Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 11 februari 2004 - Strasbourg

8. Tillnärmning av civilprocessrättsliga regler

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0041/2004) av Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om möjligheterna till en tillnärmning av de civilprocessrättsliga reglerna inom Europeiska unionen (KOM(2002) 746 + KOM(2002) 654 – C5-0201/2003 –2003/2087(INI)).

  Bartolozzi (PPE-DE), ställföreträdare för föredraganden. – (IT) Herr talman, kommissionär de Palacio, mina damer och herrar! Det stora och hela tiden stigande antalet ekonomiska transaktioner och förflyttningar av personer inom Europeiska unionen ökar risken att enskilda medborgare eller företag skall finna sig indragna i rättstvister av gränsöverskridande karaktär. Det handlar om mål där parterna är bosatta i olika medlemsstater och som därför är förenade med vissa svårigheter. Risken är att parterna i sådana fall avstår från att hävda sina rättigheter på grund av de hinder de stöter på när det gäller att vidta rättsliga åtgärder i ett främmande land, vars lagstiftning eller förfaranden de inte förstår, och på grund av de kostnader som detta skulle medföra. I många fall, till exempel när det gäller tvister om mindre värden, kan de rättsliga kostnaderna dessutom i själva verket överskrida de belopp tvisten gäller. Med andra ord skapas en äkta inre marknad genom ett gemensamt område för rättvisa som privatpersoner och företag kan få tillgång till, oberoende av, och utan att straffas av, rättssystemet i vars och ens medlemsstat.

Det är denna situation som gett upphov till de två grönböckerna som omfattas av kommissionens initiativ. Den första grönboken gäller omvandlingen av 1980 års Romkonvention om avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument och revideringen av densamma. Romkonventionens omvandling till gemenskapsinstrument, som behandlas i detta betänkande, kompletterar det som redan skett med Brysselkonventionen och är förvisso användbar eftersom den garanterar en direkt tillämpning och enhetlig tolkning av EG-domstolen. Bestämmelserna bör i framtiden kompletteras med det gemenskapsinstrument som kallas Rom II och som ingår i det senaste förslaget till förordning om vilka lagar som skall tillämpas i samband med utomobligatoriska skyldigheter och för vilket Diana Wallis är föredragande.

Behovet av att integrera de tre instrumenten är uppenbart för alla. Det innebär inte bara att man går vidare och skyndsamt omformar Romkonventionen till ett gemenskapsinstrument genom att anta en särskild förordning så att lagstiftningen på den internationella privaträttens område får en enhetlig bas, utan även att man i ett senare skede kommer fram till en genuin kodifiering som tillsammans och systematiskt redovisar de bestämmelser som blivit gemensamma instrument från Bryssel I, Rom I och Rom II.

När det gäller förnyelsen av innehållet i Romkonventionen skulle vi först av allt kunna införa en princip för att garantera att de tvingande bestämmelserna i gemenskapsrätten gäller, till exempel när det gäller att skydda den svagare parten (anställda, konsumenter), om man skulle välja lagen i ett tredjeland.

Sedan bör man utvidga tillämpningsområdet för konventionens bestämmelser med försäkringsavtal och göra vissa preciseringar på grund av behovet att samordna de regler som anges för konsument- och anställningsavtal samt för elektronisk handel med gällande gemenskapsrätt.

Även den andra grönboken som lagts fram av kommissionen och som gäller ett europeiskt betalningsföreläggande och åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden, är av största betydelse. För många europeiska medborgare och företag, framför allt små och medelstora företag, är en säker och snabb återbetalning av skulder av icke försumbar betydelse, framför allt när tvisten antar gränsöverskridande karaktär på grund av att gäldenären är bosatt i utlandet eller domen måste verkställas i utlandet.

Mervärdet för dessa bestämmelser, som av samma skäl som vi har angett med hänvisning till Romkonventionen borde införas genom en gemenskapsförordning, skulle ligga i möjligheten att få ett verkställande till stånd inom hela unionens territorium utan att tillgripa interimistiska åtgärder. Det skulle göra det möjligt att driva in betydande obestridda fordringar eller väcka talan i fall där fordringsägaren annars i allmänhet skulle avskräckas från att göra detta.

I förordningen bör man dessutom beskriva hela indrivningsförfarandet och även ange förutsättningarna för fordringsägarnas krav på ett sådant sätt att man förverkligar ett gemensamt förfarande med säkra rutiner och om möjligt kända kostnader. När det gäller ett europeiskt betalningsföreläggande måste ett par kompletteringar göras. Det handlar i första hand om att utvärdera om ett sådant betalningsföreläggande bör begränsas till gränsöverskridande ärenden eller om man skulle kunna hitta tillämpningar även på inhemska tvister. Samtliga medlemsstater har inte särskilda förfaranden av denna typ i den egna processrätten, och de skiljer sig åt i betydande grad där sådana finns. För att undvika att olika kategorier av fordringsägare behandlas olika förefaller det därför lämpligt att överlåta till parterna att tillämpa detta instrument även när det gäller interna tvister.

  De Palacio, kommissionens vice ordförande. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag säga att kommissionen är mycket glad över Europaparlamentets stöd för att inrätta ett europeisk betalningsföreläggande. Parlamentets förslag till hur det här skall utformas – som vi verkligen är tacksamma över – kommer att beaktas i förberedelsearbetet innan en förordning antas för att skapa en europeisk exekutionstitel inom en snar framtid.

Jag är också glad över att vi är överens om att betalningsföreläggandet inte skall ersätta eller harmonisera nationell processrätt, utan att det skall vara ett alternativ och ett frivilligt instrument och att det dessutom endast skall tillämpas på penningfordringar oavsett om de handlar om obligatoriska eller utomobligatoriska skyldigheter, och oavsett deras värde.

Jag vill också poängtera att vi håller med om att det inte finns något berättigande för att skapa separata regler för domstols behörighet som skiljer sig från dem som fastställs i förordning (EG) nr 44/2001 (”Bryssel I”) och vi är eniga om betydelsen av tillräckligt skydd för rätten till försvar.

Kommissionen håller också med om att direkt verkställighet av domar som utfärdas enligt detta förfarande bör åstadkommas genom en framtida förordning som skapar en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar.

Dessa gemensamma övertygelser kommer att tillfredsställas helt och hållet i det kommande förslaget till förordning, även om det finns andra frågor där parlamentet inte verkar ha gett något slutgiltigt förslag utan snarare intar en mer öppen hållning. Det gäller till exempel valet av modell med antingen ett steg baserat på bevis eller två steg utan bevis.

För att skapa ett verkligt enhetligt europeiskt förfarande måste kommissionen i vilket fall som helst fatta ett beslut och jag förväntar mig att ett förfarande kommer att väljas där det inte krävs skriftlig bevisning.

Kommissionen anser att det vore olyckligt om parlamentet, i motsats till i andra fall – till exempel direktivet om fri rättshjälp – inte stödde en bred inriktning, som även behandlar nationella situationer, utan i stället förespråkade en mer restriktiv hållning.

Vi vill tacka utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden och dess föredragande för deras kommenterar till grönboken om det framtida gemenskapsinstrumentet för tvister om mindre värden.

Vi måste också säga att vi har för avsikt att lägga fram ett förslag – ungefär i oktober i år – till ett gemenskapsinstrument med bred omfattning, ett förslag som kommer att föregås av omfattande samråd, såväl med medlemsstaterna som med alla berörda parter. Målet med detta gemenskapsinstrument kommer att vara att förenkla och snabba på handläggningen av tvister om mindre värden och vi förväntar oss att det kommer att utgöras av två delar: den första är att skapa ett europeiskt förfarande för tvister om mindre värden, vilket kommer att vara ett frivilligt instrument som skall komplettera de befintliga möjligheterna i de olika medlemsstaterna, och den andra kommer att ersätta de interimistiska åtgärderna – ”exekvaturen” – för att göra det möjligt att i andra medlemsstater erkänna och verkställa domar som utfärdats i ett europeiskt förfarande för tvister om mindre värden.

Jag vill tacka utskottet för rättsliga frågor och dess föredragande för deras stöd för kommissionens initiativ till att omvandla 1980 års Romkonvention om tillämplig lag på avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument för att säkerställa att den tolkas enhetligt och för att skynda på dess ikraftträdande i de nya medlemsstaterna.

När vi upprättar förslaget till detta instrument kommer vi otvivelaktigt att noggrant överväga de ytterst värdefulla kommentarerna i betänkandet om olika frågor av mer teknisk karaktär och, som jag sade, efter det breda samråd som vi har inlett genom grönboken bör det vara möjligt att anta ett förslag till förordning 2005.

  Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Detta är inget lagstiftningsförfarande utan ett samråd, en preliminär fas, och jag vill framhålla att parlamentet här inte agerar i egenskap av lagstiftande organ utan som företrädare för det europeiska civilsamhället och att det troligen inte finns någon annan institution som företräder det europeiska civilsamhället så troget som vi, eftersom vi är valda av medborgarna.

Kommissionens förslag är goda idéer. Vi är nu på grönboksstadiet, och vi hoppas att kommissionen kommer att lägga fram sina förslag inom kort. Framför allt vill jag välkomna det faktum att kommissionen nu tar upp ett av de viktigaste förslagen i parlamentets rekommendationer – att man använder sig av förordningsformen, vilket är det lämpligaste sättet att anta dessa bestämmelser. Vi kan inte låta det stanna vid ett direktiv, eftersom detta skulle ge de nationella myndigheterna för mycket spelrum och leda till oklarheter i fråga om tillämpningen av reglerna.

För det andra anser jag att betänkandet av Giuseppe Gargani innehåller en mycket viktig idé: idén om vikten av kodifiering. Denna idé återspeglas också i den interinstitutionella överenskommelse som nyligen slöts mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Vi måste i möjligaste mån, efterhand som vi antar lagbestämmelser, kodifiera dem så att vi inte sedan upptäcker att vi står där med en serie förordningar, direktiv, beslut och så vidare som inte hänger ihop. Vi börjar nu få en rad konkreta regler om samarbete på området privaträtt och idealet vore att kunna samla dem i en kodifierad text, och vi skulle också kunna överväga en typ av permanent kodifiering, det vill säga att varje ny regel skulle integreras med de andra för att åstadkomma största möjliga överensstämmelse i lagtexten.

Detta är naturligtvis inte rätt tillfälle att ge kommissionen rekommendationer i denna fråga, men det finns en möjlighet att göra detta, och vi bör därför försöka åstadkomma detta och försöka få det antaget.

Sammanfattningsvis anser jag att samarbetet mellan parlamentet och kommissionen fungerar bra i den inledande fasen. Jag tror att de förslag kommissionen kommer att lägga fram för parlamentet från och med oktober kommer att tas emot väl och att vi kommer att kunna arbeta för medborgarnas bästa för att få gemenskapslagarna så harmoniserade och sammanhängande som möjligt, vilket, som Paolo Bartolozzi påpekade tidigare, kommer att gynna småföretagen och de vanliga medborgarna, vilka förväntar sig mer av Europeiska unionen än bara en mekanism för internationellt diplomatiskt samarbete.

  MacCormick (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Det är ett nöje att ta upp denna viktiga fråga här i kväll. I eftermiddags hade jag förmånen att sitta ordförande i ett möte där vi diskuterade förslaget till direktiv om skydd av immateriella rättigheter. Det som framkom tydligast under diskussionen var att den största skillnaden mellan rättssystemen i Europeiska unionen finns inom de rättsliga processerna snarare än i innehållet i lagarna. Förslagen om anpassning av processrätten tillhör dem som är svårast att effektivt omsätta i praktiken. Detta är något vi måste ha i åtanke.

Som ni vet representerar jag ett område i Skottland här i parlamentet. I Skottland har vi den unika förmånen att ha ett rättssystem som är mer eller mindre är hälften av varje, det vill säga en blandning av de civila systemen på den europeiska kontinenten och common law-systemet i England, Irland och Nordirland. Kommissionären kanske skulle ägna sin tid åt att studera skotsk processrätt som en möjlig bro mellan de två stora olika systemen i denna del av världen. Hursomhelst stöder vi i min grupp absolut idén om att gå från konventioner till regelverk. Manuel Medina Ortega har helt rätt när han säger att ett regelverk är rätt instrument för att handskas med dessa harmoniseringsproblem.

Slutligen, när det gäller småmål, vill jag säga att allt i Garganis betänkande är beundransvärt. Jag skulle dock särskilt vilja understryka en sak som gäller delgivning av rättsakter, nämligen punkt 6(i), där följande står att läsa: ”Delgivningen skall utföras av specialiserad personal som har tillbörlig juridisk utbildning för att kunna ge gäldenären all den information som han kan behöva i fråga om det aktuella förfarandet.”. Mycket av det vi har gjort i fråga om harmonisering omintetgörs för närvarande av dålig översättning, brist på tolkning och bristande klarhet. Jag ber om stöd för denna punkt.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 12.00.