Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 17 januari 2001 - Strasbourg

1. Användning av utarmat uran i Bosnien och Kosovo ("Balkansyndromet")

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalande om användning av utarmat uran i Bosnien och Kosovo.

Jag ger genast ordet till rådets tjänstgörande ordförande Danielsson.

  Danielsson, rådet. – Fru talman! Ärade parlamentsledamöter och ledamöter av kommissionen! Uppgifterna om hälsorisker för befolkningen och för personal i fredsfrämjande missioner på Balkan och om eventuella miljökonsekvenser som utarmat uran skulle kunna medföra har orsakat stor oro i Europa. Det är en oro som måste tas på största allvar. Frågan bör utredas av organisationer och institutioner med kompetens inom detta område.

I november förra året besökte representanter för FN:s miljöprogram (UNEP) och Internationella atomenergikommissionen (IAEA) Kosovo. UNEP arbetar sedan en tid med en rapport om de toxikologiska och radiologiska konsekvenserna av användningen av utarmat uran på Balkan. Vi välkomnar denna rapport samt den rapport som Världshälsoorganisationen (WHO) för närvarande håller på att sammanställa i samma ämne.

Frågan om möjliga hälsorisker för de soldater som deltar i fredsfrämjande insatser på Balkan är främst ett ansvar för Nato och deltagande stater. De EU-länder som deltar i dessa missioner gör detta på basis av nationella beslut. För största möjliga öppenhet i frågan pågår dock utbyte av synpunkter inom relevanta rådsorgan. En diskussion kommer att äga rum vid lunchen under mötet med rådet (allmänna frågor) den 22 januari.

Det här påminner oss också om hur viktigt det är att miljö och hälsoeffekter av militära krishanteringsinsatser diskuteras när EU nu bygger upp sin krishanteringsförmåga. Detta är en naturlig del av en krishanteringsorganisations verksamhet, och sådant arbete bedrivs såväl inom Nato och VEU som inom FN.

Frågan om eventuella miljökonsekvenser och hälsorisker med utarmat uran drar härutöver uppmärksamhet till en mycket viktig fråga: de allmänna miljöproblemen på Balkan. Befolkningen i Kosovo, Jugoslavien och övriga krigsdrabbade länder på Balkan har utsatts för svåra prövningar med tragiska och långvariga konsekvenser. Det ligger i hela Europas intresse att övervinna dessa följder i samarbete med regeringarna i regionen, som alla är demokratiska och fredsinriktade. EU lämnar genom kommissionens biståndsprogram stöd till regionens länder i deras strävan att komma till rätta med sina miljöproblem.

  Solana, rådet. – (ES) Fru talman, ärade ledamöter! Jag tackar er av hela mitt hjärta för detta tillfälle att behandla en fråga som jag vet, och som vi alla vet, är av högsta prioritet för parlamentet och av befogade skäl. Det är helt motiverat att vi oroar oss för våra militärers hälsa, för medborgarna i Balkanområdet och för personalen i gemenskapsinstitutioner, icke-statliga organisationer, internationella organisationer och de medlemsstater som verkar i regionen. Jag delar alltså den oro som har uttryckts angående alla dessa människors hälsa.

Jag vill för det första uttrycka min solidaritet med alla de som lider av hälsoproblem, med deras familjer och med alla de som har avlidit av någon sjukdom. Detta är den verkliga situationen och vi måste ta hand om dem på bästa sätt. De har rätt att kräva att vi genast förklarar orsakerna till deras situation, och vi kommer att lägga ner all vår energi på detta. Vi måste allihop göra vad som krävs för att alla skall få en förklaring.

Jag kommer hit, fru talman, ärade ledamöter, inför er som rådets generalsekreterare, men också som den höge representanten för unionens utrikes- och säkerhetspolitik. Jag skall försöka ta upp de frågor som ledamöterna är angelägna om ur rådets perspektiv.

Jag vill först av allt än en gång vittna om mitt eget och rådets alla medlemmars engagemang i regionen, på Balkan. Jag är övertygad om att alla kommer att göra vad som är möjligt för att kunna klargöra denna situation.

Våra länder är demokratiska, de har ingenting att dölja, och vår avsikt är att förmedla allt vi vet i varje ögonblick till parlamentet.

Fru talman, ärade ledamöter! Den centrala fråga vi vill ha ett precist svar på, är om det finns ett samband mellan bruket av denna ammunition och de sjukdomar som har uppträtt bland de militära trupperna, och hos de människor som har arbetat med fredsuppdrag på Balkan, eller om det tvärtom är så att utbredningen av dessa sjukdomar är av den typ som i allmänhet kan observeras hos våra soldater.

Detta är den fråga vi måste besvara.

Och för att ge ett klart svar på denna fråga måste vi gå så metodiskt tillväga som möjligt. Vi måste tänka på: om det finns ett syndrom, i ordets etymologiska bemärkelse, borde det ge liknande symptom hos alla drabbade, och symptomen borde utvecklas med ett liknande tidsförlopp och med liknande resultat. Detta är vad som menas med ett syndrom. Dessa är de indicier vi måste söka efter och vi måste försöka arbeta med dem fullständigt öppet och tydligt.

Våra slutsatser, de vi alla drar som är intresserade att klargöra sanningen, måste grundas på fakta och inte på blotta misstanken. För att undersöka fakta måste vi komma åt all tillgänglig information. Vi måste insistera på öppenheten mellan oss alla. När vi känner till dessa fakta måste vi analysera dem så att alla resultat som vi offentliggör skapar lugn och inger förtroende. Detta är den anda vi drivs av.

Öppenheten måste vara gemensam för alla: den måste finnas i alla medlemsstater inom EU, den måste finnas mellan unionens länder och Nato och mellan Nato och de allierade som har deltagit i fredsoperationerna på Balkan. Och naturligtvis mellan regeringarna i området.

Därför, ärade ledamöter, behandlade Europeiska unionens kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik denna fråga den 9 januari. Medlemsstaterna gjorde gemensam sak av sina respektive angelägenheter och vidtagna åtgärder, såsom rådets ordförande sade. Man var i stort överens om att låta Nato, som den institution som skötte krishanteringen på Balkan, begära in all information från deltagarna om användning av utarmat uran, placering av de militära enheterna och alla medicinska uppgifter.

På detta möte förklarade också kommissionen, som ledamöterna känner till, de åtgärder den avsåg att vidta, och jag är övertygad om att kommissionen i dag, genom kommissionär Wallström, eller vem som nu är dess talesman, kommer att informera om de åtgärder som har vidtagits.

Angående Nato skall jag säga att så fort frågan dök upp tog jag personligen kontakt med dess generalsekreterare, och därefter har vi varit i ständig kontakt och såväl han som hans medarbetare, och rådets medarbetare, har sett till att vi varit de mest informerade och uppdaterade kring alla händelser.

Jag vill mycket kort påminna om de åtgärder Nato antog på sitt möte den 10 januari: för det första kallades ett möte samman med nationell militär läkarexpertis för att få kontakt och utbyta idéer, bakgrund, mål osv. En arbetsgrupp skapades genast som skulle fungera som ett center för informationsutbyte inte bara för Natoländerna – och jag tycker det är viktigt att påpeka det –

, utan för alla länder som på ett eller annat sätt har deltagit i de fredsbevarande operationerna.

Man beslutade också att fördjupa rådfrågningarna av regionens länder, och därför togs frågan upp med Jugoslaviens utrikesminister Goran Svilanovic den 10 januari och man försäkrade honom att vi alla, och i synnerhet Nato, skulle förse dem med all tillgänglig information.

Dessutom bestämde man att förse FN:s miljöprogram med all relevant information i frågan. Och som ni vet har de allierade upprepat sin åsikt om att det för närvarande inte finns några bevis på att den använda ammunitionen utgjorde en betydande risk för styrkorna från de länder som deltog, eller för civilbefolkningen på Balkan.

Nato har också med all tydlighet sagt att det är en militär organisation och inte en medicinsk och därför måste den förse Europeiska unionen – och detta är dess avsikt – med all nödvändig information, så att de mest kompetenta organisationerna, nämligen Världshälsoorganisationen, FN:s miljöprogram och internationella atomenergiorganet IAEA, kan dra riktiga slutsatser.

Som ni vet, ärade ledamöter, träffades Natos medicinska kommitté första gången i måndags, den 15 januari, och den nystartade gruppen för informationsutbyte höll sitt första möte i går. Resultaten av denna första diskussion känner ni till, ärade ledamöter. De är offentliga och denna information och de vetenskapliga uppgifter som utväxlades under gårdagens möte är finns tillgängliga på Natos hemsida.

Jag vill särskilt peka på att gruppen för informationsutbyte – jag tycker det är viktigt att upprepa det – kommer att vara öppen för Europeiska unionens femton medlemsstater på förslag av Nato och med garantier om maximal öppenhet. Nästa steg, som ordförandeskapet också har nämnt, är att gå igenom allt vetenskapligt material som kommer fram, och statsministern, tillika rådets ordförande, Persson kommer att behandla frågan tillsammans med unionens utrikesministrar under det första mötet med rådet (allmänna frågor) den 22 januari.

Fru talman, ärade ledamöter! Jag är övertygad om att detta är vad vi rimligen kan göra just nu för att vi alla skall få nödvändig information och utifrån det dra våra slutsatser.

Som ni kan föreställa er, ärade ledamöter, har jag varit i kontakt med alla regeringar i medlemsstaterna och jag vill, med största uppriktighet, säga att om det skulle finnas någon rapport som pekade på några möjliga samband, skulle jag personligen se till, och detta lovar jag här inför er, att den informationen genast kom er tillhanda. Det jag kan säga är att rådet hittills inte har fått någon vetenskaplig rapport som pekar på några samband mellan dessa sjukdomar och användningen av ammunition med utarmat uran. Jag upprepar, ärade ledamöter, att om detta sker kommer ni att få reda på det direkt.

Jag vill påpeka att vissa länder de senaste dagarna och de senaste timmarna, sedan jag bjöds in att tala inför er, ärade ledamöter, har lagt fram några vetenskapliga rapporter. Jag vill till exempel nämna de rapporter som den belgiska federala byrån för atomenergikontroll har lagt fram, vilka jag anser är rapporter som är värda att studera. Jag vill också säga att när det gäller kontroll av radioaktiva nivåer, har såväl Portugal som Spanien lagt fram sina praktiskt taget fastställda åtgärder.

Detta är alltså, ärade ledamöter, vad Europeiska unionen håller på med, vill fortsätta med och kommer att fortsätta med, i den anda av öppenhet och god samarbetsvilja som rådets ordförandeskap har talat om. Detta är alltså den information jag har att ge.

Men jag tycker inte att det vore rätt, ärade ledamöter, fru talman, att vid ett högtidligt sammanträde som det vi håller i dag, lämna den samlade information vi har för närvarande, utan att sätta in den i sitt rätta sammanhang. Och här i denna kammare som företräder det europeiska folket kan jag inte göra annat än att påminna om vilken situation vi utgår ifrån och vad som är det grundläggande och definitiva skälet till den debatt vi håller i dag. Vi kan inte undvika det. Den främsta orsaken till vår debatt är att vi hade ett problem i Bosnien där de mänskliga rättigheterna inte respekterades och som detta parlament påtalade ett oräkneligt antal gånger.

Och jag kan inte glömma, fru talman, när jag som utrikesminister för mitt land 1994 mycket noggrant läste resultaten och slutsatserna från parlamentet, där man krävde att unionens utrikesministrar skulle agera, att de inte fick låta denna situation där de mänskliga rättigheterna kränktes genom våldet i Bosnien och Hercegovina fortsätta.

(Applåder och protester)

Jag minns ännu bättre hur ledamöterna 1995, då jag var ordförande för Europeiska unionens ministerråd och kom till denna kammare, passionerat krävde att vi skulle agera för att undvika katastrofen. Vi agerade utan tvivel med de demokratiska ländernas goda avsikter att försvara de rättigheter som kränks i andra länder.

Detta är vad vi försöker göra, ärade ledamöter. Och jag vill påminna er om, ärade ledamöter,...

(Protester och applåder)

med all respekt och all tillgivenhet, att parlamentet därefter antog viktiga resolutioner om situationen i Kosovo.

Jag anser att vi inte får glömma den situation vi utgick ifrån. Jag anser också att vi i denna allmänna debatt måste ta upp, inte bara de frågor vi debatterar i dag och som vi är beredda att gå till botten med eftersom vi företräder demokratiska samhällen, utan också vilket som är det främsta skälet till att hela detta problem har uppstått, och det är inget annat än de djupa kränkningar av de mänskliga rättigheterna i vårt Europa, på Balkan, som vi försökte stoppa på bästa möjliga sätt med de resurser som Europeiska unionens och Natos länder hade till sitt förfogande.

Ärade ledamöter! För att avsluta skulle jag vilja påminna om det sista känslosamma ögonblicket vi tillsammans upplevde. Ärade ledamöter! Ni minns säkert att jag den 5 oktober i denna kammare, på samma plats som nu, fick tillfälle att dela ett mycket känslosamt ögonblick med er: när parlamentet i Belgrad började erövras av demokrater.

Vi får inte glömma vad vi har gjort. Vi får inte glömma allt det positiva som har skett, och som ledde fram till toppmötet i Zagreb, där Europeiska unionens femton regeringar för första gången träffade alla Balkans regeringar, varav alla var demokratiskt valda.

Ärade ledamöter! Med en viss sinnesrörelse vill jag avslutningsvis säga att jag som, vilket ni mycket väl kan föreställa er, har levt alla de senaste åren med mycket stor intensitet för att försöka uppnå ett mer demokratiskt Europa och ett Europa där de mänskliga rättigheterna respekteras, kommer att göra allt som står i min makt för att det vetenskapliga perspektivet, den öppna andan, den gemenskapsanda vi har, vilka är de saker jag har talat om, skall respekteras. Och för att de fakta vi har tillgång till i varje ögonblick skall förmedlas till er.

Än så länge finns, som jag helt uppriktigt har sagt, inga samband mellan händelserna och följderna. Detta är vad de vetenskapliga kommittéerna säger. Men jag vill också säga att vi inte kan och inte får låta oss nöja med det, och jag säger än en gång att rådet och jag känner oss förbundna att klargöra och gå till botten med denna situation, fru talman.

Jag hyser inte minsta tvivel, fru talman, ärade ledamöter, om att de principer jag har pratat om: seriositet, öppenhet och ärlighet, kommer att vara de som vägleder oss alla.

Fru talman, ärade ledamöter! Tack så hemskt mycket för er uppmärksamhet.

(Applåder och protester)

  Talmannen. – Innan jag lämnar ordet till Wallström, för kommissionens räkning, har jag en begäran om förslag som rör förfaranden från Alavanos. Herr Alavanos! Med tanke på att det inte kan bli tal om att omorganisera vår debatt genom förslag som rör förfaranden ber jag er att genast, såsom arbetsordningen föreskriver, ange på vilken artikel i vår arbetsordning ni grundar ert förslag som rör förfaranden.

(Efter att Alavanos preciserat att det gällde artikel 37 i arbetsordningen gav talmannen honom ordet.)

  Alavanos (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Enligt artikel 37 i vår förordning kan rådet eller kommissionen anhålla om att få göra ett uttalande i Europaparlamentet, emellertid åläggs det Europaparlamentets talman att ordna debatten, närmare bestämt åläggs det er. Eftersom debatten förs offentligt och följs av den upprörda europeiska allmänheten anser jag således att vi alla har skyldighet att begära av den höge representanten för Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, som tills helt nyligen var Natos generalsekretare och, enligt uttalanden i bland annat tidningen La Republica av åklagaren, rörande vilken Internationella domstolen i Haag har en pågående utredning om väckande av åtal för brott mot mänskligheten, nämligen att vi för att inte anklagas för maskopi, begär av honom att han förklarar hur han som Natos generalsekreterare gav klartecken till genomförandet av ett ”mini”-kärnvapenkrig på Balkan. Och detta desto mer eftersom herr Solana lade över ett medansvar på Europaparlamentet. Ni är skyldig att svara här. Han sade att även vi är ansvariga för mini-kärnvapenkriget eftersom vi uppmanade till agerande på Balkan.

  Talmannen. – Jag erinrar om att vi under talmanskonferensen förra veckan beslutade att organisera denna debatt.

Jag ger genast ordet till Wallström, för kommissionens räkning.

  Wallström, kommissionen. – (EN) Fru talman! Innan jag tar upp den speciella frågan om utarmat uran låt mig först sätta in frågan i ett sammanhang genom att säga ett ord om miljösituationen på Balkan och vad Europeiska kommissionen har gjort för att ta itu med den.

Nästan ett decennium av regionala konflikter i kombination med svaga institutioner, gammalmodig miljöförstörande industri och arvet av år med okontrollerad miljöförstörelse har lämnat Balkanregionens miljö i ett tillstånd av allvarlig försummelse. I juni 1999 gavs i en rapport som gjordes för kommissionen av det regionala miljöcentrumet i Budapest en preliminär bedömning av miljöeffekterna från konflikten i Balkanregionen. I oktober 1999 lämnade Förenta nationernas insatsgrupp på Balkan sin bedömning av miljöskador som uppstått som ett resultat av Kosovokonflikten.

I våra ansträngningar att hantera hälso- och miljösituationen på Balkan har kommissionen infört en dubbelspårig metod. Genom denna kombineras åtgärder för att ta itu med överhängande problem med åtgärder för långsiktigare hjälp. Vår långsiktiga hjälp är utformad så att den innefattar ett system för hållbart miljöskydd i länderna i regionen, av vilka alla är potentiella kandidatländer till unionen.

Låt mig kort berätta vad vi har genomfört. Inom ramen för stabilitetspakten har kommissionen varit drivkraften bakom utvecklingen av det regionala programmet för återuppbyggnad av miljön. Detta skapar ett regelverk med vilket miljöåtgärder kan drivas på regional nivå på Balkan. Genom att föra tillsammans de olika bilaterala givarna och länderna i regionen hjälper vi till att skapa en fokusering på samordning av i annat fall olikartade och överlappande bilaterala insatser.

För att hjälpa till att starta det regionala programmet för återuppbyggnad av miljön finansierar kommissionen för närvarande åtgärder till ett värde av 5 miljoner euro. Andra givare har anslagit ytterligare 2,5 miljoner euro och ytterligare andra har uttryckt sin avsikt att anslå ytterligare cirka 5,8 miljoner euro, vilket totalt blir cirka 13,3 miljoner euro.

Genom dessa insatser har vi inriktat arbetet på uppbyggandet av institutioner, deltagande i Europeiska miljöbyråns aktiviteter i regionen och två miljöproblemområden i Albanien och forna jugoslaviska republiken Makedonien. Vårt bidrag speglar balansen mellan att bestämma basen för ett långsiktigt miljöskydd och brådskande stödinsatser.

Låt mig nu ta upp den speciella frågan om utarmat uran och den allmänna oron om eventuella hälsorisker i samband med användning av vapen där utarmat uran används i Kosovo och Bosnien för lokala befolkningar, liksom för den internationella personal som tjänstgör eller har tjänstgjort i regionen. Kommissionen är naturligtvis också angelägen att se till att sin egen personals och uppdragsgivares intressen, vilka befinner sig i regionen, blir ordentligt analyserade.

Låt mig åter understryka att detta är en fråga som har väckt avsevärd oro hos allmänheten och den oron måste man ta hänsyn till. Men den kan bara hanteras på basis av fakta och genom att skaffa all information om denna fråga. Vårt motto måste vara ”öppenhet”. Det är skälet till att det är viktigt att gå vidare på ett rationellt sätt och på basis av vetenskapliga bevis.

Vilka fakta finns då? Uran i sig själv är som ni vet ett radioaktivt och giftigt grundämne som förekommer i flera mineraler. Utarmat uran är mindre radioaktivt än naturligt uran. Det finns lätt tillgängligt som en biprodukt från kärnbränslecykeln och det är mycket hårt och självskärpande. Som sådan används det för att tillverka granatspetsar för att öka deras penetreringsförmåga. Det finns dock inte för närvarande någon enhällig vetenskaplig ståndpunkt om hälso- och miljöeffekterna från utarmat uran.

Vid den tidpunkt då FN:s insatsgrupp på Balkan lämnade sin ursprungliga bedömning av de miljöskador som uppstod till följd av Kosovokonflikten, hade den inte mottagit något officiellt dokument som bekräftade om utarmat uran hade använts eller inte under konflikten. När den bekräftelsen gavs genomförde UNEP ett uppdrag med att samla in prover på jord, vatten och växtlighet på hösten förra året. Vi förväntar att resultaten av deras undersökningar kommer att tillkännages i mars detta år.

För vår del har kommissionen agerat snabbt inför den nya uppkomna oron för att säkerställa att varje åtgärd av kommissionen som gäller utarmat uran baseras på välgrundad, vetenskaplig kunskap. Vi har använt befintliga strukturer för att sammankalla ett möte med en oberoende expertgrupp inom ramen för Euratomfördraget för att ge ett utlåtande om eventuella hälsoeffekter rent generellt från exponering för utarmat uran. Enligt experternas åsikt kommer de förväntas använda sig av alla tillgängliga, vetenskapliga bevis. Vi beräknar att ha ett vetenskapligt utlåtande av de oberoende experterna inom en månad från i dag.

Mot bakgrund av det utlåtandet kommer kommissionen att granska om uppföljningsinsatser behövs eller inte för till exempel vår egen personal. Vi kommer också att besluta om det är lämpligt att anpassa nuvarande hjälpprogram på en längre sikt föra att garantera en hållbar utveckling av regionen.

Kommissionen kommer naturligtvis att uppmana medlemsstaterna och internationella myndigheter att sprida information om sina resultat och metoder och att diskutera alla föreslagna uppföljningsinsatser till följd av utlåtandet av de oberoende experterna.

Den tvåspåriga metod som jag beskrivit understryker mervärdet av gemenskapens bidrag till att ta itu med hälso- och miljösituationen i Balkanregionen. Kommissionen bekräftar sitt åtagande att förstärka vårt stöd på medellång och lång sikt för att förbättra miljö- och folkhälsosituationen i Balkanregionen.

(Applåder)

  Brok (PPE-DE) . – (DE) Fru talman! Befolkningen är orolig, eftersom det finns tecken på ett samband mellan det utarmade uranet i ammunitionen och effekter på hälsa och miljö. Samtidigt vet vi dock att det ännu inte har bevisats att det verkligen finns ett sådant samband. Man har ännu inte lyckats hitta bevis i någon vetenskaplig undersökning, inte heller i någon av de undersökningar som gjorts i Spanien, Italien eller andra länder.

Med anledning av detta skulle jag, i anslutning till vad EU:s företrädare Solana här gett uttryck för, vilja säga att den här diskussionen inte är något efterhandsgodkännande av Milosevic. Den insats som Natos soldater och soldaterna från Europeiska unionens medlemsstater gjorde i Bosnien och i Kosovo var en insats mot en krigsförbrytare. Vi är fortfarande dessa människor tack skyldiga för att de på det här sättet försvarade de mänskliga rättigheterna. De som har det politiska och militära ansvaret förtjänar också vår respekt. Detta skulle jag här uttryckligen vilja framföra å min grupps vägnar.

(Applåder)

Men vi får höra att när de vapen som satts in slår ned startas kemiska processer, varigenom exempelvis uranoxid uppstår, som kan vara problematiska. De senaste dagarna har vi hört talas om undersökningar som Pentagon gjorde i januari 2000, vilka påvisade att den här ammunitionen ibland också innehåller små mängder plutonium. Det finns risker förenade med detta, och soldaterna måste göras uppmärksamma på att man måste vara särskilt försiktig i de områden där den här ammunitionen användes.

Med hänsyn till de här diskussionerna är det faktiskt nödvändigt att genomföra undersökningar för att skapa säkerhet. Dessa undersökningar är inget svaghetstecken, utan ett tecken på trovärdighet hos demokratier, som undersöker frågor av det här slaget och inte sopar något under mattan. Det är vi skyldiga de berörda soldaterna, de berörda medarbetarna i de icke-statliga organisationerna och även civilbefolkningen i regionen. Vi måste fastställa om det har funnits effekter på hälsa och miljö, för att sedan antingen blåsa faran över eller dra tillbaka sådana här vapen för gott. Därvidlag är det också nödvändigt att, under den tidsperiod dessa vapen och deras effekter undersöks, befintlig alternativ ammunition med samma verkan används som inte kan ha några av de fruktade effekterna.

Jag vill uttryckligen tacka Solana och även kommissionen för att de redan har förklarat sig vara redo att informera parlamentet, så att vi på grundval av detta vid en lämplig tidpunkt kan avge vårt avslutande omdöme, för att på så vis garantera våra medborgares och soldaters säkerhet och för att garantera vår trovärdighet för att säkerställa de militära insatser som är nödvändiga för att förverkliga de mänskliga rättigheterna även i framtiden.

  Napoletano (PSE). – (IT) Fru talman! Först och främst skulle jag vilja tacka kommissionen, rådet och den höge representanten för att de gick med på att delta i en debatt om denna fråga, och jag skulle vilja lugna den höge representanten med att det här inte handlar om att återigen ta upp en gammal diskussion om skälen till insatserna i det före detta Jugoslavien – det vore inte rätt, bland annat eftersom sammanhanget har förändrats i grunden. I dag har vi anledning att hoppas kunna inlemma dessa länder i Europeiska unionen. Då levde vi med mardrömmen om etnisk rensning och de fasor som underblåstes av Izetbegovics, Karadzics och Milosevics nationalistiska diktaturer: sådant är läget.

Det är bra att det är i Europaparlamentet som vi på ett ansvarsfullt och öppet sätt tar itu med frågan om ett möjligt samband mellan användningen av bomber med utarmat uran och ett visst antal dödsfall och sjukdomar hos de militärer från olika länder som deltog i insatserna, först i Bosnien och senare i Kosovo, liksom oron för de direkta och indirekta konsekvenserna för den berörda civilbefolkningen. Oron hade inte varit försvarbar om det inte hade funnits mer än en misstanke om att förekomsten av dessa fall är större än genomsnittet för dessa åldersklasser och det är just därför vi måste fastställa möjliga orsaker exakt.

För att göra detta har det redan tagits olika initiativ på nationell och internationell nivå. Vi uppmanar Nato att stödja dessa, även med bidrag från den amerikanska regeringen, och eftersom alla eventuella lugnande besked inte kan komma från annat håll än från vetenskapsmännen vill vi att rådet och kommissionen blir aktiva parter i denna samordning och detta informationsutbyte och att kommissionen själv startar en fristående vetenskaplig undersökning.

Till sist moratoriet och försiktighetsprincipen: här handlar det inte om att tvinga fram en princip, försiktighetsprincipen, som har framtagits för livsmedelssäkerheten och överföra den till utrikespolitiken tout court. Det handlar i stället om att förstå att ett militärt problem har blivit civilt och gäller skyddet av hälsan och livet långt utöver insatsens varaktighet, inte bara militärernas hälsa och liv utan också civilbefolkningens.

  Haarder (ELDR). – (DA) Fru talman, den liberala gruppen önskar att osäkerhet ersätts med säkerhet och tillit. Unga män och kvinnor skall kunna anmäla sig till fredsbevarande och fredsskapande tjänster i trygg förvissning om att allt kommer att göras för deras säkerhet. Varje risk skall undersökas, varje soldat som är oroad skall kunna få kostnadsfri och grundlig undersökning, och de civila som kan ha blivit utsatta skall ges stor uppmärksamhet och om nödvändigt undersökas, detta också för att vi skall kunna dra lärdom av erfarenheterna. Det var ju med hänsyn till de civila, som vi ingrep i Kosovo och i Bosnien, och vi gjorde det på goda moraliska grunder. Undersökningarna skall vara grundliga, de skall utföras av oberoende experter, och det skall råda öppenhet kring metoder och eventuella osäkerhetsfaktorer. Om det finns någon som helst anledning till oro, måste man satsa på alternativ till utarmat uran, och till dess säkerhet råder, bör användningen eventuellt avbrytas. Jag vill gärna tacka för Solanas löfte om att alla upplysningar kommer att offentliggöras. Det kommer vi att ta fasta på, och det kommer han också att få stå till svars för, om löftet inte uppfylls. Och jag vill gärna tacka herr Solana för hans påpekande om vårt gemensamma ansvar för den militära och humanitära aktionen, som är orsaken till att vi sitter här. Den gav faktiskt resultat och banade väg för demokrati på Balkan. Den aktionen var en moralisk förpliktelse, och vi kan vara stolta över att vi levde upp till den.

  Lannoye (Verts/ALE). – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, fru kommissionär, herr höge representant! Jag gläds åt att denna debatt äntligen kommer till stånd.

I april 1999, när Natos bombningar inleddes, försökte vi inleda den inom ramen för den föregående mandatperioden, men utan framgång. Några dagar senare, den 5 maj för att vara exakt, sände jag tillsammans med 11 andra kolleger en skrivelse till Solana, som då var generalsekreterare i Nato, eftersom vi var övertygade om att denna typ av vapen användes, för att be honom att användningen skulle upphöra med tanke på att det handlade om vapen som senare riskerar att orsaka hälsoproblem för befolkningen och militären, för att inte tala om att miljön också skulle bli oåterkalleligen nedsmittad.

Vi fick inget svar då. Jag tror att det bör betonas. Nato lämnade motvilligt information. Som bevis räcker det väl att nämna att arbetsgruppen för FN:s miljöprogram i slutet av 1999 konstaterade att den inte förfogade över tillräckligt med information för att bedöma i hur stor omfattning Kosovos territorium smittats av utarmat uran.

Det som Solana nyss sade, nämligen att vi skulle agera öppet, det är nytt, det är bra, men jag hyser vissa tvivel om denna vilja till öppenhet, med tanke på den ståndpunkt som Nato antagit under ett år. Jag tvivlar ännu mer när jag hör vad Natos nuvarande företrädare säger.

Jag skulle vilja klargöra ett antal punkter, eftersom jag tror att det behövs. När man säger att man måste göra en koppling mellan militärernas hälsotillstånd och den eventuella förekomsten av utarmat uran måste man vara försiktig, för det här är inte någon lätt sak. Flera parametrar måste beaktas för att förklara ett antal militärers dåliga hälsotillstånd. Det förekommer kemisk förorening, det förekommer en hel rad skador på miljön, vi har levnadsförhållandena. Man vet för övrigt att effekterna av radioaktiv smitta inte visar sig förrän efter en relativt lång period. Det är alltså inte korrekt att redan nu, såsom vissa vetenskapsmän enligt min uppfattning på ett nonchalant sätt gör, säga att ”det finns ingen koppling”. Det är alltför tidigt. Det gäller sannolikt vissa militärer, men det skulle förvåna mig om det gäller alla.

Min andra kommentar är att utarmat uran inte är något naturligt, vilket man försöker få oss att tro, eller något mindre radioaktivt. Det är ungefär 20 procent mindre radioaktivt än naturligt uran. Det är avfall från kärnkraftsindustrin och bör behandlas som sådant. Och jag påpekar att vi har ett europeiskt direktiv från 1996 som borde införas av medlemsstaterna och som innebär att från och med en koncentration på 10 000 becquerel per kilo måste sådant avfall inneslutas. Men här har vi att göra med en koncentration som är 4 000 gånger större. Det är därför fullständigt absurt att använda sådan ammunition för att sprida den i miljön, åstadkomma olösliga partiklar som återfinns i luftvägarna och matsmältningsorganen, att påstå att man måste bevisa att det finns ett problem. Men det finns definitivt ett problem, eller också förstår jag inte längre det europeiska direktivet. Varför skulle det som gäller för den europeiska befolkningen inte gälla för befolkningen i Kosovo och Bosnien och för militärerna?

(Applåder)

Jag skulle vilja avsluta med en sista kommentar och jag hoppas att ni ursäktar att jag pratat lite för länge. Ändamålet helgar aldrig medlen, herr Solana.

(Applåder)

Ingen här stöttade Milosevics regim. Men Milosevic och hans vänner är inte offer för strålningen, de har inte fått i sig utarmat uran. Det är lokalbefolkningen, militärerna och företrädarna för de icke-statliga organisationerna som är offren.

(Applåder)

  Wurtz (GUE/NGL). – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, fru kommissionär, herr höge representant! För en månad sedan, när de femton medlemsländerna antog stadgan om de grundläggande rättigheterna, ville vi framstå som en värdegemenskap. En sådan ambition blir inte trovärdig endast genom texterna. Den blir trovärdig framför allt i livet, i samband med viktiga händelser, genom starka politiska åtgärder som motsvarar etiska principer och som i förekommande fall kostar något för dem som uppfyller dem. När man tvingas agera är man tvungen att bekänna färg.

Balkansyndromet är, tio år efter Gulfkriget, uppenbarligen en sådan viktig händelse. Den ställer på ett spektakulärt sätt de femton medlemsländerna inför sitt ansvar. Att ta det ansvaret fullständigt förutsätter, i mina och min grupps ögon, att man fattar modiga beslut i åtminstone tre riktningar. Vi har till att börja med den mänskliga dimensionen av problemet. Människor har dött, andra lider, ytterligare andra lever för närvarande i ångest och rädsla för framtiden. Bland dessa människor finns militärer och många civila. Det som är så barbariskt med vissa vapen är att de fortsätter att blint skörda offer även efter kriget. Vi står definitivt inför en sådan situation på Balkan.

Det internationella samfundet berömde sig tidigare av att av den anledningen förbjuda truppminor. Det bör i dag, i samma anda, förbjuda ammunition med utarmat uran.

(Applåder)

Det åligger de europeiska länder som tillverkar sådan ammunition, nämligen Förenade kungariket, Portugal och tyvärr även mitt eget land Frankrike, att acceptera att avbryta produktionen, lagringen och naturligtvis användningen, även om det bara är på prov. Vad de då gör är inte annat än att följa principerna i Genèvekonventionen från 1980, som förbjuder alla vapen som drabbar urskillningslöst. Samtidigt måste offren erkännas rätten till vård och ersättning, alla berörda personer rätten till undersökning, alla berörda regioner rätten till sanering och återuppbyggnad. Är det seriöst, är det värdigt att fly från sitt ansvar genom att i dag påstå att denna ammunitions farlighet inte fastställts, samtidigt som ett stort antal offentliga undersökningar och interna rapporter tydligt bevisat det? Jag anser uppriktigt att det handlar om en eftertruppsstrid, som är ur fas i förhållande till den information som våra landsmän nu förfogar över.

Det leder mig till att i andra hand ta upp den demokratiska utmaning som denna dramatiska fråga utgör. Listan är lång över skuldbelagd tystnad, osanningar, lögner genom undanhållande som såväl Nato som vissa medlemsstater ägnat sig åt, så långt det var möjligt. Herr Solana! Efter att i går ha spelat rollen som ett slags gränssnitt mellan de båda kan ni inte förvånas över att vi i dag ber er om förklaringar till de allvarliga uppgifter som sakta men säkert kommer upp till ytan. Kravet på sanning om det förflutna och öppenhet inför framtiden är i dag ofrånkomligt, det har ni sagt. Men uppriktigt sagt anser jag att ur den synvinkeln kan vare sig de femton medlemsstaterna eller Nato anse sig kvitt efter det ni just sagt, herr höge representant.

(Applåder)

Denna hårda prövning måste äntligen, enligt vår uppfattning, bli ett tillfälle för oss att omvärdera vår uppfattning om organisationen av den europeiska säkerheten och förbindelserna mellan Europeiska unionen och Nato. Vi anser att det verkligen är på tiden att inte längre, vare sig på den europeiska kontinenten eller i resten av världen, låta sig dras in i de amerikanska strategiska valens dramatiska återvändsgränder. Jag tänker på gulfkrigets fruktansvärda effekter för den irakiska befolkningen, och särskilt för barnen. Jag tänker på den systematiska förstörelsen av den ekonomiska potentialen och miljöarvet inte bara i Jugoslavien utan även i grannländerna – titta på Donau – till vilket också kommer bekräftelsen på det massiva användandet, vid dessa konflikter, av vapen och ammunition som inte bara åstadkommer oräkneliga oskyldiga offer på fältet utan även utgör ett varaktigt hot för personer som befinner sig i de bombade områdena. Herr Solana! Detta har ingenting att göra med försvaret av de mänskliga rättigheterna. Nej, för Europa bör ändamålet inte helga medlen.

Jag är övertygad om att dessa frågor nu finns i de flestas tankar, i en eller annan form. Efter dagens etapp kommer det att vara fler. Jag hoppas att vi blir allt fler som omfattas av denna framtidsutsikt om förändring.

(Applåder)

  Queiró (UEN). – (PT) Fru talman, kära kolleger, herr Javier Solana! Vid få tillfällen har det varit så viktigt att sanningen, hela sanningen, kommer i första rummet i en parlamentsdebatt som denna. De allra flesta länder i Europeiska unionen, medlemmar av Nato eller ej, har deltagit med sina väpnade styrkor och säkerhetsstyrkor i olika militära och polisiära interventioner i Balkanländerna. De har gjort detta då de ansett att det var det lämpligaste sättet för att skydda civilbefolkningen och deras grundläggande rättigheter, samt att bidra till att få fred och återuppbygga länderna och demokratin.

I flera av dessa länder, bland annat mitt land Portugal, har det dykt upp flera oroande fall. I vårt fall är ett av dem ett dödsfall i leukemi och andra patologiska fall som har samband med den strålning militärerna har utsatts för, både i Bosnien och i Kosovo.

Dessa fall har väckt och väcker en motiverad oro hos de medicinska, vetenskapliga, militära och politiska samfunden, och därmed hos allmänheten i dessa länder, för ett möjligt samband – som inte är bevisat, jag betonar detta – mellan exponeringen för utarmat uran, som ingått i den använda ammunitionen, och förekomsten av de nämnda sjukdomarna. Granskningen av sanningen om detta samband är därför grundläggande, eftersom det handlar om viktiga mänskliga värden som innebär respekt och fattning inför militärernas och deras familjers legitima oro.

Också därför att den vetenskapliga informationen fortfarande är ofullständig och det är nödvändigt med ett exakt fastställande av eventuella samband mellan orsak och verkan i användandet av ammunition med utarmat uran och de konstaterade hälsoproblemen. Även därför att det är oacceptabelt att det fortfarande finns motsägelser mellan, och polemik angående, den information Nato hävdar att organisationen i tid har gett regeringarna och de militära myndigheterna i de länder som har ingått i uppdragen, och under vilka förutsättningar de militära säkerhetsstyrkornas deltog i de militära och polisiära operationerna.

Slutligen därför att det vore obegripligt och paradoxalt om våra länder skulle delta i fredsuppdrag för att främja de mänskliga rättigheterna i Balkanområdet, och kanske lämna ett allvarligt hälso- och miljöproblem efter sig, vilket drabbar den befolkning den hade i uppdrag att skydda. Det är alltså en fråga som vi på allvar måste belysa och gå till botten med, oberoende av följderna.

Herr Javier Solana! Jag tackar för ert inledande inlägg, framför allt för den öppenhet ni har visat. Ni var Natos generalsekreterare vid tiden för de militära operationer vi talar om och ni är i dag ansvarig för Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Ni kan således, om ni vill, ge ett oerhört viktigt bidrag för att få fram sanningen om detta fall och därigenom bidra till att Europaparlamentet tillsammans med medlemsstaternas regeringar, Nato och andra internationella organisationer, kan enas om de bästa lösningarna av detta kaos, såväl på det vetenskapliga och det politiska planet som på det militära. Detta är vad vi hoppas på från rådet och från er.

  Pannella (TDI). – (IT) Fru talman, ärade ledamöter! 1950 var jag tjugo år gammal och det bedrevs en kampanj över hela världen, i Europa, vid våra universitet, i skolorna – man försökte, men lyckades inte då komma in i kyrkorna – och det var kampanjen mot Ridgway, ”pestgeneralen”. Det var kriget som amerikanerna, västerlänningarna, kapitalisterna förde med sig till Korea, mot de koreanska rättigheterna och hela den kommunistiska maktapparaten, alla nyttiga idioter, hela apparaten goda kommunister sedan femtio, sextio, sjuttio år, var i rörelse för att förklara för oss att Ridgway, ”pestgeneralen”, stod vid 50:e breddgraden – Atlantpakten var ännu inte aktiv i Fjärran Östern – och använde kemiska och bakteriologiska vapen för att försvara det orättvisa och kapitalistiska samhälle som förtryckte Tredje världen och dess proletariat.

Kamrater kommunister, kamrater socialister som då tog fram Stalins fredspris i viktiga stunder, under perioden 1950-53, med någon darrande papist på ena eller andra sidan, skulle ni kunna vara vänliga att ge oss ett ögonblicks moratorium i ert moraliserande a posteriori, i era ständiga yrkanden på att göra upp räkenskaperna? Ni har inte gjort det så ofta. Visst var det så att bombningarna av Dresden under andra världskriget kanske inte var nödvändiga utan kriminella, men sanningen är att ni inte insisterar på detta: det måste alltid handla om kommunisterna, om er pacifism.

Då är ett europaparlament som nu har att ta ställning till ett förslag där man kräver ett moratorium av detta slag nedrigt, oförsiktigt, odemokratiskt och föga seriöst: odemokratiskt eftersom det inte tar hänsyn till de åtaganden som parlamenten och regeringarna har drivit fram när det förelåg behov. Vi väntar på att snabbt få reda på den vetenskapliga sanningen om dessa vapen, men om de har använts för att förhindra att Vukovar jämnades med marken, vilket de gjorde, har vi sparat tiotusentals, hundratusentals bosniers, kosovarers, serbers och andras liv i Kroatien.

Fru talman, jag tackar er alltså för detta och avvaktar den sanning som måste slås fast, mot vår tendens att kränka den och våldföra oss på den...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jackson (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Vi behöver fastslå fakta i detta fall. Vi har mottagit vissa försäkringar från Solana men vi vet och våra italienska kolleger i synnerhet kommer att påminna oss om det, att det kommer att bli svårt för dem vars söner har dött i leukemi att godta den försäkran utan förbehåll.

I dessa dagar kan vi inte så lätt acceptera döden när bättre hälsa och välstånd verkar har fört oss så nära odödlighet. Vi behöver nu förstärka Solanas försäkran om upprepad provtagning erbjuden i så stor utsträckning som möjligt och med maximal öppenhet från de amerikanska myndigheterna. Jag har blivit tillfrågad, särskilt av min kollega Lord Inglewood som företräder området Cumbria där provskjutningar av dessa vapen har ägt rum, att begära att man måste ta hänsyn till frågan om den eventuella effekten på civilbefolkningen, när dessa provtagningar genomförs. Om Solana kommer att svara på denna diskussion kanske han vill ta upp den frågan.

Det fanns ett stort antal brittiska soldater som deltog i Balkankrigen och naturligtvis i Gulfkriget och som brittisk konservativ vill jag säga detta: Vi är naturligtvis oroade över den eventuella effekten av användningen av utarmat uran, men mot bakgrund av Solanas uttalande anser vi inte att Nato bör införa ett moratorium för användning av sådana vapen. Vi måste utkämpa hemska krig mot hemska folk. Ett sådant moratorium kunde ställa våra styrkor i ett ofördelaktigt läge och därmed möjligtvis äventyra mer liv än Natostyrkorna.

Som Wallström sade: Den verkliga och omedelbara faran på Balkan kommer från den allmänna miljöförsämringen efter år av försummelse, korruption och krig. Detta är vad Europeiska unionen måste ta itu med medan vi mycket noggrant bevakar resultaten från de medicinska provtagningarna.

Till sist låt mig säga att Wurtz bidrag avslöjade mycket om vänsterns oföränderliga dagordning som syftar till att skilja Europeiska unionen från Förenta staterna och skulle leda till att Europa berövas varje verkligt inflytande i världen.

(Applåder från höger)

ORDFÖRANDESKAP: G. SCHMID
vice talman

  Roth-Behrendt (PSE) . – (DE) Herr talman, kära kolleger! Det är en mycket märklig och också cynisk diskussion som vi för här. Jag är nästan benägen att inte vilja delta i diskussionen om vilken av den ammunition som används för att döda människor som är bäst. Trots det är det just det vi gör i dag. Jag deltar heller inte i debatten om vilka krig som är meningsfulla och vilka krig som måste föras. Det är inte vårt ärende i dag. Vi skall diskutera en annan fråga. Tidigare har vi alltid sagt att om det är nödvändigt att sätta in vapen – och detta har vi alltid varit eniga om – måste detta vara förenat med minsta möjliga ingrepp, med minsta möjliga skada på miljön och hälsan för de människor som överlever.

Därför har vi faktiskt tidigare exempelvis alltid fördömt och skarpt kritiserat kemiska vapen och alltid varit eniga om att dessa vapen inte skall få användas, eftersom de förstör och belastar miljön och människors hälsa i ett längre perspektiv. Om vi i dag diskuterar om uranhaltig ammunition orsakar leukemi – alltså blodcancer – ja eller nej, då vill jag inte höra, inte heller från Solana, som jag uppskattar mycket, om det slutliga beviset för detta finns, ja eller nej. Vi talar inte om det slutliga beviset, och när vi i denna kammare talade om vår egen hälsa och om BSE, då var vi eniga om att försiktighetsprincipen gäller, även om vi aldrig kan leda i direkt bevis att infekterat material leder till den nya formen av Creutzfeldts-Jacobs sjukdom.

(Applåder)

För inte så länge sedan diskuterade vi och röstade om försiktighetsprincipen, och vi sade att även om det slutliga beviset fattas måste vi förbjuda ett visst material eller ett visst beteende om farhågorna är berättigade. Vi vet i dag att antalet fall av leukemi har ökat. Så länge forskarna är oeniga, så länge vi alla här inte vet vilken av forskarna som har rätt, måste vi enas om att den här ammunitionen inte får användas, att allt som är kopplat till detta måste klaras upp. Ett moratorium för den här ammunitionen är väl det minsta vi i dag kan besluta om. Dessutom måste vi också sörja för de människor som lever i regionerna, för deras hälsa och deras barns hälsa!

(Applåder)

  Maes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Jag såg en film på tysk tv i morse som den amerikanska armén gjorde innan Gulfkriget bröt ut. I filmen säger de uttryckligen att det är farligt när ämnen som frikommer vid förbränning av utarmat uran hamnar i kroppen. Redan före Gulfkriget var det alltså känt vilka risker användningen för med sig. Kände de allierade till detta före Balkankriget och före interventionen, vilket jag för övrigt inte betvivlar? Kände regeringarna till detta, kände militären till detta? Varför varnades då inte soldaterna för detta på samma sätt? Varför säger ni då i dag att de allierade inte ser att det finns några bevis för riskerna? Människor har blivit sjuka både sedan de varit på Balkan och efter Gulfkriget. Det finns ingen som vet hur många som kommer att bli sjuka i dessa områden. Vem skall ge dem ett trovärdigt svar i morgon? Att förbjuda användningen är den enda åtgärd som kan återställa förtroendet.

(Applåder)

  Fitzsimons (UEN). – (EN) Herr talman! De bevis som kommer från Bosnien i synnerhet pekar tydligt på en massiv ökning av cancerfall där bombningar ägde rum under Balkankrigen och där ammunitionssalvor med utarmat uran användes. Man förmodar nu att utarmat uran användes av bombplanen som utförde bombattacker på Sarajevos förstäder och på andra ställen under Balkankrigen.

Folket på Balkan är berättigade att få fullständiga och otvetydiga svar med avseende på cancerframkallande effekter från granater med utarmat uran som användes under kriget. Detta parlament och Europeiska unionen bör och måste vara mycket energiska med att skaffa ordentliga svar på dessa väldigt viktiga frågor som gäller folkhälsa och mänskliga rättigheter.

Om en separat men dithörande fråga, jag blev ganska upprörd att läsa att granater med utarmat uran hade avfyrats i Irländska sjön av det brittiska försvarsdepartementets styrkor vid Solway Firth mellan England och Skottland och även vid en bana på cumbriska kusten, bara cirka tio mil från ett brittiskt kärnkraftverk. Detta utarmade uran har använts i Cumbria fram till år 1995 och man tror att så många som 1 400 granater med utarmat uran har avlossats in i Solway Firth, som är ett sund i Irländska sjön.

Som ledamot av Europaparlamentet och företrädande Leinster som ligger längs Irländska sjön är jag djupt oroad av dessa avslöjanden. Jag uppmanar den brittiska regeringen att göra ett fullständigt uttalande i frågan. Jag vill veta om det finns någon eventuell konsekvens för folkhälsan till följd av användningen av utarmat uran i granater på den plats som jag nämnde i dag. Det är den brittiska regeringens ansvar att göra ett uttalande om dessa frågor.

  Gollnisch (TDI). – (FR) Herr talman! Frågan om uranprojektiler är ett nytt kapitel i det avskyvärda krig som ni fört mot Serbien. Herr Solana! Inför skandalen talar ni med två års försening om öppenhetsprincipen. Tar ni oss för idioter? Tror ni att Förenta staterna kommer att låta er hållas, när det tog fyrtio år innan vi fick se filmerna, dokumenten, offren för de mänskliga experiment som de bedrev med sina egna soldater på bestrålade fartyg, efter provsprängningarna på Bikini?

Vad vi åtminstone vet är att ni struntat i försiktighetsprincipen som man ständigt tjatar på oss om. Det vi vet, vilket kommissionär Wallström också just sagt, är att leendet hos er talesman Shed dolde användningen av dessa sprängämnen. Det vi vet är att andelen leukemifall bland våra soldater är onormalt hög. När nu detta orsakssammanhang fastställts blir ni ansvarig för ett krigsbrott, för man har bara talat om militärerna, som om uranet kunde göra skillnad mellan dem och civila.

Uppriktigt sagt, kära kolleger, om ni vill veta sanningen så sök den själva, vänta inte på att Solana, EU:s höge representant, skall fördöma Solana, f.d. generalsekreterare i Nato.

  Zappalà (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Vi har i dag att ta ställning till en mycket viktig fråga som skulle förtjäna enormt mycket tid och betydande överväganden och vi tar dessutom itu med den på grundval av en emotionell strömning som inte lämpar sig väl för den politik vi skall bedriva här, eftersom vi inte är några experter.

När det gäller försiktighetsprincipen, som någon kollega hänvisade till nyss, är jag litet förvånad eftersom jag, även om vi talar om galna kosjukan, inte tror att någon någonsin skulle drömma om att säga att man inte skall äta något slags kött utan att det finns konkreta vetenskapliga belägg för detta.

Jag instämmer fullständigt i det kommissionären sade tidigare, att vi måste undersöka hur situationen på miljöområdet var innan, men också – med stor noggrannhet – vilket orsakssamband som finns mellan det använda materialet – vapnen – och hälsokonsekvenserna. För övrigt måste jag påminna om att utarmat uran används civilt inom många andra sektorer, och dessa borde vi verkligen ge stor uppmärksamhet.

Vi måste också uppmärksamma risken att panik utbryter, om man gör starka ställningstaganden, hos dem som skickar ut och dem som skickas ut till området av medlemsstaterna. Jag anser att vi måste granska detta problem mycket noggrant och slå fast att vi alla verkligen måste vara tacksamma mot Nato för vad det gjorde och kommer att göra. Vi instämmer inte i kravet på ett moratorium.

  Sakellariou (PSE) . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har den här debatten i dag på grund av den omsorg vi har om människor. Dessa människor är de soldater, våra soldater, som är där, men också miljontals människor i civilbefolkningen i Jugoslavien och i Kosovo. Det handlar inte om att här och i dag fastställa om kriget i Kosovo var berättigat eller inte. Det vore en felaktig debatt. Det handlar om – och där ger jag den höge företrädaren för GUSP helt rätt -, att noggrant och ordentligt undersöka om det finns ett samband mellan de sjukdomsfall som inträffat och den mängd ammunition med så kallat utarmat uran som fälldes under kriget i Jugoslavien och i Kosovo, men också i Bosnien.

Om vi vill det måste vi förbinda oss till några viktiga principer, så att åtminstone vi som valda företrädare för Europas folk återvinner den trovärdighet som Nato har förlorat med sådana och liknande händelser. För det första behövs noggranna och oberoende undersökningar av internationella experter med hjälp av alla tillgängliga vetenskapliga metoder.

För det andra behöver vi en helt annan informationspolitik – och jag tackar rådet, kommissionen, men framför allt den höge företrädaren för GUSP, för det åtagande de har gjort om att ställa all information till parlamentets förfogande.

För det tredje, slutligen, måste vi genast kräva ett moratorium för alla vapen och all ammunition av det här slaget, tills de fullständiga resultaten av de undersökningar som vi beslutat om föreligger, för att sedan kunna fatta våra beslut på ett ansvarsfullt sätt.

  Lagendijk (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Det är varje politikers mardröm att hamna i en debatt med forskare, där somliga ser ett samband mellan användningen av utarmat uran och det ökade antalet döda, medan andra inte gör det. Den politiska debatten riskerar då att bli en vetenskaplig debatt. Jag anser att vi måste urskilja politikernas uppgift. Enligt min uppfattning är dessa uppgifter två.

För det första: Europeiska unionens ansvar är ansvaret för lokalbefolkningen. Det är medlemsstaternas uppgift att ta ansvar för sina soldater. I mina ögon borde det åligga oss, Europeiska unionen, att oroa sig för lokalbefolkningen där.

För det andra bär vi ett ansvar för att inte gå i fällan att finna alla förklaringar i användningen av utarmat uran. Det kan säkert vara så att det finns andra orsaker till det ökade antalet döda. Jag anser därför att vi måste initiera en allomfattande studie av alla avvikelser som förekommer på plats samt i de nationella arméerna.

Till sist, något som irriterar mig gränslöst är att Solana och även vissa kolleger gör en koppling och begår ett fel beträffande mål och medel. Kopplingen mellan kriget och de använda medlen. Jag var för ett ingripande i kriget, men jag är emot att man tar risker på ett oansvarigt sätt.

  Morillon (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Det är med förbehåll och försiktighet som man måste ta upp frågan om giftigheten hos pilprojektiler med kärna av utarmat uran och dess konsekvenser för militärer och civila som varit i kontakt med dess effekter i Irak, Bosnien-Hercegovina och Kosovo.

Förbehållet är nödvändigt, det har man sagt, eftersom ingen koppling, trots den forskning som inletts, har kunnat fastställas mellan användningen av dessa vapen och fallen av leukemi som upptäckts efter dessa operationer, men också, och det skall man veta, under den långa processen med framtagning och försök med dessa vapen.

Slöjan över denna osäkerhet måste naturligtvis avlägsnas. Vi kan därför bara glädjas åt att undersökningsstrukturer inrättats på alla nivåer, i våra stater, inom Nato och i Europeiska unionen. Den stora sinnesrörelse som orsakats av de senaste veckornas upptäckter skall inte dra med oss mot stupet av det som jag kallar ”försiktighetsavsteget” just när unionen, fru Roth-Berendt, försöker fastställa de exakta gränserna för försiktighetsprincipen, för att undvika att den missbrukas.

I dag är granater med kärna av utarmat uran, som lagras i våra olika länder, de vapen som bäst kan borra sig in i pansarfordonen, då den tekniska utvecklingen av bepansring gör användningen av RSV-laddningar och pilprojektiler med kärna av volfram ineffektiv. Framtagningen av nya vapen kommer att ta många år, det skall man veta.

Kan vi under hela denna tid offra vårt försvar på den obevisade fruktans altare? Jag tror inte det. Det är anledningen till att jag motsätter mig begäran om moratorium, som återfinns i punkt 6 i kompromissresolutionen, när den går till omröstning i kammaren.

Jag erkänner ändå att denna debatt har en förtjänst. Den bevisar, vilket var nödvändigt, att man inte skall drömma om ett rent krig, vilket jag alltid betraktat inte bara som en illusion, utan även som en perversion. Ett krig kommer alltid att vara smutsigt eftersom dess mål är att kränka det mänskliga livet. Det kan bara ses som ett mindre ont när alla andra medel för att reglera eller förebygga angrepp på människans frihet och värdighet har misslyckats. Ja, herr Solana, så var det i såväl Irak som Kosovo.

(Applåder)

  Sacconi (PSE). – (IT) Fru talman! Det finns två parter som vi har ett särskilt ansvar gentemot: å ena sidan de unga som förtjänstfullt deltog i de militära insatserna i Bosnien och Kosovo, naturligtvis tillsammans med sina familjer, och å den andra mottagarna av dessa fredsuppdrag, det vill säga folken på Balkan.

Det är sant att de direkta och indirekta orsakssambanden mellan användningen av bomber med utarmat uran och fallen av leukemi, som blir allt fler, ännu inte har bevisats med säkerhet, även om de verkar mer än troliga, men dessa fall finns och de har en spridning som rättfärdigar den största oro. Därför är det rätt att under samordnade former fortsätta alla erforderliga vetenskapliga undersökningar och klargöra vilken påverkan denna ammunition har på hälsan och miljön, men under tiden är det också rätt att tillämpa försiktighetsprincipen, som aldrig har lämpat sig så väl som vid detta tillfälle, och därför är ett moratorium en brådskande och oundgänglig åtgärd.

  Laschet (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, kära kolleger! Vi får dagligen, ja nästan varje timme, ny information om eventuella faror. Därför är det mycket bra att det här parlamentet i dag ägnar sig åt frågan. Jag vill tacka den höge representanten, som lovat oss fullständig information och öppenhet. Även för oss är det ju något nytt att vi diskuterar säkerhets- och försvarsfrågor på det här viset. Möjligheten med den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken är just att vi inte befinner oss i samma konstellationer som medlemsstaterna, där regeringar argumenterar mot oppositionen i de här frågorna. I Tyskland exempelvis bagatelliserar den röd-gröna regeringen under sin försvarsminister alla dessa faror – det är alltså helt annorlunda än i det här parlamentet.

Vi har som Europaparlament en möjlighet att få upplysningar och information som är inriktade på fakta, och det är mycket bra. Det som är till skada – och det har också kännetecknat den här debatten -, är att man gör upp med Gulf- eller Kosovokriget i efterhand. Herr Wurtz, när ni i detta sammanhang citerar stadgan om de grundläggande rättigheterna och Europas höga principer, då måste jag upplysa er om att när det handlade om de europeiska grundläggande rättigheterna, när det handlade om etniska rensningar, om fördrivning och terror på Balkan, då stod er politiska grupp vid sidan om och svek. Även detta hör till en sådan här debatt.

Vi kräver att entydig information samlas in och att den information som finns i medlemsstaterna på europeisk nivå sammanställs tillsammans med FN – med Förenta nationernas fackorgan – och återigen läggs fram för detta parlament. I en våldsam konflikt står alltid möjligheten till buds att bevara medlens proportionalitet. Därför behöver vi information och även forskning om vapensystem som är mindre skadliga än det som vi diskuterar i dag. Här kan Europaparlamentet ta sitt ansvar inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, om det kommer med konstruktiva bidrag.

  Katiforis (PSE). – (EN) Herr talman, höge representant! Det mandat som ni hade för insatserna i Jugoslavien var inte ett mandat för att använda vapen som människans samvete förkastar och fördömer och vars eventuella giftighet, enligt mätningar nu, var kända för den militära ledningen vid den tiden.

Om ni nu, när avslöjandena har börjat och fler kommer, känner er skrämd av detta faktum, försöker hitta medbrottslingar i detta parlament måste jag säga att det är bevis på feghet och dålig smak.

(EL) Herr talman! Vi känner oro över följderna av dessa bombningar på Balkan, vi känner också oro för de soldater som deltog, vi känner oro över befolkningen i de områden som blev slagfält och vi begär en omfattande miljöutredning beträffande en eventuell försämring av miljön i hela Balkanregionen. Denna oro har nått en gräns som ni i denna kammare inte kan föreställa er, åtminstone gäller det för folkopinionen i mitt land.

Folkopinionen begär också moratorium...

(Talmannen avbröt talaren.)

(Applåder)

  Trakatellis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag tar upp tre punkter, eftersom väldigt mycket redan har sagts.

Första punkten: Jag skulle vilja säga till herr Solana att år 1999 då jag tillsammans med andra kolleger försökte ta reda på om utarmat uran användes i Kosovo fanns ett skuldmedvetet hemlighållande och fru Wallström – jag har här protokollet – sade ordagrant som svar på en fråga att det ännu inte hade bekräftats att utarmat uran hade använts. Detta står i parlamentets protokoll.

Andra punkten: Utarmat uran är ett farligt och skadligt ämne, särskilt då det används i projektiler eftersom det förgasas vid brisad, det alstrar uranoxidul och omvandlas till ett moln som kan inandas; uranoxidul är lättlösligt och kan komma in i vattnet och i livsmedelskedjan. Ni – bör följaktligen också känna till att även om man utsätts för en liten mängd skadlig substans så orsakar den skada – och följaktligen är det nödvändigt att omsorgsfulla epidemiska undersökningar genomförs både i Gulf-området och i Bosnien samt givetvis även i Kosovo, även om de eventuella följderna där kommer att visa sig senare.

Tredje punkten: Om vi godtar, och även ni herr Solana godtar, att det finns skäl att göra denna undersökning, borde i alla händelser inte – om sanningen skall fram – försiktighetsprincipen råda? Om någon säger till mig, eller till vem som helst, att, ni förstår, det behövs en undersökning eftersom ert hus kan rasa, stannar jag då kvar i huset medan undersökningen görs eller lämnar jag det och väntar på resultatet? Det är här fråga om självklarheter, och jag godtar inte att utarmat uran är det enda vapen som Nato har till sitt förfogande, det finns en mängd andra vapen i dess arsenal vilka kan användas med framgång.

(Applåder)

  Myller (PSE). – (FI) Herr talman! I många instanser har man försäkrat oss att vi i fortsättningen öppet kommer att få information och att ärendena skall behandlas öppet. Tillsvidare har denna öppenhet lyst med sin frånvaro. Det är självklart att vi behöver information som underlag för vårt beslutsfattande, men jag instämmer med dem som förespråkat försiktighet. Vårt följande ärende är diskussionen om snabbinsatsstyrkor. Vi måste samtidigt ta ställning till hur vi skall förhålla oss till människors hälsotillstånd, även om vi inte kan skönja ett direkt samband med exempelvis leukemi. Det är mycket möjligt att man på längre sikt kommer att stöta på andra negativa effekter, till exempel på dricksvattnet. Kan vi ta ansvaret för att vi, samtidigt som vi gör nytta genom att snabbt lösa konflikter, också vållar civilbefolkningen en massa bekymmer och osäkerhet i framtiden?

  Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Jag finner det något underligt att tala om försiktighetsprincipen i samband med vapen, vilka trots allt är utvecklade för att vara skadliga för hälsan. Problemet är naturligtvis att man bara behöver nämna ordet ”uran” och det blir ett utbrott av vad som bara kan beskrivas som masshysteri.

Sjukdomarna och dödsfallen måste naturligtvis undersökas och jag välkomnar den åtgärd som har vidtagits av Natos medlemsländer för detta, men vi måste göra en bedömning av fakta och fakta är mycket tydliga just nu. Det finns inget samband mellan utarmat uran och sjukdomar. Om vi granskar studien av veteranerna i Gulfkriget som gjordes i Förenta staterna och jämför det med studien av kontrollgruppen, finns det ingen skillnad i dödssiffror eller sjukdomsfall eller cancerfall mellan de två grupperna. Vi måste se till att vi arbetar med samma vetenskapliga fakta och därför är det inte lämpligt att kräva ett moratorium för stunden, när det inte finns något vetenskapligt samband mellan de två.

Det finns en rad andra frågor som gäller Balkankrigen som vi borde undersöka, som till exempel icke-detonerade multipelbomber och den miljöförstöring som kommissionen har beskrivit, men låt oss hålla oss till fakta.

  Solana, rådet. – (ES) Herr talman! För det första vill jag tacka alla ledamöter som har talat, för det sätt ni har gjort det på och för den uppriktighet ni har uttryckt. Detta visar på ett tydligt sätt att vi alla har samma vilja att få klarhet i denna situation, eftersom det som utan några som helst tvivel bör oroa oss alla är de människor som nu är sjuka och de som i framtiden kan komma att insjukna och lida. Därför vill jag än en gång lova att hålla er informerad om allt jag kan. Det ni inte kan kräva, ärade ledamöter, är att jag ger information om sådant jag inte har kompetens att informera om eller om det jag inte känner till.

Vi talar om en fråga som genom sin karaktär är regeringarnas ansvar och vi är därför beroende av den information som varje regering förser oss med. Så som jag sade i mitt första inlägg är jag i kontakt med regeringarna och med de organisationer som arbetar med denna fråga och jag kan försäkra er än en gång att ni, från oss, från rådet och från mig, kommer att få all den information vi förfogar över och vi kommer att ge er all insyn vi kan. Sådan information vi inte formellt förfogar över kan vi svårligen förmedla till er.

För det andra skulle jag vilja säga att vi i de vetenskapliga analyserna, som vissa av er har påpekat, måste vara öppna för alla möjligheter. Vi får inte koncentrera oss på vissa givna parametrar och glömma andra som också kan ha skadliga effekter på hälsan. Därför tyckte jag det kändes mycket bra att få höra såväl kommissionen som vissa ledamöter tala om denna öppenhet att analysera allt det som kan innebära miljöpåverkan. Jag kan berätta att även jag är utbildad vetenskapsman, och därtill fysiker. Jag skall inte dra upp mina kunskaper – som nu är otillräckliga – och vad jag visste på den tiden. Men jag tycker att det är viktigt att vi bevarar en rationell inställning till detta problem och jag hoppas att vi får all information som vi behöver för att ta alla konsekvenser. Just nu bör ingen tvivla på att alla länder och alla internationella organisationer gör allt de förmår för att finna en lösning på problemet, genom att samla den mest relevanta informationen så snabbt som möjligt.

Oerhört många saker har sagts här, alla mycket intressanta. Jag har noterat allt, men jag vill inte svara på dem en och en eftersom ni har ställt ett fåtal frågor. Däremot vill jag svara på några saker som har sagts för att vi skall undvika missförstånd. Jag vill med största uppriktighet svara företrädarna för Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och med största tillgivenhet berätta att de har skickat mig en skrivelse, jag har tagit emot den, och som de vet, eftersom jag har talat med dem, så har jag förmedlat detta till alla regeringschefer och ministrar i unionen. Jag svarade muntligt på skrivelsen, inte skriftligt, men ni vet att det beslut som regeringarna fattade var att fortsätta den inriktning de redan hade inlett i maj när jag tog emot denna skrivelse. Jag hoppas därför att ni inte tror att den skrivelse som jag fick inte respekterades. Skrivelsen respekterades men regeringarna hade beslutat att agera på annat sätt än vad som föreslogs i skrivelsen. Men jag hoppas att ni förstår att varje skrivelse från alla medlemmar i de politiska grupperna i parlamentet alltid respekteras.

Jag skulle vilja göra två reflektioner av en nästan personlig karaktär. För det första kan jag mycket väl skilja på mål och medel. Jag önskar att ni inte ville kritisera mig för att blanda ihop mål och medel. Jag kan skilja perfekt på målen och medlen, och jag vet mycket väl att det viktiga för målen och för att uppnå dem beror mycket på vilka medel som används. Medlen och kännedomen om dem förändras med tiden. Ibland får man information som avgör om ett medel är användbart eller om det inte längre går att använda, och när vi gör dessa överväganden måste vi ta hänsyn till den information vi har i det ögonblick när besluten fattas. Låt det alltså stå klart att jag inte blandar ihop mål och medel. Jag har aldrig gjort det och jag skulle vilja slippa göra det.

Jag vill säga något till dem som anklagar mig för att vilja göra detta parlament till medbrottsling. Nej, jag försöker inte på något sätt göra parlamentet till medbrottsling, varken i dag eller någonsin. Ni företräder Europeiska unionens folkvilja och ni ansvarar för era handlingar. Det jag tänker på och som jag anser att jag bör dela med er, är de ögonblick när vi har varit överens, för några år sedan och för några månader sedan. Detta är inte att utnyttja parlamentet eller göra det till medbrottsling. Jag upprepar tusen och en gång att jag tar allt mitt ansvar, jag har alltid tagit det i mitt liv, och jag tänker fortsätta att ta det och jag behöver inga medbrottslingar. Det jag behöver göra är att be er att ta ert ansvar. Jag tar mitt och ni bör ta ert. Och vi kan inte förneka att de resolutioner som antogs i parlamentet fick mig att tänka. När jag ledde Europeiska unionens ministerråd var era resolutioner viktiga för mig och viktiga också för Europeiska unionens stats- och regeringschefer. Det är inte att göra någon till medbrottsling. Det är att dela ett ansvar, som de ansvariga européer ni alla närvarande är. Vi bör kunna dela ett kollektivt ansvar.

Det var allt. Jag vill tacka er och säga att jag återkommer den 31 januari för en debatt om Mellanöstern, men jag står till ert förfogande under kammarens sammanträde i dag i den fortsatta behandlingen av denna fråga som är av så stort intresse då så mycket står på spel. Vår trovärdighet står på spel och även de fortsatta stegen för att skapa en krishantering i Europeiska unionen. Därför kan ni alltid, ärade ledamöter, vara säkra på att ni kan räkna med mig, åtminstone med min goda vilja; med min kunskap är kanske mer tveksamt.

(Applåder)

  Wallström, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill också börja med att tacka alla Europaparlamentets ledamöter för deras inlägg, därför att de har understrukit hur nödvändigt det är att ta allvarligt på rädsla och oro när det gäller alla dem som har symptom och är sjuka och likaså att det är nödvändigt att samla all tillgänglig information och undersöka även de långsiktiga hälsoeffekterna.

Jag försäkrar er att kommissionen kommer att göra allt i sin makt och förmåga för att fastställa en säker vetenskaplig grund för denna fråga och vi kommer också naturligtvis att samarbeta fullt ut med andra nationella och internationella organ som arbetar på detta område: Nato, UNEP, IAEA och WHO.

Kommissionens insatser kommer att integreras i vårt mer omfattande stödprogram på Balkan med avseende på hälso- och miljöfrågor, för vi måste se på de samlade effekterna. Vi välkomnar möjligheten att rapportera tillbaka till Europaparlamentet om framstegen i våra ansträngningar för att ta fram en solid vetenskaplig grund för eventuella hälsoeffekter från utarmat uran. Vi skulle vilja återkomma för att rapportera till er och naturligtvis är vi alltid beredda att svara på alla frågor som ni kanske vill ställa.

  Eriksson (GUE/NGL). – Herr talman! Jag vill bara ta tillfället i akt och be kommissionär Wallström och andra att tala på sina respektive modersmål här i kammaren, i Wallströms fall svenska.

  Talmannen. – Tack så mycket, fru kollega. På grundval av rättighetsstadgan är Europeiska unionen ett fritt land och var och en kan själv bestämma på vilket språk han eller hon talar.

(Applåder)

  Cox (ELDR). – (EN) Herr talman! Om en ordningsfråga. Jag har just granskat texten till ett gemensamt resolutionsförslag. Jag skulle vilja påpeka att det namn som uppges ha undertecknat för den liberala gruppen, Lord Bethell, är mycket välkommen att ansluta sig till vår grupp. Jag vill gärna ta till protokollet hur glada vi är att ha en ny medlem i dag som undertecknar på våra vägnar.

  Talmannen. – Nåväl herr Cox, lagom till omröstningen kommer vi att ha rett ut vilken politisk grupp Lord Bethell tillhör och vilken han inte tillhör

Jag har i enlighet med artikel 37.2 mottagit sju resolutionsförslag samt ett gemensamt resolutionsförslag som lagts fram av sex grupper. ⁽¹⁾

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag klockan 12.00.

  Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Om en ordningsfråga. Kanske vi bara kan få denna ordningsfråga understökad nu. Lord Bethell är och förblir en fast medlem av den brittiska konservativa gruppen.

  Talmannen. – Herr Van Orden, detta kan jag bara acceptera om ni har en skriftlig fullmakt från Bethell om att ni får avge röstförklaringar för hans räkning.

  Wurtz (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Eftersom vi talar om den gemensamma resolutionen om Balkansyndromet skulle jag bara vilja påpeka att mitt namn och min grupps namn felaktigt återfinns på denna gemensamma resolution.

  Talmannen. – Kollega Wurtz! Jag sade uttryckligen ett gemensamt resolutionsförslag som lagts fram av sex grupper, och inte av sju. Jag vet mycket väl att den här punkten är känslig för er grupp och specificerade därför detta uttryckligen!

(1) Se protokoll.