Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 20 september 2001 - Bryssel

6. Medlemsstaternas förfaranden i fråga om flyktingstatus (fortsättning)

  Ludford (ELDR). – (EN) Fru talman! Syftet med detta viktiga betänkande är att få fram ett asylsystem som är rättvist: rättvist för asylsökandena, men även för skattebetalarna. Detta betänkande handlar inte om vem man skall godta som flykting, och jag påminner Schmitt om det, utan om hur man fastslår vilka ansökningar som är giltiga.

Det är ett rejält misstag att anta att om man ger asylsökande mindre hjälp med sina ansökningar, så kommer de att försvinna på något sätt och kosta mindre tid och pengar. De regeringar som söker populistiska siffror om hur många ansökningar som avvisats från s.k. falska asylsökande bör berätta sanningen. Sanningen är att besparingar under förfarandets tidiga skede slutar med fördyrade omkostnader i slutändan för administration, domstolstid, advokater och för livsmedel och bostäder. Jag är rädd att Schmitt inte har tagit till sig denna sanning, och på något sätt har vilselett ledamöterna i sin grupp. Jag vädjar därför till de sansade ledamöterna i PPE-DE-gruppen, att ansluta sig till majoriteten i detta parlament för att stärka garantierna i asylförfarandet, eftersom en investering i högkvalitativa inledande beslut, inbegripet sådana frågor som tolkningshjälp, rättshjälp, lämpliga intervjuer och skäliga tidsfrister, är en bra affär.

När det sedan gäller frågan om rättvis behandling, vill jag särskilt betona idén att använda säkra tredjeländer. Min grupp godtar denna idé som en vägledning, men man måste kunna lägga den åt sidan i ett enskilt fall. Det är helt i sin ordning att en asylsökande från, låt säga, Kanada, får kämpa hårdare med att övertyga myndigheterna om att dennes ansökan är berättigad, än någon från, t.ex., Irak. Men det bör vara möjligt att ta upp fallet genom att tillämpa bedömning av enskilda fall, och inte bara avvisa ansökan på allmänna grunder.

  Lambert (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Vi har hört mycket under de senaste dagarna om vissa av de värden som ligger oss varmt om hjärtat, särskilt när det handlar om demokrati och frihet. Jag skulle vilja lägga till: humanitet, respekt för de mänskliga rättigheterna och likhet inför lagen. I detta sammanhang välkomnar jag alltså stora delar av det betänkande som nu läggs fram av Watson: Detta perspektiv förklarar emellertid också varför min grupp inte kommer att stödja de ändringsförslag som läggs fram av PPE-DE-gruppen, som vi förkastade i utskottet och som vi anser söker att begränsa asylsökandenas rättigheter.

Jag välkomnar särskilt en del av de ändringsförslag som lagts fram av utskottet, genom vilka man anser att rätten till flyktingstatus bör erkännas, i stället för att beviljas: flyktingstatus är en lagfäst rättighet, inte en present från en välvillig regering. Jag välkomnar också erkännandet att det finns former av förföljelser som inte omfattas av Genèvekonventionen. Vi diskuterade en sådan fråga i kammaren så sent som i går kväll, dvs. kvinnlig könsstympning. Min grupp anser att vi bör bygga vidare på Genèvekonventionen, och vår förhoppning är att en gemensam asylpolitik till sist kommer att göra det. Vi välkomnar också det faktum att könsaspekten nu erkänns i detta betänkande.

Vi välkomnar också erkännandet av behovet av att intervju- och bedömningsförfarandet för asylansökningar äger rum på det språk som sökanden talar. Det är nödvändigt, eftersom resultatet av dessa förfaranden bokstavligen kan handla om liv eller död för sökanden. Hur kan vi förvänta oss att en person som torterats, förnedrats eller utsatts för sexuellt utnyttjande skall kunna uttrycka detta på ett språk som denne bara behärskar till en viss del.

Min grupp förkastar emellertid idén med ett säkert tredjeland. När vi ser den enorma variation mellan medlemsstaterna när det gäller vad de betraktar som säkert, kan vi se de problem som följer av denna idé, särskilt när man tar hänsyn till nya former av förföljelse. Precis som baronessan Ludford sade, måste varje enskild ansökan behandlas var för sig. Vi behöver högsta möjliga normer, och i detta avseende har man åstadkommit betydande förbättringar genom detta betänkande.

  Frahm (GUE/NGL). – (DA) Fru talman! De bilder vi de senaste dagarna har sett från Afghanistan visar i hög grad att problemet inte kommer att försvinna utan att flyktingströmmarna tyvärr fortsätter som ett direkt resultat av den politik vi för här i vår del av världen. Jag hör många tala om en gemensam europeisk asylpolitik. Det skulle kunna vara en bra idé, men jag får för mitt vidkommande säga att förutsättningen för att jag skall kunna stödja detta är att det handlar om en bra politik. Föredraganden försökte ursprungligen utforma detta betänkande på ett sådant sätt att det inskränkte rättigheter och möjligheter för asylsökande i våra länder. Det man till sist enades om i utskottet var att kräva att vi skulle hålla oss till en linje som närmast innebar status quo. Jag tycker att det vore bra om Europaparlamentet nu kunde sända ut en tydlig signal att om vi skall ha en gemensam asylpolitik inom EU så skall det under inga omständigheter vara en politik som ger de asylsökande sämre villkor i medlemsstaterna än vad de har i dag. Detta hoppas jag verkligen kommer att bli resultatet av den omröstning som skall hållas i eftermiddag.

  Blokland (EDD). – (NL) Fru talman! Europa riskerar två saker. Den ena risken är uppbyggandet av ett "Fort Europa", där ingen utlänning längre är välkommen och inne i vilket man inte bryr sig om något som har med resten av världen att göra. Det är inte önskvärt och det är inte heller förenligt med internationella skyldigheter. EU:s medlemsstater måste ta sig an flyktingar. Inte bara flyktingar som står vid deras dörr utan även flyktingar på annat håll. Även om kommissionens förslag inte handlar om det här så ser jag det ändå som nödvändigt att här be om uppmärksamhet för de många flyktingarna i olika läger. De behöver också stöd och uppmärksamhet, ofta mer än vad de får nu. Därför måste UNHCR få en rejäl ekonomisk impuls.

Inget Fort Europa alltså men det finns en annan risk också. Det är att Europa blir en slags lekplats, där nästan vem som helst enkelt kan komma in för att utnyttja alla fördelar. Det senare är inte heller önskvärt. Det blir en allt för tung belastning för de europeiska staternas möjligheter. I dessa dagar, då många tydligen hittar pengar och sätt att komma till Europa och begära asyl, måste asylförfarandena vara enkla och strikta. Annars blir skillnaden mot livet i flyktinglägret ännu mer skriande. Kommissionens förslag har blivit ett nyktert och realistiskt dokument med en i allmänhet god jämvikt mellan kraven på enkelhet och rättsstatliga principer.

De ändringsförslag till kommissionens förslag som lämnats in från parlamentets sida saknar dock ofta den balans som behövs. Det flesta kan jag därför inte stödja.

  Berthu (NI). – (FR) Fru talman! Förslaget till direktiv om förfarandet för att bevilja flyktingstatus som, enligt definitionen i fördraget, är tänkt att förena medlemsstaterna när det gäller det resultat som skall uppnås, och samtidigt låta de nationella instanserna behålla behörigheten beträffande form och medel, är i verkligheten en extremt pedantisk text. Den reglerar omständligt och med utförliga detaljer exempelvis vad en ogrundad asylansökan är, i artikel 28, vad ett säkert tredjeland är, i artikel 22 och bilaga I, eller vad ett säkert ursprungsland är, i bilaga II. Som om medlemsstaterna var spädbarn eller som om deras tjänstemän aldrig i sitt liv hade behandlat en enda asylansökan. Men det mest fantastiska är att man i detta förslag lyckas vara både petnoga och tolerant. För det är knappast några bestämmelser som inspirerats av strävan efter att bevilja det man kallar garantier på hög nivå för de asylsökande som samtidigt är, det får man inte glömma, garantier på låg nivå för folken i medlemsländerna. Låt oss nämna ett exempel bland många andra: artikel 25 där det fastställs att om påståendena från den asylsökande inte kan bevisas utan bara förefaller sannolika, skall man sätta tilltro till vad som uppges, tills motsatsen bevisats. Det är en gest som man kan anse generös, i princip, och som egentligen är det, men som i dagens förvirrade sammanhang utelämnar de övriga intressen som står på spel, till att börja med de europeiska folkens intressen.

Vi tror därför att den text som föreslås i dag bara bör vara den första delen av ett slutligt direktiv. Efter denna första del, ägnad åt att skydda asylsökande, återstår en andra del att skriva, som ägnas åt skydd av Europas folk som, i bästa fall, blir de som får betala och i värsta fall blir offren eftersom, låt oss inte heller glömma det, minst tre fjärdedelar av asylansökningarna i dag slutligen visar sig ogrundade. Och säg inte, fru kommissionär, att dessa texter kommer senare. De skall läggas fram samtidigt för att vi skall kunna få en helhetsbild.

Efter att ha sagt detta vågar jag knappt ta upp ändringsförslagen i betänkandet från det behöriga utskottet i Europaparlamentet. Jag skall återkomma dit i min röstförklaring. Låt oss bara på detta stadium säga att de är så orimliga att de till slut orsakade att föredraganden själv avgick och fick ersättas i en hast. Alla dessa texter, direktivet och ändringsförslagen, gör att man i våra debatter om säkerheten nyligen måste erinra om att det är djupt osunt att tillåta 400 000 till 500 000 asylsökande per år i dag komma in på vårt territorium, varav flertalet slutligen kommer att avvisas och som, när de inte utvisas, kommer att leva halvt illegalt. Denna flytande, okontrollerade befolkning ökar varje år och bidrar till den illegala invandringen.

Fru talman! Vi konstaterar i dag, när vi ser de texter som läggs fram, att de europeiska institutionerna fortfarande långt ifrån låter medborgarnas säkerhet komma i första rummet.

  Fiori (PPE-DE). – (IT) Fru talman, fru kommissionär! Vi har att uttala oss om ett ämne som trots att det är så specifikt ger möjlighet till ett mycket brett spektrum av åtgärder. Det är lätt att tala om asylrätt tout court och betona hur helig principen är, en helighet som är än mer tydlig vid denna känsliga tidpunkt när världen är skakad av de dramatiska händelserna. I vår förvirring känner vi alla att vi vill vädja till solidariteten och den goda viljan för att bygga andra och bättre system för relationerna mellan människor, världar och kulturer. Det är dock lika uppenbart att vi just i dag inte får tappa konkreta situationer och möjligheter med nära verklighetsanknytning ur siktet. Som Schmitt sade innehåller förslaget till direktiv formuleringar som vi bedömer som tillkrånglade, som går stick i stäv med den inriktning på arbetet vi hade förra året och som skapar politiska problem som enligt vår mening är allvarliga. Är det till exempel rätt att acceptera att ett tredje land som betraktas som säkert alltid skall vara det oberoende av de konkreta omständigheter som skapar ett samband mellan landet ifråga och den person som söker asyl? Eller att en ansökan som alldeles uppenbart saknar grund alltid ändå skall ge upphov till en komplicerad och kostsam prövning? Det säger sig självt att både de som har seriösa skäl att söka skydd och värdlandet har ett uppenbart intresse av klarhet om detta.

Jag skall inte fördjupa mig i de juridiska och filosofiska aspekterna på vad som är en uppenbart grundlös ansökan, men nu mer än någonsin måste vi visa vår vilja att bygga utan att skapa motsättningar, att hjälpa utan att våra sociala system drabbas negativt eller rent av fördärvas när det gäller så känsliga frågor som den Watsons betänkande handlar om. Då tror jag att många kan instämma i tveksamheterna vid en noggrann analys av skillnaderna i formuleringar om utvidgad asylrätt, snabbare handläggning och överklagandeförfarande.

  Terrón i Cusí (PSE). – (ES) Fru talman! Jag måste helt enkelt svara på det som sades om Europeiska socialdemokratiska partiets grupp i den här frågan.

Herr Schmitt, min grupp är fullständigt överens om att behandla de tre olika grupper av personer som kommer till unionen på olika sätt, så till den grad att vi stöder den åtgärd ur Wiebengas betänkande för den första gruppen som ni nämnde, om att förfoga över regler för tillfälligt skydd vid en massiv tillströmning av fördrivna personer, vilket däremot inte Europeiska folkpartiets grupp gjorde.

När det gäller asyl och flyktingstatus håller vi med om att man i hanteringen av de asylsökande skall utgå från att de söker skydd och att de vill komma in i landet av humanitära skäl, precis som de personer som åberopar familjeåterförening som skäl. Problemet, herr Schmitt, är att min grupp, trots det ni nämnde om vad den tyske inrikesministern Schily har förklarat, inte kan ge vika när det gäller vår åsikt om att flyktingarna är individer och att varje ärende bör behandlas individuellt med hänsyn till flyktningens personliga omständigheter och inte med tanke på personens nationalitet, det tredjeland där han eller hon säkert har stannat till och så vidare. Ett tredjeland kan vara säkert för en individ men vara osäkert för en annan, och tvinga mig inte att ge exempel på sådana fall, eftersom de alltid innehåller hemska detaljer.

Vi kan alltså inte ge vika på denna punkt och dessutom vill vi, när Europeiska unionen nu står i begrepp att få sin första harmoniserade lagstiftning om flyktingfrågor, sända en stark signal om att vi är för denna gemensamma lagstiftning, men att vi inte vill att skyddsnivåerna eller de asylsökandes rättigheter minskas. Europeiska unionen har ju historiskt sett varit ett exempel på detta område och har givit ett brett stöd till organisationer som UNHCR, bland andra.

När det gäller asyl- och invandringsfrågorna råder det inte något tvivel om att vi är överens om att invandrarna inte är flyktingar. Men problemet är att det inte finns kurage nog för att skapa en klar och tydlig lagstiftning om invandring, som gör det möjligt för de personer som vårt samhälle och vår arbetsmarknad behöver att lagligt komma in i ett land, utan att asylsystemet, som har varit den enda dörren som stått öppen under många år, för den skull kollapsar. Det råder fullständig enighet om detta i vår grupp. Detta är vår ståndpunkt, och jag tycker att vi uttrycker oss mycket klart.

  Schmidt, Olle (ELDR). Fru talman! Jag vill tacka utskottets ordförande och utskottet för ett väl avvägt betänkande. De senaste årens ökande flyktingströmmar visar på behovet av en gemensam flyktingpolitik inom EU, och även globalt.

De olika medlemsstaternas mer eller mindre panikartade reaktioner inför människors längtan att finna en fristad, ett nytt liv i Europa, har rimmat mycket illa med de humanistiska värderingar som EU står för. Tragedierna vid EU:s gränser har varit många. Det har gällt fartyg som gått i kvav, desperata flyktingar som gömt sig i containrar och flyktingar som simmande försökt ta sig till Europa.

Vid många tillfällen, fru talman, har jag känt mig dyster inför flera av förslagen från medlemsländerna och från kommissionen som verkar ha haft till huvudsakligt syfte att stoppa, hindra, förpassa och utvisa. De som har talat om ett EU som håller på att utvecklas till en Europas fästning har tyvärr inte helt fel.

Fru talman! Mot denna bakgrund går detta förslag till direktiv i rätt riktning. Individens rättigheter poängteras, och det repressiva dominerar inte. Det är förvisso riktigt att det behövs gemensamma asylregler inom EU, men det behövs också ett utrymme för enskilda medlemsstater att göra en mer generös bedömning. Detta utrymme har utskottet garanterat. Utskottet förstärker likaså den enskildes rättigheter i enlighet med Genèvekonventionen. Det gäller barnens ställning, möjligheterna att hålla flyktingar i förvar, ökade kunskaper bland dem som skall handlägga flyktingärenden och rimliga handläggningstider. Det handlar helt enkelt om ökad rättssäkerhet.

Fru talman! Jag är dock litet orolig inför rådets framtida behandling. Vi måste slå vakt om Genèvekonventionens absoluta krav på att varje flykting skall få sin sak individuellt prövad, precis som Sarah Ludford sade.

Det finns, enligt mitt sätt att se, inga säkra länder. Om vi européer inte helt skall förlora vårt anseende, krävs en annorlunda flyktingpolitik som bygger på respekt, öppenhet och rättssäkerhet. Det är inte länder som Nauru som kan förväntas ta ansvaret för människor på flykt från barbariska regimer, såsom den i Afghanistan. Humanism och medmänsklighet krävs i än högre grad idag, en vecka efter tragiken i USA.

  Sylla (GUE/NGL). – (FR) Fru talman! Jag välkomnar klarheten i förslagen i vår kollega Watsons betänkande om beviljande av flyktingstatus. Jag tror att han lyckats få med mångfalden i synpunkterna. För mig kommer detta betänkande att bli ett komplement både till stadgan om de grundläggande rättigheterna och till Genèvekonventionen. Jag tror att vi äntligen, såsom kommissionen önskar, har ett bra diskussionsunderlag. Vi vet alla att det fanns mycket stora skillnader när det gäller mottagandet av flyktingar, beroende på land. Vi vet också att insatserna var komplexa och svåra. Detta betänkande gör det möjligt att gå lite längre och det förbättrar också det stöd och den hjälp vi kan ge till flyktingarna. Jag är även nöjd med att vårt utskott tagit hänsyn till de nya formerna av förföljelse, eftersom man för några decennier sedan tog emot chilenska flyktingar och sovjetmedborgare, som flydde från diktaturer, förföljelser som berodde på deras ledare. Men i dag förekommer verkliga former av repression som tvingar oss att tänka på ett annat sätt och ta hänsyn till om det så bara är kvinnlig könsstympning, nya former av förföljelser knutna till terroristgrupper och integrister, och jag tror att det är bra att man tagit hänsyn till det.

Jag skulle till och med vilja gå ännu längre: jag tycker det är på tiden att vi funderar över asyl av hälsoskäl när en katastrof som aids ödelägger en hel kontinent, och att vi på samma sätt kan ta emot barnsoldater när de befinner sig i händerna på vapenförsäljare. Jag tror att det också är viktigt när det gäller kampen mot diskrimineringar att betänkandet är i nivå med detta. Jag skall avsluta med att säga att efter de fasansfulla attentaten förra veckan i Förenta staterna är fruktan för attacker mot civila afghaner en realitet. För närvarande befinner sig 600 personer i lägret i Sangatte, bestämt engagerade mot terrorismen. De ber om att få bli mottagna. Jag tror att om man lyckas ta emot dem skulle denna gest kunna vara ett sätt att sätta stopp för all sammankoppling mellan terrorism och islam, och att dessa människor också skulle bli stabila allierade i kampen mot terrorismen.

Herr Watson! Jag tar mig friheten att säga att ni kan låna en mening från Camus som sade att hans revolt också är andras. Tack för detta betänkande.

  Pirker (PPE-DE). – (DE) Fru talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Det förslag som har kommit från rådet ger flyktingar en chans att få flyktingstatus beviljad i enlighet med Genèvekonventionen, nämligen enligt samma enhetliga kriterier över hela EU. Rådets förslag garanterar snabba och säkra förfaranden för faktiska flyktingar – i runda tal 10 procent av alla som ansöker om asyl – och garanterar även ett snabbt återkallande av flyktingstatus. Ansökningarna som grundar sig på annat än faktiska flyktingorsaker utgör cirka 90 procent, och då är detta bättre än en årslång väntan innan det negativa beslutet kommer. Förslaget är också en garanti för ett slut på "asylum shopping". För detta behöver vi dock kompletterande åtgärder. Hit hör för det första Dublinkonventionen, hit hör Eurodac, hit hör regler för säkra tredjeländer, säkra ursprungsländer.

Därför stöder Europeiska folkpartiet rådets förslag. På Europeiska folkpartiets grupps (kristdemokrater) och Europademokraters vägnar vill jag dock vara tydlig med att de ändringsförslag och förslag som läggs fram inte får leda till att asylrätten kan missbrukas politiskt för invandring av de mest skilda orsaker. Detta är att felbedöma verkligheten. Vi måste utnyttja de instrument som vi nu ger oss själva i Europa när det gäller invandring, asyl eller tillfällig hjälp till flyktingar som kommer från krisdrabbade områden. Vi får inte fatta beslut om orealistiska åtgärder. Framdeles måste vi kunna garantera att asylrätten är förbehållen de politiskt förföljda och inte utvidgas till att även gälla grupper som en och annan önskar se här av politiska skäl, men som inte på något sätt motsvarar de faktiska förutsättningarna i Genèvekonventionen.

Målet måste vara att garantera bästa och snabbast möjliga hjälp till de verkliga flyktingarna liksom efterföljande åtgärder för att integrera dessa personer och att samtidigt göra klart för alla andra att vi även av ekonomiska skäl kommer att få nya instrument för invandring i Europeiska unionen.

  Ceyhun (PSE). – (DE) Fru talman, fru kommissionär, kära kolleger! Mot bakgrund av de aktuella händelserna är den diskussion som jag anser oss föra på ett mycket sakligt sätt här i dag ett föredöme för många andra parlament. Det är en högst nödvändig diskussion, men just därför att den är så nödvändig är den också svår. Olyckligtvis måste man nu återigen börja vederlägga de förutfattade meningar som finns mot människor som söker asyl. Dessa förutfattade meningar hänger samman med rädslor som till största delen är obefogade men som man ändå måste ta på allvar. Just nu är det viktigare än någonsin att vi inte bara fortsätter att prata, utan också agerar.

Jag tror att de som efter de senaste förfärliga händelserna har skrikit högt på militär egentligen måste erkänna att vi politiker bär ett ansvar att visa att vi inte befinner oss i panik utan är i stånd att agera på ett ansvarsfullt sätt inför de problem som vi har att handskas med. Detta är – låt mig förklara detta för kollegerna på den konservativa sidan i kammaren – skälet till att vårt förhållningssätt inte skall tolkas som att vi skulle vara principiellt ense med Ingo Schmitt eller Hubert Pirker bara därför att vi uppskattar dem som personer. Detta är skälet till att vi i ett flertal ändringsförslag kommer att rösta annorlunda än vår partigrupp. Bakgrunden till vårt agerande är följande: Även om vi är mycket glada för att den socialistiska gruppen i kammaren verkligen försöker och gör allt för att flyktingarna skall få bättre skydd och mer rättigheter, vilket vi välkomnar, ser vi tyska socialdemokrater ett problem. Vi kan inte acceptera en överenskommelse eller ett beslut som inte är förenligt med författningen i vårt land. Den tyska grundlagen gör det för närvarande omöjligt för oss att godta ungefär 17 av de ingivna ändringsförslagen. Detta är skälet till att vi i flera förslag av dem jag just nämnde kommer att rösta på ett annat sätt än vår partigrupp. Detta innebär dock inte att vi egentligen arbetar mot andra mål. Våra mål är desamma. I dagens omröstning kommer vi dock att förhålla oss annorlunda också av den anledningen att vi tänker på trovärdigheten i den tyska politiken. Vi kan inte göra våra medborgare besvikna och godta ett beslut som sedan inte kan tillämpas i Tyskland. Detta är skälet till att vi inte kommer att rösta som vår grupp.

  Kaufmann (GUE/NGL). – (DE) Fru talman, fru kommissionär! I ett läge där många tar de fruktansvärda händelserna i USA som en förevändning för att skapa en negativ stämning kring asylsökande är det desto mer betydelsefullt att Europeiska unionen formulerar miniminormer för att bevilja eller återkalla flyktingstatus som har respekten för de mänskliga rättigheterna som ledstjärna. Kommissionens förslag fyller dessa villkor. Jag vill uttryckligen välkomna två regler som föreslås.

I artikel 3.3 pekar man på medlemsstaternas möjligheter att inte endast låta skyddsgarantin gälla personer som kan åberopa Genèvekonventionen. Därmed blir det möjligt även för personer som flyr från våldsamma fundamentalister – till exempel i Algeriet – eller för offer för våldtäkter att finna en tillflyktsort, ett krav som FN:s flyktingkommissariat reser sedan länge och som för närvarande dessvärre inte praktiseras i mitt hemland. I bilaga 1 nämns tre villkor som måste uppfyllas för att ett land skall vara ett så kallat säkert tredjeland. Baserar man sig på dessa villkor så torde många av dagens beslut i unionens medlemsstater bli omöjliga i framtiden.

Det gläder mig att kommissionens godtagbara förslag har förbättrats i utskottet och inte försämrats, vilket var den ursprunglige föredraganden Schmitts avsikt. Det direktiv som har lagts fram är därför ett viktigt steg mot en human asylpolitik i Europeiska unionen.

  Hernández Mollar (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Detta är det första av en rad direktiv där syftet är att komplettera den första delen av tidsfristen för att på mer lång sikt införa ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig flyktingstatus för de personer som beviljas asyl. Detta är både andan och bokstaven i slutsatserna från Tammerfors och Amsterdamfördraget, även om vi får fortsätta att diskutera om den rättsliga grunden för det gemensamma asylförfarandet och flyktingstatusen. Jag skulle mycket kort vilja delge kommissionen vissa tekniska reservationer angående detta förslag till direktiv.

Den första handlar om utökningen av miniminormer för asylförfarandena. Jag anser att förslaget är alltför reglementsmässigt. Ett gemensamt asylförfarande är inte ett enda förfarande, det handlar inte om ett och samma förfarande i alla medlemsstater. Jag är rädd för att kommissionen möjligen har gått längre än vad som står i slutsatserna från Tammerfors.

Den andra reservationen berör kommissionens intresse av att reglera tidsrymderna. Jag frågar mig nämligen: kan ett förfarande som tar lång tid medföra att de asylsökande avvisas? Detta innebär inte att vi är för ett långt förfarande. Men ur praktisk synpunkt har europeiska länder där det tar lång tid att behandla ett asylärende – över två-tre år – ett stort antal asylsökande, medan länder som till exempel Spanien, där det tar mycket kortare tid, har en mycket blygsammare statistik. Harmoniseringen av tidsfristerna kan godtas om den genomförs på grund av att man vill att förfarandet skall vara juridiskt exakt, men jag är rädd för att detta kan bli ineffektivt och att det sprida rädsla av såväl juridiska som materiella och politiska skäl.

Den tredje och sista reservationen är av konceptuell art. Enligt min åsikt beror de svårigheter vi har med att göra besluten enhetliga mer på definitionen av vad en flykting är än på det förfarande som tillämpas för att identifiera personen som en sådan. Koncept som "säkert tredjeland", "förföljelse av tredje part", "förföljelse vid väpnad konflikt" eller "statlig och icke-statlig förföljelse" är exempel på några av dessa problem. Kanske är det så, som jag sade tidigare, att vi måste klargöra själva definitionen innan vi tar itu med förfarandet.

  Cerdeira Morterero (PSE). – (ES) Fru talman! Jag vill erinra kammaren om vikten av det förslag som vi debatterar här i dag, och att det är viktigt på grund av flera olika orsaker.

För det första anser jag att det måste stå mycket klart att det är ett första steg, som enligt min åsikt är mycket viktigt, mot ett gemensamt europeiskt asylförfarande som på lång sikt kommer att gälla för hela unionen.

För det andra anser jag att vi nu inte får glömma bort att vi inte gör något annat än att uppfylla en av slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors, där respekten för asylrätten bekräftades utan förbehåll.

I tredje hand, trots de meningsskiljaktigheter som de parlamentariska grupperna har om vissa konkreta punkter i detta förslag, får vi inte glömma att vi i själva verket förser alla de europeiska nationella systemen med en struktur som kan fungera effektivt i enlighet med Genèvekonventionen om flyktingstatus. Jag anser att Europeiska unionen och parlamentet inte kan se åt annat håll och att vi måste tillämpa de instrument som Europa för närvarande är i färd med att utveckla. Jag vill i detta sammanhang erinra om stadgan om de grundläggande rättigheterna som kammaren antog för en kort tid sedan, och att om stadgan beaktas i den här frågan måste det alltid vara till förmån för att utveckla de beslut som antogs i och med Genèvekonventionen, och aldrig att minska den. Vi måste komma ihåg att antalet asylsökande i Europeiska unionen har ökat avsevärt från och med andra hälften av år 1996, medan antalet resolutioner genom vilka denna rätt erkänns och beviljas har minskat på ett mycket alarmerande sätt.

Därför anser jag att rådets förslag har förbättrats i och med de ändringsförslag vi antog i utskottet och som vi i dag röstar om i plenum och att vissa mycket intressanta frågor har understrukits, i synnerhet de som handlar om garantier för asylsökande, principen om att flyktingar inte får återsändas till orter där de kan råka ut för förföljelse ("non-refoulement"), och även om vissa minimikrav som är oumbärliga i alla beslutsprocesser för att erkänna flyktingstatus, vilket kräver att varje ärende behandlas individuellt. Dessa ansökningar kan inte behandlas kollektivt. Trots kommissionens invändningar anser jag att vi, om vi antar dessa ändringsförslag i plenum, kommer att ta ett stort steg framåt i den här frågan.

  Santini (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Jag är ledsen att jag måste börja med att säga att detta förslag av flera skäl gör mig djupt besviken. Även den debatt vi hittills har haft har gjort mig besviken, med några få undantag: det har varit en debatt i vilken vissa talare har visat att de inte riktigt vet var gränsen mellan medmänsklighet och släpphänthet, eller mellan nödvändiga kontroller och onödig grymhet går. Framför allt har många visat att de inte förstår att rättsreglerna inte är gjorda av gummi, det vill säga att de inte är så elastiska som man skulle kunna vilja utan har fasta punkter, centralpunkter, som man inte kan frångå. Skälet till att jag tycker att denna bestämmelse skall avslås är att den inte är balanserad. Den gynnar på ett allt för uppenbart sätt den asylsökandes situation genom att den överdriver de värderingar som jag sammanfattade nyss och försätter medlemsstaterna och de berörda organen i en verkligt svår belägenhet när det gäller att seriöst bedöma om de sökande uppfyller kraven.

Ett annat skäl är att det verkar som om detta vore en rent teoretisk text, som är helt fristående från den verklighet där den med nödtvång, obönhörligen, skall tillämpas: vardagen i de länder – inte bara i mitt land, men särskilt i mitt land, Italien – där man dagligen har att tampas med problemet med okontrollerad invandring.

Ett annat skäl att ta avstånd från denna slags inställning är att staternas förfaranden när det gäller att bevilja flyktingstatus inte är särskilt homogena. Detta gör att sekundärströmmar kan uppstå, det vill säga att flyktingarna kommer in via den mest liberala staten och sedan förflyttar sig till en annan, mer restriktiv stat, inom EU.

Förslaget visar att förslagsställarna inte ens har åtskillnaden mellan de tre olika ansökargrupperna helt klar för sig: de som förföljs politiskt enligt den tidigare nämnda Genèvekonventionen, de som flyr från krigsskådeplatser och de som invandrar av ekonomiska och yrkesmässiga skäl. Man kan inte godta att tre så olika kategorier asylsökande skall falla under samma regelverk. Dessutom verkar det som om kommissionen rent av vill göra asylförfarandet, mottagningen, enklare och utvidga det till att omfatta även personer vars omständigheter inte omfattas av varken Genèvekonventionens anda eller öppningarna vid rådsmötet i Tammerfors och inte ens heller i de uppdateringar som har gjorts i avdelning IV av Amsterdamfördraget.

Det som gör kommissionens förslag och utskottets förslag till rättsakt otillräckliga är den bristfälliga verklighetsförankringen. Man föreslår bestämmelser av ordinärt snitt för att bemöta en allvarlig nödsituation. Kom och titta på vad som utspelar sig längs de italienska kusterna sedan tio år tillbaka, kom och se under vilka förhållanden man arbetar för att ta emot människor, inte för att sätta dem i fängelse, så kommer ni att förstå hur otillräckliga dessa föreslagna åtgärder är.

Som jag sade tidigare skall man inte ställa medmänsklighet emot stränghet här: de båda kan gå hand i hand. Om ni tänker på att det landstiger 300-400 flyktingar i Italien varje dag, 1 000 bara i går, inser ni att vissa försiktighetsåtgärder fordras, nej är oundvikliga. Det är alltså inte rätt tillfälle att hänge sig åt sådana snyftvisor som jag hörde nyss, kära kolleger. Det finns inga fall av omänsklig behandling, ingen slängs i provisoriska fängelser. Flyktingarna tas emot och får mat och dryck. Därefter identifieras de och klassificeras för att man skall kunna urskilja de illegala flyktingarna, som får avslag, från de äkta som får hjälp att stanna, liksom för att försöka identifiera brottslingar som har infiltrerat flyktinggruppen.

Således: ja till stränghet, inte släpphänthet. Därför kommer vår grupp att stödja alla Schmitts ändringsförslag som syftar till att återställa ursprungstexten i betänkandet, den som innehöll mer rättvisa regler framför allt för de medlemsstater som befinner sig i dessa svårigheter. Herr talman, kära kolleger! Kort sagt: när de en gång har kommit igenom dörren i Italien får ni alla mer eller mindre hem dem till er, tack vare Schengen, både de som har sina papper i ordning och de oönskade.

  Talmannen. – Som avslutning på denna debatt om betänkandet från Watson ger jag nu ordet till kommissionär Reding. Fru kommissionär! Tillåt mig att påpeka att i motsats till hur det brukar vara har vi lite tid över, så om ni vill utnyttja den är det ett nöje för oss.

  Reding, kommissionen. – (FR) Tack, fru talman! Att i Europaparlamentet få höra att det finns tid för att tala, efter tio år som ledamot, är nästan ett mirakel.

Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionen gläds åt det fördjupade sätt på vilket parlamentet granskat detta förslag. Till herr Watson skulle jag vilja säga att vi verkligen har uppskattat hans arbete. Ändringsförslagen kommer säkerligen genom sitt antal och sin kvalitet att berika debatten, vid ett avgörande tillfälle för utformningen av en gemensam politik på asylområdet.

Jag skulle först av allt vilja placera förslaget i dess sammanhang. Europeiska rådet i Tammerfors ville inrätta ett europeiskt gemensamt asylsystem och fastställde ett system i två etapper. Till att börja med antagande av gemensamma miniminormer inom de områden som räknas upp i artikel 63 i fördraget, och sedan utformning av ett gemensamt förfarande och en gemensam stadga för människor som omfattas av internationellt skydd. Genomförandet av den första etappen innebar att kommissionen tar ett antal lagstiftningsinitiativ, vilket för övrigt gjordes i och med antagandet den 12 september av ett förslag till direktiv om fastställande av stadga och formerna för extra skydd. Den rundan är därför avslutad i dag. Och i sitt meddelande i november 2000 – ert parlament skall uttala sig om detta meddelande den 2 oktober, fru talman – föreslog kommissionen att man skulle gå vidare till nästa steg enligt en särskild metod. Kommissionen avser att lägga fram denna metod i meddelandet och vi kommer att ta lärdom av ett första arbetsår och lämna förslag till nya impulser, inför Europeiska rådet i Laeken.

Det förslag vi i dag diskuterar är en av de viktigaste men också känsligaste beståndsdelarna i detta system. Förslaget har bl.a. förberetts på grundval av lärdomar från ett stort samråd, med utgångspunkt från ett arbetsdokument som lades fram i mars 1999. Europaparlamentet hade tillfälle att uttala sig i juni 2000 och kommissionen tog stor hänsyn till de rekommendationer som då lämnades.

Dagens resolution, fru talman, kommer vid ett vägskäl i frågan. Det belgiska ordförandeskapet avser nämligen att, med stöd av kommissionen, utnyttja de kommande månaderna för att åstadkomma avgörande framsteg när det gäller asylfrågan. Detta ärende borde, liksom invandringen i allmänhet, vara en av nyckelbeståndsdelarna i översynen efter halva tiden av genomförandet av besluten från Tammerfors, och det kommer alltså att göras av Europeiska rådet i slutet av året. Inför denna framtidsutsikt borde ministerrådet inom kort, den 27 och 28 september, ha en första debatt på grundval av frågor vars svar kommer att vara ett villkor för den ambitionsnivå vi alla har tillsammans i frågan. För vi måste komma ihåg att målet faktiskt är att föra nationella bestämmelser om förfaranden närmare varandra. Jag skall tillägga att denna insats kommer att utvidgas till två andra förslag, till villkoren för mottagande av asylsökande och fastställande av vilken stat som är ansvarig för granskningen av en asylansökan. De tre texterna är för övrigt förbundna med varandra. De bör ses som en helhet och jag tror för övrigt att parlamentet alltid har sett det på det sättet. Om ni tillåter skulle jag vilja uppmana parlamentet att så snart som möjligt yttra sig om dessa två andra initiativ.

När det närmare bestämt gäller förfarandena får man inte dölja att ståndpunkterna står mycket långt ifrån varandra på en rad viktiga punkter. Det bör för övrigt inte förvåna oss heller tror jag, eftersom detta initiativ behandlar en rad tekniskt komplicerade frågor, vilket fortfarande är enkelt, men också politiskt känsliga frågor, något som i vårt nuvarande politiska läge verkligen är ett problem. Den första behandlingen har heller inte avslutats ännu i rådets tekniska instanser. Medlemsstaternas delegationer har alltså inte haft möjlighet att uttala sig om vissa betydelsefulla bestämmelser. Detta förklarar bl. a., fru talman, varför det nu är svårt att uttala sig på ett definitivt sätt om era ändringsförslag beträffande förfaranden för överklagande eftersom vi fortfarande inte förfogar över rådets analys och granskning.

Diskussionerna inom utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, liksom innehållet i det utmärkta förslaget till resolution som lagts fram av Watson, bekräftar känslan att det för närvarande finns en tydlig skillnad mellan Europaparlamentets grad av förväntan och rådets förmåga att åstadkomma en överenskommelse som är enhällig. Kommissionen sitter lite grann mellan två stolar, om man så säger. Men den har för avsikt att låta sig inspireras av ert yttrande, liksom de riktlinjer som skulle kunna komma fram ur ministerdiskussionen, för att sedan förbereda ett ändrat förslag, i syfte att underlätta en eventuell konsensus. I detta sammanhang förefaller det grundläggande att bibehålla den balans som eftersträvas i det ursprungliga förslaget mellan dels strävan efter att konsolidera rättigheterna för den asylsökande, vi har den nödvändiga respekten för internationella instrument, och särskilt Genèvekonventionen, dels en fortsatt målsättning att förfarandena skall genomföras effektivt och snabbt och att det skall finnas en konvergensnivå som gör det möjligt att föregripa fenomenet med "asylum shopping". Det är anledningen till att kommissionen, jag upprepar det och jag skulle vilja säga det mycket tydligt till parlamentets föredragande, känner stor sympati för det allmänna synsätt som framgår av förslaget till resolution. Men det kommer inte att bli möjligt att acceptera vissa av förslagen där det finns en tendens att ifrågasätta genomförandet av detta dubbla ändamål och som, när allt kommer omkring, skulle innebära att antagandet av en text, som vi så gärna vill ha, skulle omprövas. Distinktionen exempelvis mellan normalt förfarande och påskyndat förfarande, som i verkligheten tillämpas, åtminstone virtuellt, i medlemsstaterna, är en central punkt i denna konstruktion. Att godkänna ändringsförslag som syftar till att eliminera detta skulle innebära att möjligheterna att förslaget antas allvarligt skulle äventyras. Kommissionen är däremot sannolikt beredd att beakta bokstaven eller andan, herr föredragande, i vissa ändringsförslag som kan förbättra skyddet för den sökande, utan att ifrågasätta den grundläggande distinktion jag talade om förut. Kommissionen instämmer också i den oro som framgår av de olika ändringsförslagen som syftar till att ytterligare förbättra beslutskvaliteten, och samtidigt förbättra situationen för de sökande, och genom att syfta till att öka effektiviteten i de nationella instanser som behandlar förfarandena. Lagstiftningsvägen är emellertid inte alltid den bäst avpassade för att uppnå en sådan målsättning, där genomförandet ofta beror på hur perfekta och konvergenta de administrativa tillämpningarna är. Dessa standarder kommer mer sannolikt att uppnås genom att andra instrument för samarbete inrättas, bl. a. metoden för öppet samarbete som kommissionen föreslår skall utvidgas till asylområdet under de kommande veckorna.

Vissa ändringsförslag kommer för övrigt att passa i era resolutioner om överföringen av Dublinkonventionen till gemenskapsnivå och fastställandet av flyktingbegreppet, som jag fäste er uppmärksamhet på nyss. Andra förslag bör också beaktas. Kommissionen är därför positiv till en utökad koppling mellan detta direktiv och de internationella eller europeiska instrumenten på området mänskliga rättigheter. Överensstämmelsen med den europeiska stadgan för de grundläggande rättigheterna måste särskilt tydligt bekräftas och säkerställas. Det är också bra att belysa effekten av antagandet av en sådan text inom ramen för utvidgningen, liksom dess omfattning gentemot en uppdatering av dagordningen för internationellt skydd. Jag tänker här särskilt på processen för globalt samråd, som initierades av FN:s flyktingkommissariat i samband med 50-årsfirandet av Genèvekonventionen.

Kommissionen kan slutligen bara instämma i er strävan efter att garantera en mer systematisk uppföljning av genomförandet av detta direktiv. En sådan åtgärd är för övrigt nödvändig för att åtfölja och påskynda övergången till ett enda förfarande, som i Tammerfors fastställdes som den yttersta målsättningen för Europeiska unionen.

Fru talman! Sammanfattningsvis vill kommissionen bekräfta att vi verkligen uppskattar kvaliteten i förslaget till resolution som lämnats i dag. Vi instämmer i andan rent allmänt. Men kommissionen måste samtidigt tydligt informera parlamentet om de aktuella svårigheterna. Vi måste ta hänsyn till dessa krav vid förberedandet av vårt ändrade förslag och dessutom får man hoppas att Europeiska rådet i Laeken kommer att ge Europeiska unionen den nödvändiga impulsen för att äntligen konkretisera den ambitionsnivå som ställdes upp 1999 i Tammerfors.

  Talmannen. – Tack, fru kommissionär.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 10.55 i avvaktan på omröstningen och återupptogs kl. 11.00.)

ORDFÖRANDESKAP: D. MARTIN
vice talman

  Banotti (PPE-DE). – (EN) Herr talman, kolleger! Jag hade för avsikt att skicka ett e-brev till er om detta, men tyvärr kan jag inte skicka några för tillfället. Jag vet att många av er har haft särskilda svårigheter med "GroupWise". Man har sedan i början av förra veckan lyckats reda ut andra datorproblem som haft att göra med det centrala datorsystemet, men problemen med "GroupWise" har man ännu inte lyckats lösa. Jag har ständig kontakt med LSU-MEP-hjälpfunktionen, och hoppas att jag får mer konkret information om "GroupWise"-situationen senare i dag. Företaget som är ansvarigt för servern har kontaktats för att hitta en lösning på problemet.

Jag hade också tänkt att skicka ett e-brev för att råda mina kolleger att vara på flygplatsen minst två timmar före avgång. Skälet till detta är långa förseningar till följd av ökade säkerhetskontroller.

  Lynne (ELDR). – (EN) Jag är ledsen att återigen behöva ta upp en ordningsfråga om rökning på arbetsplatsen. Innan jag skulle hålla ett tal om trakasserier på arbetsplatsen under sessionen i går kväll, rökte personerna i båset bakom mig med dörren öppen. Jag fick ett astmaanfall precis innan det var min tur att tala. Detta är ett fall av trakasserier på arbetsplatsen.

  Talmannen. – Ni har alldeles rätt. För att bortse från era personliga hälsoproblem, så är detta en fråga om hänsynstagande. Varken ledamöterna eller någon annan bör röka på någon annan plats än inom de områden där det är tillåtet att röka.