Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 14 maj 2002 - Strasbourg

14. Livsmedel

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om tre betänkanden:

- A5-0129/2002 av Schnellhardt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om livsmedelshygien (KOM(2000) 438 – C5-0376/2000 – 2000/0178(COD)),

- A5-0131/2002 av Schnellhardt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (KOM(2000) 438 – C5-0377/2000 – 2000/0179(COD)),

- A5-0452/2001 av Kindermann för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om fastställande av djurhälsoregler för tillverkning, utsläppande på marknaden och import av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (KOM(2000) 438 – C5-0382/2000 – 2000/181(CNS)).

  Schnellhardt (PPE-DE), föredragande av betänkandet och av yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill börja med att innerligt tacka kommissionens medarbetare och mina kära kolleger här i parlamentet för det mycket konstruktiva och sakliga samarbetet. De betänkanden vi har framför oss är ett uttryck för detta samarbete. Genom dem skapas en del av den ram som är nödvändig för tillverkning av säkra livsmedel som är ofarliga ur hälsosynpunkt.

Men när vi i dag så här dags sitter och diskuterar åtgärder för mer livsmedelssäkerhet, sitter Europeiska unionens medborgare i restauranger eller där hemma och njuter av maten, och knappast någon av dem frågar sig: ”Är maten säker?”. I själva verket är våra livsmedel säkra, säkrare än på många andra ställen i världen. Den senaste tidens kriser – och vi har ju upplevt många under de senaste åren – har kommissionären sett som en anledning för att utveckla en ny strategi. Det anser jag också är riktigt, men enbart dessa kriser får inte driva oss i riktning mot en ny livsmedelslag, ty de är förbi och knappast någon skriver nu något om dem. Det är mycket viktigare att förändringarna inom livsmedelsproduktionen, och även konsumenternas förändrade agerande, tvingar oss att överväga hur vi skall få mer säkerhet inom livsmedelsproduktionen, ty medborgarna ställer andra krav och det krävs också ökad säkerhet i allt högre utsträckning.

Trots de många bestämmelser som funnits måste man tillstå att hittillsvarande gemenskapslagstiftning uppvisar avsevärda brister i fråga om livsmedelsrätten. De enskilda bestämmelserna är alltid begränsade till en bestämd sektor, men de följer inte något enhetligt koncept. Gemenskapens livsmedelsrätt kännetecknas framför allt av avsevärda brister i fråga om samstämmighet och rättssäkerhet. Dessa brister är inte på något sätt enbart ett redaktionellt problem, utan de har en avsevärd effekt, de äventyrar effektiviteten och genomförandet av föreskrifterna i livsmedelslagen.

Desto mer kan man välkomna det radikalt nya koncept som kommissionen föreslår i sin vitbok, och som vid närmare betraktande visar sig vara inte så mycket ett nytt säkerhetskoncept som ett nytt lagkoncept. För första gången föreslås på gemenskapsnivå villkorslöst en allmän livsmedelsrätt med enhetliga definitioner och principer. Denna livsmedelsrätt baserar sig på ett omfattande och enhetligt koncept – från tillverkaren till konsumenten – och skapar ett sammanhållet och öppet regelverk av livsmedelsbestämmelser. Konsolideringsprocessen har samtidigt utnyttjats för att grundläggande förbättra den hittills bristfälliga rättsliga kvaliteten i många föreskrifter. Denna konsolidering i de hittillsvarande illa sammanhållna bestämmelserna till en i sig heltäckande livsmedelslagstiftning anser jag i själva verket vara absolut nödvändig.

Vi behöver rättsliga grunder inom ramen för livsmedelshygienen som för det första lätt kan tillämpas av livsmedelsföretagen, som för det andra möjliggör ett informationsutbyte mellan de enskilda produktionsfaserna, som för det tredje motsvarar villkoren på den inre marknaden, alltså gäller i alla medlemsstater, som för det fjärde ökar ansvaret hos livsmedelsföretagen och som för det femte underlättar den officiella kontrollen för myndigheterna och garanterar att administrativa åtgärder genomförs. Förordningen om en rättslig form är här absolut nödvändig. Parlamentet kommer här inte att medge någon förändring. Sammanslagningen av de hittillsvarande sjutton direktiven till fyra förordningar leder till en skarpare gränsdragning mellan områdena livsmedelshygien, lagstiftning om djursjukdomar, officiell livsmedelskontroll och därigenom till användarvänliga rättsliga grunder.

Detta motsvarar också uppfattningen hos den övervägande majoriteten i de berörda grenarna av näringslivet. De flesta tillverkarna är i dag internationellt verksamma. En förordning erbjuder en enhetlig handlingsram med samma riktlinjer i alla europeiska medlemsstater, och den fastslår därför i högre grad än ett direktiv rättvisa villkor på hela den europeiska inre marknaden. Nationella och regionala särskilda förhållanden kan bara i undantagsfall beaktas i den nya livsmedelslagstiftningen – det vill jag särskilt påpeka.

Förordningen om livsmedelshygien har väsentligt ändrats i utskottet genom närmare 200 ändringsförslag, och jag tror att förordningen nu utgör en bättre grundval. Många ändringar är baserade på texten i den redan antagna förordningen om allmän livsmedelshygien. Det handlar alltså om huvudsakligen redaktionellt nödvändiga ändringar. Genom alla förslag till förordning går som en röd tråd betoningen på livsmedelstillverkarnas primära ansvar för säkerheten hos de livsmedel som de marknadsför. Inte minst BSE-krisen avslöjade ju att vi har försummat att ge jordbrukets primärproduktion samma ansvar som livsmedelstillverkarna senare i tillverkningskedjan sedan länge har haft.

Hit hör enligt min åsikt även HACCP-principen. Naturligtvis vet jag att HACCP-principen bara kan användas inom några få områden i primärproduktionen. Men i anläggningar med större djurbesättningar kan sådana så kallade critical points fastställas, som kräver ständig övervakning. Om vi å ena sidan tillämpar principen ”från tillverkare till konsument”, bör vi å andra sidan också sätta in alla möjligheter till egenkontroll även inom primärproduktionen. Enligt kommissionens förslag skall ju HACCP inte användas inom primärproduktionen, men å andra sidan är allmänna hygienföreskrifter för primärproduktionen upptagna i föreliggande förordningar.

Här handlar det om ett helt nytt kapitel inom ramen för lagstiftningen för livsmedelshygien. Om exempelvis en jordbrukare måste föra bok över de åtgärder som vidtas för att få bukt med riskerna, då är det på vissa områden ett första steg för att tillämpa HACCP-principen. Trots en hög säkerhetsstandard och kontinuerlig kontroll kan produktionsfel inte undvikas till hundra procent. För att kunna fastställa orsakerna måste det finnas en spårbarhet hos produkterna.

Utskottet anser att någon ytterligare märkning, i likhet med vad som nämns i kommissionens förslag, inte erfordras. Inom EU:s länder finns det visserligen olika typer av spårbarhetsmärkning, men de garanterar alla en kontinuerlig beskrivning av framställningskedjan. I måndags hörde jag kommissionär Byrnes yttrande om att märkningen av produkter skall förenklas, och därför torde detta förslag från utskottet egentligen kunna godkännas.

För att stödja produktionsprocesserna föreskrivs i förordningen riktlinjer för ett bra förfarande. I regel kommer det att handla om sektorsvisa och nationella riktlinjer, som kommer att utarbetas av många intresserade kretsar. Tillämpningen är naturligtvis frivillig – och detta ställer sig också parlamentet bakom. Men om europeiska riktlinjer skulle utarbetas för en viss sektor eller en viss produktionsinriktning, då har dessa riktlinjer sitt ursprung i en allmän konsensus och innefattar kännedom om den bästa praxis som står till förfogande i Europa. Därför bör sektorsvisa, nationella eller regionala riktlinjer avlösas av europeiska riktlinjer, även därför att vi då tvingar livsmedelsproducenterna att tillämpa just denna bästa praxis och införa dessa metoder.

Livsmedelsproduktionen i Europa är synnerligen mångfaldig. Förordningarna måste möjliggöra ett visst mått av flexibilitet. Därför bör det finnas möjligheter till undantag från bestämmelserna i dessa förordningar. Parlamentet vill begränsa dessa undantag till regioner med besvärligt geografiskt läge eller med försörjningssvårigheter, liksom till traditionella framställningsmetoder och leveranser till lokala marknader.

Förfarandet för att bevilja dessa undantag bör vara enkelt utformat. Parlamentet kan emellertid inte godkänna en generell fullmakt för kommissionen att via kommittésystemet ändra bilagorna till denna förordning om livsmedelshygien, som utgör den principiella ramen för hygienbestämmelser. Teoretiskt vore det möjligt att då åter ändra alla bilagor en dag efter att förordningarna har antagits. Sådana bestämmelser motsvarar inte heller andan i det goda samarbetet mellan parlamentet och kommissionen.

Men förfarandet när det gäller förordningen om de specifika hygienföreskrifterna bör emellertid se annorlunda ut. I dessa bilagor diskuteras detaljfrågor om hygien, och här måste teknisk utveckling genomföras snabbt genom en ändring med hjälp av kommittésystemet. Vi har därför också undantagit bestämda områden – definitioner, tillstånd för företag, märkning etc. – ur bilagorna och tagit med dem i det artikelområde, som sedan, om en ändring krävs, bara kan ändras genom ett lagstiftningsförfarande. Men för de andra bestämmelserna bör kommittésystemsförfarandet gälla, det håller jag med om.

En av tyngdpunkterna vid behandlingen av förordningen om de specifika hygienföreskrifterna utgörs av kapitlet ”jakt”. Diskussionen om detta var mycket hektisk i parlamentet. Vi har nu lagt fram ett förslag, som också godkänns av kommissionen. Vi måste naturligtvis godta att det inom jakttraditionerna har utvecklats nationella egenheter, och dessa har nu tagits med i förslagen, så att vi egentligen kan utgå från att vi trots detta kan garantera viltkött som är ofarligt ur hälsosynpunkt. Därmed skall särskilt de befintliga traditionerna bibehållas.

Jag tror att vi med dessa förslag och förslagen om bestämmelser om djursjukdomar har skapat en viktig grundval för att förbättra livsmedelsföreskrifterna för framställning och marknadsföring av livsmedel av animaliskt ursprung. Jag vill särskilt tacka Kindermann för att han har utformat sitt betänkande på ett utmärkt sätt. Bestämmelserna om import av livsmedel har där skildrats så bra att jag inte behöver komma med någon ytterligare redogörelse. Föreliggande förordningar är enligt min åsikt en bra grundval för utökningen av förordningen om myndigheternas livsmedelskontroll. Det längtar jag efter, för vi vill behandla ärendet mycket snabbt.

  Kindermann (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman! Föreliggande paket om förslag till förordningar innehåller en omarbetning och en förenkling av EU:s hela livsmedelslagstiftning. I förslaget till förordning, för vilket jag är föredragande, handlar det om specifika djurhälsoföreskrifter för livsmedel av animaliskt ursprung och import av dem från tredje land, i syfte att förhindra spridning av djursjukdomar vid försäljning av dessa produkter. Nu regleras detta område av sju olika direktiv. Enligt föreliggande förslag till förordning skall nu djurhälsoföreskrifterna utformas mer öppet och de befintliga direktiven skall sammanfattas i en förordningstext. Jag välkomnar uttryckligen att kommissionen har valt förordningen som rättsligt instrument, för att i framtiden garantera en enhetlig tillämpning av föreskrifterna i hela Europeiska unionen liksom i tredje land.

Totalt sett stöder jag förslaget, även om jag principiellt är kritisk till det. Kommissionen har på många ställen fallit tillbaka på förfarandet enligt artikel 11, dvs. regleringsförfarandet inom ramen för kommittésystemet. Det är inte ovanligt och det är ingenting särskilt med det. Just när det gäller bekämpning av epidemier är det viktigt att kommissionen kan reagera snabbare och bättre på nya forskningsrön och oförutsedda situationer, utan att varje gång behöva inleda ett långdraget lagstiftningsförfarande. Men i föreliggande fall anser jag dock att förslaget går för långt med tillämpningen av kommittésystemsförfarandet, där Europaparlamentet inte är tillräckligt delaktigt. Jag har därför på vissa ställen i förordningstexten föreslagit kompletteringar, kanske även preciseringar, där vissa kriterier fastslås.

För det första: Undantag får bara garanteras när situationen i fråga om djursjukdomar tillåter det. och när nivån på skyddet mot djursjukdomar inte i något fall påverkas negativt. För det andra: Det måste handla om oaviserade kontroller som genomförs med regelbundna intervaller. För det tredje: Vid framtagningen av listor rörande tredje land måste alla ytterligare relevanta fakta, även personalen vid kontrollmyndigheterna och tillförlitligheten i den information som lämnas av tredje land, också beaktas.

Dessutom har jag tagit upp två nya förslag i mitt betänkande. För det första bör både medlemsstaterna och myndigheterna i tredje land vara skyldiga att på kommissionens begäran lägga fram en rapport om de kontroller man genomfört, där särskilt kontrollfrekvensen, arten av de brister och överträdelser man funnit skall framgå, liksom de sanktioner som de ansvariga myndigheterna inlett. Den rättsliga ramens effektivitet – det vet vi alla – är ju i stor utsträckning beroende av de kontroller som genomförs, och för att se till att kontrollerna tillämpas effektivt i medlemsstaterna är sådana utförliga kontrollrapporter absolut nödvändiga. De är ju då också till hjälp för kommissionen, för att man där genast skall kunna reagera på vissa svaga punkter. För det andra bör kommissionen göra upp en lista med kategorier av eventuella överträdelser mot denna förordning, genomförandeföreskrifterna eller skyddsåtgärderna, och varje gång bedöma om dessa måste bli föremål för åtal av de ansvariga nationella myndigheterna, på straff- eller förvaltningsrättslig nivå. Om bestämmelserna i förordningen överträds måste sanktioner fastslås för alla medlemsstater, så enhetligt som möjligt. Det får inte vara så att samma förseelse beläggs med andra följder i medlemsstat nr 1 än i medlemsstat nr 2. Detta problem, som säkerligen är ännu mer brådskande på andra områden än i föreliggande fall, måste man någon gång ta itu med grundligt.

Genom mitt förslag ville jag här ta ett första steg, även om kommissionen har låtit utskottet förstå att ett sådant agerande kanske inte är juridiskt möjligt för närvarande. Jag är ändå övertygad om nödvändigheten av det, och kollegerna i utskottet har också bekräftat detta. Avslutningsvis vill jag tacka kommissionen för det konstruktiva samarbetet, som jag hoppas kommer att fortsätta.

  Lucas (Verts/ALE), föredragande av yttrandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. – (EN) Herr talman! Jag vill, på utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energis vägnar, tacka både Schnellhardt och Kindermann för deras arbete. Yttrandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om Schnellhardtbetänkandet, för vilket jag var föredragande, koncentreras särskilt på behovet av att metoderna inom livsmedelssäkerhet överensstämmer med varandra, vilket anses vara nödvändigt vid försäljning eller försörjning av livsmedel på hemmamarknaden. Metoderna i samband med försäljning av sådana livsmedel till utlandet, skall också överensstämma med varandra. Utskottet har därför försökt att uttrycka åsikten att varje föreskrift måste vara tillämplig på export, såväl som när det rör inhemsk försäljning och konsumtion.

Vi ville också utvidga sammansättningen för den föreslagna ständiga livsmedelskommittén, till att omfatta sakkunniga som företräder offentliga myndigheter och konsumentgrupper. Det är helt fel att kommissionens beslut från den 18 maj 2000, i vilket man anger de ständiga kommittéernas sammansättning, specifikt utesluter att konsumentgrupper företräds i dessa kommittéer. Det är uppenbarligen av stor betydelse att sådana kommittéer får konsumenternas förtroende och att de verkligen tar hänsyn till intressena i sammanhanget. Det verkar därför helt nödvändigt att konsumentgrupper skall företrädas i dessa kommittéer.

Med hänsyn till de särskilda hygienreglerna för livsmedel av animaliskt ursprung, ville utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi bygga in en större flexibilitet, i synnerhet rörande slakterier. Vi föreslog därför att man skulle vidta åtgärder för att få till stånd en flexibilitet vid tillämpningen av det så kallade HACCP-systemet vid regionala slakterier som är etablerade i randområden eller avlägset belägna regioner. Stränga bestämmelser har tidigare orsakat onödiga svårigheter för slakterier i de mer avlägsna områdena i EU, främst därför att de geografiska begränsningarna medför orättvisa konkurrensvillkor som gynnar stora företag.

När vi nu börjar att lära oss av det som har hänt i samband med, t.ex., mul- och klövsjukan i Förenade kungariket, står det klart att ett av skälen till att denna sjukdom spreds så långt och så snabbt, hade att göra med stängningen av lokala slakterier. Vi får inte tillåta, om än oavsiktligt, några fler stängningar på detta viktiga område.

Jag vill slutligen nämna att jag är orolig därför att denna förordning inte är tillräckligt flexibel för, i synnerhet, små företag. Vi måste beakta den extra börda som kan drabba små företag och se till att vi inte antar en förordning som riskerar att undergräva deras inkomstmöjligheter.

  MacCormick (Verts/ALE), föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden – (EN) Herr talman! Min uppgift är den vanligtvis ganska tråkiga uppgiften att meddela att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden diskuterade denna fråga och drog slutsatsen att ingenting tycks brista i sammanhanget. Här har vi faktiskt ett förslag i enlighet med artikel 37, som är fullständigt berättigat i förhållande till den gemensamma jordbrukspolitiken, och därför är förfarandena lämpliga. Det är naturligtvis viktigt att vi kontrollerar att det finns en lämplig rättslig grund. Vi håller nu på att diskutera, i till exempel konventet, frågan om hur man ser till att gemenskapsorganen håller sig till sina behörighetsområden, och det gläder mig att denna förordning passerar utan anmärkning i detta avseende.

Det är också, som Kindermann har sagt, bra om vi tar denna komplexa lagstiftning och slår samman den till en enda förordning, som ger oss ett gemensamt förhållningssätt i hela gemenskapen. Jag är inte säker på att jag hade känt att det varit rätt att ta upp kammarens tid om detta hade varit hela saken, men jag vill tillfoga något till den fråga vi diskuterar i dag. Importen av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel, är nära sammankopplad, som Lucas just har sagt, med det katastrofala utbrottet av mul- och klövsjuka som vi har genomlidit i Förenade kungariket. I min valkrets, Dumfries and Galloway, drabbades vi – som ni vet – extra hårt i detta fall.

Om vi i allt högre grad började producera och konsumera mer lokalt, precis som Lucas sade för en stund sedan, skulle vi undvika vissa av dessa risker. Det är mycket viktigt att vi, genom att införa dessa nödvändiga lagar, är mycket noga med att se till att vi inte skapar omständigheter som själva ökar efterfrågan på en alltför stor transport av djur. Jag hoppas att man tar hänsyn till detta.

Om det är så att jag sträckt mig bortom gränserna för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, så har jag åtminstone inte sträckt mig bortom gränserna för min tid.

  Piétrasanta (Verts/ALE) , föredragande av yttrandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. – (FR) När det gäller Kindermanns betänkande anser vi att det är av grundläggande betydelse, och det är beklagligt att denna förordning inte, som de övriga fyra förslagen från kommissionen, omfattas av medbeslutandet.

Detta förslag till förordning bygger på artikel 37, som gäller den gemensamma jordbrukspolitiken. Det handlar om att införa mer rationella regler för att undvika att djur avsedda för uppfödning smittas av produkter av animaliskt ursprung som innehåller patogena smittämnen. Vi minns alla mul- och klövsjukeepidemin som härjade i Europa för kort tid sedan och den kris inom jordbruket som den orsakade, framför allt i Förenade kungariket. De första undersökningarna bekräftar att smittan beror på livsmedel av animaliskt ursprung från tredje land, vilket använts som foder till grisar.

När det gäller djurhälsoregler som är tillämpliga på tillverkning och försäljning av gemenskapsprodukter finns det anledning att göra en exakt och periodisk uppföljning av de producerande regionernas hälsovårdsstatus. För att förfoga över lämpliga medel måste vi – som Kindermann sade – fundera över det antal veterinärer som krävs i medlemsstaterna, liksom vid EU:s kontor för livsmedel och veterinära frågor i Dublin. Våra juridiska system måste också ta hänsyn till kandidatländerna. Det är nödvändigt att sanktionerna blir enhetliga.

När det gäller import från tredje land måste man ha samma bestämmelser som för gemenskapens medlemsstater. Alltför strikta hygienåtgärder får emellertid inte framstå som handelshinder. Om så är fallet borde anpassningar göras, samtidigt som man har förordningens ursprungliga målsättning i minnet.

Vi stöder Kindermanns betänkande som innehåller de nödvändiga preciseringarna till kommissionens förslag.

  Ayuso González (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag anser att det skulle vara orättvist att inte berömma det arbete som kommissionen har genomfört med att uppfylla målet i vitboken om att förenkla och tydliggöra lagstiftningen genom att undanröja alla de hinder som en lagstiftning som är utspridd på sjutton direktiv medför. Dessutom är de förslag kommissionen lagt fram relativt bra och välarbetade och jag tror att alla berörda sektorer anser detsamma.

Jag vill även betona det arbete som de två föredragande har genomfört, eftersom livsmedelskedjan är lång och det följaktligen fanns mycket material att läsa, och de har varit tvungna att försöka ena grupperna om ett stort antal ändringsförslag som – jag är övertygad om detta – kommer att förbättra förslaget.

Dessa lagstiftningsnormer grundas på kontroll av livsmedelssäkerheten från tillverkaren till konsumenten, och således på att erbjuda konsumenten maximala garantier. Jag stöder allt som de två föredragandena har sagt. En av de centrala punkterna i den framtida lagstiftningen är en obligatorisk utvidgning av HACCP-systemet till att omfatta alla företag i livsmedelssektorn, inklusive primärsektorn.

Riskanalyser och övervakning av kritiska punkter skapades för att tillämpas för livsmedelsindustrin, och är helt klart en stor utveckling av arbetet med livsmedelshygien. Verkligheten är dock att många små företag fortfarande inte har kunnat genomföra detta, vilket beror på att reglerna inte tillämpas i hela förädlingssektorn och på att systemet endast har skapats för industrin, för närvarande bör det alltså inte utvidgas till att även omfatta primärsektorn.

I primärsektorn är man redan skyldig att respektera de så kallade riktlinjerna för god praxis, ett system vars syfte är det samma som för HACCP, och som är mer anpassat till denna ekonomiska sektors karakteristik. Om det har funnits problem har det inte berott på avsaknad av regler, utan på att reglerna inte följts. Jag säger inte att man i framtiden bör kräva att primärsektorn skall uppfylla HACCP-reglerna, men de bör anpassas till jordbrukets och boskapsuppfödningens mångsidighet. Tillämpningen av dessa regler bör ses som en grundläggande åtgärd inom livsmedelssäkerhet, men dessa regler kan aldrig ersätta kontroller. Jag anser att dessa måste betonas och att de bör genomföras metodiskt och likadant i alla medlemsstater.

De ekonomiska aktörerna måste ta ansvar för att livsmedlen och de ingredienser som ingår i dem är oskadliga och hållbara, samt inrätta förfaranden för tillbakadragande i nödsituationer.

Slutligen vill jag betona att exporten och framförallt importen måste uppfylla hygiennormerna. Om detta inte görs kan osäkerheten komma utifrån, medan våra företag förlorar konkurrenskraft jämfört med de som inte uppfyller samma regler.

  Corbey (PSE). – (NL) Herr talman, kolleger, herr kommissionär! I kväll har livsmedel åter en framstående plats på dagordningen. Vi har gjort stora framsteg de senaste två åren. Livsmedel måste vara säkra, och förtroende är väsentligt i detta sammanhang. Gemensamma regler måste ligga till grund för den inre marknaden. Konsumenter måste kunna lita på att livsmedel som producerats i andra medlemsstater är säkra och uppfyller kraven i fråga om hygien. Därför stöder jag varmt kommissionens förslag. Det är bra att skapa en omfattande ram för livsmedelshygien och för hygien inom den veterinära sektorn. Det är bra att samla all lagstiftning i ett enda paket. Jag vill också rikta mina uppriktiga komplimanger till Schnellhardt. Bakom detta betänkande ligger många timmars arbete och många timmars förhandlingar.

Jag har ändå sju kommentarer som jag vill framföra.

För det första har förfarandena kring hygien kommit att betonas starkt. Därigenom har slutmålen i viss mån försvunnit ur sikte, och det är synd. Jag anser att de resultat som vi vill uppnå med lagstiftningen måste vara tydliga.

Vad förfarandena och arbetssätten beträffar är det enligt min uppfattning tillåtet med en viss flexibilitet. Det finns flera vägar som leder till Rom.

En andra kommentar: vi måste förstå vad vi håller på med. Vi vet att det råder starka känslor kring livsmedel. Mot internationalisering, mot storskalig produktion, för lokal produktion och för tradition. Det är ofta berättigade känslor. Politiken kan och får inte ignorera dessa känslor. Vi måste inse att det ofta endast är större företag som kan iaktta strängare och mer rigorösa regler. Strängare regler stimulerar industriell produktion, men konsumenter misstror just industriell produktion. Regler in i minsta detalj får i det här avseendet alltså motsatt verkan. Vi måste dessutom skapa utrymme för de nationella kulturerna. Det är därför önskvärt med flexibilitet vid tillämpningen av handböckerna för god praxis. För oss finns det ingen anledning att i förväg tycka att europeiska handböcker är bättre än de nationella handböckerna. Det måste finnas ett val. Vi måste framför allt komma ihåg att dessa handböcker när allt kommer omkring inte är mer än ett hjälpmedel. Frågan om huruvida HACCP skall tillämpas inom jordbruket sammanhänger med detta. HACCP är inte konstruerat för jordbruksföretag. En strikt tillämpning av HACCP-principerna skulle ta kål på enmansföretag och familjeföretag. Även här gäller att HACCP är ett hjälpmedel, ett sätt att bereda livsmedel på ett ansvarsfullt sätt. Det är inte ett mål i sig.

En tredje kommentar gäller jakten. Det är utan tvivel en punkt som har fått särskilt stor politisk uppmärksamhet. För den småskaliga jakten kan enligt vår uppfattning den nationella lagstiftningen tillämpas. Men i detta sammanhang finns det gränser som gäller. Vi förespråkar inte att undanta hela avdelning II för privatbruk och lokalt bruk. Om det inte framkommer några oroväckande kännetecken vid en kontroll kan små leveranser till lokala marknader, enligt vår uppfattning, behandlas på samma sätt som privat konsumtion.

För det fjärde några ord om tredje länder. Vi måste garantera att importerade livsmedel är precis lika hygieniska som livsmedel som producerats här. Och detta kräver rättvisa och bra kontroller. Men livsmedelssäkerhet får inte vara någon täckmantel för protektionism. Livsmedelssäkerhet är en global uppgift. Vi måste stödja utvecklingsländer just för att prioritera säkerhet.

För det femte måste ansvaret vara tydligt. För medborgare och för politiker, men helt klart även för företag och deras personal. Jag tycker att det är viktigt med utbildning för personal. Årlig vidareutbildning kan vara nyttigt. Det går att fila ytterligare på detta ändringsförslag under beslutsprocessen. Arbetstagare som avslöjar brister i hygienen får inte själva komma i kläm av den orsaken. Och det är innebörden i ändringsförslaget om angivare.

En sjätte kommentar gäller hur pass detaljerad lagstiftningen skall vara. Vi måste ha målsättningen för livsmedelshygienen för ögonen. De som organiserar och kontrollerar livsmedelsproduktionen är yrkeskunniga. Den europeiska politiken behöver inte uttala sig om antalet kakelplattor på väggen hos slaktaren på hörnet. Vi har numera också en åsikt om hur tvåskaliga blötdjur skall förpackas. Vi vet hur tvåskaliga blötdjur behåller sin vitalitet. Men det var ärligt talat inte på grund av detta som jag blev politiker.

Och detta leder mig till ett sista politiskt övervägande. Vi måste ställa oss frågan om detta är den bästa vägen? Skall vi som parlament fortsätta att ägna oss åt sådana detaljer? Vi stöder Schnellhardts ändringsförslag om kommittéförfarandet, men jag vill redan nu säga att vi som parlament inte behöver ägna oss åt alla tekniska detaljer. Det måste vi överlåta åt kommissionen, som kan ta hjälp av experter från livsmedelsmyndigheten. Jag föreslår att vi begrundar denna punkt ytterligare en gång före andra behandlingen.

Tack än en gång till Schnellhardt, och tack för er uppmärksamhet.

  Paulsen (ELDR). Herr talman! Jag bugar mig för föredragandena som har gjort ett mycket bra jobb: kvalificerat, kunnigt och väl genomtänkt. Jag är mycket glad över att primärproduktionen tagits med och att vi nu äntligen täcker hela livsmedelskedjan. Jag är också mycket glad över att det enskilda producentansvaret åter är preciserat i livsmedelslagstiftningen. Vi kommer ingenstans med enbart ”polisiär” makt om inte människor själva tar ansvaret för sitt företag, arbete och egna handlande.

Jag är personligen oerhört glad över Schnellhardts vilja att kompromissa så att vi nu har artikel 4.4 (ändringsförslag 31) som gör att Europas oändligt rika mångfald av traditionell mat kan finnas kvar på marknaden utan att enskilda medlemsstater därmed ges möjlighet att förbigå bestämmelserna och stämpla samtliga sina produkter som traditionella.

Vi har med denna formulering också sett till att det inte enbart handlar om småskalig produktion; en del av Europas viktigaste livsmedelsexport utgörs faktiskt av traditionella ostar och skinkor etc. som kräver särskilda produktionsmetoder utan att därmed vara farliga.

Jag är mycket glad över att vi har fått igenom detta avsnitt, för det vore förfärligt om vi fick en livsmedelslagstiftning i Europa som enbart skulle passa Nestlé och McDonald's.

Slutligen vill jag framhålla att jag också är mycket glad över att vi har kommit fram till vettiga och hållbara kompromisser för jakten. Jag bor mitt i skogen i Sverige och skulle knappast våga komma hem överhuvudtaget om någon älgjägare hade fått för sig att jag hade förbjudit älgjakten. Detta är en ytterst värdeladdad fråga och jag tycker vi har uppnått en bra kompromiss som både fasanjägare och älgjägare kan leva med.

  Sjöstedt (GUE/NGL). Herr talman! Även jag vill tacka föredragande Schnellhardt för hans arbete med ett oerhört omfattande och komplicerat område. Det stora antalet ändringsförslag visar ju också att slutprodukten kommer att se annorlunda ut än vad kommissionen först föreslog.

På ett område hade kommissionens förslag ställt till stora problem om det hade blivit verklighet, nämligen när det gäller hanteringen av viltkött. Kommissionens förslag riskerade att påverka jakten och försäljningen av viltkött i butiker starkt negativt. Jag tror att vi med de ändringsförslag som utskotten nu har antagit har undvikit de risker som fanns.

Det är också viktigt att se att man kan använda olika nationella kontrollmodeller för att uppnå det gemensamma målet – en god livsmedelshygien. Därför är jag särskilt tacksam över att man tagit hänsyn till att viltköttet kan kontrolleras på olika sätt, att vi har olika klimatförhållanden och därför behöver olika nedkylningstider och att vi också kan organisera utbildning på olika sätt.

  Esclopé (EDD). – (FR) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! För att reformera gemenskapslagstiftningen om livsmedelshygien – 17 direktiv berörs –, tillämpar kommissionen principen med odlarnas ansvar på livsmedelsområdet.

Jag instämmer helt i att denna princip skall tillämpas på livsmedelsindustrin, som försörjer miljontals konsumenter. Men i direktivet ger man sig på hela primärproduktionen – produkter från marken, uppfödning, jakt och fiske –, där man vill införa ett tvingande system för spårbarhet. Hur kan man ta personligt ansvar för en svamp som plockats i skogen eller för en fisk som fångats i floden? Det förefaller ganska orealistiskt.

I den första artikeln i förordningen, ”Tillämpningsområde”, anges att bestämmelserna inte skall tillämpas på vare sig primärproduktionen av livsmedel avsedd för privat användning eller på tillredning i hemmet av livsmedel avsedda för privat konsumtion. Denna åtgärd måste utvidgas till försörjningen av lokala marknader och marknadsföring av naturprodukter från primärproduktionen.

Dessa produkter från markerna – bär och svamp – bidrar till regionernas image, förstärker deras identitet och gastronomiska ryktbarhet, och främjar den gröna turismen som är nödvändig för landsbygdsekonomin. Det är sysselsättningen och traditionella tillämpningar som står på spel.

När det gäller vilt och viltkött som levereras direkt från jägaren till konsumenten eller detaljhandlaren, måste det betraktas som traditionell livsmedelsproduktion, som skall omfattas av särskilda marknadsföringsmetoder. När det gäller spiralis förefaller oss ändringsförslag 92 överdrivet, eftersom frysning eller upphettning till 65° undanröjer parasiter.

Behöriga myndigheter i respektive medlemsstat har de bästa förutsättningarna för att bedöma situationen och utfärda de föreskrifter som garanterar ett lämpligt skydd för konsumenten. Låt oss åter bli förnuftiga genom att främja flexibilitet, med hänsyn till de många olika geografiska och klimatmässiga förhållandena, snarare än att begränsa oss med stränga regler som bara kan leda till en återvändsgränd och till starkt missnöje.

  Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! De senaste årens livsmedelsskandaler har alltför väl belyst bristerna på exakt ansvar. Det är därför viktigt att återupprätta tydliga och precisa regler på detta område, och samtidigt förenkla texterna, vilket inte innebär att vi skall sänka kraven. Tvärtom.

Man måste alltså fastställa vilket ansvar tillverkarna har: respekt för reglerna, spårbarhet för produkten och analys av riskerna i förväg. Tillverkarna skall stå för kvalitetslivsmedel som vi kan ha förtroende för. Ja, kraven är omfattande, men dessa krav kan bara bidra till att utveckla bilden av deras produkter.

Men ansvaret gäller också för konsumenten, som måste kunna göra ett fritt val, och här spelar information och konsumentsammanslutningar en viktig roll.

Utöver de texter som föreslås skulle jag verkligen önska att Europeiska unionen beslutar att inleda en kampanj för information och medvetandegörande om de nödvändiga hygienåtgärder som måste vidtas i hemmet. Det är små saker i det dagliga livet som kan undanröja riskerna: exempelvis betydelsen av att rengöra kylskåpet, förvara produkter på rätt sätt, hålla rätt temperatur på livsmedlen, etc.

Myndigheterna har också ett ansvar genom att införa stränga kontroller när det gäller tillverkning, produktion och marknadsföring samt införa effektiva sanktioner om reglerna inte efterlevs, inte bara mot berörda parter, utan även mot de medlemsstater som inte följer gemenskapslagstiftningen: vi måste med andra ord vara mycket bestämda.

Det har slutligen förekommit en omfattande diskussion om viltkött. Kvaliteten på produkten måste självfallet garanteras, och vi vet att förfarandena växlar från en medlemsstat till en annan. Vi måste lita på yrkesfolket, det vill säga jägarna, som är fullständigt kapabla att bedöma kvaliteten på det skjutna viltet.

Herr talman! Jag avslutar med att säga att vi måste komma ihåg att den europeiska livsmedelskedjan är en av världens säkraste, och att vi helt enkelt måste kunna bemöta våra landsmäns förväntningar.

  Whitehead (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill kort ta upp en rad ändringsförslag som man har uttryckt oro över.

I ändringsförslag 31 behandlas livsmedelsföretag som använder traditionella metoder, eller som är etablerade på avlägsna platser. Alla av oss kan ge exempel av detta slag. Jag har sett detta i Förenade kungariket, då folk har försökt att tillämpa vårt kvalitetssäkringssystem för nötkött. Vi bör försvara detta ändringsförslag, eftersom man genom detta specifikt uttrycker att sådana produkter inte skall äventyra livsmedelshygienen. På samma sätt innebär hänvisningarna till HACCP-systemet i ändringsförslag 9 en frivillighet – det är alltså inte obligatoriskt att följa dem – och det kan småföretagen klara av.

Jag tar nu upp Goodwills och Berniers ändringsförslag 18, vilket Goodwill förväntar sig att jag skall göra, genom vilket man vill undanta jägare från dessa förordningar. Vi kan godta detta för den enskilde jägaren som konsumerar viltköttet eller låter det gå vidare. Men det finns en skillnad mellan den ädle nordiske jägaren som når personlig och djup tillfredsställelse i sitt sökande efter en enskild älg, den bild som Sjöstedt har målat upp för oss, och de blekfeta affärsmän som åker ut till engelska lantegendomar och på ett amatörmässigt sätt skjuter stora mängder fåglar och djur som säljs på marknaden.

Under dessa förhållanden anser jag, om dessa produkter hamnar i köttdisken eller hos en restaurang, att det finns en skillnad. Oscar Wilde, som var ett kvickhuvud, beskrev det engelska jägargillet som någonting ”obeskrivligt på jakt efter det oätliga”. Jag har inget emot det, men när det ”obeskrivliga” börjar att mixtra med det ”ätbara”, bör de omfattas av de hygienregler som anges i denna förordning.

Jag kan inte se några skäl till varför vi skulle göra ett undantag i detta fall, då något som börjar som en liten marknad som inte gör någon skada – ett par fåglar här eller där – blir ytterligare en leverantörskälla till den större marknaden. Vi bör skydda jägarnas rätt att få jaga, men vi bör inte garantera dem en oreglerad väg till köttdiskarna.

  Pesälä (ELDR). – (FI) Herr talman, bästa kolleger! Jag vill också kort framföra min åsikt om jakten. Min uppfattning är nämligen den att jakten i vissa medlemsländer ger ett betydande tillskott till matbordet. Till exempel jagar man i mitt land två miljoner djur småvilt och 100 000 djur storvilt och vi har 300 000 jägare; det är alltså en betydande mängd. Villebråden säljs naturligtvis i butikerna, eller ges eller säljs till grannar och släktingar.

Nu gäller frågan om det är vettigt att EU börjar reglera sådan verksamhet som ofta baserar sig på förtroende och vänskapsförhållanden. Social kontroll fungerar som garanti för kvalitet när butiksägaren köper kött av jägaren till försäljning. I dessa frågor borde man hålla sig inom rimliga gränser. Jag kan varmt understödja godkännandet av ändringsförslag 82 i herr Schnellhardts betänkande.

  Fiebiger (GUE/NGL) . – (DE) Herr talman! Föreliggande förslag till rådets förordning, där djurhälsoregler kommer att utformas mer öppet, och där de befintliga direktiven sammanfattas i en text, är enligt min åsikt ytterligare ett steg för att förenkla jordbrukspolitiken på detta område, och framför allt också ge en rättslig grund för kontrollerna av de olika verksamhetstyperna. Jag hoppas i varje fall att detta kommer att ske. Men jag vill uttryckligen uttala mig för att forskningen för att undersöka produkter av animaliskt ursprung, exempelvis när det gäller BSE och mul- och klövsjuka, fortsätts på levande djur, och sedan också kan tillämpas på ett sätt som betalar sig. Det måste vara möjligt att tillämpa nya höga tekniska och organisatoriska normer, det vill säga att de måste också kunna betala sig. Det sätter jag också uttryckligen i relation till importen av livsmedel från tredje land. Samtidigt – och det vill jag avsluta med – bör de många konsumentskyddsorganisationerna stödjas med det allvar som stunden kräver.

  Farage (EDD). – (EN) Herr talman! Även om jag är en blekfet affärsman med kritstrecksrandig kostym, som tycker om att skjuta framdrivet vilt, vill jag ta upp aspekten med att vi här har 17 hygiendirektiv som läggs samman till en enda förordning. Denna förordning är betydligt mer långtgående än de direktiv den ersätter. Man utvidgar i synnerhet artikel 3 i direktiv 93/43, och inför de så kallade HACCP-principerna. Riskbedömningen och de kritiska kontrollpunkterna utvecklades på 1960-talet för Nasa, för att garantera säkra livsmedel för astronauterna. Det kan vara ganska obekvämt med okontrollerade kroppsfunktioner i en rymddräkt! Men HACCP är ett system för livsmedelssäkerhet som är avsett att användas under mycket sofistikerad livsmedelsberedning.

Detta rymdålderssystem skall bli obligatoriskt i hela EU. Bara i Förenade kungariket kommer det att påverka 300 000 företag, och kosta ungefär 2 miljarder brittiska pund per år, bara för små och medelstora företag.

Ett system som har utvecklats för en sofistikerad, teknikbaserad organisation är inte lämpligt för Joe's Cafe på Lewisham High Street eller för Jean Duponts bistro på rue de la Révolution i Marseille.

Tidigare i år, i själva skuggan av denna byggnad, gick jag runt på de lokala livsmedelsmarknaderna med en person som var väl insatt i livsmedelssäkerhet. Jag hittade dussintals grundläggande brister när det gällde livsmedelshygienen. På dessa marknader, och på alla andra håll, följer man inte de grundläggande bestämmelserna i direktiv 93/43. Varför utarbetar då kommissionen ännu fler nya lagar? Dessa teknokrater har ingen som helst aning om de verkliga förhållandena. De har svävat ut i rymden och landat på en annan planet, precis som astronauterna som HACCP-systemet var avsett för. Enbart av detta skäl bör kommissionen inte lägga fram förslag till ny lagstiftning. Vi behöver inte komplicera saken ytterligare. Om parlamentet stöder lagstiftningen, bevisar detta att även parlamentet finns på en annan planet.

  Lisi (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Man måste instämma i kommissionens målsättning att förenkla den rättsliga ramen och gå från 17 olika direktiv till en förordning. Men, herr kommissionär, just på grund av att det handlar om en förordning, så vet ni bättre än jag att detta är en fråga som måste behandlas med varsamhet, eftersom en förordning börjar gälla omedelbart och på grund av sin natur harmoniserar, jag vill nästan säga, homogeniserar, samtliga förfaranden inom ett territorium som är så stort som unionens och inom en sektor, livsmedelssektorn, gastronomin, som, låt oss aldrig glömma detta, även utgör en viktig del av kulturen och samhällslivet på denna vår kontinent. Vi håller med andra ord med om behovet av att harmonisera, men låt oss komma ihåg att frågan måste behandlas försiktigt.

Jag vill framför allt framhålla tre punkter: den första har redan behandlats utförligt i betänkandet och av föredraganden, och det är frågan om typiska produkter, produkter som har en egen historia, inte bara som produkter utan även när det gäller beredningsprocessen. Det räcker inte att begränsa dem till geografiska områden eller till lokala marknader; det handlar om verkliga produkter i sig som skall behandlas med särskild uppmärksamhet.

För det andra: frågan om den primära sektorn, som inte helt omfattas av detta betänkande, men som i viss mån regleras. När det gäller den primära sektorn är situationen en annan, framför allt när det gäller de små och medelstora företag som är verksamma där. Jag har lagt fram ett ändringsförslag som jag hoppas att ni kan stödja, och som är avsett att i viss mån minska den byråkratiska och administrativa bördan när det gäller tiden för att spara olika handlingar. När det gäller en handelsträdgård förstår man inte varför den tiden måste vara fem år.

För det tredje – men vi har också frågan om vilda djur och växter, något som jag bara nämner som hastigast, och där jag för övrigt anser att man kommit fram till en balanserad lösning – har vi frågan om yrkesutbildning. Det är bra att man ser till att våra operatörer inom livsmedelskedjan alltid är välutbildade. Även när det gäller denna fråga bör vi emellertid undvika att på ett felaktigt sätt utsträcka resonemanget till att även omfatta kvaliteten, som är något helt annat: utbildning i hälsofrågor, inte något annat.

  Patakis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Det vore minst sagt naivt att påstå att den erbarmliga situationen inom livsmedelsbranschen beror på att det saknas moderna direktiv. De direktiv som redan finns åsidosätts för övrigt på ett flagrant sätt.

Innan vi övergår till lagstiftning och frågor om det tekniska innehållet, är det nödvändigt att visa på orsakerna till försämringen och förvanskningen inte bara av livsmedlen utan av hela livsmedelskedjan.

Den främsta orsaken till försämringen av livsmedlens kvalitet är att hanteringen i livsmedelskedjan följer övervinstens och profithungerns lagar. Så länge produktionen intensifieras, så länge livsmedelskedjan styrs och kontrolleras av livsmedelsbranschens stora multinationella företag, som bestämmer produktionssättet och livsmedlens kvalitet, kan vi inte få några effektiva garantier för konsumenternas hälsa.

Det är ett i högsta grad politiskt problem. Endast genom att avskaffa den kapitalistiska profiten som produktionens högsta mål kan man förhindra användningen av olagliga och farliga metoder för att producera, bearbeta och distribuera livsmedel. Om vi inte gör det, innebär det att vi silar mygg och sväljer kameler, till förfång för folkhälsan.

  Müller, Emilia Franziska (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, herr kommissionär! Schnellhardt har lagt fram två sakligt baserade betänkanden, som klart förbättrar kommissionens förslag om livsmedelshygien. I framtiden måste tillverkarna och de som förädlar livsmedel dokumentera alla produktions- och bearbetningsprocedurer. Detta åtagande inkluderar också använt djurfoder och djurens hälsotillstånd. Konsumenterna i EU ges därmed i framtiden möjlighet att spåra livsmedel och deras beståndsdelar från butikernas diskar ända tillbaka till producenten. Det garanteras alltså en glasklar produktionskedja både i storföretag och i små och medelstora företag.

Låt mig här särskilt gå in på de små och medelstora företagen och deras köttbearbetning. Det finns i Europeiska unionen ca 150 000 små slakteriföretag med totalt mer än en miljon anställda och ca 60 miljarder euro i årlig omsättning. Det är just dessa småföretag som garanterar försörjningen lokalt och upprätthåller produktmångfalden på landsbygden. Med hantverksmässig skicklighet tillverkar de lokala specialiteter och bidrar därmed väsentligt till delikatessbutiken Europa. Den nära kontakten med konsumenten skapar förtroende för produkternas kvalitet och säkerhet. Därför måste vi vara särskilt rädda om småföretagens strukturer och skapa genomförbara rättsliga riktlinjer för dessa företag, som erbjuder utbildnings- och arbetstillfällen för många människor i Europa.

Tillsammans med föredraganden har jag lämnat in ett ändringsförslag, som tar hänsyn till den lokala slaktningen, för förutom föreskrifterna för slaktband i stora slakthus måste man också ta hänsyn till verkligheten i små hantverksföretag. Den lokala slaktningen kan genomföras med motsvarande noggrannhet och sakkunskap på ett hygieniskt invändningsfritt sätt. Därför ber jag om ert stöd för ändringsförslag 133.

  Arvidsson (PPE-DE). Herr talman! Jag är älgjägare i Lappland i norra Sverige. Om vi inte jagar älg varje år, ökar älgstammen snabbt, antalet trafikdödade personer stiger och skogsskadorna ökar kraftigt.

När vi i september månad startar jakten på morgonen är det ofta köldgrader och klimatet denna tid på året motsvarar temperaturen i ett kylskåp. Ibland är det till och med frysskåpstemperatur. I min hembygd finns från miljösynpunkt inget bättre kylskåp för jägaren än naturens eget kylrum.

Ju större EU blir, desto svårare blir det att detaljreglera genom EU-bestämmelser. EU-direktiven måste vara bra i alla delar av unionen. De måste ge utrymme för anpassning av bestämmelserna till skilda förhållanden. Medlemsländer med fungerande besiktningsrutiner innan viltkött släpps ut på marknaden måste kunna behålla sina regler.

I mitt hemland har politiker, som vill skapa opinion mot europeiskt samarbete, utnyttjat detta förslag till direktiv för att misstänkliggöra EU som ett hot mot traditionell jakt. Det är viktigt att framhålla att de har fel. Unionen saknar nämligen lagliga befogenheter att reglera husbehovsjakten och hanteringen av viltkött för privat konsumtion.

Detta understryker ytterligare behovet av att jaktbestämmelser i allmänhet skall beslutas enligt subsidaritetsprincipen. Med Schnellhardts insatser har avsnittet om viltkött i detta direktiv blivit riktigt bra.

  Redondo Jiménez (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionär! I morgon skall parlamentet uttala sig om ett lagstiftningspaket för att garantera livsmedelsprodukters hygien i allmänhet, och inrättande av särskilda regler för animaliska produkter i synnerhet. Denna nya lagstiftning grundas på kravet att garantera livsmedelssäkerhet från tillverkaren till konsumenten i linje med de initiativ som har antagits under de senaste månaderna för att erbjuda konsumenten maximala garantier.

Jag gratulerar föredraganden som har gjort en stor ansträngning för att ena alla grupper, och jag anser att det är ett mycket bra betänkande. Jag gratulerar även kommissionen, eftersom även den har lagt fram ett förslag som är relativt väl avvägt.

En av de centrala punkterna i den framtida lagstiftningen är en obligatorisk tillämpning av riskanalyser och övervakning av kritiska punkter enligt HACCP-systemet i alla livsmedelsföretag. Emellertid bör tillämpningen av HACCP-reglerna ses som en kompletterande säkerhetsåtgärd som inte kan ersätta de officiella kontrollerna. HACCP-systemet bör inte utvidgas till primärsektorn för närvarande, eftersom detta system endast har skapats för industrin. Primärsektorn är redan skyldig att respektera de så kallade riktlinjerna för god praxis, ett system vars syfte är detsamma som HACCP, och som är mer anpassat till förhållandena i denna ekonomiska sektor. Vi bör därför inte tillämpa två system.

De olika livsmedelskriser som har uppstått gör det nödvändigt att förstärka hygienlagstiftningen för att återvinna konsumenternas förtroende, ett mål som Europeiska kommissionen tar upp i sitt förslag, vilket säkerligen kommer att förbättras av Europaparlamentet genom antagandet av parlamentets ändringsförslag om grunderna för traditionella produkter, jakt, och så vidare. Dessa ändringsförslag har redan tagits upp av tidigare talare.

De ekonomiska aktörerna måste fortsätta att ta ansvar för att livsmedlen skall vara oskadliga, garantera en spårbarhet av livsmedel och livsmedelsingredienser och inrätta förfaranden för tillbakadragande i nödsituationer. Alla sektorer bör utarbeta koder för god praxis för att tillhandahålla riktlinjer för livsmedelssäkerhet. Såväl export som import måste uppfylla samma regler.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Byrne, kommissionen. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att kunna delta i diskussionen i kväll och redovisa mina slutsatser om de tre betänkandena i samband med livsmedelshygienpaketet.

Att komma dit vi befinner oss i dag har krävt stora insatser från ledamöterna av denna kammare. Låt mig först och främst uttrycka mitt uppriktiga tack till alla de ledamöter som har arbetat så outtröttligt med att driva denna fråga framåt – särskilt Schnellhardt och Kindermann, och ledamöterna i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och andra utskott, som gjort så värdefulla insatser.

Det har nästan gått två år sedan dessa förslag antogs. En långsam utveckling, kanske en del säger. Men detta skulle inte bara vara att ignorera denna frågas betydelse, utan också det arbete som denna kammare har gjort under tiden i samband med andra angränsande initiativ – jag avser då särskilt förslaget till en allmän livsmedelslagstiftning och förslaget till inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, som nu verkställts genom förordning 178/2002.

Man har diskuterat ett stort antal ändringsförslag i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och i andra utskott. Men jag är inte bara tacksam när det gäller kvantiteten för det arbete som ni har utfört, utan också – i synnerhet – resultatens kvalitet, som jag menar är utmärkt.

Man strävar i huvuddelen av ändringsförslagen efter att förbättra förslagen ur en redigeringsmässig och teknisk synvinkel. Det finns också ett stort antal ändringsförslag som anpassar våra förslag till den nyligen antagna förordningen 178/2002. Jag välkomnar dessa ändringsförslag, som står för viktiga och rationella förslag i syfte att förbättra våra texter.

Låt mig börja med det första av Schnellhardts betänkande – om de övergripande åtgärderna som omfattar hela livsmedelssektorn.

Jag måste först nämna den återkommande frågan om kommittéförfarandet. Jag välkomnar godtagandet av att kommissionen kan anta genomförandeåtgärder enligt kommittéförfarandet. Det gör mig emellertid besviken att man genom ändringsförslag 30 försöker att ta bort kommissionens behörighet att bevilja undantag från bestämmelserna i förordningens bilagor. Denna behörighet finns redan och jag inte se några skäl till varför den inte skall fortsätta – jag kan sålunda inte godta ändringsförslag 30. Kanske känner ledamöterna till mina åsikter om kommittéförfarandet, nämligen att detta är viktigt som en form av sekundärlagstiftning för att göra åtgärder till gällande rätt på kort tid, och parlamentet kan alltid utöva sin tillsyn. Om parlamentet utövade den i samband med någon lag som jag var ansvarig för, skulle jag ta fullständig hänsyn till detta. I detta avseende är jag ofta besviken över parlamentets åsikt när det rör kommittéförfarandet, även om det förvisso till viss grad behöver ändras, reformeras och moderniseras.

Förordningens bilagor är tekniska, och det bör därför vara lämpligt att använda kommittéförfarandet. Jag kan därför inte godta ändringsförslagen 28, 29, 58 och 59.

HACCP-systemet har redan framkallat starka känslor. En rad ändringsförslag syftar till att genomföra detta system på jordbruksnivå. Detta är överambitiöst – och jag måste därför förkasta ändringsförslag 8, första delen av ändringsförslag 9 och ändringsförslagen 35, 37, 38 och 67.

Den andra delen av ändringsförslagen 36 och 104 skulle innebära att livsmedelsföretagen tvingas att bevara dokumentation om HACCP-systemet under en lång tidsperiod. Detta är inte godtagbart, eftersom de åtgärder som vi föreslår när det gäller dokumentation för små företag måste vara realistiska.

Vad gäller HACCP-systemet, ligger det fulla ansvaret hos livsmedelsföretagarna. Ändringsförslag 108 är därför inte godtagbart.

Jag är mycket mån om att det skall finnas en flexibilitet i samband med livsmedelshygien. I Europeiska unionen finns gamla kulturella traditioner när det gäller livsmedel och livsmedelsberedning, och jag är mån om att skydda och främja dessa, och jag har försökt att se till att denna specifika bestämmelse införlivades i denna lagstiftning.

Kommissionens förslag innehåller därför ett förfarande för att få till stånd tillräcklig flexibilitet som gör det möjligt att bevara dessa traditioner. Jag välkomnar den allmänna acceptans som finns för detta. Jag kommer i så hög grad som möjligt att ta hänsyn till ändringsförslagen 31 och 32, och göra redigeringsmässiga ändringar där det behövs.

Genom vårt förslag möjliggör vi ett upprättande av riktlinjer för god hygienisk praxis – som skall användas av livsmedelsföretagen som en hjälp för att uppnå bästa möjliga livsmedelshygien. Jag välkomnar de ändringsförslag som syftar till att förtydliga förfarandena om hur sådana riktlinjer bör upprättas, och de som understryker att riktlinjerna är att betrakta som frivilliga instrument. Jag måste emellertid förkasta ändringsförslagen 47 och 48, eftersom dessa skulle innebära att onödiga skyldigheter infördes för livsmedelsföretagen eller för kommissionen.

När det gäller registreringen av livsmedelsföretag, tar jag gärna hänsyn till förslagen om flexibilitet i samband med registreringsförfarandet. Men när det rör den angränsande frågan om ursprungsspårning, anser jag att denna tillgodoses fullt ut genom förordning 178/2002. Ändringsförslag 53 måste därför förkastas.

Ändringsförslag 13, om stöd till utvecklingsländer, tycker jag är mycket intressant. Detta är en viktig fråga – och en fråga som manar till ordentlig eftertanke.

Jag måste också förkasta ändringsförslagen 69, 71, 76, 77, 83, 89, 92, 93, 95, 101 och 105, eftersom dessa kan få negativa konsekvenser för små företag. Det gäller på samma sätt ändringsförslagen 5 och 14, andra delen av 16, 53, 55 och 107, eftersom dessa redan täcks på ett tillfredsställande sätt genom andra delar av gemenskapsrätten, och ändringsförslag 39, eftersom man redan behandlat detta i ändringsförslag 6.

Jag är också mån om att behålla en strikt åtskillnad mellan de skyldigheter som livsmedelsföretagare och de behöriga myndigheterna har. Ändringsförslag 55 är inte förenligt med detta mål, och måste därför förkastas.

Övriga ändringsförslag är antingen helt eller delvis godtagbara, efter omredigering.

Jag skulle nu vilja ta upp Schnellhardts betänkande om förslaget till särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung.

En fråga som höjer sig över resten, är den som handlar om viltkött. Det ser ut som vårt förslag har rört om i getingboet! Jag kan försäkra kammaren om att vårt syfte med förslaget var att utforma pragmatiska bestämmelser och bevara traditionerna i medlemsstaterna, som till exempel jägarens leverans av små mängder viltkött till konsumenter eller den lokala marknaden.

Vi hade verkligen inte för avsikt att blanda oss i den privata konsumtionen. Jag är tacksam för de insatser som gjorts för att försöka hitta den rätta balansen, och jag menar att ni i stort sett har lyckats.

För att fatta mig kort, är jag beredd att godta följande ändringsförslag om viltkött: 90, 92, 94-97, 129, 13 och första delen av 130.

Ändringsförslag 91 sammanfaller emellertid med förordning 178/2002, och måste därför förkastas. Jag måste också förkasta ändringsförslagen 85, delvis, och 132, eftersom de inte är förenliga med de övriga ändringsförslagen som jag kan godta.

Jag måste också förkasta följande ändringsförslag, antingen på grund av möjliga negativa konsekvenser för små företag, eller därför att de sammanfaller med andra delar av gemenskapsrätten. Ändringsförslagen är de följande: 17, 33, 35, första delen, 38, 44, 45, första delen, 55, 58, 65, 69, 91, 101 och 116.

Jag måste också förkasta ändringsförslag 8, eftersom det blandar ihop livsmedelsföretagarnas skyldigheter med de behöriga myndigheternas; delar av ändringsförslag 10, eftersom det skulle innebära en alltför stor utvidgning av förslagets räckvidd med hänsyn till särskilda garantier för salmonella i kött, såväl som sista delen av ändringsförslag 13, eftersom detta skulle äventyra kommissionens initiativrätt.

Övriga ändringsförslag är antingen helt eller delvis godtagbara, efter omredigering.

Slutligen tar jag upp Kindermanns betänkande om förslaget som handlar om djurhälsofrågor som en konsekvens av konsolideringen av reglerna om livsmedelshygien.

Det gläder mig att förslaget har fått starkt stöd, och att det bara har lagts fram ett litet antal ändringsförslag. Det finns emellertid sex ändringsförslag som jag inte kan godta: Ändringsförslag 4 i förbindelse med BSE, eftersom det redan finns omfattande lagstiftning som behandlar detta BSE-krav, och det är varken nödvändigt eller sund rättspraxis att upprepa denna.

Ändringsförslag 5 om ursprungsspårning, eftersom denna redan omfattas av artikel 3.2 a och redan finns med i djurhälsolagstiftningen. Jag skulle kunna godta ändringsförslaget om orden ”människors hälsa” ersattes med ”djurs hälsa”, eftersom mul- och klövsjukan inte utgör någon risk för människor.

Ändringsförslagen 8 och 9 rör överträdelser och offentliggörande av resultat. Detta är en subsidiaritetsfråga som därför bör hanteras av respektive medlemsstat. Det finns dessutom inga risker för folkhälsan, och det är inte möjligt att utarbeta en uttömmande förteckning över överträdelser i samband med djurhälsa. Om man försökte göra det, skulle det oundvikligen resultera i utelämnanden. Om nödvändigt, bör detta göras på ett övergripande sätt. Jag uppmuntrar emellertid medlemsstaterna att försöka uppnå den öppenhet som betonas i dessa ändringsförslag, i sina nationella genomförandebestämmelser.

Jag hyser stora farhågor när det gäller ändringsförslag 12 om undantag för utvecklingsländer. Om bestämmelserna är strängare än dem som anges av Internationella byrån för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (OIE), så måste syftet vara att se till att djurhälsosituationen i gemenskapen inte äventyras. Att tillåta lindrigare bestämmelser för utvecklingsländerna, skulle helt klart motverka sitt eget syfte. Jag kan därför inte godta ändringsförslag 12.

När det gäller ändringsförslag 16, upprättades systemet för tidig varning för specifika offentliga hälsofrågor, inte för det syfte som tas upp i detta ändringsförslag. I sådana fall skulle kommissionen vanligtvis lägga fram ett förslag till beslut till medlemsstaterna om att upphäva importen av de berörda animaliska produkterna. Medlemsstaternas veterinärmedicinska myndigheter skulle dessutom omedelbart varnas och få ingående information från kommissionen om alla riskleveranser, och därför är systemet för tidig varning onödigt i detta sammanhang.

Förutom dessa sex ändringsförslag, finns det två ändringsförslag som jag bara kan godta till viss del. För det första, när det rör ändringsförslag 7 om oanmälda kontroller och skyddsåtgärder, håller jag med om att det bör finnas oanmälda offentliga kontroller, men ändringsförslaget ser bara ut att begränsa dessa kontroller till att omfatta oanmälda kontroller. En annan ordalydelse som ser till att vissa kontroller är oanmälda bör vara tillräcklig.

För det andra, när det rör hjälp i samband med och underrättelse av resultat, upprepas punkt 1 i denna artikel i den första meningen, som därför bör tas bort. De andra ändringsförslagen är antingen helt eller delvis godtagbara, efter redigeringsmässiga ändringar.

Låt mig nu göra ingående kommentarer om ändringsförslagen till dessa tre betänkanden. När det rör Schnellhardts betänkande om hygienregler för livsmedel, kan kommissionen helt eller delvis godta följande ändringsförslag, efter redigeringsmässiga ändringar: 1-4, 6, 7, 9-12, 15-27, 31-34, 36, 40-46, 49-52, 54, 56, 57, 60-66, 68, 70, 72-75, 78-82, 84-88, 90, 91, 94, 96-100, 102, 103 och 106. Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 5, 8, 13, 14, 28-30, 35, 37-39, 47, 48, 53, 55, 58, 59, 67, 69, 71, 76, 77, 83, 89, 92, 93, 95, 101, 104, 105, 107 och 108.

När det rör Schnellhardts betänkande om särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung, kan kommissionen helt eller delvis godta följande ändringsförslag, efter redigeringsmässiga ändringar: 1-7, 9-16, 18-32, 34-37, 39-43, 45-54, 56, 57, 59-64, 66-68, 70-90, 92-100, 102-115, 117-131, 133 och 134. Kommissionen kan emellertid inte godta följande ändringsförslag: 8, 17, 33, 38, 44, 55, 58, 65, 69, 91, 101, 116 och 132.

När det rör Kindermanns betänkande, kan kommissionen helt eller delvis godta följande ändringsförslag, efter redigeringsmässiga ändringar: 1-3, 6, 7, 10, 11, 13-15 och 17. Kommissionen kan emellertid inte godta följande ändringsförslag: 4, 5, 8, 9, 12 och 16.

Jag hoppas också att ledamöterna förstår varför vi har beslutat att förkasta eller ändra vissa av de ändringsförslag som lagts fram av utskotten.

Låt mig slutligen upprepa mina uppriktiga tack till alla dem som har deltagit i detta herkulesarbete. Livsmedelshygienpaketet markerar ytterligare ett viktigt steg i vår översyn av livsmedelslagstiftningen, som syftar till att se till att de europeiska konsumenterna har tillgång till säkraste möjliga livsmedel i världen.

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.