkt. Jag tror inte att konsumenter som aldrig gör några gränsöverskridande överföringar skulle uppskatta det.

Därmed har jag kommit till slutet av min korta redogörelse av de åtgärder som kommissionen har för avsikt att vidta i anslutning till Peijs betänkande. Jag hoppas att de vädjanden som ni framför allt har riktat till bankvärlden kommer att vinna gehör. Kommissionen och Europeiska centralbanken för en permanent och ofta mödosam dialog med bankväsendet för att nå påtagliga resultat, och ert stöd i sammanhanget är hjärtligt välkommet.

  Peijs (PPE-DE), föredragande. – (NL) Fru talman! För att lugna kommissionären. Yttrandet från utskottet för rättsliga frågor är alltså inte upptaget som handling i betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. Parlamentet är i sin vishet helt överens med er.

  Bolkestein, kommissionen. – (NL) Fru talman! Jag är Peijs tack skyldig för detta sista påpekande, vilket som sådant också accepteras av kommissionen; vad det beträffar står vi således kvar vid konstaterandet att kommissionen instämmer – i alla avseenden till och med – med Peijs betänkande.

  Talmannen. – Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i kväll kl. 18.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 13.00 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA
vice talman⁽¹⁾

(1) Meddelande om rådets gemensamma ståndpunkter : se protokoll