Tillbaka till Europarl-webbplatsen

Choisissez la langue de votre document :

 Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Onsdagen den 17 januari 2001 - Strasbourg EUT-utgåva

6. Det svenska ordförandeskapets verksamhetsprogram
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag har det mycket stora nöjet att välkomna statsminister Persson. Herr tjänstgörande rådsordförande! Jag skulle vilja säga att vi är mycket glada över att för första gången välkomna er här i kammaren så här i början av det svenska ordförandeskapet, som vi önskar all framgång. Jag ger er genast ordet.

 
  
MPphoto
 
 

  Persson, rådet. – Fru talman, kommissionens ordförande och ärade ledamöter av Europaparlamentet!

Bara under det senaste decenniet har Europa förändrats på ett sätt som saknar motstycke. Det kalla kriget har ersatts av samarbete. Den tekniska utvecklingen har exploderat och våra ekonomier har flätats tätt samman på en global marknad.

Hoten mot demokratin och freden kan inte längre enkelt pekas ut som totalitära regimer på andra sidan järnridån. I dag växer i stället hotet mot demokratin inifrån de mogna demokratierna själva. Detta framgår av det sjunkande förtroendet för de folkvalda, det minskande valdeltagandet, populistiska partiers framgångar och högerextrema rörelsers radikalisering.

Få av de stora utmaningar vi står inför i Europa kan vi lösa helt på egen hand i varje nation för sig. Därtill är vi alltför beroende av varandra. Behovet av samarbete har aldrig varit större. Samtidigt vågar jag påstå att utsikterna för samarbetet heller aldrig har varit mer lovande.

Det svenska ordförandeskapet i Europeiska unionen inleds i ett viktigt skede, under en period i Europa präglad av stora förändringar och utmaningar.

Unionen står inför sin största utvidgning hittills. Efter det att vi kommit överens om den ekonomiska och institutionella ramen för denna historiska händelse stundar nu de verkliga förhandlingarna.

Unionen har antagit ett program med nya samarbetsformer för att bli den mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomin i världen. Vi har full sysselsättning som strategiskt mål. Inom den ekonomiska och monetära unionen stundar snart den viktiga introduktionen av sedlar och mynt.

De medborgarnära frågorna står allt tydligare i fokus. Unionen är i dag en sammanslutning av aktiva välfärdsstater. I dag växer insikten om att välfärden inte utgör en broms för utvecklingen, utan att välfärd och utveckling tvärtom är varandras förutsättningar.

Sverige övertar nu ordförandeskapet för första gången. Vi skall verka i hela unionens intresse, svara för öppenhet och kontinuitet och föra Europas utveckling framåt. Vi vill också konsolidera vunna framsteg. Det är en ära för mig att som svensk statsminister få redovisa vårt arbetsprogram för er. Jag kommer att lyssna på era synpunkter och kommentarer med största intresse.

På unionens omfattande dagordning kommer vi att prioritera tre områden: utvidgningen, sysselsättningen och miljön. Det är tre omfattande politikområden, som vart och ett har avgörande betydelse för hur framtiden kommer att gestalta sig för medborgarna i Europa.

Jag börjar med frågan om utvidgningen. Ingen fråga är så avgörande för EU:s framtid och för utvecklingen i Europa som välkomnandet av nya medlemmar i unionen. Det handlar om vår möjlighet att befästa grunden för fred och frihet, demokrati och välstånd i Europa. Vi är i färd med att slutföra det historiska skeende som sätter stopp för uppdelningen av Europa i öst och väst. Det är med ödmjukhet, stolthet och stark vilja som den svenska regeringen vill söka bidra till detta arbete, denna historiska utveckling.

Under det franska ordförandeskapet slutfördes framgångsrikt den regeringskonferens som syftat till att förbereda unionens institutioner så att de kan fungera väl i en utvidgad union. En ekonomisk ram fastlades redan i Berlin våren 1999. I Nice klargjordes att nästa regeringskonferens inte skall utgöra något hinder eller något villkor för utvidgningen. Mycket arbete återstår, men möjligheten finns att välkomna nya medlemsländer efter utgången av år 2002.

Under det första halvåret 2001 kommer utvidgningsprocessen att gå in i en fas av konkreta förhandlingar på många områden. Sveriges målsättning är att försöka bana väg för ett politiskt genombrott i förhandlingarna. Principen om differentiering kommer att utgöra en grundsten i detta arbete. Varje kandidatland skall bedömas utifrån sina egna meriter, alla skall ges möjligheten att hinna ifatt.

Stora framsteg har gjorts i kandidatländerna. För att ett genombrott skall nås krävs dock att kandidatländerna fortsätter att med kraft genomföra reformer för att uppfylla villkoren för medlemskap samt att medlemsländerna konstruktivt bidrar till att förhandlingarna förs framåt. Kommissionen måste underlätta processen. Vi måste alla gemensamt sträva efter att utvidgningen kan ske med starkt stöd bland unionens medborgare.

Det svenska ordförandeskapet kommer att tillvarata möjligheterna att gå fram fortare med de bäst förberedda kandidatländerna. Europeiska rådet kommer i juni 2001 i Göteborg att utvärdera framstegen i utvidgningsprocessen och ge nödvändiga riktlinjer för dess framgångsrika slutförande.

EU:s förhållande till Turkiet som kandidatland kommer att ägnas fortsatt uppmärksamhet. Antagandet av partnerskapet med Turkiet och landets framläggande av den nationella anpassningsplanen blir här centrala instrument.

Mycket arbete återstår, men möjligheten finns nu att välkomna nya medlemsländer efter utgången av år 2002. Det är min förhoppning att ansökarländer skall kunna delta i valet till Europaparlamentet år 2004.

Ett annat område som skall prioriteras är sysselsättningen. I dag sjunker arbetslösheten i EU-länderna och allt fler får ett arbete. Vi får dock inte slå oss till ro med det. Fortfarande går 14 miljoner människor i EU utan arbete.

Arbetslösheten är ett gigantiskt slöseri, med ekonomiska resurser och – vad värre är – med människors kunskap och ambitioner. Ingenting är viktigare för individens utveckling och frihet än att ha ett jobb och en egen försörjning. Ingenting är viktigare för demokratin och jämlikheten än arbete åt alla. En union som inte tar arbetslösheten på allvar kan aldrig vara den medborgarnas union vi alla vill se.

Ambitionen att göra EU till en sysselsättningsunion har tidvis i debatten beskrivits som bara en önskedröm, men här har något nytt hänt. Europeiska rådet lade i Lissabon i mars förra året fast ett nytt strategiskt mål för unionen. EU skall inom tio år ha världens mest konkurrenskraftiga och kunskapsintensiva ekonomi. Samtidigt slogs fast att full sysselsättning skall utgöra en grundläggande målsättning för unionens ekonomiska och sociala politik. Jag ser detta som en stor framgång och som oerhört viktiga milstolpar i unionens utveckling.

Dagens Europa är bättre rustat än på mycket länge att utsträcka möjligheten till arbete åt alla – de som vill och kan arbeta. Utsikterna för den europeiska ekonomin förblir goda. De offentliga finanserna är starka. Priserna är stabila. Reformer av produkt- och kapitalmarknaderna har dragits i gång över hela Europa.

Vägen till full sysselsättning går över fortsatta ekonomiska reformer, utvecklad social trygghet och stärkt välfärd. Den går också över satsningar på utbildning och forskning, ny teknik och entreprenörskap, miljöinvesteringar och jämställdhet mellan män och kvinnor.

Europeiska rådet i Stockholm den 23-24 mars kommer att vara det första i en serie av toppmöten under våren som är ägnade att driva på utvecklingen mot de mål som lades fast i Lissabon. Vi bör i Stockholm på ett öppet och självkritiskt sätt bedöma de framsteg som gjorts. Arbetet drivs framåt med gemenskapsrätt, där så är lämpligt, men främst med den nya öppna metoden för samordning. Som ordförandeland är det vår strävan att inte urholka Lissabonstrategin genom att tillföra alltför många nya frågor. Vi behöver inte heller några nya processer. Stockholmsmötet bör i stället peka ut vissa prioriterade områden.

Vi är mitt uppe i en rasande snabb utveckling där tillväxten allt mer drivs av hjärnkraft och allt mindre av muskelkraft. Samtidigt ökar rörligheten. Humankapital blir företagens främsta konkurrensfaktor, och utbildning blir arbetstagarens. Vård, skola, omsorg, utbildning och andra välfärdstjänster blir länders och orters konkurrensmedel.

Den svenska välfärdsmodellen har alltid byggt på tanken att jämlikhet och rättvisa i sig är produktivt, att utvecklingen blir starkare om alla ges möjlighet att bidra till den och alla får del av dess frukter. I dag visar utvecklingen att nationer som har en hög sysselsättningsgrad och en välutbildad befolkning, som lyckats sprida den tekniska utvecklingen, och som har en rättvis fördelning och ett väl täckande välfärdssystem också är de länder som ligger längst framme i utvecklingen i de nya teknologiska sektorerna. Nationer som inte tar till vara alla medborgares kompetens och kreativitet kommer att tappa i konkurrenskraft.

Till detta skall läggas Europas förväntade demografiska utveckling. Låga födelsetal och en stigande andel äldre hotar att kraftigt öka försörjningsbördan för personer i arbetsför ålder från omkring år 2010 och framåt. Den demografiska utvecklingen måste mötas på bred politisk front. Det kommer att krävas en omfattande översyn av pensionssystemen och systemen för sjukvård och äldreomsorg. Det kommer att krävas åtgärder för att öka deltagandet på arbetsmarknaden. Betydelsen av förbättrade villkor för barnfamiljer, ökad jämställdhet och ett livslångt lärande bör lyftas fram på ett tydligt sätt.

I takt med att fler får jobb kommer också arbetslivets villkor allt mer i fokus. Målet är att vi skall kunna enas om en definition av begreppet kvalitet i arbetet och dess betydelse för tillväxt och sysselsättning.

Dessutom bör vi i Stockholm betona vikten av ny teknologi genom vidareutveckling av handlingsplanen för eEurope och större uppmärksamhet åt bioteknikens betydelse för innovation och tillväxt.

Jag vill också understryka den vitala betydelse det har för stabilitet och välfärd i Europa att den ekonomiska och monetära unionen utvecklas framgångsrikt. Som ordförandeland kommer Sverige att aktivt verka för att den introduktion av sedlar och mynt i euro som skall ske i valutaunionen i början av 2002 blir en odelad framgång. Det ligger i vårt gemensamma intresse.

Det tredje viktiga området är miljön. De stora miljöhoten kan inte avvärjas utan ett aktivt internationellt samarbete. EU-samarbetet på miljöområdet måste fördjupas. Vi måste utgå från en helhetssyn på politiken. Det ekologiska perspektivet betraktas ofta som ett bakåtsträvande och visionen om det hållbara samhället som en vision i konflikt med mål som rättvisa och ökad materiell välfärd. Det är fel – det är precis tvärtom.

Med kretsloppstänkande och utnyttjande av nya forskningsrön och ny resurssnål teknik är det i dag fullt möjligt att bruka jordens resurser utan att förbruka dem. Samtidigt öppnar den utvecklingen unika möjligheter för ekonomisk tillväxt på nya marknader. Här finns en enorm potential och möjligheter som jag vill se att vi tar till vara. Jag vill att EU går före och visar vägen mot en utveckling där ekologiska, ekonomiska och sociala hänsyn samverkar och förstärker varandra.

Miljöhänsyn måste integreras i EU:s samtliga samarbetsområden. Behandlingen av EU:s sjätte miljöhandlingsprogram måste föras framåt. Det skall gälla de kommande tio åren, och bör inriktas på tydliga och väl motiverade miljömål och miljöindikatorer. Programmet bör bli ett av fundamenten i den övergripande strategin för långsiktigt hållbar utveckling som skall antas vid Europeiska rådets möte i Göteborg. Denna strategi bör fokuseras på ett antal nyckelområden där vi i dag identifierar utvecklingen som ohållbar samt på åtgärder som kan vända trenden. Kommissionen kommer senare att presentera ett förslag till en sådan strategi.

Den snabbt växande kemikaliemarknaden måste också uppmärksammas. Sverige kommer att verka för att enighet uppnås kring en ny kemikaliestrategi där försiktighetsprincipen är en viktig utgångspunkt.

Sist, men definitivt inte minst, klimatfrågan. Det gäller t.ex. översvämningar, jordbävningar och smältande isar. Få saker oroar så som risken för att miljöförstöringen är på väg att skapa långtgående och farliga klimatförändringar. Klimatfrågan är central på EU:s dagordning. Vi kommer att ge den fortsatt prioritet. Klimatförhandlingarna måste återupptas.

Miljöfrågorna rymmer en djup moralisk dimension. Vi lånar jorden av våra barn och barnbarn. Vår generations uppdrag är att lämna efter oss ett Europa där de stora miljöproblemen är lösta.

Fru talman! Det nya fördraget från Nice möjliggör på flera punkter en fördjupning och effektivisering av samarbetet. Närmare samarbete mellan mindre grupper av medlemsländer underlättas. Ännu fler beslut skall fattas med kvalificerad majoritet och med ett medbestämmandeförfarande med Europaparlamentet. Klarhet har skapats om de förhandlande kandidatländernas ställning i ett utvidgat EU. Jag räknar med att det nya fördraget skall kunna undertecknas inom drygt en månad. Medlemsländerna har för sin del redan förbundit sig att verka för en snabb och framgångsrik ratifikation av det nya fördraget.

Unionen är inte statisk. Samarbetet har sin egen dynamik. Unionen ställs oupphörligen inför nya krav från omvärlden, och från sina egna medborgare. Vi har dessutom anledning att diskutera helheten i den europeiska arkitekturen.

En rad framtidsfrågor presenterades i debatten parallellt med den nu avslutade regeringskonferensen. Därför tillkom den särskilda deklarationen i Nice om EU:s framtid. Den föreskriver en ny regeringskonferens 2004 och uppmanar det svenska och det kommande belgiska ordförandeskapet att under 2001 öppna en debatt i framtidsfrågorna med alla intresserade parter. Detta skall ske i samarbete med kommissionen och med medverkan från Europaparlamentet. Bland de frågor som skall diskuteras under processen fram till nästa regeringskonferens specificeras fyra: för det första hur man skall upprätta och övervaka en mer precis avgränsning av kompetenser mellan medlemsländer och unionen, för det andra den s.k. rättighetsstadgans status, för det tredje hur fördragen kan förenklas utan att deras innebörd ändras samt för det fjärde de nationella parlamentens roll.

Det svenska ordförandeskapet ser det som en angelägen och stimulerande uppgift att uppmuntra till en mer intensiv och bred debatt såväl i medlemsländerna som i kandidatländerna. Vi räknar med att Europaparlamentet skall medverka aktivt och utnyttja sin unika roll för att ta egna initiativ för att uppmuntra debatten. Jag hoppas att även nationella parlament och regeringar kommer att vilja ta lämpliga initiativ. Vi bör också göra särskilda ansträngningar för att engagera våra ungdomar, och vi behöver bättre kartlägga medborgarnas syn på det framtida samarbetet i EU.

Fru talman! Det vi i dag kallar EU bildades en gång för att omöjliggöra krig på den europeiska kontinenten och har varit utomordentligt framgångsrikt i detta avseende. Konflikter förekommer dock alltjämt i Europa och i dess närhet. Europas säkerhetspolitiska utmaningar kommer under överskådlig tid att handla om att hantera kriser och förebygga konflikter. Detta förutsätter en kombination av såväl civila som militära krishanteringsinstrument. Vidare måste en nära samverkan utvecklas med FN och OSSE.

Det svenska ordförandeskapet kommer att ge hög prioritet åt att genomföra de beslut som har fattats av Europeiska rådet i Nice rörande unionens militära och civila krishanteringskapacitet. Målsättningen är att Europeiska unionen skall fatta beslut om att bli militärt och civilt operativ så snart som möjligt under år 2001.

På det militära området handlar det i första hand om att inrätta permanenta strukturer samt om att föra vidare arbetet med samverkansarrangemangen mellan EU och Nato.

På det civila området kommer vi att driva vidare arbetet med att utveckla förmågan att planera och leda civila insatser, i första hand när det gäller polisen. En särskild konferens om kapacitetsmålen för polisinsatser skall äga rum under det svenska ordförandeskapet. Konkreta mål skall också utvecklas för att stärka rättsväsendet, den civila administrationen och räddningstjänsten.

Parallellt med arbetet för att stärka EU:s krishanteringskapacitet kommer Sverige att göra betydande ansträngningar för att utarbeta en samordnad och effektiv EU-politik inom det konfliktförebyggande området. Vi avser att ta fram ett europeiskt program för konfliktförebyggande som skall presenteras vid Europeiska rådet i Göteborg.

Jag vet att det finns ett starkt intresse i Europaparlamentet för såväl krishantering som konfliktförebyggande. Ni har utarbetat värdefulla förslag, och viktiga diskussioner har förts i parlamentet. Jag ser fram emot ett fortsatt nära samarbete.

Fru talman! Utvecklingen i Ryssland har betydelse för hela Europas framtid. Europa och Ryssland behöver varandra. Ett fördjupat samarbete mellan EU och Ryssland bör därför ges hög prioritet. Samtidigt måste våra förbindelser präglas av uppriktighet och konsekvens, inklusive beredskap att ge kritik när så är befogat. Det gäller t.ex. utvecklingen i Tjetjenien, som fortsätter att ge anledning till djup oro. Det gäller också situationen beträffande den oberoende opinionsbildningen i Ryssland. EU:s budskap bör vara att ett genuint partnerskap måste vila på en gemensam värdegrund. I en modern demokrati måste en stark stat balanseras av ett starkt civilt samhälle.

Ordförandeskapets ambition är att fullfölja en Rysslandspolitik inriktad på såväl samarbete som uppriktighet, i syfte att nå en ökad förutsägbarhet och stabilitet i våra relationer. Konkret vill vi se en fördjupad dialog mellan EU och Ryssland i såväl politiska som ekonomiska och rättsliga frågor. Vi vill utveckla samarbetet för att förebygga konflikter, hantera kriser och främja nedrustning och icke-spridning. Vi vill främja Rysslands integration i världsekonomin, bl.a. genom att stödja landet i dess ansträngningar att bli medlem av WTO. Vi vill se mer av samverkan för att möta de gemensamma utmaningar vi står inför på vår kontinent, bl. a. hoten mot miljön och från den internationella, organiserade brottsligheten. Vi vill se fortsatt stöd till reformer i Ryssland, inte minst för att stärka det civila samhället och modernisera förvaltningen.

Utvecklingen på västra Balkan, i Mellanöstern och på den koreanska halvön kommer också att ägnas stor uppmärksamhet. I fallet västra Balkan handlar det verkligen om ett förebyggande av kriser, men också om ekonomiska reformer och finansiella insatser. Regionens gradvisa närmande till EU genom stabiliserings- och associationsavtalen står i centrum. För att ett sådant närmande skall bli verklighet krävs dock tydliga samarbetsansträngningar mellan regionens länder.

I konflikten i Mellanöstern har unionen spelat en viktig i roll i stödet till de amerikanska fredsansträngningarna. Sverige kommer under sitt ordförandeskap att verka för en fortsatt aktiv europeisk roll i fredsprocessen.

Om några dagar kommer en ny amerikansk president att svära sin ämbetsed. Det finns goda möjligheter att ge ny stimulans till samarbetet med USA. Handelsfrågorna och genomförandet av handlingsplanen inom det transatlantiska ekonomiska partnerskapet är centrala delar av samarbetet. Utestående handelspolitiska tvister måste föras fram till ömsesidigt godtagbara lösningar, men får inte överskugga de många gemensamma politiska intressena och den rika dialog vi har med USA.

Fru talman! I en union som sätter medborgarna främst måste den politiska diskussionen föras öppet, handlingar vara tillgängliga, beslutsvägar gå att följa och ansvar kunna utkrävas av dem som fattar besluten. Det kräver ett fortsatt arbete för att göra EU till en öppnare och modernare union.

Genom Amsterdamfördraget skapades en rättslig grund för regler om handlingars offentlighet i institutionerna. Sverige fäster stor vikt vid arbetet på den rättsakt om öppenhet som skall antas under denna fördragsbestämmelse. Kommissionen, som inom ramen för sina interna reformer tagit flera egna steg till ökad öppenhet, har framlagt ett förslag i ärendet. I rådets arbete på denna rättsakt avser Sverige att hålla nära kontakt med Europaparlamentet, som visat stort engagemang i frågan om öppenhet. Vi avser att driva denna fråga med ambitionen att komma fram till ett resultat till våren.

Som jag berörde i inledningen av mitt anförande har unionens grundläggande värderingar fått en centralare plats i unionens verksamhet. Det framgångsrika arbetet på stadgan om fundamentala rättigheter är ett viktigt uttryck för detta. I konsekvens med detta bör mänskliga rättigheter med större kraft tas upp i den politiska dialogen med andra länder i fredsförebyggande syfte, liksom i avtal med länder utanför EU. Unionen skall även agera aktivt i FN:s kommission för mänskliga rättigheter och inför kommande världskonferenser på detta område.

Fru talman! Det är betydelsefullt att Europas medborgare, genom sina direktvalda representanter, har inflytande och insyn i det europeiska samarbetet. Europaparlamentets roll är här central.

Det svenska ordförandeskapet är angeläget om ett gott och nära samarbete med parlamentet under det halvår vi har framför oss. Vi kommer att aktivt delta i det viktiga europeiska politiska samtal som pågår i denna byggnad, i detta parlament.

Viktiga beslut ligger framför oss. Europas framtid formas i samarbete. Låt oss tillsammans arbeta för ett Europa i fred, frihet, välstånd och social sammanhållning!

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag tackar rådets ordförande för hans inlägg.

Ordet går nu till kommissionen och ordförande Prodi.

 
  
MPphoto
 
 

  Prodi, kommissionens ordförande.(IT) Fru talman, herr statsminister, ärade ledamöter! Det är mig en stor glädje att stå här framför er i dag, i början av ett nytt ordförandeskap, och jag önskar er alla ett gott nytt år. Jag hälsar den tillträdande ordföranden Persson välkommen och gratulerar honom till Sveriges val av slogan, en slogan som är ovanligt slagkraftig och bygger på bokstaven E.

Bokstaven E står framför allt för ”Europa”, som är vårt gemensamma mål och som Sverige under de kommande sex månaderna kommer att lägga ned alla sina krafter på att föra framåt, särskilt när det gäller utvidgningen, enlargement, sysselsättningen, employment, och miljön, environment.

Men bokstaven E står också för ”euro”. 2001 är året då den gemensamma valutans fysiska omlopp skall förberedas och också det sista året som många nationella valutor finns till. En del av dessa kan skryta med en mer än hundra år lång historia och har ett affektionsvärde för oss, också personligen. Det svenska ordförandeskapet kommer alltså att följa oss på en del av vägen mot det historiska datumet 1 januari 2002.

Jag skulle vilja uppehålla mig ett ögonblick vid de tre E:n runt vilka det svenska ordförandeskapet kretsar, som statsminister Persson nyss beskrev. Dessa tre prioriterade frågor är väl valda eftersom de alla tre avser sektorer där unionen och Europa som helhet måste bemästra enorma utmaningar och kan få enorma möjligheter. Det handlar inte bara om prioriteringar för detta halvår, som kan glömmas bort direkt efteråt, utan om långsiktiga utmaningar, som har utsetts till primära mål för alla de fem åren i mandatperioden.

E som i enlargement, utvidgning. Utvidgningen är den största utmaningen för Europeiska unionen – det behöver inte upprepas. Vi befinner oss i ett avgörande skede för hela Europas framtid: vi har möjlighet att skapa ett område med fred, välstånd och stabilitet som omfattar 500 miljoner medborgare, som förenas av samma värderingar. För att denna process skall bli möjlig har vi tvingats göra ett visst antal interna reformer. Nicefördraget är, även om det inte är helt tillfredsställande – tvärtom allt annat än tillfredsställande – hur som helst ett steg i rätt riktning som gör att vi kan fortsätta på den inslagna vägen. Av detta skäl och också eftersom Nice i medvetande om sina begränsningar innefattar ett efter-Nice, skulle jag här vilja insistera på att denna församling när tiden är mogen rekommenderar de nationella parlamenten att ratificera Nicefördraget. Enligt min mening är det uppenbart att fred, stabilitet och välstånd inte kan stanna vid Europeiska unionens gränser, utan måste omfatta alla grannländer och vänländer i så hög grad som möjligt. Därför gläder det mig att se att även förbindelserna med Ryssland ingår i det tillträdande ordförandeskapets prioriteringar.

I denna strategi som syftar till att bygga upp en substantiell grannskapspolitik ingår också min resa till Nordafrika nyligen. När vi enar vår kontinent på nytt måste vi nämligen akta oss för att glömma bort denna dimension. Också partnerskapet Europa-Medelhavsområdet är grundläggande för våra intressen och vi håller på att undersöka olika sätt att nylansera det och förstärka det. Låt oss inte heller glömma – och det är tydligt att ordförandeskapet verkligen inte kommer att glömma det – unionens nordliga dimension som är av grundläggande vikt.

Den andra bokstaven E står för employment, det vill säga sysselsättning. Denna prioriterade fråga motsvarar i stort sett den nya ekonomiska och socialpolitiska dagordning som vi kom överens om i Lissabon. Jag instämmer helt i att den skall drivas vidare. Kommissionen är särskilt nöjd med den betoning ordförandeskapet gör av moderniseringen av arbetsmarknaden och behovet att tillförsäkra kvinnor och män lika möjligheter i vårt samhälle. En modernisering av våra ekonomier innebär fler arbetstillfällen och främjandet av lika möjligheter för kvinnor och män är en viktig del i kampen mot diskriminering. Kommissionen kommer att arbeta i nära kontakt med ordförandeskapet för att bidra till att toppmötet i Stockholm, som till stor del kommer att handla om dessa frågor, blir lyckat. I detta sammanhang har kommissionen för avsikt att föreslå en ny strategi för att skapa en europeisk arbetsmarknad före 2005. Detaljerna i denna kommer att beskrivas i de sammanfattande rapporter som vi håller på att färdigställa inför mötet i Stockholm.

Den tredje bokstaven E står för environment, det vill säga miljö. Våra landsmän är oroliga för skyddet av miljön och konsumenterna, däribland livsmedelssäkerheten som är särskilt viktig i dessa dagar. Den senaste utvecklingen inom galna ko-krisen erinrar på ett högst dramatiskt sätt om detta och kommissionen har redan sjösatt konkreta åtgärder för att ta itu med denna kris. Gentemot kommande generationer har vi ett ansvar för att garantera en hållbar utveckling i våra samhällen och för att göra våra ekonomier förenliga med balans på jorden på lång sikt. Jag räknar med att samarbeta med det svenska ordförandeskapet för att ge Europeiska unionen en effektiv strategi som är förenlig med hållbar utveckling. Vid toppmötet i Göteborg måste man fatta beslut om konkreta och operativa åtgärder – jag upprepar detta, konkreta och operativa – när det gäller denna grundläggande fråga.

I detta sammanhang måste unionen bevara sin beslutsamhet att ta på sig en ledande roll i frågorna om klimatförändringar. Vi måste leva upp till de åtaganden som gjordes i Kyoto och ständigt sätta tryck på våra internationella partner så att de lever upp till sina åtaganden från Kyoto. Vad detta anbelangar antyder bokstaven E också ett mer medvetet engagemang för energin och djuplodande överväganden av alla de frågor som sammanhänger med energiförsörjning samt energikällornas användning, bevarande och förenlighet med en god miljö. Jag gratulerar alltså ordförandeskapet till att man har betonat dessa frågor.

Flera gånger har jag inför denna församling uttryckt önskemål om fördjupad insyn i den europeiska politiken och det gläder mig att statsminister Persson tryckte på detta och ägnade en stor del av sitt inlägg åt detta. Att medborgarna skall delta både i de stora besluten och i EU:s och dess institutioners vardagsliv är en prioriterad fråga för kommissionen. Jag vill därför försäkra ordförandeskapet om vårt fulla stöd för dess ansträngningar att främja öppenhet och insyn.

Fru talman, herr statsminister, ärade ledamöter! De initiativ som har planerats för detta halvår är ambitiösa och kommer att lämna varaktiga spår hos våra landsmän – det är jag säker på. Men trots detta betraktar jag inte ordförandeskapens övningar under ett halvår som isolerade gester, utan snarare som en kontinuerlig ansträngning, som någonting som varar över tiden.

Därför uppskattar jag mycket att Sveriges statsminister bemödade sig om att försäkra oss om att hans verksamhet kommer att baseras på de grundvalar som det föregående franska ordförandeskapets intensiva arbete lade för att det följande skulle kunna bedriva ett effektivt arbete. Detta är så mycket mer sant om man betänker det avgörande temat för det så kallade efter-Nice, det vill säga den särskilda diskussionen om unionens framtid. Förra gången när jag talade inför denna församling klargjorde jag att jag var besviken inte bara på vissa aspekter i det nyss antagna fördraget, utan framför allt på den stämning som härskade under hela toppmötet. I Nice klarade femton medlemsstater, som var och en förståeligt nog koncentrerade sig på sina nationella intressen, inte av att sluta annat är ett bristfälligt avtal.

(Applåder)

Dessutom visade sig större delen av stats- och regeringscheferna – och detta är den viktigaste punkten – mer benägna att försöka tillskansa sig en möjlighet att blockera unionens framtida handlande än att hitta ett sätt att främja den gemensamma saken.

(Applåder)

På så sätt visade Nice tydligt vad som avses med avtal baserade på minsta gemensam nämnare. Det vore riskabelt att inbilla sig att man kan gå vidare på denna väg. Jag kom tillbaka från Nice med bekräftelsen på en övertygelse som jag redan hade och som jag redan har visat för er: övertygelsen om att det, tvärt emot vad man ibland hör, inte är ”Monnet-metoden” som har nått vägs ände utan att det däremot är regeringskonferensmetoden som är luggsliten.

(Applåder)

Därför måste vi dra några lärdomar när det gäller diskussionen om unionens framtid, som för oss fram till år 2004, även om det fortfarande är för tidigt att ha en klar ståndpunkt om detta.

Den första läxan är att man inte kan göra någonting positivt eller varaktigt för att säkerställa Europas framtid utan att omedelbart involvera alla de europeiska levande krafterna, däribland självfallet krafterna i alla kandidatländerna.

Enligt min uppfattning kan man dela in vägen fram till 2004 i tre väl åtskilda faser: en första fas som redan har påbörjats och som vi också skulle kunna kalla öppet övervägande – det gör vi i dag – under vilken det är bra om en så bred debatt som möjligt om Europas framtid fortgår på alla nivåer i det civila, politiska och vetenskapliga samhället. Var och en av oss måste bidra till att stimulera och mångfaldiga diskussionen. Vi måste alltså omedelbart ge vårt mål en konkret inriktning, nämligen den att år 2004 komma fram till ett balanserat och stabilt system som gör att den utvidgade unionen kan fungera på ett demokratiskt, legitimt och effektivt sätt.

De demokratiska politiska partierna i Europa kan ge ett avgörande bidrag till att förankra denna diskussion i det civila samhället. Med detta i sikte skulle jag särskilt inom kort vilja organisera ett möte med gruppledarna för de politiska partierna i parlamentet. I och med detta åsiktsutbyte hoppas jag att vi kan komma fram till operativa slutsatser om vilka mål vi skall sätta upp och vilka redskap vi skall använda för att nå dem. Denna diskussion skall vara öppen och utan i förväg uppsatta gränser. Särskilt är det självklart att det sämsta sättet att ge sig i kast med den vore att stänga in sig i de fyra frågorna från Niceförklaringen, för här handlar det om ”efter-Nice”. Dessa frågor – stadgan om grundläggande rättigheter, förenklingen av fördraget, klargörandet av befogenhetsområdena och hypotesen om en andra kammare – är verkligen mycket viktiga. En del av dem har varit föremål för betydande arbetsinsatser, som i fallet med omstruktureringen av fördraget, men dessa frågor är inget annat än element i en grundläggande tankegång som samtidigt måste bli både bredare och djupare

(Applåder)

och som funktionellt sammanfattades i själva titeln på stats- och regeringschefernas förklaring, där de ställde sig frågan: ”Hur skall Europas framtid se ut omåttligt?” Jag hoppas att denna församling via de politiska partier som här är företrädda fullt ut kommer att utöva inte bara sin roll som uttryck för den demokratiska legitimiteten i gemenskapens beslutsprocess, utan också rollen som bro till de nationella politiska partierna, till den allmänhet som dessa företräder.

(Applåder)

Jag ber er å det livligaste att göra det och jag kommer att stå vid er sida i denna verksamhet. Jag tror att det är nödvändigt för Europas framtid. Kommissionen å sin sida har för avsikt att starta en bred och öppen dialog med de europeiska samhällena och med huvudrollsinnehavarna i de politiska systemen i unionen. Detta är den första fasen.

Den andra fasen skall inledas direkt efter toppmötet i Laeken, i december. Denna fas, som vi skulle kunna definiera som en fas av strukturerade överväganden, är den mest ömtåliga och skall utkristallisera sig runt en operativ syntes av de insamlade synpunkterna under den föregående fasen. Den får inte begränsas till förhandlingar enbart regeringarna emellan bakom lyckta dörrar. Detta är läxan ifrån Nice. I Laeken måste vi uppfinna en ny formel, som motsvarar behoven av öppenhet och legitimitet.

Den tredje och oundvikliga fasen blir med nödvändighet en ny regeringskonferens i ordets rätta bemärkelse. Jag anser att denna konferens skulle kunna bli kort, slutgiltig och beslutande. Alla dessa tre adjektiv är viktiga: kort, slutgiltig och beslutande.

Som jag sade måste de överväganden vi lanserar vara öppna eftersom det, vilket har slagits fast de senaste dagarna, egentligen handlar om att fråga sig vilken struktur det politiska livet skall ha i en union med tjugofem eller fler medlemmar.

Jag skulle emellertid inte leva upp till min övertygelse och min plikt om jag inte än en gång påminde om den oro som jag gav uttryck för här 3 oktober förra året, eftersom den fortfarande är aktuell. Jag är nämligen fast övertygad om att en rationalisering, förenkling och utvidgning av gemenskapsmetoden tillhör unionens framtid och inte dess förflutna. Unionens dynamik har sedan femtio år här och särskilt sedan Maastricht, skapat ett politiskt system sui generis som inte kan reduceras till en nationell modell. Unionen är faktiskt demokratisk, det vill säga att den grundar sig på en dubbel legitimitet: den som härrör ur de europeiska folken som ni, ärade ledamöter, representerar och den som härrör ur medlemsstaterna som är representerade i rådet, vilket i sin tur grundar sig på nationella demokratiska val. Det finns alltså en dubbel legitimitet: det är inte sant att det saknas en legitimitet. Unionen är effektiv, inte bara demokratisk, eftersom den är uppbyggd kring en institution, kommissionen, som är ett självständigt verkställande organ, men som bevakar jämvikten och alla medlemsstaternas intressen, små som stora. Kommissionen är det nödvändiga villkoret för att man skall kunna förena de suveräna makterna i gemenskapen och på så sätt kunna ta itu med framtidens stora utmaningar, såsom utvidgningen. För det tredje är unionen möjlig att kontrollera, eftersom EG-domstolen garanterar att alla följer de gemensamma reglerna.

I detta sammanhang kommer debatten om vad man skall och inte skall göra, på europeisk och nationell nivå, i fråga om konkreta regeringsinsatser lägligare än någonsin och är en konsekvens av denna debatt. Konsekvensen och sammanhållningen i unionen och dess medlemsstater måste gå stärkta ur den. Vi måste absolut säga nej till all fragmentering av gemenskapens beslutsprocess och särskilt all fragmentering av den verkställande makten, eftersom denna strider mot det mål vi har satt upp. Så mycket mer som vi, om man vill ge uttryck för mångfalden av synpunkter på vilken integrationsnivå som är önskvärd, numera förfogar över mycket viktiga instrument – jag upprepar det, mycket viktiga – för förstärkt samarbete, som Nicefördraget nu möjliggör inom ramen för gemenskapsmetoden. Bara ett konsekvent handlande som ses över i ljuset av subsidiaritetsprincipen och en klarare vision av Europas styre och struktureras omkring den institutionella triangeln enligt gemenskapsmetoden kan säkerställa detta resultat.

Fru talman, herr statsminister, ärade ledamöter! Framför oss ligger en period full av åtaganden och initiativ. Utmaningarna är stora, men vår beslutsamhet är lika stor. Kommissionen kommer att arbeta i nära kontakt med de olika ordförandeskapen för att slutföra vår stora uppgift. Jag litar på er, europeiska politiker och ledamöter av detta parlament, och jag litar på er vilja att samarbeta med oss.

(Livliga och ihållande applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Poettering (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Herr rådsordförande Persson, ni erbjöd Europaparlamentets och de politiska grupperna ett gott samarbete. Vi tar gärna fasta på det, goda kontakter finns det ju. Jag kan å min grupps vägnar säga att ni också innehållsmässigt har vårt fulla stöd om det gemensamma Europa som står i förgrunden, och inte det mellanstatliga samarbetet, regeringarnas samarbete, vilket vi definitivt förkastar inom gemenskapsramen. Det får inte ske något återfall till det mellanstatliga!

(Applåder)

Ni har ett mycket trevligt grannland – och Sverige är också trevligt. Man hör mer om det gemensamma Europa i Finland, och jag skulle önska mig att Finland och Sverige hade samma åsikt i de här frågorna. Ni befinner er i en kontinuitet av tidigare ordförandeskap, och därmed övertar ni ett hypotek, nämligen Nicefördraget. Jag kan inte hålla med om er uppfattning om att Nicefördraget är en framgång, vilket ni här framställde det som. Men ett hypotek är också en möjlighet eftersom man kan dra av inteckningen. De kommande veckorna och månaderna skulle vi tillsammans med er vilja inteckna hypoteket från Nice. Därför säger vi som Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater för tillfället varken ja eller nej till Nicefördraget.

Jag har precis till ordförandeskapet, företrätt av Danielsson, överlämnat resolutionen från Europeiska folkpartiets kongress i Berlin. Romano Prodi, vår kommissionsordförande, talade om nödvändigheten av att arbeta tätt tillsammans, inte bara inom den gemenskapsram som våra europeiska partier utgör, utan med de nationella partierna. EPP:s kongress beslutade enhälligt, med röster från alla de 42 nationella partierna, om de principer som jag skulle vilja presentera för er. För det första handlar det om regeringskonferensens systematik. En konferens som drar ut på tiden över veckor och månader tillhör det förflutna, det är ingen framtidsmodell. Vi är bestämt emot att man håller fast vid det gamla systemet.

(Applåder)

För det andra: Vi uppmanar er att ganska snabbt – förberedelserna måste börja under ert ordförandeskap och skall sedan i Laeken, under belgiskt ordförandeskap, leda fram till ett beslut – tillsätta en konferens, inriktad på konventets metodik och modell, med stort deltagande från Europaparlamentet, de nationella regeringarna givetvis, och framför allt från kommissionen. Vi uppmanar er att inom kort inleda debatten och vi uppmanar er också, herr rådsordförande, att åtgärda de fel som finns i Nicefördraget innan fördraget undertecknas.

Vi har hört att man ville ge Polen färre röster än Spanien i ministerrådet. Detta rättades till eftersom det påstods bara vara ett skrivfel. Det finns ett skrivfel till: Tjeckien och Ungern, som har samma befolkningsantal som Belgien och Portugal, skall bara få 20 Europaparlamentariker, de andra båda länderna 22. Låt oss också ge Tjeckien och Ungern 22 ledamöter av Europaparlamentet och inte börja med utvidgningen med att diskriminera dessa båda länder! Detta kan ni rätta till innan ni skriver under, för är det bara ett tekniskt fel så krävs ju inga politiska beslut.

Slutligen frågan om öppenhet: Vi ser mycket bekymrat på, att det, också genom ministerrådets generalsekretariats agerande – och Solana, som jag uppskattar mycket, bryr sig ju mer om uppgiften som hög företrädare – i spetsen för ministerrådets generalsekretariat finns vissa bromsklossar, att man varken vill ge kommissionen eller Europaparlamentet information. Sörj för öppenhet, det är det stora hopp vi sätter till ert ordförandeskap.

(Applåder)

Herr talman! Eftersom jag noggrant läser allt som den framstående statsministern och rådets ordförande säger har jag tagit notis om ert tal den 5 oktober inför Nordiska rådet, och i det sätter ni stort hopp till ministerrådet. Jag hoppas att Maastricht förde er på bättre tankar! Ministerrådet får inte stärkas, det måste bli öppnare och det måste reformeras så att ministerrådets dörrar även öppnas för allmänheten.

Slutligen den tredje punkten som är utvidgningen: Där har vi samma åsikt – utvidgningen är för oss en moralisk historisk och politisk förpliktelse. Och den får inte försenas, vilket än vårt beslut om Nice blir.

En avslutande anmärkning: Europas konkurrenskraft måste stärkas. Ni har sagt många glädjande saker om euron. Jag håller med er, men ha modet att stärka euron i Europa genom att tala om för befolkningen i ert land att euron är nödvändig och att Sverige följer oss på denna väg.

(Applåder)

Jag önskar er framgång, och om ni har framgång har vi tillsammans framgång. Ni tillhör inte vårt parti, ändå önskar jag er framgång eftersom det handlar om det största E:t, nämligen om Europa, och låt oss därför arbeta tillsammans.

 
  
MPphoto
 
 

  Barón Crespo (PSE). – Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, ärade ledamöter! Jag vill först av allt hälsa rådsordföranden, statsminister Persson, välkommen. Det är första gången Sverige innehar rådets ordförandeskap och man har uttryckt sina prioriteringar, de berömda tre E:na, vilka sammanfaller med de europeiska socialisternas och socialdemokraternas vilja, för jag kan med stolthet säga, att Persson och hans parti hör till min politiska familj, och dessutom har Sveriges statsminister här hållit ett försvarstal för den europeiska sociala modellen och dess anpassningsförmåga i globaliseringstider som fyller oss med stolthet.

(Applåder)

Jag vill säga att beträffande sysselsättningen så kan ni räkna med oss vid toppmötet i Stockholm, för att tala om sysselsättning, innovation och om det ord ni avslutade ert tal med: social sammanhållning. När det gäller utvidgningen hoppas jag att Sveriges entusiasm för utvidgningen hjälper svenskarna att förälska sig mer i Europeiska unionen. Och beträffande miljön stöder vi Sveriges initiativ att ge innehåll åt den hållbara utvecklingen.

Fru talman! Rådets ordförande har nämnt en av de frågor som är grundläggande för oss, nämligen den europeiska allmänhetens situation. Den Eurobarometer som i dagarna publicerats i olika tidningar pekar på den schizofreni vi befinner oss i. Medborgarna, inklusive de i Förenade kungariket, kräver fler europeiska lösningar på problemen och trots det har de en låg tillit till institutionerna. Detta är ett ämne som gäller oss alla, kommissionen och parlamentet, och även de nationella regeringarna. Beviset ligger i galna ko-sjukeproblemet. Kommissionen, och jag talar om Santerkommissionen, fyllde sin uppgift, och även Prodikommissionen. Parlamentet inrättade en undersökningskommitté 1997 och i helgen har vi återigen fått se hur regeringarna, när det gäller Österrike och Italien, erkänner problemet först när de inte har något annat val. De fortsätter med sin strutspolitik när vi behöver europeiska lösningar på de europeiska problemen.

Nästa fråga som det svenska ordförandeskapet kommer att ägna sig åt och som vi alla kommer att arbeta med från år 2001, som börjar nu, fram till år 2004 – det är fyra år och många val däremellan, inklusive valet till Europaparlamentet – är frågan om ”efter Nice”. Jag skulle här vilja rikta en uppmaning till det svenska ordförandeskapet. Ni är säkerligen inte några stora experter på gemenskapens institutionella labyrint. Däremot har ni erkända erfarenheter av vad demokrati och öppenhet är, och det är vad vi just nu behöver. Därför har ni ett särskilt ansvar. Jag välkomnar också den vilja ni har uttryckt att nå ett klart avtal om ett så känsligt ämne som tillgång till dokument, men vi måste gå längre än så. Ni deltog de fem dagarna i Europeiska rådet i Nice, och åkte säkert därifrån lika utpumpad som era kolleger. Här är det inte Monnets metod som gäller, och där ger jag ordförande Prodi rätt. Det är den mellanstatliga metoden som gäller, och dessutom vill jag peka på – vi befinner oss i den skandalen -, att ambassadörerna fortfarande håller på att avsluta förhandlingarna. Ni sade att fördraget kommer att skrivas under inom en månad. Och då får vi se vilka förändringar som förs in i fördraget. Så får det inte gå till. Denna metod måste upphöra.

(Applåder)

Därför finns det, frånsett vad ni sade när ni åkte därifrån, en positiv sak i bilaga IV: där talas det inte om en regeringskonferens; ni talar om en medlemsstaternas konferens. Och ni sade konkret att parlamentet har en unik initiativroll, och som vi här håller på att förändra, jag håller mig till det förslag ordförande Prodi har lagt fram – och det är ett initiativ från kommissionen som jag applåderar. Vi har fyra år på oss. Han har föreslagit tre faser: den första, en öppen reflektion. Jag skulle vilja uppmana rådet att ta med detta i den första fas som ni skall inleda och som avslutas i Laeken, där vi måste hitta den bästa metoden för att gå framåt, och inte bara tala om unionens framtid, utan också debattera det utvidgade Europas framtid, för efter Nice är dessa länder redan med oss och de måste lära sig hur vi fungerar, vilket är en ganska besvärlig fråga. Jag ber alltså rådets ordförande att ni också lägger fram initiativ inför toppmötet i Laeken i slutet av året.

För det andra, vilken metod? För mig och min grupp måste metoden vara den demokratiska metod som används i alla våra länder; att debatten sker i parlamentet och att det sker i ljus och med stenografer. I dag sker det redan med Internet. Detta är en anpassning och förbättring av konventionsmetoden. Inte mer än så. Och givetvis att föra ut debatten i alla medier, men inte sätta det civila samhället framför parlamenten, för vi har representativa demokratier och vi måste utforma ett komplext system.

Slutligen, fru talman, och med detta slutar jag, anser jag att medlemsstaternas konferens skall vara den sista händelsen, där man beslutar om konkreta frågor, och inte en långsam och oändlig process.

Med detta, fru talman, och nu slutar jag på riktigt, hade ni kunnat lägga till ytterligare ett E i den europeiska processen, och jag säger som spanjor: E som i esperanza (förhoppning).

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Malmström (ELDR). – Fru talman! Kommissionen! Välkommen hit, herr statsminister! De kommande sex månaderna blir spännande. Det är viktiga politiska uppgifter som väntar, och förhoppningsvis kan ett lyckat ordförandeskap också ha positiva effekter på opinionen. Det kan visa våra landsmän där hemma att det går att uträtta bra saker tillsammans i EU. Det kan visa de europeiska kollegerna här att Sverige inte är motvalls utan konstruktivt vill delta i det europeiska bygget.

Den liberala gruppen står helt bakom Sveriges beslut att prioritera utvidgningen. Ingen uppgift är viktigare än att skapa ett helt Europa, och förhandlingarna skulle verkligen behöva ta ett rejält kliv framåt under våren. Vi skulle också önska oss ett datum för när de första länderna kan komma med.

En annan fråga, som statsministern har både liberalernas och stora delar av parlamentets stöd i, rör öppenheten. Frågan om allmänhetens tillgång till dokument är en viktig demokratifråga, den är central för medborgarnas förtroende för hela EU-projektet. Under hösten har rådet trampat vatten i denna fråga – arbetet med artikel 255 – och nu vill vi se resultat. Vi har stora förhoppningar på Sverige och Sveriges roll vad gäller att driva och att med kraft försvara den modell som finns bl.a. i Sverige och i Nederländerna. Varför inte som ett gott exempel börja med att öppna upp ministerrådets möten?

Demokratifrågan är också nära relaterad till vad som skall hända efter mötet i Nice. Fördragen skall förenklas. EU:s arbetsuppgifter och kompetens måste definieras tydligare. Vi liberaler tycker dessutom att européerna behöver en gemensam europeisk författning. I arbetet med resultaten från Nice skall medborgarna involveras. Det är upp till Sverige att inleda den fas som ordförande Prodi kallar öppen reflexion. Det vore roligt att lite mer konkret höra hur statsministern ser på denna uppgift, på metoden och på dessa frågor som skall bearbetas innan det belgiska ordförandeskapet tar vid.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Hautala (Verts/ALE). – Fru talman, kommissionsordförande, rådsordförande! Jag väljer att tala svenska i dag, eftersom det är mitt lands andra inhemska språk.

Herr rådsordförande! Jag tror faktiskt att förväntningarna inför det svenska ordförandeskapet är mycket höga efter våra erfarenheter med det franska ordförandeskapet. Jag är personligen övertygad om att Sverige åter kommer att bekräfta regeln att de mindre medlemsländerna ofta är mer opartiska, vilket gynnar det gemensamma europeiska intresset framför smalare nationella intressen. Det är ert första ordförandeskap och er ambassadör – om jag får lov att berätta detta offentligt – har på ett mycket trevligt sätt jämfört ett första ordförandeskap med att förlora sin oskuld. Den ville han faktiskt inte förlora på ett våldsamt sätt. Jag kan övertyga er om att Europaparlamentet kan underlätta ett ordförandeskap och således kommer ni att förlora er oskuld på ett mycket mjukt och vänligt sätt.

Min grupp önskar framför allt framsteg på följande områden. Den hållbara utvecklingen måste bli verklighet nu. Det är nu eller aldrig. I Göteborg måste man bekräfta målsättningarna och indikatorerna i enlighet med vad ni har berättat. Den civila krishanteringen är någonting som kan främjas under ett svenskt ordförandeskap. Förebyggandet av konflikter på alla utrikespolitiska områden är mycket viktigt för vår grupp. Vi välkomnar ert löfte om ett program på detta område.

Någonting som kanske inte framstår lika tydligt på den svenska dagordningen är en omfattande reform av EU:s jordbrukspolitik, som utgår från det faktum att vår mat åter måste bli trygg. Miljön skall inte längre skadas och djuren inte längre plågas. Jag har följt med i den svenska debatten och fått reda på att ni, herr rådsordförande, plötsligt har upptäckt att ni egentligen är vegetarian, eller åtminstone deltidsvegetarian. Jag får kanske lov att välkomna er till klubben.

Herr rådsordförande! Här kommer ni kanske att finna en möjlighet att överraska er själv och de svenska medborgarna – på vissa områden behövs det faktiskt mer Europa, inte mindre. Miljöskatter är ett tydligt exempel. Alla förstår att man på det området måste slopa kravet på enhällighet. Här krävs en gemenskapsmetod, alltså starka gemensamma institutioner – kommissionen och parlamentet – i stället för regeringssamarbetsmetoden, vilket mina kolleger också har påpekat. Till stor del består regeringssamarbetsmetoden av möten bakom lyckta dörrar, utom parlamentarisk kontroll. Det kommer inte att leda till den öppenhet ni vill sträva efter. Jag skulle vilja kalla detta en Swedish paradox. Ni måste inse att öppenheten förutsätter att man slopar regeringssamarbetsmetoden.

Efter toppmötet i Nice är det viktigt att vi inleder en omfattande reform av EU, i vilken de natonella parlamenten och Europaparlamentet medverkar. Jag hoppas att ni antar den utmaning som kommissionsordföranden har uttryckt.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Sjöstedt (GUE/NGL). – Fru talman, kolleger och rådsordförande! I det svenska ordförandeskapets program finns flera punkter som vi i den förenade vänstern stöder. Vi anser att prioriteringarna – utvidgningen, miljön och sysselsättningen – är både viktiga och riktiga. Det finns även andra positiva inslag i programmet som är värda att lyfta fram. Dit hör åtgärder mot kvinnohandel och ansträngningarna för att uppnå en varaktig fred i Palestina.

När det gäller förhandlingarna om utvidgningen anser vi det vara avgörande att EU tar hänsyn till ansökarländernas speciella behov och att dessa inte erbjuds ett andra klassens EU-medlemskap.

I förhållande till denna målsättning är Nicemötets resultat ett misslyckande. Där gjordes egentligen inga reformer av EU som underlättar utvidgningen. Tvärtom blev beslutsprocessen krångligare. Det är också helt oacceptabelt att ansökarländer som Tjeckien och Ungern blev direkt diskriminerade genom att få färre platser i Europaparlamentet än EU-länder med lika stor befolkning. Detta är ett pinsamt misstag som måste rättas till. Min första fråga till det svenska ordförandeskapet är därför: Är ni beredda att ta upp och att rätta till detta misstag i de anslutningsfördrag som nu skall förhandlas fram?

Vissa EU-länder vill utestänga medborgare från de blivande EU-länderna från unionens arbetsmarknad under en lång tid. En sådan diskriminering är inte acceptabel. Avgörande är i stället att alla som arbetar i ett EU-land måste följa landets avtal och lagar på arbetsmarknaden så att den fria rörligheten inte leder till dumpning beträffande sociala villkor.

En verklig vänsterpolitik måste sätta sysselsättningen först även i den ekonomiska politiken, i stället för den dogmatiska monetarism som i dag dominerar EU och den monetära unionen. Med en sådan politik skulle det också krävas demokratisk kontroll över Europeiska centralbanken. Men för dagens EU-regeringar har, oavsett politisk färg, anpassningen till EMU prioriterats före välfärden och kampen mot arbetslösheten. Denna politik måste omprövas.

På olika håll i Europeiska unionen växer kraven på att den otyglade kapitalismen måste styras genom politiska beslut i stället för de fortsatta avregleringar och den fria spekulation vi ser i dag. Ett av de krav som ställs är en beskattning på valutatransaktioner, en så kallad Tobinskatt. Flera av den svenska regeringens ledamöter har uttalat sig positivt om idén. Nu har ni ert gyllene tillfälle att ta initiativ under ordförandeskapet. Min andra fråga till ordförandeskapet är därför: Vilka initiativ för en Tobinskatt planerar ni under ert ordförandeskap?

Den viktigaste frågan på miljöområdet under det kommande halvåret blir förhandlingarna inom Kyotoprotokollet för att minska utsläppen av växthusgaser. Där är det oerhört viktigt att komma fram till ett avtal, men det är ännu viktigare att komma fram till ett avtal med innehåll. Vi anser att ett sådant avtal måste bygga på verkliga minskningar av utsläppen, inte på att de rika länderna som redan släpper ut mest får rätt att köpa sig fria genom handel med utsläppsrätter.

I den förlikning om utsättning av genmodifierade grödor som nyligen har avslutats var Sveriges agerande en besvikelse. Sverige motsatte sig aktivt offentliga register över GMO-grödor. Vi hoppas att Sverige bättrar sig och inte verkar för att häva det de facto-moratorium som finns på området. EU:s lagstiftning på området är fortfarande helt otillräcklig ur ett miljöperspektiv.

Tyvärr verkar det som om det svenska ordförandeskapet inte vill göra något för att i grunden ändra EU:s ansvarslösa flyktingpolitik som med Schengenavtalet som verktyg dagligen skapar nya tragedier. Tvärtom har vi sett hur Sverige godtar försämringar, nu senast genom att skärpa transportöransvaret. Det innebär ett slags privatisering av asylprövningen där många asylsökandes öden i praktiken får avgöras av flygplatspersonal utanför Europeiska unionen.

Den största besvikelsen i Sveriges agerande är nog ändå militariseringen av EU. Sverige ger inte bara upp sin alliansfrihet och självständiga politik, utan skall nu också aktivt verka för att genomföra EU:s militarisering. I EU-armén skall även turkiska trupper ingå. De trupper som ena dagen kan begå övergrepp i sitt eget land eller ockupera ett grannland kan nästa dag tjänstgöra i EU-armén. Nato-landet Turkiet kräver också inflytande över EU:s politik på detta område för att upplåta Natos militära resurser. Min tredje fråga till Göran Persson blir därför: Kan ni lova att Turkiet inte får något sådant inflytande?

Jag ser fram emot svaren på mina tre frågor om möjligheten att ändra Nicefördragets diskriminering av Ungern och Tjeckien, om vad ni skall göra för att Tobinskatten skall kunna bli verklighet och om hur ni ser på Turkiets medverkan och inflytande över EU:s militär. Med de orden vill vi i den förenade vänstern önska det svenska ordförandeskapet lycka till.

(Applåder

 
  
MPphoto
 
 

  Collins (UEN).(EN) Fru talman! Först vill jag önska det svenska ordförandeskapet lycka till i vetskap om att deras framgång likaså kommer att bli Europas framgång.

Jag uppskattade det svenska ordförandeskapets presentation här denna eftermiddag som verkar vara ytterst konstruktiv och pragmatisk. Jag välkomnar också synpunkterna från kommissionens ordförande, herr Prodi.

Den svenska regeringen har klargjort att den avser att prioritera det som kallas för tre E:n under sitt ordförandeskap för unionen och dessa gäller arbete med viktiga problem för unionens utvidgning, sysselsättningsfrågor samt miljöfrågor.

Jag skulle verkligen välkomna en intensifiering av utvidgningsförhandlingarna mellan ansökarländerna och Europeiska unionen. Vi bör komma ihåg att anslutningsförhandlingarna är indelade i nästan 40 olika kapitel som skall diskuteras och som täcker varje område för social och ekonomisk aktivitet som genomförs av Europeiska unionen. För närvarande har samtalen om många av de mer komplicerade kapitlen fortfarande inte påbörjats och dessa inbegriper jordbruksfrågor, fri rörlighet för personer, genomförandet av EU:s social- och sysselsättningslagstiftning samt införlivandet av många av EU:s direktiv och förordningar på miljöområdet.

Detta är kärnproblemen när det gäller utvidgningen av Europeiska unionen. Ansökarländer vill att EU:s ledare skall bestämma ett datum för nästa utvidgning av unionen. EU försöker emellertid avsluta samtalen om de mer komplicerade kapitlen mellan ansökarländerna och Europeiska unionen, innan ett sådant datum kan bestämmas.

Det faktum att EU:s ledare kunde komma överens om en reform av beslutsförfarandena inom EU:s institutioner i Nice före jul är förvisso ett steg i rätt riktning. Ansökarländer kan nu finna tröst från det faktum att EU har reformerat sina interna beslutsförfaranden så att mekanismerna för utvidgningen kan tillämpas på ett rationellt och strukturerat sätt.

Jag välkomnar det faktum att den svenska regeringen skall se till att sysselsättnings- och miljöfrågor ligger högst på dagordningen under dess ordförandeskap för unionen. Det är absolut nödvändigt att Europeiska unionen ser till att fördelarna med ny informationsteknik utnyttjas i alla europeiska industrisektorer. Likaså är det viktigt att det sker ett ökat stöd till sysselsättningsinitiativ för svagt utvecklade stads- och landsbygdsområden.

Till sist hoppas jag att Europeiska unionen och USA kan komma överens i Bonn i maj detta år för att säkerställa att miljömålen för att minska de globala uppvärmningseffekterna kan uppnås.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Dupuis (TDI).(FR) Fru talman, herr tjänstgörande rådsordförande, herr kommissionsordförande! Jag tackar för att ni kommit hit och talat länge. Jag skulle vilja ställa en liten fråga, om ni tillåter, med tanke på att det brådskar. Unionen skall om några dagar uttala sig om Afghanistan och anta en gemensam ståndpunkt. Säkerhetsrådet har under de senaste veckorna infört embargo enbart för talibanerna. Jag skulle vilja veta, herr ordförande, om det också blir Europeiska unionens ståndpunkt.

När det gäller Europeiska unionens framtid har vi ägnat oss åt många virila gester och annonseffekter. Vissa aviserar att vi kommer att rösta emot Nicefördraget vilket, tror jag, är fullständigt berättigat. Det har inte funnits några svar i demokratiska termer, det har inte funnits några rättsprincipiella svar, det finns en programplanering för att förstöra kommissionen som förbrukades i Nice. Det är därför fullständigt berättigat att ett stort antal kolleger och, hoppas jag, majoriteten uttalar sig mot detta fördrag.

Parlamentet har vant oss vid mycket muskelbygge, vi får se vad som kommer att hända när det går in i ringen, när det skall rösta. Herr rådsordförande! Jag vet inte om ni behöver vara särskilt orolig, eftersom det förgångna finns där för att lära oss en rad saker. Jag ber er naturligtvis inte, herr ordförande, att uttala er emot Nicefördraget, jag ber er bara om lite medlidande. Vid Kölnöverenskommelsen kastade rådet, som ni tillhör, ett ben att gnaga på till parlamentet, nämligen stadgan om de grundläggande rättigheterna. Parlamentet upptäckte lite sent att det handlade om ett ben att gnaga på och, vilket är viktigt, det var vad ni löste i Nice, på det sätt som ni löste det, nämligen med röstviktningen i rådet och kommissionens sammansättning.

I Nice var det inte ett nytt ben ni kastade till parlamentet, det var en strykninkula, herr rådsordförande. Genom att föreslå parlamentet och kommissionen, genom att föreslå oss en regeringskonferens 2004 gjorde ni inget annat än att kasta till oss en kula med stryknin, för 2004 kommer inte parlamentet att existera. Under 2004 kommer det att befinna sig i den förberedande kampanjen till valet i januari och februari för primärvalen, det kommer att befinna sig i valkampanjen i mars, april och maj. Det blir val i juni, och välförtjänt ledighet i juli och augusti. I september blir det små nödvändiga sammanträden för att lära känna varandra, i oktober och november kommer den berömda budgetfrågan och i december slutligen regeringskonferensen. Om ni därför, herr ordförande, kunde visa prov på visst medlidande och be era kolleger i rådet att flytta fram denna konferens till 2003 eller skjuta upp den till 2005, skulle ni eventuellt kunna rädda äran för parlamentet, som mycket ofta inte alltför väl vet vad det innebär.

 
  
MPphoto
 
 

  Bonde (EDD).(DA) Fru talman, EDD-gruppen vill gärna gratulera Sverige till ordförandeskapet, vi tycker det är ett bra system att ordförandeskapet alternerar. Vi gläder oss åt toppmötet i Göteborg och hoppas att riktigt många medborgare kommer att infinna sig till de alternativa arrangemangen. Vi uppmanar ordförandeskapet i rådet till att åter öppna förhandlingarna om Nicefördraget, så att det kan få en demokratisk genomgång. I dag är resultatet mer centralisering och mindre parlamentarisk demokrati. Det är också chockerande, att förhandlingen slutade med ett beslut om att hålla alla toppmöten i Bryssel, utan att den svenska statsministern, som vi trodde var med och fattade beslutet, kände till beslutet. Det är provocerande att man kan behandla tjecker och ungrare som undermänniskor och ge dem färre platser i parlamentet än länder med färre invånare har. Det är oklokt att införa majoritetsbeslut om utnämning av de enskilda ländernas kommissionärer, för då blir de ju EU:s företrädare i medlemsländerna i stället för ländernas företrädare i EU. Med en EU-regering, som har bildats genom majoritetsbeslut, går man mot ett EU med statsbildning i stället för den vision av nationernas och demokratiernas Europa, som väljarna önskar se. Vi uppmanar Sverige till att införa äkta flexibilitet i förhandlingarna om utvidgningen, så att de flesta av länderna kan upptas i samarbetet och delta i nästa val till Europaparlamentet 2004. Nicefördraget kallas för ett utvidgningsfördrag, men röstvikt och platser i parlamentet står i en icke-bindande förklaring, medan Amsterdamfördragets bindande utvidgningsprotokoll skall försvinna. Vi uppmanar det svenska ordförandeskapet till att säkra att ett förbättrat Nicefördrag först träder i kraft samtidigt som EU upptar nya länder, annars slutar det ju med att vi skulle säga ja till ett utvidgningsfördrag, utan att vi får någon utvidgning. Vi riskerar att Nicefördraget allena blir ett fördjupningsfördrag med mer union och mindre demokrati, och det är jag säker på att den nya svenska rådsordföranden inte skulle tycka om.

 
  
MPphoto
 
 

  Hager (NI) . – (DE) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, ärade kolleger! Det är visserligen av en tillfällighet jag har Nice-slipsen på mig i dag, men jag kan ändå inte låta bli att konstatera att vi i likhet med i Amsterdam i Nice återigen måste uppleva att regeringskonferensen är slut som instrument. Det så många gånger lovordade konventet är däremot enligt min åsikt inte tillräckligt moget som förfarande. Dock kan det tjäna som inledning till ett fungerande förfarande. Låt mig därför i anslutning till den befogenhetsavgränsning mellan medlemsstaterna och unionen som både rådets ordförande och kommissionens ordförande talat om skissera ett effektivt förfarande – som jag föreställer mig det.

I en första fas måste, parallellt med den diskussion som inleds under det svenska ordförandeskapet på inbjudan av Europeiska rådet – och det snarast möjligt – en diskussion och opinionsbildning äga rum på de nationella parlamentens nivå. Dessa måste sedan, i likhet med Europaparlamentet, vart och ett lägga fram ett förslag om denna kompetensavgränsning till våren 2002. Först på grundval av detta skall ett konvent sammankallas med deltagande av författningsexperter, Europarättsexperter, företrädare från nationella parlament, Europaparlamentet, nationella regeringar, men också regeringar från kandidatländer och naturligtvis domstolen och det civila samhället, och ges i uppdrag att producera ett förslag till katalog och det till ungefär våren 2003. På grundval av detta förslag i sin tur måste sedan kommissionen i fas III få i uppdrag av Europeiska rådet att lägga fram ett förslag till en kompetensbegränsning – detta vore tänkbart i slutet av 2003.

Innan regeringskonferensen sammankallas måste slutligen i fas IV – jag har i min plan räknat med något fler faser än kommissionens ordförande – en ny diskussion föras på nationell nivå, vilken måste vara avslutad i mitten av 2004. Då inleds i fas V regeringskonferensen, vilken skall vara kort och effektiv. På det här viset garanteras ett förfarande där de nationella parlamenten är inbegripna på ett effektivt sätt, vilket inte var möjligt i konventet, och som lägger fram ett samstämmigt förslag för regeringskonferensen. I stället för att som tidigare arbeta sida vid sida, skulle institutionerna arbeta tillsammans med varandra.

 
  
MPphoto
 
 

  Schierhuber (PPE-DE) . – (DE) Fru talman! För att undanröja alla tvivel måste jag nu komma med ett klargörande. På söndag, den 14 januari, hade Österrike sitt första misstänkta BSE-fall. Jag kan meddela kammaren att institutet i Tübingen i går meddelade att detta fall var negativt. Jag hoppas att även alla ytterligare misstänkta fall blir negativa för Österrike.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Carlsson (PPE-DE). – Fru talman, herr rådsordförande, kära kolleger och kommissionärer! Det är så roligt att se Sverige som ordförandeland i EU för första gången. Vi moderater har alltid slagits för Sverige i Europa men måste tyvärr konstatera att Sverige bara svarar för ett "halvt ordförandeskap". Eurofrågorna är det i stället Belgien som har ansvaret för. I gengäld hoppas vi att Sverige som ordförandeland kan nå nödvändig framgång i utvidgningsarbetet.

Under det svenska ordförandeskapet måste den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken konkretiseras. Utvecklingen har på detta område gått förbluffande snabbt, men ambitionerna måste nu fyllas med innehåll. EU:s relationer med Nato kommer att vara av största vikt. För att undvika förvirring och för att ge EU en kompletterande roll till Natos militära förmåga krävs engagemang och förmåga att lösa ouppklarade uppgifter. Jag hoppas därför att det faktum att Nato inte ens nämns i det svenska programmet är mer en tillfällighet än en del i en strategi.

EU skall ha världens mest dynamiska ekonomi om tio år. Sverige är ett av de länder som kommit längst i utvecklingen av den nya ekonomin. Vi har världsledande företag inom telekommunikation och Internet. Den främsta anledningen till detta är de avregleringar som skedde under den moderatledda regeringen 1991-1994. Marknaderna för telekommunikation, post, el och tågtrafik samt jordbruksmarknaden liberaliserades. Göran Persson var då mestadels motståndare men tycks ha ändrat uppfattning. Det gläder mig, och jag hoppas att Sverige med stöd av goda erfarenheter kan driva på en sådan utveckling. Stockholmstoppmötet är ett utmärkt tillfälle! Låt det bli ett avregleringstoppmöte för jobb och välstånd!

Debatten kring globalisering och frihandel har fått större uppmärksamhet. Det är dags att avskaffa EU:s sista protektionistiska hinder. EU och den nya administrationen i USA kan tillsammans avskaffa tullhinder för jordbruksvaror och textilindustri. Det om något är solidaritet med världens fattiga.

Till skillnad från den svenska regeringens stödparti, Vänsterpartiet, tycker jag att det är glädjande att det svenska ordförandeskapet i sitt program skriver att en av dess främsta prioriteringar blir att verka för att EU driver på utvecklingen i WTO mot konkreta liberaliseringar. Denna deklaration ligger helt i linje med Sveriges tradition av frihandel och öppenhet mot omvärlden. Sveriges handelsminister Pagrotsky har dock framställt den s.k. Tobinskatten som en ”sympatisk idé”, och statsministern har uttryckt förståelse för dem som genom att ställa till med kravaller och upplopp saboterade WTO-mötet i Seattle. Tobinskatten är ett hot mot världens fattiga. En Tobinskatt skulle enbart försämra marknadens effektivitet. Därför vill jag fråga: Kan rådsordföranden här inför parlamentet ge ett tydligt besked huruvida det svenska ordförandeskapet är för eller emot införandet av en Tobinskatt?

 
  
MPphoto
 
 

  Andersson (PSE). – Fru talman, ledamöter av kommissionen och ledamöter av parlamentet! Jag hälsar med glädje Sveriges statsminister Göran Persson välkommen till parlamentet. Jag brukar se fram emot alla ordförandeskap, men detta ordförandeskap är något alldeles speciellt och jag har särskilt stora förhoppningar.

Jag tycker att de prioriteringar som Sverige har fastställt är bra – de tre E:na. Det rör sig om ett begränsat antal områden, viktiga områden, som ligger väl i linje med EU:s dagordning. Viktigast är naturligtvis utvidgningen. Det är en historisk uppgift att förena öst och väst på vår kontinent efter år av kallt krig. Jag kan själv inte se en större och viktigare uppgift att få vara med och slutföra under mitt politiska liv.

Sveriges ambitioner att kunna påskynda processen på detta område är vällovliga. Jag hoppas att förhandlingarna snart kan föras i hamn med de första länderna och att man snart kan sätta ett måldatum för när de första länderna kan bli medlemmar. Jag inser att detta är svårt. Jag inser också att det måste bygga på realism och att man inte skall skapa falska förhoppningar. Men samtidigt är det viktigt för befolkningarna i kandidatländerna att de inte misströstar och att de ser ljuset i tunneln.

Den andra prioriteringen gäller jobben. Sverige har varit pådrivande när det gäller sysselsättningen. I Stockholm är det meningen att man skall binda ihop sysselsättning, socialpolitik, kunskapsutveckling och näringspolitik till en samlad politik. Den metod som används är den öppna samordningsmetoden. Vad vi i parlamentet skulle vilja är att vi, precis som i lagstiftningen, får en roll i denna metod, eftersom den blir allt viktigare. Jag skulle vilja få signaler angående detta.

Det tredje prioriteringen gäller långsiktigt hållbar utveckling. Det rör sig om ekonomisk hållbarhet och social hållbarhet, men också om hållbarhet på miljöområdet. När det gäller miljöpolitiken är ju EU ganska framgångsrikt. Det beror på att de som har minst ambitioner inte kan blockera beslut, men det beror också på att parlamentet har medbeslutanderätt på miljöområdet. Det som saknas i strategin är att miljöpolitiken kopplas samman med de tidigare nämnda områdena. Detta bör ske inför mötet i Stockholm och bli ett resultat av mötet i Göteborg.

Att man kom överens i Nice var viktigt, inte minst för utvidgningsprocessen. Allt var dock inte bra, t.ex. de krångliga reglerna för medbeslutande. Det sätt på vilket man fattade beslut bakom lyckta dörrar var inte heller bra. Sverige har öppenhet på sin dagordning och skall driva frågan om offentliga handlingar. Jag hoppas att Sverige också går i bräschen för att få en öppnare beslutsprocess. Jag hoppas verkligen att Sverige kan bidra på detta område.

Låt mig också säga något om krishanteringen. Aktiv krishantering och militär alliansfrihet är inte detsamma som passivitet och har aldrig inneburit passivitet. Aktiv krishantering handlar om att försöka förebygga konflikter. Att tillämpa civil krishantering och först i sista hand ta till militära medel är det som Sverige och Finland har gått i spetsen för, vilket är bra och vilket kommer att utvecklas. Det finns en stor majoritet för det.

Jag hälsar än en gång Sverige välkommet som ordförandeland.

 
  
MPphoto
 
 

  Schmidt, Olle (ELDR). – Fru talman, herr statsminister! Också jag vill hälsa statsministern välkommen hit! Det är inte riktigt som hemma i riksdagen men man vänjer sig ganska snabbt.

Mycket kretsar kring de tre E:na. Tillåt mig lyfta fram ett fjärde E, nämligen för empati. Vi upprördes alla djupt när vi efter julbordets gåvor kunde se hur människor kämpade för sina liv utanför Turkiets kust för att komma till Europa. Många dog i sin kamp för ett bättre liv. Jag vet att ni, herr statsminister, uttalade bestörtning efter den oerhörda tragiken förra året då man fann 58 döda kineser i en container i Dover.

Europa skall inte bli någon fästning. Europas asyl- och flyktingpolitik skall präglas av värdighet och humanism – det var ert budskap då. Men vad har sedan hänt? Jo, utvecklingen i Europa har gått i fel riktning.

Straffen för människosmuggling föreslås skärpas. Det är nödvändigt men förslagen slår blint. Ideella krafter – kyrkor, kloster, asylorganisationer och privata nätverk som bistår asylsökande – hotas med straff. Dessa förslag måste stoppas. I Sverige råder kyrkofrid sedan medeltiden.

Europas ledare borde fundera över varför människosmugglingen till Europa ökar dramatiskt. Europa stängs. Att visumbelägga 130 länder är inte värdigt det demokratiska Europa. Grundregeln måste vara att människor har rätt att fritt resa in i EU. Är det svenska ordförandeskapet berett att verka för att visumlistan görs avsevärt kortare?

Jag är en varm anhängare av EU och har länge efterlyst gemensamma regler inom asyl- och flyktingpolitiken men något inhägnat Europa är vi liberaler inte beredda att acceptera. Här kan det nya ordförandeskapet, herr statsminister, spela en viktig roll för humanism och människovärde i Raoul Wallenbergs anda, vars minne ni så förtjänstfullt hedrat. Empati, herr statsminister!

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: D. MARTIN
vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Maes (Verts/ALE).(NL) Herr talman! Som företrädare för folken och regionerna ser vi Sverige som en bundsförvant i försvaret av de ting som är oss kära, som exempelvis mångfalden av språk och kulturer, men när ni talar om att i högra grad göra de nationella parlamenten delaktiga, så skulle vi vilja fästa lika stor uppmärksamhet vid våra konstitutionella regioners, våra regeringars, institutioner. Vi önskar att våra regioner skulle kunna föra en direkt dialog, exempelvis för att arbeta bort den skillnad i sysselsättning som kan finnas mellan olika regioner och ett land.

Vi välkomnar Sverige som ett ekologiskt vänligt ordförandeskap, men Sverige skulle agera mycket motsägelsefullt om man skickade MOX-bränsle till Sellafield. Detta i strid med undertecknandet av Ospar, i vilket alla uppmanas försvara the non-reprocessing option.

Till sist, utvidgningen: Vi ser inte enbart gemenskapens regelverk på materiellt område som det grundläggande för utvidgningen; vi ber framför allt om uppmärksamhet för det etiska regelverket. Det gäller i första hand demokratin, respekt för de mänskliga rättigheterna och minoriteterna, så att Europa kan bli en verklig värdegemenskap, kort sagt en gemenskap.

 
  
MPphoto
 
 

  Blokland (EDD).(NL) Herr talman! Det svenska arbetsprogrammet ser mycket bra ut, men frågan kvarstår hur det rent konkret skall genomföras. Hur skall det svenska ordförandeskapet förverkliga det här ambitiösa verksamhetsprogrammet? Vid sidan av de svenska prioriteringarna väntar också alla de ärenden som det franska ordförandeskapet har lämnat över.

När Sverige för första gången innehar ordförandeskapet i Europeiska unionen har man med rätta valt att ge utvidgningen hög prioritet. Men ser man inte alltför optimistiskt på beredvilligheten inom Europeiska unionen att låta kandidatländerna ansluta sig? Det faktum att man inte nämner några datum för anslutning vittnar om en sund realism, med tanke på att detta avgörs av anslutningskriterierna. Det är viktigt att kandidatländerna erbjuds en bättre framtid i frihet. Ökad sysselsättning i anslutningsländerna är i det sammanhanget en nödvändighet, liksom främjande av hållbar utveckling genom miljövänlig teknik. Strävan efter att under det kommande halvåret nå så långt som möjligt i förhandlingarna med kandidatländerna är bra.

Vi bör emellertid komma ihåg att den inre marknaden i den utvidgade unionen måste fortsätta att fungera effektivt. Jag vill be om särskild uppmärksamhet för genomförandet av miljödirektiv. Hur tänker ordförandeskapet behandla de direktiv, som de nuvarande medlemsstaterna sedan länge inte genomför på ett korrekt sätt, i utvidgningsförhandlingarna?

Till sist, något mycket positivt är föresatsen att integrera miljön i andra områden, som exempelvis energibeskattning. Denna integrering är en bra utgångspunkt för det sjätte åtgärdsprogrammet för miljön, liksom de konkreta målsättningar och indikatorer som kommer att innefattas i detta program. Hur man tänker kombinera detta med avregleringen av WTO anser jag dock vara oklart.

 
  
MPphoto
 
 

  Van Velzen (PPE-DE).(NL) Herr talman! Sverige är med rätta stolt över sin politik för att i praktiken skapa lika rättigheter för män och kvinnor. Döm då om min förvåning när jag såg att den långa kortegen i ert följe endast består av män.

En väsentlig del av ert anförande är att medborgaren måste komma i första hand i Europeiska unionen. Nu kommer jag från ett land där man gärna använder mottot "inga ord, utan handlingar", och inom kort har ni chansen. Det har nämligen lagts fram en förordning som reglerar tillgången till dokument från rådet, kommissionen och parlamentet. Jag har fem frågor som jag skulle vilja ställa till er.

Första frågan: vad kommer ni att göra med kommissionens hårt kritiserade förslag på det området?

Andra frågan: kommer ni på ett genomgripande sätt att anpassa det nuvarande förslaget från rådet under det franska ordförandeskapet i riktning mot större insyn?

Tredje frågan: är ni beredd att omgående samla rådets arbetsgrupper, så att vi så snart som möjligt når en överenskommelse med Europaparlamentet?

Fjärde frågan: vågar ni er på en revolution och redan nu lägga ut dokument från rådet på Internet, så att ni kan tillämpa öppenheten i praktiken?

Femte frågan: anser ni att europeiska medborgare har mindre rätt till öppenhet med avseende på administrationen i Bryssel än amerikanska medborgare har med avseende på administrationen i Washington?

Till slut en sista fråga: vågar ni nu, efter toppmötet i Nice, skapa en egen process för öppenhet, i enlighet med det som kommissionens ordförande också nyss framförde? Vad är ert svar på det? Jag tror, herr rådsordförande, att det är av stor vikt att vi inte bara får höra vackra ord, utan att det också resulterar i handlingar.

 
  
MPphoto
 
 

  Rocard (PSE).(FR) Herr tjänstgörande rådsordförande! Jag önskar Sverige lycka till med sitt första ordförandeskap. De tre E:na är tre bra prioriteringar som vi instämmer i. Några ord om utvidgningen. Vi fäster lika stor betydelse vid den som ni. Den måste lyckas. Vi får aldrig glömma att ett av de viktigaste villkoren för att den skall lyckas är att vi har förmåga att korrekt förvalta våra interna frågor också. Arvet från Nice är dåligt. Ni kommer att få ta hand om det.

Jag kommer nu till er andra prioritering, sysselsättningen, som motsvarar min tillfälliga funktion här i parlamentet. Det tog fem år för unionen att förbereda den stora marknaden, men med tvingande lagstiftningsinstrument. Det var samma sak med euron. Vi går mot en ny utmaning, förbättrad sysselsättning, och till och med en återgång till full sysselsättning, vågade man säga i Nice, med vårt godkännande, och utan tvingande lagstiftningsinstrument har vi alla bedömt dess begränsningar. Men det innebär att man måste ge mer kraft till instrumenten för konvergens och övertygelse. För Europeiska unionen innebär det till att börja med en bättre samordning mellan den makroekonomiska politiken, och särskilt den makrofinansiella, i vår historia och sysselsättningspolitiken. Herr rådsordförande! Ni kommer att vara ordförande för det nya Europeiska rådet under våren, vilket blir det första där de makroekonomiska målsättningarna skall konfronteras med dem för sysselsättningen. Ni kommer där att skapa praxis genom att inrätta skyldigheten att det finns något att säga och att regeringarna bemöter resultat och inte bara intentioner. Vi behöver också en samordning som är mer gynnsam för sysselsättningen mellan de olika sidorna av all europeisk politik. Vår konkurrenspolitik, en av de bäst definierade, en av dem som fungerar bäst, skall den bara ha en sund ekonomisk konkurrens som mål? Fusioner och omstruktureringar ökar. Vad har de för mervärde för sysselsättning och tillväxt? Kommissionen tillämpar de aktuella kriterierna. Man kommer sannolikt att föreslå rådet att åter balansera sina kriterier. Konkurrensen måste fungera också till förmån för sysselsättningen. Samma behov av intern politisk samordning när unionen reformerar sina förfaranden för offentlig upphandling eller sätter upp regler för sina tjänster i allmänhetens intresse. Jag hade några övriga frågor. Min tid är slut. Detta parlament, herr ordförande, är en plats där man inte talar så mycket. Ni kommer att vänja er vid det, och ni kommer bara att bli lite sorgsen över det. Jag är sorgsen över det.

 
  
MPphoto
 
 

  Olsson (ELDR). – Herr talman, herr rådsordförande! Jag vill gratulera statsminister Persson till ett ambitiöst och resultatinriktat program. Jag hoppas att det innebär att EU kommer att ta flera steg framåt, och att det också kommer att förstärka bilden av EU i Sverige.

Bland de människonära frågorna är livsmedelssäkerheten i dag en av de viktigaste. Jag har noterat att statsministern har uttalat sin tveksamhet inför att äta kött, med hänsyn till hanteringen av djur och köttprodukter. Trots att jag är gammal bonde och inbiten köttätare kan jag i dag förstå de människor som känner så.

Parlamentet kommer att ta ställning till ett åttiotal direktiv om livsmedelssäkerhet. Vi börjar nu behandlingen av förslaget om en europeisk livsmedelsmyndighet. Jag skulle gärna vilja veta vilken statsministerns inställning är till en sådan myndighet.

På en gemensam marknad måste man ha gemensamma regler, gemensamma kontroller och, om reglerna inte följs, ett gemensamt sanktionssystem. En sådan helhet kräver mer än den föreslagna livsmedelsmyndigheten. Jag anser att den måste fungera i samarbete med EU:s veterinärbyrå i Dublin och med kommissionen. I kraftfältet av en sådan triangel skulle rådgivning, riskbedömning, riskhantering och sanktioner kunna hanteras inom ramen för gällande regelverk och ge en likvärdig livsmedelssäkerhet i hela unionen. Jag hoppas på ordförandeskapets stöd för denna idé.

 
  
MPphoto
 
 

  Schörling (Verts/ALE). –Herr talman, råds- och kommissionsrepresentanter, kolleger! Att det svenska ordförandeskapet har högprioriterat miljön är oerhört glädjande och helt nödvändigt, och det förpliktar.

För att vända den negativa utvecklingen med försämrad livsmiljö behövs radikala politiska beslut – ett trendbrott. Förväntningarna är stora med tanke på att rådsordförande Persson uttalat att hållbar utveckling på EU:s agenda skall leda till en grön strategi för 2000-talet. Det innebär att ge ekonomin ekologiska spelregler, att integrera miljö i all annan politik och att införa nödvändiga styrmedel. Det är därför obegripligt att den svenska regeringen agerar mot miljörelaterade skatter på EU-nivå som miniminivåer på koldioxid- och energiskatt. Varför sade man nej till detta i Nice?

En annan högaktuell fråga är hur det svenska ordförandeskapet tänker ta sig an uppgiften från Nice att formulera en strategi för EU:s politiska framtid. Ni, herr rådsordförande, är ju, liksom en stor del av befolkningen i medlemsländerna, mot en federalistisk utveckling av EU. Hur ser er vision och framtida kompetensfördelning och subsidiaritet ut?

Hur tänker rådsordföranden klara en bibehållen svensk alliansfrihet och neutralitet, samtidigt som uppgiften under ordförandeskapet är att fortsätta att bygga upp EU:s militära kapacitet?

Till slut vill jag lyckönska det svenska ordförandeskapet.

 
  
MPphoto
 
 

  Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE).(ES) Herr talman! Jag vill först av allt önska det svenska ordförandeskapet för EU lycka till.

Som rådets ordförande vet består ordförandeskapets arbete inte bara i att försvara de nationella intressena, utan att också söka enhällighet för att föra Europeiska unionens projekt framåt. Det enda sättet att gå framåt är att etablera ett harmoniskt samarbete mellan de tre institutionerna: Rådet, kommissionen och parlamentet. Därför är ert erbjudande om samarbete i parlamentet i dag lugnande, framför allt i ljuset av de uttalanden som Poettering nyss nämnde, där ni tydligen har sagt att kommissionen är en institution som lider av ett allvarligt demokratiskt underskott och att detta parlament, efter valen 1999 och det låga deltagandet från medborgarnas sida i ert land, borde upplösas. Jag vet inte om de är sanna eller falska, om de har dementerats eller ej, men jag tror, herr ordförande, att dessa uttalanden kräver en förklaring.

Därefter vill jag säga att ni, när ni talade om värdegemenskapens Europa, tog upp behovet av att exportera systemet med stadgan om grundläggande rättigheter till tredje land. Jag vet inte vad ni exakt menade med det. Om vi skall kräva vissa värden från tredje land som vi inte har kunnat kräva av oss själva, så kanske den mest logiska tolkningen är att ni nu har blivit en passionerad anhängare av en obligatorisk tillämpning av stadgan om grundläggande rättigheter, och kanske föra in den i fördragen.

I början av ert inlägg tog ni upp unionen och definierade den som en sammanslutning av välfärdsstater. Jag vill säga att denna tolkning av välfärden, av ett påtagligt Europa, ett konkret Europa, nettovinst och nettosaldo, är en legitim men ofullständig vision av Europa. Välfärdens Europa måste underordnas, herr rådsordförande, värdegemenskapens Europa, med tanke på att Europeiska unionen utgör och representerar en ständig uppmaning till fred, förståelse, enighet och solidaritet. Och vi hoppas verkligen att rådsordföranden inte glömmer detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Persson, rådet. – Herr talman, kommissionsordförande och ledamöter! Jag kan naturligtvis inte kommentera alla synpunkter. Däremot kan jag ta upp några huvuddrag i ett flertal av inläggen. Jag går naturligtvis inte in på det som rör svensk inrikespolitik, eftersom vi kan hantera sådana ärenden i andra sammanhang, utan jag koncentrerar mig på de stora europeiska frågorna.

Jag känner en stark vilja från flera av företrädarna, inte minst från de stora partigruppernas företrädare, att tillsammans med ordförandeskapet arbeta för ökad öppenhet. En fråga som ni alla vet spänner över olika synsätt inom unionen, varför vi kommer att få en svår och komplicerad hantering under de närmaste månaderna. Vi menar dock att en central förutsättning för att bygga ett förtroende för Europeiska unionen, för politiken och för institutionerna är att det råder öppenhet, att man kan följa en frågas behandling, att ansvar kan utkrävas och att debatt kan föras. Därigenom kan man skapa ett europeiskt politiskt rum där en diskussion kan föras, som i sin tur utgör förutsättningen för att bygga institutioner som i sin tur skapar en ökad demokratisk legitimitet. Det som har sagts av Poettering, Barón Crespo och andra är naturligtvis oerhört bra på denna punkt och något som jag tar till mig.

Många har nämnt utvidgningen, inte minst Barón Crespo i sitt kraftfulla visionära inlägg. Jag har också fått frågan från ledamot Malmström om vi kan ange ett datum för när ett första land träder in i unionen. Jag vill det, vi vill det, men vi gör inte den markeringen. Vi för inte den debatten förrän vi vet att de substansförhandlingar som måste bedrivas också blir framgångsrika. Jag tror att vi skulle ge fel signal om vi uppgav ett visst tillfälle då de första länderna, av dem som nu förhandlar om medlemskap, skulle bli medlemmar av unionen. Det vore en felaktig signal, eftersom vi först vill se att de svåra förhandlingar vi har framför oss resulterar i genombrott. Ett sådant genombrott kan äga rum under det svenska ordförandeskapet och då kan vi i Göteborg mycket väl ange ett datum. Jag hoppas att det blir så. Jag vill det, men jag är inte säker.

När vi talar om de stora frågorna och utvidgningen är vi uppenbarligen nästintill överens. Ett fastare stöd för utvidgningen än det Europaparlamentet ger finns inte. Detta är Europaparlamentets projekt mer än någon annan institutions projekt. Det är parlamentet som har stått för utvidgningen. Det är klart att jag är oerhört angelägen om att det fördrag som vi tecknade i Nice också kan godtas, eftersom det i sin tur är förutsättningen för att utvidgningen skall vara möjlig att genomföra. Jag hoppas att vi kan lösa de skiljaktigheter i sakfrågorna som finns mellan kommissionen, rådet och parlamentet, så att vi kan komma framåt i utvidgningsfrågan. Utvidgningen är vårt gemensamma ansvar, en historisk möjlighet att stoppa uppdelningen av Europa i öst och väst.

Jag menar, i likhet med vad Andersson framförde i sitt inlägg, att Nicefördraget trots sina fel och brister ändå öppnade för utvidgningen, vilket är viktigt att nämna.

I inläggen har flera ledamöter också talat om miljöfrågan. Jag sätter stort värde på vad Hautala och andra har framfört. Jag menar att miljöfrågan inte skall ses som en broms för den ekonomiska utvecklingen, utan tvärtom som en drivkraft. Alla de stora miljöproblem vi nu ser löser vi med ny teknik. Det är jag övertygad om. Jag är också övertygad om att vi redan nu i praktiken har den tekniken; den finns tillgänglig. Vi vet hur man rimligen borde göra. När våra medborgare ser vad som händer, exempelvis i klimatfrågan, och vi inte kan samla oss till någon typ av gemensamt svar, blir detta naturligtvis något som kommer att drabba förtroendet för våra institutioner. Jag tror därför att toppmötet i Göteborg blir en viktig utgångspunkt för att kunna redovisa en framgångsväg där man med insatser på politisk nivå faktiskt lyfter fram ny teknik, forskning, utveckling och tron på människans förmåga. Om vi lyfter fram detta kommer vi också att ligga i spetsen för den teknologiska utveckling som är en förutsättning för att Europa skall vara konkurrenskraftigt. Se miljön som en drivkraft, inte som en broms och en dröm om tider som har varit. Se miljön som ett visionärt bidrag till ett bättre och modernare Europa. Den ansatsen bör vi kunna ha tillsammans med det förtjänstfulla arbete som kommissionär Wallström utför med sitt miljöhandlingsprogram för kemikaliefrågorna och deras reglering. Lägg ihop detta och i Göteborg bör vi kunna få ett resultat som är löftesrikt. Jag noterar det ni har sagt om miljöfrågan och delar i stor utsträckning era uppfattningar.

Sysselsättning är ju i stora delar en politik som fortfarande är, och under överskådlig tid kommer att vara, ett ansvar för de nationella parlamenten. En form för att bedriva utvecklingen gemensamt i unionen har vi hittat i den öppna samordning som finns i Lissabonprocessen. Jag delar fullständigt ledamot Rocards uppfattning att om vi skall komma ännu närmare full sysselsättning kommer den makroekonomiska diskussionen att bli allt mer central. Enklare uttryckt: Hur kan vi utnyttja det faktum att vi samarbetar i en europeisk union för att t.ex. stimulera ekonomisk tillväxt ytterligare? Vi befinner oss i en situation där vi inte är sårbara för stimulans. Ett enskilt land är sårbart, men inte en union av länder. Detta är något som vi bör diskutera och det är – det erkänner jag öppet – särskilt angeläget för de länder som redan befinner sig i ett samarbete kring euron. De har större möjligheter att utnyttja sin situation eller stimulera till kraftfullare ekonomisk tillväxt och därmed ökad sysselsättning. Jag är ganska säker på att det i gruppen av euroländer kommer att föras sådana diskussioner. Det arbete som utgör unionens kärna finns ju i anslutning till den inre marknaden och det gemenskapsrättsliga arbetssättet i Monnets anda. Denna kärna har ju redan byggts. Det som nu har tillkommit har varit samarbete inom ett annat fält, det vi exempelvis kallar Lissabonprocessen. Det är olika uttryck. Oavsett vilken väg vi väljer för samarbetet gäller samma krav på öppenhet, samma krav på transparens. Jag vill inte ha en situation där vi stater emellan, regeringar emellan, för diskussioner som kan betraktas som slutna, hemliga, och som omöjliggör insyn. Oavsett vilka metoder vi använder oss av är öppenheten fundamental.

Det har sagts många andra saker som jag känner starkt för. Låt mig dock säga att det är två inlägg som jag finner avvikande och av speciell karaktär, men som är politiskt centrala och som jag vill understryka att jag har tagit till mig. Det som Olsson säger om livsmedelspolitik, matkvalitet och konsumenternas intresse av ett berättigat skydd och ett återskapat förtroende, ligger i allra högsta grad i linje med mitt eget resonemang om ordförandeskapets synsätt.

Olle Schmidt talade om flyktingpolitiken, om en generös hållning från unionens sida gentemot de människor som söker sig till oss för att få trygghet och skydd. Genèvekonventionen skall naturligtvis alltid ligga till grund för ett sådant resonemang, men vi bör också ha ambitioner därutöver. Det borde vi som en rik del i en global gemenskap faktiskt kunna kosta på oss. Gemensamt, inte var för sig. Detta är ambitioner som vi mycket väl skulle kunna föra resonemang och diskussioner om, och ett område på vilket vi skulle kunna föra unionen framåt. Jag sympatiserar starkt med det Olle Schmidt sade i sitt anförande om en humanistisk flyktingpolitik.

Låt mig avslutningsvis säga att vi från svenska ordförandeskapets sida ofta kommer att befinna oss i er vackra byggnad för att föra samtal och diskussioner. Men vi ser också gärna att ni söker kontakt med oss. Vi ser er även gärna som gäster i vårt något avlägsna och kalla land, ett land som dock i sådana sammanhang kommer att präglas av värme och gemenskap; det kan jag försäkra er om. Välkomna! Jag ser fram emot ett samarbete med alla partigrupper i parlamentet för en utveckling av unionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Randzio-Plath (PSE) . – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja tacka ordförandeskapet i rådet för att det tar upp toppmötet i Stockholm på ett så positivt sätt och vill uppnå ekonomisk hållbarhet, vilket är till gagn för sysselsättningen, de ekonomiska reformerna, innovationen och en tryggad framtid för Europeiska unionen. Vad vi behöver i Stockholm är inte ett avregleringstoppmöte. Vi behöver ett toppmöte som klargör på vilken nivå i Europeiska unionen allt regleras, så att när vi använder den inre marknaden inte bara gör framsteg i näringslivets intresse, utan också i arbetstagarnas intresse.

Därför skulle jag också gärna rikta en vädjan till det svenska ordförandeskapet: Om ni vill visa mer öppenhet och mer demokrati just i samband med den ekonomiska politiken, så ta första steget, gör Europaparlamentet delaktigt i den markoekonomiska dialogen, i alla initiativ och i utarbetandet av principerna för den ekonomiska politiken!

Vi kommer att för första gången lägga fram våra förslag inom ramen för ett lagstiftningsförfarande. Vi kommer att se om det svenska ordförandeskapet faktiskt också fångar upp den här bollen för att övervinna det demokratiska underskottet och går fram pragmatiskt i små steg. Detta är en verkligt hjärtlig begäran från Europaparlamentets sida, som sedan 1994 pläderar för att träffa ett interinstitutionellt avtal om detta.

Jag skulle vilja be rådets ordförandeskap att konsekvent fullfölja Lissabonprocessen, under det att alla politikområden som nämns där behåller samma betydelse. Det betyder att vi faktiskt förverkligar en avpassad och tillräcklig policy mix, under det att vi fullföljer en politik med social integration, full sysselsättning, ekonomiska reformer med tydliga tidsplaner, för även vi måste när det gäller investeringspolitiken vara på det klara med att människorna i Europa kan uppnå ett mervärde genom att samarbeta på europeisk nivå, genom investeringar i människor, men också i infrastruktur.

En sista anmärkning till det svenska ordförandeskapet: På er vilar vår förhoppning att de till stor del mycket oroliga medborgarna får uppleva ett bekymmersfritt införande av euron. Arbeta intensivt tillsammans med det belgiska ordförandeskapet och uppmana alla aktörer i byarna, städerna och huvudstäderna att samarbeta, för euron är ett djärvt historiskt projekt som bara kan lyckas om vi alla arbetar för samma mål!

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Beazley (PPE-DE).(EN) Herr talman, herr kommissionär! Som ni har hört från vår gruppordförande tidigare under diskussionen besökte PPE-gruppen Berlin i förra veckan. Innan vi reste hade vi möjlighet att besöka Potsdam där den konferens ägde rum där president Truman, premiärminister Churchill – egendomligt ersatt av Atley mitt i konferensen – och marskalk Stalin kom överens om att bekräfta Jalta-uppdelningen av Europa. Det svenska ordförandeskapet, som vi har hört under debatten, har rest höga förväntningar om att vi under de kommande sex månaderna kan lyckas att återupprätta ett enat Europa, men jag anser att det är slut med retoriken och det som vi vill ha nu är resultat. Jag undrar om fyra frågor kunde överlämnas till det svenska ordförandeskapet.

För det första, har det för avsikt att sammankalla ett rådsmöte eller ett särskilt möte till vilket regeringsföreträdare från kandidatländerna skulle bli inbjudna, inte bara för att underlätta förhandlingarna, men för att ge den viktiga signalen till allmänheten att utvidgning är inte bara en politisk process, en hägring, ett hela tiden avlägset mål utan att vi verkligen gör de framsteg som krävs?

För det andra, kunde de byråkratiska förhandlingarna modifieras med en hänsyn till det förflutna? Det verkar otroligt svårt på ett sätt att på det sätt som utvidgningsprocessen framställs är det bara en fråga om anpassning till några tekniska regelverk, där man kanske inte tar hänsyn till de speciella svårigheter som de baltiska republikerna och andra Central- och Östeuropeiska länder drabbades av under Sovjetsystemet.

Med den tidtabell som vi själva har lagt fast: håller det svenska ordförandeskapet med om att detta kräver övergångsperioder, och till sist, kan vi bekräfta att inga nya hinder kommer att ställas i kandidatländernas väg.

I dag har det uppenbarligen varit Sveriges dag. Vi hoppas alla väldigt mycket att om sex månader i Göteborg, ännu en gång, kommer det inte bara att vara Sveriges dag, utan Europas dag.

 
  
MPphoto
 
 

  Myller (PSE). -(FI) Herr talman! Jag välkomnar det svenska ordförandeskapet av hela mitt hjärta även om situationen inför det är föga avundsvärd. Bakom oss har vi det kanske mest kaotiska toppmötet I EU:s historia. Ärendena diskuteras alltid fram till att fördraget ratificeras, vilket knappast ger någon smickrande bild av vare sig toppmötets eller rådets agerande. Därför måste man med verklig tillfredsställelse observera att Sverige som ordförandenation har låtit meddela sin önskan att få större insyn och öppenhet i rådets verksamhet.

Det program som gjorts upp för det svenska ordförandeskapet är ambitiöst och heltäckande, och det är verkligen på tiden att miljöfrågorna i hela sin omfattning tas upp som ett centralt ärende i den europeiska unionen. Utformningen av programmet för en hållbar utveckling i EU, som kommer att godkännas som en del av Rio plus-processen i toppmötet i Göteborg, bör innehålla samtliga de element för en hållbar utveckling som prioriterats för EU:s ordförandeskap. Jag anser att hållbarheten garanteras av dessa tre E:n.

Emellertid har jag ett litet bekymmer, och därför riktar jag mig till kommissionen angående tidtabellen för beredningen av ärendena till exempelvis toppmötet i Göteborg. Hur kommer det att vara möjligt för Europaparlamentet att med tillräckligt engagemang delta i utformningen av programmet för en uthållig utveckling med en så snäv tidtabell? Å andra sidan vill jag med tillfredsställelse konstatera att detta ordförandeskap garanterar att den nordliga dimensionen uppmärksammas. Jag vill även ställa en följdfråga till kommissionen om hur den garanterar tillräckliga resurser, exempelvis personalresurser, till denna nordliga dimension även i fortsättningen.

 
  
MPphoto
 
 

  Wijkman (PPE-DE). – Herr talman! Även jag vill välkomna det svenska ordförandeskapet och dess program som innehåller många bra prioriteringar. Precis som en rad talare här i dag är jag oroad över tendensen att ofta och hårt markera den mellanstatliga modellen på bekostnad av det som vi brukar kallar the community approach, dvs. en modell som innebär att kommissionen ges en starkare roll och betydelse.

Jag noterar statsministerns försäkringar om öppenhet, oavsett vilken modell som väljs, men frågan sträcker sig naturligtvis längre än så. Kommissionär Prodis intressanta inlägg bestyrkte de utmaningar som vi står inför.

Jag lyssnade med intresse på statsministerns kommentarer om miljöområdet. De låter bra men det finns ett problem: De flesta av dagens miljöproblem är direkt kopplade till energianvändningen, och problemet är att Europa i dag saknar en energipolitik. Medlemsländerna har inte ens lyckats komma överens om en gemensam avgift på koldioxid. Den svenska regeringen har uttalat att man vill ha en sådan avgift, men bara om den beslutas under enighet, vilket dock är detsamma som inget beslut alls. I tio år har frågan blockerats av enstaka regeringar. Vad är det som får statsministern och regeringen att tro att det skulle lossna just nu? Utan en koldioxidavgift kan inte EU klara Kyotoprotokollets krav. Vidare kommer den strategi för hållbar utveckling som skall tas upp i Göteborg att halta svårt om inte EU tar ett samlat grepp om energifrågorna. Kommissionär Prodi tog upp frågan mycket förtjänstfullt, och flera andra talare har också gjort det. Frågan är om den svenska regeringen är beredd att tänka om.

Slutligen vill jag säga att jag, precis som Olle Schmidt, gärna hade velat se ett fjärde "E" – empati. Det skulle då inte bara gälla flyktingfrågorna utan också relationerna med tredje världen.

Tobinskatten har nämnts här i dag, men jag tror att den är omöjlig att genomföra. Ett sätt att samla mer pengar till globala problem vore att verka för att EU:s samtliga medlemsländer lever upp till kravet på att ge 0,7 procent av BNP i bistånd. Dessutom, precis som Carlsson sade: Sänk tullarna för u-ländernas produkter! Är den svenska regeringen redo att verka i den andan?

 
  
MPphoto
 
 

  von Wogau (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, ärade kolleger! I den här debatten har det klart och tydligt kommit till uttryck att majoriteten av Europaparlamentets ledamöter är mycket besvikna över resultatet från Nice. Den egentliga anledningen till detta är följande: I Nice gick öppenheten och demokratin för Europeiska unionen om intet. Vad hände? Vi upplever att kvalificerad majoritet gör sig gällande på allt fler områden i rådet. Därigenom blir de nationella parlamentens kontroll omöjlig, deras beslut kan köras över av motsvarande majoritet i rådet.

Som ersättning för denna demokratiska kontroll har det emellertid tyvärr inte inträtt någon kontroll från Europaparlamentets sida, och tyvärr inte heller medbeslutande från Europaparlamentets sida. Enligt min åsikt är det här den avgörande svagheten i det som hände i Nice ligger.

Herr rådsordförande, Sverige har en stark tradition av demokrati och öppenhet. Jag är övertygad om, och jag förväntar mig av det svenska ordförandeskapet att det kommer att stödja oss i vår strävan efter att kompensera denna brist från Nice och åter stärka legitimiteten för demokratiska beslut i Europeiska unionen.

Jag skulle vilja tala om en andra punkt. Under det svenska ordförandeskapet måste införandet av euron, det vill säga införandet av sedlar och mynt i tolv länder i Europeiska unionen, förberedas. Frågan som vi hela tiden ställer oss lyder: Vem företräder euron utåt? Enligt min åsikt måste kommissionen göra det mer kraftfullt än tidigare. Det franska ordförandeskapet gav oss ett tydligt besked. Därefter företräder ordföranden för Euro-12 euron utåt. Detta leder i sin tur till en paradoxal situation. I allmänna frågor som rör den ekonomiska politiken företräder den svenske finansministern Europeiska unionen utåt, medan denna uppgift faller på den belgiske finansminister när det handlar om euron, om valutan. Det här förstår inte ens vi i Europaparlamentet – hur skall då medborgarna i Europeiska unionen kunna förstå det? Hur skall marknaderna kunna förstå det? Här måste vi göra allt för att förhållandena skall bli förnuftiga!

Ni kan komma med ett viktigt bidrag till detta, herr utrikesminister. Om ni lyckas att övertyga era landsmän om att euron är ett bra projekt, att den är stabil inåt, att dess stabilitet utåt blir allt bättre, om ni kan övertyga dem om detta, bidrar ni också till att medborgarna kan förstå detta område inom Europeiska unionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag förklarar debatten avslutad.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: PUERTA
vice talman

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy