1. Justering av protokollet från föregående sammanträde
Talmannen. – Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Alyssandrakis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Mitt påpekande gäller mitt inlägg i den ordningsfråga som jag ställde igår. Det har återgivits felaktigt i protokollet. Det står: ”Herr Alyssandrakis, som protesterar mot den nyligen genomförda ändringen i Slovakiens strafflag”. I själva verket rör det sig om ett försök till ändring genom ett ändringsförslag som lagts fram, och inte om en ändring som redan genomförts.
Talmannen. – Herr Alyssandrakis! Den rättelse ni talar om kommer naturligtvis att göras.
Korakas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag begärde även ordet i går, men jag fick det inte på grund av tidsbrist. Jag skulle vilja nämna följande: Enligt uppgift är det inte uteslutet att de israeliska trupperna snart kommer att gå till anfall i Gazaremsan, utan hänsyn till det blodbad som kommer att bli följden. Israels regeringsparti Likud motsätter sig öppet bildandet av en palestinsk stat, och samtidigt utvisas 13 palestinska aktivister från sitt hemland, på Sharons begäran, eftersom de betecknas som terrorister. Rådet har ännu inte fattat något beslut. Jag vet inte vilka länder rådet till sist kommer att välja ut för att ta emot dessa aktivister.
Min fråga, herr talman, är vilken status dessa tretton palestinier kommer att få, oavsett var de hamnar, och om det kan tänkas att Israel i framtiden begär att de skall skickas tillbaka, vilket naturligtvis skulle vara brottsligt. Dessutom undrar jag om Europeiska unionen även i fortsättningen kommer att vara den israeliska regimens medbrottsling, genom att ignorera Europaparlamentets beslut om att avbryta partnerskapsförhållandet till Israel, och om unionen även i fortsättningen kommer att stödja denna brottsliga regim ekonomiskt, och leverera vapen till den?
Talmannen. – Jag tackar för ert inlägg, herr Korakas, men just nu diskuterar vi, som ni vet, protokollet och föredragningslistan. På föredragningslistan finns en hel debatt om Mellanöstern. De frågor ni nu ställer hör hemma i debatten om Mellanöstern, som kommer att äga rum i morgon.
Korakas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Med tanke på fördelningen av talartid kommer jag, såvitt jag förstår, inte att få möjlighet att göra något inlägg. Men jag skulle gärna vilja att ni agerade för att ge mig åtminstone en minut, så att jag kan ställa de här frågorna igen.
Talmannen. – Herr Korakas! Jag vill inte inleda en ingående diskussion om fördelningen av talartid. Ni vet mycket väl att det finns en arbetsordning som följs. Vad jag påpekar för er är att de frågor ni ställer är sakfrågor som hör samman med debatten om Mellanöstern. Era frågor hör inte hemma i debatten om protokollet och föredragningslistan.
(Protokollet från föregående sammanträde justerades.)(1)
Inkomna dokument – Debatt om aktuella och brådskande frågor (ingivna resolutionsförslag): se protokollet.
2. Beslut om brådskande förfarande
Talmannen. – Vi övergår nu till en omröstning om begäran om brådskande förfarande om förslaget till rådets förordning om särskilda tillträdeskrav och därmed förbundna villkor vid fiske efter djuphavsbestånd (KOM(2002) 108 – C5-0135/2002 – 2002/0053(CNS)).
Stevenson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! När det gäller denna begäran från rådet beträffande kommissionens förslag till rådets förordning om särskilda tillträdeskrav och därmed förbundna villkor vid fiske efter djuphavsbestånd, vill jag säga att jag har talat med föredraganden, och jag uppmanar kammaren att förkasta denna begäran.
Djuphavsfisk är fiskbestånd som fångas i vattnen utanför de viktigaste fiskeplatserna på kontinentalsockeln. De lever vid kontinentalbranterna eller nära undervattensberg. Arterna växer långsamt och är särskilt känsliga för överfiske. Eftersom fisket efter dessa arter har utvecklats under senare år bör det införas en förvaltningsordning för att säkerställa att resurserna utnyttjas på ett hållbart sätt. Enligt vetenskapliga utlåtanden skulle de lämpligaste bevarandeåtgärderna för dessa arter vara en begränsning, och i vissa fall en minskning av fiskeansträngningen.
I detta förslag införs inslag av ett system för att förvalta fiskeansträngningar som är inriktade på djuphavslevande arter. Det innehåller också förslag till hur uppgifter skall samlas in till stöd för vetenskaplig bedömning och lämplig förvaltning. Enligt det här förslaget skall fiskeansträngningarna begränsas till nuvarande nivåer och förbättrade uppgifter kommer att göras tillgängliga för vetenskaplig bedömning. Kommissionen har för avsikt att i vederbörlig ordning föreslå ytterligare inslag i ett förvaltningssystem för fiskeansträngningarna enligt de vetenskapliga rekommendationerna.
Förslaget åtföljs av ett separat förslag från kommissionen om att begränsa fångsterna genom kvotförvaltning. Detta är en brådskande och viktig fråga, men fram till nu har inga gemenskapsåtgärder vidtagits på området. Frågan kräver därför en mycket ingående bedömning av fiskeriutskottet. Rådets begäran om brådskande förfarande mottogs den 3 maj, samtidigt som vår första diskussion om frågan har planerats till den 22 maj. Med tanke på bristen på åtgärder från kommissionens sida, tycker jag inte att det är oskäligt att frågan granskas några månader i parlamentet. Jag tycker också att det är bisarrt att rådet begär ett brådskande förfarande i frågan, när vi har förstått att rådets ordförande själv har deltagit i försök att ändra tidsplanen för offentliggörande av reformförslag inom den gemensamma fiskeripolitikens miljödimension.
Jag uppmanar därför kammaren att rösta emot denna begäran om brådskande förfarande.
Talmannen. – Tack så mycket, herr Stevenson. Ert anförande sammanfattar invändningarna mot förslaget.
Det tycks inte finnas någon kollega som vill argumentera för förslaget.
Jag låter alltså förslaget gå till omröstning.
(Parlamentet avslog begäran om brådskande förfarande.)
⁂
Rübig (PPE-DE) . – (DE) Herr talman! Jag vill egentligen bara få det fört till protokollet att det på senare tid förekommit enormt många fall i Bryssel där väskryckare slagit in sidorutan på bilar, och där kvinnliga bilförare också skadats. Jag skulle vilja att man informerade om detta, och att man undersöker om det finns några möjligheter att råda bot på problemet.
Talmannen. – Tack så mycket för ert påpekande, herr Rübig. Vi noterar det, och jag vill tala om för er att talmanskonferensen över huvud taget tar säkerhetsfrågan på mycket stort allvar.
3. Nominering av vice ordförande i Europeiska centralbanken
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om betänkandet (A5-0146/2002) av Randzio-Plath för utskottet för ekonomi och valutafrågor om nomineringen av Lucas Papademos till vice ordförande i Europeiska centralbanken.
Randzio-Plath (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag föreslår att Europaparlamentet bekräftar nomineringen av Lucas Papademos till vice ordförande i Europeiska centralbanken. Utskottet var enhälligt i denna fråga. Bekräftelsen av den föreslagna kandidaten är inte någon pro forma-bekräftelse. Den är en följd av utfrågningen i utskottet för ekonomi och valutafrågor, och därmed en del av öppenheten inom penningpolitiken. Experterna känner till Centralbankens ordförande, men det gör inte Europas medborgare. Men de måste ha förtroende för denne vice ordförande. Den blivande ledamoten i Europeiska centralbankens direktion är med och beslutar om penningpolitiken inom euroområdet. Hans beslut påverkar tillväxten och arbetstillfällena, och därmed också människors liv. När allt kommer omkring måste pengarna tjäna människorna, människorna skall inte finnas till för pengarnas skull!
Penningpolitiska beslut fattas av människor. Därför är personlig integritet och personlighet, kompetens, rika erfarenheter när det gäller ekonomi och penningväsende, men även en beredvillighet till öppenhet av stor betydelse. Vid utfrågningen underströks dessa förutsättningar.
Den blivande vice ordföranden är den förste efterföljaren till den första direktionen, som på ett så framgångsrikt sätt förberedde och genomförde eurons införande. Direktionsledamöternas oberoende understryks av att omval inte är tillåtna, och såtillvida har man här på nytt bekräftat det personliga oberoendet. Europeiska centralbankens oberoende – och det måste jag i dag än en gång betona – är med all rätt en grundläggande beståndsdel i EMU. När allt kommer omkring är penning- och valutapolitiken inte neutral.
I en demokrati finns det inga institutioner som är ofelbara eller som kan verka i mörkret. Öppenhet i beslut och beslutsskäl är av demokratiska och integrationspolitiska orsaker i stället något som är oupplösligt sammankopplat med Europeiska centralbankens roll. Denna öppenhet ligger för övrigt inte bara i den europeiska demokratins utan också i Europeiska centralbankens intresse, som härigenom har vunnit i trovärdighet, legitimitet och pålitlighet, vilket också tydligt har visat sig under de senaste åren.
Vi vill stärka denna auktoritet i människornas och marknadernas intresse. När allt kommer omkring återspeglas allt som ett folk är, vill och drabbas av i dess penningväsende, som den berömde ekonomen Joseph Schumpeter en gång sade.
Europaparlamentet anser att Europeiska centralbankens öppenhet har ökat kraftigt i jämförelse med de tidigare europeiska nationella centralbankerna, och att vi såtillvida har upplevt ett slags kulturrevolution i länderna inom euroområdet. Den monetära dialogen mellan Europaparlamentet och Europeiska centralbanken har verkligen bidragit till detta. Det handlar trots allt inte bara om att offentliggöra rapporter varje månad, kvartalsvis eller årligen, utan det handlar faktiskt också om den monetära dialogen, för att man inte bara skall skärskåda beslutet, utan också bakgrunden till de penningpolitiska besluten.
Men vi måste från Europaparlamentets sida även i fortsättningen insistera på att det vid sidan av dessa offentliggöranden också offentliggörs kortfattade protokoll och omröstningsresultat. Den amerikanska centralbanken har just beslutat att alla namn och medlemmarnas röster skall offentliggöras samma dag som beslut fattas inom penningpolitiken, så att alla får veta hur medlemmarna har röstat. Liksom man offentliggör argumenten för eller mot ett beslut i kortfattade protokoll, skulle ett anonymt offentliggörande av rösterna absolut vara nog för Europaparlamentet, eftersom det för oss är viktigt att veta att man faktiskt inte bara tar hänsyn till penningpolitikens primära mål, nämligen prisstabiliteten, utan också till de sekundära målen med Europeiska unionens stöd till tillväxten och sysselsättningen.
Det är intressant att konstatera att sättet att rösta i USA ju inte bara bestäms av problemen med inflationsrisken, utan också av arbetslösheten, vilket just betonas i en amerikansk undersökning. Det vore lugnande att få veta att även ledamöterna i Europeiska centralbanken påverkas av detta, särskilt som penningpolitikens sekundära uppgift, som sagt, är att stödja tillväxten och sysselsättningen, och det hittills inte stått klart för Europaparlamentet hur Europeiska centralbanken ser på definitionen av hur detta andra mål skall uppfyllas. Just i år kommer det att vara viktigt att få klarhet i det, eftersom ju också det långsamma uppsvinget i Europa inte bör stoppas av penningpolitiska beslut.
Det var mycket tydligt under utfrågningen av den nominerade vice ordföranden Papademos hur viktiga samtliga dessa mål i artikel 105 i EG-fördraget är för honom. Därför vill jag än en gång betona att vi röstar för att han nomineras. Även om det inte har någon juridisk betydelse är det ändå viktigt att på detta vis betona legitimiteten i denna bekräftelse. Allt annat skulle kräva en reform av EG-fördraget.
(Applåder)
Karas (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Vi diskuterar i dag nomineringen av Lucas Papademos, eftersom den franske vice ordföranden kommer att avgå. Jag vill i min grupps namn – och i hela kammarens namn, tror jag – innerligt tacka den avgående vice ordföranden för hans utmärkta arbete, som också har visat sig i den ständiga dialogen med parlamentet och hans intresse för våra argument och förslag.
Nomineringen av Lucas Papademos – det har utskottets ordförande redan sagt – stöds enhälligt av utskottet. Det har naturligtvis sina skäl, eftersom hans meritförteckning, hans karriär inom vetenskap och utbildning liksom rollen som chef för och vice ordförande i Greklands centralbank predestinerar Lucas Papademos för denna funktion. Om jag bara nämner hans båda funktioner i Grekland, så har han som vice ordförande i Grekiska valutabanken väsentligt bidragit till den fullständiga avregleringen av kapitalflödet. Å andra sidan är han som riksbankschef den som fullständigt har fört in Grekland i euroområdet.
Men låt mig också säga att det vid utfrågningen entydigt konstaterades att den nye vice ordföranden för ECB inte ser någon motsättning mellan prisstabilitet och tillväxt respektive sysselsättning, utan att prisstabiliteten för honom är en förutsättning för att uppnå tillväxt och sysselsättning. Han anser därför inte heller att det finns någon anledning att ändra ECB:s stadga. Prisstabiliteten är ECB-politikens uppdrag, orsak och mål.
Jag tackar Papademos för hans förslag om mer öppenhet i förklaringen av Europeiska centralbankens beslut, i syfte att stärka medborgarnas förtroende för euron, och för hans tydliga kamp för Europeiska centralbankens oberoende och mot politiska yttringar.
Tillsammans med rådet har vi fattat ett bra beslut.
(Applåder)
Talmannen. – Tack så mycket, herr Karas.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
4. Europeiska området för forskning
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A5-0153/2002) av Caudron för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om sjätte ramprogrammet för Europeiska gemenskapens verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration med syfte att främja inrättandet av det europeiska området för forskningsverksamhet samt innovation (2002-2006).
Caudron (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Den 14 november förra året antog parlamentet med mycket stor majoritet mitt betänkande om det sjätte ramprogrammet för forskning. Vi accepterade då strukturen, principerna och filosofin i Busquins förslag, samtidigt som vi kompletterade det med bidrag från forskarvärlden för att bättre motsvara EU-medborgarnas förväntningar.
Den 10 december 2001 bemötte rådet (forskning) på ett utomordentligt sätt våra krav och förslag. Sedan dess har vi fortsatt att arbeta gemensamt för att precisera vissa punkter och ytterligare förbättra ramprogrammet, i nära samarbete med kommissionär Busquin och hans enheter, liksom med rådets ordförandeskap och Marimón. Ingen har sparat på ansträngningarna, alla har lyssnat på varandra och vi har försökt att förstå varandra, införliva den andres krav och hitta kompromisser.
Den 23 april antog utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi 90 ändringsförslag, varav 30 skulle införlivas i de särskilda programmen. Vi krävde där nya preciseringar om instrumenten för genomförande av programmen, om stödet till de små och medelstora företagen och till mikroföretagen. Vi betonade forskningen, den hållbara utvecklingen och en minskning av de externa kostnaderna för miljön. Vi erinrade om att vi fäster stor betydelse vid grundforskningen. Vi upprepade slutligen att forskning inom hälsoområdet och kampen mot de stora sjukdomarna är viktig, men även allt som rör human- och socialforskning.
Före och efter dessa omröstningar kunde de olika ståndpunkterna föras närmare varandra tack vare flera informella och formella trepartssamtal. De tre institutionernas administrativa och tekniska personal, berörda folkvalda och deras assistenter arbetade ihärdigt, och den 7 maj kunde vi under ett ovanligt fruktbart trepartsmöte sluta överenskommelser som resulterade i trettiofyra kompromissändringsförslag, som utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi i går kväll röstade igenom i stort sett enhälligt. Industriutskottet gav mig också, i egenskap av föredragande, mandat att byta ut de ändringsförslag som röstades igenom den 23 april mot dessa kompromissändringsförslag.
När det gäller den mer känsliga frågan om etik förelåg det stor enighet om att kommissionen verkligen skall fastställa de gränser som inte får överskridas på området, att rådet skall ta hänsyn till dessa gränser, och att allt konkret skall finnas med i de särskilda programmen. Kommissionär Busquin kommer nog att bekräfta det strax. Vi är nu bara några timmar ifrån ett definitivt godkännande, och rådet har redan skriftligen informerat oss om att det instämmer i de trettiofyra kompromissändringsförslag som ni skall rösta om i morgon.
Jag skulle vilja avsluta mitt inlägg med att på nytt tacka det belgiska ordförandeskapet, som redan den 10 december 2001 möjliggjorde en mycket positiv gemensam ståndpunkt. Jag tackar återigen kommissionär Busquin och hans enheter, som visat prov på lyssnarförmåga, förståelse, respekt för parlamentet samt fantasi när det har gällt att föreslå lösningar. Jag vill också tacka ordförande Westendorp och hela sekretariatet i industriutskottet, de politiska gruppernas administratörer och sekretariat, samt min assistent Gaëlle Le Bouler. Ett mycket varmt tack går också till mina kolleger som arbetat tillsammans med mig i det här ärendet under ett och ett halvt år, skuggföredragandena, samordnarna och föredragandena av yttranden. Bland dem vill jag särskilt nämna Win van Velzen, Yves Piétrasanta, Konstantinos Alyssandrakis, Plooij-van Gorsel och även McNally. Jag vill också framföra ett särskilt tack till det spanska ordförandeskapet och till Marimón, som haft förmåga att lyssna och varit tillgängliga, och som därför förtjänar en särskild hyllning och ett särskilt tack.
Kära kolleger! Jag är snart färdig med det som sannolikt blir mitt sista stora betänkande efter tretton år här i kammaren. Eftersom jag bröt med det franska socialistpartiet för ett halvår sedan kommer jag att kandidera till kommunalvalen i Frankrike för medborgarvänstern, mot en kandidat från socialistpartiets organisation. Antingen blir jag vald, och då lämnar jag er, eller också förlorar jag, och då kommer socialistpartiet sannolikt att utesluta mig ur PSE-gruppen. Båda fallen kommer att vända upp och ned på min situation fullständigt, och jag är därför glad över att kunna avsluta denna fas i mitt politiska liv med att ha bidragit till tillkomsten av ett mycket bra europeiskt forskningsprogram, som med 17,5 miljarder euro representerar den tredje europeiska politiken. I dag, den 14 maj 2002, vill jag säga att jag är berättigat stolt, jag vill hylla den europeiska vetenskapliga världen som jag haft ett nära samarbete med, och på nytt tacka alla mina kolleger och deras medarbetare som under ett och ett halvt år hjälpt och stöttat mig.
(Applåder)
van Velzen (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med ett ovanligt uttalande. Jag skulle gärna personligen vilja ge kommissionären mitt stora stöd när det gäller de svåra omständigheter som han nu upplever i sitt privatliv i samband med sin frus sjukdom. Han skall veta att han har starkt stöd från oss i detta hänseende.
Herr talman! PPE-DE-gruppen instämmer helt och hållet med de kompromisser som uppnåtts. En grupp kolleger, framför allt några av mina, kommer på grundval av personliga skäl att lägga fram ett ändringsförslag för den punkt som gäller etiken, det så kallade ”förfarandet med 32 underskrifter”. Jag anser att det är någonting positivt att våra kolleger använder denna rättighet för att på det sättet kunna ge uttryck för att de inte tycker att punkten om etik går tillräckligt långt. Jag hoppas ärligt talat också, herr talman, att rådet och kommissionen kommer att ta vara på tillfället att närma sig varandra mer under den närmaste tiden, även i förhållande till parlamentet, och att diskutera de etiska frågorna mer detaljerat med varandra. De etiska frågorna löstes inte med det sjätte ramprogrammet – vi vet att det råder stora meningsskiljaktigheter mellan medlemsstaterna -, men jag tror att det verkligen är mödan värt att närmare utbyta åsikter med varandra på den punkten.
Jag skulle gärna vilja tacka kollega Caudron för hans utmärkta, öppna och kommunikativa samarbetssätt. Jag skulle även gärna vilja tacka vår ordförande, Westendorp, för hans utmärkta råd och stöd. Jag skulle vidare vilja framföra ett stort tack till kommissionären, hans kansli och kommissionens ledamöter för deras synnerligen positiva förhållningssätt, och jag skulle framför allt också vilja tacka rådet. Det belgiska ordförandeskapet var utmärkt, men det spanska ordförandeskapet är ett föredöme för hur man från rådets och parlamentets sida kan avhandla saker och ting med varandra, och jag tror att vi lyckades nå en lösning tack vare rådet.
Att budgeten avsevärt har ändrat kurs i vår riktning kvarstår förstås. Naturligtvis vill man som parlamentariker alltid ha mer, men i slutändan måste man godta kompromissen. Personligen gläder det mig mycket att vi nu har kunnat skapa en förebild i fråga om cancerforskningen när det gäller hur man kan använda såväl nationella som europeiska medel, och hur man genom att samordna två fonder kan utveckla en mycket större kraft på cancerforskningsområdet. Detta gläder mig utomordentligt. Det gläder mig också att förhållandet mellan ramprogrammet och det särskilda programmet har blivit mycket starkare och mer samordnat, och jag tackar också rådet för dess ansträngningar på det området.
Herr talman! Om man ser det i sin helhet tror jag att det verkligen har varit mödan värt att vi har tvingats gå en så lång väg för att till sist kunna nå detta resultat. Men vi kan också säga till vetenskapsvärlden att parlamentet, rådet och kommissionen har arbetat tillsammans för att åstadkomma det bästa som vi tillsammans kunde genomföra i den stunden, och jag tror att detta är en mycket stor framgång i dag, för kommissionären, men framför allt för oss alla.
(Applåder)
McNally (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle sälla mig till de som redan gratulerat föredraganden, det spanska ordförandeskapet och kommissionär Busquin, som uppvisat en exemplarisk tålmodighet, förståelse och respekt för parlamentets ståndpunkter.
Kloka människor i hela Europa väntar på att få veta vad vi beslutar i veckan, därför att de nästa år kommer att få möjlighet att använda sina hjärnor för vår skull. Vi kommer att ge dem pengar så att de kan utföra arbete som kommer att vara till nytta för vår ekonomi och vårt samhälle. Det finns ett starkt samband mellan forskningssatsningar och ekonomiska framgångar, och Europeiska unionen ger åtminstone ett exempel på och visar att den förstår detta samband.
Vi har lyckats få ett mycket stort samförstånd i parlamentet om sjätte ramprogrammet, ett samförstånd som sträcker sig över politiska och nationella gränser. Vi har fått ett program som betonar viktiga forskningsområden, men som på samma gång uttrycker de europeiska medborgarnas önskemål om att man skall bekämpa gissel som cancer och andra sjukdomar på ett intelligent sätt.
Detta är en del av det europeiska området för forskningsverksamhet. Medlemsstaterna måste göra resten. Det är deras ansvar. Europeiska unionen gör sin del. Tack till dem som sett till att mer pengar kan användas inom det viktiga området forskning och samhälle, vilket omfattar en ingående granskning av etiska förhållanden. Vi i PSE-gruppen kommer inte att stödja ändringsförslag om etik, men vi värdesätter den förklaring som har lagts fram.
När vi nu befinner oss i slutet av en lång process, vill jag återigen tacka vår förträfflige föredragande, som har gjort ett enastående arbete, våra skuggföredragande och alla andra som har deltagit i arbetet. Ni kloka människor i Europa, pengarna är på väg!
(Applåder)
Plooij-van Gorsel (ELDR). – (NL) Jag ansluter mig mycket gärna till alla mina kollegers yttranden, och jag vill tacka alla som har medverkat till att åstadkomma detta ramprogram.
För närvarande, kolleger, är det inte tal om något genuint europeiskt område för forskningsverksamhet. Ett av de viktigaste villkoren för att få detta till stånd är en välfungerande och snabb infrastruktur för kommunikation. Det är av den anledningen som den liberala gruppen hela tiden har fäst så stor vikt vid Geant-projektets framåtskridande. För att forskare skall kunna samarbeta är det väsentligt med god och snabb kommunikation. Jag gläder mig därför för det första åt att budgeten för Geant har höjts, och för det andra åt att ledningsstrukturen har förbättrats ansenligt genom goda avtal inom Europeiska kommissionen, vilket har skett under påtryckningar från parlamentet.
Herr talman! Ett annat viktigt villkor för samarbete och kunskapsöverföring är rörligheten bland forskare. Jag vill än en gång be att även detta skall uppmärksammas. Många av våra främsta forskare – detta hör jag överallt inom forskningsvärlden – åker ibland för en tid till Amerika för att ta del av ny utveckling. Men det saknas goda grundvillkor i Europa för att dessa forskare skall kunna återvända, vilket leder till att de ibland hellre stannar kvar i Amerika. På det sättet förlorar vi våra hjärnor, och vi behöver dem för att göra Europa till den mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen.
Min sista punkt, herr talman, rör etiken. Den har det talats mycket om under de senaste månaderna, och jag vill gärna säga något om det förhållningssätt som vissa kolleger har intagit när de försöker att kväva innovationer på området för biomedicinsk forskning i sin linda. Även den liberala gruppen är mycket medveten om de etiska dilemman som de allt snabbare framskridande teknologiska möjligheterna skapar. Det är nödvändigt med en nyanserad, och väl övervägd strategi. Men hur kan vi någonsin bli denna konkurrenskraftiga ekonomi om vi förhindrar varje – och jag säger varje – förnyelse med hänvisning till moraliska normer, och till och med försöker att tvinga andra medlemsstater att inta vissa åsikter? Jag kan tala om för er, herr talman, kolleger och herr kommissionär, att vi i den liberala gruppen är nöjda med den nuvarande formuleringen, såsom den har fastställts i den gemensamma ståndpunkten om etik.
Piétrasanta (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag vill till att börja med framföra vårt tack till Caudron, vår kollega och föredragande, och till våra kolleger som varit skuggföredragande. Caudron har verkligen utfört ett utmärkt arbete och lyssnat, och vi har haft nöjet att samarbeta med honom för att genomföra detta sjätte ramprogram.
När det gäller rådet måste jag också tacka det belgiska ordförandeskapet, de Donnea, som ansträngt sig för att ta med de förslag som parlamentet särskilt önskade, men också rådets nuvarande spanska ordförandeskap. Faktum kvarstår att den verklige projektledaren när det gäller det sjätte ramprogrammet är kommissionär Busquin. Jag vill hylla och tacka honom för att han oavbrutet lyssnat till våra förslag, och han har gjort det, skulle jag vilja säga, på ett både kompetent och mänskligt sätt. Jag vill uppriktigt tacka honom för hans bidrag till det sjätte ramprogrammet, som handlar om det europeiska området för forskning, det är hans idé, och om de nya instrumenten: integrerade nätverk, expertnätverk, integrerade program och spetsforskningstrappan.
Vi skall självfallet ta upp de olika frågorna. Vi har den svåra frågan om etik som jag inte vill kringgå eftersom den oroar oss. Inom De gröna förefaller det för övrigt finnas en majoritet för att inte anta något ändringsförslag om etiken. Vi känner oss oroade över denna allvarliga fråga, och vi måste vara medvetna om att allmänheten och EU:s vetenskapsmän har ögonen på oss när vi fattar beslut på det här området. Jag erkänner att frågan om att använda embryon inom forskningen är en mycket personlig fråga, som har både motståndare och anhängare inom alla grupper, och det är inte någon hemlighet att det även inom vår grupp finns olika uppfattningar. Vi måste ändå komma ihåg att parlamentet vid sin första behandling antog ett ändringsförslag vars syfte var att begränsa forskningen inom detta ytterligt känsliga område. Det förefaller för närvarande troligt att parlamentet kommer att acceptera rådets förslag att inte i detalj behandla frågan om etik i ramprogrammet, och om vi accepterar detta förslag från rådet erkänner vi de facto att dessa etiska frågor bör lösas av experterna, vetenskapsmännen eller kommissionen, men inte av oss politiker. Det finns kanske goda skäl att acceptera kompromissen, och det åligger var och en av oss att besluta om det är bättre att undvika en förlikning, eller att finna en tillfredsställande lösning på dessa etiska frågor. Allt jag för närvarande kan säga är att när vi på nytt träffar ledamöterna i våra grupper för att diskutera etikfrågan får vi inte glömma att i opinionens ögon handlar det om politiska frågor som vi politiker är ansvariga för: vi kan inte delegera detta ansvar.
Vi har även andra skäl att vara nöjda med ramprogrammet: Frågan om en hållbar utveckling ingår för första gången och har fått en mycket stor budget, över 2,2 miljarder euro; energiforskningen ligger, inom ramen för förnybar energi, på samma nivå som forskningen om kärnenergi; hållbara transporter och forskningen om ekosystem i städer och på landsbygden, bland annat med begreppet ekoplats, är nya frågor som accepterats. Vi är också glada över anslagen för internationella relationer, bland annat när det gäller frågan om vetenskap och samhälle.
Det som återstår är att optimera det sjätte ramprogrammet i samband med de mycket speciella program som skall utvecklas, vilket kommissionen lovat och vilka vi kommer att rapportera om mycket snart.
Alyssandrakis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman, herr kommissionär, värderade kolleger! Först av allt skulle jag vilja tacka vår föredragande Caudron för det enorma arbete han har lagt ner. Jag vill också tacka kommissionär Busquin, rådsordförande Marimón, alla obemärkta föredragande från de politiska grupperna, industriutskottets ordförande Westendorp, men också hela den stab av sekreterare som varit involverade, för det goda samarbete vi har haft från första början.
När jag granskar slutresultatet, kan jag säga att det är väsentligt bättre än den ursprungliga texten, och därför kommer vår grupp att stödja det. Det finns emellertid vissa punkter som jag skulle vilja lyfta fram, och de gäller både genomförandet av ramprogrammet och kommande program. Ramprogrammet lyfter på ett förtjänstfullt sätt fram en rad ytterst viktiga områden för den moderna forskningen, men programmets inriktning är enligt min uppfattning alltför snäv. Det medför att alla forskningsområden som förtjänar stöd får mycket små marginaler för att kunna utnyttja bidragen. Eftersom ramprogrammet i praktiken ger signaler om forskningsinriktningen i medlemsstaterna, är jag rädd att det kan leda till en mera ensidig inriktning över huvud taget.
Den andra punkt som jag vill ta upp är frågan om vilka som faktiskt kommer att dra nytta av bidragen. Jag är rädd att en stor del av bidragen kommer att gå till industrin och endast en liten del till universiteten, forskningscentra eller små forskningsenheter, oavsett kvaliteten på deras verksamhet.
Herr talman, herr kommissionär, värderade kolleger! Det finns en enorm forskningspotential i alla Europeiska unionens medlemsstater. Om vi lyckas utveckla denna potential genom att finansiera den och genom att tillämpa dess resultat, så kommer vi att göra en mycket viktig insats för kommande generationer.
Ribeiro e Castro (UEN). – (PT) Herr talman, kära kolleger, herr kommissionär! Vår grupp stödjer naturligtvis på det stora hela det sjätte ramprogrammet och de mål som har konkretiserats här om mer ekonomiska resurser för EU:s forskningspolitik. Vi är medvetna om detta programs oerhörda betydelse för den vetenskapliga forskningen inom unionen, och om att programmet är en avgörande åtgärd för att införa ett gemensamt forskningsområde.
Men anledningen till att jag gör ett inlägg här – i knappt en minut – är att jag än en gång vill fästa uppmärksamheten på att de etiska frågorna inte får glömmas bort. Enligt vår grupps uppfattning är inte formuleringen av artikel 3 tillfredsställande. Därför vidhåller vi vårt ändringsförslag 89, där en enligt oss korrekt lösning läggs fram: principen om enhällighet vid lagstiftning. Denna etiska fråga är ytterst känslig och vi bör förlita oss på de beslut som fattas, på allra högsta nivå, i de olika medlemsstaterna i denna fråga. Sålunda tycker vi att europeiska forskningspengar bara bör kunna användas för mål och enligt metoder och med medel som inte är olagliga i någon medlemsstat.
Raschhofer (NI) . – (DE) Herr talman, ärade kolleger! Genom omröstningen om betänkandet om det sjätte ramprogrammet för forskning lägger vi grundstenen till stödprojekten med en total ekonomisk volym som ändå omfattar 17,5 miljarder. Det är ett avsevärt belopp. Det otroligt stora antalet ändringsförslag redan under första behandlingen klargjorde hur olika man i denna kammare ser på utformningen av ramprogrammet. Särskilt motstridiga ståndpunkter återfinns nu också under andra behandlingen när det gäller att definiera etiska grundprinciper. Det är svårt att komma fram till någon kompromiss om gränserna för stamcellsforskningen bland de 15 medlemsländerna, eftersom uppfattningarna skiljer sig alltför mycket åt.
I framtiden kommer vi säkert att ägna oss åt frågor om bioetik i ökad omfattning. Jag har vissa problem med användningen av embryon för forskning. Framför allt kan jag inte godkänna att man med hjälp av europeiska forskningsanslag skulle stödja sådant som är förbjudet i flera av de 15 medlemsstaterna.
Liese (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Resultatet av det lagstiftningsförfarande som nu slutförs i samband med Caudrons betänkande och det sjätte ramprogrammet för forskning innehåller, som jag ser det, både ljusa och mörka sidor. En rad förslag från Europaparlamentet har tagits med i den gemensamma ståndpunkten, i kommissionens förslag, och vi har uppnått en hel del. Det jag anser vara särskilt positivt är att barns insjuknande och behandlingen av barn nu ingår i den europeiska forskningspolitiken. Tyvärr var det ett visst motstånd i början, men vi lyckades övervinna detta motstånd.
Jag anser också att det är särskilt viktigt att inte bara gentekniken ingår i den främsta prioriteringen – bland alla möjligheter som erbjuds – utan också den medicinska forskningen i allmänhet. Jag vill tacka alla deltagande för de förbättringar som uppnåtts: Kommissionen, kommissionär Busquin, föredraganden Caudron, medföredragandena, särskilt van Velzen, och även rådets spanska ordförandeskap. Den kompromiss som nu uppnåtts har ur min synvinkel emellertid ett mycket stort och tungt vägande fel: Där har inte föreskrivits några klara regler för hanteringen av forskningsområden som är etiskt känsliga.
Naturligtvis har även Europaparlamentet här sina problem, men vi antog under första behandlingen ett förslag som åtminstone skulle kunna vara ett rättesnöre för Europa. Även om jag inte hundraprocentigt är för detta, så har en kompromiss utkristalliserat sig. Tyvärr har rådet dragit sig undan sitt ansvar, och inte ställt upp några klara bestämmelser på detta område.
Det är en svår situation för alla deltagande parter, och det finns en rättslig osäkerhet. Kommissionen kommer inte att få det så lätt med denna text, för den innehåller inget mandat för att till exempel stödja forskningen om mänskliga embryon. Men det är inte heller klart uteslutet. Det kommer att leda till tvister. Också därför bör vi i inom EU arbeta vidare på en kompromiss. Jag är beredd att vara med och arbeta på en kompromiss, också mot min personliga övertygelse, som är mycket restriktiv. Men så länge som vi inte har någon sådan kompromiss, kan vi inte heller gemensamt finansiera det. Subsidiaritet får inte innebära att vi visserligen inte har några gemensamma regler – var och en gör som han vill – men att alla gemensamt betalar. Därför måste vi än en gång lägga fram ändringsförslag och besluta om dem.
(Applåder)
Westendorp y Cabeza (PSE). – (ES) Herr talman, herr kommissionär! Det finns stunder när man känner sig särskilt glad över att tillhöra en institution och så är fallet just nu. De tre institutionerna har fungerat bra, och som Europas medborgare förväntar sig att de lagligt instiftade institutionerna skall fungera. De har agerat effektivt och snabbt tack vare kommissionär Busquin och även det belgiska ordförandeskapet, som har rott i land en svår överenskommelse om det finansiella paketet som för fem år sedan var den tvistefråga som ledde till att antagandet av det femte ramprogrammet försenades, vilket vi alla minns. Detta kommer inte att upprepas.
Det är även det spanska ordförandeskapets förtjänst, som har haft en särskild förståelse för Europaparlamentets inställning och vi skall framför allt tacka föredragandena, såväl huvudföredraganden som medföredragandena, som har agerat yrkesmässigt korrekt och med en önskan att tjäna Europa. Därför är detta ett av de ögonblick när man verkligen kan känna sig lycklig och nöjd över att företräda denna institution.
Allt arbete är inte utfört än, det finns naturligtvis en rad frågetecken, och ett av dem handlar om etiken. Vi har den största respekt för alla dem som har en annan inställning. Jag kan dock redan nu säga er att ni kommer att märka att de faktorer som bekymrar er beaktas i rådets förslag till gemensam ståndpunkt och kommissionens förklaring om de särskilda programmen. Framför allt tillåter vi inte att denna fråga utvecklas på ett sådant sätt att vi inte kan anta det ramprogram som det europeiska vetenskapliga samfundet har satt sitt hopp till.
Ahern (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Caudron och kommissionär Busquin för det hårda arbete som de har utfört under svåra omständigheter. Jag välkomnar i synnerhet att anslag har avsatts för hållbarhet och förnybara energikällor i detta program.
När det gäller etiska dilemman inom biotekniken, måste vi hantera dessa dilemman och initiativen för att möta etiska frågor vid finansiering av EU-forskning, på ett mycket seriöst sätt. Det gäller särskilt patentering av det mänskliga genomet, mänsklig kloning i olika former, manipulering och modifiering av mänskliga könsceller – detta är särskilt viktigt – och skapandet och användningen av mänskliga embryon inom forskningen. Våra medborgare är mycket bekymrade, och vår politik och finansiering bör ta hänsyn till deras oro.
Jag har vissa bekymmer när det rör djurs välbefinnande, särskilt när det gäller att utveckla ett godkännande av alternativa metoder för djurförsök, och att påskynda ett beslut om ersättning av djurbaserad toxicitetstestning med hänsyn till kemikaliepolitiken.
När det gäller finansiering inom hälsoområdet, välkomnar jag ändringarna och tackar Caudron för hans intresse, eftersom forskning om mänskligt genom inte kan vara den enda hälsoforskning som finansieras av EU. Detta såg ut att hända, så jag välkomnar finansieringen inom hälsoområdet och inom kompletterande medicin.
Till sist: Jag vet att Euratom-programmet inte är en del av EG-programmet, och att det inte faller under medbeslutandeförfarandet, men jag skulle välkomna en försäkran från kommissionären om att kommissionen kommer att ta hänsyn till Europaparlamentets intressen i sitt arbete, och i synnerhet våra ändringsförslag till Euratom-programmet.
Dell'Alba (NI). – (FR) Herr talman, kommissionär Busquin, kära kolleger! För de italienska radikalas räkning skulle jag vilja framföra en verklig hyllning till föredraganden Caudron för att han lyckats föra i hamn denna andra behandling av ett mycket svårt ämne: Som ordförande Westendorp sade kan vi vara stolta över att det lagts fram för oss i det skick som det behöriga utskottet antog det i.
Efter att en tillfällig undersökningskommission gått i stöpet, där man hade försökt att bereda marken utan att lyckas, har parlamentet nu med Caudrons betänkande en ståndpunkt, som självfallet är en kompromiss, men som jag tror är mycket viktig för våra länder, för forskningen och för framtiden för miljontals personer som i dag i stamcellsforskningen ser en möjlighet till verkligt och inte inbillat liv, vilket man talat mycket om de senaste åren och månaderna även här i kammaren. Denna kompromiss, som bland annat innebär att ramprogrammet skulle kunna finansiera forskning på övertaliga embryon som är högst 14 dagar gamla för att finna stamceller som kan bota sjukdomar som i dag är obotliga, innebär ett grundläggande steg där vi inte kan vända tillbaka. Jag vädjar till kommissionen om att den skall göra allt för att kompromissen, som självfallet utesluter alla manipulationer som syftar till mänsklig kloning i reproduktionssyfte, skall bli till en strimma av hopp för miljoner EU-medborgare, samtidigt som den äntligen tar hänsyn till ett avsevärt framsteg inom forskningen. Vi får inte göra dem besvikna. Vi måste anta Caudrons betänkande i den här utformningen.
Purvis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I egenskap av författare till förra årets betänkande om bioteknikbranschens framtid, kan jag bara på det varmaste sätt välkomna den höga prioritering av livsvetenskaperna som sker i sjätte ramprogrammet för forskning, och som stöds på ett kraftfullt sätt i Caudrons utmärkta betänkande.
När det rör hälsoaspekten, finns det stora utsikter för banbrytande läkemedel för vissa av mänsklighetens mest fruktade sjukdomar: Cancer, hjärtsjukdomar, diabetes och cystisk fibros, alla neurologiska sjukdomar – som t.ex. Alzheimers, Parkinsons, demens, skador på nervceller i det motoriska nervsystemet, ryggradsskador och hjärnskador. Genetiska behandlingsmetoder kan eliminera ärftliga sjukdomar som t.ex. blödarsjuka och Huntingtons sjukdom, som fördystrar vissa familjers liv på ett så tragiskt sätt.
När det gäller grödor är möjligheterna inte mindre spännande, även om saken skadas genom en förnekelsekampanj från vissa skamlösa personer som har ett egenintresse i sammanhanget. Hundratusentals har dött och fortsätter att dö av rökning och trafikolyckor, men ingen har någonsin dött av genetiskt modifierade grödor eller genetiskt modifierat livsmedel.
Det finns så många goda effekter som kan följa av ett minskat användande av olika bekämpningsmedel, minskad energikonsumtion och minskade koldioxidutsläpp, och genom bättre kvalitet och större skördar. Jag har då inte nämnt möjligheterna i utvecklingsländerna när det gäller mat till de svältande, odling av grödor i torra och saltrika jordar och avhjälpande av vitaminbrist, som kan förhindra att miljontals personer insjuknar.
Jag uppmanar kommissionen och regeringarna i medlemsstaterna att ta sig samman och kämpa för något som de vet är bra för mänskligheten. Vårt forskarsamhälle, våra forskare – inte minst i min skotska valkrets som ligger i täten på dessa viktiga områden – förtjänar vårt helhjärtade stöd, inte bara genom att vi med övertygande majoritet antar Caudrons betänkande, utan genom att vi också stödjer det förenklade och rättsligt säkra förfarandet för godkännande av läkemedelsprodukter på området; för godkännande av genetiskt modifierade grödor och av livsmedel för prövning och kommersialisering; och för skydd av immaterialrätten med ett ekonomiskt och effektivt gemenskapspatent.
Ett godkännande av sjätte ramprogrammet för forskning innebär bara en början. Vi måste följa upp det med praktiska åtgärder som fullt ut kommer att förverkliga bioteknikens möjligheter.
Linkohr (PSE) . – (DE) Herr talman! Detta är ett stort arbete, och jag vill tacka herr Caudron så hjärtligt, men också herr Busquin, som har profilerat sig med nya idéer i detta program. Jag önskar honom stor framgång med att genomföra detta program. Det kommer inte att bli enkelt att förvalta och genomföra ett så stort program, inte bara med 15 medlemsstater, utan med ytterligare stater som deltar i programmet. Lycka till ändå på den vägen!
Jag är mycket nöjd med att två frågor som jag alltid har propagerat för har tagits upp, nämligen för det första forskningsarbeten för att förbättra röjningen av personminor. Min vädjan till kommissionen vore att man så långt som möjligt sammanför dessa arbeten under ett tak. För det andra frågan gäller om avrustning, och ett bidrag till avrustningen när det gäller ABC-vapen, och tekniskt bidrag till att förstöra dessa vapen. När man slår upp dagens tidningar kan man läsa att de båda tidigare supermakterna likviderar arvet från det kalla kriget, dvs. att de verkligen massivt vill avrusta. Det skulle vara en ädel uppgift för Europeiska unionen att medverka till det.
När det gäller etiken har vi här en kompromiss. Kommissionen har avgivit en förklaring som till väsentlig del motsvarar det som Europaparlamentet beslutade om i första behandlingen. Jag vädjar om att vi driver på dispyten om syftet med vetenskapen, men också om etiken i Europa. Det egentliga problemet är inte rådet, parlamentet eller kommissionen, utan de olika offentliga åsikterna. Att medverka till att åstadkomma en så bred offentlig debatt som möjligt om syftet och innehållet med vetenskapen och tekniken i Europa vore viktigt, och det bör bli en tyngdpunkt under det sjätte ramprogrammets löptid. Jag vill försäkra er om att Europaparlamentet är intresserat av detta. Jag har själv varit med om att grunda STOA, jag känner till den viktiga uppgiften att utvärdera tekniken, och jag hoppas att vi kommer att arbeta bra tillsammans med kommissionen.
Fiori (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag måste få gratulera föredraganden Caudron och säga hur mycket det skulle smärta mig om detta vore det sista stora betänkande han lägger fram i Europaparlamentet. Han har lagt ner mycket arbete på sitt betänkande och resultatet lovar gott för många områden inom forskningen.
Jag vidhåller mina åsikter om biotekniken och jag måste säga – till er, herr kommissionär och till mina kolleger – att jag är mycket tveksam. Under två år har jag arbetat med dessa frågor och jag känner enbart osäkerhet. Jag har en enda övertygelse, nämligen att den mänskliga värdigheten är en okränkbar tillgång.
Jag tror på de institutioner som skall lägga ut kursen för framtiden, och Europaparlamentet är viktigt i det sammanhanget, inte bara för Europa. Vi måste vara medvetna om att något otänkbart är på väg att ske, något som radikalt ändrar spelreglerna. Vi måste alltså kritiskt granska vad denna förnyelse som fortgår i allt högre takt för med sig, vi måste reflektera över hur biotekniken utvecklas och hur den skulle kunna påverka själva grundvalen för vår arts existens.
Biokemin befinner sig bara i början av sin utveckling; i en framtid som rycker allt närmare måste vi bestämma hur vi skall ställa oss till möjligheten att en förälder kan ändra DNA i sina egna embryon, och ge sin avkomma bättre gener. Vi kommer att ställas inför möjligheten att välja mellan tiotals olika embryon som framställts just i syfte att förbättra arvsmassan. Klontekniken kommer snart att göra det möjligt för individen att kopiera sig själv och skapa genetiskt identiska tvillingar med förmågan att föröka sig själva, vilket leder till ett slags genetisk odödlighet.
Viljan att kämpa mot döden, smärtan och lidandet sitter djupt rotad i oss alla, och vetenskapen tolkar denna instinkt perfekt. Framtidsutsikterna verkar vid ett hastigt påseende attraktiva, men har vi verkligen insett hur radikalt vi måste förändra vårt sätt att leva? Och i ett längre perspektiv måste vi tänka oss ett scenario där tekniken för genetiska förbättringar kan användas av vissa härskande grupper för att permanenta den egna genetiska överlägsenheten gentemot de klasser som är socialt svagare.
Jag har uppmärksamt följt den långa och plågsamma beslutsprocess som detta ramprogram har genomgått. Jag har bevittnat ett slags resignation från medlemsstaternas sida eftersom de inte kunnat enas när det gäller etiken. Jag har låtit mitt ändringsförslag stå kvar, väl medveten om de hinder och svårigheter som mina kolleger har stött på, för att kunna skicka en klar och entydig signal. När jag ser hur det växer fram företag på Internet som är beredda att till ett högt pris sälja en klonad version av oss själva, så inser jag att det bara kan bli värre, men jag sporras också att fortsätta kampen, den kamp som många, förståeligt nog, gett upp efter att ha förlorat allt hopp.
Zrihen (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag instämmer i alla de tack som framförts till föredraganden och till kommissionär Philippe Busquin. Bådas effektivitet har gjort att vi i dag kommit fram till denna avgörande etapp som bekräftar att ett demokratiskt förhållande mellan Europaparlamentet och kommissionen är möjligt, och som, hoppas jag, innebär en tydlig signal till den vetenskapliga världen om det ansvar som Europaparlamentet kan ta.
Det händer regelbundet här i kammaren att vi utarbetar handlingar som är grundläggande för den europeiska integrationen. Detta sjätte ramprogram för åtgärder inom teknisk forskning och utveckling kommer att vara en av de lysande punkterna i denna konstruktion. För vad skulle ett samhälle vara där vetenskapen inte får sin rätta plats, vad skulle ett territorium vara där kunskap och forskning stagnerar? Dessa framtidsutsikter med bakåtsträvande och obskurantism är vad vi förkastar när vi bekräftar EU:s strävan att inrätta ett område för forskning och innovation.
Men bortom filosofiska beaktanden innebär också det sjätte ramprogrammet ett tydligt och bestämt åtagande från Europas sida om att befinna sig i teknikens framkant, att vara nyskapande, konkurrenskraftigt, dynamiskt och bygga vår framtid. Ett bevis på detta är det stora antal särskilda punkter programmet innehåller: human- och socialforskning, principer för införlivande av miljön och den hållbara utvecklingen, den nya rörligheten, lika rättigheter, universitetens roll, undervisningen och öppnandet mot världen.
Det som också är anmärkningsvärt är samordningen under de två ordförandeskapen, det belgiska och det spanska, av Europeiska unionens olika beståndsdelar.
Man kan också notera den kontinuerliga kontakten med vetenskapsvärlden, framtidsutsikterna för att ett nätverk skall skapas och den blick som Europaparlamentet och kommissionen utvecklat för att hålla kontakt med de verkliga behoven, de verkliga kraven från befolkningen.
Ett forskningens Europa till tjänst för befolkningen och forskarna, det är så vi vill att Europa byggs upp i det dagliga livet och i verkligheten.
Matikainen-Kallström (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag tackar kollegan Caudron för hans arbete med att utarbeta betänkandet. Han har gjort ett gott arbete i en mycket svår situation, när programmet har bollats fram och tillbaka mellan institutionerna.
Forskningsetik är en viktig och kontroversiell fråga, och allas åsikter måste höras. Nu skall man äntligen besluta om det sjätte ramprogrammet, om de stora finansieringsramar ur vilka multinationella europeiska forskningsprojekt skall finansieras. Man måste satsa på europeisk forskning, men medlemsstaterna kan även i framtiden besluta om vilket slags forskningsetik de finansierar ur sina egna budgetar.
Utarbetandet av det sjätte ramprogrammet är ett typexempel på den ineffektivitet och byråkrati som ramprogrammen kritiserats för i åratal. Projektansökningarna, utarbetandet och olika slags rapporteringar kan ta flera manår i anspråk. All den byråkrati som nämnts ovan tär på den egentliga forskningen. Programmets struktur måste vara så okomplicerad som möjligt för att de bästa resurserna skall ges forskningen och för att resultaten snabbt skall komma till näringslivets tjänst, och för att vi därigenom skall höja Europas konkurrenskraft i enlighet med slutsatserna från Lissabon. Klyftan i jämförelse med USA växer hela tiden.
Omtvistade frågor som till exempel användningen av cannabis för medicinska ändamål hör inte till detta program. Det sjätte ramprogrammet bör inriktas och koncentreras på forskningsutveckling inom områden där man kan uppnå en verklig nytta för Europa. Oberoende av alla beslut och resultat är det viktigt att vi nu fattar besluten om det sjätte ramprogrammet, och att programmet kan inledas i tid.
Busquin,kommissionen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter! I förfarandet med att anta ramprogrammet i enlighet med medbeslutandeförfarandet innebär den andra behandlingen i Europaparlamentet ett avgörande steg. Jag vill betona att samarbetet mellan de tre institutionerna under detta förfarande har varit mycket fruktbart. Jag tackar parlamentet och rådet för deras engagemang. Jag skulle särskilt vilja tacka inte bara fördragande Caudron, utan även skuggföredragandena, van Velzen, Plooij-van Gorsel, Piétrasanta och Alyssandrakis, samt Westendorp, ordförande i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning, energi, och alla ledamöter i detta utskott och de kolleger som bidragit till detta. Jag skulle också vilja hylla det spanska ordförandeskapet och minister Marimón för deras effektiva genomförande av denna viktiga och känsliga fas av antagningsprocessen. Jag skulle också vilja erinra om att det är viktigt att ramprogrammet snabbt antas, och att det för forskarna och vetenskapsvärlden i Europa är viktigt att ramprogrammet kan inledas i januari 2003. För utskottets räkning kan jag instämma i samtliga kompromissändringsförslag som röstats igenom i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning, energi. Föredraganden Gérard Caudron har framfört de huvudsakliga punkter som industriutskottet har föreslagit kompromissändringsförslag för, och det sätt på vilket rådet har angivit att det kan ta hänsyn till dessa förslag efter en rad informella trepartssammanträden.
Jag skall nöja mig med att lägga till några kommentarer om var och en av dessa punkter, och vid behov ge er den information som ni ännu inte förfogar över.
Den första aspekten, till att börja med, nämligen de tekniska ändringsförslagen som röstades igenom tillsammans i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi den 23 april, och som är avsedda att på nytt tas upp i de särskilda programmen. Kommissionen åtar sig att ta med dem i de särskilda programmen genom att skriva in följande förklaring i rådets protokoll: ”Kommissionen anser att de ändringsförslag som röstades igenom vid ett och samma tillfälle i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi den 23 april 2002 i anslutning till andra behandlingen av det sjätte ramprogrammet, till största delen är godtagbara, och att de efter nödvändiga stilistiska förändringar kan införlivas i besluten om de särskilda programmen för genomförande av det sjätte ramprogrammet och, vid behov, i reglerna för företagens, forskningscentrumens och universitetens deltagande i ramprogrammet”. Rådet har för avsikt att lämna en deklaration i samma riktning.
För det andra gäller det frågan om instrumenten för genomförande och de små och medelstora företagens deltagande. I den formulering som de tre institutionerna kommit överens om betonas behovet av att säkerställa en harmonisk övergång från de nuvarande ramprogrammen till det nya, vilket parlamentet är angeläget om. Det framgår för övrigt tydligt att särskilda åtgärder kommer att vidtas för att stimulera och underlätta för de små och medelstora företagen och för forskningsenheter i kandidatländerna att delta i de åtgärder som genomförs inom de prioriterade områdena.
Nu kommer vi till hälsoområdet. I enlighet med parlamentets önskemål har forskningens aspekter på hälsan både förstärkts och identifierats bättre, bland annat när det gäller den europeiska dimensionen av forskningen och överföringen av dess resultat till patienterna. Det gäller särskilt cancerforskningen, som ni vet för närvarande är föremål för särskilda åtgärder och har försetts med stora anslag.
En annan punkt gäller de elektroniska nätverken för forskning. Parlamentet hade visat sin oro över att den verksamhet som bedrivs i frågan, inom ramen för stödverksamheten till infrastrukturer, skulle genomföras på samma sätt som inom det berörda prioriterade temaområdet. För att undanröja alla tvivel på denna punkt enades man inom trepartsdialogen om att kommissionen i rådets protokoll skulle föra in följande deklaration: ”Kommissionen förklarar att de resurser som avsatts till verksamhet inom snabba elektroniska nätverk, särskilt Geant och GRID, och som motsvarar totalt 300 miljoner euro, vilket innefattar upp till 100 miljoner euro för prioritering 2 – Informationssamhällets teknik – och upp till 200 miljoner euro för avsnittet om Forskningsinfrastruktur, kommer att förvaltas på ett integrerat sätt.”
Nu gäller det frågan om budgeten. Den ansvarskänsla som de tre institutionerna visat vid behandlingen av detta ärende återspeglas också i den snabba överenskommelse som nåddes om totalbeloppet. Betydande ändringar när de gäller budgetfördelningen har emellertid gjorts i den riktning som parlamentet önskade. Utöver ökningen av de medel som avsatts till forskning på hälsoområdet tror jag även att det av satsningen på specifika aspekter på det internationella samarbetet och temat Vetenskap och samhällen tydligt framgår vilken betydelse er institution fäster vid dessa aspekter.
När det gäller det internationella samarbetet har ytterligare betoning lagts på de särskilda stödåtgärderna till internationellt samarbete med utvecklingsländerna, länderna i Medelhavsområdet, Ryssland och de nya oberoende staterna, precis som parlamentet önskade. Dessutom har ett klargörande om de olika möjligheterna för stöd till det internationella samarbetet inom ramprogrammet gjorts.
Etiken slutligen, denna så känsliga fråga. Som ni vet har det varit mycket svårt att finna en lösning på den här punkten som gör det möjligt att förena de tre institutionernas önskemål och krav. Min målsättning, jag erinrar om det, är självfallet på intet sätt att åstadkomma en harmonisering på europeisk nivå av reglerna på det etiska området. Kommissionen vill bara att den europeiska forskningen skall gå framåt, med respekt för respektive medlemsstats och parlaments företrädesrätt: det är inte något konstigt inom ett område som i så stor utsträckning kännetecknas av kulturell och filosofisk mångfald och där rättesnöret alltid varit och kommer att vara respekt för uppfattningar, värderingar och känslighet, inom gränserna för allmänt erkända principer.
Men det är fortfarande lika viktigt att fastställa villkoren för hur forskningen inom biovetenskap och teknik skulle kunna bedrivas inom gemenskapsprogrammens särskilda ram. Kommissionen har därför, och jag tror att det är en viktig etapp, fört in följande deklaration i rådets protokoll: ”I enlighet med Europaparlamentets åsikt om förslaget rörande det sjätte ramprogrammet, och med hänsyn till yttrandet från den europeiska gruppen för etik och vetenskap och ny teknik, anser kommissionen att forskning inom följande områden inte skall finansieras inom ramprogrammet: Forskning som syftar till mänsklig kloning i reproduktionssyfte, forskning som leder till att människors genmaterial förändras och som kan göra dessa ändringar ärftliga, och forskning avsedd att skapa mänskliga embryon enbart för forskningsändamål eller för att tillföra stamceller, bland annat genom att överföra somatiska cellkärnor.” Till detta kommer självfallet frågan om experiment på djur, som måste ersättas av andra metoder så snart det är möjligt, för att inte tala om att djurens lidande måste undvikas eller begränsas så mycket som möjligt.
Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter! På kort tid har vi, tack vare ett exemplariskt samarbete, kommit en avsevärd bit på väg, och jag tackar ur djupet av mitt hjärta alla som bidragit till detta. När väl omröstningen i kammaren bekräftats, vilket jag hoppas, när väl enighet uppnåtts, har vi ändå inte nått målet. Beslutet om ramprogrammet är bara den första beståndsdelen i ett system som även omfattar reglerna för deltagande, vilka också de antagits enligt medbeslutandeförfarandet, på samma sätt som de särskilda programmen. För att parlamentet och rådet i juni skall kunna anta ramprogrammet och dess instrument för genomförande, i enlighet med de uppställda målen, måste de tre institutionerna fortsätta det nära medlingsarbete som de bedrivit sedan förfarandet inleddes. Ett mycket intensivt och fruktbart samarbete har kunnat inrättas med föredraganden Quisthoudt-Rowohl när det gäller reglerna för deltagande, men även med föredragandena för de särskilda programmen, van Velzen, Alyssandrakis, Piétrasanta, Schwaiger och Zorba. Den satsning som inletts måste fortsätta. Kommissionen har självfallet för avsikt att göra allt som står i dess makt för att främja dialogen mellan institutionerna.
För första gången i forskningens historia inom EU skall vi anta ett ramprogram före den allra sista sekunden, i tid för att det skall kunna inledas och genomföras under de bästa förhållanden. Låt oss ta detta tillfälle i akt och se till att vi får medel att utnyttja denna möjlighet ända fram. Europas forskare och medborgare kommer att tacka oss för det.
(Applåder)
Marimón Suñol,rådet. – (ES) Herr talman, herr kommissionär! Denna vecka är höjdpunkten i diskussionsprocessen för att anta det sjätte ramprogrammet, en process som inleddes under det svenska ordförandeskapet, som fortsatte under det belgiska och som det spanska ordförandeskapet har återupptagit. Parlamentet spelade en mycket viktig roll i denna process redan i första behandlingen av ramprogrammet i och med Caudronbetänkandet. Från denna första behandling har rådet tagit med många aspekter i vår gemensamma ståndpunkt. Detta har vi gjort eftersom de frågor som bekymrar parlamentet även bekymrar rådet, och de har även kommit upp i andra diskussionsforum.
Även jag tackar naturligtvis ordföranden för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, föredraganden Caudron och de alternativa föredragandena van Velzen, Piétrasanta och Plooij-van Gorsel, för ett synnerligen tillfredsställande samarbete, och för att de har haft förmåga att gå in på djupet av programmet.
Jag är övertygad om att det program som blir resultatet av den här processen – och jag hyser fullständigt förtroende för att vi i morgon fastställer det slutgiltiga programmets utformning – är avsevärt bättre jämfört med det första program som lades fram. Institutionerna har mognat och satsat på samarbete sinsemellan, vilket visar sig i den gemensamma ståndpunkten om den första behandlingen, och än mer i denna stimulerande process som vi har genomfört under vårt ordförandeskap.
Jag anser att parlamentet och rådet har närmat sina ståndpunkter i hög grad, och det faktum att vi nu inleder detta utmärkta instrument är ett uttryck för vår vilja att bemöta forskarnas och företagens begäran och att uppfylla det mandat som rådet gavs vid Europeiska rådets möte i Barcelona, enligt vilket vi skall göra alla de ansträngningar som är möjliga för att anta det sjätte ramprogrammet under vårt ordförandeskap och även – som sagt – för att institutionerna har bekymrat sig angående samma saker.
Innehållets konkreta aspekter har utvecklats mer, som till exempel forskningsfrågorna inom biovetenskap för hälsa, frågan om stora bidrag till nätverket Geant, frågorna om vetenskap och samhälle, forskning, stöd i miljöfrågor och så vidare. När det gäller innehållet kan vi nu erbjuda ett mycket bättre definierat ramprogram som kommer att fungera som en central byggsten i ett annat stort initiativ som går längre än ramprogrammet, nämligen utvecklingen av det europeiska området för forskning och innovation.
Vid Europeiska rådets möte i Barcelona återknöt man till åtagandet från Lissabon och fastställde ett mycket ambitiöst åtagande, nämligen att utgifterna för forskning och utveckling skall ha nått tre procent av BNP år 2010, och att företagen inom den privata sektorn och den privata sektorn i sin helhet bör stå för en avsevärd del av dessa, nämligen för två tredjedelar. Det handlar dock inte bara om siffror, utan snarare om att erkänna att Europa måste ändra på tendensen och ta ett kvalitativt och kvantitativt kliv framåt för att nå målet att vara ett kunskapssamhälle med stor konkurrenskraft. Därför är det sjätte ramprogrammet en grundläggande faktor. Vid sidan av en positiv utveckling av det sjätte ramprogrammet kommer vi även att genomföra andra initiativ, som till exempel en ökad samordning av de nationella programmen, vilket är en fråga som vi har drivit under vårt ordförandeskap.
Följaktligen anser vi att det är av grundläggande vikt, särskilt i denna process, att effektivt möta det vetenskapliga samfundets och företagens förväntningar och främja aktivt deltagande för de små och medelstora företagen. Jag tackar än en gång för det genomförda arbetet och är övertygad om att de andra aspekterna – som till exempel reglerna för deltagande i de särskilda programmen – kommer att konkretiseras när ramprogrammet väl har fått sin slutgiltiga utformning.
Rådet har stött ordförandeskapets initiativ fullt ut i den diskussionsprocess vi har genomfört, vilket vi är mycket nöjda med. Rådet noterar särskilt kommissionens vision och stöder ordförandeskapets beslut att införa alla ändringsförslag som har lagts fram gemensamt i den mån det är möjligt, för att på så vis finna lämpliga utformningar för de särskilda programmen.
Rådet stöder på det hela taget den givande diskussionsprocess vi har haft.
Talmannen. – Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
5. Budgetåret 2003
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en presentation av kommissionen av det preliminära förslaget till allmän budget för budgetåret 2003.
Schreyer,kommissionen. – (DE) Herr talman, ärade ledamöter! Kommissionen beslutade den 30 april om det preliminära förslaget till budget för budgetåret 2003. Det gläder mig att jag i dag i grova drag kan presentera detta preliminära förslag till budget för budgetåret för er.
Låt mig först redogöra för de allmänna hörnpelarna i budgeten 2003. Vi hade i går kväll också tillfälle att snabbt diskutera detta i budgetutskottet.
Kommissionens preliminära förslag till budget omfattar 98,2 miljarder euro. Det innebär i jämförelse med den löpande budgeten en ökning med 2,7 procent. Denna ökning är mindre än den beräknade genomsnittliga ökningen för medlemsstaternas allmänna budgetar. Framför allt vill jag betona att det preliminära förslaget till budget därmed ligger 4,7 miljarder euro under det tak som beslutades i den finansiella planeringen i Agenda 2000. Jag tror att det också är en god nyhet om man trots de många nya kraven kan ställa upp ett preliminärt förslag till budget på ett sådant sätt att man fortfarande har en stor marginal för oförutsedda händelser, och att detta också kan fångas upp inom den finansiella planeringen.
Räknat i procent på bruttonationalprodukten utgör budgeten 1,03 procent, dvs. den europeiska statliga kvoten för nästa år ligger på 1,03 procent. Det är en mycket liten statlig kvot. Den är mindre än tidigare år. Jag betonar detta därför att det visar att budgetdisciplin tas på stort allvar även på europeisk nivå. Jag betonar det också därför att det ofta sägs i den offentliga diskussionen att här har vi den ena eller andra utvecklingen, som kommer att spränga budgeten. Nej, det är inte fallet, utan vi har återigen ett preliminärt förslag till budget som ligger under det tak som fastslagits i den finansiella planeringen.
Framför allt bör vi också klargöra vad som finansieras inom den europeiska budgeten med denna statliga kvot om drygt en procent av EU:s BNP, och till vilka politiska områden dessa pengar från skattebetalarna går.
Vi börjar med jordbruket. Detta är även i fortsättningen det mest betydande området. Om man räknar samman alla utgifter för jordbrukspolitiken, så har totalt 48,7 miljarder euro anslagits för detta område.
Denna siffra inkluderar exempelvis också stödet till kandidatländerna, dvs. för jordbrukarna i kandidatländerna, och den inkluderar också personalen i det ansvariga generaldirektoratet. Med andra ord: Om vi återigen räknar om det i procent av EU:s BNP så är det knappast 0,5 procent av bruttonationalprodukten som skall användas via den europeiska budgeten för jordbruksutgifter.
Den skildring som jag just gjort av jordbruksområdet motsvarar den nya uppdelningen av budgeten på politikområden. Tidigare var det ofta så att medborgarna hade problem med att läsa budgeten – om de överhuvud taget hade tillgång till den – eftersom bara budgetposterna angavs, men inte den rättsliga grunden, så att säga det politiska innehållet, det som skall uppnås med hjälp av pengarna. Detta har nu genomförts med den nya uppdelningen av budgeten, och man kan redan vid första anblicken se hur mycket som skall betalas ut för respektive politikområde.
För att nämna ännu ett par siffror – innan jag talar om andra saker: För regionalpolitik har 21,8 miljarder euro anslagits, för fiskeripolitik 940 miljoner euro, för de externa åtgärderna 3,2 miljarder euro, för utvecklingspolitiken 1,1 miljarder euro, för sysselsättning och sociala åtgärder 9,8 miljarder euro och till stöd enbart för informationssamhället 1 miljard euro. En sådan uppdelning är i själva verket mycket mer informativ än enbart en uppdelning enligt rubrikerna i den finansiella planeringen. Trots detta vill jag nu också gå in på dessa rubriker.
Jag har redan nämnt jordbruksområdet. Där finns det enligt kommissionens förslag en marginal om 2,3 miljarder euro, dvs. kommissionens preliminära förslag ligger 2,3 miljarder euro under det tak som föreskrivits i den finansiella planeringen för jordbruksområdet. Detta positiva resultat beror på ett samspel mellan flera faktorer: För det första prognosen med en relativt förmånlig marknadsutveckling på jordbruksområdet, för det andra situationen med relativt små lager samt en euro-dollar-paritet där 1 euro motsvarar 0,88 dollar, som ligger till grund för detta. Här måste jag än en gång påpeka att detta inte är någon prognos från kommissionens sida för den kommande utvecklingen av euro-dollar-pariteten, utan att vi fortfarande har en föreskrift om att vi måste låta genomsnittet för de gångna månaderna ligga till grund för det preliminära förslaget till budget när vi utarbetar det. Men jag vill påpeka att om euro-dollar-pariteten ändras, om alltså euron stiger, så kommer även utgifterna inom jordbruksområdet att stiga. Detta utgör dock ingen risk för budgeten, eftersom den stora marginal som vi har då kan fånga upp dessa.
I juni kommer vi inom kommissionen att lägga fram den så kallade halvtidsutvärderingen (mid-term review). Min kollega Fischler kommer då att lämna en översikt över hur vi bedömer utvecklingen av jordbruksutgifterna för framtiden, samt ge förslag till reformer. Detta kommer dock inte att direkt beröra budgetåret 2003.
Jag vill påpeka att vi inom jordbrukspolitiken har olika ökningstakt. För det första skall hela det belopp som anslagits i den finansiella planeringen utnyttjas enligt kommissionens förslag när det gäller landsbygdens utveckling, i likhet med de senaste åren, och detta instrument kommer ju även i framtiden att spela en mycket stor roll och säkerligen röna stor uppmärksamhet vid halvtidsutvärderingen av jordbruksreformen, eftersom det är nödvändigt att med hjälp av stödåtgärder också främja alternativa inkomstmöjligheter på landsbygden. Framför allt innehåller denna rubrik ju också jordbrukspolitiska miljöåtgärder och är därför av stor betydelse för en hållbar jordbruksutveckling.
När det gäller marknadsåtgärderna och det direkta stödet för jordbrukspolitiken vill jag påpeka att 2003 blir det första året där den nya organisationen av marknaden för getter och får gäller. Därigenom får vi här på detta område en liten ökning, eftersom det ju beslutades att det sedan när det gäller får skall betalas exempelvis ett bidrag om 21 euro per djur och år. Detta är en ökning jämfört med tidigare.
Åtagandebemyndigandena för strukturåtgärderna – nu kommer jag in på strukturpolitiken – motsvarar den gällande finansiella planeringen. Men här överskrids taket för budgetplaneringen något, eftersom kommissionen, i enlighet med parlamentets och Europeiska rådets beslut, här har planerat att lägga fram det andra delbeloppet med 27 miljoner euro för de särskilda åtgärderna för omställningen av fiskeflottan i Spanien och Portugal. Detta skall enligt kommissionens förslag finansieras ur flexibilitetsreserven, och jag tror att detta också motsvarar det samförstånd som fanns när besluten fattades förra året.
När det gäller betalningsbemyndigandena för strukturpolitiken i sin helhet var det mycket svårt att uppskatta behovet under de gångna två åren, eftersom programmen då befann sig i sin startfas. Vi hade här under 2000 och 2001 ett för lågt genomförande. Delvis kunde medlen omfördelas. Genom denna försening vid genomförandet har vi naturligtvis nu en stark ökning av de förväntade betalningsbemyndigandena, och därför förutser kommissionen i sitt preliminära förslag till budget en ökning av betalningsbemyndigandena för strukturpolitiken med 4,4 procent. En stor del utgörs också av anslagen för slutbetalningen av de gamla programmen, som genomfördes av medlemsstaterna under 1994-1999. Här har det förekommit förseningar i alla medlemsstater, och därigenom också förseningar i fråga om slutbetalningarna. Men vi hoppas att alla slutbetalningar kan göras under år 2003.
Jag vill nu tala om rubrik 3, alltså de åtgärder som rör den inre politiken, och det är ju ett brett område. Det föreslagna anslaget uppgår till 6,7 miljarder euro och innefattar en reserv om 81 miljoner euro, som säkert också kommer att tas i anspråk under budgetsamrådet. Jag vill även påpeka att det har tagits upp många nya åtgärder. Kammaren har just diskuterat det nya sjätte ramprogrammet för forskning, och jag är mycket glad över att vi nu kan fatta ett beslut och att – som jag hörde – omröstningen om det sjätte ramprogrammet för forskning skall äga rum i morgon. Totalt sett har ju ett mycket högt belopp anslagits för detta, nämligen 17,5 miljarder euro fram till år 2006. Detta bör också alltid betonas, eftersom det ofta riktas anklagelser mot den europeiska budgeten, och eftersom det sägs att den med sin särskilda koncentration på jordbrukspolitiken inte skulle främja någon ny utveckling. Jag tror att ramprogrammet för forskning visar på motsatsen, att man här nämligen satsar ett verkligt stort belopp på det gemensamma stödet till forskning, och att förberedelserna för genomförandet kan äga rum så snart beslutet fattats. Nästa år har då redan mer än 4 miljarder euro anslagits för detta nya forskningsprogram i det preliminära förslaget till budget.
Jag vill också nämna ett annat exempel på nya åtgärder, nämligen transportsektorn. För att trafiksäkerhetsåtgärderna skall kunna fullföljas har 53 miljoner euro anslagits. Budgetåret 2003 berörs sedan också av inrättandet av europeiska byråer för flygsäkerhet och säkerhet inom sjötransporterna. Det är ju också något som befolkningen i Europeiska unionen förväntar sig, nämligen att det vidtas åtgärder för att för det första förhindra sådana olyckor som vi tidigare upplevt, och för det andra se till att åtgärderna får en mycket snabb effekt. Det kommer också att vara en av uppgifterna för byrån för säkerhet inom sjötransporter.
Vidare har medel anslagits för det nya så kallade Marco Poloprogrammet. Det är ekonomiskt stöd från gemenskapen för att göra godstransportsystemen mer miljövänliga. Låt mig slutligen också som exempel på rubrik 3 nämna att åtgärderna för en intelligentare energipolitik, nämligen stödet till innovativa energikällor, här med nästan 50 procent uppvisar den största ökningen. Jag tror att det än en gång är ett exempel på att prioriteringen av en hållbar utveckling här också följs av motsvarande ekonomiska ansatser.
Jag vill nu gå in på de externa åtgärderna, alltså rubrik 4. Här räknar man med åtagandebemyndiganden i storleksordningen 4,9 miljarder euro. Det motsvarar en ökning om 2,3 procent jämfört med nuvarande budgetår. Kommissionen håller i sitt förslag fast vid de utrikespolitiska prioriteringar och åtaganden som vi gjort. Jag kan nämna exemplet med Balkan. För detta har 685 miljoner euro anslagits för nästa år. Vidare motsvarar hjälpen för Afghanistan de åtaganden som kommissionen gjorde i Europeiska unionens namn i Tokyo i december 2001. Även här har medlen budgeterats på motsvarande sätt, varvid det naturligtvis i fråga om alla dessa medel också krävs att man utövar en god ekonomistyrning.
Vidare vill jag betona att man räknar med en ökning om 4,2 procent för finansieringen av Medelhavsprogrammet. Detta omfattar för det första stöd inför Turkiets, Maltas och Cyperns anslutning, men även nya medel för det åtagande som gjordes inom ramen för Barcelonaprocessen om att här ställa ytterligare medel från Europeiska investeringsbanken till förfogande, alltså att ordna en särskild facilitet. Kommissionen föreslår att man för detta reserverar 25 miljoner, för att sedan exempelvis ekonomiskt stödja ett riskkapitalprogram.
En av kommissionens prioriteringar inom utrikespolitiken är att bekämpa svåra epidemiska sjukdomar i många delar av världen. Exempelvis ökas enligt kommissionens förslag anslagen för hälsovårdsåtgärder med cirka 55 miljoner för år 2003, varav 35 miljoner är ytterligare ett bidrag till Globala hälsofonden.
På det utrikespolitiska området vill jag framför allt också nämna att kommissionen föreslår att 40 miljoner euro skall anslås för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. 20 miljoner av dessa skulle reserveras för de gemensamma europeiska polisuppdragen i Bosnien-Hercegovina. Av detta framgår tydligt att just denna nya form av åtgärder inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken också finansieras ur den operativa delen av gemenskapens budget.
Låt mig slutligen också säga något om förvaltningsutgifterna. Här föreligger det så att säga en särskild situation i fråga om anslagen. Vi har här å ena sidan en mycket stor ökning av pensionsutgifterna. Å andra sidan sörjde vi i den finansiella planeringen inte för att också institutionerna i Europeiska gemenskapen – alltså både parlamentet och kommissionen, EG-domstolen och rådet – naturligtvis måste förbereda sig med tanke på utvidgningen. Av den anledningen överstiger kommissionens preliminära förslag till budget taket, dvs. enbart för dessa förberedande åtgärder. Kommissionen föreslår att de medel som krävs här ställs till förfogande ur flexibilitetsinstrumentet.
Jag är säker på att detta kommer att bli en av huvudfrågorna också i diskussionen med rådet. Rådet förväntar sig för egen del en ökning av sina personalutgifter med 11 procent. Det är inte den ökning som kommissionen räknar med. Men jag tror att vi just på detta område mycket konkret måste diskutera hur man kan ta itu med de nödvändiga förberedande åtgärderna, så att utvidgningen blir en framgång också institutionellt sett.
Jag utgår från att detta nu kommer att bli en viktig punkt i debatterna, liksom naturligtvis frågan om finansieringen av eventuella nya krav på det utrikespolitiska området. Som stickord vill jag nämna Palestina och Cypern. Jag hoppas att vi här under medlingen i juli kan finna en gemensam inriktning. Kommissionen beslutade enhälligt om det preliminära förslaget till budget. Det var en mycket sakligt inriktad diskussion. Enhälligheten uppnåddes också genom att det preliminära förslaget till budget återigen hade förberetts på ett utmärkt sätt av generaldirektoratet, framför allt av generaldirektör Mingasson. Eftersom det så att säga i hans funktion som generaldirektör för Generaldirektoratet för budget är det sista förslag han lägger fram, vill jag här tacka honom så hjärtligt för det arbete han utfört.
(Applåder)
Jag gläder mig mycket över dessa applåder för Mingasson. Tack så mycket!
Vi har fört en diskussion om prioriteringarna, och det har visat sig att prioriteringarna från parlamentets respektive kommissionens sida i stor utsträckning är överensstämmande. Detta visar sig också i det preliminära förslaget till budget. Jag anser att det är ett lyckat förslag, där man räknar med att finansiera nya krav och samtidigt har budgetdisciplin som en riktlinje. Jag ser naturligtvis fram mot debatterna och jag är mycket optimistisk om att vi även detta år skall kunna komma fram till en bra uppgörelse.
(Applåder)
Färm (PSE), huvudföredragande. Herr talman! Låt mig börja med att framföra en ursäkt från budgetutskottets ordförande Terence Wynn som har fått förhinder. Han har bett mig tala för honom också.
Vi vill båda två framföra ett tack till kommissionär Schreyer och generaldirektör Gazon för ett mycket gott samarbete. Jag tror att vi kommer att ha stor nytta av vårt samarbetsklimat under året. Det finns nämligen en del problem som behöver lösas.
Detta är enbart en första diskussion om det preliminära budgetförslaget. Vi återkommer till ämnet fler gånger, bland annat vid sammanträdesperioden i juli och vid ett antal tillfällen i höst.
Det är ändå viktigt att göra några inledande kommentarer. För det första finns det en rad positiva inslag jag tycker det finns anledning att ta upp.
Det första, beträffande årets budgetförslag, är förbättringen av själva processen. Nu är vi äntligen på väg mot ett system med aktivitetsbaserad budgetering och därmed även mot ett mer överskådligt, genomsiktligt system som gör det lättare att presentera unionens budget för medborgarna i Europa, vilket jag tror är oerhört viktigt för tilltron till Europeiska unionen.
Vi tar nu det första steget genom att parallellt använda den gamla tekniken och den nya ADB-tekniken, vilket är ett stort framsteg.
Det andra positiva inslaget är att vi lyckats uppnå en bättre politisk dialog. Genom kommissionens årliga politiska strategi och genom att rådet och parlamentet vid ungefär samma tidpunkt beslutar om de politiska riktlinjerna för nästa års budget har vi åstadkommit ett politiskt utbyte, en politisk dialog, på ett tidigare stadium. Detta är faktiskt ett framsteg. Det fanns visserligen en hel del kritik i parlamentet mot det bristande sakinnehållet i kommissionens årliga politiska strategi, men jag anser ändå att metoden som sådan innebär ett klart framsteg.
Jag hoppas också att vi skall kunna förnya parlamentets egen budgetdebatt genom att hålla en större debatt i juli månad där vi inte enbart fokuserar på nästa års budget, utan även på genomförandet av innevarande års budget och sammanlänkar processerna med varandra, vilket jag tror är mycket viktigt för framtiden.
Jag önskar dessutom att vi kan få en ordentlig och spännande budgetdebatt i höst, förhoppningsvis vid sammanträdesperioden i september, i vilken vi även kan sammanlänka budgeten bättre till de politiska lagstiftningsinitiativen.
Detta är alltså själva proceduren och den representerar en positiv utveckling. En annan positiv aspekt är att det råder bred enighet om de grundläggande politiska prioriteringarna. Om man jämför kommissionens grundläggande prioriteringar med de riktlinjer som parlamentet har antagit ser man att vi på en rad punkter är överens.
Vi är överens om att vi nu måste sätta utvidgningen i främsta rummet. Den kommer med stor sannolikhet att gälla tio länder i början av 2004 och är den största utvidgning vi någonsin har genomfört. Detta är vår viktigaste uppgift och vi måste börja förbereda den redan i budgeten för år 2003.
Vi är också överens om att vi måste ta oss an säkerhetsfrågorna i vid bemärkelse, dels hela diskussionen om hur vi skall hantera Europas säkerhet efter terroristattackerna i september i fjol, dels ett vidare perspektiv på säkerhetsfrågorna – livsmedelssäkerhet, transportsäkerhet, osv. – som kräver en rad insatser redan i nästa års budget.
Vi är även överens om ett tredje område, nämligen behovet av ett ökat fokus på hållbar utveckling i ekonomiskt, socialt och miljömässigt hänseende vilket kommer att kräva en rad insatser från unionens sida. Här har vi än så länge varit relativt svaga, inte minst när det gäller att få genomslag för parlamentets initiativ i fråga om småföretag, e-learning, och en rad andra områden inom vilka jag tror vi måste öka tempot rejält.
Med tanke på alla som tror att EU:s budget är en ständigt växande koloss kan man även notera, inte minst i pedagogiskt syfte, att vi nu har en budget vars andel av medlemsstaternas ekonomi minskar.
Även om man alltså kan se en rad grundläggande positiva tecken, finns det anledning att notera några punkter inför vilka vi känner viss oro. Den första är det allt överskuggande problemet med genomförandet av budgeten.
Vi har eftersläpande betalningar och andra eftersläpningar, så kallade reste à liquider eller samlade utestående åtaganden, som enbart ökar. Jag kan som påminnelse nämna förra sammanträdesperiodens debatt om tilläggsbudget nummer två för 2002 och det faktum att medlemsstaterna kräver tillbaka tio miljarder euro på grund av att unionen inte har kunnat fullfölja sina uppgifter. Kommissionen föreslår i detta hänseende en större ökning av betalningarna än av nya åtaganden, vilket naturligtvis är ett steg i rätt riktning.
Vi befarar dock att denna åtgärd är helt otillräcklig för att komma tillrätta med de befintliga eftersläpningarna. Inte minst i fråga om strukturfonderna, där vi förr eller senare måste betala ut pengarna, löper vi risken att bygga upp ett berg av obetalda budgetposter som kommer att skapa stora problem under de kommande åren, särskilt om dessa betalningar skall utföras samtidigt som vi har stora kostnader för utvidgningen. Problemet är av avgörande betydelse och det måste diskuteras.
Det andra problemet, som också är bekymmersamt och måste diskuteras, är hanteringen av utvidgningen. Mest akuta är de insatser som behöver göras inom de europeiska institutionerna för att förbereda själva utvidgningen. Kostnaderna för utvidgningen som sådan belastar ju inte 2003 års budget, men vi måste redan nu förbereda oss, särskilt om tio nya länder kommer att vara på plats redan i början av 2004.
Kommissionen föreslår i detta sammanhang att vi skall använda flexibilitetsinstrumentet för att bekosta de ökade administrativa utgifterna. Det är möjligt att vi blir tvungna till detta, men jag anser att vi måste öka trycket på generalsekreterarna för att få fram nya, radikala förslag, till exempel om utökat samarbete mellan institutionerna, för att få ner kostnaderna och därmed undvika att tillgripa flexibilitetsinstrumentet.
Jag tror att det finns många nya vägar när det till exempel gäller språkreglerna och nyrekryteringen av personal till unionen. Vi borde på allvar öka påtryckningarna innan vi bestämmer oss för att använda flexibilitetsinstrumentet.
Beträffande säkerhetsfrågorna – jag nämnde tidigare livsmedelssäkerhet och transportsäkerhet – är vi också oroade över den oerhörda floran av nya myndigheter, så kallade organ. Vi har Eurojust, Europol, myndigheter för livsmedelssäkerhet, järnvägssäkerhet, flygsäkerhet osv.
Organen i sig är inga problem, men de orsakar problem i fråga om budgetering och möjligheten att skapa en överblick över unionens kostnader. De utgör en risk för att vi dubblerar kostnader genom arbete i både nya myndigheter och kommissionen. De ger upphov till problem beträffande metoder för att utkräva ansvar och behålla insyn.
Vi måste se över dessa aspekter i grunden innan vi fortsätter att bygga ut floran av nya myndigheter, även om uppgifterna som sådana förvisso är utomordentligt väsentliga.
Ytterligare en punkt som vi måste diskutera, vilket även kommissionären nämnt, är naturligtvis utrikespolitiken. Här föreslår kommissionen en budgetmarginal på 60 miljoner euro.
Det kan låta mycket, men är egentligen otillräckligt. Vi står inför stora osäkra situationer, bland annat den fortsatta utvecklingen i Mellanöstern. Vi vet inte vilka krav som kommer att ställas på unionen i fråga om insatser i Palestina. Vi vet inte med detaljerad säkerhet vilka krav som kommer att ställas när det gäller Afghanistan eller den globala satsningen på att hantera fattigdomsrelaterade sjukdomar osv. Vi vet heller inte om det kommer att vara acceptabelt att minska insatserna inom Cardsprogrammet på Balkan i så rask takt som kommissionen nu föreslår. Även på detta område tror jag att vi behöver en mer omfattande diskussion och utvärdering av unionens insatser innan vi fattar några beslut.
Till alla dessa osäkra faktorer kan vi lägga fiskeriavtalen inom kategori 4 som under ytterligare ett år utgör en fråga vi behöver diskutera.
Avslutningsvis vill jag säga något om framtiden på längre sikt. Två av de absolut viktigaste budgetproblemen som vi måste diskutera rör visserligen inte budgeten för 2003, men måste ändå tas upp. Det är reformen av jordbruks- och fiskeripolitiken å ena sidan och utvidgningens verkliga kostnader å andra sidan. Vi kommer senare att få en särskild rapport från budgetutskottet i ämnet.
Låt oss inleda denna diskussion i tid. Låt oss också försöka bevara det utomordentligt intressanta samarbete och det gemensamma synsätt vi har i den spännande utvecklingen mot utvidgningen. Då tror jag faktiskt att det finns gott hopp om att kunna finna gemensamma lösningar.
Talmannen. – Presentationen av det preliminära förslaget till allmän budget för budgetåret 2003 är avslutad.
6. Europaparlamentets budgetberäkning (2003)
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkandet (A5-0117/2002) av Stenmarck för budgetutskottet om Europaparlamentets beräknade inkomster och utgifter för budgetåret 2003.
Stenmarck (PPE-DE), föredragande. Herr talman! När vi för några månader sedan lade fast riktlinjerna för 2003 års budget rådde stor enighet i parlamentet kring tre prioriteringar för kategori 5.
Det handlade för det första om förberedelserna för den kommande utvidgningen, för det andra om nödvändiga institutionella reformer och för det tredje om att allt skulle hanteras inom de budgetmässiga ramarna.
Detta är prioriteringar som nu skall omsättas i siffror och beräkningar i euro och cent för parlamentet. Om Europeiska rådet vid sitt toppmöte i Köpenhamn i december beslutar att genomföra en big bang, det vill sägaatt tio nya länder skall bli medlemmar i tid för nästa val till Europaparlamentet 2004, ställer detta utomordentligt stora krav.
Ingen utmaning är för Europaparlamentet större än just denna. Om en sådan utvidgning skall vara möjlig måste upp till 147 observatörer kunna vara på plats från början av 2003. För detta ändamål föreslås nu att 6 miljoner euro placeras i en reserv. Totalt beräknas de utvidgningsrelaterade kostnaderna för 2003 uppgå till drygt 32 miljoner euro.
Parlamentet har genom en förutseende politik länge och målmedvetet arbetat för att möjliggöra den kommande utvidgningen. Det är ett arbete som nu fortsätter in i 2003 års budget. Det finns i denna budget också en beredskap för att tidigarelägga vissa kostnader för 2004 till 2003 års budget. Denna summa uppgår till 51 miljoner euro. Totalt innebär det med andra ord en ekonomisk satsning på 89 miljoner euro under enbart ett enda budgetår.
Men om allt detta skall vara möjligt att klara av måste utvidgningen ha högsta prioritet för Europaparlamentet och detta måste också få en synbar effekt i budgetarbetet.
Parlamentets egen reformprocess är av största betydelse, vilket är prioritet nummer två. Jag tror att åtskilliga ledamöter i likhet med mig under åren har hört kommentarer i stil med att detta inte är något riktigt parlament. På många sätt kan detta ha varit en riktig iakttagelse tidigare, i den bemärkelsen att Europaparlamentet inte hade stor reell lagstiftningsmakt. I dag är parlamentet medbeslutande i allt fler ärenden. Det är nog ingen svår förutsägelse att påstå att medbeslutandet kommer att öka ytterligare.
Om detta skall bli möjligt måste parlamentet stärkas i sina nyckelfunktioner. Det handlar då om ledamöternas möjlighet att utöva den makt som tillkommer varje parlament i varje demokrati: budget, lagstiftning, kontrollfunktion.
Utan en fortsatt seriös satsning på dessa funktioner kommer det även fortsättningsvis att finnas många människor som påstår att vi inte är något riktigt parlament.
Just därför måste vi stärka dessa delar, skapa bättre uppföljning av budgeten och öka stödet till ledamöterna i lagstiftningsarbetet.
Om allt – utvidgningens kostnader och parlamentets nödvändiga reformer – skall rymmas inom ramen för den tredje prioriteringen, det vill säga att hantera allt större utgifter inom de fastlagda budgetramarna, behövs en strikt budgetprocess. Trots alla de åtaganden som den största utvidgningen i EU:s historia innebär går ändå 2003 års budget att hantera inom den tjugoprocentsram som länge varit parlamentets del av den gemensamma budgeten.
För nästa år ser vi en ökning på 1,6 procent, vilket skall jämföras med en tänkt ökning på i genomsnitt 3,5 procent för alla EU:s institutioner.
När vi för några månader sedan inledde arbetet med 2003 års budget fanns det ett stort beräknat underskott i kategori 5. Några månader senare har flertalet institutioner svarat positivt på uppmaningarna från parlamentet och rådet om att fokusera på nyckelaktiviteterna och därmed minska sina beräkningar. När vi nu ser budgetsiffrorna från övriga institutioner framstår det faktiskt som fullt möjligt att vi skall kunna klara hanteringen inom gällande ramar utan att använda något flexibilitetsinstrument.
Låt mig allra sist få göra en kort teknisk korrigering. I punkt 22 i resolutionen anges summan 15,5 miljoner euro för reserven för byggnader. För att rätt återspegla dagens beslut bör beloppet justeras något, så att parlamentet stannar under taket på 1 051 miljoner euro.
ORDFÖRANDESKAP: ONESTA Vice talman
Elles (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det gläder mig att få vara den förste som gratulerar vår föredragande till att han sammanställt ett paket för parlamentets budget för 2003. Som grupp kan vi stödja många av punkterna i hans betänkande i sin helhet. Detta gäller särskilt föreskrifterna om utvidgningen, i synnerhet införlivandet av observatörer och andra föreskrifter.
Det finns emellertid tre punkter som vi fortfarande är bekymrade över. Den första handlar om förtidspensioneringssystemet, som vi vill skall tillämpas i denna institution, på samma sätt som det tillämpas i andra institutioner. Vi vill att rådet drar de rätta slutsatserna, så att det kan införlivas i förfarandet för 2003. Detta, tillsammans med andra reformer, kommer att bidra till att förbereda vår institution för utvidgningen.
Det finns två andra viktiga punkter som har att göra med det sätt på vilket förvaltningen möter parlamentarikernas krav och samråd. Den första handlar om det interinstitutionella rekryteringskontoret, som vi i egenskap av parlament, och förvisso i egenskap av utskott som behandlar budgeten, har efterlyst i många månader. Vi har nu en text på våra bord, men vi har inte möjlighet att ändra eller diskutera den. Vi har förstått att Gargani, i egenskap av ordförande för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, i förmiddags skickade en skrivelse till talmannen för att påpeka att utskottet känner oro när det handlar om rättsliga frågor som rör förvaltningen. Min grupp delar också denna oro, och vi stöder därför det som Stenmarck har skrivit i sitt betänkande, dvs. att vi vill att det behöriga utskottet utarbetar ett betänkande om det föreslagna rekryteringskontoret, innan vi fattar ett slutgiltigt beslut.
Vi har dessutom förstått att rådet vill ändra detta dokument, och vi kan därför inte se varför vi, i egenskap av parlamentariker, inte också skulle ha den rätten.
Slutligen, byggnader: Min grupp har diskuterat behovet av fler kontor, osv., och vi har lagt in en begäran. Min grupp har ännu inte fattat något beslut när det gäller vilka byggnader vi behöver. Vi har dock förstått att förhandlingarna om byggandet av nya byggnader i Bryssel är i full gång. Dessa förhandlingar har inte godkänts varken politiskt eller i förhållande till budgetutskottet, eftersom vi inte har fått ta del av några handlingar. Detta är skälet till varför jag, på min grupps vägnar, har lagt fram ett ändringsförslag i vilket jag uppmanar till ett klargörande av saken. Podestàbetänkandet handlar om översättning och tolkning, och det bör utarbetas ett betänkande om byggnader för att visa vilka åtaganden som behövs, till skillnad från tidigare när parlamentet stått inför ett fullbordat faktum, och sedan varit tvunget att betala räkningen.
Sammanfattningsvis vill vi se en större lyhördhet gentemot parlamentarikerna från förvaltningens och presidiets sida när det rör dessa två punkter, eftersom det i slutändan faktiskt är så att församlingen har suveräna befogenheter.
Gill (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill också tacka Stenmarck för hans betänkande. Jag håller med honom om att beräkningarna är mycket viktiga, därför att de tar upp parlamentets förberedelser inför utvidgningen. Vi vet alla att detta är EU:s största utvidgning någonsin, så det är mycket viktigt att vi är väl förberedda 2004. Detta gäller särskilt under rådande förhållanden, när EU på ett onödigt sätt verkar angripas från alla håll och kanter. Vår trovärdighet är mer än någonsin beroende av att vi sköter detta på ett bra sätt. I detta sammanhang är behovet av en förbättrad tillgång till information avgörande, och jag stöder därför den ökning på 15 procent som nämns för detta område. Att föra Europaparlamentets arbete närmare folket måste prioriteras högt.
Det framstår som allt tydligare att vi inte riktigt lyckats fånga den europeiska allmänhetens intresse, trots allt arbete som vi har gjort i samband med tillhandahållandet av information. Jag fick nyligen ta del av en del material i samband med den irländska folkomröstningen om Nicefördraget, som visar att de medborgare som besökte parlamentets eller kommissionens informationskontor för att hämta litteratur, inte blev tillräckligt övertygade eller motiverade för att gå och rösta. Om det faktiskt ligger till på detta sätt, behövs en grundlig undersökning om vilken litteratur vi egentligen ger ut, och om hur vi kommunicerar med folket.
Vad var det då som fick folk att gå och rösta? Den informationskälla som i praktiken fick folk att gå och rösta ”ja”, var samtal med vänner och familj. Det tydliga budskapet till oss är att vi inte får ut vårt budskap genom att ge ut mängder av eleganta broschyrer. Jag träffar ständigt folk som känner en fullständig förvirring när det gäller de olika institutionernas roller. Vi måste därför inse att det krävs ett samarbete mellan institutionerna om informationspolitiken; det har gått ganska långsamt att utveckla ett sådant samarbete.
Jag vet att man kanske kommer att behandla en del av dessa frågor under konventet, och jag vet att rådet talar om att skapa större öppenhet kring sitt beslutsförfarande. Vi måste emellertid vara mer fokuserade och målinriktade i vårt förhållningssätt, och jag är inte helt övertygad om att förslaget i detta betänkande om att visa parlamentets sammanträden i plenum på Internet, egentligen kommer att lösa problemet. Hur många kommer att ha lust att sitta framför sin dator och titta på dessa sammanträden? Innan vi förverkligar detta, bör vi utföra en pilotundersökning om och en nyttokostnadsanalys av denna åtgärd.
Jag är också väldigt orolig för hur institutionerna kommer att hantera förslagen till finansiering av förvaltningskostnaderna. Kommissionär Schreyer har i dag informerat oss om att vi kommer att få ett underskott på 66 miljoner euro för förvaltningskostnaderna, enligt det preliminära budgetförslaget för 2003. För att komma till rätta med detta, föreslås en användning av flexibilitetsmekanismen.
Jag känner en mycket stor tveksamhet inför detta, därför att jag har förstått att flexibilitetsmekanismen är avsedd att användas vid oförutsedda händelser. Hur kan vi, gentemot skattebetalarna, rättfärdiga en användning av denna mekanism för att komma till rätta med förvaltningskostnader som är kända sedan länge? Vad händer om det blir en ny kris under nästa år? Hur skall vi då finansiera åtgärder för att lösa denna kris?
Kommissionär Schreyer tog också upp pensionerna. Jag inser att detta är ett område på vilket det har skett en dramatisk ökning avseende nödvändiga bestämmelser, med tanke på den demografiska profilen hos personalen vid institutionerna. Vi behöver verkligen långsiktiga förslag som behandlar frågan om hur vi kan ombesörja pensionerna genom att inrätta en fond eller något liknande.
Man hänvisar gång på gång till budgetstramhet. Vi vill ha en större budgetstramhet, men det finns två viktiga frågor som rådet måste ta itu med om vi skall kunna åstadkomma denna, och det är synd att rådet inte är närvarande i kammaren för att lyssna på detta: Den första har att göra med språkförhållandena. Det område inom institutionen som påverkas mest av utvidgningen, kommer att vara personal- och byggnadskostnader som har att göra med språk. Samtidigt som jag stöder alla Europaparlamentarikers rätt att få tala sitt eget språk, måste vi inse att vi behöver rationalisera i sammanhanget, och vi måste inse att det finns en fara att vi förlorar dynamik under våra sammanträden. Rådet måste därför granska bestämmelserna i fördraget, för att se om vi kan rationalisera inom detta område.
För det andra: Frågan om Europaparlamentets säte måste tas upp så snart som möjligt. Denna enskilda fråga har stora konsekvenser för kostnaderna. Det är minsann på tiden att parlamentet får ett säte.
Virrankoski (ELDR). – (FI) Herr talman! Stenmarck har sammanställt en mycket vettig och välbalanserad förhandsberäkning över parlamentets inkomster och utgifter för nästa budgetår, och det skall han ha ett stort tack för. Betänkandet ger även ett bra utgångsläge för behandlingen av budgeten senare i höst.
Budgeten för 2003 är förmodligen den sista före EU:s utvidgning. Därför har föredraganden avsatt betydande summor för mottagandet av de nya medlemsstaterna. Föredraganden föreslår att 32 miljoner euro skall avsättas för utvidgningens omedelbara behov, och att ytterligare 51 miljoner euro skall avsättas i en särskild reserv. När man även beaktar de 6 miljoner euro som avsatts för observatörer och utvidgningsreserven för fastigheter på 15 miljoner euro, har man enligt min grupp avsatt tillräckligt med resurser för förberedande åtgärder inför utvidgningen.
Språkfrågan utgör en av de svåraste frågorna. Nästan varje ny medlemsstat för även med sig sitt eget språk in i Europeiska unionen. För en fungerande demokrati är det livsviktigt att varje EU-medborgare kan kandidera i Europaparlamentsvalen, utan att man för den skull kräver flytande kunskaper i främmande språk. Detta ställer speciella krav på Europaparlamentet beträffande tolkning. Var och en skall kunna delta i diskussionen på sitt eget modersmål. Å andra sidan är det så gott som omöjligt att arrangera tolkning av små språk enbart genom en tolk. Till exempel tolkas finska språket först till engelska och först därefter till grekiska. Jag anser att man från de stora språken engelska, franska och tyska, borde ta på sig uppgiften att tolka till så många språk som möjligt, även små språk. På så sätt kunde medlemmarna höra de ursprungliga yttrandena via dessa språk enbart genom en tolk.
Ett annat centralt problem är stödjandet av parlamentets kärnverksamheter. Det är ofattbart att utskotten lider brist på handläggare, samtidigt som lagstiftningsarbetet har ökat. Det är viktigt att förstärka detta grundläggande arbete. Parlamentet måste klara av att behandla ärenden på ett högklassigt sätt, eftersom kommissionen och rådet annars blir övermäktiga och eftersom framför allt kvaliteten på lagstiftningsarbetet annars blir lidande.
Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman! Kommissionen vill enligt sitt preliminära budgetförslag ha 500 tillfälliga tjänster för EU:s utvidgningsbehov, vilka skulle finansieras med flexibilitetsmekanismen. Det är ett felaktigt finansieringssätt. Det är inte frågan om oförutsebara utgifter. Även parlamentet vill förbereda sig inför utvidgningen genom att anställa ny personal. För finansieringen vill man bland annat använda så kallade negativa prioriteringar, det vill säga att man vill gallra bort och lägga ner nuvarande verksamheter. Besparingarna skulle då allra mest drabba de verksamheter som upprätthåller parlamentets pluralistiska mångfald och mångsidighet, och därför är detta finansieringssätt felaktigt.
Såväl kommissionen som parlamentet har skäl att synligt bokföra de administrativa utgifter som orsakas av utvidgningen i budgetavsnitt V. Det är motiverat att överstiga den övre gräns för administrativa utgifter som fastställts i det interinstitutionella avtalet, bland annat för att man vid upprättandet av avtalet inte förberett sig för inträdet av tio nya medlemsländer och nio nya språk. Kostnaderna för utvidgningen måste betalas och de måste visas öppet i budgeten.
Ilgenfritz (NI) . – (DE) Herr talman! Det är klart att kostnaderna för utvidgningen för närvarande är svåra att uppskatta. Men vi måste vara på det klara med att kostnaderna för utvidgningen inte får stiga över sina bräddar i framtiden.
Unionens siffror för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen är inte särskilt bra. Härtill kommer att de avgifter som Europas medborgare nu måste betala med 46 procent har nått en historisk höjdpunkt. I klartext betyder det att medlemsstaterna under åren 2003-2008 måste avstå från skatteintäkter, eftersom gällande skattesatser är för höga och absolut måste sänkas. Det har vi också uttalat oss positivt till här i kammaren.
Samtidigt kommer medlemsstaternas budgetar inte att kunna klara av några ytterligare belastningar, exempelvis genom att man betalar ut högre stöd. Unionens medborgare kommer inte att acceptera högre belastningar. Om vi trots detta beslutar om sådana, torde vi få en permanent förändring av unionens politiska landskap i framtiden, och förmodligen inte till EU:s fördel. Medborgarna kommer med största säkerhet också att ge oss svar på detta vid nästa val.
Garriga Polledo (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionär! Den bedömning som föredraganden, vår kollega Stenmarck, gör av Europaparlamentets beräknade inkomster och utgifter för år 2003 måste ses som lyckad, eftersom han har ringat in en rad grundläggande punkter som parlamentet bör uttala sig om. En av dessa frågor är utvidgningen och en annan stöd till ledamöterna.
När det gäller utvidgningen måste vi naturligtvis eftersträva en balans mellan den politiska dagordningen och ett effektivt arbete, utan att detta medför att de administrativa utgifterna och utgifterna för byggnader blir överdrivet stora, vilket är en fråga som är av mycket stort intresse för ledamöterna och parlamentet, eftersom den offentliga bilden av parlamentet ofta påverkas negativt om utgifterna för byggnader är oproportionerligt stora. Detta är innebörden i det ändringsförslag som vår grupp lägger fram: att få fram mer information från parlamentets berörda avdelningar för att se vilket det verkliga behovet är för dessa byggnader.
Stödet till ledamöterna kräver dock även en balans mellan de yrkesmässiga kraven och omedelbarheten i ledamöternas verksamhet, som är mycket speciell och som kräver ett punktvis och omedelbart stöd. Parlamentets politiska ansvarsområden har utökats, vi har nya befogenheter och en rad tekniska behov måste tillgodoses. Den administrativa delen av stödet till ledamöterna har dock inte ökat i samma takt.
Därför är det nödvändigt att följa rekommendationerna i ROME-PE-utredningen. Vi anser att föredraganden har tagit upp dem på ett utmärkt sätt i sitt betänkande och, med förbehåll för senare förhandlingar med presidiet, är det därför föredragandens åsikt som bör vara rådande när det gäller detta betänkande.
Cappato (NI). – (IT) Herr talman! Låt mig först gratulera föredraganden till ett gott arbete. Jag vill också understryka betydelsen av punkt 20, där man kräver att parlamentets sammanträden skall kunna sändas i tv och över Internet, och att inspelningarna skall arkiveras.
I motsats till Gill anser jag att offentlighetsprincipen är mycket viktig. Det finns sammanträden som är mycket välbevakade och sådana som är betydligt mindre bevakade, men jag tror under alla omständigheter att Internet skulle medge betydligt lägre kostnader och på det viset göra det möjligt att rädda en av demokratins grundprinciper, dvs. att sammanträdena skall vara offentliga, de sammanträden som vi vet är offentliga bara i teorin, på papperet. Vi vet att de europeiska medborgarna i själva verket inte äger tillträde till dessa förhandlingar: det spelar ingen roll om det är tusentals eller bara tiotals personer som är intresserade, faktum är att de inte kan få tillgång till förhandlingarna om de inte är inbjudna av någon.
Kostnaderna skulle kunna bli betydligt lägre än de nuvarande kostnaderna för spridning av olika typer av material eller information via medierna. Detta skulle i stället bli en direkt information, inte via olika medier, som åter skulle göra det möjligt att låta offentlighetsprincipen gälla för vårt arbete.
Talmannen. – Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.
7. Ekonomi
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om
– betänkandet (A5-0161/2002) av Trentin för utskottet för ekonomi och valutafrågor om kommissionens rekommendation till 2002 års allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik (KOM(2002) 191 – C5-0191/2002 – 2002/2075(COS)),
– betänkandet (A5-0145/2002) av Marinos för utskottet för ekonomi och valutafrågor om den årliga bedömningen av genomförandet av stabilitets- och konvergensprogrammen (artikel 99.4 i EG-fördraget) (2002/2016(INI)).
Trentin (PSE), föredragande. – (IT) Herr talman, herrar kommissionärer, ärade kolleger! Den ekonomiska situationen är fortfarande mycket osäker och de europeiska institutionerna måste ändra sitt beteende och inte enbart vänta på effekterna av den amerikanska återhämtningen. Även den, liksom återhämtningen i Europa, verkar för övrigt fortfarande avlägsen och ojämnt fördelad på olika sektorer, och den är beroende av omstruktureringsprocesser som kommer att ge betydande effekter för sysselsättningen, och som kräver mycket stora investeringar.
Det är ingen tillfällighet att den amerikanska regeringens politik är kraftigt interventionspräglad, något som borde få de europeiska institutionerna att tänka efter, eftersom de är institutioner som fortfarande står inför ett utdraget investeringsstopp, om vi inte vill att den klyfta som skiljer konkurrenskraften i Europa från den i USA skall vidgas på nytt under den närmaste tiden.
Under dessa förhållanden får inte den nödvändiga respekten för villkoren i stabilitetspakten, framför allt vad gäller de nationella budgetunderskotten och den gradvisa minskningen av upplåningen, vilket en del hävdar, ersätta en kraftfull samordning av den ekonomiska och sociala politiken och en policymix som kan påverka den ekonomiska politiken i unionens medlemsstater och framför allt i de länder som ingår i eurosamarbetet.
Kravet på ett underskott på högst 3 procent i nationalstaternas budget måste respekteras. Men hur kan man undgå att inse att kraven på de disponibla resurserna i varje medlemsstat för att skapa en ekonomisk och social, miljöinriktad politik som kan ge nya impulser till ekonomin och sysselsättningen kräver att det skapas nya synergier genom en närmare samordning av politiken på det ekonomiska och sociala området och när det gäller miljöfrågor, framför allt inom euroområdet? En sådan samordning borde för övrigt även ske när det gäller försörjningen av råolja för att minska prissvängningarna och motverka riskerna för en inflation.
Det är av dessa skäl som vi i vårt betänkande uppmanar kommissionen att föreslå rådet och vissa medlemsstater att genomföra öppna samordningsexperiment just inom de investeringssektorer där Europeiska rådet i Lissabon fann de allvarligaste hindren inom Europeiska unionen när det gällde att senast år 2010 skapa en kunskapsbaserad ekonomi och ett kunskapssamhälle för att nå full sysselsättning och en social sammanhållning. Jag tänker i första hand på investeringar inom forskning och utveckling, investeringar – kostsamma om de inte bara består av visioner – i ett livslångt lärande, vilket är en omistlig politik som ger tillgång till en flexibel arbetsmarknad. Jag tänker också på de investeringar som kan komma att öka, investeringar som medger ett aktivt åldrande baserat på frivillighet och omskolning av den äldre arbetskraften, för att rädda kvar ett allmänt pensionssystem. Jag tänker slutligen på integrerade investeringar i infrastruktur, i nät och tjänster som omedelbart kan få fart på sysselsättningen med insatser från staternas och det privata näringslivets sida och med hjälp av Europeiska investeringsbanken.
Det är lika viktigt att uppmärksamma grönbokens resonemang om företagens ansvar i samband med fusioner och omstruktureringar, för att, bland annat genom riktmärkning, stimulera till information och samråd med de anställda, och för att hitta lösningar som baseras på anställbarhet och livslångt lärande, som ett alternativ till den strukturella arbetslösheten.
Herr talman! Detta är den väg som Jacques Delors föreslog igår, och som han också i dag på morgonen föreslår i en intervju i Le Monde. Detta kan innebär en kraftigt positiv stimulans mot ekonomisk återhämtning även i de länder som i dag bestämmer takten.
Herr talman! Slutligen skulle jag vilja att man följer uppmaningen från utskottet för ekonomi och valutafrågor till kommissionen och rådet om att parlamentet skall engageras betydligt mer, och inte bara höras när det gäller att bestämma de stora riktlinjerna i den ekonomiska politiken, och när det gäller att främja ett bättre samarbete mellan de europeiska institutionerna, så att även denna process kan ske i öppenhet och med ett informerat deltagande för parlamenten.
Marinos (PPE-DE), föredragande. – (EL) Herr talman, herr kommissionär! I det betänkande om den årliga bedömningen av genomförandet av stabilitets- och konvergensprogrammen, som jag presenterar för er och som godkänts enhälligt av Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor, konstateras sammanfattningsvis att de årliga stabilitets- och konvergensprogrammen från medlemsstaternas regeringar, och genomförandet av dessa under år 2001, till största delen levt upp till kraven i stabilitets- och utvecklingspakten; och detta trots den dystra ekonomiska konjunkturen, som beror på en kraftigt minskad tillväxttakt, de lyckligtvis tillfälliga problemen för den amerikanska ekonomin, och exceptionella händelser som terrorattentatet den 11 september.
Denna i stort sett positiva bild, trots vissa allvarligare avvikelser i fråga om Tyskland och Portugal, bevisar att valutastabiliteten på ett avgörande sätt påverkas av stabilitetspakten och av strängast möjliga tillämpning av den, vilket också Europeiska centralbankens politik har bidragit till. Valutastabiliteten möjliggjorde ett framgångsrikt införande av euron och den är, enligt flertalets uppfattning, en grundförutsättning för en sund och säker ekonomisk utveckling i Europeiska unionen, som dock ännu inte har uppnåtts.
Utvecklingstakten är, med vissa undantag, tyvärr fortfarande låg, arbetslösheten är oförändrat hög, vilket leder till allvarliga problem för de fattigaste grupperna och i synnerhet för ungdomarna, och inflationstrycket utgör fortfarande ett hot. Europeiska kommissionen och Ekofin tror att det blir en uppgång, som kommer att märkas tydligare under det sista kvartalet i år. Motsvarande bild uppvisar också de nya stabilitetsprogrammen för de tre kommande åren. Det återstår att se om det blir så. Trots tendenserna till återhämtning i den amerikanska ekonomin och en viss uppgång på börserna nyligen kvarstår osäkerheten, och den breda folkmassan visar sitt missnöje, ibland på ett extremt sätt, i synnerhet i de senaste valen. Det är uppenbart att det inte räcker att bara sköta de löpande ärendena, när man regerar ett land. Det krävs effektivare politiska insatser, som stärker den europeiska ekonomins konkurrenskraft, främjar konvergensen, uppmuntrar produktiva investeringar, i synnerhet högteknologiska investeringar, och ökar antalet arbetstillfällen för att dämpa människors oro. Det är en oro som beror både på den konstant höga arbetslösheten, i synnerhet bland ungdomar, och det tyvärr okontrollerade inflödet av invandrare och den brottslighet som de beskylls för.
Trots att man från vissa håll tar upp frågan om en revidering av stabilitetspakten eller en mindre sträng tillämpning av den, anser utskottet för ekonomi och valutafrågor att pakten måste tillämpas strikt, och därför kritiserar utskottet de bristfälliga insatserna mot avvikelserna från stabiliseringspakten vid dess tillämpning i Tyskland och Portugal. Trots kommissionens rekommendationer om att i god tid framföra en varning till dessa länder, som man tidigare gjort till Irland, har Ekofin inte vidtagit några åtgärder, uppenbarligen av politiska skäl. Det är ett misstag som kan rubba förtroendet för stabilitetspakten och kommissionens auktoritet. Och misstaget visar sig vara ännu allvarligare, för till exempel i Portugal har den nya regeringen efter valet avslöjat att den tidigare regeringen undanhållit information om landets betydligt sämre budgetläge, eftersom budgetunderskottet tenderar att vara mycket större än 3 procent av bruttonationalprodukten. Manipulationer med statistik har också konstaterats i Tyskland, åtminstone i fråga om arbetslösheten, och både i Frankrike och i Grekland förefaller underskotten också vara mycket större än vad som uppges officiellt.
De ovannämnda missförhållandena, som uppenbarligen är ett resultat av den så kallade kreativa bokföringen, måste upphöra, och kommissionen utövar påtryckningar på regeringarna för att deras statistik skall bli tydligare och mer korrekt. Samtidigt framhålls det med skärpa att man måste påskynda de nödvändiga strukturella förändringarna, i synnerhet inom pensionssektorn, liberaliseringen av marknaderna, speciellt arbetsmarknaden och energimarknaden, och förbättringen av utbildningskvaliteten, så att Lissabon-målen kan uppnås.
Europeiska unionen uppmanas att visa större djärvhet, att dra lärdom av framgångarna för den amerikanska modellen, som dock gjorde oss bekymrade i går genom meddelandet om att jordbrukssubventionerna skall öka med 80 procent. Unionen måste, utan att försumma marknadsekonomins sociala aspekter, lämna fritt, men naturligtvis inte okontrollerat, spelrum åt det privata initiativets kreativa krafter, så att vi kommer bort från dagens ovissa situation, som innebär ganska många hot. Och detta bör ske även om terrorismen och dess destabiliserande verksamhet är ständigt närvarande, samtidigt som extremhögern och extremvänstern åter har väckts till liv, precis så som det var under perioden mellan första och andra världskriget.
Schmid, Herman (GUE/NGL), föredragande för utskottet för sysselsättningoch socialfrågor. Herr talman! Jag vill tacka Trentin för ett mycket bra arbete under ytterst svåra omständigheter. Den sista versionen av betänkandet anlände i dag på morgonen och det har inte varit lätt för någon av oss att samarbeta mellan utskotten under dessa villkor. Vi har dock en samsyn i många frågor och Trentin har på ett mycket bra sätt tagit emot en del av de synpunkter som kommit från vårt utskott.
Jag är enig med honom i att man måste utgå från att de europeiska ekonomierna just nu är stagnerande och behöver stärkas samt att man måste investera i sådant som är nödvändigt och som det råder stor politisk enighet om. Både Trentin och Marinos har talat om utbildning. Jag vill särskilt betona grundläggande utbildning och grundläggande yrkesträning. Det är också viktigt att satsa pengar på att förbättra de ekologiska infrastrukturerna, vilka är bra för framtiden, liksom på utbildning som har stor sysselsättningseffekt.
Det är viktigt att inte enbart göra de saker som behövs omedelbart, utan även de som behövs på lång sikt och har gynnsamma sociala konsekvenser. Det är därför betydelsefullt att särskilt uppmärksamma, i högre grad än hittills, vikten av att stärka de lokala arbetsmarknaderna som är mindre konjunkturkänsliga.
Vi får anledning att återkomma till detta i parlamentet lite senare när vi skall behandla en rapport från kommissionen om att utveckla lokala sysselsättningsstrategier.
Jag vill till sist säga, och beklaga, att vi inte har haft möjlighet att ta tillräckligt stor hänsyn till de östeuropeiska länderna och deras ekonomier, vilket vore önskvärt i denna process. Visserligen finns det andra åtgärder som på kort sikt skall prioriteras, men så snart vi har ett något längre perspektiv är det nödvändigt att diskutera ekonomi ur ett alleuropeiskt perspektiv.
Karas (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Låt mig göra tre inledande anmärkningar. För det första: Jag är mycket glad över att vi behandlar Trentins och Marinos betänkanden i en gemensam debatt, eftersom vi därigenom också mycket tydligt visar att det inte finns någon motsägelse mellan stabilitets- och konvergensprogrammet och grunddragen i den ekonomiska politiken, utan att de rentav kompletterar varandra. För det andra: Den som jämför målen från Lissabon med verkligheten vet hur mycket som fortfarande måste göras, och märker att det föreligger avsevärda förseningar när det gäller att genomföra målen från Lissabon.
Målen från Lissabon, nämligen att göra EU till det mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomiska området, där en varaktig ekonomisk tillväxt möjliggörs, med fler och bättre arbetstillfällen och en större sammanhållning, är det överordnade målet som vi alla har åtagit oss – Europaparlamentet, rådet och kommissionen.
Ett tredje inledande påpekande: Herr kommissionär, min grupp stöder fullständigt innehållet i de huvuddrag som ni har lagt fram, och jag anser att de trots några ändringsförslag, som vi också har röstat ”ja” till, är riktiga och principiellt förtjänar hela vårt stöd. Vi kan på bästa och säkraste sätt uppnå vårt mål via modellen med den socioekonomiska marknadsekonomin. Jag vill betona detta än en gång, eftersom den socioekonomiska marknadsekonomin å ena sidan innefattar fungerande fria, avreglerade marknader, där å andra sidan en hållbar utveckling liksom ansvar gentemot företagare, arbetstagare och konsumenter ses som en del av ansvaret inför framtiden.
Jag vill vädja till vissa talare: Låt oss äntligen sluta med att spela ut socialpolitiken mot den ekonomiska politiken, mot sysselsättningspolitiken och prisstabiliteten. Prisstabilitet är en förutsättning för tillväxt och sysselsättning, och tillväxt och sysselsättning är förutsättningar för den sociala sammanhållningen i vårt samhälle. Den som ifrågasätter stabilitets- och tillväxtpakten belastar framtiden och handlar ansvarslöst. Den som iakttar den har tillräckligt spelrum för politiska initiativ och investeringar.
Jag kräver mer konsekvens vid genomförandet och iakttagandet av det som överenskommits. Genomförandet av det som man enades om i Lissabon, konvergenskriterierna, stabilitets- och tillväxtpakten, handlingsplanen för finansiella tjänster och planerna på avreglering innefattar också tillräckligt med möjligheter till samordning. Vi kommer aldrig att samtycka till samordning på bekostnad av medbeslutande. Samordning för att genomföra våra gemensamma mål är det vi kommer att samtycka till. Den inre marknaden stärker konkurrenskraften i Europa, i världen. Men det finns inte något konkurrensförbud i Europa. Vi behöver konkurrens mellan produkterna och konkurrens mellan systemen!
(Applåder)
Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Socialisterna säger ja till den nödvändiga stabilitetspolitiken. Stabiliteten kan inte vara ett mål i sig, den skall tjäna tillväxten. Europa behöver en mer voluntaristisk tillväxtpolitik, och vi måste därför investera mer i europeisk infrastruktur. Infrastrukturens kollektiva lönsamhet är alltid större än den direkta ekonomiska lönsamheten. Många av Europas regioner har upplevt en starkare utveckling tack vare ett nät av höghastighetståg, en ny motorväg, en modernare hamn eller en flygplats.
Nätverken för kommunikation och för transport av energi är också en faktor för utveckling och tillväxt. Tio år efter att TEN (de transeuropeiska nätverken) startades kan man konstatera att få av dåtidens projekt lyckats. Vad värre är, den ökade rörligheten har lett till att alla befintliga infrastrukturnät har överbelastats. De som förespråkar en avreglering av energimarknaderna tycks inte se de uppenbara bristerna hos de befintliga tvärförbindelserna för energitransporter. På samma sätt förefaller de som vill ha en avreglering av järnvägstrafiken bortse från att järnvägsnätens befintliga kapacitet redan är överbelastad. Det gäller både passagerartransporter och godstransporter.
Uppenbarligen krävs det en utvidgning av de transeuropeiska näten inom alla områden. Det är en typisk EU-politik eftersom de transeuropeiska näten – det hörs på ordet herr talman – inte tar slut vid de nationella gränserna utan betjänar hela den europeiska ekonomin. Kommissionen borde därför komma på den goda idén att omarbeta de transeuropeiska näten och planera en utbyggnad av dem.
Dessa transeuropeiska nät måste omfattas av europeisk finansiering. Unionens budget och Europeiska investeringsbanken måste bidra. Offentlig och privat finansiering krävs. Den europeiska infrastrukturpolitiken tjänar tillväxten och den omedelbara sysselsättningen, men framför allt tillväxten och därmed sysselsättningen på medellång och lång sikt.
Herr talman! Jag skulle vilja avsluta med att tacka de två föredragandena, men framför allt min kollega Bruno Trentin, för deras betänkande för år 2002.
Gasòliba i Böhm (ELDR). – (ES) Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! För det första vill jag säga att den liberala gruppen stöder de två betänkandena från våra kolleger Trentin och Marinos, som handlar om två nyckelfrågor för mekanismen för unionens ekonomiska och monetära politik, som för oss är överdrivet komplicerad: stabilitetspakterna och de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken är nyckelfaktorer.
Jag vill betona följande två aspekter: För det första stöder vi fullständigt en stram budgetpolitik och kravet på att de åtaganden som fastställs i stabilitetspakterna skall uppfyllas. Följaktligen beklagar vi djupt att medlemsstaterna i Ekofinrådet i februari – om jag inte minns fel – inte stödde kommissionens förslag, som utarbetades med tanke på den oro som uttalades när det gäller utvecklingen av medlemsstaternas ekonomier och förvaltningen av medlemsstaternas respektive budgetar, såväl i Portugal som i Tyskland. Jag vill även lägga till att vi ser med oro på det uttalande som den franska regeringen nyligen gjort. Vi stöder alltså en stram politik som bör leda till det förtroende och den soliditet som hela den europeiska ekonomin försäkrades om när den fick sin egen valuta, euron.
När det gäller de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken vill jag avslutningsvis betona att vi naturligtvis håller med om de förslag som görs i Trentinbetänkandet, särskilt när det gäller aspekterna om en utveckling av åtagandena från Lissabon efter översynen vid Europeiska rådets möte i Barcelona. Vi håller särskilt med om att kompromissen med att nå en högre konkurrenskraft utan att frångå politiken för ekonomisk och social sammanhållning är svår. Detta kan uppenbarligen endast nås genom att man lägger tonvikten vid informationssamhället, och genom att man utvecklar forskningsverksamhet och teknisk utveckling, vilket också görs i Trentinbetänkandet, och vilket utskottet för sysselsättning och socialfrågor föreslår. På så vis kommer vi att nå det informations- och kunskapssamhälle som ger oss möjlighet att öka kvaliteten och konkurrenskraften, ett mål vi skall nå före slutet av detta årtionde.
Jonckheer (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr kommissionär! Jag skulle i min tur för min grupps räkning vilja tacka vår utmärkta kollega Bruno Trentin, och gratulera honom inte bara till hans personliga egenskaper, utan också till att det betänkande som antogs i går kväll i utskottet för ekonomi och valutafrågor enligt min uppfattning innehåller ett starkt politiskt budskap.
Budskapet består i att parlamentet, om betänkandet antas, ifrågasätter den avvaktande strategi som bedrivits av regeringarna i medlemsländerna, och förespråkar en mycket starkare kvalitativ tillväxt. Budskapet innebär att det klarläggs att inom den triangel som ekonomerna väl känner till, den som består av den offentliga skulden, de offentliga intäkterna och de offentliga utgifterna – vare sig det handlar om löpande utgifter eller, framför allt, utgifter för investeringar som avses i detta betänkande -, handlar det om att också beakta den nivå på de offentliga utgifterna som krävs för att genomföra de målsättningar som fastställdes i Lissabon och även i Göteborg. Man behöver inte vara särskilt duktig för att förstå att detta budskap strider mot det som man i allmänhet avser. För att övertygas om detta räcker det med att titta på valprogrammen för de största partierna, som alla betonar minskade offentliga inkomster utan att riktigt precisera vilka offentliga utgifter som följaktligen borde minska i samma omfattning.
När det gäller den ökande skattekonkurrensen mellan medlemsstaterna tror jag att ändringsförslag 7 är ett absolut avgörande ändringsförslag, eftersom man där varnar för de påtryckningar som utövas mot de offentliga utgifterna. Utöver skatteavsnitten som, enligt vår uppfattning, inte är tillräckligt utvecklade i betänkandet, är det också anledningen till att ändringsförslag 8 förefaller oss vara ett absolut minimum när det gäller företagsbeskattning och genomförandet av slutsatserna i betänkandet från Primarolo. Men det krävs också – det vet kommissionären mycket väl – att vi gör framsteg när det gäller miljöbeskattning och beskattning av kapitalinkomster, vilka alla är punkter där debatten stannat upp.
Avslutningsvis, herr kommissionär, när det gäller stabilitetspakten, kommer min grupp inte att rösta för Marinos betänkande, eftersom jag anser att det föreligger ett motsatsförhållande mellan Trentins betänkande och Marinos betänkande, och där skiljer sig min uppfattning från de övriga talarnas. I Marinos betänkande förespråkas en strikt respekt för stabilitetsprogrammen. Jag för min del anser att det är oklokt att vägra att inleda en debatt om stabilitetspakten. Det är oklokt att till varje pris och med respekt för de strikta tidsplanerna vilja klamra sig fast vid budgetbalansen: nivån på de offentliga skulderna i medlemsstaterna är helt enkelt viktigare än att strikt respektera budgetsaldot. Jag tror att man måste se sambandet mellan högerextremismens framväxt i Europa och det faktum att staterna inte längre kan uppfylla sina medborgares grundläggande behov, eller åtminstone att dessa behov tillfredsställs i mindre omfattning. Det krävs tillräckliga offentliga finanser för att uppfylla dessa behov.
Markov (GUE/NGL) . – (DE) Herr talman! Vi har i Europeiska unionen en inre marknad, vi har en enhetlig valuta i tolv medlemsstater, men gemenskapen har inte någon skattepolitik eller ekonomisk politik, och inte heller någon sysselsättningspolitik. Häri ligger också det grundläggande dilemmat!
De grundläggande dragen kan man ha helt olika uppfattning om. Man kan diskutera, om vi satsar på tillväxt, huruvida hög sysselsättning inte är en förutsättning för tillväxten, eftersom den stärker köpkraften och därmed efterfrågan på den inre marknaden. Man kan diskutera huruvida man vill dämpa den utbudsinriktade ekonomiska politiken i förhållande till den ekonomiska politik som är inriktad på efterfrågan. Men om vi inte kan ordna någon gemenskapspolitik, så kommer vi inte att lösa problemet!
Vi har konkurrens mellan medlemsstaterna när det gäller lokalisering. Det betyder att ett par gemensamma ramvillkor åtminstone måste fastslås i den ekonomiska politikens grunddrag. Hur höga kan eller bör investeringsutgifterna vara i budgetarna? Är det verkligen nödvändigt – som det står i texten – att i första hand satsa på en minskning av utgifterna, eller skulle man via skatterättvisa också kunna ändra intäktssidan? Varför behandlas inte handelsbolag respektive kommanditbolag och aktiebolag lika inom skattelagstiftningen? Varför betalar inte varje företag eller varje privatperson, som uppbär vinst, också skatt för detta? Det är ju ändå ramvillkor som man kan ställa upp, så att konkurrensen blir jämställd i länderna.
Den fråga vi måste ställa oss – Karas har enligt min åsikt inte formulerat det på ett tillåtligt sätt – består inte i att vänstern bedriver socialpolitik gentemot ekonomisk politik, eller sysselsättningspolitik gentemot stabilitetspolitik. En god sysselsättningspolitik, en låg arbetslöshet är över huvud taget en förutsättning för att det faktiskt skall bli någon tillväxt! Bara om de produkter som tillverkas också går att sälja, får vi någon tillväxt. Det betyder att de är kopplade till varandra. Därför måste vi fundera över hur socialpolitiken och den ekonomiska politiken kan utformas på ett avgjort bättre sätt när de kombineras, i stället för att ställa dem mot varandra.
(Applåder)
Bigliardo (UEN). – (IT) Herr talman, ärade kolleger! Även jag vill tacka Trentin för hans utmärkta betänkande och utmärkta arbete, som redovisar uppbromsningen i tillväxttakten i vår gemenskaps ekonomi med all önskvärd tydlighet. Med samma tydlighet – och här utnyttjar jag det faktum att kommissionärerna är närvarande i kammaren – framgår även problemet med bristen på samarbete mellan Europeiska unionen och Europaparlamentet.
Det handlar med andra ord inte om att vilja att samarbetet mellan parlamentet och unionen skall bli verklighet i framtiden. Detta är en objektiv nödvändighet, om man fortsätter att prioritera politiken framför en viss typ av ekonomisk lobbyverksamhet, som hittills verkligen inte har gett de resultat man hoppats på, vilket visas genom uppbromsningen i ekonomin.
Vad kan man då hoppas av en situation som denna? Ställda inför de avgörande problem som i dag finns i världen – någon har pekat på dem, någon har tagit upp dem – så måste vi börja fundera och försöka förena den entreprenörsanda som finns i detta storslagna Europa med den sociala sammanhållningen, vilket är frågor som tas upp i Marinos betänkande. Vi måsta också på ett tidsenligt sätt kunna tolka den nya relationen mellan den nya ekonominoch det sociala samhället, det sociala samhälle som vi i dag måste försöka ge en modern tolkning. I Italien försöker att vi göra detta, vi genomför detta, framför allt genom den stora strid som vi för i syfte att modernisera relationen mellan kapitalet och arbetsmarknaden, så att vi kan komma fram till en storslagen syntes av dessa båda faktorer, men även – och detta är den uppmaning jag riktar till Trentin och övriga kolleger i mitt utskott – genom att se på det som kommer att ske om något år i och med den utvidgning som nu är nära förestående.
Utskottet för ekonomi och valutafrågor, under ledning av Randzio-Plath, besökte nyligen Bulgarien där vi kunde undersöka kandidatländernas budgetar, och vi kände en viss objektiv oro för återverkningarna på våra egna ekonomier. Vi resonerar med andra ord som om utvidgningen redan stod för dörren, och vi gratulerar till de insatser som görs. Trentin gjorde alldeles rätt som i sina rekommendationer åkallade de antika och nobla värderingar som européerna alltid har varit bärare av; utskottet för ekonomi och valutafrågor har med andra ord arbetat väl i den riktningen, dvs. att i realiteten skapa en europeisk stat, stark i sin ekonomi och solidarisk till sitt innehåll.
Blokland (EDD). – (NL) Man får säga vad man tycker, men man måste också göra det man säger. Och när det gäller det sistnämnda brister det ganska ofta när det gäller att genomföra de avtal som träffats på det socioekonomiska området. Sedan toppmötet i Stockholm är en integrering av social- och sysselsättningspolitiken samt miljöpolitiken i den ekonomiska politiken en målsättning för att uppnå en hållbar utveckling. Toppmötet i Barcelona för två månader sedan gav anledning att genom ändringsförslag ta upp mängder av sociopolitiska och sysselsättningspolitiska målsättningar i Trentins förberedande betänkande. I Trentins betänkande ser jag nu att de sociopolitiska och sysselsättningspolitiska målsättningarna har återvänt, men enligt min uppfattning får inte miljöaspekterna tillräckligt med uppmärksamhet. Att integrera den ekonomiska och sociala politiken är tydligen mer självklart än att integrera miljöpolitiken i den ekonomiska politiken. Ligger orsaken kanske i det faktum att miljöpolitiken kostar pengar och inte genast resulterar i mätbara ekonomiska resultat? Jag pläderar därför även för att klara och konkreta miljömålsättningar också skall införas i riktlinjerna för den ekonomiska politiken vid sidan av hänvisningar till miljöintresset. Jag tänker här på införandet av målsättningar beträffande energiförbrukningen och minskade koldioxidutsläpp. Den ekonomiska tillväxten måste åtföljas av ett ansvarsfullt användande av naturresurserna. Till sist har jag förstått att metoden med öppen samordning inte fungerar helt tillfredsställande. Det visar sig i praktiken att arbetet med denna metod ofta är för fritt från förpliktelser. Metoden är inte heller klart definierad. Samarbete genom metoden med öppen samordning skapar av den anledningen inte tillräckligt med förpliktelser för medlemsstaterna. Det är därför önskvärt att det klargörs på vilket sätt samarbetet mellan medlemsstaterna sker på området för sysselsättning och den sociala politiken. Och detta med hänsyn till medlemsstaternas ansvar.
Della Vedova (NI). – (IT) Herr talman, herr kommissionär! Även jag vill tacka föredragandena för deras arbete. I denna kammare hörs ideligen två formler, nästan magiska och typiska för en viss slags europaanda: den europeiska sociala modellen och en social marknadsekonomi. Det man inte bör säga – och det som i stället sägs ofta – är att detta utgör skillnaden mellan den europeiska och den amerikanska modellen: den förra är altruistisk och solidarisk, och den senare egoistisk och cynisk. Jag tror vi måste fråga oss om dessa egenskaper verkligen motsvarar verkligheten, om den europeiska modellen verkligen skyddar de svagaste, de som hamnat utanför. Leder verkligen vår ekonomiska lagstiftning till bättre resultat än den amerikanska? I de texter från rådet som vi diskuterar i dag ekar det optimistiska och trösterika mantrat från Lissabon: Europa skall på tio år bli den mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen. Naturligtvis är detta ett utmärkt förslag. Men man glömmer bort att påminna om att det redan gått två år, och att den europeiska ekonomin fortfarande står och stampar på samma fläck, att de nödvändiga reformerna skjuts upp eller späds ut från toppmöte till toppmöte, och att hoppet för de europeiska arbetslösa om att hitta arbete tack vare tillväxten fortfarande är knutet till att den amerikanska ekonomin och till att det amerikanska lokomotivet kommer igång. Det är som vanligt: man bestämmer skönt klingande och ambitiösa mål och sedan, om de inte uppnås eftersom de inte var realistiska, så får det gå ändå!
Takten i reformarbetet måste öka. De krav som ställs på Italien i de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik för år 2002 är desamma som har ställts under de senaste fem åren, men inga lämpliga åtgärder har vidtagits när det gäller arbetsmarknadens krav, socialt skydd, de fria yrkena, eller en avreglering av marknaderna.
Herr talman! Jag avslutar med en vädjan: för bara tio år sedan sågs Japan fortfarande som en oövervinnelig ekonomi, med en social modell som var extremt protektionistisk. I dag verkar en lång recession som åtföljs av bristande förmåga att genomföra liberala reformer i den japanska ekonomin döma Japan till ett lika långdraget som oförutsett lidande. Det rör sig naturligtvis om delvis ojämförbara storheter, men det som hände i Japan är en varningssignal som vi i Europa gör klokt i att lyssna till.
Talmannen. – Då har vi alltså gått igenom listan över talare som uttalat sig för sin grupps räkning. Eftersom vi strax skall inleda omröstningen skjuter jag upp den gemensamma debatten om dessa två betänkanden. Debatten återupptas i kväll kl. 21.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.55 och återupptogs kl. 12.00.)
8. Omröstning
ORDFÖRANDESKAP: COX Talman
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.(1) Betänkande (A5-0114/2002) av Flesch för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om omarbetning av bilaga I till beslut nr 1336/97/EG om en serie riktlinjer för transeuropeiska telenät (KOM(2001) 742 – C5-0662/2001 – 2001/0296(COD)) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) *** Betänkande (A5-0138/2002) av Bouwman för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemenskapsstatistik på inkomst- och levnadsvillkor (EU-SILC) (KOM(2001) 754 – C5-0679/2001 – 2001/0293(COD)) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) *** Betänkande (A5-0137/2002) av Khanbhai för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till rådets beslut om undertecknande av ett avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Indien (KOM(2001) 448 – C5-0451/2001 – 2001/0175(CNS)) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) *** Betänkande (A5-0149/2002) av Gargani för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om utkastet till rådets beslut om ändring av artikel 20 i protokollet om stadgan för Europeiska gemenskapernas domstol (12991/2001 – C5-0050/2002 – 2001/0827(CNS)) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) *** Betänkande (A5-0102/2002) av Varela Suanzes-Carpegna för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ingående av ett avtal genom skriftväxling om förlängning av protokollet 2000-2001 om fastställande för perioden 1 januari 2000-31 december 2002 av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Revolutionära folkrepubliken Guineas regering när det gäller fiske utanför Guineas kust (KOM (2002) 41 – C5-0090/2002 – 2002/0034(CNS)) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) *** Betänkande (A5-0086/2002) av Varela Suanzes-Carpegna för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om antagande av protokollet om fastställande för perioden 18 januari 2002-17 januari 2005 av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Seychellerna om fiske utanför Seychellerna (KOM(2002) 55 – C5-0093/2002 – 2002/0036(CNS)) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) *** Betänkande (A5-0125/2002) av Maij-Weggen för utskottet för konstitutionella frågor om att i arbetsordningen införa en förteckning över de parlamentshandlingar som allmänheten via registret ges direkt tillgång till (2002/2055 REG)) (Parlamentet antog beslutet.) *** Andrabehandlingsrekommendation (A5-0134/2002) av Foster om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om införande av gemensamma regler för luftfartsskyddet av den civila luftfarten (15029/4/2001 – C5-0033/2002 – 2001/0234(COD)) Före omröstningen:
Solbes,kommissionen. – (ES) Herr talman! Kommissionen kan godta ändringsförslagen 16, 19, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 28, 29, 32, 33 och 34. Till en början kan vi även godta ändringsförslagen 8, 14, 15 och 18 på villkor att de först omformuleras. Kommissionen förkastar de övriga ändringsförslagen.
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).)
⁂
Andrabehandlingsrekommendation (A5-0122/2002) av Berger för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av direktiven 90/619/EEG, 97/7/EG och 98/27/EG (12425/1/01 REV1 – C5-0697/2001 – 1998/0245(COD))
Före omröstningen:
Byrne,kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag rekommenderar att den gemensamma ståndpunkten antas utan ändring. Under diskussionen i parlamentet i går restes frågetecken om huruvida vi har en fullständig harmonisering eller inte. Jag vill meddela kammaren att vi har en fullständig harmonisering när det rör information till konsumenter före slutande av avtal om exempelvis leverantörer, finansiella tjänster, distansavtalet och klagomålsförfarandet.
Särskild oro har uttryckts i samband med artikel 3.4 om huruvida information om avtalsförpliktelser som skall överlämnas till konsumenten innan ett avtal undertecknas. Man var särskilt orolig över huruvida detta var förenligt med direktivet om elektronisk handel, och jag kan försäkra er om det enligt min åsikt är det. Jag hänvisar kammaren till, i synnerhet, skäl 56 i direktivet om elektronisk handel. Jag försäkrar kammaren om att till exempel webbplatser fortfarande kommer att omfattas av principen om ursprungsland.
När det gäller artikel 42, anser jag att denna är nödvändig med tanke på att man är i färd med att anta ytterligare harmoniserad lagstiftning – artikeln är alltså nödvändig av detta skäl.
Jag uppmanar kammaren att förkasta ändringsförslag 49, eftersom ordalydelsen i artikeln stämmer, dvs. det står att ”lagarna skall tillnärmas”. Detta är den normala ordalydelsen i ett direktiv; den andra typen av ordalydelse hittar man i en förordning.
Till sist: Ändringsförslag 50 bör också förkastas, eftersom man kräver ett införande av ett specifikt datum under 2003, vilket är olämpligt. Det lämpliga tillvägagångssättet är att fastställa införandet till två år efter antagandet, vilket är det vanligaste sättet. Under rådande omständigheter rekommenderar kommissionen att den gemensamma ståndpunkten antas utan ändringar.
Berger (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman! Beträffande kommissionärens yttrande vill jag som föredragande säga att innehållet inte fullständigt överensstämmer med min rekommendation till denna kammare. För att kollegerna bättre skall förstå det, var det så, åtminstone i den tyska tolkningen, att det kallades ”artikel” varje gång som kommissionären talade om ändringsförslag. De siffror som kommissionären nämnde hänvisar emellertid till ändringsförslagen, och inte till artiklarna i originaltexten.
Vår grupp har begärt en separat omröstning. Jag kan dra tillbaka detta förslag. Det har skett ett misstag. Det betyder att vi nu ändå kan företa en gemensam omröstning om ändringsförslag 13-23, som vi skulle ha röstat om separat.
Före omröstningen om artikel 6.8:
Chichester (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Bör ni inte uppmana oss att rösta för texten? Ni ändrar på omröstningen så att den sker i omvänd ordning. En ”ja”-röst bör uttrycka att man vill behålla texten och en ”nej”-röst att man inte vill det, eller hur? Förra gången ni gjorde detta, blev jag ganska förvirrad.
Talmannen. – Syftet är att ändra den gemensamma texten, och detta kräver kvalificerad majoritet. Ni röstar för eller emot en strykning av texten, eftersom den gemensamma texten redan ligger på våra bord. Jag leder omröstningen på ett politiskt och förfarandemässigt korrekt sätt.
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).)
⁂
Andrabehandlingsrekommendation (A5-0143/2002) av Bouwman för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (14854/1/2001 – C5-0070/2002 – 2001/0006(COD))
Före omröstningen:
Solbes,kommissionen. – (ES) Jag kan meddela er att kommissionen är beredd att godta alla ändringsförslag till den gemensamma ståndpunkten av den 18 februari 2002, eftersom vi anser att de ändringsförslag som har lagts fram förbättrar den gemensamma ståndpunkten. Dessutom bidrar de till att göra texten tydligare i många avseenden.
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).)
⁂
Betänkande (A5-0132/2002) av Pack för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta Europeiska året för utbildning genom idrott 2004 (KOM(2001) 584 – C5-0497/2001 – 2001/0244(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
⁂
Betänkande (A5-0127/2002) av Ojeda Sanz för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om förslaget till rådets beslut om ändring av beslut 1999/311/EG om antagande av den tredje fasen i det alleuropeiska samarbetsprogrammet för högre utbildning (Tempus III) (2000-2006) (KOM(2002) 47 – C5-0096/2002 – 2002/0037(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
⁂
Betänkande (A5-0152/2002) av Torres Marques för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om en samarbetsstrategi för den europeiska turismens framtid (KOM(2001) 665 – C5-0077/2002 – 2002/2038(COS))
Angående punkt 7:
Torres Marques, (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! I punkt 7 bör vi ta bort orden ”Rådgivande kommittén för turism”, så att punkten lyder: ... ”uppmanar forumet att sammanträda offentligt”. Detta är den enda korrekta lösningen. Jag uppmanar kollegerna att godkänna den.
(Parlamentet gav sitt samtycke till att detta muntliga ändringsförslag skulle beaktas.)
(Parlamentet antog resolutionen.)
⁂
Betänkande (A5-0126/2002) av Gröner för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om kommissionens vitbok – Nya insatser för Europas ungdom (KOM(2001) 681 – C5-0110/2002 – 2002/2050(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)
⁂
Betänkande (A5-0146/2002) av Randzio-Plath för utskottet för ekonomi och valutafrågor om utnämningen av Lucas Papademos till vice ordförande för Europeiska centralbanken (7267/2002 – C5-0186/2002 – 2002/2063(NOM))
(Parlamentet antog resolutionen.)
⁂
Betänkande (A5-0117/2002) av Stenmarck för budgetutskottet om Europaparlamentets beräknade inkomster och utgifter för budgetåret 2003(2002/2042(BUD))
Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL),skriftlig. – (FR) Att göra statistiken för hela unionen enhetlig skulle vara användbart, och det är anledningen till att vi röstat för betänkandet. Men statistik, även inom ett så enkelt område som antalet arbetslösa, blir förvanskad, det är allmänt känt, av alla slags regeringsmanipulationer.
Och vad som är ännu viktigare: hur kan man uppnå tillförlitlig inkomststatistik när det finns en grundläggande obalans mellan inkomsterna för de anställda och deras chefer? Cheferna känner på öret till arbetstagarnas lön i sina företag, men vad vet arbetstagarna om sina chefers inkomster?
Kapitalinkomstbeloppen och, i ännu större utsträckning, deras funktion döljs bakom den berömda affärshemligheten som är till för allt slöseri, alla spekulationer och all korruption.
I brist på öppenhet kommer Europeiska unionens statistik om de rika klassernas inkomster alltid att vara fantasiuppgifter, vare sig de är enhetliga eller ej.
Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL),skriftlig. – (FR) Vi är naturligtvis positiva till det tekniska och vetenskapliga samarbetet mellan Europa och Indien, och vetenskapsmännens korsvisa utbyte och deltagande inom ramen för parallella program. Vi har därför inte röstat emot betänkandet, men vi vill heller inte stödja det
Bakom ”samarbetsfasaden” finns en verklighet, till att börja med den som består av förakt för de utnyttjade, vilket de exempel som föredraganden nämner visar. De fattiga länderna, säger han, kan inte annat än avstå från de energikällor som de rika länderna utnyttjar: de är alltför dyra för dem. I betänkandet tas inte en enda gång upp orsakerna till denna fattigdom: århundraden av kolonialt och sedan imperialistiskt utnyttjande av Indien. Man tar inte heller upp vilka som drar nytta av de höga energipriserna – däribland europeiska företag som hör till världens största inom olja, gas eller el.
Föredraganden lägger fram Europeiska unionens införande av teknik för att ersätta energin i landsbygdsområden som om det vore ett stöd, där patenten för tekniken i allmänhet ägs av ovannämnda energijättar.
I betänkandet förespråkas att Europeiska unionen skall förse bönderna med teknik för att omvandla sin jordbruksproduktion, så att de kan ...
(Röstförklaringen kortades ned enligt artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Parish (PPE-DE),skriftlig. – (EN) De brittiska konservativa ledamöterna röstade emot detta betänkande, på grund av en allt större oro angående effekterna och genomförandet av sådana avtal. För det första är vi inte säkra på nyttan med avtal som innebär enorma kostnader för de europeiska skattebetalarna, och som trots detta verkar ge begränsade fördelar för EU:s yrkesfiskare. För det andra är vi tveksamma när det rör den ekonomiska prövningen av sådana avtal, och hur sådana intäkter används. Konsekvenserna för de lokala, inhemska yrkesfiskarna betonas fortfarande, men inställningen att EU helt enkelt bara kan komma och ta inkomstmöjligheterna för dessa yrkesfiskare är oroande. Till sist: Vi har emellertid sett vilken skada som den gemensamma fiskeripolitiken har åsamkat fiskebestånden utanför våra kuster. Den gemensamma fiskeripolitiken har varit en fullständig miljökatastrof. Vi menar att det är fel att påstå att den enda lösningen på en sådan allvarlig situation i samband med våra fiskebestånd, är att kasta loss och åka och upprepa samma sak i någon annans farvatten.
Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Detta betänkande från Maij-Weggen gäller listan över handlingar som är tillgängliga för allmänheten. Herr talman! Kan ni tala om för mig vilken av Europaparlamentets handlingar som är mest rättvisande och som ligger närmast verkligheten bland alla de dokument som kommer från parlamentet, som vi skall placera i detta register? Ni svarar inte, men ni har säkert gissat: det mest realistiska dokumentet från Europaparlamentet kan inte vara något annat än videobanden med inspelningen av plenarsammanträdena. Man förstår hur verklighetstrogen inspelningen är, herr talman, när man ser att i det ögonblick som Fatuzzo skall avge sin röstförklaring så pladdrar alla de andra ledamöterna glatt på. Något som trots allt gläder mig att se. Man jag ber er ändå inte att återkalla ledamöterna till ordningen.
Talmannen. – Kollega Fatuzzo! Jag vill vänligen påpeka för er att när ni avger en röstförklaring så måste den ha något att göra med hur ni har röstat.
Berthu (NI),skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har just röstat för ett betänkande som uppenbarligen är mycket lovvärt om förteckningen över de dokument som är direkt tillgängliga för allmänheten. Men även om formerna för öppenheten efterlevs, utövas en försåtlig censur på olika stadier i parlamentsarbetet.
Skriftliga röstförklaringar är teoretiskt sett begränsade till 200 ord enligt parlamentets arbetsordning, men denna gräns har alltid kontrollerats med tolerans, för att parlamentsledamöterna skall få uttrycka sina åsikter på ett korrekt sätt. Denna tolerans förefaller inte passa alla: medan EU:s institutioner i andra sammanhang ofta strör pengar omkring sig har parlamentet just beslutat att spara på bläck och papper genom att stryka 100 ord här och 50 ord där i parlamentsledamöternas röstförklaringar.
Detta var fall som rörde mig i referatet från sammanträdet den 25 april 2002.
Låt oss bara erinra om att unionen avsätter avsevärda belopp i anslag till föreningar som bara används till ren propaganda. Självfallet föredrar unionen att obegränsat lyssna till inställsamma föreningar snarare än att få kännedom om uppfattningen hos de folkvalda. Det är ett helt program för ett ”nytt styrelseskick” som avtecknar sig här.
Meijer (GUE/NGL),skriftlig. – (NL) En gång var staten kungens och adelns privategendom, alla beslut var hemliga och människorna förfogade inte över medborgerliga rättigheter som var lika för alla. Sedan dess har vi kommit långt. Det finns nästan ingen som skulle vilja gå tillbaka till det gamla tillståndet, men spåren av detta är ännu inte helt utsuddade. Det passar styrande och stora företag bra om medborgarna inte får tillgång till information, eller om de enbart får det med fördröjning och inte är i stånd att i tid motsätta sig åtgärder som de privilegierade grupperna anser vara viktiga. Det finns till och med en rädsla för konsekvenserna av demokrati och offentlighet som kan strida mot traditionella uppfattningar hos ledande grupper om stabilitet och rikets säkerhet. Inom EU skiljer sig graden av offentlighet inom förvaltningen starkt åt mellan nordliga och sydliga samt mellan små och stora medlemsstater. Detta gör att en hel del hemlighetsmakeri kan kvarstå på EU-nivå, som exempelvis de ministerråd som håller slutna sammanträden och som har givit sig själva rollen som senat. Förslaget om att nu förklara alla dokument från Europaparlamentet, såsom närvarolistor, skriftliga frågor, protokoll, omröstningsresultat och listor över medarbetare, som offentliga är riktigt, men inget framsteg. Jag utgick ifrån att dessa handlingar alltid varit offentliga, men det är naturligtvis inget som hindrar att man uttryckligen bekräftar det än en gång. Kampen går vidare.
Ribeiro e Castro (UEN),skriftlig. – (PT) I Amsterdamfördraget godkändes idén om öppna och offentliga fördrag, så att alla medborgare i unionen, samt enskilda och grupper som är bosatta eller har sitt företags säte i en medlemsstat, skulle ha tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Därför föreskriver parlamentet i sin arbetsordning att ”de typer av handlingar som skall vara direkt tillgängliga (hela texten) kommer att tas med i en förteckning som skall godkännas av parlamentet och bifogas nuvarande arbetsordning”. Det var just detta förfarande och denna förteckning som betänkandet handlade om. Betänkandet förtjänar allt vårt stöd eftersom det utgör ytterligare ett positivt bidrag till konkretiseringen på EU-nivå av principen om öppenhet och offentliga handlingar, mer specifikt här inom ramen för vårt eget parlament.
Schleicher (PPE-DE),skriftlig. – (DE) Till att börja med vill jag uttryckligen påpeka att jag utan inskränkningar är för ett öppet arbete inom Europaparlamentet, och även för att man skall göra alla officiella dokument från Europaparlamentet tillgängliga för allmänheten. Trots detta har jag röstat mot kollegan Hanja Maij-Weggens betänkande.
Detta parlament har en politisk uppgift som i förlikningsförfarandet mellan rådet och parlamentet gäller politiska frågor – ibland känsliga politiska frågor – och som i samband med delegationernas arbete rentav kan beröra mycket ömtåliga politiska frågor. Jag anser att det är oansvarigt att här offentliggöra ”arbetsdokument”. Officiella dokument och arbetsdokument är två skilda saker! Särskilt inom förlikningsförfarandet handlar det om att parlamentet och rådet politiskt vill genomdriva sina skilda ståndpunkter. Om alla idéer som skrivits ned i arbetsdokumenten skulle offentliggöras i förväg, kan vi inställa vår politiska verksamhet. I rådet skulle man glädja sig om man redan i förväg skulle få reda på alla parlamentets avsikter.
Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Även om man måste lyssna mycket uppmärksamt, herr talman, så finns det alltid en koppling mellan mina röstförklaringar och motiven för att jag röstat för eller mot.
När det till exempel gäller Fosters betänkande, som avser flygsäkerhet, så kan det vid ett ytligt påseende verka som om det inte finns någon koppling till det faktum att när jag anlände med flyg från Strasbourg, herr talman, så tänkte jag just på flygsäkerheten och på detta betänkande, i vilket Foster med all rätt kräver att man vidtar riktade åtgärder för att få säkrare flyg. Jag slogs av tanken att den säkerhet som Foster förbereder för oss är så säker att jag är rädd för att man inte längre skall känna av den där gungande och vaggande rörelsen på flygplanen som gör att man kan vila sig även när man befinner sig bland molnen.
Speroni (NI). – (IT) Herr talman! Jag röstade för betänkandet, bland annat eftersom jag som flygare gläder mig åt att säkerheten förbättras. När det gäller säkerheten är jag emellertid ganska orolig över att vi skall tvingas, eller låta oss övertygas av utrikespolitiska argument, att i vårt land ta emot tretton farliga palestinier som har släppts ut från Födelsekyrkan som de ockuperat med vapenmakt. Jag vill med andra ord inte att denna europeiska schizofreni å ena sidan skall förbättra säkerheten i ett område och å andra sidan utsätta oss för betydande risker – jag tror mig kunna säga detta med säkerhet – eftersom dessa tretton, som inte släppts fria, säkerligen inte är hedervärda människor, och eftersom de kommer att utgöra en risk och en fara för våra medborgare.
Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL),skriftlig. – (FR) Vi har röstat för alla ändringsförslag som går i riktning mot att öka säkerheten såväl för personalen vid flygbolagen, flygplatserna och de företag som är verksamma där, som för användarna av flygtransporten. Men vi har inte röstat för ändringsförslagen som, under förevändning att de inte snedvrider konkurrensen, ger efter för lobbyisternas påtryckningar – till att börja med flygbolagens – och bara kan leda till att genomförandet av nödvändiga åtgärder försenas, eller till att de åtgärder som vidtagits inte når upp till de berättigade förväntningarna från allmänheten och berörd personal. Det kan noteras att föredraganden, genom att förespråka att dessa åtgärder skall finansieras av myndigheterna, faktiskt erkänner att marknaden, konkurrens- och vinstlagarna, kort sagt det kapitalistiska funktionssätt för ekonomin som de europeiska institutionerna smickrar, är oförenliga med säkerheten för användare och arbetare. Tyvärr är flygtrafiken inte på något sätt ett undantag på detta område.
Meijer (GUE/NGL),skriftlig. – (NL) För sin säkerhet är flygplan, till skillnad från tåg eller bussar, helt beroende av att motorerna fungerar störningsfritt. Om de slås ut till följd av tekniska problem eller avsiktligt sabotage, störtar de. Då blir inte enbart passagerarna offer, utan även de som befinner sig på marken där vrakdelarna landar. Vi har kunnat se dessa konsekvenser bland annat vid den avsiktliga kraschen i skotska Lockerbie, och vid den flygkatastrof ovanför stadsdelen Bijlmermeer i Amsterdam som orsakades av vårdslöshet och hemlighetsmakeri. Säkerheten underordnas det sätt som den civila luftfarten nu är organiserad på. Den bygger på konkurrens mellan privata bolag som med lägsta möjliga kostnader och avgifter vill ha största möjliga del av passagerarmarknaden. Eftersom kerosin inte beskattas har de redan en fördel i förhållande till marktransporter. Säkerhetskostnaderna vältrar de helst över på myndigheterna, i stället för att ta ut dem i biljettpriserna. Foster uppträder här för det mesta som lufttrafikföretagens röst, och vill framför allt att luftfartsmarknaden skall kunna växa obehindrat. Jag har mycket svårt för det ständiga flödet av förslag som utgår från att en organisationsmodell, som i slutändan kommer att leda till ohejdade olyckor, skall fortsätta att existera.
Titley (PSE),skriftlig. – (EN) Det är dags att EU agerar i de europeiska flygbolagens intressen, eftersom denna bransch tillhör den som drabbats hårdast av händelserna den 11 september. Jag stöder därför fullständigt detta betänkande, genom vilket man försöker att lätta den ekonomiska bördan för flygbolagen i samband med säkerhetskostnader vid flygplatserna. Om de europeiska flygbolagen skall kunna konkurrera med sina amerikanska motparter, har de inte råda att axla den extra börda som händelserna den 11 september har lämpat på dem. Under de rådande omständigheterna, då de amerikanska flygbolagen får stora ekonomiska bidrag, skattelättnader och statligt stöd, är det verkligen mycket orättvist att förvänta sig att de europeiska flygbolagen skall överleva, för att inte tala om att konkurrera, när de för tillfället tvingas betala för nya ökade säkerhetsåtgärder. Jag välkomnar också beslutet att fördröja ikraftträdandet av denna lagstiftning till den 31 december 2003, eftersom flygbolagen behöver tid för att genomföra nödvändig utbildning och köpa in mer utrustning.
Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Detta betänkande om finansiella tjänster fick mitt stöd i omröstningen, mitt personliga stöd och mitt stöd i egenskap av företrädare för Pensionärspartiet. Varför? Jo, herr talman, när jag flög från Milano Malpensa så dök notarien Barbati upp, min egen notarie, i stället för den vanliga gruppen av pensionärer som alltid kommer och hälsar på mig. ”Men vad gör du här?” frågade jag. ”Du är ju inte pensionär!” ”Det är sant, Fatuzzo”, svarade han, ”men på sidan 16/22 i ändringsförslag 21 till artikel 6.3 b i dokumentet, så nämns närvaron av en notarie i samband med de avtal som skall skyddas av direktivet.”
Därför, eftersom detta ändringsförslag har godkänts, röstade jag för förslaget, bland annat för att skydda notariernas arbete.
Lulling (PPE-DE),skriftlig. – (DE) Rådet har med den nya artikeln 3.4 lagt ett mycket märkvärdigt ägg i vårt bo. Denna artikel innebär i praktiken att det i fasen innan ett fördrag sluts – då det till exempel kan återfinnas information, propaganda, anbud etc. på en Internetsida – inte räcker med att den som erbjuder tjänster håller sig till lagen i den medlemsstat där han etablerat sig, utan också måste känna till de 14 andra med alla dess egenarter. Den som erbjuder tjänster måste dessutom inte bara sätta upp en Internetsida, utan femton, som alla är anpassade till egenarterna i lagstiftningen i de olika medlemsstaterna. Med sådana hinder kan man väl knappast tala om en gemensam inre marknad!
Denna artikel är också till nackdel för konsumenten, för genom den rättsliga osäkerhet som uppstår på detta vis kommer de flesta företag snarast att avskräckas från att erbjuda sina tjänster genom den för konsumenten så bekväma metoden med Internet.
På samma sätt som artikel 3.4 innebär artikel 16 i den gemensamma ståndpunkten ett, om än tidsmässigt begränsat, undantag från principen om ursprungsland och från e-handelsdirektivet, genom att den tillåter medlemsstaterna att påtvinga ett tjänsteföretag, som är etablerat i en medlemsstat de nationella reglerna, när företagets medlemsstat ännu inte har genomfört direktivet. Detta helt absurda agerande skulle kunna bli ett farligt precedensfall och bör alltså avlägsnas ur texten.
(Röstförklaringen kortades ned enligt artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag röstade för betänkandet från ordföranden för utskottet för sysselsättning och socialfrågor, Bouwman, som helt riktigt har ägnat sig åt att försöka skydda de anställda från arbetsgivarens insolvens – och hur kunde jag göra annat?
Men när, herr talman, kommer vi att ägna oss åt staternas insolvens när det gäller att betala ut pensioner? Det finns många pensionärer som får sin pension för sent: vi står inför statens insolvens. Det finns många medborgare som efter att ha arbetat i många år får en obetydlig pension, en svältpension: det är statens insolvens. Det finns många änkor som får mindre än hälften av den pension som deras avlidna makar fick: detta är en minst lika allvarlig insolvens som arbetsgivarens, och jag hoppas att Bouwman en dag skall ägna sig åt att försöka lösa även detta på något sätt.
Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL),skriftlig. – (FR) Den enda anledningen till att vi röstat för dessa ändringsförslag är att skyldigheten att ”inrätta en institution som garanterar berörda arbetstagare att obetalda fordringar betalas” är avsedd att i hela Europeiska unionen säkerställa att de arbetstagare som avskedas på grund av sina chefers konkurs åtminstone får en del av den ersättning de har rätt till.
Men detta skydd är skandalöst begränsat. Till och med EU-institutionernas texter innebär att detta skydd inte gäller för vissa kategorier, såsom anställda i hemmet eller fiskare som får ersättning efter andel, men dessutom finns det bland ändringsförslagen ett förslag där det står att ”Medlemsstaterna kan fastställa gränser för garantiinstitutionernas ansvar”. Med andra ord: om en allmän skyldighet fastställs kan staterna göra som de vill, bland annat sätta ett tak för den ersättning som betalas till arbetstagarna.
När det gäller finansieringen av dessa medel anges det hycklande i ändringsförslag 6 att ”arbetsgivarna skall bidra till institutionernas finansiering, om den inte fullgörs helt av offentliga myndigheter”. Även om det sannolikt för att skydda arbetstagarna är bättre att det är de offentliga myndigheterna som garanterar att ersättning betalas ut om arbetsgivaren går i konkurs, är det ändå ...
(Röstförklaringen kortades ned enligt artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Figueiredo (GUE/NGL),skriftlig. – (PT) Vid den första behandlingen godkände tyvärr inte rådet några av de ändringsförslag som vi hade lagt fram, och som parlamentet hade antagit, som syftade till att förbättra skyddet för arbetstagare i händelse av arbetsgivares konkurs, genom att ändra direktivet från 1980 och anpassa det till de allmänt förekommande konkurserna i Europeiska unionen.
Även om rådets ställningstagande rättade till de tidigare förhållandena, var det nödvändigt att insistera på de ändringsförslag som, inom ramen för direktivet, avsåg att ta med de nya arbetsformerna och anställningsförhållandena och även omfatta ersättning då anställningsförhållanden upphör, så som det står skrivet i ILO:s artikel 6 i konvention nr 173. Den blev kvar på grund av ihärdigheten när det gäller de fall som finns med i den nationella lagstiftningen.
Även om vi skulle rösta för de ändringar som föreslås i betänkandet kan vi inte låta bli att beklaga att man inte gick längre, och att man bland annat har hänvisat detta till en kompromisslösning tillsammans med kommissionen, som avser att studera arbetstagarnas förhållanden i samband med de nya arbetsorganisationsformerna, och ordna en offentlig utfrågning med Europaparlamentet i ämnet redan i år.
Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag röstade för Packs betänkande om 2004, Europeiska året för utbildning genom idrott. Och visst drömde jag om Doris Pack, herr talman. Egendomligt nog var Pack gift med tre europeiska parlamentsledamöter som också är idrottsstjärnor; Mennea, Messner och Vatanen. Men, herr talman, i drömmen tog Pack fram en knölpåk och slog mig, hon slog mig och frågade: ”Men vad kommer du att säga i morgon i Europaparlamentet för att förklara varför du röstade för betänkandet?” Det är konstigt, herr talman, men när jag vaknade i morse värkte vartenda ben i kroppen. Även om jag fick stryk i drömmen, så gör det fortfarande ont.
Andrews (UEN),skriftlig. – (EN) Detta är ett utmärkt initiativ, och jag stöder fullständigt målet att lyfta fram idrottens utbildningsmässiga värde. Man kan vinna mycket på att upprätta partnerskap mellan idrotts- och utbildningsorganisationer.
Som ledamot från Irland, är jag särskilt glad över förslaget om att inrätta Europeiska året för utbildning genom idrott 2004. Detta kommer att sammanfalla med det irländska ordförandeskapet i unionen under första halvåret 2004, och jag kan försäkra mina kolleger om att Irland kommer att spela en mycket framträdande roll i samband med många av de åtgärder som planeras. Irland har en lång idrottstradition, i synnerhet när det handlar om amatörer och frivilliga.
Vi känner alla till att det kommer att hållas ett antal viktiga idrottsevenemang under 2004. EM i fotboll kommer att hållas, såväl som Olympiska och Paraolympiska spelen i Aten. I förslaget vill man att 2003 skall bli ett förberedande år, med viss verksamhet som inleds parallellt med läsåret 2003-2004.
Irland kommer att vara värdland för ”Special Olympics” 2003, och EU:s bidrag till organiseringen av detta evenemang är berömvärt. Detta kommer att bli en unik idrotts- och kulturhändelse för de idrottare som deltar – det handlar om 160 olika trupper från hela världen.
Ribeiro e Castro (UEN),skriftlig. – (PT) Det är viktigt att fortsätta att insistera på alla sätt som kan ge ett bättre tillvaratagande av det värde som idrotten har för att förbättra utbildningsprogrammen (särskilt den så kallade ”parallella utbildningen”), och bekräfta och utvidga ett nära samarbete mellan utbildnings- och idrottsorganisationer, för att på så sätt ge fullt uttryck åt idrottens utbildningsvärde och enorma utbildningspotential. Därför stödjer vi initiativet om att anordna det Europeiska året för utbildning genom idrott 2004, som kommissionen har planerat för samma år som EM i fotboll (Euro 2004) och OS och handikapp-OS i Aten. Det är också därför som vi har röstat för det värdefulla betänkandet från vår kollega Doris Pack. Målsättningen för Europeiska året – som bland annat omfattar att göra utbildnings- och idrottsorganisationerna mottagliga för samarbete, att ta vederbörlig hänsyn till frivilligheten och att främja idrottsaktiviteter i studieplanen – och sist men inte minst att betona ekonomiska resurser för mobilisering – ett finanspaket på 11 500 000 euro – säger mycket om hur viktig denna nya aktion för mottaglighet är. Men vi vill tydligt prioritera en större effektivitet på området, och det är därför som vi stödjer de ändringsförslag som är för en ordentlig förstärkning av finansieringen av lokala, nationella och transnationella aktioner och initiativ från de europeiska organisationer som är verksamma på utbildnings- och idrottsområdet. Saken är den att en stor del av de mål som eftersträvas med Europeiska året skulle misslyckas om det i slutändan visade sig att dessa resurser till stor del hade ätits upp av ”utredningar och rapporter”.
Titley (PSE),skriftlig. – (EN) Jag stöder fullständigt detta betänkande genom vilket man erkänner de olika fördelar som idrotten har att erbjuda, från att förbättra sociala färdigheter och social integration, till samarbete med och inkluderande av frivilligorganisationer. Inom EU upprepar vi ständigt behovet av att främja integration: Idrott är det idealiska sättet att åstadkomma denna. Alltför länge har idrottsverksamhet kommit i andra hand efter så kallad formell utbildning. Att degradera idrottsverksamhet är liktydigt med att förneka den nytta som idrotten för med sig; alla människor kan lyckas inom idrotten, oavsett klass- eller rastillhörighet. Främjandet av idrott stöder och stärker alltså andra gemenskapsprojekt, som till exempel kampen mot rasism och social utslagning och integrationen av handikappade.
Eftersom så många av EU:s mål delvis kan förverkligas genom att främja idrotten, måste EU främja idrotten i egenskap av funktionell verksamhet såväl som fritidsverksamhet. Till sist: När medlemsstaterna väl börjar samarbeta mer på detta område och visar hur de har integrerat idrotten i sina utbildningssystem, kan vi förverkliga idrottens alla möjligheter.
Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Detta betänkande, som jag röstade för, avser en förlängning av programmet Tempus III. Tempus fugit, kom jag att tänka på. Men vad har ”tempus fugit”, det vill säga ”Tiden flyger” med detta betänkande att göra? Det står på många klockor. Ursäkta herr talman, men jag kom att tänka på att allteftersom tiden går så blir ungdomarna och arbetstagarna, om de har tur, pensionärer. Den uppmaning som jag vill komma med – till mig själv, men även till Ojeda Sanz och hans program Tempus III – är att komma ihåg att tänka mer, arbeta mer, göra mer, anstränga sig mer så att även de unga – som en dag, om de har tur, blir pensionärer – skall kunna leva gott under den perioden av sitt liv.
Raschhofer (NI) . – (DE) Herr talman, ärade kolleger! Jag har röstat för betänkandet därför att jag tror att framtiden för turismen ligger i att man utvecklar en hållbar turism, där man tar hänsyn till och stöder ekologiska aspekter. Just i turistlandet Österrike har principen om hållbar utveckling inom turismsektorn högsta prioritet. Skyddet och bibehållandet av naturlandskap och känsliga områden har visat sig vara framtidsinriktade, och är betecknande för den så kallade mjuka turism som praktiseras i vårt land. Jag välkomnar därför uttryckligen kommissionens initiativ att utarbeta och genomföra en Agenda 21 för att stödja en hållbar utveckling av turistaktiviteterna i Europa.
Ribeiro e Castro (UEN),skriftlig. – (PT) Vi anser att det förslag som nu lagts fram för Tempus III om att införliva målet med att ”främja förståelsen och tillnärmningen av kulturer och utveckla fria och blomstrande civila samhällen”, exakt i linje med definitionen i Barcelonaförklaringen från 1995, i vilken samarbetet Europa – Medelhavet grundlades, är mycket viktigt. Och särskilt att det sker då det är tänkt att Tempus III skall börja gälla för de länder och territorier som också omfattas av Meda-förordningen (Marocko, Algeriet, Tunisien, Egypten, Israel, Jordanien, Palestina, Syrien och Libanon), och inte bara de central- och östeuropeiska länderna – som för närvarande omfattas av programmen Cards och Tacis. De indikationer som erfarenheten med Tempus I och II gett, genom det transeuropeiska samarbetet med universitetsstudier, gick i en tydligt positiv riktning, och därför betraktar vi de innovativa ändringsförslagen för Tempus III med tillförsikt (med förbehåll för att en noggrann och objektiv utvärdering slutligen görs). Vi litar på de olika utvärderingar av Tempusprogrammen som gjorts, och som visar att Tempus är ett fungerande instrument för att främja den ömsesidiga förståelsen, och vi tycker att det är just i denna anda som alla aktiviteter och program bör genomföras.
Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Torres Marques betänkande gäller den europeiska turismen. Jag kunde inte annat än rösta för betänkandet, herr talman, efter att ha sett stycke O i betänkandet, som säger att pensionärerna måste betraktas som turister som skall ha extra hjälp. Men jag vill föreslå ett särskilt program, herr talman, för de äldre turisterna, ett program som jag skulle vilja kalla ”Odysseus senior”. Och varför detta namn? Ni har naturligtvis, liksom vi alla, läst Dantes ”Den gudomliga komedin”. Den store Dante Alighieri skriver i Divina Commedia att Odysseus, när han seglade genom Herkules stoder, gav sig ut på nya äventyr på oceanen. Odysseus var utan tvivel pensionär när han seglade genom Herkules stoder: efter att ett helt liv ha krigat utanför Troja, och när han därefter företog resan hem var det som en gammal man han anträdde resan. Därför tycker jag att det borde finnas ett program för att främja de äldres turism, och att det borde heta ”Odysseus senior”.
Talmannen. – Det sköna i livet är att det inte bara finns komedier hos Dante, utan ibland också i Europaparlamentet.
Alavanos (GUE/NGL),skriftlig. – (EL) Betänkandet och resolutionsförslaget om en europeisk strategi för turismen, som är en bransch med speciell betydelse för ekonomin och sysselsättningen i Europeiska unionen, men också en speciellt eftersatt bransch – innehåller många positiva inslag, och därför röstar jag för det. Som komplettering vill jag nämna följande punkter:
För det första: Europeiska unionen måste åter utarbeta ett specialprogram för turismen, såsom programmet ”Philoxenia”, vilket stötte på motstånd från vissa medlemsländer.
För det andra: Gemenskapens politik måste speciellt inriktas på att stödja de små och medelstora företag i turistområdena som riskerar att kvävas av konkurrensen från de dominerande researrangörerna inom Europeiska unionen.
För det tredje: Det måste finnas en mer heltäckande politik för att kombinera turismutvecklingen med en respekt för det historiska arvet, naturvärdena och de speciella traditionerna i varje turistområde, som redan har drabbats av turismindustrins nivellerande utveckling.
Berthu (NI),skriftlig. – (FR) MPF:s parlamentsledamöter röstade emot Torres Marques betänkande, där man kräver en europeisk politik för turism. Vi anser att det handlar om en nationell, eller till och med regional eller lokal befogenhet, och att samarbetet skall vara fritt.
Ändå sysslar kommissionen och Europaparlamentet oavbrutet sedan flera år med ”meddelanden”, ”vitböcker”, ”informella möten” och ”initiativbetänkanden”, för att dra till sig denna behörighet. Kommissionen har inrättat en ”Turismenhet”. Europaparlamentet har tilldelat ett av sina parlamentsutskott turismfrågan. De har lyckats smyga in begreppet ”turism för alla” i slutsatserna från rådet i Brügge nyligen. Det spanska ordförandeskapet har nyss tagit fram ett ”arbetsdokument” i frågan, som till och med innefattar turismens ”etiska dimension”. När det gäller turismen vill alla ha en europeisk befogenhet, europeiska pengar och europeisk personal.
I Torres Marques betänkande, som i dag granskas, avslutar man med att uppmana konventet om EU:s framtid att föreslå ”för turistsektorn ... en stark rättslig grund som kan ge styrka åt EU:s åtgärder”. Är det inte detsamma som att erkänna att allt som hittills gjorts på området inte vilar på någon rättslig grund?
Crowley (UEN),skriftlig. – (EN) Jag välkomnar kommissionens initiativ att föreslå sätt att främja den europeiska turismen, som är en bransch som kan göra stora insatser för de lokala, regionala och nationella ekonomierna.
Jag har turen att bo på en av de vackraste platserna i unionen, nämligen West Cork i Irland. Jag nämner detta bara för att visa att jag är fullständigt medveten om de fördelar som en välutvecklad turism kan ge en region. Vi måste få till stånd rätt balans: Skydda den naturliga skönheten, arvet och miljön som ger ett område dess dragningskraft, samtidigt som vi utnyttjar naturtillgångarna på bästa sätt, för att förbättra den lokala ekonomin.
Jag noterar att det spanska ordförandeskapet tog initiativ till att organisera ett särskilt, informellt råd bestående av turistministrar. Jag välkomnar i synnerhet beslutet om att hålla ett seminarium om frågor som rör dem som har intressen inom turismen.
Turismen i Europa drabbades oerhört hårt i fjol, till följd av händelserna den 11 september. Vissa medlemsstater, däribland Irland, drabbades extra hårt på grund av mul- och klövsjukan. All hjälp som Europeiska unionen kan erbjuda för att få i gång turismen är mycket positiv. Jag väntar på att man skall lägga fram särskilda program och vidta särskilda åtgärder där turistbranschen kan delta.
Malmström, Paulsen och Olle Schmidt (ELDR),skriftlig. Turistnäringen är en viktig motor för utvecklingen av den ekonomiska aktiviteten i många delar av Europa. Naturligtvis stödjer vi främjandet av samarbete inom turistsektorn så att denna kan utvecklas både ekonomiskt och socialt över hela Europa.
Subsidiaritet är dock något vi värnar om och med anledning av detta avstår vi från att rösta på detta betänkande, då införandet av en rättslig grund och en gemensam ram för turism skulle inkräkta för mycket på subsidiaritetsprincipen.
Meijer (GUE/NGL),skriftlig. – (NL) I Europa existerar ingen gemensam allmän opinion. Vissa ärenden betraktas i en EU-medlemsstat som synnerligen viktiga, medan invånarna i en annan medlemsstat är fullkomligt likgiltiga till dem. I den mån det finns åsikter om frågorna är dessa fullständigt motstridiga eller så delas de av alla grupper. Tobaksodlingen, regionalfondernas roll, finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, valet mellan Bryssel och Strasbourg som sammanträdesplats för Europaparlamentet, skattelättnaderna för avlägsna öar, havsfisket och även turismen är viktiga exempel på detta. När det talas om turism i Europaparlamentet handlar det i första hand om inkomstöverföring från de nordliga medlemsstaternas invånare till havsstränderna i Medelhavsområdet. Det handlar i mycket mindre utsträckning om konsekvenserna för miljön, rörligheten, säkerheten och konsumentskyddet, fastän det finns många problem på just dessa områden. Just dessa problem ser man uteslutande som de lokala och regionala myndigheternas ansvar, medan ”turisten som mjölkko” betraktas som ett ansvar för EU. I praktiken antar vi alltid dokument som betonar de ekonomiska intressena i områden som är starkt beroende av turismen för sin inkomst. Dessa områden vill för det mesta ha fler turister, och helst jämnt fördelat över alla årstider. Det är enbart av solidaritet med invånarna i ekonomiskt svaga områden som jag inte röstar emot dessa förslag, men jag anser inte att vi löser något med uttalanden i dokument av den här typen.
Raschhofer (NI),skriftlig. – (DE) Den europeiska turismens framtid ligger i att man utvecklar en hållbar turism, där man tar hänsyn till och stöder ekologiska aspekter. Just i turistlandet Österrike har principen om en hållbar utveckling inom turismsektorn högsta prioritet. Skyddet och bibehållandet av naturlandskap och känsliga områden har visat sig vara framtidsorienterade, och är betecknande för den så kallade ”mjuka turism” som praktiseras i vårt land. Jag välkomnar därför kommissionens initiativ att utarbeta och genomföra en Agenda 21 för att stödja en hållbar utveckling av turistaktiviteterna i Europa. Detta åtgärdspaket kommer förhoppningsvis att utgöra ytterligare ett steg mot förverkligandet av en miljövänlig och resursskonande europeisk turism.
Ribeiro e Castro (UEN),skriftlig. – (PT) Turismens viktiga roll för den europeiska ekonomin, och dess utvecklingspotential i fråga om tillväxt och ökad sysselsättning är ju känd. Det är också bekant att turismen har behandlats flera gånger, i samband med ministermöten och i Europeiska rådets slutsatser, och då har turismens betydelse som drivkraft för unionens ekonomiska tillväxt betonats, särskilt för de minst utvecklade regionerna. I egenskap av företrädare för CDS/Partido Popular de Portugal, ser vi därför positivt på kommissionens förslag, även om vi i viss mån håller med om kritiken från föredraganden, vår kollega Torres Marques, som tyckte att förslaget var föga effektivt och ambitiöst. Vi tror verkligen också att införandet av den gemensamma valutan är det idealiska avstampet för att ge utvecklingen av turismen inom EU nya impulser, och vi tycker också förslaget om att ordna ett årligt europeiskt turistforum tillsammans med sektorns viktigaste företrädare är positivt. Detta forum skulle bidra till att förbättra EU:s översyn av sektorn, samt få med den i olika gemenskapspolitiska åtgärder. Men vi har redan reservationer mot förslaget om att genomföra en isolerad översyn av fördragen i detta parlament, och om att lägga turismen till de europeiska behörigheterna. Det är faktiskt så att den dåliga erfarenheten inom så många andra sektorer, där idén med EU-behörigheter har lett till överdrivna likartade förordningar, ständiga ingrepp på områden som hör till ett nationellt (och till och med regionalt) beslutsfattande, och till ständiga kränkningar av subsidiaritetsprincipen, manar oss till försiktighet i parlamentet. Åtminstone till dess att frågan om behörighetsfördelningen i Europeiska unionen blir ordentligt löst rent allmänt, inom ramen för den övergripande debatt som nu pågår.
Sacrédeus (PPE-DE),skriftlig. Turismen är redan i dag en viktig ekonomisk sektor i Europa, och har dessutom en mycket stor utvecklingspotential de närmaste åren. Kommissionens meddelande innehåller flera bra förslag på hur sysselsättningen och dynamiken i sektorn kan främjas ytterligare. En öppen samordningsmetod och en förstärkt roll för den rådgivande turistkommittén är viktiga delar. Vi välkomnar också att turismen görs långsiktigt hållbar, genom en europeisk Agenda 21 för turism.
Vi anser däremot att subsidiaritetsprincipen inte respekteras tillräckligt bra i det aktuella betänkandet. Att inrätta ett europeiskt ramprogram för turism skulle innebära ytterligare belastningar för EU:s budget, som redan är ansträngd.
Det är heller inte nödvändigt att ge turistpolitiken en egen rättslig grund i fördragen. Även om det finns behov av samordning, kan turismen hanteras på nationell och regional nivå, exempelvis när det gäller marknadsföring. Betänkandet verkar också brista i tilltro till sektorns egen utvecklingsförmåga.
Titley (PSE), skriftlig. – (EN) Turistbranschen är viktig för alla medlemsstaters framtida ekonomier, och det är viktigt att EU riktar sin uppmärksamhet på turismens framtid. Det är faktiskt så att sysselsättningen i branschen, under de kommande tio åren, förmodas stiga med 15 procent. Turistbranschen har tjänat på den gemensamma valutan, och dess fortsatta tillväxt är direkt kopplad till det faktum att EU-medborgarna nu har en större disponibel inkomst. Vi får emellertid inte vila på våra lagrar, utan se till att turismen fortsätter att vara dynamisk, och att tillväxten inte stagnerar. Av detta skäl stöder jag detta betänkande fullständigt. Turismen bör tas med i fördraget; inte för att marknadsaktörerna skall drabbas av en överdriven reglering – det är förvisso så att tillväxten inom branschen är beroende av dess förmåga att få utvecklas på ett självständigt sätt – utan för att den skall betraktas som en seriös europeisk fråga. Detta skulle också upprätta en form av långsiktig och bindande EU-strategi för turismen. Detta kommer att garantera att den europeiska turistbranschen förblir fokuserad och tillgodoser de europeiska semesterfirarnas framtida behov.
Vlasto (PPE-DE),skriftlig. – (FR) Jag röstade för Torres Marques betänkande och jag gratulerar föredraganden till hennes utmärkta arbete.
Turismen är en mycket viktig verksamhetsgren för Europeiska unionen, som är den största turistdestinationen i världen. Den skapar arbetstillfällen, är en faktor för den europeiska lokaliseringspolitiken och för kulturutbytet mellan unionens medborgare – turismens bidrag till vår ekonomi och våra samhällen är många.
Genom att föreslå en operativ ram och konkreta åtgärder till förmån för turismen erkänner kommissionen turismens betydelse och tar upp flera problem som den europeiska turismen kommer att ställas inför, bland annat på grund av den ökande internationella konkurrensen.
Inför denna konkurrens tror jag bara att det finns en lösning: kvalitet.
Jag är övertygad om att det är detta krav på kvalitet som skall styra kommissionens åtgärder på turismområdet. Jag hade därför exempelvis lagt fram förslag till förmån för utbildning för arbete inom turismnäringen, för att höja kvalifikationerna inom denna viktiga sysselsättningsbransch.
Jag beklagar emellertid att kommissionens förslag inte är mer ambitiöst: jag förväntar mig åtaganden till förmån för en sänkt mervärdesskatt för restaurangtjänster och eventuellt andra tjänster inom turism ...
(Röstförklaringen kortades ned enligt artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Jag misstänker att Dante skulle vända sig i sin grav om han fick höra att han jämförts med Fatuzzo, men jag tackar ändå, herr talman.
Jag måste säga att jag röstade för Gröners betänkande – ”Nya impulser för den europeiska ungdomen” – där man kan läsa, på sidan 8, att Gröner är av den åsikten att även de politiska partierna borde lämna sitt bidrag till att de unga engagerar sig, framför allt genom att uppmuntra dem att ställa upp på politiska uppdrag på lokal, nationell och europeisk nivå. Jag håller med om detta, herr talman, men jag har ett problem: hur skall vi kunna få de unga att kandidera för Pensionärspartiet? Det är den första fråga som jag ställer mig spontant. Men det finns ett svar, herr talman! För Pensionärspartiet har en sektion som heter ”Ungdomar för pensionärerna” och det finns många ungdomar på våra listor och i de församlingar där vi valts in. Tillåt mig denna kommentar, som jag inte kunde undvika att göra i detta sammanhang.
Alavanos (GUE/NGL),skriftlig. – (EL)Resolutionsförslaget från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott kännetecknas av goda avsikter. Det är emellertid tveksamt om det kan få någon effekt för att kunna förändra den negativa inställning som vuxit fram bland ungdomar i hela Europa. Denna negativism tar sig uttryck i likgiltighet för den europeiska integrationen eller i protestaktioner från de mest militanta ungdomarna under de europeiska toppmötena. En sådan förändring kan man inte genomföra enbart med hjälp av isolerade specialåtgärder, utan det krävs en omorientering av gemenskapens politik, från privatisering till stöd för offentlig utbildning, från en repressiv politik till ett system för att stödja ungdomar som börjar bli beroende av narkotika och alkohol, från uppbyggandet av en fästning Europa till en integrering av barn och invandrare.
Figueiredo (GUE/NGL),skriftlig. – (PT) Föredragandens analys av vitboken är positiv, även om hon tar upp några polemiska och onödiga förslag. Samrådsprocessen innehåller ändå flera viktiga aspekter, som har tagits upp i betänkandet, i synnerhet då det nämns att processen inte motsvarar de genomförda samråden, varken kvantitativt eller kvalitativt, eftersom de inte hade tagits med i boken (till exempel frågor som rör utbildning eller sysselsättning), trots att de organisationer som deltog i samrådsprocessen hade protesterat när det gällde de förslag som man inte hade tagit hänsyn till, och till och med de som hade övervägts, och som återges i bilaga 1.
I vitboken har dessutom uppfattningar från ungdomar tagits med som har en innebörd som strider mot den som de uttryckte. Ett exempel på detta är uttrycket ungdomars ”anpassningsförmåga”, som används för att beskriva ett komplext ekonomiskt och socialt sammanhang som det hänvisas till som en ”fördel”, trots att ungdomarna själva är missnöjda med de svårigheter som de tvingas möta. Förväntningarna på dessa samråd grusades också på grund av att vitboken är mycket begränsad i sina förslag, inklusive deltagande, information och finansiering, och ungdomsprogrammet bör absolut inte täcka de utgifter som rör de aktioner som föreslås i vitboken.
Ribeiro e Castro (UEN),skriftlig. – (PT) När det gäller den vitbok som Europeiska kommissionen lagt fram om ”Nya insatser för Europas ungdom”, har vi för vår del följt kritiken på nära håll med hjälp av våra kolleger i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott, som inte är nöjda med att Europeiska kommissionen inledde samrådet med förutfattade meningar, och genomförde det på ett sådant sätt att det resulterade i sådana meningar. För övrigt tycker vi att det är viktigt att i framtiden se till att större uppmärksamhet riktas på ungdomars behov och intressen på ett mer tvärpolitiskt sätt i unionen. Slutligen beklagar vi även bristen på en tydlig hänvisning till gemenskapens många olika program i vitbokens olika kapitel – från strukturfonderna till program som Urban, Equal eller till och med Meda – som sedan länge har varit ett tvärgående instrument för gemenskapens politik, och då det är viktigt att se till att de i allt större utsträckning gynnar ett tillräckligt stort antal projekt som är till nytta för ungdomarna. Därför stödjer vi med nöje betänkandet från vår kollega Lissy Gröner.
Titley (PSE),skriftlig. – (EN) Jag stöder fullständigt detta betänkande, i vilket man uppmanar till nya insatser inom den europeiska ungdomspolitiken. Samtidigt som ungdomarna inte fullständigt har marginaliserats i det europeiska integrationsprojektet, har man inte tillräckligt betonat deras betydelse för Europas framtid. Det är faktiskt så att den europeiska integrationens framtid är beroende av nästa generations intresse och stöd, och eftersom krig inte är något som direkt uppfyller ungdomarnas tankar – och inte längre kommer att fungera som en katalysator för integration – är det mycket viktigt att vi nu inbegriper dem.
En kraftfullare europeisk ungdomspolitik kan hjälpa till att stödja och stärka åtgärder som vidtas på nationell nivå, för att ta itu med allmänna problem som t.ex. narkotika och alkohol. Slutligen: Eftersom alla medlemsstater, beklagligt nog, har drabbats av en allt större väljarapati – särskilt bland de yngre väljarna – är uppmaningen till ett större politiskt engagemang bland ungdomar mycket välkommet. Det är mycket bättre att försöka hitta en övergripande lösning inom EU, än att medlemsstaterna försöker på egen hand.
Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag tror inte att det skadar om man kan lockar till skratt samtidigt som man avger sin röstförklaring. Jag röstade för det betänkande i vilket det föreslås att Lucas Papademos nomineras till vice ordförande i Europeiska centralbanken. Varför det, herr talman? Jo, jag drömde på nytt i natt. Jag drömde att jag var bjuden på lunch hos Lucas Papademos, i Aten naturligtvis, och han lät mig bada, som han själv gjorde, i en swimmingpool full av euromynt. Precis som Joakim von Anka badade han i euromynt, och han sade till mig: ”Min dröm är att samtliga kandidatländer omedelbart inför euron, hela världen borde egentligen införa euron.” Och vilken kandidat kan då vara bättre än Lucas Papademos? När jag sedan vaknade hade jag dessutom fickorna fulla med euro, för jag hade badat med kläderna på eftersom jag skämdes över att klä av mig bland alla dessa euromynt.
Talmannen. – Kollega Fatuzzo, jag hade också en dröm i natt. Jag drömde att vi äntligen beslutade om ändringen av arbetsordningen här i parlamentet.
Berthu (NI),skriftlig. – (FR) Jag avstod från att rösta om utnämningen av Papademos till vice president för Europeiska centralbanken, inte bara för att behålla mitt avståndstagande till hur euron fungerar utan även på grund av vissa uttalanden från den sökande under hans utfrågning.
Vid flera tillfällen tog han, som om det var en självklarhet, upp den ”ansvarsprincip” som ECB skulle lyda under. Jag vill betona att denna princip inte existerar, eftersom ansvar normalt sett också innebär sanktioner. Det handlar helt enkelt om en enkel skyldighet att rapportera till Europaparlamentet. Dessa rapporter är för övrigt inte ens öppna, eftersom man inte vet hur bankens rådsledamöter röstat i ECB:s styrelse.
För det andra bekräftade Papademos att ECB granskade en reform av röstförfarandet inom bankens råd, vilket för övrigt framgick av förslaget till Nicefördraget. Man förefaller framför allt vara på väg mot att överge regeln om lika röster för bankens rådsledamöter, något som ursprungligen prisades, men som i praktiken visar sig medföra en rad orimliga effekter för besluten, bland annat när det gäller räntesatserna. Ännu en illusion från Maastricht som försvinner!
Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Ni skall få se att Fatuzzos röstförklaringar kommer att få efterföljare, och jag är lycklig över att man börjar följa mitt exempel, för nu börjar man kräva att det bara skall finnas ett enda säte för Europaparlamentet: inte Bryssel, Strasbourg och Luxemburg, utan ett enda säte. Jag ansluter mig till detta krav, herr talman, och jag frågar: vad är det som kostar mest, några minuters röstförklaring från Fatuzzo eller Europaparlamentets tre säten
(Applåder)
med tre byggnader, tre kontor för varje ledamot och för varje anställd? Jag skulle vara beredd att avstå från mina röstförklaringar för att fira den stora besparing som vi skulle göra om vi kunde komma fram till att enbart ha ett enda säte för Europaparlamentet. Detta är den besparing vi borde göra, och inte några minuter Fatuzzo!
Dell'Alba (NI). – (FR) Herr talman! Jag tror inte att vi är här för att skratta, utan för att säga allvarliga saker. Vi har röstat om parlamentets budgetberäkning vid ett tillfälle då vårt parlament också har frågat efter kostnaderna för de tre arbetsplatserna, i ett betänkande som vi röstade om förra månaden, och som var avsett för konventet om EU:s framtid.
Vi anser att denna omröstning är viktig och att man genom att rösta för Stenmarks betänkande betonar den befängda situationen, som president Chirac skulle säga, för hur vi fungerar: tre arbetsplatser är ett enormt slöseri med offentliga medel. Det är anledningen till att en grupp parlamentsledamöter i dag vill att denna omröstning skall kännetecknas av en röstförklaring, och de hoppas att deras budskap når konventet, vars framstående företrädare för övrigt sitter just här i kammaren. Budskapet är: ge oss en enda arbetsplats, ett enda säte i Bryssel.
van Hulten (PSE). – (NL) Herr talman! Jag har också röstat för Stenmarcks betänkande, trots det faktum att en stor del av kostnaderna även nästa år kommer att gå åt till byggnaderna i Luxemburg, Bryssel och Strasbourg. Om den förfärliga utvecklingen under de senaste veckorna i Nederländerna har lärt oss en enda sak, då är det väl att det finns en enorm klyfta mellan medborgarna och de folkvalda. Detta gäller inte enbart Nederländerna, det gäller också till exempel Frankrike. Europaparlamentets resecirkus är en av symbolerna för det slöseri och den maktpolitik som medborgarna motsätter sig. Låt oss verkligen ta vara på konventet för att få ett slut på denna fåniga situation. Europaparlamentet kan organisera sitt arbete billigare och bättre genom att sammanträda på ett enda ställe. Därigenom ger vi de europeiska medborgarna en viktig signal om att vi tar deras bekymmer på allvar. Denna byggnad kan då bli ett europeiskt universitet. Jag föreslår att vi kallar det Fatuzzo-universitetet.
Duhamel (PSE). – (FR) Herr talman! Ni tog upp en reform av arbetsordningen i ert svar till Fatuzzo. Jag erinrar om att kungens narr fyllde en mycket viktig funktion! Europaparlamentets narr fyller antagligen samma funktion, och det är kanske viktigare att låta honom distrahera oss än att vi hakar upp oss på frågan om parlamentets säte, vilket underhåller populismen mer än ni tror.
van der Laan (ELDR). – (NL) Herr talman! Jag har också röstat för Stenmarckbetänkandet. Där framgår ändå ganska tydligt att mer än en tredjedel av vår budget går förlorad i den vansinniga flyttcirkusen mellan Europaparlamentets tre säten. Men kostnaderna är inte enbart finansiella. Systemet är naturligtvis också ytterst opraktiskt i organisatoriskt avseende. Den franska regeringen har hittat på att Air France inte skall ha några direktflyg mellan Amsterdam och Strasbourg, så att ta sig hit är bara det mycket olustigt. Det är uppenbarligen möjligt att bygga ett höghastighetståg som går till Disneyland, men inte ett som går till Strasbourg. Men det största problemet med flyttcirkusen är politiskt. Vi måste som parlament utöva kontroll över kommissionen och rådet, och kommissionen och rådet sitter i Bryssel. Detta innebär helt enkelt att vår politiska trovärdighet undergrävs, och vi måste absolut prioritera att ordna upp detta. Naturligtvis måste vi försöka göra detta före utvidgningen, för då kan vi ge fransmännen någonting annat som kompensation. Jag är beredd att träffa en bra uppgörelse i sammanhanget; konventet måste nu prioritera detta ärende, så att denna vansinniga flyttcirkus avskaffas.
Malmström (ELDR). Herr talman! Även jag har röstat för Stenmarcks betänkande som är mycket bra och tydliggör vad flyttcirkusen kostar. Vi måste lyfta fram denna fråga, vi måste diskutera den i konventet och i denna sal.
Jag besöker skolor varje vecka och varje gång, utan undantag, får jag frågan: Varför håller ni på att flytta mellan Bryssel och Strasbourg? De vet ingenting om EU, de vet kanske inte vem ordförande Prodi är, men de vet att vi flyttar mellan Bryssel och Strasbourg och de tycker att det är vansinnigt. Det tycker jag också.
Vi gör oss till åtlöje. Vi är som ett resande teatersällskap. På grund av att vi är verksamma på olika platser kan rådet och andra säga att ja, det är ett resande parlament, det har inte särskilt mycket inflytande. Kostnaden är enorm, resursslöseriet för oss parlamentariker är också stort och det är alltid problem med att komma hit – inställda och försenade plan osv.
Vi behöver göra denna vackra byggnad till någonting permanent, ett Fatuzzo-institut är en alldeles utmärkt idé. Men det måste ha en betydligt viktigare funktion än nu, så att vi i framtiden kan lägga vår kraft på de viktiga politiska frågorna och inte på att resa mellan parlamentets båda städer.
Dupuis (NI). – (FR) Herr talman! Jag tror, såsom mina kolleger van der Laan och Malmström så bra uttryckte det, att frågan naturligtvis i högsta grad är politisk. Jag har under många år, tillsammans med mina radikala kolleger, varit anhängare av Strasbourg, men jag tror att försämringen av kommunikationerna och vissa andra tjänster gör att det inte längre är motiverat att stödja Strasbourg. Det är en fråga om politisk värdighet. Reformer kommer naturligtvis att behövas. Kammaren i Bryssel måste demonteras, och den påminner snarare om högsta sovjet än om ett parlament. Men vi måste också inleda åtgärder inför den kommande tidsplanen för vårt parlament. Vi måste ge Brysselsessionerna en verklig dignitet. De måste få samma status som våra sammanträdesperioder här i Strasbourg. Sammanträdesperioderna måste därför minst fördubblas. Och vi skall försöka ägna oss åt det under nästa sammanträdesperiod.
Costa, Raffaele (PPE-DE). – (IT) Herr talman, kära kolleger! Oberoende av hur var och en av oss har röstat på detta betänkande så tror jag det är nödvändigt med ett klarläggande, för de kolleger som känner tyngden från dessa tre arbetsplatser, framför allt de verksamheter som bedrivs alternativt i Bryssel och i Strasbourg är många – jag är inte säker på om det är alla, men det är säkerligen många. Det finns problem med de mycket höga driftkostnaderna, det finns mänskliga kostnader som inte får underskattas, det förekommer ett förfall när det gäller organisationen och därmed en brist på organisation, handläggningstiderna är långa; och sedan finns det en oro, som i vissa fall även blir till ilska och desillusion, hos de medborgare som informeras om denna situation. Detta är skälen till att vi röstat som vi gjort, olika men enade, i denna fråga.
Ilgenfritz (NI) . – (DE) Herr talman! Även jag röstade för Stenmarks betänkande, och vill göra den kompletteringen att vi alla vet att kostnaderna för utvidgningen för närvarande inte kan uppskattas, men att vi också måste se till att kostnaderna inte stiger över sina bräddar, eftersom den europeiska befolkningen inte kommer att ha någon förståelse för det. Det betyder att vi måste spara. Vi diskuterar mycket ofta, också väldigt passionerat, de mycket höga översättningskostnaderna, som kommer att öka i framtiden. I stället borde vi se till att vi kunde bespara oss kostnaderna för ett av parlamentets säten. Befolkningen förstår inte att vi gör anspråk på att kunna lösa Europas problem, men samtidigt inte kan enas om ett säte.
Turco (NI). – (IT) Herr talman! Förutom medborgarna lyfter nu de europeiska ledamöterna, för att kunna arbeta bra och framföra sina åsikter, fram ett problem i samband med Europaparlamentet, nämligen det faktum att en tredjedel av budgeten används för att hålla igång en cirkus som inte gör någon som helst nytta, och då kallas detta för populism. Och de som inte vill besvara denna kritik, som inte vill ifrågasätta de skatter som betalats under alla år för denna Realpolitik, är desamma som i sina egna länder genom en mystifieringsprocess ger röst och kraft åt dem som gör sig till banérförare framför den tystnad som de varje gång ställs inför, medan vi tror att detta skulle kunna vara, och är, ett konkret politiskt initiativ som skulle intressera alla medborgare.
Della Vedova (NI). – (IT) Herr talman! Även jag röstade för Stenmarcks betänkande, där priset för en absurditet lyfts fram, vilket flera kolleger redan har påpekat. Jag tror att det i dag – och inte för tjugo eller fyrtio eller femtio år sedan – är omöjligt att förklara skälet till att fortsätta med dubbla säten för den genomsnittlige europeiske medborgaren. Det är en irrationell och orimlig situation, inte enbart finansiellt, utan också organisatoriskt, när det gäller detta parlaments praktiska arbete. Parlamentet borde ge en kraftfull signal genom att, som Dupuis har påpekat, kräva att arbetet i samband med minisessionerna i Bryssel skall utökas, så att man kan överge en situation som i dag inte längre fyller någon funktion, och så att man får ett Europaparlament som är begripligt även utanför denna kammare, det vill säga ett parlament med endast ett säte.
Raschhofer (NI) . – (DE) Herr talman, ärade kolleger! Europaparlamentets säte och sammanträdesort på historisk mark här i Strasbourg har säkerligen sin betydelse. Men jag tror att den historiska betydelse som gjorde att denna konflikttyngda mark ursprungligen valdes ut, också ger oss något annat med på vägen in i framtiden: att också göra Europas innebörd begriplig för medborgarna i detta Europa. När människor i dag på gatan, vid olika arrangemang, frågor oss varför vi inte kan enas om en sammanträdesort, så kan detta historiska argument vara något som var berättigat i det förflutna, men som i framtiden, tror jag, inte längre kan äga någon giltighet. Jag tror att det kommer att vara mycket viktigare att vi klargör för människorna vad vi vill, och klargör de beslut som vi här fattar inför framtiden. Det får förvisso inte vara på det viset att vi å ena sidan beslutar om sparpaket, och å andra sidan lägger en tredjedel av kostnaderna för denna kammare på reseverksamhet.
(Applåder)
Cappato (NI). – (IT) Herr talman! Kollegan Duhamel blandar tyvärr ihop det som är populism med det som är populärt. Om bara de europeiska medborgarna kunde sätta sig in i frågan och besluta i ärendet med Europaparlamentets budget, så tror jag inte ens att man i Frankrike skulle kunna hitta någon minoritet som skulle stödja bibehållandet av dessa utgifter, som inverkar på det parlamentariska arbetet, vilket mina kolleger redan har påpekat. Det handlar inte enbart om pengar, det handlar också om detta parlaments värdighet, dess arbete, dess organisation och de enskilda parlamentsledamöternas värdighet. Därför tackar jag de kolleger som har velat stanna kvar extra länge för att diskutera denna fråga. Europaparlamentet borde ta ansvar för dessa beslut, i värsta fall till och med inleda en öppen konfrontation med rådet och visa att vi till och med är beredda att vända oss till domstolen och fysiskt visa att vi inte längre ställer upp på att flytta mellan tre olika säten.
Ford (PSE),skriftlig. – (EN) Jag menar att den budget som avsatts för det absurda resandet fram och tillbaka mellan Bryssel och Strasbourg, nästan är omöjligt att stödja. Det finns inga skäl till dessa absurda resor, varken på politiska, organisatoriska eller geografiska grunder. Det resulterar i ineffektivitet och slöseri.
Tyvärr tror alltför många medborgare att detta nonsens har sin grund i ett beslut som fattats av parlamentet, och de känner inte till att det är produkten av det oheliga avtal som slöts av värsta tänkbara skäl i Edinburgh 1992 under John Majors ordförandeskap. Förenade kungariket fick en subsidiaritetsförklaring, en möjlighet att avstå från det sociala kapitlet, som lyckligtvis togs bort genom Labours valseger 1997. Tyskland erkändes av Kroatien och f.d. Jugoslavien och – som en konsekvens – utbröt då en rad sammankopplade inbördeskrig, vars resultat Europas historia fortfarande färgas av. Av detta följde vidmakthållandet av den absurditet i Strasbourg, som vi alla hade hoppats skulle upphöra till sist.
Vi har nu strandsatts i Strasbourg fram till dess att parlamentet hittar den politiska viljan att tillvarata sina intressen och förflytta sig till Bryssel, och bedriva den underliga, symboliska verksamheten i Strasbourg vid formella tillfällen.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.15 och återupptogs kl. 15.00.)
Tidsfrist för ingivande av ändringsförslag: se protokollet.
9. Framsteg och framstegsperspektiv inom invandrings- och asylpolitik
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådet och kommissionens uttalanden om framsteg och framstegsperspektiv inom invandrings- och asylpolitik. Det gläder mig att kunna välkomna Rajoy Brey, som skall inleda debatten på rådets vägnar. Det gläder mig att han har tagit sig tid att närvara här i dag för diskutera denna vanskliga och känsliga fråga.
Rajoy Brey,rådet. – (ES) Herr talman, ärade ledamöter! Låt mig för det första tacka för det tillfälle Europaparlamentet ger mig att göra en avstämning av de framsteg som det spanska ordförandeskapet har nått under de nu nästan fyra och en halv månaderna när det gäller en av de aspekter som enligt min åsikt är grundläggande för Europeiska unionens politik för rättvisa och inre frågor, nämligen hur vi skall hantera invandrings- och asylfrågorna.
Inom det område för frihet, säkerhet och rättvisa som vi européer har föresatt oss att skapa i enlighet med premisserna från Amsterdamfördraget intar den progressiva utformningen av en gemensam invandrings- och asylpolitik en framträdande plats.
Denna invandrings- och asylpolitik bör stödjas av en övergripande och balanserad inriktning. Denna övergripande ram skall i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors bygga på fyra grundläggande förutsättningar: en lämplig hantering av migrationsströmmar, rättvis behandling av medborgare från tredje länder, samarbete med ursprungsländerna och fastställande av ett europeiskt asylsystem.
De framsteg som har gjorts när det gäller dessa fyra riktlinjer låg till grund för utarbetandet av Spaniens målsättningar och program inför övertagandet av ordförandeskapet för rådet. Allt detta genomsyras av den förnyade impuls som Europeiska rådet i Laeken den 14-16 december 2001 innebar, där man lade tonvikten vid den nödvändiga balansen mellan skyddet av flyktingar i enlighet med principerna i Genèvekonventionen från 1951, flyktingarnas berättigade förhoppningar om ett bättre liv och unionens och dess medlemsstaters kapacitet för att ta emot flyktingar. Vi har även velat prioritera de instrument som enligt slutsatserna från Laeken ansågs vara mest brådskande att anta, som till exempel den globala handlingsplanen mot olaglig invandring.
Med utgångspunkt i detta kommer jag att försöka strukturera mitt inlägg om de framsteg som har gjorts under dessa månader när det gäller asyl- och invandringsfrågor, och jag tar upp de principer som jag anser bör ligga till grund för denna politik, nämligen vägen till ett europeiskt asylsystem och en lämplig organisation av migrationsströmmarna i enlighet med följande förutsättningar: respekt för lagar, rättvis behandling av medborgare från tredje länder, samarbete med ursprungsländer samt bekämpning av olaglig invandring och människohandel.
När det gäller fastställandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem har vi under de två senaste formella råden för justitie- och inrikesministrarna tagit mycket viktiga steg. Jag vill betona det direktiv där miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna fastställs. Avsikten med detta förslag är att garantera att asylsökande som kommer till våra medlemsstater skall ges ett minimum av grundläggande rättigheter för att kunna leva värdigt, bland dessa rätten till fri rörlighet, familjeåterförening, skolgång och utbildning av minderåriga, tillträde till anställningar och yrkesutbildning.
Rådet har sedan sitt möte den 25 april enats om allmänna politisk riktlinjer när det gäller direktivet, och nu måste vi granska de förslag som tas upp i parlamentets yttrande och fastställa de femton medlemsstaternas ståndpunkt om de frågor som tas upp i yttrandet.
Jag vill även ta upp ett annat regelverk på asylområdet som vi antog den 28 februari och som jag anser vara särskilt viktigt, nämligen rådets förordning om vissa tillämpningsföreskrifter för förordning (EG) nr 2725/2000 om inrättande av systemet ”Eurodac”.
När Eurodac-systemet väl inrättats i december 2000 blev det nödvändigt att utforma bestämmelser för att fastställa hur de förfaranden som gör det möjligt att identifiera de asylsökande genom elektronisk jämförelse av deras fingeravtryck skulle utformas. Detta kommer att underlätta tillämpningen av Dublinkonventionen, i vilken det fastställs, vilket ni väl känner till, ärade ledamöter, vilken medlemsstat som är ansvarig för att behandla asylansökningarna.
I den andra delen av min redogörelse för de framsteg som vi hittills har nått under vårt ordförandeskap vill jag ta upp milstolparna i vår invandringspolitik, som styrs av kravet på lämplig hantering av migrationsströmmarna, vilket omfattar såväl tanken om en lagenlig hantering av migrationsströmmarna, en rättvis behandling av medborgare från tredje land och bekämpandet av olaglig invandring, särskilt människohandel, och den grundläggande tanken här är samarbete med ursprungsländerna.
Vi har försökt gå framåt enligt denna linje när det gäller ett gradvis samordnande av våra visumsystem. I det syftet antogs två förordningar vid rådets (allmänna frågor) möte den 18 februari, om enhetlig utformning av visumhandlingar och en enhetlig modell för de visum som medlemsstaterna utfärdar till personer som är innehavare av ett resedokument som inte erkänns av den medlemsstat som utfärdar handlingen. Vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) senaste möte den 24 april kompletterade vi dessa regler med rådets beslut, enligt vilket en enhetlig modell för visumansökningar godkändes.
Förutom den enhetliga utformningen av visumhandlingar har vi även fattat beslut om en allmän riktlinje för den förordning i vilken en enhetlig modell för uppehållstillstånd för medborgare från tredje länder fastställs. En av fördelarna med denna bestämmelse är att polismyndigheters och gränskontrollers erkännande av dokument underlättas, vilket kommer innehavarna av dessa dokument till fördel, och gör det lättare att upptäcka förfalskningar.
För det andra: i syfte att ekonomiskt stödja vissa åtgärder som föreslås av medlemsstaterna, vars syfte är att främja samarbete och samordning mellan de nationella förvaltningarna och en öppen tillämpning av gemenskapens lagstiftning när det gäller invandring, asyl och yttre gränser nådde alla medlemsstater en generell överenskommelse vid det senaste rådet i april om att anta Argoprogrammet som kommer att vara i kraft i fem år. Vi har avsatt 25 miljoner euro för programmet.
För det tredje står det klart att det är nödvändigt att genomföra effektiva åtgärder när det gäller bekämpningen av olaglig invandring, särskilt människohandel, för att kunna hantera migrationsströmmarna på lämpligt sätt. Slutsatserna från Laeken innehåller därför en uppmaning om att anta en global handlingsplan om den här frågan, som vi fick tillfälle att diskutera under det informella ministermöte som ägde rum i Santiago de Compostela, och som vi formellt antog vid vårt ministermöte den 28 februari.
Kommissionens meddelande från november 2001 har i hög grad legat till grund för handlingsplanen, och skall ses som en vägledning för planeringen. Detta kommer att underlätta planeringen av åtgärder för att effektivt bekämpa fenomenet olaglig invandring. Låt mig kort förklara de huvudsakliga åtgärderna i planen.
För det första behandlar planen visumpolitiken, för det andra ökat utbyte och mer omfattande analyser av information om problemet med olaglig invandring, för det tredje innehåller planen en rad åtgärder för förebyggande insatser innan flyktingarna korsar gränserna, för det fjärde är planen inriktad på att förbättra gränskontrollernas kvalitet och effektivitet, för det femte tas en annan aspekt upp i planen, nämligen en politik för återsändande och repatriering, för det sjätte förstärks Europols operativa roll när det gäller bekämpning av människohandel och behandling av människor, och slutligen tas repressiva åtgärder mot dessa brott upp.
Nu handlar det om att gå framåt i arbetet med att tillförsäkra offren nödvändigt skydd och hjälp, bekämpa de arbetsgivare som anställer personal olagligt, konfiskera de vinster som härrör från denna handel och de transportmedel som används, samt genomföra bestämmelser om transportörens skyldighet att betala kostnader för återsändande av de medborgare från tredje länder som inte uppfyller kraven för att lagligt komma in i landet.
Ärade ledamöter, denna plan har redan gett resultat. Vid ministermötet för rättsliga och inrikes frågor som hölls efter att planen antagits, antog vi redan en åtgärd i enlighet med planen, nämligen rådets slutsatser om olaglig invandring och människohandel sjövägen. Syftet med dessa slutsatser är att utforma ett övergripande svar från Europeiska unionens sida när det gäller massinvandring sjövägen, och vi utgår från tanken att invandringsfrågorna bör utgöra en viktig del av Europeiska unionens externa förbindelser. Enligt min åsikt är detta en fråga av avgörande vikt som vi måste bli medvetna om, och vi måste framför allt agera därefter och så snabbt som möjligt. Jag upprepar, invandringsfrågorna bör utgöra en viktig del av Europeiska unionens externa förbindelser.
När det gäller de frågor som mer direkt påverkar rättsliga och inrikes frågor kommer vi att prioritera vissa åtgärder, som till exempel att genomföra en undersökning för att förbättra kontrollen av sjögränser, införa förebyggande åtgärder och anta operativa åtgärder, särskilt informationsutbyte, vilket redan ger mycket goda resultat, och kraftfullt begära att ursprungs- och transitsländerna skall bekämpa människohandeln, och återsända de olagliga invandrare som ger sig iväg från deras kuster, bland annat.
För det andra har vi, liksom de stats- och regeringschefer som möttes i Laeken gav oss i uppgift att göra, upprättat en förteckning över tredje länder med vilka vi bör förhandla fram nya avtal om återtagande. Vi har även fastställt de allmänna kriterierna för hur detta skall genomföras.
I april genomförde vi även en riskutvärdering av Europeiska unionens viktigaste flygplatser, med titeln Rio. Resultaten från denna utvärdering, som jag hade tillfälle att lägga fram under rådets möte den 25 april, ger oss möjlighet att fördjupa samarbetet mellan medlemsstaternas gränskontrollmyndigheter och Europol, samt även att få insyn i metoder, rutter och övriga förfaranden som används för att olagligt föra in invandrare på Europeiska unionens territorium.
Inom ramen för detta samarbete har Strategiska kommittén för invandring, gränser och asyl (SCIFA) för första gången mötts under detta halvår. Cheferna för gränskontrolltjänsterna vid de yttre gränserna deltog även i detta möte. Dessa möten, som kommer att hållas var sjätte månad, har bidragit till att fastställa en strategi för att förbättra medlemsstaternas operativa samarbete när det gäller kontroll av de yttre gränserna ur aspekter som riskutvärderingssystem, situationen vid våra sjögränser och särskild utbildning för de tjänstemän som är ansvariga för gränskontroller.
Vi har även gått djupare in på mekanismer för att lösa situationen med de medborgare från tredje länder som inte uppfyller, eller inte längre uppfyller villkoren för inresande eller vistelse genom slutsatser om utställande av resedokument för att genomföra repatrieringar.
För att kunna hantera migrationsströmmarna på lämpligt sätt är det, vilket jag nämnde i början av mitt inlägg, absolut nödvändigt att främja samarbete mellan ursprungs-, transit- och destinationsländer för dessa personers förflyttning. Under dessa månader har vi intensifierat unionens externa förbindelser på det här området. Jag hoppas att inom kort kunna redogöra för de kontakter vi har knutit.
Som en avslutning av rådets ministermöte för rättsliga och inrikes frågor den 28 februari sammanträdde vi med kandidatländerna inför utvidgningen. Vid detta möte tog vi bland annat upp frågan om kontroll av de yttre gränserna, och vi överlämnade även en förteckning som vi antagit samma dag med rekommendationer och bästa praxis när det gäller kontroll av yttre gränser och förfaranden för tillträde och utvisning inom Schengenområdet.
För första gången inom ramen för unionen genomförde de femton medlemsstaterna även ett möte med Rysslands justitie- och inrikesministrar, och under det mötet tog vi bland annat upp migrationsfrågan, gränsförvaltningen och politiken för återtagande. Vi överlämnade även den förteckning över rekommendationer som jag tidigare nämnde till de ryska företrädarna.
För det tredje: vid ministermötet för Europa-Medelhavet som ägde rum i Valencia den 22-23 april, tog vi upp frågan om samarbete på området för social integration av invandrare, migration och rörlighet för personer och antog ett regionalt program på detta område inom ramen för handlingsplanen från Valencia. Dessutom nämns parternas vilja att under det andra halvåret 2003 hålla ett ministermöte för Europa-Medelhavet som skall koncentreras på invandringsfrågan och social integration av invandrare.
Slutligen vill jag särskilt ta upp den ministerkonferens inom ramen för ASEM-processen om hanteringen av migrationsströmmar som ägde rum på Lanzarote den 4-5 april. Detta initiativ, som kan ses som en fortsättning av det toppmöte för statschefer från ASEM-länderna som ägde rum i Peking i oktober 2000, har hjälpt oss att lägga grunden för en dialog och ett samarbete mellan båda världsdelarna om den generella invandringssituationen, hanteringen av migrationsströmmar och bekämpningen av den olagliga invandringen. Som ett resultat av detta möte antogs en förklaring i där man betonar behovet av samarbete mellan Europa och Asien för att organisera migrationsströmmarna på ett övergripande sätt, och där man även konkretiserar andra aspekter, bland annat inrättandet av ett nät med nationella kontaktpunkter för att fullfölja dialogen och genomföra framtida åtgärder.
Hittills har jag inriktat min redogörelse på de konkreta resultat som uppnåtts under dessa månader. Jag vill dock även betona den viktiga drivkraft som de olika lagstiftningsinstrumenten haft i arbetsgrupperna, såväl på asyl- som invandringsområdet.
Jag kan bekräfta att man har gjort avsevärda framsteg i arbetet med förslaget till rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan, känd som Dublin II, eller direktivet om miniminormer för flyktingstatus. I samma linje, och i enlighet med de ändrade förslagen om miniminormer för förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus och om familjeåterförening som kommissionen lade fram den 30 april, kommer vi att se till att arbetet fortskrider för att vi skall göra framsteg på de här områdena.
Kommissionen har, som ni redan känner till, nyligen lagt fram en grönbok om gemenskapens återvändandepolitik, och ett meddelande om ”riktlinjer för en integrerad hantering av de yttre gränserna” och vi kommer att försöka se till att rådets behöriga instanser granskar den här frågan.
Om vi koncentrerar oss på området för normal invandring, har man nått avsevärda framsteg i diskussionen om förslaget till direktiv om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning, och direktivet om villkor för inresa och bosättning i syfte att ta anställning eller bedriva egen verksamhet. Under vårt ordförandeskap har man börjat se på ett förslag till direktiv om utfärdande av korttidsvisum för offer för människohandel som samarbetar med de behöriga myndigheterna.
När det gäller de framsteg vi gjort vill jag slutligen ta upp den drivkraft som Europeiska unionens handlingsplaner för tredje länder utgör, särskilt dialogen med Marocko. Arbetet i arbetsgruppen ”Sociala frågor och invandring”, som höll sitt andra möte den 12 mars i Rabat, har framskridit. Jag vill även betona att högnivågruppen för asyl och invandring har beslutat att sända en expertgrupp till Marocko för att utvärdera ett gränskontrollprogram.
För att avsluta mitt inlägg vill jag mycket kort berätta om våra arbetsplaner fram till den 30 juni 2002. Inför ministerrådets sista sammanträde, som kommer att äga rum den 13-14 juni, kommer det spanska ordförandeskapet att ta upp frågan om en visumdatabank, och när det gäller den har vi redan diskuterat riktlinjerna för det gemensamma systemet för informationsutbyte om visumfrågor. Vi har för avsikt att lägga fram ett förslag till slutsatser från rådet för att det skall antas i juni, och i vilket kommissionen anger vilka aspekter som bör övervägas och undersökas i genomförbarhetsplanen. Detta system utgör ännu ett steg i genomförandet av den övergripande handlingsplanen mot olaglig invandring och människohandel, och kommer att göra det möjligt att undvika att ett konsulat i en av unionens medlemsstater utfärdar ett visum fast den sökande redan har fått avslag av ett annat konsulat i en annan medlemsstat.
Enligt planerna skall resultaten av genomförbarhetsundersökningen om en europeisk gränspolis läggas fram. Det är Italien som ansvarar för detta, och man inrättar för närvarande en arbetsgrupp i vilken även företrädare från Tyskland, Belgien, Frankrike och Spanien kommer att delta.
Vi planerar även att lägga fram ett förslag till beslut om undertecknande av avtalet om återtagande, som förhandlats fram med Hongkong för rådet, och ett förslag till kommissionens förhandlingsmandat om ett avtal av samma slag med Ukraina.
Om förslaget till förordning, kallat Dublin II, mognar tillräckligt under dessa månader kommer vi även att lägga fram det till diskussion vid det sista rådsmötet under vårt ordförandeskap.
Jag vill avsluta mitt inlägg med att än en gång tacka för den grundläggande roll kommissionen och kommissionär Vitorino har spelat i dessa ansträngningar, för utan deras hjälp hade detta inte kunnat genomföras. Jag tackar även parlamentet för dess engagemang och samarbete, vilket har varit en stor drivkraft för Europeiska unionens invandrings- och asylpolitik under dessa nästan fem månader av spanskt ordförandeskap för Europeiska unionens råd.
Jag anser att avstämningen av resultat och perspektiv är positiv och jag kan bekräfta att vi uppfyller en stor del av de mål som ingår i det spanska arbetsprogram som jag hade nöjet att lägga fram för utskottet för medborgerliga rättigheter, rättvisa och inre frågor den 4 februari.
Mina damer och herrar, tack så mycket, och ett särskilt tack till er, herr talman.
(Applåder)
Patten,kommissionen. – (EN) Herr talman! Det finns alltför många saker som jag måste be om ursäkt för, och en av dem är att jag inte är kommissionär Vitorino. Jag ersätter honom i eftermiddag – om nu detta är möjligt – därför att han deltar i ett viktigt sammanträde i Kanada.
Det gläder mig att få möjlighet att delta i denna diskussion, för det första eftersom vi som politiker vet hur viktiga och känsliga alla dessa frågor är, och hur de kräver en ärlig, öppen och konstruktiv debatt och diskussion. För det andra, därför att det finns ett nära samband, som Rajoy Brey just har klargjort, mellan utrikespolitik och invandring – både laglig invandring och olaglig smuggling av människor – och angränsande frågor. I och med det spanska ordförandeskapets starka ledarskap lyckades vi diskutera dessa frågor vid det nyligen hållna sammanträdet i Valencia mellan partnerländerna i Medelhavsområdet, och jag återkommer till dem senare. Jag kunde själv nyligen diskutera dessa frågor i samband med mitt besök i Folkrepubliken Kina.
Kommissionen välkomnade verkligen de slutsatser som antogs under Europeiska rådets möte i Laeken, särskilt bekräftandet av dess åtaganden angående de politiska riktlinjer och mål som fastställdes under andra halvåret 1999 i Tammerfors. Kommissionen stöder de nya insatserna för att minska effekterna av de försenade åtgärderna inom de områden som har att göra med invandrings- och asyllagstiftning, som fastställdes inom ramen för den resultattavla som upprättades för att granska utvecklingen i samband med inrättandet av ett område för ”frihet, säkerhet och rättvisa”. Det gläder oss att det spanska ordförandeskapet har tillfört en ny dynamik till denna process.
Det är värdefullt att dra sig till minnes att de centrala förslag som är nödvändiga för tillämpningen av artikel 63 i fördraget och slutsatserna från Tammerfors, redan har lagts fram. Det handlar därför framför allt om att rådet skall påskynda sitt arbete. Den politiska överenskommelsen vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) senaste sammanträde om förslaget om fastställande av miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna, innebar början på en välbehövlig utveckling i denna riktning. Kommissionen är återigen tacksam för det spanska ordförandeskapets ansträngningar.
Det pågår förhandlingar om två andra lagstiftningsförslag om asyl, nämligen en rådsförordning om kriterier och en mekanism för upprättande av ansvar för granskning av asylansökningar, som skall ersätta Dublinkonventionen, och ett rådsdirektiv om personers kvalificering och ställning som flyktingar eller som mottagare av subsidiärt skydd. Kommissionen kommer också att försöka se till att genomförandet av Eurodacsystemet sker så snart som möjligt, i den förhoppningen att medlemsstaterna snart kommer att vidta de nödvändiga åtgärderna för att delta.
När det rör andra aktuella frågor, kommer kommissionen att fortsätta att bidra till uppföljningen och resultatet av alla dessa diskussioner. I detta avseende välkomnar vi varmt det snabba antagandet av handlingsplanen om kampen mot olaglig migration och människosmuggling, som grundades på vårt meddelande. Som utlovat kommer kommissionen snabbt att vidta nödvändiga åtgärder för att se till att åtgärdsplanen genomförs. De första initiativen har redan tagits, eftersom kommissionen har antagit grönboken om en gemenskapspolitik för återvändande för personer som uppehåller sig olagligt i en medlemsstat. Mot bakgrund av fenomenets mycket komplicerade karaktär och väldiga omfattning, är grönbokens huvudsakliga syfte att få i gång en diskussion och utröna hur de berörda parterna ställer sig i sammanhanget. Kommissionen har också nyligen lagt fram ett meddelande om en integrerad förvaltning av Europeiska unionens yttre gränser. Denna fråga kommer att bedömas på gemenskapsnivå, snarare än som en grupp nationella system, och kommer – vilket jag verkligen hoppas – staka ut vägen för det långsiktiga målet att inrätta en europeisk gränsvakts- eller poliskår.
Enligt Europeiska rådets uppmaning vid mötet i Laeken, lade kommissionen dessutom fram ett nytt, ändrat förslag om familjeåterförening den 2 maj, för att därmed göra det lättare att nå ett samförstånd om denna oerhört känsliga fråga. Eftersom Europeiska rådet även begärde detta, kommer kommissionen också snart att lägga fram ett ändrat förslag till rådets direktiv om miniminormer för förfaranden för beviljande och tillbakadragande av flyktingstatus.
Kommissionen stödde dessutom den vilja som uttrycktes i Laeken när det gäller en bättre integrering av migrationspolitiken i unionens utrikespolitik. Kommissionen välkomnar därför alla initiativ som avser att ge ett nytt perspektiv till högnivågruppen för asyl- och invandringsfrågor, som inrättades av rådet under 1999. Dess mandat behöver uppdateras, så att det kommer i nivå med den rådande situationen. Kommissionen avser att lägga fram ett förslag om programsamarbete med tredje länder före årets slut. Det kommer att grundas på erfarenhet som erhållits i samband med tillämpningen av det nya budgetinstrument som Europaparlamentet inrättat.
Jag vill bara säga att jag och António Vitorino fäster stor vikt vid denna specifika fråga: förhållandet mellan de frågor som vi diskuterar nu i eftermiddag och utrikespolitiken. Det finns helt enkelt en nära koppling mellan våra framsteg, till exempel i samband med främjandet av en hållbar utveckling och demografiskt tryck. Vi har uppenbarligen en viktig roll att spela när det gäller att hjälpa andra länder att hantera den olagliga människosmugglingen, som är ett lika stort hot – i vissa fall ett större hot – för dem, som det är för de rikare länder som är målet för dem som sysslar med människosmuggling.
Jag besökte Kina under påsken, och jag kunde då, tack vare Zhu Rongjis initiativ, fortsätta diskussionerna om hur vi skall hjälpa till med att utveckla program i Kina som kan göra det mindre troligt att folk låter människosmugglare styra och ställa med dem; något som ibland får dödliga konsekvenser, som vi såg i Dover för några år sedan.
Vi är mycket imponerade av de positiva reaktionerna från de kinesiska myndigheterna – som alltså leds av Zhu Rongji – på våra idéer, och jag hoppas att vi snart får i gång en del livskraftiga program inom områden som exempelvis information och fortbildning, som kan bidra till att hantera ett mycket allvarligt problem för Kina, såväl som för oss. Detta är naturligtvis en förebild för det som vi vill göra på andra håll.
När det gäller återtagande är kommissionen i färd med att slutföra ett avtal med Sri Lanka. Detta är det andra avtalet av detta slag på gemenskapsnivå, och det första – vilket gläder mig – som slutits med Hongkong. Kommissionen kommer att fortsätta ett verka för att få till stånd de övriga avtalen, för vilka den har förhandlingsmandat, och kommer att lägga fram nödvändiga förslag för att utvidga detta tillvägagångssätt, så att det blir så sammanhållet som möjligt.
Till sist: I linje med sitt meddelande om införande av öppna samordningsmetoder för både invandring och asyl, kommer kommissionen inom kort att föreslå ett genomförande av ett europeiskt system för informationsutbyte om migration, asyl och ursprungsländer, som Europeiska rådet har uppmanat till. Kommissionen kommer också att ta itu med den nya handlingsplanen om statistik, som rådet uppmanade till i maj i fjol, utvecklingen av verksamheten vid ett virtuellt europeiskt observationsorgan för migration och övertagandet av rådets kommitté om informationsutbyte.
Med hänsyn till den oerhört viktiga frågan om integration av flyktingar, vill kommissionen komplettera de instrument som utvecklats i kampen mot diskriminering och rasism, med en del nya, specifika initiativ på området. Detta är ett oerhört viktigt område för oss, och vi hade inte behövt de senaste valmanifestationerna för att bli övertygade om frågans betydelse.
Jag vill återigen tacka parlamentet för att det låtit mig tala på min kollegas vägnar. I egenskap av kommissionär vill jag säga att alla i kommissionen är väl medvetna om denna frågas oerhörda politiska betydelse, och jag är förvisso medveten om dess väldiga betydelse vid utövandet av mina huvuduppgifter inom utrikespolitiken.
(Applåder)
Galeote Quecedo (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Invandringen är utan tvivel en obligatorisk solidaritetsskyldighet för de mer utvecklade länderna. Den är även ett grundläggande instrument i kampen mot fattigdom och sociala orättvisor i världen, och dessutom – detta måste sägas och förklaras utan omsvep – är den en nödvändighet för att bevara tillväxten och välståndet i våra länder.
Det är dock sant att migrationsströmmarna i riktning mot Europeiska unionen har ökat drastiskt under den senaste tiden, och att kapaciteten för mottagande är begränsad. Därför är det inte överdrivet att säga, vilket rådet har förklarat här, att frågan om en lämplig hantering av invandringen är en av Europas största utmaningar i dag.
Vi måste se till att de invandrare vi kan ta emot skyddas och är underställda lagen, att de tar på sig de rättigheter och skyldigheter som detta innebär och att de fullständigt integreras i det samhälle som tar emot dem, och att de delar de värden som detta samhälle bygger på med övriga medborgare. Det är bevisat att olaglighet är en grogrund för marginalisering. Vi måste därför ställa upp kampen mot olaglig människohandel som en prioritering, det vill säga kampen mot maffiorna och den organiserade brottsligheten. Detta måste ske i nära samarbete med tredje länder, ursprungs- och transitländer för migrationsströmmarna, och vi måste kräva ökat åtagande från en del av dem. Jag begär att kommissionen skall utarbeta och lägga fram ett meddelande om denna fråga inför parlamentet, eftersom det är mycket viktigt att vi sluter avtal om återtagande.
Jag håller med kommissionär Vitorino när han förklarar att det finns en vinkling mellan extern politik och invandring. Såväl det spanska ordförandeskapet som kommissionen arbetar för att utvidga samarbetet när det gäller polisiära och diplomatiska frågor, där visumpolitiken naturligtvis ingår och som absolut kan hänföras till arbetet med att skapa en gemensam europeisk diplomati, vilket kommissionär Patten säkert håller med mig om.
Ekonomiskt stöd måste även övervägas för särskilda fall, som Kanarieöarna till exempel, där det finns för få mottagningscentraler, vilket leder till att man där inte kan ge den våg av flyktingar och invandrare som lever på gränsen till laglöshet en värdig behandling.
Kort sagt, herr talman, anser jag att det är dags att sluta upp att komma med demagogiska och oansvariga förklaringar. Enligt min grupp är det dags för – och jag föreslår detta – en omfattande europeisk pakt för invandring, och att partierna lägger sina meningsskiljaktigheter åt sidan i denna fråga.
(Applåder)
Terrón i Cusí (PSE). – (ES) Herr talman! Med anledning av Galeotes ord vill jag säga att jag till frukosten i morse läste några uttalanden från ordföranden för Europeiska rådet, där han säger att de europeiska socialistpartierna genom sin politik uppmuntrar till att extremistiska och radikala rörelser uppkommer i Europa. Som en kontrast till detta har den spanska regeringschefen och tillika tjänstgörande ordförande för rådet sagt att han vill och är beredd att föra en hårdare invandringspolitik.
Under ett ögonblick i morse tänkte jag att herr Rajoy skulle komma hit för att meddela oss den goda nyheten om en invandringspolitik som – enligt Aznar – skulle motverka de misstag som den europeiska socialdemokratin har begått, och som har gett upphov till extremhögerns uppgång. Det gläder mig att det inte är på det viset, att ni har hållit er till slutsatserna från rådet i Tammerfors och låtit dessa vara den huvudsakliga grunden för Europeiska rådets förslag under de senaste månaderna. Det gläder mig, och därför kommer jag att begränsa mitt inlägg till det området.
Herr minister, jag tror dock att vi även här har olika åsikter. Som Patten sade finns det ett förslag till lagstiftning på bordet – men inte bara det – som har lagts fram av kommissionen som en fortsättning av slutsatserna från Tammerfors. Två och ett halvt år efter detta råd har få framsteg gjorts. Ni tog upp några framsteg, och jag kommer att ta upp dem igen senare.
Detta påverkar såväl innehållet som de interinstitutionella förbindelserna. Jag avser samarbetet med parlamentet. Jag måste säga er, herr minister, att vi står villrådiga inför situationer som den som uppstod i och med att rådet antog förslaget om villkor för mottagande av asylsökande. Vi är förbryllade, eftersom ni säger att ni kommer att granska parlamentets förslag. Jag måste säga er att det rör sig om förslag till ett första utkast som inte har något att göra med den antagna texten. Vi kan helt enkelt inte fortsätta att arbeta på det här viset.
Detsamma gäller de gemensamma reglerna för att få uppehållstillstånd, och rättigheterna för medborgare från tredje länder. Vi ser inga konkreta förslag till direktiv och vi har inte sett några resultat under åren efter Tammerfors. Ni säger att man har nått resultat. Jag frågar er vilka.
Bekämpningen av den olagliga invandringen utgör en del av denna invandringspolitik, och man har fortfarande inte skapat någon gemensam europeisk politik på det området. Jag anser dock att bekämpningen av den olagliga invandringen skulle bli mycket mer effektiv om den ingick i en verklig gemensam struktur för invandringspolitik i stället för att behandlas separat. Jag är för en sådan politik, men jag är även för en invandringspolitik som bättre anpassas till arbetsmarknadens behov. Om vi inte gör detta, herr minister, kommer denna obalans att leda till olagliga anställningskontrakt, eller rättare sagt, inga kontrakt alls, och det anser jag vara en av de sämsta bieffekterna.
En sista punkt om det arbetsprogram som kommissionen föreslår och som rådet bör anta: jag vill ställa fyra konkreta frågor till er: vad anser rådet om Prodis förslag om gränspolis? Vad anser rådet om grönboken om repatriering? Kan rådet ge oss en tidsplan för genomförandet av förslagen från Tammerfors? Vad anser rådet om innehållet i dessa förslag efter det att rådet lagt fram dem?
Watson (ELDR). – (EN) Herr talman! Utan tvekan äger denna diskussion rum vid en lämplig tidpunkt. Den senaste tidens allt mer utbredda negativa känslor mot invandrare i Frankrike och Nederländerna visar vad som händer när regeringar inte lyckas ta itu med de utmaningar som invandringen innebär. Vi vet att det finns sunda ekonomiska skäl till en styrd invandringspolitik, som till exempel handlar om att komma till rätta med arbetskraftsbrist och finansiering av våra sviktande pensionssystem, vilket är något annat än de värdefulla insatser som invandrarna gör i våra samhällen när det gäller en ökad kulturell mångfald. Det är faktiskt så att vårt välstånd kommer att vara beroende av invandringen. Frågan är därför: Vilken politik skall vi föra, för att invandringen skall bli politiskt godtagbar?
Det vi inte får göra, som alltför många socialistiska regeringar har gjort, är att sticka huvudet i sanden och vägra att ta itu med utmaningen. Det är till stora delar EU-regeringarnas misslyckande när det gäller att övervaka våra gränser, ta itu med diskrimineringen och främlingsfientligheten, och på ett harmoniskt sätt integrera invandrarna i våra samhällen, som har lett fram till detta dödläge. Det är inte underligt att allmänhetens oro fortsätter att växa.
Det liberaldemokratiska förhållningssättet skulle vara att glänta litet på ytterdörren, genom att tillhandahålla lagliga vägar för invandring, för att på så sätt bättre kunna stänga bakdörren för olaglig invandring. Detta förhållningssätt har prövats framgångsrikt av den kanadensiska regeringen, och återspeglas i Europeiska kommissionens förslag till en gemensam migrationspolitik. Det skulle vara bra om vi använde detta sätt.
En styrd, laglig invandringspolitik, som samordnas mellan medlemsstaterna, innebär inte att det är fritt fram för alla. Incitament för invandrarna att bosätta sig på olika ställen i sina värdländer skulle vara bra. En politik som balanserar rättigheter och plikter, så att de nyanlända förstår att de kan arbeta i sina värdländer och åtnjuta fri rörlighet i unionen och andra fördelar med EU-medborgarskapet, skulle också vara bra. Men de måste också förstå att de måste anstränga sig för att smälta in, och följa det nya samhällets lagar och förordningar. Det är en orimlig politisk korrekthet att avfärda alla krav på att invandrarna bör lära sig värdlandets språk. Man måste dessutom ge ett lämpligt integrationsstöd, och vi måste bekämpa diskriminering och rasism. I detta avseende vill jag berömma det arbete som man har gjort vid Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet, och till de politiska partierna rekommenderar jag de politiska partiernas stadga för ett icke-rasistiskt samhälle.
Vi måste också göra större investeringar i våra rättssystem och i verkställandet av rättsliga beslut – vi kan bara förvänta oss att invandrarna respekterar de innersta värdena, om vi också ser till att dessa värden respekteras fullständigt av det befintliga samhället.
En styrd invandringspolitik kräver hårda åtgärder för att kontrollera unionens yttre gränser, och jag gratulerar därför kommissionen till dess initiativ om en gemensam gränsvaktskår. Vi måste också göra mer för att hjälpa de fattiga och fördrivna i sina hemländer, som kommissionären sade, så att de inte i desperation tvingas ta kontakt med kriminella människosmugglargäng. De flesta vill inte flytta till ett annat land, så hjälp med att mildra trycket från den olagliga invandringen är ytterligare ett argument – om det nu behövs ett – för att främja en global frihandel och närma oss FN:s mål att 0,7 procent av BNP skall gå till utvecklingsbistånd.
När det gäller asylpolitiken stöder den liberaldemokratiska gruppen återigen kommissionens förslag, och uttrycker tveksamhet i fråga om de åtgärder som rådet föreslår.
Sammanfattningsvis anser vi att det både finns ett moraliskt och ekonomiskt argument för en styrd invandring och ett humanitärt förhållningssätt till asyl. Vi i ELDR-gruppen kommer att stödja kommissionen i dess ansträngningar att styra unionen mot den gemensamma politik som formuleras i Amsterdamfördraget. Den store liberalen J.K. Galbraith sade att ”Migration är det äldsta sättet att undgå fattigdom. Vad är det för vrånghet i människans själ som gör att folk motsätter en så uppenbart god sak?”.
(Applåder)
Lambert (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag instämmer i mycket av det som Watson just har sagt, även om jag inte delar hans tro på frihandelns kraft för att komma till rätta med dessa missförhållanden. Jag välkomnar en del av de uttalanden som gjorts i eftermiddag, och särskilt kommissionär Pattens närvaro. Alltför länge har vi betraktat dessa frågor som om de bara hade att göra med lag och ordning, i stället för med internationella och ekonomiska förbindelser. Migration är en utvecklingsfråga, vilket den svenska regeringen har visat genom det sätt på vilket den organiserar sina departement.
Min grupp kan tänka sig en gemensam asyl- och migrationspolitik, om standarden blir högre än hos den som vi har för närvarande. Jag är ännu inte övertygad om att så blir fallet.
Vi har fått höra mycket i eftermiddag om behovet av att kontrollera gränser, men kanske inte riktigt lika mycket om varför folk är så desperata i sin strävan att korsa dem. För vissa är det ett frivilligt val – detta är i sin ordning, och det är en del av det som vi försöker att skapa genom idén med fri rörlighet inom Europeiska unionen. Andra kommer naturligtvis på grund av yttre tvång, därför att de inte ser någon framtid och inga ekonomiska möjligheter. Vi måste komma ihåg att penningförsändelserna från dessa personer ofta överstiger det bistånd som våra regeringar ger.
Jag menar att Europeiska unionen också har en plikt att granska sin egen politik, för att se i vilket hänseende denna fungerar som en faktor som i praktiken får folk att känna sig tvingade att flytta. Det är en bra tidpunkt att undersöka detta i samband med inledningen till toppmötet i Johannesburg om hållbar utveckling. Vi måste diskutera hållbar utveckling och det sätt på vilket vi ger ekonomiska möjligheter till alla.
Jag häpnade nyligen när en person från en rumänsk ambassad berättade för mig att miljösaneringen i hennes land var viktig, men att den måste göras efter det att de garanterat en säkerhet vid sina gränser, eftersom prioriteringarna såg ut på detta sätt. Den andra frågan som vi verkligen måste titta på handlar om hur vi skapar en migrationspolitik som låter folk med skiftande kvalifikationer komma in, vilket näringslivet säger att vi behöver, och hur lagliga vägar som leder fram till asyl ser ut.
Frahm (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! Genom många av våra länder blåser nu högervindar och vi upplever en växande främlingsfientlighet. Efter vad jag har förstått beror detta enligt Watsons uppfattning på att man inte har velat gå till roten med det onda. Jag tycker dock att man skall uppmärksamma en annan sida av saken, nämligen att de främlingsfientliga partierna – i exempelvis mitt land – har sitt starkaste fäste där det finns minst invandrare, medan de är svagast där det finns flest invandrare. Jag tror att vi även skall se detta som ett symptom på någonting annat, nämligen att rädslan i sig själv ofta överskuggar det man är rädd för, och att orsaken till mycket av detta är maktlöshet. En maktlöshet som ett resultat av den sociala utslagning som den ökade konkurrensen innebär.
Precis innan vi inledde diskussionen här besökte jag UNHCR:s hemsida för att se hur situationen ser ut, och den har tyvärr inte förändrats till det bättre. Fortfarande är mer än 21 miljoner människor på flykt och därmed under UNHCR:s ansvar. Ett motsvarande antal internt fördrivna människor är på flykt inom sina egna länder, och det visar ju att det finns ett enormt behov av handling. Det är nödvändigt att vi för en gemensam politik och gör en gemensam insats. Men det vore bra om vi – innan vi sätter i gång – kunde enas om en rubrik. Skall rubriken lyda: att minska det antal människor som UNHCR med sina mycket begränsade resurser har ansvaret för, eller: att minska det antal människor som når fram till eller in genom dörren till Europeiska unionen?
Jag vill tacka för redogörelsen från det spanska ordförandeskapet, eftersom det faktiskt händer en del på vägen. Det går långsamt, och enligt min uppfattning även för långsamt när det gäller vissa frågor. Men det är alltså inte klart uttalat vilket motto man arbetar efter. Tyvärr måste jag säga att mottot när det danska ordförandeskapet inom kort tar över är kristallklart uttryckt. Den danska europaministern säger tydligt och klart att syftet med en gemensam politik inom Europeiska unionen är att stoppa flyktingströmmen. Det är ju logiskt. Då går det ihop när man önskar skärpt kontroll och ökad gränsbevakning, mera Dublin och mera Eurodac. Men det går inte ihop om det står ensamt i förhållande till det andra projektet, som går ut på att minska det totala antalet flyktingar globalt sett.
Ingen kan i samband med människohandel anse det vara riktigt att maffian tjänar pengar på denna verksamhet, och ingen kan heller acceptera en verksamhet som resulterar i oskyldiga kinesers död i Dover eller på andra ställen, för detta är ju inte en enskild händelse. Dagligen flyter lik i land vid Europas kuster som ett resultat av fullständigt skrupelfria maffiametoder. Men när vi själva kriminaliserar alla som hjälper människor på flykt, när vi också kriminaliserar dem som hjälper av gott, kristet eller religiöst hjärta, eller dem som hjälper av humanistiska skäl, så bidrar vi till att direkt stödja maffian i deras projekt. När vi gör det tvingar vi fattiga människors pengar direkt ned i fickorna på maffian. När vårt svar på de 21 miljoner människornas flykt är att resa höga murar kring oss själva, så tvingar vi de fattiga människorna att lägga sina pengar i fickorna på dem som redan borde ha tillräckligt med pengar.
Det är viktigt med en gemensam insats, men vi kan inte stänga världen ute oavsett hur höga murar vi bygger. Det handlar därför om en fördelning av ansvaret, mer stöd till krisförebyggande åtgärder och bättre hjälp till utvecklingsländerna och – här måste jag fråga om de danska liberalerna stöder den liberala gruppen, vilket jag är mycket intresserad av att få veta – mer stöd till UNHCR:s verksamhet, och större mod från de europeiska politikernas sida att våga stå upp mot populism och främlingsfientlighet.
Muscardini (UEN). – (IT) Herr talman! Det är viktigt att vi får ett operativt europeiskt förslag som skiljer mellan asylrätten för den som flyr undan ett fysiskt förtryck och invandring som beror på att man försöker att förbättra sin ekonomiska situation: ett europeiskt förslag som förhindrar improviserade lösningar i varje enskilt land.
Fallet med de tretton palestinier som släpptes ur Födelsekyrkan, och den italienska regeringens förslag om en europeisk lösning på problemet med deras överföring till Europa visar äntligen på en vilja att ge unionen en egen roll i frågor som hittills enbart har överlämnats till de enskilda medlemsstaterna.
Det kan inte ha undgått någon att en folkvandring av bibliska proportioner är på väg mot länderna i unionen. Det som för bara några år sedan skulle ha verkat som scener ur en dramatisk film är i stället bilder som dagligen sänds ut via media: ynkliga båtar, förfallna flottar, segelbåtar från Sindbad sjöfararens dagar och överfulla gummibåtar transporterar varje dag hundratals och åter hundratals desperata människor som för att komma fram till våra kuster har lagt ut mängder av pengar, och som dagligen utsätts för lidande och umbäranden. Många av dessa kvinnor, män och barn dör under resan eller kastas i vattnet av sina transportörer, vilket har hänt längs Siciliens och Apuliens kuster. Och vi frågar oss fortfarande om det verkligen är nödvändigt att ha en lagstiftning som förhindrar den olagliga invandringen. Utan regler finns det ingen frihet, utan frihet inga framsteg och inget värdigt liv.
Europa är sent ute när det gäller att förverkliga den tredje pelaren och har hittills varit oförmöget att skapa en enhetlig politisk och juridisk ståndpunkt, och inte kan man heller gömma sig bakom konventet och hoppas att det skall komma på lösningar för den närmaste framtiden.
Problemen finns, och vi är väl medvetna om de ansträngningar som gjorts av det spanska ordförandeskapet och som vi ansluter oss till. Det är nödvändigt att snarast få igång en europeisk gränspolis som kan arbeta samordnat till lands och till sjöss; det är rätt att det skall finnas en databank för inreseviseringar, men det är också rätt att varje land har en skyldighet att, bland annat via fingeravtryck, identifiera alla dem som i strid mot gällande regler tar sig in över gränserna och som inte är i besittning av giltiga identitetshandlingar.
Vi måste göra åtskillnad mellan den lagliga invandringen, det vill säga de personer som sedan flera år lever i vårt land, och de invandrare som i stället tar sig hit olagligt, och som många gånger inte har några objektiva skäl, utan som, även om det också kan ske omedvetet, tjänar en viss typ av kriminalitet. Vi måste också på allvar och genom politiska åtgärder ta itu med de länder som har ansvaret för att detta får fortsätta, samt med de länder där det finns ett politiskt system som hotar de egna medborgarnas liv och fysiska integritet.
Europeiska unionen borde se över sina handelsavtal med de länder där man inte respekterar den mänskliga värdigheten. En skoningslös kamp mot den organiserade brottslighet – som genom handeln med människor blir allt starkare ekonomiskt – är en av de saker som vi alla borde ägna oss åt i vår dagliga politiska verksamhet.
(Applåder från läktaren)
Talmannen. – Låt mig påminna våra besökare på åhörarläktaren om att det inte är brukligt i kammaren att reagera på tal på detta sätt.
Krarup (EDD). – (DA) Herr talman! Vad är framsteg, och vilka är framtidsutsikterna i rådets redogörelse? Om man stötte på den frågan helt oförberedd och endast utrustad med ett uppriktigt humanitärt sinnelag, så kunde man naivt föreställa sig att den politiska insatsen borde gå ut på att förhindra och förebygga den förföljelse och det politiska förtryck som är orsaken till asylproblemet, och att fördela både rikedom och politiskt inflytande, kort sagt demokratisera världens välstånd, som i dag är koncentrerat till få dominerande centra, däribland Europeiska unionen, som oaser i en värld av socialt, ekonomiskt och politiskt elände. Men det är inte det som utgör rådets framtidsutsikter. Tvärtom, eftersom utvidgningen av Europeiska unionens politiska och ekonomiska makt – som oundvikligen sker på omvärldens bekostnad – alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara den främsta politiska ledstjärnan i den Europeiska unionens politik. De framtidsutsikter och de framsteg som rådet talar om går inte heller ut på att göra en optimal insats för asylsökande och invandrare. Det är inte invandrarnas, och därmed våra nödlidande medmänniskors, intressen vi primärt har för ögonen. Nej, framsteg och framsynthet har i stället mindre betydelse. Det handlar om att immigrationspolitiken skall bli till största möjliga nytta för oss. Det handlar om att begränsa asylrätten så mycket som möjligt, och som det sägs i följande citat: ”sätta stopp för flyktingströmmarna”. Det handlar om att använda våra repressiva system för att gå bryskt fram emot något som man kallar för olaglig invandring. Det sker med en särdeles välutvecklad juridisk fantasi och olika åtgärder, övervakning, fingeravtryck, Eurodacförordningen, och ett fritt utbyte av personuppgifter, vilket gränsar till polisstatliga metoder. Kort sagt handlar det om att bygga ut och befästa fästning Europa.
Det är pudelns kärna att alla dessa åtgärder betecknas som framsteg. Vi hälsar med grym humor dessa invandrare välkomna till ett område som vi betecknar som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Som dansk medborgare skäms jag över att tvingas erkänna att mitt land är ett föregångsland inom den kortsiktiga, stympade och främlingsfientliga immigrationspolitiken. Den danska politiken, som i själva verket hindrar asylsökande från att utnyttja sin asylrätt, har spritt sig till de andra medlemsstaterna, men det räcker tydligen inte med det. Nu behandlar det danska folketinget dessutom ett lagförslag som innehåller imponerande åtstramningar, inbegripet ett asylförfarande som bäst kan beskrivas som ”administrativa trakasserier”. Det genomförs, märk väl, i samarbete med det främlingsfientliga högerpartiet, Dansk Folkeparti. Jag måste erkänna att utsikterna för ytterligare så kallade framsteg under det danska ordförandeskapet är skrämmande.
ORDFÖRANDESKAP: LALUMIÈRE Vice talman
Borghezio (NI). – (IT) Fru talman! Vi kan i dag konstatera att den olagliga invandringen borde bli ett grundläggande tema i Europeiska unionens relationer med omvärlden. I denna kammare har vi hört många inlägg som med kraft påtalar den fara som detta fenomen utgör. Man skulle med andra ord eventuellt kunna säga att Pim Fortuyn inte offrades i onödan. Jag skulle vilja förena mig med honom och säga att om ”Nederländerna är fullt”, så är även Italien, även Padanien, även Europa fullt.
När det gäller de förslag som framförts, så talade det spanska ordförandeskapet om att inrätta en europeisk gränspolis, och det kan man inte annat än hålla med om, men enbart under förutsättning att det är en polis som får tillräckliga resurser, nödvändiga lagar och instrument för att ingripa effektivt. Granskningen av fingeravtryck är ett absolut minimum; vi måste dessutom naturligtvis få till stånd de nödvändiga kontaktnäten, det nödvändiga samarbetet.
När det gäller samarbete vill jag än en gång framhålla ansvaret för ett land som Turkiet: det måste bli ett slut på att flytande skrothögar tillåts avgå från hamnarna i detta land, vilket vi har talat om tidigare, båtvrak vars destination bland annat är kusterna i södra Italien där de olagliga invandrarna går i land för att sedan ta sig mot Padanien, hundratals om inte tusentals olagliga invandrare med sitt bagage av vapen och droger. Från detta land, som har visat en vilja att bli medlem av Europeiska unionen, borde vi ha rätt att vänta oss konkreta åtgärder för att på ett seriöst sätt blockera den maffiaverksamhet som den internationella handeln med olagliga invandrare utgör.
(Applåder)
Pirker (PPE-DE) . – (DE) Fru talman, herr kommissionär, herr rådsordförande! Migrationstrycket växer i Europeiska unionen. De människosmugglande organisationerna gör miljardaffärer på den olagliga invandringen och befolkningen visar sitt missnöje vid valen, ett missnöje över en migrationspolitik som inte lösts på något optimalt sätt i unionen. Vi behöver strategier i hela Europa för asyl och invandring. Jag gläder mig därför över den spanska offensiven och jag stöder den eftertryckligen.
Vad vi måste förvänta oss är att vi också snabbt skall genomföra snabba och säkra asylförfaranden i enlighet med vad vi har beslutat, att vi beslutar om strategier för återsändande av avvisade asylsökande och av olagliga invandrare, att vi utarbetar bestämmelser för laglig arbetskraftsinvandring av ekonomiska skäl, det vill säga i enlighet med medlemsstaternas behov, i enlighet med medlemsstaternas möjligheter och med vad som är nödvändigt för dem. Jag välkomnar att man beslutar om viktiga åtgärder för att bekämpa den olagliga invandringen, vare sig det gäller införandet av Eurodacsystemet, eller en gemensam övervakning av de yttre gränserna genom den europeiska militära styrkan Eurocorps, som också skulle utföra det bästa satellit- och radarstödda arbetet. Men det vi dessutom behöver är naturligtvis också lokalt stöd, det vill säga stabilitetsåtgärder och stödåtgärder i ursprungsländerna.
Det vi emellertid bestämt måste avvisa är det som hörs dåna från vänstern i Europa. På nationell nivå ger man folket vid ölborden argument som vi inte vill ha och som vi inte behöver. På europeisk nivå tillfredsställs vänsterns klientel i parlamentet med krav som ingen i befolkningen förstår eller stöder, som när man till exempel för inte så länge sedan stödde tillgången till arbetsmarknaden för alla asylsökande redan från första dagen, och fordrade fri rörlighet för asylsökande över hela Europeiska unionen, fastän bara 10 procent av dem kan få flyktingstatus.
Lyckligtvis stöder rådet och kommissionen oss, det vill säga Europeiska folkpartiets grupp, i vår förnuftslinje när det gäller invandring och asylpolitik. Er politik från vänsterns halva godtas inte. Men det är inte bara så att den inte godtas. Om man fortsätter med den på detta vis provocerar den fram nya Le Pens. Det vill vi inte ha! Det behöver vi inte! Jag gläder mig därför över det spanska ordförandeskapets engagemang, och stöder kommissionär Vitorinos initiativ.
(Applåder från höger)
Ghilardotti (PSE). – (IT) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Cirka tre år efter rådets möte i Tammerfors, där man utarbetade en strategi för att skapa ett område för frihet, säkerhet och rättvisa i unionen, och där man lade grunden för ett arbetsprogram och en gemensam politik när det gäller invandring och asylrätt, kan vi i dag sammanfatta de framsteg som gjorts, eller inte gjorts, och konstatera sakernas tillstånd. Jag måste dessvärre säga att resultatet varken är positivt eller uppmuntrande.
När kommissionen skall tillämpa slutsatserna från Tammerfors har den i ett lagstiftningsprogram angett nödvändigheten av att utveckla en förebyggande politik, en politik som inser att invandringstrycket kommer att fortsätta, att det kan finnas fördelar med en reglerad invandring till Europa, för invandrarna själva och för deras ursprungsländer.
Den strategi som kommissionen föreslagit utgörs av en heltäckande politik som skall lösa samtliga problem: de ekonomiska, de sociala, de politiska och de humanitära, och som förutsätter en kraftfull samordning av de åtgärder som vidtas av regeringarna och av arbetsmarknadens parter, av föreningarna och av de lokala och regionala myndigheterna. Allt detta innebär, som vi alla vet och som ni, herr ordförande, har påmint om, att man samtidigt måste arbeta inom fem olika sektorer: att utforma lagliga kanaler för invandringen; att bekämpa den olagliga invandringen; att skapa jämlikhet när det gäller behandlingen av medborgare som kommer från länder utanför gemenskapen som inte omfattas av invandringspolitiken, med inspiration från principen om icke-diskriminering; partnerskapen med ursprungsländerna; och humanitära insatser i Europa. Trots denna positiva inställning från kommissionens sida, som får stöd av parlamentet, skulle jag vilja påstå att slutresultatet varken är positivt eller uppmuntrande. Jag anser att rådet har ett stort ansvar i allt detta, rådet som å ena sidan pekar ut den väg man borde gå – den pekades ut just i Tammerfors – men som å andra sidan konstant har åsidosatt sina egna åtaganden och som inte har tagit sitt ansvar.
Rådet och många regeringar har glömt att en av orsakerna till invandringen är just behoven på vår arbetsmarknad. Här måste vi konstatera ett misslyckande när det gäller att identifiera arbetsmarknadens behov, i kampen mot den svarta arbetskraften och i kopplingen mellan allt detta och en korrekt invandringspolitik. Man lägger enbart tyngdpunkten på säkerhetsproblemen, som visserligen existerar, men som skall lösas på ett balanserat vis med en politik som grundas på en respekt för lagen och på de mänskliga rättigheterna.
Det som i stället utmärker vissa regeringar i Europa, till exempel i Italien, när det gäller säkerhet och invandring är en kombination av panik och mirakeltro. Man ser enbart invandringen som en fara som vi måste försvara oss emot, man ger näring åt rädslan och man lovar att problemet på ett mirakulöst sätt skall försvinna. Man använder demagogiska slagord och låter förstå att för att garantera säkerheten så är allt tillåtet för staten och polismakten.
I stället vilar en seriös säkerhetspolitik på två pelare, som hänger samman inbördes: att hålla dörrarna öppna samtidigt som man har precisa regler och kvoter för den lagliga invandringen. Jag upprepar: öppna dörrar, men inte vidöppna. Den andra pelaren består i att effektivt bekämpa den olagliga invandringen. Men om den förra minskar, så ökar den senare, för de mest desperata och beslutsamma – eller de som är utsatta för det största tvånget att utvandra – kastar sig i armarna på kriminella människosmugglare som erbjuder sig att transportera dem till Europa i sina dödens skepp.
Om det är sant att man inte får och inte bör bortse ifrån medborgarnas oro, så är det lika sant att den oron varken kan bemötas med, eller än mindre stillas genom ett olycksförkunnande och en blind, repressiv politik.
Varaut (NI). – (FR) Fru talman! Invandringen till våra länder var ursprungligen en arbetskraftsinvandring. Det fanns en relation mellan invandraren och värdlandet där alla var nöjda. Sedan följde en stödinvandring som kännetecknades av en period av osäkerhet och kompromisser, och sedan några år handlar det om slavinvandring: olagliga arbetare, prostituerade och slavar som man ser i hundratal på gatorna i alla våra huvudstäder. Denna situation där invandrarna och värdländerna är offer för anhängarna av en okontrollerad invandring är självfallet outhärdlig. Det är resultatet av trettio år av den europeiska vänsterns längtan efter befrielse från världsliga behov, vilket bara leder till katastrofala resultat.
Att tala om det här är säkert bra, men sammanfattningsvis vill jag säga att allt detta måste hanteras med största uppmärksamhet. Vi kan inte besluta i folkens ställe om vem som skall bära deras efternamn, om vem som skall bli deras granne. Detta är grundläggande saker och om man går alltför långt och tar risken att döda nationerna, tar ni också risken – vilket ni kanske tycker är viktigare – att döda Europa.
Hernández Mollar (PPE-DE). – (ES) Fru talman! För att avsluta inläggen om den här punkten har jag två korta kommentarer. Den första handlar om att det är förbryllande att Europeiska socialdemokratiska partiets grupp vid det möte som den nyligen höll i Sevilla anklagade det spanska ordförandeskapet och det spanska högerpartiet Partido Popular för att se lättvindigt på invandringen.
Lyssna på mig: vad som är lättvindigt är att den socialistiska gruppen säger en sak här i parlamentet och gör en annan i rådet genom sina regeringar, det är till exempel lättvindigt att anta betänkanden i Europaparlamentet som öppnar dörrarna för olaglig invandring, det är lättvindigt att erbjuda de asylsökande rättigheter som inte ens gemenskapens medborgare har, till exempel att garantera dem rättigheten till daghem för deras minderåriga barn.
Den socialistiska gruppens inkonsekventa agerande och den totala frånvaron av vettiga idéer och förslag är således alarmerande. Detta är detta som ger upphov till extremistiska strömningar i Europa, som till exempel Le Pens parti – även om ni inte tycker om att höra det.
För det andra finns det ett syfte med associeringsavtalen med tredje länder, men en del av dessa länder ser endast dessa avtal som en finansieringskälla, och tillämpar inte de kapitel som handlar om samarbete och dialog om så viktiga frågor som att de skall ta sitt ansvar för att bringa ordning i migrationsströmmarna från ursprungsländerna. Marocko är ett tydligt exempel på detta, vilket man ser på det som sker vid landets gränser till Spanien.
Låt oss inte lura oss själva: om de länder som är upphov till invandringen inte städar upp på sin egen bakgård är det bäddat för problem. Jag anser att vi måste överväga att rikta en allvarlig uppmaning till dessa länder om att sköta de åtaganden som de har godtagit enligt avtalen.
Våra yttre gränser är inte stängda för dem som på grundval av ordning och laglighet vill ta del i vår utveckling och leva tillsammans med oss på grundval av en respekt, som måste vara ömsesidig, och dela våra sedvänjor, kulturer och den säkerhet och frihet som vi inom Europeiska unionens nya geografiska och politiska område åtnjuter.
(Applåder från höger)
Rajoy Brey,rådet. – (ES) Fru talman, ni ledamöter som yttrat er, herr kommissionär! Mitt inlägg kommer att bli kort, och jag kommer att börja med en inledande kommentar för att sedan kommentera några av de inlägg som har gjorts.
Egentligen bör man inte göra personliga kommentarer, men min första kommentar är dock av personlig art. Detta beror på att jag har intrycket av att många av mina kolleger i rådet håller med mig.
Invandringen är utan tvivel det viktigaste fenomen som har uppstått, som pågår och som har kommit för att stanna i Europeiska unionen under de närmaste åren. Det är ett fenomen som förmodligen kommer att ge upphov till mycket större förändringar än upprättandet av Europeiska unionen och de framsteg som görs i uppbyggandet av unionen. I denna fråga bör man således säga saker och ting med finess och på ett balanserat och försiktigt sätt, och framför allt – och detta är mycket viktigare – bör man agera likadant.
Jag anser att vi måste arbeta för att närma alla unionens medlemsstaters ståndpunkter till varandra i den här frågan, bland annat på grund av att unionen nu är ett område med fri rörlighet för personer, varor och så vidare.
Vi har arbetat med följande förslag den senaste tiden: för det första kan Europa vara – och faktum är att vi redan är, har varit och kan fortsätta vara ett område som tar emot flyktingar, eftersom vi utan tvivel kan ge invandrare möjlighet att leva ett värdigt liv här, och dessutom – låt oss inte lura oss själva – finns det många invandrare som aktivt bidrar till den ekonomiska tillväxten i våra länder. Men – och detta är den andra tanke jag vill uttrycka här – invandringen måste ske lagligt, och vi måste klargöra att den inte kan vara obegränsad, bland annat därför att en obegränsad invandring ger upphov till en obegränsad marginalisering. I det här sammanhanget måste vi anstränga oss för att agera så ansvarsfullt som möjligt. För det tredje måste vi anstränga oss för att integrera invandrarna med dem som lever i Europeiska unionen. Det är medlemsstaternas statliga förvaltningar och även samhällena som måste göra, och gör, denna ansträngning, men man måste även kräva att alla personer som invandrar till unionen godtar de grundläggande regler för samlevnad som vi har i Europeiska unionens medlemsstater, nämligen våra författningar, principer och värderingar, eftersom detta påverkar oss alla. Invandrarna har naturligtvis rättigheter, men de måste även ha de skyldigheter som medborgarna i Europeiska unionens medlemsstater har. Den fjärde tanken är att vi kraftfullt måste bekämpa den olagliga invandringen. Detta måste ske genom en förbättring av våra polisiära system, visumförfaranden och gränskontroller.
Jag anser att handlingsplanen mot olaglig invandring är en bra väg att gå, och att den kan leda till många regler som gör att vi kan vara mer effektiva i framtiden, men jag vill även betona, vilket jag sade i början av mitt inlägg, och detta är en aspekt som jag särskilt vill betona – att invandringspolitiken måste bli en grundläggande del av unionens externa politik, vilket, enligt min åsikt, är rent sunt förnuft om vi erkänner att invandringen är det största fenomenet i våra tider, vilket jag tror att nästan alla gör i dag.
Detta var mina inledande kommentarer. Jag vill även klargöra några av de frågor som flera talare har ställt: man har sagt att vi har gjort få framsteg, man har till och med sagt att vi inte gjort några framsteg alls under det spanska ordförandeskapet. Jag sammanfattade vad det spanska ordförandeskapet gjort när det gäller invandringsfrågor under dessa sex månader i mitt första inlägg. Naturligtvis kan man tolka det som man själv vill, och även det subjektiva kan vara radikalt antiobjektivt, men hur som helst råder jag dem som är av den uppfattningen att jämföra med vad som hänt tidigare: det är på sin plats att erinra om att området för frihet, säkerhet och rättvisa praktiskt taget inrättades i och med Amsterdamfördraget som ju trädde i kraft år 1999, och att en mycket viktig del av unionen, den ekonomiska, har funnits i många år, men att det dröjde nästan femtio år innan vi fick euron. Ännu i dag finns det medlemsstater som inte har den, och det är deras beslut. Vi bör alltså inte vara så pessimistiska när det gäller framstegen, och vi bör inte heller vara så om oss och kring oss, eftersom vi inte vinner något på detta, det ger inga röster, och dessutom antar jag att parlamentet inte sysslar med sådana saker.
För det tredje vill jag kommentera något inlägg där man har insisterat på att vi har betonat bekämpningen av den olagliga invandringen och inte andra frågor. Det är sant att vi har betonat bekämpningen av den olagliga invandringen, eftersom det är en viktig fråga. Vi fick ett avgörande mandat från Laeken, kommissionens meddelande spelade även in och framför ville alla det, men vi har även betonat aktiva politiska linjer, som till exempel integrationspolitiken och främjandet av lagenlighet.
Vi har i rådet talat om en allmän inriktning när det gäller förslaget till direktiv om mottagande av asylsökande. Handlingsplanen mot olaglig invandring innehåller mycket viktiga förebyggande åtgärder. Vi har genomfört en rad dialoger med ursprungs- och transitländer, bland annat med de asiatiska länderna. Vi har nått framsteg när det gäller direktiv om olaglig invandring som innehåller integrationsåtgärder, och vi har gått framåt i unionens egna handlingsplaner, därför tycker jag inte att uttalanden av det slaget är rättvisa.
När det gäller vissa konkreta frågor – detta är den fjärde delen av mitt inlägg – som talarna har ställt till mig, vill jag säga följande: när det gäller direktivet om miniminormer för mottagande av asylsökande är det sant att rådet utfärdade en allmän riktlinje om detta direktiv samma dag som parlamentet avgav sitt yttrande, men vi kommer nu att arbeta med de femton medlemsstaterna, och vi kommer att beakta alla förslag från parlamentet, vilket vi alltid har gjort.
När det gäller den europeiska politiken – vilket är en annan av de frågor som har ställts – kommer vi att lägga fram en genomförbarhetsstudie den 30 april i Rom. Det är den italienska regeringen som leder studien i samarbete med tre till fyra av unionens medlemsstater, bland annat Spanien.
När det gäller grönboken anser jag att den är lämplig, och att det är nödvändigt att göra framsteg när det gäller den europeiska politiken för återsändande. Jag anser att vi skulle göra ett stort misstag om vi inte ansträngde oss för att samarbeta med de länder som invandrarna härstammar från inom ramen för bekämpningen av den olagliga invandringen. Det är sant att en sådan ansträngning måste åtföljas av en samarbetspolitik. Därför sade jag att det är av grundläggande vikt att invandringspolitiken ses som en nyckelfaktor inom vår externa politik. Naturligtvis måste vi se positivt på den grönbok som kommissionen har lagt fram!
När det gäller de kommentarer som gjorts om rasism och främlingsfientlighet vill jag slutligen säga att vi vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) senaste möte i april, efter ett meddelande från flera av Europeiska unionens medlemsstater, och även det nuvarande ordförandeskapet, antog en förklaring om rasism och främlingsfientlighet. Man kan anta förklaringar om rasism och främlingsfientlighet – man bör göra det, eftersom vi är lyckliga nog att tillhöra ett av de mest civiliserade områdena där alla människors rättigheter och friheter respekteras –, och att anta sådana förklaringar är fullständigt förenligt med lagen och med kampen mot olagliga handlingar som, när det gäller invandring, utförs dag efter dag.
Detta är rådets ståndpunkt i den här frågan. Detta är de linjer vi arbetar efter, och som vi kommer att fortsätta arbeta med ända till slutet. Jag tackar för kommissionens uttalanden och ansträngningar som naturligtvis är vägledande för alla rådets åtgärder, och jag tackar även för de förslag, kommentarer, åsikter och den kritik som ledamöterna har lagt fram i kammaren. Fru talman, jag tackar även er för att ni haft tålamod och låtit mig tala längre än den avsatta tiden.
(Applåder)
Talmannen. – Tack, herr minister.
Jag förklarar debatten avslutad.
10. Toppmötet EU-Ryssland den 28 maj 2002
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om
- uttalanden av rådet och kommissionen – Toppmötet EU-Ryssland den 28 maj 2002, och
- betänkandet (A5-0156/2002) av Hoff för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om meddelandet från kommissionen till rådet om EU och Kaliningrad (KOM(2001) 26 – C5-0099/2001 – 2001/2046(COS)).
de Miguel,rådet. – (ES) Fru talman, ärade ledamöter! Europa är medvetet om den roll Ryssland spelar på den internationella arenan, och Ryssland är en viktig del inom området för externa förbindelser. Ett av många exempel på detta är det toppmöte som kommer att hållas med Ryssland varje halvår under unionens olika ordförandeskap.
I juni 1999 antog Europeiska unionen en gemensam strategi för Ryssland vars grundläggande mål är att förstärka den strategiska associeringen mellan båda parter. Syftet med detta är huvudsakligen att främja ett befästande av demokratin, rättstaten och en marknadsekonomi i Ryssland, och öka stabiliteten i Europa genom att verka för global säkerhet, och genom ett intensifierat samarbete ta itu med de gemensamma utmaningarna på den europeiska kontinenten.
Den 29 mars kommer det nionde toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland att äga rum, och vid detta möte kommer vi att göra en avstämning av våra förbindelser på olika områden genom att utgå från de resultat som uppnåtts efter det förra toppmötet som ägde rum i Bryssel i oktober. Man kommer att konstatera vilka framsteg som uppnåtts sedan dess, och fastställa nya mål för våra förbindelser.
Europeiska unionen och Ryssland har haft många möten sedan det förra toppmötet i Bryssel. Partnerskaps- och samarbetsavtalet, som är den kontraktsenliga grunden för våra förbindelser, har visat sig vara ett enormt effektivt instrument för en obehindrad dialog i dess olika aspekter. Vid Europeiska rådet i Laeken fastställdes konkreta riktlinjer för unionens politik för Ryssland.
Ett viktigt bidrag till förberedandet av toppmötet, vars dagordning vi har lagt sista handen vid i dagarna, har varit det femte samarbetsrådet Europeiska unionen-Ryssland, som ägde rum den 16 april i Luxemburg. De formella förberedelserna inför toppmötet inleddes med flera arbetsmöten med ordförandeskapet, kommissionen och rådets generalsekreterare och den ryska parten i Bryssel den 29 april och 13 maj. Den 23 april genomfördes även ett möte i Bryssel mellan ordförande Prodi som naturligtvis åtföljdes av den ansvarige kommissionären för yttre förbindelser, Patten, och den ryske premiärministern Kasjanov, som ett led i förberedelserna för toppmötet.
Dagen före detta möte, som äger rum den 27 maj, och även före mötet i Moskva, kommer den spanska regeringens andre vice ministerpresident Rato, tillsammans med den kommissionär som är ansvarig för ekonomiska och monetära frågor, Solbes, att presentera euron för den ryska finanssektorn. Samma dag kommer en konferens om integrering mellan Europeiska unionen och Ryssland i det tjugoförsta århundradet att hållas i Moskva. Flera företrädare för den ryska regeringen kommer att delta tillsammans med företrädare från kommissionen, och jag själv som företrädare för ordförandeskapet.
Det är viktigt att betona att toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland kommer att äga rum snart efter toppmötet mellan Ryssland och Förenta staterna i Moskva, där president Bush kommer att delta. Detta möte mellan Ryssland och Förenta staterna kommer att äga rum den 24 och 26 maj. Dagen efter toppmötet mellan Nato och Ryssland kommer vårt toppmöte med Ryssland äga rum, den 29 maj. Under dagarna 24-26 maj kommer Ryssland alltså att delta i toppmöten med Förenta staterna, den 28 maj undertecknas överenskommelsen med Nato i Rom, och därefter kommer toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland att hållas i Moskva.
När det gäller utvecklingen av toppmötet till dags dato har Europeiska unionen och Ryssland enats om ett förslag till dagordning som omfattar följande punkter: den senaste händelseutvecklingen i Ryska federationen och Europeiska unionen, frågor om säkerhet och bekämpning av terrorism, förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland, och internationella frågor i olika regioner av världen. Låt mig gå in närmare på några av dessa punkter.
För det första, när det gäller den senaste händelseutvecklingen i Ryska federationen, kommer man att ta upp alla pågående reformprocesser vid toppmötet.
För det andra, när det gäller punkten om den senaste händelseutvecklingen i Europeiska unionen kommer vi att informera om vilket stadium förhandlingarna om utvidgningen befinner sig på, om utvecklingen av diskussionerna inom ramen för konventet och om utvecklingen av säkerhets- och försvarspolitiken.
När det gäller säkerhetsfrågor och gemensam bekämpning av terrorismen kommer Ryssland att informera om resultaten från toppmötena mellan Ryssland och Förenta staterna och Ryssland och Nato. Denna punkt får en särskild betydelse efter dagens meddelande om en minskning av antalet kärnstridsspetsar. Man kommer även att gå igenom situationen för samarbetet i kampen mot terrorismen. Detta är naturligtvis en prioriterad fråga för både unionen och Ryska federationen.
Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland tas naturligtvis upp i olika punkter på dagordningen. I den gemensamma förklaring som kommer att läggas fram vid slutet av toppmötet kommer parternas slutsatser om de många punkterna i förbindelserna mellan Ryssland och Europeiska unionen att tas upp. Förklaringen kommer att ha samma struktur som den från det förra toppmötet i Bryssel, och kommer att handla om extern politik, säkerhets- och försvarspolitik, samarbete på området för rättvisa och inre frågor, Kaliningrad, det europeiska gemensamma ekonomiska området, handel och investeringar, dialog om energifrågor, miljö och kärnsäkerhet och samarbete inom forskning, teknik och rymdfrågor. Jag kommer kort att ta upp alla dessa frågor längre fram.
När det gäller internationella frågor av gemensamt intresse har båda parter fastställt Mellanöstern, Afghanistan och Balkan som prioriterade frågor där ett informationsutbyte är särskilt användbart, eftersom såväl Europeiska unionen som Ryska federationen delar samma plikter och ansvar när det gäller dessa områden. Europeiska unionen har även ett särskilt intresse av att samarbeta med Ryska federationen om konfliktförebyggande åtgärder i områden av gemensamt intresse, som till exempel Moldavien, och särskilt konflikten i Transnistrien.
När det gäller utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska frågor hoppas vi kunna enas om en ad hoc-förklaring om en förstärkt dialog och ett förstärkt samarbete i politiska frågor och säkerhetsfrågor under toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland. Förklaringen bör återspegla de framsteg som har gjorts i genomförandet av de nya samarbetsmekanismer som man enades om vid toppmötet i Bryssel. Det dokument som man förväntas anta vid Europeiska rådet i Sevilla om former för samråd och samarbete mellan Europeiska unionen och Ryssland i krishanteringsfrågor bör också tas upp i förklaringen. Detta viktiga dokument är en utveckling och en konkretisering av de allmänna principerna för samarbetet mellan Europeiska unionen och Ryssland på detta område, som antogs vid de tidigare toppmötena i Paris, Moskva och Bryssel samt vid Europeiska rådet i Nice.
Vad gäller samarbetet i rättsliga och inre frågor har vi redan nått resultat som kommer att erkännas vid toppmötet, nämligen det ministermöte med Ryska federationens och unionens ministrar i rättsliga och inre frågor som på ordförandeskapets initiativ hölls den 25 april. Det var första gången som unionens och Ryska federationens ministrar möttes för att tala om gemensamma frågor, främst de frågor som handlar om organiserad brottslighet, invandringsproblem och problemen i kampen mot terrorismen. Bland resultaten från detta ministermöte återfinns antagandet av den gemensamma resolutionen om att utse centrala kontaktpunkter för informationsutbyte om organiserad brottslighet inom ramen för handlingsplanen mot organiserad brottslighet i Ryssland.
Ministrarna tog även upp situationen i Kaliningrad som är av särskilt intresse för Ryssland. Jag kommer att ta upp den frågan, eftersom situationen i enklaven Kaliningrad är av särskild vikt för förbindelserna mellan Ryssland och Europeiska unionen. I en mycket nära framtid, när de länder som omger enklaven, nämligen Litauen och Polen, går med i unionen, kommer denna ryska enklav att bli ett område inom gemenskapens territorium. Det är därför det är en prioritering för Ryssland att finna en tillfredsställande lösning på detta problem inom ramen för landets förbindelser med Europeiska unionen, framför allt när det gäller problemen med fri rörlighet för personer.
Det grundläggande problemet med rörlighet och genomresa för personer mellan enklaven och Ryska federationens övriga territorium är perioden mellan de två kandidatländernas inträde i unionen till dess att de fullständigt tillämpar Schengenregelverket.
Vid det ministermöte för rättsliga och inrikes frågor mellan unionens femton medlemsstater och Ryssland som jag tidigare nämnde togs denna fråga upp och Ryska federationen överlämnade ett memorandum om detta. Frågan togs även upp vid det besök som premiärminister Kasjanov nyligen gjorde vid Europeiska kommissionen. Rysslands ståndpunkter sammanfaller naturligtvis inte helt med de ståndpunkter som medlemsstaterna har enats som, ordförandeskapet har gjort stora ansträngningar, vilket har medfört att man kunnat enas om en gemensam linje. I utarbetandet av denna linje har man naturligtvis beaktat Polens och Litauens intressen, eftersom de i framtiden kommer att ingå som medlemsstater i unionen och de båda länderna har hållits informerade om framstegen i de diskussioner som har förts om den här frågan. Denna gemensamma linje har bekräftats av Coreper och har meddelats den ryska parten.
När det gäller problem av socioekonomisk art, kommer man att avsätta en summa på cirka 40 miljoner euro från Tacisprogrammet för åtgärder som befinner sig i förslagsfasen och är under genomförande. Pengarna är avsedda för ett åtgärdspaket för att utveckla olika aktiviteter inom enklaven. Medlemsstaternas bilaterala bidrag skall läggas till denna summa. Europeiska unionen är naturligtvis öppen för att tillsammans med Ryssland överväga andra finansieringsmetoder som gör det möjligt att se till att Kaliningrads invånares levnadsstandard ligger i linje med den allmänna ekonomiska nivån i det område som omger enklaven, huvudsakligen de två framtida medlemsstaterna Litauen och Polen, som vi hoppas blir medlemmar i unionen inom kort.
När det gäller det europeiska gemensamma området, som är en annan viktig fråga i denna bilaterala förbindelse, inrättades den högnivågrupp som skall utarbeta ett koncept för ett gemensamt europeiskt ekonomiskt område formellt den 6 mars 2002, och gruppen sammanträdde den 26 mars. I december 2001 höll man ett första informellt möte. En provisorisk rapport om denna fråga kommer att läggas fram vid toppmötet, vilken kommer att ligga till grund för den ad hoc-förklaring som föreslagits av den ryska parten. Unionen vill gärna se en förklaring av eftersom vi har för avsikt att anpassa de europeiska nivåerna och närma Rysslands lagstiftning till gemenskapens regelverk. Vid det möte som hölls mellan Europeiska kommissionen och premiärminister Kasjanov, som jag nämnde tidigare, sade den ryske premiärministern sig vara medveten om att det är Ryssland som måste genomföra den största delen av tillnärmningen av sin lagstiftning till gemenskapens regelverk, och till resultaten från högnivågruppen som kommer att läggas fram vid toppmötet i oktober 2003.
Jag kommer nu att ta upp Rysslands anslutning till Världshandelsorganisationen. Förhandlingarna fortsätter efter den viktiga impuls som de har givits sedan förra hösten. De huvudsakliga meningsskiljaktigheterna handlar för närvarande om jordbruks-, tjänste- och telekommunikationssektorerna. Vid mötet med premiärminister Kasjanov förklarade Lamy, som är den ansvarige kommissionären för handelsfrågor, att den ryska förklaringen om energipriser även kommer att vara ett villkor för att förhandlingarna med WTO skall framskrida. Det är inte troligt att man kommer att göra några större framsteg under den tid som återstår fram till toppmötet. Dock kommer den pådrivande kraft som det ökade antalet möten utgör tydligt framgå vid mötet.
Att Ryssland skall betraktas som en marknadsekonomi har en del att göra med denna fråga. Detta är en av Rysslands främsta prioriteringar i förbindelserna med Europeiska unionen, och vid det möte som hölls mellan kommissionär Patten, som finns här i dag, och kommissionär Lamy, förklarade kommissionen sig positiv till att undersöka frågan om att ge Ryssland status som marknadsekonomi inför premiärminister Kasjanov. Dock bör det betonas att ordförandeskapet under sina åsiktsutbyten med medlemsstaterna har noterat att det fortfarande finns vissa svårigheter inom unionens industrisektorer, som till exempel vid förhandlingarna med den ryska parten. Förhandlingarna fortsätter dock. Ordförandeskapet hoppas åtminstone kunna nå en principlösning som är godtagbar för båda parter innan toppmötet.
När det gäller dessa båda aspekter: WTO och frågan om huruvida Ryssland skall betraktas som marknadsekonomi, är dialogen om energifrågor en av de viktigaste punkterna i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland. Den fråga som främst bekymrar Ryssland på det här området är de eventuella negativa konsekvenser som utvidgningen kan medföra för landets energiexport till de nya medlemsstaterna, samt frågan om kapital från Europeiska unionen vilket behövs för att modernisera Rysslands infrastrukturer. Unionen insisterar å sin sida på behovet av att skapa bättre förutsättningar för utländska investeringar.
Ett annat av gemenskapens ständiga krav är att Ryssland skall ratificera det fördrag som vi förhandlade fram för många år sedan, det så kallade energidokumentet och transitprotokollet. Vid det kommande toppmötet förväntas en förklaring antas om dialogen om energifrågor på förslag från den ryska parten.
Frågan om kärnsäkerhet är även kopplad till energifrågan, som i sin tur påverkar respekten för miljön. När det gäller miljö- och kärnsäkerhetsfrågorna har gemenskapen på förhand låtit Ryssland veta att ett av de resultat vi skulle vilja nå vid toppmötet är att Ryssland skall åta sig att ratificera Kyotoprotokollet så snart som möjligt. I detta syfte sände rådets och kommissionens ordförande, Aznar och Prodi, en skrivelse till president Putin före Europeiska rådets möte i Barcelona. När det gäller kärnsäkerhet är vårt intresse inriktat på att Ryssland skall underteckna ramavtalet med titeln ”det multilaterala kärnkrafts- och miljöprogrammet i Ryssland”. Trots att den ryske utrikesministern Ivanov vid det femte rådet om samarbetet mellan Europeiska unionen och Ryssland den 16 april i Luxemburg meddelade att de ouppklarade frågorna om undertecknandet av detta avtal hade lösts, har Ryssland ställt upp hinder i sista stund, vilket kan försena undertecknandet.
Miljöaspekternas betydelse i genomförandet av handlingsplanen för den nordliga dimensionen skall även betonas i det här sammanhanget.
En annan fråga är det vetenskapliga och tekniska samarbetet. Sedan avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete med Ryssland trädde i kraft har samarbetsförbindelserna på det här området utvecklats. Detta instrument samt det internationella ITER-avtalet utgör den nuvarande grunden för vårt samarbete. Det är möjligt att Ryssland lägger fram sitt förslag om att inrätta ett gemensamt centrum för forskning och teknik i Antarktis. Principiellt sett kan förslaget ingå inom ramen för vårt vetenskapliga och tekniska samarbete, men vi måste först få exakt information om vad Rysslands förslag går ut på.
Eftersom Antarktis är en viktig energiförsörjningskälla för Europeiska unionen, bör det finnas möjlighet att innefatta detta centrum inom ramen för dialogen om energifrågor i det fall det blir aktuellt.
Sammanfattningsvis är det nionde toppmötet ett tillfälle för att göra en avstämning av de olika aspekterna i våra förbindelser med Ryssland, och fastställa nya mål för samarbete i framtiden. Man förväntar sig även att den viktiga politiska dialogen mellan unionen och Ryssland skall stärkas, och att man skall utbyta åsikter om viktiga aktuella internationella frågor. På så vis kommer unionens strategiska associering med Ryssland, som grundas på en rad grundläggande gemensamma värden, som demokrati, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, att stärkas.
Patten,kommissionen. – (EN) Det gläder mig att vi kan hålla denna debatt i närvaro av Hoff, vars utmärkta betänkande jag återkommer till litet senare. Jag är säker på att alla är väldigt glada över att hon är närvarande denna eftermiddag.
Jag vill först ta upp den bredare fråga som har att göra med toppmötet mellan EU och Ryssland i Moskva i slutet av månaden. Som ordförandeskapet har sagt, kommer toppmötet att markera höjdpunkten på ett intensivt program med möten på hög nivå mellan Europeiska unionen och Ryssland, och det sker vid en historisk tidpunkt för förbindelserna mellan Ryssland och Väst, i och med toppmötet mellan Ryssland och Nato i Rom i slutet av månaden.
Jag kommer inte att upprepa alla de viktiga möten som ordförandeskapet har tagit upp, men vi välkomnade särskilt premiärminister Kasjanovs besök hos kommissionen den 24 april, och mötet mellan Europeiska unionens råd (rättsliga och inrikes frågor) och dess ryska motparter var oerhört viktigt.
En särskild samarbetskommitté sammanträder i Kaliningrad i veckan, just för att diskutera de frågor som har att göra med Kaliningrad. Vi fortsätter också att diskutera krishantering och konfliktlösning, på månatlig basis, med den ryske ambassadören i Europeiska unionen.
Men innehållet då? Sker det några framsteg under det intensiva mötesprogrammet mellan EU och Ryssland? Mitt svar är ja, fast långsamt. Det finns fortfarande mycket som både vi och Ryssland måste göra för att bli pålitliga strategipartner. Men vi kan också välkomna många övergripande förändringar som sker i Ryssland, i syfte att reformera rättssystemet, ekonomin, militären och förvaltningen.
Låt mig kort kommentera de huvudfrågor som kommer att diskuteras vid toppmötet – jag tar inte upp allt som nämnts av ordförandeskapet.
Vi är nöjda när det gäller det sätt på vilket förbindelserna håller på att utvecklas inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, där Ryssland är en naturlig nyckelpartner. Vårt budskap till Ryssland är emellertid att säkerhets- och försvarspolitiken måste ses som en del av vår bredare politiska dialog, som också omfattar en del av de rådande ”frusna konflikterna” i Europa, särskilt Transnistrien, som är en källa till kolossal instabilitet för Moldavien, som är en framtida grannstat till Europeiska unionen.
När det rör Världshandelsorganisationen, kommer vi att bekräfta vårt politiska stöd till Rysslands anslutning. Men vi kommer inte att tveka att försvara våra intressen, som är brukligt i alla handelsförhandlingar. I egenskap av Rysslands viktigaste handelspartner, kommer Europeiska unionen att spela en nyckelroll vid fastställandet av inträdesnormerna under Genèveförhandlingarna. Från vårt perspektiv är partnerskaps- och samarbetsavtalet utgångspunkten, och Ryssland måste åtminstone gå längre än de medgivanden man redan gjort i sammanhanget.
När det rör den angränsande frågan om Rysslands krav på att betraktas som en marknadsekonomi i samband med antidumpningsförfaranden, har kommissionen redan överlämnat ett förslag till rådet som kommer att förbättra de ryska företagens ställning, och vi undersöker för närvarande om vi kan göra mer för att möta deras oro. Som ordförandeskapet sade, var detta en fråga som vi hade möjlighet att diskutera med Kasjanov. Vi hoppas att Ryssland i sin tur kan svara på våra förslag, särskilt när det rör dubbel energiprissättning och antagandet av ett förlikningssystem enligt partnerskaps- och samarbetsavtalet, för att hjälpa till med att se till att handelskonflikter hanteras på ett objektivt, effektivt och icke-politiserat sätt.
Under toppmötet kommer man också att granska en lägesrapport från högnivågruppen om ett gemensamt europeiskt ekonomiskt område. Detta långsiktiga initiativ är avsett att understödja Rysslands pågående ekonomiska reformer, och bör hjälpa ryska företag att dra fördel av det välstånd som utvidgningen av Europeiska unionen kommer att föra med sig. Mot bakgrund av anslutningen till Världshandelsorganisationen, bör samarbetet med Ryssland främja sammanhållningen mellan våra respektive rättssystem, grundat på undersökningar om de troliga fördelarna för det ryska näringslivet.
Under toppmötet kommer man också att granska en lägesrapport om energidialogen, som gick in i en mer konkret fas under toppmötet i Bryssel i oktober i fjol.
Ordförandeskapet hänvisade till miljöns betydelse i samband med vår dialog. Vi kommer bland annat att pressa Ryssland så att landet helst ratificerar Kyotoprotokollet före FN-toppmötet i Johannesburg om hållbar utveckling i september.
Låt mig nu ta upp Kaliningradfrågan, som med rätta står högt upp på parlamentets dagordning, vilket Hoffs utmärkta betänkande och parlamentsdelegationens besök på platsen i april i fjol visat. Vi kommer också att ta hänsyn till yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, som utarbetats av Oostlander.
Vi delar parlamentets åsikt att Kaliningrad, som en del av Ryssland, i huvudsak är Rysslands ansvar. Vi anser också att utvidgningen av Europeiska unionen ger möjligheter som kan vara till stor nytta för Kaliningrad, i stället för ett hot.
Kommissionen har gjort enorma ansträngningar för att uppnå ett samarbete i fråga om Kaliningrad med Ryssland, och har tagit upp effekterna av utvidgningen och den framtida utvecklingspolitiken som en del av ett övergripande förhållningssätt. Vi har klargjort vår vilja att öka det ekonomiska och tekniska biståndet, för att man skall kunna hantera de utmaningar som Kaliningrad står inför, för att underlätta samarbetet mellan tull- och migrationsmyndigheterna i Ryssland, Litauen och Polen, och för att ta itu med de frågor som rör personers rörlighet och transitering, genom att utnyttja den flexibilitet som är möjlig enligt Schengenregelverket.
Under det spanska ordförandeskapets utmärkta ledarskap, har medlemsstaterna nyligen bekräftat att vi inte kan förringa Schengenregelverket, och inte heller undergräva själva utvidgningsförhandlingarna. Viseringsfria transiteringskorridorer är inte godtagbara för ansökarländerna. Jag hoppas att Ryssland kommer att godta detta och samarbeta med oss för att se till att passerandet av gränsen – som är det verkliga hindret för framsteg – går snabbare och enklare. Det krävs ansträngningar från båda sidor, eftersom vi måste komma överens om hur vi skall utveckla vissa nyckelfrågor innan vi kan erbjuda ytterligare hjälp. I detta sammanhang strävar vi efter framsteg när det rör ett återtagandeavtal och ett förbättrat samarbete kring gränsförvaltning. Vi hoppas också att Ryssland kommer att underlätta inrättandet av konsulat i Kaliningrad och i själva Ryssland, och se till att de som bor i Kaliningrad får pass som överensstämmer med internationella standarder. Vi hoppas att samarbetskommitténs särskilda sammanträde i morgon i Kaliningrad leder fram till ytterligare framsteg i dessa frågor, med hänsyn till toppmötet i Moskva.
Jag vill också säga några ord om mänskliga rättigheter och demokratiska principer, där vi fortfarande hyser vissa farhågor när det gäller rättsstatsprincipen och massmediernas frihet. Toppmötet kommer att ge ytterligare möjlighet att betona de fördelar som skulle följa för Ryssland om landet förbättrade sin framtoning på dessa områden, och vår vilja att stödja utvecklingen av demokratiska institutioner genom Tacisprogrammet.
Läget i Tjetjenien är fortfarande mycket oroande, och rapporterna om överträdelser av de mänskliga rättigheterna under de så kallade ”uppstädningsoperationerna” har tyvärr inte upphört. Vår ståndpunkt är klar och tydlig. Vi fördömer terrorism över hela världen, även i Tjetjenien. Våra uppmaningar till en politisk lösning som, utan att påverka Rysslands territoriella okränkbarhet, tillfredsställer huvuddelen av det tjetjenska folket, undergräver inte vårt stöd till kampen mot terrorism över hela världen. Vi kommer också fortsättningsvis att ta upp frågan med Ryssland om de operativa förhållandena för genomförande av humanitärt bistånd. Trots svåra säkerhetsförhållanden på platsen, kräver vi konkreta förbättringar för att underlätta genomförandet av humanitära operationer i enlighet med grundläggande säkerhets- och effektivitetsstandarder. Samtidigt kommer vi att insistera på att all repatriering av fördrivna tjetjener bara sker på frivillig och ovillkorlig grund.
Till sist har vi också för avsikt att göra framsteg när det rör krishantering och konfliktförebyggande. Mot bakgrund av våra ansträngningar för att upprätta närmare politiska och ekonomiska förbindelser, har Europeiska unionen klargjort för Ryssland att man förväntar sig att landet handlar i överensstämmelse med de värderingar som det åtog sig att följa när det blev medlem av Europarådet och OSSE. De grundläggande principerna utgör en integrerad del av det strategiska partnerskap som vi försöker att skapa tillsammans.
Detta är en avgörande period när det gäller att fast förankra Ryssland i samfundet av demokratiska stater. Mot bakgrund av Rysslands anslutning till Världshandelsorganisationen och avtalet om ett nytt utseende för samarbetet mellan Ryssland och Nato, är vi övertygade om att toppmötet mellan EU och Ryssland i Moskva kommer att föra vårt bilaterala partnerskap ett steg framåt, och göra vårt samarbete mer konkret och effektivt. Kommissionen är beredd att fortsätta spela en aktiv roll i denna process. Jag är säker på att Europaparlamentet också kommer att göra mycket värdefulla insatser.
Jag vill ta upp en sista punkt. Vi delar så mycket med Ryssland: mycket geografi och, i vissa avseenden, även mycket historia. Det enda förnuftiga alternativet för oss båda är att se till att våra förbindelser fungerar så bra som möjligt: ekonomiskt, socialt och politiskt. Detta är ett verkligt betydelsefullt strategiskt partnerskap – ett partnerskap som förstärks genom utvidgning. Kanske finns det några spöken från det förgångna som vi måste ta itu med; gammal misstänksamhet som vi måste begrava en gång för alla. Kommissionens åsikt är alltså att vi bör göra allt vi kan för att få detta partnerskap att fungera, och fungera bra. Det finns inget annat förnuftigt alternativ. Men ett partnerskap omfattar kommunikation i båda riktningarna: Det handlar om att ge och ta och att förstå den andra sidans synsätt. Vi förstår detta, och jag är säker på att våra ryska kolleger efterhand också kommer att göra det.
(Applåder)
Talmannen. – Tack, herr kommissionär.
Tillåt mig in min tur att välkomna vår kollega Hoff, som är föredragande av betänkandet om meddelandet från kommissionen till rådet om EU och Kaliningrad.
(Applåder)
Hoff har den stora vänligheten att vara här hos oss, och jag tackar henne för allas vår räkning.
Jag ger nu ordet till Erika Mann, som skall tala i egenskap av ställföreträdande för föredraganden.
Mann, Erika (PSE), ställföreträdande föredragande. – (DE) Fru talman! Hjärtligt tack för de vänliga orden. Jag vet att min kollega Magdalene Hoff som avslutning på sitt tal, som jag kommer att läsa upp för er, själv vill rikta några ord till er, men först vill jag säga ett hjärtligt tack. Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Genom att Polen och Litauen ansluts till Europeiska unionen kommer den ryska enklaven Kaliningrad också att bli en enklav i Europeiska unionen. Den svåra, unika och närmast paradoxala situationen består i att Kaliningrad som ryskt territorium visserligen faller inom giltighetsområdet för avtalet om partnerskap och samarbete med Moskva, men i själva verket i större utsträckning berörs av utvidgningen av Europeiska unionen.
Redan 1994 uppmärksammade Europaparlamentet i ett betänkande Kaliningrads prekära läge. I betänkandet sade vi att framtiden för Kaliningradregionen är en fråga av direkt och brådskande betydelse för Ryssland, för grannländerna i regionen och även för Europeiska unionen. Som en praktisk konsekvens beslutades det redan då om åtgärder vars betydelse för ett uppsving inom området nu snarast har tilltagit. Exempel på detta är stimuleringen av gränsövergripande samarbete, samt ett ökat införlivande av Kaliningradområdet i de europeiska transport- och telekommunikationsstrukturerna. Det är beklagligt att man sedan dess inte har utnyttjat tiden tillräckligt. Nu avtecknar sig nya möjligheter inom ramen för det aviserade strategiska partnerskap som ni talat om, med lämpligt deltagande från grannländerna Polens och Litauens sida, för att finna lösningar för Kaliningrad som säkrar områdets livskraft, och kanske rentav gör det till en aktiv förenande länk mellan partnerna. Samtidigt vill jag dock, liksom redan 1994, uttryckligen betona följande: Alla överväganden om Kaliningrads utveckling måste utgå från den förutsättningen att området även i framtiden folkrättsligt hör till Ryssland, och att dess statsrättsliga status uteslutande regleras mellan de ansvariga i Moskva och Kaliningrad.
Det finns två möjliga scenarier: ett negativt och ett positivt. I ett negativt scenario skulle förhållandet mellan Europeiska unionen och Ryssland starkt belastas. Ingen sida skulle klara av det viktiga provet rörande förmågan till samarbete och krisförebyggande åtgärder inom ramen för partnerskapsavtalet. I ett positivt scenario däremot skulle Kaliningrad som lokaliseringsort totalt sett få en hög profil som referenspunkt för transportförbindelser, handelsaktiviteter och moderna tjänster inom det dynamiska Östersjöområdet. Som pilotregion för genomförandet av ekonomiska strukturreformer skulle området kunna påverka hela nordvästra Ryssland och knyta denna stora region närmare Europa. Kort sagt, bestämmelser om Kaliningrad som fattas i samförstånd skulle kunna bli en modell för ett praktiserat och inte bara nominellt partnerskap mellan EU och Ryssland.
Med tanke på det akuta handlingsbehovet avtecknar sig nu på båda sidor en ny rörlighet. Jag välkomnar uttryckligen ordförande Prodi aktuella påpekande om nödvändigheten av att fastslå bestämmelser för Kaliningrad redan innan Polen och Litauen ansluts till EU, efter att kommissionen år 2001 i sitt meddelande om Kaliningrad utvecklat motsvarande idéer.
Positivt är också president Putins synbara engagemang för en konstruktiv förhandlingslösning. Jag vill här inte i detalj gå in på de olika områden där det behövs gemensamma bestämmelser, utan jag vill bara göra några mer principiella påpekanden. När det gäller viserings- och gränssystemet, som naturligtvis uppfattas som särskilt känsligt av befolkningen, gäller det att finna en balans mellan det strikta säkrandet av EU:s yttre gränser å ena sidan och behovet av en enklare gränspassering å andra sidan.
Ryssland kommer också att tvingas finna sig i att principiellt godta reglerna i gemenskapens motsvarande lagstiftning – och vi utgår från att man kommer att acceptera det. Unionen kan här inte acceptera några undantag, framför allt eftersom detta skulle skapa ett prejudikat för andra gränsregioner. Europeiska unionen å sin sida bör samtidigt överväga om det inte inom Schengen, och utöver de fall som nämns i meddelandet, finns en rad möjligheter för ett enklare viseringssystem. I mitt betänkande återfinns några förslag om detta. Anbudet om att delvis integrera Kaliningrad i Östersjöområdet får inte återupplivas genom ett exklusivt gränssystem för människorna.
Flexibla bestämmelser när det gäller rörlighet för personer och varor utgör visserligen viktiga förutsättningar för ett uppsving i Kaliningrad, och de har också stort ett symbolvärde i spänningsfältet med inneslutning och uteslutning, men i motsats till vad man i Moskva flera gånger förmodat räcker detta ensamt inte till för ett uppsving. Det har vi sett vid de öppna gränserna till Polen och Litauen. De flesta ekonomiska indikatorerna för Kaliningrad är snarast negativa, och visar fortfarande inte någon uppåtgående tendens. Levnadsstandarden i gränsområdet ligger avsevärt under den totala nivån i Ryssland.
En viktig anledning till den envisa konjunkturnedgången ligger med all säkerhet i det problematiska geografiska läget, i tull- och skatteprivilegierna, men naturligtvis också i att situationen i sin helhet tenderar att medge kriminella handlingar. Ett öppnande av Kaliningrad för omvärlden måste därför kombineras med djupgående reformer inom näringsliv och förvaltning i området. Om detta inte sker löper man risken att de konjunktursvaga lokala industrierna till stor del slås ut av den utländska konkurrensen, och att utländska investerare ytterligare kommer att minska sitt obetydliga engagemang i Kaliningrad.
Vi vädjar därför till ledningen i Moskva och Kaliningrad, såsom ansvariga för området, om att man skapar förutsättningar för good governance i form av fungerande, öppna och förutsebara strukturer inom förvaltning, rättsskipning och politik. Samtidigt finns det naturligtvis många möjligheter att stödja dessa ansträngningar. Särskilt meningsfullt vore det att inrätta en investeringsbyrå, som här också skulle kunna ställa lämpliga ekonomiska grundvalar till förfogande. Hit hör naturligtvis också det fortsatta intensiva samarbetet inom ramen för Tacis, och naturligtvis också önskemålet att skäliga medel ställs till förfogande via de internationella finansinstituten – här vill jag särskilt nämna Europeiska investeringsbanken.
Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Jag vill gärna avslutningsvis ge ordet till min kollega Magdalene Hoff.
(Applåder)
Hoff (PSE), föredragande. – (DE) Fru talman, kära kolleger! Jag ber er ha överseende med att jag förblir sittande. Jag är ännu inte så pass återställd att jag skulle kunna stå när jag talar. Var snälla och betrakta det inte som en ohövlighet. Jag vill inte heller ta alltför lång tid i anspråk, utan bara tacka alla som har varit med om att utforma betänkandet och bidragit till att kommissionär Patten nu säger att kommissionen under sina förhandlingar vid toppmötet i Moskva inte skall lämna det obeaktat. Hjärtligt tack, herr kommissionär!
(Applåder)
Att debatten om detta betänkande också här redan satts in i ett riktigt sammanhang, nämligen en gemensam debatt om den ryska federationen, visar än en gång på att vi fortfarande anser att det är den ryska regeringens uppgift att se till att det skapas förnuftiga förhållanden i Kaliningrad. En delegation från vår kammare besökte ju för en kort tid sedan Kaliningrad, och den som med öppna ögon åker genom regionen eller går genom staden kan bara förskräckt vända sig bort. Vi hade tillfälle att samtala med borgmästaren i Kaliningrad, som bittert beklagade sig över att man vid det senaste besöket av företrädare för Europeiska unionen ingivits förhoppningar om att ett sjukhus skulle byggas. Det gäller här i första hand hjälp åt tbc-sjuka.
Allt som här berörts av de föregående talarna – mänskliga rättigheter, folkhälsa och miljöpolitik – är de verkliga problemfrågorna, där måste man börja att ge hjälp. För en sak står fast, och det bör vi inte glömma bort; det betonas också av det som kommissionär Vitorino sade: Vi kommer inte att få några fredliga förhållanden i Europa om vi inte klarar av att fylla handels- och samarbetsavtalet med liv. Jag hoppas att vi lyckas med det; jag är inte alltför oroad, om det som här har framförts av de olika företrädarna för ordförandeskapet, kommissionen och parlamentet också tas upp vid toppmötet i Moskva.
Hjärtligt tack för att ni gav mig ett par minuters talartid. Jag tror att vi även i fortsättningen kommer att anstränga oss, även gemensamt, fru Lalumière, för att det som parlamentet hittills har beslutat också skall genomföras och bli till praktisk politik. Hjärtligt tack! Särskilt vill jag tacka Erika Mann, som, när jag frågade henne om hon kunde framföra mitt inlägg här, utan att tveka genast tog på sig denna roll. Tack så mycket, Erika!
(Applåder)
Talmannen. – Tack, fru föredragande.
(Applåder)
Vi känner alla till ert fantastiska engagemang till förmån för alla länder i Central- och Östeuropa, särskilt Kaliningrad. Ni kan vara övertygad om att ert budskap berörde oss djupt och att alla, var och en på sitt håll, kommer att försöka genomföra de önskemål som ni framfört i dag.
Poettering (PPE-DE) . – (DE) Fru talman, herr kommissionär, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Först vill jag rikta ett par hjärtliga ord av respekt och erkännande dels i min grupps namn, dels personligen till Magdalene Hoff för hennes storartade arbete i allmänhet, och för hennes utmärkta arbete när det gäller Kaliningrad. På grund av stundens allvar vill jag tillfoga, kära Magdalene – jag har hittills aldrig i ett officiellt tal tilltalat någon med förnamn här, det här är första gången – att jag också vill tacka dig mycket, mycket hjärtligt för många år av gott samarbete, både här i parlamentet naturligtvis, och på en annan nivå, nämligen inom den tyska europafederalistiska sammanslutningen över partigränserna ”Europaunion Deutschland”. Jag önskar innerligt att du snart skall bli frisk. Hjärtligt tack för ditt storartade arbete!
(Applåder)
Jag vill säga ett par sorgens ord med tanke på offren i Kaspijsk i Dagestan som mördades den 9 maj. Bland de mer än 30 döda var också många barn. Som kommissionär Patten sade kan terror aldrig rättfärdigas. Vi hoppas att något sådant inte upprepas! Vi ber den ryska regeringen – också det har kommissionär Patten och rådsordförande de Miguel sagt, och jag ber er att ni också framför det vid toppmötet – att om attentaten och våldsdåden skulle ha begåtts av tjetjener – när det gäller Dagestan är det ett antagande som det inte finns något belägg för – att man inte skall jämställa dessa terrorister, dessa våldsmän med det tjetjenska folket, utan att civilbefolkningen i Tjetjenien skyddas ...
(Applåder)
... och att vi genom förhandlingar ser till att Tjetjenien får en bra framtid.
Totalt sett anser vi att våra förbindelser med Ryssland är strategiska förbindelser. Våra förbindelser med Amerikas förenta stater har strategisk betydelse, våra förbindelser med Medelhavsområdet har strategisk betydelse, och naturligtvis är utvidgningen av Europeiska unionen också av strategisk betydelse, men det är även våra förbindelser med Ryssland. Våra förbindelser måste baseras på demokratiska principer, på rättsprinciper, på social och marknadsekonomisk ordning och framför allt på de mänskliga rättigheterna och på människovärdet. På denna grundval vill vi samarbeta med Ryssland, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.
Vi understryker också det som just har sagts här – så mycket samarbete med Ryssland som möjligt för det gemensamma europeiska ekonomiska området. Men jag vill också tillfoga, eftersom detta någon gång har sagts, att jag kan inte föreställa mig, och det kan inte heller den stora majoriteten i vår grupp – jag tror att man är ense om det – vi kan inte föreställa oss att Ryssland med sin storlek skulle kunna bli medlem i Europeiska unionen. Det måste man också säga någon gång, eftersom ärligheten kräver det.
Men vi vill bygga ut de ekonomiska förbindelserna, minska handelshindren, möjliggöra fler investeringar i Ryssland. Där måste vi undanröja restriktionerna. Vi vill samarbeta när det gäller sektorn med inre säkerhet. Tillsammans med styrelsen för vår grupp var jag nyligen i Finland, en av Rysslands grannstater, där man har föredömliga säkerhetskontroller vid gränserna. Vi måste skapa något liknande vid alla våra gränser mot Ryssland. Jag uppmanar den ryska regeringen att göra sitt så att vi även får någon säkerhet när det gäller Kaliningrad!
Eftersom min talartid redan tagit slut vill jag här bara lägga till att vi verkligen har för avsikt att intensifiera förbindelserna med Ryska federationen, eftersom säkerheten på vår kontinent under 2000-talet till största delen är avhängig av att Europeiska unionen är handlingskraftig, och att även Ryssland är handlingskraftigt och förhoppningsvis demokratiskt, så att vi gemensamt får en bra framtid på vår europeiska kontinent.
(Applåder)
ORDFÖRANDESKAP: PACHECO PEREIRA Vice talman
Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, ärade kommissionär, bästa Magdalene! På min grupps vägnar vill jag tacka dig för ett betydelsefullt arbete, vi är mycket intresserade av detta betänkande och godkänner det enhälligt. Samtidigt hoppas vi naturligtvis, kära Magdalene, att du kan återvända till vårt arbete och att vi bland annat skulle kunna dra nytta av din gedigna kännedom om östländerna.
Bästa kolleger, från Kaliningrad kommer positiva eller negativa exempel på samarbetet mellan EU och Ryssland, antingen i form av samarbete eller problem. Enligt ett positivt scenario kommer området att bli ett pilotprojekt för Ryssland och hela vår utvidgning: där tillämpas WTO:s bestämmelser, vilket leder in Ryssland i ett medlemskap i WTO. Lagligheten, stabiliteten och civilsamhället växer och börjar bli verklighet. Vi hjälper till med hela vår arsenal: Tacis, Phare, Interreg och så vidare. Vår handel ökar och människorna kan röra sig fritt. Ett negativt scenario vittnar om en fördjupning av klyftorna i nivån på levnadsstandarden, vilket skapar orolighet inom unionen, när oroligheterna nu finns utanför unionen. Det är ett outvecklat civilsamhälle – kriminaliteten är redan nu två procent högre än i övriga Ryssland – och befolkningsrörelserna kan utvecklas till en ny Berlinkris. Detta är alltså ett oönskat scenario, men man måste komma ihåg att vi nu lever i en tid av möjligheter, om Rysslands nya ledning inser detta. I vilket fall som helst kommer Kaliningrad att fungera som barometer för våra relationer.
Det är sant, som kommissionär Patten sade, att toppmötet mellan EU och Ryssland inom de närmaste veckorna utgör en kulminationspunkt. Ryssland har många problem, och ett av problemen är att relationerna mellan Ryssland och USA har medfört mycket litet nytta för det ryska folket, som inte riktigt inser fördelen med detta samarbete. Därför borde vi lägga fram ett fempunktsprogram för att närma våra relationer: ett ekonomiskt område, medlemskap i WTO, energisamarbete, en nordlig dimension och ett konkret Kaliningradavtal; där har vi fem punkter, bästa kolleger!
Thors (ELDR). Herr talman! Jag har försökt lyssna noga till rådet och kommissionen och måste säga att kommissionen som vanligt var ärligare i beskrivningen av var partnerskapet står i dag och i påpekandet att det både gäller att ge och ta. Jag tycker nämligen att resultaten lyser med sin frånvaro. Man ser mer skuggboxning och vackert tal än faktiska resultat.
Jag tror också att det finns en skrämmande risk för att förhållandet mellan USA, Ryssland och EU i viss mån blir som det vi upplever i Mellanöstern. Är vi inom EU de enda som bryr sig om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, mediapluralism, miljö, och kanske även medborgarorganisationernas ställning? Vad händer egentligen i Kaliningrad? Vad händer de facto i energidialogen? Vi väntar på resultat.
Hur är det med miljöpartnerskapet i den nordliga dimensionen? EU har i samband med flera toppmöten sagt att något måste hända. EU har fattat beslut för att kunna finansiera viktiga miljöprojekt i nordvästra Ryssland, men den ryska federationen står inte för sin del. Ska vi lova WTO-medlemskap och NATO-medlemskap eller borde vi kanske kräva resultat från den ryska sidan som villkor för detta?
Ordförandeskapet och kommissionen berörde frågan om ansvaret för kärnavfall, MNEPR-avtalet. Hur många gånger ska vi höra ordförandeskapet, som till exempel det svenska, efterlysa resultat? Ett halvt år, därefter år för år, uppskjuts frågan, samtidigt som vi vet att klockan tickar för obehandlat kärnavfall och ubåtarna i Murmansk kan börja läcka. Vi vet också att vi i mitt land, Finland, har stora problem med landsvägstransporterna till Ryssland där tidsavtal inte följs och extra avgifter tas ut.
Jag vädjar om att ni också tar upp svåra frågor i förhandlingarna med Ryssland. Till slut, bästa ordförandeskap: andra toppmöten och andra statschefer har inte dragit sig för att beröra kidnappade barns situation. Denna fråga måste också tas upp i en allvarlig dialog. Jag känner själv till flera barn, till exempel Maria Sboeva och Tommi Ylönen, som kidnappats till Ryssland.
Staes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Elisabeth Schroedter, vår kollega från Gruppen De gröna, skall om en stund tala om Kaliningrad. Jag vill på gruppens vägnar också uttryckligen tacka vår kollega Magdalene Hoff för hennes stora ansträngningar, och hennes oinskränkta engagemang för Östeuropa. Jag tycker att hon förtjänar att detta blir sagt här.
Kolleger! Vi har alla lyssnat noggrant till Miguélez anförande. I en kvart och längre än så talade han om Ryssland, och ordet Tjetjenien föll inte över hans läppar. Hur är detta möjligt, herr Miguélez? Jag förstår det inte. Ett stort antal överläggningar har likväl ägt rum med de ryska myndigheterna den senaste tiden. Det har talats länge, och vad är resultatet? Business as usual. Vi har talat om ekonomi. Jag hörde det av min egen premiärminister när han mötte Kasjanov. Likväl, bästa kolleger, har vi ju nu fått lära oss av konflikterna i Kosovo, i Bosnien och Hercegovina, att konfliktförebyggande åtgärder är mycket viktiga. Att det är A och O i varje fredspolitik. Vi ger oerhört mycket ekonomiskt stöd till Ryssland: 65 miljoner euro via EU:s kontor för humanitärt bistånd, 2,5 miljarder de senaste 10 åren via Tacis. Men skulle vi nu äntligen kunna få använda dessa pengar till konfliktförebyggande åtgärder? Herr Miguélez! Tala inte enbart om ekonomi och fri handel i Moskva, utan också om Tjetjenien, om efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna, om förföljelsen av miljöaktivister. Var vänlig gör detta; ni kommer på det sättet att göra Europeiska unionen trovärdigare.
Modrow (GUE/NGL) . – (DE) Herr talman! Världen har förändrats under de senaste åren, tyvärr inte alltid i riktning mot mer fred och säkerhet, mer partnerskap och fredlig samvaro. Efter andra världskriget gav folken FN:s säkerhetsråd många rättigheter och ett stort ansvar för säkerheten och upprätthållandet av freden. Även om Sovjetunionen som segermakt, och den en gång andra supermakten vid sidan av USA, inte längre existerar, är Ryssland som dess efterföljare inte något betydelselöst land. Ryssland har kärnvapen, det förfogar över enorma resurser, det har på ett avgörande sätt varit med och präglat Europas och världens historia under 1800- och 1900-talet. Den utvidgade europeiska unionen kan utveckla en större förmåga för ett partnerskap med Ryssland, om de sista beståndsdelarna och farhågorna ur det förgångna och det kalla kriget övervinns, och exempelvis det ekonomiska samarbetet med kandidatländerna i Central- och Östeuropa utnyttjas och inte avsiktligt utesluts.
Den som i Europa vill överge motsättningarnas politik bör inte skapa nya konfrontationer genom en ny geostrategi, utan räcka Ryssland handen till ett verkligt praktiskt partnerskap. Därvid bör vi inte framför allt räkna mängden sammankomster och träffar och göra dem till en måttstock. Det som bör räknas är vad de verkligen resulterar i. Fältet med gemensamma intressen är så stort att ett samarbete och ett partnerskap som är nyttigt för båda sidor, som främjar säkerhet och minskar på sociala spänningar, på sikt är den enda förnuftiga vägen.
Dupuis (NI). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! För några dagar sedan avled en person som spelat en avgörande roll i fredsförhandlingarna med tjetjenerna, nämligen general Lebed, och detta skedde under fullständig tystnad från er och era många kolleger. Han dödades officiellt i en olycka, en mystisk helikopterolycka som man ofta ser i denna del av världen.
General Lebed hade en uppfattning om territoriell integritet som inte exakt överensstämde med er, det var inte bara konturen, gränserna som skulle bevaras, utan den territoriella integriteten, vilket innebar integriteten för människor, liv och personer som lever på ett territorium.
När man i dag lyssnar till er och rådet och kommissionen har man inte direkt intrycket av att den tjetjenska frågan verkligen står i centrum för ert intresse och era prioriteringar, vid de möten som avlöser varandra vecka efter vecka mellan er och de ryska myndigheterna, vilket kollegan och ordföranden Staes påpekade.
Oostlander (PPE-DE). – (NL) Hoff har, vilket vi har vant oss vid från hennes sida, utarbetat ett mycket balanserat och sakkunnigt betänkande om Kaliningrad. Jag måste säga att jag sätter mycket stort värde på det sätt som hon har gjort detta på, och på den takt hon har visat när hon hela tiden även betonat de ryska intressena, vilket innebär att vi inte kommer i konflikt med eventuellt misstroende från Moskvas sida när det gäller vårt ansvar inför Kaliningrad. Hoff är utomordentligt skicklig på detta område, faktum är att Kaliningrad är ett av hennes specialområden, och jag har också alltid lyssnat med stor respekt till hennes betänkanden och i synnerhet också till hennes utlåtanden, och vi har tidigare också gärna korsat våra värjor.
Kaliningrad är inte längre Königsberg. Den som någon gång har bott där känner igen mycket lite och känner sig inte längre hemma där. Vi skulle knappt ha gett området någon uppmärksamhet om det inte vore för att det skall bilda en enklav i Europeiska unionen. Närhet för med sig ansvar, och jag tror att detta också har varit en viktig drivkraft för föredraganden. Framtiden för de människor som bor där måste vara av intresse för oss. Det är just därför som föredraganden inte enbart har sett till makroaspekterna, utan även till de praktiska vardagliga behoven hos invånarna i Kaliningrad. Det handlar här i synnerhet om nödvändigheten att inte lämna dem isolerade.
Förbindelserna till de andra delarna av Ryska federationen, men även de till de framtida medlemsstaterna i Europeiska unionen, måste vara lättframkomliga. De senare betraktas där borta möjligtvis som ännu viktigare än de förstnämnda. Att resa fritt till Europeiska unionen bör enligt min uppfattning prioriteras. Det är anledningen till den eftertryckliga uppmaningen att lösa visumfrågan, förvisso inom ramen för Schengenregelverket – låt oss se nyktert på saken –, på ett smidigt sätt. Många av hindren är för övrigt en fråga om människors verk. Problemen vid gränserna förorsakas alltför ofta av en tröghet hos personalen, omständliga byråkratiska vanor och liknande. Det är därför mycket viktigt att man odlar en mentalitet som passar rättsstaten, demokratin och en social marknadsekonomi. Att utveckla kontakter mellan lokala organisationer i Europeiska unionen och i Kaliningrad, och naturligtvis även andra platser i Ryssland, skulle också kunna vara av stor vikt här, eftersom dessa i synnerhet har att göra med det dagliga sättet att agera.
Herr talman! Jag tackar Hoff för att hon godtagit mina ändringsförslag som jag lagt fram som företrädare för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och i synnerhet också för den humor hon visade prov på när hon svarade på de knep jag använde i sammanhanget. Hjärtligt tack, och jag önskar henne allt gott.
Schroedter (Verts/ALE) . – (DE) Herr talman! Även jag vill tacka fru Hoff för det mycket fina betänkandet. Jag anser att det är så mycket bättre än det första betänkandet, det är väsentligt mycket bättre än kommissionens dokument, och jag hoppas verkligen att detta betänkande går till historien i detta parlament, ty det sträcker sig mycket längre, och samarbetet var också utmärkt. Jag tackar föredraganden för att hon i stor utsträckning har tagit med mina ändringsförslag.
Det finns nämligen en risk för att det alltid bara hålls vackra tal om hur viktigt samarbetet är, och vilken speciell situation Kaliningrad befinner sig i, men människorna där är för det första oroade, en oro som underbyggs av verkligheten, en oro för att det blir svårare med transiten, rörelsefriheten, samarbetet mellan de icke-statliga organisationerna och en oro över fattigdomen och den allt större arbetslösheten.
Därför behöver vi nya vägar i de instrument som finns, nya vägar i den lilla gränstrafiken, nya vägar i det ekonomiska samarbetet, nya vägar i det transnationella samarbetet och framför allt – herr kommissionär, här vill jag än en gång vädja till er – nya sätt att använda finansinstrumenten. För en gemensam handlingsplan krävs det också en gemensam fond.
Kronberger (NI) . – (DE) Herr talman! Utan tvivel innebär toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland en stor möjlighet till ett historiskt partnerskap. Detta partnerskap, som måste gälla både det ekonomiska och det politiska området, är en av de viktigaste förutsättningarna för en freds- och stabilitetspolitik under 2000-talet. Europa och Ryssland är väsentligt mer beroende av varandra än vad som kan tyckas vid första anblicken. Alltid när det har uppstått en klyfta mellan Europa och de enskilda europeiska staterna å ena sidan och Ryssland å den andra sidan, har detta följts av en världspolitisk jordbävning. Dagsläget kräver att man skapar ett utgångsläge som på sikt förhindrar en sådan tvist. För detta krävs det ömsesidig respekt och att man bygger upp ett grundförtroende.
Naturligtvis är Tjetjenienkonflikten ett stort problem. Men det bör varnas för ett ensidigt fördömande av Ryssland utan att man beaktar bakgrunden, som till exempel finansiärerna, vapenleverantörerna och framför allt också de intressen i naturtillgångarna som omfattas av denna konflikt.
de Miguel,rådet. – (ES) Herr talman! Jag sällar mig till dem som har tackat Hoff och berömt henne för det arbete hon genomfört, och för att hon är här i dag efter att ha genomgått en allvarlig sjukdom.
Jag anser att Hoffs betänkande är ett viktigt bidrag till institutionernas arbete från Europaparlamentets sida. Kommissionär Patten har med rätta sagt att innehållet i detta betänkande kommer att vägleda och inspirera oss i våra förbindelser med Ryssland. Detsamma säger ordförandeskapet. Därför vill jag tacka för detta viktiga arbete som många gånger sker i det tysta och anonymt, eftersom det är bra att det någon gång, som nu, kommer fram i ljuset och erkänns offentligt.
Jag instämmer i praktiskt taget alla de åsikter som talarna har gett uttryck för i fråga om de positiva och negativa aspekterna av våra förbindelser med Ryssland. Förbindelserna är som de är och inte som vi skulle vilja att de var. Ryssland, med alla dess fördelar och nackdelar, är ett stort land som vi delar ett gemensamt område med, det stora europeiska låglandsområdet. Till följd av de särskilda historiska omständigheter som unionen ställs inför i nuläget, som till exempel slutet på kalla kriget, Berlinmurens fall och utvidgningen mot de östeuropeiska länder som var satellitstater till Ryssland till följd av andra världskriget och på grund av att vi lämnade många av dessa länder i händerna på det ryska inflytandet, har vi ett historiskt samvete när det gäller dessa före detta satellitstater.
Ni måste vi återvinna detta område. Vi återvinner det med utvidgningen, som går ut på att integrera östländerna i den europeiska familjen, de länder som grymt skiljdes från denna familj. Samtidigt har vi Ryssland och därför kommer Ryssland från och med nu inte att vara en rival, avlägsen från den bipolära världen som Östeuropa var. Nu är Ryssland vår granne. När utvidgningen har genomförts kommer vi inte bara att dela gränser, utan vi kommer även att dela ansvar, som i fallet Kaliningrad, eftersom Kaliningrads medborgare, oberoende av vilken nationalitet de är av, är människor som vi måste bry oss om, eftersom vi är fast beslutna att se till att Kaliningrad inte skall bli ett område med fattigdom som är inklämt i unionen, utan ett område där det råder välstånd. Bland Europeiska unionens värdeskalor ingår det inte att skapa ett område med välstånd och lämna kvar en ficka av fattigdom i Kaliningrad.
Vi hoppas även att Ryssland utvecklas i alla hänseenden, såväl på ekonomisk och handelsmässig nivå som på rättslig och institutionell nivå, och även när det gäller respekten för de stora humanistiska principerna, de mänskliga rättigheterna och rättstaten, som är vårt kännemärke. Därför måste vi arbeta på alla områden och på bästa möjliga sätt utvidga vårt samarbete med Ryssland på det ekonomiska och handelsmässiga området. Detta måste – som sagt – även ske inom den tredje pelaren, och vi har redan tagit viktiga steg i och med mötena med Europeiska unionens och Rysslands justitie- och inrikesministrarna, samt när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna.
Jag har inte nämnt Tjetjenien, eftersom det hölls ett särskilt sammanträde om den frågan förra månaden, och om Staes vill veta vilken ståndpunkt ordförandeskapet har om Tjetjenien råder jag honom att komma hit, eller att läsa parlamentets protokoll, eftersom det inte är bra att vi har en debatt om Tjetjenien i flera timmar, att ordförandeskapet och kommissionen förklarar vilken ståndpunkt de har om Tjetjenien och sedan får höra att de inte sagt något om detta månaden efter. Staes kunde själv ha varit här och han kunde ha deltagit i debatten om han hade velat. Det faktum att han inte var här är varken mitt ansvar eller ordförandeskapets, utan hans eget.
Det samma säger jag till Thors, som förebrår ordförandeskapet. Jag vill erinra henne om att hennes hemland, Finland, innehade ordförandeskapet för en kort tid sedan, och att Spanien är det första land som har varit närvarande i Kaliningrad på ordförandeskapsnivå. Jag påminner henne om att Spanien ligger långt från Kaliningrad, i motsats till Finland som ligger mittemot. Vi har gjort allt vi kunnat i ett utmärkt samarbete med kommissionen, som verkligen utför ett beundransvärt arbete, och vi har kommit mycket väl överens. Jag anser att vi gör en stor ansträngning för att nå framsteg med Ryssland, små eller stora, men vi bygger upp våra förbindelser lite i taget, och jag anser ärligt talat att man inte kan förebrå varandra i det här läget.
Staes (Verts/ALE). – (NL) Herr Miguélez! Nu har ni väl ändå tagit detta lite för lättvindigt. Jag kan verkligen inte acceptera ert agerande. Det hölls mycket riktigt en debatt om Tjetjenien den 10 april. Rådet avgav då mycket riktigt en förklaring. Jag deltog i den debatten; det vill jag understryka. Men sedan den 10 april har olika sammanträden ägt rum på ministernivå. Rådet (utvecklingssamarbete) sammanträdde i Luxemburg den 16 april om jag minns rätt. Ett råd (rättsliga och inrikes frågor) har ägt rum. Kasjanov, premiärministern, har varit i Bryssel. Han träffade olika dignitärer och parlamentets egen ordförande. Han träffade Verhofstadt, han träffade Maystadt, han träffade Prodi. Och alla mina informationskällor säger att rådet egentligen inte tar någon hänsyn till parlamentets ståndpunkt. Att ni inte gör något för att verkligen föra upp problemet Tjetjenien på den politiska dagordningen. Om ni nu verkligen tror att ni inte behöver läsa den kompromissresolution som föreligger i dag, och att ni inte behöver lyssna till parlamentets slutliga begäran – som förhoppningsvis kommer att beviljas i morgon -, nämligen att placera punkten Tjetjenien separat på dagordningen, då tror jag, herr rådsordförande, att ni är helt fel ute för ögonblicket.
de Miguel,rådet. – (ES) Jag kommer att besvara ordningsfrågan. Vad jag har att säga är att Tjetjenienfrågan är, och alltid har varit, närvarande i alla våra kontakter med företrädare för Ryska federationen på alla nivåer, särskilt vid rådet om samarbetsfrågor som ägde rum i Luxemburg, och vid den middag som hölls med utrikesministern, där man talade länge om situationen i Tjetjenien. Såväl Europeiska kommissionen som rådets ordförandeskap framförde exakt vilka åsikter vi har till ryska federationen, åsikter som fullständigt sammanfaller med parlamentets. Europeiska kommissionen har även haft tillfälle att tala om saken med Rysslands premiärminister, Kasjanov, som var i Bryssel i två veckor på officiellt besök.
Detta har vi alltid sagt, vid alla möten, på alla nivåer, -även på politisk nivå – och vi har aldrig tolererat att Tjetjenienfrågan skulle uteslutas ur våra bilaterala samtal, men vi säger naturligtvis detta med den respekt som ett suveränt land förtjänar. Naturligtvis faller det oss inte in att blanda ihop Tjetjenienfrågan med mordanklagelser, som vi har hört här i dag, om att general Lebev har mördats av den ryska regeringen för att ha ställt sig positiv till vissa av Tjetjeniens ståndpunkter. Detta är naturligtvis inte det språk vi talar, herr talman.
Thors (ELDR). Herr talman! Jag förstår inte varför den spanska ministern känner sig anklagad. Jag uppskattar det jobb som görs för Kaliningrad, men jag tror att vi har anledning att i likhet med kommissionen fråga oss om vi når det resultat vi önskar.
Ibland verkar det som om vårt förhållande till Ryssland bara är en ”give”-relation från vår sida och en ”take”-relation från deras. Vi har tyvärr många exempel på detta. Ett är den nordliga dimensionen där vi, vilket även kommissionären påpekat i ett annat sammanhang, bara har en plan of action, men inte en action plan.
Problemet är att vi gång på gång har upprepat att vi vill nå resultat. Kanske dessa toppmöten påminner om EU:s egna: besluten går ut på att man vill åstadkomma någonting senare. De verkliga resultaten, de som skulle vara livsviktiga för den miljö jag lever i, syns dock inte. Här vädjar jag till ordföranden och kommissionen: hela EU behövs för en aktiv och kraftfull insats.
Schulz (PSE) . – (DE) Herr talman! Jag tackar för att ni genom att avvika från föredragningslistan gett mig tillfälle att komma med ett yttrande som är riktat till min kollega Magdalene Hoff. Vi som socialdemokrater i detta parlament, och särskilt vi tyska socialdemokrater, bör tacka kollegan Hoff för att hon har kommit i dag. Hon är svårt sjuk, fjättrad vid rullstolen, men har trots detta – hon har varit ledamot i detta parlament sedan 1979 – inte avstått från att tillsammans med min kollega Erika Mann själv lägga fram och försvara sitt betänkande i denna kammare. Därför har vi som socialdemokrater, som sedan många år i egenskap av tyska ledamöter haft nöjet att samarbeta med henne, bara en sak att säga: Vi är stolta över vår kollega! När jag överräcker en blombukett åt henne, med ert tillstånd, herr talman, ty det står inte heller i arbetsordningen att något sådant är tillåtet, så gör jag det med den förhoppningen att det sker inte bara i socialdemokraternas, utan i alla ledamöters namn i denna kammare, som samtidigt också får vara stolta över att veta sig ha en sådan kollega i sina led.
(Applåder)
Talmannen. – Tack så mycket ledamot Schulz.
Jag skulle vilja tala om för ledamot Magdalene Hoff att den känsla av tacksamhet som vår kollega gav uttryck för i fråga om ert engagemang för Europaparlamentet delas av oss alla. Tack så mycket.
(Applåder)
⁂
Härmed meddelar jag att jag mottagit sex resolutionsförslag, som lagts fram i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.(1)
Omröstningen kommer att äga rum imorgon kl. 11.30.
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett meddelande från kommissionen om offentliga finanser inom EMU.
Solbes,kommissionen. – (ES) Herr talman! Det gläder mig att kunna lägga fram denna tredje rapport om de offentliga finanserna inom Europeiska och monetära unionen för år 2002. Rapporten är analytisk och har utarbetats av generaldirektoratet Ekonomi och finans. Kommissionen har även lagt fram ett meddelande där de huvudsakliga slutsatserna om den ekonomiska politiken tas upp.
Ett av målen för rapporten är att bidra till att garantera att kommissionen fortsätter att spela en dominerande roll i debatten om unionens budgetpolitik.
Rapporten innehåller en detaljerad beskrivning av budgetutvecklingen och budgetperspektiven i medlemsstaterna och i euroområdet. Dessutom innehåller den relevanta klargöranden om budgetöversynens räckvidd och metoder i unionen, vilket gör det möjligt att förbättra öppenheten i vår utvärdering av varje medlemsstats budgetsituation. Slutligen innehåller rapporten en framtidsinriktning i form av en analys av några av de främsta budgetutmaningar som unionen kommer att ställas inför i framtiden.
Låt mig kort kommentera den senaste budgetutvecklingen och dess perspektiv, genom att ta upp de huvudsakliga slutsatserna i rapporten. Jag börjar med att understryka några av de viktigaste dragen i den senaste tidens utveckling: år 2001 var den svåraste perioden skattepolitiskt sett i den ekonomiska och monetära politikens historia. Euroområdets budgetunderskott nådde 1,3 procent av BNP och det är första gången det ökat sedan år 1993. Trots denna ökning, som berodde på en tillbakagång i ekonomin under den perioden, kan budgetsituationen anses vara godtagbar.
För det första kunde de medlemsstater – särskilt de som redan hade nått en budgetjämvikt eller ett budgetöverskott – låta de automatiska stabilisatorerna arbeta för att lindra de negativa effekterna.
För det andra: till skillnad föregående perioder med tillbakagångar förde ingen av de medlemsstater som hade underskott en oberättigad expansionspolitik.
För det tredje har medlemsstaterna kunnat fortsätta att utveckla sina planerade skattereformer för att avhjälpa stelheter i utbudet, trots de många klagomål som visade på att stabilitetspakten utgjorde ett hinder för budgetmyndigheterna på grund av godtyckliga eller tungrodda regler.
Kort sagt kan man säga att skattepolitiken har varit neutral i stor utsträckning, vilket har uppmuntrat till en balanserad ekonomisk politik med en gynnsam inställning till tillväxt och prisstabilitet. Denna utvärdering, som i stora drag är positiv, bör dock nyanseras när det gäller fyra länder: Tyskland, Frankrike, Italien och Portugal, som har ett budgetunderskott och som inte uppfyller kraven i stabilitets- och tillväxtpakten.
Särskilt Portugals och Tysklands underskott har ökat till nivåer nära referensvärdet på 3 procent, vilket föranledde kommissionen att aktivera mekanismen för snabb varning. Det är emellertid viktigt att erkänna att den ekonomiska tillbakagången varken har varit överdrivet uttalad eller långvarig, eftersom alla medlemsstater når de mål på medellång sikt som fastställts i deras respektive stabilitetsprogram. Dock kan framtida tillbakagångar bli en svårare prövning inom ramen för översynen av unionens budget.
Det faktum att uppmärksamheten särskilt har fästs på en fråga under de senaste månaderna – systemet för snabb varning – har lett till att en rad viktiga åtgärder kommit i skymundan, åtgärder som enligt min åsikt förstärker kvaliteten och räckvidden i budgetöversynen. Jag vill gärna betona tre av dessa: År 2001 antogs för det första en reviderad uppförandekod om innehållet i presentationen av de stabilitets- och konvergensprogram som redan har tillämpats för de nuvarande programmen, vilket har gjort det möjligt att förbättra rådets utvärdering av dessa program och även gjort att vi kunnat se vilka sidoeffekter Europeiska unionens budgetmål får i sin helhet.
För det andra har kommissionen och rådet utvecklat en gemensam metod för att beräkna de cykliskt anpassade budgetsaldona. Den ekonomiska tillbakagång vi nyligen haft och de erfarenheter vi vunnit med mekanismen för snabb varning har visat på vikten av att beakta det bakomliggande budgetläget när det är dags att utvärdera budgetsituationen i medlemsstaterna.
För det tredje har vi genomfört en analys om de offentliga finansernas hållbarhet med beaktande av befolkningens åldrande, och vi har inbegripit denna utvärdering i stabilitets- och konvergensprogrammen. I enlighet med slutsatserna från Europeiska rådets möte i Barcelona kommer hållbarheten på lång sikt att vara ett ständigt mål i budgetöversynsförfarandet.
Jag kommer nu att kommentera våra senaste erfarenheter av mekanismen för snabb varning när den tillämpats i enlighet med vad som fastställs i pakten: jag har redan vid flera tidigare tillfällen förklarat anledningen till varför denna pakt genomfördes och därför tar jag inte upp den punkten i dag, utan jag kommer endast att kommentera den senare utvecklingen. Som ni vet beslutade rådet att avsluta förfarandet med snabb varning, eftersom de länder som berördes upprepade sin vilja att fullständigt genomföra sina stabilitetsprogram för att kunna uppfylla referensvärdet på 3 procent av BNP, och återuppta budgetsaneringsprocessen för att nå sina mål på medellång sikt år 2004.
Vi har märkt att myndigheterna tar dessa åtaganden på allvar och jag välkomnar de framsteg som gjorts i Tyskland i och med en överenskommelse mellan förbundsstaterna och centralregeringen om kontroll av de offentliga finanserna. Denna överenskommelse gör det möjligt för oss att understryka det faktum att frågan om sanerade offentliga finanser inte endast berör centralregeringen, utan att alla regeringsnivåer är delaktiga.
När det gäller erfarenheterna från systemet med snabb varning anser jag att man måste skilja mellan förfarandet, som ni vet var svårt, och de resultat vi har åstadkommit till dags dato, som kan ses som positiva. Kommissionen, rådet och parlamentet bör notera denna första erfarenhet och lära sig vissa viktiga saker av detta.
För det första: med den nya återhämtning som är i annalkande, anser vi att det är av grundläggande vikt att åter betona behovet av att fortsätta att utveckla budgetsaneringsprocessen för att kunna nå normerna för budgetjämvikt eller budgetöverskott. På så vis kan vi bemöta eventuella liknande situationer som dem vi redan har upplevt tidigare.
För det andra måste vi komma ihåg att de budgetproblem som har drabbat främst de stora länderna i euroområdet under åren 2001-2002 beror på att de inte har utnyttjat de möjligheter som erbjöds under perioden med hög tillväxt åren 1998-2000.
För det tredje, och detta betonas i den rapport som jag tidigare nämnde: de automatiska stabilisatorerna bör vara den normala metoden för att stabilisera ekonomin, medan de valfria metoderna måste fortsätta att användas i undantagsfall. Emellertid skulle en klar överenskommelse mellan de ansvariga för unionens ekonomiska politik om kriterierna för att utvärdera respektive medlemsstats valfria skattepolitik öka öppenheten och förutsägbarheten i budgetutvecklingen.
Slutligen måste medlemsstaterna se till att de interna budgetreglerna blir mer förenliga med unionens budgetåtaganden.
Jag går nu över till att kommentera de offentliga finansernas kvalitet och hållbarhet i enlighet med Lissabonstrategin. Man har gjort stora framsteg när det gäller de offentliga finansernas hållbarhet. Kommissionen och rådet har utvärderat denna på grundval av de budgetmål på medellång sikt som fastställs i stabilitets- och konvergensprogrammen. I analysen framgår det tydligt att det finns en risk för att det uppstår en obalans i några medlemsstaters budgetar med den politik som dessa nu för, och dessa risker mångfaldigas om länderna inte når de mål på medellång sikt som fastställs i deras stabilitets- och konvergensprogram.
I årets rapport undersöks även de offentliga utgifternas kvalitet. En debatt om den här frågan på unionsnivå har försvårats, eftersom det inte finns någon tydlig definition av offentliga utgifter. Det faktum att det i vissa fall saknas jämförbara uppgifter om vad de offentliga resurserna läggs på har även begränsat debatten.
Syftet med rapporten är helt enkelt att inleda en debatt om kvaliteten i de offentliga utgifterna, och debatten inriktas på sammansättningen av dessa och förs i relation till uppnåendet av målen i Lissabonstrategin, det vill säga, att öka tillväxten och sysselsättningen. Av analysen framgår det att de flesta medlemsstater lyckades förbättra sammansättningen av sina offentliga utgifter under 90-talet, och att storleken på den offentliga sektorn i respektive medlemsstat samtidigt var oförändrad. Innan man drar några definitiva slutsatser om kvaliteten hos de offentliga utgifterna är det emellertid nödvändigt att genomföra kompletterande analyser där de särskilda målen för utgiftsprogrammen beaktas, samt även utformningen av dessa och sambanden med andra instrument för den ekonomiska politiken. Vi avser att genomföra denna uppgift under de kommande åren.
Rapporten innehåller även en hänvisning till kandidatländernas budgetutmaningar: när de väl har gått med i Europeiska unionen kommer man fullständigt att tillämpa gemenskapens regelverk när det gäller budgetfrågor för dessa länder, och de måste även lägga fram sina konvergensprogram.
För att tolka budgetsituationen i kandidatländerna är det mycket viktigt att på lämpligt sätt beakta respektive lands behov och särskilda omständigheter. Inom ramen för översynsprocessen bör man även beakta det faktum att kandidatländerna går igenom enorma strukturella och institutionella förändringar. Man bör således ha vissa saker i åtanke: de begränsningar som beror på att dessa länder i allmänhet karakteriseras av en stor instabilitet i produktionsnivåerna i jämförelse med medlemsstaterna, och att de är små, öppna ekonomier som i stor grad är beroende av kapital utifrån för att finansiera sina återhämtningsprocesser.
I förberedelserna inför anslutningen kräver man inte att kandidatländerna skall uppfylla kriterierna för nominell konvergens, utan att de uppfyller Köpenhamnskriterierna. Den mest oroande faktorn under föranslutningsperioden är den makroekonomiska stabiliteten på medellång sikt, mer än att nå de särskilda budgetmålen. Målet för budgetprocessen på medellång sikt bör vara att nå en inkomst- och utgiftsstruktur som gynnar en ekonomisk tillväxt. Slutligen får inte betoningen på strukturella och institutionella reformer överskugga vikten av en solid skattepolitik. Kandidatländernas sårbarhet inför ekonomiska störningar, och de externa begränsningar som dessa länder måste ta itu med, understryker behovet av att tillämpa en återhållsam politik i dessa länder.
Talmannen. – Tack så mycket, kommissionär Solbes Mira.
Nu följer frågestunden, och därför vore jag tacksam om alla de ledamöter som har för avsikt att tala gav tecken till talmannen så att vi kan sprida inläggen bättre, med tanke på att frågorna inte får överskrida en minut. Och jag kommer att vara sträng med att hålla tiden.
Rübig (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, herr kommissionär! För det första vill jag berömma kommissionens budgetpolitik som en stor prestation, och även betona den kompetens med vilken den genomförs. Men för mig är Basel II ett av de största problemen för framtiden, och slutligen den största risken för de små och medelstora företagen sedan det andra världskriget, om inte läxorna görs. Vad tror ni att Basel II kommer att få för effekt på de 40 procent av företagen i Europa, som inte har något eget kapital, vilken effekt får det på skatteintäkterna och vilken effekt får det på kandidatländerna?
För det andra: Vi har nu inom ramen för budgetpolitiken att göra med länder som har skulder och dessutom en hög arbetslöshet. Vilka program tror ni här skulle kunna få någon effekt för att man åter skall få grepp om problemen?
Solbes,kommissionen. – (ES) Den fråga ni ställer handlar om något mycket mer generellt i dagens debatt, men det stämmer att skuldsättningen – den privata och den statliga – är ett problem som måste rättas till.
Vi är medvetna om att den privata skuldsättningen orsakar problem på sina håll i unionen. När det gäller statlig skuldsättning är vår grundläggande tanke samma som alltid: att snabbt minska de statliga skulderna, särskilt i de länder som närmar sig nivåer motsvarande BNP. För detta syfte inrättar vi särskilda program för primära överskott som gör det möjligt att snabbt minska den statliga skulden.
Torres Marques (PSE). – (PT) Herr talman, herr kommissionär! Jag skulle vilja ställa tre mycket snabba frågor. Tycker herr kommissionär, som ni sade, att tillväxt- och stabilitetspakten bör ses som neutral, oberoende av om den ekonomiska cykeln har en ökad eller minskad tillväxttakt?
Fråga två: Anser kommissionären att det inte är någon skillnad mellan om de offentliga utgifterna sker som löpande utgifter eller som investeringar, och att utgifterna för investeringar inte bör ses som ett instrument för att bekämpa en ekonomisk tillbakagång?
Tredje frågan: Var finns tillväxten i stabilitetspakten?
Solbes,kommissionen. – (ES) Som jag sade i mitt uttalande anser jag att de automatiska stabilisatorerna är tillräckliga i praktiskt taget alla fall, men för att de skall bli effektiva är det absolut nödvändigt att de nås genom en jämvikt i överskotten.
I den rapport jag talar om ägnas ett kapitel särskilt åt de fall där en valfri budgetpolitik skulle kunna vara användbar, och ni kan läsa i rapporten att en sådan politik enligt vår åsikt endast bör tillämpas i mycket specifika fall, som påverkar ett enda land och med begränsade villkor.
Investeringar bidrar naturligtvis till tillväxten, och i det sammanhanget har vi alltid värderat investeringsutgifter som mer positiva än en del vanliga utgifter. Detta betyder emellertid inte att alla överskridningar av de mål som fastställs i stabilitetspakten rättfärdigas.
Vi är alltså positiva till investeringar, men inom ramen för stabilitetspakten.
Della Vedova (NI). – (IT) Herr kommissionär! Ni nämnde frågan om den åldrande befolkningen och därmed om pensionssystemen. Bristen på reformer inom de sociala trygghetssystemen i de större europeiska länderna innebär uteblivna besparingar för den ekonomiska utvecklingen, hotar de offentliga finanserna och utgör en källa till ojämlikhet mellan generationerna.
Eftersom dessa krav på reformer av pensionssystemen upprepas år efter år, månad efter månad, samtidigt som inget sker i de olika länderna, tror ni inte att det är nödvändigt att kommissionen kommer fram till tydligare ställningstaganden, med tydligare siffror, med tydligare åtaganden, även för att informera allmänheten om det som håller på att ske, de risker man löper när det gäller pensionerna och de risker man kan föra över till nästa generation? Detta för att undvika att vi får stå här och upprepa samma saker om ett år, två år, fem år och att fortfarande inget har hänt.
Solbes,kommissionen. – (ES) Jag delar inte åsikten om att det inte händer någonting. Jag anser att vi har gjort stora framsteg i den här frågan. För det första: när det gäller statistiken vet ni, ärade ledamot, att två rapporter har offentliggjorts, en av sysselsättningskommittén och en av kommittén för ekonomisk politik. Dessa rapporter innehåller en analys om beräkningarna för utgiftsökningen på lång sikt i unionen till följd av befolkningens åldrande, och där beaktas inte bara pensionsutgifter, utan även utgifter för hälsovård.
Inom ramen för våra skyldigheter i enlighet med stabilitetspakten om hållbarhet i de offentliga finanserna på lång sikt, och med beaktande av dessa faktorer kom Ekofin och Europeiska rådet överens om att aktualiseringen av stabilitetspakten måste innehålla särskilda referenser om de framtida skyldigheterna när det gäller problemen med den åldrande befolkningen i våra länder. Allt detta oberoende av de debatter som förs mellan de ansvariga för pensionssystemen i de olika länderna inom ramen för den öppna samarbetsmetoden, som inleddes i Lissabon.
Randzio-Plath (PSE) . – (DE) Herr kommissionär! Ni har i er rapport i dag hänvisat till den problematiska intäktssituationen i medlemsstaterna, som ju delvis är en följd av de strukturreformer som kommissionen föreslagit. Är det egentligen inte på tiden, när man betraktar bristerna inom stabilitets- och tillväxtpakten samt inom stabilitets- och konvergensprogrammen, att man kanske snarare hänvisar till de strukturella bristerna, eller skall man enbart insistera på att begränsa utgifterna, så som fallet är i USA när man där talar om de allmänna finanserna?
Solbes,kommissionen. – (ES) Om jag förstått rätt handlar er fråga om vilken vikt vi lägger vid problemet med de strukturella underskotten och en bättre kontroll av de offentliga utgifterna.
När det gäller det strukturella underskottet är det sant att det fastställs nominella mål i stabilitetspakten. Detta kräver emellertid att kommissionen utvärderar om dessa mål uppfylls eller inte. Vi har infört idén med strukturellt underskott för att genomföra denna utvärdering, och på så vis få information om i vilken utsträckning avvikelserna beror på att vi inte funnit ett system som godtas av alla vad beträffar utvärderingen av detta strukturella underskott. Vi samarbetar med rådet och är nära ett resultat i den här frågan.
När det gäller problemen med annullering av utgifterna är det sant att skyldigheter i fråga om underskott endast fastställs i stabilitetspakten. Utvärderingen av inkomster och utgifter är helt och hållet en nationell fråga och varje medlemsstat skall fatta sina egna beslut. Det enda vi gör i denna nya rapport är att bedöma vilken typ av utgifter som har större påverkan på Lissabonåtagandena. I framtiden måste naturligtvis samma förfarande genomföras för inkomster.
Ribeiro e Castro (UEN). – (PT) Herr kommissionär! Jag skulle vilja ställa en mycket kort fråga. I slutet av ert inlägg, då ni talade om den kritiska utvecklingen när det gäller budgeten i några medlemsstater, och om att de eventuellt kunde bli föremål för en tidig varning, nämnde ni situationen i Tyskland i detalj, och sade att det i den tidigare debatten och fram till nu inte har visats några positiva tecken på utveckling. Och eftersom det andra landet man talade om då var Portugal, och Portugals budgetsituation, skulle jag vilja veta vilken kommissionärens syn är på den utveckling som konstaterats i Portugal och de ansträngningar som regeringen gör för att rätta till situationen?
Solbes,kommissionen. – (ES) De beslut som fattats om den kompletterande budgeten är korrekta och går i rätt riktning. Vad som främst bekymrar oss för närvarande – och jag har sagt detta offentligt – är att siffran för år 2002 uppenbarligen fortfarande ger oss ett underskott på 2,8 procent, vilket är alltför nära 3 procent. Vi måste även beakta de risker som en situation av det här slaget kan medföra, framför allt eftersom vi vet att den portugisiska regeringen har tillsatt en kommitté för att beräkna den verkliga situationen för de offentliga finanserna, och eftersom vi fortfarande inte känner till resultatet av denna utredning.
Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionär! Vid toppmötet i Barcelona nyligen åtog sig stats- och regeringscheferna att i enlighet med stabilitetspakten bekämpa det offentliga underskottet och arbeta för en sanering av de offentliga finanserna. Men det förefaller som om den nya regeringen i Frankrike fått mandat från president Chirac, som ändå är en av dem som undertecknat överenskommelserna från Barcelona, att inte längre respektera målsättningen att uppnå en budgetbalans till år 2004. Skulle kommissionen kunna kommentera avsikterna med Raffarins så kallade uppdragsregering?
Solbes,kommissionen. – (ES) Kommissionen har inget mer att tillägga utom det jag redan har sagt vid tidigare tillfällen.
År 2004 är ett åtagande som Ekofinrådet har godtagit, och det har ratificerats vid Europeiska rådets möte i Barcelona. Kommissionen ser inte positivt på att detta datum ändras, även om stabilitetsprogrammet innehåller en punkt om att uppnå jämvikt på medellång sikt. Detta mål på medellång sikt fastställdes år 2002 och det har förlängts till år 2004. Vi anser att en permanent försening inte skulle bidra till att ta itu med framtida situationer med obalans som uppkommer i och med den ekonomiska utvecklingen.
Den andra viktiga faktorn i vår analys är att alla medlemsstater bör behandlas på samma sätt.
Talmannen. – Tack så mycket kommissionär Solbes Mira.
Jag förklarar debatten avslutad.
ORDFÖRANDESKAP: PUERTA Vice talman
12. Frågestund (kommissionen)
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till kommissionen (B5-0017/2002). Vi skall nu behandla en rad frågor till kommissionen.
Första delen
Talmannen. – Fråga nr 27 från Struan Stevenson (H-0337/02):
Angående: Förseningar med förslagen till reform av den gemensamma fiskeripolitiken
Kan kommissionen förklara varför det uppträtt allvarliga förseningar med framläggandet av förslagen till reform av den gemensamma fiskeripolitiken?
Kan kommissionen också ge parlamentet lugnande besked om att denna försening inte kommer att hindra antagandet av de viktiga förslagen under 2002?
Fischler,kommissionen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar ledamöter, mina damer och herrar! Efter att vår grönbok kommit ut har vi i kommissionen haft en omfattande debatt med alla intressegrupper om den gemensamma fiskeripolitikens framtid. Många idéer som framkommit under denna debatt har vi också tagit upp i våra förslag. När förslagen diskuterades i kanslierna kom också några nya frågor upp, som måste besvaras på ett välunderbyggt sätt, vilket delvis också kräver ytterligare analyser.
För min del handlar det om att vi skall vara i stånd att genomföra en verklig reform. Hit hör också att vi går in i detalj på alla frågor. Det handlar ju när allt kommer omkring inte bara om att mina förslag skall antas i kommissionen, utan också om att motiveringen skall vara välunderbyggd, framför allt för att ta vinden ur seglen på eventuella reformmotståndare. Vi vill säkerställa att reformpaketet är omfattande och stabilt.
Vi har nu kommit en bra bit framåt med vårt arbete. Jag är optimistisk om att jag skall kunna lägga fram förslagen för kommissionen i slutet av denna månad. I normala fall skulle förslaget bara ha förskjutits en vecka, men av olika skäl har tiden förlängts något, delvis också därför att jag vid vissa tidpunkter inte varit tillgänglig.
Jag har haft för avsikt, och det har jag fortfarande, att lägga fram förslaget för kommissionen utan att ändra substansen i förslagen. Sedan är det naturligtvis kommissionens sak att diskutera det, och enas om en ståndpunkt som kan antas av majoriteten kommissionsledamöter.
Ett sista påpekande: I fråga om rotationsförfarandet för generaldirektörer kan jag här försäkra er om att det inte har något som helst samband med förslagen om en reform av den gemensamma fiskeripolitiken. Förberedelserna för en brett anlagd rotation har ju pågått länge, och att rotationen och reformpaketet sammanfaller tidsmässigt är en ren tillfällighet. Alla andra påståenden är felaktiga.
Talmannen. – Jag vill meddela er att flera ledamöter har begärt att få ställa följdfrågor, och att vi, bortsett från frågeställaren, naturligtvis kommer att ge ordet till de två första personerna på den lista som sammanträdestjänsten har gett mig. Ställ inga ordningsfrågor, så lyder arbetsordningen: ledamöterna får ställa två följdfrågor, varken mer eller mindre.
Stevenson (PPE-DE). – (EN) Jag vill ställa en följdfråga. Jag tackar kommissionären för hans svar, och jag hör att han vill ta sig tid för att genomföra ytterligare en analys och ta loven av alla potentiella motståndare. Jag applåderar alla sådana initiativ. Det som nu tyvärr verkar har skett är att man tagit loven av hela reformen, som har drabbats av stiltje.
Vi befinner oss nu i ett läge då vi hoppas att tidsplanen följs, och att vi under 2003, när vissa viktiga undantag kommer att ha löpt ut, inte får en situation där det är ”fritt fram för alla” när det gäller fisket i EU. Detta skulle inte främja någon av oss, och det skulle inte främja fiskebestånden som är nära att kollapsa.
Vi har väntat på detta reformpaket i åratal. Våra yrkesfiskare lider. Kan vi få en garanti – och jag är säker på att kommissionen kan ge oss det – om att den bevarar sitt fullständiga oberoende i denna fråga, och inte styrs av någon enskild medlemsstat eller av någon annan källa?
Fischler,kommissionen. – (DE) Herr talman, herr ledamot! Beträffande er fråga, som enligt min synpunkt består av två delar. För det första: Hur ser det nu faktiskt ut med tidsplanerna? Än en gång med all klarhet och tydlighet – i slutet av denna månad, närmare bestämt den sista onsdagen i denna månad, kommer jag att lägga fram förslaget för kommissionen, och det kommer att behandlas där. Det är klart. Därutöver har förslaget inget inflytande på förseningen i beslutsfattandet, ty även om vi för tre veckor sedan hade beslutat om förslag i kommissionen, så skulle tidpunkten för en första behandling i rådet (jordbruk) och även i parlamentet ha förblivit densamma.
Beträffande er andra fråga: Jag vill upprepa och än en gång försäkra er om att jag verkligen inte är beredd att låta någon, vem eller vilken sida det vara må, utöver ramen för grönboksdiskussionen övertala mig på något sätt när det gäller kommissionens förslag! Jag kommer, som jag har haft för avsikt, att föreslå en substantiell reform, och ingen kan, eller kommer att kunna, påverka min ståndpunkt utifrån, och absolut inte på något otillbörligt sätt!
Talmannen. – Jag kommer att tillåta ordningsfrågor, men efter att de två följdfrågorna ställts. Ordningsfrågor får följa på detta, eftersom det inte råder oordning i kammaren just nu.
Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Jag ville bara tacka kommissionären för hans svar och säga honom att jag inte för ett ögonblick har trott att Schmidt har haft något att göra med förseningen med förslagen till reform. Jag trodde naivt nog att förfarandet försenades i syfte att förbättra förslaget, och därför är jag till och med nöjd med att denna försening har uppstått. Av det ni sagt – och framför allt av de uttalanden ni gjort i pressen de senaste dagarna – kan man dock enligt min åsikt utläsa att ni inte tänker ändra ett enda dugg i ert förslag.
Jag anser fortfarande att reformen av en grundläggande politik, vilket fiskeripolitiken är, kräver minst tre grundläggande faktorer: den måste ske gradvis, det måste finnas tillräcklig finansiering och maximal enighet.
Därför frågar jag er: anser ni att det förslag ni kommer att lägga fram för oss nästa vecka eller dagarna efter kommer att besvara de frågor jag just ställde?
Fischler,kommissionen. – (DE) Fru ledamot! Jag vill erinra om att jag redan i min inledning klart påpekade att vi ju till att börja med för ett år sedan lade fram en grönbok, och det var grundvalen för en bred debatt. I de förslag som jag har för avsikt att lägga fram kommer jag, såvitt möjligt och såvitt det är förenligt med målen för reformen, naturligtvis att ta hänsyn till de olika påpekanden, inlägg och diskussioner som har framkommit under de senaste månaderna. Men det som inte kommer att hända är att det finns med några som helst instruktioner till kommissionen. Kommissionen agerar här med fullt oberoende och med fullständigt eget ansvar, och kommer även att lägga fram förslagen inom ramen för detta ansvar.
Hudghton (Verts/ALE). – (EN) Jag undrar om det är rätt kommissionär som svarar på frågorna om detta ämne, med tanke på paketets försening. Jag godtar att kommissionär Fischler fortsätter att engagera sig i en meningsfull reform av den gemensamma fiskeripolitiken, men jag undrar om han kan göra ytterligare kommentarer om påståendena att det har skett olämpliga påtryckningar på andra ledamöter av kommissionen? Kanske kan kommissionens ordförande uppmanas att göra ett uttalande om denna fråga? Kan han också bekräfta om generaldirektoratet för fiske flyttades som ett led i ett rutinmässigt paket? Stämmer det att varannan person som omplacerades enligt detta paket fick veta detta bara några timmar före omplaceringen?
Stämmer det att den särskilda svårigheten med att komma överens om paketet har att göra med en mycket specifik del av paketet och, om så är fallet, varför anser man att det är nödvändigt att fördröja hela reformpaketet?
Fischler,kommissionen. – (DE) Herr talman! Man måste fullständigt skilja mellan den frågeställning som rör fiskerireformen och den som rör tillämpningen av rotationsprincipen i kommissionen. Jag har bland annat – eftersom jag ju också är ledamot av kommissionens så kallade reformgrupp – alltid uttalat mig för att denna rotationsprincip skall gälla för tjänstemännen inom kategori A1 och A2, och att dessa toppfunktionärer inom kommissionen måste rotera regelbundet.
Redan vid en tidigare tidpunkt har Schmidts eventuella avgång under år 2003 diskuterats, och redan i det sammanhanget klargjorde jag att ett byte av generaldirektören för fiskeri, som jag för övrigt arbetar mycket bra tillsammans med, kan ske antingen i början av eller efter slutförandet av reformen, inklusive den första fasen av genomförandet. Jag anser att det vore oansvarigt om vi nu, när kontakterna med medlemsstaterna i rådet, med parlamentet och framför allt också kontakterna med aktörerna skall inledas, mitt i denna procedur skulle företa ett byte på toppfunktionen. Kollegiet har med mitt godkännande beslutat att denna ändring skall företas just nu i början, och att Schmidt inkluderas i det paket som har antagits.
Det är djupt beklagligt att det har uppstått kommunikationsproblem och att Schmidt informerades först strax före beslutet i kommissionen. Men jag håller fast vid att det här inte finns något som helst samband med fiskerireformen.
Nogueira Román (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Jag ber er göra ett undantag från era kriterier av följande anledningar: jag visste inte och vet fortfarande inte hur jag skall kunna ställa en följdfråga utan att veta vad kommissionärens svarar och vad frågeställaren replikerar. Jag kände faktiskt inte till den här metoden att ställa en följdfråga innan man vet vad som kommer att diskuteras.
För det andra anser jag att denna fråga, som förresten ställs av ordföranden för fiskeriutskottet, inte är vilken fråga som helst, utan att den öppnar en debatt som är av central vikt.
Därför ber jag er att ni gör ett undantag och att ni låter mig ställa min fråga.
Talmannen. – Jag kan säga ledamöterna att detta inte är en vanlig debatt, utan att ni har tagit fel på sammanträde. Detta är en frågestund och enligt de rekommendationer som vi själva godkänt i parlamentet, får högst två följdfrågor ställas av två ledamöter som helst skall vara från två olika politiska grupper och medlemsstater.
Jag har gett ordet i kronologisk ordning till en ledamot från den spanska socialistgruppen och en ledamot från Förenade kungariket som tillhör Gruppen de gröna, det finns ytterligare fyra-fem ledamöter som vill ha ordet, men detta faller inte inom arbetsordningens regler. Jag kan tycka illa om detta, men sådan är situationen. Ju fler ordningsfrågor vi ställer, desto mindre tid får andra kolleger att ställa sina frågor. Ni måste tänka på detta och vara solidariska. Det kommer andra tillfällen för att diskutera fiskeripolitiken. Kommissionären kommer att besöka fiskeriutskottet den 21-22 maj – eller de dagar han finner lämpliga, jag blandar mig inte i den frågan – och då kommer ni att kunna diskutera alla frågor ni vill.
Fischler,kommissionen. – (DE) Herr talman! Jag vill bara bidra med en mening till denna diskussion, och det kanske kan bidra till lugnet här i kammaren. Fiskeriutskottet kommer nästa vecka att utförligt ägna sig åt denna fråga, och jag har åtagit mig att komma dit; jag står då till förfogande för alla frågor som ställs.
Talmannen. – Jag hyser inte minsta tvivel om att herr Fischler kommer att stå till ert förfogande i utskottet och i kammaren, där ni kommer att ta upp denna fråga som är mycket viktig som Nogueira säger, den är ett stort fiskevatten, för att tala i fisketermer.
Talmannen. – Fråga nr 28 från Myrsini Zorba (H-0342/02):
Angående: Minderåriga idrottare
Allt yngre idrottare har under de senaste åren börjat delta i stora idrottssammanhang. Ofta inleds prepareringen och träningen av dessa minderåriga redan innan de uppnått skolåldern. Dessa barn är emellertid inte själva förmögna att fatta beslut om sin framtid och förvandlas mycket ofta till halvproffs, och rentav till exploateringsobjekt, eftersom de matas med särskilda ”näringstillskott”. Europa står nu i tur att agera värd för de olympiska spelen.
Kan kommissionen upplysa oss om huruvida den har för avsikt att vidta åtgärder för att tackla detta fenomen, eventuellt inom ramarna för den kampanj mot doping som redan inletts, och med tanke på FN:s internationella konvention om barnets rättigheter?
Fischler,kommissionen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ledamoten tar upp frågan om skydd för minderåriga inom idrotten. Hon hänvisar särskilt till de risker som finns för de minderåriga, som ofta är proffs eller halvproffs, vid deltagande i stora idrottsevenemang. Frågan om skydd för unga idrottare togs upp för första gången i den vid Europeiska rådets möte i Nice antagna förklaringen om de särskilda kännetecken för idrotten som bör beaktas inom ramen för den gemensamma politiken, samt om idrottens samhälleliga funktion i Europa. Kommissionen har inom ramen för Helsingforsrapporten om idrott liksom inom ramen för det europeiska Sportforumet den 26 och 27 oktober 2000 i Lille – i synnerhet i workshopen om skydd för ungdomen – tagit upp denna fråga, och den särskilda situationen för ungdomar under 18 år granskades också noga vid de diskussioner som fördes mellan kommissionen och FIFA om reglerna för internationell överföring av fotbollsspelare, och som slutfördes i mars 2001.
Men vi får inte glömma bort en sak: Det egentliga skyddet för unga idrottare faller till största delen inom medlemsstaternas ansvarsområde. Kommissionen har dock med sina initiativ i stor utsträckning bidragit till den mellanstatliga dialogen om detta problem. Dessutom har också åtgärder vidtagits på gemenskapsnivå med iakttagande av subsidiaritetsprincipen. Exempelvis antog rådet den 22 juni 1994 direktiv 94/33 om skydd av minderåriga i arbetslivet. I detta direktiv förbjuds barnarbete, ungdomars arbete regleras och det skall också generellt tillses att varje arbetstagare garanterar åldersanpassade arbetsvillkor för ungdomarna. Det väsentliga målet med detta består alltså i att främja bättre arbetsvillkor för ungdomar, utan att föreskriva något absolut förbud. Slutligen har kommissionen lanserat talrika åtgärder för bekämpning av dopning – i synnerhet bland ungdomar. 1999 antogs ett betänkande om en plan för gemenskapens bidrag till bekämpning av dopning. Vidare har under våren flera undersökningar finansierats, däribland en undersökning om skyddet för unga idrottare. Slutligen diskuterar kommissionen nu att genomföra en ny gemenskapsplan för bekämpning av dopning, där problematiken med dopningsbekämpning bland ungdomar skall beaktas i ännu högre grad.
Zorba (PSE). – (EL) Jag känner naturligtvis till allt som har skett i det förflutna, men eftersom vi står inför arrangerandet av de olympiska spelen, anser jag det synnerligen viktigt att vi undersöker om alla dessa olika åtgärder och undersökningar kommer att leda fram till en handlingsplan för hela gemenskapen eller, om kommissionen uppmanar medlemsstaterna till beslut i den riktningen, till nationella handlingsplaner i just denna fråga. Kosttillskotten och den professionella idrotten bland mycket små barn i förskoleåldern har nämligen fått enorma proportioner. Jag anser att det är ett reellt hot mot barnens hälsa, men det strider också mot tanken på idrott för alla och frivillig idrott.
Fischler,kommissionen. – (DE) Herr talman, fru ledamot, mina damer och herrar! Jag kan bara än en gång säga er, och jag har också försäkrat mig om det hos de ansvariga enheterna: Det kommer att finnas en sådan handlingsplan. Jag uppskattar er oro just i samband med de kommande olympiska spelen. Därför behöver vi en sådan handlingsplan, och där kommer dopningskontroll och anti-dopningsåtgärder att prioriteras.
Talmannen. – Eftersom de behandlar samma ämne, kommer frågorna 29 och 85 att tas upp tillsammans.
Fråga nr 29 av Margrietus J. van den Berg (H-0348/02):
Angående: Kommissionens avslöjade önskelista om avreglering av tjänster i utvecklingsländerna
I samband med förhandlingarna om allmänna tjänstehandelsavtalet GATS (inom ramen för Världshandelsorganisationen) håller kommissionens kommitté 133 för närvarande på med att utarbeta EU:s ”önskelista” om avreglering av tjänster i utvecklingsländerna. Kommissionen anser att förteckningar av detta slag inte skall vara tillgängliga för allmänheten. Men sedan den 16 april har provisoriska förteckningar gällande 29 länder varit tillgängliga för allmänheten via en frivilligorganisations webbsida. Av dessa framgår att utvecklingsländerna också kommer att uppmanas att konkurrensutsätta vissa tjänstesektorer som t.o.m. i Europeiska unionen anses som känsliga. Har kommissionen förmånsbehandlat näringslivet? Vilken roll har det europeiska tjänstenätverket European Services Network spelat? Stämmer det att kommissionen kommer att uppmana till att konkurrensutsätta vattensektorn i utvecklingsländerna, när medlemsstaterna själva inte vill göra detta i sina egna länder? Finns det inte en motsättning här? Vilket samband finns mellan GATS-förhandlingarna och de avregleringskrav som Internationella valutafonden IMF ställer på utvecklingsländerna i enlighet med sitt strukturanpassningsprogram?
Fråga nr 85 från Anne E.M. Van Lancker (H-0350/02):
Angående: Förberedelserna inför GATS-förhandlingarna
I samarbete med kommittén 133 håller kommissionen för närvarande på att förbereda sitt mandat inför förhandlingarna om allmänna tjänstehandelsavtalet GATS. Enligt uppgift pågår just nu arbetet med en förteckning över områden som enligt Europeiska unionens önskemål skall ingå i överläggningarna om avreglering. Kan kommissionen förklara på vilket sätt dessa viktiga förhandlingar förbereds och uppge vilka områden som tas upp på medlemsstaternas ”önskelista”? Är kommissionen beredd att låta Europaparlamentet ta del av denna förteckning? Det har vid upprepade tillfällen bekräftats att allmänhetens tillgångar, exempelvis utbildning, hälso- och sjukvård och vattenförsörjning, inte under några omständigheter skall avregleras. Kan kommissionen bekräfta att denna förhandlingsposition kommer att upprätthållas? Kommer önskelistan att läggas fram för rådet (allmänna frågor) för godkännande, eller omfattas detta ämnesområde fullt ut av kommissionens förhandlingsmandat?
Lamy,kommissionen. – (FR) Dessa två frågor hänvisar till vissa tidningars och icke-statliga organisationers publicering av förslag till önskemål från Europeiska unionen i förhandlingarna om ”tjänster” inom WTO. Dessa läckor, för det är vad det är frågan om, är beklagliga eftersom de skadar våra egna interna förberedelser av förhandlingen. Gemenskapens process för samråd är ännu inte fastställd, vi har bara precis börjat diskutera förslagen och vi har inte på något sätt fastställt en slutlig ståndpunkt inom unionen. Vi håller faktiskt på att, i enlighet med förfarandena, samråda med medlemsstaterna, så att de får möjlighet att granska dessa ursprungliga krav, genomföra sina egna interna samråd och lämna sina kommentarer, och hela denna process skall så småningom, den är ännu inte avslutad, resultera i att dessa förslag till önskemål överlämnas till Genève.
Dessa läckor är också beklagliga eftersom de inte gynnar vår egen förhandlingsposition. Genom att offentliggöra förhandlingsförslag av den här typen sätter man tydlig press på tredje land som dessa förslag vänder sig till, och som själva varit tvungna att bemöta ett antal frågor om det som, från vår sida, fortfarande bara var förslag. Inget av detta underlättar självfallet förhandlingen.
Läckorna är avslutningsvis beklagliga därför att Europaparlamentet för en gångs skull inte informerats före de andra, eller i vilket fall som helst alldeles efter rådet, vilket inte är förenligt med de regler vi tillsammans ställt upp. Jag erinrar om att inom de gränser som fastställs i fördraget, där rådet tydligt prioriteras, har vi sinsemellan antagit informella informations- och samrådsförfaranden som hittills fungerat bra, och jag har inte någon anledning att tro att de inte kommer att göra det även fortsättningsvis.
Den sista anledningen till att dessa läckor är beklagliga är att de ger en underlig signal, som om det handlade om ett scoop, där intressanta upptäckter skulle ha gjorts ungefär som i en deckare. Men så är det inte, eftersom de stora riktlinjerna i dessa förslag är offentliga och har funnits på vår webbplats sedan slutet av 2000 och inte innehåller något nytt jämfört med vad vi aviserade i de politiska principerna.
I varje förhandling finns en första tid för diskussion, en andra för öppenhet och en tredje för förhandling, långt ifrån strålkastarljuset. För närvarande befinner vi oss på diskussionsstadiet. Vi har på ett moget sätt rådfrågat varandra innan vi överlämnat våra första förslag till medlemsstaterna. När det gäller parlamentets ståndpunkter om förhandlingarna om ”tjänster”, där parlamentet insisterat mycket på behovet av att se till att den offentliga servicen respekteras, vilket också kommissionen är mån om, och vilket vi tagit med i våra förslag, kan jag försäkra er om att dessa ståndpunkter inte på något sätt skiljer sig från det vi angivit. Vi har faktiskt samrått med och tagit hänsyn till synpunkter från ett antal icke-statliga organisationer: ingen av dessa organisationer har särbehandlats av oss.
Sammanfattningsvis är alltså dessa läckor mycket beklagliga, men har trots detta en positiv aspekt: så snart dessa hemliga dokument offentliggjorts kan alla som verkligen är intresserade av dem få möjlighet att titta närmare på dem, och de kommer då att upptäcka att dessa så kallade hemliga förslag är helt i linje med de målsättningar vi officiellt proklamerat, och att det inte finns någon dold dagordning, i motsats till vad som ibland påståtts. De kommer bland annat att kunna konstatera att vi inte på något sätt har för avsikt att vare sig gynna eller kräva en privatisering av den offentliga servicen, eller att denna skall försämras, inom någon sektor eller i något land.
Denna publicering har egentligen för närvarande bara lett till ett offer, och det är myten om den dolda dagordningen. Det är så illa att jag till och med nu misstänks för att själv personligen ha arrangerat denna läcka för att visa i vilken utsträckning det vi gör i hemlighet överensstämde med det som vi aviserat offentligt. Jag dementerar självfallet alla uttalanden av detta slag.
För att komma till sakfrågan: låt oss kort erinra om att WTO:s avtal om ”tjänster” är det flexiblaste som finns, att det innebär att varje land skall upprätta en förteckning över verksamheter för vilka de är beredda att föreslå tillträde till marknaden och erbjuda nationell behandling av utländska tjänsteutövare, att alla länder från sina åtaganden kan utesluta åtgärder som de anser politiskt känsliga, och att problem med mångfald när det gäller ekonomi och sociala frågor i de deltagande länderna därför respekteras.
WTO:s medlemmar behåller för övrigt den suveräna rätten att beroende på särskilda offentliga målsättningar reglera den handelsverksamhet och ickehandelsverksamhet som skall utvecklas på deras territorium. Detta är den allmänna principen. Beträffande de aktuella förslagen till krav, och i enlighet med förslagen till förhandling som vi överlämnat tidigare och i enlighet med de målsättningar vi redan ställt upp, gäller våra krav ett antal sektorer, som jag snabbt skall nämna: fria yrken, tjänster till företag, budverksamhet, posttjänster, telekom, byggnation och tjänster inom ingenjörskonst, distribution och miljö samt finansiella tjänster, turism, resor, transporter och energi. Det är inte fråga om – det kan ni konstatera efter att ha hört listan – vare sig hälsa eller utbildning och vi har inte ställt några krav på tredje land vare sig inom hälsosektorn eller utbildningssektorn, och vi har inte för avsikt, det måste jag säga, i varje fall inte på det här stadiet, att lämna några anbud från vår sida inom detta område.
En fråga återstår som van den Berg fäst vår uppmärksamhet på: det är frågan om vatten i utvecklingsländerna, som verkligen är en komplex fråga. Vi är inom kommissionen övertygade om att vi i denna vattenfråga har goda skäl att ställa krav på tredje land när det gäller vattendistributionen. Jag betonar alltså ”vattendistributionen”, för att verkligen skilja den från problemet med tillgång till vattenresurser, vilket ligger utanför tillämpningsområdet för WTO:s avtal om tjänster. Vi anser efter ett antal internationella arbeten, att om den miljard eller en och en halv miljard människor på jorden som i dag inte har tillgång till vatten skall få det under de kommande tio åren behöver vi privat finansiering. Den nuvarande volymen kapital som behöver investeras i infrastruktur av den här typen är i storleksordningen 200 miljarder dollar. I dag är nivån på ungefär 70 till 80 miljarder dollar. Skillnaden kan inte täckas enbart med offentliga medel. Vi anser alltså att förhandlingarna inom GATT, om de sköts korrekt, på ett användbart sätt skulle kunna bidra till en internationell ansträngning som inletts för att på vattenområdet genomföra FN:s målsättningar från sekelskiftet.
Jag kommer nu till den sista punkten som tas upp av van den Berg. Det är frågan om förhållandet mellan krav, eller villkor, som utformats av IMF när det gäller utvecklingsländerna och WTO-förhandlingarna. På den punkten har jag följande svar: förhandlingarna om ”tjänster” och IMF:s program för strukturanpassning är inte förbundna med varandra. Utvecklingsländerna som skulle ha eller har skrivit under åtaganden enligt strukturanpassningsprogrammen bör därför se till att tillerkännas dem, om jag så får säga, i den internationella förhandlingen.
Så länge som dessa villkor inte konsoliderats inom WTO anses de inte som obligatoriska ur WTO:s perspektiv, och därför kan länder som av en eller annan anledning tvingats acceptera, eller har accepterat, villkor av denna typ från IMF utnyttja detta i förhandlingarna med WTO. Vi för vår del är i alla fall beredda att titta på detta på ett positivt sätt.
van den Berg (PSE). – (NL) Vi har mycket höga tankar om kommissionären, men vi trodde verkligen inte att han hade utvecklat en så konfidentiell strategi att den hemliga listan var hans eget tillvägagångssätt. Men nu när denna lista en gång för alla ligger på bordet kan jag konstatera att kommissionären har sagt att om vi framställer en begäran kan inte ett enda land tvingas att instämma med något som de inte vill. De bestämmer själva vad den offentliga sektorn är.
Nu har jag förstått att kommissionären arbetar utifrån ett åtagande, och jag skulle vilja fråga honom om han än en gång kan bekräfta att detta åtagande vad honom beträffar – och detta utspelar sig också mellan kommissionen och oss som parlament – i princip innebär att det vi inte vill göra mot oss själva och inte vill be oss själva om, för att uttrycka det så, till exempel i förhållande till vattnet eller inom undervisningen, hälsovården eller andra sektorer, skall vi inte heller kräva av andra. Och att vi, om vi skulle avvika från detta, först har ett grundligt åsiktsutbyte med varandra om detta.
Jag tror att det är viktigt för oss att vara väl insatta i detta politiska åtagande, denna tydliga linje. Och vidare tror jag att Johannesburg förmodligen också är en bra plats att i fråga om detta vatten se till att tillgången även fortsättningsvis kontrolleras offentligt, men att finansieringen möjligen kan utformas vidare genom privata kanaler.
Talmannen. – Herr kommissionär, ärade ledamöter! Jag ber er att fatta er mycket kort, eftersom vi har överskridit alla tänkbara tidsbegränsningar för den här frågan.
Lamy,kommissionen. – (FR) Låt oss mycket kortfattat men tydligt skilja mellan gemenskapens regler när det gäller tjänster och de regler som gäller inom WTO. Vi har gemenskapsregler som vi antar av egna skäl och vi antar inom WTO ståndpunkter som ibland är bestämda. Vi kan självfallet inte heller gå längre än vad vi gjort internt, men vi kan också stanna tidigare än vad vi gjort internt, och det är helt och hållet vi som bestämmer.
Beträffande er andra exakta fråga: kräver vi avregleringar av andra inom sektorer där vi inte är beredda att göra åtaganden? Sådan är inte vår politik, de instruktioner jag givit och det jag sagt offentligt är att om vi gör det sker det endast undantagsvis, och med de samråd och medlingar som krävs.
Van Lancker (PSE). – (NL) Jag vill tacka kommissionären för hans tydliga svar. Jag måste ärligt talat säga att jag själv gladde mig över rapporterna från de icke-statliga organisationerna. Jag skulle bara vilja fråga kommissionären som ett förtydligande om han, när diskussionerna är avrundade, går tillbaka till rådet (allmänna frågor) för att få ett officiellt mandat, eller om kommissionen egentligen redan nu har mandatet på fickan?
Det uppstod ju en mycket stor kontrovers även i Europa just när det gäller vatten.
Lamy,kommissionen. – (FR) Det mandat jag förfogar över som kommissionär är det som antogs av rådet, och för övrigt av parlamentet, i Seattle 1999. Utvidgningen av detta mandat och de reserver jag har återfinns därför i detta dokument som är offentligt.
När det gäller tjänsterna erinrar jag om att GATS-förhandlingen sker i etapper: till att börja med önskemålen – alla lämnar önskemål till alla – därefter erbjudandena – alla lämnar erbjudanden till alla. Tidsfristen för önskemålen är fastställd till juni i år, och när det gäller erbjudandena till mars nästa år, och det är först i slutet, efter att önskemål och erbjudanden ställts mot varandra, som alla intar en ståndpunkt. Det är alltså då, sannolikt i början eller mitten av 2004, som vi exakt kommer att veta vad vi är beredda att erbjuda och jag kommer att göra det, på samma sätt som jag hittills gjort, i samråd med rådet, med parlamentet och ett antal andra enheter inom det civila samhället som – yrkesmässigt eller ej – är intresserade av dessa frågor.
Sjöstedt (GUE/NGL). Jag tackar kommissionären för svaret och har en följdfråga. Det har i flera tidningsartiklar hävdats att kommissionen avser att koppla samman krav på avreglering på tjänstesidan i andra länder med en minskning eller ett avskaffande av exportsubventioner på jordbruksområdet från EU:s sida.
Jag menar att varje sådan sammankoppling mellan krav på avregleringar i andra länder och EU:s självklara minskning av sina exportsubventioner på jordbruksområdet är förkastlig och oförsvarlig.
Jag undrar om kommissionären kan garantera att detta inte stämmer, att det inte kommer att förekomma någon sammanlänkning mellan frågan om exportsubventioner av jordbruksprodukter från EU och avregleringskrav på offentliga tjänster i andra länder.
Lamy,kommissionen. – (FR) Uppriktigt sagt tror jag inte det finns några förbindelser av den typen. Jordbruksförhandlingen som bedrivs parallellt av min kollega Fischler huvudsakligen, och där jag varit behjälplig, är en förhandling vars villkor fastställdes i Doha, och vi är alla kring bordet engagerade i att förbättra vårt tillträde till marknaden, minska vårt interna stöd och även minska exportstödet. Detta är den allmänna linje som godkändes av alla i Doha. Därefter kommer frågan om kvantiteten: hur mycket? Det är just det som är föremål för förhandlingen, och det finns inte vad jag vet någon koppling av den typ som ni tar upp mellan en avreglering å ena sidan och minskade anslag å den andra.
Rübig (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, kommissionär Lamy! Vi vet att GATS-förhandlingarna också skall bidra till ökat välstånd inom utvecklingsländerna, där avregleringens syfte är att medföra fördelar för konsumenterna, och i regel riktar sig mot ifrågavarande företag. Därför skulle det intressera mig att få höra vilka tjänstesektorer som egentligen prioriteras vid kommissionens förhandlingar.
Lamy,kommissionen. – (FR) Herr Rübig! Jag nämnde de prioriterade sektorerna. I stort sett motsvarar de prioriterade sektorerna dem för vilka Europeiska unionen har en tydligt jämförande fördel. Finansiella tjänster, telekommunikation, distribution, byggnationstjänster är sådana sektorer som det oftast är fråga om i samband med bilaterala förhandlingar eller besök. I stort sett motsvarar dessa sektorer ungefär 70 procent av Europeiska unionens BNP, men utgör i dag bara 25 procent av vår export, vilket visar att vi där har en mycket stor potential att utnyttja.
Talmannen. – Herr Lamy, tack så mycket för ert samarbete.
Andra delen
Frågor till kommissionär Schreyer
Talmannen. – Eftersom frågeställaren är frånvarande, bortfaller fråga 30.
Angående: Budgetimplementering bör ändras till Budgetgenomförande
EU:s budget har under flera år gått med stora överskott. Detta är en negativ utveckling eftersom det innebär att utlovade pengar inte når fram dit de skall. I förlängningen leder detta till att EU:s trovärdighet står på spel.
Hur tänker kommissionen arbeta för att komma till rätta med detta allvarliga problem?
Har kommissionen några kontakter med Europeiska unionens råd och medlemsstaterna för att förbättra implementeringen genomförandet av EU:s budget?
Schreyer,kommissionen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! På ledamoten Färms fråga vill jag ge följande svar: Under budgetåret 2001 utnyttjades totalt sett 97 procent av åtagandebemyndigandena. Det var en tydlig förbättring jämfört med året innan, där vi hade en utnyttjandegrad om 82 procent av åtagandebemyndigandena. Men i fråga om betalningsbemyndigandena såg bilden annorlunda ut. Här utnyttjades under år 2001 82 procent av de medel som stod till buds, och detta var mindre än det redan låga värdet året innan, alltså år 2000, där värdet uppgick till 88 procent.
Överskotten under budgetåret 2001 beror till väsentlig del på det otillräckliga utnyttjandet av medlen i strukturfonderna – 9,4 miljarder –, sammanhållningsfonden samt instrumenten inför anslutningen, ISPA, Sapard och Phare. Till icke oväsentlig del bidrog emellertid också besparingar inom jordbrukssektorn om cirka 1,9 miljarder euro till budgetöverskottet för år 2001. I fråga om strukturfonden ligger anledningen till underutnyttjandet framför allt i den försenade inledningen av programmen inom den nya programplaneringsperioden 2000-2006. I fråga om Sapard och ISPA berodde det på samverkan mellan två faktorer, för det första problem i samband med påbörjandet av ny verksamhet, för det andra inrättandet av de erforderliga förvaltningsstrukturerna i kandidatländerna.
Kommissionen är mycket oroad över denna utveckling och har redan gjort en rad förberedelser för att ge eftertryck åt de åtgärder som vidtogs år 2001. Bland annat uppmanades medlemsstaterna, som ju är ansvariga för genomförandet av programmen, att obetingat iaktta tidsplanen strikt för genomförandet för tidsperioden 2000-2006, inklusive den i artikel 31 i förordning 1260/1999 förankrade n+2-regeln. För de enskilda programmen gäller denna regel redan från och med den 1 januari 2003, för de övriga från och med den 1 januari 2004.
Med en skrivelse av den 21 november förra året gjorde min kollega Barnier uttryckligen medlemsstaterna uppmärksamma på denna regel. Kommissionens enheter informerar medlemsstaterna regelbundet om hur långt genomförandet har kommit i fråga om alla ekonomiska åtaganden där det en finns risk för att nämnda regel skulle kunna komma att tillämpas. Senaste ifrågavarande information lämnades i april 2002. Medlemsstaterna fick en tidsfrist fram till den 31 mars 2003 för att lämna in sina ansökningar om slutbetalning för programmen i förra planeringsperioden, alltså planeringsperioden 1994-1999.
I fråga om Sammanhållningsfonden fastslås i varje finansieringsbeslut en bindande tidsfrist för att lägga fram dessa ansökningar om betalning. Kommissionen har meddelat medlemsstaterna att man principiellt är negativ till en förlängning av dessa tidsfrister. Genomförandet av strukturfondsåtgärderna skall i framtiden i större utsträckning än tidigare kontrolleras under hela året, i synnerhet med hjälp av de nya bedömningar av när betalning skall ske som skall läggas fram av medlemsstaterna.
Dessa bedömningar meddelas efter budgetförfarandet nu också till budgetmyndigheten. Dessutom kommer kommissionen att för berörda medlemsstater påpeka risken för att sådana ekonomiska åtaganden, som alltför länge varit ouppklarade, automatiskt upphävs. Medlemsstaternas bedömning av vilka betalningar som man bedömde skulle behöva göras under budgetåret 2001 inom ramen för strukturfonderna – förskott undantagna – låg för budgetåret 2001 15 miljarder högre än det som medlemsstaterna sedan faktiskt avropade i fråga om betalningsbemyndiganden.
I fråga om övriga budgetposter bemödar sig kommissionen om att förfina sina behovsprognoser och fortsätta att bygga ut planen för genomförande av budgeten 2002, för att på så sätt med hjälp av en funktion för tidig varning i god tid visa eventuella diskrepanser mellan genomförandebehov och tillgängliga medel. Med hjälp av denna plan skall verkställandet av budgeten övervakas under hela året, och i september och november 2002 kommer budgetmyndigheten – som vi har lovat er – sedan att rapportera om det.
Färm (PSE). Jag tackar kommissionär Schreyer för det konstruktiva svaret på min fråga. I egenskap av budgetföredragande hade jag naturligtvis kunnat diskutera detta med Schreyer i samband med debatten om 2003 års budget, men jag ville hellre ta det i frågeform. Det rör sig nämligen om ett mycket större och mycket mer principiellt problem.
Budgetmyndigheten fattar beslut om regionalpolitik och biståndspolitik därför att vi vill åstadkomma någonting för sysselsättningen i fattiga regioner och för stödet till fattiga länder i världen.
Om vi upptäcker att en stor del av det vi faktiskt fattat beslut om inte genomförs är detta ett stort demokratiskt problem som kan leda till att människors förtroende för unionen minskar. Därför anser jag att vi måste få medlemsstaterna, rådet, kommissionen och parlamentet att gemensamt genomföra en handlingsplan för att förhållandena verkligen skall förändras.
Jag har också en sista fråga till Schreyer. Tycker kommissionen att det finns en tillräcklig beredskap i medlemsstaterna för att verkligen göra någonting åt problemen? Ibland får jag känslan av att medlemsstaternas finansministrar mest applåderar för att de får tillbaka pengar.
Finns det en riktig vilja att verkligen göra någonting åt problemen gemensamt med kommissionen och parlamentet?
Schreyer,kommissionen. – (DE) Herr ledamot! Jag vill för det första påpeka att genomförandet inom det område med externt stöd som ni berör väsentligt har förbättrats under de båda senaste åren. Förra året, år 2001, betalades nästan alla anslag också ut. Det är en stor förändring gentemot tidigare år. Här ser man verkligen ett positivt resultat av reformen och framför allt av de åtgärder som mina kolleger Chris Patten och Poul Nielson har vidtagit.
Beträffande den andra delen av er fråga kan jag säga att medlemsstaterna är intresserade av att nu också betala ut medlen från strukturfonderna. Ni har alltså rätt, å ena sidan är det naturligtvis finansministrarna som gläder sig när medel från ett budgetår återbetalas, men å andra sidan är det också finansministrarna som gör bedömningarna av vad som under ett år skall avropas från strukturfonderna. Vi har å ena sidan den bedömning som görs i förväg och den jättelika diskrepansen till det som sedan genomförs, och å andra sidan naturligtvis det faktum att återbetalningen välkomnas.
Vi överväger här hur vi skall kunna använda våra instrument för att göra dessa prognoser, på vilka vi ju sedan bygger vårt förslag, mer konkreta och kanske också mer bindande.
Jag vill påpeka att i fråga om åtgärderna för att främja utvecklingen av landsbygden så föreskrivs det i regeln att när medlemsstaternas uppskattning av hur mycket de behöver avviker med en bestämd procentsats från det som sedan genomförs, så kommer detta så att säga att innebära sanktioner i form av ett avdrag följande år. Det är mycket långtgående bestämmelser, men det har ändå visat sig att detta fungerar.
Även min kollega Barnier arbetar med att vi skall åstadkomma en förbättring när det gäller de diskrepanser som vi nu har inom strukturfonderna.
Redondo Jiménez (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionär! Jag kommer inte att tala om de höga summor ni hanterar.
Vi vet alla att av 1,27 procent är 1,14 procent åtaganden och cirka 1 procent används. Man skyller alltid på medlemsstaterna och vi säger att de åtar sig mer än de kan använda.
Jag kommer att ställa en mycket konkret fråga om ett program som kommissionen är ensam ansvarig för, nämligen Life-programmet.
Förra året användes cirka 100 miljoner euro för Life-programmet, vilket var 20 miljoner mindre än budgeten, trots att det fanns mer än tillräckligt väl utvärderade och klassificerade projekt för att kunna använda de 100 miljonerna. I år, när man är i färd med att tilldela medel för detta program – om man inte redan har gjort det, eftersom detta skulle ske i dagarna – kommer kommissionen att göra detsamma? Vad kommer ni att göra för att kontrollera att kommissionen verkligen tilldelar 100 procent av de betalningskrediter programmet innehåller, och dessutom lämnar några projekt i reserv, eftersom genomförandet av dessa program nådde den normala nivån som ni nämnde på 70 procent eller 80 procent, som använts efteråt i kommissionen?
Fru kommissionär! Detta beror endast på kommissionen och inte på medlemsstaterna.
Schreyer,kommissionen. – (DE) Fru ledamot! Ni har rätt i att det i fråga om strukturfonderna är så att vi så att säga återbetalar det som medlemsstaterna har gett ut. Såtillvida kan inte heller några betalningar göras, om det inte föreligger några räkningar, medan det i fråga om Life-programmet handlar om ett direkt genomförande. Förra året hade vi en försening i fråga om vissa anbudsförfaranden. Jag kan nu tyvärr inte informera er om den aktuella situationen för avropandet. Det skall jag gärna informera er om senare skriftligen, konkret och mycket detaljerat.
Talmannen. – Tack så mycket, fru Schreyer.
Frågor till kommissionär Busquin
Talmannen. – Fråga nr 32 från Bart Staes (H-0266/02):
Angående: EU:s budget och stöd till vapenindustrin
Enligt Institute for Security Studies anslog EU under 1999 mellan 1,5 och 2 miljarder euro till utgifter som på ett eller annat sätt har samband med rustning. Det mesta av dessa pengar går genom strukturfonderna och budgeten för forskning och teknik inom ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling.
Kan kommissionen bekräfta denna uppgift och meddela i vilken grad EU-medel står för direkt eller indirekt stöd till vapenindustrin, och kan kommissionen också meddela hur mycket av EU-medel som gått till åtgärder för omvandling av vapenindustrin?
Busquin,kommissionen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter! När det gäller de två avsnitten i gemenskapens budget som nämns av Staes som källa till anslag för stöd till rustning, vill kommissionen lämna följande preciseringar.
När det gäller ramprogrammet för teknisk forskning och utveckling erinrar kommissionen om att det i texten till beslutet om det femte ramprogrammet som nu är i kraft, efter att ha antagits genom medbeslutande av parlamentet och rådet, anges att finansiering ur detta program skall beviljas projekt med civila målsättningar. Det innebär konkret att särskilt stöd till rustningsindustrin inte är möjligt via ramprogrammet för forskning.
Beträffande strukturfonderna inledde kommissionen 1993 i samband med krisen inom försvarsindustrin, ett program kallat ”Konver” för stöd till omvandling av de sysselsättningsområden som mest berördes av den minskade rustningsverksamheten eller nedläggningen av militära anläggningar.
Målsättningen med gemenskapsinitiativen var att stödja diversifieringen av områden som var starkt beroende av försvaret, genom omstrukturering av verksamhet knuten till denna sektor och utveckling av verksamhet inom andra industrisektorer än den militära. Det fleråriga initiativet Konver finansierade mellan 1994 och 1999 åtgärder som till exempel personalens förvärv av nya civila kvalifikationer, diversifiering av företagets ekonomiska struktur, stöd till utveckling av små och medelstora företag, ombyggnad av militära anläggningar till nya civila verksamhetsområden och upprustning av miljön.
Budgetmässigt uppgick finansieringen för dessa strukturfonder till 739 miljoner euro, i 1996 års priser, eller i genomsnitt 125 miljoner euro per år. Under programplaneringsperioden 2000-2006 avskaffades Konver som separat initiativ, men åtgärder kan fortfarande finansieras av Konver inom ramen för program som faller under mål 1 och 2.
Staes (Verts/ALE). – (NL) Tack herr talman, tack kommissionär Busquin för ert svar! Jag skulle vilja ha en precisering. Ni säger tydligt och klart att ramprogrammet enbart kan användas för civila och medborgerliga ändamål och inte för militära ändamål. Det är åtminstone så som jag har förstått det. Vi har naturligtvis också ett antal produkter för dubbel användning, dual use-produkterna, som används såväl inom den civila som inom den militära sektorn. Kan kommissionären bekräfta eller försäkra oss om att pengarna för ramprogrammet inte används till dessa dual use-produkter också? För det andra: kommissionären säger att Konver-programmet i sig självt inte längre existerar för perioden 2000-2006, men att åtgärderna fortfarande är möjliga och att ansökningar kan lämnas in. Skulle han kunna meddela oss om huruvida det för närvarande genomförs några projekt i det tidigare Konver-programmets anda? Jag tackar honom för hans svar.
Busquin,kommissionen. – (FR) Jag skulle alltså vilja svara Staes på de båda punkterna. När det till att börja med gäller forskningsprogrammet är fördraget och texterna i anslutning till det femte ramprogrammet tydliga: kommissionen har ingen juridisk befogenhet när det gäller särskild militär forskning, eftersom detta område hör till det mellanstatliga samarbetet och VEU. Jag tänker på artikel 17 i fördraget. I beslutet om det femte ramprogrammet fastställs att de finansiella bidrag som lämnas av gemenskapen till forskningsprojekt som hör till ramprogrammet endast skall utnyttjas för civila ändamål. Uttryckligt stöd till forskning som är både civil och militär är alltså inte tillåtet. Förslaget om det sjätte ramprogrammet går i samma riktning. Det är också helt klart att det självfallet inte alltid är enkelt att bedöma hur stor andel civil forskning som kanske blir föremål för militära tillämpningar. Det finns exempelvis forskningsprogram på dataområdet som ibland, även om de är avsedda för civila ändamål, kan ha en militär tillämpning. Men vi gör bara forskningsprogram för civila ändamål. Så långt när det gäller forskningsprogrammet.
När det gäller Konver har jag sagt att åtgärder som finansieras av Konver fortfarande är möjliga inom ramen för programmen som faller under Mål 1 och 2, som hör till min kollega Barniers befogenheter. Jag förfogar inte över någon annan information för att precisera den nuvarande andel åtgärder som finansieras av Konver inom ramen för Mål 1 och 2. Jag vill ändå säga att Konver-programmen har som målsättning att omstrukturera de sysselsättningsområden som mest berörs av den minskade rustningsverksamheten eller nedläggningen av militära anläggningar. Syftet med dessa program är alltså socioekonomiskt och går i den riktning ni önskar, tror jag.
Talmannen. – Fråga nr 33 från Bernd Posselt (H-0326/02):
Angående: Medlemsstaternas författningar och det sjätte ramprogrammet
Med tanke på kommissionens otillfredsställande svar på min fråga (H-0167/02(1)), i vilket det mycket vagt talas om nationella bestämmelser som inte skulle kunna leda till några bindande villkor för hur man skall agera på gemenskapsnivå, ställer jag följande fråga till kommissionen: Anser kommissionen att skattemedel från ramprogrammet för forskning får användas för sådan forskning om embryon där embryona förstörs, respektive för forskning där embryonala stamceller används, om dessa skattemedel bl.a. härstammar från medlemsstater i vilka sådan forskning inte bara betraktas som etiskt oacceptabel, utan även strider mot författningen eller gällande lag och beivras med stöd i strafflagstiftningen?
Busquin,kommissionen. – (FR) Kommissionen är medveten om att forskningen på mänskliga embryon är föremål för etiska val och regler som skiljer sig från ett land till ett annat. När det gäller de etiska reglerna för ramprogrammet är de regler som föreslagits av kommissionen i linje med parlamentets ändringsförslag vid första behandlingen av det sjätte ramprogrammet, liksom med uppfattningen hos den europeiska gruppen för etik och vetenskap inom ny teknik. Reglerna bygger också på dem som finns i det femte ramprogrammet för forskning.
Kommissionens uppfattning upprepades i en deklaration när rådet antog den gemensamma ståndpunkten om det sjätte ramprogrammet för forskning. Den innebär att de som deltar i gemenskapens forskningsprogram strikt skall respektera den nationella lagstiftningen och etiska koder. De lokala etiska kommittéerna eller de behöriga nationella myndigheterna måste konsulteras och yttra sig positivt eller ge sitt godkännande innan någon forskningsverksamhet inleds.
Såsom vi redan angivit i vårt tidigare svar bör den nationella lagstiftningen inte förhindra åtgärder på gemenskapsnivå, inom de områden där gemenskapen formellt är behörig, och det är fallet med forskningen, om de antas genom medbeslutande med rådet och parlamentet. I detta sammanhang anser rådet att medel avsedda för forskning inom det sjätte ramprogrammet bör användas med fullständig respekt för beslut som fattas genom medbeslutande i rådet och parlamentet. Och kommissionen är väl medveten om att respekten för den kulturella mångfalden och de etiska synsätten i Europa inte motiverar en låtgåmentalitet. Liksom tidigare kommer kommissionen att överlämna alla förslag som ger upphov till etiska frågor för en etisk granskning med hjälp av externa experter.
Posselt (PPE-DE) . – (DE) Herr talman! Det handlar ju inte bara om en etisk fråga, vilken som helst. Det handlar ju om att döda mänskligt liv för forskningsändamål. Därför vill jag helt konkret fråga kommissionen: Kan ni utesluta att en europeisk skattebetalare skulle betala skattepengar till forskning, som om den genomfördes i hans egen medlemsstat, vore straffbar?
Busquin,kommissionen. – (FR) Det är helt klart att man självfallet måste respektera varje medlemsstats lagstiftning. Det är absolut nödvändigt. Vi har sagt att ett ramprogram för forskning är ett gemenskapsförslag som antagits genom medbeslutande i rådet och parlamentet. Det är därför självklart att vi skall se till att de etiska kommittéerna, som analyserar varje förslag, tar hänsyn till alla tendenser inom den vetenskapliga världen och den lokala lagstiftningen.
Purvis (PPE-DE). – (EN) Kan jag få fråga kommissionären: Att döma av förmiddagens diskussion, kommer parlamentet förmodligen att godta den gemensamma ståndpunkten i enlighet med de gemensamt överenskomna ändringsförslagen. Men jag är inte helt säker på vad detta kommer att innebära inom detta specifika område. Kommissionären kan kanske klargöra, till exempel: Om en metod för embryonal stamcellsforskning kom från Förenade kungariket, eller från Italien, eller från Tyskland, skulle EU ställa upp med finansiering i vart och ett av dessa fall?
Busquin,kommissionen. – (FR) Jag skulle vilja läsa upp mitt uttalande från förmiddagens diskussion för er. Kommissionen har bett att följande uttalande skall tas till rådets protokoll: ”I enlighet med Europaparlamentets yttrande om förslaget till sjätte ramprogram och med tanke på yttrandet från den europeiska gruppen för etik och vetenskap inom ny teknik anser kommissionen att forskning inom följande områden inte skall finansieras av ramprogrammet: forskningsverksamhet som syftar till mänsklig kloning i reproduktionssyfte, forskningsverksamhet som leder till att människors genmaterial modifieras och som kan göra dessa förändringar ärftliga, forskningsverksamhet som är avsedd att skapa mänskliga embryon enbart för forskningsändamål eller för att tillföra stamceller, bland annat genom att överföra somatiska cellkärnor” och naturligtvis också en artikel om att experiment på djur måste ersättas med andra metoder. Detta är den riktlinje vi fastställt.
Men som jag sade kan och bör varje program och projekt inom dessa områden granskas av en särskild etisk kommitté. Man kan i dag alltså inte föregripa det slags förslag som skulle kunna läggas fram på europeisk nivå. Det är självklart att forskningen i varje medlemsstat kan ske utifrån respektive medlemsstats lagstiftning. Men på europeisk nivå är detta den riktlinje som i dag förefaller vara den mest accepterade av alla, eller åtminstone av en majoritet i parlamentet och säkerligen av en majoritet i rådet.
Purvis (PPE-DE). – (EN) Det är mycket viktigt. Genom tolkningen verkade kommissionären säga att embryonal stamcellsforskning inte skulle kunna få någon som helst finansiering. Så har jag inte uppfattat situationen.
Busquin,kommissionen. – (FR) Jag kan återigen läsa upp den exakta texten om frågorna om embryon för er: ”Man bör nämna forskningsverksamhet som är avsedd att skapa mänskliga embryon enbart för forskningsändamål eller för att tillföra stamceller, bland annat genom att överföra somatiska cellkärnor.” Den aspekten kommer alltså inte att finansieras, det är helt klart.
Sacrédeus (PPE-DE). Till kommissionär Busquin vill jag ställa följande följdfråga: Hur bedömer kommissionären att medborgarnas förtroende för Europeiska unionen och EU:s gemensamma forskningsprogram påverkas i de olika medlemsstaterna, särskilt i de fyra länder som genom lag förbjudit embryonala stamceller?
Är det inte en viktig förtroendefråga för EU och den gemensamma forskningspolitiken om Europeiska unionen själv genomför forskningsprogram inom områden som man på politisk väg har arbetat för att förbjuda i dessa länder? Skall inte EU:s forskning söka det gemensamma istället för det kontroversiella?
Busquin,kommissionen. – (FR) Det är självklart att man inom gemenskapsforskningen så långt det är möjligt vill ha gemensamma målsättningar. Men vi har redan diskuterat frågan tillräckligt. Det finns betydande uppfattningar och skillnader mellan de olika medlemsstaterna och beroende på de olika parlamenten. Det vi alltså vill göra är självfallet att respektera rollen för alla nationella parlament, alla medlemsstater, men vi kan inte heller extrapolera en nationell ståndpunkt om hela Europa, eftersom dessa ståndpunkter skiljer sig från varandra.
Talmannen. – Som ni vet är dessa debatter mycket intressanta, men ni får endast ställa två följdfrågor. Så lyder arbetsordningen.
Talmannen. – Fråga nr 34 från Phillip Whitehead (H-0330/02):
Angående: Arbetet inom Europeiska gruppen för etik
Kommer kommissionen att se till att man inom ramen för den nya handlingsplanen för bioteknik kommer att fortsätta att behandla bioteknikens och den genetiska forskningens etiska följder, utan att potentiellt nyttig teknik som genetiska prov och farmakogenetik försenas? Om så är fallet: På vilket sätt kommer detta att ske?
Busquin,kommissionen. – (FR) Herr talman, herr parlamentsledamot! Kommissionen erkände i verksamhetsplanen om biovetenskap och bioteknik som publicerades den 23 januari 2002, att detta område kräver att både etiska och ekonomiska och till och med industriella överväganden beaktas. Kommissionen är övertygad om att det är möjligt och nödvändigt att förena dessa båda dimensioner, även när det gäller genetiska prov och farmakogenetik.
I praktiken kräver detta för det första att etiska, rättsliga och sociala effekter identifieras och analyseras så tidigt som möjligt under utvecklingen, och innan tekniken tillämpas i stor utsträckning. Det är viktigt att uppmuntra experterna inom etik liksom juristerna och sociologerna att bedriva ett nära samarbete med vetenskapsmännen och näringslivet, för att främja ömsesidig utbildning och en dialog som omfattar de största aktörerna, även patienter, politiska beslutsfattare och allmänheten i vid mening. Dessa synsätt kommer att finnas med bland målsättningarna för det sjätte ramprogrammet för forskning, särskilt den första prioriteringen ”Genomik och bioteknik för bättre hälsa”.
För det andra vill vi fortsätta att stimulera forskningen inom etik för att öka kunskaperna och bättre förstå de olika synsätten på europeisk nivå.
För det tredje vill vi att en rättslig ram och ett regelverk för biotekniken skall utarbetas, som bland annat omfattar genetiska prov och grundas på ett brett socialt samförstånd som bara kan uppnås genom öppen kommunikation och som fungerar i bägge riktningar.
Whitehead (PSE). – (EN) Jag vill fråga kommissionären om han personligen kommer att delta i utarbetandet och genomförandet av den arbetsplan som Europeiska gruppen för etik håller på att ta fram? Om så är fallet, kommer han att ta hänsyn till att denna diskussion omfattar brådskande frågor såväl som grundläggande principer?
Talmannen. – Herr ledamot, jag ber er upprepa sista delen av er fråga, eftersom den inte har förståtts.
Whitehead (PSE). – (EN) Erkänner kommissionären att det finns brådskande frågor i samband med en del av den berörda forskningen, såväl som den grundläggande diskussionen om huvudprinciper, och att detta inte bör bli ett område på vilket det sker någon onödig förhalning i någon etisk kommitté eller grupp?
Busquin,kommissionen. – (FR) Det är självklart att vi vill ha en omfattande diskussion om dessa frågor. Det handlar om ett samhällsproblem. Men enligt min uppfattning får debatten ändå inte leda till att antagandet försenas av ett ramprogram för forskning som omfattar mycket mer. Problemen skall inte inriktas på en enda aspekt.
Bowe (PSE). – (EN) På grundval av diskussionen om de senaste två frågorna och det faktum att vi – förhoppningsvis – godkänner forskningsprogrammet i morgon, vill jag ställa en direkt fråga till kommissionären. Det framstår tydligt att etikgruppen kommer att bli allt viktigare; är ni inte därför litet orolig över att det inte finns någon tydlig arbetsplan för den? Är ni inte litet orolig över att det inte finns någon ordförande för tillfället? Och kan ni personligen försäkra oss om att ni kommer att se till att de frågor som jag själv och andra kolleger ville ställa till er i dag om gruppens arbete och utnämningen av en ny ordförande, kommer att besvaras snabbt och korrekt på ett öppet och insynsvänligt sätt?
Jag hoppas att ni kan ge oss vissa snabba och tydliga löften om detta, eftersom vi är mycket måna om att det görs snabbt.
Busquin,kommissionen. – (FR) Herr parlamentsledamot! När det gäller aspekten med vetenskap och samhälle i det nya ramprogrammet, en aspekt som parlamentet exempelvis fäster mycket stor betydelse vid, och en mer konsekvent budget för problem som rör vetenskap och samhälle, har vi utarbetat en handlingsplan som syftar till att skapa kontakt och utveckla debatten med medborgarna om dessa frågor. De etiska frågorna har en viktig plats i denna handlingsplan för vetenskap och samhälle. Det är helt klart att de ekonomiska medlen i nästa ramprogram kommer att utökas på europeisk nivå för att inleda en så fruktbar dialog som möjligt om dessa frågor.
McNally (PSE). – (EN) Eftersom ni, herr kommissionär, tydligen kommer att använda Europeiska gruppen för etik som ett instrument för att genomföra ramprogrammet om forskning, kan ni meddela oss i vilken utsträckning ni kommer att informera parlamentet om de råd ni får från denna grupp, om gruppens sammansättning och – inte minst – om de diskussioner som ni för med gruppen och dess ordförande – när denna person blivit utnämnd?
Busquin,kommissionen. – (FR) Fru parlamentsledamot! Som ni vet inrättades den europeiska gruppen för etik redan för några år sedan. Den leddes av Lenoir och jag tror den förvärvat visst anseende, ett anseende som står i proportion till dess yttranden, som är övervägda och som i allmänhet accepteras och självfallet lämnas till parlamentet.
Jag tror för övrigt att ni bjudit in Lenoir hit för att tala. Jag har nu fått veta att hon lämnat ordförandeskapet av personliga skäl, och det innebär att den europeiska gruppen för etik måste skaffa sig en ny ordförande, och det kommer sannolikt att ske inom de närmaste veckorna. Kommissionsordförande Prodi fäster hur som helst stor betydelse vid detta.
Hittills tror jag att den etiska gruppen lämnat yttranden – givetvis är det bara yttranden – som utarbetats på ett pluralistiskt sätt: såväl vetenskapsmän som jurister och sociologer bidrar till dem, och det är viktigt för att bidra till en öppen debatt om dessa frågor som självfallet är grundläggande men också känsliga. Den europeiska gruppen för etik har hittills utfört ett arbete som varit uppskattat och jag hoppas att den i framtiden kan fortsätta på samma sätt.
Talmannen. – Tack så mycket, herr Busquin.
Frågor till kommissionär Verheugen
Talmannen. – Fråga nr 35 från Mihail Papayannakis (H-0264/02):
Angående: Att skydda romerna i Europa mot rasdiskriminering
I Europarådets rapport ”Extremist threats to democracy” konstaterar man att rasistiska övergrepp mot romer ökar i många av kandidatländerna. I samma rapport uttrycker man oro över att romerna även i EU-medlemsstater är föremål för en diskriminering som har klart främlingsfientlig och rasistisk inriktning, och att ansvaret för detta ibland ligger hos politiska krafter som deltar i regeringar i dessa länder.
Mot bakgrund av att man i denna rapport drar andra slutsatser än i de optimistiska rapporter om kandidatländernas anslutningsprocess som kommer från EU:s observatörer, vill jag be kommissionen att redogöra för vilka åtgärder kandidatländerna vidtar i syfte att garantera att romerna i hög grad skyddas mot rasdiskriminering och etnisk diskriminering? Kan kommissionen dessutom informera mig om rådande situation i medlemsstaterna?
Verheugen,kommissionen. – (DE) Herr talman, herr ledamot! Det är odiskutabelt att diskrimineringen av romerna fortfarande är utbredd i en rad kandidatländer och att levnadsvillkoren för romerna fortfarande är ytterst svåra. Kommissionen har alltid nämnt detta och andra brister i sina regelbundna rapporter. Det krävs ytterligare ansträngningar och även ett motsvarande ekonomiskt stöd för att se till att de olika programmen genomförs på ett hållbart sätt i kandidatländerna. Jag kan därför inte dela ledamotens uppfattning, enligt vilken kommissionens slutsatser i detta sammanhang skulle vara alltför optimistiska. Jag är gärna beredd att än en gång ställa ifrågavarande utdrag ur kommissionens yttranden och rapporter till förfogande.
Kommissionen har alltid tagit upp denna fråga till diskussion inom ramen för anslutningsstrategin. Kommissionen kontrollerar också regelbundet utvecklingen. Frågan om diskrimineringen av romerna är emellertid en mycket gammal fråga, den är av komplex natur, och vi bör vara på det klara med att omfattande förbättringar bara kan uppnås i ett medellångt och långsiktigt perspektiv.
Kommissionen har begärt att nationella handlingsplaner skall genomföras i alla kandidatländer där det finns en stor andel romer. Detta har också skett. Olika EU-program har avsevärt bidragit till detta. Men jag måste klart och tydligt säga att vårt politiska budskap till kandidatländerna är att det är de som bär ansvaret för att förbättra romernas situation. Vi får inte frita dessa länder från deras ansvar för detta problem.
I juli 2000 antog Europeiska unionen bindande bestämmelser för att förbjuda rasistisk och etnisk diskriminering på arbetsplatsen, på utbildningsområdet, på det sociala området etc. Ett andra direktiv förbjuder diskriminering på arbetsplatsen på grund av religion och tro, handikapp, ålder och sexuell läggning. Medlemsstaterna måste omvandla dessa direktiv till nationell rätt fram till 2003, dvs. även de kommande nya medlemsländerna måste genomföra dessa direktiv, innan de ansluter sig till Europeiska unionen.
Den rättsliga ramen kompletteras med ett handlingsprogram med ett anslag på 100 miljoner euro, som skall förbättra våra möjligheter att bekämpa rasism och alla andra former av diskriminering. Kommissionen lade därutöver i november 2001 fram ett förslag till ett rambeslut från rådet om att skapa ett rättsinstrument när det gäller straffrätten. Med detta rättsinstrument vill man se till att rasistiskt och främlingsfientligt uppträdande skall bestraffas med samma straffsats i alla medlemsstater, när det handlar om samma sakförhållanden. För det andra skall det juridiska samarbetet på detta område förbättras och främjas.
Papayannakis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag har ett påpekande och en fråga. Jag ville inte anklaga kommissionen för att vara överdrivet optimistisk, jag jämförde bara kommissionens uttalanden med den rapport som utarbetats i Europarådet och har titeln ”Extremist threat to democracy” (extremisthotet mot demokratin), och det var det som var utgångspunkten för min bedömning.
Frågan, herr kommissionär, är följande: Vi begär ganska mycket av andra. Vad gör vi själva? Jag menar inte programmet och pengarna. Jag menar något annat. Ni vet att romerna, som är 7-8 miljoner till antalet, inte tillhör någon stat som tar hand om dem, och därför måste de komma till tals på något annat sätt. De har hållit en kongress, de begär vissa saker, de begär ett alleuropeiskt forum, de begär speciella relationer med Europeiska unionens organ, ett slags erkännande. Eftersom de inte har någon stat som erkänner dem och som kan uppmärksamma förintelsen, den mycket omfattande förintelse som också romerna drabbades av för ett halvt sekel sedan, så måste någon föra deras talan. Har ni för avsikt att lägga fram något förslag om att vi skall erkänna något slags speciell representation för romerna gentemot Europeiska unionens organ?
Verheugen,kommissionen. – (DE) Herr ledamot! Nej, kommissionen har inte några sådana förslag, och jag måste också klart säga att jag skulle ha mycket stora betänkligheter mot att rösta för att frågan om romerna skulle europeiseras på så sätt att romerna som en övernationell europeisk minoritet skulle utrustas med en helt egen europeisk minoritetsstatus. Jag tror snarare att vi här inte kan handla på annat sätt än att med alla till buds stående medel uppmana medlemsstaterna och de blivande medlemsstaterna att energiskt bekämpa diskrimineringen, och vi kan med hjälp av gemenskapsprogram bidra till att stödja denna kamp, vilket vi gör.
Talmannen. – Fråga nr 36 från Sarah Ludford (H-0280/02):
Angående: Cypern
Vad föreslår kommissionen att man skall göra för att inom den europeiska och internationella rättens gränser häva eller mildra det handelsmässiga och ekonomiska embargot på norra Cypern i syfte att mildra den turkcypriotiska befolkningens nuvarande isolering och få till stånd en politisk lösning på ön med tanke på EU-medlemskap?
Verheugen,kommissionen. – (DE) Fru ledamot! I enlighet med EG-domstolens dom den 5 juli 1994 i fallet Anastasiou åtnjuter cypriotiska varor en privilegierad tillgång till EU-marknaden, om ett ursprungsintyg bifogats som utställts av de behöriga myndigheterna i Republiken Cypern. För närvarande uppmanas turkcypriotiska exportörer som bor på norra Cypern att använda stämpeln för Turkiska republiken Nordcypern. Turkiska republiken Nordcypern är folkrättsligt inte erkänd av någon stat i hela världen – med undantag av Turkiet. Därför kan dessa stämplar inte på vederbörligt sätt styrka varornas cypriotiska ursprung.
Den 5 augusti 1994 meddelade den cypriotiske presidenten Kleridis FN:s generalsekreterare skriftligt följande – jag citerar: ”Om det enligt nationell, europeisk och internationell rätt föreskrivna förfarandet iakttas, kan turkcyprioter exportera sina varor på samma villkor som Cyperns övriga befolkning.” Denna skrivelse innehåller alltså ett klart politiskt löfte från Republiken Cypern att på begäran utställa ursprungsintyg från turkcypriotiska exportörer. Det är därför cyprioternas uppgift att komma överens om hur turkcyprioter i praktiken skall kunna erhålla ursprungsintyg som utställs av Republiken Cypern.
Fru ledamot, vi är båda två säkert ense med alla ledamöter i kammaren om att denna synnerligen svåra fråga förmodligen kan och kommer att lösas först i samband med lösningen av Cypernfrågan som helhet. Därför hör det till våra mål att också undanröja detta för turkcyprioterna ju mycket sorgliga tillstånd, så att Cypernfrågan som planerat kan regleras i år, innan vi fattar beslut om anslutningen.
Duff (ELDR). – (EN) Herr kommissionär! Håller ni inte med om att handel är ett underbart sätt att komma till rätta med politiska gräl? Det måste väl inte vara nödvändigt att erkänna den turkiska regeringen för att ett kilo tomater från norr skall kunna säljas söder om den gröna linjen? Jag kan helt enkelt inte förstå att vägran att handla med cyprioterna på den norra delen är förenlig med vår uttryckliga önskan om att få se hela ön – norr och söder – fullständigt integrerad i Europeiska unionen.
Verheugen,kommissionen. – (DE) Herr ledamot, vi förvägrar inte turkcyprioterna någon handel. Jag håller uttryckligen med er, enligt kommissionens uppfattning är ett ökat inbegripande av norra Cypern i handeln rentav högst önskvärt, ty det är ju ett beklagansvärt tillstånd att den grekiska delen av ön utvecklas snabbt och positivt, medan den turkiska delen blir allt fattigare. Vi nekar inte till handel. Problemet består i att turkcyprioterna av sina egna ”myndigheter” – jag säger myndigheter inom anföringstecken – hindras att uppfylla de förutsättningar som erfordras, och det är ursprungsintygen, som ju inte den Turkiska republiken Nordcypern, utan bara den folkrättsligt erkända Republiken Cypern kan ställa ut. Kommissionen kan inte ändra något i fråga om detta fullständigt klara rättsläge. Vi skulle begå en entydig lagöverträdelse om vi agerade på annat sätt här.
Talmannen. – Fråga nr 37 från Konstantinos Hatzidakis (H-0324/02):
Angående: Utsikterna till en lösning av Cypernfrågan och anslutningsförhandlingar
Hur bedömer kommissionen utsikterna till en lösning av Cypernfrågan före juni 2002? I hur hög grad tror kommissionen att turkcyprioterna kommer att kunna delta i anslutningsprocessen? Har kommissionen för avsikt att meddela Denktash att obstruktionstaktiken i dialogen och eventuella försök att ge intryck av att Cypernfrågan skulle kunna lösas strax före avslutandet av anslutningsförhandlingarna för kandidatländerna eller efter denna tidpunkt, inte kommer att förhindra Republiken Cyperns EU-inträde, utan tvärtemot skada turkcyprioternas vitala intressen?
Verheugen,kommissionen. – (DE) Herr ledamot! Det undrar jag också. För ögonblicket kan man ännu inte se om de direkta samtalen på Cypern om en lösning av konflikten kommer att få det önskade resultatet. Kommissionen stöder i full utsträckning de direkta samtalen mellan ledarna i de båda gemenskaperna, och den avsikt de tillkännagivit att komma fram till en lösning till slutet av juni i år.
Turkcyprioterna inbjuds att delta i anslutningsförhandlingarna inom ramen för den cypriotiska delegationen. Denna inbjudan har funnits sedan år 1998. Turkcyprioterna har tyvärr hittills inte accepterat denna inbjudan. Det nuvarande läget på Cypern ändrar ingenting i den planerade tidsplanen för utvidgningen. Helsingforsstrategin gäller fortfarande. En lösning av konflikten vore önskvärd, men den utgör inte något villkor för Cyperns anslutning. Rådet kommer att fatta det slutgiltiga beslutet med hänsyn till alla relevanta faktorer.
Kommissionen har inte för avsikt att skicka något meddelande till turkcyprioternas ledare, Rauf Denktash. Kommissionen är emellertid beredd att fortsätta samtalet med Denktash. Jag har själv under min ämbetstid haft tre utförliga samtal med Denktash. Inom ramen för dessa samtal har alla viktiga politiska frågor i samband med Cyperns anslutning till EU och lösningen på konflikten diskuterats.
Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr kommissionär! Jag hyser inga tvivel om att ni känner till Cypernproblemet mycket väl. Min fråga var dock mer konkret än det svar ni gav mig. Ni upprepade vad som sägs i Helsingfors-avtalet, och det uppskattar jag verkligen, men jag talar om de förhandlingar som pågår mellan de båda parterna. Det kan tänkas att dessa förhandlingar avslutas under juni månad. Men det är också tänkbart att förhandlingarna inte kommer att avslutas. Avser kommissionen att tydligt klargöra för turkcyprioterna att Cypern under alla omständigheter kommer att anslutas till Europeiska unionen, även om de av någon anledning låter förhandlingarna dra ut på tiden eller låter förstå att man kanske kan nå en överenskommelse nästa år? Ni vet mycket väl att detta är ett scenario som diskuteras. Det skulle kunna tänkas att Cyperns anslutning till Europeiska unionen inte blir av på grund av turkcyprioternas förhalningstaktik. De skulle kunna inge vissa förhoppningar om en överenskommelse senare, således tycker de att de av den anledningen lika gärna kan försena Cyperns anslutning till Europeiska unionen. Min fråga är konkret.
Verheugen,kommissionen. – (DE) Herr ledamot! Jag har besvarat er fråga och jag upprepar vad jag sagt. Där är varje ord nu viktigt. I fråga om tidsplanen för utvidgningen ändras ingenting på grund av det nuvarande läget på Cypern. Det betyder att besluten om anslutningen, som planerat, kommer att fattas i Köpenhamn i slutet av detta år. Eftersom jag bestämt kan utgå från att förhandlingarna med Cypern till dess är avslutade, och som ni vet går förhandlingarna med Cypern utomordentligt bra, kommer naturligtvis också beslutet om Cypern att fattas i slutet av detta år.
Att påpeka att tidsplanen för utvidgningen kommer att hållas, och inte påverkas av läget på Cypern var ett av de viktigaste politiska budskapen vid mitt senaste besök på Cypern, och även vid mina senaste besök i Turkiet och Grekland.
Talmannen. – Fråga nr 38 från Michl Ebner. Frågeställaren ersätts av Posselt (H-0295/02):
Angående: Benesdekretet 19 maj 1945
Vad gäller det dekret som utfärdades av presidenten för Tjeckoslovakien den 19 maj 1945 ”om ogiltigheten beträffande vissa juridiska transaktioner gällande egendom under den ofria tiden och om den nationella förvaltningen av tyskarnas egendom, magyarernas, förrädarnas och kollaboratörernas och några organisationers och inrättningars” (Benesdekretet) skulle jag vilja be kommissionen om upplysningar om huruvida detta dekret fortfarande är ikraft, och om det efter den 8 maj 1946 har genomförts någon folkräkning i Tjeckien?
Verheugen,kommissionen. – (DE) Herr ledamot! Såvitt vi känner till inom kommissionen har dekret 5 av den 19 maj 1945 inte formellt upphävts. Detta dekret hör till dem som under lång tid inte längre haft någon verkan. Det tillämpas inte längre, enligt kommissionens uppfattning. Efter den 8 maj 1946 har folkräkningar ägt rum i Tjeckoslovakien vid följande tidpunkter: 1/3 1950, 1/3 1961, 1/12 1970, 1/11 1980 och 3/3 1991. I Republiken Tjeckien, som grundades 1993, genomfördes en folkräkning den 1 mars 2001.
Posselt (PPE-DE) . – (DE) Herr kommissionär! Jag anser att detta dekret är mycket viktigt, eftersom det också berör en immateriell men väsentlig fråga, nämligen den så kallade nationella tillförlitligheten, som kollektivt frånkänns hela folkgrupper, som efter 1929 har gjort något som är lagligt, nämligen bekänt sig till en viss språkgrupp. Bara för några månader sedan vid det tysk-tjeckiska samordningsrådet i Berlin hävdade en företrädare för det tjeckiska partiet ODS att de närvarande företrädarna för den tyska minoriteten inte är lojala mot den tjeckiska staten. Därför är det aktuellt, och jag vill helt konkret fråga er: Har Tjeckien officiellt meddelat er att detta dekret inte längre är giltigt?
Verheugen,kommissionen. – (DE) Herr ledamot! Ni vet lika bra som jag att det, med tanke på de dekret som ägnas åt frågor om expropriering och medborgarskap, finns en hel rad förklaringar och beslut både från den tjeckiska författningsdomstolen och det tjeckiska parlamentet, där det samstämmigt förklaras att dessa dekret inte får några nya effekter. Det tjeckiska parlamentet har valt ett uttryck som på engelska översätts med extinct (avskaffa) – på tyska skulle vi säga ”erloschen” (upphöra att gälla) – kommissionen föredrar här uttrycket ”obsolet” (numera övergivet).
Talmannen. – Eftersom den tid som avsatts för frågestunden har tagit slut, kommer frågorna 39-88 att besvaras skriftligen.(2)
Frågestunden är avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.45 och återupptogs kl. 21.00.)
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är fortsättningen av den gemensamma debatten om två betänkanden av Trentin och Marinos för utskottet för ekonomi och valutafrågor.
García-Margallo y Marfil (PPE-DE). – (ES) Herr talman! För att förstå den diskussion vi för om de två utmärkta betänkanden som Trentin och Marinos har lagt fram är det på sin plats att komma ihåg att Maastricht inte bara var ännu ett råd, där två dogmer välsignades: prisstabilitet och budgetjämvikt.
I och med Lissabon och Barcelona tillkommer en ny dogm, ett klargörande av doktrinen där reform betonas som den enda vägen till frälsning, om man med frälsning menar att övervinna den klyfta som skiljer oss från Förenta staterna. Att försvara dogmen är Europeiska centralbankens ansvar – trons väktare inom den monetära politiken – även om det är svårt att veta vem som har den uppgiften när det gäller budgetpolitiken och den makroekonomiska politiken.
I den tid som vi lever i återuppstår avvikande, fördärvliga beteenden – och vad som är ännu värre – frambrytande doktriner vars syfte är att rättfärdiga detta slags fördärvligheter. De är få inom den monetära politiken, men desto fler inom budgetpolitiken och den makroekonomiska politiken. I skrivelse efter skrivelse upprepas samma dogmer, men det saknas samordning och fasthet.
När vi nu tar itu med reformen av fördragen, som är anledningen till att vi har inlett arbetet med konventet, vill jag med anledning av dessa ekonomiska riktlinjer säga, och det samma gäller sysselsättningsriktlinjerna, att syftet måste vara att dela uppgifter om diagnostik för att fastställa klara uppförandelinjer och tydliga mekanismer för sanktioner eller bestraffningar i fall av avvikande beteenden.
Jag vill även – Randzio-Plath kommer säkert att förklara detta – att kommissionen skall fortsätta vara motorn och ha monopol på att ta initiativ, och att principen om kvalificerad majoritet utvidgas parallellt med medbeslutandeförfarandet för de flesta makroekonomiska frågor. Solbes är inte en enkel korgosse, han är kyrkans prins och har en mycket viktig roll, han styr denna reformprocess med järnhand, precis som San Vicente Ferrer.
Randzio-Plath (PSE) . – (DE) Herr talman! Det ömsesidiga beroendet mellan makropolitik och full sysselsättning är tydligt. Vi behöver en tillväxt utöver produktivitetstillväxten, för att uppnå full sysselsättning och höja förvärvskvoten till samma nivå som i andra regioner i världen. Vi behöver för övrigt full sysselsättning för att sätta fart på frågan om den inre marknaden och för att åstadkomma intäkter för EU-staterna. Detta är en förutsättning för en hållbar tillväxt på hög nivå över en längre tidsperiod som bör framhävas mer i den ekonomiska politikens grunddrag, på ett tydligt språk och med riktlinjer som uppdras åt medlemsstaterna.
I nuvarande förslag satsar man fortfarande i alltför hög grad på strukturreformer. Men de kan bara i begränsad utsträckning tjäna som motor för tillväxt och sysselsättning. Utan tvivel kommer genomförandet av den ekonomiska handlingsplanen att minska en del av produktivitetsklyftan mellan Europeiska unionen och USA, men som sagt bara delvis. Därför måste det satsas på en högre investeringsnivå. I USA var det på 90-talet, med starka tillväxt- och sysselsättningseffekter, möjligt med investeringsökningar om 4 procent. Varför inte i EU? Grunddragen i den ekonomiska politiken ger bara otillräckliga riktlinjer för investeringar. Det är ett framsteg, det vill jag inte blunda för, om alla EU:s medlemsstater skall och vill investera 3 procent av BNP i forskning och utveckling, och även investerar mer i humankapitalet. När allt kommer omkring är humankapitalet Europas råmaterial.
Men man måste fortfarande investera mer i utbildning och kvalificering, om det kunskapsbaserade samhället skall bli någon europeisk realitet. Investeringarna måste öka från 21 till 25 procent. Det gäller i första hand de privata investeringarna, som skulle skapa en produktionskapacitet och jobbtillfällen, vilka på längre sikt möjliggör denna hållbara tillväxt, men som även skulle kunna organisera de tekniska framstegen, och därmed återigen bidra till en ökad efterfrågan. Men även de allmänna investeringarna måste öka. Vi behöver här investeringar framför allt i fråga om infrastrukturåtgärder, där konsolideringsprocessen under 2001 gav en negativ effekt om 2,3 procent av BNP, eftersom de var särskilt starkt drabbade. Här borde en målsättning om 3 procent införas för stabilitetsprogrammen. Jag tror att det vore värt att diskutera.
Ett avslutande påpekande: Kommissionen nämner med all rätt behovet av att samordna skattepolitiken. Vi vet att företagen nu också kritiserar att det inte finns någon möjlighet att planera när det gäller beskattningen och framför allt när det gäller den gränsöverskridande ekonomiska verksamhet som vi gärna vill ha. Därför måste allt göras för att i grunden för den ekonomiska politiken påskynda en samordning på de områden där det finns störningar i den inre marknadens funktion.
Mayol i Raynal (Verts/ALE). – (FR) Den gode doktor Duisenberg har i flera månader aviserat en ekonomisk återhämtning. Detsamma gäller anhängarna till den gode doktor Coué. De ser tecken på detta överallt, på samma sätt som spådamen ser lyckan i kaffesumpen. Men vi måste faktiskt fråga oss om vi inte är inne i en recession.
Inför denna verklighet uppvisar de liberala uppfattningar som styr Europeiska unionens ekonomiska politik en viss skadlighet. Den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten och Centralbankens oberoende berövar de offentliga myndigheterna möjligheterna att bemöta krisen. Inför denna verklighet faller den berömda Lissabondeklarationen mer under besvärjelser än under politik, och kommissionens rekommendation när det gäller de stora riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik för 2002 faller under samma besvärjelseformulering.
När marknadens osynliga hand fungerar går allt i stort sett bra. I stort sett, för man måste ändå konstatera att klyftan obönhörligen vidgas mellan rika och fattiga. Det händer i världen likaväl som hos oss, på ett tragiskt sätt, och man ser med exemplet från den franska republiken att demagogerna lurar i skogsbrynet för att dra nytta av situationen.
Lite i förbigående vill jag gratulera den handfull kolleger som just tillsammans med den icke-statliga organisationen Fjärde världen arrangerat toppmötet för de fattigas Europa. Detta Europa representerar i dag 17 procent av befolkningen, dvs. 60 miljoner personer som lever på en lön som är 60 procent lägre än genomsnittet.
Men låt oss återgå till den osynliga handen. När denna hand har myror, stickningar eller reumatism, vilket tycks vara fallet i dag, fungerar ingenting längre. Medlemsstaterna kommer att få det allt svårare att respektera de uteslutna liberalerna liksom den berömda gränsen på 3 procent. För att inte tala om budgetbalansen för 2004! Flera stater har svårigheter: Tyskland är exempelvis i den situationen. Och det handlar – som ni vet – om den starkaste ekonomin bland medlemsländerna. När Berlin nyser blir Europa förkylt. Vi har ett exempel från andra sidan Atlanten: med sin vanliga pragmatism har Amerikas förenta stater, dessa liberalismens besjungare, ännu en gång bevisat att man ibland måste använda sig av antiliberala åtgärder. Man skulle kunna få inspiration till det från den här sidan Atlanten.
Blygt, alltför blygt – jag skall avsluta här, herr talman, – lämnar föredraganden homeopatiska ändringsförslag till kommissionens liberala trossats. Trots all den aktning jag hyser för Bruno Trentin ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Bordes (GUE/NGL). – (FR) Inför rådet och kommissionen, som företräder regeringarna, är Europaparlamentet tänkt att vara hela folkets demokratiska uttryck. Men Trentins betänkande visar att även om parlamentet väljs av alla, företräder det enbart chefernas intressen och inte unionens arbetande klasser.
De ändringar som parlamentets föredragande begär går alla i samma riktning: de förvärrar de anställdas villkor. I betänkandet önskar man flexibel sysselsättning. Man förespråkar det man har mage att kalla aktivt åldrande, det vill säga att få människorna att arbeta längre och skjuta upp pensionsåldern. Om han talar om socialpolitik är det för att med cynisk brutalitet bekräfta att den skall vara en produktionsfaktor. Om man i betänkandet exempelvis planerar för en politik för fortbildning, är det för att ge arbetsgivarna arbetskraft som är rörlig och kvalificerad utifrån dennes behov.
När det gäller det som han kallar omstruktureringsprocessen – i verkligheten kollektiva uppsägningar –, nöjer han sig med att förespråka förebyggande samråd med arbetstagarna. Den enda sociala åtgärden i detta betänkande är alltså att arbetstagarna bör förvarnas om att de skall sägas upp.
Vi kommer att rösta emot denna text som är gjord för arbetsgivarna.
Andria (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Jag tänker i första hand ta upp Marinos betänkande, som verkligen är värdefullt eftersom Marino lyckats behandla alla de frågeställningar av stor ekonomisk betydelse som är aktuella i moderna och välrustade nationer. Kapitalförflyttningar, invandringsströmmar, arbetsmarknad och pensionssystem har analyserats med heltäckande förslag till lösningar.
Det centrala i det europeiska ekonomiska panoramat förblir emellertid stabilitets- och tillväxtpakten, som klarat sig bra undan de senaste månadernas ekonomiska stormar. Efter den 11 september var vi verkligen få som trodde att de parametrar som anges i pakten skulle kunna respekteras. I dag erkänner de skeptiska – eller åtminstone många av dem – att de hade fel, och de har nu ändrat åsikt. De stater som haft vissa problem, framför allt Tyskland och Portugal, har kraftfullt tagit itu med att återställa det som verkade osäkert och ordna upp vissa parametrar som var på väg mot gränserna för vad som var tillåtet.
Med stor kompetens berör föredraganden alla de ekonomiska frågeställningarna och de stora diskussionsfrågorna från Lissabon till Barcelona, bland annat problemet med det ökande antalet äldre och de ekonomiska flyktingar som med sina familjer utgör en osäkerhetsfaktor för värdländerna på grund av att de fångas upp av den svarta arbetsmarknaden.
I punkt 20 i betänkandet finns det visserligen en hänvisning till arbetsmarknaden, men problemet kräver en kraftfullare och grundligare fördjupning. Systemet med profit sharing, det vill säga vinstdelning, de anställdas delägande genom aktier, och profit related pay – skattelättnader för lönerna som i Förenade kungariket gäller 20 procent av den sysselsatta arbetskraften – är modeller som borde utvecklas och tillämpas mera allmänt.
Ansträngningarna att hitta bättre och mer produktiva system för arbetsmarknaden måste förenas med ansträngningar att förbättra kvaliteten. Arbetet måste utvecklas med avseende på sitt kreativa innehåll, när det gäller att svara mot sociala behov och när det gäller att utveckla individerna. Höjningen av den professionella nivån är å ena sidan ett villkor för att omorganisera produktionssystemen och å andra sidan dess resultat. På det viset växer en kreativ kultur fram och man kommer att sätta värde på de anställdas kreativa bidrag. Att ge arbete åt alla är en konstitutionell och moralisk skyldighet.
Berès (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag skulle vilja koncentrera mitt inlägg på betänkandet från Bruno Trentin, till att börja med för att uppriktigt tacka honom för kvaliteten i det bidrag som Europaparlamentet kommer att lämna till utarbetandet av den ekonomiska politikens stora riktlinjer. Jag skulle vilja kommentera två punkter.
Den första punkten: Precis som kommissionen och rådet fäster Europaparlamentet enormt stor vikt vid de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Men om det skall fortsätta att vara en akademisk övning förlorar vi tid. Dessa stora riktlinjer för den ekonomiska politiken har bara betydelse om de på ett tidigt stadium gör det möjligt att ta med de nationella parlamenten som, när de utarbetar medlemsstaternas budget, kommer att ha dessa stora riktlinjer i åtanke. De har bara betydelse om regeringarna på ett tidigare stadium – särskilt regeringarna inom euroområdet – accepterar att i större utsträckning samordna sin ekonomiska politik, vare sig det gäller budgeten, skatterna eller strukturpolitiken. Annars tjänar det vi gör här ingenting till och man vaknar upp när det nästan är för sent, när kommissionen är tvungen att genomföra varningsåtgärder. Vi har ett bra instrument, låt oss använda det för att förbättra samordningen.
I samma anda kommer min andra punkt att gälla det bidrag som Europaparlamentet kan ge till utarbetandet av de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Vi önskar, kanske via konventet, men också tack vare en viss praxis, att de ändringsförslag parlamentet utarbetar i större utsträckning skall beaktas vid den slutliga utformningen av de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Jag skulle i det sammanhanget vilja betona tre ändringsförslag från utskottet.
Det första är ändringsförslag 6 som gäller rollen för arbetsmarknadens parter och den makroekonomiska dialogen för att främja en sysselsättningspolitik. Det är fullständigt grundläggande anser jag. Det andra är ändringsförslag 7, och jag uppmanar vissa medlemsstater att granska det noggrant när det blir fråga om att sänka skatterna, en sänkning som bara är tänkbar i anslutning till en harmonisk balans med en sänkning av skulden och ett återställande av jämvikten till förmån för offentliga investeringar.
Det tredje ändringsförslaget kommer inte att förvåna er: det handlar egentligen om två ändringsförslag, nummer 16 och 18, som med rätta betonar den betydelse vi bör ge till tjänster i allmänhetens intresse som bidrag till unionens sociala och territoriella sammanhållning, och till möjligheten att skapa sysselsättning.
Solbes,kommissionen. – (ES) Herr talman! Jag kommer att försöka besvara frågor och kommentarer om båda betänkandena och om de inlägg som vi lyssnat till i kammaren under dagen.
Jag börjar med att kommentera Trentins betänkande. Jag vill först och främst understryka betänkandets nyskapande infallsvinkel. Det är första gången man inte bara utarbetar ett allmänt betänkande, utan använder metoden med att föreslå ändringsförslag till kommissionens rekommendation. Jag skulle säga att betänkandet går i samma linje som den Berès föreslagit. Det är sant att det nuvarande genomförandet inte motsvarar det regelverk som för närvarande är i kraft, men det kan helt klart bli oerhört användbart för framtida utvärderingar av vårt debattsystem.
Jag vill gärna betona en rad särskilda faktorer i Trentins betänkande som jag anser vara av särskild vikt. En första kommentar om området: jag instämmer i den globala visionen där exempelvis ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter innefattas, och i det sammanhanget vill jag även ta upp inlägget från Blokland, som betonade behovet av att ägna mer uppmärksamhet åt miljöfrågorna. De tas faktiskt upp på ett tydligt sätt i de slutsatser som antogs om den punkten.
Det finns två punkter i Trentinbetänkandet som jag vill betona: det faktum att Trentin tar upp investeringar och ekonomisk och social sammanhållning. När det gäller investeringar har många nämnt den frågan under dagen och jag vill ta upp de inläggen.
Ur vår synpunkt är en sund makroekonomisk politik, vilket ingår i de allmänna riktlinjerna, den grundläggande faktorn för att investeringar skall fungera. Detta innebär prisstabilitet, minskade riskpremier, minskade räntesatser, automatiska stabilisatorer som fungerar fullt ut, och helt enkelt ett större förtroende när det gäller investeringar. Emellertid innehåller de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken några faktorer som är ännu mer detaljerade och som är relevanta ur den här synpunkten: förbättrad kvalitet för de offentliga finanserna med ackumulering av fysiskt och humant kapital (denna referens finns i betänkandet). Vi talar även om att utveckla de integrerade näten och använda dessa effektivt, och jag tar upp de kommentarer som Goebbels gjorde om energi, transport och kommunikationer.
Vi uppmuntrar även främjande av kunskapsinvesteringar i enlighet med de riktlinjer som fastställdes i Lissabon och Barcelona, och anser att vi inte bara skall investera i personer, utbildning, yrkesutbildning och lärande, utan vi föreslår även ett särskilt mål för forskning och utveckling på upp till 3 procent av BNP, ett mål som bör nås till år 2010. Jag sade även att när vi analyserar de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken kan vi se vissa särskilda referenser, till exempel investeringar i stora nät och att dessa skulle kunna fungera mer effektivt. I det här sammanhanget vill jag erinra om energi- och infrastrukturnäten. I december föreslog kommissionen att man skall förbättra systemen för samfinansiering när det gäller Europeiska investeringsbanken, och föreslog även möjligheten att undanröja några av hindren för överföringar av tjänster från ett land till ett annat, såväl när det gäller el som gas, vilket ger oss möjlighet att förbättra sammankopplingarna och kort sagt nå målet att förbättra vår konkurrenskraft inom energisektorn till år 2005. Vi gör något liknande när det gäller driftskompabilitet för järnvägar, allt detta med målet – som jag sade tidigare – att förbättra effektiviteten i vårt system. Det är naturligtvis grundläggande – Goebbels tog upp detta – att investeringarna är sunda och att de inte medför problem som dålig användning av offentliga pengar.
Randzio-Plath tog även upp problemen med investeringar och nämnde ett förslag som jag anser vara ambitiöst, om att försöka nå siffran 3 procent av statliga investeringar i Europeiska unionen – vilket är vad som gäller i Förenta staterna. Detta är en punkt som kommissionen emellertid inte överväger i kvalitativa termer och vi anser att vi betonar dessa frågor tillräckligt i våra allmänna riktlinjer.
Marinos talar mer direkt om stabilitets- och tillväxtpakten i sitt betänkande och under dagens debatt har vissa frågor kommit upp som jag anser vara av särskild vikt.
Marinos betonar – och jag kan inte göra annat än att tacka honom för detta – vikten av att stabilitets- och tillväxtpakten bevaras som den är. Han tog upp det faktum att man inte skall göra några politiska eftergifter för de stora länderna. Detta har aldrig varit kommissionens vision. Kommissionens vision är att alla medlemsstater skall behandlas likadant och vi har agerat därefter. Vi har till och med agerat genom att använda vissa instrument som har gett upphov till en offentlig debatt och jag tänker naturligtvis på systemet för snabb varning eller early warning. Det har tillämpats för Tyskland och Portugal och jag har flera gånger sagt att även om vi inte är nöjda med förfarandet, är vi dock nöjda med det mål som ställts upp.
En annan punkt som Marinos tog upp och som även någon annan talare betonat är om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och stabilitets- och tillväxtpakten är kompletterande instrument, eller om de i viss utsträckning motsäger varandra. Ur kommissionens synpunkt är de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken den allmänna ramen, och stabilitets- och tillväxtpakten är det instrument vi förfogar över för att samordna det särskilda området för budgetunderskott. Detta är en grundläggande punkt för att nå de två mål som vi siktar på i samordningen av den ekonomiska politiken: att skattepolitiken inte inverkar skadligt på den monetära politiken, och att inga externa effekter eller spin over-effekter uppstår i de länder där effekterna är negativa.
Enligt vår åsikt är det av grundläggande vikt att behålla stabilitets- och tillväxtpakten i sin nuvarande form, och vi anser att underskott är den värsta fienden till tillväxt, vilket vi har kunnat se under de senaste åren. Det är således mycket viktigt att kunna räkna med en sund makroekonomisk situation för att kunna öka tillväxten och till följd av detta sysselsättningen. Detta betyder att stabilitetspakten inte får vara tungrodd, eftersom detta gör det omöjligt att anpassa den till verkligheten.
Vi anser att de senaste två årens erfarenheter, och detta är tydligt definierat i våra förslag, visar oss att stabilitetspakten fungerar även i situationer med ekonomisk tillbakagång. Jonckheer tog upp den saken i förmiddags. Själv anser jag att stabilitetspakten har fungerat väl, att de automatiska stabilisatorerna bidragit till att vi har kunnat tillämpa en expansiv skattepolitik. Det är sant att det inte har varit en frivillig politik, men vi anser att pakten har varit lika viktig – i relativa termer och på grund av vikten av de automatiska stabilisatorerna – i Europa som vissa frivilliga åtgärder har varit i Förenta staterna. Vi anser att fördelen med det system vi föreslår är att det är automatiskt, vilket hjälper oss att undvika problem i framtiden, särskilt när vi måste ta itu med nya återhämtningar där vi utgår från positioner som är relativt behagliga när det gäller budgetjämvikt.
Flera frågor har tagits upp under debattens gång. García-Margallo y Marfil talade, i termer som ligger nära honom och mig själv, om hur viktigt det är med dogmer, och använde kyrkliga termer för att definiera dogmernas väktare. Naturligtvis vill ingen vara väktare för någon dogm, men det är dock självklart att vårt ansvar som kommission är att vara fördragens väktare, vilket innebär att vi är skyldiga att tillämpa de åtaganden som har fastställts. I det här sammanhanget anser vi att det är mycket viktigt att stabilitetspakten fortsätter att tillämpas för alla länder och på samma villkor som den har tillämpats hittills.
Två kommentarer om de punkter som tagits upp under morgonen: problemet med utvidgningen som en del av er har påtalat är inte målet för de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Det finns särskilda dokument om den frågan, och vi arbetar med ett system som skall göra det möjligt att progressivt närma oss de allmänna riktlinjerna för att vi skall kunna tillämpa dem när utvidgningen väl har genomförts. Min andra kommentar riktar jag till Berès: jag har med intresse noterat det ni sade om särskilda ändringsförslag och vidarebefordrar gärna detta till rådet, som är den institution som nu är ansvarig för att fatta beslut om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, eftersom kommissionen redan har lämnat ifrån sig den här frågan.
Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen om Trentinbetänkandet kommer att äga rum på torsdag, och omröstningen om Marinosbetänkandet kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
14. Livsmedel
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om tre betänkanden:
- A5-0129/2002 av Schnellhardt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om livsmedelshygien (KOM(2000) 438 – C5-0376/2000 – 2000/0178(COD)),
- A5-0131/2002 av Schnellhardt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (KOM(2000) 438 – C5-0377/2000 – 2000/0179(COD)),
- A5-0452/2001 av Kindermann för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om fastställande av djurhälsoregler för tillverkning, utsläppande på marknaden och import av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (KOM(2000) 438 – C5-0382/2000 – 2000/181(CNS)).
Schnellhardt (PPE-DE), föredragande av betänkandet och av yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill börja med att innerligt tacka kommissionens medarbetare och mina kära kolleger här i parlamentet för det mycket konstruktiva och sakliga samarbetet. De betänkanden vi har framför oss är ett uttryck för detta samarbete. Genom dem skapas en del av den ram som är nödvändig för tillverkning av säkra livsmedel som är ofarliga ur hälsosynpunkt.
Men när vi i dag så här dags sitter och diskuterar åtgärder för mer livsmedelssäkerhet, sitter Europeiska unionens medborgare i restauranger eller där hemma och njuter av maten, och knappast någon av dem frågar sig: ”Är maten säker?”. I själva verket är våra livsmedel säkra, säkrare än på många andra ställen i världen. Den senaste tidens kriser – och vi har ju upplevt många under de senaste åren – har kommissionären sett som en anledning för att utveckla en ny strategi. Det anser jag också är riktigt, men enbart dessa kriser får inte driva oss i riktning mot en ny livsmedelslag, ty de är förbi och knappast någon skriver nu något om dem. Det är mycket viktigare att förändringarna inom livsmedelsproduktionen, och även konsumenternas förändrade agerande, tvingar oss att överväga hur vi skall få mer säkerhet inom livsmedelsproduktionen, ty medborgarna ställer andra krav och det krävs också ökad säkerhet i allt högre utsträckning.
Trots de många bestämmelser som funnits måste man tillstå att hittillsvarande gemenskapslagstiftning uppvisar avsevärda brister i fråga om livsmedelsrätten. De enskilda bestämmelserna är alltid begränsade till en bestämd sektor, men de följer inte något enhetligt koncept. Gemenskapens livsmedelsrätt kännetecknas framför allt av avsevärda brister i fråga om samstämmighet och rättssäkerhet. Dessa brister är inte på något sätt enbart ett redaktionellt problem, utan de har en avsevärd effekt, de äventyrar effektiviteten och genomförandet av föreskrifterna i livsmedelslagen.
Desto mer kan man välkomna det radikalt nya koncept som kommissionen föreslår i sin vitbok, och som vid närmare betraktande visar sig vara inte så mycket ett nytt säkerhetskoncept som ett nytt lagkoncept. För första gången föreslås på gemenskapsnivå villkorslöst en allmän livsmedelsrätt med enhetliga definitioner och principer. Denna livsmedelsrätt baserar sig på ett omfattande och enhetligt koncept – från tillverkaren till konsumenten – och skapar ett sammanhållet och öppet regelverk av livsmedelsbestämmelser. Konsolideringsprocessen har samtidigt utnyttjats för att grundläggande förbättra den hittills bristfälliga rättsliga kvaliteten i många föreskrifter. Denna konsolidering i de hittillsvarande illa sammanhållna bestämmelserna till en i sig heltäckande livsmedelslagstiftning anser jag i själva verket vara absolut nödvändig.
Vi behöver rättsliga grunder inom ramen för livsmedelshygienen som för det första lätt kan tillämpas av livsmedelsföretagen, som för det andra möjliggör ett informationsutbyte mellan de enskilda produktionsfaserna, som för det tredje motsvarar villkoren på den inre marknaden, alltså gäller i alla medlemsstater, som för det fjärde ökar ansvaret hos livsmedelsföretagen och som för det femte underlättar den officiella kontrollen för myndigheterna och garanterar att administrativa åtgärder genomförs. Förordningen om en rättslig form är här absolut nödvändig. Parlamentet kommer här inte att medge någon förändring. Sammanslagningen av de hittillsvarande sjutton direktiven till fyra förordningar leder till en skarpare gränsdragning mellan områdena livsmedelshygien, lagstiftning om djursjukdomar, officiell livsmedelskontroll och därigenom till användarvänliga rättsliga grunder.
Detta motsvarar också uppfattningen hos den övervägande majoriteten i de berörda grenarna av näringslivet. De flesta tillverkarna är i dag internationellt verksamma. En förordning erbjuder en enhetlig handlingsram med samma riktlinjer i alla europeiska medlemsstater, och den fastslår därför i högre grad än ett direktiv rättvisa villkor på hela den europeiska inre marknaden. Nationella och regionala särskilda förhållanden kan bara i undantagsfall beaktas i den nya livsmedelslagstiftningen – det vill jag särskilt påpeka.
Förordningen om livsmedelshygien har väsentligt ändrats i utskottet genom närmare 200 ändringsförslag, och jag tror att förordningen nu utgör en bättre grundval. Många ändringar är baserade på texten i den redan antagna förordningen om allmän livsmedelshygien. Det handlar alltså om huvudsakligen redaktionellt nödvändiga ändringar. Genom alla förslag till förordning går som en röd tråd betoningen på livsmedelstillverkarnas primära ansvar för säkerheten hos de livsmedel som de marknadsför. Inte minst BSE-krisen avslöjade ju att vi har försummat att ge jordbrukets primärproduktion samma ansvar som livsmedelstillverkarna senare i tillverkningskedjan sedan länge har haft.
Hit hör enligt min åsikt även HACCP-principen. Naturligtvis vet jag att HACCP-principen bara kan användas inom några få områden i primärproduktionen. Men i anläggningar med större djurbesättningar kan sådana så kallade critical points fastställas, som kräver ständig övervakning. Om vi å ena sidan tillämpar principen ”från tillverkare till konsument”, bör vi å andra sidan också sätta in alla möjligheter till egenkontroll även inom primärproduktionen. Enligt kommissionens förslag skall ju HACCP inte användas inom primärproduktionen, men å andra sidan är allmänna hygienföreskrifter för primärproduktionen upptagna i föreliggande förordningar.
Här handlar det om ett helt nytt kapitel inom ramen för lagstiftningen för livsmedelshygien. Om exempelvis en jordbrukare måste föra bok över de åtgärder som vidtas för att få bukt med riskerna, då är det på vissa områden ett första steg för att tillämpa HACCP-principen. Trots en hög säkerhetsstandard och kontinuerlig kontroll kan produktionsfel inte undvikas till hundra procent. För att kunna fastställa orsakerna måste det finnas en spårbarhet hos produkterna.
Utskottet anser att någon ytterligare märkning, i likhet med vad som nämns i kommissionens förslag, inte erfordras. Inom EU:s länder finns det visserligen olika typer av spårbarhetsmärkning, men de garanterar alla en kontinuerlig beskrivning av framställningskedjan. I måndags hörde jag kommissionär Byrnes yttrande om att märkningen av produkter skall förenklas, och därför torde detta förslag från utskottet egentligen kunna godkännas.
För att stödja produktionsprocesserna föreskrivs i förordningen riktlinjer för ett bra förfarande. I regel kommer det att handla om sektorsvisa och nationella riktlinjer, som kommer att utarbetas av många intresserade kretsar. Tillämpningen är naturligtvis frivillig – och detta ställer sig också parlamentet bakom. Men om europeiska riktlinjer skulle utarbetas för en viss sektor eller en viss produktionsinriktning, då har dessa riktlinjer sitt ursprung i en allmän konsensus och innefattar kännedom om den bästa praxis som står till förfogande i Europa. Därför bör sektorsvisa, nationella eller regionala riktlinjer avlösas av europeiska riktlinjer, även därför att vi då tvingar livsmedelsproducenterna att tillämpa just denna bästa praxis och införa dessa metoder.
Livsmedelsproduktionen i Europa är synnerligen mångfaldig. Förordningarna måste möjliggöra ett visst mått av flexibilitet. Därför bör det finnas möjligheter till undantag från bestämmelserna i dessa förordningar. Parlamentet vill begränsa dessa undantag till regioner med besvärligt geografiskt läge eller med försörjningssvårigheter, liksom till traditionella framställningsmetoder och leveranser till lokala marknader.
Förfarandet för att bevilja dessa undantag bör vara enkelt utformat. Parlamentet kan emellertid inte godkänna en generell fullmakt för kommissionen att via kommittésystemet ändra bilagorna till denna förordning om livsmedelshygien, som utgör den principiella ramen för hygienbestämmelser. Teoretiskt vore det möjligt att då åter ändra alla bilagor en dag efter att förordningarna har antagits. Sådana bestämmelser motsvarar inte heller andan i det goda samarbetet mellan parlamentet och kommissionen.
Men förfarandet när det gäller förordningen om de specifika hygienföreskrifterna bör emellertid se annorlunda ut. I dessa bilagor diskuteras detaljfrågor om hygien, och här måste teknisk utveckling genomföras snabbt genom en ändring med hjälp av kommittésystemet. Vi har därför också undantagit bestämda områden – definitioner, tillstånd för företag, märkning etc. – ur bilagorna och tagit med dem i det artikelområde, som sedan, om en ändring krävs, bara kan ändras genom ett lagstiftningsförfarande. Men för de andra bestämmelserna bör kommittésystemsförfarandet gälla, det håller jag med om.
En av tyngdpunkterna vid behandlingen av förordningen om de specifika hygienföreskrifterna utgörs av kapitlet ”jakt”. Diskussionen om detta var mycket hektisk i parlamentet. Vi har nu lagt fram ett förslag, som också godkänns av kommissionen. Vi måste naturligtvis godta att det inom jakttraditionerna har utvecklats nationella egenheter, och dessa har nu tagits med i förslagen, så att vi egentligen kan utgå från att vi trots detta kan garantera viltkött som är ofarligt ur hälsosynpunkt. Därmed skall särskilt de befintliga traditionerna bibehållas.
Jag tror att vi med dessa förslag och förslagen om bestämmelser om djursjukdomar har skapat en viktig grundval för att förbättra livsmedelsföreskrifterna för framställning och marknadsföring av livsmedel av animaliskt ursprung. Jag vill särskilt tacka Kindermann för att han har utformat sitt betänkande på ett utmärkt sätt. Bestämmelserna om import av livsmedel har där skildrats så bra att jag inte behöver komma med någon ytterligare redogörelse. Föreliggande förordningar är enligt min åsikt en bra grundval för utökningen av förordningen om myndigheternas livsmedelskontroll. Det längtar jag efter, för vi vill behandla ärendet mycket snabbt.
Kindermann (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman! Föreliggande paket om förslag till förordningar innehåller en omarbetning och en förenkling av EU:s hela livsmedelslagstiftning. I förslaget till förordning, för vilket jag är föredragande, handlar det om specifika djurhälsoföreskrifter för livsmedel av animaliskt ursprung och import av dem från tredje land, i syfte att förhindra spridning av djursjukdomar vid försäljning av dessa produkter. Nu regleras detta område av sju olika direktiv. Enligt föreliggande förslag till förordning skall nu djurhälsoföreskrifterna utformas mer öppet och de befintliga direktiven skall sammanfattas i en förordningstext. Jag välkomnar uttryckligen att kommissionen har valt förordningen som rättsligt instrument, för att i framtiden garantera en enhetlig tillämpning av föreskrifterna i hela Europeiska unionen liksom i tredje land.
Totalt sett stöder jag förslaget, även om jag principiellt är kritisk till det. Kommissionen har på många ställen fallit tillbaka på förfarandet enligt artikel 11, dvs. regleringsförfarandet inom ramen för kommittésystemet. Det är inte ovanligt och det är ingenting särskilt med det. Just när det gäller bekämpning av epidemier är det viktigt att kommissionen kan reagera snabbare och bättre på nya forskningsrön och oförutsedda situationer, utan att varje gång behöva inleda ett långdraget lagstiftningsförfarande. Men i föreliggande fall anser jag dock att förslaget går för långt med tillämpningen av kommittésystemsförfarandet, där Europaparlamentet inte är tillräckligt delaktigt. Jag har därför på vissa ställen i förordningstexten föreslagit kompletteringar, kanske även preciseringar, där vissa kriterier fastslås.
För det första: Undantag får bara garanteras när situationen i fråga om djursjukdomar tillåter det. och när nivån på skyddet mot djursjukdomar inte i något fall påverkas negativt. För det andra: Det måste handla om oaviserade kontroller som genomförs med regelbundna intervaller. För det tredje: Vid framtagningen av listor rörande tredje land måste alla ytterligare relevanta fakta, även personalen vid kontrollmyndigheterna och tillförlitligheten i den information som lämnas av tredje land, också beaktas.
Dessutom har jag tagit upp två nya förslag i mitt betänkande. För det första bör både medlemsstaterna och myndigheterna i tredje land vara skyldiga att på kommissionens begäran lägga fram en rapport om de kontroller man genomfört, där särskilt kontrollfrekvensen, arten av de brister och överträdelser man funnit skall framgå, liksom de sanktioner som de ansvariga myndigheterna inlett. Den rättsliga ramens effektivitet – det vet vi alla – är ju i stor utsträckning beroende av de kontroller som genomförs, och för att se till att kontrollerna tillämpas effektivt i medlemsstaterna är sådana utförliga kontrollrapporter absolut nödvändiga. De är ju då också till hjälp för kommissionen, för att man där genast skall kunna reagera på vissa svaga punkter. För det andra bör kommissionen göra upp en lista med kategorier av eventuella överträdelser mot denna förordning, genomförandeföreskrifterna eller skyddsåtgärderna, och varje gång bedöma om dessa måste bli föremål för åtal av de ansvariga nationella myndigheterna, på straff- eller förvaltningsrättslig nivå. Om bestämmelserna i förordningen överträds måste sanktioner fastslås för alla medlemsstater, så enhetligt som möjligt. Det får inte vara så att samma förseelse beläggs med andra följder i medlemsstat nr 1 än i medlemsstat nr 2. Detta problem, som säkerligen är ännu mer brådskande på andra områden än i föreliggande fall, måste man någon gång ta itu med grundligt.
Genom mitt förslag ville jag här ta ett första steg, även om kommissionen har låtit utskottet förstå att ett sådant agerande kanske inte är juridiskt möjligt för närvarande. Jag är ändå övertygad om nödvändigheten av det, och kollegerna i utskottet har också bekräftat detta. Avslutningsvis vill jag tacka kommissionen för det konstruktiva samarbetet, som jag hoppas kommer att fortsätta.
Lucas (Verts/ALE), föredragande av yttrandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. – (EN) Herr talman! Jag vill, på utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energis vägnar, tacka både Schnellhardt och Kindermann för deras arbete. Yttrandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om Schnellhardtbetänkandet, för vilket jag var föredragande, koncentreras särskilt på behovet av att metoderna inom livsmedelssäkerhet överensstämmer med varandra, vilket anses vara nödvändigt vid försäljning eller försörjning av livsmedel på hemmamarknaden. Metoderna i samband med försäljning av sådana livsmedel till utlandet, skall också överensstämma med varandra. Utskottet har därför försökt att uttrycka åsikten att varje föreskrift måste vara tillämplig på export, såväl som när det rör inhemsk försäljning och konsumtion.
Vi ville också utvidga sammansättningen för den föreslagna ständiga livsmedelskommittén, till att omfatta sakkunniga som företräder offentliga myndigheter och konsumentgrupper. Det är helt fel att kommissionens beslut från den 18 maj 2000, i vilket man anger de ständiga kommittéernas sammansättning, specifikt utesluter att konsumentgrupper företräds i dessa kommittéer. Det är uppenbarligen av stor betydelse att sådana kommittéer får konsumenternas förtroende och att de verkligen tar hänsyn till intressena i sammanhanget. Det verkar därför helt nödvändigt att konsumentgrupper skall företrädas i dessa kommittéer.
Med hänsyn till de särskilda hygienreglerna för livsmedel av animaliskt ursprung, ville utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi bygga in en större flexibilitet, i synnerhet rörande slakterier. Vi föreslog därför att man skulle vidta åtgärder för att få till stånd en flexibilitet vid tillämpningen av det så kallade HACCP-systemet vid regionala slakterier som är etablerade i randområden eller avlägset belägna regioner. Stränga bestämmelser har tidigare orsakat onödiga svårigheter för slakterier i de mer avlägsna områdena i EU, främst därför att de geografiska begränsningarna medför orättvisa konkurrensvillkor som gynnar stora företag.
När vi nu börjar att lära oss av det som har hänt i samband med, t.ex., mul- och klövsjukan i Förenade kungariket, står det klart att ett av skälen till att denna sjukdom spreds så långt och så snabbt, hade att göra med stängningen av lokala slakterier. Vi får inte tillåta, om än oavsiktligt, några fler stängningar på detta viktiga område.
Jag vill slutligen nämna att jag är orolig därför att denna förordning inte är tillräckligt flexibel för, i synnerhet, små företag. Vi måste beakta den extra börda som kan drabba små företag och se till att vi inte antar en förordning som riskerar att undergräva deras inkomstmöjligheter.
MacCormick (Verts/ALE), föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden – (EN) Herr talman! Min uppgift är den vanligtvis ganska tråkiga uppgiften att meddela att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden diskuterade denna fråga och drog slutsatsen att ingenting tycks brista i sammanhanget. Här har vi faktiskt ett förslag i enlighet med artikel 37, som är fullständigt berättigat i förhållande till den gemensamma jordbrukspolitiken, och därför är förfarandena lämpliga. Det är naturligtvis viktigt att vi kontrollerar att det finns en lämplig rättslig grund. Vi håller nu på att diskutera, i till exempel konventet, frågan om hur man ser till att gemenskapsorganen håller sig till sina behörighetsområden, och det gläder mig att denna förordning passerar utan anmärkning i detta avseende.
Det är också, som Kindermann har sagt, bra om vi tar denna komplexa lagstiftning och slår samman den till en enda förordning, som ger oss ett gemensamt förhållningssätt i hela gemenskapen. Jag är inte säker på att jag hade känt att det varit rätt att ta upp kammarens tid om detta hade varit hela saken, men jag vill tillfoga något till den fråga vi diskuterar i dag. Importen av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel, är nära sammankopplad, som Lucas just har sagt, med det katastrofala utbrottet av mul- och klövsjuka som vi har genomlidit i Förenade kungariket. I min valkrets, Dumfries and Galloway, drabbades vi – som ni vet – extra hårt i detta fall.
Om vi i allt högre grad började producera och konsumera mer lokalt, precis som Lucas sade för en stund sedan, skulle vi undvika vissa av dessa risker. Det är mycket viktigt att vi, genom att införa dessa nödvändiga lagar, är mycket noga med att se till att vi inte skapar omständigheter som själva ökar efterfrågan på en alltför stor transport av djur. Jag hoppas att man tar hänsyn till detta.
Om det är så att jag sträckt mig bortom gränserna för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, så har jag åtminstone inte sträckt mig bortom gränserna för min tid.
Piétrasanta (Verts/ALE) , föredragande av yttrandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. – (FR) När det gäller Kindermanns betänkande anser vi att det är av grundläggande betydelse, och det är beklagligt att denna förordning inte, som de övriga fyra förslagen från kommissionen, omfattas av medbeslutandet.
Detta förslag till förordning bygger på artikel 37, som gäller den gemensamma jordbrukspolitiken. Det handlar om att införa mer rationella regler för att undvika att djur avsedda för uppfödning smittas av produkter av animaliskt ursprung som innehåller patogena smittämnen. Vi minns alla mul- och klövsjukeepidemin som härjade i Europa för kort tid sedan och den kris inom jordbruket som den orsakade, framför allt i Förenade kungariket. De första undersökningarna bekräftar att smittan beror på livsmedel av animaliskt ursprung från tredje land, vilket använts som foder till grisar.
När det gäller djurhälsoregler som är tillämpliga på tillverkning och försäljning av gemenskapsprodukter finns det anledning att göra en exakt och periodisk uppföljning av de producerande regionernas hälsovårdsstatus. För att förfoga över lämpliga medel måste vi – som Kindermann sade – fundera över det antal veterinärer som krävs i medlemsstaterna, liksom vid EU:s kontor för livsmedel och veterinära frågor i Dublin. Våra juridiska system måste också ta hänsyn till kandidatländerna. Det är nödvändigt att sanktionerna blir enhetliga.
När det gäller import från tredje land måste man ha samma bestämmelser som för gemenskapens medlemsstater. Alltför strikta hygienåtgärder får emellertid inte framstå som handelshinder. Om så är fallet borde anpassningar göras, samtidigt som man har förordningens ursprungliga målsättning i minnet.
Vi stöder Kindermanns betänkande som innehåller de nödvändiga preciseringarna till kommissionens förslag.
Ayuso González (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag anser att det skulle vara orättvist att inte berömma det arbete som kommissionen har genomfört med att uppfylla målet i vitboken om att förenkla och tydliggöra lagstiftningen genom att undanröja alla de hinder som en lagstiftning som är utspridd på sjutton direktiv medför. Dessutom är de förslag kommissionen lagt fram relativt bra och välarbetade och jag tror att alla berörda sektorer anser detsamma.
Jag vill även betona det arbete som de två föredragande har genomfört, eftersom livsmedelskedjan är lång och det följaktligen fanns mycket material att läsa, och de har varit tvungna att försöka ena grupperna om ett stort antal ändringsförslag som – jag är övertygad om detta – kommer att förbättra förslaget.
Dessa lagstiftningsnormer grundas på kontroll av livsmedelssäkerheten från tillverkaren till konsumenten, och således på att erbjuda konsumenten maximala garantier. Jag stöder allt som de två föredragandena har sagt. En av de centrala punkterna i den framtida lagstiftningen är en obligatorisk utvidgning av HACCP-systemet till att omfatta alla företag i livsmedelssektorn, inklusive primärsektorn.
Riskanalyser och övervakning av kritiska punkter skapades för att tillämpas för livsmedelsindustrin, och är helt klart en stor utveckling av arbetet med livsmedelshygien. Verkligheten är dock att många små företag fortfarande inte har kunnat genomföra detta, vilket beror på att reglerna inte tillämpas i hela förädlingssektorn och på att systemet endast har skapats för industrin, för närvarande bör det alltså inte utvidgas till att även omfatta primärsektorn.
I primärsektorn är man redan skyldig att respektera de så kallade riktlinjerna för god praxis, ett system vars syfte är det samma som för HACCP, och som är mer anpassat till denna ekonomiska sektors karakteristik. Om det har funnits problem har det inte berott på avsaknad av regler, utan på att reglerna inte följts. Jag säger inte att man i framtiden bör kräva att primärsektorn skall uppfylla HACCP-reglerna, men de bör anpassas till jordbrukets och boskapsuppfödningens mångsidighet. Tillämpningen av dessa regler bör ses som en grundläggande åtgärd inom livsmedelssäkerhet, men dessa regler kan aldrig ersätta kontroller. Jag anser att dessa måste betonas och att de bör genomföras metodiskt och likadant i alla medlemsstater.
De ekonomiska aktörerna måste ta ansvar för att livsmedlen och de ingredienser som ingår i dem är oskadliga och hållbara, samt inrätta förfaranden för tillbakadragande i nödsituationer.
Slutligen vill jag betona att exporten och framförallt importen måste uppfylla hygiennormerna. Om detta inte görs kan osäkerheten komma utifrån, medan våra företag förlorar konkurrenskraft jämfört med de som inte uppfyller samma regler.
Corbey (PSE). – (NL) Herr talman, kolleger, herr kommissionär! I kväll har livsmedel åter en framstående plats på dagordningen. Vi har gjort stora framsteg de senaste två åren. Livsmedel måste vara säkra, och förtroende är väsentligt i detta sammanhang. Gemensamma regler måste ligga till grund för den inre marknaden. Konsumenter måste kunna lita på att livsmedel som producerats i andra medlemsstater är säkra och uppfyller kraven i fråga om hygien. Därför stöder jag varmt kommissionens förslag. Det är bra att skapa en omfattande ram för livsmedelshygien och för hygien inom den veterinära sektorn. Det är bra att samla all lagstiftning i ett enda paket. Jag vill också rikta mina uppriktiga komplimanger till Schnellhardt. Bakom detta betänkande ligger många timmars arbete och många timmars förhandlingar.
Jag har ändå sju kommentarer som jag vill framföra.
För det första har förfarandena kring hygien kommit att betonas starkt. Därigenom har slutmålen i viss mån försvunnit ur sikte, och det är synd. Jag anser att de resultat som vi vill uppnå med lagstiftningen måste vara tydliga.
Vad förfarandena och arbetssätten beträffar är det enligt min uppfattning tillåtet med en viss flexibilitet. Det finns flera vägar som leder till Rom.
En andra kommentar: vi måste förstå vad vi håller på med. Vi vet att det råder starka känslor kring livsmedel. Mot internationalisering, mot storskalig produktion, för lokal produktion och för tradition. Det är ofta berättigade känslor. Politiken kan och får inte ignorera dessa känslor. Vi måste inse att det ofta endast är större företag som kan iaktta strängare och mer rigorösa regler. Strängare regler stimulerar industriell produktion, men konsumenter misstror just industriell produktion. Regler in i minsta detalj får i det här avseendet alltså motsatt verkan. Vi måste dessutom skapa utrymme för de nationella kulturerna. Det är därför önskvärt med flexibilitet vid tillämpningen av handböckerna för god praxis. För oss finns det ingen anledning att i förväg tycka att europeiska handböcker är bättre än de nationella handböckerna. Det måste finnas ett val. Vi måste framför allt komma ihåg att dessa handböcker när allt kommer omkring inte är mer än ett hjälpmedel. Frågan om huruvida HACCP skall tillämpas inom jordbruket sammanhänger med detta. HACCP är inte konstruerat för jordbruksföretag. En strikt tillämpning av HACCP-principerna skulle ta kål på enmansföretag och familjeföretag. Även här gäller att HACCP är ett hjälpmedel, ett sätt att bereda livsmedel på ett ansvarsfullt sätt. Det är inte ett mål i sig.
En tredje kommentar gäller jakten. Det är utan tvivel en punkt som har fått särskilt stor politisk uppmärksamhet. För den småskaliga jakten kan enligt vår uppfattning den nationella lagstiftningen tillämpas. Men i detta sammanhang finns det gränser som gäller. Vi förespråkar inte att undanta hela avdelning II för privatbruk och lokalt bruk. Om det inte framkommer några oroväckande kännetecken vid en kontroll kan små leveranser till lokala marknader, enligt vår uppfattning, behandlas på samma sätt som privat konsumtion.
För det fjärde några ord om tredje länder. Vi måste garantera att importerade livsmedel är precis lika hygieniska som livsmedel som producerats här. Och detta kräver rättvisa och bra kontroller. Men livsmedelssäkerhet får inte vara någon täckmantel för protektionism. Livsmedelssäkerhet är en global uppgift. Vi måste stödja utvecklingsländer just för att prioritera säkerhet.
För det femte måste ansvaret vara tydligt. För medborgare och för politiker, men helt klart även för företag och deras personal. Jag tycker att det är viktigt med utbildning för personal. Årlig vidareutbildning kan vara nyttigt. Det går att fila ytterligare på detta ändringsförslag under beslutsprocessen. Arbetstagare som avslöjar brister i hygienen får inte själva komma i kläm av den orsaken. Och det är innebörden i ändringsförslaget om angivare.
En sjätte kommentar gäller hur pass detaljerad lagstiftningen skall vara. Vi måste ha målsättningen för livsmedelshygienen för ögonen. De som organiserar och kontrollerar livsmedelsproduktionen är yrkeskunniga. Den europeiska politiken behöver inte uttala sig om antalet kakelplattor på väggen hos slaktaren på hörnet. Vi har numera också en åsikt om hur tvåskaliga blötdjur skall förpackas. Vi vet hur tvåskaliga blötdjur behåller sin vitalitet. Men det var ärligt talat inte på grund av detta som jag blev politiker.
Och detta leder mig till ett sista politiskt övervägande. Vi måste ställa oss frågan om detta är den bästa vägen? Skall vi som parlament fortsätta att ägna oss åt sådana detaljer? Vi stöder Schnellhardts ändringsförslag om kommittéförfarandet, men jag vill redan nu säga att vi som parlament inte behöver ägna oss åt alla tekniska detaljer. Det måste vi överlåta åt kommissionen, som kan ta hjälp av experter från livsmedelsmyndigheten. Jag föreslår att vi begrundar denna punkt ytterligare en gång före andra behandlingen.
Tack än en gång till Schnellhardt, och tack för er uppmärksamhet.
Paulsen (ELDR). Herr talman! Jag bugar mig för föredragandena som har gjort ett mycket bra jobb: kvalificerat, kunnigt och väl genomtänkt. Jag är mycket glad över att primärproduktionen tagits med och att vi nu äntligen täcker hela livsmedelskedjan. Jag är också mycket glad över att det enskilda producentansvaret åter är preciserat i livsmedelslagstiftningen. Vi kommer ingenstans med enbart ”polisiär” makt om inte människor själva tar ansvaret för sitt företag, arbete och egna handlande.
Jag är personligen oerhört glad över Schnellhardts vilja att kompromissa så att vi nu har artikel 4.4 (ändringsförslag 31) som gör att Europas oändligt rika mångfald av traditionell mat kan finnas kvar på marknaden utan att enskilda medlemsstater därmed ges möjlighet att förbigå bestämmelserna och stämpla samtliga sina produkter som traditionella.
Vi har med denna formulering också sett till att det inte enbart handlar om småskalig produktion; en del av Europas viktigaste livsmedelsexport utgörs faktiskt av traditionella ostar och skinkor etc. som kräver särskilda produktionsmetoder utan att därmed vara farliga.
Jag är mycket glad över att vi har fått igenom detta avsnitt, för det vore förfärligt om vi fick en livsmedelslagstiftning i Europa som enbart skulle passa Nestlé och McDonald's.
Slutligen vill jag framhålla att jag också är mycket glad över att vi har kommit fram till vettiga och hållbara kompromisser för jakten. Jag bor mitt i skogen i Sverige och skulle knappast våga komma hem överhuvudtaget om någon älgjägare hade fått för sig att jag hade förbjudit älgjakten. Detta är en ytterst värdeladdad fråga och jag tycker vi har uppnått en bra kompromiss som både fasanjägare och älgjägare kan leva med.
Sjöstedt (GUE/NGL). Herr talman! Även jag vill tacka föredragande Schnellhardt för hans arbete med ett oerhört omfattande och komplicerat område. Det stora antalet ändringsförslag visar ju också att slutprodukten kommer att se annorlunda ut än vad kommissionen först föreslog.
På ett område hade kommissionens förslag ställt till stora problem om det hade blivit verklighet, nämligen när det gäller hanteringen av viltkött. Kommissionens förslag riskerade att påverka jakten och försäljningen av viltkött i butiker starkt negativt. Jag tror att vi med de ändringsförslag som utskotten nu har antagit har undvikit de risker som fanns.
Det är också viktigt att se att man kan använda olika nationella kontrollmodeller för att uppnå det gemensamma målet – en god livsmedelshygien. Därför är jag särskilt tacksam över att man tagit hänsyn till att viltköttet kan kontrolleras på olika sätt, att vi har olika klimatförhållanden och därför behöver olika nedkylningstider och att vi också kan organisera utbildning på olika sätt.
Esclopé (EDD). – (FR) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! För att reformera gemenskapslagstiftningen om livsmedelshygien – 17 direktiv berörs –, tillämpar kommissionen principen med odlarnas ansvar på livsmedelsområdet.
Jag instämmer helt i att denna princip skall tillämpas på livsmedelsindustrin, som försörjer miljontals konsumenter. Men i direktivet ger man sig på hela primärproduktionen – produkter från marken, uppfödning, jakt och fiske –, där man vill införa ett tvingande system för spårbarhet. Hur kan man ta personligt ansvar för en svamp som plockats i skogen eller för en fisk som fångats i floden? Det förefaller ganska orealistiskt.
I den första artikeln i förordningen, ”Tillämpningsområde”, anges att bestämmelserna inte skall tillämpas på vare sig primärproduktionen av livsmedel avsedd för privat användning eller på tillredning i hemmet av livsmedel avsedda för privat konsumtion. Denna åtgärd måste utvidgas till försörjningen av lokala marknader och marknadsföring av naturprodukter från primärproduktionen.
Dessa produkter från markerna – bär och svamp – bidrar till regionernas image, förstärker deras identitet och gastronomiska ryktbarhet, och främjar den gröna turismen som är nödvändig för landsbygdsekonomin. Det är sysselsättningen och traditionella tillämpningar som står på spel.
När det gäller vilt och viltkött som levereras direkt från jägaren till konsumenten eller detaljhandlaren, måste det betraktas som traditionell livsmedelsproduktion, som skall omfattas av särskilda marknadsföringsmetoder. När det gäller spiralis förefaller oss ändringsförslag 92 överdrivet, eftersom frysning eller upphettning till 65° undanröjer parasiter.
Behöriga myndigheter i respektive medlemsstat har de bästa förutsättningarna för att bedöma situationen och utfärda de föreskrifter som garanterar ett lämpligt skydd för konsumenten. Låt oss åter bli förnuftiga genom att främja flexibilitet, med hänsyn till de många olika geografiska och klimatmässiga förhållandena, snarare än att begränsa oss med stränga regler som bara kan leda till en återvändsgränd och till starkt missnöje.
Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! De senaste årens livsmedelsskandaler har alltför väl belyst bristerna på exakt ansvar. Det är därför viktigt att återupprätta tydliga och precisa regler på detta område, och samtidigt förenkla texterna, vilket inte innebär att vi skall sänka kraven. Tvärtom.
Man måste alltså fastställa vilket ansvar tillverkarna har: respekt för reglerna, spårbarhet för produkten och analys av riskerna i förväg. Tillverkarna skall stå för kvalitetslivsmedel som vi kan ha förtroende för. Ja, kraven är omfattande, men dessa krav kan bara bidra till att utveckla bilden av deras produkter.
Men ansvaret gäller också för konsumenten, som måste kunna göra ett fritt val, och här spelar information och konsumentsammanslutningar en viktig roll.
Utöver de texter som föreslås skulle jag verkligen önska att Europeiska unionen beslutar att inleda en kampanj för information och medvetandegörande om de nödvändiga hygienåtgärder som måste vidtas i hemmet. Det är små saker i det dagliga livet som kan undanröja riskerna: exempelvis betydelsen av att rengöra kylskåpet, förvara produkter på rätt sätt, hålla rätt temperatur på livsmedlen, etc.
Myndigheterna har också ett ansvar genom att införa stränga kontroller när det gäller tillverkning, produktion och marknadsföring samt införa effektiva sanktioner om reglerna inte efterlevs, inte bara mot berörda parter, utan även mot de medlemsstater som inte följer gemenskapslagstiftningen: vi måste med andra ord vara mycket bestämda.
Det har slutligen förekommit en omfattande diskussion om viltkött. Kvaliteten på produkten måste självfallet garanteras, och vi vet att förfarandena växlar från en medlemsstat till en annan. Vi måste lita på yrkesfolket, det vill säga jägarna, som är fullständigt kapabla att bedöma kvaliteten på det skjutna viltet.
Herr talman! Jag avslutar med att säga att vi måste komma ihåg att den europeiska livsmedelskedjan är en av världens säkraste, och att vi helt enkelt måste kunna bemöta våra landsmäns förväntningar.
Whitehead (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill kort ta upp en rad ändringsförslag som man har uttryckt oro över.
I ändringsförslag 31 behandlas livsmedelsföretag som använder traditionella metoder, eller som är etablerade på avlägsna platser. Alla av oss kan ge exempel av detta slag. Jag har sett detta i Förenade kungariket, då folk har försökt att tillämpa vårt kvalitetssäkringssystem för nötkött. Vi bör försvara detta ändringsförslag, eftersom man genom detta specifikt uttrycker att sådana produkter inte skall äventyra livsmedelshygienen. På samma sätt innebär hänvisningarna till HACCP-systemet i ändringsförslag 9 en frivillighet – det är alltså inte obligatoriskt att följa dem – och det kan småföretagen klara av.
Jag tar nu upp Goodwills och Berniers ändringsförslag 18, vilket Goodwill förväntar sig att jag skall göra, genom vilket man vill undanta jägare från dessa förordningar. Vi kan godta detta för den enskilde jägaren som konsumerar viltköttet eller låter det gå vidare. Men det finns en skillnad mellan den ädle nordiske jägaren som når personlig och djup tillfredsställelse i sitt sökande efter en enskild älg, den bild som Sjöstedt har målat upp för oss, och de blekfeta affärsmän som åker ut till engelska lantegendomar och på ett amatörmässigt sätt skjuter stora mängder fåglar och djur som säljs på marknaden.
Under dessa förhållanden anser jag, om dessa produkter hamnar i köttdisken eller hos en restaurang, att det finns en skillnad. Oscar Wilde, som var ett kvickhuvud, beskrev det engelska jägargillet som någonting ”obeskrivligt på jakt efter det oätliga”. Jag har inget emot det, men när det ”obeskrivliga” börjar att mixtra med det ”ätbara”, bör de omfattas av de hygienregler som anges i denna förordning.
Jag kan inte se några skäl till varför vi skulle göra ett undantag i detta fall, då något som börjar som en liten marknad som inte gör någon skada – ett par fåglar här eller där – blir ytterligare en leverantörskälla till den större marknaden. Vi bör skydda jägarnas rätt att få jaga, men vi bör inte garantera dem en oreglerad väg till köttdiskarna.
Pesälä (ELDR). – (FI) Herr talman, bästa kolleger! Jag vill också kort framföra min åsikt om jakten. Min uppfattning är nämligen den att jakten i vissa medlemsländer ger ett betydande tillskott till matbordet. Till exempel jagar man i mitt land två miljoner djur småvilt och 100 000 djur storvilt och vi har 300 000 jägare; det är alltså en betydande mängd. Villebråden säljs naturligtvis i butikerna, eller ges eller säljs till grannar och släktingar.
Nu gäller frågan om det är vettigt att EU börjar reglera sådan verksamhet som ofta baserar sig på förtroende och vänskapsförhållanden. Social kontroll fungerar som garanti för kvalitet när butiksägaren köper kött av jägaren till försäljning. I dessa frågor borde man hålla sig inom rimliga gränser. Jag kan varmt understödja godkännandet av ändringsförslag 82 i herr Schnellhardts betänkande.
Fiebiger (GUE/NGL) . – (DE) Herr talman! Föreliggande förslag till rådets förordning, där djurhälsoregler kommer att utformas mer öppet, och där de befintliga direktiven sammanfattas i en text, är enligt min åsikt ytterligare ett steg för att förenkla jordbrukspolitiken på detta område, och framför allt också ge en rättslig grund för kontrollerna av de olika verksamhetstyperna. Jag hoppas i varje fall att detta kommer att ske. Men jag vill uttryckligen uttala mig för att forskningen för att undersöka produkter av animaliskt ursprung, exempelvis när det gäller BSE och mul- och klövsjuka, fortsätts på levande djur, och sedan också kan tillämpas på ett sätt som betalar sig. Det måste vara möjligt att tillämpa nya höga tekniska och organisatoriska normer, det vill säga att de måste också kunna betala sig. Det sätter jag också uttryckligen i relation till importen av livsmedel från tredje land. Samtidigt – och det vill jag avsluta med – bör de många konsumentskyddsorganisationerna stödjas med det allvar som stunden kräver.
Farage (EDD). – (EN) Herr talman! Även om jag är en blekfet affärsman med kritstrecksrandig kostym, som tycker om att skjuta framdrivet vilt, vill jag ta upp aspekten med att vi här har 17 hygiendirektiv som läggs samman till en enda förordning. Denna förordning är betydligt mer långtgående än de direktiv den ersätter. Man utvidgar i synnerhet artikel 3 i direktiv 93/43, och inför de så kallade HACCP-principerna. Riskbedömningen och de kritiska kontrollpunkterna utvecklades på 1960-talet för Nasa, för att garantera säkra livsmedel för astronauterna. Det kan vara ganska obekvämt med okontrollerade kroppsfunktioner i en rymddräkt! Men HACCP är ett system för livsmedelssäkerhet som är avsett att användas under mycket sofistikerad livsmedelsberedning.
Detta rymdålderssystem skall bli obligatoriskt i hela EU. Bara i Förenade kungariket kommer det att påverka 300 000 företag, och kosta ungefär 2 miljarder brittiska pund per år, bara för små och medelstora företag.
Ett system som har utvecklats för en sofistikerad, teknikbaserad organisation är inte lämpligt för Joe's Cafe på Lewisham High Street eller för Jean Duponts bistro på rue de la Révolution i Marseille.
Tidigare i år, i själva skuggan av denna byggnad, gick jag runt på de lokala livsmedelsmarknaderna med en person som var väl insatt i livsmedelssäkerhet. Jag hittade dussintals grundläggande brister när det gällde livsmedelshygienen. På dessa marknader, och på alla andra håll, följer man inte de grundläggande bestämmelserna i direktiv 93/43. Varför utarbetar då kommissionen ännu fler nya lagar? Dessa teknokrater har ingen som helst aning om de verkliga förhållandena. De har svävat ut i rymden och landat på en annan planet, precis som astronauterna som HACCP-systemet var avsett för. Enbart av detta skäl bör kommissionen inte lägga fram förslag till ny lagstiftning. Vi behöver inte komplicera saken ytterligare. Om parlamentet stöder lagstiftningen, bevisar detta att även parlamentet finns på en annan planet.
Lisi (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Man måste instämma i kommissionens målsättning att förenkla den rättsliga ramen och gå från 17 olika direktiv till en förordning. Men, herr kommissionär, just på grund av att det handlar om en förordning, så vet ni bättre än jag att detta är en fråga som måste behandlas med varsamhet, eftersom en förordning börjar gälla omedelbart och på grund av sin natur harmoniserar, jag vill nästan säga, homogeniserar, samtliga förfaranden inom ett territorium som är så stort som unionens och inom en sektor, livsmedelssektorn, gastronomin, som, låt oss aldrig glömma detta, även utgör en viktig del av kulturen och samhällslivet på denna vår kontinent. Vi håller med andra ord med om behovet av att harmonisera, men låt oss komma ihåg att frågan måste behandlas försiktigt.
Jag vill framför allt framhålla tre punkter: den första har redan behandlats utförligt i betänkandet och av föredraganden, och det är frågan om typiska produkter, produkter som har en egen historia, inte bara som produkter utan även när det gäller beredningsprocessen. Det räcker inte att begränsa dem till geografiska områden eller till lokala marknader; det handlar om verkliga produkter i sig som skall behandlas med särskild uppmärksamhet.
För det andra: frågan om den primära sektorn, som inte helt omfattas av detta betänkande, men som i viss mån regleras. När det gäller den primära sektorn är situationen en annan, framför allt när det gäller de små och medelstora företag som är verksamma där. Jag har lagt fram ett ändringsförslag som jag hoppas att ni kan stödja, och som är avsett att i viss mån minska den byråkratiska och administrativa bördan när det gäller tiden för att spara olika handlingar. När det gäller en handelsträdgård förstår man inte varför den tiden måste vara fem år.
För det tredje – men vi har också frågan om vilda djur och växter, något som jag bara nämner som hastigast, och där jag för övrigt anser att man kommit fram till en balanserad lösning – har vi frågan om yrkesutbildning. Det är bra att man ser till att våra operatörer inom livsmedelskedjan alltid är välutbildade. Även när det gäller denna fråga bör vi emellertid undvika att på ett felaktigt sätt utsträcka resonemanget till att även omfatta kvaliteten, som är något helt annat: utbildning i hälsofrågor, inte något annat.
Patakis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Det vore minst sagt naivt att påstå att den erbarmliga situationen inom livsmedelsbranschen beror på att det saknas moderna direktiv. De direktiv som redan finns åsidosätts för övrigt på ett flagrant sätt.
Innan vi övergår till lagstiftning och frågor om det tekniska innehållet, är det nödvändigt att visa på orsakerna till försämringen och förvanskningen inte bara av livsmedlen utan av hela livsmedelskedjan.
Den främsta orsaken till försämringen av livsmedlens kvalitet är att hanteringen i livsmedelskedjan följer övervinstens och profithungerns lagar. Så länge produktionen intensifieras, så länge livsmedelskedjan styrs och kontrolleras av livsmedelsbranschens stora multinationella företag, som bestämmer produktionssättet och livsmedlens kvalitet, kan vi inte få några effektiva garantier för konsumenternas hälsa.
Det är ett i högsta grad politiskt problem. Endast genom att avskaffa den kapitalistiska profiten som produktionens högsta mål kan man förhindra användningen av olagliga och farliga metoder för att producera, bearbeta och distribuera livsmedel. Om vi inte gör det, innebär det att vi silar mygg och sväljer kameler, till förfång för folkhälsan.
Müller, Emilia Franziska (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, herr kommissionär! Schnellhardt har lagt fram två sakligt baserade betänkanden, som klart förbättrar kommissionens förslag om livsmedelshygien. I framtiden måste tillverkarna och de som förädlar livsmedel dokumentera alla produktions- och bearbetningsprocedurer. Detta åtagande inkluderar också använt djurfoder och djurens hälsotillstånd. Konsumenterna i EU ges därmed i framtiden möjlighet att spåra livsmedel och deras beståndsdelar från butikernas diskar ända tillbaka till producenten. Det garanteras alltså en glasklar produktionskedja både i storföretag och i små och medelstora företag.
Låt mig här särskilt gå in på de små och medelstora företagen och deras köttbearbetning. Det finns i Europeiska unionen ca 150 000 små slakteriföretag med totalt mer än en miljon anställda och ca 60 miljarder euro i årlig omsättning. Det är just dessa småföretag som garanterar försörjningen lokalt och upprätthåller produktmångfalden på landsbygden. Med hantverksmässig skicklighet tillverkar de lokala specialiteter och bidrar därmed väsentligt till delikatessbutiken Europa. Den nära kontakten med konsumenten skapar förtroende för produkternas kvalitet och säkerhet. Därför måste vi vara särskilt rädda om småföretagens strukturer och skapa genomförbara rättsliga riktlinjer för dessa företag, som erbjuder utbildnings- och arbetstillfällen för många människor i Europa.
Tillsammans med föredraganden har jag lämnat in ett ändringsförslag, som tar hänsyn till den lokala slaktningen, för förutom föreskrifterna för slaktband i stora slakthus måste man också ta hänsyn till verkligheten i små hantverksföretag. Den lokala slaktningen kan genomföras med motsvarande noggrannhet och sakkunskap på ett hygieniskt invändningsfritt sätt. Därför ber jag om ert stöd för ändringsförslag 133.
Arvidsson (PPE-DE). Herr talman! Jag är älgjägare i Lappland i norra Sverige. Om vi inte jagar älg varje år, ökar älgstammen snabbt, antalet trafikdödade personer stiger och skogsskadorna ökar kraftigt.
När vi i september månad startar jakten på morgonen är det ofta köldgrader och klimatet denna tid på året motsvarar temperaturen i ett kylskåp. Ibland är det till och med frysskåpstemperatur. I min hembygd finns från miljösynpunkt inget bättre kylskåp för jägaren än naturens eget kylrum.
Ju större EU blir, desto svårare blir det att detaljreglera genom EU-bestämmelser. EU-direktiven måste vara bra i alla delar av unionen. De måste ge utrymme för anpassning av bestämmelserna till skilda förhållanden. Medlemsländer med fungerande besiktningsrutiner innan viltkött släpps ut på marknaden måste kunna behålla sina regler.
I mitt hemland har politiker, som vill skapa opinion mot europeiskt samarbete, utnyttjat detta förslag till direktiv för att misstänkliggöra EU som ett hot mot traditionell jakt. Det är viktigt att framhålla att de har fel. Unionen saknar nämligen lagliga befogenheter att reglera husbehovsjakten och hanteringen av viltkött för privat konsumtion.
Detta understryker ytterligare behovet av att jaktbestämmelser i allmänhet skall beslutas enligt subsidaritetsprincipen. Med Schnellhardts insatser har avsnittet om viltkött i detta direktiv blivit riktigt bra.
Redondo Jiménez (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionär! I morgon skall parlamentet uttala sig om ett lagstiftningspaket för att garantera livsmedelsprodukters hygien i allmänhet, och inrättande av särskilda regler för animaliska produkter i synnerhet. Denna nya lagstiftning grundas på kravet att garantera livsmedelssäkerhet från tillverkaren till konsumenten i linje med de initiativ som har antagits under de senaste månaderna för att erbjuda konsumenten maximala garantier.
Jag gratulerar föredraganden som har gjort en stor ansträngning för att ena alla grupper, och jag anser att det är ett mycket bra betänkande. Jag gratulerar även kommissionen, eftersom även den har lagt fram ett förslag som är relativt väl avvägt.
En av de centrala punkterna i den framtida lagstiftningen är en obligatorisk tillämpning av riskanalyser och övervakning av kritiska punkter enligt HACCP-systemet i alla livsmedelsföretag. Emellertid bör tillämpningen av HACCP-reglerna ses som en kompletterande säkerhetsåtgärd som inte kan ersätta de officiella kontrollerna. HACCP-systemet bör inte utvidgas till primärsektorn för närvarande, eftersom detta system endast har skapats för industrin. Primärsektorn är redan skyldig att respektera de så kallade riktlinjerna för god praxis, ett system vars syfte är detsamma som HACCP, och som är mer anpassat till förhållandena i denna ekonomiska sektor. Vi bör därför inte tillämpa två system.
De olika livsmedelskriser som har uppstått gör det nödvändigt att förstärka hygienlagstiftningen för att återvinna konsumenternas förtroende, ett mål som Europeiska kommissionen tar upp i sitt förslag, vilket säkerligen kommer att förbättras av Europaparlamentet genom antagandet av parlamentets ändringsförslag om grunderna för traditionella produkter, jakt, och så vidare. Dessa ändringsförslag har redan tagits upp av tidigare talare.
De ekonomiska aktörerna måste fortsätta att ta ansvar för att livsmedlen skall vara oskadliga, garantera en spårbarhet av livsmedel och livsmedelsingredienser och inrätta förfaranden för tillbakadragande i nödsituationer. Alla sektorer bör utarbeta koder för god praxis för att tillhandahålla riktlinjer för livsmedelssäkerhet. Såväl export som import måste uppfylla samma regler.
(Talmannen avbröt talaren.)
Byrne,kommissionen. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att kunna delta i diskussionen i kväll och redovisa mina slutsatser om de tre betänkandena i samband med livsmedelshygienpaketet.
Att komma dit vi befinner oss i dag har krävt stora insatser från ledamöterna av denna kammare. Låt mig först och främst uttrycka mitt uppriktiga tack till alla de ledamöter som har arbetat så outtröttligt med att driva denna fråga framåt – särskilt Schnellhardt och Kindermann, och ledamöterna i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och andra utskott, som gjort så värdefulla insatser.
Det har nästan gått två år sedan dessa förslag antogs. En långsam utveckling, kanske en del säger. Men detta skulle inte bara vara att ignorera denna frågas betydelse, utan också det arbete som denna kammare har gjort under tiden i samband med andra angränsande initiativ – jag avser då särskilt förslaget till en allmän livsmedelslagstiftning och förslaget till inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, som nu verkställts genom förordning 178/2002.
Man har diskuterat ett stort antal ändringsförslag i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och i andra utskott. Men jag är inte bara tacksam när det gäller kvantiteten för det arbete som ni har utfört, utan också – i synnerhet – resultatens kvalitet, som jag menar är utmärkt.
Man strävar i huvuddelen av ändringsförslagen efter att förbättra förslagen ur en redigeringsmässig och teknisk synvinkel. Det finns också ett stort antal ändringsförslag som anpassar våra förslag till den nyligen antagna förordningen 178/2002. Jag välkomnar dessa ändringsförslag, som står för viktiga och rationella förslag i syfte att förbättra våra texter.
Låt mig börja med det första av Schnellhardts betänkande – om de övergripande åtgärderna som omfattar hela livsmedelssektorn.
Jag måste först nämna den återkommande frågan om kommittéförfarandet. Jag välkomnar godtagandet av att kommissionen kan anta genomförandeåtgärder enligt kommittéförfarandet. Det gör mig emellertid besviken att man genom ändringsförslag 30 försöker att ta bort kommissionens behörighet att bevilja undantag från bestämmelserna i förordningens bilagor. Denna behörighet finns redan och jag inte se några skäl till varför den inte skall fortsätta – jag kan sålunda inte godta ändringsförslag 30. Kanske känner ledamöterna till mina åsikter om kommittéförfarandet, nämligen att detta är viktigt som en form av sekundärlagstiftning för att göra åtgärder till gällande rätt på kort tid, och parlamentet kan alltid utöva sin tillsyn. Om parlamentet utövade den i samband med någon lag som jag var ansvarig för, skulle jag ta fullständig hänsyn till detta. I detta avseende är jag ofta besviken över parlamentets åsikt när det rör kommittéförfarandet, även om det förvisso till viss grad behöver ändras, reformeras och moderniseras.
Förordningens bilagor är tekniska, och det bör därför vara lämpligt att använda kommittéförfarandet. Jag kan därför inte godta ändringsförslagen 28, 29, 58 och 59.
HACCP-systemet har redan framkallat starka känslor. En rad ändringsförslag syftar till att genomföra detta system på jordbruksnivå. Detta är överambitiöst – och jag måste därför förkasta ändringsförslag 8, första delen av ändringsförslag 9 och ändringsförslagen 35, 37, 38 och 67.
Den andra delen av ändringsförslagen 36 och 104 skulle innebära att livsmedelsföretagen tvingas att bevara dokumentation om HACCP-systemet under en lång tidsperiod. Detta är inte godtagbart, eftersom de åtgärder som vi föreslår när det gäller dokumentation för små företag måste vara realistiska.
Vad gäller HACCP-systemet, ligger det fulla ansvaret hos livsmedelsföretagarna. Ändringsförslag 108 är därför inte godtagbart.
Jag är mycket mån om att det skall finnas en flexibilitet i samband med livsmedelshygien. I Europeiska unionen finns gamla kulturella traditioner när det gäller livsmedel och livsmedelsberedning, och jag är mån om att skydda och främja dessa, och jag har försökt att se till att denna specifika bestämmelse införlivades i denna lagstiftning.
Kommissionens förslag innehåller därför ett förfarande för att få till stånd tillräcklig flexibilitet som gör det möjligt att bevara dessa traditioner. Jag välkomnar den allmänna acceptans som finns för detta. Jag kommer i så hög grad som möjligt att ta hänsyn till ändringsförslagen 31 och 32, och göra redigeringsmässiga ändringar där det behövs.
Genom vårt förslag möjliggör vi ett upprättande av riktlinjer för god hygienisk praxis – som skall användas av livsmedelsföretagen som en hjälp för att uppnå bästa möjliga livsmedelshygien. Jag välkomnar de ändringsförslag som syftar till att förtydliga förfarandena om hur sådana riktlinjer bör upprättas, och de som understryker att riktlinjerna är att betrakta som frivilliga instrument. Jag måste emellertid förkasta ändringsförslagen 47 och 48, eftersom dessa skulle innebära att onödiga skyldigheter infördes för livsmedelsföretagen eller för kommissionen.
När det gäller registreringen av livsmedelsföretag, tar jag gärna hänsyn till förslagen om flexibilitet i samband med registreringsförfarandet. Men när det rör den angränsande frågan om ursprungsspårning, anser jag att denna tillgodoses fullt ut genom förordning 178/2002. Ändringsförslag 53 måste därför förkastas.
Ändringsförslag 13, om stöd till utvecklingsländer, tycker jag är mycket intressant. Detta är en viktig fråga – och en fråga som manar till ordentlig eftertanke.
Jag måste också förkasta ändringsförslagen 69, 71, 76, 77, 83, 89, 92, 93, 95, 101 och 105, eftersom dessa kan få negativa konsekvenser för små företag. Det gäller på samma sätt ändringsförslagen 5 och 14, andra delen av 16, 53, 55 och 107, eftersom dessa redan täcks på ett tillfredsställande sätt genom andra delar av gemenskapsrätten, och ändringsförslag 39, eftersom man redan behandlat detta i ändringsförslag 6.
Jag är också mån om att behålla en strikt åtskillnad mellan de skyldigheter som livsmedelsföretagare och de behöriga myndigheterna har. Ändringsförslag 55 är inte förenligt med detta mål, och måste därför förkastas.
Övriga ändringsförslag är antingen helt eller delvis godtagbara, efter omredigering.
Jag skulle nu vilja ta upp Schnellhardts betänkande om förslaget till särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung.
En fråga som höjer sig över resten, är den som handlar om viltkött. Det ser ut som vårt förslag har rört om i getingboet! Jag kan försäkra kammaren om att vårt syfte med förslaget var att utforma pragmatiska bestämmelser och bevara traditionerna i medlemsstaterna, som till exempel jägarens leverans av små mängder viltkött till konsumenter eller den lokala marknaden.
Vi hade verkligen inte för avsikt att blanda oss i den privata konsumtionen. Jag är tacksam för de insatser som gjorts för att försöka hitta den rätta balansen, och jag menar att ni i stort sett har lyckats.
För att fatta mig kort, är jag beredd att godta följande ändringsförslag om viltkött: 90, 92, 94-97, 129, 13 och första delen av 130.
Ändringsförslag 91 sammanfaller emellertid med förordning 178/2002, och måste därför förkastas. Jag måste också förkasta ändringsförslagen 85, delvis, och 132, eftersom de inte är förenliga med de övriga ändringsförslagen som jag kan godta.
Jag måste också förkasta följande ändringsförslag, antingen på grund av möjliga negativa konsekvenser för små företag, eller därför att de sammanfaller med andra delar av gemenskapsrätten. Ändringsförslagen är de följande: 17, 33, 35, första delen, 38, 44, 45, första delen, 55, 58, 65, 69, 91, 101 och 116.
Jag måste också förkasta ändringsförslag 8, eftersom det blandar ihop livsmedelsföretagarnas skyldigheter med de behöriga myndigheternas; delar av ändringsförslag 10, eftersom det skulle innebära en alltför stor utvidgning av förslagets räckvidd med hänsyn till särskilda garantier för salmonella i kött, såväl som sista delen av ändringsförslag 13, eftersom detta skulle äventyra kommissionens initiativrätt.
Övriga ändringsförslag är antingen helt eller delvis godtagbara, efter omredigering.
Slutligen tar jag upp Kindermanns betänkande om förslaget som handlar om djurhälsofrågor som en konsekvens av konsolideringen av reglerna om livsmedelshygien.
Det gläder mig att förslaget har fått starkt stöd, och att det bara har lagts fram ett litet antal ändringsförslag. Det finns emellertid sex ändringsförslag som jag inte kan godta: Ändringsförslag 4 i förbindelse med BSE, eftersom det redan finns omfattande lagstiftning som behandlar detta BSE-krav, och det är varken nödvändigt eller sund rättspraxis att upprepa denna.
Ändringsförslag 5 om ursprungsspårning, eftersom denna redan omfattas av artikel 3.2 a och redan finns med i djurhälsolagstiftningen. Jag skulle kunna godta ändringsförslaget om orden ”människors hälsa” ersattes med ”djurs hälsa”, eftersom mul- och klövsjukan inte utgör någon risk för människor.
Ändringsförslagen 8 och 9 rör överträdelser och offentliggörande av resultat. Detta är en subsidiaritetsfråga som därför bör hanteras av respektive medlemsstat. Det finns dessutom inga risker för folkhälsan, och det är inte möjligt att utarbeta en uttömmande förteckning över överträdelser i samband med djurhälsa. Om man försökte göra det, skulle det oundvikligen resultera i utelämnanden. Om nödvändigt, bör detta göras på ett övergripande sätt. Jag uppmuntrar emellertid medlemsstaterna att försöka uppnå den öppenhet som betonas i dessa ändringsförslag, i sina nationella genomförandebestämmelser.
Jag hyser stora farhågor när det gäller ändringsförslag 12 om undantag för utvecklingsländer. Om bestämmelserna är strängare än dem som anges av Internationella byrån för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (OIE), så måste syftet vara att se till att djurhälsosituationen i gemenskapen inte äventyras. Att tillåta lindrigare bestämmelser för utvecklingsländerna, skulle helt klart motverka sitt eget syfte. Jag kan därför inte godta ändringsförslag 12.
När det gäller ändringsförslag 16, upprättades systemet för tidig varning för specifika offentliga hälsofrågor, inte för det syfte som tas upp i detta ändringsförslag. I sådana fall skulle kommissionen vanligtvis lägga fram ett förslag till beslut till medlemsstaterna om att upphäva importen av de berörda animaliska produkterna. Medlemsstaternas veterinärmedicinska myndigheter skulle dessutom omedelbart varnas och få ingående information från kommissionen om alla riskleveranser, och därför är systemet för tidig varning onödigt i detta sammanhang.
Förutom dessa sex ändringsförslag, finns det två ändringsförslag som jag bara kan godta till viss del. För det första, när det rör ändringsförslag 7 om oanmälda kontroller och skyddsåtgärder, håller jag med om att det bör finnas oanmälda offentliga kontroller, men ändringsförslaget ser bara ut att begränsa dessa kontroller till att omfatta oanmälda kontroller. En annan ordalydelse som ser till att vissa kontroller är oanmälda bör vara tillräcklig.
För det andra, när det rör hjälp i samband med och underrättelse av resultat, upprepas punkt 1 i denna artikel i den första meningen, som därför bör tas bort. De andra ändringsförslagen är antingen helt eller delvis godtagbara, efter redigeringsmässiga ändringar.
Låt mig nu göra ingående kommentarer om ändringsförslagen till dessa tre betänkanden. När det rör Schnellhardts betänkande om hygienregler för livsmedel, kan kommissionen helt eller delvis godta följande ändringsförslag, efter redigeringsmässiga ändringar: 1-4, 6, 7, 9-12, 15-27, 31-34, 36, 40-46, 49-52, 54, 56, 57, 60-66, 68, 70, 72-75, 78-82, 84-88, 90, 91, 94, 96-100, 102, 103 och 106. Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 5, 8, 13, 14, 28-30, 35, 37-39, 47, 48, 53, 55, 58, 59, 67, 69, 71, 76, 77, 83, 89, 92, 93, 95, 101, 104, 105, 107 och 108.
När det rör Schnellhardts betänkande om särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung, kan kommissionen helt eller delvis godta följande ändringsförslag, efter redigeringsmässiga ändringar: 1-7, 9-16, 18-32, 34-37, 39-43, 45-54, 56, 57, 59-64, 66-68, 70-90, 92-100, 102-115, 117-131, 133 och 134. Kommissionen kan emellertid inte godta följande ändringsförslag: 8, 17, 33, 38, 44, 55, 58, 65, 69, 91, 101, 116 och 132.
När det rör Kindermanns betänkande, kan kommissionen helt eller delvis godta följande ändringsförslag, efter redigeringsmässiga ändringar: 1-3, 6, 7, 10, 11, 13-15 och 17. Kommissionen kan emellertid inte godta följande ändringsförslag: 4, 5, 8, 9, 12 och 16.
Jag hoppas också att ledamöterna förstår varför vi har beslutat att förkasta eller ändra vissa av de ändringsförslag som lagts fram av utskotten.
Låt mig slutligen upprepa mina uppriktiga tack till alla dem som har deltagit i detta herkulesarbete. Livsmedelshygienpaketet markerar ytterligare ett viktigt steg i vår översyn av livsmedelslagstiftningen, som syftar till att se till att de europeiska konsumenterna har tillgång till säkraste möjliga livsmedel i världen.
Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
15. Salmonella, zoonoser och andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande två betänkanden:
- A5-0119/2002 av Paulsen för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävande av rådets direktiv 92/117/EEG (KOM(2001) 452 – C5-0372/2001 – 2001/0176(COD)),
- A5-0120/2002 av Paulsen för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om bekämpning av salmonella och andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen och om ändring av rådets direktiv 64/432/EEG, 72/462/EEG och 90/539/EEG (KOM(2001) 452 – C5-0373/2001 – 2001/0177(COD)).
Paulsen (ELDR), föredragande. Herr talman! Jag vill först och främst tacka skuggföredragandena och andra i miljöutskottets informella livsmedelssäkerhetsgrupp för ett bra samarbete. Givetvis var även kommissionens initiativ i de båda betänkandena.
Jag skall först ta upp övervakningsdirektivet. Det är nödvändigt att få en klar och tydlig bild av zoonossituationen i Europa. Visst talar vi om de livsmedelsskandaler vi är drabbade av, senast gällde det ett akrylamidlarm i Sverige. Vi måste dock komma ihåg att även om alla dessa larmrapporter är allvarliga i sig, är de faktiskt mer allvarliga i psykologiskt hänseende än för den fysiska folkhälsan.
Det stora hotet framöver är det gamla vanliga, det som människor har levt med i miljoner år och som tredje världen fortfarande lever med. Den vanligaste orsaken till dödlighet hos spädbarn även i vår tid är faktiskt infektionssjukdomar och diarréer.
För oss i den rika världen är det antibiotikaresistensen som kommer att vara det stora problemet. Allt fler av våra enkla infektioner tenderar att åter bli allvarliga. Det finns en risk för att om vi inte – och vi borde ha bromsat för 20 år sedan, det är alltså redan sent, kanske till och med för sent – radikalt och snabbt kan minska antalet infektioner och antibiotikakurer, så är vi snart tillbaka på mormors mors tid, då nästan varje kvinna måste föda fyra barn för att två skulle växa till vuxen ålder. Problemet är störst för barn och ungdomar. Därför är jag mycket tacksam över att vi nu skall kartlägga antibiotikaresistensen hos de zoonoser vi upptäcker i Europa.
I dag kan man av statistiken utläsa att salmonellasmitta och andra smittor via animaliska livsmedel uppvisar en långsamt sjunkande trend, medan smitta som överförs via vegetabilier faktiskt ökar. Därför är jag mycket mån om att man i undersökningar för att till exempel spåra ett utbrott tar med de vegetabiliska livsmedlen.
Det allra viktigaste i övervakningsdirektivet är att vi får gemensamma normer så att de uppgifter som samlas in är jämförbara mellan de olika länderna. Vi måste ha en standardisering av provtagning, rapportering och hanteringssätt. Jag skulle också vilja påminna om att ny teknik faktiskt borde göra god rapportering enklare och snabbare så att vi slipper vänta i två och ett halvt år för att få situationen klar för oss. Det krävs ofta större snabbhet för att myndigheter, producenter och medborgare skall kunna informeras på ett relativt tidigt stadium. Detta är nog det viktigaste inslaget i övervakningsdirektivet.
Kontrollförordningen är kanske mer kontroversiell. Kommissionens förslag var väldigt mjukt och försiktigt och verkade ta hänsyn till att vissa medlemsstater tycker att salmonella är ungefär i klass med en lindrig förkylning. Det finns en sådan attityd. Det finns också medlemsstater som drabbas av salmonellapanik av den typ som finns i mitt eget land.
Den paniken är inte konstig. För ungefär 50 år sedan drabbades vi av världens största, eller åtminstone den största statistikförda, salmonellakatastrof någonsin. Efter det började Sverige försöka åtgärda problemet, vilket är en naturlig följd av katastrofer.
Det tog vårt land 25–30 år innan ett fungerande system fanns på plats. Det har gått snabbare för Norge och Finland, som har kunnat kopiera den svenska modellen. Den svenska modellen ger oss erfarenhet, men är förmodligen inte allena nog och inte tillämplig överallt. Sverige är ett litet, glesbefolkat och öppet land, vilket kanske gjorde det enklare för oss att åtgärda problemen.
Jag tycker att förslaget är väldigt försiktigt, det känns som om man "tassar" runt problemet. Jag hade väntat mig att kommissionens generaldirektorat för hälsa och konsumentskydd skulle vara tuffare i det här fallet. För det första omfattas inte alla salmonellor av betydelse för folkhälsan. Det är konstigt att man i vissa lägen enbart inbegriper två sorter, även om just dessa står för 80 procent av sjukdomsfallen hos människor idag. Eller rättare sagt, de gjorde det i går. Vad händer med de övriga 20 procenten? Varför inte ta med alla som påverkar eller är farliga för folkhälsan när man ändå skall kontrollera salmonella? Hur kan kommissionen veta vilken typ av salmonella som "exploderar" i morgon? Blir det St. Paul, Hadar eller någon annan?
Vi har ett otal invasiva salmonellor som påverkar folkhälsan. Därför är jag mån om att formuleringen "av betydelse för folkhälsan" skall vara med, att alla sorter skall tas med.
Det saknas även djurslag i kommissionens förslag. Jag är medveten om att jag för säkerhets skull har tagit med alla former av kreatur, men jag kommer att fortsätta kämpa för grisar och kalvar i intensivuppfödning, eftersom vi alla vet att den mängd antibiotika som används är mycket farlig. Vi vet också att det i denna uppfödning finns både zoonotiska och andra bakterier som är totalresistenta mot antibiotika.
Det finns dessutom sådana enkla och praktiska omständigheter som att även om vi kan se till att avelsdjuren och stallarna hålls rena, så hjälper inte detta ett dyft om inte fodret är rent. Vi vet till exempel att en mycket stor smittokälla för Salmonella aruba är brasiliansk soja. Vi känner till historien om att salmonella normalt dör vid 67 graders värme. Aruba har däremot på tio år lyckats uppnå en överlevnad vid 68 grader. Vi bör nog inte tro att vi en dag blir helt riskfria, eller att denna kamp en gång för alla skulle vara vunnen. Det handlar faktiskt om liv. Liv som bitvis är lika intelligent som vi, även om intelligensen kanske inte sitter på samma ställe och uttrycker sig på samma sätt.
Jag vädjar därför till kammaren om stöd för mina två betänkanden så som de med bred majoritet antogs i miljöutskottet.
Redondo Jiménez (PPE-DE). – (ES) Herr talman! För det första vill jag gratulera kommissionen till det välbalanserade förslag som den lagt fram, såväl när det gäller direktivet som förordningen om kontroll och övervakning av zoonoser. I morgon kommer vi att rösta om detta här i parlamentet. Dessa frågor är mycket viktiga för alla Europeiska unionens medlemsstater, och för en del är det till och med oerhört viktigt.
Jag anser att resultatet av omröstningen om det betänkande som lades fram i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor är oroande, eftersom det enligt min åsikt överdriver våra ansträngningar att garantera konsumenternas hälsa. Vi bekymrar oss alla för de hälsomässiga konsekvenserna av salmonella – vilket vår föredragande just sade – och ännu mer i länder som Spanien, Grekland, Italien, Portugal och Frankrike som är mer utsatta för denna fara, beroende på den andel boskap som är mottaglig för smitta i de medeltemperaturer som smittan sprids i, och på grund av en rad andra omständigheter som inte har med saken att göra.
Jag förstår dock inte att några av Europeiska unionens medlemsstater under förevändning att de försvarar konsumenternas intressen stöder ökade kontroll- och övervakningsåtgärder av agenter som inte är överförbara till människor, det vill säga icke-zoonotiska agenter, som inte omfattas av tillämpningsområdet för denna lagstiftning. De enda typer av salmonella som människor kan smittas av är salmonellaenteritiris och salmonellatifimurium. Att utöka gemenskapslagstiftningen till att omfatta andra typer – det finns fler än ett dussin – kommer enligt min åsikt endast att medföra handelsmässiga konsekvenser som påverkar medlemsstater i Europeiska unionen och de små producenterna negativt. Produktionen i norr, där salmonella praktiskt taget inte existerar tack vare klimatförhållandena, kommer inte att påverkas.
Jag ber därför alla ledamöter att stödja det ändringsförslag som har lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp, där vi tar upp åsikten hos många av de länder som har uttalat sig i den här riktningen i alla debatter som genomförts om den här frågan, såväl i ministerrådets arbetsgrupper som i kommissionens. I och med detta ändringsförslag garanteras alla konsumenters hälsa, eftersom ändringsförslaget innehåller alla nya åtgärder som föreslagits av Europeiska kommissionen, och ingen lider skada. Jag beklagar att man i det betänkande som antogs av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor inte alls har beaktat de länder som främst drabbas, och jag hoppas att denna fråga kommer att lösas. Om det inte sker i plenum i morgon, kanske frågan kan lösas i nästa Progress-råd, i de förhandlingar som kommer att genomföras inom ramen för medbeslutandeförfarandet, eftersom åtgärderna kommer att bli svåra att genomföra.
Jag beklagar även att det finns en rad luckor som inte har granskats tillräckligt i parlamentet, som till exempel diagrammet i artikel 9 i betänkandet, som innehåller regler för stopp av handeln med de länder vars nationella kontrollprogram inte godkänns. Detta initiativ kan ge upphov till en klar handelsmässig diskriminering. Det betänkande som antagits av utskottet för miljöfrågor har enligt min åsikt inte studerats tillräckligt av alla medlemsstater och dessutom är felet återkommande.
(Talmannen avbröt talaren.)
Patrie (PSE). – (FR) Herr talman! Jag skulle först vilja vända mig till vår föredragande för att tacka henne och lyckönska henne till det viktiga arbete av hög kvalitet som hon utfört.
I de två förslagen återfinns vissa åtaganden från vitboken om livsmedelssäkerhet. De syftar till att bättre skydda de europeiska konsumenterna mot mikrobiologiska risker i livsmedelsprodukter. Man kan faktiskt inte bortse från i vilken utsträckning de på varandra följande livsmedelskriserna, däribland den i anslutning till salmonellan, har undergrävt konsumenternas förtroende för livsmedlens säkerhet. Man kan därför inte annat än stödja antagandet av de två texter som överlämnas till oss i dag. Systemet för övervakning och kontroll av zoonotiska smittämnen från djur måste förstärkas för att minska deras förekomst, och samtidigt måste vi betona att effektiviteten i de nu gällande texterna har begränsats av att vissa medlemsstater inte tillämpar dem fullt ut.
Kommissionens förslag är i stort sett balanserade. Kanske skulle man gå längre på vissa punkter. Jag tycker som föredraganden att det skulle vara bra med kontrollprogram för alla serotyper av salmonella som innebär en risk för folkhälsan. Jag vill också betona behovet av nära samordning mellan verksamheten inom den europeiska livsmedelsmyndigheten och arbetet inom de nationella myndigheterna, bland annat för att systemet med tidig varning skall fungera effektivt.
När det gäller resistensen mot antibiotika tror jag precis som föredraganden att det är bra att denna fråga uppmärksammas på lämpligt sätt. Antibiotika bör användas med försiktighet, och nödvändiga studier om resistens mot antibiotika måste genomföras.
Min grupp stöder också det ändringsförslag som syftar till att göra det möjligt för de medlemsstater som nått en hög skyddsnivå att under en begränsad period förhindra försäljning av importerade produkter från medlemsstater där det ännu inte finns något kontrollprogram som godkänts inom de planerade tidsfristerna. Denna åtgärd kommer att få en inte försumbar stimulerande effekt på harmoniseringen av säkerhetsnivåerna på den inre marknaden.
Jag gläds åt det faktum att de tillämpliga kontrollåtgärderna bygger på målsättningar som kan genomföras vart tredje år. Det gör det möjligt att fastställa ambitiösa men realistiska krav. Låt oss i det sammanhanget se till att inte överdriva genom att påtvinga medlemsstaterna en tidsplan som de inte har möjlighet att tillämpa. Kommissionen har på denna punkt eftersträvat balans. I likhet med föredraganden tycker jag att det är viktigt att det finns en effektiv övervakning av zoonoser och deras smittämnen inom hela livsmedelskedjan, och att denna övervakning även gäller djurfoder. Min grupp kommer också att stödja principen om att växter skall omfattas av direktivet.
Vi måste slutligen arbeta för att dessa bestämmelser snabbt antas och genomförs, eftersom jag är övertygad om att de kommer att bidra till att vi återvinner de europeiska konsumenternas förtroende för livsmedel.
Goodwill (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Med tanke på den brittiske hälsoministern Edwina Curries fall, efter det att hon 1988 sade att det mesta av Förenade kungarikets äggproduktion var salmonellasmittad, måste man vara modig om man som brittisk politiker skall hålla ett tal om denna fråga.
Till följd av detta sensationella uttalande föll äggkonsumtionen i Förenade kungariket med 60 procent, och regeringen fattade något som bara kan beskrivas som ett reflexartat beslut, när de såg till att 2 miljoner kycklingar slaktades. Även om man har gjort mycket för att bekämpa salmonella i Förenade kungariket, återstår det fortfarande mycket att göra. Fortfarande inträffar årligen 15 000-16 000 fall av salmonellamatförgiftning i Förenade kungariket, vilket är hälften av de tidigare nivåerna.
Detta är naturligtvis inte bara ett problem i Europa. I Förenta staterna 1994, inträffade ett fall med smittad glass där nästan en kvarts miljon personer insjuknade. Sverige har, som Paulsen har sagt, visat vägen, men landet har till exempel undersökt värmebehandling av djurfoder, i stället för att bara använda det trubbiga verktyg som innebär att man slaktar djur. Vi har naturligtvis hört historier om svenskar som åker till Spanien på semester, där de drabbas hårt av salmonellamatförgiftning, eftersom de inte är vana vid den ständiga exponeringen.
Det är verkligen så att medlemsstaterna måste se till att få till stånd effektivare nationella kontrollprogram, och på samma gång måste vi se till att importerade produkter följer våra egna höga standarder. Vi måste också koncentrera oss på det verkliga problemet, det vill säga fjäderfä, och i synnerhet ägg som äts råa.
Fläskkött utgör en mindre problem, och i vilket fall som helst skulle min mormor säga att alla som äter rått fläskkött förtjänar att bli sjuka. Smittan i nöt- eller fårkött är försumbar, så vi kan fortsätta att äta våra blodiga biffar.
När det gäller antibiotikaresistens, håller resistensen på att öka. Vi bör emellertid inte rusa åstad och förbjuda en förebyggande användning av antibiotika, eftersom vi då kan få en sjukdomsexplosion som tvingar fram en stor läkemedelsanvändning, och som därmed kan förvärra situationen.
Slutligen, när det handlar om smitta som härrör från vegetabiliska produkter, kanske detta har någonting att göra med ökningen av konsumtionen av ekologiska livsmedel, då jag har förstått att det är 30 gånger högre risk att drabbas av infektion av e-colibakterier.
Whitehead (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera Paulsen, min kollega under många överläggningar om livsmedelssäkerhet, till det arbete som hon har utfört i samband med dessa komplicerade förordningar.
Det är helt nödvändigt att man, efter att i stora drag ha angett principerna för en europeisk livsmedelslagstiftning och en myndighet för livsmedelssäkerhet som skall fungera som övergripande granskare av sådana förslag, hanterar saken på ett effektivt och korrekt sätt. Förordningarna om zoonoser, som Paulsen har arbetat så mycket med, är på sätt och vis byggstenar när det handlar om att skapa en framtida effektiv och försiktig livsmedelslagstiftning. Det kanske verkar litet överdrivet att tala om dem som byggstenar, men de är ett lämpligt sätt att gå vidare på.
Vissa av oss kanske har vissa reservationer när det rör utvidgningen av dessa bestämmelser, i deras nuvarande lydelse, till att omfatta vegetabiliska produkter. Ett lämpligt sätt att ta itu med dem är genom själva hygienförordningarna, och inte genom dessa tillkommande övervakningsbestämmelser. Det är bara här jag avviker en aning från Patries uppfattning. I övrigt applåderar jag även hennes kommentarer.
När det rör spårningen och förebyggandet av salmonella i allmänhet, anser jag att föredraganden leder in oss på rätt väg, så länge som det går att genomföra i hela Europeiska unionen. Det är lika nödvändigt för livsmedelsproducenterna som för allmänheten. Utan den senares återvunna förtroende kan det inte finnas en säker framtid för de tidigare. Vi vill att den ökande antibiotikaresistensen, som för närvarande uppvisas i zoonotiska organismer, kartläggs på ett korrekt sätt. Jag håller inte med Goodwill om att detta kan göra mer skada än nytta. Det är inte fråga om förebyggande läkemedel – utan om de andra tillämpningsområdena för antibiotika, som jag anser är felaktiga.
Byrne,kommissionen. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att få delta i diskussionen om de två betänkandena om zoonoser. Detta är ett exempel på genomförandet av det förhållningssätt som omfattar livsmedelsprodukternas väg från tillverkaren till konsumenten, som betonas i vitboken om livsmedelssäkerhet. Våra förslag är mycket ambitiösare än det befintliga direktivet. För att säkra ett framgångsrikt genomförande av dessa förslag, måste vi ge medlemsstaterna tillräckligt med tid för att kunna uppfylla dessa mål.
Frågan har utvecklats snabbt. Låt mig först och främst tacka alla de ledamöter som har drivit frågan framåt – särskilt Paulsen och ledamöterna i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, som gjort så pass värdefulla insatser.
Allmänhetens intresse för livsmedelssäkerhet är oerhört, som vi känner till. Skydd mot zoonoser, sjukdomsöverföring mellan djur och människor, är ett växande bekymmer inte bara i Europeiska unionen, utan i hela världen.
Det första förslaget, om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, ligger till grund för en förbättring av kunskaperna om källorna till och utvecklingen av dessa smittämnen, genom att stödja mikrobiologiska riskbedömningar. Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet kommer uppenbarligen att spela en central roll i detta sammanhang.
Det andra förslaget, om bekämpning av salmonella, syftar till att minska smittämnets inverkan på folkhälsan. Det inrapporteras över 150 000 fall av salmonella hos människor varje år i Europeiska unionen. Förordningen kommer att vara tillämplig på primärproduktionen, som är en stor smittkälla.
Samtidigt som vissa medlemsstater har sett en minskning av sjukdomsfallen till följd av stränga kontrollåtgärder, varierar situationen betydligt. Kommissionen föredrog därför ett successivt tillvägagångssätt när det gäller att minska förekomsten av salmonella. Men strategin är tydlig: man måste säkra en hög livsmedelssäkerhet för de europeiska konsumenterna, och utbredningen av dessa smittämnen måste minskas.
Det huvudsakliga målet är salmonella, som är ett viktigt patogen för vilket vi vet att man kan vidta effektiva kontrollåtgärder, som inleds vid primärproduktionen. Andra patogener kan läggas till framöver, om åtgärderna i djurpopulationerna visar sig vara effektiva för att minska sjukdomsfallen hos människor.
Man diskuterade många ändringsförslag i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, och jag är tacksam för resultatets kvalitet, som är utmärkt. Huvuddelen av ändringsförslagen är tekniska och förbättrar förslagen. Jag välkomnar dessa ändringsförslag som är viktiga och rationella.
Herr talman! I stället för att dröja mig kvar vid alla de ändringsförslag som jag med glädje kan godta, vill jag i stället koncentrera mig på dem som ger kommissionen vissa svårigheter.
Jag inleder med det första av Paulsens betänkanden, som handlar om direktivet om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen. Jag kan godta de flesta ändringsförslag till detta förslag. Jag börjar med kommittéförfarandet. Jag välkomnar godtagandet av vårt förslag om antagandet av genomförandeåtgärder. Jag kan godta att kommissionen, då detta är lämpligt, får hjälp av kommittén för nätverket för smittsamma sjukdomar, förutom av kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa. Detta kan emellertid resultera i vissa förseningar i samband med antagandet av genomförandebeslut.
Jag kan också godta att vissa grundläggande kriterier överförs från bilagorna till artiklarna. Jag godtar emellertid inte att ett systematiskt förhandssamråd med Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet skall krävas för alla övergångsåtgärder, eller innan en ändring av bilagorna. Vissa åtgärder är administrativa och kräver inte samråd med forskare. Jag kan därför inte godta ändringsförslag 22.
En nedkortning av tidsfristen för medlemsstaternas rapportering av sina övervakningsåtgärder från fem till tre månader är överdrivet ambitiöst, med tanke på den tid som krävs för insamling och sammanställning av uppgifter. Erfarenheterna kring det befintliga rapporteringssystemet visar att det till och med är optimistiskt med fem månader. Jag förkastar därför den berörda delen av ändringsförslag 20.
Det är inte alltid möjligt att utföra systematiska mikrobiologiska undersökningar av livsmedelsburna utbrott, om det misstänkta livsmedlet inte längre finns tillgängligt. Jag kan därför inte godta ändringsförslag 18.
Jag kan stödja ändringsförslagen 28-33, som utvidgar räckvidden när det rör övervakningen av antimikrobiell resistens, och som ersätter ändringsförslagen 15 och 21. Övriga ändringsförslag är antingen helt eller delvis godtagbara, efter omredigering.
Jag har ni kommit fram till förordningen om bekämpning av salmonella och andra zoonotiska smittämnen. Av samma skäl som i samband med det föreslagna direktivet, förkastar jag ändringsförslag 10, i vilket man kortar ned tidsfristen för medlemsstaternas rapportering om genomförandet av sina övervakningsprogram. Jag förkastar också ändringsförslag 27, i vilket man kräver systematiskt samråd med Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, innan vidtagande av övergångs- eller genomförandeåtgärder eller ändring av bilagorna.
Ett övergripande, långsiktigt mål i syfte att helt kunna undvika förekomsten av zoonotiska smittämnen i livsmedel och livsmedelskedjan, är orealistiskt. Man måste i stället göra allt för att få till stånd minsta möjliga risk i samband med zoonotiska smittämnen. Jag kan därför inte godta ändringsförslag 7.
Ändringsförslagen 1 och 16 skulle införa vegetabiliska livsmedel i denna kontrollförordning, men detta bör man i stället ta itu med genom livsmedelshygienpaketet, som Whitehead sade. Jag förkastar därför ändringsförslagen 1 och 16.
Jag skulle vilja påpeka att övervakningen av zoonoser i vegetabiliska produkter skulle vara täckt, eftersom jag kan godta ändringsförslagen 1, 6 och 12 i förslaget till direktiv. Genom ändringsförslagen 2 och 22 vill man tillhandahålla ytterligare garantier, inte bara för salmonella, utan också för andra zoonotiska smittämnen. Även om ytterligare garantier kan utgöra ett incitament för medlemsstaterna, skulle en utvidgning av dem till att omfatta även andra zoonotiska smittämnen förutom salmonella, skapa fler handelshinder. Ytterligare garantier för livsmedel bör man dessutom ta itu med genom livsmedelshygienpaketet. Jag förkastar därför ändringsförslagen 2 och 22.
Jag har nu kommit till ändringsförslag 24 och de sanktioner som skall tillämpas på medlemsstaterna. Sanktioner är en övergripande fråga, som inte bara gäller zoonoser. Kommissionen är i färd med att slutföra ett förslag till förordning om officiella djurfoder- och livsmedelskontroller, i vilket vi kommer att ta itu med sanktionsfrågan. Av detta skäl kan jag därför inte godta ändringsförslag 24.
Ett ändringsförslag till artikel 8 om förbud mot användningen av all antibiotika i förebyggande eller tillväxtbefrämjande syfte, förkastades i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, men inte skälet som syftar till samma sak. Ändringsförslag 37 skulle begränsa användningen av antibiotika till att bara ske i terapeutiskt syfte. Kommissionen har redan meddelat att det kommer att ske ett fullständigt, gradvis upphörande av användning av antimikrobiella medel i tillväxtbefrämjande syfte. Kommissionen kommer att be om ett vetenskapligt yttrande om riskerna och fördelarna med användning av antibiotika i mediciner för kontroll av salmonella. Av dessa skäl, och för följdriktighetens skull, förkastar jag ändringsförslagen 3 och 37.
Ändringsförslagen 36 och 38, och de relevanta delarna av ändringsförslagen 29 och 32 om målen och åtgärderna för värphöns och slaktsvin, är godtagbara, under förutsättning att det sker en översyn i samband med provtagningen för svin och, möjligen, att man anger en annan tidsplan för avelssvin och för slaktsvin. Vi behöver ett vetenskapligt yttrande innan vi kan ange ytterligare mål för kalvar, annan boskap och får. När det gäller att lägga till mål, bör detta dessutom bedömas på grundval av erfarenheterna i samband med genomförandet av den nya förordningen. Jag förkastar därför de relevanta delarna av ändringsförslagen 29 och 32.
När det gäller ändringsförslag 35 om mål, är det tydligt att dessa behövs för de zoonotiska serotyper som har betydelse för folkhälsan. Detta ändringsförslag är emellertid mycket mer långtgående, och är inte genomförbart. Jag förkastar därför den berörda delen av ändringsförslag 35.
I ändringsförslag 33 skulle man kräva avlägsnandet i fjäderfäavelsflockar av alla salmonellaserotyper som har betydelse för folkhälsan, i stället för bara två serotyper. Med tanke på de svåra erfarenheterna i samband med det befintliga direktivet om zoonoser, är detta mål överambitiöst. Det skulle också vara oförenligt med den flexibilitetsprincip som medlemsstaterna får tillämpa när det skall bestämma de nödvändiga kontrollåtgärderna. Jag kan därför inte godta ändringsförslag 33.
Att korta ned tidsfristen för laboratorier vid tillämpning av internationella standarder för kvalitetssäkeringssystem verkar orealistiskt, med tanke på den tid som det tar att utarbeta och erhålla ackreditering. Jag förkastar därför denna del av ändringsförslag 26.
I ändringsförslag 25 kräver man att Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor samt Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet bör vara delaktiga när det gäller att se till att det finns likvärdiga övervakningsprogram i tredje land. Övervakningsprogrammen har först och främst att göra med förvaltningen, och faller därmed inte under Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhets behörighet. Jag förkastar därför denna del av ändringsförslag 25. Övriga ändringsförslag är antingen helt eller delvis godtagbara, efter omredigering.
Jag hoppas att parlamentet förstår varför vi har beslutat att förkasta eller delvis godta vissa av de ändringsförslag som lagts fram. En fullständig förteckning över kommissionens ståndpunkt i samband med vart och ett av ändringsförslagen, kommer att överlämnas till parlamentet. Jag hoppas att denna kommer att tas med i protokollet från detta sammanträde.
Låt mig slutligen upprepa mitt uppriktiga tack till dem som har deltagit i denna väldiga arbetsinsats. Tillsammans med livsmedelshygienpaketet, utgör förslagen om zoonoser ytterligare ett viktigt steg i vår översyn av livsmedelslagstiftningen, genom vilken vi försöker att se till att de europeiska konsumenterna får tillgång till de säkraste livsmedlen i världen.
Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
16. Omgivningsbuller
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0121/2002) av de Roo för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning och hantering av omgivningsbuller (PE-CONS 3611/2002 – C5-0098/2002 – 2000/0194(COD)).
de Roo (Verts/ALE) föredragande. – (NL) Herr talman, fru kommissionär, kolleger! Nåja, det finns inga kolleger kvar; det är synd, för detta är ändå ett viktigt ämne. Jag skulle i varje fall vilja tacka de kolleger från de andra grupperna som har följt detta ärende under de senaste två åren: Oomen-Ruijten för kristdemokraterna, Maaten för liberalerna och Scheele för socialisterna. Jag vill också tacka Provan, som var ordförande för delegationen till förlikningskommittén. Jag vill också tacka kommissionen för det goda samarbetet. Det goda samarbetet under första behandlingen, andra behandlingen och större delen av förlikningsfasen. Till sist också ett tack till det spanska ordförandeskapet. De var mycket konstruktiva och har slutfört det som det belgiska ordförandeskapet lämnade efter sig.
Det var egentligen tre viktiga punkter som var aktuella under förlikningsfasen. Jag skall gå igenom dem.
Parlamentet krävde att även de något mindre höga ljudnivåerna skulle mätas. Det är viktigt, eftersom mitt land har lärt av erfarenheten att om man enbart mäter de höga och de allra högsta nivåerna, får man en spridning av bullret över mycket större områden för det något lägre bullret. Parlamentet har uppnått ungefär hälften av vad vi ville uppnå: det får man kalla en normal framgång.
Punkt två: målsättningen. Målsättningen har skärpts avsevärt. Ministerrådet talar enbart om bekämpandet av de negativa effekterna. På vanlig nederländska kallas det inrättande av bullerskydd längs motortrafikleder. Men erfarenheten har lärt oss att man måste gå mycket mer strukturellt till väga. Man måste ta itu med själva ljudet med hjälp av exempelvis bullerdämpande däck eller bullerdämpande asfalt. Därigenom kan man ta mycket större steg i rätt riktning. Det gläder mig att rådet till sist samtyckt till att målsättningen måste vara att minska bullret, och inte enbart kampen mot och minskandet av de negativa effekterna.
Till sist den viktigaste och mest omstridda punkten: skyldigheten att utarbeta direktiv om de främsta bullerkällorna. Det handlar då i synnerhet om vägtrafiken, som under alla omständigheter är den största källan till bullret, flygbuller, buller från tåg, men också bullret från maskiner utomhus och från maskiner i fabriker där bullret tränger ut ur fabriksbyggnaden. Parlamentet, och det var verkligen hela parlamentet, krävde direktiv för att också ta itu med dessa källor och inte enbart mäta dem. Detta var inte alls något absurt krav. Redan 1992 stod det i det femte handlingsprogrammet för miljön, skrivet av Laurens Jan Brinkhorst som dåvarande högsta miljötjänsteman, att kommissionen skulle komma med ett förslag om mätningar 1994 – förslaget kom alltså när allt kommer omkring först år 2000 -, och att kommissionen skulle komma med direktiven under 1995. Kommissionen har, av en eller annan anledning, inte plockat fram dessa ur byrålådan, vilket man kanske kan förklara. Det enda som parlamentet nu har sagt, och lyckligtvis har rådet samtyckt till detta, är att kommissionen senast år 2006, alltså elva år senare än de själva hade tillkännagivit, skall presentera detta dotterdirektiv. Med tanke på hur viktigt ämnet buller är, som engagerar en tredjedel av européerna, de europeiska medborgarna, och då i mycket negativ bemärkelse, skall jag inte krångla till det i detta sammanhang, och jag hoppas att kommissionen, så som vi också har avtalat, redan om ett och ett halvt år kommer att presentera en sorts grönbok om hur utvecklingen nu kommer att fortsätta i riktning mot dessa dotterdirektiv. Jag hoppas i varje fall att vi inte skall behöva vänta i fyra år på vissa områden, som till exempel i fråga om däcken, innan kommissionen kommer med nya förslag. Med tanke på den sena timmen lämnar jag härmed detta därhän.
Wallström,kommissionen. – Herr talman! Jag är mycket glad över att direktivet om omgivningsbuller, som kommissionen lade fram i juli 2000, nu går in i slutfasen i samband med dess antagande. Buller är ett stort miljöproblem, som vi vet påverkar miljontals EU-medborgare. Kommissionen är därför glad över att denna nya lagstiftning snart kommer att träda i kraft, och att detta medför ett bättre skydd för personer som exponeras för buller i Europeiska unionen. Det finns redan befintlig gemenskapslagstiftning som behandlar bullerkällor som exempelvis motorfordon, flygplan, utrustning som används utomhus, osv.
Jag vill uttrycka min tacksamhet till föredraganden de Roo, såväl som till Europaparlamentets delegation och förlikningskommittén. Jag uppskattar de Roos engagemang i frågan. Kommissionen noterar i synnerhet er institutions starka intresse för lagstiftning som har anknytning till bullerkällor.
Samtidigt som kommissionen välkomnar överenskommelsen om en gemensam text, som uppnåddes den 8 april 2002 i förlikningskommittén, är vi emellertid allvarligt oroade när det gäller bestämmelserna i den ändrade artikel 1 i detta direktiv. Av detta skäl har kommissionen beslutat att göra följande förklaring:
Kommissionen uppmärksammar den text för artikel 1 i direktivet om omgivningsbuller som förlikningskommitténs ledamöter från Europaparlamentet och rådet kommit fram till. Kommissionen finner att lagförslag för att minska buller från alla stora bullerkällor, bör läggas fram på grundval av starkt bevismaterial som stöder dessa lagförslag. Detta följer det kunskapsbaserade förhållningssättet för beslutsfattande, i enlighet med det sjätte miljöhandlingsprogrammet, som godkänts av Europaparlamentet och rådet. I detta avseende kommer de rapporter som medlemsstaterna skall utarbeta enligt direktivet, på grundval av harmoniserade bullerindikatorer, att utgöra en viktig del. Tillhandahållandet av sådana uppgifter i gemenskapen kommer att möjliggöra att det sker en lämplig bedömning av konsekvenserna av möjliga åtgärder före framläggandet av förslag till gemenskapslagstiftning.
Därför, och i överensstämmelse med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, kommer kommissionen att utvärdera behovet när det gäller framläggande av nya lagförslag, samtidigt som den tillämpar sin rätt att besluta hur och när det är lämpligt att lägga fram sådana förslag. Detta är förenligt med kommissionens initiativrätt, som fastställs i fördraget, samtidigt som kraven i artikel 1.2 om ingivande av nya förslag inom en bestämd tidsram, verkar göra intrång på denna rätt.
Sålunda lyder kommissionens uttalande.
Talmannen. – Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.