Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 27 mars 2003 - Bryssel

2. Straffrättsligt skydd av gemenskapens ekonomiska intressen och inrättande av en europeisk åklagare

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om ett betänkande (A5-0048/2003) av Theato för budgetkontrollutskottet om grönboken om straffrättsligt skydd av Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen och inrättande av en europeisk åklagare (KOM(2001) 715 – C5-0157/2002 – 2002/2065(COS)).

  Theato (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! I december 2001 kom kommissionen med sin grönbok om straffrättsligt skydd av Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen och om att inrätta en europeisk åklagarmyndighet. Därigenom åstadkoms en bred diskussion, inte bara i juridiska kretsar, utan bland forskare och aktörer. Det var också avsikten, och jag vill tacka kommissionen för detta.

Även Europaparlamentet har blandat sig i debatten. Redan innan grönboken offentliggjordes krävde Europaparlamentet i flera resolutioner ett bättre skydd för EU:s finanser genom att man skulle inrätta en europeisk åklagarmyndighet, som skall vara ansvarig för de ökande fallen av gränsöverskridande brottslighet som drabbar EU:s budget.

Tiden är nu mogen. EU står inför en utvidgning med tio nya medlemsstater under nästa år. Gemenskapens budget kommer att växa ytterligare, förvaltningen av de europeiska medlen kommer att bli ännu mer komplex. Samtidigt kommer den gränsöverskridande brottsligheten att tillta, som på grund av den moderna tekniken blir allt mer professionell. Den territoriella uppdelningen av straffrättssystem och svårigheterna när det gäller rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna är anledningen till att brottslingar bara sällan grips, och ännu mer sällan döms. Statistiken bevisar att EU:s budget årligen tillfogas skador om upp till 1 miljard euro, som kan läggas på internationellt verksamma och organiserade brottslingars konto. Med dessa pengar finansieras eventuellt andra brottsliga strukturer. Det bästa exemplet är cigarettsmugglingen. De europeiska skattebetalarnas pengar är förlorade för EU:s egentliga mål. Jag upprepar: de är förlorade, eftersom vi hittills inte förfogar över några effektiva strukturer för att lagföra ekonomiska brott inom EU.

Rådet har insett risken såtillvida som man i Maastrichtfördraget förankrade skyddet av de ekonomiska intressena i den första pelaren och i Amsterdamfördraget införde samarbetet med kommissionen. Dagens betänkande från parlamentets budgetkontrollutskott inordnar sig bland de 72 yttranden som kommissionen hittills erhållit från olika håll, och även bearbetat.

Väl att märka är att vårt betänkande är ett initiativbetänkande, inte ett lagstiftningsbetänkande! Vi har i utskottet lagt ned tid på att göra en grundlig analys av frågan om ”skapandet av en europeisk åklagare”, vi har gett experter i uppdrag att göra externa undersökningar, och vi har arrangerat ett samråd med de nationella parlamenten och företrädare för det civila samhället. Genom detta betänkande föreslår vi nu optioner, vi begär förbättringar från kommissionen, särskilt med tanke på tillvaratagandet av de grundläggande rättigheterna och försvarsrättigheterna, kontrollen av den europeiska åklagaren och hur den kombineras med de strukturer som redan finns. Vi vill att den skall kopplas samman med de befintliga strukturerna OLAF, Eurojust och Europol. Vi vill därigenom undvika dubbla strukturer, men samtidigt med åklagarmyndigheten skapa ett effektivt instrument för att skydda EU:s finanser på europeisk nivå. Det finns klara förslag om hur den kommande europeiska åklagaren skulle kunna samarbeta med de nationella instanserna i medlemsstaterna. Subsidiaritetsprincipen är här maxim. Samtliga frågor som rör hur åklagarmyndigheten skall fungera kan då regleras genom sekundärrätten.

Jag vill tacka kollegerna i mitt utskott, men även kollegerna från utskottet för konstitutionella frågor, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor samt utskottet för framställningar för deras positiva och konstruktiva samarbete. Deras förslag har tagits med i föreliggande betänkande. Vår huvudsakliga önskan är att en lämplig rättslig grund slås fast i fördraget och att rådet, med godkännande från Europaparlamentet, tillsätter detta nya organ. Det är därigenom en oavvislig förutsättning att fördragen revideras, för förslaget kan bara legitimeras genom en fördragsreform. Vi vädjar till det europeiska konventet att nu planera denna rättsliga grund för att inrätta en europeisk åklagare, i avsikt att skydda EU:s ekonomiska intressen, så att åklagarmyndigheten kommer med på föredragningslistan för regeringskonferensen 2004.

Som sagt, tiden är mogen. Vårt önskemål är att det före utvidgningen skall skapas medel i Europeiska unionen och för Europeiska unionen för att stärka och säkerställa skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen. Vi vill ju alla ha ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där man sätter stopp för bedrägerier och korruption som drabbar EU:s budget och därigenom drabbar de europeiska skattebetalarna.

(Applåder)

  Paciotti (PSE), föredragande av yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (IT) Herr talman! Jag instämmer i det som föredraganden sagt och gratulerar till hennes betänkande. Frågan om en europeisk åklagare för bedrägerimål är ett exempel på svårigheterna, ineffektiviteten och bristerna i den Europeiska unionens konstruktion. Bedrägeriernas omfattningen och de stora skador som de orsakar gemenskapens ekonomiska intressen är uppenbara för alla. Lika tydliga är bristerna när det gäller bekämpningen av denna form av brottslighet, som till största delen går ostraffad.

För över tolv år sedan påpekade Europaparlamentet hur allvarlig situationen var. År av grundliga undersökningar har lett fram till det detaljerade och realistiska förslaget att inrätta en europeisk åklagare för bedrägeribekämpning i enlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen, med åtföljande straffrättsliga och procedurrättsliga bestämmelser som skulle kunna lösa huvuddelen av de problem som uppkommer ur behovet av ett centraliserat straffrättsligt system och det faktum att domar i brottmål avkunnas av nationella domare. Den rättsliga grunden för denna institution föreslogs av kommissionen under regeringskonferensen i Nice, som dessvärre även i detta avseende blev ett misslyckande på grund av bristande gemensam vilja från regeringarnas sida och frånvaron av en europeisk helhetssyn på problemet. Det mellanstatliga rättsliga samarbetet genom Eurojust har å ena sidan skapat ambitiösare och mindre realistiska förväntningar och, å den andra, ursäkter för att ytterligare skjuta upp frågan. Men nu kan vi inte vänta längre: å ena sidan konkretiseras de initiativ som garanterar en enhetlig nivå för skyddet av medborgarnas grundläggande rättigheter i samband med straffrättsliga förfaranden och minimiregler för bevisens tillåtlighet. Å andra sidan borde konventet om Europas framtid föreslå en lämplig rättslig grund i en europeisk konstitution som är tillräckligt flexibel för att medge inrättandet av en europeisk åklagare för bedrägeribekämpning som längre fram, inom ramen för Eurojust, skulle kunna få en bredare målsättning när det gäller att bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten.

  Patrie (PSE), föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. – (FR) Herr talman, kära kolleger! Bedrägerier och ekonomisk och finansiell brottslighet skadar som man sagt på ett avsevärt sätt Europeiska gemenskapens finansiella intressen, eftersom man bedömer att skadan uppgår till över en miljard euro varje år. Utvidgningen kommer säkerligen inte att förbättra situationen, eftersom den kommer att förstärka splittringen av det rättsliga utrymmet, öka antalet myndigheter som är delaktiga i förvaltningen av gemenskapsmedlen och därmed öka risken för bedrägerier. Detta bedrägeri och denna brottslighet utgör, det vet vi, ett gammalt orosmoment för Europaparlamentet och i artikel 280 i EG-fördraget har redan erkänts att gemenskapen har behörighet att vidta effektiva och rättvisa åtgärder i alla medlemsstater.

Jag stöder därför fullständigt grönboken från kommissionen om inrättandet av en europeisk åklagare med ansvar för att skydda gemenskapens ekonomiska intressen, och jag stöder också betänkandet av Theato. Jag stöder införlivandet av en ny artikel 280a i det framtida konstitutionella fördraget, en idé som för övrigt avvisades av den senaste regeringskonferensen, trots stödet från vår kammare, under 2000.

Det är absolut nödvändigt att inrätta en europeisk åklagare, men man bör se till att personen i fråga har en demokratisk legitimitet genom att nomineringen sker med samtycke från Europaparlamentet; det är också lämpligt att betona behovet av att ge denna åklagare, liksom den biträdande åklagaren, en ställning som försäkrar dem om deras totala oberoende gentemot parterna i en process, liksom gentemot medlemsstaterna, institutionerna och gemenskapsorganen. Det är dessutom grundläggande att åklagarens verksamhet blir enhetlig i hela det europeiska rättsliga området genom att principen om rättslig uppföljning bekräftas och genom att de fall som läggs ned mot villkor regleras strikt. I det hänseendet är det lämpligt att stödja principen om att inrätta en gemenskapsdomstol vid EG-domstolen, med uppgift att sköta straffrågorna. Det kommer självfallet att finnas anledning att garantera bättre samordning, bästa möjliga samordning, mellan den europeiska åklagaren och system som OLAF, Eurojust och Europol.

Såsom Theato just betonat har vi lämnat en uppmaning till konventet och vi hoppas att det skall ta sig an den.

  von Boetticher (PPE-DE), föredragande av yttrandet från utskottet för framställningar. – (DE) Herr talman, kära kolleger! Först ett tack till föredraganden Diemut Theato. Tack så mycket, Diemut, framför allt för din beredvillighet att kompromissa! Det gläder mig att det äntligen gick att finna en kompromiss bland dem som ville ha en europeisk åklagare nära kommissionen, och dem som inte alls ville ha någon europeisk åklagare. I Theatos betänkande klarläggs det nu att det bara kommer att finnas en sådan åklagare med en koppling till Eurojust, bara som en tjänst hos Eurojust. Detta är också förnuftigt, för en europeisk åklagare, som skulle arbeta oberoende, skulle annars få kämpa mot samma problem som nationella åklagare när det gäller gränsöverskridande lagföring. Vi får inom kort 25 nationella rättsordningar, 25 straffprocessordningar, 25 rättssystem och 21 språk i denna utvidgade europeiska union. För en sådan samordning skulle man behöva bygga upp en ny jättelik apparat. Eller också får man helt enkelt falla tillbaka just på Eurojust, och på så vis undvika dubbla strukturer.

Men det betyder också att det egentliga åtalet måste ske med nationella åklagare inför nationella domstolar. Det betyder alltså att en europeisk åklagare bara förbereder ett åtal. Och här måste det också stå helt klart att vi begränsar åklagarens ansvar till att gälla skydd för Europeiska unionens finansiella intressen. Vi måste därför klart säga ”nej” till en allmän europeisk åklagare för alla svåra gränsöverskridande brott, så som konventets presidium för närvarande föreslår, för det vinner man ingenting på. Processer inom övriga områden har inte misslyckats på grund av bristande intresse från de nationella åklagarnas sida, så som är fallet när det gäller det ekonomiska skyddet av Europeiska unionen, utan oftast på grund av språkbarriärer och juridiska problem. Men vi kan inte normera allting här i unionen. Vi kan t.ex. inte göra straffrätten, straffprocessrätten, utbildningen av åklagarna eller rättsväsendet enhetliga. Vi kan bara samordna. Därför vill jag här också än en gång ge en tydlig signal till konventet: en åklagare för att skydda Europeiska unionens ekonomiska intressen – ”ja”; en allmän europeisk åklagare för brottsbekämpning – ”nej”.

  Dimitrakopoulos (PPE-DE), föredragande av yttrandet från utskottet för konstitutionella frågor. – (EL) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Theato till hennes gedigna arbete.

Utskottet för konstitutionella frågor säger i sitt yttrande ett rungande ja till inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet. Utskottet säger ja till detta förslag, eftersom det anser att de problem som Europeiska unionen för närvarande står inför kräver en mer systematisk strategi och lösning.

Utskottet vill dock samtidigt betona vissa frågor som det anser vara viktiga. Den första frågan handlar om den europeiska åklagarmyndighetens domsrätt. Alla är naturligtvis överens om att utgångspunkten är bedrägeribekämpning, och något måste göras åt det problemet omedelbart. Det är ett sorgligt faktum, men verkligheten ser tyvärr ut på det viset. Utskottet påpekar emellertid att de gränsöverskridande förbindelserna och de gemensamma strukturer som medlemsstaterna har till sitt förfogande gör det nödvändigt att tillämpa ett flexibelt angreppssätt när det gäller den europeiska åklagarens rättsliga kontrollbefogenheter, så att befogenheter för att bekämpa andra slags brott kan läggas till vid en senare tidpunkt, om det blir nödvändigt. Som vi alla vet tänker de internationella brottsorganisationerna tyvärr hela tiden ut nya brott.

Den andra punkten som utskottet för konstitutionella frågor särskilt pekar på handlar om Europaparlamentets roll i förhållande till den europeiska åklagarmyndigheten. Vi anser att Europaparlamentet, som redan tidigt betonade problemen med gränsöverskridande brottslighet, bör vara den institution som den europeiska åklagaren är ansvarig inför.

För det tredje bör inrättandet av en europeisk åklagare gå hand i hand med utvecklingen av gemenskapens straffrätt, vilket är en oundviklig utveckling, och slutligen anser jag att det är viktigt att vi funderar på vilken ställning den europeiska åklagaren kommer att ha i förhållande till de nationella allmänna åklagarmyndigheterna inom ramen för förbindelserna mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater.

  Schreyer, kommissionen. – (DE) Herr talman, fru föredragande, mina damer och herrar! Fru Theato, jag beklagar att jag inte kunde närvara när ni höll ert tal. Jag hade ett trepartssammanträde här i byggnaden, vilket just har avslutats. Bekämpningen av bedrägerier gentemot den europeiska budgeten är och förblir en av de viktigaste frågorna för kommissionen. Vi vet att vi i det avseendet obegränsat kan räkna med Europaparlamentet, som har tagit och fortfarande tar många initiativ inom detta område. Vi är alla medvetna om att brott som riktar sig mot gemenskapen bara kan bekämpas på ett rimligt och effektivt sätt om det också sker en konsekvent straffrättslig lagföring. Därför föreslog kommissionen år 2000 att man skulle införliva en bestämmelse i EG-fördraget om att inrätta en europeisk åklagare. Detta beslutades då inte av Europeiska rådet.

Grönboken om ett straffrättsligt skydd av de ekonomiska intressena och om att skapa en europeisk åklagare, som diskuteras i dag och som betänkandet syftar på, lades fram av kommissionen i december 2001. På grundval av denna grönbok inleddes en diskussion av kommissionen år 2002. Europaparlamentet, och här särskilt Theato, ordförande för budgetkontrollutskottet, har i hög grad bidragit till denna debatt och på så vis också gett impuls till detta. Fru Theato! Vi vet alla här att vi utan ert aktiva stöd verkligen inte skulle ha kommit så långt med projektet som rör den europeiska åklagaren som vi i dag gjort. Jag vill i kommissionens namn uttryckligen tacka er för detta.

Kommissionen lade förra veckan fram en följdrapport till grönboken, där resultaten från de offentliga samråden sammanfattats. I sak är majoriteten av dem som har deltagit i debatten och i samråden principiellt positiva till en europeisk åklagare. Däremot har regeringarna, som vi alla vet, yttrat sig mer återhållsamt jämfört med personer inom de juridiska yrkena och även jämfört med de icke-statliga organisationerna, men särskilt om man jämför med dem som varje dag har att göra med frågeställningen. Det är dock bara en minoritet som strikt avvisar projektet. Totalt sett har emellertid intresset för projektet med en europeisk åklagare entydigt vuxit under året.

Kommissionen bekräftar därför sitt förslag om att inrätta en åklagarmyndighet. Detta resultat är desto viktigare som konventet – och man har ju hänvisat till det – nu har gått in i en avgörande fas. Man diskuterar nu konkreta förslag till en författning. Under den gångna veckan har konventets presidium föreslagit att man under rubriken ”rättsliga och inrikes frågor” skall ta upp en artikel 20 om den europeiska åklagaren, och redan kommande vecka kommer konventets plenum att ta ställning till det. I denna avgörande fas är det verkligen viktigt att parlamentet och kommissionen arbetar för samma mål, och förmedlar ett klart budskap till konventet.

Det är ganska tillfredsställande att vårt gemensamma önskemål i alla fall har kunnat hävda sig så pass att den europeiska åklagaren har fått en egen artikel i förslaget till fördrag. Detta kan man till stor del tacka debatten och även er för. Ändå menar kommissionen att presidiets förslag inte är tillräckligt långtgående. Det stannar upp före det egentliga målet. Det föreslås en klausul där rådet bemyndigas att någon gång och enhälligt skapa en europeisk åklagare. Med en sådan fullmaktsklausul skulle löftet om den europeiska åklagaren, i en utvidgad union med 25 eller fler medlemsstater, eventuellt kunna visa sig vara innehållslöst. Det är risken. Vi måste därför förankra den europeiska åklagaren i själva fördraget, annars kan man befara att projektet verkligen förskjuts till Sankt Aldrigs dag.

Det gläder mig att parlamentet och kommissionen är helt ense i denna synnerligen viktiga och mycket politiska fråga. Jag hoppas att det lämnas in många ändringsförslag till konventets plenarsammanträde den 3 och 4 april, vilka syftar till att införa en europeisk åklagare i själva fördraget. Kommissionen välkomnar därför Europaparlamentets stöd, som kommer mycket klart till uttryck i Theatos betänkande. Jag gratulerar er verkligen till detta betänkande, också i medvetande om hur stort personligt engagemang som ligger bakom.

I konventets förestående beslutsfas är det av största vikt att parlamentet klart visar vägen. Kommissionen bifaller Theatos betänkande om grönboken i dess huvuddrag, och det har jag gett uttryck för. Det råder inte full överensstämmelse på alla punkter. Vi diskuterar till exempel för närvarande om det är nödvändigt med en ”förundersökningskammare”, om det är tillräckligt med den kontroll av åklagarens beslut som utövas av de nationella domstolarna och om kontrollen kan överföras.

I fråga om Eurojust anser kommissionen också att det är önskvärt att närma den europeiska åklagaren till denna instans. Det har vi skildrat närmare i uppföljningsrapporten. Det råder fortfarande ovisshet om huruvida detta kan uppnås på ett effektivt sätt genom att åklagarens uppgifter övertas av ett stärkt Eurojust. Detta diskuteras. Båda funktionerna – de centrala straffrättsliga åtgärderna i fråga om brott mot unionens ekonomiska intressen och samordningen av de nationella åklagarmyndigheterna på andra brottsområden – skulle kunna sammanföras i en gemensam struktur, så att säga under ett gemensamt tak. Att föra över Eurojust till den första pelaren är i detta avseende ett nödvändigt, men ändå inte något tillräckligt villkor. Det måste man också säga helt klart.

Kommissionen instämmer också i det som sägs i betänkandet om att vissa frågor i samband med inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet behöver diskuteras vidare. Det gäller frågan om sekundärrätten. I vår uppföljningsrapport har vi sagt att vi särskilt vill fortsätta att behandla följande frågor, nämligen frågan om bevisföring, så att bevis som på lagligt vis samlats in i en medlemsstat skall kunna godkännas i en annan medlemsstat, och de anklagades förfarandegarantier, för vilka det äger rum ett särskilt samråd på grundval av en annan grönbok, som min kollega Vitorino har presenterat.

Kommissionen kommer att hörsamma budgetkontrollutskottets uppmaning och ingående ägna sig åt dessa frågor redan i år. Den kommer därvid att ha konventets förslag och särskilt arbetet inom området rättsliga och inrikes frågor som förebild. Men det som det nu handlar om är att i själva författningsfördraget förankra en europeisk åklagare med en rättslig grund för att utarbeta den då nödvändiga sekundärrätten. Bara på så vis kan man straffrättsligt på ett effektivt sätt bemöta de nuvarande svårigheterna när det gäller att bekämpa bedrägerier och korruption på bekostnad av gemenskapens budget. Om vi vill göra den europeiska uppbyggnaden mer populär hos medborgarna och skattebetalarna, måste vi ge en verkningsfull signal med det kommande fördraget.

(Applåder)

  Avilés Perea (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionär! Med Theatos betänkande uppmanar parlamentet konventet att innefatta en ändring av artikel 280 för att göra det möjligt att inrätta en europeisk åklagare.

Till grund för detta ligger viljan att skydda de europeiska skattebetalarnas ekonomiska intressen. Europaparlamentet har sedan länge begärt att en europeisk åklagare med befogenheter över unionens intressen skall inrättas.

Det är viktigt att visa på de befintliga skillnaderna i medlemsstaterna som leder till en bristande effektivitet. Det handlar om att uppnå ett större europeiskt samarbete och gå vidare i skapandet av ett europeiskt rättsligt område.

Den europeiska åklagarens funktion skulle vara att beivra gränsöverskridande bedrägerier med hjälp av antagna konkreta regler som gör det möjligt att kämpa mot dessa, men också genom att fastställa brottens art. Det nya konstitutionella fördraget bör lägga en tydlig grund för den europeiska åklagaren, en grund som vilar på subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen, för att lösa de problem som fragmenteringen av det nuvarande europeiska straffrättsliga systemet ger.

Det handlar om att uppnå ett öppet system som bibehåller balansen mellan effektivitet och undersökningsförfaranden, vid fall av gränsöverskridande brottslighet, samt respekten för de grundläggande rättigheterna i konsekvens med samarbetet mellan redan befintliga strukturer som OLAF, Eurojust och Europol.

Europeiska folkpartiets grupp har lagt fram några ändringsförslag som syftar just till att fördjupa detta förtydligande och jag ber övriga grupper stödja det.

Avslutningsvis vill jag framhäva detta betänkandes uppgift att bidra till den pågående konstitutionella processen så att vi skall nå ett förtydligande i frågan om en europeisk åklagare. Den är av oerhörd vikt för unionens framtid.

Jag måste gratulera Theato som gjort ett oerhört arbete, som inte varit lätt, och jag hoppas att hon uppnår det mål som föreslås.

  Bösch (PSE). – (DE) Herr talman! Den socialdemokratiska gruppen här i kammaren stöder uttryckligen kollegan Theatos betänkande, och gratulerar henne också till det arbete som hon här lägger fram. Jag tror inte att det är en tillfällighet att det just är budgetkontrollutskottet som alltid trycker på med sådana initiativ, eftersom man enligt våra erfarenheter faktiskt inte kan skydda en budget som nu vuxit till 100 miljarder euro med de medel man använde för 50 år sedan, dvs. med nationalstatliga medel. Detta klara uttalande, och sådana initiativ som Theatos betänkande i dag, är vi när allt kommer omkring också skyldiga våra skattebetalare.

Ni vet att det har funnits initiativ som t.ex. OLAF. Vi vet att allt ännu inte är perfekt. Det är mellansteg, och jag anser att även en sådan åklagarmyndighet inte kommer att bli det mest perfekta i alla tider. Men det blir ett mycket viktigt steg i riktning mot ett skydd för skattebetalarna i Europa. Och det är framför allt viktigt att parlamentet också klargör att denna instans har en demokratisk grund. Det finns också instanser i Europa som inte är underkastade parlamentets kontroll, exempelvis Europol, och det är då inte förvånande att man plötsligt får erfara från medierna att hos Europol bakom stängda dörrar man uppenbarligen på ett helt fantastiskt sätt avfärdat medlemsstaterna. Man inser genast att det här saknas öppenhet, parlamentet saknas, och jag tror att det är viktigt att vi ser till att vi får dessa saker hos åklagarmyndigheten. Vi har då och då redan påpekat – även i andra betänkanden – att vi vill ha denna artikel 280 a. Kammaren röstade om detta just för 14 dagar sedan i Strasbourg, och jag hoppas att också det motsvarande stycket hos föredraganden, stycke 3, kommer att stödjas av kammaren.

Hur viktig en åklagarmyndighet är för oss märks ibland på helt konkreta exempel. Exempelvis uppmanade vi för kort tid sedan också det minsta medlemslandet, nämligen Luxemburg, att äntligen agera i ett fall – den s.k. Periluxaffären – som i flera år har legat på den luxemburgska åklagarmyndighetens bord. Här handlar det om massiva intressen för de europeiska skattebetalarna. Luxemburg reagerar inte, och vi måste härifrån än en gång understryka hur viktigt det vore med en europeisk åklagare, för att kanske lite grand bestraffa de medlemsstater som inte riktigt tar de europeiska skattebetalarnas intressen på allvar. Sådana fall inträffar alltid, och i Luxemburgs fall var det särskilt förargligt, eftersom man i belgiska domstolar redan har kommit fram till ett resultat i föreliggande fall.

Än en gång hjärtliga gratulationer, och jag tror att vår kammare med detta betänkande kommer att fatta ett viktigt och bra beslut!

(Applåder)

  Sørensen (ELDR). – (DA) Herr talman! Jag vill poängtera att jag anser det helt oacceptabelt att bedrägeriet vad gäller EU-medel nått en omfattning av cirka två miljarder årligen och att det inom vissa områden till och med ökar. Samtidigt måste vi emellertid erkänna att det i grunden rör sig om ett nationellt problem, eftersom cirka 80 procent av Europeiska unionens budget administreras av de nationella myndigheterna. Jag tycker att medlemsstaterna uppvisar en fullständig brist på vilja när det gäller att vidta nödvändiga åtgärder just i fråga om bedrägeriet avseende EU-medlen.

Detta befästs bland annat genom kommissionens upplysningar om att varje gång OLAF lägger fram fyra ärenden som borde medföra åtal för de nationella myndigheterna, är det endast ett ärende som får rättsligt efterspel.

För mig är detta oacceptabelt. Det betyder dock inte att jag utan förbehåll ansluter mig till Theatos slutsats att den optimala och enda lösningen är att upprätta ännu en institution. En gemensam europeisk åklagare, en instans med företräde framför nationell lagstiftning och med långtgående harmoniseringskrav inom områden med olika rättstraditioner och rättsuppfattningar i de olika medlemsstaterna – exempelvis harmonisering avseende straffrätt, bevisföring, sanktioner och bestämmelser rörande rättsprocessen.

Om vi genomför detta system nu tror jag att det kommer att innebära omfattande behörighetskonflikter mellan den gemensamma europeiska åklagaren och de nationella myndigheterna och dessutom överlappning när det gäller andra gemenskapsinitiativ såsom Eurojust, OLAF och Europol – initiativ som med hänsyn till sin kortvariga existens naturligtvis bör beviljas mer tid för att kunna utvisa resultat även på området som rör bedrägeri vad gäller EU-medel.

Men för övrigt stöder jag faktiskt rent principiellt idén att man bör anta ett fördrag och inrätta den aktuella myndigheten. Jag delar bara inte Theatos åsikt att tiden är mogen för en så drastisk harmonisering när det gäller områden av så grundläggande rättspolitisk karaktär.

Som ett alternativ anser jag att utvecklingen av en europeisk åklagare skulle kunna ske steg för steg och inom ramen för ett förstärkt Eurojustsamarbete. Det är för övrigt detta tillvägagångssätt som Theato beskriver i sitt betänkande i artikel 22, andra strecksatsen.

Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupps ändringsförslag avseende betänkandet grundar sig rent generellt på dessa överväganden.

  Rühle (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, kära kolleger! Efter att OLAF inrättats är nästa logiska steg att inrätta en europeisk åklagare för att i de europeiska skattebetalarnas intresse bekämpa ekonomiska bedrägerier i EU. I min grupps namn vill jag uttryckligen tacka föredraganden Theato för det mod och den envishet med vilka hon i flera år kämpat för denna fråga, och i detta tack inkluderar jag också uttryckligen kommissionsledamot Schreyer, som genom grönboken och många samråd stöder kampen för en europeisk åklagarmyndighet.

Tyvärr är den europeiska politiken som rör inrikesfrågor och rättsliga frågor ännu inte verkligt gemenskapsanpassade. Den tredje pelaren utesluter inte bara Europaparlamentet från viktiga parlamentariska beslut och kontroller, utan den innebär också många demokratiska brister inom den europeiska politiken i rättsliga och inrikes frågor. Inrättandet av den europeiska myndigheten för bekämpning av bedrägerier, OLAF, som inte åtföljs av någon rättslig myndighet, skapar ett rättsligt gap på europeisk nivå. Vi har återigen tagit det andra steget före det första.

Tyvärr verkar inte heller konventet inse vidden av detta problem. Hur kan man annars förklara att konventets presidium återigen envisas med enhällighet i rådet för ett beslut om att inrätta en europeisk åklagare? Rådet har i det förflutna visat att man saknar denna enhetliga vilja, och det har tyvärr också alltid visat sig att det inte alltid finns en enhetlig vilja där att verkligen arbeta för att bekämpa bedrägerier för att skydda EU:s ekonomiska intressen.

Låt oss därför i dag i parlamentet handla i stort samförstånd och med en bred majoritet. Jag anser att det är absolut nödvändigt att genom denna breda majoritet framför allt visa konventet att vi är emot denna enhällighet, och att vi anser att den europeiska åklagaren måste ha en verkligt viktig plats i det nya fördraget, att inrättandet av denna åklagare måste beslutas med kvalificerad majoritet och att parlamentet också måste få medbeslutanderätt här.

(Applåder)

  Crowley (UEN). – (EN) Herr talman! Även jag vill tacka föredraganden, Theato, för hennes arbete med detta förslag, trots det faktum att jag inte kan ställa mig bakom det.

En av de allra viktigaste faktorerna att ta hänsyn till när vi talar om att inrätta nya kontor eller institutioner inom ramen för de europeiska fördragen är att det finns en rad element som först och främst måste tas i beaktande. Det rör sig om grundläggande frågor. Finns det en offentlig efterfrågan på detta? Nej. Kommer det att bli mer effektivt? Nej. Kommer det att leda till en bättre form av rättvisa? Nej. Kommer det på ett mer effektivt sätt att skydda Europeiska gemenskapens eller de europeiska institutionernas ekonomiska intressen? Nej. Anledningen är att det i varje medlemsstat redan finns ett antal offentliga åklagare med särskild behörighet på sina egna områden som kan ta itu med bedrägerier och lagföring och som kan förstå reglerna och beviskraven i var och en av medlemsstaterna.

Vi måste se till att alla åklagarämbeten är medvetna om vilka Europeiska unionens ekonomiska intressen är. Samarbetet mellan OLAF, revisionsrätten och de nationella åklagarna måste förbättras när det gäller väckande av åtal i nationella domstolar, och vid sidan om Eurojust måste större utrymme skapas för domstolspersonal i varje medlemsstat att ägna sig åt gemensamma angelägenheter och dela med sig av utbildningar och kunskaper, så att det så småningom uppstår en gemensamhet.

Jag är något besviken över en av kommentarerna i rapporten där det sägs att gemensamma bevisregler måste inrättas. I det brittiska rättssystemet, som bygger på sedvanerätt och prejudikat, skapades bevisreglerna under 322 år – och ändå skall vi nu försöka att införa gemensamma regler vare sig vi vill det eller inte? Vi måste komma ihåg att Europeiska unionens medborgare har rätt att företrädas på ett sätt som står i proportion till deras intressen. De har rätt till att deras skattemedel skyddas, men skattebetalarna och skattebetalarnas intressen skyddas bäst på nationell nivå.

  Titford (EDD). – (EN) Herr talman! Det kan inte finnas någon här i kammaren som inte känner till politikens viktigaste regel: när du befinner dig i ett hål, sluta gräv. Det finns även ett skämt om turisten som hade kommit vilse i djupaste Irland och frågade en ortsbo om vägen till Tipperary, och fick svaret ”Jag skulle inte börja här”. Ändå befinner sig Theato på hålets botten när hon i sin motivering förklarar att: ”Det är ingen nyhet att gemenskapens ekonomiska intressen behöver ett särskilt straffrättsligt skydd.” Jag håller med om detta, men om det inte fanns några gemenskapsmedel skulle gemenskapen inte ha några ekonomiska intressen och då skulle de heller inte behöva något skydd. Detta är min utgångspunkt. Jag har aldrig begripit varför man skall föra över pengar till en organisation som gör av med pengarna på ett sätt som har undgått reformer och inte kan redovisas. Detta är ”hålet”. Svaret är att sluta gräva. Sluta att ge pengar till gemenskapen.

Vad beträffar inrättandet av en europeisk åklagare: det är möjligt att detta är målet för er resa, men mitt råd är jag inte skulle börja resan från denna utgångspunkt om jag vore i era kläder. Problemet är det i grund och botten korrupta och okontrollerade systemet. Angrip orsaken och inte systemet.

  Ilgenfritz (NI). – (DE) Herr talman! Skyddet av de ekonomiska intressena måste naturligtvis även i fortsättningen vara ett prioriterat mål för oss. Vi stöder i detta sammanhang även skapandet av en europeisk åklagare, men efter ingående diskussioner anser vi också att detta inte får vara något universalmedel för framtiden. Vi måste även i framtiden bygga ut de möjligheter som redan finns. Jag menar här att stärka OLAF respektive att främja ett bättre samarbete bland myndigheterna. Det väcker uppmärksamhet om exempelvis Nederländerna anmäler fyra gånger så många bedrägerifall som Spanien och Grekland. Om medlemsstater inte får grepp om sina bedrägerifall måste man också hota dem med indragning av stödet respektive att de måste ersätta de skador som EU orsakats på grund av slapp kontroll från deras myndigheters sida.

  Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Som tidigare åklagare anser jag att frågan om en europeisk åklagare har hanterats allt annat än effektivt. Som ledamot av Europeiska konventet anser jag att vår uppgift består av att söka efter lösningar som inte förvärrar den institutionella byråkratin, utan att förenkla saker och ting så att Europas medborgare både skyddas och får bättre kontakt med sina företrädare.

Jag har svårt att se fördelarna med att inrätta detta ämbete, även om det, som en av mina kolleger nyss påpekade, skulle infogas i en annan institution. Det finns problem som har att göra med kostnader och byråkrati. Som redan har antytts finns det även problem som har att göra med den plats som denna roll skulle inta inom de europeiska rättssystemen, vilka är mycket olika sinsemellan vad gäller rättsverkan, insamling av bevis och åtalsprocessens natur. Enligt min mening finns det även svårigheter som har att göra med den rättsliga grunden. Dessutom kommer detta inte att underlätta den reformprocess som de befintliga institutionerna måste genomgå.

Vi behöver mer samarbete mellan länderna och kommissionen – mellan myndigheter. Vi måste förtydliga de interna redovisningssystemen och skärpa påföljderna för de länder som inte vidtar tillräckliga åtgärder för att bekämpa bedrägerier. Vi måste uppmuntra länderna att vidta kraftfullare åtgärder och stärka revisionsrättens roll. Det behövs fler interna reformer. Reformstrategin inom EU har enligt min mening kört fast – den måste återupptas. Det är ärligt talat meningslöst att behandla EU:s medlemsstater som stygga barn, ta deras leksaker från dem och istället ge dem till en ny skötare som är både utarbetad och bristfällig.

Om vi respekterar vårt medlemskap i EU, borde vi även respektera vår förmåga att utverka effektiva åtal och hantera bedrägerier och reformer på ett lämpligt sätt.

  Casaca (PSE). – (PT) Herr talman, fru kommissionär! Det är helt obestridligt att skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen, inför brottsligheten och när det inte är de nationella myndigheterna som har hand om problemen, inte fungerar eller fungerar dåligt och att den nuvarande situationen är ohållbar, vilket för övrigt vår kollega Herbert Bösch påminde om nyligen genom situationen i Luxemburg.

Vår föredraganden Diemut Theato har oförtröttligt arbetat för att förespråka en europeisk offentlig åklagare för att kunna ta itu med denna situation. Och kommissionsledamot Michaele Schreyer har också stött detta initiativ, och därför skulle jag vilja gratulera dem båda till deras arbete och engagemang. Hur som helst, och i all vänskap, omtanke och uppskattning jag hyser för dem måste jag ändå påminna om två, enligt min avsikt, avgörande saker i denna fråga.

Jag tror att de europeiska medborgarna inte skulle förstå oss om våra institutioner återigen bara ser till de ekonomiska frågorna och glömmer medborgarna. Jag tycker inte det är försvarligt att inrätta en europeisk åklagare som skyddar de ekonomiska intressena och till exempel glömmer brott som människohandel, främst med barn.

Å andra sidan gör antalet och komplexiteten i definitionen av handlingsfälten i de europeiska organismer som agerar på det förebyggande området, kampen mot och bestraffning av brottsligheten, Europol, Eurojust och OLAF, det tillrådligt att gå fram med försiktighet på detta område. Den värsta situation vi skulle kunna komma till vore att öka systemets entropi där de olika institutionerna bara bryr sig om sina egna behörigheter och inte att bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten på europeisk nivå skulle kunna ske mycket effektivare.

En slutanmärkning för att göra några reservationer mot principerna om rättshemligheter och åklagarmyndighetens självständighet när de beslutas på ett absolut sätt, såsom när det gäller i detta senaste fall, med kommissionens grönbok. Det räcker med att titta på de dåliga resultat som vi fått i mitt land i denna fråga för att inse det nödvändiga i att inte begå samma misstag.

  Di Pietro (ELDR). – (IT) Herr talman! I likhet med den kollega som talade före mig har även jag varit minister i en regering, men jag har kommit till rakt motsatt uppfattning. Jag uppmanar dem som verkligen tror på den europeiska konstruktionen att vara konsekventa och att stödja förslaget att skapa en starkare europeisk union, dvs. en unionen som skall kunna förse sig med alla de resurser som krävs för att verkligen bekämpa de bedrägerier som drabbar unionens ekonomiska intressen. Hittills har dessa intressen inte skyddats tillräckligt av medlemsstaterna i deras lagstiftning. Fakta är som följer: Varje år uppgår bedrägerier som riktas mot gemenskapens budget – dvs. i slutänden mot de europeiska skattebetalarna – till cirka en miljard euro, och alla analyser pekar samstämmigt mot att detta fenomen ökar stadigt i omfattning. Dessa siffror återges helt korrekt i resolutionsförslaget från Theato, som jag verkligen vill tacka för ett beundransvärt arbete.

Av den anledningen har de befintliga rättsliga instrumenten för bedrägeribekämpning, till exempel de konventioner och protokoll som ratificerats av medlemsstaterna, komplexiteten när det gäller att i praktiken tillämpa det straffrättsliga samarbetet, utformningen av OLAF, som på grund av sitt mandat skall begränsa sig till enbart administrativa kontroller, och framför allt fragmenteringen av det europeiska straffrättsliga området, visat sig vara fullständigt otillräckliga när det gäller att på ett effektivt sett bekämpa detta fenomen. De ursäkter som hittills har framförts har inte heller övertygat mig om att vi skall avstå från att skapa en europeisk åklagare.

Men det räcker inte med ett principbeslut: om vi verkligen är för inrättandet av en europeisk åklagare, så måste vi också förse en sådan institution med de resurser som krävs för att kunna verka effektivt. Vi måste med andra ord definiera de brott och de straff som skall tillämpas i samband med brottsliga handlingar på gemenskapsnivå och med största noggrannhet, och dessutom utarbeta gemensamma straffrättsliga regler och processuella regler för brottmål för Europeiska unionen. Följaktligen hävdar även jag, i likhet med föredraganden Theato, att den europeiska åklagaren och de delegerade åklagarna i enlighet med maktfördelningsprincipen bör vara oberoende och att de skall utöva sitt mandat på grundval av principen om det straffrättsliga förfarandets obligatoriska karaktär. Det kommer dessutom att bli nödvändigt att göra en juridisk behörighetskontroll av handlingarna från den europeiska åklagaren, såväl vad gäller undersökningsaktiviteten som hänskjutandet av mål till högre instans.

Avslutningsvis anser jag att unionens hederliga medborgare inte kan annat än glädjas åt att vi skapar ett instrument som bekämpar de oärliga, oavsett när och var de visar sig.

  Van Dam (EDD). – (NL) Herr talman! Diskussionen om det straffrättsliga skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen har dragit sig fram under lång tid nu. Ett mycket stort antal timmar och väldigt mycket energi har investerats i den. Tyvärr har detta framför allt skett för att ta itu med den här bristen i syfte att få fart på arbetet med en europeisk rättslig apparat. Detta betänkande stöds på politiska motiv, den förra talaren har illustrerat detta. Det är därför inte konstigt att det väcker politiskt motstånd. Jag beklagar att det därigenom inte finns något större utrymme för någon saklig diskussion.

Där man i betänkandet hänvisar till stadgan om de grundläggande rättigheterna föregriper man verkligheten. Det har ju ännu inte tagits upp på ett rättsligt bindande sätt i EU-fördraget. Min grupp vill inte heller att detta skall ske, med tanke på stadgans måttliga innehåll och dubbleringarna med nationella grundlagar och Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

Om resolutionen verkligen skulle vara inriktad på effektiva straffrättsliga åtgärder mot bedrägeri och brottslighet som skadar gemenskapens intressen skulle den ha fått vårt stöd. Men det visar sig vara omöjligt nu när detta betänkande inte uppfyller sitt syfte, utan strävar efter Europeiska unionen som en politisk enhet.

  Borghezio (NI). – (IT) Herr talman! Det verkar som om man tagit det straffrättsliga skyddet av Europeiska unionens ekonomiska intressen till ursäkt för att skapa en superåklagare, nästan ett trait d'union med införandet av en europeisk arresteringsorder, för att ersätta nationella jurisdiktioner – och detta verkar ha varit huvudsyftet. Detta är en utveckling som den italienska regeringen har intagit en klart avvisande hållning till, med detaljerade argument som flera gånger har upprepats. Förslaget om en europeisk åklagare framförs, hör och häpna, åter av konventets presidium: artikel 20 förutsätter en europeisk lag, som innebär inrättandet av en europeisk åklagare, vars tillsättning skall beslutas genom majoritetsomröstning. Detta väcker ytterligare oro, bland annat därför att frågan om en europeisk åklagare rör andra frågor som är av ytterst känslig art, till exempel principen om den fria rörligheten för bevis, eftersom det innebär att man åsidosätter de villkor för tillåtlighet för bevis som uttryckligen anges i lagstiftningen för den enskilda stat som är behörig i respektive mål. Det är inte genom att upphäva de nationella rättsliga traditionerna som man bekämpar den gränsöverskridande brottsligheten, utan genom adekvata kontroller och med effektiva åtgärder för att bemöta, förebygga och bekämpa den internationella ekonomiska brottsligheten.

  Stauner (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag har med tillfredsställelse hört att de belgiska myndigheterna för två dagar sedan väckte åtal mot den tidigare kommissionsledamoten Cresson för bedrägeri, fyra år efter att Santers kommission störtats på grund av felaktigt agerande just från Cressons sida. Även detta visar att det är absolut nödvändigt att inrätta en europeisk åklagare, som uteslutande skall väcka åtal i fråga om fall av bedrägerier med europeiska pengar, och detta skall ske i nära tidsmässigt samband med ifrågavarande brott, för bara om laga åtgärder och domar vidtas snabbt kan man förvänta sig någon förebyggande verkan. Trots att jag principiellt är den sista att tala för att man skall överföra ytterligare uppgifter på EU, så kan det rättfärdigas i detta undantagsfall, för när det gäller att skydda de europeiska medlen har alla – och jag betonar alla – hittills ansvariga organ misslyckats snöpligt, framför allt den nuvarande kommissionen, som i fråga om denna uppgift inskränker sig till verbala kraftuttryck.

Det finns emellertid ett större handlingsbehov än någonsin, för antalet bedrägerier, dålig ledning och nepotism ökar. Jag kan bara hänvisa till de senaste händelserna inom den europeiska statistikmyndigheten Eurostat. De nationella åklagarmyndigheterna klarar i stor utsträckning inte av detta. ”De små hänger man, men de stora låter man löpa” – detta agerande får emellertid en katastrofal effekt på de europeiska medborgarnas förtroende för de europeiska institutionerna.

Jag vädjar därför till rådet och konventet: Vi behöver inte några fler grönböcker. Det vi behöver är en entydig rättslig grund, som klart och avgränsat definierar arbetsuppgiften. Då finns det inte heller längre något utrymme för vissa medlemsstaters betänkligheter. Detta första steg måste tas nu när fördragen skrivs om och före östutvidgningen. Om vi lyckas med detta är inrättandet oskiljaktigt förbundet med kollegan Theatos ansträngningar, som jag här uttryckligen än en gång vill tacka för hennes ihärdiga ansträngningar.

(Applåder)

  Morgan (PSE). – (EN) Herr talman! I dag har vi en öppen marknad inom Europeiska unionen, men detta innebär också att marknaden kan utnyttjas av bedragare. De flesta av de bedrägeribrott som begås mot EU består i själva verket av förlorade intäkter. Kommissionen har uppskattat att EU:s budget har gått miste om 90 miljoner euro endast till följd av smugglingen av cigaretter. Det finns åtgärder för att förhindra att bedrägerier inträffar. OLAF har inrättats och detta organ fullgör sina uppgifter och skickar sina akter till medlemsstaterna där de sedan hamnar i en skrivbordslåda. Vi kan ge revisionsrätten befogenheter, men frågan förblir obesvarad: vem åtalar? Vi har inrättat Eurojust, men frågan kvarstår: vem åtalar? Svaret, som är faktabaserat snarare än teoretiskt, är: nära nog ingen.

Medlemsstaterna menar inte allvar med att ta itu med bedrägerierna inom EU. Det dröjde fem år innan de ratificerade konventionen om skydd av gemenskapens ekonomiska intressen. Antalet åtal mot personer som lurar EU på pengar är oerhört begränsat. Det nuvarande systemet fungerar inte. Det är ytterst svårt att åtala gränsöverskridande bedrägerier, delvis på grund av att bevis som samlats in i en medlemsstat inte är giltiga i en annan medlemsstat.

Det vi har framför oss är en grönbok. Det är mycket viktigt att den europeiska åklagarens befogenheter endast omfattar de ekonomiska intressena inom EU:s budget. Allt annat skulle kunna medföra omfattande förvecklingar och allvarliga konstitutionella konsekvenser – därför är punkt 4, där man efterlyser inrättandet av ett rättsligt område, rena tramset. Om problemet finns redan i dag kan man bara föreställa sig hur svårt det kommer att bli efter utvidgningen.

Om vi menar allvar med att ta itu med bedrägerierna måste vi acceptera att det nuvarande systemet inte fungerar, och fram till det att det finns ett godtagbart alternativ måste vi ställa oss bakom detta förslag.

(Applåder)

  Berthu (NI). – (FR) Herr talman! När det gäller kampen mot bedrägerier skulle jag först av allt vilja säga att det finns ett problem man snarast måste ta itu med. Det finns i dag ingen behörig rättslig institution för att bedriva utredningar inom gemenskapens institutioner, på grund av deras privilegier. Om det finns en berättigad uppgift för en europeisk åklagare är det just först och främst denna. När det gäller resten, dvs. det eventuella inrättandet av en överstatlig instans med uppgift att påskynda utredningar och utöva de offentliga åtgärderna bland medlemsstaterna vid brott som skadar gemenskapernas ekonomiska intressen, förefaller den föreslagna åtgärden innebära mer nackdelar än fördelar. Skillnaderna i nationella rättsliga områden kan självfallet i vissa fall störa påföljderna. Men Eurojust är till för att åtgärda detta problem med respekt för de nationella befogenheterna. Låt Eurojust först agera och utveckla. Sedan kan vi döma.

När det gäller den överstatliga europeiska åklagaren som föreslås av kommissionen skulle det dra in oss i en ond cirkel utan slut, eftersom man inte bara skulle behöva harmonisera anklagelserna, sanktionerna, preskriptionerna, alla slags procedurhandlingar, däribland bevisens tillträde – man skulle också behöva titta på frågan om skydd av den individuella friheten för alla tvångshandlingar som den europeiska åklagaren skulle kräva: rannsakning, beslag, avlyssning, häktningsbeslut, skyddstillsyn, häktning, för att inte tala om, självfallet, den mycket stora frågan om demokratisk kontroll som skulle behöva inrättas. Det är enormt, herr talman, och jag uppmanar verkligen mina kolleger att snarare följa Eurojusts väg som kan leda till samma resultat, utan att det destabiliserar något.

  McCartin (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill lyckönska Theato till hennes betänkande. Jag anser att hon har lyckats ge form åt en stor del av det hårda arbete som har lagts ned på denna fråga. Enligt mitt förmenande har hon framfört ett övertygande förslag till Europeiska konventet och denna bestämmelse borde ha goda utsikter att tas med i ett ändrat fördrag.

När vi diskuterar denna fråga bör vi undvika att ge intryck av att – vilket många har gjort och försökt att göra – det på något vis skulle försvinna mer pengar ur Europeiska unionens kassa än ur medlemsstaternas statskassor eller andra jämförbara statskassor runtom i världen. Vi är varken bättre eller sämre, men vi kan mäta oss med de strängaste reglerna beträffande bokföring och ansvarsskyldighet.

Å andra sidan är de flesta argument som har framförts mot detta förslag av politisk och ideologisk karaktär. Argumenten syftade till att egga de personer som är bekymrade över att makt och befogenheter överförs från de nationella parlamenten till Europa och som oroas av skapandet av onödig byråkrati. Jag ser det inte alls på det sättet. Till denna union har vi överfört en procent av våra skatteintäkter och dessa medel används till gemenskapspolitikens bästa. Vi har tillgodosett den finansiella kontroll som krävs för att hantera detta. Vi har inrättat OLAF för att vidare utreda misstankar om oegentligheter. Men vi har inte tagit det sista steget, nämligen att skapa resurser för att åtala personer som har befunnits vara skyldiga till brott mot våra lagar. Detta har jag erfarit i mitt vardagsliv. Jag har varit med om fall där företag och enskilda har befunnits vara skyldiga till brott mot våra lagar. Jag har varit med om situationer där ett stort antal personer inom en viss sektor som tar emot omfattande stöd från unionen, ostraffat tycks kunna bryta mot våra regler och förordningar om hur pengarna skall användas. I ett fall har jag varit med om att skattebetalarna i en medlemsstat tvingats betala för brott som begåtts av enskilda företag i samband med godkännandet av räkenskaperna. I andra fall har jag varit med om att man underlåtit att betala skatt och att den nationella regeringen återigen tvingats stå för notan.

Om det fanns en europeisk åklagare som ansvarade för våra egna medel – vi vill inte att befogenheterna skall omfatta mer än så – tror jag att myndigheterna i de medlemsstater som faktiskt använder dessa pengar skulle skärpa sin uppmärksamhet. Dessutom tror jag att OLAF:s arbete skulle vara mindre frustrerande när man, efter att ha genomfört en granskning och upptäckt omständigheter som är tillräckligt allvarliga för att vidarebefordras till de allmänna åklagarna på nationell nivå, tvingas konstatera att inga åtgärder vidtas. Om det fanns en europeisk åklagare skulle vi kunna övertyga våra skattebetalare om att vi slutför ärendena på ett korrekt sätt.

  Santos (PSE). – (PT) Herr talman! Jag tog nyligen upp att användandet av de ekonomiska resurser som Europeiska unionen förfogar över troligen är det mest komplexa arbetet, men samtidigt det mest lockade, för gemenskapsinstitutionerna. Att förbättra effektiviteten och öppenheten i bruket av personella resurser är därför välkommet, betydelsefullt och försvarligt. De europeiska medborgarnas kvalitet, det vill säga känslan av tillhörighet till det överstatliga solidariska området förstärks också genom användandet av unionens ekonomiska pelare.

Europaparlamentet är, som budgetmyndighet, oumbärligt i denna förbättring. Därför kan man bara lovorda kommissionens ansträngningar för att förbättra det straffrättsliga skyddet för gemenskapens ekonomiska intressen och alldeles särskilt när det gäller inrättandet av en europeisk åklagare. För att de reformer vi nu behandlar skall bli till ett effektivt skydd för de europeiska skattebetalarnas pengar och även för unionens trovärdighet för att garantera detta skydd är det nödvändigt med stora ansträngningar för att harmonisera förfaranden, formulera verksamheten och ett lojalt och öppet samarbete mellan medlemsstaterna, men det är också nödvändigt att denna politik på ett oåterkalleligt sätt följer gemenskapsmetoden.

Jag välkomnar därför föredragandens, Diemut Theato, inriktning, när hon hävdar att straffrätten inte får anses som ett område enbart för bestämmelser inom den tredje pelaren och när hon säger att inrättandet av en europeisk åklagare med grund i den första pelaren kan bli ett mycket viktigt steg för den framtida strukturen ”EU:s befogenheter”.

  Dell'Alba (NI). – (IT) Herr talman, kära kolleger! Villkoren för den här debatten är verkligen inte de bästa för den som vill formulera egna tankar. Vi italienska radikala ledamöter fortsätter konsekvent att motsätta oss idén om att inrätta en europeisk åklagare som inte åtföljs av de instrument och de rutiner som utgör en del av våra länders rättsliga och kulturella arv. Hur skulle man kunna ens tänka på att införa en europeisk åklagare utan domsrätt, utan möjlighet till överklagande och försvar, de principer som tillhör och som skrivits in i varje enskilt lands rättssystem? En förhastad utveckling på detta sätt skulle med nödvändighet göra den europeiska hållningen än mer formalistisk och exportera en viss modell för italiensk rättvisa som vi har lärt känna och som har gjort så stor skada i vårt land. Detta är skälen till att vi röstar emot Theatos betänkande, som vi redan röstade emot i utskottet, inte för att idén i sig är helt utan förtjänster, utan därför att den saknar alla förutsättningar att verkligen bli rättvis, något som ett rättssystem, även på europeisk nivå, borde vara.

  Bayona de Perogordo (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag vill gratulera Theato till det betänkande jag stödde redan i budgetkontrollutskottet och som jag också tänker stödja i kammaren.

Jag skulle vilja sätta betänkandet i sitt sammanhang och beakta att det handlar om att nå ett ställningstagande i Europaparlamentet om kommissionens grönbok om den europeiska åklagaren. Med denna publikation försöker kommissionen starta en mycket bred debatt, oerhört bred, om alla de frågor som har med denna figur att göra och därför innefattas vissa extremer som, om det handlade om ett lagstiftningsförfarande, skulle anses vara oslipade, med luckor och värda att kritisera ur många synvinklar.

Grönboken sammanfattas dock i idén, i den intellektuella hypotesen, att skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen, som således är transnationella kanske bättre kan skyddas av en gestalt som också är gemensam inom samma område.

Föredraganden är villkorad av denna struktur och måste således ge ett svar på de mest relevanta frågorna i grönboken och å andra sidan ur denna kompletterande och förhastade information lyckas få fram den grundläggande idén, som är att finna den nödvändiga rättsliga grunden för att fortsätta en analys i lugn och ro.

Det finns två aktuella skäl som manar till detta förfarande och till godkännande av betänkandet. Å ena sidan det nuvarande konventet och den kommande regeringskonferensen som kommer att ge form åt den framtida gemenskapsrätten och å andra sidan det omedelbart förestående införlivandet av de nya medlemmarna. De bör vid tiden för inträde finna en rättslig grund som gör det möjligt för dem att införlivas i det kollektiva arbetet att ge form åt den europeiska åklagaren.

  Gargani (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Theatos betänkande om kommissionens grönbok om straffrättsligt skydd av gemenskapens ekonomiska intressen och inrättande av en europeisk åklagare har förberetts och diskuterats under lång tid. Vi stödde förslaget inledningsvis, under förutsättning att åklagarens behörighet skulle vara begränsad till gemenskapens ekonomiska intressen. Under diskussionens gång och under behandlingen i de parlamentariska utskotten riskerade det ursprungliga förslaget emellertid att deformeras och få en annan och riskablare utformning mot bakgrund av den europeiska institutionella ramen. Därför hade utskottet för rättsliga frågor inledningsvis utarbetat ett negativt yttrande, men efter ett intelligent ingripande från Lehne och förtydliganden från ordförande Theato lämnade utskottet ett kompromissyttrande i ett försök att återföra åklagarinstitutionen till den ursprungliga idén. Ytterligare diskussioner med Theato gjorde det möjligt för oss att uppnå en enhetlig kompromisståndpunkt, som vi hoppas skal bekräftas här i kammaren under förmiddagen. Theato har på ett mycket insiktsfullt sätt tagit sig an detta problem. Europeiska unionens regelverk förutsätter i själva verket ingen behörighet i frågor som gäller straffrättsliga ärenden, och inte heller ett domstolsväsen med alla de olika grader av jurisdiktion som krävs för att garantera rätten till försvar fullt ut. Herr talman, ärade kolleger! I frånvaro av en sådan miljö skulle inrättandet av en fristående europeisk åklagare utan några kontroller i själva verket innebära en attack på den redan känsliga interinstitutionella balansen mellan unionen och medlemsstaterna i en fråga som är så laddad som den om rättssystemet: det skulle med andra ord vara såväl ologiskt som omotiverat. Framför allt verkar inrättandet av ett sådant organ verkligen förhastat om man beaktar att man ännu inte kommit fram till målen för det rättsliga samarbetet eller, där det varit nödvändigt, en harmonisering av medlemsstaternas straffrättsliga normer.

Inom ramen för Eurojust – där vi har problemet med subsidiariteten och ett viktigt problem när det gäller samordningen mellan de olika europeiska staterna – och enbart i den miljön kan vi uppnå ett konkret och enhetligt resultat, ett resultat som tar hänsyn till de enskilda medlemsstaterna och samtidigt ger de garantier som Europeiska unionen behöver. Vi röstar i den andan, och våra ändringsförslag lägger vi fram inför konventet, som uppenbarligen inte kan godta en europeisk åklagare, en superåklagare utan begränsningar, något som skulle strida mot alla de garantibestämmelser som trots allt finns i vår union.

  Talmannen. –Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum inom kort.

ORDFÖRANDESKAP: COX
Talman

  Galeote Quecedo (PPE-DE). – (ES) Herr talman! I morse hittade ledamöter från PPE-DE-gruppen då vi tittade i de brevlådor som finns här vid kammaren en affisch med vårt namn och med ordet mördare. Herr talman, jag tror att det hittills bara varit våra kolleger från Baskien som varit vana vid detta, dvs. att se sina namn som måltavla målade på gatan och för några av dem, herr talman, har vi hållit en tyst minut i denna kammare.

Jag tycker att det är oförenligt med den anda Europeiska unionen bildades i, precis som den är –jag säger det med all respekt – oförenlig med vissa affischer vi såg i går här i kammaren.

Herr talman, jag ber er därför mana till tolerans, som är grunden för den europeiska integrationen.

(Applåder)

  Talmannen. – Kollegernas gensvar talar starkt till förmån för er vädjan om tolerans. Den incident som ni hänvisade till fördömer jag fullständigt. Vem som än gjort sig skyldig till detta har uppträtt på ett både oacceptabelt och skamligt sätt.

(Applåder)

Ett parlament är en folktribun och ledamöterna har sin fulla rätt att uttrycka sina analyser av och åsikter om politiken utan att bli störda och skall göra detta med värdighet och med vördsam tolerans för varandra.

Mot bakgrund av det som ni har rapporterat om denna förmiddag, föreslår jag att ni, herr Galeote Quecedo, frågar tjänsteavdelningarna om det är möjligt att ta reda på hur denna incident gick till och vem som låg bakom, så att vi eventuellt kan lära oss av det inträffade. Om det krävs att vi ändrar reglerna för att hantera skamliga incidenter av denna typ, är jag fast besluten om att vi skall göra det.

(Applåder)

  Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman! Jag hade begärt ordet för att uttrycka mitt fördömande av dessa händelser som inte kan tolereras, för att uttrycka min solidaritet med kollegerna i PPE-DE-gruppen och jag ville lägga det förslag ni själv lade. Jag stöder det i min grupps namn.

(Applåder)

  Nogueira Román (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Jag behöver inte säga att jag, som alla spanska ledamöter, är emot detta tillvägagångssätt och emot alla slag av våld. Men, herr talman, jag måste också säga att det händer i en tid då miljontals spanjorer demonstrerar mot kriget och då Aznars spanska regering identifierar länder som Frankrike och Tyskland ...

(Protester)

... med Saddam Hussein, i deputeradeförsamlingen. I går identifierades de stater som är emot kriget som allierade till Kina och Ryssland, istället för att säga att det handlar om en europeisk uppfattning som är motsatt den som Förenade kungariket och Spanien har.

(Applåder)

  Talmannen. – Det skamliga uppträdande vi har varit med om här i dag kan på intet sätt rättfärdigas.⁽¹⁾

(Applåder)

(1) Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet.