Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 20 september 2001 - Bryssel

1. Justering av protokollet från föregående sammanträde

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

  Talmannen. – Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.

Finns det några synpunkter?

  Santini (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag står inte med i närvarolistan från i går, men jag var närvarande, vilket bevisas av underskrifterna från alla mötena med min grupp. Jag ber er se till att detta misstag rättas till.

  Talmannen. – Detta skall rättas till, herr Santini.

(Protokollet justerades.)

*

* *

  De Rossa (PSE). – (EN) Jag satt här under hela debatten i går om kommissionens och rådets uttalanden om tragedin i Förenta staterna. Man nämnde inte ett enda ord om den kris som flygindustrin drabbats av som ett resultat av detta illdåd. Det åvilar denna kammare att klargöra för kommissionen och rådet att man måste stödja de europeiska flygbolagen och luftfarten rent allmänt, så att vi kan ha kvar en europeisk luftfart, särskilt våra flygbolag. I annat fall skulle vi hamna i en mycket allvarlig situation, särskilt om – som föreslagits – Förenta staterna stöder sina flygbolag. Det är av yttersta vikt att man räddar de tiotusentals jobb som för närvarande är i fara inom flygbranschen.

  Talmannen. – Vi har tagit del av detta, herr De Rossa. Föredragningslistan för nästa sammanträde kommer att fastslås av talmanskonferensen. Vi skall framföra ert förslag.

2. Frysning av tillgångar eller bevismaterial

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0274/2991) av Marinho för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om ett initiativ från regeringarna i Republiken Frankrike, Konungariket Sverige och Konungariket Belgien inför antagandet av rådets rambeslut (5126/2001 – C5-0055/2001 – 2001/0803(CNS)) om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av tillgångar eller bevismaterial.

  Marinho (PSE), föredragande. – (PT) Herr talman! Enligt detta betänkande vill man att en stat skall erkänna rättsliga beslut som härrör från en domstol i en annan medlemsstat om frysning av tillgångar eller bevismaterial på den statens territorium för att garantera en integrerad rättsprocess även före den rättsliga prövningen. Detta rambeslut, som är ett initiativ från Frankrikes, Sveriges och Belgiens regering, kommer nog att träda i kraft den 31 december 2002 och kommer då att gälla i alla medlemsstater utan att det skall behöva ratificeras – en mycket viktig punkt! Detta har för övrigt varit allmänt vedertaget vid de gällande rutinerna för erkännande av straffdomar. Sammanfattningsvis: Det handlar om att ett rättsligt beslut i en medlemsstat automatiskt skall kunna garantera att tillgångar, värdesaker eller väsentliga bevismaterial för utredning och beivran av brott som förekommer var som helst i Europeiska unionen inte skall gå förlorade, försvinna eller kunna döljas vid en brottsutredning. Denna rutin med ömsesidigt erkännande finns i det ursprungliga förslaget om beslut rörande gränsöverskridande brottslighet, som t.ex. narkotikasmuggling, bedrägeri med EG-medel, tvättning av pengar som härrör från brott, förfalskning av euro, korruption och människosmuggling.

Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor anser däremot, och det i rättan tid, att dessa begränsade brott gällande den typ av brott som särskilt rör den inre marknadens funktion, åsidosätter andra brottsliga gärningar, i synnerhet den typ av brott som nu mer än någonsin oroar oss och som rör fenomenet terrorism. Den nya lydelsen av artikel 2, som för övrigt uppnåtts med vår kollega Ana Palácios värdefulla hjälp, så som den har godkänts i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, är bättre anpassad, som jag ser saken, till den effektivitet som man vill uppnå i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Det handlar om att ge tyngd åt principen om det ömsesidiga erkännande som skall utgöra grunden för förföljelse av brottslingar och deras organisationer inom EU. Jag tror att vi nu är mycket medvetna om dess betydelse som ett medel, och därför vädjar jag om att ändringsförslag 5 rörande artikel 2 i det ursprungliga förslaget till beslut skall godkännas av parlamentet och att kommissionen och rådet skall ta hänsyn det och se till att det nuvarande förslaget till beslut följer de andra som naturligtvis kommer att följa därefter i kampen mot terrorismen, som kommissionär António Vitorino tillkännagav här igår.

Herr talman, detta beslut är av det mått det är, det är ett litet bidrag till byggandet av ett gemensamt rättsligt område, men det är ju med de små tingen, de små stenarna som man skapar grunden för en europeisk rättslig byggnad som kan skydda sina medborgare. Det är på det här viset som man råder bot på det europeiska rättsliga tomrummet och bekämpar institutionernas tröghet och s.k. byråkrati. Vårt arbete är att visa medborgarna att Europa också kan vara bra för att skydda dem, att det är möjligt med en gemensam civil- och straffrättslig ordning. Naturligtvis är det för att främja medborgarnas bästa, men även för att bekämpa de brottslingar utan ansikte och hemland som finns överallt. Inte ens de värsta pessimisterna kommer att kunna neka till att det är med de här sakerna som man kommer en bit på väg. Det isolationistiska självbestämmandet underlättar brott och brottslingarnas leverne. Låt oss därför fr.o.m. i morgon, närmare bestämt i morgon bitti vid det extraordinarie europeiska rådet, påskynda ett byggande av friheternas Europa, dvs. världens största område med demokrati, frihet och rättvisa.

  Ford (PSE). – (EN) Herr talman! Jag instämmer i det som föredraganden, Marinho, sade. Förra veckans mycket tragiska händelser betonar vilken betydelse kampen mot terrorism och organiserad brottslighet har. Genom det samarbete vi strävar efter att bygga upp över hela världen i kampen mot terrorismen, söker vi hitta en lösning på problemet, men vi har också frågan om förebyggande åtgärder när det rör säkerhet och diplomati. Det är också nödvändigt med andra åtgärder om vi skall kunna förhindra att denna typ av brott upprepas.

Det andra direktivet om penningtvätt är redan under behandling inom ramen för förlikningsförfarandet, och vi försöker att få igenom det. Vi måste inse att vi bara behöver ett rättsområde på EU-nivå. Det är ologiskt att folk ansöker om asyl för resor mellan två medlemsstater och ytterligare en gång för resor inom Europeiska unionen. Det är ologiskt att vi har en situation där en arresteringsorder inte är tillämplig över hela Europeiska unionen. I ett fall flydde en person till Förenade kungariket från Frankrike och lyckades förhindra utlämning till Frankrike, där han var misstänkt för terrorism. I domstol hade han faktiskt kunnat dömas till ett fängelsestraff på fem år.

Den serie betänkanden som vi nu skall behandla denna förmiddag har för avsikt att utveckla de berörda frågorna. Marinhos betänkande är del av detta initiativ från de franska, svenska och belgiska regeringarna, och jag gratulerar honom och dessa till detta betänkande. Ett rättsligt beslut i en medlemsstat måste kunna tillämpas automatiskt över hela unionen. Vi måste få det ömsesidiga erkännande som Marinho uppmanar till.

Usama bin Laden har ett konto i en bank i London. Man kan hoppas att detta betänkande kommer att göra det lättare att frysa tillgångarna på detta konto och liknande konton på andra håll i Europeiska unionen, om detta skulle bli nödvändigt. På Europeiska socialdemokratiska partiets grupps vägnar, stöder jag detta betänkande och de liknande åtgärder som följer av de andra betänkandena som behandlas denna förmiddag och under följande veckor och månader. Det bästa vi kan göra till minne av de oskyldiga människor som fick en sådan tragisk död förra veckan, är att vidta åtgärder för att förhindra att detta upprepas. Detta är en liten del av denna process.

  Reding, kommissionen. – (FR) Herr talman! Kommissionen gläds åt Frankrikes, Sveriges och Belgiens initiativ om ömsesidigt erkännande av besluten om frysning av tillgångar eller bevismaterial. Det är faktiskt det första förslaget i sakfrågan efter rådets och kommissionens antagande av åtgärdsprogrammet, som är avsett att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av straffrättsliga domar. Jag är också mycket tacksam mot föredragande Marinho. Hans betänkande är utmärkt och det ömsesidiga erkännandet blir dessutom, som han betonar, ett avgörande steg inom det straffrättsliga samarbetet.

Som ni alla vet är det traditionella rättsliga samarbetet långsamt och byråkratiskt, vilket fullständigt strider mot medborgarens intressen, och för närvarande är det viktigt med ett snabbt och effektivt rättsligt samarbete. Jag kan också stödja föredragandens synsätt i ändringsförslagen, särskilt det faktum att initiativet inte är tillräckligt ambitiöst. Det tillämpas endast på en mycket begränsad förteckning över brott som redan harmoniserats på unionsnivå och omfattar inte vissa traditionella brott såsom mord, väpnat rån eller våldtäkt. Det omfattar inte heller terroristhandlingar.

Föredraganden föreslår därför att förslagets tillämpningsområde skall utsträckas till att gälla alla brott som bestraffas med frihetsberövande på minst sex månader och kommissionen instämmer helt i detta. Kommissionen förespråkar för övrigt redan denna utvidgning vid rådet, och förhandlingarna inleds. Parlamentet har alltså goda chanser att uppnå att initiativet blir mer ambitiöst, vilket kommer att överensstämma med målsättningarna hos stats- och regeringscheferna vilka vid Europeiska rådet i Tammerfors fastställde principen om ömsesidigt erkännande på det straffrättsliga området. Herr talman! Jag välkomnar därför antagandet av detta positiva och ambitiösa betänkande.

  Talmannen. – Tack, fru kommissionär!

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.00.

3. Passage av de yttre gränserna och Schengensamarbetets utveckling

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0233/2001) av Coelho för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om passage av de yttre gränserna och Schengensamarbetets utveckling (10846/1/1999 – C5-0042/2000) + (11329/3/1999 – C5-0043/2000) + (SCHAC 2533/1/2000 – C5-0729/2000) + (SEC(2000) 1439 – C5-0730/2000 – 2000/2015(COS)).

  Coelho (PPE-DE), föredragande. – (PT) Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Schengenavtalet ingicks 1985 mellan fem medlemsstater. Tanken var att upphäva de inre gränserna och göra den fria rörligheten av personer möjlig, samtidigt som kompenserande åtgärder skulle vidtas, bland annat när det gäller polissamarbetet, narkotikabekämpningen, utlämning och skapandet av ett informationssystem för Schengen. Nu är alla medlemsstater med i Schengen, även om Förenade kungariket och Irland bara deltar delvis. Dessutom är två stater med som inte är med i unionen, Island och Norge, vilka ingår i den nordiska passfriheten. I och med Amsterdam införlivades Schengen i fördragen och man övergick till att göra vissa delar av den tredje pelaren gemensamma, som t.ex. visering, asyl, invandring och rättsligt samarbete på det civilrättsliga området.

Då jag utarbetade detta betänkande stötte jag på en del frågor för vilka jag skulle vilja att man hittade lösningar så snart som möjligt.

Fråga ett: utvidgningen till övriga medlemsstater. Då man nu förespråkar en utvidgning av Schengenområdet måste Europaparlamentet beklaga det faktum att det inte har blivit tillräckligt informerat eller fått genomgå något formellt samrådsförfarande om utvecklingen på området. När det gäller Förenade kungariket och Irlands partiella deltagande, som vi anser vara ett positivt steg, ser vi det som ett provisoriskt förhållande, ett steg i riktning mot fullständigt deltagande.

Fråga två: bristen på öppenhet. Man borde förvänta sig att införlivandet av Schengenavtalet skulle medföra en ansenlig ökning av öppenheten. Men resultatet är en besvikelse. Det uppstod ett försenat tillkännagivande av avtalet, ett ofullständigt tillkännagivande av avtalet, och paradoxalt nog får Europaparlamentet i dag mindre information om Schengen än det fick då avtalet var mycket mer mellanstatligt.

Fråga tre: införlivandet av avtalet i fördragen. Detta hade kunnat ge utrymme för stora framsteg, men resultatet blev kaotiskt och osammanhängande, delvis kanske beroende på den initiativrätt som medlemsstaterna medgavs. På grund av rådets strikta tolkning av bestämmelserna i fördragen har inte parlamentet lyckats få ett mer fullständigt deltagande i lagstiftningsförfarandet, inom ramen för den tredje pelaren.

Fråga fyra: det som jag skulle kalla "förvanskningen av Schengen". Punkt 2 i artikel 2 tillåter alla medlemsstater att ensidigt återinföra interna gränskontroller på grund av skäl som den allmän ordningen och nationell säkerhet. De har redan praktiserats av Frankrike, Belgien, Nederländerna, Spanien och nyligen Italien. Vi motsätter oss inte förekomsten av något som vi skulle kunna kalla "säkerhetsventiler". Vi är alla medvetna om, framför allt i dessa tider, att mer frihet motsvarar mer säkerhet. Men vi måste understryka att det faktum att det inte finns någon normerande ram som anger under vilka förhållanden och villkor denna artikel får tillämpas utgör en öppen bestämmelse. Så om man tar hänsyn till detta score board, skulle jag vilja be kommissionen att lägga fram ett formellt förslag som inkluderar bestämmelser som rör rådets godkännande, godkännande under en begränsad tidsperiod, kravet på proportionalitet, samt villkoren för en förlängning av perioden.

Fråga fem: Schengenavtalet och polissamarbetet. Schengenavtalet är avskilt från det polisiära samarbetet och Europol fungerar separat. Dessa två bestämmelser tillsammans har dessutom gjort att, då de behandlas separat, till vilket dessutom frågan om sekretessbelagda handlingar skall läggas, det straffrättsliga området och säkerhetsområdet har blivit ännu mindre öppet och förvirrande för medborgarna. Då de utgör en del av den tredje pelaren är den parlamentariska och rättsliga kontrollen av det stärkta samarbetet mellan medlemsstaterna fortfarande inadekvat och saknar styrka.

För det sjätte: utvidgningen till kandidatländerna. Denna utvidgning kommer på ett betydande sätt att ändra Europas sammansättning, och de nya medlemsstaterna kommer att bli ansvariga för kontrollen av tusentals kilometer av Europeiska unionens nya externa gräns. Förfarandet med granskning av om Schengenavtalet efterlevs kräver ganska långa tidsperioder när det gäller de nuvarande medlemsstaterna. Jag tror att vi därför måste ha två skilda faser: en då man accepterar regelverket vid anslutningen, och en senare fullständig tillämpning av reglerna genom att upphäva gränserna, då förhållandena tillåter det.

För det sjunde: SIS. Det är den största databasen i Europa, Schengens informationssystem (SIS), den första erfarenheten när det gäller utbyte i stor skala, utbyte av känsliga uppgifter på internationell nivå. I praktiken förväntar man sig att det skall bli ett gemensamt europeiskt informationssystem på lång sikt. SIS får inte fortsätta att drivas hemligt på en grund som blott är mellanstatlig: Systemet bör i stället drivas på en gemensam grund och dess förvaltning bör skötas av en självständig myndighet, där detta parlament måste få en kontrollfunktion. Det bör finansieras med medel från Europeiska unionens budget och ett gemensamt informationssystem bör planeras, som innehåller uppgifter insamlade med stöd av olika konventioner där de olika uppgifterna behandlas för sig.

Herr talman, jag skulle vilja avsluta med att tacka alla kolleger för den hjälp de gav vid utarbetandet av detta betänkande, särskilt kollegan van Lancker som hjälpte till med flera kompromissförslag.

  Hannan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Förenade kungariket har till största delen ställt sig utanför Schengensamarbetet. De brittiska konservativas politik gentemot Schengensamarbetet är alltså ganska lik vår politik gentemot euron. Vi önskar våra grannländer och allierade lycka till, men det är inte vår roll att berätta för dem hur de skall sköta frågor som vi inte har någon avsikt att ta del i själva. Till följd av detta, vilket börjar bli en tradition vid dessa tillfällen, kommer mitt parti att avstå från att rösta.

Det finns en annan fråga som håller på att bli tradition vid dessa tillfällen. Inget betänkande om Schengensamarbetet är fullständigt utan ett rituellt klagomål om Förenade kungarikets och Irlands misslyckande att delta. I Coelhos annars så lysande betänkande har vi alltså punkt 2, i vilken man i en något brysk ton uppmanar dessa två stater att avskaffa sina gränskontroller.

Detta parlament har upprepade gånger uttryckt åsikten – som också upprepas av kommissionär Vitorino – att Förenade kungarikets möjlighet att inte delta är olaglig enligt bestämmelserna i Europeiska enhetsakten. Jag anser att denna åsikt inte är rättsligt hållbar, men det är inte detta jag vill påpeka i dag. Jag vill i stället påpeka att detta parlament, genom att ständigt söka utmana ett undantag som uppenbarligen var klart och tydligt för alla parter vid tidpunkten, handlar i ond tro. Det kan vara på sin plats att påminna om de omständigheter under vilka Schengenavtalet införlivades i fördragen. Detta beslut, i likhet med alla fördragsändringar, krävde enhällighet. Utan Förenade kungarikets godkännande, hade Schengenavtalet fortsatt att existera inom en separat rättslig ram.

Den brittiska regeringen var av den åsikten att om andra stater ville gå före och använda Europeiska gemenskapernas institutioner och mekanismer, skulle Förenade kungariket inte försöka att hindra dem. Den brittiska regeringen tillät alltså de andra staterna att gå vidare inom ramen för fördragen, men bara om Förenade kungariket fick en tydlig försäkran om att dess egna gränskontroller inte skulle påverkas. Denna försäkran har formulerats skriftligt i Amsterdamfördraget.

Amsterdamfördraget hade emellertid knappt trätt i kraft förrän Europeiska kommissionen och parlamentet började att ifrågasätta möjligheten att inte delta. Det var inte första gången Förenade kungariket hade tillåtit andra stater att använda de gemensamma förfarandena i de europeiska fördragen, bara för att få se att dessa stater snabbt börjar kräva att Förenade kungariket skall delta. Detta gäller Schengensamarbetet, och likaså den sociala stadgan och Ekonomiska och monetära unionen – i alla tre fall godkände Förenade kungariket ett nytt EU-initiativ under en tydlig förutsättning att landet inte skulle påverkas, bara för att dess undantag senare skulle ifrågasättas. Detta kan inte vara rätt väg för unionen. Om möjligheterna till att inte delta trots allt inte längre är att lita på rent rättsligt, är det enda alternativet en mer urskillningslös användning av det nationella vetot, och det menar jag skulle vara ännu mer negativt för den integrationsvänliga majoriteten i denna kammare än det skulle vara för mig.

  Van Lancker (PSE). – (NL) Herr talman, kolleger! Jag skulle först och främst vilja gratulera kollega Coelho så hjärtligt till hans utmärkta betänkande och i min tur, å min grupps vägnar, tacka honom för det goda samarbetet. Vad som egentligen borde vara en årlig debatt om genomförandet av Schengensamarbetet får i dag ändå ett större aktualitetsvärde när ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor diskuterar europeiska åtgärder för bekämpandet av den internationella terrorismen. Ingen kan förneka att Schengen skulle kunna spela en roll i det sammanhanget.

Jag ryser av obehag när jag hör uppmaningar från högerkanten, som den vid sammanträdet i går, där det förespråkas att den fria rörligheten nu helst definitivt skall begravas och vid deras uppmaning till att införa Big Brother-förhållanden. Diskussionen om Schengen i min partigrupp har alltid handlat om en nödvändig men svår balansgång mellan rätten till fri rörlighet, respekten för rättsstatens principer och de mänskliga rättigheterna samt rätten till säkerhet genom polis- och domstolssamarbete och så vill jag att det skall fortsätta.

Trots att Schengen nu redan funnits i sex år som föregångare till ett område av frihet, säkerhet och rättvisa, så måste vi nu i kollega Coelhos betänkande dock konstatera att vissa saker går snett. Jag skulle vilja nämna tre sådana.

För det första så finns Schengensamarbetet och ändå måste vi konstatera att det fortfarande inte åstadkommits något effektivt polissamarbete, inget effektivt utbyte av information som kan ge viktiga resultat i kampen mot den organiserade brottsligheten. I årsrapporten står det mycket riktigt att tydliga förbättringar har gjorts, men frågan är om man verkligen gör rätt prioriteringar. För att säga det bryskt: används verkligen Schengens informationssystem i kampen mot den internationella brottsligheten och mot terrorism, i enlighet med definitionen i FN-konventionen? Fungerar det inte främst som ett informationssystem mot oönskad invandring? Tillåt mig ändå ställa den frågan i dag med allt som nu händer.

För det andra används Schengen däremot i samband med demonstrationer med anledning av europeiska och internationella toppmöten. Ingen demokrat har något emot att man hindrar bråkmakare som kommer för att ställa till förödelse. Det sätt på vilket fredliga demonstranter stoppas genom kontroller vid de inre gränserna och genom informationsutbyte via SIS, det tycker dock alla som yrkar på yttrandefrihet är att gå ett steg för långt.

För det tredje kräver polissamarbetet och informationsutbytet en gedigen kontroll genom rättsväsendet och genom parlamenten. I det avseendet spårar Schengen ur helt. Det går till och med så långt att rådet beslutat att inte längre offentliggöra några rapporter, eftersom Schengen nu så att säga ingår i gemenskapens regelverk, som om Schengensamarbetet därmed upphör att existera. Min partigrupp skulle i alla fall gärna vilja att Schengen verkligen ersätts av öppna, demokratiskt kontrollerade europeiska bestämmelser, men i väntan på det vill vi att Europaparlamentet kontrollerar Schengensamarbetet tillsammans med de nationella parlamenten.

  Boumediene-Thiery (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, kära kolleger! Vår målsättning är att utveckla unionen som ett område för frihet, säkerhet och rättvisa där medborgarnas rättigheter respekteras och fri rörlighet för personer garanteras. Men sedan mer än tjugo år förespråkar de militanta frihandelsivrarna, liksom många folkvalda, ett medborgarnas Europa som är solidariskt och öppet inte bara för varor och kapital utan framför allt för personer.

För en stund trodde vi på det hopp som föddes i och med Schengen, ett hopp som snabbt kvävdes av ängslan, bristen på mod och avsaknaden av uppriktig politisk analys. Om Schengen innebär ett avsevärt framsteg för Europa tack vare framgångarna på vissa områden, bl. a. det polisiära och rättsliga samarbetet, är dessa framsteg i dag, låt oss inte skräda orden, osäkra och diskriminerande. Även om Schengenkonventionen trätt i kraft fullt ut i flera europeiska länder kvarstår orättvisor mellan personer på grund av bristande europeisk nationalitet eller avsaknad av papper – trots att vissa personer eller deras familjer befunnit sig här under mycket lång tid. Ett stort antal länder i unionen ger inte samma rättigheter till alla dem som bor på deras mark, även om alla tar samma ansvar. Till detta kommer en immigrations- och asylpolitik som skiljer sig från ett land till ett annat, olika förfaranden och kontroller, repressiv polispraxis som skapar dramatiska situationer för människor, som i dag i Sangatte i norra Frankrike. Mitt i Europa försöker tusentals män, kvinnor och barn att varje dag via tunneln under Engelska kanalen ta sig till Förenade kungariket, med risk för livet. I väntan på att kunna ta sig över samlas dessa personer i ett mottagningscentrum under oacceptabla mänskliga förhållanden, med humanitära organisationer, såsom Röda korset, som enda stöd och de har vare sig inflytande eller medel. Det framkallar bittra minnen. När det gäller de politiska myndigheterna fortsätter de att behandla flyktingarna och de asylsökande kallt, hycklande och ängsligt. Det är oacceptabelt efter att stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen antagits. Kan ni tänka er att poliser till och med vågat skjuta med riktiga kulor mot asylsökande! Ni behöver inte ens tänka er det, eftersom andra poliser i Europa redan gjort samma sak. Dessa händelser fortsätter att rubba förtroendet för våra kamrar hos tusentals medborgare, som kräver ett slut på orättvisor och ojämlikhet och ett stopp för fortet Europa.

Av dessa anledningar kommer vi att rösta emot detta betänkande där man glömt hela denna verklighet och inte kommer med något alternativ. Men tillsammans bör vi å det snaraste finna konkreta och rättvisa lösningar på alla dessa dramatiska situationer, bl.a. lidandet bland flyktingarna i Sangatte och ropen på hjälp från alla dem som söker asyl och räddning i Europa.

  Krarup (EDD). – (DA) Beslutsprocesserna i dessa dagar rörande polis, militär, straffrätt, Schengen och gränskontroll påminner närmast om en politisk likplundring. Dagens betänkande om passage av de yttre gränserna i samband med utvecklingen av Schengensamarbetet, och gårdagens förslag från kommissionen utgör i själva verket två sidor av samma mynt. Det otäcka är, som det i går mycket tydligt uttrycktes av en dansk straffrättsprofessor, att "EU-kommissionen och andra institutioner använder angreppen i USA som en förevändning för att främja en vittgående harmonisering, en harmonisering som innebär att de nationella traditionerna för straffrätt, straffrättsskipning och polisiära utredningar sätts ur spel till förmån för en del mer eller mindre panikartat antagna åtgärder som innebär skärpt kontroll och går ut över de medborgerliga friheterna. Han säger vidare att: "Politikerna känner att de måste visa handlingskraft, men det finns överhuvudtaget inget behov av att harmonisera strafflagstiftningen inom EU. Vi kommer i alla fall inte att få en enda terrorhandling mindre som följd av detta". Så lyder budskapet.

Dagens betänkande kommer snabbt att hinnas i kapp av de händelser som inträffade långt efter det att betänkandet såg dagens ljus. Frågan vid varje politiskt beslut är för det första om det främjar vårt mål, och för det andra om de medel som tas i bruk kommer att vara komprometterande för dessa mål? Jag är rädd för att svaret på den första frågan är att vi inte når de uttalade målen, och att svaret på den andra frågan, huruvida medlen komprometterar målen, med stöd av tidigare erfarenheter tyvärr måste bli ja. Det uppstår skador till följd av brister i kontrollen och alla och envar som tar sig tid att läsa tillsynsmyndighetens rapport för 1998-99, samt senare uttalanden om den bristande kontrollen hos Schengen-myndigheterna, kommer att ge mig rätt.

  Bautista Ojeda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman, fru kommissionär! Den olagliga invandringen är ett vanligt förekommande fenomen vid alla Europeiska unionens gränser och vissa regioner drabbas särskilt hårt av detta, vilket får såväl humanitära som sociala och ekonomiska konsekvenser. Jag kommer att koncentrera mig på unionens gränsregioner och tar Andalusien som exempel, en region som på ett grymmare sätt upplever ankomsten av tiotals personer varje dag.

Andalusien är hårt pressat av invandringen, eftersom denna region ligger nära Mahgreb och den förfogar inte över lämpliga instrument för att bemöta detta problem. Den spanska administrationen har offentligt erkänt att situationen är ohållbar och att den ytterligare förvärras på grund av problemen med fiskeavtalet, olaglig narkotikatrafik och den olagliga invandringen i de bilaterala förbindelserna med Mahgreb och kungadömet Marocko.

En del av oss har i åratal hävdat att det finns ett behov av att gränsregioner som Andalusien skall tillerkännas en särskild status inom ramen för Schengenavtalet, och att dessa regioner i Europeiska unionen förses med instrument som möjliggör en mer effektiv hantering av de asylsökande. Det är nödvändigt att dessa regioner ges befogenhet att föreslå åtgärder för de personer som via Gibraltarsundet olagligt invandrar till områden som Andalusien i fråga om arbete, uppehållstillstånd och den nödvändiga sociala integreringen.

  Reding, kommissionen. – (FR) Herr talman! Till att börja med vill jag för kommissionens räkning framföra våra lyckönskningar för Europaparlamentets och föredragandens fördjupade arbete. Detta betänkande om passage av gränserna och utvecklingen av Schengensamarbetet gäller en fråga som står i centrum för inrättandet av ett område för frihet, säkerhet och rättvisa. Schengen är faktiskt något speciellt. Dels garanteras rätten till rörlighet, som är en huvudbeståndsdel i fördraget, dels blir behovet verkligt av att denna frihet omges med en solid politik för enhetlig kontroll av de yttre gränserna och andra kompenserande åtgärder. Men införlivandet av Schengen i unionen innebar faktiskt slutet för detta avtal, även om det fortfarande lever vidare genom den symbolik som omger termen. Schengen har utformats som ett laboratorium som skulle säkerställa genomförandet av en skyldighet till resultat, enligt Europeiska enhetsakten. Men sedan delades Schengen upp och införlivades i unionen, och sakta men säkert ersätter och utvecklar gemenskapens och unionens lagstiftningsbestämmelser Schengenkonventionen och andra tillhörande beslut.

Exempelvis har de gemensamma konsulära anvisningarna och den gemensamma handboken blivit förordningar, och nya förslag grundade på den tredje pelaren kompletterar eller ersätter motsvarande bestämmelser i konventionen som delats upp mot denna pelare. I juli lämnade kommissionen också ett förslag till rådet och parlamentet som i ett enda rättsligt instrument skall samla fem kategorier människor som får röra sig fritt inom ett område utan kontroll, vilket är en följd av den önskan som uttryckts av Europaparlamentet att samla alla beståndsdelar som reglerar personers rörlighet. Kommissionen avser också att lägga fram ett förslag om artikel 2 i Schengen för att bättre stödja bevarandeklausulen om återinförande av kontroller vid de inre gränserna. Arbetet är inte slut, men målsättningen är att lyckas "amsterdamisera" Schengen inom en snar framtid. Det är anledningen till att jag tror att det skulle vara svårt och problematiskt, herr talman, att inleda en övning som skulle bestå i att lämna en regelbunden rapport om Schengen, eftersom det till slut skulle bli en rapport om de olika instrument som ersatt och håller på att ersätta Schengen. Men jag kan engagera kommissionen, som kommer att fortsätta att informera parlamentet regelbundet om utvecklingen på detta område som vi, av semantiska skäl, kommer att kalla Schengenområdet.

Parlamentet har också informerats om samtliga lagstiftningsaktiviteter och tillämpningar via översikten, som infördes efter Europeiska rådet i Tammerfors, och som regelbundet uppdateras. Kommissionen ansåg att gemenskapens regelverk borde ändras, på grundval av prioriterade behov som beror på utvecklingen och situationen, samt på politiska indikatorer från rådet och parlamentet. Bland dessa prioriteringar finns naturligtvis utvecklingen av Schengens informationssystem och självfallet även – och det intresserar er mycket – frågorna beträffande kandidatländerna. Föredraganden instämmer för övrigt i denna oro och kommissionen kan inte annat än dela den.

När det gäller Schengens informationssystem, SIS II, skulle jag vilja lämna lite information om den senaste utvecklingen. Som ni vet lyckades rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 28 och 29 maj inte uppnå enhällighet om mellanstatlig finansiering. Vi yrkade därför på att detta skulle finansieras ur gemenskapsbudgeten. Det belgiska ordförandeskapet och Sverige lade dessutom fram två initiativ, ett om den första pelaren och ett om den tredje, som syftar till att, med stöd av en kommitté, ge kommissionen ansvar för att utvecklingen av SIS II, mellan 2002 och 2006 alltså, inleds. Den huvudsakliga målsättningen med dessa två förslag, som för närvarande analyseras av rådet, är till att börja med att åstadkomma en rättslig grund för finansieringen av detta steg i utvecklingen. Men för det andra kommer lagstiftningsförslag att läggas fram om de olika grundläggande aspekterna i SIS II, bl. a. frågan om förvaltning och funktionalitet. Inom ramen för kommissionens ansvar för finansieringen kommer kommissionen även att lägga fram ett meddelande som skall syfta till att täcka de olika aspekterna av SIS II: juridiska, tekniska och finansiella frågor, men även de olika förberedande etapperna som behövs, liksom den allmänna metod som krävs till dess att SIS II definitivt inrättats.

Avslutningsvis, herr talman, herr föredragande, kan jag försäkra er att er resolution kommer att beaktas av kommissionen när vi skall bedöma de ansträngningar som gjorts och de som återstår att göra, liksom när det gäller att fastställa de prioriterade åtgärderna på Schengenområdet.

  Talmannen. – Tack, fru kommissionär!

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.00.

4. Medlemsstaternas förfaranden i fråga om flyktingstatus

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0291/2001) av Watson för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus.

  Watson (ELDR), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag har äran att ha fått underteckna detta betänkande med mitt namn, men det mesta arbetet har gjorts av min kristdemokratiske kollega Ingo Schmitt, som tog detta betänkande genom utskottet. Beroende på resultatet av omröstningen, valde han att inte gå vidare med det till kammaren, så jag gör detta på mitt utskotts vägnar.

Kommissionen har lagt fram ett förslag till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus. Kommissionen har lagt fram förslag till en rad bestämmelser om handläggning av asylansökningar. Detta är i mångt och mycket ett första steg mot det gemensamma asylsystem som kommissionen har föreslagit, och som denna kammare har stött vid många tillfällen. Dessa bestämmelser omfattar anläggningar för mottagande och förvar, flyktingstatusens innehåll och ansökningsförfarandet. Man fastställer tidsfrister för ansökningar och överklaganden, och inför specifika bestämmelser för hantering av avvisade ansökningar.

Jag har fått äran att på utskottets vägnar lägga fram en rad ändringsförslag till dessa förslag. Vi har förstått att dessa ändringsförslag inte är bindande, men vi hoppas att man kommer att granska dem noga och ta hänsyn till dem i samband med den politiska formuleringen. Genom våra ändringsförslag söker vi att klargöra och stärka asylsökandes ställning. Vi har också som mål att säkerställa ett vederbörligt hänsynstagande till Genèvekonventionen och dess protokoll, och till Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna när man handlägger asylansökningar. Vi har som mål att säkra rätten för asylsökande att få vara kvar på en medlemsstats territorium, fram till dess beslut har fattats i det aktuella överklagandeärendet. Vi rekommenderar att man är särskilt uppmärksam under handläggningen av ansökningar från kvinnor och barn som varit särskilt utsatta för övergrepp i de länder från vilka de har flytt. Vi försöker att förbättra tillgången till rättshjälp för dem som ansöker om asyl, och att betona att asylsökande inte bör skickas tillbaka till platser där deras liv kan vara i fara.

Rent allmänt förkastar vi eller motsätter oss en praxis som innebär ett kvarhållande av asylsökande i förvarsenheter. Jag välkomnar det färska brittiska domstolsbeslutet mot den brittiska regeringens praxis att låsa in asylsökande i förvarsenheter, hur moderna dessa än är. Vi anser att asylsökande, som ofta flyr från den värsta formen av förföljelser i sina hemländer, har rätt att få en värdig behandling när de kommer till våra länder. Vi förstår vilka påtryckningar medlemsstaternas regeringar utsätts för, men vi förkastar den smygande tendens vi ser i riktning mot en försämring av asylsökandes rättigheter.

Vi anser att bestämmandet om flyktingstatus måste vara en fråga för domstolarna även framöver, och inte bestämmas av politiker eller politisk opportunism. Hur ett samhälle mår bedöms inte bara genom dess seder och bruk, utan också genom vart det är på väg, och mitt utskott anser att kommissionens strategi leder oss till rätt väg, även om vi söker att få större klarhet när det rör rättigheterna för en del av dem som denna riktas mot.

Det handlar inte bara om våra rättsliga och humanitära skyldigheter, utan också om ekonomiskt och administrativt sunt förnuft. Ju fler asylsökande som en regering stoppar – kanske i hopp om att få kortsiktigt folkligt stöd av den tarvligaste karaktär – desto fler överklaganden, vilket gör att den fastnar i långdragna domstolsförhandlingar som drabbar skattebetalarna. Syftet med våra ändringsförslag är att säkerställa inte bara administrativ effektivitet, utan också ett humanitärt förhållningssätt till ställningen för dem på vår planet som förtjänar vårt stöd och skydd. Jag hoppas att kammaren kommer att följa den linje som lagts fram av utskottet genom detta betänkande.

  Duff (ELDR), föredragande av yttrandet från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik. – (EN) Herr talman! Utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik välkomnar de ändringar i betänkandet som gjordes under utskottsbehandlingen, därför att när EU:s gemensamma asyl- och invandringspolitik utvecklas, är det nödvändigt att dess påverkan på världen utanför EU och i synnerhet på våra närmaste grannstater, tas i fullständigt beaktande. Dessa länder, av vilka många är kandidatländer, är själva källan till flyktingproblemet. De flesta av dem har ingen erfarenhet av flykting- och asylpolitik. De lider brist på alla de ekonomiska och mänskliga resurser som krävs för att man på ett kompetent sätt skall kunna handlägga asylansökningar. Utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik ansåg också att det var viktigt att infoga en hänvisning till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och till skyldigheten att ta hänsyn till alla befintliga åtaganden inom ramen för internationell rätt. Till sist: Vi har också insisterat på att EU:s nya förfaranden skall syfta till att bidra till förbättringen av internationella förbindelser, genom att vara så tydliga, öppna och motiverade som möjligt, så att tredjeländers och deras medborgares tolkning kan underlättas.

  Schmitt, Ingo (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det utskott som har fattat majoritetsbeslut om detta betänkande har tyvärr slagit in på fel väg. Låt mig kommentera detta i korthet. För ungefär ett år sedan, när kommissionen lade fram sitt arbetsdokument, försökte vi finna en kompromiss i denna mycket känsliga och problematiska fråga. Vi kom överens om en medveten indelning i tre grupper: dels de asylsökande, dels de personer som kommer från krisdrabbade områden för att stanna under en begränsad tid, dels de personer som har för avsikt att invandra till medlemsstaterna för att leva här i framtiden.

Vi var även klara över att vi endast kan kontrollera sistnämnda kategori invandrare på ett förnuftigt sätt om vi samtidigt garanterar att antalet – jag undviker medvetet hårda ord – ogrundade asylansökningar minskas, eller åtminstone att vi avslår dem konsekvent.

Samtidigt vet vi att det i bästa fall är 10 eller 15 procent av de inkomna ansökningarna som är grundade enligt flyktingdefinitionen i Genèvekonventionen och som beviljas som sådana. Därför anser jag att utskottet med sin majoritet har begått två fel: för det första därför att man har omintetgjort det samförstånd som vi lade mycket möda på att komma fram till, och för det andra därför att man har gjort de faktiskt berättigade, de faktiskt politiskt förföljda en otjänst genom att så att säga behandla de personer som på ogrundade premisser har kommit till Tyskland eller andra medlemsstater på samma villkor och därmed skadat anseendet för dem som egentligen är berättigade.

Metoden att utvidga skälen till flyktingstatus till att gälla även icke-statlig förföljelse, metoden att begränsa möjligheterna för medlemsstaterna, åtminstone möjligheterna för de medlemsstater som måste leva med stora flyktingströmmar att effektivt kunna falla tillbaka på principen om säkra ursprungsländer, men även frågan hur man skall handskas med uppenbart ogrundade ansökningar, allt detta som nu finns i betänkandet leder till att det inte längre finns några verkligt effektiva sätt att agera i områden där det lämnas in ett stort antal ogrundade flyktingansökningar.

Låt mig ännu en gång komma med en uttrycklig vädjan! Jag vet hur svår frågan är. Och jag vet hur känslig frågan är. Men låt oss, även nu när det handlar om detaljerna, åtminstone försöka hålla fast vid de gemensamma pelare som vi diskuterade med stor enighet för ett år sedan! Det är min förhoppning att de tyska socialdemokraterna, som ju har en helt annan ton när de talar med sin tyska inrikesminister, skall ändra sig kanske redan till omröstningen i dag. Jag hoppas också att vi skall hitta tillbaka till en enighet och återigen finna en metod som ger de verkligen berörda, de politiskt förföljda det anseende de förtjänar även i våra medlemsstater.

  Evans, Robert J.E. (PSE). – (EN) Herr talman! Låt mig tacka Watson på mitt utskotts vägnar, för att han har tagit upp detta betänkande i kammaren. Jag lyssnade nog på vad Watson och Schmitt just sade. Schmitt talade mycket om alla oberättigade ansökningar, och vi måste naturligtvis bedöma alla ansökningar på ett korrekt sätt. Schmitt sade, och jag instämmer helt och hållet, att medlemsstaterna måste göra mer för att gå till botten med orsakerna till det som tvingar folk att resa över hela Europa och över hela världen, men det är inte lätt att ta itu med källan till orsakerna i de länder från vilka många asylsökande kommer. Det största antalet asylsökande i Europa kommer från Afghanistan, Iran och Sri Lanka, och för närvarande – som vi förstår bara alltför väl – kommer det inte att bli lätt att snabbt ta itu med situationen i Afghanistan: Vi ser med viss skräck på denna situation.

I Europa påverkas vi just nu av bristen på ett gemensamt, fungerande asylsystem för Europeiska unionen och den separata frågan om en gemensam invandringspolitik, som kommer senare. Men vi ser på TV, i Förenade kungariket och Frankrike varje kväll, och kolleger i Spanien har ett liknande problem, det tragiska sätt på vilket bristen av ett lämpligt system visar sig. Asylsökande är desperata människor, i många fall på flykt från krig, våld och tortyr. Ja, herr Schmitt, en del av dem flyr bara från fattigdom, men vi bör inte hacka på dem för det. Vi måste visa hänsyn och se till att de behandlas på ett värdigt sätt.

I detta betänkande uppmanar man till en användning av höga normer vid mottagandet av asylsökande, för att visa att de inte är brottslingar, under tiden deras ansökningar behandlas. Personer som flyr från de värsta förhållandena, behöver inte kvarhållas i fängelser, förvarsenheter, och jag håller med Watson i denna fråga. De som flyr från krig och tortyr behöver inte välkomnas med taggtråd och beväpnade vakter. De måste få en korrekt utredning, de behöver ett rättvist system och de behöver ett system som fokuserar på den enskilde under förfarandets gång. Genom detta betänkande har man kommit en bit på väg, men det är del av en mycket större helhet, där man arbetar för att få till stånd ett gemensamt europeiskt asylsystem, tillsammans med ett separat invandringssystem. Jag hoppas att detta godtas i sin ändrade lydelse, och att vi kan fortsätta det myckna arbete som fortfarande återstår på detta område.

ORDFÖRANDESKAP: LALUMIÈRE
vice talman

5. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Kära kolleger! Jag har nöjet att meddela er att en delegation från det kinesiska folkets nationalkongress tagit plats på åhörarläktaren.

(Applåder)

Delegationen leds av Li Shu-Zheng, vice ordförande i utskottet för utrikesfrågor i folkets nationalkongress i folkrepubliken Kina. Li Shu-Zheng åtföljs av sju ledamöter från folkets nationalkongress, samt av flera medlemmar på hög nivå inom avdelningen "utrikesfrågor" i folkets nationalkongress.

Jag hälsar hela den kinesiska delegationen varmt välkommen, som nyligen deltagit i det artonde interparlamentariska mötet mellan Europaparlamentet och Kina. Detta möte ägde rum den 17 och 18 september 2001 och gav tillfälle till flera bilaterala sammanträden med gruppernas och utskottens ordförande liksom ett möte med parlamentets talman Fontaine.

Under årens lopp har dialogen mellan Europaparlamentet och det kinesiska folkets nationalkongress utvecklats och omfattar nu ett brett spektrum av frågor. Vi vill gärna ha en permanent fördjupning av denna dialog, liksom ett utökat samarbete med Folkrepubliken Kina.

6. Medlemsstaternas förfaranden i fråga om flyktingstatus (fortsättning)

  Ludford (ELDR). – (EN) Fru talman! Syftet med detta viktiga betänkande är att få fram ett asylsystem som är rättvist: rättvist för asylsökandena, men även för skattebetalarna. Detta betänkande handlar inte om vem man skall godta som flykting, och jag påminner Schmitt om det, utan om hur man fastslår vilka ansökningar som är giltiga.

Det är ett rejält misstag att anta att om man ger asylsökande mindre hjälp med sina ansökningar, så kommer de att försvinna på något sätt och kosta mindre tid och pengar. De regeringar som söker populistiska siffror om hur många ansökningar som avvisats från s.k. falska asylsökande bör berätta sanningen. Sanningen är att besparingar under förfarandets tidiga skede slutar med fördyrade omkostnader i slutändan för administration, domstolstid, advokater och för livsmedel och bostäder. Jag är rädd att Schmitt inte har tagit till sig denna sanning, och på något sätt har vilselett ledamöterna i sin grupp. Jag vädjar därför till de sansade ledamöterna i PPE-DE-gruppen, att ansluta sig till majoriteten i detta parlament för att stärka garantierna i asylförfarandet, eftersom en investering i högkvalitativa inledande beslut, inbegripet sådana frågor som tolkningshjälp, rättshjälp, lämpliga intervjuer och skäliga tidsfrister, är en bra affär.

När det sedan gäller frågan om rättvis behandling, vill jag särskilt betona idén att använda säkra tredjeländer. Min grupp godtar denna idé som en vägledning, men man måste kunna lägga den åt sidan i ett enskilt fall. Det är helt i sin ordning att en asylsökande från, låt säga, Kanada, får kämpa hårdare med att övertyga myndigheterna om att dennes ansökan är berättigad, än någon från, t.ex., Irak. Men det bör vara möjligt att ta upp fallet genom att tillämpa bedömning av enskilda fall, och inte bara avvisa ansökan på allmänna grunder.

  Lambert (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Vi har hört mycket under de senaste dagarna om vissa av de värden som ligger oss varmt om hjärtat, särskilt när det handlar om demokrati och frihet. Jag skulle vilja lägga till: humanitet, respekt för de mänskliga rättigheterna och likhet inför lagen. I detta sammanhang välkomnar jag alltså stora delar av det betänkande som nu läggs fram av Watson: Detta perspektiv förklarar emellertid också varför min grupp inte kommer att stödja de ändringsförslag som läggs fram av PPE-DE-gruppen, som vi förkastade i utskottet och som vi anser söker att begränsa asylsökandenas rättigheter.

Jag välkomnar särskilt en del av de ändringsförslag som lagts fram av utskottet, genom vilka man anser att rätten till flyktingstatus bör erkännas, i stället för att beviljas: flyktingstatus är en lagfäst rättighet, inte en present från en välvillig regering. Jag välkomnar också erkännandet att det finns former av förföljelser som inte omfattas av Genèvekonventionen. Vi diskuterade en sådan fråga i kammaren så sent som i går kväll, dvs. kvinnlig könsstympning. Min grupp anser att vi bör bygga vidare på Genèvekonventionen, och vår förhoppning är att en gemensam asylpolitik till sist kommer att göra det. Vi välkomnar också det faktum att könsaspekten nu erkänns i detta betänkande.

Vi välkomnar också erkännandet av behovet av att intervju- och bedömningsförfarandet för asylansökningar äger rum på det språk som sökanden talar. Det är nödvändigt, eftersom resultatet av dessa förfaranden bokstavligen kan handla om liv eller död för sökanden. Hur kan vi förvänta oss att en person som torterats, förnedrats eller utsatts för sexuellt utnyttjande skall kunna uttrycka detta på ett språk som denne bara behärskar till en viss del.

Min grupp förkastar emellertid idén med ett säkert tredjeland. När vi ser den enorma variation mellan medlemsstaterna när det gäller vad de betraktar som säkert, kan vi se de problem som följer av denna idé, särskilt när man tar hänsyn till nya former av förföljelse. Precis som baronessan Ludford sade, måste varje enskild ansökan behandlas var för sig. Vi behöver högsta möjliga normer, och i detta avseende har man åstadkommit betydande förbättringar genom detta betänkande.

  Frahm (GUE/NGL). – (DA) Fru talman! De bilder vi de senaste dagarna har sett från Afghanistan visar i hög grad att problemet inte kommer att försvinna utan att flyktingströmmarna tyvärr fortsätter som ett direkt resultat av den politik vi för här i vår del av världen. Jag hör många tala om en gemensam europeisk asylpolitik. Det skulle kunna vara en bra idé, men jag får för mitt vidkommande säga att förutsättningen för att jag skall kunna stödja detta är att det handlar om en bra politik. Föredraganden försökte ursprungligen utforma detta betänkande på ett sådant sätt att det inskränkte rättigheter och möjligheter för asylsökande i våra länder. Det man till sist enades om i utskottet var att kräva att vi skulle hålla oss till en linje som närmast innebar status quo. Jag tycker att det vore bra om Europaparlamentet nu kunde sända ut en tydlig signal att om vi skall ha en gemensam asylpolitik inom EU så skall det under inga omständigheter vara en politik som ger de asylsökande sämre villkor i medlemsstaterna än vad de har i dag. Detta hoppas jag verkligen kommer att bli resultatet av den omröstning som skall hållas i eftermiddag.

  Blokland (EDD). – (NL) Fru talman! Europa riskerar två saker. Den ena risken är uppbyggandet av ett "Fort Europa", där ingen utlänning längre är välkommen och inne i vilket man inte bryr sig om något som har med resten av världen att göra. Det är inte önskvärt och det är inte heller förenligt med internationella skyldigheter. EU:s medlemsstater måste ta sig an flyktingar. Inte bara flyktingar som står vid deras dörr utan även flyktingar på annat håll. Även om kommissionens förslag inte handlar om det här så ser jag det ändå som nödvändigt att här be om uppmärksamhet för de många flyktingarna i olika läger. De behöver också stöd och uppmärksamhet, ofta mer än vad de får nu. Därför måste UNHCR få en rejäl ekonomisk impuls.

Inget Fort Europa alltså men det finns en annan risk också. Det är att Europa blir en slags lekplats, där nästan vem som helst enkelt kan komma in för att utnyttja alla fördelar. Det senare är inte heller önskvärt. Det blir en allt för tung belastning för de europeiska staternas möjligheter. I dessa dagar, då många tydligen hittar pengar och sätt att komma till Europa och begära asyl, måste asylförfarandena vara enkla och strikta. Annars blir skillnaden mot livet i flyktinglägret ännu mer skriande. Kommissionens förslag har blivit ett nyktert och realistiskt dokument med en i allmänhet god jämvikt mellan kraven på enkelhet och rättsstatliga principer.

De ändringsförslag till kommissionens förslag som lämnats in från parlamentets sida saknar dock ofta den balans som behövs. Det flesta kan jag därför inte stödja.

  Berthu (NI). – (FR) Fru talman! Förslaget till direktiv om förfarandet för att bevilja flyktingstatus som, enligt definitionen i fördraget, är tänkt att förena medlemsstaterna när det gäller det resultat som skall uppnås, och samtidigt låta de nationella instanserna behålla behörigheten beträffande form och medel, är i verkligheten en extremt pedantisk text. Den reglerar omständligt och med utförliga detaljer exempelvis vad en ogrundad asylansökan är, i artikel 28, vad ett säkert tredjeland är, i artikel 22 och bilaga I, eller vad ett säkert ursprungsland är, i bilaga II. Som om medlemsstaterna var spädbarn eller som om deras tjänstemän aldrig i sitt liv hade behandlat en enda asylansökan. Men det mest fantastiska är att man i detta förslag lyckas vara både petnoga och tolerant. För det är knappast några bestämmelser som inspirerats av strävan efter att bevilja det man kallar garantier på hög nivå för de asylsökande som samtidigt är, det får man inte glömma, garantier på låg nivå för folken i medlemsländerna. Låt oss nämna ett exempel bland många andra: artikel 25 där det fastställs att om påståendena från den asylsökande inte kan bevisas utan bara förefaller sannolika, skall man sätta tilltro till vad som uppges, tills motsatsen bevisats. Det är en gest som man kan anse generös, i princip, och som egentligen är det, men som i dagens förvirrade sammanhang utelämnar de övriga intressen som står på spel, till att börja med de europeiska folkens intressen.

Vi tror därför att den text som föreslås i dag bara bör vara den första delen av ett slutligt direktiv. Efter denna första del, ägnad åt att skydda asylsökande, återstår en andra del att skriva, som ägnas åt skydd av Europas folk som, i bästa fall, blir de som får betala och i värsta fall blir offren eftersom, låt oss inte heller glömma det, minst tre fjärdedelar av asylansökningarna i dag slutligen visar sig ogrundade. Och säg inte, fru kommissionär, att dessa texter kommer senare. De skall läggas fram samtidigt för att vi skall kunna få en helhetsbild.

Efter att ha sagt detta vågar jag knappt ta upp ändringsförslagen i betänkandet från det behöriga utskottet i Europaparlamentet. Jag skall återkomma dit i min röstförklaring. Låt oss bara på detta stadium säga att de är så orimliga att de till slut orsakade att föredraganden själv avgick och fick ersättas i en hast. Alla dessa texter, direktivet och ändringsförslagen, gör att man i våra debatter om säkerheten nyligen måste erinra om att det är djupt osunt att tillåta 400 000 till 500 000 asylsökande per år i dag komma in på vårt territorium, varav flertalet slutligen kommer att avvisas och som, när de inte utvisas, kommer att leva halvt illegalt. Denna flytande, okontrollerade befolkning ökar varje år och bidrar till den illegala invandringen.

Fru talman! Vi konstaterar i dag, när vi ser de texter som läggs fram, att de europeiska institutionerna fortfarande långt ifrån låter medborgarnas säkerhet komma i första rummet.

  Fiori (PPE-DE). – (IT) Fru talman, fru kommissionär! Vi har att uttala oss om ett ämne som trots att det är så specifikt ger möjlighet till ett mycket brett spektrum av åtgärder. Det är lätt att tala om asylrätt tout court och betona hur helig principen är, en helighet som är än mer tydlig vid denna känsliga tidpunkt när världen är skakad av de dramatiska händelserna. I vår förvirring känner vi alla att vi vill vädja till solidariteten och den goda viljan för att bygga andra och bättre system för relationerna mellan människor, världar och kulturer. Det är dock lika uppenbart att vi just i dag inte får tappa konkreta situationer och möjligheter med nära verklighetsanknytning ur siktet. Som Schmitt sade innehåller förslaget till direktiv formuleringar som vi bedömer som tillkrånglade, som går stick i stäv med den inriktning på arbetet vi hade förra året och som skapar politiska problem som enligt vår mening är allvarliga. Är det till exempel rätt att acceptera att ett tredje land som betraktas som säkert alltid skall vara det oberoende av de konkreta omständigheter som skapar ett samband mellan landet ifråga och den person som söker asyl? Eller att en ansökan som alldeles uppenbart saknar grund alltid ändå skall ge upphov till en komplicerad och kostsam prövning? Det säger sig självt att både de som har seriösa skäl att söka skydd och värdlandet har ett uppenbart intresse av klarhet om detta.

Jag skall inte fördjupa mig i de juridiska och filosofiska aspekterna på vad som är en uppenbart grundlös ansökan, men nu mer än någonsin måste vi visa vår vilja att bygga utan att skapa motsättningar, att hjälpa utan att våra sociala system drabbas negativt eller rent av fördärvas när det gäller så känsliga frågor som den Watsons betänkande handlar om. Då tror jag att många kan instämma i tveksamheterna vid en noggrann analys av skillnaderna i formuleringar om utvidgad asylrätt, snabbare handläggning och överklagandeförfarande.

  Terrón i Cusí (PSE). – (ES) Fru talman! Jag måste helt enkelt svara på det som sades om Europeiska socialdemokratiska partiets grupp i den här frågan.

Herr Schmitt, min grupp är fullständigt överens om att behandla de tre olika grupper av personer som kommer till unionen på olika sätt, så till den grad att vi stöder den åtgärd ur Wiebengas betänkande för den första gruppen som ni nämnde, om att förfoga över regler för tillfälligt skydd vid en massiv tillströmning av fördrivna personer, vilket däremot inte Europeiska folkpartiets grupp gjorde.

När det gäller asyl och flyktingstatus håller vi med om att man i hanteringen av de asylsökande skall utgå från att de söker skydd och att de vill komma in i landet av humanitära skäl, precis som de personer som åberopar familjeåterförening som skäl. Problemet, herr Schmitt, är att min grupp, trots det ni nämnde om vad den tyske inrikesministern Schily har förklarat, inte kan ge vika när det gäller vår åsikt om att flyktingarna är individer och att varje ärende bör behandlas individuellt med hänsyn till flyktningens personliga omständigheter och inte med tanke på personens nationalitet, det tredjeland där han eller hon säkert har stannat till och så vidare. Ett tredjeland kan vara säkert för en individ men vara osäkert för en annan, och tvinga mig inte att ge exempel på sådana fall, eftersom de alltid innehåller hemska detaljer.

Vi kan alltså inte ge vika på denna punkt och dessutom vill vi, när Europeiska unionen nu står i begrepp att få sin första harmoniserade lagstiftning om flyktingfrågor, sända en stark signal om att vi är för denna gemensamma lagstiftning, men att vi inte vill att skyddsnivåerna eller de asylsökandes rättigheter minskas. Europeiska unionen har ju historiskt sett varit ett exempel på detta område och har givit ett brett stöd till organisationer som UNHCR, bland andra.

När det gäller asyl- och invandringsfrågorna råder det inte något tvivel om att vi är överens om att invandrarna inte är flyktingar. Men problemet är att det inte finns kurage nog för att skapa en klar och tydlig lagstiftning om invandring, som gör det möjligt för de personer som vårt samhälle och vår arbetsmarknad behöver att lagligt komma in i ett land, utan att asylsystemet, som har varit den enda dörren som stått öppen under många år, för den skull kollapsar. Det råder fullständig enighet om detta i vår grupp. Detta är vår ståndpunkt, och jag tycker att vi uttrycker oss mycket klart.

  Schmidt, Olle (ELDR). Fru talman! Jag vill tacka utskottets ordförande och utskottet för ett väl avvägt betänkande. De senaste årens ökande flyktingströmmar visar på behovet av en gemensam flyktingpolitik inom EU, och även globalt.

De olika medlemsstaternas mer eller mindre panikartade reaktioner inför människors längtan att finna en fristad, ett nytt liv i Europa, har rimmat mycket illa med de humanistiska värderingar som EU står för. Tragedierna vid EU:s gränser har varit många. Det har gällt fartyg som gått i kvav, desperata flyktingar som gömt sig i containrar och flyktingar som simmande försökt ta sig till Europa.

Vid många tillfällen, fru talman, har jag känt mig dyster inför flera av förslagen från medlemsländerna och från kommissionen som verkar ha haft till huvudsakligt syfte att stoppa, hindra, förpassa och utvisa. De som har talat om ett EU som håller på att utvecklas till en Europas fästning har tyvärr inte helt fel.

Fru talman! Mot denna bakgrund går detta förslag till direktiv i rätt riktning. Individens rättigheter poängteras, och det repressiva dominerar inte. Det är förvisso riktigt att det behövs gemensamma asylregler inom EU, men det behövs också ett utrymme för enskilda medlemsstater att göra en mer generös bedömning. Detta utrymme har utskottet garanterat. Utskottet förstärker likaså den enskildes rättigheter i enlighet med Genèvekonventionen. Det gäller barnens ställning, möjligheterna att hålla flyktingar i förvar, ökade kunskaper bland dem som skall handlägga flyktingärenden och rimliga handläggningstider. Det handlar helt enkelt om ökad rättssäkerhet.

Fru talman! Jag är dock litet orolig inför rådets framtida behandling. Vi måste slå vakt om Genèvekonventionens absoluta krav på att varje flykting skall få sin sak individuellt prövad, precis som Sarah Ludford sade.

Det finns, enligt mitt sätt att se, inga säkra länder. Om vi européer inte helt skall förlora vårt anseende, krävs en annorlunda flyktingpolitik som bygger på respekt, öppenhet och rättssäkerhet. Det är inte länder som Nauru som kan förväntas ta ansvaret för människor på flykt från barbariska regimer, såsom den i Afghanistan. Humanism och medmänsklighet krävs i än högre grad idag, en vecka efter tragiken i USA.

  Sylla (GUE/NGL). – (FR) Fru talman! Jag välkomnar klarheten i förslagen i vår kollega Watsons betänkande om beviljande av flyktingstatus. Jag tror att han lyckats få med mångfalden i synpunkterna. För mig kommer detta betänkande att bli ett komplement både till stadgan om de grundläggande rättigheterna och till Genèvekonventionen. Jag tror att vi äntligen, såsom kommissionen önskar, har ett bra diskussionsunderlag. Vi vet alla att det fanns mycket stora skillnader när det gäller mottagandet av flyktingar, beroende på land. Vi vet också att insatserna var komplexa och svåra. Detta betänkande gör det möjligt att gå lite längre och det förbättrar också det stöd och den hjälp vi kan ge till flyktingarna. Jag är även nöjd med att vårt utskott tagit hänsyn till de nya formerna av förföljelse, eftersom man för några decennier sedan tog emot chilenska flyktingar och sovjetmedborgare, som flydde från diktaturer, förföljelser som berodde på deras ledare. Men i dag förekommer verkliga former av repression som tvingar oss att tänka på ett annat sätt och ta hänsyn till om det så bara är kvinnlig könsstympning, nya former av förföljelser knutna till terroristgrupper och integrister, och jag tror att det är bra att man tagit hänsyn till det.

Jag skulle till och med vilja gå ännu längre: jag tycker det är på tiden att vi funderar över asyl av hälsoskäl när en katastrof som aids ödelägger en hel kontinent, och att vi på samma sätt kan ta emot barnsoldater när de befinner sig i händerna på vapenförsäljare. Jag tror att det också är viktigt när det gäller kampen mot diskrimineringar att betänkandet är i nivå med detta. Jag skall avsluta med att säga att efter de fasansfulla attentaten förra veckan i Förenta staterna är fruktan för attacker mot civila afghaner en realitet. För närvarande befinner sig 600 personer i lägret i Sangatte, bestämt engagerade mot terrorismen. De ber om att få bli mottagna. Jag tror att om man lyckas ta emot dem skulle denna gest kunna vara ett sätt att sätta stopp för all sammankoppling mellan terrorism och islam, och att dessa människor också skulle bli stabila allierade i kampen mot terrorismen.

Herr Watson! Jag tar mig friheten att säga att ni kan låna en mening från Camus som sade att hans revolt också är andras. Tack för detta betänkande.

  Pirker (PPE-DE). – (DE) Fru talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Det förslag som har kommit från rådet ger flyktingar en chans att få flyktingstatus beviljad i enlighet med Genèvekonventionen, nämligen enligt samma enhetliga kriterier över hela EU. Rådets förslag garanterar snabba och säkra förfaranden för faktiska flyktingar – i runda tal 10 procent av alla som ansöker om asyl – och garanterar även ett snabbt återkallande av flyktingstatus. Ansökningarna som grundar sig på annat än faktiska flyktingorsaker utgör cirka 90 procent, och då är detta bättre än en årslång väntan innan det negativa beslutet kommer. Förslaget är också en garanti för ett slut på "asylum shopping". För detta behöver vi dock kompletterande åtgärder. Hit hör för det första Dublinkonventionen, hit hör Eurodac, hit hör regler för säkra tredjeländer, säkra ursprungsländer.

Därför stöder Europeiska folkpartiet rådets förslag. På Europeiska folkpartiets grupps (kristdemokrater) och Europademokraters vägnar vill jag dock vara tydlig med att de ändringsförslag och förslag som läggs fram inte får leda till att asylrätten kan missbrukas politiskt för invandring av de mest skilda orsaker. Detta är att felbedöma verkligheten. Vi måste utnyttja de instrument som vi nu ger oss själva i Europa när det gäller invandring, asyl eller tillfällig hjälp till flyktingar som kommer från krisdrabbade områden. Vi får inte fatta beslut om orealistiska åtgärder. Framdeles måste vi kunna garantera att asylrätten är förbehållen de politiskt förföljda och inte utvidgas till att även gälla grupper som en och annan önskar se här av politiska skäl, men som inte på något sätt motsvarar de faktiska förutsättningarna i Genèvekonventionen.

Målet måste vara att garantera bästa och snabbast möjliga hjälp till de verkliga flyktingarna liksom efterföljande åtgärder för att integrera dessa personer och att samtidigt göra klart för alla andra att vi även av ekonomiska skäl kommer att få nya instrument för invandring i Europeiska unionen.

  Ceyhun (PSE). – (DE) Fru talman, fru kommissionär, kära kolleger! Mot bakgrund av de aktuella händelserna är den diskussion som jag anser oss föra på ett mycket sakligt sätt här i dag ett föredöme för många andra parlament. Det är en högst nödvändig diskussion, men just därför att den är så nödvändig är den också svår. Olyckligtvis måste man nu återigen börja vederlägga de förutfattade meningar som finns mot människor som söker asyl. Dessa förutfattade meningar hänger samman med rädslor som till största delen är obefogade men som man ändå måste ta på allvar. Just nu är det viktigare än någonsin att vi inte bara fortsätter att prata, utan också agerar.

Jag tror att de som efter de senaste förfärliga händelserna har skrikit högt på militär egentligen måste erkänna att vi politiker bär ett ansvar att visa att vi inte befinner oss i panik utan är i stånd att agera på ett ansvarsfullt sätt inför de problem som vi har att handskas med. Detta är – låt mig förklara detta för kollegerna på den konservativa sidan i kammaren – skälet till att vårt förhållningssätt inte skall tolkas som att vi skulle vara principiellt ense med Ingo Schmitt eller Hubert Pirker bara därför att vi uppskattar dem som personer. Detta är skälet till att vi i ett flertal ändringsförslag kommer att rösta annorlunda än vår partigrupp. Bakgrunden till vårt agerande är följande: Även om vi är mycket glada för att den socialistiska gruppen i kammaren verkligen försöker och gör allt för att flyktingarna skall få bättre skydd och mer rättigheter, vilket vi välkomnar, ser vi tyska socialdemokrater ett problem. Vi kan inte acceptera en överenskommelse eller ett beslut som inte är förenligt med författningen i vårt land. Den tyska grundlagen gör det för närvarande omöjligt för oss att godta ungefär 17 av de ingivna ändringsförslagen. Detta är skälet till att vi i flera förslag av dem jag just nämnde kommer att rösta på ett annat sätt än vår partigrupp. Detta innebär dock inte att vi egentligen arbetar mot andra mål. Våra mål är desamma. I dagens omröstning kommer vi dock att förhålla oss annorlunda också av den anledningen att vi tänker på trovärdigheten i den tyska politiken. Vi kan inte göra våra medborgare besvikna och godta ett beslut som sedan inte kan tillämpas i Tyskland. Detta är skälet till att vi inte kommer att rösta som vår grupp.

  Kaufmann (GUE/NGL). – (DE) Fru talman, fru kommissionär! I ett läge där många tar de fruktansvärda händelserna i USA som en förevändning för att skapa en negativ stämning kring asylsökande är det desto mer betydelsefullt att Europeiska unionen formulerar miniminormer för att bevilja eller återkalla flyktingstatus som har respekten för de mänskliga rättigheterna som ledstjärna. Kommissionens förslag fyller dessa villkor. Jag vill uttryckligen välkomna två regler som föreslås.

I artikel 3.3 pekar man på medlemsstaternas möjligheter att inte endast låta skyddsgarantin gälla personer som kan åberopa Genèvekonventionen. Därmed blir det möjligt även för personer som flyr från våldsamma fundamentalister – till exempel i Algeriet – eller för offer för våldtäkter att finna en tillflyktsort, ett krav som FN:s flyktingkommissariat reser sedan länge och som för närvarande dessvärre inte praktiseras i mitt hemland. I bilaga 1 nämns tre villkor som måste uppfyllas för att ett land skall vara ett så kallat säkert tredjeland. Baserar man sig på dessa villkor så torde många av dagens beslut i unionens medlemsstater bli omöjliga i framtiden.

Det gläder mig att kommissionens godtagbara förslag har förbättrats i utskottet och inte försämrats, vilket var den ursprunglige föredraganden Schmitts avsikt. Det direktiv som har lagts fram är därför ett viktigt steg mot en human asylpolitik i Europeiska unionen.

  Hernández Mollar (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Detta är det första av en rad direktiv där syftet är att komplettera den första delen av tidsfristen för att på mer lång sikt införa ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig flyktingstatus för de personer som beviljas asyl. Detta är både andan och bokstaven i slutsatserna från Tammerfors och Amsterdamfördraget, även om vi får fortsätta att diskutera om den rättsliga grunden för det gemensamma asylförfarandet och flyktingstatusen. Jag skulle mycket kort vilja delge kommissionen vissa tekniska reservationer angående detta förslag till direktiv.

Den första handlar om utökningen av miniminormer för asylförfarandena. Jag anser att förslaget är alltför reglementsmässigt. Ett gemensamt asylförfarande är inte ett enda förfarande, det handlar inte om ett och samma förfarande i alla medlemsstater. Jag är rädd för att kommissionen möjligen har gått längre än vad som står i slutsatserna från Tammerfors.

Den andra reservationen berör kommissionens intresse av att reglera tidsrymderna. Jag frågar mig nämligen: kan ett förfarande som tar lång tid medföra att de asylsökande avvisas? Detta innebär inte att vi är för ett långt förfarande. Men ur praktisk synpunkt har europeiska länder där det tar lång tid att behandla ett asylärende – över två-tre år – ett stort antal asylsökande, medan länder som till exempel Spanien, där det tar mycket kortare tid, har en mycket blygsammare statistik. Harmoniseringen av tidsfristerna kan godtas om den genomförs på grund av att man vill att förfarandet skall vara juridiskt exakt, men jag är rädd för att detta kan bli ineffektivt och att det sprida rädsla av såväl juridiska som materiella och politiska skäl.

Den tredje och sista reservationen är av konceptuell art. Enligt min åsikt beror de svårigheter vi har med att göra besluten enhetliga mer på definitionen av vad en flykting är än på det förfarande som tillämpas för att identifiera personen som en sådan. Koncept som "säkert tredjeland", "förföljelse av tredje part", "förföljelse vid väpnad konflikt" eller "statlig och icke-statlig förföljelse" är exempel på några av dessa problem. Kanske är det så, som jag sade tidigare, att vi måste klargöra själva definitionen innan vi tar itu med förfarandet.

  Cerdeira Morterero (PSE). – (ES) Fru talman! Jag vill erinra kammaren om vikten av det förslag som vi debatterar här i dag, och att det är viktigt på grund av flera olika orsaker.

För det första anser jag att det måste stå mycket klart att det är ett första steg, som enligt min åsikt är mycket viktigt, mot ett gemensamt europeiskt asylförfarande som på lång sikt kommer att gälla för hela unionen.

För det andra anser jag att vi nu inte får glömma bort att vi inte gör något annat än att uppfylla en av slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors, där respekten för asylrätten bekräftades utan förbehåll.

I tredje hand, trots de meningsskiljaktigheter som de parlamentariska grupperna har om vissa konkreta punkter i detta förslag, får vi inte glömma att vi i själva verket förser alla de europeiska nationella systemen med en struktur som kan fungera effektivt i enlighet med Genèvekonventionen om flyktingstatus. Jag anser att Europeiska unionen och parlamentet inte kan se åt annat håll och att vi måste tillämpa de instrument som Europa för närvarande är i färd med att utveckla. Jag vill i detta sammanhang erinra om stadgan om de grundläggande rättigheterna som kammaren antog för en kort tid sedan, och att om stadgan beaktas i den här frågan måste det alltid vara till förmån för att utveckla de beslut som antogs i och med Genèvekonventionen, och aldrig att minska den. Vi måste komma ihåg att antalet asylsökande i Europeiska unionen har ökat avsevärt från och med andra hälften av år 1996, medan antalet resolutioner genom vilka denna rätt erkänns och beviljas har minskat på ett mycket alarmerande sätt.

Därför anser jag att rådets förslag har förbättrats i och med de ändringsförslag vi antog i utskottet och som vi i dag röstar om i plenum och att vissa mycket intressanta frågor har understrukits, i synnerhet de som handlar om garantier för asylsökande, principen om att flyktingar inte får återsändas till orter där de kan råka ut för förföljelse ("non-refoulement"), och även om vissa minimikrav som är oumbärliga i alla beslutsprocesser för att erkänna flyktingstatus, vilket kräver att varje ärende behandlas individuellt. Dessa ansökningar kan inte behandlas kollektivt. Trots kommissionens invändningar anser jag att vi, om vi antar dessa ändringsförslag i plenum, kommer att ta ett stort steg framåt i den här frågan.

  Santini (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Jag är ledsen att jag måste börja med att säga att detta förslag av flera skäl gör mig djupt besviken. Även den debatt vi hittills har haft har gjort mig besviken, med några få undantag: det har varit en debatt i vilken vissa talare har visat att de inte riktigt vet var gränsen mellan medmänsklighet och släpphänthet, eller mellan nödvändiga kontroller och onödig grymhet går. Framför allt har många visat att de inte förstår att rättsreglerna inte är gjorda av gummi, det vill säga att de inte är så elastiska som man skulle kunna vilja utan har fasta punkter, centralpunkter, som man inte kan frångå. Skälet till att jag tycker att denna bestämmelse skall avslås är att den inte är balanserad. Den gynnar på ett allt för uppenbart sätt den asylsökandes situation genom att den överdriver de värderingar som jag sammanfattade nyss och försätter medlemsstaterna och de berörda organen i en verkligt svår belägenhet när det gäller att seriöst bedöma om de sökande uppfyller kraven.

Ett annat skäl är att det verkar som om detta vore en rent teoretisk text, som är helt fristående från den verklighet där den med nödtvång, obönhörligen, skall tillämpas: vardagen i de länder – inte bara i mitt land, men särskilt i mitt land, Italien – där man dagligen har att tampas med problemet med okontrollerad invandring.

Ett annat skäl att ta avstånd från denna slags inställning är att staternas förfaranden när det gäller att bevilja flyktingstatus inte är särskilt homogena. Detta gör att sekundärströmmar kan uppstå, det vill säga att flyktingarna kommer in via den mest liberala staten och sedan förflyttar sig till en annan, mer restriktiv stat, inom EU.

Förslaget visar att förslagsställarna inte ens har åtskillnaden mellan de tre olika ansökargrupperna helt klar för sig: de som förföljs politiskt enligt den tidigare nämnda Genèvekonventionen, de som flyr från krigsskådeplatser och de som invandrar av ekonomiska och yrkesmässiga skäl. Man kan inte godta att tre så olika kategorier asylsökande skall falla under samma regelverk. Dessutom verkar det som om kommissionen rent av vill göra asylförfarandet, mottagningen, enklare och utvidga det till att omfatta även personer vars omständigheter inte omfattas av varken Genèvekonventionens anda eller öppningarna vid rådsmötet i Tammerfors och inte ens heller i de uppdateringar som har gjorts i avdelning IV av Amsterdamfördraget.

Det som gör kommissionens förslag och utskottets förslag till rättsakt otillräckliga är den bristfälliga verklighetsförankringen. Man föreslår bestämmelser av ordinärt snitt för att bemöta en allvarlig nödsituation. Kom och titta på vad som utspelar sig längs de italienska kusterna sedan tio år tillbaka, kom och se under vilka förhållanden man arbetar för att ta emot människor, inte för att sätta dem i fängelse, så kommer ni att förstå hur otillräckliga dessa föreslagna åtgärder är.

Som jag sade tidigare skall man inte ställa medmänsklighet emot stränghet här: de båda kan gå hand i hand. Om ni tänker på att det landstiger 300-400 flyktingar i Italien varje dag, 1 000 bara i går, inser ni att vissa försiktighetsåtgärder fordras, nej är oundvikliga. Det är alltså inte rätt tillfälle att hänge sig åt sådana snyftvisor som jag hörde nyss, kära kolleger. Det finns inga fall av omänsklig behandling, ingen slängs i provisoriska fängelser. Flyktingarna tas emot och får mat och dryck. Därefter identifieras de och klassificeras för att man skall kunna urskilja de illegala flyktingarna, som får avslag, från de äkta som får hjälp att stanna, liksom för att försöka identifiera brottslingar som har infiltrerat flyktinggruppen.

Således: ja till stränghet, inte släpphänthet. Därför kommer vår grupp att stödja alla Schmitts ändringsförslag som syftar till att återställa ursprungstexten i betänkandet, den som innehöll mer rättvisa regler framför allt för de medlemsstater som befinner sig i dessa svårigheter. Herr talman, kära kolleger! Kort sagt: när de en gång har kommit igenom dörren i Italien får ni alla mer eller mindre hem dem till er, tack vare Schengen, både de som har sina papper i ordning och de oönskade.

  Talmannen. – Som avslutning på denna debatt om betänkandet från Watson ger jag nu ordet till kommissionär Reding. Fru kommissionär! Tillåt mig att påpeka att i motsats till hur det brukar vara har vi lite tid över, så om ni vill utnyttja den är det ett nöje för oss.

  Reding, kommissionen. – (FR) Tack, fru talman! Att i Europaparlamentet få höra att det finns tid för att tala, efter tio år som ledamot, är nästan ett mirakel.

Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionen gläds åt det fördjupade sätt på vilket parlamentet granskat detta förslag. Till herr Watson skulle jag vilja säga att vi verkligen har uppskattat hans arbete. Ändringsförslagen kommer säkerligen genom sitt antal och sin kvalitet att berika debatten, vid ett avgörande tillfälle för utformningen av en gemensam politik på asylområdet.

Jag skulle först av allt vilja placera förslaget i dess sammanhang. Europeiska rådet i Tammerfors ville inrätta ett europeiskt gemensamt asylsystem och fastställde ett system i två etapper. Till att börja med antagande av gemensamma miniminormer inom de områden som räknas upp i artikel 63 i fördraget, och sedan utformning av ett gemensamt förfarande och en gemensam stadga för människor som omfattas av internationellt skydd. Genomförandet av den första etappen innebar att kommissionen tar ett antal lagstiftningsinitiativ, vilket för övrigt gjordes i och med antagandet den 12 september av ett förslag till direktiv om fastställande av stadga och formerna för extra skydd. Den rundan är därför avslutad i dag. Och i sitt meddelande i november 2000 – ert parlament skall uttala sig om detta meddelande den 2 oktober, fru talman – föreslog kommissionen att man skulle gå vidare till nästa steg enligt en särskild metod. Kommissionen avser att lägga fram denna metod i meddelandet och vi kommer att ta lärdom av ett första arbetsår och lämna förslag till nya impulser, inför Europeiska rådet i Laeken.

Det förslag vi i dag diskuterar är en av de viktigaste men också känsligaste beståndsdelarna i detta system. Förslaget har bl.a. förberetts på grundval av lärdomar från ett stort samråd, med utgångspunkt från ett arbetsdokument som lades fram i mars 1999. Europaparlamentet hade tillfälle att uttala sig i juni 2000 och kommissionen tog stor hänsyn till de rekommendationer som då lämnades.

Dagens resolution, fru talman, kommer vid ett vägskäl i frågan. Det belgiska ordförandeskapet avser nämligen att, med stöd av kommissionen, utnyttja de kommande månaderna för att åstadkomma avgörande framsteg när det gäller asylfrågan. Detta ärende borde, liksom invandringen i allmänhet, vara en av nyckelbeståndsdelarna i översynen efter halva tiden av genomförandet av besluten från Tammerfors, och det kommer alltså att göras av Europeiska rådet i slutet av året. Inför denna framtidsutsikt borde ministerrådet inom kort, den 27 och 28 september, ha en första debatt på grundval av frågor vars svar kommer att vara ett villkor för den ambitionsnivå vi alla har tillsammans i frågan. För vi måste komma ihåg att målet faktiskt är att föra nationella bestämmelser om förfaranden närmare varandra. Jag skall tillägga att denna insats kommer att utvidgas till två andra förslag, till villkoren för mottagande av asylsökande och fastställande av vilken stat som är ansvarig för granskningen av en asylansökan. De tre texterna är för övrigt förbundna med varandra. De bör ses som en helhet och jag tror för övrigt att parlamentet alltid har sett det på det sättet. Om ni tillåter skulle jag vilja uppmana parlamentet att så snart som möjligt yttra sig om dessa två andra initiativ.

När det närmare bestämt gäller förfarandena får man inte dölja att ståndpunkterna står mycket långt ifrån varandra på en rad viktiga punkter. Det bör för övrigt inte förvåna oss heller tror jag, eftersom detta initiativ behandlar en rad tekniskt komplicerade frågor, vilket fortfarande är enkelt, men också politiskt känsliga frågor, något som i vårt nuvarande politiska läge verkligen är ett problem. Den första behandlingen har heller inte avslutats ännu i rådets tekniska instanser. Medlemsstaternas delegationer har alltså inte haft möjlighet att uttala sig om vissa betydelsefulla bestämmelser. Detta förklarar bl. a., fru talman, varför det nu är svårt att uttala sig på ett definitivt sätt om era ändringsförslag beträffande förfaranden för överklagande eftersom vi fortfarande inte förfogar över rådets analys och granskning.

Diskussionerna inom utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, liksom innehållet i det utmärkta förslaget till resolution som lagts fram av Watson, bekräftar känslan att det för närvarande finns en tydlig skillnad mellan Europaparlamentets grad av förväntan och rådets förmåga att åstadkomma en överenskommelse som är enhällig. Kommissionen sitter lite grann mellan två stolar, om man så säger. Men den har för avsikt att låta sig inspireras av ert yttrande, liksom de riktlinjer som skulle kunna komma fram ur ministerdiskussionen, för att sedan förbereda ett ändrat förslag, i syfte att underlätta en eventuell konsensus. I detta sammanhang förefaller det grundläggande att bibehålla den balans som eftersträvas i det ursprungliga förslaget mellan dels strävan efter att konsolidera rättigheterna för den asylsökande, vi har den nödvändiga respekten för internationella instrument, och särskilt Genèvekonventionen, dels en fortsatt målsättning att förfarandena skall genomföras effektivt och snabbt och att det skall finnas en konvergensnivå som gör det möjligt att föregripa fenomenet med "asylum shopping". Det är anledningen till att kommissionen, jag upprepar det och jag skulle vilja säga det mycket tydligt till parlamentets föredragande, känner stor sympati för det allmänna synsätt som framgår av förslaget till resolution. Men det kommer inte att bli möjligt att acceptera vissa av förslagen där det finns en tendens att ifrågasätta genomförandet av detta dubbla ändamål och som, när allt kommer omkring, skulle innebära att antagandet av en text, som vi så gärna vill ha, skulle omprövas. Distinktionen exempelvis mellan normalt förfarande och påskyndat förfarande, som i verkligheten tillämpas, åtminstone virtuellt, i medlemsstaterna, är en central punkt i denna konstruktion. Att godkänna ändringsförslag som syftar till att eliminera detta skulle innebära att möjligheterna att förslaget antas allvarligt skulle äventyras. Kommissionen är däremot sannolikt beredd att beakta bokstaven eller andan, herr föredragande, i vissa ändringsförslag som kan förbättra skyddet för den sökande, utan att ifrågasätta den grundläggande distinktion jag talade om förut. Kommissionen instämmer också i den oro som framgår av de olika ändringsförslagen som syftar till att ytterligare förbättra beslutskvaliteten, och samtidigt förbättra situationen för de sökande, och genom att syfta till att öka effektiviteten i de nationella instanser som behandlar förfarandena. Lagstiftningsvägen är emellertid inte alltid den bäst avpassade för att uppnå en sådan målsättning, där genomförandet ofta beror på hur perfekta och konvergenta de administrativa tillämpningarna är. Dessa standarder kommer mer sannolikt att uppnås genom att andra instrument för samarbete inrättas, bl. a. metoden för öppet samarbete som kommissionen föreslår skall utvidgas till asylområdet under de kommande veckorna.

Vissa ändringsförslag kommer för övrigt att passa i era resolutioner om överföringen av Dublinkonventionen till gemenskapsnivå och fastställandet av flyktingbegreppet, som jag fäste er uppmärksamhet på nyss. Andra förslag bör också beaktas. Kommissionen är därför positiv till en utökad koppling mellan detta direktiv och de internationella eller europeiska instrumenten på området mänskliga rättigheter. Överensstämmelsen med den europeiska stadgan för de grundläggande rättigheterna måste särskilt tydligt bekräftas och säkerställas. Det är också bra att belysa effekten av antagandet av en sådan text inom ramen för utvidgningen, liksom dess omfattning gentemot en uppdatering av dagordningen för internationellt skydd. Jag tänker här särskilt på processen för globalt samråd, som initierades av FN:s flyktingkommissariat i samband med 50-årsfirandet av Genèvekonventionen.

Kommissionen kan slutligen bara instämma i er strävan efter att garantera en mer systematisk uppföljning av genomförandet av detta direktiv. En sådan åtgärd är för övrigt nödvändig för att åtfölja och påskynda övergången till ett enda förfarande, som i Tammerfors fastställdes som den yttersta målsättningen för Europeiska unionen.

Fru talman! Sammanfattningsvis vill kommissionen bekräfta att vi verkligen uppskattar kvaliteten i förslaget till resolution som lämnats i dag. Vi instämmer i andan rent allmänt. Men kommissionen måste samtidigt tydligt informera parlamentet om de aktuella svårigheterna. Vi måste ta hänsyn till dessa krav vid förberedandet av vårt ändrade förslag och dessutom får man hoppas att Europeiska rådet i Laeken kommer att ge Europeiska unionen den nödvändiga impulsen för att äntligen konkretisera den ambitionsnivå som ställdes upp 1999 i Tammerfors.

  Talmannen. – Tack, fru kommissionär.

Jag förklarar debatten avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 10.55 i avvaktan på omröstningen och återupptogs kl. 11.00.)

ORDFÖRANDESKAP: D. MARTIN
vice talman

  Banotti (PPE-DE). – (EN) Herr talman, kolleger! Jag hade för avsikt att skicka ett e-brev till er om detta, men tyvärr kan jag inte skicka några för tillfället. Jag vet att många av er har haft särskilda svårigheter med "GroupWise". Man har sedan i början av förra veckan lyckats reda ut andra datorproblem som haft att göra med det centrala datorsystemet, men problemen med "GroupWise" har man ännu inte lyckats lösa. Jag har ständig kontakt med LSU-MEP-hjälpfunktionen, och hoppas att jag får mer konkret information om "GroupWise"-situationen senare i dag. Företaget som är ansvarigt för servern har kontaktats för att hitta en lösning på problemet.

Jag hade också tänkt att skicka ett e-brev för att råda mina kolleger att vara på flygplatsen minst två timmar före avgång. Skälet till detta är långa förseningar till följd av ökade säkerhetskontroller.

  Lynne (ELDR). – (EN) Jag är ledsen att återigen behöva ta upp en ordningsfråga om rökning på arbetsplatsen. Innan jag skulle hålla ett tal om trakasserier på arbetsplatsen under sessionen i går kväll, rökte personerna i båset bakom mig med dörren öppen. Jag fick ett astmaanfall precis innan det var min tur att tala. Detta är ett fall av trakasserier på arbetsplatsen.

  Talmannen. – Ni har alldeles rätt. För att bortse från era personliga hälsoproblem, så är detta en fråga om hänsynstagande. Varken ledamöterna eller någon annan bör röka på någon annan plats än inom de områden där det är tillåtet att röka.

7. OMRÖSTNING

Betänkande utan debatt (A5-0295/2001) av Christos Folias för budgetkontrollutskottet om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1267/1999 om upprättande av ett strukturpolitiskt föranslutningsinstrument.

(KOM(2001) 110 – C5-0152/2001 – 2001/0058 (CNS))

Efter antagandet av kommissionens förslag

  Folias (PPE-DE) , föredragande. – (EL) Herr talman! Jag känner till att det finns ett uttalande från kommissionens sida om mitt betänkande. Jag skulle gärna vilja höra det.

  Reding, kommissionen. – (FR) Herr talman! Barnier tog i går kontakt med ordföranden i budgetkontrollutskottet för att förklara kommissionens ståndpunkt i frågan. Jag kan alltså försäkra er att kommissionen, utan att upprepa de inlämnade ändringsförslagen, kommer att vidta de åtgärder som krävs för att nå det resultat parlamentet önskar, och kommissionen kommer att vid antagandet av rådets ändring av förordningen göra ett uttalande där vi bekräftar den förstärkning av villkoren för kampen mot oegentligheter och bedrägerier, som redan planeras i avtalen om finansiering mellan kommissionen och mottagarländerna, och vi kommer också att åta oss att förbättra informationen till parlamentet.

  Theato (PPE-DE), ordförande för budgetkontrollutskottet. – (DE) Herr talman! Ett stort tack för denna förklaring, kommissionär Reding! Vi skall inte förhala bidragen till kandidatländerna, och därför vill jag nu, enligt överenskommelse med kollegerna i de olika partigrupperna, meddela att vi nu kan gå till slutomröstning enligt de villkor som har nämnts.

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0293/2001) av Ria Oomen-Ruijten för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar.

(C5-0323/2001 – 1998-0225 (COD))

(Parlamentet godkände det gemensamma utkastet.)

8. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Kolleger! Innan vi fortsätter med omröstningen, har jag nöjet att informera er om att fru Chantal Compaore, hustru till Burkina Fasos president och goodwillambassadör i Organisationen för afrikansk enighet mot kvinnlig könsstympning och fru Shamin Kahn, ställföreträdande socialminister i Tanzania, nu befinner sig på åhörarläktaren. Jag önskar dem varmt välkomna på kammarens vägnar.

(Livliga applåder)

9. OMRÖSTNING (fortsättning)

Betänkande (A5-0292/2001) av Riitta Myller för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar.

(C5-0324/2001 – 1999/0067 (COD))

(Parlamentet godkände det gemensamma utkastet.)

⁂

Betänkande (A5-0274/2001) av Luís Marinho för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om initiativet från regeringarna i Republiken Frankrike, Konungariket Sverige och Konungariket Belgien inför antagandet av rådets rambeslut om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av tillgångar eller bevismaterial.

(5126/2001 – C5-0055/2001 – 2001/0803 (CNS))

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0291/2001) av Graham Watson för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus.

(KOM(2000) 578 – C5-0705/2000 – 2000/0238 (CNS))

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0248/2001) av Sérgio Marques för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om kommissionens rapport – årsredovisning för Sammanhållningsfonden 1999.

(KOM(2000) 822 – C5-0109/2001 – 2001/2058 (COS))

(Parlamentet antog resolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0247/2001) av Camilo Nogueira Román för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om kommissionens rapport Strukturfonderna (1999) – Elfte årsrapporten.

(KOM(2000) 698 – C5-0108/2001 – 2001/2057 (COS))

(Parlamentet antog resolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0285/2001) av María Elena Valenciano Martínez-Orozco för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om kvinnlig könsstympning.

(2001/2035(INI))

(Parlamentet antog resolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0275/2001) av Miet Smet för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om lika lön för likvärdigt arbete.

(2000/2312(INI))

(Parlamentet antog resolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0283/2001) av Jan Andersson för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om mobbning på arbetsplatsen.

(2001/2339(INI))

(Parlamentet antog resolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0233/2001) av Carlos Coelho för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om passage av de yttre gränserna och Schengensamarbetets utveckling.

((10846/1999 – C5-0042/2000) + (11329/3/1999 – C5-0043/2000) + (SCHAC 2533/1/2000 – C5-0729/2000) + (SEC(2000) 1439 – C5-0730/2000 – 2000/2015(COS))

(Parlamentet antog resolutionen.)

  Talmannen. – Jag förklarar omröstningen avslutad.

RÖSTFÖRKLARINGAR

Betänkande (A5-0293/2001) av Oomen-Ruijten

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Vet ni vad det är för skillnad mellan svaveldioxid och svaveltrioxid? Det vet ni säkert! Ni vet att svaveldioxid inom kemin betecknas med SO2 och svaveltrioxid med SO3. Det vet ni säkert. Jag visste inte det, och tack vare detta direktiv var jag tvungen att friska upp mina kemikunskaper, vilket jag tycker var någonting positivt för mig personligen eftersom jag om jag inte hade blivit ledamot av Europaparlamentet inte hade fått tillfälle att studera kemiska formler igen, de kemiska formler som är så viktiga i detta direktiv som handlar om att begränsa utsläppen av SO2, det vill säga svaveldioxid. Självfallet röstade jag för det för att värna om alla pensionärers välbefinnande.

Betänkande (A5-0292/2001) av Riitta Myller

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Också detta direktiv handlar om utsläpp av skadliga kemiska ämnen till den luft vi andas. Jag skulle vilja bekräfta att jag röstade för det, liksom många andra, inte bara för att det kommer att ge oss en mindre förorenad och mindre hälsovådlig luft under kommande århundraden, utan också för att jag tror att när hela världen får veta att man andas en mer hälsosam luft i Europa, en renare, mindre förorenad luft, kommer vi att få fler turister till Europa. Förutom de som kommer för att se de historiska sevärdheter och den vackra natur vi har i hela Europa – till exempel i Skottland, där ni bor, eller i Genua och Ligurien, där jag bor – kommer det att komma fler om vi dessutom har renare luft!

Betänkanden (A5-0293 och 0292/2001) av Oomen-Ruijten och Myller

  Bordes, Caudron och Laguiller (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Vi röstade för såväl Oomen-Ruijtens betänkande som Myllers, eftersom man i båda föreslår att ett utsläppstak för vissa luftföroreningar skall fastställas. Även om förslagen är begränsade innebär de ändå en liten förbättring jämfört med den nuvarande situationen.

Man måste emellertid konstatera att av respekt för kapitalistiska intressen och nationell egoism, som är ett annat sätt att uttrycka det, skjuter de föreslagna texterna upp tillämpningen till år 2010. När man vill ta hänsyn till de privata intressena, även genom att föreslå åtgärder av allmänt intresse, är det alltid de senare som blir lidande.

Betänkande (A5-0274/2001) av Marinho

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag röstade för denna reglering som innebär att var och en av de femton medlemsstaterna i unionen skall godta de andra staternas lagstiftning, så att domar och beslut erkänns ömsesidigt, med början med detta direktiv om beslagtagning av penningtillgångar och bevismaterial. Herr talman! Jag är inte för detta Europa. Jag skulle vilja ha en europeisk straffrätt, en europeisk civilrätt, en europeisk lag om rättegångar i civilmål och en europeisk lag om rättegångar i brottmål. Jag tror att framtidens melodi för Europa kommer att vara enhetliga rättsregler i alla länderna.

  Berthu (NI), skriftlig. – (FR) Vi röstade för Marinhos betänkande som stöder initiativet från Frankrike, Sverige och Belgien att få rådet att anta ett rambeslut som i högsta grad skulle underlätta det rättsliga samarbetet i Europa: det skulle faktiskt handla om att acceptera ett automatiskt ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut om att frysa vissa tillgångar eller visst bevismaterial, i samband med utredningar om konstaterade brott. Metoden är ett intressant sätt att intensifiera samarbetet och samtidigt respektera straffsystemen i de olika medlemsstaterna.

Vi skulle till och med vara positiva till lite större framsteg. Enligt den föreslagna texten skulle det nya förfarandet för ömsesidigt erkännande tillämpas på beslut om frysning inom ramen för mycket precist och begränsat uppräknade brott: narkotikahandel, bedrägeri som drabbar gemenskapens finansiella intressen, tvättning av avkastningen från brott, förfalskning av euro, korruption och människohandel. Men andra viktiga brott finns inte med på listan, trots att de är mycket viktiga att bekämpa, såsom terrorismen som vi återigen fördömt de senaste dagarna. Därför har ledamöterna i Mouvement Pour la France anslutit sig till ändringsförslag 5, som innebär en mer allmän definition av brotten: alla brott som kan leda till frihetsberövande straff på minst sex månader.

Om vi skulle behöva gå längre än till att frysa tillgångar eller bevismaterial skulle det vara lämpligt att på ett mer exakt sätt studera ett rättssystem som kan användas effektivt, men även snabbt, av den medlemsstat som begäran ställs till.

Betänkande (A5-0291/2001) av Watson

  Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Låt mig avge följande röstförklaring på mina 34 kollegers och mina egna vägnar i det tyska socialdemokratiska partiet: I Förbundsrepubliken Tyskland råder för närvarande situationen att lagstiftningen kring invandrarfrågor, asyl och rätten att uppehålla sig i Förbundsrepubliken Tyskland har blivit en diskussion på global nivå. Förbundsregeringen, tyska förbundsdagen, delstaterna, partiernas kommissioner och kommissioner över partigränserna har ägnat sig intensivt åt de frågor som delvis tangerar Watsonbetänkandet, och vi befinner oss i Tyskland nu i en fas av lagstiftningsförhandlingar i parlamentet och mellan parlamentet, regeringen och förbundsrådet. I denna situation konfronteras vi som företrädare för de tyska socialdemokraterna här i parlamentet med förslag från kommissionen, med yttranden från föredraganden Schmitt – nu Watson – och med förslag från de olika partigrupperna som delvis går stick i stäv med och delvis överensstämmer med de diskussioner som vi i egenskap av tyska socialdemokrater för i den inrikespolitiska debatten.

Därför har vi på några punkter avvikit från vår egen partigrupp och antingen lagt ned våra röster eller röstat emot förslagen, även om vår närhet till Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater endast existerar på papperet och är av typografisk natur, när det kommer an på innehållet skiljer sig våra åsikter i regel åt. Men trots att vi på grund av den tyska författningsrätten har hyst stora tvivel på några punkter och varit tvungna att hävda denna rätt, har vi av lojalitet med vår socialdemokratiska familj även försvarat Watsonbetänkandet tillsammans med vår partigrupp i den slutgiltiga omröstningen. Jag vill gärna förklara detta eftersom vi har varit tvungna att rösta här i parlamentet vid en tidpunkt då vi inrikespolitiskt ännu inte har hunnit bilda oss en uppfattning, och därför kan det hända att ett eller annat som vi beslutar här inte nödvändigtvis är detsamma som vi för närvarande diskuterar hemma.

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Ni får förlåta mig, jag vill inte uppföra mig respektlöst mot Watson, som jag tycker bra om, men jag kom att tänka på Sherlock Holmes och hans trogne följeslagare Watson. "Elementärt, min käre Watson, elementärt!" fick jag lust att säga just nu, för att säga att det är klart att vi måste ingripa för att stoppa den vildvuxna invandringen och den illegala invandringen. Men tyvärr måste jag rösta emot denna åtgärd. Varför det, herr talman? Därför att de utmärkta ändringsförslagen från vännen Borghezio, som står här bredvid mig inte bifölls. Syftet med dessa ändringar var att begränsa invandringen, så att inte fler råkar ut för det som hände mig i Bryssel. Så fort jag stack ut näsan utanför parlamentet stal några typer som verkade vara invandrare min parlamentskalender. Jag letar fortfarande efter den och har ännu inte hittat den.

  Borghezio (TDI). – (IT) Herr talman! Begreppet politisk asyl tillhör våra folks allra främsta rättsliga traditioner, men vi anser att man begår ett allvarligt fel i Watsons betänkande: att utvidga dess omfattning, att vattna ur det till att omfatta en rad omständigheter som inte ryms i den innebörd detta viktiga och nobla begrepp inom den offentliga rätten historiskt har haft. Mina ändringsförslag hade ett enda syfte – och jag tackar Fatuzzo för att han påminde om och underströk det – nämligen att förhindra att asylrätten, begreppet politisk flykting, används på ett felaktigt sätt så att vi på så sätt riskerar att gynna illegal invandring, vilken, som en annan ledamot betonade i en debatt i dagarna, även är grogrunden för terrorism. Jag tycker därför att det är allvarligt att vissa politiska grupper, som verkar inriktade på att motverka illegal invandring, med sina röster förkastade mina ändringsförslag.

  Berthu (NI), skriftlig. – (FR) Precis som man kunde frukta har just Europaparlamentet godkänt förslaget till direktiv från kommissionen om beviljande av flyktingstatus, vilket jag under debatten tidigare kritiserade för att vara alltför liberalt. Men parlamentet lyckades dessutom lägga till ändringsförslag som ytterligare förvärrar bristerna i detta direktiv, och som ökar vårt motstånd.

Det ursprungliga förslaget innebar att om ett beslut om avslag på en asylansökan överklagas medför det i princip uppskov med verkställigheten (den asylsökande får stanna på det berörda landets territorium i avvaktan på ett slutgiltigt beslut), men att medlemsstaterna kunde göra undantag från detta i vissa fall, särskilt när begäran avvisas som uppenbart ogrundad. Men Europaparlamentet avskaffade genom ändringsförslag 85 denna möjlighet till undantag. Resultatet blir att även vid en uppenbart ogrundad ansökan skulle en asylsökande kunna stanna på vårt territorium i avvaktan på den slutliga bedömningen av hans överklagande. Denna avsikt bekräftas genom antagandet av ändringsförslag 5 som syftar till att skapa en "rätt att få kvarstanna på värdlandets territorium till dess att ett slutgiltigt beslut fattats". Antagandet av ändringsförslag 96 hindrar dessutom medlemsstaterna från att undvika denna katastrof, eftersom de inte kan undanröja möjligheten till överklagande i det fall då asylansökan avslås.

Alla dessa ändringsförslag är mycket allvarliga eftersom de syftar till att asylsökande skall etablera sig under månader, i avvaktan på ett definitivt svar som ändå blir negativt. Och under tiden kommer de att ha gått under jorden.

De som röstat för dessa texter vet precis vad de gör. De vill främja en massiv invandring, vilket bevisas av att ändringsförslag 126 avvisats, som innebar att en asylansökan definitivt är ogrundad om den bara "lämnas av ekonomiska skäl eller enbart i syfte att undvika en allmän situation av fattigdom eller en väpnad konflikt ". Det här angreppet på våra länder kan bidra till att ytterligare destabilisera dem.

  Blak, Lund och Thorning-Schmidt (PSE), skriftlig. – (DA) De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för Watson-betänkandet. Vi håller med om att EU bör fastställa minimistandarder för förfaranden i medlemsstaterna avseende tilldelning och fråntagande av flyktingstatus. Vi noterar dock att direktivet omfattas av avsnitt IV i EG-fördraget och inte gäller för Danmark, jfr. protokollet om Danmarks ställning.

  Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Vi röstade för samtliga ändringsförslag som syftar till att utvidga flyktingarnas skydd och rättigheter, liksom för betänkandet med dessa ändringar.

Vi vänder oss emellertid mot passagen som, genom att betona "ensamrätt att övervaka invandring till och inresa på deras territorium" för staterna egentligen på nytt ger dem rätten att införa restriktiva åtgärder.

  McKenna (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) De nya förslagen som syftar till att harmonisera asylförfarandena i EU välkomnas av Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, eftersom de utgör ett viktigt steg framåt och behövs i hög grad. Dessa förslag tillhandahåller grundläggande normer inom tre nyckelområden: Den myndighet som är ansvarig för beslut om asylansökningar är möjliga att ta emot eller inte, den oberoende institution som asylsökande kan vända sig till för att granska sin ansökan och överklagandeförfarandet. Vi välkomnar särskilt de tidsfrister som införts för handläggning av ansökningar, vilka kommer att innebära att de nuvarande förseningarna i många medlemsstater kommer att klaras upp och att ett rättvisare förfarande kommer att tillämpas.

Man måste emellertid komma ihåg att försöket att upprätta gemensamma normer rörande säkra länder, och idén med ett säkert ursprungsland, rent allmänt är begränsande och kan användas på ett felaktigt sätt av medlemsstaterna. Jag vet att regeringen i mitt hemland, Irland, har undertecknat avtal med Rumänien och Nigeria, och planerar att underteckna fler i framtiden. Dessa avtal syftar till att påskynda utvisningsförfarandet och räcker inte på långa vägar till för att uppnå det som behöver göras. Vi anser att en ingående granskning av alla asylansökningar och beslut bör grundas på de respektive fallen var för sig. Det är viktigt att dessa begrepp inte skrivs in i direktivet, eftersom det skulle öppna vägen för olika typer av missbruk, och jag anser att samma sak gäller påskyndandet av asylförfarandena, som också skulle kunna försämra förfarandets kvalitet.

  Malmström, Paulsen och Olle Schmidt (ELDR), skriftlig. – Vi känner en oro över att man på gemenskapsnivå kan vara på väg att införa begreppen säkra ursprungsländer och säkra tredjeländer. Alla stater kan potentiellt kränka mänskliga rättigheter, och därför kan inget land per automatik betraktas som säkert. En asylsökande skall ha rätt till lika prövning oavsett vilket land han eller hon kommer från.

Betänkandet möjliggör för medlemsstaterna att själva välja om de vill använda sig av listor med säkra länder eller ej. Det finns dock anledning att oroa sig över utvecklingen av principen om säkra länder på gemenskapsnivå. Det är oerhört viktigt att vi gemensamt slår fast Genèvekonventionens principer om att alla har rätt till en individuell prövning.

  Souchet (NI), skriftlig. – (FR) Efter attackerna i New York och Washington kan all politik som behandlar personers rörlighet bara leda till att medborgarnas säkerhetsaspekter får högsta prioritet. Genomförandet av asylpolitiken är inget undantag för detta krav.

Men i det hänseendet förefaller rekommendationerna i Watsons betänkande i dag, mer än i går, vara ett exempel på vad man inte skall göra, eftersom de leder till en allvarlig och farlig sänkning av den säkerhetsnivå som medborgarna i våra länder bör åtnjuta.

Att öka garantierna av alla slag i all oändlighet och in absurdum, såsom föreslås i Watsons betänkande och i ändringsförslagen som antagits av parlamentet, till förmån för de asylsökande vars ansökan bedöms som definitivt ogrundad, samtidigt som vi vet att tre fjärdedelar av ansökningarna hör till denna kategori, öppnar under generositetens täckmantel vägen för de värsta olaterna. "Tills motsatsen bevisats" är ett begrepp som svårligen kan förenas med säkerhetskraven. Vid ett tillfälle när den allra största stramhet krävs intar parlamentet en överdrivet liberal hållning som bara kan leda till att den illegala invandringen ökar och att terroristnätverkens infiltrering utvecklas.

Varför gäller för övrigt alla förslag i Watsons betänkande uteslutande de asylsökande och inget av dem medborgarnas säkerhet i de europeiska länderna? En sådan bristande symmetri, som för övrigt också finns i såväl förslaget till direktiv som i Watsons betänkande, är inte godtagbar. Den måste absolut rättas till för att både den legitima rätten, för de verkliga asylsökande, och den legitima strävan efter säkerhet och skydd, för medborgarna i våra länder, skall kunna respekteras.

Betänkande (A5-0248/2001) av Marques

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! För några dagar sedan åt jag middag med en vacker blondin från Bulgarien i en vacker italiensk stad. Till min förvåning sade hon plötsligt: "Men varför fortsätter ni att ge pengar ur Sammanhållningsfonden till Grekland, Spanien, Portugal och Irland? Vi kandidatländer är mycket rädda för att ni inte kommer att göra samma sak med oss som har en enormt mycket lägre bruttonationalprodukt än dessa länder. Fatuzzo, kan ni inte säga att man genast borde inrätta en sammanhållningsfond för kandidatländerna, som är mycket oroliga eftersom de kommer längre och längre ifrån er?"

Hur kunde jag motstå denna begäran från denna vackra, blonda, bulgariska flicka, herr talman? Vad skulle ni ha gjort? Jag tyckte det var rätt att göra mig till budbärare för hennes begäran.

  Bonde, Krarup och Sandbæk (EDD), skriftlig. – (DA) Vi har röstat emot betänkandet, eftersom vi inte anser att det är tillräckligt kritiskt mot Sammanhållningsfonden. Införandet av den gemensamma valutan i mottagarländerna Irland, Portugal, Grekland och Spanien borde åtminstone dämpa aktiviteterna inom fonden tills de första syd- och östeuropeiska länderna blivit upptagna som medlemmar i EU. Medlen bör kanaliseras dit där det finns störst behov av dem – nämligen i ansökarländerna.

Vi saknar även en noggrannare och mer kritisk genomgång av Sammanhållningsfondens uppfyllande av målen. Det fokuseras för ensidigt på att fördelningsnycklarna inbördes mellan länderna och mellan de två prioriterade politikområdena skall respekteras och läggs för lite vikt vid om pengarna faktiskt har använts rätt. Det räcker inte med att konstatera en positiv samhällsekonomisk utveckling i mottagarländerna och av detta dra slutsatsen att fondmedlen har använts rätt.

  Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Ledamoten Sérgio Marques lyckönskas varmt till sitt utmärkta betänkande. Det är ett anmärkningsvärt bra arbete som understryker några väsentliga punkter. Jag skulle vilja framhålla följande:

1. Sammanhållningen är ett mål i fördragen som det är viktigt att konkretisera

I artikel 2 i EG-fördraget tvingar den ekonomiska och sociala sammanhållningen, som ett av unionens viktigaste mål, fram en minskning av befintliga skillnader mellan olika regioner och förebyggande av eventuell ojämvikt för att främja en harmonisk utveckling av gemenskapen. Verkligheten visar att det återstår mycket att göra för att nå detta mål.

2. Sammanhållningsfonden fyller ett väsentligt tomrum

Sammanhållningen är också fundamental för utvecklingen av Ekonomiska och monetära unionen, vilket förutsätter att medlemsstaternas ekonomier närmar sig varandra. Men, som mycket riktigt föredraganden framhåller, i Maastrichtfördraget förutsågs ingen stödmekanism eller konjunkturjustering inom ramen för EMU, vilket gör strukturfondernas, särskilt Sammanhållningsfondens, betydelse viktigare.

3. Sammanhållningsmålet upphör inte i och med utvidgningen

Föredraganden fäster uppmärksamhet på det faktum att skillnaderna mellan de nuvarande medlemsstaterna kan komma att öka till följd av resultaten från utvidgningens påverkan och dynamik. Det är viktigt att förekomma och undvika att något sådant inträffar, och motarbeta de frestelser som, om man ser till statistiken, växer fram för att eliminera en stärkt sammanhållning inom de nuvarande 15. Sammanhållningsmålet tar inte slut i och med utvidgningen utan det kan och borde betonas efter den. Utvidgningen blir sålunda en enorm utmaning för solidariteten i unionen, som kräver en noggrann och effektiv förberedelse som tar hänsyn till hela unionen och dess olika särdrag.

  Korakas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Den uppreklamerade ekonomiska och sociala sammanhållningen utgör ett medvetet försök att vilseleda Europas folk och underkasta dem en politik som syftar till att tjäna storkapitalet.

Det är inte bara vår bedömning att det inom kapitalismens ramar är den obönhörliga lagen om asymmetrisk utveckling som styr; verkligheten och de uppgifter som kommissionen lämnar i sina rapporter bekräftar att vi inte kan tala om mindre skillnader, utan tvärtom om större skillnader, mellan gemenskapens medlemsstater, mellan de rika och fattiga regionerna och även mellan regioner inom en och samma medlemsstat.

Ett typexempel är Grekland, vars bruttonationalprodukt i regioner som Epirus, Lesbos och Peloponnesos har minskat i stället för ökat. Inkomsten per person i Hamburg är 440 procent högre än motsvarande inkomst i Epirus, som är EU:s fattigaste region. I Grekland och Portugal har 22 procent av befolkningen en inkomst under existensminimum.

EU:s beslut förvärrar de sociala och ekonomiska motsättningarna ytterligare, i det att de tjänar de monopolistiska syftena. EMU och stabilitets- och tillväxtpakten berövar medlemsstaterna möjligheten att bedriva penningpolitik och påtvingar dem budgetdisciplin, med minskade sociala utgifter och offentliga investeringar som följd. Särskilt negativa för människornas inkomster och landets ekonomi är privatiseringarna och, mer allmänt, strukturomvandlingarna, som främjas genom avregleringen av marknaderna och bakåtsträvande beslut för arbetsmarknaden.

Atypiska arbetsformer, korttids- och tillsvidareanställningar, deltidssysselsättning och förändringar i de sociala trygghetssystemen, i kombination med en koncentration av kapitalet, förvärrar dagens oacceptabla situation.

De strukturinsatser som finansieras med gemenskapsmedel syftar egentligen inte till att utveckla de olika regionerna. De utformas inte med hänsyn till regionernas särart och relativa fördelar, utan på grundval av storkapitalets krav på ökad lönsamhet och strävan att nå målen i stabilitets- och tillväxtpakten. Resultatet av denna politik är att betydande medel används till "propagandaprojekt", till att avveckla traditionella produktionssektorer och till infrastrukturprojekt som främjar det privata kapitalet, underlättar avregleringen av marknaderna och monopolens okontrollerade framfart.

Arbetstagarna kämpar mot dessa politiska syften och strävanden från EU:s sida och mot de negativa följderna av dessa, som de fattiga folklagren, arbetstagarna och pensionärerna, de små- och medelstora jordbruken samt småföretagen, främst inom processindustri och handel, betalar och kommer att betala.

  Krivine och Vachetta (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Vi stöder principerna som föregått inrättandet av Sammanhållningsfonden. Precis som föredraganden anser vi att det i Maastrichtfördraget "inte fastställts någon mekanism för stöd och justeringar inom EMU" och att "i praktiken har resultatet av den stabilitets- och tillväxtpakt som antogs av rådet 1998 varit att man minskar de offentliga investeringarna". Vi instämmer i idén att sådana fonder har sitt berättigande för regionalpolitiken, samtidigt som miljön respekteras.

Men vi anser också att logiken i dessa fonder strider mot den nyliberala logiken om att bygga Europa. Det är mycket bra att "förbinda öar, inlandsområden och randområden med gemenskapens centrala områden", men det skulle vara ännu bättre om man inte ökade denna uppdelning av utrymmet genom att systematiskt privatisera den offentliga servicen. Ur den synvinkeln går man i betänkandet inte tillräckligt långt i kritiken, utan förutsätter att eurons och stabilitetspaktens finansiella kriterier kan kombineras med kraven på en verklig regional utveckling. Vi har därför avstått från att rösta för att inte ge näring åt en sådan illusion.

Betänkande (A5-0247/2001) av Nogueira Román

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Också detta dokument handlar om hur medlen i de fonder som Europeiska unionen har att tillgå för att förbättra livssituationen för de minst lyckligt lottade europeiska medborgarna skall användas. Herr talman! Som företrädare för Pensionärspartiet skulle jag vilja berätta för hela parlamentet, som lyssnar mycket uppmärksamt på mig som ni ser – jag syftar naturligtvis på de påslagna TV-apparaterna på våra kontor – att Pensionärspartiet kräver en betydande ökning av de medel som Europeiska unionen skall ha att tillgå för att genomföra sin verksamhet och sin politik. Det vi får är för litet. Enligt min mening är det en allmosa till Europa. Europa skall tvärtom ha mycket, mycket mer att ge åt alla de europeiska medborgare som behöver se detta Europa som någonting viktigt och närstående.

  Korakas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Den asymmetriska kapitalistiska utveckling som kännetecknar EU:s ekonomier bekräftas av utvecklingen under det senaste årtiondet, under vilket asymmetrin ökade mellan medlemsstaterna i de rika och de mindre utvecklade regionerna, även inom en och samma EU-medlemsstat. I stället för mindre skillnader och sammanhållning ser vi större skillnader, vilket leder till en ökad polarisering mellan rikedom och fattigdom.

I betänkandet erkänns också att i det inom EU fortfarande råder "stor regional obalans i fråga om den ekonomiska och sociala utvecklingen" och att denna obalans till och med tenderar att skärpas inom vissa medlemsstater. Hälften (47 procent) av inkomsterna inom EU är koncentrerade till den dominerande triangeln (Yorkshire, Franche-Comté, Hamburg), trots att området bara omfattar en sjundedel av EU:s yta och en tredjedel av dess befolkning, samtidigt som 18 procent av unionens befolkning har en inkomst under existensminimum.

Dit leder strategierna för "arbetskraftens rörlighet", som förstärker befolkningskoncentrationen och koncentrationen av rikedom till unionens centrala, rika delar, de flexibla sysselsättningsformerna, den ohämmade privatiseringen och anpassningen av all nationell politik och gemenskapspolitik till lagen om vinst. I stället för nya arbetstillfällen ser vi massavskedanden och en snabbt växande arbetslöshet.

Man säger i betänkandet att arbetslösheten i de tio fattigaste regionerna uppgår till 23 procent. I de stater som utgör de främsta mottagarna av medel från strukturfonderna – Italien, Spanien och Grekland – visar en jämförelse mellan den officiella arbetslösheten 1988 och 1998 på en tydlig ökning, framför allt i Grekland, där den från att ha legat på 6,7 procent 1988 ökade till 11,7 procent 1998, det vill säga den ökade med ungefär 75 procent.

Dessa strukturinsatser har egentligen inte syftat till att utveckla de olika regionerna, med beaktande av deras egenart, utan till att öka storkapitalets vinster. Medlen i strukturstöden är, å ena sidan, otillräckliga och begränsade, å andra sidan, återgår 30-40 procent av den sammanlagda finansiering som går till de fattigare medlemsstaterna till de rikare till följd av köp av sakkunskap och kapitalutrustning.

Priset för finansieringen har varit att avskaffa traditionella produktionssektorer, byta ut grödor, förstöra jordbruksprodukter och låta regioner avfolkas.

De fattiga folklagren betalar följderna, medan vinsterna hamnar hos de monopolistiska monstren och de parasiter som finns runt dessa, eftersom gemenskapsmedlen är "judaspengarna" för EU-inträde och på sätt och vis utgör ett slags ersättning till storkapitalet för att de ger upp en stor del av protektionismen inom ramen för den nationella marknaden.

  Krivine och Vachetta (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I betänkandet konstateras att strukturfonderna, som bl. a. skall främja regional utveckling och jämställdhet mellan män och kvinnor, fortfarande är långt ifrån att lyckas. Att man insisterar på att kräva "en samlad politik för att tillvarata kvinnors intressen" är lovvärt och tyder på stora förseningar. Vi anser också att "det finns risk för att planer för stabilisering av ekonomi och budget kommer att leda till en minskning av de offentliga investeringarna, särskilt sådana som avser transportinfrastruktur och FoU i mindre utvecklade områden".

Men betänkandet når inte ända fram i sin analys och frigör sig inte tillräckligt från effekterna av ett sådant tvång. När det gäller exempelvis sysselsättningen uppmanas staterna att "fortsätta den process i riktning mot en sysselsättningspolitik som påbörjades i Amsterdam" och man tar "de nationella sysselsättningsplanerna" som referens. Men dessa omvandlar bara i operativa termer trossatsen om den nödvändiga flexibiliteten för arbetsmarknaderna och vänder sig i praktiken emot kampen mot fattigdomen, som föredraganden för övrigt åberopar. Eftersom vi inte vill stödja en sådan inställning har vi avstått från att rösta.

  Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Den elfte årsrapporten om strukturfonderna (1999) avslutade stödperioden 1994-1999 och därmed giltighetstiden för Delorspaket II, vilket på ett avgörande sätt bidrog till regional utveckling, både när det gäller infrastrukturer och produktion och i fråga om social integration.

Den elfte rapporten, som avslutar perioden 1994-1999, visar dock att situationen för sammanhållningen fortsätter att vara otillfredsställande. Trots den budgetsmässiga ansträngningen som gjordes med Edinburgpaketet och de framsteg som uppnåddes fortsätter Europeiska unionen att uppvisa stora regionala skillnader när det gäller ekonomisk och social utveckling, och det finns fortfarande skillnader i EU mellan randområdena och (inklusive de yttersta dito) och centrum. Införandet av strukturfonderna var alltså inte tillräckligt för att rätta till skillnaderna i inkomst mellan de rikaste områdena och de minst utvecklade.

I det här sammanhanget skulle jag vilja uttala mitt stöd för min kollega Nogueira Románs arbete, som avslutningsvis framhåller att avsides platser och ö-regioner, faktorer som kännetecknar de yttersta randområdena, kan kompenseras med en utveckling av strukturfondens finansiella verksamhet i syfte att höja produktionskedjans konkurrenskraft, underlätta tillgången till information och integrera dessa regioner i samband med en utvidgad europeisk union. Därför måste unionen stärka sin nuvarande sammanhållningspolitik, något som är ännu mer nödvändigt för att möta utmaningen med utvidgningen.

Betänkande (A5-0285/2001) av Valenciano Martínez-Orozco

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Martínez-Orozcos betänkande är mycket viktigt – det håller ni säkert med mig om. Vi måste handla så att kvinnorna – inte bara kvinnorna, men i detta fall kvinnorna – inte har mindre rättigheter i samhället än männen. På sina ställen har de mycket större rättigheter – hemma hos mig har till exempel kvinnorna större rättigheter än männen – men i resten av världen förekommer det tyvärr, som i detta fall, rent av tortyr mot kvinnor. Därför yrkar jag på att Europeiska unionen inte skall ge en lira till i utvecklingsbistånd till de länder som fortfarande praktiserar kvinnlig omskärelse och på att en politik för att bidra till respekt för de mänskliga rättigheterna i dessa länder som vi ger våra pengar verkligen genomförs.

  Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Utan att instämma i alla föreslagna åtgärder har vi röstat för betänkandet.

Kvinnlig könsstympning är barbarisk och måste utrotas på grund av det våld det innebär och de fysiska konsekvenser det får, men också för att avsikten med denna handling är att kvinnan skall hållas kvar i underläge.

De som i sammanhanget hänvisar till traditioner och vanor, religion eller varje annat struntprat gör inget annat än att dölja sin uppgivenhet inför dessa barbariska seder med hyckleriets slöja. De som vågar tala om rätten till kulturella skillnader visar bara sitt förakt mot kvinnorna i allmänhet, liksom mot de folk vars kvinnor är offer för dessa barbariska traditioner.

  Darras (PSE), skriftlig. – (FR) Jag tackar vår föredragande, fru Elena Valenciano Martínez-Orozco, och hela utskottet för sysselsättning och socialfrågor för kvaliteten i det arbete de lagt fram för oss, och för de modiga samhällsval de i dag ber oss att göra.

Det är utmärkt eftersom kvinnlig könsstympning får farliga konsekvenser för hälsan och resulterar i allvarliga och oåterkalleliga sviter, vilket vid sexuella kontakter, graviditet och förlossning medför allvarliga komplikationer som kan leda till döden, och jag anser det i dag grundläggande att rösta för detta betänkande och samtidigt fördöma all kvinnlig könsstympning, oavsett graden.

Betänkandet förtjänar desto mer att godkännas som man där uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att definiera all kvinnlig könsstympning som ett brott och straffa alla medborgare som utfört den, även om det skett utanför EU:s gränser. Denna princip om extraterritoriell behörighet för brottet måste bestämt stödjas.

Om det fortfarande behöver bevisas att det är nödvändigt att rösta för ett sådant betänkande skall jag nämna följande anledning: det faktum att man är offer för sådana traditioner, men också det faktum att födas som kvinna på en plats där man löper risk att utsättas för könsstympning, måste vara en giltig, tvingande anledning för att beviljas rätt till asyl eller humanitärt skydd: Kommissionen, rådet och medlemsstaterna måste inom ramen för asyl- och immigrationspolitiken, i enlighet med avsnitt IV i Amsterdamfördraget, vidta åtgärder för att bevilja uppehållstillstånd för offren för detta utövande och erkänna asylrätten för kvinnor, tonårsflickor och småflickor som riskerar att utsättas för könsstympning.

Det är för den jämlikhet, frihet och värdighet som alla människor har rätt till som det förefaller mig, och som det måste förefalla oss, oavvisligt att skydda kvinnorna och utan tveksamhet rösta för detta förslag. Det handlar om vårt politiska ansvar.

  Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. – (EN) De brittiska konservativa ledamöterna beklagar naturligtvis djupt förekomsten av kvinnlig könsstympning, varhelst den än praktiseras, och det gläder oss att den redan förbjudits i lag i vissa länder; men vi anser inte att detta betänkande kommer att hjälpa till med att få ett slut på denna praxis.

Av detta skäl har de brittiska konservativa ledamöterna avstått från att rösta, eftersom vi anser – ur en internationell synvinkel – att man bör utöva större diplomatiska påtryckningar mot de länder som fortfarande tillåter kvinnlig könsstympning, och att världsomspännande utbildning och diplomatiska initiativ skulle vara de bästa sätten för att få ett slut på denna praxis.

Vi vill i alla händelser inte se en utvidgning av Genèvekonventionen från 1951 när det gäller kriterierna som anges för asyl, hur hedervärt syftet än är.

  Sacrédeus (PPE-DE), skriftlig. – Jag har röstat för detta mycket angelägna betänkande till försvar för det unika, lika och okränkbara människovärdet. Det handlar om att ge uttryck för den gemensamma värdegrund som Europasamarbetet ytterst måste vila på.

Kvinnlig könsstympning leder till oåterkalleliga skador på hälsan och kan även leda till döden. Oavsett graden är varje fall av kvinnlig könsstympning inget annat än en våldshandling. Den kränker kvinnans eller flickans grundläggande rättigheter såsom personlig integritet, fysisk och själslig hälsa samt sexuella och reproduktiva rättigheter.

En sådan kränkning och stympning av en människa kan under inga omständigheter motiveras med respekt för en religion som islam eller med åberopande av kulturella sedvänjor eller invigningsriter. Religionsfrihet och kvinnlig könsstympning har inget med varandra att göra.

Kvinnlig könsstympning är ett brott mot kvinnors och barns människovärde som de garanteras i flera internationella konventioner. Enligt medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning utgör detta ett brott och är förbjudet. Dessutom strider det mot principerna i EU:s stadga för grundläggande rättigheter.

Det är därför på tiden att alla former av kvinnlig könsstympning nu brottsrubriceras i EU:s medlemsstater – oavsett om kvinnan givit sitt samtycke eller ej – samt att personer som bistår, uppmanar, råder eller uppmuntrar till könsstympning straffas.

Betänkande (A5-0275/2001) av Smet

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag kunde inte låta bli att tala om Smets betänkande, i vilket hon har upptäckt att kvinnor som arbetar får lägre lön än männen, om man ser till genomsnittslönerna. Varför måste jag tala om det? Därför att jag i denna kammare vill hävda att det just av detta skäl är rätt att kvinnorna i många stater i Europeiska unionen får ut sin pension fem år före männen. Så är det i Italien, Grekland, Tyskland, Spanien och i många andra länder, men inte i alla. Jag tycker att det är rätt, eftersom det till en del kompenserar den lägre lön kvinnorna har när de arbetar. Jag skulle alltså vilja att det var så i alla de femton staterna i Europeiska unionen.

  Blak, Lund och Thorning-Schmidt (PSE), skriftlig. – (DA) Efter 25 år med direktivet om lika lön är det fortfarande skillnad på kvinnors och mäns lön. Man beräknar att 15 procent av löneskillnaderna kan tillskrivas kön och inte andra faktorer som år i yrket, ledaransvar o.s.v. Principen om lika lön för lika arbete har alltså ännu inte slagit igenom. En extra insats måste därför sättas in för att säkerställa att det är jobbet och funktionen som avgör hur mycket den enskilde får i lön och inte könstillhörigheten. Vi stöder betänkandet som vi anser innehåller en rad förnuftiga rekommendationer. Vi vill framhäva att en större öppenhet och insyn vad gäller fastställande av löner måste säkras om man skall lyckas komma åt de orättvisa löneskillnaderna. Vi vill också understryka att man i de enskilda länderna måste se till att det råder rimliga förutsättningar för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden (möjlighet till barnpassning o. dyl.) om målet om lika lön för lika arbete skall kunna uppnås.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Trots att principen om lika lön för kvinnliga och manliga arbetstagare med samma typ av arbete skrevs in i ILO:s konvention 100 1951 och i Romfördraget 1957, och sedermera utvecklad och förbättrad i vår EG-lagstiftning, fortsätter, som bekant, diskrimineringen, som Smet-betänkandet mycket väl tar upp, och den ligger i medeltal på 28 procent i Europeiska unionen. Även om man tar hänsyn till de strukturella skillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, som ålder, utbildning, yrke och karriärmodell, är kvinnors löner i alla fall i genomsnitt 15 procent lägre än männens, vilket knappast kan förklaras av diskriminering av olika värderingar, vilket är oacceptabelt. Problemet med kvinnornas lönediskriminering, som i praktiken fortsätter, och mekanismerna bakom detta, analyseras relativt grundligt, även om betänkandet har många brister, särskilt när det gäller Europeiska unionens och medlemsstaternas statistiska uppgifter.

Men, som föredraganden säger, en sak står klar: Löneskillnaderna kan bara minskas med hjälp av en politik på två fronter. Å ena sidan genom att försöka förbättra kvinnans ställning på arbetsmarknaden och å den andra genom att få bort diskrimineringen vid lönesättningen.

Vi tycker alltså att det är viktigt att denna fråga ges hög prioritet, inklusive kommissionens förslag att lansera en EU-kampanj om lika lön 2002. Men det är ändå viktigt att också lägga fram förslag om översyn och aktualisering av direktivet från 1975 som rör lika lön.

  Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Lika lön för lika och likvärdigt arbete för män och kvinnor är något som vi har diskuterat sedan mina tidigaste ungdomsår, och det var inte i går. 1951 fick vi Internationella arbetsorganisationens överenskommelse om lika lön. Och 1958 fick vi ju även artikel 119 i EEG-fördraget.

Men, som alltid när det handlar om att ge kvinnor samma rätt och möjligheter i vilka situationer i livet det än gäller, har inte bara politikerna utan tyvärr även de ännu i dag till stora delar manligt styrda fackföreningarna mycket svårt att tillämpa principen om lika lön för lika och likvärdigt arbete.

Sedan 1975 existerar direktivet om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning rörande tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män. Det finns åtgärdsprogram och en gemenskapsstrategi för kvinnors och mäns lika värde. Det finns otaliga resolutioner och riktlinjer. Det finns en plattform för åtgärder från FN:s kvinnokonferens i Peking 1995. Och nu har vi ett betänkande som – med tanke på det faktum att löneskillnaderna mellan kvinnor och män i genomsnitt fortfarande ligger på nästan 30 procent i EU – säkerligen inte är överflödigt, för inte minst när det gäller kvinnopolitik så vet vi att droppen urholkar stenen.

I denna resolution, som jag röstar för, har vi i 17 skäl och 19 punkter lagt fram många goda och användbara förslag till hur vi skall få bukt med dessa löneskillnader som i förlängningen också leder till lägre ålderspensioner den dag kvinnorna går i pension, alltså till en livslång diskriminering.

Det är uppenbart att detta ställer särskilda krav på arbetsmarknadens parter men även på modet hos de berörda kvinnorna och deras företrädare, framför allt inom kvinnoorganisationerna. Egentligen har vi ju tillräckligt stabila rättsliga underlag för att kunna väcka åtal mot lönediskriminering.

  Patakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Den hårda verkligheten med enorma sociala problem som plågar arbetstagarna, män och kvinnor, upphäver inte bara i praktiken – och det dessutom på hårdast tänkbara sätt – alla förklaringar om medborgarnas jämställdhet och välfärd, utan förvandlar dem även till provokationer och hån.

Kvinnorna är de första och främsta offren för marknadens och konkurrensens hjärtlösa politik. Arbetslösheten är förödande för kvinnorna. Kvinnorna erbjuds frikostigt flexibla och elastiska anställningsformer, med följden att de blir billig arbetskraft, får lägre lön för likvärdigt arbete, ställs inför fler problem med otrygg sysselsättning och sämre möjligheter i fråga om tillträde till arbetsmarknaden samt fortsätter att inneha huvudsakligen lägre och okvalificerade arbeten och sällan når ansvarsfyllda och högre chefsbefattningar i det ekonomiska, sociala och politiska livet.

De sociala rättigheterna och de sociala förmånerna utsätts för katastrofala slag, som kommer att bli ännu mer förödande till följd av de planerade förändringarna i trygghets- och välfärdssystemen, vilka kommer att drabba kvinnorna ytterligare, eftersom dessa måste kombinera många plikter och två eller tre roller.

Lika möjligheter för kvinnor är en omöjlighet i ett samhälle i vilket människor utnyttjas, i ett samhälle med arbetslöshet och undersysselsättning, utan likvärdiga sociala framtidsutsikter och utan en välfärdsstat.

Det är nödvändigt att säkerställa lika möjligheter i fråga om kvinnors tillträde, att förstärka och utvidga skyddslagstiftningen för ohälsosamma yrken och skydd av moderskapet samt att vidta åtgärder som ökar tryggheten i alla atypiska arbetsformer.

Bara genom arbetstagarnas kamp kan den förda människofientliga politiken kullkastas och kvinnornas ställning förbättras. Bara så kommer kvinnornas ställning i samhället verkligen förbättras. Vi stöder denna kamp.

Betänkande (A5-0283/2001) av Andersson

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! För en tid sedan träffade jag min bror. Jag har en bror som heter Edgardo Fatuzzo och som bor i Novara, men tyvärr träffas vi sällan. När vi träffades senast och han fick reda på att jag företräder Pensionärspartiet i parlamentet, är utsänd av pensionärerna till Bryssel, och att jag är ordförande för detta parti i Italien, sade han: "Åh, du som är politiker, vet du att de klart och tydligt låter oss som arbetar och är äldre än femtio år förstå att de ser fram emot att vi skall lämna våra platser och att vi är en börda för dem? Det beror på att de unga vet mer och tjänar mindre. Vi däremot hänger inte med i utvecklingen men får högre lön".

Nå, jag skulle vilja att det betraktas som mobbning mot de äldre när man beter sig så bara på grund av det faktum att de har åldrats på sina poster. Detta är en aspekt som tyvärr inte på något sätt antyds i detta dokument.

  Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I betänkandet jämställs det man kallar mobbning uppifrån och ned (en överordnad mobbar en underordnad) eller nerifrån och upp (en underordnad mobbar en överordnad), mobbning på ett horisontellt plan mellan kolleger på samma nivå eller mobbning av blandat slag.

Samtidigt som man i betänkandet kritiserar mobbning döljer man alltså att förhållandena mellan dessa olika nivåer inte är rättvisa. Chefen har en makt över sina anställda som de anställda inte har över sin chef.

De som befinner sig högt upp i den hierarki som inrättats av chefen har rätt att besluta om sina underordnades placering eller till och med anställning. Det nya uttrycket "mobbning på arbetsplatsen" stöds på gamla beroendeförhållanden.

Att vi avstår innebär att vi, samtidigt som vi instämmer i kritiken, inte velat stödja dessa lögner genom att förtiga dem.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstar för detta betänkande eftersom vi anser att det behandlar det allvarliga problemet med trakasserier på arbetsplatsen på ett bra sätt, inklusive sexuella trakasserier.

Betänkandet refererar till en enkät genomförd av Dublinstiftelsen med 21 500 arbetstagare i Europeiska unionen. Åtta procent av dem uppgav att de hade varit utsatta för trakasserier under de senaste 12 månaderna, vilket, om man extrapolerar det på alla arbetstagare, innebär att antagligen mer än 12 miljoner arbetstagare är utsatta för detta problem i alla medlemsstater tillsammans. Även om man, som påpekas i betänkandet inte känner till hur stort detta fenomen egentligen är, är det ett allvarligt problem i arbetslivet. Det stämmer också att det ökande antalet visstidskontrakt och bristen på arbete, särskilt bland kvinnor, förvärrar de förhållanden som tenderar till att ge upphov till olika former av trakasserier.

Därför stöder vi de åtgärder som föreslås i betänkandet för att motarbeta detta fenomen, inklusive åtgärder för förebyggande, förbättrad kunskap om problemet, utbyte av positiva erfarenheter och framläggandet av en grönbok, senast före mars 2002, och därefter ett åtgärdsprogram med gemensamma åtgärder mot trakasserier på arbetsplatsen.

  Krivine och Vachetta (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) 8 procent av arbetstagarna inom Europeiska unionen, eller 12 miljoner personer, förklarar sig ha varit offer för mobbning eller sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Effekterna är förödande för den fysiska och psykiska hälsan för de män eller kvinnor – för det är oftast kvinnor – som utsätts för detta. Såsom föredraganden påpekar beror det på "ökningen av antalet tidsbegränsade kontrakt och av osäkra anställningar". För att bekämpa mobbning på arbetsplatsen är det därför viktigt att ge varje arbetstagare en stabil status, acceptabla arbetsvillkor och en anständig lön. Men varje arbetstagare måste också ha fler rättigheter i företagen: rätten att organisera sig, rätten att försvara sig och rätten att åtnjuta sociala förmåner (företagsläkare exempelvis).

Specifik lagstiftning i frågan måste också införas på ett enhetligt sätt och tillämpas i unionens samtliga medlemsländer. För närvarande har endast Frankrike lagstiftat mot mobbning. Det är också viktigt att klargöra arbetsgivarens ansvar på området. Betänkandet går i rätt riktning och det är anledningen till att vi röstat för det.

  Malmström, Paulsen och Olle Schmidt (ELDR), skriftlig. – Vi har avstått från att rösta på Jan Anderssons betänkande om mobbning på arbetsplatsen.

Vi har en positiv grundinställning till Europeiska unionen. Den europeiska integrationen ger en möjlighet att nå lösningar på gränsöverskridande problem, som t.ex. gäller miljö, handel, rörlighet över gränserna, mänskliga rättigheter och konflikthantering. Vi tror också på principen om subsidiaritet, dvs. att beslut skall fattas så nära den det berör som möjligt. Det är därför vi aktivt driver frågan om en konstitution för Europeiska unionen där ansvarsfördelningen är tydlig för envar. Det måste stå fullkomligt klart för alla medborgare att EU enbart skall syssla med de frågor som man kan bäst, nämligen de gränsöverskridande.

Mobbning på arbetsplatsen är givetvis ett problem, och mesta möjliga måste göras för att på olika sätt få bort mobbningen. Vi tycker dock inte att EU-nivån är den bästa för åtgärder mot detta problem. För oss är det viktigt att EU i stället koncentrerar sig på områden där unionen verkligen kan göra nytta. Detta kan inte vara ett sådant område.

Betänkande (A5-0233/2001) av Coelho

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! I detta dokument av Coelho fastställs regler för korsandet av Europeiska unionens yttre gränser. Då måste vi komma ihåg att gränserna kommer att utvidgas om några få år: Europas gränser kommer att förflyttas österut, mycket längre bort. Därför måste vi redan nu, inte från 2004, strängare reglera tillträdet, passagen av de kommande gränserna, som inte är desamma som nu, och öka de verkliga och konkreta möjligheterna att förflytta sig inom våra femton medlemsstater. Sammanfattningsvis: större stränghet vid de yttre gränserna och lättare att passera de före detta gränserna, som är de inre gränserna mellan de femton, och i morgon tjugotre, länderna i Europeiska unionen.

  Alyssandrakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I betänkandet lämnas många avslöjande uppgifter om hur Schengenavtalet har fungerat i praktiken i de tio medlemsstater där det tillämpas till fullo, och betänkandet rättfärdigar i hög grad våra åsikter om avtalets auktoritära, antidemokratiska och centraliserade karaktär. Mer konkret framhålls att det finns brister och försummelser i fråga om öppenheten och den demokratiska kontrollen, att det sker överträdelser även av EU:s omtalade stadga om de grundläggande rättigheterna, att det finns oklarheter i fråga om Europols roll, att information till Europaparlamentet är obefintlig med mera. Betänkandet är särskilt avslöjande när det gäller Schengens informationssystem (dvs. det elektroniska registret), i vilket 89 procent av uppgifterna om enskilda rör "icke-önskvärda" personer. Handlingar som borde förstöras används för att komplettera polisens register, och "uppgifter om personer vars identitet har missbrukats bibehålls i systemet utan att man försöker informera dessa personer", på samma gång som "det saknas tydliga kriterier för inläggning av uppgifter i systemet, framför allt när det gäller icke önskvärda utlänningar".

När det gäller den fria rörligheten för personer framförs i betänkandet kritik mot England och Irland, som har kvar kontrollerna vid de inre gränserna, liksom mot Frankrike, som kontrollerar medborgare som kommer från Belgien, Nederländerna och Luxemburg, på grund av narkotikalagstiftningen i dessa länder (särskilt i Nederländerna), men inte ett ord sägs om Frankrikes och Sveriges kontroll av och inreseförbud för EU-medborgare som ville delta i massmötena i Nice och Göteborg. Den mest målande bilden av vad Schengen innebär fick vi emellertid i Genua: å den ena sidan inskränkning av den fria rörligheten med kvävande poliskontroller och inreseförbud och, å den andra, fullständig till oegentlig användning av det elektroniska registret och polissamarbetet (EU-polis).

Allt detta bekräftar att Schengenavtalet är ett verktyg för att göra det lättare för EU att vidta undertryckande åtgärder, inringa och övervaka misstänkta samt avskräcka rörelser på gräsrotsnivå. Situationen blir ännu farligare på grund av den häxjakt som USA sätter i gång med EU:s hjälp eller goda minne med anledning av de tragiska händelserna den 11 september; under förevändning att bekämpa "terrorismen" vill USA kväva varje röst som bekämpar eller ens ifrågasätter landets människofientliga politik.

Av förslagen i betänkandet är några av teknokratisk karaktär (ökad information till Europaparlamentet, antagande av rådet av en bindande rättslig ram för skydd av personuppgifter, en utvidgad roll för den gemensamma tillsynsmyndigheten). Jämte dessa föreslås emellertid i betänkandet att ett gemensamt informationssystem skall inrättas, det vill säga ett gemensamt datornät för uppgifter som samlas in enligt de tre konventionerna (Schengen, Europol och IT för tulländamål), för en ännu effektivare registrering, hela tiden i frihetens, säkerhetens och rättvisans namn!

Av ovanstående skäl har Europaledamöterna från Greklands kommunistiska parti (KKE) röstat emot betänkandet.

  Berthu (NI), skriftlig. – (FR) Bara några dagar efter de fruktansvärda attentaten i New York och Washington har nu ordföranden i Eurojust, Michèle Coninsx, som också är en hög belgisk ämbetsman, gjort anmärkningsvärda uttalanden i en stor parisisk dagstidning daterad den 14 september. På frågan: ”Finns det många dolda anhängare av islamismen i Europa?” svarar Michèle Coninsx att "Europa kan utgöra en logistisk reträttplats för dessa terrorister. Gränserna är faktiskt ganska enkla att ta sig över på grund av Schengenområdet".

Detta aktuella konstaterande överensstämmer tyvärr med många andra som gjorts under de senaste åren inom olika områden, vare sig det handlar om narkotikahandel, stöld av konstverk, illegal invandring eller organiserad brottslighet... Man blir bara ännu mer förvånad över att få kännedom om det triumfatoriska betänkandet om Schengensystemet som föreslås oss i dag. I rådets introduktion läser man exempelvis att tusentals resenärer har utan problem tagit sig över de öppna gränserna, utan att säkerheten inom Schengenområdet uppenbart tagit skada av det. Det är så man undrar om inte betänkandets författare hallucinerar.

I Europaparlamentets betänkande accepteras inte bara samma misstag utan man lägger dessutom till en anmodan till Förenade kungariket och Irland, som uppmanas att delta i Schengen fullt ut, och alltså helt avskaffa sina personkontroller vid gränserna. Det skulle självfallet vara mer praktiskt för Frankrike, som skulle kunna bli av med den dramatiska samlingen av illegala invandrare som väntar i landets norra del på att kunna komma över till Storbritannien. Men det kommer inte att lösa sakfrågan: hur har dessa illegala invandrare lyckats ta sig igenom hela Europa och komma ända till Calais, utan att bli sedda? Har inte Schengensystemet här ett överväldigande ansvar?

Direkt efter terroristattentaten i Förenta staterna krävde vi att Europeiska unionen skulle se över hela sin politik för att medborgarnas säkerhet skulle prioriteras. Vi hörde visserligen i går här i kammaren vackra tal mot terrorismen, men vi kan redan i dag konstatera att de vanliga avstegen börjar igen, utan några som helst skrupler.

  Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Under täckmanteln att successivt avskaffa de inre gränskontrollerna för de berörda länderna i Europeiska unionen förstärker Schengensystemet kontrollerna vid unionens gränser och gör det svårare att komma in.

Samtidigt som Schengen påstås underlätta rörligheten för personer blir det svårare för alla dem som inte kommer från Europeiska unionen. Vår negativa röst till betänkandet är ett uttryck för vårt motstånd mot Schengenfördraget i såväl bokstaven som andan.

Utvidgningen av Europeiska unionen genom att integrera vissa länder från Östeuropa gör Schengenavtalet ännu mer upprörande, eftersom Schengengränserna kommer att upprätta ytterligare gränser inom de nationella grupper som lever i flera länder samtidigt.

Avslutningsvis, är till och med de magra fördelarna med fördraget, dvs. slut på kontroller vid de inre gränserna inom Schengenområdet, slumpartade, eftersom de är beroende av staternas godtycke som har rätt att återupprätta kontroller.

  Krivine och Vachetta (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Coelhos betänkande om Schengensamarbetets utveckling är vi inte nöjda med av flera skäl. Att i dag föreslå att Schengensystemet skall förstärkas, det är att förstärka uteslutningen av alla dem, asylsökande och invandrare, som av ekonomiska och/eller politiska skäl hoppas kunna leva och bo i Europeiska unionen. Fortet Europa är orättvist och omänskligt, och det bevisas dagligen genom behandlingen av invandrare i flyktingförläggningar, fängelser och andra slutna platser. Detta Schengens Europa är inte demokratiskt, vilket understryks av föredraganden genom att betona "bristerna när det gäller Europaparlamentets möjlighet till insyn och demokratisk kontroll". Det krävs en annan politik för flyktingmottagning, bl. a. genom att alla som saknar identitetshandlingar skall få uppehållstillstånd och genom att de grundläggande rättigheterna respekteras.

Vilken trovärdighet kan detta område utan gränser fortfarande ha, som tillåter fri rörlighet för medborgare när staterna tillskansar sig rätten att stänga sina gränser för fredliga demonstranter, så som skedde vid toppmötet i Nice eller Genua? Rätten att röra sig fritt i Europa måste erkännas som en oförytterlig rätt. Av dessa anledningar kan vi inte rösta för detta betänkande.

  Marchiani (UEN), skriftlig. – (FR) I artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen fastställs som målsättning att "bevara och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa där den fria rörligheten för personer garanteras"...

Med andra ord kan den fria rörligheten för europeiska medborgare, som man ofta lite för snabbt sammanfattar Schengenavtalet i, bara utvidgas enligt samma avtal när frihet, säkerhet och rättvisa garanteras dem.

Men nyheterna om de vansinniga attentaten som nyligen drabbat Förenta staterna återför oss på ett grymt sätt till några verkligheter: idén med en västlig fristad, skyddad mot våld och där det inte längre kommer att handla om att bevilja rättigheter, utan att kräva skyldigheter, och genom att av princip avstå från varje tvingande åtgärd, har just smulats sönder.

Och utan att anse att vår självklara solidaritet med offren och det amerikanska folket nödvändigtvis måste få oss att hädanefter blint delta i varje korståg som beslutas i Washington är det uppenbart att samma typ av hot vilar över våra europeiska huvudstäder.

Herr Coelho! Man skulle lika väl kunna säga att med hänsyn till sammanhanget förefaller ert betänkande surrealistiskt, för ur vår synvinkel har ett återupprättande av gränskontrollerna aldrig förefallit så nödvändigt som i dag.

(Inlägget kortades ned genom tillämpning av artikel 137 i arbetsordningen.)

  Talmannen. – Jag förklarar röstförklaringarna avslutade.⁽¹⁾

(1) Översändande av texter antagna under innevarande sammanträdesperiod – Tidpunkt f ö r nästa sammanträde : se protokoll.

10. Avbrytande av sessionen

  President. – Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 12.20.)