Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 11 februari 2004 - Strasbourg

1. Framsteg som har gjorts för att genomföra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (2003)

ORDFÖRANDESKAP: IMBENI
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är den årliga debatten 2003 om de framsteg som har gjorts för att genomföra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av muntliga frågor till rådet (B5-0005/2004) och kommissionen (B5-0006/2004) från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.

Jag vill påminna er om att den omröstning om resolutionsförslagen som avslutar denna debatt kommer att genomföras under den andra sammanträdesperioden i mars.

  Ribeiro e Castro (UEN). – (PT) Herr talman, herr kommissionär! Vi närmar oss slutet av den femårsperiod som fastställdes i Amsterdam. Nya bestämmelser i Nicefördraget kommer att träda i kraft, och utvidgningen kommer att leda till att det territorium som omfattas av området med frihet, säkerhet och rättvisa utökas. Det är följaktligen dags att göra bokslut, att utvärdera mandatet – denna första femårsperiod. Den årliga debatten inriktas på detta område och kommer också att vara inriktningen för den resolution som vi utarbetar till slutet av mars. Detta är Europaparlamentets första budskap: vi vill att denna utvärdering skall göras – inte bara av oss, utan även av kommissionen och rådet. Här i parlamentet kommer vi att börja arbetet och offentliggöra vår egen utvärdering i vederbörlig ordning. Vi vet att även kommissionen är i färd med att utarbeta sin utvärdering, vilken vi ser fram emot. Vi rekommenderar starkt rådet att göra detsamma.

Jag ber ordföranden för vårt parlamentariska utskott, Jorge Salvador Hernández Mollar om ursäkt; han kommer förmodligen att ta upp denna fråga igen och det var han som fick idén och föreslog den under vår debatt i förrgår. Vi vill att rådet nu allvarligt börjar förbereda ett Tammerfors II, ett nytt EU-toppmöte, som särskilt ägnas åt området rättsliga och inrikes frågor och att denna politiska utvärdering genomförs på ett seriöst och öppet sätt, utan att någon hyser några betänkligheter. Vi begär även att ett nytt och realistiskt program skall fastställas på medellång sikt. Detta måste göras under det nederländska ordförandeskapet, under andra halvåret i år, eller senast under Luxemburgs ordförandeskap första halvåret 2005.

Vi behöver även detta bokslut, som bör utarbetas av alla tre delarna av vår institutionella triangel, först och främst för att vi skall kunna gå framåt med politiskt omdöme och med en ny strategisk inriktning. Vi behöver ett dynamiskt bokslut, i vilket den nuvarande situationen utvärderas med sikte på framtiden. Jag skulle vilja säga att det första som krävs är en positiv utvärdering av en stor del av de framsteg som redan har nåtts under denna femårsperiod. Vi inser att området med frihet, säkerhet och rättvisa är ett helt nytt koncept och en ny inriktning för unionens utveckling. Det är följaktligen viktigt att göra en tydlig och positiv analys av de framsteg som har gjorts. Den förståeliga otillfredsställelse som många känner missförstås ibland av den stora allmänheten. Önskan att vi borde ha gått längre uttrycks ofta, och detta tolkas som ett misslyckande och ger upphov till en känsla av att detta är ett krisläge, vilket inte återspeglar den rätta bilden.

Vi måste komma ihåg att den breda allmänheten är en av våra viktigaste bundsförvanter, och för att göra den mer delaktig i denna process måste vi också ge allmänheten kunskap och förtroende, i stället för besvikelser eller utopiska ideal. Följaktligen anser jag att det är viktigt att vi i framtiden först och främst intensifierar våra ansträngningar för att tillhandahålla information på detta område. Anledningen till att vi ber rådet att anordna ett andra Tammerforstoppmöte är emellertid också att vi anser att det första toppmötet i Tammerfors 1999 var mycket värdefullt, och jag vill därför gratulera kommissionsledamot Antonio Vitorino, eftersom jag vet hur mycket Tammerfors har hans ansträngningar att tacka för. Det är sant att mycket återstår att göra, men Tammerforsmetoden, om vi kan kalla den så, var positiv i sig själv, en ram för denna parlamentariska mandatperiod; utan Tammerfors skulle vi ha haft det mycket sämre nu och vi skulle släpa efter ännu mer.

För att ge en bred översikt, utan att gå in i detalj på det resolutionsförslag som vi arbetar med och utan att gå tillbaka till det som sägs i den muntliga frågan – detta kommer mina kolleger från de andra politiska grupperna säkerligen att göra – skulle en allmän analys kunna göras, som varierar mellan ”mycket positiv” när det gäller de framsteg som har gjorts inom samarbetet om rättsliga och civila frågor, till ”nästan fullständig stagnation” på området polisiärt samarbete, med omdömena ”bra” och ”dåligt” eller bara ”skapligt” däremellan när det gäller de framsteg som har gjorts och de förseningar som har uppstått på områdena asyl och invandring och straffrättsligt samarbete.

Det finns även en mycket stark och växande oro när det gäller garantier för de grundläggande rättigheterna tillsammans med nödvändigheten att öka det polisiära och rättsliga samarbetet, och kraven på en integrationspolitik på invandringsområdet ökar. Först och främst skulle dock ett allmänt budskap kunna sändas till rådet och till alla regeringar. Detta budskap kan tydligt härledas från de senaste fem åren och från de diskussioner som har förts: om inte regeringarna och alla de berörda nationella myndigheterna samarbetar öppet och effektivt och detta samarbete inte utvecklas i den takt som omständigheterna kräver inom de återstående områden som omfattas av den mellanstatliga metoden, kommer den allmänna opinionen att utöva direkta påtryckningar för att dessa befogenheter och områden gradvis skall innefattas i gemenskapens befogenhetssfär, i några fall av säkerhetsskäl, i andra av skäl som har med de enskilda friheterna att göra. Med andra ord, om regeringarna inte enbart använder sin makt för att finjustera, anpassa, avväga och inlemma subsidiaritetsprincipen, utan även för att blockera och hindra skapandet av detta område för frihet, säkerhet och rättvisa, kommer de att föra en mycket obetänksam taktik. Genom att vänta så länge kommer de till sist att förlora allt, eftersom detta är ett av de områden där medborgarna utövar mest påtryckningar, och det finns få områden där dessa påtryckningar är så påtagliga och kraftfulla.

Vi kan inte heller kompromissa genom att vägra att bevilja ansvarsfrihet för budgetarna, vilket kommissionens ordförande Romano Prodi redan har sagt. Alla unionens politikområden skulle drabbas till följd av detta, först och främst området med frihet, säkerhet och rättvisa. Herr talman, jag vill säga ett sista ord om dialogen med nationella parlament, en punkt som togs upp redan i förra årets årsrapport av Sarah Ludford, som var föredragande vid det tillfället. Våra erfarenheter från denna femårsperiod talar för att även vi i parlamentet måste öka takten i vårt arbete, och jag har därför föreslagit att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor bör införa ett arbetsförfarande under nästa valperiod; jag har sett fördelarna med detta i utskottet för konstitutionella frågor. Vi måste också bjuda in företrädare från de nationella parlamenten, från deras motsvarande utskott, att delta i vårt arbete och i våra diskussioner. Enligt min mening bör vi göra detta vid tre tillfällen: för det första en gång i halvåret, för det andra när vi utarbetar vår årsrapport och för det tredje när en debatt genomförs om en lagstiftningsfråga som antingen är av strategisk vikt för skapandet av hela området med frihet, säkerhet och rättvisa eller som har sin grund i en beslutsfattandeprocess för detta och som kan vara användbar för att påskynda den och utvidga den transeuropeiska debatten. Slutligen har jag även en kraftfull och proaktiv allmän rekommendation: allt som har planerats måste genomföras. Vi skulle vilja att alla frågor som har halkat efter de tidsplaner som har fastställts skall avslutas till årsslutet 2004. När Tammerfors II genomförs vill vi att Tammerfors I skall vara fullständigt slutfört. Detta kanske inte är möjligt just nu, men det är denna inriktning som vi föreslår för att avlägsna all tveksamhet som medborgarna kan känna.

  McDowell, rådet. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka er för denna möjlighet att diskutera arbetet i rådet (rättsliga och inrikes frågor) 2003. Jag vill särskilt tacka José Ribeiro e Castro för att han har ställt samman den fråga som jag grundar mina kommentarer på.

Först vill jag lovorda det grekiska och det italienska ordförandeskapets arbete med att föra dagordningen för rättsliga och inrikes frågor framåt under 2003. Stora framsteg har gjorts inom en rad olika rättsliga och inrikes frågor, däribland lagstiftning och operativt samarbete för att uppfylla slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors och uppdraget från senare Europeiska råd. Dessa framsteg bevisas av att rådet under denna tidsperiod har antagit nio förordningar, fem direktiv, tre rambeslut, två konvent, flera avtal med tredjeländer, mer än tjugo beslut och mer än trettio resolutioner och slutsatser.

Trots att debattens fokus ligger på framsteg under 2003 har ni låtit era frågor ramas in av de viktiga händelserna detta år, och jag kommer att ha detta i åtanke i mitt svar.

Det irländska ordförandeskapet är mycket medvetet om att detta år har stor betydelse för unionen och även för genomförandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Vårt ordförandeskaps viktigaste målsättningar är att göra framsteg vad gäller kraven i Amsterdamfördraget och att föra arbetet med det utvidgade Tammerforsprogrammet framåt. Vi kommer också att fortsätta att främja operativt samarbete, särskilt i förhållande till polis och tull.

Nu går jag över till asyl- och invandringsfrågor och vill gärna nämna några av förra årets insatser. Vad gäller asylfrågor var antagandet av Dublin II-förordningen om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan och direktivet om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna viktiga landvinningar.

Framsteg har också gjorts inom ramen för två andra viktiga förslag avseende asylfrågor – direktiven om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna och om miniminormer för när tredjelandsmedborgare och statslösa personer skall betraktas som flyktingar. Trots det italienska och det grekiska ordförandeskapets ansträngningar gick det inte att nå en överenskommelse om dessa förslag. De har flyttats framåt under en rad ordförandeskap, och nu skall det irländska ordförandeskapet försöka lösa de återstående problemen, i linje med kraven i Tammerfors- och Amsterdamfördragen. Vi kommer att sträva efter att nå en överenskommelse om dessa texter inom den tidsram som har angivits i Amsterdamfördraget.

Under 2003 antogs också de första juridiska instrumenten inom området laglig invandring – direktiven om rätt till familjeåterförening och om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning. Rådet har också för avsikt att föra arbetet framåt med direktiven om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier, yrkesutbildning eller volontärarbete samt för forskning.

Inom området olaglig invandring nådde rådet en överenskommelse om direktivet om bistånd vid transitering i samband med återsändande med flyg och beslutet om organisation av gemensamma flygningar. På operativ nivå genomfördes olika gemensamma projekt vid gränser på land, till sjöss och i luften, däribland inrättandet av ett ad hoc-center för utbildning av gränsbevakningspersonal. Rådet antog också ett åtgärdsprogram för att bekämpa olaglig invandring över havsgränser.

Att stärka gränskontrollerna mot olaglig invandring kommer att fortsätta att vara en prioritet för rådet under 2004. Rådet har för avsikt att fortsätta sitt arbete med förslaget till förordning om inrättandet av Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid de yttre gränserna, i linje med de slutsatser om detta förslag som antogs av rådet (rättsliga och inrikes frågor) i november. Jag hoppas att en överenskommelse om detta kan nås under det irländska ordförandeskapet.

Jag vill också nämna att kommissionen slöt ett återtagandeavtal med Hongkong och att avtalet mellan EU och Macao undertecknades. Förhandlingar pågår om återtagandeavtal med Marocko, Ryssland och Ukraina.

Europeiska rådet i Tammerfors gav ett ömsesidigt erkännande till hörnstenen i det rättsliga samarbetet inom civila och kommersiella frågor och specificerade ett åtgärdsprogram i detta syfte. Stadiga framsteg har gjorts inom det civilrättsliga samarbetet sedan dess, och 2003 var inget undantag. Bland de nyckelförslag som antogs förra året finns direktivet om rättshjälp och förordningen om föräldraansvar. Rådet intog också en allmän ståndpunkt om förslaget till förordning om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda penningfordringar. Jag hoppas att rådet och Europaparlamentet kan samarbeta effektivt så att detta förslag kan antas under de närmaste månaderna.

Diskussionerna kommer att fortsätta inom rådet under 2004 när det gäller förslagen till Rom II-förordningar om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser, vilka också faller inom medbeslutandeförfarandet. Jag har också förstått att kommissionen har för avsikt att under de närmaste veckorna presentera ett förslag till förordning om att införa ett europeiskt betalningsföreläggande.

Er fråga hänvisade också till arbetet i Haagkonferensen för internationell privaträtt. På senare år har gemenskapen, på grundval av de förhandlingsmandat som har antagits av rådet, kunnat delta aktivt i konferensens arbete då frågor om dess befogenheter diskuteras. I samband med ett rådsbeslut i april 2003 undertecknade medlemsstaterna 1996 års Haagkonvention om åtgärder till skydd för barn, både för egen del och i gemenskapens intresse. Gemenskapens ökade engagemang för Haagkonferensen avspeglas i det faktum att rådet har gett kommissionen befogenhet att inleda förhandlingar med konferensen om gemenskapens eventuella anslutning till denna organisation.

Inom området straffrättsligt samarbete gjorde rådet framsteg förra året, både i fråga om åtgärder för att främja samarbete och åtgärder inom området ömsesidigt erkännande. Bland de åtgärder som antogs fanns rambeslutet om bekämpning av sexuell exploatering av barn och barnpornografi, rambeslutet om kampen mot korruption inom den privata sektorn och rambeslutet om skydd för miljön genom strafflagstiftning. Rådet (rättsliga och inrikes frågor) har också kommit överens om rambeslutet om droger. Ett beslut att underteckna avtalen mellan EU och USA om utlämning och om ömsesidig rättshjälp i brottmål fattades också förra året.

Vad gäller människohandel och tredjeländer skapar Brysseldeklarationen om förebyggande åtgärder och kamp mot människohandel, vilken undertecknades av rådet i maj förra året, grunden för ett omfattande femårigt arbetsprogram. Det irländska ordförandeskapet kommer att fortsätta att stödja kommissionens initiativ för att bekämpa människohandeln, med hänsyn till innehållet i denna deklaration och arbetet i expertgruppen för frågor om människohandel, vilken inrättades 2003.

Jag har förstått att den europeiska arresteringsordern har införlivats av åtta medlemsstater. De återstående medlemsstaterna håller på att förbereda den nödvändiga lagstiftningen. Anslutningsländerna kommer att vara tvungna att tillämpa rambeslutet om den europeiska arresteringsordern från dagen för sin anslutning.

Vad gäller processrättsliga garantier har jag förstått att kommissionen kommer att offentliggöra sina lagstiftningsförslag under detta sammanträde.

Vad gäller skydd för personuppgifter inom ramen för den tredje pelaren vill jag påpeka att olika instrument redan innehåller bestämmelser för att garantera skyddet för personuppgifter, till exempel Schengen-, Europol- och Eurojustkonventionerna.

Framsteg har också gjorts inom det polisiära samarbetet. Alla medlemsstater delar åsikten att Europol spelar en ledande roll inom stödet för brottsbekämpande myndigheter i Europeiska unionen i kampen mot den internationella organiserade brottsligheten och terrorismen. Det är en nyckelmyndighet som främjar effektiviteten hos och samarbetet mellan de europeiska brottsbekämpande myndigheterna.

De prioriterade områden för Europol som rådet har kommit överens om är droger, euroförfalskning, terrorism, människohandel – inklusive olaglig invandring – och ekonomisk brottslighet. Vidare har polisen i medlemsstaterna ett nära samarbete för att bekämpa den dagliga grova transnationella brottsligheten. Många effektiva framsteg har gjorts på senare år, exempelvis vad gäller droger, terrorism, människohandel och barnpornografi. Europol har regelbundet erbjudit stöd till verksamheter i enlighet med Europolkonventionen.

I november förra året undertecknade rådet (rättsliga och inrikes frågor) ett protokoll som ändrade Europolkonventionen, vilket innehöll flera bestämmelser som syftade till att förbättra Europols verksamhet. Vidare antog rådet flera instrument som avsåg Europols praktiska verksamhet, däribland godkännande av ett antal samarbetsavtal mellan Europol och andra stater.

Bland övriga åtgärder som antogs under året fanns ett beslut om gemensam användning av kontaktpersoner utomlands av medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och ett beslut om ändring av Schengenkonventionen så att den möjliggör gränsöverskridande övervakning av personer som är misstänkta för inblandning i brott.

Specialgruppen med polischefer och Cepol – Europeiska polisakademin – fortsätter också att spela en viktig roll i utvecklingen av det polisiära samarbetet på EU-nivå.

Jag vill säga några ord om de sista steg som skall tas innan utvidgningen blir verklighet. Anslutningsfördraget, som har ratificerats av alla berörda parter, föreskriver generellt att rättsakter som rör genomförandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa skall tillämpas på alla de nya medlemsstaterna från den 1 maj 2004. För Schengens regelverk föreskrivs dock ett förfarande i två steg. Anslutningsländerna skall delta i Schengenrelaterade åtgärder för upphävandet av interna gränskontroller, däribland Schengens informationssystem, i ett senare skede, efter den 1 maj 2004.

Anslutningsfördraget innehåller också en skyddsklausul. Den föreskriver att lämpliga åtgärder kan vidtas fram till 2007, om det föreligger allvarliga brister eller överhängande risk för sådana brister i omflyttningen, införlivandet eller tillämpningen av de lagstiftande åtgärderna inom vissa områden av rättsliga och inrikes frågor.

Jag vill avsluta mina kommentarer med att kort besvara er fråga om att göra Europeiska unionens verksamhet tillgänglig för EU-medborgarna. Rådet erkänner vikten av öppenhet inom EU:s verksamhet. Det är värt att notera att förordningen om allmänhetens tillgång till EU:s handlingar, som antogs 2001, bekräftar vikten av öppenhet och tillåter större deltagande för EU:s medborgare i beslutsprocessen. Tillgången till lagstiftningshandlingar är i hög grad fullständig och andra handlingar, däribland de nuvarande förhandlingarna, är delvis tillgängliga. För närvarande är 55 procent av de cirka 450 000 handlingarna i rådets register direkt tillgängliga för allmänheten på Internet, på alla EU-språk. Slutsatserna från varje möte i rådet (rättsliga och inrikes frågor) är tillgängliga för allmänheten, liksom texterna om alla antagna åtgärder.

Jag hoppas att mina kommentarer har gett er en översikt över insatserna inom området rättsliga och inrikes frågor under 2003. Jag tackar er än en gång för att ni har gett mig denna möjlighet och jag ser fram emot ett fortsatt samarbete mellan Europaparlamentet och rådet under detta historiska år.

(Applåder)

  Vitorino, kommissionen. – (PT) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Denna årliga debatt är inte exakt lik alla de andra, eftersom den äger rum vid en historiskt viktig tidpunkt. Tio nya medlemsstater kommer snart att välkomnas in i unionen, vi är i färd med att förhandla om ett nytt konstitutionellt fördrag, och vi närmar oss slutet på parlamentets valperiod samt även slutet på den tidsperiod som fastställs i Amsterdamfördraget för att lägga grunden för ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Jag vill därför gratulera José Ribeiro e Castro, inte bara till hans stringenta och kvalitetsmässiga förberedelse för denna debatt, utan också till hans sätt att närma sig debatten. Han har inte bara lagt fram ett bokslut över ett års utveckling, utan detta bokslut ger även en mer omfattande bild av vad som har uppnåtts under denna valperiod. För sin del kommer kommissionen, oavsett vad jag säger nu, att bidra till detta bokslut genom ett meddelande som vi kommer att lägga fram inför rådet och parlamentet i juni i år, med en uttömmande utvärdering av vad som har uträttats och vad som inte har uträttats i enlighet med Tammerforsprogrammet och Amsterdamfördraget. I denna utvärdering kommer vi också att lägga fram några förslag om möjliga grunder för ett Tammerfors II-program på området rättsliga och inrikes frågor.

Jag kommer att försöka ta hänsyn till den ordningsföljd som den ärade ledamoten har tillämpat för sina frågor: på invandrings- och asylområdet har kommissionen alltid strävat efter att sammanföra de fyra huvuddelarna i denna politik, vilka fastställs i Amsterdamfördraget: att hantera laglig invandring, att främja integrering av tredjelandsmedborgare i det europeiska samhället och effektivt bekämpa olaglig invandring, att utforma en gemensam asylpolitik och att utvidga partnerskap med tredje länder för att hantera migrationsströmmar.

När det gäller laglig invandring har kommissionen lagt fram flera förslag för att inrätta den nödvändiga rättsliga ramen. Rådet har redan godkänt förslaget till direktiv om familjeåterförening och varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning. Jag hoppas att vi vid slutet av denna valperiod även kommer att kunna anta ett förslag om offer för människohandel som samarbetar med myndigheterna och som därför har rätt till uppehållstillstånd och även förslagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier och forskning.

Jag vill ge uttryck för min besvikelse över problemen att tillsammans med medlemsstaterna skapa en gemensam plattform för att hantera migrationsströmmar som rör laglig invandring, den så kallade arbetskraftsinvandringen. På detta område råder det dödläge i rådet, det står klart att kommissionens förslag inte har stöd från medlemsstaterna, och kommissionen kommer att återgå till denna fråga när vi, någon gång under denna sexmånadersperiod, lägger fram den undersökning som vi ombads genomföra om kopplingen mellan laglig och olaglig invandring.

På integrationsområdet skall de åtgärder som har vidtagits till följd av Thessaloniki välkomnas och vi förbereder nu en bredare strategi för ett särskilt europeiskt program för integrering av invandrare i de europeiska samhällena.

När det gäller olaglig invandring har kommissionen lagt fram tre handlingsplaner som har godkänts av rådet och nu är under genomförande: den första rör bekämpande av olaglig invandring, den andra den gemensamma förvaltningen av de yttre gränserna och den tredje en gemenskapspolicy för återtagande eller återvändande av olagliga invandrare. Jag har också gott hopp om att förordningen om inrättande av en europeisk byrå för förvaltningen av det operativa samarbetet vid de yttre gränserna snart kommer att antas, och kommissionen har för avsikt att lägga fram ett nytt rättsligt instrument, nämligen en översyn av en gemensam Schengenhandbok för bästa praxis för kontroll av de yttre gränserna.

Samtidigt har säkerhetsfrågorna blivit mycket viktiga efter händelserna den 11 september 2001. Kommissionen har redan lagt fram förslag om att öka säkerheten för några grundläggande dokument, såsom visum och uppehållstillstånd, genom att införa biometriska uppgifter, och vi kommer inom en månad att lägga fram ett förslag om att införa biometriska uppgifter i EU-medborgares pass. Utvecklingen av ett informationssystem för viseringar (VIS) går också stadigt framåt.

När det gäller politik för återvändande föreslår kommissionen i stort sett åtgärder på två fronter på kort sikt: en omfattar ekonomiskt stöd, en fråga som inte har diskuterats färdigt ännu, och den andra berör ett initiativ för minimistandarder för förfaranden för återvändande. Som rådsordföranden redan har sagt har viktiga rättsliga instrument antagits på asylområdet: tillfälligt skydd, miniminormer för mottagande av asylsökande, Dublin II-förordningen och genomförandet av Eurodacsystemet samt Europeiska flyktingfonden, som vid slutet av den första etappen har uppbådat cirka 146 miljoner euro under de senaste fyra åren. Kommissionen samarbetar aktivt med Förenta nationernas högkommissarie om nya förslag till asylpolitik, särskilt i syfte att garantera ett mer ordnat och organiserat tillträde för flyktingar till Europeiska unionen, möjlighet att ansöka om asyl utanför EU:s territorium och även i syfte att öka skyddet i de regioner där kriser uppstår. Två grundläggande inslag i asylpolitiken saknas dock. Jag syftar på direktivet om asylförfaranden och direktivet om miniminormer för flyktingstatus och harmoniserande bestämmelser om subsidiärt skydd. Det gläder mig att veta att Michael McDowell engagerar sig för att dessa två instrument skall antas under det irländska ordförandeskapet och följaktligen inom ramen för den tidsgräns som fastställs i Amsterdamfördraget, så att vi kan avsluta denna valperiod med att ha antagit alla de instrument som behövs för den första etappen av en gemensam asylpolitik på EU-nivå.

Kommissionen kommer även att lägga fram en rapport om de förhandlingar som pågår om återtagandeavtal under våren 2004 och vi välkomnar särskilt det faktum att vi har kunnat enas med rådet och parlamentet om ett finansiellt program för perioden 2004–2008, värt 250 miljoner euro, för att utveckla partnerskap med tredjeländer för gemensam hantering av migrationsströmmar.

När det gäller straffrättsligt samarbete instämmer jag fullständigt i det som minister McDowell just sade. Kommissionens utvärdering är i stort sett tillfredsställande och konstigt nog är det förmodligen på det straffrättsliga området som parlamentets och rådets beslut påverkar alla EU-medborgares dagliga liv mest. Detta gäller till exempel bestämmelser om avtalstvister, om utomobligatoriska förpliktelser, om familjeförhållanden och om reglering av föräldraansvar, dvs. frågor som media vanligtvis tar föga notis om. Brottslighet har mycket större nyhetsvärde än vanliga människors vardagsliv. Det är emellertid just i de vanliga människornas vardagsliv som de största framstegen har gjorts i enlighet med Amsterdamfördraget och Tammerforsprogrammet. och jag hoppas innerligt att vi vid slutet av denna valperiod kommer att kunna övervinna alla eventuella svårigheter när det gäller antagandet av förslaget till direktiv om brottsofferersättning.

I fråga om den externa dimensionen vill jag betona det faktum att kommissionen begärde ett mandat från rådet för att gemenskapen formellt skulle kunna ansluta sig till Haagkonferensen om privaträtt, för att bättre kunna garantera att arbetet med att inbegripa det straffrättsliga samarbetet i gemenskapsramen stämmer överens med vad som görs enligt Haagkonferensens konventioner.

Sist men inte minst har vi frågan om straffrättsligt samarbete. Jag anser att bokslutet från denna valperiod är positivt. Det är positivt i praktisk bemärkelse eftersom rambesluten om alla europeiska brott som fastställs i fördraget har antagits, med ett undantag, nämligen rasism och främlingsfientlighet, som fortfarande visar sig vara en problematisk fråga för rådet. Jag vill dock ännu en gång betona att kommissionen har förblivit trogen grundtanken att hörnstenen i det straffrättsliga samarbetet är principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut, och det bästa exemplet på detta är rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Jag hoppas, precis som Michael McDowell, att medlemsstaterna kommer att införa detta rambeslut fullt ut till slutet av första kvartalet i år och att det träder i kraft i kandidatländerna från och med den 1 maj i år.

Kommissionen kommer inom kort att lägga fram ett rambeslut om rättsäkerhetsgarantier, och vi är övertygade om att det initiativ som vi kommer att ta i juni i år för att lägga fram ett rambeslut om miniminormer för uppgiftsskydd, under den tredje pelaren, kommer att bli lika viktigt. Straffrättsligt samarbete och stärkandet av mekanismer för polisiärt och rättsligt samarbete när det gäller brottsbekämpning måste samtidigt följas av minimibestämmelser för rättssäkerhetsgarantier vid straffrättsliga processer i alla medlemsstater och för skydd för privatliv och personuppgifter på detta område.

Det är sant, herr Ribeiro e Castro, att polisiärt samarbete förs mer på operativ än lagstiftande nivå, och jag anser att det har visat sig att konventet om Europas framtid hade rätt när det betonade att ”konventinstrumenten” på detta område inte fungerar: ändringsförslagen till Europolkonventionen har fortfarande inte ratificerats av de flesta medlemsstaterna, konventionen om ömsesidig rättshjälp, som undertecknades i maj 2000, har fortfarande inte ratificerats av alla EU-medlemsstater och har följaktligen inte trätt i kraft. Det operativa samarbetet har dock förbättrats, och om Europol skall kunna utföra sina uppgifter är det absolut nödvändigt att medlemsstaternas poliskårer har förtroende för Europol och framför allt att informationsutbytet om alla former av gränsöverskridande brottslighet sker fortgående.

Avslutningsvis, herr Ribeiro e Castro, delar jag fullständigt er åsikt om att det är ytterst viktigt att informera medborgarna om vad som görs. Kommissionen har inlett kampanjer för att öka kunskapen om stadgan om de grundläggande rättigheterna och om några av de lagstiftningsinstrument som vi har antagit och som kan ha en mer direkt effekt på medborgarnas liv. Uppriktigt sagt anser jag dock att den mest pålitliga ögonblicksbilden kommer att utgöras av valet till Europaparlamentet, genom ledamöterna av detta parlament – och ni kan vara stolta över vad ni har uträttat under denna valperiod på området rättsliga och inrikes frågor – eftersom valet är det bästa sättet att ge medborgarna den information som de har rätt att känna till, och eftersom valet är ett bevis på att EU:s demokrati fungerar och att de frågor som verkligen oroar medborgarna tas på allvar, först och främst av deras legitima företrädare, Europaparlamentets ledamöter.

(Applåder)

  Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Alla som läser rapporten om förra årets framsteg kommer att bli förvånade över hur stora framsteg vi har gjort på säkerhetsområdet, och ni, herr rådsordförande och herr Vitorino, kan tillsammans med Europaparlamentet vara stolta över hur långt vi har kommit på säkerhetsområdet. Jag vill betona några punkter som jag anser vara särskilt viktiga. För det första blev Eurodacsystemet operativt i januari förra året. Detta innebär helt enkelt att Dublinkonventionen nu tillämpas effektivt, att vi kan fastställa vilken medlemsstat som faktiskt ansvarar för att utreda asylansökningar och att vi har ett instrument för att framgångsrikt stoppa missbruk av asylsystemet.

För att förebygga olaglig invandring har vi upprättat partnerskap med ursprungs- och transitländer. Vi har utarbetat ett övergripande åtgärdspaket för bekämpande av olaglig invandring, vilket särskilt möjliggör förberedelser för ett nytt integrerat system för att skydda de yttre gränserna, med mycket höga standarder, som skall tillämpas vid alla Europeiska unionens nuvarande och framtida yttre gränser. Vi har även förberett för gemensamma återtagandeåtgärder.

En annan sak som jag anser vara särskilt lyckad är det politiska åtagandet att införa biometriska uppgifter i visum och uppehållstillstånd, eftersom vi på detta sätt kommer att kunna garantera att vi utfärdar gränsöverskridande dokument som inte kan förfalskas. En annan viktig utveckling är att ett samarbetsavtal har slutits mellan Europol och de nya medlemsstaterna, samt med andra stater såsom Rumänien och Ryssland, för att vidta framgångsrika åtgärder på fältet mot internationell brottslighet, i synnerhet mot korruption.

En annan fantastisk framgångshistoria är avslutningsvis det avtal som för första gången slöts om minimibestämmelser för rekvisit och påföljder i syfte att bekämpa olaglig narkotikahandel. Vidare har vi de åtgärder som vi har vidtagit för att bekämpa syntetiska droger, eller de framsteg som har gjorts på det civil- och straffrättsliga området, vilket jag inte kommer att gå in på i detalj, På det hela taget har parlamentet, rådet och kommissionen genomfört ett utmärkt åtgärdspaket med stor framgång.

Jag vill dock komma med några kritiska påpekanden och förslag. För det första vill jag säga att jag anser att det nuvarande ordförandeskapets ambition att genomföra direktivet om flyktingstatus och asylförfaranden under första halvåret i år, det vill säga senast i april, måste nås i den gemensamma asylpolitikens intresse. Om vi inte kan hantera detta fruktar jag att det kommer att bli oerhört svårt för oss att enas om en gemensam asylpolitik, eftersom vi i så fall inte skulle ha någon katastrofhjälp för flyktingar. Vi skulle följaktligen stå utan de instrument som vi behöver för att göra framsteg när det gäller att motverka missbruk av asylsystemet. Ni har vårt fulla stöd på detta område, herr rådsordförande.

Mitt andra påpekande handlar om bekämpande av korruption. För att bevara stabiliteten i de nya medlemsstaterna är det ytterst viktigt att vi intensifierar kampen mot korruption i dessa stater, och vi måste hjälpa dem att nå Schengenstandard vid de nya yttre gränserna så snabbt som möjligt. Detta ligger både i de nya medlemsstaternas i hela Europeiska unionens intresse. Detta kommer att kräva investeringar. Ni har vårt stöd när det gäller den saken.

Jag vill också säga ett ord om byråer. Jag anser inte att vi hela tiden skall tänka ut nya byråer. Nej, vi måste se till att de många byråer som vi redan har fungerar effektivt. Vi kan inte tillåta att styrelserna för dessa byråer utökas gång på gång – från 15 till 25 – genom att lägga till ytterligare experter och att sedan, om detta inte fungerar, inrätta en verkställande myndighet. Sedan talas det om att även inrätta en samordnande myndighet för att se till att de två andra styrelserna fungerar korrekt. Detta kan inte vara rätt väg att gå.

Ett sista påpekande: Jag skulle vilja se en övergripande förbättring av förfarandena. Annars finns det risk för att vi slösar med våra medel. Vi kan inte ha det så i framtiden att kommissionens handlingar kommer hit till kammaren, och att kommissionen därefter, medan parlamentet gör sitt arbete, utarbetar nya handlingar och nya avtal, som parlamentet inte informeras om, vilket innebär att vi fortsätter att arbeta med de gamla handlingarna och sedan måste börja om från början igen. Jag uppmanar er att förbättra samordningen när det gäller detta för att förbättra den övergripande effektiviteten i förfarandena.

Denna debatt, som genomförs vid slutet av ett framgångsrikt år och en lyckad valperiod, bör resultera i en kritisk utvärdering, som sporrar oss att bygga vidare på dessa framgångar för att öka EU-medborgarnas säkerhet. Ni kan lita på att vi i Europaparlamentet kommer att göra vårt yttersta för att stödja er, även när det gäller de ökade budgetmedel som utan tvivel kommer att behövas om vi verkligen skall kunna göra de framsteg vi vill göra i säkerhetens intresse.

(Applåder)

  Paciotti (PSE). – (IT) Herr talman! Det är sant att det har gjorts framsteg, som föredraganden och företrädarna för rådet och kommissionen – som jag gratulerar – säger, men det måste erkännas att detta inte är tillräckligt. Det allvarligaste hindret i dag för skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa är faktiskt misslyckandet att anta förslaget till konstitutionellt fördrag, eftersom stadgan för de grundläggande rättigheterna då skulle ha blivit bindande för alla unionens åtgärdsområden och gemenskapsmetoden skulle utökas till att innefatta straffrättsligt och polisiärt samarbete, vilket skulle ha löst många av de problem som fortfarande kvarstår. Vi hoppas att detta bara är en försening.

Under tiden bör åtgärder vidtas för att överbrygga vissa paradoxala motsägelser som fortfarande hejdar genomförandet av Tammerforsprogrammet, framför allt på områdena invandring och straffrättsligt och polisiärt samarbete. Just de regeringar som i Tammerfors antog en förnuftig uppsättning åtgärder, låter sedan ofta bli att anta dessa när kommissionen föreslår och parlamentet kräver detta. När dessa åtgärder sedan slutligen antas, kanske till följd av en eller annan nödsituation, händer det ofta att de inte genomförs i medlemsstaten i fråga: detta är fallet, som ett exempel på det senaste, med arresteringsordern och rambeslutet om rasism och främlingsfientlighet. Därför måste vi alltid komma ihåg att avvecklingen av de inre gränserna ökar den fria rörligheten på den inre marknaden, men den medför också fördelar för brottslingar om befogenheterna för att förhindra och kontrollera brottslighet fortsätter att begränsas av de nationella gränserna.

Det är nu dags att blåsa nytt liv i ett aktualiserat politiskt program för ett samstämmigt skapande av ett europeiskt rättsligt område, som inte inskränks till partiella reaktioner på specifika nödsituationer, och vi emotser förväntansfullt det utlovade meddelandet från kommissionen.

När det gäller den särskilda frågan om invandringen är det, som parlamentet har krävt upprepade gånger, absolut nödvändigt att utforma en gemensam politik för tredjelandsmedborgares inresa, bosättning och integration; en politik som inte bara begränsas till att få slut på den olagliga invandringen. De mest märkbara förseningarna och motsättningarna från rådet och medlemsstaterna rör dock stöd och skydd för de grundläggande enskilda rättigheterna. Man vidtar åtgärder som i själva verket inte respekterar de grundläggande rättigheterna, vilket leder till att parlamentet tvingas att anmäla sådana åtgärder till EG-domstolen; det senaste exemplet på detta är frågan om familjeåterförening. Gemensamma bestämmelser för processrättsliga garantier antas inte, och till följd av detta går det inte att föra ett närmare samarbete, eftersom staterna misstror varandra när det gäller att respektera dessa garantier.

Avslutningsvis är frågan om skydd för personuppgifter särskilt känslig, och allvarliga frågor återstår att ställa om många medlemsstaters hållning när de tillät att EU-medborgares personuppgifter lämnades till USA:s säkerhetstjänster, vilka inte har gett några garantier för att våra medborgares grundläggande rätt till skydd för privatlivet kommer att respekteras. I samband med detta måste det sägas att kommissionens hållning, som präglades av overksamhet och delaktighet, har varit beklagansvärd. Det är sannerligen dags att vidta effektivare åtgärder för att skydda våra medborgares rättigheter.

  Ludford (ELDR). – (EN) Herr talman! Trots att detta är en årlig inventering närmar vi oss den femåriga värderingen av resultaten av Tammerforsprogrammet och nu måste vi börja tänka på Tammerfors II. Vi måste säga att kommissionen har skött sitt arbete, men rådet har inte lyckats lika bra. Både resultat och metoder måste förbättras.

Om vi först tittar på asyl- och invandringsfrågorna har vi fortfarande inte alla pusselbitar som behövs för en gemensam politik. Européerna måste ha en känsla av att vi verkligen samarbetar för att få väl reglerade men rättvisa system där ansvaret delas. Var finns då solidariteten i det skamlösa sätt på vilket 13 medlemsstater en efter en har signalerat att de kommer att begränsa den fria rörligheten för de nya medlemsstaterna i öst?

Staterna har varit mer nitiska när de har förstärkt sina gränser och avvisat olagliga invandrare och försäkrat sig om att invandrarna är lagliga och integrerade. Rådet antog motvilligt ett direktiv om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare och ett om återförening av familjer. Man har dock inte haft någon brådska med att införliva 2002 års rambeslut om bekämpande av människohandel för att fånga de brottsliga organisationerna, och nyligen omkom 19 kinesiska invandrare tragiskt i Förenade kungariket. De tycks ha varit föremål för människohandel, men det finns ingen lag om detta.

Vi står inför stora utmaningar i Europa med hanteringen av fördomar och diskriminering och främjandet av jämlikhet. Utmaningen att integrera romerna tornar upp sig på vår dagordning.

Jag är mycket glad över att kommissionsordförande Romano Prodi håller ett seminarium om antisemitism nästa vecka, men varför har rådet inte lyckats komma överens om rambeslutet om att kriminalisera rasistiska trakasserier och våldshandlingar?

Vi måste förbättra vår förståelse av vad integration betyder till skillnad från assimilering. I går röstade den franska nationalförsamlingen med överväldigande majoritet för att förbjuda hijab och andra öppet religiösa symboler. Vi i Storbritannien, där kvinnliga poliser får bära hijab, betraktar förvirrat detta över Engelska kanalen.

Inom antiterrorism och brottsbekämpning har arbetet varit till stor nytta, men det saknas balans i hänsynen till medborgerliga friheter, demokratiskt kontroll och öppenhet. Jag är mycket glad över att Europeiska polisakademin kommer att ha sitt säte i England, men jag är mindre imponerad av att Förenade kungarikets regering, med 12 medborgare och invånare på Guantanamobasen – hälften av alla européer där – inte har tagit täten i arbetet för att få fram ett gemensamt ställningstagande och ett gemensamt agerande av Europeiska unionen för att övertala USA att tillämpa folkrätten och att ge fångarna där deras rättigheter. Det avtal om inbördes rättshjälp som, trots våra invändningar, slöts med USA betonade de rättsstatliga principerna men verkar inte ha gett resultat.

Nu gör vi alltför mycket som kränker den personliga integriteten – och vi låter USA komma åt känslig information om flygpassagerare och införa biometriska uppgifter i visum och pass – medan ingenting görs för att få fram ett instrument för att skydda personuppgifter i den tredje pelaren. Detta visar en utomordentligt nonchalant inställning till individens rättigheter.

I framtiden måste vi anstränga oss mer för att höja kvaliteten på vår efterlevnad av rättssystem genom en process med inbördes övervakning och ömsesidiga bedömningar. Det kommer att innefatta en del intressanta frågor om var balansen finns mellan gemensamma EU-åtgärder och ingripanden i nationella system. Vi måste dock öka våra ansträngningar, eftersom kvaliteten på det som vi gör på området frihet, säkerhet och rättvisa ännu inte är tillräckligt hög.

  Kaufmann (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Om man ser på de så kallade framsteg som gjorts när det gäller att genomföra området med frihet, säkerhet och rättvisa så ser det ganska bedrövligt ut. Jag säger ”så kallade” framsteg eftersom det hela i första hand handlar om att i ännu högre grad avskärma EU från resten av världen. För inte så länge sedan talade FN:s generalsekreterare Kofi Annan mycket uppriktigt och tydligt om denna politik, eller snarare denna dåliga ursäkt för EU-politik, i sitt anförande i parlamentet i samband med att han tilldelades Sacharovpriset. Det var inga artiga eller urvattnade tackfraser som FN:s generalsekreterare riktade till oss. I stället läste han lusen av EU och vår invandringspolitik. Låt mig påminna er om hans ord. Han sade att invandrare behöver EU, men att EU också behöver invandrare. Annan sade också att det inte bara är en moralisk och rättslig skyldighet att välkomna och integrera invandrare, utan även en del av lösningen på EU:s ekonomiska problem. Han kritiserade starkt den politik som går ut på att göra EU till en fästning. Han menade att en restriktiv asyl- och invandringspolitik driver människor i händerna på kriminella människosmugglande ligor eller till och med i döden, kvävda i lastbilar eller förolyckade i utrymmena för flygplanens landningsställ. Annan sade att denna människorättskris i det tysta är en skam för vår värld.

Det finns människor som bär ansvaret för denna människorättskris i det tysta. Det är ingen anonym begränsning som gör att hundratals människor dör varje år vid EU:s gränser. Vad får vi då från rådet och kommissionen? Rapporter om gemensamma förteckningar över säkra ursprungsländer, om samarbete i avvisningsfrågor, om gränsskyddsmyndigheter för strängare kontroller av land- och sjögränser, om undertecknande av återtagandeavtal och så vidare. Om alla dessa förslag vinner laga kraft kommer det enda sättet att få möjlighet att ansöka om asyl i Europeiska unionen att vara att hoppa ut med fallskärm från ett flygplan ovanför EU. Samtidigt bär EU och EU:s medlemsstater ett aktivt ansvar för att det kommer flyktingar från länder i den så kallade tredje världen, eftersom man inte lyckas bekämpa fattigdom i tillräckligt hög grad och eftersom vapen exporteras till krisdrabbade områden.

I stället för att vidta motåtgärder här skall vi nu lägga ned miljontals euro på pilotprojekt om avvisning i EU. Som tysk Europaparlamentariker vet jag också att alla de halvhjärtat progressiva förslag om EU:s asyl- och invandringspolitik som lagts fram hittills kommer att blockeras av mitt hemlands regering i ministerrådet. Alla tyska specialförfaranden som syftar till att skrämma bort och trakassera asylsökande kommer att behållas. Bara som ett exempel kan nämnas bosättningskravet för flyktingar, som är unikt i Europa. Det är bara i Tyskland som flyktingar straffas om de flyttar från sin Landkreis eller kommun.

Så länge ingen förändring sker av denna politiks grundläggande inriktning kommer mängder av invandrare och flyktingar att fortsätta att dö vid våra gränser. Några få krokodiltårar kommer någon enstaka gång att fällas över det tragiska öde som drabbat ett fåtal individer, men ingenting kommer att förändras. Vi måste slutligen ha modet att tala om den osminkade sanningen för människor och säga att EU behöver invandring. Utan invandring kommer befolkningen i den utvidgade unionen att fram till 2050 ha minskat från 450 miljoner till endast 400 miljoner. Om ingen förändring sker kommer enbart Tysklands befolkning att ha minskat med en fjärdedel. De många människorättsorganisationerna i det civila samhället har rätt när de förkastar EU:s fästningspolitik. Förslag till en asyl- och invandringspolitik för EU som bygger på en hög respekt för mänskliga rättigheter har lagts fram, men de måste godkännas innan vi kan få en verklig debatt om de framsteg som gjorts här. Det vi behöver i EU är en rätt till asyl som överensstämmer med Genèvekonventionen och som även innefattar erkännande av könsbetingad och icke-statlig förföljelse som grund för beviljande av flyktingstatus samt erkännande av desertering och samvetsbetingad värnpliktsvägran som grund. Vi behöver fritt tillträde till EU:s asylrättigheter och asylförfaranden. Vi behöver en rättslig ram som tillåter laglig invandring till EU. Vi behöver ett rättsligt EU-område för kampanjer för legalisering av ställningen för personer som saknar papper och sist men inte minst behöver vi även en rätt till fri rörlighet för alla som bor i Europeiska unionen.

  Boumediene-Thiery (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Som ni har sagt kommer Tammerforsprogrammet trots våra ansträngningar inte att fullföljas, särskilt när det gäller invandrings- och asylfrågan. Vi kan dock endast finna ett effektivt svar på dessa frågor, vare sig detta sker i Sangatte eller Algeciras, genom att ha en verklig gemenskapspolitik som respekterar grundläggande rättigheter och inte genom att hela tiden utöva tvång.

En rad kommissionsförslag behandlas för närvarande i rådet. De få åtgärder som har vidtagits kritiseras ständigt och direktivet om återförening av familjer har på parlamentets initiativ hänskjutits till EG-domstolen.

När det gäller invandringsfrågan vill jag bara be er att följa det resonemang som Kofi Annan utvecklade här i parlamentet. Vår gamla kontinent har inte bara behov av dessa arbetstagare, det enda sättet för oss att vinna trovärdighet i världen är dessutom att bejaka ett öppet, pluralistiskt EU som visar solidaritet. Invandringen är en möjlighet för EU:s framtid och i ett läge då rasism och främlingsfrihet drabbar oss måste vi säga detta med styrka och kraft. Vi är övertygade om att fri rörlighet i kombination med en positiv politik för laglig invandring kommer att göra det möjligt för oss att bromsa den olagliga handeln, särskilt människohandeln. Då kommer vi att få bättre förutsättningar att ägna oss åt att bygga upp ett medborgarskap som alla som lever på vår kontinent kommer att kunna delta i fullt ut, med respekt för lika rättigheter – för att inte tala om det faktum att en sådan frivillig politik även kommer att minska den börda som både asylsystemen och kampen mot olaglig invandring innebär för oss.

Det kommer ännu inte att vara möjligt att anta de två asyldirektiven, om flyktingstatus och asylförfaranden, trots att den fastställda tidsfristen i december har löpt ut. Vi vet dock att det är mycket viktigt att de antas för att den första delen av Tammerforsprogrammet skall kunna avslutas. Med detta klargjort måste dessa två direktiv även, och framför allt, ge ett mervärde som kan garantera asylsökande en högre skyddsnivå.

När det gäller polisiärt och rättsligt samarbete vill jag dröja kvar vid en specifik fråga, nämligen personuppgifter och framför allt biometriska uppgifter. I ett meddelande om överföring av uppgifter, som lades fram av kommissionen den 16 december och som överlämnats till rådet och parlamentet, och som rör det avtal som ingåtts mellan Förenta staterna och EU, finns en säkerhetsmässig tabbe som döljer sig bakom kampen mot terrorism och brottslighet. Avtalet skulle nämligen tillåta överföring av uppgifter även om födelsedatum, antal personer som reser tillsammans, kreditkortsuppgifter, ras eller etniskt ursprung samt politisk, religiös eller filosofisk övertygelse. Detta är dock ett allvarligt angrepp på skyddet för privatlivet. Vad kan göras åt detta när vi vet att sådana uppgifter kan användas i diskriminerande syfte, att överföring av dem även påverkar våra grundläggande friheter, särskilt eftersom vi inte vet exakt vem som kommer att få tillgång till uppgifterna? Allt vi kan göra är att oroa oss för hur dessa uppgifter kommer att användas.

Apropå det, visste ni att flygbolag, efter påtryckningar från Förenta staterna med hot om att framför allt förbjuda avgångar, redan lämnar ut personuppgifter till de amerikanska myndigheterna utan samtycke från de personer som berörs? Detta strider mot EU:s lagstiftning och kommissionen skall ju föreställa fördragens väktare.

Sådana åtgärder påverkar medborgarna både i EU och i tredjeländer, som ni sade, herr Vitorino. Men avtalet ingicks utan att föregås av någon demokratisk debatt. Det är därför demokratin och rättssäkerheten som sätts på spel då den typen av avtal ingås. Borde inte ett verkligt oberoende europeiskt kontrollorgan inrättas snarast för att förhindra att sådana uppgifter missbrukas? Och anser ni inte att EG-domstolen också bör uppmanas att pröva avtalets förenlighet med lagstiftningen? Vi måste se upp eftersom säkerheten håller på att ges företräde framför respekten för våra rättigheter och friheter.

Slutligen och för att runda av: hur skall vi kunna garantera respekten för våra grundläggande rättigheter om vi undertecknar ett avtal med ett land som Förenta staterna, som ständigt ger uttryck för sin strävan efter världsherravälde, som bedriver sin egen politik och som sätter sig över lagen, även över internationell rätt, till exempel när det gäller situationen för fångarna på Guantanamobasen?

Jag vore tacksam, herr kommissionär, om ni kunde vara ytterst vaksam när det gäller alla dessa fördrag.

  Collins (UEN). – (EN) Herr talman! För det första vill jag hälsa Irlands minister för rättsliga och inrikes frågor välkommen till kammaren. För det andra vill jag gratulera min kollega och vän, José Ribeiro e Castro, till den presentation som han gjorde här i morse.

Europeiska unionen kommer snart att bli ett politiskt organ som består av 25 medlemsstater, med en befolkning på nästan 500 miljoner människor. Det är därför av yttersta vikt att alla medlemsstater i Europeiska unionen samarbetar närmare med varandra för att bekämpa hotet från internationell terrorism och organiserad brottslighet. Med de befintliga gemensamma europeiska gränserna och fri rörlighet för personer inom unionen måste vi också ha ett närmare samarbete för att stoppa införseln av narkotika till Europa och bekämpa den ondskefulla människohandeln.

Vi kan inte besegra narkotikahandeln och de personer som ägnar sig åt det vidriga brottet människohandel om inte våra europeiska polisstyrkor har ett nära samarbete. Denna utmaning blir ännu större i och med utvidgningen, och Europol kommer att behöva spela en central roll i samordningen av Europeiska unionens svar på dessa växande brott. Inget land kan besegra den internationella terrorismen ensamt. Om Europa behöver mer resurser för att möta denna nya utmaning så måste mer resurser göras tillgängliga.

På senare tid har vi sett tragiska dödsfall då många människor har hamnat i konflikt med den internationella människohandelns gissel. Det beräknas att 600 000 olagliga invandrare kommer in i Europeiska unionen varje år. Det är därför som en omfattande plan för att bekämpa den olagliga invandringen måste fortsätta att vara en nyckelprioritet för vår union. EU:s finansiella stöd för handlingsprogrammet för återvändande måste bibehållas och vi måste alla stödja unionens arbete. Gränsmyndigheten skapar en samordnad ståndpunkt för EU:s medlemsstater i kampen mot den olagliga invandringen.

Jag stöder också införandet av en gemensam asylpolitik inom EU, och vi måste lösa de återstående frågorna avseende direktiv om när asylsökande skall betraktas som flyktingar och om mottagande. Vi måste också stödja en bättre hantering av inresor för personer i Europeiska unionen som behöver internationellt stöd i enlighet med Genèvekonventionen. Vad gäller frågan om laglig migration måste den nya EU-lagstiftningen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier och yrkesutbildning inom unionen främjas.

Slutligen är det bäst att ta upp frågorna om att skapa en gemensam politik för att bekämpa olaglig invandring på EU-nivå. Vi bor nu i en inre marknad med fri rörlighet för personer mellan EU:s territorier, och vi måste vidta kollektiva åtgärder tillsammans för att lösa dessa frågor på ett effektivt sätt.

  Blokland (EDD). – (NL) Herr talman! På resultattavlan för både första och andra halvåret 2003 visar kommissionen att den har gjort framsteg. Även Europeiska rådet gav vid sitt möte i Thessaloniki nya impulser för att stimulera utvecklingen inom detta politiska område. Jag vill gratulera dem båda. Ministerrådet pekas ut som den främsta orsaken till att flera asyl- och invandringsdokument har blivit liggande. Enligt kommissionen måste medlemsstaterna upphäva sina restriktioner innan den femårsperiod som anges i Amsterdamfördraget har löpt ut, vilket är den tidpunkt då dessa åtgärder enligt kommissionen bör antas. Även om detta stämmer var en femårsperiod för åtgärder inom detta område verkligen mycket kort. Lagstiftning med brett stöd som fastställs under en längre tidsperiod är mer användbar än hastiga åtgärder som sedan inte genomförs på grund av politisk ovilja. Ett exempel på detta är den europeiska arresteringsordern.

Jag blev förvånad över kommissionens förslag när det gäller invandrares tillträde till Europeiska unionen. Det var väl ändå inte ett av åtagandena i Amsterdamfördraget? Det är en fråga som kräver en ny omfattande debatt. Delvis på grund av händelser av detta slag är jag inte för ett fullständigt genomförande av omröstning med kvalificerad majoritet i rådet om EU-åtgärder på området rättsliga och inrikes frågor. Dessa frågor bör beaktas var och en för sig. Slutligen noterade jag att kommissionen kraftigt vill öka budgeten för rättsliga och inrikes frågor för att kunna vidta åtgärder inom området olaglig invandring och organiserad brottslighet. Skulle kommissionär Antonio Vitorino kunna utveckla detta närmare?

  Turco (NI). – (IT) Herr talman! Jag godtar kommissionär Antonio Vitorinos krav på att medborgarna skall informeras. Problemet är vilken information vi skall ge. Vi hörde rådsordföranden som delgav oss lysande statistik över den öppenhet som präglar rådets arbete och som omfattar tiotusentals dokument. Det är synd att en statistisk uppgift saknas i dessa dokument, nämligen de enskilda medlemsstaternas ståndpunkter, vilket inte är viktigt i statistiskt hänseende men desto mer centralt för den demokratiska processen. Det är ingen tillfällighet att det därefter – ganska lättvindigt, enligt mitt förmenande – konstateras att den europeiska arresteringsordern redan har godkänts av åtta medlemsstater. Men hur? Ett dokument som godkänns enhälligt under ett lunchuppehåll, utan debatt, och som därefter nästan tas som en självklarhet, som om det redan vore en del av de faktiska förfarandena inom denna institution.

Det talas över huvud taget inte om ne bis in idem, trots att det italienska ordförandeskapet för sex månader sedan påminde oss om att principen ne bis in idem är en grundtrygghet för medborgarna inom det rättsliga samarbetsområdet. Inte ett ord! Därefter, i fråga om Europol, bekräftar ordförandeskapet att protokollet är ett steg framåt. I detta protokoll förvägras dock något som parlamentet har krävt i flera år, nämligen demokratisk kontroll. Dessutom motsätter sig de franska och brittiska ledamöterna för närvarande en sådan ståndpunkt av gemenskapen om Europol.

Mot bakgrund av alla dessa faktorer vill vi informera medborgarna. Ja, men om vad?

  Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! De historiska faktorer som har fört oss fram till denna situation och som kommissionär Antonio Vitorino redogjorde för så väl är uppenbarligen skäl för denna debatt. Det skulle verkligen vara svårt att förstå att vi, i den senaste debatten där området med frihet, säkerhet och rättvisa under denna valperiod utvärderades, skulle begränsa oss till att hålla enbart en årlig debatt. Det är därför fullständigt rimligt att vi bör utvärdera mandatperioden och jag gratulerar José Ribeiro e Castro till det enastående betänkande han har lagt fram för oss och som vi i stort sett stöder.

Vi måste verkligen erkänna att även om betydande framsteg har gjorts när det gäller lagstiftningsåtgärder, åtgärder för operativt samarbete och åtgärder för institutionella strukturer så har en del av de framsteg som gjorts inte skett i enlighet med de tidsfrister som fastställdes i Tammerfors. Och vad som är värre är att andra fastställda mål inte heller har nåtts.

Jag skulle vilja nämna tio områden där konkreta åtgärder måste antas. För det första måste lagstiftning antas på området uppgiftsskydd inom ramen för den tredje pelaren, som ger garantier motsvarande de som fastställs i direktiv 95/46/EG inom ramen för den första pelaren. För det andra måste en gemensam politik för integrerad förvaltning av medlemsstaternas yttre gränser inrättas, med gemenskapsfinansiering. För det tredje måste rådet anta de två återstående förslagen till direktiv vilka behövs för att kunna slutföra den första fasen av det gemensamma europeiska asylsystemet. För det fjärde måste rådet godkänna de förslag som för närvarande blockeras och som syftar till att inrätta en gemensam invandringspolitik. Min femte punkt är att ett konkret förslag måste läggas fram om utveckling av informationssystemet för viseringar (VIS). För det sjätte måste ett förslag till ramdirektiv läggas fram för oss om skyddsförfaranden för misstänkta och svarande vid straffrättsliga förfaranden inom EU. För det sjunde och eftersom Schengenregelverket nu omfattas av gemenskapens behörighet, vilket möjliggjort ökad samordning mellan medlemsstaternas polis- och rättsinstanser i kampen mot organiserad brottslighet, är det nu avgörande att vi så snart som möjligt går vidare med att inrätta det nya SIS II. Min åttonde punkt är att framsteg inom polisiärt samarbete måste främjas genom ett rättsligt förfarande, som kommissionär Antonio Vitorino påpekade, som är mindre komplext och mer hanterligt än Europolkonventionen och som omfattar rättslig och demokratisk översyn på EU-nivå. Min nionde punkt är att vi måste fortsätta att ingå stabiliserings- och associeringsavtal med staterna på västra Balkan inom områden som kampen mot organiserad brottslighet, rättsinstansernas befogenheter, kampen mot narkotika, gränsförvaltning och invandring. Min tionde och sista punkt är att genomförandet av gemenskapens regelverk måste övervakas i de blivande medlemsstaterna, särskilt på området rättsliga och inrikes frågor, liksom genomförandet av Schengenregelverket och regelverket för kontroll av yttre gränser.

Jag välkomnar det faktum att det irländska ordförandeskapet i sitt arbetsprogram anger som sin viktigaste prioritering att utveckla detta område, och jag hoppas att vi skall kunna utveckla ett givande samarbete mellan institutionerna. Jag medger att den uppgift vi har ålagt oss själva är ofantlig och extremt ambitiös, men om inte takten ökar och rådets beslutsmöjligheter förbättras kommer vi att nå slutet på denna femårsperiod utan att ha nått de mål som fastställdes i Tammerfors. Jag hoppas därför att vi i slutet av 2004 kommer att ha antagit samtliga åtgärder där vi har halkat efter och som omfattas av de fastställda målen och tidsfristerna.

Till sist, herr talman, måste vi beklaga vissa medlemsstaters initiativ att skicka en skrivelse till kommissionen för att övertala den att väsentligt minska gemenskapens budget i budgetplanen för perioden 2007–2013. Som ordförande Romano Prodi redan har påpekat inom andra centrala områden, särskilt den ekonomiska och sociala sammanhållningen, skulle detta hindra kommissionen från att utföra sitt arbete på området rättsliga och inrikes frågor.

  Terrón i Cusí (PSE). – (ES) Herr talman! José Ribeiro förtjänar verkligen att gratuleras. Han har lagt fram ett ambitiöst och omfattande förslag till resolution i detta kritiska skede. Kommissionär Antonio Vitorino erkände åtminstone det.

Jag håller med om allt som Elena Ornella Paciotti redan har sagt om mänskliga rättigheter och skulle vilja ta upp två frågor i detta förslag till resolution.

Den första är straffrättsligt samarbete. Mina synpunkter riktar sig främst till rådet. Jag anser att arresteringsordern är en mycket viktig utveckling. Den omfattar själva kärnan i principen om ömsesidigt erkännande och bör nu ha genomförts i samtliga medlemsstater. Ordern har betydelse för kampen mot terrorism men även för kampen mot kriminell verksamhet. Jag menar att vi bör engagera oss mycket mer aktivt i uppföljande åtgärder, till exempel utbyte av bevismaterial. Det går inte att övertyga medborgarna om att detta inte kan genomföras för att förbättra säkerheten så som vi européer vill att den skall förbättras, nämligen genom utökat samarbete och inte genom fler tvångsåtgärder.

Jag menar även att det är viktigt att genomföra insatser för att se till att rambeslutet om domstolars behörighet antas. Detta är särskilt viktigt mot bakgrund av de pågående diskussionerna om utvidgningen. Jag anser att detta är andra sidan av myntet när det gäller rättsligt och polisiärt samarbete och ömsesidigt erkännande i fråga om samarbete inom det straffrättsliga området. Inga förseningar bör tolereras.

Kommissionären hänvisade till de fyra Tammerforsprinciperna när det gäller asyl- och invandringspolitiken. Jag tror fullt och fast att dessa principer är giltiga. Jag är även övertygad om att kommissionens förslag är ett steg i rätt riktning mot dem. Trots detta har jag ett tydligt intryck av att en viss förvirring fortfarande råder efter fem år, när mandatet från Tammerfors går mot sitt slut.

Uttrycket flödeshantering bör avse laglig inresa i syfte att arbeta och bo i Europeiska unionen. På rådsjargong används det nu för att beskriva kampen mot olaglig invandring. Begreppet hantering av lagliga flöden har upphört att existera. För närvarande kan rådet inte ens delta i debatten om inresa och bosättning i arbetssyfte, trots att detta är den springande punkten.

Tonläget i rådets diskussioner blir allt mer uppskruvat. Om denna utveckling fortsätter och ordet bekämpa fortsätter att kopplas till orden invandring och olaglig kommer detta oundvikligen att skapa mer frustration hos medborgarna. Det är nödvändigt att visa att det går att fastställa konsekventa riktlinjer för hanteringen av invandring i dess vidaste bemärkelse under 2000-talet. Ett övertygande svar måste ges.

Aspekter rörande laglig inresa och inresevägar måste hanteras. Detsamma gäller integreringen av de människor som har levt mitt ibland oss i åratal men som fortfarande betraktas som invandrare. Det är även mycket viktigt att utveckla ett nytt förhållande till de tredjeländer som berörs. Ett sådant förhållande bör inte inriktas på återtagande och utelämna allt annat. Det bör i stället omfatta en bred uppsättning åtgärder vars syfte är att se till att invandringen gynnar både ursprungsländerna och värdländerna.

  Sørensen (ELDR). – (DA) Herr talman! Jag välkomnar också de framsteg vi har gjort under 2003 inom viktiga områden som kontroll av yttre gränser, asyl, invandring och förebyggande och bekämpning av brottslighet.

Som liberal politiker med en fast tro på de grundläggande friheter som våra demokratier vilar på menar jag även att 2003 är rätt tidpunkt för vissa grundläggande reflexioner kring de initiativ som redan har genomförts och som, framför allt, planeras under den övergripande rubriken säkerhet.

Jag erkänner helt och fullt att terrorattackerna under 2001 är skäl nog att se över och förbättra vår säkerhet. Som jag ser det var attackerna under 2001 framför allt en attack på de demokratiska värderingar och grundläggande friheter som vi värnar om. Det är därför avgörande att terrorism inte får oss att kompromissa om dessa grundläggande värderingar. Jag tänker framför allt på tredjeländer som ges direkt tillgång till personuppgifter i de centrala bokningssystemen för flygpassagerare, införandet av beväpnade vakter på flygplan och införandet av biometriska uppgifter i resehandlingarna för medborgare från tredjeländer och i passen för alla EU-medborgare. Flera av dessa initiativ innebär mycket långtgående intrång i privatlivet, vilket ger upphov till hittills olösta frågor rörande den nuvarande lagstiftningen om datasäkerhet och risken för att uppgifter missbrukas. Jag menar att det faktiskt är dags att vi nu funderar närmare på om dessa säkerhetsförfaranden har antagit orimliga proportioner eller inte. Med andra ord: Är initiativen förenliga med de basala kriterier som reglerar de grundläggande friheter som vi, givetvis, särskilt värnar om i Europeiska unionen? Kan initiativens fördelar uppväga deras pris? I detta avseende oroar det mig att kommissionen inte ens kunde underrätta mig, i egenskap av föredragande, om de biometriska uppgifter som avkrävs tredjelandsmedborgare och om det exakta antalet viseringsansökningar, förfalskade resehandlingar osv.

Jag vill därför fråga kommissionären om de initiativ som nu genomförs i syfte att öka säkerheten är rimliga med hänsyn till vår strävan att värna om EU-medborgarnas privatliv och personliga värdighet.

  Krarup (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! För den som yrkesmässigt har arbetat med rättsliga frågor är ämnet för denna debatt mycket stimulerande. Fördragets ideologiska ambition, som är att inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, är givetvis allt annat än gudomligt. ”Och Gud sade: Varde ljus; och det vart ljus.”

EU:s ideologier har i åratal använts för att efterlikna den gudomlige skaparen. ”Varde lag”, går tongångarna. Resultatet visar dock på en beklaglig skillnad mellan gudomlig och teknokratisk makt. Det arbete som EU:s teknokrater utfört under en rad år och som syftar till att förvekliga ideologin frihet, säkerhet och rättvisa har visat sig ha slående likheter med Babels torn. De resultat som kan iakttas och förevisas kan delas upp i två kategorier. Den första är urholkningen av effektiva nationella rättssystem och den andra är inrättandet av ett diffust överstatligt rättssystem med tillhörande överstatliga organ som ingen utövar tillsyn över. Tillsammans leder dessa två kategorier av resultat till omfattande försämringar av rättssäkerheten, och om utvecklingen fortsätter kommer det kriterium för framgång som vi om några år kommer att kunna beskriva EU-projektet med att vara det svart humoristiska kriterium som finns i talesättet ”Operationen var lyckad, men patienten dog”.

För att främja rättvisa har övervakningssystem införts som gör att berörda parter står bortom all övervakning. Detta är något som alla som har försökt arbeta med Schengens informationssystem, Europols register osv. känner till. Graden av rättssäkerhet avspeglas på ett korrekt sätt i omfattningen av polisens befogenheter och i möjligheterna att utöva demokratisk kontroll över dessa befogenheter. Detta är möjligheter som minskar för var dag som går. Fästning Europa inrymmer varken frihet, säkerhet eller rättvisa.

I EU:s ideologier bortses från två grundläggande fakta i lagstiftningens sociologi: för det första att livskraftiga och demokratiska rättssystem kräver någonting annat och mer än ideologiska ord, lagöverenskommelser och tekniskt genomförande, och för det andra att de mål som eftersträvas bör nås genom de minst långtgående åtgärderna.

Kommissionens övergripande övervakningsrapport, som offentliggjordes i november 2003, innehåller en ironisk varning. Där anges att korruptionsnivån fortfarande är hög, faktiskt mycket hög, och att detta kan påverka människors förtroende för offentliga myndigheter och rättssystemet. Lita på det! Vad är då svaret? Det är att kommissionen bör vara ytterligt vaksam. Med Eurostataffären i tydligt minne är detta utan tvivel liktydigt med att sätta räven att vakta hönsen.

  Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Jag hade hoppats att Kofi Annans anförande, som vi lyssnade till förra veckan, skulle utlösa ett demokratiskt uppror hos kommissionen och framför allt hos rådet, men jag märker att i slutänden skedde ingenting sådant.

Ni har båda talat om Tammerfors. Jag tycker att det verkar som om Tammerfors var mycket väl balanserat i fråga om rättigheter och skyldigheter, status och kontroll. Av alla de olika åtgärder, insatser och avtal ni har räknat upp för oss i dag, herr rådsordförande, framgår med all tydlighet att det som samtliga dessa åtgärder uteslutande handlar om är säkerhet. Det gör mig ytterst orolig eftersom jag upplever att vissa rådsmedlemmars tankegångar är riktigt ondskefulla. När jag hör saker som att behandlingen av asylansökningar bör konkurrensutsättas känner jag verkligen att något har gått snett. Vad som verkligen oroar mig är att jag anser att de beslut som i dag fattas i rådet eller i lämpligare forum – beslut av 5, eller av 5+5, i alla händelser beroende på förfaranden som sällan är mycket tydligt demokratiska – är ett angrepp på demokratin och det europeiska projektet. Jag menar att det straff man kan förvänta sig för en sådan bristande ordning är mycket tydligt, och Kofi Annan sade det själv: i morgon kommer vi att få ett Europa som är elakare, fattigare, svagare och äldre. Den utsikten tror jag inte att någon av oss eller någon av medborgarna i Europeiska unionen eller tredjeländer finner särskilt tilltalande.

När Europaparlamentet uppmanar EG-domstolen att upphäva beslutet om återförening av familjer är det ett tydligt budskap till er att rådet överskrider demokratins gränser och jag tror att om jag vore i era kläder skulle jag ta till mig Europaparlamentets kraftfulla varning. Jag anser även att kommissionen, i stället för att göra en egen tolkning av rådsbeslut som den egentligen inte håller med om, bör tolka dem genom att samråda med sina partner inom icke-statliga organisationer. Det skulle vara välgörande att – tillsammans med alla sammanslutningar, det europeiska civila samhället och alla parlamentariker som försvarar rättigheter, internationella konventioner och demokrati – verkligen få till stånd ett sådant uppror, så att beslut i framtiden fattas i en anda av parlamentariskt medbeslutande såsom avsikten var i utkastet till konstitution.

  Claeys, Philip (NI). – (NL) Herr talman! Det är olyckligt att området med frihet, säkerhet och rättvisa för närvarande ger upphov till fler frågor än svar. Med anslutningen av tio nya medlemsstater om bara några veckor är detta ett orosmoment. Fästning Europa är tyvärr ingenting annat än en politisk fantasi hos vänstern. De senaste åren har det talats mycket om gemensam invandrings- och asylpolitik och om straffrättsligt och polisiärt samarbete, men hittills har de konkreta resultaten varit få. Faktum är att ordet regress har nämnts inom vissa områden. Man kommer osökt att tänka på skyddet för de grundläggande rättigheterna. För närvarande ägnas en hel del uppmärksamhet åt hur de blivande medlemsstaterna hanterar denna fråga, och det av goda skäl, medan yttrandefriheten, tryckfriheten och föreningsfriheten kringskärs i Belgien. Kampen mot så kallad rasism missbrukas för att sätta munkavle på Flanderns största oppositionsparti och kväva all kritik av den misslyckade integrationspolitiken. Om några veckor, när alla andra partier inleder sina valkampanjer, måste Vlaams Blok kämpa i domstol mot ett regeringsorgan som lyder direkt under premiärministern, för att försvara sin rätt att existera. Vi oroar oss med rätta när en presidentkandidat försvinner i Ryssland. I Belgien, det så kallade hjärtat av Europeiska unionen, riskerar ett helt parti snart att försvinna, ett parti som har ett femtiotal parlamentariker och som enligt de senaste opinionsundersökningarna har stöd av 20 procent av väljarna. Allt detta sker under beskydd av en premiärminister med ambitioner att bli kommissionens ordförande. Ni inser säkert att den här sortens EU inte kommer att stödjas av en majoritet av EU-medborgarna.

  Hernández Mollar (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Den nuvarande femårsperioden går mot sitt slut. Såsom anges i Amsterdamfördraget och vid det viktiga toppmötet i Tammerfors när det gäller antagandet av åtgärder i syfte att inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa är det nu dags att utvärdera de framsteg som gjorts. I egenskap av ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor skulle jag vilja sammanfatta vad som hittills har uppnåtts och delge er några tankar inför framtiden om hur denna fortlöpande utmaning skall hanteras.

I allmänhet menar jag att det är viktigt att inte ge ett negativt intryck av de framsteg som gjorts hittills. Mycket har uppnåtts, trots att en stor del av framstegen har genererats av kriser, till exempel den 11 september. Det är även nedslående att det hittills varit omöjligt för oss att finna tillfredsställande lösningar inom det specifika området asyl och invandring. Medlemsstaternas självbestämmande påverkas direkt av alla åtgärder i anslutning till utvecklingen av området med frihet, säkerhet och rättvisa. I en mening är därför farhågor och problem förståeliga.

Utöver de framsteg som gjorts och för att dessa skall bli långsiktiga föreslår jag att ett andra Tammerforsprogram utarbetas. Av kommissionärens anförande framgår att detta skulle kunna vara möjligt. Även kammaren tycks vara gynnsamt inställd till idén. Jag menar att ett sådant program bör präglas av legitimitet, effektivitet och solidaritet.

Jag skall först gå in på legitimiteten hos de åtgärder som vidtagits. Jag anser att åtgärderna måste baseras enbart på skyddet och värnandet av medborgarnas rättigheter och friheter. Parlamentet har därför en viktig roll i detta avseende. Jag ställer mig tveksam till om dessa principer verkligen har varit drivkraften bakom alla de åtgärder som hittills har antagits. Snarare verkar motsatsen ha varit fallet. Vi tycks i stället ha fått se prov på hur medlemsstaterna skyddar sina nationella intressen. Parlamentet har ofta lämnats utanför. Det har till och med hänt att dokument som kammaren behövt för att fatta beslut har anlänt sent.

Jag kan tyvärr konstatera att en lång och kritisk titt på verkligheten visar att mina farhågor varit motiverade. Jag kan till exempel nämna den begränsade roll som parlamentet har spelat inom viktiga områden som avtalet om rättsligt samarbete med Förenta staterna. Programmet för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet är ett annat relevant exempel. I detta fall är underlåtenheten att samråda med parlamentet ett bevis för den bristande insynen i beslutsprocessen. Det enda organ som verkligen företräder EU:s folk har åsidosatts.

I rättvisans namn bör det dock påpekas att det finns en fråga där parlamentet, kommissionen och rådet har visat prov på stor beslutsamhet och samförstånd. Jag talar om kampen mot terrorism. Herr talman! Jag skulle vilja föreslå en annan sak. En särskild dag bör vigas åt att hedra terrorismens offer. Den 11 september skulle kunna vara ett lämpligt datum för en sådan internationell minnesdag. Detta är enda sättet att ge ett erkännande till dem som har drabbats värst av detta vidriga gissel. Terrorhandlingar blir tragiskt nog allt vanligare. De utgör ett angrepp på den mest grundläggande av alla mänskliga rättigheter, rätten till liv och fysisk integritet. Jag hoppas att mitt förslag kommer att tas väl emot.

För det andra bör de antagna åtgärdernas effektivitet beaktas noggrant. Den nuvarande beslutsprocessen har uppenbarligen resulterat i en något ambivalent situation. Låt mig ge ett par exempel. Medlemsstaterna inför initiativ som aldrig genomförs och som överlappar varandra. Processer kör fast i rådet på grund av kravet på enhällighet. Så är det med utformningen av förordningar för asylprocessen. Allvarligast av allt är de oacceptabla förseningarna när det gäller att införliva gemenskapens förordningar med medlemsstaternas lagstiftning. Den europeiska arresteringsordern är ett typiskt exempel. Det är därför som de förändringar som ingår i utkastet till europeisk konstitution är så viktiga, eftersom de syftar till att undvika liknande situationer i framtiden.

Till sist vill jag nämna solidaritet. Frånvaron av denna är för närvarande mycket tydlig i de allra flesta medlemsstater. Det är alldeles uppenbart att regeringarna är mer måna om den inhemska allmänna opinionen och de nationella budgetarna än om att nå EU:s mål. Jag tvivlar inte på att det är detta som faktiskt sker i ministerrådet när de allvarliga problem som beror på de ökande asylansökningarna skall hanteras. Detsamma gäller de problem som okontrollerad och sporadisk ekonomisk migration leder till. Flera medlemsstater måste hantera de tragiska konsekvenserna av dessa företeelser.

Det värsta med denna strategi är att den inte ser till sakernas verkliga läge. I ett område med frihet, säkerhet och rättvisa finns inte längre några nationella gränser. Det finns ingen anledning att envist försvara strikt nationella ståndpunkter gentemot andra medlemsstater när effekterna av politik som antagits av vissa länder får direkta konsekvenser för övriga länder.

EU är ett gemensamt projekt. Det område som debatteras är ett gemensamt projekt. Vi måste gå framåt tillsammans. Det är bara då vi tillsammans kan skörda resultatet.

ORDFÖRANDESKAP: DIMITRAKOPOULOS
Vice talman

  Evans, Robert J.E. (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skall begränsa mina kommentarer till området laglig migration, ett ämne som har berörts av både Michael McDowell och kommissionär Antonio Vitorino och tagits upp av flera kolleger här.

Jag håller med om mycket av det som Sylvia-Yvonne Kaufmann sade tidigare i sin hänvisning till Kofi Annans tal till Europaparlamentet för några dagar sedan. Michael McDowell talade tidigare om återförening av familjer och om att släppa in invandrare för studier och utbildning. Det är dock bara en del av frågan avseende laglig migration.

Kommissionär Antonio Vitorino har å andra sidan under de senaste åren försökt föra fram en mer fantasifull dagordning med en vidare ram. Jag tror mycket starkt på att utan ett system med laglig migration in i Europeiska unionen – någonting i stil med Förenta staternas system med gröna kort – kommer vi att fortsätta att kämpa mot den olagliga invandringen med alla dess problem. Vi kommer att fortsätta att ställas inför de svåra problemen med smugglarligor och all den brottslighet som är knuten till dem, för att inte nämna den fortsatta bristen på arbetskraft inom nyckelbranscher, både kvalificerad och okvalificerad.

Om jag inte har missat någon nyckelpoäng anser jag inte att det finns något alternativ till planerad laglig migration. Jag är dock även helt övertygad om att detta måste ske på ett sätt som är positivt för både EU-länderna och ursprungsländerna. Det är inte acceptabelt att bara ta kvalificerade arbetare från mindre utvecklade länder, och det är inte heller acceptabelt att rika EU-länder säger att de skall ta in invandrare för att göra de otrevliga, smutsiga arbeten som de inte vill göra själva. Det är därför som jag uppmanar kommissionären och rådet att gå vidare med detta mycket viktiga arbete inom ett viktigt område – ett strukturerat program för planerad migration för en Europeisk union med 25 länder och fler.

  Calò (ELDR). – (IT) Herr talman! Inom en nära framtid kommer frihet, säkerhet och rättvisa att vara särskilt viktiga områden med tanke på de olika strategier som nya och gamla medlemsstater har för att hantera sådana problem. Hinder kommer att ställas i vägen för verkligt operativt samarbete mellan rättsvårdande myndigheter på EU-nivå. Ett riktigt och ordentligt system behövs för att slå tillbaka mot kriminella organisationer och ligor. Den italienska lagstiftningen, som effektivt avskaffar internationella order, tycks ha utformats med det uttalade syftet att förhindra frågor som de styrande finner besvärliga, till exempel den tvivelaktiga användningen av skatteparadis, den olagliga kapitalexporten och intressena i förmånliga offshoreföretag.

Som läget är har mitt hemland ännu inte godkänt den europeiska arresteringsordern. Efter närmare fem år har strävan att effektivisera utlämningsförfarandena långt ifrån lett till några mätbara resultat. En ökad förståelse av det rättsliga problemet förutsätter en inledande granskning av domstolarnas oberoende. I Italien finns i dag en önskan att återgå till en medeltida rättslig och politisk kultur, som utplånades permanent i västvärlden då immunitet och privilegier avskaffades genom de franska generalständernas beslut 1789. Uppdelningen av befogenheter i den moderna staten har ifrågasatts på senare tid, först genom allmänna lagar ad personam, därefter genom konstitutionella lagar som man försöker framställa som allmänna lagar, vilket innebär att de inte kräver kvalificerad majoritet och andrabehandlingar. I centrum för detta står det destabiliserande försöket att underordna domstolarna den verkställande makten, något vi dagligen ser den italienska regeringen ägna sig åt med metoder som inte är värdiga en medborgarstat.

Varför framför jag så allvarliga anklagelser i Europaparlamentet? Jag anser att demokrati inte kan exporteras utan är något som kan levas och ju mer vi lever den tillsammans desto starkare gör vi den. För att mitt hemland skall kunna övervinna denna svåra tid måste alla EU-institutioner noga övervaka vad som händer i Italien. Det som sker kan bli ett dåligt föredöme som så lätt kan komma att sprida sig till andra platser.

  Berthu (NI). – (FR) Herr talman! Precis som varje år har dagens debatt om frågor rörande fri rörlighet, säkerhet och rättvisa antagit en väldigt juridisk ton. Vi räknar upp de texter som håller på att beredas och som vanligt beklagar vi att kommissionens idéer inte utvecklas tillräckligt snabbt. Jag skulle vilja ställa frågan på ett annorlunda sätt och återvända till verkligheten. Vilka konkreta resultat har de åtgärder som redan vidtagits fått? Jag tänker givetvis på harmoniseringen i dess vidaste bemärkelse och på avskaffandet av inre gränskontroller.

Nåväl, mina damer och herrar, resultatet av detta avskaffande har blivit katastrofalt och lett till både ökad olaglig invandring och ökad olaglig handel av alla de slag, från narkotika till koppleri. Kombinationen av bristande kontroll och olaglig invandring gör till och med Europa till en plats där terrorismen kan frodas.

Kommissionär Antonio Vitorino kommer otvivelaktigt att svara att detta talar för att vi måste fördjupa gemenskapsarbetet ytterligare. Men icke, herr kommissionär, eftersom en fördjupning av gemenskapsarbetet i ännu högre grad skulle fjärma systemet från folket och försvaga säkerhetskraven ytterligare.

Mot denna bakgrund ser vi med oro fram emot den 1 maj 2004, då kommissionen kommer att få nya befogenheter, då processen med en ytterligare nedåtgående spiral av harmoniseringar återupptas och ett system fjärmat från folket fortsätter att inrättas.

Vissa länder tycks dock ha vunnit nya insikter på sistone: de bromsar lagtexter om bland annat flyktingstatus och subsidiärt skydd. Jag gratulerar dem till att de skyddar sina medborgare på detta sätt och uppmanar dem att fortsätta, eftersom besluten från Amsterdam och Nice inom detta område var oansvariga. Vi måste ändra våra prioriteringar helt och hållet, stoppa harmoniseringen när den försvagar vårt försvar och sätta säkerheten i främsta rummet.

  Santini (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Det är med största intresse jag har följt debatten, där inte bara detta år utan även denna valperiod som helhet utvärderades med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa. Det är en svår utvärdering att göra eftersom den inrymmer många aspekter: de politiska och rättsliga aspekterna och den sociala aspekten, där framsteg måste göras. Den politiska aspekten omfattar medlemsstaternas vilja och den rättsliga aspekten utgår från de instrument som fördraget ställt till förfogande. När det gäller den sociala aspekten saknar den helt logisk grund då den styrs av den fortlöpande utvecklingen av de ramar inom vilka det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa skall genomföras.

Med den tid jag har till mitt förfogande kommer jag främst att koncentrera mig på den politiska aspekten. Det är den uttalade avsikten hos majoriteten medlemsstater – tyvärr inte alla – att utöka och förstärka området med frihet, säkerhet och rättvisa som ett svar på den allt tydligare önskan från EU-medborgarna att bana väg för solidaritet och utöka samarbetsområdena när det gäller att ta emot nya vågor av flyktingar och jämna ut de skillnader som kvarstår när det gäller erkännandet av rätten till asyl, medborgarskap och bosättning i ett EU-land.

Jag konstaterar med glädje att denna attityd har sina rötter i den fantastiska drivkraft som gavs genom kraven i stadgan om grundläggande rättigheter för EU:s medborgare, som lades fram i Nice 2000 och som skall införlivas med konstitutionen. Det är ett dokument som kan jämföras med ett gott vin: först imponerar det inte särskilt mycket utan känns ganska smakfattigt och dåligt, men med tiden framträder textens verkliga kvalitet allt mer och vi hittar exakta referenspunkter för alla val och åtgärder som krävs av oss i detta svåra skede av vår historia.

Ett ytterligare framsteg kommer att göras genom godkännandet vid andra behandlingen av direktivet om fri rörlighet för gemenskapens medborgare, deras rättigheter och skyldigheter, där jag är föredragande. Där anges en rad viktiga åtgärder som måste konsolideras för att vi effektivt skall kunna hantera de nya uppgifter som åläggs oss genom de allt större och kaotiska strömmarna av medborgare från tredjeländer.

När det gäller det aktuella betänkandet, herr talman, herr kommissionär, har utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor satt den 18 mars som datum för godkännandet. Nästan alla politiska grupper har godtagit föredragandens begäran att inte lägga fram några ändringar av rådets text, där endast 50 procent av parlamentets krav har beaktats. Enighet har även nåtts med kommissionen i denna fråga.

Vi är övertygade om att detta direktiv, även om det inte är perfekt, måste genomföras under den nuvarande valperioden, då det är bättre att glaset är halvfullt än halvtomt: det är med andra ord bättre att ha fått gehör för hälften av kraven än att skicka tillbaka direktivet på obestämd tid. Vi hoppas att rådet förstår att uppskatta denna ansvarsfulla ståndpunkt så att medborgarna får del av åtminstone den del av reformerna som ingår i texten och som i alla händelser utgör viktiga steg i riktning mot att ge EU-medborgarens ställning rättsligt innehåll och politisk värdighet.

  Karamanou (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionär! Tammerfors var utan tvekan en viktig milstolpe och en startpunkt för skapandet av ett europeiskt gemensamt området med frihet, säkerhet och rättvisa.

När nu tidsfristen närmar sig, finner vi att glaset är både halvfullt och halvtomt. Utan tvekan har framsteg gjorts under de svåra förhållanden som medlemsstaternas olika kulturer och strategier skapade i rådet. När det gäller invandringspolitiken gjordes betydande framsteg vid mötet med Europeiska rådet i Thessaloniki, vilket ni också nämnde, herr kommissionär. Icke desto mindre tycks frågan om erkännande av invandrares rättigheter och sociala integration inte ligga särskilt högt upp på vår politiska dagordning. Detta stämmer verkligen inte överens med allt det som vi påstår om ett Europa med humanitära värderingar och respekt för de mänskliga rättigheterna. Rådets direktiv om familjeåterförening innehåller i huvudsak förbud, och jag tror att det är viktigt att Europaparlamentet håller sig till EG-domstolen när det gäller direktivets innehåll.

Herr McDowell, herr kommissionär! När det gäller asyl beklagar jag att rådet misslyckades med att anta de två direktiven om definition av flyktingar och förfarandet för att garantera och återkalla flyktingstatus, vilket också var frågor som lades fram av det grekiska ordförandeskapet. Nu är det ett välkänt faktum att Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning har trasats sönder i hela Europeiska unionen.

I fråga om kampen mot den internationella organiserade brottsligheten anser jag att det inte gjorts några framsteg, när tusentals kvinnor och barn skickas iväg till Europeiska unionen varje dag för att utnyttjas sexuellt. Jag anser att detta misslyckande beror på att det saknas nödvändigt operativt samarbete mellan polismyndigheterna i medlemsstaterna för att bekämpa detta fenomen, som är en förolämpning mot vår civilisation.

Jag anser också att det irländska ordförandeskapets ansträngningar för att slutföra frågan om att skapa en personlig databas över immigranterna med hjälp av biometri, exempelvis fingeravtryck och digitala foton, kommer att innebära allvarliga motsägelser med tanke på respekt för och kontroll av hanteringen av personliga uppgifter.

Herr kommissionär! Vi hoppas att det kommer att läggas fram nya idéer och en ny strategi inför Tammerfors II.

  Beysen (NI). – (NL) Herr talman! Trots de många åtgärder som vidtagits av Europeiska unionen, alltifrån Europols behörighet till utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, har jag lagt märke till att i grund och botten få, om ens några, resultat har uppnåtts när det gäller frihet, säkerhet och rättvisa. Statistiken visar att brottsligheten ökar i åtskilliga medlemsstater. Dessutom kännetecknas brottsligheten i allt större utsträckning av tilltagande aggressioner, vilket ökar den allmänna uppfattningen om bristen på säkerhet. Det är tyvärr inte längre ett undantag att oskyldiga medborgare angrips och dödas eller skadas allvarligt. Nu inför utvidgningen har ängsliga medborgare förvisso rätt att undra om Europeiska unionen kan erbjuda tillräckliga garantier för att skydda deras säkerhet. Det är samma medborgare som måste stå vid sidan om och titta på när otillräckliga polisåtgärder vidtas för att hantera detta allt fräckare brottsliga uppträdande. Det är mycket viktigt att kommissionen föreslår åtgärder för att komma till rätta med denna mycket plågsamma brist. När allt kommer omkring är det regeringens huvudsakliga uppgift att under alla förhållanden garantera sina medborgares säkerhet. Eftersom EU:s yttre gränser kommer att utvidgas avsevärt, är det till stor del en fråga om huruvida de nya medlemsstaterna på ett tillfredsställande sätt kan agera som buffertar mot oönskad och olaglig invandring. Detta är en alltmer brännande fråga inom EU, vilken får till följd att den integrationspolitik som måste antas håller på att undermineras. Vad väntar vi egentligen på innan vi genomför en total åtgärdsplan i syfte att få bort alla olagliga invandrare från EU:s territorium? Så länge som vi inte har något fast grepp om den olagliga invandringen, kommer vi inte att ha något verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa.

  Matikainen-Kallström (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Unionens grundläggande syften inbegriper att medborgarna skall garanteras ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Tyvärr är vi fortfarande långt ifrån att förverkliga detta mål. Unionens medborgare måste kunna röra sig fritt inom EU, och samtidigt måste vi trappa upp kampen mot brottsligheten. De största utmaningarna är att förebygga brott, att skapa säkerhet för de yttre gränserna och att genomföra Schengen i full utsträckning. Schengenkonventionen är ett viktigt steg framåt för att skapa ett område med fri rörlighet.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt att säkra de yttre gränserna just före utvidgningen. Så snart som de nya medlemsstaterna har anslutit sig kommer de att kunna delta i det första stadiet i Schengenförfarandet, vilket kommer att förbereda dem för ett fullt medlemskap i Schengen. Under det första stadiet kommer det fortfarande att förekomma gränskontroller mellan de nya och de gamla medlemsstaterna. De kan inte upphöra förrän kontrollerna vid unionens nya yttre gränser har uppnått den standard som krävs. Uppdateringen av Schengens informationssystem måste underlättas, så att inget eventuellt tekniskt fel i unionens informationssystem hindrar de nya medlemsstaterna från att fortsätta till det andra stadiet.

Samarbetet mellan myndigheterna i EU:s medlemsstater för att förebygga och bekämpa brottsligheten måste ökas. Ett samarbete som grundar sig på konventioner är ett föråldrat och trögt system i dagens EU. Medlemsstaterna undertecknar och ratificerar avtalen i sin egen takt, om de överhuvud taget gör det. Det kan ta flera år innan ett avtal träder i kraft, från den tidpunkt då det förhandlades fram. I mellantiden utgör bristerna i samarbetet och i informationsflödet mellan myndigheterna ett hinder för att brott skall kunna lösas och förebyggas på ett effektivt sätt. Unionen måste utveckla nya rättsliga instrument för att på ett mer effektivt sätt möta dagens krav på samarbete mellan medlemsstaterna. Samarbetet mellan polisen, tullen och gränskontrollmyndigheterna har inte utvecklats på det sätt man hoppats. Vi kräver nu initiativ och åtgärder från medlemsstaterna och kommissionen så att vi kan uppnå bättre samordningsnivåer. EU erbjuder i sin nuvarande form möjlighet till ett mer fullständigt samarbete. Vi kan göra mera tillsammans, om det finns en vilja bland medlemsstaterna att bekämpa brottsligheten.

  Marinho (PSE). – (PT) Herr talman! I verkligheten är det enbart rådet som bör beskyllas för förseningen när det gäller att vidta viktiga åtgärder i fråga om asyl och invandring. Vi erinrar oss förslaget till direktiv om beviljande av flyktingstatus, som skulle ha godkänts i god tid före slutet av 2003, men detta är tyvärr inte ett isolerat fall. Vi måste också tala om det allmänna målet att skapa lämpliga villkor för ett strukturerat tillträde till Europeiska unionen för dem som saknar internationellt skydd, men faktum är att ytterligare ett viktigt direktiv om de förfaranden som medlemsstaterna borde genomföra för att bevilja flyktingstatus till slut slogs ut.

Vid mötet med rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 27–28 november övergav rådet sin strävan efter en politisk överenskommelse om dessa två lagstiftningsärenden, som är mycket viktiga för den första fasen av harmoniseringen av det gemensamma asylsystemet, och det beslutades att antagandet av dem skulle uppskjutas till slutet av 2004. Lyckligtvis har inte allting gått fullständigt i baklås. Vi måste berömma kommissionens ståndpunkt och kommissionär Antonio Vitorinos löfte, som framgick av förslaget till förordning om inrättande av ett program för ekonomiskt och tekniskt stöd till tredjeländer i fråga om migration och asyl. Det är ett instrument som kommer att göra det möjligt för oss att rikta in oss på dessa länders behov i deras strävan att hantera migrationsströmmarna på ett bättre sätt.

Vi får inte heller bortse från det faktum att Europeiska konventets utkast till konstitution bäddar för ett verkligt gemensamt europeiskt asylsystem och en invandringspolitik som gör det möjligt för oss att överge det nuvarande systemet med minimibestämmelser, där medlemsstaterna behåller en stor del av sina nationella system.

Tyvärr har man dagtingat också med detta mycket viktiga historiska område, och därför kan vi bara dra slutsatsen att 2003 var ett år när man var intensivt medveten om behoven och om att man borde bidra med lämpliga medel, och det var områden där kommissionen och parlamentet gjorde det som begärdes av dem. Men det var också en tid då man led av det hyckleri, den tvekan och det dödläge som rådets beslutsfattande förmåga drabbades av på grund av nationella strategier och ideologiska fördomar.

  Oreja Arburúa (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Vi har flera gånger under förmiddagen påmints om att detta är den sista debatten om frihet, säkerhet och rättvisa under denna mandatperiod. Den 1 maj rycker snabbt närmare. Enligt villkoren i Nicefördraget skall vissa delar av fördraget ändras detta datum. Tio nya länder kommer också att anslutas till unionen den 1 maj.

I artikel 6 i EU-fördraget anges att unionen grundar sig på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Den grundar sig också på lagbestämmelser som är gemensamma för alla medlemsstater. Förutom att Europeiska unionen skall garantera att medlemsstaterna håller sig till dessa principer så anser jag att det är viktigt att unionen som helhet fungerar som en garant för att dessa friheter respekteras och att lagbestämmelserna efterlevs.

Medborgarna i Europa stöder förvisso en sådan ansats. De kräver hela tiden mer Europa. De hoppas att EU kommer att bli mer än bara en stor marknad. De vill att EU skall bli säkrare, friare och mer rättvist.

Jag kommer från ett land som drabbas av terrorismens gissel. I mitt hemland föraktas vissa av de principer som ingår i artikel 6. Terrorgruppen ETA berövar många av mina landsmän yttrandefriheten, friheten att agera och friheten att engagera sig i politiken. ETA och dess anhängare begränsar vår frihet och hotar lagbestämmelserna. Terrorismens gissel kan bara undanröjas genom att man arbetar i enlighet med lagbestämmelserna, i samarbete med de rättsliga myndigheterna och med polisen.

I denna tidsålder kan terrorismen inte längre betraktas som ett lokalt problem. Det är ett globalt hot mot oss alla, inbegripet Europeiska unionen.

Helt klart innebär det ett långt steg framåt att vi har genomfört den europeiska arresteringsordern, lagt fram ett förslag till gemensamt erkända europeiska förteckningar över terrororganisationer och definierat terrorhandlingar. Sammantaget hjälper detta oss att bygga vårt område med frihet, säkerhet och rättvisa och bidra till kampen mot terrorismen. Denna kamp kan bara vinnas genom beslutsamhet samt respekt för och verkställande av lagbestämmelser och alla de mekanismer som är tillgängliga enligt lagen. Förhandlingar eller oklarheter kommer inte att bidra till att besegra terrorismen. Terrorismen är ett angrepp på demokratin och kan bara slås tillbaka genom mer demokrati.

Det har gjorts avsevärda framsteg i fråga om frihet, säkerhet och rättvisa med tanke på offren. På senare år har kammaren delat ut ett pris till organisationer som försvarar offren för terrorismen.

När jag nu övergår till betänkandet av José Ribeiro e Castro vill jag först gratulera föredraganden. Även kommissionären förtjänar gratulationer. Han har gjort enorma ansträngningar för att bidra till skapandet av detta område med frihet, säkerhet och rättvisa under de senaste åren. Jag vill belysa några av de frågor som tagits upp i ovannämnda betänkande. Det åligger oss alla att trycka på för att rambeslut skall införlivas i medlemsstaternas rättssystem så snart som möjligt. Som anges i betänkandet är det oacceptabelt att skillnader i genomförandet av de rättsliga villkoren i medlemsstaterna resulterar i att EU-medborgarna behandlas olika.

Europol- och polissamarbete i Europa är ett annat viktigt instrument i kampen mot terrorismen. Även i detta avseende behövs ett ökat samarbete.

Jag är säker på att det inte kommer att dröja länge innan det nya konstitutionsfördraget blir verklighet. Jag vill avsluta med att säga att det är viktigt att använda konstitutionen som en grundval för en vidare utveckling av detta område med frihet, säkerhet och rättvisa. Som anges i betänkandet bör man upplösa pelarstrukturen. Det är också nödvändigt att öka antalet beslut som fattas med kvalificerad majoritet. Dessutom måste kommissionens rätt att ta initiativ och de nationella parlamentens roll stärkas, medan man ser till att kammaren skall ha rätt att delta.

Utan tvivel måste Europeiska unionen garantera frihet för alla sina medborgare. Kampen mot terrorismen kommer säkert att innebära att unionen blir ännu friare och rättvisare.

  Ceyhun (PSE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! När man tittar på vad vi uppnått under 2003 anser jag att det måste sägas, herr Vitorino, att vi är skyldiga er tacksamhet inte bara för 2003, utan för hela fem år. Eftersom vi diskuterar det i dag, och eftersom vi snart är framme vid slutet på denna mandatperiod, är det också rättvist att säga att vi har uppnått en hel del medan vi arbetat tillsammans med er. Vi har inte bara ställt krav på er som kommissionär, utan ni har också ibland ställt krav på oss som parlament. Av den anledningen kan vi säga att vi har uppnått ganska mycket tillsammans under rådande förhållanden, med tanke på hur svårt det under dessa förhållanden är att verkligen åstadkomma någonting, när man har 15 medlemsstater med 15 olika synpunkter.

Det finns naturligtvis många problem. Vi har fortfarande inte klarat av att bekämpa människosmugglingen. Vi har inte klarat av att stoppa de maffialiknande ligor som opererar inom detta område, och det är därför som många offer fortfarande dör. Vi behöver verkligen förbättra polissamarbetet ytterligare. Vi behöver förbättra de internationella åtgärderna för att kunna hantera detta problem mer effektivt i ursprungsländerna. Men naturligtvis behöver vi slutligen också en gemensam invandringspolitik så att det inte finns några kryphål som brottsliga ligor av människosmugglare kan utnyttja.

Vi får inte bortse från den 11 september 2001. Terrorismen är verkligen en enorm huvudvärk för oss. Särskilt på detta område behöver vi fundera över hur vi i framtiden kan vara mer effektiva genom att använda oss av Europol och Eurojust och överväga vilka organisatoriska åtgärder som med det snaraste behöver vidtas.

Men vi får inte glömma bort att vi inte inom något av dessa områden får förbise dataskyddet och de medborgerliga rättigheterna. I det avseendet, herr kommissionär, vill jag uttrycka min stora tacksamhet till er för allt som ni hittills har gjort.

  Banotti (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill också hälsa minister McDowell välkommen till kammaren. Jag vill ta upp ett par små punkter, med tanke på att detta är slutet på debatten och många av de punkter som jag ville ta upp redan har behandlats. Vad gäller Robert J.E. Evans hänvisning till laglig migration, som jag helt håller med om, är jag mycket stolt och glad över att Irland är ett av bara två länder inom EU som inte har ställt upp hinder för rörligheten för människor från några av de nya kandidatländerna som kommer för att arbeta i vårt land, precis som många av dem redan gör.

När jag lyssnar till kommissionärens och ministerns lista över den lagstiftning som har införts, särskilt inom området invandrings- och asylfrågor, vet jag att båda dessa män har stora hjärtan, men i beskrivningen av all den lagstiftning som kommer fram verkar egenskapen barmhärtighet saknas på något sätt. Det bidrag som de besökare som har kommit och bott ibland oss har gett till livet i många av våra länder måste erkännas och lovordas. Herr minister! När jag tänker på det här tänker jag faktiskt på min frisör, i er egen valmanskår. Kvaliteten på servicen och glädjen och allt annat i vår lilla frisersalong, dit vi medelålders damer går för att klippa oss, förbättras markant av de unga kinesiska studenter som arbetar där. Vi köar allesammans för att de skall tvätta vårt hår. Samtidigt som detta kan verka banalt bland de många allvarliga frågorna här i dag, är det någonting som vi måste lovorda. Det är inte alls en negativ brottsfråga. Det är även ett viktigt bidrag till livskvaliteten.

Framför allt kommissionären nämnde några av de civilrättsliga områden som har kommit fram under det senaste året, varav många bidrar avsevärt till våra medborgares livskvalitet. Mitt eget särskilda intresseområde är skyddet för barn, liksom frågan enligt Bryssel II-konventionen om umgängesrätt och vårdnad om barn i tvister mellan föräldrar. Jag vet att detta inte sker särskilt ofta här i parlamentet, men jag kan bara hänvisa till de problem som jag har med Förbundsrepubliken Tyskland i många fall, särskilt vad gäller pappor som har umgängesrätt med sina barn, som har återvänt för att bo i Tyskland antingen lagligt eller olagligt. Vi har situationer där det till exempel förefaller mycket enkelt och lagligt för en boendeförälder i Tyskland att ändra barnets namn – barnen bär mycket ofta pappans namn – utan att pappan har någonting att säga till om. Namn ändras lagligt, vilket är mycket smärtsamt för papporna, som i många fall också nekas umgänge med sina barn, både lagligt och genom de sociala myndigheterna. Tyvärr finner dessa pappor trots stora ansträngningar av mig och många andra att det är mycket svårt att få umgängesrätt med sina barn. Medan kommissionären anser att denna typ av lagstiftning inte tas upp ofta i media måste jag säga att just denna fråga verkligen tas upp i media – det är någonting som folk verkligen bryr sig om och det finns en rättviseaspekt som måste erkännas här.

Herr kommissionär! Jag vill slutligen be er att vända er till ert hjärta och se om det finns något mer som ni kan göra för att förbättra våra relationer med de länder som inte är anslutna till Haagkonventionen och till vilka många barn fortfarande förs bort?

  Fernandez Martin (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Denna debatt ligger EU:s medborgare varmt om hjärtat.

Vid Europeiska rådets möte i Sevilla sades det tydligt att unionen behövde göra beslutsamma ansträngningar för att bekämpa den olagliga invandringen. Det förespråkades ett integrerat och balanserat tillvägagångssätt. Syftet var att bekämpa denna nya form av utnyttjande av människor, som i synnerhet drabbar kvinnor och barn. Dag efter dag visar sig dessa individer vid unionens gränser. De anländer utmed hela den sydöstra flanken, ända ned till Europas sydligaste udde. Efter rådets möte i Sevilla har parlamentet och kommissionen arbetat hårt för att strukturera och utveckla det som skulle bli en gemensam politik om invandring och asyl.

Under en tid har utskottet för utveckling och samarbete påpekat behovet av större sammanhållning i vår stödpolitik som riktar sig till de länder som dessa invandrarströmmar kommer ifrån, och inom ramen för unionens utrikesåtgärder. Detta skulle underlätta utvecklingen av mer effektiva sätt att hantera sådana strömmar. Det är säkert viktigt att skapa en mer effektiv gränspolicy. Men det behövs mycket mer om de önskade målen skall uppnås. Det är viktigt att utveckla förbindelser som bygger på ömsesidigt förtroende och samarbete med invandrarnas ursprungsländer. Bara då kan de underliggande skälen till invandrarströmmarna hanteras. Bara då blir det möjligt att öka och förbättra bekämpningen av fattigdomen, som naturligtvis är den verkliga orsaken till invandringen från utvecklingsländerna.

Unionen måste ha som mål att en gemensam hantering av invandrarströmmarna på ett effektivt sätt skall integreras i förbindelserna med tredjeland. I detta syfte måste överenskommelserna om stöd inbegripa ett åtagande från alla parter att fullgöra sitt respektive ansvar i kampen mot dessa ligor. På båda sidor av gränsen är det ligorna som gör störst vinster på att utnyttja människor på detta sätt. Deras aktiviteter utgör ingenting annat än en ny och sofistikerad form av slaveri.

Alla åtgärder som unionen vidtar bör också bidra till att skapa välstånd. Det senare är en viktig faktor för att främja en gemensam utveckling. Olaglig människohandel med invandrare är ett nytt slags slaveri. Den ger stora möjligheter till utnyttjande på arbetsplatserna. Det är också en grogrund för korruption och en inkörsport för individer som skulle kunna bli ett hot mot säkerheten. Avtal om återsändande bör bli en ny beståndsdel i unionens förbindelser med tredjeland.

Slutligen vill jag påpeka att man under det senaste året ofta har belyst storleken på de mycket omfattande finansflöden som uppstått i samband med immigranternas penningförsändelser till sina hemländer. Kostnaderna för sådana penningförsändelser är skandalösa. I vissa fall uppgår de till rent ocker. Herr kommissionär! Jag är medveten om att detta ligger utanför ert ansvarsområde, men jag känner att jag måste säga att kommissionen bör kunna införa lämpliga rättsinstrument för att erbjuda lätt och säker överföring av de pengar som invandrarna arbetat ihop. Dessa medel skulle kunna användas för att främja initiativ för gemensam utveckling i tredjeländer. De skulle också kunna användas för att stödja initiativ som syftar till att stärka det civila samhället och den privata sektorn i dessa länder. Allt detta skulle ligga helt i linje med slutsatserna från Monterreykonferensen.

Några steg i rätt riktning har faktiskt tagits under det senare året, och jag vill tacka kommissionär Antonio Vitorino för hans värdefulla bidrag. Tyvärr återstår fortfarande lång väg att gå.

ORDFÖRANDESKAP: COLOM i NAVAL
Vice talman

  McDowell, rådet. – (EN) Herr talman! Jag vill rikta mitt hjärtliga tack till ledamöterna i detta parlament för den ära som de har gjort mig genom att lyssna på mig i dag och även för de mycket omfattande och mångskiftande åsikter som har uttryckts här. Jag håller inte med om alla åsikter, men jag har lyssnat uppmärksamt på debatten och är medveten om att om jag skulle nämna alla som har bidragit skulle den korta tid som jag har på mig för att svara tömmas ut helt – innan jag ens hinner nämna de mycket viktiga frågor som många har tagit upp och de mycket viktiga ämnen som återkom i bidragen.

För det första: vad gäller den fråga som finns i hjärtat av ett antal bidrag, nämligen huruvida vi ser framåt eller bakåt, är det det irländska ordförandeskapets ödmjuka uppgift att så långt som möjligt genomföra de återstående punkterna på dagordningen. Det blir kommissionär Antonio Vitorinos uppgift att komma till rådet i juni med sin tillbakablickande syn på vad som har åstadkommits under den tidsperiod som anges i Amsterdamfördraget och att om möjligt skapa en plattform för Tammerfors II-målen, för vilka startprocessen kommer att utvecklas under det nederländska ordförandeskapet. För Irland och det irländska ordförandeskapet handlar det däremot om att ta upp de frågor som fortfarande återstår på dagordningen och koncentrera arbetet på dem.

De långsamma framstegen vad gäller de två viktigaste kraven i Amsterdamfördraget – direktiven om asylfrågor – har tagits upp. Det kommer att bli en mycket krävande uppgift att säkra det avtal som är nödvändigt för att föra dessa två åtgärder framåt mot ett slutförande. För en av dem – direktivet om mottagande – måste jag säga att även om jag når en politisk överenskommelse om denna fråga före den 1 maj så måste min efterträdare komma tillbaka till det nyvalda Europaparlamentet för att uppnå det nödvändiga medbeslutandet. Därför vill jag inte skapa några orealistiska förväntningar om vad som kan åstadkommas. Vad gäller alla dessa åtgärder har dock mycket tid förflutit, och jag håller med ett antal ledamöter som uttrycker en känsla av frustration över att de tidsfrister som angavs i Amsterdam och Tammerfors inte har följts på politisk nivå. Det finns ett talesätt på engelska – ”man kan leda en häst till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka”. Det är ett av problemen. Ni måste avgöra om den politiska viljan finns. Är folk villiga att utföra de uppdrag som de i ett entusiastiskt ögonblick antar vid ett rådsmöte? Är de villiga att göra det politiska grundarbete som krävs för att genomföra de program som de själva har beslutat?

En andra punkt som berör området med frihet, säkerhet och rättvisa är att detta inte är en hämmande, utan ett upplyftande program. Jag vill upprepa ett antal bidrag här som påminner oss om att kampen mot brottslighet exempelvis är en positiv kamp för att förbättra och försvara rättigheterna för människor som annars skulle ha varit brottsoffer. Det är därmed inte en fråga om att inrikes- eller justitieministrar inom rättsliga och inrikes frågor går samman för att tänka ut nya hämmande åtgärder, utan om myntets andra sida, nämligen individernas rättigheter och rätten att till fullo åtnjuta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

Jag upprepar det som Gerard Collins och Ward Beysen med flera har sagt om vikten av praktiskt samarbete. Terrorister är inte rädda för ett rambeslut. Terrorister är inte ens rädda för följderna av beslut om terrorism, till exempel hårdare straff för dem som döms. Det viktigaste som Europeiska unionen kan göra i förhållande till terrorismen finns inte på papperet, utan inom det dagliga pragmatiska, konkreta samarbetet mellan de olika myndigheterna i medlemsstaterna och EU-myndigheterna, för att se till att terrorismens gissel inte förstör det område med frihet, säkerhet och rättvisa som vi bygger upp.

Vi kan därför aldrig bara fundera över dessa frågor utifrån lagstiftning eller politik på papperet. Vi måste också se på dem utifrån ett pragmatiskt, konkret samarbete. Detta har också sagts om Europol. Det som behövs är att få denna myndighet att fungera, inte att i det oändliga fundera över vem den skall vara ansvarig inför, så att den blir en samarbetsmotor mellan medlemsstaterna i kampen mot terrorismen.

Ibland finns det en risk att vi använder samma politik som Första Mosebok – varde ljus – och det blir ljus. Jag anser att detta synsätt passar inom vissa områden där det är viktigt att skapa en politisk dagordning och en rättslig ram för vissa framstegsområden, men vi måste också vara mycket medvetna om att vi inte bara kan lagstifta för säkerhet, frihet och rättvisa. Vi måste också agera för att uppnå dessa resultat.

Anna Karamanou och Mary Elizabeth Banotti nämnde praktiska frågor som rör civilrätten och hur den tillämpas på offer för olaglig människohandel i sexuella syften, och även områden inom familjerätten. Jag anser att mycket stora framsteg har gjorts inom dessa områden hittills, men det finns mycket kvar att göra, särskilt vad gäller skyddet för vanliga människors rättigheter, rätten att inte bli sexuellt utnyttjad eller, till exempel, umgängesrätten med de egna barnen. Inom alla dessa områden måste vi se till att den framväxande nya Europeiska unionen är ett område som upprätthåller dessa rättigheter, inte ett område som skapar nya möjligheter för folk att undvika dessa rättigheter.

Jorge Salvador Hernández Mollar hänvisade till frågan om terrorism och om att högtidlighålla minnet av offren för terrorism. Personligen sympatiserar jag starkt med hans åsikt. Ibland ser vi terrorism som bara tidningsartiklar, men vi måste koncentrera oss på att ge offren deras rättigheter och bekräfta den förfärliga skada som terrorismen orsakar.

Jag vill också ta upp migrationsfrågan. Det är modernt att säga att rådet (rättsliga och inrikes frågor) koncentrerar sig på att bekämpa den olagliga invandringen och inte lägger tillräckligt stor tonvikt på den lagliga migrationen och dess följder, till exempel integration och liknande.

Jag vill upprepa de känslor som uttrycktes av Mary Elizabeth Banotti, vilka jag tror delas av många människor här, att migrationen – in i Europeiska unionen – inte bara är oundviklig, utan också önskvärd. Europa måste berikas kulturellt, ekonomiskt och socialt av möjligheterna till migration. Migrationen bör inte betraktas som något negativt, något som skall kontrolleras eller motarbetas. Migration är tveklöst ett fenomen av den globaliserade värld som vi lever i. Samhällen som kan hantera migrationen på ett positivt sätt och utan rädsla är samhällen som därför är mycket rikare och mer rättvisa internt.

Det återstår två yttranden som vi, i syfte att få igenom programmet för vårt ordförandeskap, ser fram emot att få från parlamentet. Jag nämnde dem i utskotten i förra månaden. Jag vill återigen betona att jag uppmanar parlamentet att samarbeta i detta avseende.

Vad gäller hela frågan om regeringskonferensen är det det irländska ordförandeskapets roll att försöka konsultera, reflektera och rapportera till rådets möte i mars om eventuella framsteg avseende regeringskonferensen. Oavsett om dessa framsteg sker snabbt eller långsamt anser jag att det är en mycket viktig uppgift för det irländska ordförandeskapet att göra så stora framsteg som möjligt med att föra samman medlemsstaterna bakom denna satsning för att införa ett nytt konstitutionellt fördrag för Europeiska unionen.

När det gäller en aspekt på detta fördrag har många ledamöter talat om behovet av öppenhet. Det har funnits en underton av oro i förmiddagens debatt om bristen på öppenhet och en känsla av bristande samråd med parlamentet och att parlamentet stängs ute inom området rättsliga och inrikes frågor. Jag har redan nämnt den konsultationsnivå som finns för närvarande. En av svårigheterna med att få 15 – och snart kommer det att vara 25 – medlemsstater att komma överens om förslag ligger i behovet av att ha ett visst svängrum, för att förhandla med dem och för att de skall kunna uttrycka sina ståndpunkter på papperet. Jag ber parlamentet att åtminstone förstå att alla arbetsprogram – varav en del avspeglar medlemsstaternas olika inställningar – å ena sidan kan öppnas för allmänheten, men å andra sidan skulle karaktären hos dessa program troligen förändras om de utsattes för allmänhetens granskning. Medlemsstaternas flexibilitet och beredskap att göra eftergifter så snart de har fastställt en ståndpunkt på papperet, skulle kunna skadas svårt om varje åtgärd i överläggningsprocessen öppnades för bredast möjliga granskning. Jag ber därför parlamentsledamöterna att förstå att det krävs en balans mellan ansvarsskyldighet och effektivitet i den överläggningsprocess som omfattar 25 medlemsstater.

Jag vill tacka alla ledamöter för den mycket konstruktiva och stimulerande debatten. Jag vet att både ordförandeskapet och kommissionen har för avsikt att ta till sig alla bidrag som har lämnats här. Jag tackar parlamentet för vänligheten att lyssna på mig i dag.

  Ribeiro e Castro (UEN). – (PT) Herr talman! Jag hade begärt ordet innan Michael McDowell talade för rådet, eftersom jag ville be honom klargöra sin ståndpunkt när det gäller en viktig fråga i dagens debatt, nämligen idén att även nästa mandatperiod skulle inledas med ett Tammerfors II-möte och följaktligen med en reaktion, en motvikt från rådet. Av hans svar förstår jag att han också förespråkar detta förslag, som kommissionären omedelbart samtyckte till. Jag håller med ordförandeskapet om att ordförandelandet Irlands prioritering fram till slutet på denna mandatperiod är att lösa så många återstående frågor som möjligt. Jag stöder denna klara prioritering, men det vore också värdefullt om ordförandeskapet och rådet kunde ge en tydlig signal till nästa ordförandeskap, nämligen Luxemburg, om att Tammerfors II kan sättas i gång. Jag vore därför intresserad av att så långt som möjligt få veta exakt vad Michael McDowell anser i denna fråga.

  McDowell, rådet. – (EN) Herr talman! Detta motsvarar min åsikt helt. Tammerfors II-programmet måste påbörjas. Jag skulle verkligen vilja vara i en sådan position att jag kunde lägga ned min själ i denna process, men tyvärr är den mängd arbete som jag måste utföra för att slutföra punkter enormt stor. Jag önskar det nederländska och det luxemburgska ordförandeskapet lycka till med att skapa ett nytt framåtblickande perspektiv för ett nytt och utmanande program under den breda rubriken Tammerfors II.

  Vitorino, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag tackar föredraganden än en gång, liksom alla de som har deltagit i denna debatt.

När vi diskuterar asyl- och migrationsfrågor på kommissionens vägnar vill jag betona att alla våra förslag låg helt i linje med de mål som fastställdes av stats- och regeringscheferna i Tammerfors. Det är mycket orättvist och ren demagogi att säga att kommissionens syn på detta politiska område är lättsinnig. Det är den inte alls. Alla de instrument som ligger på bordet syftar å ena sidan till att finna rätt balans mellan framåtsyftande och positiva åtgärder gentemot invandrare och asylsökande och å andra sidan till att garantera säkerheten vid gränserna och en tillfredsställande hantering av migrationsflödena. Kommissionen har försökt att nå denna balans genom ett antal mycket breda förslag. Jag erkänner inför parlamentet att kommissionens ambitionsgrad i vissa fall inte har motsvarats av rådet. Detta är, som ni alla vet mycket bättre än jag, det normala sättet att bygga upp Europa, nämligen steg för steg och gradvis ökande. Om man jämför det juridiskt bindande regelverket – och det är ett mycket lämpligt ord – i detta område i dag med det regelverk som fanns för fem år sedan måste man erkänna att enormt stora framsteg har gjorts och vi bör inte vara kontraproduktiva. Vi bör vara förebyggande och bygga på frivillighet och försöka mobilisera medborgarna för att göra ännu mer ännu bättre inom en nära framtid.

Inom området medborgerliga rättigheter finns det en ständig spänning mellan garantin för grundläggande rättigheter och garantin för säkerhet. Den är inte självklar – den är något som man måste finna i varje beslut som fattas varje dag. Jag anser uppriktigt sagt att vi försöker hitta rätt balans mellan frihet och säkerhet när vi integrerar stadgan om de grundläggande rättigheterna i det nya konstitutionella fördraget, när vi diskuterar processuella garantier och när vi tar in några av de processuella garantierna i rambesluten om tillnärmning av straffrättsliga påföljder. Giacomo Santini påminde oss om att en av denna församlings största prestationer – jag hoppas att vi kommer att kunna avsluta processen före slutet av mandatperioden för detta parlament – är den nya lagstiftningen om den fria rörligheten för våra egna medborgare.

Jag påminner er om att när vi talar om att förstärka vår yttre gränskontroll och garantera vår inre säkerhet gör vi det inte på ett hämmande sätt utan i frihetens namn. Det är för att bevara den fria rörligheten och avskaffa våra inre gränser som vi måste förstärka säkerheten vid våra yttre gränser. Det är i frihetens namn som vi säger att vi skall vara mer effektiva i integrationen av lagliga invandrare. Därför måste vi försäkra vår egen allmänhet om att vi har situationen under kontroll.

Jag kan inte ge er något annat tal, för det är det här som jag har givit ända sedan starten. Jag vill uppmana er att än en gång läsa kommissionens meddelande av november 2000 om invandringspolitik och jämföra det med det tal som FN:s generalsekreterare Kofi Annan gav för två veckor sedan i parlamentet. Jag beklagar om detta verkar något arrogant från min sida, men gör jämförelsen så kan vi diskutera den sedan.

Min tredje anmärkning handlar om skydd för uppgifter. Uppriktigt sagt, när vi talar om att införa biometri i vissa resehandlingar måste vi vara mycket noggranna och se till att det finns proportionalitet i den typ av uppgifter som vi väljer, i de olika typerna av lagringssystem för uppgifter och i de typer av kontroller och övervakning som utförs av de nödvändiga myndigheterna. Mitt argument handlar om att rikta er uppmärksamhet mot att skyddet för uppgifter i den tredje pelaren i dag faller inom medlemsstaternas fulla befogenhet och ansvar. Vi försöker skapa lika villkor på EU-nivå för att se till att samma mönster för skydd för uppgifter kommer att råda i alla 25 medlemsstater när det gäller brottsbekämpning. Därför hoppas jag att jag får möjlighet att lägga fram dessa förslag senast i juni i år och presentera dem för er.

Min sista anmärkning handlar om budgeten. Jag tackar José Ribeiro e Castro och Carlos Coelho för att de har riktat uppmärksamheten mot att vi för att kunna uppnå våra ambitiösa mål måste ha de nödvändiga finansiella verktygen. Som framgår av de förslag som kommissionen presenterade i går för de nya finansiella perspektiven för 2007-2013, har området för frihet, säkerhet och rättvisa fått tillräckliga finansiella verktyg för att uppnå våra ambitiösa mål.

Vad gäller Tammerfors II stöder jag det som Michael McDowell just har sagt. Jag hoppas att det under Nederländernas ordförandeskap kommer att vara möjligt att ha ett Europeiskt råd med namnet Tammerfors II. Vilka kommer förslagen att vara för detta Tammerfors II? Jag skall belysa tre viktiga frågor. För det första: om man bedömer bristerna och de oavslutade affärerna i Tammerfors I på ett rättvist sätt skall arvet från Tammerfors I tas ombord på Tammerfors II.

För det andra anges tydliga målsättningar i det konstitutionella fördraget – Tammerfors bör noggrant följa den dagordning som definierades i detta fördrag. Sist men inte minst bör Tammerfors II på ett mer tillfredsställande sätt fokusera på kvaliteten i omflyttningen av EU-lagstiftningen inom detta område på nationell nivå, och på att övervaka det konkreta införlivandet av regelverket i de 25 medlemsstaterna. Jag ser fram emot den debatt i detta ämne som har föreslagits av Jorge Salvador Hernández Mollar, och kommissionen kommer att presentera egna idéer i ett nytt meddelande i juni 2004.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum under sammanträdesperioden mars II.

2. Kärnvapennedrustning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om de muntliga frågorna från Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp och Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster till rådet (B5-0008/2004) och kommissionen (B5-0013/2004) om kärnvapennedrustning: Konferensen om översyn av ickespridningsavtalet 2005 – EU:s arbete inför det tredje förberedelsemötet i New York (26 april – 7 maj 2004).

  Wiersma (PSE), föredragande. – (NL) Herr talman! Vi har begärt denna debatt eftersom förberedelser snart kommer att påbörjas för en ny diskussionsrunda inom FN:s ram om framtiden för icke-spridningsavtalet, avtalet mot spridning av kärnvapen. Vi är glada att det under de senaste månaderna har beslutats att ytterligare en separat resolution kommer att utfärdas om denna fråga och att en omröstning om resolutionen skall hållas under nästa sammanträdesperiod. Vi anser att det är viktigt att Europeiska unionen spelar en viktig roll här, precis som den tidigare har gjort, och att den tar ledningen i diskussionen om massförstörelsevapen och särskilt om spridningen av kärnvapen och de risker som vi nyligen har ställts inför. Ämnet är mycket aktuellt i ljuset av allt som händer i Irak, Iran, Nordkorea och, under de senaste veckorna, i Pakistan genom den s.k. Khanaffären.

Som jag redan har sagt kommer samråd också att hållas i slutet av april om effekten av icke-spridningsavtalet. För oss socialdemokrater finns det riktlinjer för denna diskussion: vi förespråkar ett multilateralt tillvägagångssätt eftersom det inte finns några ensidiga lösningar på de problem vi ställs inför. Alla mål för icke-spridningsavtalet gäller fortfarande, också målen om allmän nedrustning. De erkända kärnvapenmakterna, som vi kallar dem, bör föregå med gott exempel, och vi fortsätter att insistera på ett totalförbud mot kärnvapenprov. Dessutom vill vi uppmana dem som överväger att utveckla nya kärnvapen, de s.k. smarta kärnvapnen, att avbryta denna utveckling. Det stämmer att man bör fästa uppmärksamheten vid dem vi kallar för välfärdsstater, och här vill jag påpeka att vi absolut är för det tillvägagångssätt som EU nyligen antog i fråga om Iran, nämligen att med hjälp av ekonomiska, politiska och diplomatiska påtryckningar övertala landet att hålla fast vid atomenergiorganets avtal och inspektioner. Samtidigt – och vi skulle gärna vilja höra rådets och kommissionens reaktioner på detta – bör man, när icke-spridningsavtalet har granskats och fastslagits, överväga vilka möjligheter som finns att förbättra inspektionerna och sanktionerna. När allt kommer omkring är det på så sätt vi bör kunna förbättra situationen i världen. Man bör också uppmärksamma den eventuella farliga roll som spelas av kärnvapenmakter som inte är erkända och inte tas med i beräkningen när det gäller spridning av expertis och utrustning. Jag nämnde redan helt kort Khanaffären. Jag skulle vilja få respons även på denna. Vad har EU:s länder hittills gjort för att undvika detta slag av verksamhet? Risken förefaller öka, också i f.d. Sovjetunionen. De initiativ som har tagits har bara delvis gett resultat, och jag skulle vilja höra vad rådet och kommissionen anser också om detta. Väntar vi bara tills någonting går på tok, eller försöker vi verkligen förhindra det?

En sista fråga: det behöver inte sägas att utvecklingen i Mellanöstern varit intressant, också nyligen med tanke på att Libyen öppnats. Vi kan faktiskt nu dra slutsatsen att Iran mer eller mindre håller fast vid icke-spridningsavtalet. Libyen överger sitt kärnvapenprogram. Irak förefaller inte att ha några kärnvapen. Är det inte dags att fundera över om vi kan börja diskutera ett kärnvapenfritt område i Mellanöstern?

  Evans, Jillian (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen är en överenskommelse mellan 189 nationer om att skrota kärnvapen. 34 år efter att det trädde i kraft befinner vi oss dock i en situation där Förenta staterna är redo att inleda avskräckande kärnvapenanfall, där Förenade kungariket vägrade att utesluta användningen av kärnvapen i Irak, där forskning, utveckling och provsprängningar fortsätter, där kärnvapen fortfarande anses vara en väsentlig del av Natos försvarsplanering, där nya generationer kärnvapen för slagfälten utvecklas och där kärnvapenupprustningen i rymden är i full gång.

I den senaste utvärderingskonferensen år 2000 kom man överens om planen i 13 steg som ett sätt att införliva icke-spridningsfördraget, och den förnyade kärnvapenstaternas entydiga åtagande att skrota sina vapen. PrepCom i New York är den sista chansen att införliva detta program före nästa utvärderingskonferens 2005. Om vi inte intar en stark ståndpunkt nu finns det en risk att icke-spridningsfördraget blir meningslöst – fullt av goda avsikter, men utan några väsentliga politiska åtgärder som resultat. Europeiska unionen har en skyldighet att inta en ledarroll i detta och att se till att verkliga åtgärder vidtas.

Kärnvapen gör världen mer osäker och farlig. Internationella domstolen slog 1996 fast att användningen av kärnvapen, eller till och med hot om användning av dem, var olaglig, vilket gör det ännu mer brådskande att stärka icke-spridningsfördraget. Vi talar här om verkliga, existerande massförstörelsevapen och om att förstöra dem så effektivt som möjligt genom att genomdriva internationella överenskommelser.

Vi frågar ordförandeskapet, rådet och kommissionen exakt vad som görs i form av förberedelser inför PrepCom i New York. Vilka framsteg har exempelvis gjorts vad gäller de 13 praktiska stegen och de kärnvapenfria zonerna? Mitt hemland, Wales, förklarade sig kärnvapenfritt 1982. Vad görs för att stödja det banbrytande arbetet av borgmästarna i Hiroshima och Nagasaki med att mobilisera städer världen över för att arbeta för ett totalt avskaffande av kärnvapen? Detta måste vara målet för oss alla.

  Roche, rådet. – (EN) Herr talman! Det är en stor glädje för mig att på ordförandeskapets vägnar besvara den fråga som har ställts.

Europeiska unionen engagerar sig för systemet med multilaterala fördrag, vilket utgör den lagliga och normgivande grunden för allt icke-spridningsarbete. Den 12 december 2003 antog Europeiska rådet en EU-strategi mot spridning av massförstörelsevapen. Denna strategi införlivar och grundar sig på de texter som antogs av Europeiska rådet i Thessaloniki i juni 2003.

Strategin mot massförstörelsevapen understryker EU:s särskilda engagemang för fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (NPT). EU anser att allt vårt arbete skall syfta till att bevara och stärka detta grundläggande instrument för internationell fred och säkerhet. EU stöder helhjärtat de målsättningar som angavs i fördraget och insisterar på att effektivt införliva slutdokumentet från 2000 års utvärderingskonferens om NPT samt de beslut och den resolution som antogs vid 1995 års utvärderings- och förlängningskonferens.

EU har vid upprepade tillfällen uppgett att icke-spridningsfördraget är hörnstenen för den globala icke-spridningsordningen och den viktigaste grunden för att uppnå kärnvapennedrustning enligt artikel VI i fördraget. EU:s förklaring till förra årets andra förberedande kommitté för 2005 års utvärderingskonferens om NPT påminde om att medlemsstaterna fortsätter att lägga stor vikt vid att se till att NPT blir allmängiltigt och att alla följer fördraget. I detta avseende välkomnar vi att Kuba anslöt sig till fördraget 2002 och Östtimor 2003, vilket gör fördraget mer allmängiltigt. Det finns emellertid tre länder – Indien, Israel och Pakistan – som fortsätter att stå utanför systemet och vi fortsätter att uppmana dem att ansluta sig villkorslöst till NPT som kärnvapenfria länder.

Den 17 november 2003 antog rådet en gemensam ståndpunkt om allmängiltigheten och förstärkningen av multilaterala överenskommelser inom området icke-spridning av massförstörelsevapen och hur dessa överenskommelser efterlevs. Artikel 4 i den gemensamma ståndpunkten bekräftar att det är av yttersta vikt att uppnå universell anslutning till NPT. I detta syfte kommer Europeiska unionen för det första att uppmana alla stater som ännu inte är parter i NPT att villkorslöst ansluta sig till NPT som icke-kärnvapenstater och att underställa alla sina kärnenergianläggningar och dithörande verksamhet bestämmelserna i IAEA:s omfattande säkerhetskontrollsystem.

För det andra kommer EU att uppmana de stater som ännu inte är anslutna till säkerhetskontrollavtalen med IAEA att uppfylla sina förpliktelser i enlighet med artikel III i NPT och att snarast ingå sådana avtal.

För det tredje kommer EU att främja alla målen enligt NPT.

För det fjärde kommer EU att stödja slutdokumentet från NPT:s utvärderingskonferens 2000 och de beslut och den resolution som antogs vid utvärderings- och förlängningskonferensen 1995.

För det femte kommer EU att främja större hänsyn till säkerhetsgarantier.

Slutligen kommer EU att främja åtgärder för att se till att allt eventuellt missbruk av civila kärnenergiprogram för militära syften omöjliggörs på ett effektivt sätt.

Rådet har inte gjort någon gemensam analys av framstegen med införlivandet av de 13 stegen. Europeiska unionen är emellertid hängiven uppgiften att uppmuntra de framsteg som har gjorts med systematiska och framåtskridande åtgärder för nedrustning. Europeiska unionen kommer att fortsätta att uppmuntra alla ansträngningar för att införliva artikel VI i NPT, liksom paragraferna 3 och 4c i 1995 års förklaring om ”Principer och mål för hur icke-spridning av kärnvapen och nedrustning skall uppnås” samt de praktiska åtgärder som avtalades i 2000 års slutdokument.

EU:s åtagande för fördraget om totalförbud mot kärnvapenprov är också tydligt och upprepades senast i EU:s gemensamma ståndpunkt om allmän spridning av multilaterala instrument som antogs i november 2003. EU kommer att fortsätta att främja ett tidigt ikraftträdande av fördraget om totalförbud mot kärnvapenprov. I väntan på att det skall träda i kraft uppmanar vi alla stater med kärnvapen att följa ett moratorium om provsprängningar av kärnvapen eller andra kärnsprängningar och att avstå från åtgärder som strider mot fördraget om totalförbud mot kärnvapenprov.

EU har bekräftat vikten av kärnvapenfria zoner, vilka skapas på grundval av arrangemang som har uppnåtts fritt mellan medlemsstaterna i de berörda regionerna. De förbättrar den globala och regionala freden och säkerheten. Vi välkomnar och stöder kärnvapenstaternas undertecknande och ratificering av de relevanta protokollen om kärnvapenfria zoner.

Vad gäller frågan om verifiering och säkerhetskontroller anser EU att säkerhetskontrollerna fungerar som ett tekniskt verktyg till stöd för det politiska målet att behålla en miljö där kärnenergi kan användas på ett fredligt sätt utan hot om spridning. I detta sammanhang stöder vi starkt Internationella atomenergiorganets verifieringsroll. Unionen anser också att antagandet och införlivandet av omfattande överenskommelser om säkerhetskontroller och tilläggsprotokoll till dem är en förutsättning för ett effektivt och trovärdigt säkerhetskontrollsystem.

EU fortsätter också att lägga stor vikt vid kampen mot terrorism och stöder starkt alla åtgärder som syftar till att hindra terrorister från att förvärva kärnvapen och biologiska och kemiska vapen. Strategin för massförstörelsevapen betonar EU:s engagemang för att stärka regler och praxis för exportkontroller inom sina gränser och utanför dem, i partnersamarbete. EU kommer att arbeta för att förbättra de nuvarande mekanismerna för exportkontroller. EU kommer att förespråka att de gällande kriterierna för exportkontroller följs av länder utanför det nuvarande systemet och de nuvarande arrangemangen, däribland inom kärnenergiområdet.

Vad gäller säkerhetsinitiativet om spridning har rådet inte intagit någon ståndpunkt i denna fråga. Alla medlemsstater deltar inte i detta initiativ. Frågan från den internationella borgmästarkampanjen har inte tagits upp av rådet.

Den tredje förberedande kommittén för 2005 års utvärderingskonferens om fördraget om icke-spridning av kärnvapen, vilken kommer att hållas från den 26 april till den 7 maj 2004, kommer att vara en nyckelhändelse inom nedrustning och icke-spridning under 2004. Som ordförandeland kommer vi att arbeta inom unionen och med nyckelpartner för att försöka nå överenskommelser på solida grunder, så att utvärderingscykelns resultat blir en framgång. Detta arbete kommer först och främst att utföras inom arbetsgruppen för icke-spridning och i dess trepartssamtal med tredjeländer. Arbetet kommer att innefatta en utformning av EU:s gemensamma uttalanden om olika aspekter på fördraget, vilka skall göras av ordförandeskapet inför den förberedande kommittén. Ordförandeskapet kommer att informera Europaparlamentet om de framsteg som har gjorts inom detta område i enlighet med artikel 21 i fördraget om Europeiska unionen.

  Patten, kommissionen. – (EN) Jag välkomnar tillfället att bidra till denna debatt i dag, trots att jag oundvikligen kommer att korsa en del av den mark som har täckts så väl av ordförandeskapet.

Nya upptäckter inom spridningen av kärnvapenteknik till Iran, Libyen och Nordkorea har belyst vikten av att behålla och förstärka effektiva kontroller. Det är ett historiskt faktum att Indiens och Pakistans hemliga förvärv av kärnvapen på 1990-talet och den senare effekten på den regionala stabiliteten skapade stor oro. Nordkoreas utträde ur fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen förra året var ännu ett farligt och destabiliserande steg, för både den närmaste regionen och det internationella samfundet som helhet.

Fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (NPT) som trädde i kraft 1970 lade grunden för det internationella systemet för icke-spridning av kärnvapen såsom detta ser ut i dag. Systemet skapade de grundläggande uppförandenormerna. Det innebär – som kammaren vet – ett rättsligt förbud mot spridning av kärnvapen utanför de fem kärnvapenstater som erkänns i fördraget och gör spridningen av kärnvapen olaglig i det internationella samfundet. Med detta system kom principen om reglerad handel med kärnvapen, begreppet säkerhetskontroller för kärnvapen och, naturligtvis, Internationella atomenergiorganet, vars utmärkta arbete stöder systemet.

Det är förståeligt att mycket fokus har legat på systemets misslyckanden, men vi underskattar ofta framgångarna. I en presidentdebatt 1960 föreställde sig John F. Kennedy en värld med kanske 20 länder med kärnvapen. Att denna vision aldrig blev verklighet har till stor del berott på att NPT skapades. Sydafrika, Argentina, Brasilien, Taiwan och Sydkorea har till exempel alla vänt ryggen åt spridningen av kärnvapen, delvis på grund av internationella påtryckningar, men även till följd av förnuftiga och kloka beslut som svar på nationella debatter och åsikter. Vi har även sett en positiv utveckling på senare tid i Iran, som nu har godtagit tilläggsprotokollet, och i Libyen.

Mot denna bakgrund anser vi, samtidigt som vi inser vilka utmaningar som NPT står inför, särskilt vad gäller spridning av kärnvapen och nedrustning, att vi kan närma oss den kommande tredje förberedande kommittén med tillförsikt. Det kan mycket väl finnas brister i icke-spridningsordningen, men de är säkert inte omöjliga att avhjälpa och vi bedömer att de kan hanteras. Vi måste fortsätta att arbeta mot ett allmänt antagande av NPT av länder som hittills har vägrat att göra detta – särskilt Indien, Pakistan och Israel. Nordkorea måste återgå till att uppfylla fördraget. Vi måste även utvidga ratificeringen av det viktiga tilläggsprotokollet till fördraget. Detta protokoll ger IAEA bättre och starkare befogenheter att göra inspektioner. I detta sammanhang är kommissionens roll att i första hand stödja ordförandeskapet, som ser framsteg inom detta område som en hög prioritet, och i andra hand att uppmuntra till största möjliga EU-samordning.

Under de senaste 12 månaderna har EU tagit enorma kliv i riktning mot att stärka sin infallsvinkel mot icke-spridning. Den europeiska säkerhetsstrategin, som antogs vid Europeiska rådet 2003, identifierar massförstörelsevapen som ett av de farligaste hoten mot dagens Europa. Vid samma Europeiska råd godkändes EU-strategin mot spridning av massförstörelsevapen. Denna strategi följs nu upp med konkreta åtgärder. Arbetet med att införliva strategin går framåt inom ett stort antal områden, vilka är alltför många för att nämnas i dag, men jag vill betona ett antal viktiga exempel.

Det första var att rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i november förra året antog en text som syftade till att integrera icke-spridningsreglerna i Europeiska unionens vidare relationer med tredjeländer, bland annat genom att införa en icke-spridningsklausul i avtalen med dem. Detta nya engagemang för icke-spridning är viktigt eftersom den nya EU-strategin syftar till att ta in bestämmelser om icke-spridning i alla avtal med tredjeländer. Detta är nu en del av de pågående förhandlingarna, med till exempel Syrien, där icke-spridning hamnar på ungefär samma nivå som mänskliga rättigheter och kampen mot terrorismen.

EU:s gemensamma åtgärd för nedrustning och icke-spridning i Ryssland antogs av rådet 1999 för att förbättra samarbetet med Ryska federationen i dess arbete för en säker och miljömässigt hållbar nedmontering, förstörelse eller konvertering av infrastrukturer, utrustning och material för massförstörelsevapen. Projekten stöder kemisk förstörelse och hantering av plutonium avsett för kärnvapen. Dessa projekt, som har införlivats av kommissionen i nära samarbete med ett antal medlemsstater, är en liten men viktig del av gemenskapens bidrag på 1 miljard euro till det globala partnerskapet G8, som inleddes vid mötet i Kanada 2002.

Den interparlamentariska konferens som kommissionen stod som värd för under initiativet för icke-spridnings- och nedrustningssamarbete här i Strasbourg den 20 och 21 november 2003 betonade de stora utmaningar som ligger framför oss om vi skall kunna hantera de farliga resterna av programmen för massförstörelsevapen från kalla kriget på ett säkert sätt. Konferensens betydelse bekräftades genom dess status som interparlamentarisk sammankomst mellan personer från nationella nyckelparlament, inklusive Förenta staternas kongress och den ryska duman. För att hotet från massförstörelsevapen skall kunna avlägsnas måste detta bli och fortsätta att vara en högprioriterad fråga för nationella regeringar, regionala organisationer och det internationella samfundet som helhet. Ur gemenskapens perspektiv är vi tacksamma för den ökade uppmärksamhet som Europaparlamentet riktat mot behovet att på ett tillfredsställande sätt finansiera aktiviteter som minskar hotet i nästa budgetcykel. Kommissionen strävar i samarbete med Europaparlamentet efter att definiera framtida prioriteringar för icke-spridning och kommer, tack vare ett beslut av parlamentet nyligen, snart att kunna inleda ett pilotprojekt för att gå vidare med detta arbete.

Jag är tacksam för möjligheten att delta i denna korta men viktiga debatt om en fråga av så stor internationell betydelse.

  Theorin (PSE). – Herr talman! NPT är inte bara ett ickespridningsfördrag. Det är också det enda bindande internationella avtalet för kärnvapennedrustning. Icke-kärnvapenmakter förbinder sig att inte skaffa sig kärnvapen och kärnvapenmakterna lovar att avskaffa sina. Detta återfinns i artikel 6 i avtalet, där parterna förbinder sig att genomföra seriösa förhandlingar för att avskaffa alla kärnvapen. Denna utfästelse har undertecknats av samtliga kärnvapenmakter.

Vid det förra femårsmötet förband sig kärnvapenstaterna att totalt avskaffa sina kärnvapenarsenaler. Framför allt fattades det enhälligt beslut om ett handlingsprogram bestående av 13 punkter för att genomföra en total kärnvapennedrustning. Vad EU måste göra vid det kommande mötet är givetvis att kräva att dessa utfästelser infrias. Irland har länge spelat en aktiv roll i arbetet för kärnvapennedrustning, bl. a. tillsammans med mitt eget hemland, Sverige.

Kommer rådet då att kräva att dessa utfästelser genomförs? Kärnvapenmakterna har visserligen minskat sina strategiska arsenaler av kärnvapen. USA har i stället utvecklat så kallade mini-kärnvapen, avsedda att användas direkt i krig, och kärnvapen som genomtränger djupa berg, så kallade Bunker Buster-vapen. Detta bryter utan tvekan mot artikel 6 i NPT-fördraget. Dessutom har USA reviderat sin kärnvapenpolitik till att kunna använda sina kärnvapen, och detta inte bara i krig utan också i så kallat förebyggande syfte. Detta innebär ett allvarligt brott mot internationell rätt. Att föra krig i förebyggande syfte är ett brott mot FN-stadgan och en återgång till nävrätten, det vill säga den starkes rätt att ingripa för sina egna syften, som gällde före Förenta nationernas tillkomst. Det är naturligtvis viktigt att EU-parlamentet i sin resolution kräver att de parter som har undertecknat NPT skall leva upp till sina utfästelser. De skall påbörja en seriös kärnvapennedrustning och stoppa varje utveckling av nya kärnvapen. På vilket sätt kommer kommissionen och rådet att driva dessa krav vid nästa NPT-möte?

  Van Hecke (ELDR). – (NL) Herr talman! Generaldirektören i Internationella atomenergiorganet, El Baradei, uppgav nyligen att risken för en kärnvapenkonflikt aldrig har varit större än i dag. Medan man tog kontroll över Irak förändrades resten av världen till ett slags stormarknad med privat spridning, en stormarknad där alla länder och eventuellt också terrorister med kärnvapenambitioner kan ta chansen. Trots framgången nyligen med avseende på Libyen och Iran finns det föga utrymme för optimism. Förenta staterna, Ryssland och Frankrike har alla börjat förbereda en ny generation kärnvapen. När spänningen nu ökar mellan Saudiarabien och Förenta staterna väljer Saudiarabien också ett kärnvapenalternativ. I flera år har fadern till Pakistans atombomb, Abdul Qadeer Khan, som utbildades i Europa, vidarebefordrat kärnvapeninformation till diktatorer och eventuellt även till terrorister. Med tanke på denna kombination av affärssinnade kärnvapenexperter, omoralisk affärsverksamhet och statsägda institutioner har tröskeln för ett ödeläggande kärnvapenkrig sänkts. I dag är alla överens om att övervakningssystemet måste uppdateras och skärpas. Internationella atomenergiorganets kapacitet måste, med brådskande verkan, förstärkas om någon effektiv kontroll skall bli möjlig, men Europeiska unionen bör ha modet att vidta politiska, diplomatiska och ekonomiska åtgärder mot länder som nonchalerar eller undviker kontroll av kärnvapenspridning. Vi måste inte bara skärpa kontrollverksamheten, utan vi måste också vara beredda att gemensamt stärka den. Jag välkomnar därför rådets och kommissionens uppmaning att länderna skall åta sig att fortsätta att fullständigt genomföra icke-spridningsavtalet och att arbeta för ambitiösa resultat under nästa förberedande kommitté och konferensen om översyn 2005.

  Frahm (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! Först fick vi höra en debatt i kammaren om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, och sedan lyssnade vi till vi två viktiga tal av Chris Patten och det irländska ordförandeskapet. Vi borde vara nöjda och uppmuntrade, men sanningen är att saker och ting faktiskt snarare går åt fel håll när det gäller kärnvapennedrustning och möjligheten att skapa ett sådant område för frihet, säkerhet och rättvisa.

En av anledningarna till att saker och ting går åt fel håll är att det finns en ovilja att efterkomma inte bara bokstaven, utan också andemeningen i icke-spridningsavtalet. Jag tänker särskilt på artikel 6 om avskaffande av kärnvapen. Vid det senaste mötet 2000 beslutades att en särskild kommitté skulle inrättas som skulle handha kärnvapennedrustningen. Sedan dess har ingenting hänt. Om ingenting händer beror det på att de länder som bör använda sin energi och sina resurser på denna fråga antingen inte vill eller inte klarar av att göra det.

För ögonblicket framstår det klart att vi inte kan förvänta oss något stöd från amerikanerna i denna fråga. De gör för tillfället nästan motsatsen till vad de har åtagit sig att göra. De har också framhållit att de inte har för avsikt att efterkomma vare sig bokstaven eller andan i icke-spridningsavtalet. Genom att införa det som kallas ”miniukes” har de snarare sänkt kärnvapentröskeln i stället för att göra det som de i princip har åtagit sig att göra.

EU:s medlemsstater är inte särskilt mycket bättre. I stället för att göra denna fråga till en fast förankrad del av den transatlantiska dialogen är vi ganska försiktiga och förbindliga. Vi blir i viss mån inblandade i ett krig i Irak och vi gör vår del av ett antal av Förenta staternas andra åtgärder, i Afghanistan osv., utan att påpeka att om man inte tar detta problem på allvar och löser det kan allt vårt tal om områden med frihet, säkerhet och rättvisa möjligen användas för att vagga människor till sömns med. Det kan i varje fall inte användas till att skapa den värld som vi alla vill ha.

Om man är omgiven av brandhärdar kan man inte leva i frihet, säkerhet och rättvisa, så jag skulle vilja se lite mer energi bakom dessa mycket vackra ord. Det är alltid underhållande att höra Chris Patten komma med vackra ord, men jag vill ha lite mer energi.

  McKenna (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Det förberedande mötet om det tredje icke-spridningsavtalet (NPT) i New York om några månader måste bli en framgång. För att lyckas är det nödvändigt att Irland, som innehar ordförandeskapet, ser till att medlemsstaterna intar en gemensam hållning, som blir en del av dess åtagande inom ramen för EU-strategin mot spridningen av massförstörelsevapen som antogs i Thessaloniki, eftersom detta är de värsta massförstörelsevapnen. Irland har, som en av initiativtagarna till icke-spridningsavtalet, en huvudroll att spela i sammanhanget.

Vi skulle vilja veta vilka prioriteringar som rådets arbetsgrupp om kärnvapen har inför det förberedande NPT-mötet. Parlamentet måste få veta vilka medlemsstater som är samarbetsvilliga och vilka som inte är det. Rådet bör skriva regelbundna rapporter om framskridandet i frågan till parlamentet, i synnerhet om avveckling av kärnvapenarsenaler, kärnvapenfria zoner och mottot att inte vara den som först tillgriper kärnvapen. Detta ligger i allmänhetens intresse. Vi måste få veta hur långt Europeiska unionens medlemsstater har kommit i att genomföra handlingsprogrammet i de 13 praktiska punkter som antogs vid utvärderingskonferensen mellan parterna i NPT 2002.

Det är också mycket viktigt att det irländska ordförandeskapet axlar en proaktiv roll för att se till att Europa blir en kärnvapenfri zon, att Förenade kungariket och Frankrike gör sig av med sina kärnvapenarsenaler och att Natos politik att vara den som först tillgriper kärnvapen avskaffas. Rådet måste förbereda ett yttrande om vilka framsteg som Europeiska unionen gjort sedan parlamentets betänkande om icke-spridningsavtalet NPT 1995 och inte minst om alla resolutioner som kommit sedan dess. Jag vill se en proaktiv hållning från det irländska ordförandeskapets sida och att de informerar parlamentet om vad som händer i rådet.

  Maes (Verts/ALE). – (NL) Herr rådsordförande, herr kommissionär! När jag lyssnar till er båda när ni talar för rådet och kommissionen borde jag bli lugnad, men det blir jag inte, eftersom vi alltsedan Hiroshima har levt under hotet om ett kärnvapenkrig, och detta hot ökar snarare än minskar. Vi bör sluta med denna läpparnas bekännelse till icke-spridning och kontroll. Hyckleriet sprider sig helt klart i detta fall. När allt kommer omkring har antalet länder med kärnmaterial ökat hela tiden sedan icke-spridningsavtalet ingicks. Detta tycks ha skett med hjälp av länderna i vår egen union, som aldrig har bestraffats och aldrig ställts till svars. Hur kunde Israel lyckas framställa en atombomb? Först med hjälp från Frankrike, Belgien, Luxemburg och Tyskland. Alla har hjälpt till att skapa denna bomb, och nu beklagar vi oss över att Israel stannar utanför, eftersom Förenta staterna naturligtvis inte vill tvinga detta land att godta icke-spridning. Som ett resultat av detta är araberna nu också hela tiden angelägna om att få tag på kärnvapen. Vi lägger märke till att all kontroll som förekommer inte kunde hindra Abdul Qadeer Khan, fadern till Pakistans atombomb, från att lyckas göra det han ville i trettio års tid. Nu har materialet blivit alltmer lättillgängligt eller tillgängligt på svarta marknaden. Under en femårsperiod har ett och ett halvt kilo klyvbart material försvunnit i Georgien. Sovjetunionens sammanbrott har öppnat en marknad, en svart marknad, för kärnmaterial. Jag hoppas att ni kommer att rösta för genomförbara åtgärder och ta ställning mot vackra uttalanden som får vårt folk att somna, för de är helt vakna.

  Lucas (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag delar varken rådets eller kommissionens optimism i denna fråga. Det faktum att två av Europeiska unionens medlemsstater har kärnvapen underminerar hela EU:s moraliska auktoritet i diskussionen om massförstörelsevapen.

Alla kan tydligt se vilket oerhört hyckleri det är när den brittiska och den amerikanska regeringen kräver att andra skall rusta ned, samtidigt som de själva uppgraderar sin egen kärnvapenkapacitet. Detta är ett ohållbart, falskt och mycket destabiliserande beteende. Det har talats mycket om internationell lag på sistone, så låt mig påminna Förenade kungariket och Frankrike om att enligt den internationella domstolen i Haag är kärnvapen omoraliska och olagliga. Vid den sjätte utvärderingskonferensen om NPT åtog sig alla kärnvapenstater enhälligt att helt och hållet skrota sina kärnvapenarsenaler som ett led i kärnvapennedrustningen. Detta är nu fyra år sedan och det har knappt gjorts några framsteg sedan dess. Förenade kungariket och Frankrike borde föregå med gott exempel och oberoende av varandra skrota sina kärnvapenstridsspetsar. Förenta staterna bör omedelbart ta bort alla sina kärnvapen från europeiskt territorium. Det är otvivelaktigt ambitiösa mål, men om vi tar hoten från massförstörelsevapnen på allvar, är detta den väg vi måste gå.

  Talmannen. Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum den 26 februari 2004 i Bryssel.

3. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Jag vill hälsa en delegation med 15 ledamöter välkomna från över- och underhusen i parlamenten i Mercosurländerna (Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay) som sitter på läktaren.

Delegationen leds av Alfredo Atanasof, ledamot av det argentinska parlamentet och ordförande i Mercosurs gemensamma parlamentarikerkommitté.

Våra gäster är här för att delta i den sjätte interparlamentariska konferensen för EU–Mercosurs gemensamma parlamentarikerkommitté. Konferensen äger rum i dag och i morgon i Strasbourg.

Som ni vet förhandlar Europeiska unionen och Mercosur om ett avtal om ekonomiskt samarbete, politisk samordning och politiskt samarbete.

Det är ett stort nöje för mig att välkomna denna delegation och önska den interparlamentariska konferensen all framgång.

Mina damer och herrar! Jag måste också meddela er att debatten om rådets uttalande om Europeiska unionens ståndpunkt om utfrågningen i Internationella domstolen om muren i Israel kommer att försenas till kl. 15.00, så vi kan fortsätta med omröstningarna under de närmaste minuterna.

ORDFÖRANDESKAP: COX
Talman

4. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

Betänkande (A5-0022/2004) av Georges Garot för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om utvecklingen av jordbruksinkomster inom Europeiska unionen (2002/2258(INI))

(Parlamentet antog texten.)

⁂

Betänkande (A5-0018/2004) av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om jordbruk och jordbruksforskning inom ramen för reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken (2003/2052(INI))

(Parlamentet antog texten.)

⁂

Betänkande (A5-0470/2003) av Stefano Zappalà för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer (KOM(2002) 119 – C5-0113/2002 – 2002/0061(COD))

Före omröstningen om ändringsförslag 20:

  Zappalà (PPE-DE), föredragande. – (IT) Herr talman! Enligt ändringsförslaget skall ordet ”tillräckliga” införas före ordet ”yrkeskvalifikationer”.

(Eftersom fler än 32 ledamöter motsatte sig att det muntliga ändringsförslaget beaktades, gick det inte till omröstning.)

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0025/2004) av Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om typgodkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon (KOM(2003) 418 – C5-0320/2003 – 2003/0153(COD))

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0024/2004) av Dominique F.C. Souchet för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om åtgärder för återhämtning av det nordliga kummelbeståndet (KOM(2003) 374 – C5-0314/2003 – 2003/0137(CNS))

(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)

⁂

Betänkande (A5-0026/2004) av Alejandro Cercas för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om arbetstidens förläggning (ändring av direktiv 93/104/EEG) (2003/2165(INI))

Före omröstningen om punkt 12:

  Cercas (PSE), föredragande. – (ES) Herr talman! Europeiska socialdemokratiska partiets grupp önskar lägga fram en muntlig ändring av punkt 12. Ändringen lyder som följer:

(EN) ”Europaparlamentet begär att möjligheten till undantag i enlighet med artikel 18.1 b i direktiv 93/104/EG så snart som möjligt upphävs. I väntan på det kräver parlamentet att kommissionen tar fram praktiska metoder för att hantera möjligt eller faktiskt missbruk av möjligheten till undantag, t.ex. försöker ta reda på hur den frivilliga delen av undantaget bäst kan stärkas.”

(ES) Herr talman! Vissa grupper vill också dela upp denna muntliga ändring. Den första delen skulle sluta med ”direktiv 93/104/EG så snart som möjligt upphävs”, och den andra delen skulle då börja med ”I väntan på” och fortsätta till slutet.

  Lynne (ELDR). – (EN) Herr talman! Jag lade för ELDR-gruppen fram ett gemensamt ändringsförslag med PPE-DE-gruppen. Är det i sin ordning att PPE-DE-gruppen kan göra helt om och lägga fram ett muntligt ändringsförslag som går tvärt emot deras ursprungliga ändringsförslag? Samtidigt verkar gruppen vara helt oense med sina konservativa kolleger, och skuggföredraganden var konservativ. Vilken ställning har mitt ändringsförslag ...

  Talmannen. – Ursäkta att jag avbryter er. Vi kommer inte att diskutera detta mer, men ni ställer en bra fråga om arbetsordningen. Jag kommer att ta hand om det. Om 32 ledamöter har invändningar mot det muntliga ändringsförslaget faller det.

  Lynne (ELDR). – (EN) Bör inte det muntliga ändringsförslaget behandlas efter omröstningen om ändringsförslaget, eftersom de ändrar stycket och inte det ändringsförslag som jag lade fram?

  Talmannen. – Om vi röstar om det muntliga ändringsförslaget kommer det reviderade ändringsförslag 15 att falla, eftersom det ingår i det muntliga ändringsförslaget.

Nu åter till frågan om arbetsordningen. Finns det några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget?

  Crowley (UEN). – (EN) Herr talman! Eftersom ändringsförslag 26s syftar till att omintetgöra texten, borde det väl behandlas före det muntliga ändringsförslaget?

  Talmannen. – Svaret på er fråga är att om inte 32 ledamöter har invändningar kommer vi att fortsätta med det muntliga ändringsförslaget, som utgör en kompromiss mellan partigrupperna.

(Talmannen konstaterade att det inte fanns några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget.)

(Parlamentet antog resolutionen.)

⁂

Talmannen. – Omröstningen är avslutad.

RÖSTFÖRKLARINGAR

Betänkande: Garot (A5-0022/2004)

  Fatuzzo (PPE-DE). –(IT) Herr talman! Det gläder mig att kunna meddela att en delegation med regionala företrädare från Lombardiet är närvarande på läktaren, inbegripet min dotter Elisabetta Fatuzzo. Eftersom hon visste att jag skulle tala om betänkandet om jordbruksinkomster inom Europeiska unionen påpekade hon att vi en gång hade fruktträd som gav äpplen, päron, körsbär och vackra söta bigarråer och att det fanns vetefält och grönsaker. När kommer vi på nytt att ha nöjet att skörda dessa produkter nära våra hem som vi brukade göra? När kommer vi igen att liksom Adam kunna få äpplen som Eva plockat direkt från trädet?

  Talmannen. – Tack skall ni ha, herr Fatuzzo. Vi hälsar er grupp av besökare från Lombardiet och er dotter Elisabetta välkomna.

  Berthu (NI), skriftlig. – (FR) I Garotbetänkandet om utvecklingen av jordbruksinkomsterna i Europeiska unionen har Europaparlamentet underförstått börjat beklaga sig över de framtida konsekvenserna av Fischlerreformen, trots att man själv samtyckte till den. Det var i själva verket parlamentet som för att tillfredsställa kommissionen gick med på att kasta ut jordbruket på världsmarknaden, koppla bort stödet från produktionen och anpassa produktpriserna nedåt. När man läser Garotbetänkandet är det svårt att tro detta.

Parlamentet inser nu att det krävs skäliga priser som grundar sig på produktionskostnaderna och ett tillräckligt anpassat yttre skydd (punkt 12) för att bibehålla jordbrukarnas inkomster och behålla ett sunt jordbruk i alla länder i Europa.

Vi var mer konsekventa när vi avvisade Fischlerreformen och vid symposiet för återuppbyggnad av en jordbrukspolitik i Europa föreslog en jordbruksmodell som internt i mindre utsträckning var utsatt för offentliga interventionssystem, och som utan exportstöd skyddades utåt, så att skäliga inhemska priser som var förenliga med en hållbar förvaltning av naturen skulle fastslås spontant. Det är det enda sättet att verkligen garantera EU:s jordbruk i framtiden.

  Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I detta betänkande kritiseras med all rätt vissa aspekter i denna gemensamma jordbrukspolitik, som huvudsakligen har tjänat till att öka vinsten för de stora kapitalistiska jordbrukarna och de storskaliga distributörerna. Föredraganden säger att han vill distansera sig från denna politik och skydda jordbrukarna, särskilt de små jordbrukarna, i alla EU-regioner, även de mest avlägsna.

Vi är inte emot att de minsta av dem skall skyddas, och det är den enda anledningen till att vi inte röstade mot detta betänkande. Å andra sidan är vi helt emot stöd till jordbrukets kapitalister.

Vi är också emot de protektionistiska aspekterna av den politik som förespråkas i detta betänkande, eftersom protektionismen är ett direkt angrepp på inkomsterna för många jordbrukare i tredjeländer, inbegripet de fattiga länderna, och eftersom den skadar konsumenterna. Vi avstod därför från att rösta.

  Caudron (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det utmärkta Garotbetänkandet, och jag vill ta tillfället i akt och gratulera Georges Garot till hans arbete om det europeiska jordbruket.

Georges Garot har lyckats upprätthålla en bra jämvikt mellan dem som skulle vilja lösgöra jordbruket från EU till förmån för världsmarknaden, och dem som anser att den europeiska budgeten är en ”mjölkko” som gör de rikaste jordbrukarna ännu rikare.

  Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Ett sunt argument för att bibehålla det europeiska jordbruksstödet är att det gör det möjligt för små jordbrukare att överleva prisfall för deras produkter och att bidra till att bibehålla en livskraftig landsbygd. Detta argument upphävs om skattepengar missbrukas till att fylla fickorna på rika jordbrukare och multinationella jordbruksföretag.

En undersökning som gjordes nyligen av utvecklingsorganisationen Oxfam visar att EU:s jordbruksstöd i Förenade kungariket huvudsakligen gynnar stora markägare. Det uppskattas till exempel att den rikaste av dem, hertigen av Westminster, får ungefär 38 brittiska pund i timmen i jordbruksstöd.

Till och med föredraganden Georges Garot, som i egenskap av socialdemokrat tyvärr anser att avregleringen av jordbruket är ett naturfenomen, uppmärksammar nu att någonting har gått på tok i fråga om jordbruksstödet. Åren 1995–2002 ökade jordbruksinkomsterna med 7 procent, men samtidigt minskade antalet jordbruk med 15,7 procent. De återstående jordbruken ökade i storlek och bedrevs mer intensivt. Jordbruksstödet fördelas ojämnt: 20 procent av jordbruken får 73 procent av direktstödet för 59 procent av arealen och endast 25 procent av arbetstillfällena. Föredraganden är framför allt orolig när det gäller jordbruk som producerar lite men som får stöd. Jag skulle snarare förespråka ett tak, en maxgräns för stöd till varje jordbruk. Utan en sådan åtgärd skulle jordbruksanslagen bli en källa till meningslös byråkrati och en orättvis form av omfördelning.

  Mulder (ELDR), skriftlig. – (NL) Jag avstod från att rösta om Garotbetänkandet, trots att det stöder utveckling och reformer till förmån för en jordbrukspolitik där kopplingen av stödet avskaffas och landsbygdspolitiken stärks.

Men i betänkandet tas inte tillräcklig hänsyn till de restriktioner som styr finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Till och med det tillgängliga ekonomiska spelutrymmet påverkar den politik som skall antas. Jag vill särskilt be er uppmärksamma punkt 25, där samfinansiering för jordbruks- och landsbygdspolitik avvisas. Enligt min åsikt är obligatorisk samfinansiering just ett av de nyckelinstrument som kan bidra till att en gemensam jordbrukspolitik kan antas i framtiden.

  Queiró (UEN), skriftlig. – (PT) Detta betänkande fokuseras på den nuvarande krisen för jordbruksinkomsterna i ett antal medlemsstater. Den viktigaste frågan här är i vilken utsträckning den gemensamma jordbrukspolitiken uppfyller de mål som fastslogs i fördraget när det gäller att se till att jordbrukare och boende på landsbygden får en anständig levnadsstandard. Medan de totala jordbruksinkomsterna ökade med 7 procent mellan 1995 och 2002, åstadkoms detta på bekostnad av en 18-procentig minskning av antalet jordbruk. Vi har sett de sociala effekterna av detta fenomen för de portugisiska jordbrukarna, som har tvingats överge eller ändra de arbetsuppgifter som de alltid har utfört.

Sanningen är att i jämförelse med andra ekonomiska områden har jordbruket halkat efter. De totala siffrorna döljer också större skillnader, exempelvis det faktum att 20 procent av jordbrukarna får 73 procent av jordbruksstödet. Dessa jordbruk svarar bara för 59 procent av markarealen och 25 procent av arbetstillfällena inom sektorn. Situationen är politiskt och socialt oacceptabel och förklarar varför vissa medlemsstater önskar behålla sina privilegier enligt den gemensamma jordbrukspolitiken.

Genom att rösta för betänkandet samtycker vi till formuleringen i rekommendationerna med avseende på den nyligen stärkta pelaren för landsbygdens utveckling enligt den gemensamma jordbrukspolitiken, som främjats ...

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)

  Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken har antalet jordbruk minskats avsevärt – med 15,7 procent – mellan 1995 och 2002, vilket lett till en höjning av jordbruksinkomsterna i hela EU.

Denna ökning berodde i själva verket både på denna minskning av antalet jordbruk och på ökningen av jordbrukens storlek.

Mångfald och diversifiering har också hjälpt till att bibehålla jordbruksinkomsterna.

En undersökning av det faktiska livet på landsbygden i medlemsstaterna avslöjar emellertid i många fall att jordbrukarna antingen är beroende av offentligt stöd eller av pris- och marknadsfluktuationer, vilket leder till en känsla av osäkerhet och i förlängningen till låga investeringsnivåer för moderniseringar och för växling av grödor.

Jordbruken blir alltmer koncentrerade, och om inte denna utveckling bekämpas kommer den att resultera i att landsbygden avfolkas och därigenom äventyra alla övriga fördelar som landsbygden erbjuder, varav inte alla kan kvantifieras.

De två målen ”konkurrenskraft” och ”mångfunktionalitet” måste göras förenliga, för att man därmed skall garantera en miniminivå av säkerhet för dem som deltar i jordbruket och göra att de kan känna sig säkra på att få en rättvis levnadsstandard och en stabil inkomst. Resultatet av detta skulle bli ett livskraftigt jordbruk i unionen som kan bidra med så många jordbruk och arbetstillfällen som möjligt i hela EU.

Jag röstade för betänkandet.

  Souchet (NI), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Garotbetänkandet därför att jag erkände fördelarna med ett initiativ som för en gångs skull har gjort det möjligt för oss att diskutera en av de grundläggande frågorna som påverkar bibehållandet av vår jordbruksmodell: våra jordbrukares inkomster. Denna debatt har gjort det möjligt för oss att bryta med de fragmentariska och tekniska metoder som i normala fall påtvingas oss när vi undersöker den stora mängden av lagstiftningsförslag som kommer från kommissionen.

Jag ville också markera mitt fullständiga samtycke till genomgången av den gemensamma jordbrukspolitikens grundläggande mål, vars relevans på nytt bekräftas i betänkandet: ”att stödja ett territoriellt jordbruk inom EU som har förmåga att överallt behålla så många lantbruk och arbetstillfällen som möjligt” och ”att garantera en rättvis levnadsnivå och stabila inkomster för jordbruksbefolkningen för att kunna behålla jordbruksverksamhet inom hela EU:s territorium”.

Men jag kan bara uttrycka min förvåning över de motsägelsefulla resonemang där man å ena sidan alltid samtycker till kommissionens förslag, vare sig det gäller avskaffandet av kopplingen eller minskningen av det yttre skyddet, medan man å andra sidan pekar på de risker för fullständig utspädning av den europeiska jordbruksmodellen som samma förslag medför.

Mitt godkännande gäller därför helt klart inte hänvisningarna till avskaffandet av kopplingen och till utvecklingen av landsbygden i Garotbetänkandet.

Betänkande: Graefe zu Baringdorf (A5-0018/2004)

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Vi behandlar fortfarande jordbruksområdet med detta betänkande. Jag skulle vilja att jordbruksforskningen gör framsteg, framsteg, framsteg fram till den punkt där ett vin kan produceras av druvor som inte skadar levern för den som dricker det. Jag skulle också vilja att detta jordbruk producerar päron som smakar päron, äpplen som smakar äpplen, körsbär som smakar körsbär och persikor som smakar persikor. Men framför allt, herr talman, skulle jag vilja att mynta – vilket är min favoritsmak – har och fortsätter att ha till och med ännu mer smak och doft av mynta, som ger mig sådan tillfredsställelse, och som jag älskar.

  Talmannen. – Jag tackar er för detta jordnära bidrag.

  Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Det behöver inte sägas att en stor del av jordbruksforskningen hittills på ett eller annat sätt har inriktats på områden där livsmedelskapitalisterna hoppats på de största vinsterna. Detta betänkande förespråkar att man omdirigerar åtminstone en del av denna forskning till sektorer som för närvarande nonchaleras. Det vore verkligen bra, även om vi i motsats till föredraganden inte anser att utvecklingen av ”hållbart” jordbruk och ”biologisk” odling, vilket han stöder, nödvändigtvis är synonymt med verkliga fördelar både för konsumenterna, åtminstone den största delen av dem, och för små familjejordbruk.

Vi motsätter oss naturligtvis inte en sådan omdirigering av jordbruksforskningen och inte heller att den skall finansieras med hjälp av allmänna medel, vilket föredraganden önskar. Denna begäran understryker i vilken utsträckning marknadsekonomin är inkompetent när det gäller att finansiera forskning om resultaten inte ger direkta vinster.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jordbruket har stor inverkan på klimatet, jorden, den biologiska mångfalden, jämvikten i ekosystemen och på förvaltningen av landskapet; det finns med andra ord en stark miljömässig växelverkan. Det är en vital socioekonomisk och kulturell aktivitet som borde resultera i högkvalitativa jordbruksprodukter. De kriser i samband med livsmedel och djurhälsa som har drabbat EU har visat hur föga hållbar den nuvarande jordbruksmodellen är, som upprättats enligt den gemensamma jordbrukspolitiken. Denna modell uppmuntrar till intensifierad produktion, i direkt motsats till jordbrukets mångfunktionella innehåll.

För att kunna utveckla en hållbar jordbrukskultur är det därför viktigt att vi utvecklar, genomför och finansierar jordbruksforskning som tar hänsyn till jordbrukets betydelse både för utvecklingen av landsbygdsområden och för produktionen av högkvalitativa livsmedel. De ynka 2 procent som medges i det sjätte ramprogrammet för forskning är en alltför låg finansieringsnivå för forskning på sådana områden som exempelvis mer hållbara jordbruksmetoder, livsmedelssäkerhet och livsmedelskvalitet, alternativa inkomstkällor inom jordbruket (användning av råmaterial från jordbruket till annat än livsmedel), frågan om könsfördelning samt nya sätt att reglera marknaden och förbättra organiska jordbruksmetoder.

Andra områden där det är mycket viktigt med forskning är genetiskt modifierade grödor och bioteknik. Mer specifikt måste vi undersöka frågor som rör samexistensen mellan odling av genetiskt modifierade grödor och konventionella/organiska grödor, och de eventuella riskerna med att sätta ut dessa grödor i miljön och med att införa dem i livsmedelskedjan.

  Queiró (UEN), skriftlig. – (PT) I det betänkande vi har framför oss påpekas behovet av att öka finansieringen för forskning på jordbruksområdet, i ljuset av sådan utveckling som exempelvis en övergång till mångfunktionalitet, den större betydelse som ges åt utvecklingen på landsbygden och behovet av att göra vissa specialiserade jordbruksmetoder, exempelvis ekologisk odling, mer lönande.

Föredraganden uppmuntrar därför till användning av medel från det sjätte ramprogrammet för forskning för att stödja projekt och initiativ inom den allmänna ramen för jordbruk och landsbygdens utveckling, med tanke på den avsevärda potential som finns inom livsmedelsforskning och produktutveckling för att hjälpa fram lokal produktion och lokal ekonomi.

Vi håller fullständigt med om att det krävs avsevärda investeringar för att öka kvalitetsnivåerna och bibehålla konkurrenskraften om vi skall kunna uppfylla konsumenternas allt högre förväntningar när det gäller spårbarhet, hygienkontroll, kontroll av ingredienser osv. Eftersom sådana investeringar inte är lätta att åstadkomma för små och medelstora företag måste vi skapa villkor som ger investeringar på industriell nivå, eller på regional eller nationell nivå, genom offentlig finansiering.

Jag röstade därför för detta betänkande.

  Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Jag delar föredragandens åsikt att det behövs finansiering till forskning inom jordbruksområdet. Det finns en avsevärd potential inom livsmedelsforskning och produktutveckling för att hjälpa fram lokal produktion och lokal ekonomi, vilket tyvärr inte har utnyttjats ordentligt.

Med tanke på den senaste utvecklingen på området, exempelvis övergången till mångfunktionalitet, anser jag att landsbygdens utveckling bör få den prioritering den förtjänar, och användningen av medel från det sjätte ramprogrammet för forskning kan hjälpa till i detta avseende.

Jag anser att konsumenternas ökade krav, som jag välkomnar och uppmuntrar, verkligen förtjänar fullt stöd från EU-institutionerna.

Institutionerna måste bidra inte bara till att göra det alltmer möjligt att spåra en produkt ”från jordbruksföretaget till gaffeln” utan också till att göra viss specialiserad jordbruksverksamhet, exempelvis ekologisk odling, mer lönande.

I fråga om spårbarhet, hygienkontroll och kvalitet av ingredienser krävs det fortfarande avsevärda investeringar för att öka kvalitetsnivåerna och bibehålla konkurrenskraften.

Jag röstade därför för betänkandet.

Betänkande: Zappalà (A5-0470/2003)

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Jag röstade faktiskt för detta betänkande om erkännande av yrkeskvalifikationer, eftersom syftet med det är att få läkare som är europeiska läkare – erkända som sådana över hela Europa – europeiska jurister, europeiska revisorer, europeiska arkitekter. Vi ledamöter, herr talman, är vi inte redan europeiska parlamentsledamöter? Har inte vi visat att vi lyckas vara parlamentsledamöter utan att tvingas skaffa oss ytterligare examina för att kunna erkännas i hela EU? Vi är därför ett exempel på hur det i praktiken är möjligt att ha ett gemensamt europeiskt yrke. På samma sätt som vi parlamentsledamöter har lyckats utföra vårt arbete effektivt, så kan också alla andra yrkesgrupper göra likadant. Låt oss hoppas att det händer snart!

  Alyssandrakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Vi Europaparlamentariker från det grekiska kommunistpartiet röstade emot betänkandet därför att man under förevändning av ”öppenhet” och ”erkännande av yrkeskvalifikationer” strävar efter att minska den naturvetenskapliga grunden för kvalifikationerna, när utvecklingen inom forskning och teknik snarare förutsätter en uppgradering av utbildningen.

Som vi påpekade under diskussionen om betänkandet är syftet med det en fortsatt avreglering av arbetsmarknaden till förmån för de stora företagen, det ingriper i medlemsstaternas utbildningssystem och tvingar på oss en utbildningsmodell som förringar högre utbildning, och den harmoniserar nedåt de kvalifikationer som krävs för tillgång till yrken som är skyddade enligt lag.

Beträffande ingenjörer, till exempel, och bortsett från den ojämlika behandlingen av kvalificerade ingenjörer som har genomgått en femårig utbildning vid ett institut för högre utbildning och som jämställs med personer som genomgått treåriga kurser, så ger den nedvärdering av yrket som föreslås i direktivet upphov till en allvarlig fråga om allmänt intresse och brådskande sociala krav och gräsrotskrav inom känsliga områden, t.ex. skydd mot jordbävningar, konstruktion och förbättring av den naturliga miljön och den som skapats av människohänder.

Dessutom röstade kammaren för de ändringsförslag som bereder vägen för erkännande av mindre äkta diplom som utfärdas av universitetsinstitut, de omtalade så kallade liberal study centres, som är anslutna till utländska universitet, där personer som genomgått dess utbildning jämställs med personer som har examina från grekiska institut för högre utbildning, trots att kurserna vid dessa centrum inte erkänns i Grekland som högre utbildning.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar kritiken i betänkandet om kommissionens förslag, särskilt med hänsyn till de tillfälliga åtgärderna för att definiera tillhandahållandet av tjänster och möjligheten att undvika att betala sociala avgifter.

I Portugal är det viktigaste villkoret för reglering och begränsning av möjligheten att utöva vissa yrken artikel 47 i grundlagen. Inskränkningar är bara möjliga med hjälp av nationalförsamlingens lagstiftning. Utövandet kan bara begränsas när andra grundläggande rättigheter står på spel – livet, hälsan och säkerheten för personer och ägodelar – medan kriterierna för proportionalitet, behov och åtgärdens lämplighet alltid måste respekteras.

Idén om att konsolidera alla yrkesbestämmelser i ett enda direktiv, där hänsyn tas till de särskilda kännetecknen för vart och ett av dessa yrken – läkare, veterinärer, sjuksköterskor, förlossningsläkare, arkitekter och tandläkare – är godtagbar, eftersom det handlar om liv, hälsa och säkerhet för personer och ägodelar.

Men det är oacceptabelt och faktiskt obegripligt att direktivet inte inbegriper andra yrkesgrupper inom hälsovården, som spelar en viktig roll när det gäller arbetstagarnas hälsa och säkerhet, exempelvis hälso- och arbetsmiljöhandläggare, biologer, hälsospecialister och experter på diagnos och terapi. Förslaget till direktiv är, genom att man inte klart anger att utbildningen för att erkänna yrkeskvalifikationer måste baseras ...

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)

  Krivine och Vachetta (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Betänkandet om erkännande av europeiska yrkeskvalifikationer utsträcker möjligheterna för tillhandahållande av tjänster och harmoniserar kvalifikationerna för att öka den fria rörligheten för arbetskraften i EU. Man strävar i betänkandet efter att ge kunderna till dem som tillhandahåller tjänsterna en garanti för det arbete som gjorts och göra det möjligt för honom att finna den person som är ansvarig om han inte blir nöjd med tjänsten, och att försäkra honom mot riskerna. Men det finns ingenting i texten om de rättigheter som de erkända kvalifikationerna medför, ingenting om de garantier som erbjuds, ingenting om harmoniseringen av status och arbetsförhållanden och ingenting om att förbättra villkoren för utbildning.

Vi avvisar en politik där man vill ge all garanti till företagen eller kunderna i samband med den yrkesmässiga rörligheten, men ingen garanti till dem som arbetar. Vi avvisar en politik som uppmanar till social dumpning genom att löntagare utsätts för brutal konkurrens med varandra utan någon garanti och som därmed underminerar deras status och rätt till sociala förmåner. Vi är för en harmonisering av kvalifikationer som är oupplösligt förenad med en definition av status, arbetsförhållanden och sociala åtaganden när det gäller löner och social trygghet, eftersom det skulle främja en rörlighet som skulle uppmuntra till förbättrade levnads- och arbetsförhållanden i alla europeiska länder. Vi har därför röstat mot Zappalàbetänkandet.

  Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Som det överlämnades till oss innehåller betänkandet ett enormt antal ändringsförslag, bland vilka jag har koncentrerat mig på ett enda, nämligen ändringsförslag 20, som hänvisar till skäl 21.

Jag har blivit ombedd att hjälpa till av Europeiska arkitektrådet, på begäran av arkitekter och tekniska konsulter i Storhertigdömet Luxemburg.

Detta ändringsförslag skulle infoga idén med byggnadsingenjörer som kunde erbjuda utformning av byggnader. Att införa en hänvisning till byggnadsingenjörer, eller surveyors, i detta direktiv skulle vara att erkänna ett yrke som enbart existerar i Förenade kungariket och Irland, och vars medlemmar inte deltar i utformningen av byggnader. I dessa länder är surveyors någon gång sysselsatta med utformning av byggnader. Eftersom yrket surveyor inte är allmänt i Europa, kommer de olika språkversionerna av ändringsförslaget att medföra förvirring beträffande vem som har rätt att utforma byggnader. Den franska översättningen hänvisar till ”géomètres” som inte ingår i samma yrkesgrupp.

Detta ändringsförslag förefaller farligt, och jag kommer att rösta mot det.

  Manders (ELDR), skriftlig. – (NL) Folkpartiet för frihet och demokrati gläder sig särskilt över att de kompromissändringsförslag man har enats om fullständigt överensstämmer med kommissionens initiativ för att utfärda ett Europass, ett internetsystem som skulle främja möjligheten att jämföra examina och kvalifikationer i EU. Kompromissen innehåller ett tidsbaserat poängsystem, med kvalitetspoäng som tilldelas efter varje utbildningskurs. Detta system garanterar att det vid bedömningen av en utbildningskurs är kvaliteten och inte längden på utbildningen som är av vikt. Dessutom, i en kompromiss, har rättigheterna och skyldigheterna skärpts för de yrken där det krävs extra skydd för konsumenterna, med hjälp av obligatorisk registrering och försäkring i det fall tjänster tillhandahålls tillfälligt i en annan medlemsstat. Även för kvinnor gäller fortfarande samma rättigheter för tillgång till arbetsmarknaden. Ett diskriminerande villkor har tagits bort, nämligen det som gjorde det möjligt att behålla en kvalifikation endast om arbetet inte hade avbrutits under två av de senaste fem åren. Direktivet är av stor betydelse för att förbättra rörligheten på arbetsmarknaden, och det är en viktig förutsättning för att Lissabonmålen skall kunna uppnås. Ett öppet system med kvalifikationer blir viktigare, särskilt med tanke på utvidgningen, vilket kommer att resultera i en fortsatt ökning av rörlighet inom gemenskapen.

  Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Ungdomar får höra att det blir allt lättare för dem att arbeta utomlands. För somliga av dem är det roligt att arbeta utomlands under en tid för att samla erfarenheter, men det är inte roligt om det måste göras därför att arbetstillfällena inom den egna yrkesgruppen håller på att försvinna i deras eget land, så att yrket bara återfinns på platser långt borta. Människor blir helt desillusionerade om de måste arbeta utomlands till lägre löner och utan erkännande av de kvalifikationer som de har skaffat sig. Enligt EU:s propaganda har var och en rätt att i varje medlemsstat arbeta för de löner som är normala i landet, och kvalifikationerna erkänns ömsesidigt. Praktiken skiljer sig emellertid ganska mycket från den önskebilden. Utländska lärare är inte kvalificerade för ett motsvarande arbete i Frankrike och Italien. Enligt framställningar som nyligen har ingetts erkänner inte Grekland universitetsexamina som greker har skaffat sig utomlands, och det finns också problem i Baden–Württemberg och Skottland. Jag har inget intryck av att den föreslagna ändringen av femton direktiv verkligen kommer att lösa problemen. I bästa fall kommer det att finns större frihet för dem som utövar fria yrken, varigenom utländska medborgare inte längre behöver uppfylla licensierings- och registreringskraven, men kraven kommer även i fortsättningen att vara obligatoriska för deras inhemska kolleger. Enligt medicinska specialister har den jämlika statusen för deras kvalifikationer inte reglerats särskilt bra av kommissionen. Klagomålen kommer att kvarstå.

  Ries (ELDR), skriftlig. – (FR) Det gläder mig att Zappalàbetänkandet om erkännande av yrkeskvalifikationer i Europeiska unionen har antagits i dag. På grund av den nära förestående utvidgningen krävs det ett förenklat och harmoniserat system för yrkeskvalifikationer för den fria rörligheten för arbetstagare, särskilt läkare, tandläkare, sjuksköterskor, veterinärer, barnmorskor, apotekare och arkitekter.

Jag ansåg att det var viktigt att bevara det som vi redan har och att därför behålla höga normer för kvalifikationerna, särskilt för läkare, i en ”europeisk” anda där individualiserade värden respekteras. Därför röstade jag mot ändringsförslag 155. Det hade i själva verket varit bättre med en elastisk och flexibel mekanism där hänsyn tas till hur kurserna för akademiska examina utvecklas när antalet år för utbildningen av specialister fastslås.

Slutligen röstade jag emot ändringsförslag 156, som inte klargör omfattningen av automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer och inte ger medlemsstaterna rätt att erkänna specialisering inom läkaryrket. I dessa frågor vill jag ha en stark signal från rådet om att man skall ta större hänsyn till yrkesorganisationer, särskilt när det gäller läkare, vilket vore till större gagn för patienterna i slutändan – låt oss inte glömma det.

Betänkande: Gargani (A5-0025/2004)

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Jag åkte bil från Milano till Rom. Jag måste åka och besöka min mor som jag på grund av mina åtaganden som parlamentsledamot inte har träffat på en tid.

Mellan Bologna och Florens var det en väldig trafikstockning, det som fransmännen kallar en bouchon. Vi kunde inte komma igenom eftersom det var en kö med lastbilar, långtradare med släp och bilar som stod stilla. Jag såg Giuseppe Gargani, föredraganden för detta betänkande, som väntade på mig där. ”Vad gör ni här, herr Gargani?” frågade jag honom. Han svarade: ”Jag är här för att visa er vad som skulle hända om mitt betänkande om harmonisering av motorfordon inte antas. Titta, ett fordon har vält. Så kom ihåg att rösta för betänkandet när ni kommer till parlamentet i morgon.” Det var en dröm, eftersom jag aldrig träffade Giuseppe Gargani, men enligt min åsikt är det rätt att rösta för betänkandet, vilket jag i själva verket har gjort.

  Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar detta betänkande om kommissionens förslag som syftar till att fullborda den inre marknaden inom motorfordonssektorn, genom att utöka principerna och förfarandena för ett EU-typgodkännande, som för närvarande bara gäller passagerarfordon, till att gälla alla motorfordon.

Med tanke på de framsteg som gjorts inom motorfordonssektorn och med tanke på den förestående utvidgningen är det nödvändigt att införa ett enda obligatoriskt system för typgodkännande av motorfordon, som skall ersätta nationella förfaranden. Det kan medföra fördelar för den europeiska bilindustrin, exempelvis minskade produktionskostnader, enklare tillgång och utvidgning på den europeiska marknaden. Dessutom kommer det att innebära fördelar med tanke på vägsäkerheten och miljöskyddet.

Jag samtycker särskilt till föredragandens åsikt att alla fördelar som de små och medelstora tillverkarna kan få upphävs av de nyttjandevillkor som föreslås i förslaget. Den årliga produktionsbegränsningen har satts alltför lågt, vilket kan fungera avskräckande för de europeiska små och medelstora företagens produktion och sålunda stå i vägen för deras potential till utveckling och teknisk innovation.

De nödvändiga övergångsperioderna innan systemet träder i kraft måste också utökas, så att man kan ta hänsyn till de justeringar som måste göras av tillverkarna och alla dem som skall hantera de nya förfarandena.

Jag röstade för betänkandet.

Betänkande: Souchet (A5-0024/2004)

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Kommissionen anser att de nordiska kummelbestånden har råkat ut för en biologisk kollaps och har därför gjort upp en plan för återhämtning som innebär att fångster och fiskeansträngningar skall skäras ned drastiskt. Föredraganden anser att denna åtgärd är oproportionerlig och föreslår i stället enbart en förvaltningsplan. Båda sidor försvarar sina ståndpunkter med vetenskapliga rön. Det uppstår fyra viktiga frågor:

– För det första är det viktigt att utvärdera effektiviteten i den plan för återhämtning som inrättades vid revideringen av den gemensamma fiskeripolitiken genom rådets förordning 2371/2002 (EG) i december 2002, som en åtgärd för att bevara fiskeresurserna.

– För det andra måste yrkesfiskarna inbegripas i förfarandet för att bedöma fiskbestånden, vilket parlamentet uppmanade till i sitt yttrande om att integrera miljöskyddskrav i den gemensamma fiskeripolitiken. Det är beklagligt att yrkesfiskare inte tidigare har inbegripits korrekt när det gäller de nordliga kummelbestånden.

– För det tredje, och med tanke på att resursernas hållbarhet är ett mycket viktigt mål för fiskerisektorn och för yrkesfiskarna, måste åtgärderna för återhämtning för fiskbestånden – vilket leder till en minskning av fångsterna och fiskeansträngningarna, och i vissa fall till att ansträngningarna helt och hållet upphör – underkastas en bedömning av deras socioekonomiska betydelse. Ekonomisk kompensation för de förluster som berörda parter, särskilt yrkesfiskare, drabbas av måste också säkerställas.

– Slutligen måste åtgärderna stå i proportion till syftet, vilket inte bara innebär att bedöma ...

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)

  Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot detta betänkande i dag, liksom jag gjorde i utskottet. Kommissionens ursprungliga förslag handlade om en återhämtningsplan för torsk och kummel, grundat på vetenskapliga råd som var mycket lika i bedömningen av situationen för båda dessa fiskerigrenar.

Intensiv lobbyverksamhet från dem som har ett nationellt intresse i kummelfisket påverkade kommissionens och rådets beslut att dela de båda åt, och att börja med åtgärderna för torskens återhämtning, vilket uppfattas som diskriminerande mot den skotska vitfiskeflottan.

På utskottsnivå skrevs Souchetbetänkandet om nästan helt och hållet genom ändringsförslag som gynnar de nationella intressena i kummelfisket. Detta förstärker ytterligare många skottars uppfattning att vissa nationella fiskeflottor favoriseras, medan Skottland förlorar på Europeiska unionens förvaltning.

Den faktor som påverkar mest i sammanhanget är att vissa medlemsstater har regeringar som är beredda att prioritera sina fiskesamhällens överlevnad, medan Skottland har oturen att företrädas av Förenade kungarikets regering, som regelbundet sviker oss i förhandlingarna med rådet (fiske).

  Martinez (NI), skriftlig. – (FR) Torsken är ett exempel på att fiskeresurserna inte är outtömliga. För att bibehålla dem söker kommissionen ständigt omge våra fiskeansträngningar med en mängd instrument för att förvalta bestånden och fartygen. Fiskeansträngningarna är begränsade genom tillåten totalfångst (TAC), som delas upp på nationella kvoter. Antalet fartyg minskas konstant med hjälp av det finansiella instrumentet med inriktning på fiske.

Förordningen av den 20 december 2002 om hållbart utnyttjande av fiskeresurser inbegriper dessa instrument, men tjänar särskilt som grundval för ett tredje förvaltningsinstrument som föreslogs den 27 juni 2003, vilket begränsar fiskeansträngningarna till kilowattdagar. Om bestånden inte skall hamna under gränsen för biomassan, t.ex. 100 000 ton för de nordliga kummelbestånden, skulle antalet dagar som fartygen inte ligger i hamn begränsas på grundval av deras kapacitet. Bortsett från detta instruments komplexitet, vad är det för mening med att åsidosätta våra europeiska yrkesfiskare om de bestånd som friges på detta sätt i stället överutnyttjas av japanerna, ryssarna och andra som bedriver industriellt fiske?

  Sacrédeus (PPE-DE), skriftlig. – I kommissionens förslag påvisas behovet av en åtgärdsplan för att möjliggöra en återhämtning av kummelbeståndet. Förslaget grundar sig på en rapport från Internationella havsforskningsrådet (ICES). Parlamentet vill dock inte gå lika långt och bedömer problemen som mindre allvarliga.

Andemeningen i ändringsförslagen från parlamentet är att kommissionen överdrivit problemen med utfiskning och att en återhämtningsplan inte är nödvändig. Undertecknad valde att rösta nej till parlamentets ändringsförslag, eftersom det ursprungliga förslaget från kommissionen lägger större vikt vid att problemen tas på allvar. Dessutom prioriteras en fortsatt överlevnad av fiskebeståndet framför de socioekonomiska effekter som varje begränsning i värsta fall kan leda till.

Betänkande: Cercas (A5-0026/2004)

  Crowley (UEN). – (EN) Herr talman! Jag är inte säker på att jag kan leva upp till Carlo Fatuzzos vältalighet i min röstförklaring.

För det första vill jag säga att även om ingen här i kammaren motsätter sig själva det faktum att arbetstiden för alla de som arbetar inom Europeiska unionen kontrolleras, är det lika viktigt att man tillåter en viss flexibilitet. Syftet med de ändringsförslag som jag lade fram, och med några av de förslag som jag stödde, var att se till att det skulle finnas flexibilitet, att lagarna om arbetstid inte nödvändigtvis skulle återgå till nationell nivå, utan att systemet skall vara flexibelt så att säsongsarbetare och andra som väljer att arbeta övertid får göra det och inte få lagstiftningen mot sig. Även om några av dessa ändringsförslag inte gick igenom, stöder jag fortfarande betänkandet och gratulerar föredraganden till det.

När det gäller ytterligare en formell fråga, menar jag att det var fel att tillåta det muntliga ändringsförslaget till ändringsförslag 26. Mitt ändringsförslag 26 var avsett att stryka en viss punkt, medan det muntliga ändringsförslaget gick ut på att lägga till något till den punkten från ursprungstexten. Jag ber att ni eller er administration undersöker detta och att det kommer med i protokollet. Jag vet visserligen att vi inte kan ändra på omröstningen i frågan, men jag vill i alla fall att det skall stå i protokollet att ett fel har begåtts.

  Talmannen. – Jag har noterat er åsikt och den kommer att finnas med i protokollet. Däremot håller jag inte med er. Jag skall be tjänsteavdelningen att kontakta er i frågan. Ändringsförslaget skulle ha fallit om 32 ledamöter hade haft invändningar mot det. Så blev det inte och därför blev förslaget det prejudikat som vi röstade om. Jag skall be tjänsteavdelningen att ge er en förklaring, även om ni kanske inte blir nöjd med innehållet i den.

  Martin, David (PSE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar Cercasbetänkandet och gratulerar föredraganden till en mycket balanserad inställning.

I Förenade kungariket arbetar för närvarande 4 miljoner människor, eller 16 procent av arbetskraften, mer än 40 timmar i veckan. I början av 1990-talet var siffran 3,3 miljoner människor eller 15 procent av arbetskraften. Det är mycket svårt att tro att fler människor skulle vilja arbeta mer än 40 timmar i veckan nu än när direktivet infördes. Detta gör att det individuella undantaget ifrågasätts och likaså huruvida arbetstagarnas fria val, såsom det beskrivs i direktivet, verkligen respekteras.

Långa arbetsdagar är skadliga för arbetstagarnas hälsa i form av stress och utbrändhet, de inverkar menligt på industrins produktivitet och på familjelivet. Ingen skall tvingas att arbeta mer än 40 timmar i veckan. Jag stöder flexibilitet, men det måste finnas ett fritt val och det är jag inte säker på att det gör i nuläget.

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT). Herr talman! Jag hade en dröm. Jag drömde att Silvio Berlusconi, den italienske presidenten, hade en gloria, och därför kan jag kalla honom San Berlusconi. San Berlusconi sade till mig: ”Jag vet att ni i morgon skall rösta om Cercasbetänkandet om arbetstider, och där vill man hindra dem som enligt direktivet om arbetstidens förläggning är undantagna från att arbeta för mycket. Titta på mig: Jag arbetar hela dagen, från sex på morgonen till två nästa morgon. Titta hur ung jag är, hur aktiv jag är, hur alert och tillfredsställd jag är med arbetet! Mitt råd till er är därför att rösta emot Cercasbetänkandet, så att alla kan arbeta lika mycket som jag och vara lika tillfredsställda och unga som jag är.”

I det ögonblicket vaknade jag och insåg att det var en dröm. Jag kände därför att jag var fri att rösta i enlighet med mitt samvete, och därför röstade jag i själva verket för Cercasbetänkandet, trots att San Berlusconi rådde mig att rösta mot det.

  Talmannen. – Herr Fatuzzo, tack för att ni satte lite sydländsk färg på de annars bleka diskussionerna efter omröstningarna. Ni nämnde något om att se ung ut, det finns olika sätt att göra det på, att arbeta hårt är bara ett av dem.

  Bordes, Cauquil och Laguiller (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Cercasbetänkandet visar det som alla arbetstagare redan vet: arbetsgivarna och de politiker som stöder dem, som vill ha en arbetsstyrka som gör allt som de blir tillsagda, vill att arbetsgivarna skall kunna bestämma arbetstiderna som de vill utan några rättsliga begränsningar.

Här är Förenade kungariket ledande. Föredraganden säger: ”Det finns i dag mer än fyra miljoner arbetstagare som arbetar längre än 48 timmar, vilket innebär nästan en miljon fler arbetstagare än före direktivets tillkomst. Antalet personer som arbetar mer än 55 timmar har också ökat och uppgår nu till mer än 1,55 miljoner. En procent av arbetstagarna i Förenade kungariket arbetar mer än 70 timmar i veckan.”

När det gäller arbetstagarnas individuella samtycke till att arbeta dessa timmar, understryks cynismen i detta villkor av denna kommentar som gjordes av föredraganden: ”I allmänhet låter man arbetstagaren underteckna denna typ av överenskommelse samtidigt med det individuella anställningsavtalet.” Valet står därför mellan att arbeta sig själv till döds eller att inte arbeta alls.

Denna allmänna offensiv mot all reglering av arbetet, som skulle ge arbetstagarna åtminstone ett minimalt skydd mot arbetsgivarnas allmakt, är ett allvarligt socialt bakslag.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig – (PT) Vi röstade mot detta betänkande eftersom förslagen från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna, Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp och Gruppen Unionen för nationernas Europa tyvärr godkändes, vilka på väsentliga punkter ändrar den text som antagits i utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Som ett resultat av förslagen och rösterna från dessa grupper utelämnades vissa mycket viktiga beståndsdelar i den slutliga texten:

– uppmaningen till tillfälliga åtgärder för att förhindra att ett betydande antal medlemsstater, exempelvis Förenade kungariket samt nya medlemsstater, kan hoppa av, vilket kullkastar syftet med direktivet,

– begäran att kommissionen omedelbart skall vidta åtgärder mot Förenade kungariket som inte har uppfyllt villkoren, med tanke på det spridda systematiska missbruk av direktivet som hänvisas till i kommissionens meddelande,

– den punkt som anger att det enligt Lissabonmålen föreskrivs att 60 procent av kvinnorna skall ha en anställning senast 2010, vilket inte blir fallet om man fortsätter att tillåta utsträckt arbetstid.

Å andra sidan antogs inte våra förslag, nämligen de där vi förespråkade en gradvis minskning av arbetstiderna och förslagen om alternativa modeller för organisation av arbetstiden inom hälsovårdssektorn och i liknande sektorer, där de anställda har jourtjänstgöring, för att skydda arbetstagarnas rättigheter när det gäller maximal arbetstid.

  Krivine och Vachetta (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Syftet med Cercasbetänkandet var att göra en noggrann granskning av direktivet där det föreskrivs maximal veckoarbetstid i Europeiska unionens länder. Den har fastslagits till 48 timmar, mätt över en period om fyra månader. Direktivet medger emellertid undantag som utökar perioden för arbetstidsberäkningen genom att den görs årsvis, och samtidigt medges det att bestämmelsen helt kan nonchaleras om de anställda frivilligt går med på att vara undantagna från bestämmelsen. I betänkandets motivering bekräftas det att sådana undantag håller på att bli regel i Europa. Särskilt i Förenade kungariket har den individuella klausulen som medger undantag uppenbarligen undertecknats av en tredjedel av de anställda, av vilka fyra miljoner redan arbetar mer än 48 timmar i veckan. I resolutionen ställs därför en fråga till kommissionen varför man inte hade genomfört den granskning av direktivet som skulle ha gjorts 2003. I direktivet eftersträvades en förbättring av arbetsförhållandena och de anställdas hälsa, särskilt kvinnornas, och så långt som möjligt ville man begränsa de fall då 48-timmarsveckan överskreds, och i synnerhet göra sig av med den klausul om enskilda undantag som uppenbarligen missbrukas. Återigen har merparten av ledamöterna visat sitt förakt för sociala frågor och att det enda de bekymrar sig om är vinsten, genom att de röstat för ändringsförslag där man motsätter sig alla önskemål att begränsa arbetstiden. Därför röstade vi emot detta betänkande.

  Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Arbetstidsdirektivet från 1993 skyddar de anställda mot längre arbetsveckor än 48 timmar, kortare daglig vilotid än 11 timmar och kortare semester än 4 veckor. Allt detta är minimivillkor och skulle lätt kunna skärpas. Detta är framför allt nödvändigt för att förhindra att regeringarna i EU:s medlemsstater betraktar dessa europeiska minimivillkor som normala, och justerar sin nationella lagstiftning i enlighet därmed, som den nederländske ministern De Geus förefaller vilja göra. I praktiken undermineras direktivet genom en eftergift som gjordes på den dåvarande konservativa brittiska regeringens tid. Undantagsklausulen innebär att enskilda brittiska anställda, när de undertecknar sitt anställningskontrakt, tillfrågas om de vill avsäga sig sina rättigheter. Personer som inte är beredda att göra det får ofta stå tillbaka för sådana som vill det. Ett ytterligare problem är att jourtjänstgöring för brandmän och sjukvårdspersonal ofta inte inbegrips i deras arbetstid. Eftersom detta nu har ändrats genom en dom i EG-domstolen, omfattas nu dessa personer av undantagsklausulen. Detta gör det möjligt att få människor att arbeta i överdrivet långa arbetspass. Med snäv majoritet röstade utskottet för sysselsättning och sociala frågor för ett överträdelseförfarande mot den brittiska regeringen och för att upphäva klausulen om enskilda undantag. I dag har detta förslag torpederats av en konservativ majoritet.

  Ribeiro e Castro (UEN), skriftlig. – (PT) Det betänkande som vi har framför oss gäller granskningen av direktivet om förläggning av arbetstiden: referensperioder och enskilda undantagsklausuler.

1993 förhandlade Förenade kungariket fram en undantagsklausul som medgav att specifika medlemsstater under vissa omständigheter inte behövde genomföra en maximal arbetsvecka om 48 timmar.

Även om dessa klausuler inte enbart gäller Förenade kungariket, är det där som de används oftast.

I direktivet från 1993 föreskrivs emellertid en maximal arbetsvecka om 48 timmar, och det medges därigenom ett grundläggande skydd för de flesta arbetstagare. Chefer är undantagna.

Även om somliga har reserverat sig, har godkännandet av olika ändringsförslag begränsat de mest överdrivna aspekterna av det som föredraganden föreslår. Jag röstade därför för betänkandet.

  Sacrédeus (PPE-DE), skriftlig. – EU har sedan långt tillbaka utarbetat minimiregler för arbetstidens förläggning. Det brittiska undantaget inom detta område har dessvärre i allt större utsträckning kommit att utvecklas till närmast en huvudregel, eftersom 33 procent av arbetstagarna i Storbritannien skrivit under avtal om att de är villiga att jobba mer än 48 timmar i veckan.

Det finns tendenser att detta nu sprider sig till fler länder, vilket innebär en risk för arbetstagarnas hälsa och undergräver säkerheten på arbetsplatsen. En sådan utveckling vill vi kristdemokrater inte stödja.

Avgörande är därför att jag röstade för den nya formuleringen av punkt 12, vars två delar antogs med 275 röster mot 229 (9 avstod) samt 335 röster mot 155 (21 avstod). Det innebär att tidsbegränsningen för det brittiska undantaget nu skall fasas ut.

Ändringsförslag 28 innebär att en långsiktig lösning på problemet med läkares jourtjänstgöring skall tas upp inom nästa samrådsfas, något jag ställt mig bakom då det annars skulle leda till krav på ca 3 000 nya läkare i Sverige och en ohållbar finansieringssituation för landstingen.

  Talmannen. – Röstförklaringarna är avslutade.

(Sammanträdet avbröts kl. 13.05 och återupptogs kl.15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: CEDERSCHIÖLD
Vice talman⁽¹⁾

(1) ( Protokollet från föregående sammanträde justerades.) Se protokollet.

5. Europeiska unionens ståndpunkt gällande hearing vid Internationella domstolen om Israels byggande av en mur

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets uttalande om Europeiska unionens ståndpunkt gällande hearing vid Internationella domstolen om Israels byggande av en mur.

  Roche, rådet. – (EN) Fru talman! När det gäller situationen i Mellanöstern måste jag tyvärr säga att det har skett ytterst lite positivt i området de senaste månaderna. Låt mig vara ärlig och säga att utsikterna för framsteg inom den närmaste framtiden inte är särskilt uppmuntrande. Europeiska unionen fäster ändå fortsättningsvis stor vikt vid frågan och som ordförande kommer vi att spela en aktiv roll i de internationella fredssträvandena, då i synnerhet som medlem av den internationella kvartetten som består av Europeiska unionen, Ryssland, Förenta staterna och Förenta nationerna.

Den irländske utrikesministern besökte i egenskap av rådsordförande Israel och Egypten den 14-18 januari 2004. Han träffade Israels premiärminister och utrikesminister och gjorde en artighetsvisit hos Israels president. Brian Cowen underströk vid sina besök att det nuvarande dödläget är ohållbart och att framsteg måste göras med att genomföra färdplanen. Han föreslog att om de inledande steg som är planerade i färdplanens första del visar sig vara för mycket, kanske mindre steg kan tas för att bygga upp förtroendet i området. Israelerna visade ett visst intresse för dessa idéer. Liknande förslag framfördes till den palestinske utrikesministern Nabil Shaath, under ett besök i Dublin den 9 januari. Idéerna fick också stöd av Egyptens president och landets utrikesminister, samt av generalsekreteraren för Arabförbundet.

Den palestinske premiärministern Ahmed Quray besökte Dublin i måndags, och han och premiärministern och utrikesministern fortsatte då diskussionen om dessa frågor. Stämningen under mötena var hjärtlig och diskussionerna hade stor spännvidd och var uppriktiga. Den palestinske premiärministern informerade sina irländska samtalspartner om de förberedelser som görs för ett möte med Israels premiärminister Ariel Sharon. Han sade att han är villig att möta Sharon vid en tidpunkt som passar dem båda. Han berättade också om en rad positiva åtgärder som den palestinska regeringen har vidtagit eller kommer att vidta inom kort. Dessa omfattar att fortsätta att återinsätta palestinsk polis på gatorna, stränga åtgärder för att få slut på uppviglingen och ett otvetydigt uttalande som bekräftar den palestinska ståndpunkten i fråga om Israels rätt att existera i fred och säkerhet.

Premiärminister Quray beskrev också arbetet inom den palestinska valberedningen, som nu förbereder de palestinska valen de kommande månaderna. Han vädjade också till kvartetten att förmå Israel att stoppa bygget av muren, eftersom fortsatt byggande kommer att leda till att färdplanen och lösningen med två stater undermineras, förutom den mänskliga katastrof för det palestinska folkets livsstil som muren medför.

Det kan inte finnas några tvivel om att när Israel bygger en skiljemur som går långt in på palestinsk mark, är det ett allvarligt hinder för framsteg och fred i området. Detta har varit innehållet i uttalanden som Europeiska unionen och andra har gjort, där man uppmanar Israel att beakta de långsiktiga -konsekvenserna av detta bygge. Jag behöver knappast säga att muren var en av huvudpunkterna i de diskussioner som rådets ordförande hade i Israel för två veckor sedan och att Israels inställning tyvärr var helt obeveklig.

Den 21 oktober 2003 stödde Europeiska unionen och anslutningsländerna gemensamt en resolution i FN:s generalförsamling. I resolutionen uppmanas Israel att avbryta byggandet och att riva muren, och FN:s generalsekreterare ombeds att redogöra för Israels tillmötesgående. När generalsekreteraren i slutet av november berättade att det inte fanns några tecken på tillmötesgående från Israels sida, antog generalförsamlingen en resolution där den internationella domstolen ombads att avge ett rådgivande yttrande om de rättsliga konsekvenserna av att bygga en mur på ockuperad palestinsk mark. Denna resolution antogs den 8 december 2003. Europeiska unionen lade vid detta tillfälle ned sin röst. Beslutet att inte rösta fattades efter intensiva överläggningar och grundades på många staters övertygelse att det inte skulle leda till några framsteg i den politiska process som krävs för fred om man förde över frågan om muren till en rättslig arena. Att man avstod från att rösta betyder inte på något vis att Europeiska unionens uppfattning om att muren strider mot internationell lag har ändrats – tvärtom.

När domstolen mottog generalförsamlingens resolution bad den FN:s medlemsstater att inkomma med uttalanden eller information till domstolen, som kunde vara till hjälp i dess överläggningar. Vissa av EU:s medlemsstater ansåg att det vore önskvärt att en gemensam ståndpunkt meddelades domstolen. Andra stater var starkt för enskilda nationella uttalanden till domstolen. Efter omfattande diskussioner, bland annat i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 26 januari, beslutades det att ordförandeskapet skulle yttra sig på unionens vägnar och att enskilda medlemsstater kan inkomma med nationella uttalanden som bygger på unionens fastslagna ståndpunkter. Ordförandeskapet överlämnade sina uttalanden till FN:s generalförsamling den 20 oktober och den 8 december. De vidarebefordrades till justitiesekreteraren vid den internationella domstolen i Haag av den irländske ambassadören den 30 januari. Domstolen har nu mottagit de skriftliga inlagorna från alla berörda parter, däribland israelerna och palestinierna. De muntliga inlagorna förväntas börja utredas den 23 februari och domstolen förväntas avge sitt rådgivande yttrande till generalförsamlingen någon gång mellan slutet av maj och slutet av juli.

Trots den dystra stämning som råder i området finns det några små tecken på hopp. Genèveinitiativet, som Yossi Beilin och Yassir Abed Rabbo är förespråkare för, är ett välkommet tecken på att det går att föra en rationell dialog mellan framstående personer från båda sidor. Denna fredsplan pekar på vissa möjliga sätt att hantera de svåra slutliga frågorna om den rättsliga ställningen, såsom Jerusalem och rätten för flyktingar att återvända. Det var glädjande att se att initiativtagarna nyligen var i Bryssel för att informera EU:s höge representant Javier Solana. Det pågår också andra initiativ från företrädare för det civila samhället, t.ex. intellektuella, politiska personligheter och tidigare anställda inom militär och underrättelseväsen. Detta bevisar att det är möjligt med dialog, även om mycket svåra och känsliga frågor.

Jag uppmuntras också av antydningar om att Arabförbundet kan komma att upprepa det initiativ de fattade beslut om vid toppmötet i Beirut för snart två år sedan. Denna idé som lades fram av Saudiarabiens kronprins går ut på att om Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser, skall relationerna med alla arabiska grannländer normaliseras. Normaliseringen skulle omfatta ett juridiskt erkännande av Israel som stat av samtliga medlemmar i Arabförbundet, upprättandet av diplomatiska förbindelser och handelsförbindelser samt öppnande för utbyte inom teknik och investeringar på alla områden. När förslaget kom fick det inte tillräckligt med uppmärksamhet i Israel, men nu när färdplanen ligger på bordet kan initiativet visa sig vara ett komplement. Det kan också förmå Israel att inse hur klokt det vore att sträva efter en fredsöverenskommelse med sina grannar Syrien och Libanon.

Jag vill uppmana ledarna för Arabförbundet att ta tillfället i akt på sitt kommande toppmöte och se till att förbättra utsikterna för en normalisering med Israel. De bör betona att de vill ha en riktig fred, vilket vore enbart bra för alla länder i regionen. Jag vill också uppmana den israeliska ledningen att noggrant överväga de fördelar som de skulle få genom normaliserade förbindelser med sitt utvidgade grannskap och att de axlar sin rätta roll i sitt naturliga ekonomiska och politiska område.

Slutligen vill jag försäkra kammaren att strävan efter en fredlig lösning på Israel-Palestinakonflikten, som bygger på EU:s väletablerade ståndpunkter, är en prioritet för det irländska ordförandeskapet och att vi skall göra allt som står i vår makt för att arbetet med färdplanen skall gå framåt och för att förmå parterna i konflikten att vidta de åtgärder som krävs för att uppnå en riktig och hållbar fred till gagn för alla folk och stater i området.

  Gahler (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det behöver inte sägas att när frågan om säkerhetsstängslet eller muren mellan Israel och de palestinska autonoma områdena dryftas, svallar känslorna snart höga bland alla inblandade. Europaparlamentet har vid flera tillfällen godkänt yttranden i denna fråga – om den politiska lämpligheten av muren, om dess laglighet, om det nya scenario som har skapats med tanke på möjliga framtida arrangemang från israelernas sida, om det lidande som det innebär för många palestinier och om den illusion av säkerhet som muren skapar för Israel. Vi har redan klargjort våra synpunkter om alla dessa aspekter, och jag vill inte ta upp det igen här.

Den fråga vi måste lösa i dag är var vi står när det gäller hearingen vid Internationella domstolen om den israeliska muren. Jag vill först tacka det irländska ordförandeskapet för dess iakttagelser och för klargörandet om vilken EU:s ståndpunkt har varit, vid vilka tillfällen och av vilka anledningar. Låt oss titta på FN:s generalförsamlings resolution, där den rättsliga grunden var formeln ”Enighet för fred”. I själva verket tror jag att detta ur rättslig synpunkt inte var en skälig rättslig grund, eftersom säkerhetsrådet verkligen var i stånd att hantera detta, och faktiskt gjorde det. Därför anser jag att det var rätt att EU avstod från att rösta om detta, utan tvivel av rättsliga anledningar. Men det uttalande som ordförandeskapet vid den tidpunkten gjorde hade också en politisk anstrykning. Om ni tillåter skall jag citera ifrågavarande mening på engelska: ”The EU believes that the proposed request for an advisory opinion from the International Court of Justice will not help the efforts of the two parties to relaunch a political dialogue and is therefore inappropriate.” (EU anser att begäran om ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen inte kommer att hjälpa de två parternas ansträngningar att återuppta en politisk dialog, och att den därför inte är tillämplig.) Konsekvensen blev att EU-15 avstod från att rösta. Jag är övertygad om att vi inte bör underskatta denna fråga i detta sammanhang.

Vi bör vidta politiska åtgärder för att återuppta samtalen mellan israelerna och palestinierna och återaktivera den stagnerade färdplanen så att vi inte fullständigt förlorar konsekvenserna av denna säkerhetsmur ur sikte, och även lösningen på den huvudsakliga frågan. Jag ser föga mening i att föra en debatt om de rättsliga frågorna här om den går tvärt emot Internationella domstolens avgörande. Internationella domstolens avgörande är att det inte kan ske någon rättegång om en stat som är inbegripen i en tvist inför domstolen inte accepterar dess domsrätt. Och Israel har uttryckligen angett att man inte vill inställa sig inför Internationella domstolen med tanke på detta. Jag anser därför att politiska initiativ är mycket viktigare och att det enda sättet för oss att få säkerhetsmuren avlägsnad, eller som ett första steg till och med göra det lättare för människor att komma genom den, är att verkligen utöva påtryckningar på alla inblandade för att de skall ta sitt ansvar och respektera de åtaganden som de när allt kommer omkring har gjort skriftligen.

Jag stöder ordförandeskapet i den mån det fortsätter längs Europeiska unionens hittillsvarande linje. Jag välkomnar det faktum att ordförandeskapet har för avsikt att föra intensiva diskussioner och att vi – även om Europeiska unionen hittills tyvärr inte har spelat någon större roll eller någon verklig nyckelroll – i framtiden kommer att kunna påverka alla dem som är delaktiga i processen, så att de intar en balanserad hållning, en hållning där båda sidor betraktar oss som en hederlig mäklare. Men om så inte är fallet, och om vi fortsätter att spela enbart en underordnad roll, förmodar jag att parterna inte kommer att ha det förtroende för oss som vi behöver om vi i all uppriktighet vill spela en roll här. De medel vi ställer till förfogande för regionen kommer inte att i sig själva ge oss något inflytande. Vi måste tala med en gemensam politisk röst och bemöda oss om att bidra på så sätt.

  Menéndez del Valle (PSE). – (ES) Fru talman! Jag måste säga att jag inte är särskilt intresserad av att gå in i en debatt om denna skammens mur i Internationella domstolen. Denna barriär är utan tvekan moraliskt förkastlig och ett politiskt misstag. Jag befarar dock att vi riskerar att resa ett annat slags barriär. Jag tror att vi lägger ut en rökridå genom att ägna vår tid åt den här frågan i stället för att utöva det tryck och den politiska vilja som krävs för att det skall bli möjligt att i verklig mening driva den israelisk-palestinska fredsprocessen framåt.

Denna bara alltför välbekanta barriär är utan tvekan ett hinder för skapandet av en palestinsk stat. Bosättningarna är en ytterligare faktor som omöjliggör inrättandet av en livskraftig stat. Vidare utgör frånvaron av varje form av politisk vilja att vidta lämpliga åtgärder ett långt större hinder för skapandet av en sådan stat.

Jag vill passa på att säga att ett antal andra omfattande rökridåer också håller på att läggas ut. Exempelvis gjorde Bush-administrationen nyligen ett uttalande om att man förbereder en storslagen plan för att omstrukturera den islamiska arabvärlden och föra in den under västvärldens beskydd på säkerhetsområdet. Nu verkar det som om den amerikanska extremhögern hänvisar till en omfattande omstrukturering av Mellanöstern som sin viktigaste del av utrikespolitiken. De säger att detta kommer att göra det lättare att avsluta den israelisk-palestinska konflikten.

Om jag skall vara helt ärlig så kan jag inte ta en plan på allvar i vilken man hävdar att man skall åstadkomma demokrati och välstånd från Marocko till Pakistan över en natt. Jag tror snarare att den här planen är ännu ett försök att avleda allmänhetens uppmärksamhet inför presidentvalet i november. Samma allmänhet har nu insett att president Bushs planering inför valet går före det förmenta syftet att underlätta fredsprocessen i Mellanöstern.

Vidare skulle denna föregivna plan för Mellanöstern kunna få den israelisk-palestinska konflikten att framstå som mindre central. Det verkar finnas ett förslag om att EU skall medverka i arbetet med planen. Vi bör komma ihåg att EU är en nyckelaktör i Barcelonaprocessen. Denna process kommer inte att kunna slutföras framgångsrikt, åtminstone inte till alla delar, förrän konfrontationen mellan israeler och palestinier har upphört.

Den andra rökridån är den som just nu läggs ut av premiärminister Sharon. Han tillkännager ständigt smärtsamma eftergifter som han aldrig gör. Han har visat att han saknar förmåga att avlägsna de olagliga bosättningarna på Västbanken. Vad jag syftar på är det fåtal husvagnar som står utspridda på några kullar på Västbanken. Han säger nu att bosättningarna i Gazaremsan kommer att överges. Jag är helt beredd att hellre fria än fälla premiärminister Sharon för tillfället. Låt oss dock hoppas att den stora planen inte visar sig innefatta en förflyttning av Gazabosättarna i enklaverna på Västbanken. De senare utgör den verkliga stötestenen för livskraften hos den palestinska stat som kvartetten hoppas kommer att upprättas.

  Ludford (ELDR). – (EN) Fru talman! Israels ockupation av Västbanken och Gaza är djupt oroande och jag vill i sammanhanget nämna dödsskjutningen av min kollega Tom Hurndall. Men hotet mot Israels säkerhet är också mycket allvarligt. Det är berättigat att fråga varför muren inte följer den ”gröna linjen”, om nu det enda syftet med den är att stoppa självmordsbombarna? Varför skär den in så på palestinsk mark och orsakar så stort lidande? Jag välkomnar i alla fall meddelandet för två dagar sedan att muren kommer att flyttas närmare den gröna linjen. Jag välkomnar också premiärminister Sharons avsikter att dra sig tillbaka från bosättningarna i Gaza.

En aktad kollega i rådet för utrikesärenden i Washington, Henry Siegman, skrev nyligen att stöd för palestiniernas rätt till ett land inte behöver betyda att man förnekar judarna denna rätt. Det håller jag verkligen med om: två stater sida vid sida med hemvändarrätt för palestinier, främst till en stat i Västbanken och Gaza. Men det måste vara en stat som det går att leva i.

Naturligtvis vilar ansvaret för detta inte bara på israelernas axlar. Palestinierna måste vilja ha fred och undvika terrorism. Det är mycket svårt att förneka Israels rätten att skydda sig, när palestinska ledare verkar oförmögna att stoppa självmordsbombarna. Det finns människor som är desperata, men jag är inte säker på att enbart desperation föder självmordsbombare – de värvas och utnyttjas också.

Palestinska myndigheten befinner sig i kris, inte bara p.g.a. Israels fientligheter, även om det är en stor orsak, utan också p.g.a. korruption och brottslig laglöshet. Jag noterar att 350 aktivister i Yassir Arafats Fatahrörelse förra helgen lämnade den i protest. Kanske kan paralleller dras till att israeliska ickestatliga organisationer gick till domstol i protest mot muren.

Det absolut viktigaste är att återuppta de politiska förhandlingarna. Jag är inte övertygad om att det hjälper att saken är i internationella domstolen, eftersom det avleder uppmärksamheten. Vad som skulle hjälpa är demokratiska påtryckningar på gräsrotsnivå i både Israel och Palestina.

  Morgantini (GUE/NGL). – (IT) Fru talman! Jag hade velat säga det som Emilio Menéndez del Valle sade i sin analys, men jag kommer att säga något annat. Syster Dominique driver Casa di Nostra Signora dei Dolori i Abu Dis, en by nära Jerusalem som har delats i två delar av det som palestinier och fredssträvande israeler kallar ”segregations- och annekteringsmur” och som de israeliska myndigheterna kallar ”säkerhetsstaket”. Detta är vad syster Dominique säger: ”Den 11 januari påbörjades byggandet av den nya och nio meter höga avskiljande muren. Den ersätter en annan, mycket lägre mur som byggdes i augusti 2002 och som människor kunde klättra över när de inte längre fick bege sig till Jerusalem. Tusentals människor klättrade över denna första mur: barn, studenter, mödrar och gamla. Många har ramlat ned, och en person dog till och med. För två månader sedan fick vi ringa efter ambulans då en 65-årig man ramlade och slog i huvudet. Ambulansen kom mycket senare. På vägen söktes ambulansen igenom av soldater från armén, man tvingade ut den skadade mannens fru, och vid framkomsten till sjukhuset var det för sent för honom.

De saker som inträffar runt denna mur är oacceptabla. I månader har hundratals människor passerat över vår tomt varje dag för att undvika militära kontroller eftersom de inte har de nödvändiga tillstånden. Människor runtomkring oss lever i rädsla för att bli gripna, slagna och förnedrade, vilket ofta händer. Det finns en ständig anspänning och levnadsförhållandena blir alltmer outhärdliga.

Inför den allmänna apatin känner vi oss isolerade och hjälplösa. Vi vill höja vår röst för de människor som inte har någon röst, och som varje dag de två senaste åren har kämpat för att komma till sin arbetsplats eller sin skola eller som dör av brist på sjukvård. Under våra försök att bedriva vår verksamhet har vi också fått problem med soldaterna när vi har tagit in personer för att ambulansen inte fick passera in. Samma problem uppstår när någon dör: begravningsplatsen finns på andra sidan muren. Till och med affärerna finns på andra sidan. Många av våra patienter är ensamma – deras familjer kan inte längre besöka dem. Vi vet inte vad som kommer att hända när muren är färdig. De flesta av våra gamla och anställda är från Västbanken. Bara tre av våra arton anställda har en Jerusalem-legitimation. I två år var de tvungna att klättra över muren och att välja färdväg för att undvika vägspärrarna därför att soldaterna tvingade dem att vända tillbaka även om de hade ett passerkort.

Denna nio meter höga mur kommer att innebära att vi måste avskeda större delen av vår personal och vägra ta emot gamla människor från Västbanken, med andra ord de som är fattigast. Vi är oroade och vi är mer isolerade än tidigare på grund av muren och för att det omgivande området har förvandlats till militärt område. Hjälp oss!”

Detta är vad syster Dominique har att berätta, men faktum är att situationen är långt värre för invånarna i Qalqilya, som på grund av muren inte ens kan se soluppgången. Enda vägen ut från staden är genom en järngrind, för 50 000 människor, som den israeliska armén öppnar och stänger som den vill. Klockan fem på eftermiddagen låses den, och ingen kan lämna eller komma in i staden efter det klockslaget. Vad skall man vidare säga om invånarna i Budrus, som tillsammans med många israeliska fredsvänner med fredliga metoder har försökt göra motstånd mot att deras träd rycks upp och deras hem förstörs? De har misshandlats brutalt av soldater och en israelisk pojke ligger fortfarande på sjukhus.

Den mur och de barriärer man håller på att uppföra tvingar i praktiken palestinierna att leva i getton. Det är för säkerhetens skull, säger Sharon, det är för att förhindra terroristaktiviteter. Vad han inte vill förstå är att säkerhet inte kan grunda sig på murar och läger, utan måste bygga på att palestinierna får möjlighet att leva i frihet i sin egen stat, i samexistens med staten Israel. Muren är inte bara detsamma som ett fängelse – den är, vilket återigen måste sägas, detsamma som en konfiskering av mark, vilket återigen är detsamma som annektering. Den följer inte gränserna från 1967 utan skär i stället in i palestinskt territorium och delar upp det. Samtidigt har propagandan för att göra muren accepterad intensifierats. De israeliska myndigheterna är bekymrade över de internationella reaktionerna, och de gör försök att få muren att framstå som mindre avskyvärd än den är. I den israeliska dagstidningen Maariv publicerades ett förslag från utrikesministeriets PR-avdelning där man sade att om muren målades i glada färger skulle den bli mer estetiskt tilltalande och uppfattas mer positivt. Detta förslag var olyckligtvis inget skämt.

Parlamentet har fördömt uppförandet av muren och krävt att byggandet av den skall stoppas. Murar krossar friheten, vilket visades av Berlinmuren. FN:s generalförsamling har röstat för att Internationella domstolen i Haag skall avge ett utlåtande om murens legitimitet. Ordföranden för Europeiska unionens råd har gjort det mindre lämpliga uttalandet att han anser att hänskjutandet av ärendet till Internationella domstolen kommer olägligt. Hur kommer det sig att man alltid måste bortse från kränkningar av folkrätten och av mänskliga rättigheter när det gäller de israeliska myndigheterna med hänvisning till förhandlingar som inte pågår, och hur kommer det sig att kvartetten i stället för att utöva påtryckningar som gagnar färdplanen för fred bara låter tiden gå medan människor dör i Palestina och Israel? Detta ger en bismak av delaktighet, då byggandet av den här muren inte bara handlar om säkerhet också utan om territoriell annektering och kolonialistisk erövring. EU kan inte kasta folkrätten överbord. Låt oss vidta diplomatiska åtgärder, återuppta arbetet med färdplanen för fred och göra vårt yttersta för att förhindra handlingar som kan leda till att israeliska medborgare dödas, men låt oss också sätta ekonomiskt och politiskt tryck på Israel så att Sharon inte ensidigt vidtar åtgärder, utan återvänder till förhandlingsbordet.

Som rådets sittande ordförande sade ger det internationella samfundet sitt stöd till Genève-initiativet, till fredligt palestinskt motstånd mot militär ockupation, till soldater som vägrar att utföra bombräder och att vara förtryckets redskap i de ockuperade områdena och till de palestinska och israeliska föräldrar vars barn har dödats av militären, av israeliska bosättare eller av palestinska mördare/självmordsbombare, och som avvisar tanken på en vendetta. Allt detta visar att det är möjligt med fredlig samlevnad och säkerhet, med en självklar rätt för alla att leva i fred, värdighet och rättvisa.

  Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det är en ganska märklig debatt vi ägnar oss åt och jag skall inte påstå att jag förstår alla de olika synpunkterna. Vi vill alla skapa en laglig grund för de internationella relationerna. Det är upp till oss att skapa den folkrätt som vi alla eftersträvar. Det är därför jag anser att förfrågan till Internationella domstolen om att framlägga en rapport om domstolens syn på existensen av denna mur är berättigad. Vad vi i grund och botten vill ha är ett tydligt uttalande om vad muren innebär. Ett mycket självklart utfall som jag ser det – man behöver knappast vara synsk i det här fallet – är att domstolen kan komma att fastställa att en mur som byggs på de gränser från 1967 som erkänts av FN kanske inte är något vi är belåtna med, men den skulle stå i överensstämmelse med folkrätten. Oavsett vad vi tycker om det har israelerna rätt att bygga en mur på sitt eget territorium. Vi kan mycket väl betrakta det som felaktigt ur politisk synpunkt, men säkerhetsaspekten är inget vi bara kan vifta bort.

Den centrala frågan gäller att byggandet av den här muren är detsamma som annektering. Enligt folkrätten innebär den en utvidgning av staten Israel, och dessutom en olaglig utvidgning. Den har inte förhandlats fram – man har använt våld för att lägga beslag på vissa markområden. Det är mot bakgrund av detta som jag menar att det skulle vara lämpligt att Internationella domstolen uttryckte sin åsikt. Jag menar att det var oklokt av EU att avstå från detta: EU slogs – exempelvis mot amerikanerna – för inrättandet av denna domstol, och vi har alltid sagt att vi vill ha en internationell rätt. Det här handlar inte om att motarbeta Israel. Det handlar om att motarbeta varje stat som gör anspråk på rätten att annektera land. Det är hörnstenen i folkrätten. Det är tillåtet att utväxla landområden genom förhandlingar, men inte – och detta är också centralt i FN-stadgan – att annektera landområden.

Som jag ser det skulle samma sak gälla om man ville ha en åsikt om innehållet i de palestinska organisationernas program. De program för palestinska organisationer i vilka man inte erkänner staten Israel är också olagliga och bör definieras som sådana. Frågan om PLO-stadgan är komplicerad. Det skulle också vara möjligt att avgöra från juridisk synpunkt om man där hänvisar till ett erkännande av staten Israel. Det betyder att det också skulle vara möjligt att fastställa statusen för olika grupper och parter som försvarar den palestinska staten och den palestinska självständigheten. Slutresultatet skulle innebära att det inte längre skulle vara möjligt för den ena eller den andra sidan att kräva rättigheter för egen del samtidigt som man vägrade erkänna den andra sidans rättigheter. Detta är den centrala frågan i denna konflikt. Palestinierna måste erkänna Israel, och terroristattacker i Israel står i strid med detta. Och israelerna måste erkänna den palestinska staten, och den här muren är detsamma som ett förkastande av den palestinska staten. Det kan fastställas juridiskt.

  Sandbæk (EDD). – (DA) Fru talman! Förra veckan arrangerade den israeliska delegationen ett möte om den så kallade säkerhetsmuren med bland andra Peled, talesman för det israeliska utrikesministeriet. Han berättade en kort anekdot om en amerikan som i en djurpark i Moskva till sin stora förvåning hade fått se en bur med en varg tillsammans med ett lamm. Det framkom att ett nytt lamm togs in i buren till vargen varje dag. Peled jämförde därefter Israel med lammet och palestinierna med vargen, vilket enligt mitt sätt att se på saken verkligen var att ställa saker och ting på huvudet eftersom det vad jag vet är Israel som har ockuperat Västbanken och Gaza, som har kärnvapen, som har en av världens starkaste arméer och som stöds av Förenta staterna. Ändå är detta mycket typiskt för israelernas självuppfattning och beteende.

Om världen inte utsätter Israel för starkast tänkbara påtryckningar för att riva denna fullständigt katastrofala mur, oavsett beslutet i Internationella domstolen, så kommer det aldrig att bli fred i Mellanöstern. Samtidigt behöver Sharon få veta att han inte kan ersätta färdplanen för fred med sin egen ensidiga gränsdragning. Jag blev faktiskt glad att höra att Sharon ville avlägsna bosättningarna i Gaza, tills det stod klart att han bara ville flytta dem till Västbanken och att detta var en del av hans ansträngningar för att överge färdplanen för fred och i praktiken börja agera helt på egen hand. Detta är givetvis helt oacceptabelt. Bosättningarna både på Västbanken och i Gaza är olagliga och är de största hindren för freden.

De allierade gick till krig för att tvinga Saddam Hussein att följa FN:s resolutioner. När har det internationella samfundet övervägt att tvinga Sharon att göra detsamma och att ge honom en tidsfrist för när alla Israels olagliga bosättningar i de ockuperade territorierna skall vara borta? När detta väl har gjorts kommer Israel, om man så anser lämpligt, att kunna bygga en skyddsmur längs den gröna linjen. Men vid det laget kommer det inte att behövas, för den palestinska myndigheten kommer att ha givits möjligheterna att själv effektivt kunna sätta stopp för alla självmordsbombningar.

  Pannella (NI). – (IT) Fru talman, herr rådsordförande! Ulla Margrethe Sandbæk sade att hon ville riva muren. Detta är en gammal historia: det finns ett Europa – Ulla Margrethe Sandbæks Europa – där man för 60 år sedan av i stort sett samma skäl ville riva Maginotlinjen. Man har hänvisat till Berlinmuren. Den ökända muren uppfördes och stöddes av dem som i dag vill riva den israeliska muren. Detta är utan tvekan vad som sker, även om ni, herr Cohn-Bendit, har sagt en del vettiga saker i kväll. Detta är så sällsynt att jag inte skall slösa bort er och min tid på att kommentera era uttalanden. Jag upprepar: Jag vill uttrycka min uppskattning för att ni sagt något vettigt!

Herr Roche, det som intresserar mig mest för tillfället är en nyhet som förbryllar oss: Vår parlamentskollega – eller ännu bättre, den spanska utrikesministern, Ana Palacio Vallelersundi – kommer inom de närmaste timmarna att för ordförandeskapet för Europeiska unionen lägga fram ett förslag, återigen diskuterat i går i Toledo, som gjorts eller lagts fram av Shimon Perez, med fullt stöd från ministern för Palestinafrågor, Nabil Sha’ath. Jag skulle vilja be henne att uppmärksamma det eftersom bara Financial Times och Norte de Castilla har gjort det. Det är dagens nyhet: ministern för Palestinafrågor ger sitt stöd för proceduren för Israels anslutning till EU så att den palestinska staten kan gå samma väg när den blir verklighet, inom ramen för en federation med båda staterna, och inte som den skamliga röra till nationalstat som vi erbjuder palestinierna år 2004, nämligen en liten självständig stat grundad på lögner och av tjuvar, av korrumperade och våldsamma personer.

Jag hoppas, herr rådsordförande, att ni lyssnar till Ana Palacio Vallelersundis förslag. De förslag som vi har lagt fram i den här kammaren de senaste tjugo åren – för att byta historiskt sammanhang – och de förslag som ännu inte har tagits fram, med eller utan färdplan, är ett slöseri med tid, och de innebär rena självmordet och är inte värdiga att läggas fram.

Följaktligen hoppas jag att argumentet att Israel måste bli medlem i EU – vilket stöds av många medlemmar – är något man följer beslutsamt, eftersom det innebär att vi kan ge ett bidrag som är en respons på 1939 års händelser i Europa och som också är till fördel för palestinierna, vilka ni i stället vill ge ett Mellanöstern som är fascistiskt, nazistiskt, kommunistiskt och odemokratiskt.

  Cushnahan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Israels premiärminister Ariel Sharon hävdar att byggandet av hans lands kontroversiella mur syftar till att skydda medborgarna mot terroristattacker. Jag avskyr terrorism och skulle stödja vilken regering som helst i deras rätt att vidta lämpliga åtgärder för att skydda medborgarnas liv. Men att bygga denna mur är både oetiskt och motverkar sitt syfte. I likhet med flera andra av Sharons åtgärder mot terrorism gör detta ingenting åt orsakerna bakom terrorismen. Palestinsk mark har konfiskerats för att bygga muren, tusentals palestinska bönder och handlare har skurits av från sin mark och sina försörjningsmöjligheter. Om muren byggs färdigt beräknas ungefär 380 000 palestinier bli inklämda mellan muren och den gräns som Israel hade före 1967, den så kallade gröna linjen. Dessutom kommer 160 000 av dessa att bli inklämda i getton eller enklaver med dubbla murar. Palestinska grupper kommer effektivt att isoleras från varandra. De kommer också i viss mån att utestängas från knutpunkter som Jerusalem, som har varit ett centrum för deras ekonomiska, sociala och religiösa liv. De förändringar som nyligen har föreslagits förhindrar inte detta.

Dessutom kommer inskränkningarna i rörligheten för varor och tjänster att förvärra problemen för en redan försvagad palestinsk ekonomi. Följderna av detta felaktiga säkerhetstänkande från den israeliska regeringens sida kommer att utgöra en gynnsam grogrund för ännu en generation terrorister, i stället för att åtgärda roten till problemet.

Frågan om murens legitimitet har nu flyttats in i rampljuset. Israels vägran att efterleva den resolution som antogs i FN:s generalförsamling i oktober om att stoppa bygget av muren och riva den, ledde till beslutet i generalförsamlingen den 8 december om att hänvisa frågan till den internationella domstolen.

Israel bör stanna upp och fundera över konsekvenserna av sitt handlande. Muren är ett brott mot den fjärde Genèvekonventionen, i synnerhet mot de två avsnitt som handlar om förbud mot kollektiv bestraffning och förbud mot annektering, vilket inte kan kringgås genom att hänvisa till att det skulle vara en militär nödvändighet. Muren är också ett brott mot kraven i Osloavtalet när det gäller åtagandet att skydda de ockuperade palestinska områdenas integritet och förbudet mot inskränkningar i rörelsefriheten. När man dessutom betänker att Israel ständigt vägrar att efterleva FN:s resolutioner, ställer man sig frågan vart Israel tror sig vara på väg? Vill det vara en skamfläck, som ses på samma sätt som förbrytarländer som ständigt struntar i sina internationella åtaganden? Eller vill det i stället samarbeta med världssamfundet för att skapa fred i Mellanöstern?

När framstegen med den så kallade färdplanen sker så sakta eller inte alls, måste man fråga sig vad det tjänar till att påtvinga det palestinska folket en så kontroversiell åtgärd. Om israelerna menar allvar med att verkligen göra framsteg i fredsprocessen och få i gång färdplanen igen, bör de inte bara stoppa bygget av muren, utan också riva den. Israeler och palestinier bör i stället samarbeta för att ta bort barriärer och för att skapa förtroende mellan de båda folken, om en överenskommelse någonsin skall komma till stånd. Uttalandet nyligen av Sharon att han planerar att låta ta bort de flesta av de 21 judiska bosättningarna på Gazaremsan är ett steg i rätt riktning. Men att bygga fler säkerhetsmurar och ge ännu sämre förutsättningar för den redan ansträngda palestinska ekonomin, gör det bara ännu svårare att uppnå fred i Mellanöstern.

  Swoboda (PSE). – (DE) Fru talman! Jag har stor respekt för rådsordföranden men i dag har han tvingats att på ett mycket dramatiskt sätt visa oss precis hur oförmöget EU är att inta en tydlig ståndpunkt i en av dagens viktigaste frågor. Vi hade inte ens någon undertryckt röst – vi hade ingen röst alls.

Vad gjorde vi? Vi avstod från att göra vår röst hörd i en mycket viktig fråga där lagligheten i hög grad står på spel. Det handlar nämligen inte – och jag håller helt och hållet med Daniel Marc Cohn-Bendit om detta – om en mur som löper längs en tydligt definierad gräns. Detta är något som man antingen kan vara för eller emot. Men ni, herr ordförande, har själv sagt att muren har byggts långt in på palestinskt territorium, och EU har sagt samma sak. Just inför en sådan åtgärd som detta slags annektering, och när man överväger om en sådan gränsförstärkning kan bli föremål för en juridisk bedömning, så säger vi helt enkelt ”tyvärr, vi kan inte ha någon åsikt, varje stat får göra som den själv vill”. Så vad är det för mening med att arbeta för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik om vi när det gäller de viktigaste frågorna bara säger att vi inte har någon åsikt? Detta är slagordet, mottot om ni så vill, för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i den här frågan. Jag tycker att det är skamligt.

Det handlar inte om att ensidigt fördöma Israel. Återigen håller jag helt med Daniel Marc Cohn-Bendit: Var och en som fördömer och kritiserar denna mur bör inte bara fördöma all form av terrorism utan också anstränga sig för att bekämpa den.

Vi kommer dock inte att uppnå någonting genom att inta en hållning som denna. Genom att inta hållningen att över huvud taget inte säga något alls i denna viktiga fråga fjärmar vi oss från palestinierna, men detta betyder i sin tur inte att vi kommer att få israelerna att närma sig oss. Skälet till detta är att israelerna, även om de har utövat påtryckningar på oss för att vi inte skall ta ställning i frågan, inte därmed nödvändigtvis kommer att låta oss delta mer aktivt i fredsprocessen. Och jag tycker att det är sorgligt att Europas utrikesministrar och statsöverhuvuden inte har insett detta och förstått innebörden av det. Ni hade inget annat alternativ i dag än att presentera situationen för oss som ni har gjort, herr Roche.

Jag har två ytterligare frågor till er, och alltså till ordförandeskapet. Den första frågan gäller Sharons planer att avlägsna de flesta – inte alla ännu så länge, men de flesta – av bosättningarna i Gazaremsan. Vad betyder egentligen detta? Bosättningarna försvinner – mycket bra, bra gjort herr Sharon, hör jag er säga. Men kommer det att innebära att andra områden, särskilt på Västbanken och i östra Jerusalem, kommer att utvidgas? Min fråga till er, herr ordförande, är denna: Har EU åtminstone intagit en tydlig ståndpunkt i denna fråga? Att vi ger vårt stöd för att bosättningar försvinner från dessa områden är inget att diskutera, men vi bör inte ge vårt stöd eller samtycke om det innebär att andra områden på Västbanken annekteras.

Min andra fråga till er gäller amerikanernas stora ord om en ny plan för Mellanöstern i vidaste bemärkelse. Joschka Fischer uttryckte sin åsikt om detta vid Natos säkerhetskonferens i München. Vet EU något om denna plan? Har EU något att säga om denna plan, och innefattar den också konkreta åtgärder för att ta itu med problemets kärna – Israel och Palestina? Det skulle vara intressant om EU och rådet kunde säga något om det.

  Boogerd-Quaak (ELDR). – (NL) Fru talman, herr rådsordförande! Rädslan är en dålig rådgivare. Jag förstår Israels vilja att skydda sig, men en mur är inte ändamålsenlig i det här fallet. I en FN-rapport i september förra året fördömdes muren som olaglig och Israel anklagades för olaglig annektering. Ni, herr rådsordförande, är av den uppfattningen att prövningen och besluten i Internationella domstolen kommer att störa fredsprocessen. Jag delar inte den uppfattningen. Liksom Daniel Marc Cohn Bendit tror jag att det skulle vara till hjälp om man utrönade i vilken utsträckning folkrätten kränks i detta fall, och att vi inte bör göra några undantag för Israel, eller för Palestina för den delen, när man begår misstag. Just nu finns det runt 21 000 personer som bor i området mellan muren och Israel och som skärs av från sociala serviceinrättningar, skolor och arbetsplatser. Detta kommer att leda till förnyat hat och en ny generation flyktingar. Hur förklarar man – jag är medlem av den palestinska delegationen – för en grupp människor i Qalqilya, som en gång var känt som Västbankens fruktkorg och som ligger nära en liten öppning i muren, att allt håller på att stängas av från tre sidor? Att de håller på att skäras av från två större vattenkällor och från alla jordbruk som försörjer området? Staden, som har 40 000 invånare, kan nås bara via en enda israelisk vägspärr. Som jag ser det bör sådant tas upp i domstol. Jag tycker likadant som alla dem som sagt att konflikten mellan Israel och Palestina bör lösas, men att tolerera en mur och att vänta tills konflikten är över är inte rätt sätt att hantera saken.

  Lucas (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Det är mycket beklagligt att Europeiska rådet inte har gett sitt stöd till undersökningen vid Internationella domstolen av den israeliska muren. Detta är ett i hög grad försummat tillfälle. Att motsätta sig en hearing i Internationella domstolen, därför att den är ett rättsligt – inte ett politiskt – forum, är att inte begripa vad detta handlar om. Internationella domstolen är förmodligen det sista påtryckningsmedlet som står till buds mot Tel Aviv, och vi borde fatta tag i det med bägge händerna. De personer som säger att vi i stället bör förlita oss på europeiska påtryckningar mot Israel borde ta och tala om för mig när enbart europeiska påtryckningar mot Israel någonsin har gett resultat – det har de inte. Men när det nu existerar ett internationellt multilateralt forum som finns för att vi skall kunna ta itu med den här frågan, då vänder vi det ryggen.

Palestinierna pekar med rätta på vår inkonsekventa hållning att uppmana dem att sluta upp med våldet, samtidigt som vi förnekar dem möjligheten att söka upprättelse via internationella rättsinstanser. En palestinsk förhandlare påpekade att USA, Förenade kungariket och Tyskland begärde av palestinierna att inte använda våld, men när palestinierna använder sig av diplomati då drämmer man igen dörren för dem.

Vidare finns det tvingande humanitära skäl för att agera. Jag besökte de ockuperade områdena förra månaden och såg själv att muren förstör tusentals tunnland åkerjord och träd, demolerar hem och affärer och tvingar tusentals familjer att klara sig utan land, utan jobb, utan mat och utan hopp. Som ett resultat av detta har det palestinska folket, enligt studier gjorda av Världsbanken och FN, försvagats till fattigdoms- och undernäringsnivåerna i Afrika söder om Sahara. Det israeliska påståendet att detta har med säkerhet att göra undergrävs fullständigt av det faktum att muren inte följer 1967 års ”gröna linje”. I stället skär det, som flera personer har sagt, djupt in på palestinsk mark.

Den här muren är oacceptabel, olaglig och omoralisk, och genom att rådet underlåter att ge sitt stöd till Internationella domstolen som ett forum som skall undersöka muren, har rådet varit hänsynslöst och oansvarigt. Rådet har heller inte varit öppet, och jag vill gärna att en kopia av den skrivelse som innehåller ordförandeskapets inlaga till Internationella domstolen skall göras tillgänglig på bred nivå.

  Belder (EDD). – (NL) Fru talman! Jag skulle vilja klargöra en sak i den här debatten: Utan det palestinska skräckväldet skulle ingen israelisk säkerhetsmur ha varit under konstruktion. Det hedrar Tysklands utrikesminister att han nyligen uttryckte sitt stöd för den som en sista utväg. Det råder inget tvivel om att meningarna är delade om murens sträckning, till och med inom Israel – därför pågår nu också förhör i israeliska Högsta domstolen. Jag skulle också vilja klargöra att de allmänna intressena för den palestinska befolkningen på Västbanken inte bör bli lidande i onödan på grund av den extremt omtvistade säkerhetsmuren. FN:s generalförsamling uppfyller dock inte sina egna syften när man ger Internationella domstolen i uppdrag att ingripa i en så grundläggande politisk fråga som denna skiljelinje mellan israeler och palestinier. Detta är bara till nackdel för det mycket viktiga återupptagandet av den politiska dialogen parterna emellan. I korthet stöder jag i detta sammanhang mitt hemland Nederländernas och EU:s avvisande hållning.

Vidare är Palestinas och därmed den palestinska myndighetens status som särskild observatör mycket märklig mot bakgrund av de rättsliga förfaranden som har inletts i Internationella domstolen, och är i praktiken ett tydligt fall av diskriminering av den judiska staten. Dessa skeva relationer får motsatt politisk effekt. Detta är till lika stor del en brist hos Europaparlamentet, då utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik nästa vecka besöks av den palestinske premiärministern, men inte av den israeliske. I den israelisk-palestinska konflikten bör vi följa den beprövade principen att båda sidor skall få säga sitt.

  Berthu (NI). – (FR) Fru talman! I denna utfrågning i Internationella domstolen om den israeliska säkerhetsmuren framstår det för oss som att frågan är mycket dåligt formulerad och därför sannolikt kommer att få ett dåligt svar. Denna barriär är i själva verket bara en liten del av en mycket större plan som kallas åtskillnad, och som bara är ett bihang till en ännu mycket större process, som utgörs av förhandlingarna om färdplanen för fred. Alla inbördes förbindelser mellan dessa olika nivåer är mycket komplexa. Det är därför missvisande att bedöma en liten del separat utan att överväga vilken roll den spelar i hela processen. Särskilt om vi försöker betrakta den ur strikt juridisk synvinkel när den är en del av helheten i en fredsprocess som är av uppenbart politisk natur.

Detta är skälet till att de länder som var emot att ta upp problemet i Internationella domstolen för att det skulle försvåra fredansträngningarna hade helt rätt. Vi får inte se på det här problemet från fel ände av kikaren, eftersom risken vore att en fredsprocess som alla egentligen stöder skulle kunna ifrågasättas.

Slutligen måste vi göra åtskillnad mellan principen bakom en säkerhetsmur och dess sträckning. Jag tycker mig ha uppfattat en del förvirring kring detta i den här debatten. Samtidigt som murens sträckning kan bli föremål för förhandlingar – och liksom varje annan sak om vilken man förhandlar kan förändras – är principen bakom den en självstyrande stats egen rätt att garantera säkerheten för sina medborgare, och det handlar dessutom om en stat vars överlevnad konstant hotas.

  Sacrédeus (PPE-DE). – Fru talman! Jag vill vara litet personlig i denna debatt för jag tror att vad vi än säger här så kan det uppfattas som stötande på respektive sida. Vi kan hålla tal här i Europaparlamentet som mest är ägnade att tillfredsställa vår egen valmanskår hemma i Storbritannien eller i Frankrike eller, som i mitt fall, i Sverige. Vilket bidrag är vi beredda att ge som europeisk union och Europaparlament till Mellanösternfrågan och en fredlig framtid och samexistens mellan israeler och palestinier?

För två och ett halvt år sedan besökte jag Nicosia och fick uppleva den stadens delning. Jag åkte som 25-åring till Belfast och har upplevt hur den staden är delad samt hur det nu på senare tid har byggts barriärer och spärrar mellan unionister och republikaner, de två befolkningsgrupperna. I Ceuta, som ligger i Nordafrika men tillhör Spanien, finns taggtråd för att sära denna spanska stad Ceuta från Marocko. USA har byggt en barriär mellan sig och Mexiko. En elektronisk gräns är nästan klar mellan Zimbabwe och Botswana. Berättar jag detta för att på något sätt urskulda det som sker i Mellanöstern? Nej, inte på något sätt, men för att visa på att detta finns på många andra ställen.

År 2000 byggde Israel en av FN godkänd säkerhetsgräns mot Libanon med elektronisk och annan övervakning med sensorer. Detta applåderades av Europeiska unionen och av Ryssland, och detta sågs som ett klokt sätt för Israel att ensidigt kunna dra tillbaka sina trupper från libanesisk mark år 2000.

Jag vill hoppas och tror att den mur och den barriär som har byggts är en interimslösning eller -åtgärd. Jag vill tro och hoppas att detta inte är något som är permanent, och jag hoppas och tror att fredsöverläggningarna skall kunna komma i gång igen. Jag vill tro bägge sidor om gott. Att den israeliska allmänheten har tryckt på för byggandet av denna barriär har naturligtvis att göra med det stora antalet självmordsattacker som har drabbat den israeliska allmänheten. 120 självmordsbombare har förorsakat närmare 900 dödsfall och vi kan tala om uppemot 6 000 skadade israeler.

Låt oss som goda européer, också som goda svenskar, försöka se denna fråga från båda sidor. Låt oss hoppas att vi når en fredlig lösning i Mellanöstern.

  Fava (PSE). – (IT) Herr rådsordförande! Efter inlägg från många parlamentsledamöter står det klart att reaktionen är i stort sett enhällig och att vi alla menar att rådets skrivelse till domstolen med en antydan om att ett beslut i frågan om en mur på palestinskt territorium kan anses olämpligt är synnerligen betänkligt och olämpligt.

I varje parlamentarisk demokrati där en regering ställs inför en sådan bred och bestämd opinion i parlamentet avgår regeringen. Även om alternativet att avgå inte finns inom EU-institutionerna skulle jag vilja be rådet att beakta den åsikt som har framkommit i parlamentet, nämligen att inte fördöma muren därför att den utgör en fara och saktar ned fredsprocessen, utan att fördöma muren som sådan.

Denna mur, herr ordförande – vilket ni vet och vilket många parlamentsledamöter har betonat – är framför allt en åtskiljande mur eftersom den inte följer 1967 års gröna linje utan går in på palestinskt territorium och delar upp det palestinska samhället och eftersom den skiljer elever från skolor, barn från föräldrar, lantbrukare från åkrar och patienter från läkare. Detta är en mur som tar land från det palestinska samhället: den går så långt som 25 kilometer in på Västbanken, och den första 150 kilometer långa delen har redan byggts och har utestängt 50 000 palestinier från deras territorium. När den är klar kommer siffran att vara 130 000.

Dessa siffror, herr ordförande, har inte parlamentet hittat på, utan vi har fått dem från det israeliska civila samhället och från israeliska icke-statliga organisationer, och man påminner oss om att 670 000 palestinier riskerar att påverkas allvarligt av uppförandet av muren och om att 14 procent av det palestinska territoriet kommer att fråntas den palestinska myndigheten.

Inför denna verklighet anser vi att det är själva muren som skapar vrede, desperation och hat. Det är vår plikt att uppmärksamma detta, herr ordförande, och vi bör inte bli förvånade om denna vrede och desperation och detta hat – vilket Gud förbjude – övergår i våld. Den dag vi räknar offren för detta våld bör vi också komma ihåg hur mycket vi bidrog till dessa människors desperation, hat och vrede.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Nordmann (ELDR). – (FR) Herr talman! Jag anser att vi bara kan vara nöjda med att EU för en gångs skull inte tar ställning utan iakttar försiktighet mitt i det heliga diplomatiska kriget mot Israel, då ställningstagandena tidigare har varit så ensidiga och ofta orättvisa.

Herr talman, jag skulle också vilja att säkerhetsmuren revs – efter att delar målats om, så att den i likhet med andra murar kunde sluta som souvenirer och prydnadssaker. Ja, låt den försvinna då, men vid en tidpunkt då det inte längre finns något skäl att den skall finnas kvar – för den finns inte där bara på grund av en tillfällighet. Denna barriär är ett svar, ett svar på kamikazeterrorism. Efter att ännu en gång ha sagt detta kan man medge att det finns saker med den som kan diskuteras, även om den är berättigad från försvarssynpunkt. Men inget är slutgiltigt, den är ingen gräns, den innebär ingen annektering.

Herr Cohn-Bendit, ni tycker om att tala om 1967 års gränser, men jag skulle vilja påminna er om att det enda som någonsin fanns var gränser för eldupphör och att de började erkännas först när de inte längre existerade i praktiken. Allt därute är när allt kommer omkring tillfälligt. Glöm inte det. Naturligtvis vill jag att barriären skall försvinna, men tvärtemot vissa barriärer som dödar är detta en som räddar. Man måste komma ihåg de attacker som inte har ägt rum, om jag får uttrycka mig så. Tänk på de oskyldiga människor som skulle ha dödats i de kamikazeattacker som har kunnat förhindras på detta sätt. Den verkliga frågan om denna barriär, herr ordförande, är denna: Skall vi förhindra att den förhindrar att människor dödas? Jag tycker inte det.

  Dhaene (PSE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! De internationella protesterna mot antiterroristmuren, eller skiljemuren, börjar bära frukt. Det verkar som om Israel kommer att förkorta muren så att den inte går så långt in på palestinskt territorium. Sharon försöker på så sätt vända den internationella opinionen mot hans politik, men han kommer att försöka använda avvecklingen av bosättningarna i Gaza som kompensation för bosättningarna innanför muren på Västbanken. På så sätt kan han i alla fall behålla de största bosättningarna där och överge den problematiska Gazaremsan. Han kommer med detta att ännu en gång vinna välvilja i Washington och kommer att i lugn och ro få fortsätta att annektera palestinskt territorium, trots att han i och med det undergräver färdplanen för fred och gör sin egen plan till den enda möjliga. Han erkänner inte den gröna linjen. FN kan inte acceptera detta, och som Kofi Annan sade i november motverkar det freden betydligt.

Europa bör inte heller acceptera detta och jag beklagar rådets inställning. En livskraftig palestinsk stat behöver de jordbruksmarker och de vattenkällor som nu spärras av. Vi måste därför fortsätta med våra internationella protester mot muren. Dessutom har Israel rätt att skydda sig mot terrorism bakom den gröna linjen, men en ny järnridå kommer inte att vara något svar i det långa loppet. Där jag kommer ifrån måste den som bygger en mur göra det på sin egen mark, i annat fall kallar grannen in fredsdomaren. Detta kommer inom kort också att hända i Haag, där Internationella domstolen kommer att döma om denna murs laglighet. Sharon försöker nu lägga ut en rökridå för att vilseleda världen och få människor att glömma Genève-initiativet för freden. Frågan är nu hur Internationella domstolen kan agera fredsdomare i det här fallet. I vilket fall som helst har problemet nu blivit mycket uppmärksammat i hela världen, och påtryckningar börjar nu göras internationellt, liksom i Israel, där Högsta domstolen undersöker frågan. Jag hoppas att de tar rätt beslut.

  Roche, rådet. – (EN) Herr talman! Ännu en gång har det varit värdefullt för rådet att höra de synpunkter som har kommit till uttryck i dagens debatt avseende muren, och även situationen i Mellanöstern mera generellt.

Flera av ställningstagandena överensstämmer med rådets inställning, vilken jag försökte sammanfatta tidigare. Det måste framgå klart av mitt tidigare uttalande att det irländska ordförandeskapet kommer att med kraft hålla fast vid åsikten att den rådande situationen är oacceptabel. Ledamöterna i denna kammare vet att jag kommer från en liten ö där vi vet en del om skiljelinjer och murar och om separation. Vi kommer att fortsätta aktivt för att med samtliga parter utforska möjligheten att återuppta rörelsen framåt – även om det är med blygsamma steg i början – i en process som upprepade gånger har kört fast.

Jag vill hänvisa till ett antal av de ställningstaganden som har gjorts under debattens gång. Vad gäller den mer allmänna inställningen till Mellanösternregionen så bör ansträngningen för att främja fred, framsteg och välstånd för det första vara starkt lokalt förankrad hos dem som bor i regionen. Den måste också fokusera skäligen starkt på att lösa den israelisk-palestinska konflikten. När allt kommer omkring är den pågående konflikten ett centralt säkerhetsfaktum för många människor som bor i regionen. EU:s förnyade fokus på den vidare regionen skulle inte kringgå eller bortse från fördelarna med redan befintliga mekanismer, inbegripet Barcelonaprocessen.

Johannes Swoboda antydde att Europeiska unionens röst inte skulle höras vad gäller det olagliga med muren. Låt mig påminna om var unionen står när det gäller byggandet av muren. Unionen kan inte acceptera att uppförandet av ett stängsel eller en mur på palestinsk mark bäst skulle tjäna Israels långsiktiga säkerhet, inte heller har någonting som jag har sagt antytt att detta skulle vara fallet. Europeiska rådet har uttryckt sin oro över den planerade sträckningen för säkerhetsstängslet och sträckningens avvikelse från den gröna linjen på Västbanken. Erövrandet av marken på Västbanken eller på Gazaremsan är olagligt, det strider mot folkrättens principer och det underblåser spänningar. Vidare har de restriktioner som sammanhänger med säkerhetsstängslet resulterat i onödigt lidande för det palestinska folket och i en försämrad ekonomi för de ockuperade områdena.

Unionens röst om detta har varit fullständigt tydlig i alla internationella forum. Upprättandet av stängslet, eller muren, var också föremål för en resolution av FN:s generalförsamling den 21 oktober som samtliga EU:s medlemsstater och anslutningsländerna gemensamt står bakom.

En annan talare, Caroline Lucas, uppmanade ordförandeskapet att offentliggöra inlagan till Internationella domstolen. Hon kanske inte är medveten om det, men Internationella domstolens arbetsordning hindrar oss uttryckligen från att göra inlagan tillgänglig för allmänheten. Det förhåller sig så att domstolen själv inte kommer att offentliggöra uttalanden som den tar emot, och det av precis samma skäl.

Utrikesminister Brian Cowen, som nyligen talade i Irlands senat, pekade på att det israeliska folket inte måste leva i en fästning, omgiven av fientliga grannar, där de är i fara när de promenerar på gatorna eller kör på vägarna, där unga soldater – bara pojkar eller flickor – ständigt är i riskzonen och där en stor del av de nationella tillgångarna går åt till bördan för försvaret. På samma sätt måste inte Palestinas folk leva i hopplöshet och förödmjukelse där unga människor uppmuntras att spränga sig själva i luften, där hem jämnas med marken och förstörs, där arbetstillfällen är sällsynta eller obefintliga, där människor inte är fria att resa runt i sitt land och där invandring verkar vara den enda flyktvägen.

Vi måste alla hjälpa Israels och Palestinas folk att finna modet och visdomen att bygga upp en ny fred,; modet att tysta ned dem som skulle avvisa en kompromiss och visheten att förstå att ett slut på osäkerheten och lidandet hos de egna grannarna ligger i deras eget intresse på lång sikt. Vi kan åstadkomma detta, och om vi verkligen gör det så kan det Heliga landet bli ett land av fred och välstånd.

Ännu en gång tackar jag samtliga ledamöter för deras konstruktiva stöd och engagemang i frågan. Jag tror att det tillvägagångssätt som rådet har antagit är ett lämpligt sådant. Ingen ledamot av denna kammare behöver vara orolig eller tvivla på ordförandeskapets intresse av att bidra till att lösa frågan. Jag kommer från en liten ö där vi vet en del om orsakerna till och kostnaderna för splittring.

  Talmannen. – Vi tackar rådet.

Debatten är avslutad.

6. Företagsstyrning och övervakning av finansiella tjänster (fallet Parmalat)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om företagsstyrning och övervakning av finansiella tjänster i fallet Parmalat.

Kommissionär Bolkestein, som talar för kommissionen, har ordet.

  Bolkestein, kommissionen. – (EN) Kommissionen välkomnar denna debatt och stöder i huvudsak innehållet i olika resolutionsförslag framlagda av parlamentet. Samtidigt som fakta ännu inte är helt klarlagda, är fallet Parmalat djupt oroande. Det är det senaste i en växande lista över större finansskandaler av olika slag – på olika platser – de senaste åren.

Den uppenbara omfattningen av det här bedrägeriet är hisnande, och lika häpnadsväckande är att ett antal personer från framstående, fria yrken är så uppenbart delaktiga, tillsammans med tillsynsmyndigheternas misslyckade kontroll. Skandal efter skandal kommer i allt högre grad att försvaga finansmarknaderna likt det förgörande droppet från en läckande bensintank. Många förnuftiga investerare kommer att dra sig ur. Den ekonomiska tillväxten kommer att drabbas därför att kostnaden för kapital kommer att stiga – Enronskandalen har redan visat detta. Således har detta betydelse för oss all.

Min första punkt är denna: det är bäst för industrin för finansiella tjänster att den skärper sig, och att den gör det snabbt. Vi behöver en hel del av verkligt ledarskap inom näringslivet som står upp och tar befälet, som rensar bort skurkarna, avslöjar deras samvetslösa metoder och sätter stopp för omåttlig girighet. Om näringslivets ledare inte är beredda att göra detta kommer lagstiftarna att göra mycket mer än vad de eller vi kanske skulle vilja. Om detta blir resultatet kan inte näringslivets ledare komma och gnälla över regleringar från Bryssel. De kommer att ha orsakat det själva. Ledarskap inom näringslivet saknas för närvarande, helt ärligt talat.

För det andra har vi redan en rad politiska riktlinjer till vårt förfogande som delvis kommer att räcka när det gäller att förbättra saker och ting i framtiden: åtgärder i handlingsplanen för finansiella tjänster – såsom direktiven om marknadsmissbruk respektive prospekt – som borde genomföras snabbt, åtgärder som det nya direktivet om investeringstjänster, som kommer att hjälpa till att hantera en del av de större intressekonflikterna inom verksamheten med investeringstjänster, de nya internationella redovisningsreglerna som kommer att förbättra särredovisning och direktivet om insyn – som vi vill se antaget innan detta parlament gör avbrott för valet. Samtliga dessa direktiv förbättrar också de behöriga myndigheternas befogenhet att agera och också att samarbeta mycket mera över gränserna. På samma sätt betyder detta enligt min åsikt även samarbete med utländska offentliga tillsynsmyndigheter – icke-europeiska offentliga tillsynsmyndigheter – i synnerhet Securities and Exchange Commission (SEC) i Washington och även Public Company Accounting Oversight Board i Förenta Staterna. Kapitalmarknaderna är i dag – som vi alla vet – globala och tillsynssamarbetet måste också vara globalt för att matcha dem.

För det tredje kommer jag i mars att föreslå mina kolleger i kommissionen ett reviderat bolagsrättsligt direktiv om den lagstadgade revisionen. Detta kommer att förstärka kontrollerna av revisorsyrket i Europeiska unionen genom oberoende tillsyn, förstärkt inspektion, starkare etiska och pedagogiska principer och revisionssed av hög kvalitet. Dessa fyra aspekter kommer att omfattas av det reviderade bolagsrättsliga direktivet.

Som ett resultat av Parmalat är det troligt att översynen av det åttonde bolagsrättsliga direktivet även kommer att omfatta följande fyra komponenter: för det första fullt koncernrevisorsansvar för koncernredovisning av en företagskoncern, för det andra obligatoriska oberoende granskningsnämnder för börsnoterade företag – samtliga 7 000 av dem i Europa, för det tredje strängare krav på revisorsrotation och för det fjärde förstärkta sanktioner.

Jag påskyndar arbetet inom tre andra fält på områdena företagsstyrning eller bolagsrätt för att, om möjligt, få förslagen klara senare i år. Det rör sig om följande tre områden: rollen för externa styrelseledamöter, styrelseledamöternas ansvar för bolagets bokföring och fullständig särredovisning av bolagets räkenskaper i för särskilda ändamål skapade juridiska enheter utomlands, inklusive skälet till att bolaget använder dessa utlandsstrukturer och en mycket strängare kontroll från koncernrevisorns sida av deras innehåll. Vi arbetar också hårt med frågorna om intressekonflikter för finansanalytiker och vi tittar återigen på kreditvärderingsinstituten. Katiforisbetänkandet är till avsevärd hjälp i detta avseende.

Avslutningsvis måste offshorecentrens roll och tillsynsmyndigheternas kontroll skärpas. Vi överväger alternativen, även om detta inte är lätt. Vi förväntar oss att i juni kunna lägga fram det tredje direktivet om penningtvätt och vi förväntar oss att det skall spela en betydelsefull roll.

Sammanfattningsvis är detta en väldigt viktig debatt. Vi stöder huvudlinjerna i resolutionen. Vi arbetar beslutsamt i den bemärkelsen. Vi önskar oss fortfarande ett starkt ledarskap inom näringslivet och en skälig dos etik.

  Fiori (PPE-DE). – (IT) Herr talman, kommissionär Bolkestein! Parmalat-affären är en systemkris eftersom den möjliggjordes av delaktighet och försummelser världen över, där nyckelaktörerna var banker, finansinstitut och externa och interna kontrollorgan, både offentliga och privata. Jag anser att Parmalat-affären ger en bra fingervisning om de negativa sidorna av globaliseringen av finansmarknaderna, eftersom internationaliseringen gör det lätt för bedragare att dölja och manipulera information. Detta visar hur den nödvändiga kombinationen av insyn, effektivitet och stabilitet alltför ofta är något teoretiskt och framför allt bräckligt när den möter förvridna begär som grundar sig i bristande etik.

Jag är ledsen att behöva konstatera att Parmalat-affären bara alltför mycket påminner om många andra finansskandaler som har beskrivits i media på senare tid: WorldCom och Enron är bara ett par exempel. Det är obehagligt och svårt att behöva erkänna det, men det är något i världen som har hamnat ur balans och dragit med sig allt ned i avgrunden, inräknat oupplysta sparare och verksamhetsutövare som skulle ha kunnat vara uppmärksamma och förhindra att detta hände. Vi vill inte handskas med enskilda ansvarsfrågor och det skall vi heller inte behöva göra eftersom det inte är vår uppgift – vår uppgift är i stället att förhindra att liknande saker händer igen. Det är nödvändigt att bekämpa överträdelser och bedrägerier på ett sådant sätt att finansanalytiker inte sedan finner sig vara i en situation där de tvingas råda sina egna kunder att göra olagliga investeringar.

Bland annat har vi också granskat kommissionens meddelande till rådet och parlamentet från maj 2003 om moderniseringen av bolagsrätten. I det resolutionsförslag vi presenterar finns det riktlinjer där hänsyn tas till den effekt som Parmalat-affären har haft och skulle kunna få för de anställda, för spararna, för bankerna och för det ekonomiska systemets funktion. Det är vår uppgift att försöka vända den här utvecklingen, att försöka skydda miljontals människors besparingar och att återvinna investerarnas fulla förtroende på finansmarknaden.

Det är mycket viktigt att vi lär oss något av det här och reagerar på rätt sätt genom att objektivt bedöma vad som hände, genom att planera för framtiden och inte bara genast börja leta efter syndabockar. Det handlar om att fastställa vad som inte fungerade och på vilket sätt åtgärderna var ineffektiva, att föreslå lösningar och att förbereda nya allmänna kontrollmöjligheter.

Vi kan ha olika politiska uppfattningar om målet med regleringen av inkomster och deras fördelning, men vi måste alla vara överens om att bedrägerier inte får förekomma. Kanske handlar den juridiska krisen inte bara om människor utan också om institutioner som möjligtvis inte fungerar tillfredsställande. Kanske måste reglerna granskas, omprövas och ses över, och om vi skall kunna göra detta behöver vi samarbeta. Vederbörande myndigheter för finansiell kontroll inom gemenskapens olika rättsskipningsområden måste samarbeta. Samarbete måste också ske med tredjeländer – inte bara Europa utan också Förenta staterna ingår i den här planen, vilket är av stor betydelse. Jag vill också råda kommissionen att undersöka alla nya åtgärder som rör kreditvärderingsinstitutens roll.

Jag kommer att återigen ta mig friheten att be kommissionen att i handlingsplanen för företagsstyrning inkludera åtgärder för att förebygga intressekonflikter, oavsett om de rör investeringar gjorda av banker eller andra finansinstitut i börsnoterade företag kontrollerade av interna intressenter eller, vilket ligger närmare till hands, om de rör fall där finansanalytiker som arbetar åt investmentbanker råder sina kunder att investera i företag som åtnjuter lönsamma tjänster från bankens sida. Vidare behöver vi få aktieägarna att bli mer ansvarsfulla och engagerade. Garantier för största möjliga insyn både före och efter transaktionerna är absolut nödvändigt för investerare på området finansiella instrument. Därför är det önskvärt att en europeisk myndighet inrättas som opartiskt granskar de europeiska finansmarknaderna och som granskar ärenden som får konsekvenser över gränserna, enligt samma riktlinjer som vid den nyligen genomförda moderniseringen av den europeiska konkurrenspolitiken.

Vidare vill jag uppmana kommissionen att snarast möjligt anta ett beslut om överensstämmelsen mellan den italienska regeringens bestämmelser och EU-bestämmelser för mejerisektorn, betraktade i relation till fallet Parmalat. Företag i denna sektor, Parmalat-koncernens leverantörer genom historien, har under en tid befunnit sig i ett mycket svårt finansiellt likviditetsläge, vilket skulle kunna leda till kris för hela företaget. Om begäran om hjälp skulle bedömas stå i strid med bestämmelserna om fri konkurrens skulle det innebära början till slutet för en sektor som har djupa traditioner och som står för obestridd kvalitet på EU-nivå.

Fallet Parmalat kräver stor ansvarskänsla, framför allt på vår nivå, EU-nivån. Det finns tre områden där vi måste agera. Jag anser att vi har utarbetat ett välgrundat betänkande och att nästa parlament definitivt kommer att kunna samarbeta bättre med kommissionen.

  Fava (PSE). – (IT) Herr talman! Vår grupp uppskattar både kommissionens snabba ingripande i detta synnerligen beklagliga ärende – som är särskilt beklagligt för den italienska ekonomin – och den ansvarskänsla med vilken kommissionären illustrerade sina förslag, vilka är brådskande om de siffror vi handskas med stämmer. 15 miljarder euro motsvarar ett ekonomiskt hål motsvarande 15 procent av EU:s hela budget. Detta är också resultatet av ekonomisk avreglering och finansiell cynism där det finns många skyldiga, vilket nämndes av Francesco Fiori. Några exempel: stora banker som svek sina investerares förtroende, internationella rådgivare som ofta medvetet bestyrkte falska konton och övervakningsorgan som inte övervakade. Och – om jag får nämna detta, herr kommissionär – de regeringar som tillåter skatteparadis är också skyldiga. Många av dessa skatteparadis kontrolleras av stater som är medlemmar i EU. Jag skall ge lite statistik för Italien: 25 italienska företag kontrollerar 400 utlandsbaserade företag. Av dessa är 171 baserade i Delaware, en liten stat i USA, och 127 i Luxemburg, EU:s nervcentrum.

Så vad gör vi då här i Europa? Jag skulle – också på Renzo Imbenis vägnar – vilja föreslå ett initiativ för att begränsa banksekretessen. Den nobelprisbelönte ekonomen Joseph Stieglitz nämner att användningen av banksekretess ofta är en av faktorerna bakom ekonomisk instabilitet, och EU predikar lämpligt nog alltid betydelsen av insyn. Jag vill dock inte att vi skall falla på knä inför några slags föreställningar av den typen. Vi skulle kunna föreslå att det internationella samfundet slutgiltigt för in en moralisk dimension i globaliseringen, och vi föreslår därför en världsomfattande överenskommelse om banksekretess som vi förbinder oss att följa. Vad vi föreslår är ett ”Kyoto för bankerna” – om jag får använda den liknelsen – i den ”finansiella ekologins” intresse, för att till slut föra in lite etik i den globala ekonomin.

Kommissionär Bolkestein, ni har insett – och ni sade detta – att de nationella kontrollinstrumenten inte är tillräckliga: Vi behöver omgående globala och överstatliga regler. Vi behöver styra finansmarknaderna och undvika intressekonflikter och skumma affärer mellan banker och företag. EU måste omgående ta gemenskapens regelverk under nytt övervägande, skärpa straffen för bedrägerier, ingripa mot de skyddade skatteparadisen och fastställa regler för revisorernas absoluta oberoende.

En sådan brådskande och känslig fråga förtjänar kanske större uppmärksamhet från oss – från parlamentet och gemenskapens institutioner – än bara ett enkelt meddelande. Vi föreslår inte en undersökningskommitté, men kanske en undersökning under ledning av talmanskonferensen – en undersökning som därför också får den status som ett initiativ från talmanskonferensen har – en undersökning som på ett informellt och frivilligt sätt anförtros en grupp av ledamöter och som kan fortsätta även efter denna mandatperiod. Syftet med den skulle vara att utreda och lägga fram ett förslag, så att vi kan förstå vad som hände, hur det kunde hända och vad som behöver göras för att det inte skall hända igen, så att vi i framtiden kan undvika händelser liknande fallet Parmalat.

Slutligen, herr talman och kommissionär Bolkestein, hänvisas det i kommissionens meddelande till aktieägare och till företagsledningen och till relationer mellan aktieägare och företagsledning, medan man talar mindre eller inte alls om de anställda, som är de första som personligen får betala för tragiska händelser som den med Parmalat.

Vi vill ha en stark markering från denna kammare, som skydd, garanti och stöd för de tusentals anställda – från Parma till Sicilien, anställda inom och utom företaget – som i dag riskerar att förlora sina arbeten och sin inkomst. Jag menar att en etisk dimension i ekonomin, som vi tidigare hänvisade till genom att påtala hur mycket ansvar som också ligger hos regeringar och hos EU, nu inbegriper ett fortsatt övervägande av skyddet och garantierna för rätten till arbete som ett nyckelproblem.

  Riis-Jørgensen (ELDR). – (DA) Herr talman! Jag vill för det första tacka kommissionär Bolkestein så mycket för hans mycket tydliga och välformulerade anförande. Han kunde inte ha uttryckt saken bättre, för vad vi vill se är industriellt ledarskap och etiskt uppförande – ett vettigt beteende, helt enkelt. Jag är därför mycket nöjd med vad vi har hört från kommissionen.

Jag skulle också vilja tacka för handlingsplanen för finansiella tjänster och för företagslagstiftningen. De lades fram redan förra året och det är förstås utmärkt att kommissionen på detta sätt låg före i tiden. Det är också uppmuntrande att höra om de initiativ som i dag diskuteras av kommissionär Frits Bolkestein.

Denna handlingsplan behövs och kommissionen måste lägga mer resurser på att genomföra den. Det är dock inte bara kommissionen som måste bidra med resurser, utan även parlamentet och rådet. Ett olyckligt faktum är att det i genomsnitt brukar ta sex till åtta år från det att ett förslag läggs fram av kommissionen tills det genomförts i samtliga medlemsstater. Det kan inträffa en hel del finansskandaler under den tidsperioden, men kommissionen är på många håll i handlingsplanen medveten om tidsaspekterna.

God företagsstyrning är företagsstyrning med öppenhet och insyn. Ett inslag i detta är givetvis god bokföring. En annan viktig faktor är styrelsens kollektiva ansvar för finansiella och viktiga icke-finansiella beslut. Det måste dessutom finnas bättre bestämmelser för granskning av de olika koncernorganisationer som finns bland företagen. Vissa företag är konstruerade för att inge utomstående observatörer en känsla av att ha hamnat mitt i en labyrint, utan någon röd tråd som kan föra framåt eller bakåt. Sådana arrangemang är ohållbara.

En sak vi inte får glömma är också att ha rätt balans. Det är ingen idé att foga regel till regel och förmoda att regler skall lösa allt. Kulturen runt företagens ledning är viktig. Om vd:n är en skurk med kriminella avsikter hjälper inga regler. Det är ingen idé att lägga onödiga hinder i vägen för alla ärliga företag. Det är därför viktigt att det vi kommer överens om är nyanserat och till hjälp för alla. Dessutom måste investerare insistera på god företagsstyrning. Det bästa sättet att genomföra allt det vi nu diskuterar är, trots allt, marknaden. Påtryckningar från investerarna är ofta den bästa stimulansen för att följa den raka och smala vägen. Sammanfattningsvis är vi alltså på rätt väg. Vi behöver lägga i en högre växel och köra lite snabbare mot vår slutdestination.

  Ribeiro (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Finansskandalen vid Parmalat är en direkt följd av ekonomins monetarisering. Denna monetarisering är helt klart överflödig, eftersom den produktion och handel som fyller människors materiella behov drunknar i den internationella storfinansens spekulativa vågor. Under tiden blomstrar den informella ekonomin, samtidigt som ekonomin kriminaliseras och ljusskygga affärer blir allt vanligare till skada för den sociala och ekonomiska utvecklingen.

Skandalen är ytterligare ett exempel på de fördärvliga konsekvenserna av en avreglerad marknad och kapitalets ohämmade rörlighet. Parmalat utnyttjade varje knep i regelboken: täckorganisationer i skatteparadis, förmåner av särskilda offshore-bestämmelser, hedgefonder och förfalskade dokument och räkningar. På detta sätt kunde finansiella tomrum maskeras och spår sopas igen: med hjälp av komplicerade strukturer och många dotterbolag kunde transaktioner med obligationslån och finansiella derivat utföras med assistans av internationella banker som utgjorde en fasad gentemot internationella revisionsfirmor och kreditvärderingsinstitut som avgav positiva omdömen. Tusentals arbetstillfällen försattes i riskzonen i de över 30 länder där Parmalat var verksamt, vilket skapade enorma svårigheter för de tusentals mjölkproducenter som var beroende av företaget.

Detta är dock ingen isolerad företeelse. Bara under de senaste åren har ett antal finansskandaler ägt rum – Enron, WorldCom och Merck i USA, Crédit Lyonnais, Vivendi, Ahold, Kirch, Marconi och Equitable Life i EU:s medlemsstater – som fått förödande sociala och ekonomiska konsekvenser.

Eftersom det handlar om ekonomiska modeller behövs det striktare regler för och hårdare kontroller av finansiella derivat, som ersätter mekanismer som är en produkt av, och vars enda existensberättigande är, spekulation. De internationella insatserna måste trappas upp för att sätta stopp för skatteparadisen och begränsa offshore-verksamheten. Det behövs finansiella instrument för att övervaka kapitalets rörelse, till exempel realtaxering av aktievinster. Det som framför allt krävs är dock en återgång till centrala värderingar som produktion och arbete. Hur stora problem aktieägarna än har – och de är utan tvekan stora – måste ändå skyddet för arbetstillfällen och garantin för arbetstagarnas rättigheter prioriteras; deras rätt till information, samråd och medverkan måste garanteras. I fallet Parmalat bör ersättning omedelbart övervägas för de mjölkproducenter som drabbats.

Jag skulle vilja uppmärksamma EU:s negativa bidrag till monetariseringen och, särskilt, handlingsplanen för finansiella tjänster, där avreglering, liberalisering och integration av kapitalmarknader uppmuntras, samtidigt som genomtänkta regler och kontrollmekanismer nedrustas. Det oroar mig, herr kommissionär, att ni säger att snabb och illa underbyggd lagstiftning kan förvärra, snarare än lösa, de regleringsproblem som illustreras av de omfattande fallen som Enron och Parmalat. Trots era ideologiska betänkligheter och er ovilja att ta risker kan vi inte bortse från de bevis som ligger framför oss eller från det akuta behovet av att effektivt ta itu med problemen.

  Jonckheer (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr kommissionär! Jag skall inte uppehålla mig någon längre tid vid dramat Parmalat – Italiens åttonde största företag – som enligt de senaste beräkningarna riskerar att kosta tusentals arbetstagare jobbet och de italienska statsfinanserna runt tio miljarder euro.

För att upprepa ert uttalande: ni har själv konstaterat att parlamentet lagt fram en gemensam resolution i ärendet. I samband med de olika initiativ som ni redogör för eller lägger fram skulle jag vilja att ni berättar mer om det ansvar ni måste ta som kommissionär, och jag vill be er berätta huruvida de förslag till direktiv ni utarbetar verkar vara tillräckliga och stå i proportion till vad som står på spel, framför allt beträffande två punkter. För det första vill jag gärna som svar till min liberala parlamentskollega Karin Riis-Jørgensen betona att det behövs regler eftersom det finns bedragare. Om alla vore ärliga skulle vi inte behöva några regler. Regler behövs därför på grund av bedragarna och reglerna gäller för alla.

Om vi skall använda direktiv som styrmedel behöver vi ytterst korta övergångsperioder och vi måste se till att samtliga medlemsstater införlivar direktiven korrekt. Vid upprepade intervall, varje år och halvår, skall kommissionens enheter utarbeta utvärderingsrapporter om strategin för den inre marknaden och får inte undgå att notera om ett visst antal direktiv inte har införlivats. Jag skulle därför vilja fråga er om det i fråga om de ämnen vi nu diskuterar kan behövas rättsliga styrmedel som är direkt tillämpliga i medlemsstaterna och som inte har onödigt långa övergångsperioder. Annars riskerar vi att hamna i samma typ av situation om ett, eller kanske två, år. Jag anser att ni och kollegiet har ett direkt ansvar i frågan om val av styrmedel.

Jag har nu kommit fram till min andra kommentar och jag måste säga att jag åter beklagar det faktum att rådet inte är närvarande – jag förstår inte varför rådet är närvarande vid vissa tillfällen och inte vid andra – för jag har redan frågat det irländska ordförandeskapet vad det planerar att göra på detta område. Finansministern svävade mycket på målet i sitt svar till utskottet för ekonomi och valutafrågor och sade att det var svårt att stoppa människor som vill genomföra bedrägerier, vilket är en åsikt jag givetvis inte delar.

Beträffande off shore-centren undrar jag, herr kommissionär, varför inte frågan om effektiv internationell reglering tas upp i samband med WTO-förhandlingarna. Frågan berör i själva verket världshandeln lika mycket som den berör kapitalöverföringar. Ett antal länder begär nya WTO-bestämmelser om finansiella tjänster. Tror ni inte att Europeiska unionen – rådet och kommissionen – kunde föra upp denna diskussion i WTO, där restriktioner redan införts? Vi har i FATF-, OECD- och FN-kommittéerna diskuterat problemet med att reglera off shore-centren i flera år och, låt oss inte gå som katten kring het gröt, med att avskaffa skatteparadis. Anser ni inte att det är dags att lägga in en högre växel, eller måste vi fortfarande invänta ytterligare tio finansskandaler?

Låt mig avsluta, herr talman, med att säga att vi enligt min åsikt nu har en unik möjlighet att visa de euroepiska medborgarna hur nyttig Europeiska unionen är. Parmalat-fallet är en verklig skandal, liksom det faktum att de politiska myndigheterna inte gör mer eller gör det snabbare: Detta är därför en handlingsväg jag skulle uppmuntra.

  Muscardini (UEN). – (IT) Herr talman, herr kommissionär! Fallet Parmalat är i likhet med fallet Cirio i Italien, Enron i USA och liknande fall i Storbritannien och Frankrike ett tecken på den kris som under en tid har påverkat multinationella finansorganisationer. Grunden till krisen är den väldiga och fruktansvärda klyftan mellan realekonomi och spekulationsbubblor: en virtuell rikedom i papper som i hög grad överskrider reala tillgångar, baserade på produktion och investeringar.

Det finns en annan gemensam nämnare i de fall jag nämnde. Den handlar om avsaknaden av eller otillräcklig kontroll från kvalificerade institutioner: centralbanker, börsernas tillsynsorgan, kreditinstitut och professionella inspektionsorgan. Det är inte någon tillfällighet att dessa organ ständigt upprepar samma refräng när småsparar- och konsumentorganisationer ifrågasätter dem. De säger att de inte varit medvetna om de verkliga förhållandena, att de hållits i okunnighet om olagligt fiffel. Antingen ljuger dessa institutioner eller också är tillsynsreglerna så flexibla – och därmed inte särskilt exakta – att det är möjligt att tolka dem så att de ger utrymme för omfattande bedrägerier. I det första fallet sker detta av sparare/investerare, kanske med bankernas samtycke; detta är en fråga vi dessutom redan har nämnt i flera ärenden som rör problemet med spekulationsbubblor. Även om vi talade om detta långt innan bubblan brast, uppmärksammades det inte heller i tillräckligt hög grad av EU:s institutioner denna gång.

Jag talar om samtycke, eftersom det framkommit ytterligare ett faktum i dessa fall, nämligen kreditinstitutens motstridiga intressen, som alltid missgynnar investerarna. Under de senaste veckorna hade vi redan lagt fram en resolution till kommission om att komma förbi de otillräckliga bestämmelserna, i vilken vi efterlyste att initiativ skall tas på EU-nivå i syfte att skydda småspararnas intressen, för att koppla samman alla organ med uppgift att övervaka och kontrollera förbindelserna mellan företag och banker och för att en bedömning skall göras av möjligheten att harmonisera nuvarande regler för att garantera att etiska principer tillämpas, vilket innebär att inspektörer inte får vara avlönade av dem som skall övervakas.

De ökända fall av olaglig verksamhet som får en sådan katastrofal inverkar på hundratusentals småsparares investeringar ger oss ett tillfälle att agera för de oberoende professionella konsulternas räkning – som vi redan har talat om här i kammaren – och att mana kommissionen att se över möjligheten att skapa ett EU-register över sådana yrkesmänniskor. Å ena sidan försöka lösa de allvarliga problemen med intressekonflikter genom att minska bankernas monopol på rådgivning och, å andra sidan, syfta till en högkvalitativ yrkeskompetens baserad på etik och bevisad erfarenhet från den aktuella sektorn.

Det vi efterlyser är åtgärder för att stödja samtliga arbetstagare vid Parmalat och kompensera de småsparare som blev lurade – i vissa fall två gånger – inte bara av Parmalat, utan även av dem som rådde dem att göra vissa investeringar. Vi menar dock att unionen på allvar måste ta ställning till andra potentiellt katastrofala konsekvenser av den enorma klyftan mellan realekonomi och finansiell ekonomi. Fram till dess att åtgärder vidtas för att minska denna klyfta kommer riskerna att hänga över oss.

  Borghezio (NI). – (IT) Herr talman! Att tillsätta en undersökningskommitté, vilket Europaparlamentet efterlyser, kan innebära att vi får de användbara aspekter vi ansåg inte kom till tillräckligt uttryck i förslaget till resolution, och bidra med specifika och exakta riktlinjer beträffande vilka styrmedel som krävs för att förhindra att fall som Parmalat upprepas.

Vi tror att fem miljarder obligationslån utfärdades av Parmalat Finance, med säte i Rotterdam i Nederländerna, via ett företag med ett blygsamt kapital på enbart några tusen euro. I själva verket var detta inte några riktiga obligationslån, utan betalningsförbindelser som vissa banker – däribland några mycket välkända – över disk rekommenderade sina kunder – samtidigt som de förteg papperens verkliga karaktär, vilken de ändå inte kunde ha varit ovetande om.

När det gäller att förbättra informationen till dem som skrivit på måste det tas fram specifika bestämmelser: blanketterna bör innehålla en kortfattad beskrivning av produkten och vi begär även att de innehåller ett meddelande om riskfaktorn, med specifikation av obligationslånens karaktär, vilket är något som för närvarande inte ingår i planerna.

Frågan om ersättning kvarstår. Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk, vi måste tänka på att återvinna de belopp som förskingrats och ge särskilda garantier till småspararna om det blir en krasch. Varför behöver inte bankerna reagera direkt och omedelbart när de, till och med strax före en krasch, har gett människor rådet att köpa skräpobligationer? Vid företagsmöten kan även aktieägarna fylla en funktion när det gäller övervakning, men för att detta skall bli effektivt måste det finnas bindande bestämmelser om att i informationsblad offentliggöra protokoll över de åtgärder som avhandlas under sammanträdet.

I det aktuella fallet rapporterar tjänstemän om de enorma svårigheterna med att återvinna de förskingrade beloppen, till exempel i amerikanska banker, eftersom de amerikanska bestämmelserna i dag ger amerikanska fordringsägare företrädesrätt. Verklig ömsesidighet måste därför etableras mellan EU och USA i processer som rör konfiskering av tillgångar och kapital som vunnits vid verksamhet som omfattar finansiell brottslighet.

Varför inte se till att det i en ekonomisk demokrati, som uppnås genom arbetstagarnas medbestämmande, finns en skyldighet att arbetstagare/aktieägare är representerade, som även har en övervakningsfunktion, i de börsnoterade bolagens styrelser?

  Villiers (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Som vi har hört var fallet Parmalat en katastrof för koncernens anställda, för investerare, för sparare, för koncernens långivare, för dess kunder och faktiskt för finansmarknaderna. Det är vår skyldighet som lagstiftare och som den instans som drar upp riktlinjerna för unionens politik att ta reda på hur vi bör reagera på detta och att ta reda på vad vi kan göra för att försöka förhindra att den här sortens katastrof händer igen.

Hur kan vi se till att man sätter stopp för den här typen av kriminellt beteende innan det antar de katastrofala och ödesdigra proportioner som det fick i Parmalat, innan det får pågå i åratal, som det uppenbarligen gjorde i Parmalat? Jag vädjar till kammaren att se till att vår reaktion står i proportion till det inträffade, att den är väl avvägd och ser på fakta i det inträffade på ett sansat sätt, att vi får en noggrann analys av det inträffade, av vad som gick fel – om något – med systemet för tillsyn, och hur vi kan förbättra ramen för lagstiftning och tillsyn i syfte att försöka förhindra att ett Parmalat händer igen.

Vi kan vara stolta över det faktum att den här processen startade innan Parmalat hände, för det har, som redan har sagts här, förekommit skandaler i hela världen. Enron är den största, men det finns andra i hela Europeiska unionen. Ett fåtal människor var tillräckligt dumma för att säga ”ja ja, Enron hände i USA och vi har inga problem i Europeiska unionen”. De som sade detta känner sig uppenbarligen ganska dumma nu för det här, men det var inte den allmänna reaktionen på Enronkrisen här och i medlemsstaterna. Vi tittade på vad som hände och reagerade på det. Det kommer att hjälpa oss därför att vi har berett marken i syfte att försöka tackla en liknande katastrofal händelse inom själva Europeiska unionen.

Som många har nämnt måste vi titta på den roll som fackmännen – bankdirektörerna, revisorerna, kreditvärderingsinstituten – som var involverade i Parmalat spelar, för att se om det i framtiden finns något sätt att se till att de inte låter sig duperas, att de har förmåga att bistå sparare och investerare när det gäller att upptäcka den här sortens bedrägeri och att de underkastas ordentlig tillsyn. Vi måste också undersöka om ytterligare reglering skulle garantera att deras förmåga att upptäcka den här sortens bedrägeri förbättras. Men vi bör inte göra misstaget att försöka göra revisorer och jurister och kreditvärderingsinstitut till poliser, eftersom det helt enkelt inte skulle fungera.

Vi måste också erkänna att den sortens uppenbart kriminella och bedrägliga beteende som vi såg i fallet Parmalat är någonting som aldrig kan elimineras helt och hållet. Oavsett hur effektivt och omfattande vårt regleringssystem är så kommer det alltid att finnas svindlare och kriminella som bryter mot reglerna. Vi måste koncentrera oss på att de bestämmelser och regleringar som vi har upprätthålls bättre.

Detta är på många sätt en fråga för medlemsstaterna. De måste anslå mycket större resurser till sina polismyndigheter, särskilt till dem som specifikt handlägger ekonomisk brottslighet. Det är en av de största lärdomar vi kan dra av Parmalat. Vi måste inte nödvändigtvis införa en hel rad nya regleringar, som i längden bara visar sig vara en börda för de många marknadsaktörer som är rakt igenom hederliga. Vi behöver mer samarbete mellan våra nationella offentliga tillsynsmyndigheter, inte en gemensam offentlig EU-tillsynsmyndighet. Medlemsstaterna bör anslå mer resurser för att bekämpa ekonomisk brottslighet och för att ha en stor, effektiv polismyndighet som skall fullgöra den uppgiften i framtiden.

  Berès (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionär och ärade ledamöter! Efter Enron-affären – och på denna punkt håller jag med Theresa Villiers – trodde ett antal människor i Europa att sådana här företeelser hörde samman med amerikansk, men inte europeisk, kapitalism. Parmalat-affären visar nu att en oberäknelig utveckling av liknande slag inte är någon främmande fågel i 2000-talets europeiska kapitalism. Vi står i själva verket inför något som har återverkningar långt bortom Parmalat-skandalen i sig och som rör anpassningen av styrmedel som vi i själva verket inte har ändrat i någon större grad sedan 1800-talet, medan kapitalismens karaktär å sin sida har förändrats mycket. Under 1800-talet var kapital och arbetskraft två motsatta krafter inom företagen. Sedan dess har kapital spridits och, mycket sinnrikt, upptäckt minst tusen sätt att markera sin närvaro. Samtidigt finns det varken en europeisk marknad eller en världsmarknad för arbetskraften som även i fortsättningen måste förlita sig på sin egen styrka.

Vi står inför fyra stora problem: frågan om skatteparadis, frågan om hur kapitalet organiseras, frågan om att skilja finansiering från produktion och, slutligen, frågan om framtiden för löntagare och övriga anställda. Inget annat. I detta hänseende vill jag tacka er, herr kommissionär, för de förslag ni lägger fram; de utgör ett litet frö som sås längs den långa vägen mot en reglering av den globala kapitalismen. Mot bakgrund av detta skulle jag vilja betona två eller tre svårigheter som enligt mitt förmenande uppstår i och med de förslag ni lagt fram. Jag förmodar att ni inte har samma åsikt som Therese Villiers, som anser att det för att reglera kapitalismen krävs minst en polis som vakar över varje banktjänstemans axel. Jag håller själv med henne i ett avseende: det kommer alltid att finnas skurkar. Det finns, och kommer alltid att finnas, skurkar inom sjöfarten, och det kommer även att finnas skurkar inom finansvärlden, som aldrig kommer att kunna göra sig kvitt dem. Saken är den att de inte skall få någon hjälp på vägen. Modern kapitalism bedrivs för närvarande på ett sätt som erbjuder finansvärldens fula fiskar livlinor. De finns i form av skatteparadis, skattebedrägerier och ogenomträngliga kapitalstrukturer. Vi har till uppgift att bekämpa denna ogenomtränglighet som förhindrar oss från att häkta de skyldiga. Därför måste vi bedriva en målmedveten kamp mot dessa skatteparadis genom att med alla till buds stående medel öka trycket, vare sig det handlar om embargon eller bojkotter. Om ett land kan bojkottas på grund av att det inte respekterar de mänskliga rättigheterna, varför kan inte ett annat land bojkottas för att det mörklägger bedrägliga kapitalklipp? För mig verkar det vara något att fundera på.

Dessutom: om det finns en verklig strävan efter att skapa insyn måste även de som kan fungera som motvikt få något att säga till om. Ni kan verkligen inte ha ambitionen att förbättra sättet att reglera företagsstyrningen utan att ge löntagare och övriga anställda mer att säga till om. Detta gäller den debatt vi förde om Katiforis-betänkandet om kreditvärderingsinstitut, och det gäller även frågan om uppköp som vi har diskuterat här i kammaren, för att inte glömma frågan om företagsstyrelser. Vad gäller den sistnämnda punkten förefaller det mig, herr kommissionär, som om det dokument ni har lagt om företagsstyrning ändå inte är tillräckligt för våra behov.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja påpeka att företagsväsendet är en alltför viktig fråga för att överlämnas till enbart finansiärerna.

  Calò (ELDR). – (IT) Herr talman! Fallet Parmalat är svårt att lösa eftersom vi inte har gått till botten med ansvarfrågan och de komplicerade och mångtydiga mekanismer som bidrog till att det kunde hända. Att betrakta detta som enbart en italiensk skandal är ett begränsat synsätt. Det är i själva verket en mycket omfattande internationell affär där internationellt betydelsefulla banker är inblandade.

De förluster som småspararna måste genomlida framstår dock mycket tydligt för alla. Det är dem vi måste tänka på, och vi måste se över och uppmuntra tillämpningen av lämpliga åtgärder, såsom särskilda försäkringsformer för att ersätta småsparare som dragits med i krascher. Det som har beskrivits som den största finans- och bokföringsskandalen som någonsin uppdagats i Europa har dessutom dramatiskt illustrerat den allvarliga bristen på strikta och verkningsfulla regler som kan förhindra förekomsten av förfalskade företagskonton, vilket i enlighet med nya italienska lagbestämmelser har avkriminaliserats. Det är väsentligt att kommissionen agerar för att ge medborgarna ett ökat skydd mot den här typen av bedrägerier på en gemensam marknad som EU:s, där fördragen anger att konstitutionella principer om fri rörlighet för människor, varor, kapital och tjänster skall gälla, och att den agerar genom gemenskapsåtgärder som kan öka tillsynen över revisionen av unionsföretagens bokföring.

Detta är dock inte tillräckligt. L'Italia dei valori som leds av Antonio Di Pietro, och delar av ELDR-gruppen, efterlyser införandet av stränga regler på EU-nivå som förhindrar alla former av oriktigt ekonomiskt eller finansiellt stöd till företag eller enskilda inom företag som är verksamma i de 25 medlemsstaterna och de organisationer som driver skatteparadis i ”skurkstater”. Framför allt skulle ett strikt, i bemärkelsen bindande, ekonomiskt embargo, tvinga hela det internationella samfundet, inklusive USA, att agera ärligt så att olyckliga händelser liknande dem vi har diskuterat inte behöver inträffa igen.

  Cauquil (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! I flera år tvingades Parmalats chef använda samma språk till sina 36 000 anställda, spridda i omkring 30 länder, som alla chefer använder gentemot sina anställda. De tvingades höra att det var omöjligt att höja deras löner, att personalstyrkor måste skäras ned och att detta var nödvändigt i konkurrensens intresse. Arbetstagarna vid företaget har nu sett hur grova dessa lögner var. De inser att de har blivit bedragna. Hur många löner kunde ha ökats med de 14 miljarder euro som deras chef förskingrade? Hur många förment nödvändiga avskedanden hade kunnat undvikas?

Det sista halmstrået är att alla de som har varit delaktiga i dessa fall av förskingring – banker och förvaltningar – kommer att fortsätta som förr, medan företagets 36 000 arbetstagare riskerar att förlora sitt livsuppehälle och tusentals mjölkbönder påverkas. Men hur många andra Parmalat finns det bland de företag ni hävdar utgör den majoritet som agerar etiskt och ärligt, men som ännu inte avslöjats? Dessutom – hur skall vi få reda på det? Hur skall människor kunna skilja på vinningslystna chefer och chefer som hävdar att de inte är det? Är det inte i själva verket så att alla stora företag, i likhet med den öppna gangsterstil som Parmalatcheferna och många andra följde, tillämpar samma gangsterpraxis – i detta fall laglig – att stänga fabriker och handlöst slänga ut arbetarna för att enbart göra ytterligare kapitalvinster på aktiebörsen? Era lagar ger chefer och styrelser diktatorisk makt över sina företag.

Vi är för att arbetare, konsumenter och befolkning skall kunna kontrollera företagen, deras bokföring, deras sätt att realisera sina vinster och deras sätt att utnyttja dem. Gemenskapen behöver ha en fortlöpande tillsyn över företagen och förbjuda beslut som tydligt strider mot gemenskapens intressen. Det finns inte bara skatteparadis i Bahamas. För att avskaffa dem som finns här i Europa måste bank- och företagssekretessen avskaffas.

  Frassoni, (Verts/ALE). – (IT) Herr talman! Det finns några fall där EU verkligen behövs, när snabba åtgärder är särskilt viktiga och avgörande för att fastställa om våra institutioner verkligen har en sådan ställning att de kan tolka medborgarnas behov. Detta måste göras på ett synligt och beslutsamt sätt. Vi är givetvis inte USA, kommissionär Bolkestein: vår möjlighet att ingripa är mer begränsad, eftersom den begränsas av nationell konkurrens och olika vetorätter, särskilt inom de sektorer vi diskuterar just nu.

Vi anser dock det finns manöverutrymme i fallet Parmalat och kommissionen måste utnyttja detta. I grund och botten behöver vi röra oss i tre riktningar som för övrigt redan har nämnts. Kommissionen måste för det första lägga fram förslag om företagens uppträdande när de förlägger verksamhet till skatteparadis för att gömma undan svarta pengar. Vi anser att EU-lagstiftning kan användas för att försöka stävja och förhindra detta, eftersom detta verkligen var en av de grundläggande orsakerna till händelserna vid Parmalat. Detta går, kommissionär Bolkestein, långt utöver ett förslag om penningtvätt. Jag är rädd för att kommissionen, om den verkligen skall ta parti för konsumenter och småsparare – inte minst i ett sådant politiskt känsligt läge – bör utforma ett förslag som tydligt stöder dem och som – jag upprepar – går långt utöver de förslag som lagts fram i dag.

För det andra skulle jag vara glad om kommissionär Bolkestein lade fram ett förslag för att garantera att EU-länder som kontrollerar dessa skatteparadis, som har tillgång till dem eller som har särskild skattelagstiftning för dem, övertalas att på något sätt ändra färdriktning.

För det tredje – och som min kollega Pierre Jonckheer redan har sagt – vad anser kommissionär Bolkestein om att lägga fram Europeiska unionens syn på dessa frågor för Världshandelsorganisationen?

  Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman! Såsom mina kolleger redan har sagt är det multinationella Parmalats finansiella krasch en mycket allvarlig händelse för Italien och berör tusentals italienska småsparare; kraschen kommer troligen att skada den finansiella trovärdigheten och i framtiden skapa en omfattande misstro mot vårt land även bland internationella investerare.

En av orsakerna till finanskraschen var framför allt att ett stort revisionsföretag godkände falska finansiella uttalanden från Parmalat-koncernen, som anses ha dolt sanningen om företagens tillgångar. Det är dessutom tydligt att övriga instanser som anlitats för finansiell revision – Banca d'Italia och Consob – inte heller lyckats utföra nödvändiga inspektioner korrekt och vid rätt tidpunkt. Flera av de mest välkända kreditinstituten på världens finansmarknader – både italienska och europeiska – verkar också vara inblandade i historien; de utfärdade ett okontrollerbart antal obligationslån som inte längre kan lösas in.

Parmalat-affären har av samtliga dessa skäl beskrivits som Europas Enron, även om den i själva verket är allvarligare än den amerikanska skandalen, eftersom USA:s BNP är betydligt högre än Italiens.

Som vi alla känner till är Parmalat-kraschen tyvärr bara den senaste i en lång rad liknande affärer som inträffat i Europa. Så vad kan Italiens och EU:s medborgare, som ofta faller offer för denna finansiella äventyrspolitik, förvänta sig? Jag tror att de förväntar sig snabba och konkreta åtgärder, både för att skydda Parmalat-koncernens arbetstagare, som är det specifika fall som är aktuellt, och – mer generellt – för att skydda och kompensera de småsparare som drogs med i kraschen. Dessutom förväntar de sig att instrument fastställs för att förhindra att verksamhet av detta slag återkommer i framtiden och för att begränsa de konsekvenser småspararna maximalt kan utsättas för.

Jag skulle slutligen vilja uppmärksamma kommissionären på två aspekter: Jag tror att det är dags att inrätta ett organ för övervakning och kontroll på EU-nivå – ett sorts europeisk börsinspektion – med rätt att inspektera och utfärda sanktioner och som direkt underställs ECB:s kontroll, utformat för att kontrollera effektivitet och insyn på aktiemarknaden för att så långt det är möjligt skydda investerarna. Till sist bör en svart lista upprättas så att skatteparadis blir olagliga.

  Della Vedova (NI). – (IT) Kommissionär Bolkestein! Jag välkomnar de initiativ ni meddelade på förhand och de som har tagits nyligen. Ni är värd en eloge för att ni mitt i Enronaffären förklarade att Europa inte var immunt mot sådana skandaler. Jag skulle vilja göra klart för alla att Parmalatskandalen inte gäller ett friskt företag som fördärvas genom ekonomiska oegentligheter. Olyckligtvis för Italien är Parmalatskandalen fråga om en bedräglig och ineffektiv affär som någon försökte rädda genom ekonomiska oegentligheter.

I dag har vi, helt riktigt, talat länge om kontroller. Jag anser att den fråga som vi måste ta itu med gäller centralbankernas roll i de enskilda medlemsstaterna. Italien har gett sin centralbank viss makt när det gäller konkurrens, och därigenom antitrustlagar, och spelar en avgörande roll i drivandet av bankverksamhet och, som ett resultat av denna bankverksamhet, i det industriella systemet som helhet. Jag anser att detta är ett missförhållande som måste hävas och att Europa, Europeiska centralbanken, kommissionen och rådet måste vidta motsvarande åtgärder.

Jag anser också att vi, som svar på Parmalatskandalen, måste handla med största försiktighet när det gäller att avväga kontroller och straff. Det är mycket bra att öka kontrollerna, men vi skall inte försöka införa omöjliga begränsningar på finansmarknaden som är avgörande för den ekonomiska utvecklingen i Europa. Vi överväger även straff som, på samma sätt som kontroller, fungerar avskräckande mot bedrägligt beteende. I synnerhet bör vi ge konsumenterna ett viktigt verktyg, kollektiv talan, på grundval av artikel 153 i EG-fördraget, vilket skulle fungera avskräckande mot bedrägligt beteende på alla plan.

  Lehne (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Först var det Enron och WorldCom. Nu, i och med Parmalat, har Europa blivit smittat. Faktum är att det finns kriminella överallt. Det finns inte enbart goda människor, det finns också onda människor, och vi har stiftat lagar mot onda människor. Tyvärr bryter onda människor ibland mot lagarna. Därför ser jag ingen mening i att återuppfinna hjulet nu och på nytt överväga om vi kanske återigen borde förbjuda sådant. Det är redan förbjudet.

Vad vi behöver är en rationell analys för att fastställa var det eventuellt har förekommit brister i översynssystemet och vilket utrymme det finns för finjusterande lagstiftning. Jag är mycket tacksam, speciellt mot bakgrund av kommissionsledamotens uttalanden och kommissionens förslag, vilka vi redan kände till, om att vi i Europa, i motsats till Förenta staterna, inte har för avsikt att överreagera utan att vi i stället försöker förbättra rättsläget med hjälp av enskilda åtgärder. Vårt mål är inte att helt förhindra att sådant händer i framtiden – det vore omöjligt – utan att göra det mindre sannolikt. Jag anser att Winterkommitténs förslag i Winter II-rapporten i hög utsträckning strävar åt det här hållet. I kommissionens handlingsplan om bolagsrätt har man inkluderat det väsentliga i förslagen i Winter II-rapporten. Jag tänker inte gå in på detaljer av den enkla orsaken att kommissionens handlingsplan om bolagsrätt behandlas i speciella överläggningar som innefattar en särskild rapport till parlamentet.

Jag skulle endast vilja hänvisa till två punkter, som exempel. Jag välkomnar särskilt det faktum att kommissionen nu lägger fram det åttonde direktivet inom en överskådlig framtid, men jag anser att vi oberoende av alla goda idéer som det innehåller kanske borde överväga om vissa aspekter inte kunde göras något mer konsekventa. Jag anser att det är upprörande att det fortsättningsvis kommer att vara möjligt för revisionsbolag att både erbjuda konsultering och utföra revision åt stora noterade bolag, åtminstone i Europa. Jag står fast vid principen att om man reviderar kan man inte konsultera, och om man konsulterar kan man inte revidera. Hur som helst skulle detta över huvud taget inte påverka marknaden, eftersom kakan skulle förbli lika stor, den skulle bara skäras upp på ett annat sätt. Mot bakgrund av detta gläder jag mig mycket åt det faktum att förslag till lagstiftning i Förenta staterna även kommer att påverka internationella revisionsbolag som är verksamma här i Europa.

På andra områden tvivlar jag ibland på att kommissionens förslag är vettiga, till exempel kravet i direktivet om insyn på obligatoriska kvartalsrapporter för företag i hela Europa. På den punkten skulle jag bara vilja kommentera att företag som Enron, WorldCom och andra alla tillhandahöll sådana kvartalsrapporter. Tyvärr var de alla felaktiga. Därför anser jag inte att detta instrument är till så stor nytta. Det är inte fråga om att överinformera, utan om att få den riktiga information som investerare kräver för beslutsfattande.

Jag avslutar med detta påpekande och tackar för er uppmärksamhet.

  Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! I sin bok ”A Short History of Financial Euphoria” kritiserade John Kenneth Galbraith uppfattningen att ekonomiska framgångar och intelligens går hand i hand.

Parmalataffären ger den perfekta bilden av detta eftersom Parmalats grundare föreföll åtnjuta ekonomiska framgångar. Den finansiella världen, media och de politiska kretsarna var nöjda med de skenbara framgångarna, och varken revisorerna eller bankerna, kreditvärderingsinstituten eller ens de italienska tillsynsmyndigheterna ifrågasatte Parmalats räkenskaper. Förteckningen över företag som framför allt har utnyttjat sin kriminella begåvning för att bedra euforiska finansmarknader har blivit synnerligen lång den senaste tiden.

Från Enron till Parmalat, man ser inget slut på de skenbart aktningsvärda företag som i slutändan har manipulerat sina räkenskaper för att inte lida nederlag på aktiemarknaden. Alla dessa finansskandaler beror på den uppfattning som spridits av marknaderna, nämligen att det är möjligt att utan risk bli mycket rik på mycket kort tid. Nu är stora vinster i allmänhet resultatet av stora risker och när riskerna inte resulterar i vinst, utan förlust, är frestelsen stor att temporärt dölja förlusterna för att snabbt kompensera dem med en vinst baserad på ännu större risktagande.

Genom att mobilisera alla finanstekniska resurser, fördelas förlusterna för särskilda ändamål, omsättningen ökas genom skenverksamhet, som till exempel Parmalats skenförsäljning av mjölkpulver till den kubanska regimen, och icke-existerande vinster presenteras genom kreativ bokföring. Trots dessa skandaler är affärsvärlden fortfarande påverkad av samma kortsynthet.

Jag var föredragande för direktivet om marknadsmissbruk och insiderhandel. I den rollen ställde jag frågor till finansiella kretsar och tog emot ett imponerande antal lobbyister. Ofta – egentligen alltför ofta – hörde jag då att Enron endast var ett isolerat fall och en produkt av det orimliga överflödet på den amerikanska marknaden, men att Europa var helt annorlunda. Vi vet nu att den kriminella energin är lika fördelad på båda sidor om Atlanten.

Det finns bara ett sätt att förhindra finansskandaler. Europa, Förenta staterna, Japan och alla viktiga finanscenter måste samarbeta. Insyn är nödvändigt, tillsammans med ett tvingande regelverk som även gäller skatteparadis, offshorecenter och andra svarta hål på den internationella finansmarknaden. Det är inte fråga om att förbjuda öarna i Karibien eller Stilla havet att leka med de stora pojkarna och att erbjuda resurser för affärsvärlden, utan att förhindra de stora amerikanska, europeiska och japanska bankerna att finansiera vad som helst genom blufföretag lokaliserade på oövervakade och oreglerade öar, om bankerna inte kan garantera att dessa verksamheter är lagliga.

Verktyget för att nå detta borde bestå av nya regler som styr bankernas kapitaltäckning, det vill säga vad som på vår jargong kallas Base II-avtalet. Intressemotsättningar mellan de olika övervaknings- och revisionsfunktionerna osv. borde även undvikas, men det är inte fråga om att straffa bankerna och andra ekonomiska aktörer. Särskilt om vi vill att marknadsekonomin skall ha en social dimension, behöver den driftiga företagare och innovativa finanskretsar som finansierar dem, men allting måste göras för att styra dessa marknader så att arbetsgivare, underleverantörer, leverantörer och aktieägare inte faller offer för den ekonomiska brottslighet som verkar under anständighetens täckmantel.

  Andria (PPE-DE). – (IT) Herr talman, kommissionär Bolkestein, mina damer och herrar! Parmalats kollaps och andra oroande ekonomiska kriser före och efter den har visat på begränsningarna i de regler som styr våra finansmarknader.

Precis som i Förenta staterna, när Enron-skandalen stod på sin höjdpunkt, och i Förenade kungariket, med sina 34 betalningsskandaler, insåg vi omedelbart även i Italien att vi måste införa en sträng lagstiftning för att ge spararna ett mer effektivt skydd – och i en vidare mening – försöka begränsa den förtroendeförlust som oundvikligen skulle drabba den berörda finansmarknaden.

Men i sådana här fall måste vi bortse från våra känslomässiga reaktioner och framför allt får vi inte låta oss påverkas av ett ytligt intryck, hur allvarligt det än är, av vad som har hänt och vilka motiven bakom kan ha varit. Därför stöder jag inte extrema åtgärder, såsom möjligheten att inrätta en övermyndighet för övervakning. Risken är att vi skulle skapa ett nytt organ som skulle få det svårt att ge något konstruktivt bidrag till en miljö som måste struktureras om.

De gällande bestämmelserna måste tillämpas väl och de behöver verkligen få en ny utformning. Konkurslagstiftningen skulle också kunna spela en viktig roll: principen om fordringsägarnas lika rättigheter (par condicio creditorum) och ”skymningsperioder” bör också ha en roll att spela i såväl tvångsförvaltning som kontrollerad förvaltning. Detta skulle stärka skyddet för fordringsägarna. Dessutom skulle kreditsystemet, som inte är helt utan skuld i fallet Parmalat, inte enväldigt få döma över händelseförloppet. I stället skulle det bedömas av en utsedd domare.

Så, för att fortsätta med de långtgående förslagen, skulle vi behöva öka tillgången till information om alla finansiella produkter som finns tillgängliga för allmänheten, både i förhandsprospekt och i efterhandsinformation, och lösa problemet med den ojämna information som nu finns tillänglig för allmänheten om de olika finansiella produkterna på marknaden. Övervakningen av öppenheten måste utvidgas till att gälla allt, även bank- och försäkringsprodukter, som erbjuds spararna och som omfattar förvaltarinflytande. Det går inte att undvika att införa strängare regler om oförenlighet för att skydda inspektionsorganens oberoende. När det gäller företag som utfärdar obligationer måste vi emellertid göra mer: det måste utfärdas dokument som är bindande för företaget där det anges vad företaget skall göra, när det skall göra det och vilka investeringsprodukter som skall användas. Men framför allt måste vi komplettera revisorerna med en person som redan har funnits i Förenta staterna i tio år: en etikövervakare. Den här personen, som skall lyssna in sig på och identifiera signaler, måste kunna uppfatta även svaga varningssignaler som förbises av analytiker som koncentrerar sig på bevis. När man går igenom vad etikövervakaren har gjort går det att konstatera att det gett resultat inte bara för förvaltningen utan också – externt – för företagets trovärdighet.

  Ettl (PSE). – (DE) Tack, herr talman! Europas Parmalataffär är minst lika ödesdiger som WorldCom-affären, den största ekonomiska skandalen i USA hittills. Jag är förstås särskilt bekymrad eftersom Parmalatskandalen också omfattade ett österrikiskt företag. Vi har diskuterat ett europeiskt revisionssystem och finanslagstiftning ända sedan de stora skandalerna började i USA för ungefär tre år sedan. Tyvärr är det fortfarande så att vissa vill ha mer kontroll, andra vill ha mindre. I det här fallet – i det här objektiva fallet – finns det inte mycket till medelväg, utan i stället har vi vad jag betraktar som en farsartad politisk polarisation.

Senast i går diskuterade vi frågan om kreditvärderingsinstituten. Som vanligt i sådana här sammanhang röstade de konservativa emot bättre och strängare kontrollmekanismer och accepterade därmed revisions- och värderingsoligopolet i sitt nuvarande skick, utan särskild kommentar. Hur bör vi se på den här saken från vårt perspektiv? Det är en smakfråga.

Vi kommer snart att få möjlighet att rösta om direktivet om gränsöverskridande fusioner av aktiebolag. Det börjar redan bli uppenbart att det finns en avsikt att styra detta direktiv bort från arbetstagarnas intressen och bättre kontrollmekanismer. Ändå gör EU:s nuvarande finanslagstiftning det möjligt för ekonomiska system utan insyn att fortsätta att bete sig bedrägligt. Skatteparadisen bevaras, trots att vi i flera års tid har uppmanats att reglera dem. Det är fullständigt oacceptabelt att Europas lagstiftnings- och kontrollmekanismer är lika fulla av hål som en schweizerost och öppnar för bedrägerier. Om vi inte agerar nu kommer vi att förlora förtroendet hos de arbetstagare som nu förlorar sina jobb och hos de som investerar på kapitalmarknaderna – ett förtroende som vi vill behålla.

  Inglewood (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Parmalat-skandalen omfattar en rad ganska tydliga kriser. För det första har det förekommit bedrägeri av gigantiska proportioner, för det andra föreligger det en systemkris på marknaden och för det tredje är det en mycket betydande social katastrof i Italien, där de flesta av de drabbade bor.

Jag vill inte göra några fler påpekanden om vare sig bedrägeriet eller de problem som kan finnas i Italien. Jag skulle föredra att tala om effekterna på marknaderna. Vi glömmer ibland att en av 1900-talets lärdomar var det tydliga framväxandet av belägget för att stödja åsikten att marknaderna är den bästa pådrivaren för välstånd och den bästa skaparen av nya arbetstillfällen som vi har sett i världen. Det står därför klart att det är absolut nödvändigt med ordentligt fungerande marknader för vår framtida gemensamma välfärd. Dessa marknader måste vara ordnade så att kriminalitet blir svårt. Men på samma sätt som det är omöjligt att organisera Strasbourg city på ett sätt som gör det omöjligt att bli rånad, på liknande sätt är det omöjligt att organisera finansmarknaderna för att se till att det inte finns någon extern möjlighet till straffbart bedrägeri. Låt oss erkänna det.

För det andra är det viktigt att investerarna har förtroende för marknaden. De påståenden och bevis som bolagen lägger fram om sig själva bör vara öppna, och reglerna för hur den informationen ställs samman bör vara oantastliga. Jag välkomnar kommissionsledamot Frits Bolkesteins påpekanden om hans översyn av redovisning och redovisningssed.

På samma sätt skall företagsstyrningen på marknaden vara oklanderlig i fråga om sättet att fatta beslut. Återigen välkomnar jag kommissionsledamotens påpekanden i sitt uttalande. Vidare måste de påståenden som görs på marknaden och de råd som ges till eventuella aktörer på marknaden vara så beskaffade att det inte finns någon antydan till oegentlighet. Jag måste få fråga – och kanske säger jag detta som någon som inte ställer upp i det kommande valet – om detsamma kan sägas om de påståenden som de politiska partierna kommer att göra i den kommande kampen?

Vi får heller inte glömma bort att även i fallet med uppenbara storskaliga förluster för bankerna så kan det mycket väl vara så att i en värld där tillhandahållande av privata pensioner i allt större omfattning kommer att vara norm är det småfolket som kommer till skada av dessa katastrofer. Det är de små investerarnas förtroende – antingen direkt eller genom pensionsstiftelser – som är så viktigt för att 2000-talets kapitalism skall fungera.

Många talare har nämnt reglering. Reglering är svaret men inte överreglering. Det måste vara den lärdom som vi drar av den här krisen.

  Bolkestein, kommissionen. – (EN) Jag vill gärna inleda med att tacka parlamentsledamöterna för deras synpunkter på det jag sade i början av den här debatten och även för alla övriga påpekanden som har gjorts om den här viktiga frågan. Jag vill gärna ta upp några punkter vid den här debattens avslutning med hänsyn till ämnets betydelse.

För det första vill jag gärna säga något om en verkligt viktig aspekt av det här fallet: skatteparadis och för särskilda ändamål skapade juridiska enheter. Situationens hela komplexitet i fallet Parmalat, när det gäller bruket av finansiella center utomlands och för särskilda ändamål skapade juridiska enheter, återstår ännu att klarläggas. Det är tydligt att det är dags nu att införa lite riktig ordning här. Alla dessa typer av särskilda transaktioner bör omfattas av tre krav: för det första bör de anges i bolagets bokslut, för det andra bör det aktuella bolaget förklara syftet – varför har bolaget dessa särskilt skapade enheter? – och för det tredje bör koncernrevisorn göras ansvarig för att kontrollera att det som förmodas finnas verkligen finns. Det måste bli större kontroll över dessa i hög grad komplexa företagsstrukturer.

Efter samma linjer kommer kommissionen att överväga ökade krav på särredovisning i samband med ändringsförslagen till det fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktivet. Dessa ändringsförslag beräknas antas senast i september 2004. Frågan om insyn i särskilt skapade enheter och andra lagliga arrangemang är under övervägande av kommissionen, både internt inom Europeiska unionen och i ett vidare internationellt sammanhang.

För det andra vill jag gärna säga något om revision. Man skulle gott kunna fråga sig om det inte föreligger ett systemfel i granskningsfunktionen. Även om jag anser att revisorn har en viktig roll att spela när det gäller att garantera ordentlig ekonomisk redovisning, så är det inte den enda faktorn som detaljgranskas. Det är viktigt att ta en mer övergripande bild av ansvaret för ekonomisk redovisning och för hur kapitalmarknaderna fungerar. Vid sidan av revisorerna borde vi också ifrågasätta rollen för ledningen, för externa styrelseledamöter, för systemen för företagsstyrning, för kreditvärderingsinstituten – som nämnts här i eftermiddag – och för investeringsbankerna.

Med avseende på revisorerna tror jag att det finns ett behov av en starkare ryggrad för att motstå lagstridig redovisning och otillbörliga kommersiella påtryckningar från de reviderade enheternas sida. Åtskilliga åtgärder som kommissionen kommer att föreslå i sitt kommande direktiv borde hjälpa revisorerna att hålla ryggen rak; till exempel, krav på oberoende, stark offentlig tillsyn, kommunikation med granskningsnämnder och seriösa externa kvalitetsgranskningar.

Vi kan också fråga om det föreligger en redovisningsfråga. Av allt att döma kräver inte den nuvarande italienska lagstiftningen om årsbokslut vare sig en kassaflödesanalys eller mycket information om derivat och deras inverkan på den ekonomiska ställningen. Direktivet om redovisning till verkligt värde, som antogs 2001, har varit i kraft sedan den 1 januari 2004. Det direktivet kräver utförlig särredovisning av finansiella instrument, såsom det verkliga värdet av finansiella instrument, information om deras omfattning och bokförda värde, och en tabell som visar rörelserna i verkligt värde. Årsbokslut som har iordningställts på grundval av internationella redovisningsnormer, som kräver en kassaflödesanalys och även verkliga värden, skulle ha återspeglat Parmalats faktiska ekonomiska ställning bättre och skulle kanske ha förhindrat bedrägeri, åtminstone i den skala som inträffade.

Sedan har vi frågan om företagsstyrning. I punkt 7 i resolutionen fastslås att de politiska riktlinjerna i handlingsplanen om företagsstyrning huvudsakligen baseras på insyn och offentlighet. Det är visserligen fullkomligt sant att det finns viktiga initiativ om insyn och offentlighet, men handlingsplanen innehåller också betydelsefulla initiativ som införs genom direktiv: den föreslår passande och proportionerliga bindande bestämmelser till exempel för aktieägarnas rättigheter och även för styrelseledamöternas ansvarighet.

Vad avser oberoende styrelseledamöter aviserar handlingsplanen en rekommendation som syftar till att stödja deras roll, åtminstone på basis av att följa reglerna eller förklara varför reglerna inte följs. Det är därför sant att offentlighet är centralt. Men samråd om handlingsplanen har visat att det är tveksamt att ett tillvägagångssätt som grundar sig på bindande bestämmelser vad gäller förvaltningskommittéernas roll och sammansättning skulle vara särskilt meningsfullt.

Som avslutning på denna viktiga debatt vill jag till sist gärna citera Giovanni Claudio Fava som sade att vi behöver ”globala bestämmelser”. Jag instämmer. Det är inte så lätt att åstadkomma globala bestämmelser. Världshandelsorganisationen (WTO) nämndes: det är en möjlighet. OECD lägger ned en hel del arbete på det här området och vi bör vara försiktiga så att vi inte rusar i väg. Jag skulle därför gärna stödja OECD så mycket som möjligt i dess arbete.

Pierre Jonckheer sade att detta är ett gyllene tillfälle att visa medborgarna vad vi är här för. Han har rätt, för som många deltagare i den här debatten har sagt är det småfolket som kommer till skada först och som förlorar sina pensionsrätter eller sina jobb. Vi måste klargöra att Europeiska unionen vidtar de mått och steg som är nödvändiga för att sätta stopp för den här sortens metoder, och det kommande parlamentsvalet erbjuder kanske ett bra tillfälle att göra det.

Pierre Jonckheer undrade också om styrelseledamöterna kommer att klara uppgiften. Det är en högst relevant fråga. Är de åtgärder som har vidtagits av kommissionen, ministerrådet och parlamentet tillräckliga? Som Klaus-Heiner Lehne och lord Inglewood har sagt kan man inte lämna några garantier. Det är omöjligt att ge garantier för att någonting av det här slaget inte kommer att inträffa – garantier finns bara för dammsugare! Det är något som vi inte kan göra, men vi kan göra det väldigt svårt för folk med onda avsikter som försöker fortsätta med sitt arbete. Vi befinner oss litegrann i valet och kvalet mellan å ena sidan Pierre Jonckheer, som säger att vi borde se till att något sådant här inte händer mera, och å andra sidan Benedetto Della Vedova, Klaus-Heiner Lehne och lord Inglewood som säger att det är omöjligt att fullt ut undvika straffbart bedrägeri. Vi kan emellertid göra det svårare.

De åtgärder som har vidtagits av kommissionen och av Europeiska unionen gör det i själva verket mycket svårare för något sådant att hända igen. Jag hoppas att samtliga parlamentsledamöter kommer att förena sig med kommissionen när det gäller att göra klart för väljarna att kommissionen gör sitt jobb och att Europaparlamentarikerna också gör sitt jobb för att förhindra att något sådant händer igen.

  Frassoni (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Det är bara en fråga om klargörande. Herr kommissionär! I början av ert inlägg talade ni om bankverksamhet som riktar sig mot utlandet och ni listade en del kriterier. Innebär detta att ni kommer att lägga fram lagstiftning om det?

  Bolkestein, kommissionen. – (EN) Herr talman! Som jag sade är den centrala meningen denna: ”Det är tydligt att det är dags nu att införa lite riktig ordning här”. Jag nämnde tre krav som skall formuleras: de särskilda transaktionerna bör anges i bolagets bokslut, syftet med dem bör förklaras – varför bolaget överhuvudtaget har dem – och koncernrevisorn måste vara ansvarig för att kontrollera. Vi överväger nu hårdare krav på särredovisning genom ändringsförslag till det fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktivet som skall antas i september, men jag vet inte om dessa ändringsförslag är tillräckliga för att kontrollera hela verksamheten med avlägsna skatteparadis och särskilt skapade enheter. Emellertid måste dessa tre krav som jag just har formulerat absolut uppfyllas och vi måste finna ett sätt att göra det.

  Talmannen. – Jag vill avsluta debatten med att meddela att jag har tagit emot sex resolutionsförslag från sex politiska grupper.⁽¹⁾

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.

ORDFÖRANDESKAP: PUERTA
Vice talman

(1) Se protokollet.

7. Frågestund (rådet)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till rådet (B5-0007/2004).

Vi skall nu behandla en rad frågor till rådet.

  Talmannen. –

Fråga nr 1 från María Izquierdo Rojo (H-0845/03):

Angående: Försvinnande av odlingar och sociala strukturer i Andalusien till följd av de nya förslagen om den gemensamma organisationen av marknaden för olivolja, bomull och tobak

Kommissionens förslag om produktionen i Medelhavsområdet av olivolja, bomull och tobak skulle i sin nuvarande form innebära att odlingar och samhällsstrukturer försvann i drastisk utsträckning i de mest missgynnade områdena, regionalpolitikens mål 1. Problemet förvärras om man beaktar att det inte finns några ekonomiska alternativ till dessa odlingar med samma kapacitet att generera arbetstillfällen och välstånd i odlingsområdena. Dessutom har kommissionen inte lagt fram något seriöst förslag när det gäller omställningen av de arbetstillfällen som går förlorade inom jordbruket, och den försöker ändra en gemensam organisation av marknaden som har fungerat bra.

Om man beaktar EU:s strukturpolitik ur ett tidsperspektiv kan man också konstatera att det har investerats enorma summor i utvecklingen av denna samhällsstruktur inom jordbruket, bara för att nu omintetgöra en stor del av dessa investeringar, som genomförts med stora ansträngningar.

Kommer det irländska ordförandeskapet att tillse att villkoret för att godkänna förslag av denna typ måste vara att det läggs fram program och projekt med genomförbara alternativ som garanterar att sysselsättning och befintliga samhällsstrukturer tryggas?

  Roche, rådet. – (EN) I november 2003 inledde rådet sin granskning av de lagstiftningsförslag som kommissionen hade översänt till rådet den 18 november 2003 och som bland annat syftade till att integrera stödordningarna för bomull, olivolja och oliver, tobak och hampa i förordningen om allmän reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken som rådet antog i september 2003. En inledande allmän debatt om dessa två förslag till förordningar hölls i rådet (jordbruk och fiske) den 17 december 2003. Vid det mötet gav delegationerna för de producerande medlemsstaterna uttryck för sina farhågor om den inverkan som de föreslagna åtgärderna skulle få på de berörda sektorerna, i vetskap om att det involverade grödor som till övervägande delen är belägna i mål 1-områden med omställningssvårigheter.

Dessa diskussioner pågår nu och det skulle vara förhastat att avge ett förtidigt yttrande om utfallet av dessa förhandlingar och diskussioner som skall hållas i rådet. Likväl kommer rådet att fästa särskild uppmärksamhet på den inverkan som reformen har på de regioner vars jordbruksekonomi i hög grad är beroende av grödor som omfattas av reformen. Rådet och kommissionen har tagit vederbörlig hänsyn till Europaparlamentets yttrande inom ramen för förlikningsförfarandet och kommer att sträva efter att finna en välavvägd lösning och samtidigt beakta de olika intressen som står på spel.

  Izquierdo Rojo (PSE). – (ES) Jag tackar rådet så mycket för svaret även om jag anser att det inte var särskilt uttömmande.

Jag vill fråga rådet om det skulle vara villigt att betrakta de bestämmelser som skall godkännas i lagstiftningsförslagen som provisoriska, till dess att vi har tillgång till relevant information om deras effekter på sysselsättningen inom jordbruket.

Av ert svar drar jag slutsatsen att det kan bli negativa effekter på sysselsättningen inom jordbruket och att rådet inte vill att detta skall inträffa. Jag undrar om det är möjligt för rådet att klassa de här bestämmelserna som provisoriska till dess att deras effekter blivit kända.

  Roche, rådet. – (EN) Jag förstår vad ledamoten vill ha sagt. Jag är inte säker på om man skulle kunna använda termen ”provisorisk”. Ordförandeskapet är medvetet om att dessa förslag skulle kunna ha en inverkan på samhällsstrukturerna, särskilt i sådana regioner som Andalusien. Vi är mycket bekymrade över det. Ordförandeskapet är medvetet om de farhågor som de producerande medlemsstaterna hyser, nämligen att om inga alternativa verksamheter står till buds för de lantbrukare som erhåller frikopplade eller delvis frikopplade belopp, så skulle dessa kunna välja att hoppa av produktionen helt och hållet och det skulle göra att området lämnas med åtföljande skada på strukturerna i lantbruket. Jag tror att detta är den springande punkten i ledamotens fråga.

Kommissionen tog hänsyn till detta när förslagen utarbetades. Vi föreslår att en procentandel av producentstödsutgifterna hålls inne som nationella totalanslag för att ta itu med sådana problem. Så det finns en reservkomponent inbyggd i förslagen. Rådet kommer att titta närmare på dessa komponenter i kommissionens förslag och försöka finna en kompromisslösning som kommer att vara godtagbar för de producerande medlemsstaterna. Som jag har sagt är det irländska ordförandeskapet särskilt medvetet om den här typen av potentiellt negativ regional inverkan. Vi är väldigt angelägna om att den skall minimeras.

  Talmannen. –

Fråga nr 2 från Mary Elizabeth Banotti (H-0847/03):

Angående: Social integration och den tredje sektorn

EU har stått för en stor del av finansieringen för att utveckla den tredje sektorn och förbättra den sociala integrationen i Irland och andra medlemsstater. Hur högt prioriterar det irländska ordförandeskapet kampen mot social utslagning och fattigdom? Hur ämnar rådet främja social integration i unionens mindre gynnade områden?

  Roche, rådet. – (EN) Detta är faktiskt en väldigt intressant och omfattande fråga, precis som jag skulle vänta mig av Mary Banotti. Som Mary Banotti utan tvekan är medveten om bad Europeiska rådet i Lissabon i mars 2000 medlemsstaterna och särskilt kommissionen att vidta åtgärder som skall ha en avgörande inverkan på utrotandet av fattigdom; alla Lissabonmål fokuserades inte uteslutande på företagande. Här enades man också om att medlemsstaterna skulle samordna sin politik för att bekämpa fattigdom och social utslagning på grundval av den öppna samordningsmetoden, genom att kombinera gemensamma mål, nationella handlingsprogram och gemensamt avtalade indikatorer i syfte att främja mer ambitiösa och effektiva politiska strategier för social integration, tillsammans med ett gemensamt åtgärdsprogram som skulle löpa från 2002 till 2006 och vara utformat för att uppmuntra samarbete och utbyte av erfarenheter och bästa förfarande mellan medlemsstaterna. Det här var en ganska omständlig mening, men propositionen var fokuserad på ett meningsfullt sätt.

Efter framläggandet av den andra rundan med nationella handlingsprogram om social integration för perioden 2003-2005 antog kommissionen sin andra rapport om social integration i december 2003. I rapporten fastställs nyckeltrender och utmaningar i hela unionen. Det är också intressant att det i den fastställs förfaranden för grupper och innovativa tillvägagångssätt av gemensamt intresse. Det kommer att utgöra grundvalen för rådets och kommissionens gemensamma rapport om social integration som kommer att läggas fram i mars vid Europeiska rådets vårmöte.

Ett viktigt inslag i rapporten är den ökade uppmärksamhet som ges regionala och lokala variationer i nivåerna på fattigdom och social utslagning, och att de underliggande orsakerna till fattigdom och social utslagning kan variera mellan regionerna. Jag misstänker att detta var en fråga som Mary Banotti i hög grad hade i åtanke när hon formulerade sin fråga.

Särskilt på regional bas bildar regioner som är på tillbakagång med negativ migration, hög arbetslöshet och ökande beroende kontrast till problemen för överbefolkade och växande regioner där frågor om bostäder framhävs starkare. Det finns skillnader och regionala avvikelser som fyller på helhetsbilden.

Frågan om marginaliserade landsbygdsområden med åldrande befolkningar, dålig samhällsservice och högre beroendenivåer framhävs också i studien. Därutöver ges särskild tyngd åt de särskilda koncentrationerna av fattigdom och mångahanda brister bland befolkningsgrupper, särskilt i städerna, till exempel bland migrerande befolkningar.

Vad jag vill ha sagt angående fattigdom är att det finns regionala skillnader och avvikelser, som vi alla är medvetna om. Detta är bakgrunden, och mot denna bakgrund betonar rapporten betydelsen av att medlemsstaterna utvecklar integrerade och samordnade strategier på lokal och regional nivå. Det är särskilt viktigt i befolkningsgrupper som ställs inför mångahanda brister. Sådana strategier bör syfta till att anpassa politiken efter den lokala situationen, underlätta att alla aktörer mobiliseras och engageras – inbegripet den tredje sektorn – och tillhandahålla samhällstjänster som är mer tillgängliga och som håller hög kvalitet för de fattiga och för socialt utslagna medborgare.

Så vitt det irländska ordförandeskapet anbelangar så kommer ordförandeskapet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att unionens mål för social integration fullt ut återspeglas under förberedelserna för och vid uppföljningen av Europeiska rådets vårmöte. För första gången kommer man till exempel vid mötet i mars 2004 i rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor)att till Europeiska rådets vårmöte vidarebefordra ett dokument med centrala meddelanden som kommer att inkludera dess synpunkter på frågan. Det kommer också att avge en rapport om Lissabonmålen avseende socialt skydd och sysselsättningspolitik, däribland målen att bekämpa fattigdom och främja social integration i medlemsstaterna.

Avslutningsvis kommer det irländska ordförandeskapet att ta ett antal initiativ för att bistå medlemsstaterna när det gäller att utveckla ytterligare politiska riktlinjer och program för att bekämpa fattigdom och främja social integration. Det kommer att hållas tre särskilda konferenser under det irländska ordförandeskapet. Den första av dessa skall hållas den 1 och 2 april i Bundoran i grevskapet Donegal, som är en särskilt lämplig plats med tanke på dess regionala ställning. Konferensen kommer att ta itu med att få ihop rörlighet med social integration och den sociala och ekonomiska politikens roll.

Den andra kommer att hållas den 13 och 14 maj i Dublin: Konferensen om familjer, förändring och socialpolitik i Europa. Detta kommer att innefatta en diskussion om familjen som ett fokus för social integration och social sammanhållning.

Den tredje kommer att äga rum den 28 och 29 maj i Bryssel. Den kommer att vara en uppföljning av en tidigare konferens. Det kommer att hållas ett särskilt möte med människor från Europeiska unionens länder som har upplevt fattigdom. Syftet med den här konferensen kommer att vara att utveckla ytterligare sätt att främja deltagande på alla nivåer för människor som har erfarenhet av fattigdom och att främja byggandet av strukturella nätverk för att underlätta detta.

Jag är säker på att ledamoten kommer att instämma med mig om att när det gäller att formulera politiska riktlinjer, oavsett hur bra vi är på att dra upp riktlinjer för unionens politik, så är det bara genom att lyssna på människor som har haft erfarenhet ute på fältet som man verkligen drar upp politiska riktlinjer som effektivt och helt fokuseras på behoven hos de familjer och befolkningsgrupper som lever i fattigdom.

  Banotti (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vågade knappast tro att jag skulle få ett så långt och omfattande svar på vad som faktiskt var en fråga på tre rader. Det blev verkligen en fälla för ministern därför att jag självfallet är intresserad av vad som händer runtom i Europa, men jag är särskilt intresserad av vad som händer i min egen valkrets, där det finns en betydande oro över att den irländska regeringen faktiskt inte uppfyller tidigare löften till olika grupper som har gjort väldigt stora ansträngningar för att fastställa program och projekt under den här rubriken.

Jag hänvisar särskilt till Dun Laoghaire i Rathdown, som i många fall erkänns som ett rikt område men som naturligtvis har isolerade områden med avsevärda svårigheter som lokala organisationer har gjort en betydande insats för att angripa. Det gläder mig mycket att höra att den irländska regeringen och det irländska ordförandeskapet har ett sådant engagemang som ministern har sagt. Herr minister! Vad kommer ni att göra närmare hemma för att se till att många av dessa projekt som är ytterligt väl uttänkta faktiskt kommer att överleva?

  Roche, rådet. – (EN) Jag är säker på att den ärade ledamoten inte skulle vilja att jag uppehåller mig vid den utmärkta politik – i synnerhet politiken för social integration – som Irlands regering nyligen har infört, utan kanske snarare att jag ser till att ta itu med detta på lämpligt sätt i rådet.

I mitt svar ville jag särskilt ha sagt att även i rika områden – ledamoten nämnde faktiskt ett område som allmänt uppfattas som väldigt rikt, och det med rätta – finns det fattiga och missgynnade.

En av de frågor vi står inför i Irland – särskilt när människor tar fram statistik för att stödja den sortens påståenden som just har gjorts – är att vi på många sätt är offer för vår egen framgång – det är en av de beskyllningar som görs. Jag är medveten om att en del av de studier som det fokuseras på i den ärade ledamotens fråga till exempel har antytt att en mindre andel av BNP i Irland än i resten av EU används till socialt skydd. De siffror som ofta används är 14 procent eller 14,7 procent, jämfört med ett EU-genomsnitt på 27,5 procent. Det är på den punkten som en del av dessa förenklade jämförelser görs. Detta är dock en statistisk avvikelse om man ser på detaljerna i det statistiska underlaget som jämförelserna baseras på. Irlands BNP är till exempel ända upp till 15 procent större än landets bruttonationalinkomst. Detta är väldigt ovanligt hos en medlemsstat. Det uppstår i stort sett på grund av karaktären på vår ekonomiska utveckling, som den ärade ledamoten torde känna till, och uppstår till övervägande del på grund av återföring av kapital. Socialt skydd, uttryckt i procent av BNP, skulle vara över 70 procent, vilket är en mera realistisk indikator.

Hellre än att vi engagerar oss i en stor statistik debatt kan och bör det sägas att fattigdom och isolerade områden med fattigdom kommer att återfinnas i alla samhällen, oavsett hur rika de är. Detta är skälet till att program för fattigdomsbekämpning måste bli mera strategiskt fokuserade och baseras på att lyssna på erfarenheter, och vi i det irländska ordförandeskapet försöker nu åstadkomma detta.

Fattigdom är väldigt mycket en relativ fråga. Varje objektiv iakttagare skulle säga att de flesta medlemsstaterna – inbegripet min egen medlemsstat – har skött sig synnerligen bra på sistone. Emellertid måste man alltid vara fokuserad på den särskilda typen av fattigdom som togs upp i tilläggsfrågan och som jag försökte behandla i mitt ursprungliga svar. Enskilda isolerade områden kommer oundvikligen att uppträda. Men för att återvända till verkligheten så är situationen på den plats där vi båda hör hemma snarare bättre än vad prognoserna ibland antyder.

  Talmannen. –

Fråga nr 3 från Lennart Sacrédeus (H-0849/03):

Angående: Försvunne journalisten Dawit Isaac i Eritrea

I september 2001 förbjöd den eritreanska regeringen oberoende tidningar. Tio journalister, däribland Dawit Isaac, fängslades. Dawit Isaac är både svensk och eritreansk medborgare och var med och grundade Setit, Eritreas första privata tidning.

Regeringen i Eritrea vägrar att säga var Dawit och de andra befinner sig. Enligt den eritreanska regeringen hålls han i förvar med hänsyn till rikets säkerhet. Dawit Isaac har ännu inte fått träffa representanter från de svenska myndigheterna och en växande oro finns att han ej befinner sig i livet.

På vilket sätt är rådet berett att utöva påtryckningar på den eritreanska regeringen, så att EU medborgaren Dawit Isaacs öde blir klarlagt och hans familj och svenska myndigheter får möjlighet att träffa honom?

  Roche, rådet. – (EN) Jag känner till det här fallet. Rådet är fortsatt djupt oroat över situationen för de mänskliga rättigheterna i Eritrea i allmänhet, inte bara i detta specifika fall. Europeiska unionens förbindelser med den eritreanska regeringen har utvecklats under de senaste två åren, efter den svåra situationen under senare delen av 2001, och en dialog om den inhemska situationen och om fredsprocessen har återupptagits. Detta är mycket välkommet.

Vid möten på lokal nivå har cheferna för missionerna vid flera tillfällen uttryckt unionens oro över fängslandet av ett antal människor – bland dem många journalister – och förbudet mot den oberoende pressen. Framställningar om att de som har arresterats antingen skall åtalas eller släppas fria har upprepats. I oktober 2003 välkomnade rådet de nyligen vidtagna åtgärderna av Eritreas regering för att återupprätta ett klimat av vanlig kommunikation och att utveckla en meningsfull politisk dialog med unionen. EU uppmanade också regeringen att omsätta dialogen, som baseras på demokrati, rättssäkerhet och övriga grundläggande delar i Cotonouavtalet till handfasta föreskrifter. I detta sammanhang kommer rådet att fortsätta att ta upp enskilda fall, som det fall som har nämnts, med Eritreas regering.

Jag upprepar att frågan om fängslade personer har tagits upp formellt inom ramen för den politiska dialogen. Det italienska ordförandeskapet tog specifikt upp sådana fall som Dawit Isaac – som har dubbelt medborgarskap – direkt med de eritreanska myndigheterna. Det irländska ordförandeskapet kommer att göra allt för att stödja det hårda arbetet inom de svenska myndigheterna som har försökt säkra information om och – vilket är viktigare – få kontakt med – Dawit Isaac.

  Sacrédeus (PPE-DE). – Herr talman! Jag vill också tacka det irländska ordförandeskapet för svaret och också hälsa Irland hjärtligt välkommet som nytt ordförandeland i Europeiska unionen.

EU kan inom just människorättsområdet göra betydligt mer än de enskilda medlemsstaterna, t.ex. Irlands eller Sveriges regering, kan göra. Därför är jag glad över ert engagemang för de mänskliga rättigheterna i Eritrea.

Av det irländska ordförandeskapets svar, förstår jag att några nya uppgifter inte har kommit fram. Jag vill vädja till er att ni, innan ordförandeskapet slutar i början av sommaren, inte sparar någon som helst möda när det gäller att få mer vetskap om den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaacs. Vi har en befogad och tilltagande djup oro över hans öde och över att han kanske inte längre är i livet. Jag vädjar till er att göra allt ni kan för att Dawit Isaacs kommer levande tillbaka till Sverige.

  Roche, rådet. – (EN) Jag kan väl förstå farhågorna här. Det är länge sedan nu som vi fick information om Dawit Isaac. Allt jag kan göra är att upprepa vad jag sade: rådet bekräftar åter i väldigt hög grad Europeiska unionens engagemang och respekt för de mänskliga rättigheterna. Det förhåller sig, som ledamoten nämnde, så att de mänskliga rättigheterna inte fastställs geografiskt – de är en universell realitet – och varenda stat som unionen har någon som helst kontakt med måste känna till vår kritik i det här avseendet, särskilt när en person har dubbelt medborgarskap som involverar dem eftersom personen är medborgare i en EU-medlemsstat.

Jag kan väl förstå och stödja ledamotens synpunkter.

  Talmannen. –

Fråga nr 4 från Gerard Collins (H-0850/03):

Angående: EU:s relationer med Sydafrika

Kommer det sittande rådsordförandeskapet att uttala sig om hur rådet ser på utvecklingen under 2004 av EU:s relationer med Sydafrika? Anser rådet att EU och Sydafrika kan samarbeta på ett konstruktivt sätt för att mobilisera och samordna EU:s och det internationella samfundets stöd för Great Lakes Conference on Peace, Security, Democracy and Development (Great Lakes-konferensen om fred, säkerhet, demokrati och utveckling) vilken FN:s säkerhetsråd uttalat sitt stöd för redan i oktober 1994?

  Roche, rådet. – (EN) Jag vill gärna tacka Gerard Collins, som hyser ett gammalt och aktivt intresse för allt som rör Afrika och som sannerligen har en mycket förnämlig meritlista i det här särskilda avseendet.

Europeiska unionen ser Sydafrika som en viktig partner i våra förbindelser med Afrika, inte bara i bilateral bemärkelse utan även på grund av dess roll i SADC, i Afrikanska unionen och i allmänhet vid konfliktlösning i Afrika. Sydafrika har framgångsrikt organiserat och lett konferenser för att lösa konflikterna i Demokratiska republiken Kongo och i Burundi, och denna månad hyllade EU Sydafrikas avgörande bidrag när det politiska avtalet slöts med Komorerna.

Sydafrika har också bidragit med fredsbevarande styrkor vid missioner med UNAC--uppdrag i en sådan omfattning att landet har blivit det land som bidragit med flest styrkor till fredsbevarande operationer i Afrika, och med vilket mått som helst är det en utomordentligt förnämlig meritlista. Europeiska unionen har erkänt dessa aktiviteter genom offentliga uttalanden och hjälpt Sydafrika att finansiera insatsen med den afrikanska missionen i Burundi, eftersom det tär kraftigt på de ekonomiska resurserna i ett land som Sydafrika, som ännu står inför betydande inre utmaningar – fattigdom, arbetslöshet och självfallet hiv/aids-pandemin.

Sydafrika har spelat en mycket hjälpsam och positiv roll när det gäller att få igång EU–Afrika-dialogen igen efter det att det planerade toppmötet i Lissabon flyttades fram. Sydafrika är också en central anhängare av NEPAD-initiativet.

Under de kommande månaderna av det irländska rådsordförandeskapet kommer vi att sörja för ett antal tillfällen för att fördjupa dialogen med Sydafrika. Efter mötet med politisk dialog vid sidan av det fjärde mötet för EU:s och Sydafrikas samarbetsråd i Pretoria i december 2003 anordnar ordförandeskapet ett möte i Sydafrika för högre tjänsteman tidigt under sin mandattid, och även en ministertrojka, ett möte som kommer att hållas i Dublin.

Mötena kommer att ge tillfälle att fördjupa vår dialog och att diskutera frågor av ömsesidigt intresse. År 2004 är ett särskilt viktigt år för Sydafrika eftersom landet firar tio år av demokrati den 27 april. Det förväntas att EU:s medlemsstater kommer att vara representerade vid detta viktiga tillfälle. Ett sådant tillfälle är en anledning till stolthet i Sydafrika, och vi bör vara delaktiga fullt ut i landets stolthet och i dess landvinningar.

En planerad konferens om området kring de stora sjöarna är ett FN-AU-initiativ och bygger väldigt mycket på afrikansk förankring. Ibrahima Fall, Förenta nationernas generalsekreterares särskilda representant, är ansvarig för organisationen av den här konferensen och förbereder den tillsammans med nationella förberedelsekommittéer i de sju kärnländerna. EU:s särskilda representant för området kring de stora sjöarna har erbjudit sin medverkan och deltagit i några av de förberedande mötena. Vi kommer fortsättningsvis att koncentrera oss på denna viktiga konferens som syftar till att skapa fred fullt ut i denna oroliga region.

Låt mig än en gång försäkra den ärade ledamoten och er, herr talman, om att det irländska ordförandeskapet kommer att gå samman med Sydafrika och övriga afrikanska nyckelpartner i denna mycket betydelsefulla och viktiga fråga.

  Collins (UEN). – (EN) Jag vill gärna uttrycka min tacksamhet och uppskattning till minister Dick Roche för hans ingående svar, som jag välkomnar. Detta är någonting som jag kommer att kunna hänvisa till tid efter annan i framtiden.

Jag vill gärna säga till ministern att vi, när vi behandlar Sydafrika, måste ta hänsyn till det faktum att Zimbabwe är ett grannland till Sydafrika och att den politiska situationen där är en viktig orsak till mycket djup internationell oro och att detta är en fråga som har tagits upp vid många tillfällen.

Skulle ordförandeskapet kunna klargöra hur det ser på de framtida förbindelserna mellan Sydafrika och Zimbabwe, hur det ser på förbindelserna mellan EU och Zimbabwe, och skulle det kunna säga vad EU kan göra för att åstadkomma en attitydförändring hos myndigheterna i Sydafrika, för att på ett pragmatiskt sätt försöka komma till rätta med den fruktansvärda situation som råder i Zimbabwe som de ännu inte har tagit itu med?

  Roche, rådet. – (EN) Herr talman! Detta är en väldigt intressant fråga. Det är som ledamoten har antytt av vital betydelse att Europeiska unionen går samman med Sydafrika i den känsliga Zimbabwefrågan. Problem i Afrika kan inte lösas av folk utifrån som höter med fingret. Europeiska unionen erkänner Sydafrikas ledande roll, inte enbart i Zimbabwefrågan utan generellt på den kontinenten. Landet har en särskilt betydelsefull roll att spela i sin egen sydafrikanska region. Av det skälet kommer vi att gå samman bilateralt med Sydafrika i Zimbabwefrågan, liksom vi gör med Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC) vars ledande medlem är Sydafrika.

Det har överenskommits med både SADC och Afrikanska unionen att Zimbabwe skall diskuteras som en fråga av ömsesidigt intresse. För att förklara Gerard Collins ståndpunkt så drabbar krisen i Zimbabwe landets grannländer direkt och den drabbar Sydafrika också. Så sent som i november 2003 diskuterade ministertrojkan EU–Afrika hur situationen i detta oroliga land påverkar de omgivande länderna. Även den gemensamma EU–SADC-kommittén med högre tjänstemän diskuterade nyligen frågan. I vår politiska dialog med Sydafrika i december fanns ett konstruktivt åsiktsutbyte i fråga om Zimbabwe, och den sydafrikanska sidan erkände humanitärt EU-bistånd till denna oroliga stat.

För att återvända till Gerard Collins ståndpunkt så instämmer jag helt med honom. En del av nyckel till att lösa problemen i Zimbabwe torde finnas i Sydafrika. Sydafrika är en nyckelspelare och unionen måste, som Gerard Collins föreslår, gå samman med Sydafrika i det avseendet.

  Rübig (PPE-DE). – (DE) Vi vet att affärsrelationer också kan utgöra en grund för förbättrade politiska relationer och därför vill jag fråga följande: finns det några planer på att förbättra det övergripande ramverket för affärsrelationer mellan små och medelstora företag eller familjeföretag i Europa och Sydafrika? Det skulle kunna utgöra en grund för att skapa välstånd i de fattigare regionerna – något som i slutändan också är en grund för att bygga fred.

  Roche, rådet. – (EN) ”Ja” är det självklara svaret. Bättre affärsrelationer är något som mycket ofta kommer efter en fredsprocess, inte före, men självklart är allt som skulle kunna bidra till det ekonomiska välståndet i området i fråga både betydelsefullt och viktigt. För närvarande planeras inget initiativ för små och medelstora företags aktivitet i den delen av kontinenten.

Det finns ett antal områden som lär bli viktiga under Irlands ordförandeskap. Vi har ingen formell dagordning men vi överväger exempelvis en översyn av utvecklingen i Sydafrika i samband med tioårsdagen av apartheidregimens fall och en översyn av EU:s utveckling, i synnerhet utvidgningen. Vi kommer också att granska utvecklingen inom Afrikanska unionen och New Partnership for African Development (NEPAD). Bildandet av Afrikanska unionen och NEPAD är ett annat viktigt initiativ. Det finns inget alternativ till att de afrikanska staterna tar eget ansvar. Afrika måste ta ansvar, men vi i Europa måste stödja Afrika därvidlag. Det finns inget alternativ till att de afrikanska staterna tar ansvar för kontinenten utifrån ett samlat tillvägagångssätt.

Initiativ som Afrikanska unionen och NEPAD är av yttersta vikt. En av det irländska ordförandeskapets ambitioner är att föra upp frågor med anknytning till Afrika högre upp på Europeiska unionens dagordning. Det skulle inte bara i sig själv vara positivt för EU att spela en mer aktiv roll och aktivare intressera sig för Afrika, utan Europa har också ett moraliskt ansvar i frågan.

  Talmannen. – Fråga nr 5 har dragits tillbaka.

Fråga nr 6 från Brian Crowley (H-0853/03):

Angående: Främjande av god praxis för skydd av barn inom ramen för ungdomsarbete i Europa

Som rådet vet erbjuder EU:s åtgärdsprogram för ungdomar rörlighet och icke-formell utbildning för tusentals unga i åldern 15-25 år, och programmet är öppet för ungdomar i 30 europeiska länder. Det erbjuder unga människor möjligheter i form av grupputbyten och individuellt frivilligarbete samt stödaktiviteter.

Kan rådet – för att garantera att Europeiska unionen intar en ledande ställning när det gäller att skydda ungdomar, som deltar i dessa program, från att utnyttjas, och med beaktande av de irländska riktlinjerna för god praxis gällande skydd av barn inom sektorn för ungdomsarbete (september 2002) – omedelbart vidta åtgärder för att garantera att en politik eller strategi för skydd av barn införlivas i ungdomsprogrammet? Kan rådet vidare föreslå att en resolution om denna fråga antas vid nästa möte mellan EU:s ungdomsministrar, och kan rådet vidta nödvändiga åtgärder för att garantera att en arbetsgrupp för skydd av barn tillsätts på hög nivå, i anslutning till att EU:s ungdomsprogram ses över?

  Roche, rådet. – (EN) Det är en mycket intressant fråga – precis som jag skulle vänta mig av en av parlamentets mer ungdomliga ledamöter.

Rådet kommer att börja diskutera kommissionens förslag till åtgärdsprogrammet för ungdom efter 2006 när detta formellt har antagits av kommissionen och lagts fram för parlamentet och rådet. Innan så har skett är det inte på sin plats att rådet gör någon som helt förhandsbedömning av förslagets innehåll, eftersom frågan helt och hållet omfattas av kommissionens initiativrätt.

Parallellt med detta kommer ordförandeskapet att arbeta vidare med den nya generationen program för europeisk utbildning, yrkesutbildning och ungdom. Ordförandeskapets program på området ungdom omfattar ett förslag till resolution om social integrering av unga, som bland annat kommer att uppmana medlemsstaterna att, i enlighet med frågorna om social integrering i vitboken om ungdom, utarbeta strategier och förslag för att se till att meningsfulla åtgärder för social integrering tas fram inom ramen för ungdomspolitiken.

Jag vill också understryka att rådet är medvetet om behovet av att skydda barn från alla former av utnyttjande. Detta är ett område på vilket rådet har antagit en rad åtgärder, framför allt rambeslutet den 22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi. Enligt rambeslutet åligger det medlemsstaterna att straffa vissa beteenden kopplade till sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi som brott enligt de egna nationella lagarna.

  Crowley (UEN). – (EN) Tack för det svaret, herr rådsordförande. Ni berörde en del av de frågor jag ville ställa i min följdfråga. I takt med att ny kommunikationsteknik – Internet, mobiltelefoner och så vidare – blir tillgänglig, möter vi den typ av fall som nyligen rapporterats i Irland, Frankrike, Italien och Tyskland, där pornografiska bilder av tonåringar i skolor spritts bland skolkamraterna via mobiltelefoner. Kan ni ange några specifika förslag som kommer att läggas fram under ordförandeskapet, inte bara för att angripa problemet genom lagstiftning, utan också med målet att bygga upp partnerskap mellan industrins aktörer såväl på den tekniska sidan som på distributionssidan, och för att lägga en del av ansvaret och emfasen på dessa aktörer och deras sätt att hantera hur dessa kommunikationsnät fungerar?

  Roche, rådet. – (EN) Brian Crowley har rätt: modern teknik och den moderna teknikens utveckling skapar en särskild utmaning. De fall som har beskrivits, till exempel i nationella medier i Irland och i medierna i andra länder, visar precis hur svårt det är för medlemsstaterna att ligga steget före tekniken och missbruket av tekniken.

Skyddet för barn – i synnerhet om man ser till Internet och annan teknik under utveckling – är helt klart ett bekymmer.

När det gäller pornografi och faktisk spridning av pornografiska bilder – oavsett om det sker på Internet eller över nya mobiltelenät – är rambeslutet av den 22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi relevant. Enligt rambeslutet skall alla medlemsstater vidta nödvändiga åtgärder för att se till att alla former av övergrepp mot barn är straffbara.

Vad rambeslutet var inriktat på – och detta demonstrerar ännu en gång hur rätt Brian Crowley har – var utnyttjande av tekniken i kommersiellt syfte. Vad det uppenbarligen inte var inriktat på var den typ av övergrepp som har beskrivits i den press som Brian Crowley har uppmärksammat oss på. Det är tydligt att fokus ligger på att förbjuda kommersiellt utnyttjande och kommersiellt missbruk av ny teknik som en form av barnpornografi och utnyttjande.

Enligt förslagen bör alla medlemsstater, med hänsyn till barnpornografiska brott, vidta nödvändiga åtgärder för att se till att produktion, distribution, utbud och förvärv av barnpornografi är straffbart. Detta kommer att beröra den särskilda fråga som Brian Crowley tog upp och som gäller den nya tekniken med mobiltelefoner med stillbilds- eller videokameror. Ramdirektivet kan bemöta den typ av problem som han tar upp.

Det gör att det i det här avseendet är den enskilda medlemsstaten som har huvudansvaret för att hantera problemen när de uppstår.

  Rübig (PPE-DE). – (DE) Ett problem som förstås särskilt påverkar unga är arbetslöshet. Arbetslöshet leder till vissa icke önskvärda aktiviteter. Eurochambers ordförande, Christoph Leitl, sade nyligen att det är en principsak att inte acceptera arbetslöshet bland unga vuxna i åldern 15–25 år och att de borde ha ett val – att arbeta eller studera – så att de kan integreras i samhället. Anser ni att den här typen av initiativ också skulle kunna tas inom EU:s ungdomsprogram?

  Roche, rådet. – (EN) Den ärade ledamoten har rätt, för arbetslöshet, och i synnerhet ungdomsarbetslöshet, är ett mycket problematiskt område. Den övergripande, allmänna Lissabonprocessen går bland annat ut på att angripa arbetslöshet på alla nivåer. En känd politisk ledare i mitt eget hemland sade en gång att högvattnet lyfter alla båtar, det vill säga att den bästa lösningen på fattigdom och den bästa lösningen på arbetslöshet är att skapa arbetstillfällen och att skapa det rätta ekonomiska klimatet.

Inom rådets arbetsgrupp för att främja god praxis för skydd för barn och arbete för ungdomar i hela EU finns en hänvisning till behovet av att öka sammanhållningen mellan olika politikområden samt att öka samordning och samarbete när det gäller att utarbeta en social politik som tar itu med de problem som uppstår i sektorn. Detta behov omfattar politik för bostäder, utbildning, yrkesutbildning, socialförsäkring, sysselsättning, hälsofrågor, brottsförebyggande åtgärder och mycket mer.

Fattigdom leder till många otrevligheter och när fattigdom påverkar unga människor, särskilt i ett modernt samhället, skapar det särskilda utmaningar för beslutsfattarna, precis som den ärade ledamoten antydde. Jag noterar hans kommentar och hans förslag.

  Talmannen. – Fråga nr 7 har dragits tillbaka.

Fråga nr 8 från Liam Hyland (H-0857/03):

Angående: Märkning av kött

Enligt en, av Department of Food and Agriculture (ung. livsmedelsverket), nyligen genomförd konsumentundersökning önskar de flesta konsumenter erhålla uppgift om ursprungsland i samband med försäljning av kött.

Vad anser rådet om att utvidga bestämmelserna om märkning av nötkött till att omfatta sektorn för livsmedelsservice?

  Roche, rådet. – (EN) Jag är säker på att vi alla tillsammans vill önska James Fitzsimons ett snabbt tillfrisknande; han är en färgstark man.

Liam Hyland ställde en fråga som är mycket viktig med hänsyn till de många larmen om mat i allmänhet och om hälsorisker. Rådet är medvetet om de bekymmer som Liam Hyland tog upp. Emellertid har det fortfarande inte kommit något förslag från kommissionen, som skulle kunna ligga till grund för en noggrann granskning i rådet. Frågan föregriper något som kommer att hända. Jag har förstått att kommissionen inom kort till Europaparlamentet och rådet kommer att överlämna en rapport om tillämpningen av gällande regler för märkning av nötkött, i vilken bland annat de nämnda frågorna kommer att undersökas. Rådet får sedan möjlighet att diskutera denna rapport i detalj och kommer att vilja garantera bästa möjliga skydd för konsumenternas intressen.

Jag skulle vilja komma med ytterligare en kommentar till min gode vän Liam Hyland i denna fråga. Hela frågan om märkning och hur märkning och konsumentskydd hänger samman är något som Liam Hyland har varit mycket engagerad i under många år. Hans fråga föregriper något som kommissionen står i begrepp att göra. Tankemässigt har han under lång tid legat steget före på det här området. I sin fråga satte han fingret på ett område som kommer att behöva uppmärksammas av kommissionen, rådet och parlamentet.

  Hyland (UEN). – (EN) Rådsordförandens ytterst vänliga ord får mig nästan att beklaga att jag har meddelat att jag lämnar min plats i Europaparlamentet.

Så som det färska utbrottet av fågelinfluensa i Thailand har visat är frågan om ursprungsland ett verkligt bekymmer för EU:s konsumenter. Om spårbarheten är tillräcklig skall varje restaurang känna till ursprungslandet för det kött eller andra livsmedel som serveras. Jag vet, och jag är säker på att ministern vet, att producenter och konsumenter i mitt eget hemland, Irland, är bekymrade över att många restauranger inte kan tillhandahålla denna information. Vid sidan av säkerhets- och kvalitetsaspekterna gör detta att konsumenterna berövas sin rätt att stödja inhemsk eller europeisk produktion till skillnad från produktion från tredjeländer.

Min följdfråga lyder: accepterar rådet att konsumenterna känner skälig oro på detta område? Det vet jag nu att rådet gör och jag är tacksam mot rådsordföranden för att han medgett detta. Vilka ytterligare åtgärder kan ordförandeskapet vidta för att se till att denna fråga tas upp i framtida förslag om märkning? Jag vet att rådet på ett mycket positivt sätt kommer att bidra till slutresultatet på detta för konsumenterna så angelägna område.

  Roche, rådet. – (EN) Som en av Liam Hylands många nöjda väljare vill jag bara säga till parlamentet att även jag beklagar att han har bestämt sig för att dra sig tillbaka från detta parlament. Jag hyser inga som helst tvivel om att han kommer att göra mycket gott bruk av sin utomordentliga energi och talang på annat håll. Irlands fördel i att återfå Liam på heltid blir till detta parlaments nackdel.

Ledamoten har fullkomligt rätt, för det finns en skälig oro när det gäller livsmedelssäkerhet och frågor om märkning och spårbarhet. Exempelvis satte larmen om BSE och mul- och klövsjukan konsumenternas förtroende i gungning inom hela EU. Det färska problem med fågelinfluensan som Liam Hyland nämnde har helt klart också rubbat konsumenternas förtroende. Faktum är att det inte bara är en viktig fråga: det handlar om konsumenternas rättighet att få kontinuerlig information om varje fråga som är viktig för livsmedelssäkerheten.

Det irländska ordförandeskapet avser att underlätta diskussionen om märkningsfrågor – som är kärnan i Liam Hylands fråga – när kommissionen har lagt fram sin rapport, vilket vi hoppas kommer att ske inom en nära framtid. Vi är synnerligen angelägna om att den här frågan skall hamna på rådets bord så snart som möjligt. Faktum är att en ingående studie av frågan genomfördes i Irland av en särskilt inrättad grupp för märkning av livsmedel. Med anledning av rapporten från denna grupp skrev min kollega Joe Walsh, jordbruks- och livsmedelsminister, till kommissionär David Byrne hösten 2003 och föreslog att reglerna för märkning, i synnerhet reglerna för märkning av nötkött, också skulle omfatta restaurangbranschen. Det är precis detta Liam Hyland har framhållit. Konsumenterna har en absolut rättighet att veta varifrån nötköttet kommer och de har en absolut rättighet att veta vilka tillsatser det innehåller, för tillsatser i livsmedelsprodukter är en mycket allvarlig fråga.

Min kollega, minister Joe Walsh, har framfört ett önskemål om att hänsyn skall tas till angelägenheter på detta område när kommissionen utarbetar sin rapport, och vi ser fram emot att få kommissionens meddelande i frågan, ju förr desto bättre.

  Talmannen. –

Fråga nr 9 från Seán Ó Neachtain (H-0859/03):

Angående: Samråd med intressenter inom fiskerisektorn

Håller rådet med om att fiskare och deras organisationer ska ges möjlighet att i större utsträckning delta och medverka i beslut som fattas om den gemensamma fiskeripolitiken? Är rådet ense om att tätare kontakter måste utvecklas mellan fiskare och forskare, så att insynen i forskarnas råd förbättras och fiskarna därmed känner tillit till de råd som ligger till grunden för beslut om förvaltningen av fisket? Delar rådet uppfattningen att regionala rådgivande nämnder, som inkluderar fiskare och deras organisationer i beslutsprocessen, är den väg man måste följa?

  Roche, rådet. – (EN) Detta är en fråga från Seán Ó Neachtain: ett hederligt västirländskt namn.

Rådet delar den ärade ledamotens uppfattning att fiskare och de organisationer som företräder dem inte bara bör utan faktiskt måste tillåtas delta mer aktivt och bli mer involverade i beslutsfattandet när det gäller den gemensamma fiskepolitiken. Detta är en av principerna i reformen av den gemensamma fiskeripolitiken som antogs av rådet i december 2002. Närmare kontakt mellan fiskare och naturvetare skulle göra de vetenskapliga råden tydligare, och den typen av kontakter bör också uppmuntras.

Rådet anser att regionala rådgivande kommittéer är rätt väg framåt. Precis som rådsordföranden sade till fiskeriutskottet i januari, kommer dessa regionala rådgivande kommittéer att erbjuda ett forum där alla intressenter kan träffas och diskutera angelägna frågor. Denna dialog borde gradvis leda till ökad ömsesidig förståelse och tillit. För några år sedan var jag, i min egenskap av ledamot av det irländska parlamentet, ordförande för ett parlamentariskt utskott som granskade fiskeindustrins problem med myndigheterna på olika regleringsorgan i Irland. Ett av våra förslag vid den tidpunkten gällde just att det slags dialog som Seán Ó Neachtain faktiskt har främjat inom fiskeindustrin är av central vikt för att båda sidor skall förstå sina respektive uppgifter.

Rådet avser att anta beslutet om inrättande av dessa regionala rådgivande kommittéer så snart som möjligt efter att ha hört parlamentets synpunkter i frågan. Rådet ser fram emot att ta del av dessa; återigen, ju förr desto bättre. Jag vet att Seán Ó Neachtain kommer att lämna ett framstående och mycket kraftfullt bidrag till den diskussionen.

  Ó Neachtain (UEN). – (EN) Jag vill tacka rådsordföranden för hans utförliga svar liksom för hans stöd till principen om regionala rådgivande kommittéer. Det är min fasta övertygelse att denna nya åtgärd, som för första gången ingår i den gemensamma fiskeripolitiken, kommer att vara till fördel för fiskesektorn över lag under kommande år.

Tror minister Dick Roche att denna åtgärd, om den faller väl ut, kommer att bli en mer integrerad del av den gemensamma fiskepolitiken och att den kan leda till att fiskare och intressenter får en lagstadgad roll att spela i den gemensamma fiskeripolitikens framtida utveckling?

  Roche, rådet. – (EN) Jag vill tacka Seán Ó Neachtain för detta. Svaret på hans följdfråga fanns implicit i mitt svar på hans ursprungliga fråga. Ordförandeskapet angav tydligt i förra månaden att de regionala rådgivande kommittéerna skulle bli ett viktigt forum för alla intressenter. Det finns problem att lösa, men jag skulle instämma i den allmänna principen att samråd med fiskesektorns intressenter är av avgörande vikt.

Det irländska ordförandeskapet kommer att föra fram frågan om hur vi kommunicerar med medborgare på samtliga nivåer – både företagsmedborgare och enskilda medborgare på alla nivåer. Det slags utveckling som Seán Ó Neachtain faktiskt har verkat för under en viss tid är helt förenlig med det irländska ordförandeskapets centrala politiska programpunkt som går ut på att förbättra relationerna mellan gemenskapen och EU-medborgarna över hela linjen, oavsett om dessa medborgare ägnar sig åt fiske, jordbruk eller någon annan typ av verksamhet.

  Talmannen. – Eftersom de behandlar samma ämne, kommer följande frågor att tas upp tillsammans:

Fråga nr 10 från Alexandros Alavanos som ersätts av Dimitrios Koulourianos (H-0861/03):

Angående: Ansträngningar att lösa Cypernproblemet

Enligt många analytiker skulle valen i den så kallade Turkiska republiken Nordcypern kunna ge nytt liv åt försöken att lösa Cypernproblemet.

Anser rådet med tanke på valresultaten att förutsättningar för en lösning på problemet är på väg att skapas? Främjar den turkiska hållningen initiativen till en lösning på Cypernproblemet?

Fråga nr 11 från Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (H-0042/04):

Angående: Senaste utvecklingen i Cypernfrågan och utsikter till en lösning

Vid sitt besök nyligen i Förenta staterna klargjorde den turkiske premiärministern Tayip Erdogan inför Utrikespolitiska rådet att Annanplanen inte kan ligga till grund för förhandlingarna om Cypernfrågan utan snarare tjäna som en referenspunkt för dem. Han framhöll att förhandlingarna måste ske under medverkan av ett oberoende och opartiskt land med politisk tyngd och av en ny företrädare för Kofi Annan.

Anser rådet på grundval av dessa fakta och med tanke på att Rauf Denktash alltjämt är den officielle förhandlaren för den turkcypriotiska sidan att det finns utsikter till en snar och permanent lösning på öns politiska problem?

Ser rådet några utsikter för Cypern att som en enad ö ansluta sig till EU den 1 maj 2004 och tillämpa gemenskapens regelverk över hela territoriet?

Tänker rådet ta några konkreta initiativ för att driva igenom en sådan politik?

  Roche, rådet. – (EN) Dessa frågor kommer mycket lägligt. Europeiska rådet har upprepade gånger uttryckt sin önskan om att ett enat Cypern skall komma med i gemenskapen den 1 maj 2004. Vid Europeiska rådets möte i december 2003 uppmanades alla parter – särskilt Turkiet och de turkcypriotiska ledarna – att kraftfullt stödja FN:s generalsekreterare Kofi Annans arbete, och i samband med detta uppmanade man till ett omedelbart återupptagande av samtalen på grundval av hans förslag. Från FN:s sida uttryckte man återigen sin vilja att förhandla fram villkoren för en uppgörelse i enlighet med de principer som EU grundar sig på.

Under de veckor som har gått sedan Europeiska rådets möte har ett antal framsteg gjorts i utvecklingen – faktum är att utveckling har ägt rum på flera plan under det senaste dygnet – som är av betydelse för utsikterna till en omfattande uppgörelse. I norra Cypern har exempelvis efter valet i december en koalitionsförvaltning bildats under ledning av Mehmet Ali Talat, ledare för CTP-partiet, som har varit för en lösning på Cypernfrågan och en anslutning av ett enat Cypern till Europeiska unionen. Denktash – ledare för det demokratiska partiet – är den andra parten i koalitionen.

I Turkiet gjorde det nationella säkerhetsrådet den 23 januari 2004, efter en intensiv samrådsprocess, ett uttalande om att man hade uppnått samförstånd om att förhandlingar skulle påbörjas, med Annanplanen som grund och på grundval av det faktiska läget på ön.

Premiärminister Erdogan diskuterade själv situationen med generalsekreterare Kofi Annan i Davos den 24 januari och gjorde efteråt ett uttalande om att Turkiet stödde återupptagandet av förhandlingarna på grundval av Annanplanen med målet att få stöd för en uppgörelse genom folkomröstning före den 1 maj.

Premiärminister Erdogan träffade norra Cyperns politiska ledare, däribland Rauf Denktash, då han återvände från Davos. President Papadopoulos har på nytt uttryckt Republiken Cyperns regerings vilja att delta i återupptagna förhandlingar utan att ställa förhandsvillkor.

Förra veckan bjöd generalsekreterare Annan in parterna att återuppta samtalen om en helhetslösning på konflikten om Cypern på grundval av hans förslag. Han framförde i sina inbjudningsbrev uppfattningen att han skulle tolka ett accepterande av en inbjudan som att det fanns en vilja att med FN:s hjälp nå fram till ett avtal senast den 31 mars 2004, och att genomföra samtidiga folkomröstningar om det färdiga avtalet den 21 april 2004. Generalsekreteraren vädjade till ledarna att använda all den politiska vilja som krävs för att nå resultatet på den korta tid man hade på sig.

Enligt den tidsplan som angavs i brevet skulle parterna enas om att avsluta förhandlingarna senast den 26 mars. Om en färdig text inte finns då kommer generalsekreterare Annan att lägga fram de förslag som krävs för att texten skall kunna färdigställas senast den 31 mars. Detta är en mycket ambitiös tidsplan.

Samtalen mellan de grekcypriotiska och de turkcypriotiska ledarna inleddes i New York i går, den 10 februari. Återupptagandet av samtalen innebär en verklig möjlighet att uppnå det historiska målet att göra ett enat Cypern till medlem i Europeiska unionen den 1 maj 2004.

Vi förstår alla att det ännu finns frågor som måste lösas. Men unionen stöder kraftfullt FN i dess centrala roll i arbetet med att hitta en helhetslösning. Vi stöder helt och hållet generalsekreterare Annans senaste initiativ, och rådet står berett att hjälpa till på alla sätt som han anser kan vara till hjälp för att underlätta en överenskommelse.

Kommissionen kommer att spela en väsentlig roll i de återupptagna förhandlingarna i syfte att hjälpa till med att finna en snabb lösning inom ramen för regelverket. Efter ett ingånget avtal är gemenskapen beredd att ge ekonomiskt stöd för utvecklingen av norra delen av Cypern.

Rådet hoppas fortfarande att det blir möjligt att välkomna ett återförenat Cypern till EU den 1 maj 2004. Jag kanske skall berätta för parlamentsledamöterna att jag har ett personligt skäl att hoppas att detta kommer att hända den 1 maj, därför att den stad där jag bor kommer att stå som värd för Cypern på välkomstdagen den 1 maj 2004. Men tiden är knapp, och om förhandlingarna skall kunna slutföras framgångsrikt kommer svåra kompromisser att behövas, och det kommer naturligtvis att krävas politisk vilja från alla sidor.

Anslutningen av ett enat Cypern ligger helt klart i öbefolkningens intresse, och det ligger också helt klart i de grekiska och turkiska medborgarnas och i EU-medborgarnas intresse.

  Posselt (PPE-DE). – (DE) Min fråga är helt enkelt denna: kan rådet i samband med Cypernförhandlingarna, som jag välkomnar varmt och stöder, garantera oss att inga överenskommelser görs med Turkiet bakom kulisserna om att inleda anslutningsförhandlingar eller om en anslutning?

  Roche, rådet. – (EN) Jag förstår frågan, men detta är en mycket känslig period. Parlamentsledamoten vet säkert att samtalen mellan de grekcypriotiska och turkcypriotiska ledarna just nu pågår vid FN:s huvudkontor i New York under ledning av generalsekreteraren. Därför har vi alla ett ansvar att vara mycket försiktiga med offentliga kommentarer om utsikterna till framsteg just nu. Det råder ingen tvekan om att olika mindre frågor liksom olika förhandlingstekniker kommer att användas i syfte att nå fram till en lösning.

I enlighet med de tydliga förpliktelser som ålades Turkiet vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002 kommer Europeiska rådet i december i år, på grundval av kommissionens rapport och rekommendationer, att fatta beslut om huruvida Turkiet har kommit att uppfylla de politiska villkor som ställdes i Köpenhamn. I ett läge då mycket detaljerade och känsliga förhandlingar pågår i New York är det inte rätta tidpunkten att börja spekulera om andra avtal. Det faktiska läget är att erbjudandet har gjorts, att det ligger på bordet, att det finns där för diskussion och att man kommer att besluta om det i december nästa år. Det är relaterat till de objektiva Köpenhamnskriterierna, vilket parlamentsledamöterna och den turkiska regeringen förstår.

  Sacrédeus (PPE-DE). – Europaparlamentet har tidigare uttalat att man ser den turkiska närvaron på norra Cypern såsom en ockupation. Europeiska gemenskapen föddes som ett fredsprojekt, och vår vilja är att vårda arvet från De Gasperi, Schuman, Monet och Adenauer. Mot bakgrund av detta: ligger det i linje med EU:s fredstanke och arvet från våra fäder att ge Turkiet ett startdatum för förhandlingar om medlemskap i Europeiska unionen samtidigt som Turkiet fortsätter att vara en ockupationsmakt av norra Cypern? Med andra ord, kan man ockupera en annan medlemsstat i Europeiska unionen och samtidigt erbjudas samtal om medlemskap?

  Roche, rådet. – (EN) Jag har redan pekat på de objektiva sakförhållanden som kommer att ligga till grund för ett beslut om turkiskt medlemskap.

Unionen har varit den instans som mest kraftfullt och konsekvent har stött generalsekreterare Kofi Annans medlingsuppgift i Cypern. Vi är alla utan tvekan mycket medvetna om den roll som den turkiska regeringen kan spela för att man skall kunna nå en lösning i denna fråga.

Jag vill återknyta till det jag sade tidigare. Det objektiva sakförhållande som ligger till grund för ett beslut om varje ansökan om medlemskap i Europeiska unionen är fullständig efterlevnad av Köpenhamnskriterierna. Det är detta som är grunden, och den medger inget köpslående.

  Talmannen. –

Fråga nr 12 från Josu Ortuondo Larrea (H-0001/04):

Angående: Handlar den spanska regeringen i strid mot artikel 6.1 i EU-fördraget?

Mer än ett hundratal lärare och professorer i straffrätt vid statliga universitet i hela Spanien har offentliggjort ett manifest där de riktar hård kritik mot den strafflagsreform som den spanska regeringen under ledning av Aznar genomförde 2003, och som de betecknar som ett ”fortgående och beklagligt spektakel”.

I manifestet förkastas den senaste strafflagsändringen som förbjuder ledaren för den baskiska regeringen att hålla en folkomröstning för den baskiska befolkningen, och gör det möjligt att sätta honom i fängelse om han skulle göra det. I manifestet varnas även för att den spanska regeringens strategi för att, som de säger, ”försvaga de hämmande krafterna” i rättsliga frågor kan leda till att hela rättsstaten kollapsar, vilket skulle lämna fullständigt utrymme åt barbariet.

Känner rådet till alla fakta om ovannämnda situation? Enligt artikel 7.1 i EU-fördraget får rådet ”slå fast att det finns en klar risk för att en medlemsstat allvarligt åsidosätter principer som anges i artikel 6.1 och lämna lämpliga rekommendationer till denna stat”. Anser inte rådet att det har en etisk, politisk och rättslig skyldighet att undersöka om de uppgifter som offentliggjorts stämmer och, vid behov, lämna lämpliga rekommendationer och vidta lämpliga åtgärder?

  Roche, rådet. – (EN) Rådet hänvisar parlamentsledamoten till det svar rådet gav på hans muntliga fråga H-0806/03 om samma ämne under frågestunden vid sammanträdesperioden i januari 2004.

I samband med detta vill rådet fästa särskild uppmärksamhet på det faktum att unionen är bildad enligt principerna om frihet, demokrati samt respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och för rättsstaten – principer som delas av alla medlemsstater.

  Ortuondo Larrea (Verts/ALE). – (ES) Jag önskar att de irländska medborgare som fortfarande är i livet och som kommer ihåg hur de styrdes från London lyssnar på den här debatten.

Ända sedan Europeiska unionen bildades har fred varit ett av unionens främsta mål. Mer än hundra lärare och professorer i statsrätt från hela Spanien har känt sig tvingade att offentligt avslöja att den spanska regeringens agerande innebär en kollaps för rättsstaten. Jag anser att vi inte kan bortse från detta om det gemensamma målet är att upprätthålla fred och integrering. Fred och integrering i Europa måste omfatta respekt för de demokratiska principerna.

Är ni säkra på att den spanska regeringen upprätthåller de demokratiska principerna och rättssäkerheten?

  Roche, rådet. – (EN) Jag förstår engagemanget bakom frågan men jag skulle vilja klargöra att jag faktiskt inte kan tillägga något ytterligare till de svar på denna fråga som parlamentsledamoten redan har fått, både nu och vid det tidigare tillfället.

  Talmannen. –

Fråga nr 13 från Bernd Posselt (H-0003/04):

Angående: Kosovos ställning

Har det irländska ordförandeskapet några tankar om hur man skulle kunna hantera frågan om Kosovos ställning?

  Roche, rådet. – (EN) Västra Balkan kommer naturligtvis att även under det irländska ordförandeskapet fortsätta att vara ett prioriterat utrikespolitiskt område för Europeiska unionen, liksom det har varit under de tidigare ordförandeskapen. Vi kommer särskilt att inrikta oss på att bygga vidare på de framsteg som gjorts och det goda arbete som utfördes förra året av det grekiska och det italienska ordförandeskapet. De institutionella ramarna för det irländska ordförandeskapet har bestämts genom de mål man kom överens om vid toppmötet i Thessaloniki mellan EU och länderna på västra Balkan i juni förra året, där jag deltog. Toppmötet bekräftade att framtiden för länderna i västra Balkan ligger i integreringen av dem i Europeiska unionens strukturer.

På senare tid har verkliga framsteg gjorts i Kosovo på grundval av resolution 1244 i FN:s säkerhetsråd. Rådet ger sitt fulla stöd till Harri Holkeri, FN:s särskilda sändebud i Kosovo, i hans arbete för att dra igång politiken för ”först regler, sedan status” och för att nå framsteg i den direkta dialogen om praktiska frågor mellan Belgrad och Pristina. Faktum är att det knappast finns ett lämpligare särskilt sändebud än Harri Holkeri i detta avseende; i Irland har vi skäl att vara tacksamma för hans skicklighet, särskilt för hans förhandlingsskicklighet. Detta är viktiga beståndsdelar i processen för fortsatta framsteg i riktning mot en slutgiltig lösning av statusfrågan.

I december underströk rådet vikten av strukturella ekonomiska reformer i Kosovo. Framsteg i privatiseringsprocessen är avgörande vid ekonomiska reformer. Rådet uppmanade de provisoriska institutionerna för självstyre att använda sina befogenheter på ett konstruktivt sätt så att privatiseringsprocessen kan återupptas så snart som möjligt.

Det irländska ordförandeskapet kommer att arbeta för att möjliggöra närmaste möjliga samarbete mellan Europeiska unionen och det större internationella samfundet för att stödja det särskilda sändebudet Harri Holkeri.

I november uttryckte rådet på nytt gemenskapens vilja att bidra till förverkligandet av ett multietniskt och demokratiskt Kosovo i dess europeiska sammanhang, genom ett fullständigt genomförande av FN:s säkerhetsråds resolution 1244 och politiken för ”först regler, sedan status”.

Vi ser fram emot en snar diskussion om det betänkande som rådet vid sitt möte i november gav i uppdrag åt den höge representanten Javier Solana att utarbeta, i nära samarbete med kommissionen och även med Harri Holkeri. Här kommer man att undersöka olika sätt att ytterligare stärka Europeiska unionens bidrag till genomförandet av resolution 1244, med särskild hänsyn till stabiliserings- och associeringsprocessens vägledningssystem och vikten av effektiv tillämpning av riktmärken för politiken för ”först regler, sedan status”.

  Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill tacka rådsordföranden för hans uttömmande och detaljerade svar. Jag vill bara lägga till två kritiska kommentarer eller frågor.

För det första får vi ständigt höra frasen ”först regler, sedan status”. Men av alla stora investerare i Kosovo får jag höra att de inte kommer att investera i Kosovo på lång sikt om de inte har någon aning om hur Kosovos status kommer att utvecklas. Med andra ord fungerar konceptet med ”först regler, sedan status” bara i begränsad utsträckning eftersom det helt enkelt inte finns någon säkerhet om Kosovos framtid. Det är ett problem för den ekonomiska utvecklingen.

För det andra vill jag i det här sammanhanget ta upp att amerikanerna har meddelat att diskussionerna om Kosovos slutgiltiga status bör inledas 2005. Borde inte EU förbereda sig inför dessa förhandlingar senast i år, 2004, så att vi inte ställs inför fullbordat faktum?

  Roche, rådet. – (EN) Ja, det första jag måste säga är att parlamentsledamoten uppenbart har rätt: Ekonomiska framsteg är mycket beroende av omständigheterna. Som lektor under många år vid ett av våra universitet i Irland sade jag att det ekonomiska framsteget är den ömtåligaste av alla blommor och måste få sin näring från en mycket speciell ekonomisk miljö som är särskilt väl avpassad efter dess behov. Graden av privata investeringar i varje region med problem hänger mycket tydligt samman med det allmänna klimatet.

Från EU:s sida är man dock angelägen om att stödja den ekonomiska utvecklingen i Kosovo. Inom UNMIK:s pelare 4 – jag avskyr förresten akronymer – bidrar EU till en positiv förändring av den ekonomiska aktiviteten i Kosovo i riktning mot förhållandena inom en modern och öppen marknadsekonomi. Detta är det som är det centrala med följdfrågan. Målet måste vara att etablera en bärkraftig privat sektor där arbetstillfällen kan skapas, eftersom detta utgör regionens enda hopp. Målet är att ge ett långsiktigt perspektiv. Kravet skulle vara att anpassa Kosovos rättsapparat och förvaltningsstruktur till europeisk standard. Om europeiska företag skall investera är detta vad de kommer att kräva.

Europeiska byrån för återuppbyggnad fortsätter att finansiera och administrera program för hållbar återuppbyggnad och utveckling i Kosovo. När allt kommer omkring måste lösningen åstadkommas inom detta land, genom att man skapar de slags förhållanden som parlamentsledamoten tänker sig. Ordförandeskapet uppmanar de provisoriska institutionerna att engagera sig på ett konstruktivt sätt i denna process.

Dokumentet om regler för Kosovo – vilket man enades om den 10 december 2003 – och det pågående arbetet med att definiera hur genomförandet skall ske kan komma att utgöra ett tydligt ramverk som de provisoriska institutionerna måste hålla sig inom, men de kan också utgöra ett ramverk inom vilket det nödvändiga förtroendet kan byggas upp. Den översynsmekanism som presenterades den 5 november 2003 ser ut att göra det möjligt att uppskatta framstegen inom de provisoriska institutionerna i förhållande till riktmärkena via kvartalsvisa granskningar.

Om man arbetar i enlighet med detta kommer det att leda till att det slags förtroende uppstår som är nödvändigt för att en hållbar ekonomisk utveckling skall bli möjlig. En hållbar ekonomisk utveckling kommer bara att bli verklighet om och när förhållandena för investeringar bedöms som lämpliga av privata företag och investerare.

  Ortuondo Larrea (Verts/ALE). – (ES) Jag vill gratulera det irländska ordförandeskapet och rådet till alla de ansträngningar de gör för att lösa Kosovo-konflikten och andra konflikter runtom i världen.

Rådet och institutionerna är mycket oroade över vad som händer i världen. De försöker erbjuda lösningar och bidrag för att främja freden i världen och lösa konflikter. Europeiska unionen är också engagerad i att hjälpa till att lösa konflikten i Nordirland. Detta omfattar till och med ekonomiskt stöd till fredsprocessen.

Herr rådsordförande, skulle det vara för mycket begärt att man också gjorde någon liten ansträngning för att hjälpa till att lösa den politiska konflikten i Baskien, som också är en del av Europeiska unionen?

  Talmannen. – Även om frågan är giltig, är den inte relevant eftersom den inte handlar om Kosovo-problemet.

  Talmannen. – Eftersom de behandlar samma ämne, kommer frågorna nr 14, 15, 16 och 17 att tas upp tillsammans:

Fråga nr 14 från Miguel Angel Martínez Martínez (H-0007/04):

Angående: Kränkning av de mänskliga rättigheterna när det gäller fängelseförhållandena för kubanska fångar i Förenta staterna

Fängelseförhållandena för fem kubanska medborgare arresterade i Förenta staterna, och mer konkret de hinder som sätts upp för deras förbindelser med familjerna, innebär en uppenbar kränkning av folkrätten och av de mänskliga rättigheterna från den nordamerikanska regeringens sida. Europeiska unionen måste ingripa för att skydda de mänskliga rättigheterna på de ställen där de kränks utan att försöka kringgå sitt ansvar genom att hävda att dessa kränkningar är en bilateral fråga mellan Förenta staterna och Kuba.

Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att kräva att de nordamerikanska myndigheterna respekterar de mänskliga rättigheterna och folkrätten när det gäller situationen för dessa fångar och deras familjer?

Fråga nr 15 från Pedro Marset Campos (H-0036/04):

Angående: Kränkning av de mänskliga rättigheterna för kubaner i Förenta staterna

Fängelseförhållandena för fem kubanska medborgare i Förenta staterna och det faktum att de inte får ha någon direkt kontakt med sina närmaste familjemedlemmar utgör en uppenbar uraktlåtenhet av internationell rätt och en kränkning av de mänskliga rättigheterna från den amerikanska administrationens sida.

Anser inte rådet att EU måste ingripa för att skydda de mänskliga rättigheterna, i stället för att kringgå sitt ansvar genom att hävda att dessa kränkningar är en bilateral fråga mellan Förenta staterna och Kuba? Tänker rådet vidta någon åtgärd i detta hänseende? Känner det nuvarande irländska ordförandeskapet till att det italienska ordförandeskapet inte fick något svar på de frågor som togs upp av ett flertal rådsrepresentanter som var bekymrade över detta?

Fråga nr 16 från Ilda Figueiredo (H-0058/04):

Angående: Förenta staternas kränkning av de mänskliga rättigheterna för kubanska medborgare

Den situation som fem kubanska medborgare befinner sig i efter att de felaktigt har dömts och fängslats i Miami, liksom det faktum att de inte får ha någon som helst direkt kontakt med sina närmaste familjemedlemmar, utgör en grov kränkning av de mänskliga rättigheterna från den amerikanska administrationens sida.

Känner rådet till förhållandena kring de fem kubanska medborgarna? Tänker rådet uttala sig i frågan, så att skyddet för de mänskliga rättigheterna verkligen skall gälla alla och inte bara vissa?

Fråga nr 17 från Efstratios Korakas som ersätts av Ioannis Patakis (H-0061/04):

Angående: Förenta staternas brott mot de mänskliga rättigheterna för fem olagligt fängslade kubaner

De omänskliga förhållandena för de fem kubanska medborgare som sitter fängslade i Förenta staterna för brott de aldrig begått och förbudet för dem att ha någon som helst direkt kontakt med sina anhöriga utgör ett flagrant brott mot folkrätten och grundläggande mänskliga rättigheter från den amerikanska regeringens sida.

Tänker rådet ingripa för att de fem fångarnas rättigheter skall respekteras av Förenta staterna och på så vis överge dagens i allt väsentligt undfallande attityd? Avser det irländska ordförandeskapet att ägna sig åt denna allvarliga fråga eller undvika den i likhet med det italienska ordförandeskapet, som inte gav ett enda svar på liknande frågor från flera parlamentsledamöter?

  Roche, rådet. – (EN) Rådet har inget att tillägga till de svar som gavs vid september månads sammanträdesperiod, och inte heller till de svar som gavs på liknande frågor – nummer H-0629/03 och H-0743/03 – vid november och december månads sammanträdesperioder.

  Talmannen. – Även om det i princip inte finns något utrymme för följdfrågor efter rådsordförandens svar kommer jag att tillåta att ytterligare frågor tas upp.

  Martínez Martínez (PSE). – (ES) Tack, herr talman! Jag vill göra det klart för kammaren att vi kommer att fortsätta att ställa frågor till dess att det grundläggande problemet och lidandet upphör att vara en tvistefråga. Vi kommer förvisso att fortsätta att kräva svar tills vi får något bättre än enbart byråkratiska svar. Jag vill gå så långt som att säga att det senare är ovärdigt den person som ger dem.

De fem fångarna i fråga fick osedvanligt hårda straff efter rättegångar som av amerikanska vittnen och rättsexperter ansågs sakna all rättslig giltighet. Rättegångarna förkastades som skenrättegångar. Dessutom kränks de mänskliga rättigheterna dubbelt upp. Det är inte bara fångarna som förnekas sina rättigheter, utan också deras familjer. De senare förnekas den grundläggande rätten att besöka sina släktingar.

Jag undrar om rådet är oroat över just dessa kubaners mänskliga rättigheter eller om det bara är oroat över de mänskliga rättigheterna för de där andra kubanerna som varit så mycket i rampljuset de senaste månaderna.

Kan man rättfärdiga en selektiv syn på de mänskliga rättigheterna i Kuba? Bör synsättet verkligen vara olika beroende på vem som kränker de mänskliga rättigheterna och vem som utsätts för kränkningen? Är rådsordföranden medveten om att Europeiska unionens trovärdighet och auktoritet är beroende av att den agerar konsekvent? I det här fallet har unionens agerande var fullständigt inkonsekvent. Men ändå kan detta tyckas vara mindre viktigt sett i det större sammanhanget med hela den skandalösa situationen i Guantanamobasen.

  Roche, rådet. – (EN) Jag skulle avsky att ge Miguel Angel Martínez Martínez ett byråkratiskt svar, därför att jag har mycket stor respekt för honom efter att ha känt honom i många år. Han är en god vän.

Rådet betonar återigen att man beklagar varje situation där mänskliga rättigheter inte respekteras. De är av universell betydelse. I likhet med vad som skulle gälla för medborgare i varje annat land står det den kubanska regeringen fritt, om den är bekymrad över välbefinnandet för några av sina egna medborgare i Förenta staterna, att ta upp frågan med de amerikanska myndigheterna, enligt Wienkonventionen om konsulära förbindelser.

Jag måste ställa mig bakom de svar som getts under tidigare ordförandeskap. I praktiken anger Wienkonventionen om konsulära förbindelser de ramar inom vilka frågor av denna typ hanteras och de sätt på vilka den kubanska regeringen får företräda sina medborgare.

Det finns ytterligare en fråga där jag väntar mig en följdfråga: besöksmöjligheter. Jag vet att möjligheten för släktingar att besöka fångar är en angelägen fråga för Miguel Angel Martínez Martínez. Ståndpunkten är att varje stat har en exklusiv och absolut rätt att besluta om icke-medborgares tillträde till dess territorium. Jag kan inte säga så mycket mer än det som redan har sagts. Men jag betonar att rådet beklagar varje situation där mänskliga rättigheter inte respekteras. Som Miguel Angel Martínez Martínez kanske vet arbetade jag tidigare med mänskliga rättigheter inom FN. Jag tar frågor om mänskliga rättigheter på största allvar, oavsett var de uppstår och oavsett vilka stater som är inblandade.

  Marset Campos (GUE/NGL). – (ES) Först vill jag tacka rådsordföranden för hans hjälpsamma svar. Jag tycker emellertid inte att det är helt tillfredsställande, eftersom han hänvisar till Wienkonventionen som rättslig grund i det här fallet.

Europeiska unionen har faktiskt vidtagit åtgärder i liknande fall i andra delar av världen. Därför menar jag att det avgivna svaret är felaktigt. När det har uppstått svårigheter i fråga om mänskliga rättigheter på andra ställen mellan två länder som omfattas av den här konventionen har Europeiska unionen faktiskt uttryckt sin oro för de mänskliga rättigheterna. EU har gått in och begärt att de mänskliga rättigheterna skall respekteras.

Jag uppmanar er därför att se över era argument och utveckla dem vidare. Om ni inte gör det kommer det att uppfattas som partiskhet.

  Roche, rådet. – (EN) Jag vill återigen säga att jag står för de svar jag redan har gett i denna fråga. Jag skulle verkligen beklaga om något jag sagt kunde tolkas som en partsinlaga i någon människorättsfråga någonstans. Mänskliga rättigheter är av universell betydelse, och jag skulle inte vilja att man trodde att det irländska ordförandeskapet, eller något annat ordförandeskap inom Europeiska unionen heller för den delen, skulle inta en partisk hållning i frågor som rörde mänskliga rättigheter. Vi måste vara konsekventa, och som jag redan har sagt anger Wienkonventionen om konsulära förbindelser de ramar inom vilka de eventuella problem som uppkommer först och främst bör hanteras.

  Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman, herr rådsordförande! Även jag är missnöjd med ert svar, eftersom jag hört redogörelser från släktingar till kubanska medborgare som hålls orättfärdigt i amerikanska fängelser, som har nekats besöksrätt. I ett fall nekades en mor alla möjligheter att få kontakt med sin son, och i ett annat fall berättade hustrun till en av dessa fångar att hon hade hindrats från att besöka sin man i amerikanska fängelser. Det här är naturligtvis ett flagrant brott mot de mänskliga rättigheterna. Därför vill jag än en gång fråga er vilka åtgärder rådet behöver vidta för att agera för att bevaka denna mors och hustrus rättigheter, så att de kan besöka sina släktingar som helt orättfärdigt hålls i amerikanska fängelser.

  Roche, rådet. – (EN) Med risk för att upprepa mig i frågan om möjligheten för släktingar att besöka fångar så vet parlamentsledamoten att ståndpunkten är att varje stat har en exklusiv och absolut rätt att besluta om icke-medborgares tillträde till dess territorium. Detta är fastlagt i folkrätten.

Den andra frågan är att om den kubanska regeringen, som utan tvekan har ansvar för sina egna medborgare, menar att förhållanden uppstår som innebär ett brott mot Wienkonventionen, så har man möjligheten att försöka åtgärda dessa förhållanden. Det finns faktiskt inget som ordförandeskapet kan tillägga i denna fråga.

  Patakis (GUE/NGL). – (EL) Herr rådsordförande! Jag förstår verkligen att ni befinner er i en svår position, som måste ge ett svar på det här akuta problemet, ett svar som vi insisterar på och som vi kräver av Europeiska unionen, av rådet, när det tar initiativ i andra frågor. I just det här fallet är vi fullständigt medvetna om den inhumana behandlingen av de här människorna, en behandling som strider mot internationell rätt och kränker de mänskliga rättigheterna.

Vad har dessa människor gjort, herr rådsordförande? De dömdes som brottslingar för att de försökte förhindra kriminella terroristorganisationer betalda av USA att arbeta emot Kuba och mörda landets ledare, däribland Fidel Castro själv.

Händelsen visar tydligt hur hycklande och selektivt allt som USA och Europeiska unionen säger om kampen mot terrorism är. Så länge som Europeiska unionen inte säger ett ord om frisläppandet av dessa patriotiska förkämpar för demokratin inordnar den sig fullständigt och deltar i strategin mot Kuba, som är en förebild för folken i regionen.

Jag frågar er, herr rådsordförande, hur känner sig Europeiska unionen när den å ena sidan talar om att bekämpa terrorismen och å andra sidan i princip blir USA:s medbrottsling i de åtgärder USA vidtar mot anti-terroristkämpar?

  Roche, rådet. – (EN) Jag avvisar bestämt varje antydan om att Europeiska unionen eller det nuvarande ordförandeskapet på något sätt skulle inta en vacklande hållning i människorättsfrågor. Som jag redan har sagt beklagar rådet och Europeiska unionen varje situation där mänskliga rättigheter inte respekteras, men återigen, som jag redan har sagt – om den kubanska regeringen har farhågor om välbefinnandet för någon av sina medborgare i USA så står det den fritt att ta upp frågan direkt med de amerikanska myndigheterna, med stöd i Wienkonventionen om konsulära förbindelser.

Det är detta frågan gäller. Detta är sakfrågan. Rätten finns att ta upp frågan här. Oavsett om parlamentsledamöterna är nöjda med svaret eller inte så råkar det sammanfalla med vad som har fastställts i folkrätten. Det har fastställts av konventionen och jag kan inte säga något ytterligare.

  Crowley (UEN). – (EN) Jag är rädd att jag kommer att späda på ordförandens vånda inför dessa frågor.

Jag skulle vilja komma med ett förslag snarare än med en följdfråga. Skulle ni, herr ordförande, kunna ge oss här i parlamentet en indikation om att ni kanske – för att uppnå det resultat vi alla vill se – någon gång under detta ordförandeskap kan komma att ta upp denna fråga, på ett diskret sätt, med era kolleger i andra medlemsstater och även i USA och kanske Kuba?

  Roche, rådet. – (EN) Om jag svarade ja på Brian Crowleys fråga skulle det inte bli särskilt diskret. Men han känner mig tillräckligt väl för att veta att jag är oförskräckt nog att ta upp frågor där de behöver diskuteras även om de ibland kan upplevas som obekväma. Jag vill inte inge några falska förhoppningar, men jag pekar på att det finns möjligheter för Kubas regering – som har det främsta ansvaret för sina medborgares välbefinnande – att ta upp frågan om den så önskar, särskilt inom ramarna för Wienkonventionen.

  Talmannen. Eftersom den tid som har avsatts för frågestunden har tagit slut, kommer frågorna nr 18-33 att besvaras skriftligen⁽¹⁾.

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.01 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman⁽²⁾

(1) Se bilaga: ”Frågestund” .

(2) Parlamentets sammansättning : se protokollet.

8. Tillnärmning av civilprocessrättsliga regler

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0041/2004) av Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om möjligheterna till en tillnärmning av de civilprocessrättsliga reglerna inom Europeiska unionen (KOM(2002) 746 + KOM(2002) 654 – C5-0201/2003 –2003/2087(INI)).

  Bartolozzi (PPE-DE), ställföreträdare för föredraganden. – (IT) Herr talman, kommissionär de Palacio, mina damer och herrar! Det stora och hela tiden stigande antalet ekonomiska transaktioner och förflyttningar av personer inom Europeiska unionen ökar risken att enskilda medborgare eller företag skall finna sig indragna i rättstvister av gränsöverskridande karaktär. Det handlar om mål där parterna är bosatta i olika medlemsstater och som därför är förenade med vissa svårigheter. Risken är att parterna i sådana fall avstår från att hävda sina rättigheter på grund av de hinder de stöter på när det gäller att vidta rättsliga åtgärder i ett främmande land, vars lagstiftning eller förfaranden de inte förstår, och på grund av de kostnader som detta skulle medföra. I många fall, till exempel när det gäller tvister om mindre värden, kan de rättsliga kostnaderna dessutom i själva verket överskrida de belopp tvisten gäller. Med andra ord skapas en äkta inre marknad genom ett gemensamt område för rättvisa som privatpersoner och företag kan få tillgång till, oberoende av, och utan att straffas av, rättssystemet i vars och ens medlemsstat.

Det är denna situation som gett upphov till de två grönböckerna som omfattas av kommissionens initiativ. Den första grönboken gäller omvandlingen av 1980 års Romkonvention om avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument och revideringen av densamma. Romkonventionens omvandling till gemenskapsinstrument, som behandlas i detta betänkande, kompletterar det som redan skett med Brysselkonventionen och är förvisso användbar eftersom den garanterar en direkt tillämpning och enhetlig tolkning av EG-domstolen. Bestämmelserna bör i framtiden kompletteras med det gemenskapsinstrument som kallas Rom II och som ingår i det senaste förslaget till förordning om vilka lagar som skall tillämpas i samband med utomobligatoriska skyldigheter och för vilket Diana Wallis är föredragande.

Behovet av att integrera de tre instrumenten är uppenbart för alla. Det innebär inte bara att man går vidare och skyndsamt omformar Romkonventionen till ett gemenskapsinstrument genom att anta en särskild förordning så att lagstiftningen på den internationella privaträttens område får en enhetlig bas, utan även att man i ett senare skede kommer fram till en genuin kodifiering som tillsammans och systematiskt redovisar de bestämmelser som blivit gemensamma instrument från Bryssel I, Rom I och Rom II.

När det gäller förnyelsen av innehållet i Romkonventionen skulle vi först av allt kunna införa en princip för att garantera att de tvingande bestämmelserna i gemenskapsrätten gäller, till exempel när det gäller att skydda den svagare parten (anställda, konsumenter), om man skulle välja lagen i ett tredjeland.

Sedan bör man utvidga tillämpningsområdet för konventionens bestämmelser med försäkringsavtal och göra vissa preciseringar på grund av behovet att samordna de regler som anges för konsument- och anställningsavtal samt för elektronisk handel med gällande gemenskapsrätt.

Även den andra grönboken som lagts fram av kommissionen och som gäller ett europeiskt betalningsföreläggande och åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden, är av största betydelse. För många europeiska medborgare och företag, framför allt små och medelstora företag, är en säker och snabb återbetalning av skulder av icke försumbar betydelse, framför allt när tvisten antar gränsöverskridande karaktär på grund av att gäldenären är bosatt i utlandet eller domen måste verkställas i utlandet.

Mervärdet för dessa bestämmelser, som av samma skäl som vi har angett med hänvisning till Romkonventionen borde införas genom en gemenskapsförordning, skulle ligga i möjligheten att få ett verkställande till stånd inom hela unionens territorium utan att tillgripa interimistiska åtgärder. Det skulle göra det möjligt att driva in betydande obestridda fordringar eller väcka talan i fall där fordringsägaren annars i allmänhet skulle avskräckas från att göra detta.

I förordningen bör man dessutom beskriva hela indrivningsförfarandet och även ange förutsättningarna för fordringsägarnas krav på ett sådant sätt att man förverkligar ett gemensamt förfarande med säkra rutiner och om möjligt kända kostnader. När det gäller ett europeiskt betalningsföreläggande måste ett par kompletteringar göras. Det handlar i första hand om att utvärdera om ett sådant betalningsföreläggande bör begränsas till gränsöverskridande ärenden eller om man skulle kunna hitta tillämpningar även på inhemska tvister. Samtliga medlemsstater har inte särskilda förfaranden av denna typ i den egna processrätten, och de skiljer sig åt i betydande grad där sådana finns. För att undvika att olika kategorier av fordringsägare behandlas olika förefaller det därför lämpligt att överlåta till parterna att tillämpa detta instrument även när det gäller interna tvister.

  De Palacio, kommissionens vice ordförande. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag säga att kommissionen är mycket glad över Europaparlamentets stöd för att inrätta ett europeisk betalningsföreläggande. Parlamentets förslag till hur det här skall utformas – som vi verkligen är tacksamma över – kommer att beaktas i förberedelsearbetet innan en förordning antas för att skapa en europeisk exekutionstitel inom en snar framtid.

Jag är också glad över att vi är överens om att betalningsföreläggandet inte skall ersätta eller harmonisera nationell processrätt, utan att det skall vara ett alternativ och ett frivilligt instrument och att det dessutom endast skall tillämpas på penningfordringar oavsett om de handlar om obligatoriska eller utomobligatoriska skyldigheter, och oavsett deras värde.

Jag vill också poängtera att vi håller med om att det inte finns något berättigande för att skapa separata regler för domstols behörighet som skiljer sig från dem som fastställs i förordning (EG) nr 44/2001 (”Bryssel I”) och vi är eniga om betydelsen av tillräckligt skydd för rätten till försvar.

Kommissionen håller också med om att direkt verkställighet av domar som utfärdas enligt detta förfarande bör åstadkommas genom en framtida förordning som skapar en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar.

Dessa gemensamma övertygelser kommer att tillfredsställas helt och hållet i det kommande förslaget till förordning, även om det finns andra frågor där parlamentet inte verkar ha gett något slutgiltigt förslag utan snarare intar en mer öppen hållning. Det gäller till exempel valet av modell med antingen ett steg baserat på bevis eller två steg utan bevis.

För att skapa ett verkligt enhetligt europeiskt förfarande måste kommissionen i vilket fall som helst fatta ett beslut och jag förväntar mig att ett förfarande kommer att väljas där det inte krävs skriftlig bevisning.

Kommissionen anser att det vore olyckligt om parlamentet, i motsats till i andra fall – till exempel direktivet om fri rättshjälp – inte stödde en bred inriktning, som även behandlar nationella situationer, utan i stället förespråkade en mer restriktiv hållning.

Vi vill tacka utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden och dess föredragande för deras kommenterar till grönboken om det framtida gemenskapsinstrumentet för tvister om mindre värden.

Vi måste också säga att vi har för avsikt att lägga fram ett förslag – ungefär i oktober i år – till ett gemenskapsinstrument med bred omfattning, ett förslag som kommer att föregås av omfattande samråd, såväl med medlemsstaterna som med alla berörda parter. Målet med detta gemenskapsinstrument kommer att vara att förenkla och snabba på handläggningen av tvister om mindre värden och vi förväntar oss att det kommer att utgöras av två delar: den första är att skapa ett europeiskt förfarande för tvister om mindre värden, vilket kommer att vara ett frivilligt instrument som skall komplettera de befintliga möjligheterna i de olika medlemsstaterna, och den andra kommer att ersätta de interimistiska åtgärderna – ”exekvaturen” – för att göra det möjligt att i andra medlemsstater erkänna och verkställa domar som utfärdats i ett europeiskt förfarande för tvister om mindre värden.

Jag vill tacka utskottet för rättsliga frågor och dess föredragande för deras stöd för kommissionens initiativ till att omvandla 1980 års Romkonvention om tillämplig lag på avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument för att säkerställa att den tolkas enhetligt och för att skynda på dess ikraftträdande i de nya medlemsstaterna.

När vi upprättar förslaget till detta instrument kommer vi otvivelaktigt att noggrant överväga de ytterst värdefulla kommentarerna i betänkandet om olika frågor av mer teknisk karaktär och, som jag sade, efter det breda samråd som vi har inlett genom grönboken bör det vara möjligt att anta ett förslag till förordning 2005.

  Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Detta är inget lagstiftningsförfarande utan ett samråd, en preliminär fas, och jag vill framhålla att parlamentet här inte agerar i egenskap av lagstiftande organ utan som företrädare för det europeiska civilsamhället och att det troligen inte finns någon annan institution som företräder det europeiska civilsamhället så troget som vi, eftersom vi är valda av medborgarna.

Kommissionens förslag är goda idéer. Vi är nu på grönboksstadiet, och vi hoppas att kommissionen kommer att lägga fram sina förslag inom kort. Framför allt vill jag välkomna det faktum att kommissionen nu tar upp ett av de viktigaste förslagen i parlamentets rekommendationer – att man använder sig av förordningsformen, vilket är det lämpligaste sättet att anta dessa bestämmelser. Vi kan inte låta det stanna vid ett direktiv, eftersom detta skulle ge de nationella myndigheterna för mycket spelrum och leda till oklarheter i fråga om tillämpningen av reglerna.

För det andra anser jag att betänkandet av Giuseppe Gargani innehåller en mycket viktig idé: idén om vikten av kodifiering. Denna idé återspeglas också i den interinstitutionella överenskommelse som nyligen slöts mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Vi måste i möjligaste mån, efterhand som vi antar lagbestämmelser, kodifiera dem så att vi inte sedan upptäcker att vi står där med en serie förordningar, direktiv, beslut och så vidare som inte hänger ihop. Vi börjar nu få en rad konkreta regler om samarbete på området privaträtt och idealet vore att kunna samla dem i en kodifierad text, och vi skulle också kunna överväga en typ av permanent kodifiering, det vill säga att varje ny regel skulle integreras med de andra för att åstadkomma största möjliga överensstämmelse i lagtexten.

Detta är naturligtvis inte rätt tillfälle att ge kommissionen rekommendationer i denna fråga, men det finns en möjlighet att göra detta, och vi bör därför försöka åstadkomma detta och försöka få det antaget.

Sammanfattningsvis anser jag att samarbetet mellan parlamentet och kommissionen fungerar bra i den inledande fasen. Jag tror att de förslag kommissionen kommer att lägga fram för parlamentet från och med oktober kommer att tas emot väl och att vi kommer att kunna arbeta för medborgarnas bästa för att få gemenskapslagarna så harmoniserade och sammanhängande som möjligt, vilket, som Paolo Bartolozzi påpekade tidigare, kommer att gynna småföretagen och de vanliga medborgarna, vilka förväntar sig mer av Europeiska unionen än bara en mekanism för internationellt diplomatiskt samarbete.

  MacCormick (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Det är ett nöje att ta upp denna viktiga fråga här i kväll. I eftermiddags hade jag förmånen att sitta ordförande i ett möte där vi diskuterade förslaget till direktiv om skydd av immateriella rättigheter. Det som framkom tydligast under diskussionen var att den största skillnaden mellan rättssystemen i Europeiska unionen finns inom de rättsliga processerna snarare än i innehållet i lagarna. Förslagen om anpassning av processrätten tillhör dem som är svårast att effektivt omsätta i praktiken. Detta är något vi måste ha i åtanke.

Som ni vet representerar jag ett område i Skottland här i parlamentet. I Skottland har vi den unika förmånen att ha ett rättssystem som är mer eller mindre är hälften av varje, det vill säga en blandning av de civila systemen på den europeiska kontinenten och common law-systemet i England, Irland och Nordirland. Kommissionären kanske skulle ägna sin tid åt att studera skotsk processrätt som en möjlig bro mellan de två stora olika systemen i denna del av världen. Hursomhelst stöder vi i min grupp absolut idén om att gå från konventioner till regelverk. Manuel Medina Ortega har helt rätt när han säger att ett regelverk är rätt instrument för att handskas med dessa harmoniseringsproblem.

Slutligen, när det gäller småmål, vill jag säga att allt i Garganis betänkande är beundransvärt. Jag skulle dock särskilt vilja understryka en sak som gäller delgivning av rättsakter, nämligen punkt 6(i), där följande står att läsa: ”Delgivningen skall utföras av specialiserad personal som har tillbörlig juridisk utbildning för att kunna ge gäldenären all den information som han kan behöva i fråga om det aktuella förfarandet.”. Mycket av det vi har gjort i fråga om harmonisering omintetgörs för närvarande av dålig översättning, brist på tolkning och bristande klarhet. Jag ber om stöd för denna punkt.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 12.00.

9. Europeisk sjösäkerhetsbyrå

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande (A5-0021/2004) av Emmanouil Mastorakis för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1406/2002 om inrättande av en europeisk sjösäkerhetsbyrå (KOM(2003) 440 – C5-0393/2003 – 2003/0159(COD)).

  De Palacio, kommissionens vice ordförande – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska sjösäkerhetsbyrån har inte varit i gång särskilt länge. Ändå har kommissionen föreslagit att utvidga dess funktioner inom tre mycket specifika och mycket ämnesinriktade områden, nämligen bekämpning av föroreningar orsakade av fartyg, utbildning av sjöfolk och sjöfartsskydd.

Jag vill påpeka att de senaste sjöfartskatastroferna har gjort det fullständigt klart att vi måste anta nya åtgärder på EU-nivå, inte bara för att förebygga föroreningar, utan också i samband med tillhandahållande och förvaltning av resurser för bekämpning av föroreningar när de uppstår.

Byråns insatser för bekämpning av föroreningar kommer att komplettera de bestämmelser som redan finns i unionens stater och skapa ett mervärde åt de åtgärder som vidtas på gemenskapsnivå inom området för samhällsskydd. De kommer att komplettera medlemsstaternas system för insatser och inte i något fall ersätta dem – och det är inte heller det som är meningen. För detta ändamål skall byrån kunna hyra specialfartyg och flerfunktionsfartyg. Byrån kommer att tillhandahålla adekvata resurser för detta, liksom tekniskt och vetenskapligt stöd inom området till medlemsstaterna och kommissionen.

När det gäller miniminivån på utbildning för sjöfolk innebär vårt förslag en enkel jämförelse med de befintliga bestämmelserna i förordningen om inrättandet av byrån, med en mer framträdande roll för gemenskapen i enlighet med direktiv 2001/25/EG. Den uppmanas därför att aktivt bidra till de nya förfarandena för erkännande av yrkeskvalifikationer för sjöfolk som utfärdas av tredjeländer.

Även när det gäller skydd för medborgarna syftar vårt förslag till att ta hänsyn till den nya gemenskapsbefogenheten i fråga om förbättring av säkerheten på fartyg och i hamnanläggningar. Förordningen som inför denna nya befogenhet kommer snart att träda i kraft, tack vare den överenskommelse som parlamentet och rådet uppnådde vid första behandlingen. Enligt denna överenskommelse måste kommissionen kontrollera att de kontrollförfaranden som införs av medlemsstaterna är effektiva. Att byrån deltar i dessa inspektioner är helt riktigt. En ändring som parlamentet föreslår i texten till förordningen om byrån gäller ramen för detta deltagande och begränsar det i praktiken till inspektioner inom den privata sektorn. Även om detta tillvägagångssätt är mer restriktivt än det vi förespråkat, kan kommissionen acceptera det.

Sammanfattningsvis, herr talman, mina damer och herrar, konstaterar jag att rådets och parlamentets ståndpunkter i denna fråga ligger mycket nära varandra, och jag vill ta tillfället i akt och tacka Emmanouil Mastorakis för hans arbete. Jag tycker att ändringarna är konstruktiva och jag anser att det är på detta sätt vi snabbt kommer att kunna komma överens med parlamentet och därmed ge byrån dess nya befogenheter, särskilt i fråga om förvaltningen av resurser för bekämpning av föroreningar till havs. Detta, tillsammans med den ändrade tilldelningen av resurser i årets budget och kommande budgetar, kommer att innebära att vi på EU-nivå får tillgång till fartyg för bekämpning av föroreningar till havs, för att hantera något vi tyvärr inte kan förhindra, nämligen risken för nya katastrofer liknande dem vi redan sett, eftersom det aldrig går att eliminera denna risk helt. Vi måste i möjligaste mån minimera effekterna av dessa katastrofer, om det inträffar fler.

  Mastorakis (PSE), föredragande. – (EL) Herr talman! Europeiska kommissionen har föreslagit att utöka byråns kompetensområde så att den skall kunna stödja gemenskapens befintliga ramverk och mekanismer inom området för oavsiktlig och avsiktlig förorening av havet och inom skyddspolitiken.

Vi hade en lång debatt om vidden av denna utökning i utskottet och med högre kommissionstjänstemän och vi kom nästan enhälligt fram till en baslinje som också rådet kan godta. Grundelementet i den föreslagna ändringen är att byrån i allmänhet agerar som kompletterande kapacitet, utan att ifrågasätta medlemsstaternas jurisdiktion, och ger stöd till Europeiska kommissionen. Jag skall inte dölja för er att det uppstod allvarliga problem i fråga om överföringen av uppgifter, inte bara i fråga om skydd utan också i fråga om trygghet, Och vi beslutade till sist att acceptera det som var möjligt. Det kan möjligen ha varit till någon hjälp att engelskans ”safety” och ”security” på föredragandens språk, grekiska, översätts med samma ord.

Vi menar, när vi talar om en skyddsmekanism, att det utan tvekan är bättre att ha en kanske någon sämre utrustad mekanism, så länge vi kan få den så snabbt som möjligt. För tillfället är det viktigaste, måste det viktigaste vara, att så snabbt som möjligt organisera oss för att bekämpa händelser som den med fartyget ”Prestige”, för vilken Europaparlamentet inrättat ett tillfälligt utskott så vi kan få reda på exakt vad som hände och få fram förslag om vad som skall göras i framtiden. Dessutom har det beslutats om en utvärdering av den ändrade förordningen, så att förfarandet för att förbättra den, om så krävs, kan gå framåt. Jag vill ta tillfället i akt och än en gång protestera mot den oacceptabla behandlingen av befälhavaren på ”Prestige”, Apostolos Magouras, som behandlas som en brottsling. Detta är inte humanitärt godtagbart och det avskräcker kvalificerade unga människor från att gå in i sjöfartsyrken, vilken medför uppenbara faror för sjöfarten världen över och för våra hav.

Avslutningsvis vill jag tacka alla politiker och avdelningstjänstemän som varit delaktiga och påpeka att vårt utskott inte ställde sig bakom de ändringar som budgetutskottet föreslog, eftersom vi ansåg att det inte var rätt att de skulle vara med i en sådan förordning som den ändrade förordningen, av både substantiella och formella skäl.

  Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Det faktum att vårt utskott antog Mastorakisbetänkandet med 45 röster mot 1 bevisar tydligt, enligt min mening, att nästan hela kammaren ställer sig bakom innehållet.

För vår del har vi från början gjort det klart att vi stöder Europeiska kommissionens förslag att utöka sjösäkerhetsbyråns befogenheter. Detta måste göras, vilket jag tror att ”Prestiges” förlisning mycket tydligt har visat. Därför har vi från början stöttat betänkandet av Emmanouil Mastorakis. Den ståndpunkt vårt parti och Europaparlamentet i stort antog i fråga om Sterckxbetänkandet pekar också åt det hållet. Det var i det betänkandet de idéer som Europeiska kommissionen nu föreslår först lades fram.

Jag är glad att jag här i dag, inför denna kammare, på PPE-DE-gruppens vägnar upprepar vårt stöd för Mastorakisbetänkandet, där man bemödat sig om att nå en överenskommelse med rådet, så att vi kan avsluta detta ärende snabbt vid första behandlingen utan dröjsmål. Föredragandens ansträngningar för att nå en överenskommelse har i många fall varit svåra, eftersom man varit tvungen att hitta konvergenspunkter med vissa medlemsstater som hade en del att anföra i fråga om subsidiaritetsprincipen. Dessa problem lyckades man så till slut överbrygga och jag vill därför gratulera föredraganden till hans betänkande.

Bortsett från detta vill jag också, – nu inte som företrädare för Europeiska folkpartiet, utan som grekisk parlamentsledamot – eftersom han själv tog upp frågan, påpeka att jag naturligtvis instämmer med vad han sade om den grekiska befälhavaren och att jag hoppas de spanska myndigheterna gör vad de kan för att se till att han behandlas rättvist.

  Poignant (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det är vid få sittningar som frågan om sjöfartssäkerheten inte tas upp. Denna är inget undantag, men här har vi uppnått konsensus. Ja, jag tror faktiskt i stort sett alla instämmer i vår kollegas betänkande.

Jag vill bara säga några ord om några frågor. För det första – nödhamnar. Jag tror, fru kommissionsledamot, att när arbetet väl är slutfört skulle det vara bra att ha ett europeiskt register över tillflyktsorter och nödhamnar och nödhamnsförfaranden så att alla känner till dessa och har full tillgång till alla detaljer.

Så några ord om själva byrån. Den har sitt säte i Lissabon. Jag önskar den all lycka i Lissabons hamn, men man får inte glömma att den också måste förses med regionala tekniska kontor och att vi måste arbeta snabbt. Vi måste handla på ett sätt som gör att byråns operativa del, dess arbetsverktyg i praktiken, sätts i stånd så fort som möjligt. Regionala tekniska kontor planeras, tror jag, längs Atlantkusten, vid Medelhavet, vid Östersjön och vid Adriatiska havet.

Slutligen läste jag i går, i kommissionens rapport om budgetplanen för 2007–2012, att ni föreslog en europeisk gränsskyddsbyrå med en europeisk gränsvaktskår. Jag tror vi i detta sammanhang också måste fästa uppmärksamheten på sjögränserna. Det ni föreslagit om landgränserna är värt att granskas med tanke på tillämpning på sjöfartsområdet, inte i exakt samma form, men i en anpassad version.

Sammanfattningsvis, fru kommissionsledamot, anser jag att arbetet är långt ifrån slutfört. Det finns ett område där det också vore bra att fortsätta våra ansträngningar och det är i fråga om bekvämlighetsflagg. Jag menar nämligen att hoten kommer att fortsätta sväva över sjöfolket och miljön så länge det är möjligt att genom en advokat, som täcker upp för en anonym och stenrik ägare, registrera ett fartyg i Panama för 1 500 US-dollar, och detta med full diskretion.

  Vermeer (ELDR). – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! En snabbstart för Europeiska sjösäkerhetsbyrån (EMSA) skulle i högsta grad ligga i den nuvarande europeiska sjösäkerhetspolitikens intresse. Jag välkomnar att Emmanouil Mastorakis avlägsnat alla hinder och sett till att vi kan arbeta effektivt under den korta tidsfristen. Kanske inte alla håller med mig, men jag beklagar inte restriktionerna kring säkerheten, och jag tror att allt är helt utstakat nu. Att försöka föra in fysiska säkerhetsåtgärder inom byråns befogenhetsområden skulle bara ha gjort den kontroversiell och därmed kunnat förhindra att den snabbt kom till stånd. Som jag ser det innebär det att mervärdet ligger i den förbättrade samordningen av den kunskap och de resurser som redan finns i de olika medlemsstaterna.

Det är viktigt att vi kan rösta ja i morgon, särskilt eftersom vi då kan göra detta till lag i början av mars. Detta skulle i sin tur göra det möjligt för EMSA att lägga förslag till budgeten 2005, vilket måste göras före den 1 april. På så sätt skapar vi utrymme för att omsätta byråns befogenheter i fråga om oljesanering i praktiken, och vi gör det möjligt att göra de nödvändiga investeringarna i ny utrustning. Jag ser det som mycket positivt att byrån också skall ges behörighet att bedöma tredjeländers utbildningar, eftersom den största faran till havs trots allt är den mänskliga faktorn, och detta kommer att minska bristen på kunskap. Det är olyckligt att utredningsmyndigheterna vid fartygskatastrofer i viss mån visat sig vara en besvikelse. De har nämligen bara omfattat utbyte av metoder och uppgifter, vilket jag anser inte vara tillräckligt proaktivt arbete.

Jag vill fråga kommissionsledamoten om det, i det fall överenskommelser kan göras med ett tredjeland, inte vore klokt att se till att Ryssland blir ett av de första länder man gör detta med, så vi kan göra de europeiska kusterna säkra.

  Ortuondo Larrea (Verts/ALE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Med beaktande av de bittra erfarenheterna i samband med ”Prestiges” förlisning, lägger kommissionen fram ett förslag om ändring av förordningen om inrättande av Europeiska sjösäkerhetsbyrån. Vi är för att utöka byråns befogenheter, så att den kan ge stöd i fråga om föroreningar till havs – avsiktliga och oavsiktliga – och i fråga om skydd för medborgarna, så att systematiska inspektioner av säkerhetssystemen på fartyg och i hamnar kan genomföras.

Vi är också för att byrån skall delta i förfarandena för erkännande av yrkeskvalifikationer för sjöfolk som utfärdats av tredjeländer, där jag skulle vilja lägga till befogenheten att godkänna utrustning som garanterat överensstämmer med Marpol-reglerna och andra regler, för att förhindra att spill från oljetankar eller slagvatten från rengöring av tankar dumpas i havet.

I synnerhet anser vi att byrån måste förses med alla de ekonomiska, mänskliga och materiella resurser som krävs för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter korrekt. För det första måste den ha nödåtgärdsplaner för sjöfartskatastrofer som omfattar alla kuster, från Gibraltar till Ryssland, och som kan sättas i verket efter behov i Atlanten, Medelhavet, Östersjön, Nordsjön osv., däribland planer för att ta hand om det avfall som blir resultatet av uppsamlingsoperationer och rening av brännoljor.

Den bör också ha en tillräckligt stor fartygsflotta för snabba insatser och specialiserade räddningsfartyg, som också har kapacitet att pumpa ur och föra över olja från vilket fartyg som helst som befinner sig i sjönöd. Den måste naturligtvis också ha kvalificerad personal som kan kontrollera att kontrollförfarandena är effektiva, att säkerhetsföreskrifterna tillämpas och att man förebygger föroreningar i europeiska hamnar och på fartyg som trafikerar gemenskapens farvatten, inte bara de som anlöper våra hamnar.

Jag vill tacka Emmanouil Mastorakis för hans betänkande och uttrycka vårt stöd för kommissionens förslag, även om vi hade velat se det gå lite längre.

  Queiró (UEN). – (PT) Herr talman! Det är lämpligt att erinra om att parlamentet, kommissionen och rådet reagerade snabbt och effektivt på de tragiska olyckorna i samband med tankfartygen ”Erikas” och ”Prestiges” förlisning utanför Europas kust. Viktig lagstiftning antogs också, inom vars ram jag särskilt vill framhålla inrättandet av Europeiska sjösäkerhetsbyrån, som skall få sitt högkvarter i Lissabon, något jag naturligtvis välkomnar. Jag vill också påpeka att parlamentet inrättat ett tillfälligt utskott för ökad sjösäkerhet (MARE), vars betänkande vi väntar på med intresse. Det faktum att vi än en gång diskuterar detta ämne här i dag, i det specifika syftet att utöka byråns kompetens, är ett gott bevis på att tidens gång och effekterna av det massmediala trycket efter dessa händelser, i motsats till vad som ofta händer i liknande fall, inte uttömt vår politiska handlingskraft och vår förmåga att hålla tempot uppe i denna fråga.

Låt oss alltså se på de områden inom vilka kommissionen föreslår att byråns handlingsförmåga skall utökas. För det första har vi gensvaret på föroreningar till havs. Vi har alltid sagt att medlemsstaterna måste samordna sina krafter när olyckor sker. Erfarenheten har visat att ingen medlemsstat klarar att hantera ett stort oljeutsläpp på egen hand. Det finns därför uppenbarliga vinster med samordnade gemenskapsinsatser på detta område och byrån kan spela en viktig roll. Dess nya funktion – insatser vid olyckor – är dessutom huvudpunkten i förslaget för oss i Portugal, ett kustland med lång kust där många fartygsrutter går samman. Det är dock nödvändigt att exakt precisera byråns interventionsmetoder, särskilt i fråga om tillgången till specialfartyg som skall ställas till förfogande för medlemsstater som drabbas av föroreningar, och i fråga om systemen för uthyrning av dessa fartyg.

För det andra utgör inte utbildningen av sjöfolk något problem, särskilt med tanke på hur byrån skall delta i förfarandena för erkännande av yrkeskvalifikationer för sjöfolk utfärdade av länder utanför EU.

För det tredje gäller den mest omtvistade punkten frågan om byråns verksamhet när det gäller säkerheten, eftersom kommissionens ursprungliga förslag verkade göra intrång på medlemsstaternas befogenheter i fråga om den nationella säkerheten och kampen mot terrorism. De ändringar som föreslagits av föredraganden och godkänts av utskottet för regionalpolitik, transport och turism har dock lyckats begränsa byråns räckvidd till klart definierade områden som överensstämmer med de nya gemenskapsbefogenheter som följer av direktiven om säkerhet på fartyg och i hamnanläggningar, och dessutom se till att byråns verksamhet kompletterar kuststaternas prerogativ och inte gör intrång på dem. Sammanfattningsvis stöder vi den balanserade hållning som antagits av föredraganden, som vi vill gratulera till hans utmärkta bidrag till en bättre säkerhet till sjöss och till förebyggandet av föroreningar av havet. Vad vi aldrig får glömma är att när olyckor inträffar, tar inte skadorna hänsyn till nationella gränser.

  Souchet (NI). – (FR) Herr talman! För att förhindra missbruk och undvika frestelser är det viktigt att de uppgifter som överlåts till gemenskapsbyråerna definieras mycket exakt, även om antalet byråer har en tendens att öka i en förfärande takt. Det är därför vi fäster särskild vikt vid att granska de förslag som läggs fram för oss om att utöka sjösäkerhetsbyråns befogenheter, i synnerhet inom två känsliga områden.

Även om vi när det gäller föroreningsbekämpningsfartyg vid första påseendet inte har något emot att göra införskaffningskostnaderna för dem ömsesidiga, måste det tydligt bekräftas att ansvaret för förvaltningen av dessa fartyg och initiativet för förebyggande och bekämpning av föroreningar till havs i första hand ligger hos kustmedlemsstaterna och att kommissionen endast skall ingripa för att komplettera insatserna, och noggrant och känsligt tillämpa subsidiaritetsprincipen. Det är mycket viktigt att undvika situationer där gemenskapsinsatser kan kompromettera effektiviteten i beslutsystem som visat sitt värde, vilket till exempel var fallet i fråga om den atlantiska hamnpolismyndighetens samordning av nationella resurser, gemenskapsresurser och utomeuropeiska resurser i samband med ”Prestiges” förlisning.

När det gäller utökandet av byråns befogenheter inom kampen mot terroristhot, måste varje sådan utökning klart definieras. Gemenskapsbyrån har exempelvis uppenbarligen inte befogenheter att ingripa i fråga om den faktiska principen om inspektioner, och inte heller att föreslå möjliga sanktioner. Den enda roll byrån kan ha är att genomföra inspektioner av fartyg och hamnanläggningar. Vi måste vara särskilt vaksamma på denna punkt, som är extremt känslig när det gäller medlemsstaternas säkerhet, för att undvika att oklarheter uppstår och att underentreprenörer tar på sig ansvar som de inte har.

  Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Vi är alla medvetna om att det var efter tankfartyget ”Prestiges” förlisning, och den därpå följande bristen på samordning mellan medlemsstaternas insatser, som kommissionen beslutade att lägga fram förslagen om ändringar i förordningen om inrättandet av Europeiska sjösäkerhetsbyrån. Vraket – och de mänskliga, miljömässiga och ekonomiska tragedier det orsakade i de områden som drabbades, i synnerhet Galicien – visade tydligt att det krävs mer effektiva insatser och en bättre samordning mellan medlemsstaterna. Det finns dock ingen som helst anledning att utöka byråns befogenheter till områden som så tydligt är medlemsstaternas ansvar, eftersom detta skulle medföra dubblerade kostnader och frånta medlemsstaterna en del av deras ansvar. Detta skulle i sin tur leda till frågor om suveränitet och i förlängningen till konflikter i fråga om behörighetsområden.

Den allra viktigaste frågan är att klargöra hur långt byråns behörighetsområde kan och bör utsträckas. Jag måste säga att jag är mycket glad att byrån skall inrättas i Portugal – jag hoppas att det sker så snart som möjligt och tycker att det vore bra om kommissionen kunde ge oss lite information om tidsplanen. De befogenheter jag talade om får inte underminera subsidiaritetsprincipen. Föredraganden föreslår att byråns arbete när det gäller hantering av föroreningar skall begränsas till tekniskt och vetenskapligt stöd och inte ersätta medlemsstaternas egna reaktionsmekanismer – den bör tillhandahålla extra resurser när så begärs av den regering som ansvarar för genomförandet av saneringsoperationen.

Jag delar denna åsikt, eftersom ingen stat ensam klarar att hantera stora oljeutsläpp. Under sådana förhållanden kan byrån tillhandahålla stöd, men den får inte ersätta medlemsstaternas insatser. Byrån kan inte och skall inte ingripa för att bekämpa terroristattacker. I stället skall byrån anförtros ansvaret att kontrollera effektiviteten i medlemsstaternas säkerhetssystem för fartyg och hamnar. Inrättandet av byrån kan bidra till att stärka säkerheten till sjöss, tillsammans med de nationella myndigheterna och stödet från olika medlemsstater, genom att agera som en extra teknisk och vetenskaplig resurs och inte som ett överstatligt organ som övervakar säkerhet eller till och med fiskeriverksamhet.

  Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru vice ordförande! Jag kan faktiskt inte hålla med föregående talare när det gäller de flesta av hennes kommentarer, och särkilt inte hennes farhågor beträffande byråns befogenheter. Ni vet att om vi ser tillbaka – på ”Erika” och ”Prestige” – så har medlemsstaterna verkligen visat att de inte klarar att lösa problemen snabbt på egen hand. Vi behöver en europeisk sjösäkerhetsbyrå, och vi behöver också utöka byråns behörighetsområde.

Vi i denna kammare har hela tiden ställt oss bakom sjösäkerhetsbyrån. Låt mig bara påminna om ett enskilt tillfälle, nämligen i höstas. När rådet då ville skära i budgetposten för byrån, som just höll på att inrättas, stoppade vi snabbt denna åtgärd vid första behandlingen av budgeten.

Fru vice ordförande, även jag anser att föredragandens förslag – nämligen att ge byrån de erforderliga resurserna, det vill säga de finansiella resurser som krävs för att hyra fartyg, utrustning och så vidare, och för att snabbt tillhandahålla specialiserade bekämpningsinsatser mot föroreningar när en kuststat begär detta – innebär att byrån faktiskt måste förses med tillräckliga resurser.

Jag är naturligtvis också lite skeptisk. Vi bör inte överbelasta byrån med allmänna hotförebyggande uppgifter. Europeiska sjösäkerhetsbyråns främsta uppgift är att garantera en hög, enhetlig och effektiv nivå av sjöfartssäkerhet och förebygga föroreningar från fartyg inom gemenskapen, inte att allmänt förebygga terrorism. Vi måste vara väldigt noga med att se till att inte bygga upp förväntningar som byrån inte kan leva upp till.

Fru vice ordförande, nu när vi beträtt nya territorier – eller nya farvatten – genom att inrätta byrån, har vi begärt att den snabbt skall upprätta ett detaljerat arbetsprogram. Detta har vi gjort eftersom vi vill diskutera arbetsprogrammet med er, fru vice ordförande, då ansvaret för byrån ligger hos er som den ansvariga kommissionsledamoten. Byrån har varken en enskild struktur eller identitet, i stället är det kommissionen som ansvarar för att se till att den fungerar effektivt. Jag är säker på att ni, fru vice ordförande, kommer att göra det rätta, men vi måste ändå diskutera frågan i detalj för att inte överhopa byrån med uppgifter och sedan underlåta att förse den med tillräcklig personal och resurser. Detta skulle skapa svårigheter för byrån. Vi måste därför diskutera exakt vilka uppgifter den skall genomföra, vilka uppgifter den kan genomföra, och vilka resurser som kommer att behövas för denna process.

Jag skulle vilja upprepa en kommentar från en föregående talare. Fru vice ordförande, det skulle vara bra om ni i kväll kunde tala om för oss hur snabbt byrån kan flyttas. Vi var glada över att byrån inledde sitt arbete i Bryssel, eftersom detta arbete var brådskande och nödvändigt. Men eftersom nu stats- och regeringscheferna redan länge irrat kring och trålat efter olika lokaliteter i Europa, och nu slutligen bestämt sig för Lissabon, vill vi inte att de kommande två åren skall ägnas åt att hyra utrymme och få lokalerna klara innan det riktiga arbetet kan börja. Ni kanske kan ge oss indikationer på en tänkbar tidsplan, för vi vill att flytten till Lissabon skall gå snabbt så att vi får en effektiv byrå på fötter och i drift mycket snart.

Jag har en sista kommentar. I mitt tidigare liv var jag domare, och jag anser att vi måste vara mycket försiktiga med vad vi säger om kaptenen på ”Prestige”. Jag har också fått intrycket att han borde ges möjlighet att lämna Spanien för att bo någon annanstans inom den inre marknaden, nämligen i sitt hemland, Grekland. Men det är dock så att i en demokrati, i en stat som följer rättsstatsprinciperna, finns en uppdelning av makten, och det är inte de spanska myndigheterna utan den spanska domstolen som förbjudit honom att lämna landet. Vi i denna kammare bör vara mycket försiktiga och får inte lägga oss i den rättsliga självständigheten.

  Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Herr talman! Oljetankern ”Prestiges” förlisning utanför Galiciens kust visade, bland många andra tillkortakommanden, på bristen på samordning mellan medlemsstaterna när det gäller bekämpning av föroreningar. Kommissionen föreslår nu en ändring av den nyligen antagna förordningen om inrättandet av Europeiska sjösäkerhetsbyrån, som upprättades efter ”Erika-olyckan”, inte bara för att ge stöd i samband med föroreningar av havet, utan också i samband med skydd mot olagliga handlingar.

När det gäller föroreningar framstår förslaget för mig som relativt förvirrat. Byrån måste ha de resurser som krävs för att ingripa när en medlemsstat så begär och under den statens ledning, med specialfartyg som skall arbeta under ett uthyrningssystem, och som på begäran skall ställas till medlemsstatens förfogande. Det anges inte om dessa skall förvärvas, chartras eller hyras på permanent eller tillfällig basis. Personligen skulle jag vilja ha den frågan klarlagd, eftersom jag i Galicien, vid byrådirektörens besök mitt under ”Prestige-krisen”, läste att ett av skeppen skulle ha sin permanenta bas i Finisterre.

I föredragandens ändringar anges specifikt att huvudansvaret för bekämpning av föroreningar ligger hos kuststaterna, som måste ha sina egna resurser – vilket en del av oss tycker är logiskt – och att byråns insatser endast skall ske på medlemsstatens begäran, i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Men denna princip kan inte berättiga att gemenskapens förhåller sig passiv. Under förevändning att det är medlemsstaternas och inte unionens ansvar, bevittnade vi vid ”Prestige-katastrofen” att en av dessa medlemsstater, ett land med betydande kustlinje, inte hade, och än i dag inte har, de minimiresurser som krävs för att hantera ett nödfall.

Kommissionen kan inte fortsätta att ignorera behovet av att inrätta gemensamma svarsmekanismer eller en europeisk samordning av de olika staternas resurser för att kunna hantera nödsituationer och reagera vid katastrofer.

Trots de reservationer som tidigare uttryckts, anser vi, liksom föredraganden, att bland de nya befogenheterna bör kommissionens förslag stödjas, eftersom det bidrar till att öka säkerheten i sjöfartstransporterna.

  Dillen (NI). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Som tyvärr så ofta är fallet i den nationella politiken, lider även EU-politiken av det syndrom som gör att det i fråga om miljökatastrofer alldeles för ofta handlar om reaktiva insatser, i stället för proaktiva, när man skall utarbeta adekvata åtgärder. Sålunda krävdes katastrofen med oljetankern ”Erika” för att man skulle inrätta en europeisk sjösäkerhetsbyrå. Inte ens ett år efter det att förordningen antogs, drabbades Frankrike av katastrofen med oljetankern ”Prestige”. Det är därför som det nu läggs ett förslag för att ändra denna förordning och ta bort kryphålen i den.

Även om vi inte kan annat än applådera en väl fungerande byrå av detta slag, skulle jag vilja ta upp några invändningar. För det första välkomnar jag det faktum att byrån kommer ha resurser för att på en medlemsstats begäran bekämpa föroreningar med hjälp av specialfartyg. Denna miljöaspekt har vår grupps ovillkorliga stöd.

För det andra stöder vi också förslaget att ge byrån en roll i samband med intygen om yrkeskvalifikationer för sjöfolk, under förutsättning att den höga kvaliteten på den nuvarande utbildningen kan garanteras.

Jag skulle vilja kommentera den tredje punkten. Det bör inte vara byråns ansvar, utan de behöriga hamnmyndigheternas bör själva vara ansvariga för att vidta säkerhetsåtgärder mot terroristhotet. I detta sammanhang kan jag, som invånare i Antwerpen, berätta att Antwerpens hamn på bland annat detta område har gjort stora ansträngningar för att få upp säkerheten i sin infrastruktur till en nivå som ligger i linje med de relevanta amerikanska tullmyndigheternas regler. Som vi gjorde för några månader sedan i fråga om egenservice, måste vi motsätta oss kommissionens strävan att införa en centraliserad modell för alla Europas hamnar, och vi förespråkar fortfarande den urgamla Hansamodellen, som genom tiderna har garanterat välstånd, tillväxt, sysselsättning och säkerhet i våra nordeuropeiska hamnar.

  Cardoso (PPE-DE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Till följd av de senaste sjöfartsolyckorna vid Europas kuster har alla berörda parter äntligen vaknat upp och insett att det är dags att handla, för att kunna förebygga sådana olyckor och reagera effektivt och utan dröjsmål när de händer. Den mest välkomna utvecklingen är inrättandet av en samordnande struktur för sådana åtgärder, nämligen Europeiska sjösäkerhetsbyrån, med klara och begripliga mål som kommer att resultera i ett större ansvarstagande och bättre effektivitet.

Det primära målet är att förhindra och bekämpa olyckor som förorenar havet, och detta är följaktligen det som alla är medvetna om. Havet täcker största delen av vår planet. Det är källan till vår framtida överlevnad, och därför måste vi skydda dess resurser. De som far över havet måste självklart vid varje tidpunkt hållas ansvariga för fartygens skick, för människorna som arbetar på dem och för de anställda i branschen på land. Det finns därför ett starkt behov av att övervaka rutterna och göra dem säkra, och av att stärka den befintliga modellen, både när det gäller inspektioner och i fråga om hur ofta dessa skall genomföras.

Även om det på detta stadium inte är en prioritetsfråga för byrån, har den ökande oron för terroristhotet mot fartyg och hamnanläggningar redan resulterat i antagandet av specialåtgärder och internationella instrument. Denna oro kan på ett klart och otvetydigt sätt bemötas i förordningen om sjösäkerhetsbyrån, vilket skulle utgöra ytterligare ett mål och bidra till att öka förtroendet bland alla inblandade i alla medlemsstater. Ärligt talat kan ingen garantera en total effektivitet, men en ständig vaksamhet och omsorg, stödd av den utrustning som krävs för detektion, korrektion och information, kommer sannolikt att resultera i en minskning av denna slags verksamhet.

Jag vill också framhålla vikten av en systematisk och strikt utvärdering av insatser för att förhindra och bekämpa förorening av havet. Det är bara genom att skaffa oss förståelse för medlen och motiven till handlingarna och genom att ställa de inblandade till svars som vi enligt min mening kommer att kunna försäkra oss om att varje steg vi tar blir tryggare och säkrare än det föregående. Ett system för utvärdering av ansvarsfrågor måste tillämpas konsekvent, oavsett vad det är som skall utvärderas. Principen om att förorenaren betalar är central och kommer säkert att motverka vårdslöshet, något som inte kan och inte får ursäktas.

Jag anser att utbildningen av sjöfolk är av yttersta vikt – såväl teknisk och vetenskaplig utbildning i sjösäkerhet som uppnåendet av lämpliga kvalifikationer. Utöver uppgiften att komplettera medlemsstaternas förmåga att agera, är samarbetet inom byrån avsett att se till att varje medlemsstat är lämpligt utrustad för att hantera varje olycka som inträffar vid dess kust. Jag håller med om att Europeiska sjösäkerhetsbyrån bör ha personal som är högt kvalificerad och erfaren inom området sjöfartssäkerhet, för att se till att dessa mål hanteras på ett riktigt och professionellt sätt.

Eftersom jag kommer från Portugal och har starka band till sjön, anser jag att Europeiska sjösäkerhetsbyrån alltid kommer att vara en utmaning för ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Casaca (PSE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag vill säga att jag välkomnar betänkandet och att jag instämmer i gratulationerna till föredraganden Emmanouil Mastorakis. Jag skulle också vilja säga till kommissionsledamoten, högt och tydligt: ”var inte rädd att visa ambitioner”. Alla kan tydligt se att detta är ett problem av europeiska dimensioner. Vi talar inte bara om ”Prestige” eller ”Erika” – vi talar om de tusentals fartyg som år efter år förorenar europeiska farvatten i avskyvärda brott mot miljön, mot vilka medlemsstaterna har visat sig vara oförmögna att agera. Det krävs en europeisk dimension, det krävs en europeisk kustbevakning. Jag räknar inte med att detta medför något extra arbete, eftersom arbetet endast kan bli effektivt om det genomförs över gränserna.

Om det finns ett problem här är det sannerligen inte att förslagen är för djärva – snarare att de är för trevande. Fru kommissionsledamot, var snäll och visa ambitioner! Europas folk behöver ambitioner, de behöver se att dessa problem tacklas och de behöver ett uttalande av Europeiska sjösäkerhetsbyrån om när vi skall kunna få stopp på den skandalösa fortgående föroreningen av våra hav, när vi skall få se nya regler om sjötransporter. Detta är vad vi behöver! Med tanke på detta ansvar måste kammaren få tillgång till allt den behöver och erbjuda all den hjälp den förmår. Vi får inte ge vika för de konservativa tankegångarna bland dem som bara ägnar sig åt medlemsstaternas inbördes maktförhållanden och som bortser från vad som verkligen är viktigt för medborgarna.

  De Palacio, kommissionens vice ordförande. – (ES) Herr talman! Jag vill tacka Emmanouil Mastorakis och alla parlamentsledamöter för det fantastiska arbete ni genomfört när ni deltagit i något som i nära fem år otvivelaktigt varit en av huvudfrågorna under detta parlaments och denna kommissions mandatperiod. Ett av de stora framsteg vi gjort tack vare vårt gemensamma arbete under dessa år har varit att helt revolutionera frågan om sjösäkerhet på EU-nivå, och vi har varit mycket ambitiösa, Paulo Casaca, eftersom vi gått från praktiskt taget noll till, jag skall inte säga oändlighet, men vi har i alla fall åstadkommit mycket.

Vi måste fortfarande göra framsteg, med det vi hittills har uppnått har varit imponerande. Jag skulle vilja säga följande till er parlamentsledamöter. För det första: när det gäller säkerheten och även frågan om terroristhotet måste någon genomföra de uppgifter som gäller kontroll, övervakning och stöd, vilka ofta hänger nära samman med säkerhetsfrågor av andra slag, och vi anser därför att det vore bättre att byrån hade hand om båda aspekterna.

För det andra: när det gäller frågan om att ge byrån förvaltningsbefogenheter – och jag har förstått att Rosa Miguélez Ramos vill ha detta bättre definierat – är det så att vi har valt att lämna olika alternativ öppna. Vid en given tidpunkt kommer det att vara möjligt att helt enkelt beställa fartyg, under andra förhållanden att hyra dem och i ytterligare andra fall att själv driva dem direkt. Det finns olika möjligheter: man kan ha avtal, man kan vara förvaltare, man kan äga. Vi vill inte utesluta några möjligheter. Vi får se vilka budgetmedel som finns tillgängliga för oss och vilka omständigheterna är. Låt oss hoppas att byrån sätter i gång och gör framsteg under en lång tid framöver. Den måste få marginaler. Vi blir tvungna att söka efter det lämpligaste arbetssättet, och parlamentet kommer säkerligen, om än bara budgetvägen, att ha mycket att säga till om i fråga om vilket arbetssätt som slutligen fastställs.

För det tredje: när det gäller kustbevakningen, mina damer och herrar, vet jag vad parlamentet vill, och inget skulle glädja mig mer. Men jag tror att vi måste börja med att ta vissa preliminära steg innan vi kan klara en verklig integrering av de nationella kustbevakningarna och en verklig integrering på alla områden.

För det fjärde talar ni om större befogenheter och flera talare har uttryckt farhågor om att byråns verksamhet skulle komma att ersätta medlemsstaternas ansvar. Nej, mina damer och herrar. Vi talar här om en kompletterande och supplementerande verksamhet, som inte på något sätt skall ersätta något. Det är inte fråga om att ta befogenheter från medlemsstaterna, utan vi talar snarare om möjligheter som inte funnits tidigare och som tack vare byrån, på EU-nivå, kommer att bli tillgängliga för oss så att vi kan kämpa för säkrare och renare hav.

För det femte: När skall byrån flytta? Så snart som möjligt, mina damer och herrar. Men ni måste vara medvetna om att vi håller på att förhandla om högkvartersfrågan med de portugisiska myndigheterna. Om det bara vore upp till oss, skulle flytten ske före sommaren. Problemet är att de portugisiska myndigheterna har vissa problem i fråga om anläggningarna och vi måste se om dessa kan lösas innan året är slut. Men det beror inte på oss, utan på de portugisiska myndigheterna. Hur som helst vill jag tala om att 40 personer redan kontrakterats, däribland tillfällig personal och hjälppersonal och framstående nationella experter. Vi har lagt stor vikt vid denna aspekt eftersom vi anser att det är här vi kan finna den samlade erfarenheten och kunnandet, och eftersom det dessutom kommer att bidra till ett bättre samarbete med unionens stater, och jag upprepar att vi inte är ute efter att ta ifrån dem befogenheter, utan snarare att ge dem mer stöd. När det gäller förvaltning och reaktioner vid föroreningsproblem skall tio personer avdelas till detta, sju till utbildning, och för säkerhetsfrågor, med hänsyn till terroristaspekten, omkring åtta personer.

Jag vill framhålla för parlamentets ledamöter – och därmed svara Rosa Miguélez Ramos – att det är uppenbart att Iberiska halvöns nordvästra kust är ett av de områden där risken för föroreningar från fartyg är som störst. Vi behöver bara se efter var de flesta olyckorna har skett under de senaste åren: utanför Galiciens kust. Andra riskområden är Engelska kanalen, Bretagnes kust med flera. Tanken är att saneringsfartygen skall vara koncentrerade till och ha sin hemmahamn, främst som operativ bas, i de områden där risken är störst, och de kommer naturligtvis också att behövas i Medelhavet.

Slutligen vill jag framhålla att byrån också måste ha kontor vid Medelhavet. Detta är frågor vi arbetar med.

Herr talman! I dag kommer vi – hoppas jag – att anta och om en stund också att debattera frågan om ansvar och den internationella fonden för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja (IOPCF). Även här – och detta är vår sista sammanträdesperiod – fortsätter vi att göra framsteg och komma överens om extremt viktiga frågor så att vi alla tillsammans kan förse Europeiska unionen med ett rättssystem och ett system för resurser som verkligen kan göra det möjligt för oss att bekämpa förorening av havet och förbättra säkerheten. Vi är medvetna om att vi sannolikt i framtiden kommer att få ta itu med frågor som bekvämlighetsflaggning och vissa aspekter av sjöfartslagstiftningen – här refererar jag till Paulo Casacas inlägg. Vi kommer att ha banat vägen och jag hoppas att den som tar över efter mig – för detta är ett stafettlopp – kan slutföra det arbete som vi alla tillsammans har främjat under alla dessa år.

När det gäller befälhavarnas ansvar – och jag tror att vi här har fått svar från olika håll – vill vi alla att människor skall få åtnjuta alla tänkbara friheter, men det finns en viktig punkt och det är att vi måste respektera domstolsbeslut i alla unionens länder.

  Talmannen. – Tack, kommissionsledamot Loyola de Palacio.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

10. Intermodala lastenheter

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0016/2004) av Ulrich Stockmann för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om intermodala lastenheter (KOM(2003) 155 – C5-0167/2003 – 2003/0056(COD)).

  De Palacio, kommissionens vice ordförande. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka Ulrich Stockmann för det arbete han genomfört och säga honom att hans förslag tydligt är ägnat åt att underlätta och främja intermodala transporter.

Vi tror att det är en viktig faktor om vi skall kunna bibehålla en hållbar utveckling i Europeiska unionen och förena ekonomisk tillväxt med livskvalitet, med konkurrenskraft och med transporter som är konkurrenskraftiga och miljövänliga.

Vi måste förbättra och klargöra hur vi utnyttjar de möjligheter vi har att kombinera olika transportsätt, vilket kommer att göra det möjligt för oss att optimera de infrastrukturer vi förfogar över.

När vi talar om intermodalitetssektorn behöver vi ett mer sammanhängande och strikt tillvägagångssätt i fråga om förvaltningen och kontrollen av lastenheter, eftersom det är lastenheterna som kommer att göra det möjligt att frakta containrar – som vi har sett är containerprincipen framtidens transportmedel – med fartyg, tåg eller lastbil genom vårt territorium.

Därför krävs det ett mer sammanhängande och strikt tillvägagångssätt för att behålla kontrollen över lastenheterna i syfte att öka säkerheten. Det krävs också en harmonisering av vissa egenskaper för växelflak i syfte att förbättra effektiviteten vid överföring och av förvaltningen och genomförandet av en europeisk intermodal lastenhet som kombinerar fördelarna med de nuvarande fartygscontainrarna och dessa växelflak, det vill säga lastkapacitet, hållfasthet samt en optimal storlek för Europapallar i enlighet med bestämmelserna i den europeiska vägtransportlagstiftningen. Jag insisterar på att det även måste gå att transportera dem på landsväg.

Kommissionens avsikt är att skapa ett mer harmoniserat och effektivt system med lastenheter för intermodala transporter. Även om förslaget otvivelaktigt kommer att gynna järnvägstransporter, är ett av huvudmålen att skapa bättre möjligheter för de inre vattenvägarna och närsjöfarten inom den europeiska intermodala marknaden. Det är därför endast genom en bättre harmonisering av lastenheter som vi kan åstadkomma den prestanda som krävs för att bromsa ökningen av kostnader för transporter och överföring och göra sjötransporterna mer konkurrenskraftiga när de måste ersätta väg- och järnvägstransporter.

Det är inga revolutionerande åtgärder kommissionen föreslår i och med denna åtgärd – vi försöker inte uppfinna hjulet på nytt – utan vi har stor tillit till den utprovade och fungerande strategi som användes vid inrättandet av den inre marknaden: ett ramdirektiv som fastställer de grundläggande kraven och överlåter de tekniska detaljerna åt de europeiska standardiseringsorganen, vilka kan använda sig av experter och branschdirektörer. Det är de som vet vad branschen behöver för att uppnå de politiska målen.

Jag vill än en gång säga att vi har fört en mycket nyttig och djupgående diskussion med utskottet för regionalpolitik, transport och turism och jag vill tacka dem för att de ägnat den tid och de krafter åt denna åtgärd som krävdes för att redan denna första behandling skulle kunna ge ett fullt moget beslut.

I rådet går det dock inte lika snabbt. Jag är säker på att rådet noga kommer att studera resultatet av denna första behandling i parlamentet och att det snabbt kan komma fram till en gemensam ståndpunkt, och om möjligt, en gemensam ståndpunkt som stöder det förslag som parlamentet kommer med.

  Stockmann (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kommissionsledamoten har rätt: intermodala transporter är konkurrenskraftiga bara i begränsad utsträckning, och de befintliga lastenheterna – oavsett om det gäller containrar eller växelflak – kan inte enkelt användas i alla de fyra transportsätten. Den komplicerade och utdragna processen vid omlastningarna slösar inte bara en massa tid, den kostar också en hel del pengar. Intermodala transporter medför därför automatiskt en mängd nackdelar. För det första är de mycket mer komplexa och därför svårare att organisera och för det andra är det mycket få operatörer som har en klar överblick över hela den intermodala kedjan. Därför måste vi främja intermodala transporter, och det är det vi gör med detta direktiv.

Detta direktiv har tre syften. För det första att skapa en ny lastenhet, den europeiska intermodala lastenheten, för det andra att inrätta specifika krav om intermodalitet för alla nya lastenheter, och vi hoppas att vi tack vare detta åtminstone på medellång sikt kommer att kunna halvera omlastningstiden vid terminalerna, och för det tredje att förbättra säkerheten i enlighet med den internationella konventionen om containersäkerhet (CSC). Det kanske var en aning vilseledande av kommissionen att lägga fram direktivet som en del av programmet för främjande av närsjöfarten. Ja, det kommer ju naturligtvis att främja närsjöfarten, men det vi talar om här är hela transportkedjan och en intermodal standardisering av ett slag vi aldrig tidigare sett. Som regel är det de enskilda transportsätten som standardiseras, eller också införs standardisering av specifika aspekter av ett enskilt transportsätt. Detta direktiv är därför först i sitt slag.

Syftet med standardisering är dock inte enbart att hitta den ideala tekniska lösningen. Genom standardisering kommer vi att åstadkomma säkerhet för planering och investeringar, minska hindren för marknadstillträde och minska produktkostnaderna samt öppna nya marknader. Jag är övertygad om att Europa behöver bästa möjliga intermodala lastenhet som kan kombinera containrarnas fördelar med växelflakens. Det skulle vara som en slags europeisk supercontainer, som kan användas i alla transportsätten och lätt lastas om. Den skulle vara stapelbar och lyftas i de övre hörnen. Den skulle passa för användning på fartyg, erbjuda maximalt utrymme för transport av ISO-pallar och göra det möjligt att snabbt lasta och lossa godset.

Kommissionen räknar med att antalet lastbilar som krävs för att transportera en viss mängd gods skulle minska med 25 procent med den nya supercontainern. Jag tror att detta är något optimistiskt, men det visar i alla fall på en förändring. Farhågorna att man inte längre skulle få använda de lastenheter som redan finns är obefogade. Direktivet innebär inte ett tvång att använda den nya supercontainern, det är i stället marknaden som skall reglera detta. Det innebär att olika lastenheter kommer att fortsätta att cirkulera, men den europeiska intermodala lastenheten kommer att bli marknadsledande eftersom den har så många fördelar. Jag tror också att den kommer att få stor framgång på exportmarknaden. Kina och Ryssland är två stora marknader att erövra, och den förväntade ökningen av godstransporter till Östeuropa talar för sig själv.

Direktivet påverkar inte heller ISO-standarden. Vi har lyckats mildra oron kring denna fråga genom ändringar av kommissionens text. Containerfartyg med cellindelning är till exempel konfigurerade enligt tillämplig ISO-standard. Vi föreskriver att säker stuvning skall vara möjlig inombords och på däck på nuvarande containerfartyg med cellindelning utan anpassning av befintliga styrskenor. Vi har också föreskrivit en yttre höjd på 2 900 mm, vilken motsvarar den höjd som europeiska standardiseringsorganisationen CEN fastställt. Vi har alltså skapat bästa möjliga lastenhet för väg och järnvägstransport.

Det måste emellertid vara de europeiska standardiseringsorganen som, i samarbete med industrin, har i uppgift att utveckla detaljerna i denna standardisering. Vi har bara upprättat en ram för processen. Vi ville, eller vi vill, inrätta ett standardiseringsförfarande grundat på mandat, för att standardiseringsprocessen skall fortskrida snabbare. Ansträngningarna för att åstadkomma detta har pågått länge, men de har ännu inte slutförts.

Detta direktiv är bara processens början. Förutom lastenheterna finns det många andra möjliga intermodala transportområden där man skulle kunna standardisera, bland annat i gränssnitten mellan infrastruktur och tjänster, det vill säga terminaler, omlastningsanläggningar och naturligtvis informationssystem samt ansvars- och kontraktsfrågor.

Standardiseringen kommer därför att fortsätta. Jag är glad att vi startat nu och givit en klar signal för de intermodala transporterna.

  Grosch (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden på PPE-DE-gruppens vägnar och tacka honom för hans arbete. Genom sitt positiva samarbete har han hjälpt oss att förstå frågan, vilket inte alltid har varit en lätt uppgift, särskilt inte när det gäller den tekniska biten. Han har lyckats få oss att sjunka in i frågan utan att för den skull begrava oss i den. Ur vår synvinkel har det varit en intressant samarbetserfarenhet. Betänkandet, och även kommissionens förslag, innehöll ett antal utmaningar, och som jag ser det har vi i utskottsarbetet hanterat dessa utmaningar på ett mycket positivt sätt. En ny produkt måste vara attraktiv, med andra ord måste den passa marknaden samtidigt som den är effektiv och uppfyller moderna krav. Jag menar att vi har lyckats åstadkomma det resultatet.

Produkten är utformad för att göra processen snabbare och lättare och samtidigt passa nya och befintliga lyft- och stuvningstekniker. De befintliga systemen kommer inte bara att dumpas över en natt, eftersom det skulle ställa folket i branschen inför kravet att göra nya och stora investeringar på kort tid. Deras säkerhet måste garanteras. Mycket bra lösningar har hittats på alla dessa frågor, anser vi, och kommissionens förslag och betänkandet från ert utskott har därför vårt stöd. Det var naturligtvis det specifika exemplet närsjöfarten som specificerades här, där intermodala transporter är uppe i 40 procent, men intermodala transporter har ännu inte kommit upp i dessa siffror inom de övriga transportsätten. Som jag ser det är det nuvarande initiativet utformat för att sporra affärs- och transportsektorn att investera mer i intermodala transporter. Jag tror att vi kan övertyga dem om att göra detta genom att erbjuda subventioner, föreslå effektiva instrument såsom all-round-containern, eller supercontainern som ni kallar den, som medger optimala lastmöjligheter, och samtidigt ta hänsyn till vad som händer på den internationella marknaden och öppna upp för nya möjligheter som dem ni har beskrivit.

På det stora hela är vi mycket nöjda med ert förslag. Den enda skillnaden är att vi fortfarande anser att om produkten är så bra kommer marknaden att reglera den, vi behöver alltså inte investera några offentliga medel, även om vi alla är övertygade om att det kommer att vara bra för den övergripande utvecklingen av transportsystemen om många aktörer blir mer intermodala. Jag vill därför göra en sista kommentar: Jag ser vårt arbete i dag som ett tekniskt bidrag till detta koncept som vi alla ställer oss bakom. Om de lastenheter som vi föreslår visar sig effektiva till sjöss, i luften, på väg och järnväg så måste alla transportformer som används vid sidan av dem också bevisa sin effektivitet. Detta säger jag i synnerhet med tanke på järnvägen – vi kan förbättra hela det intermodala konceptet så mycket vi vill, tekniskt sett, men om en av kedjans aktörer är svag eller påstår sig vara svag kommer det inte att vara någon som helst nytta med hela konceptet. Så vi ser detta som ett positivt steg i rätt riktning, men det är också ännu en tydlig väckarklocka, särskilt för järnvägen, som måste börja tänka multimodalt, investera i konceptet och se över sina strukturer och sin effektivitet.

  Pohjamo (ELDR). – (FI) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill också tacka Ulrich Stockmann för att ha utarbetat ett utmärkt betänkande. I början fanns det olika åsikter om den här frågan och till och med missuppfattningar, men föredraganden lyckades genom en resolut insats att göra framsteg i den här frågan och till slut var utskottet ganska enigt om utvecklingen av den nya europeiska lastenheten. Diskussionsämnet är den utmanande tanken att få de olika transportsätten för gods i Europa att bli kompatibla med varandra. Standardiserade containrar skulle medföra fördelar för det överbelastade Centraleuropa, och särskilt för regioner i utlandet. Till exempel går 80 procent av utrikeshandeln i mitt hemland, Finland, sjövägen och det flexibla alternativet med multimodala transporter är mycket avgörande.

Föredraganden har valt rätt väg att gå vidare. Ändringsförslagen är ett försök att se till att det finns kompatibilitet med de europeiska standardiseringsorganen och att undvika problem med ISO-standarder. Verksamhetsutövare inom sektorn kommer att få ansvaret för att utforma den nya containern i detalj. Det finns ett potentiellt problem med ändringsförslag 17. Om höjden på containrarna skall vara 2,9 meter kommer de, när de staplas, inte att passa in i det utrymme som för närvarande finns på nuvarande ro-ro-fartyg (roll-on, roll-off). Av detta skäl kanske kommissionens förslag att höjden på containern skall vara 2,67 meter är bättre. Vår grupp stöder förslaget och vi hoppas att det också i praktiken kommer att göras snabba framsteg i frågan.

  Van Dam (EDD). – (NL) Herr talman! Parlamentet har alltid varit för att stödja ett godtagbart system för godstransport där alla modaliteter tilldelas en roll. I teorin kan dessa roller vara lätta att ange, men i praktiken har det visat sig vara annorlunda och vi har märkt att ett antal modaliteter har missgynnats. Ett problem i detta hänseende är det stora sortimentet av lastenheter, vilket resulterar i många fall av dagligt utövande. Vissa används i stor utsträckning, andra i mindre utsträckning. Allt detta beror på situationen på marknaden. Det senare är en dominerande faktor för godstransporter. Förändringar är bara meningsfulla när de stöds och uppmuntras av marknaden. Detta kan bara inträffa om faktiska fördelar kan skördas.

I detta avseende innehåller kommissionens förslag fortfarande ett antal brister. Införandet av en ny lastenhet är en utmärkt idé, förutsatt att den faktiskt kan tillämpas på alla modaliteter utan några justeringar. Den bör dock tillämpas i praktiken. All uppståndelse och alla kommentarer till detta förslag verkar antyda något annat. Vi är därför glada att förslaget är mer marknadsorienterat i det nuvarande betänkandet. Den europeiska intermodala lastenhetens (EILU) lastenhet är inte längre universallösningen på alla problem, utan ett alternativ som kan användas i framtiden, inbegripen i nuvarande verksamheter.

Det finns ett annat område som kommer att kräva uppmärksamhet under morgondagens omröstning, nämligen ändringsförslag 16. Om måtten i detta ändringsförslag fastslås är detta, trots alla avsikter, ett avskaffande av utkastet. För att behålla EILU:s positiva aspekter – fler pallar i en enhet – verkar det vara lämpligt att också lämna de specifika måtten till marknaden och på så sätt göra det möjligt för de företag som vill använda enheten att tekniskt uppnå detta. När allt kommer omkring har Ulrich Stockmann gjort ett utmärkt arbete.

  Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru vice ordförande! Låt mig påminna er om att det förslag ni lagt fram – efter noggrann förberedelse av era tjänstemän – till en början orsakade viss förvirring. Hamnmyndigheter och rederier sköt ert förslag i sank. Enligt min åsikt skall vi också tacka föredraganden, Ulrich Stockmann och hela utskottet för regionalpolitik, transport och turism. Mathieu J.H. Grosch lade också ned mycket arbete i diskussionerna med industrin, och detta resulterade i att vi i stort sett har lugnat sektorns farhågor. Jag tror att det helt enkelt handlade om missuppfattningar.

Jag är väldigt nöjd att vi, särskilt i fråga om de ändringsförslag som har lagts fram av föredraganden – vilka vi i transportutskottet gemensamt stöder – i dag kan fastställa och garantera att vi inte föreslår en europeisk form av standardiserad container – jag föredrar att inte använda termen ”supercontainer” – något som skulle kunna utgöra ett hinder i vår globala transportbransch. Inom export- och importindustrin är man beroende av effektiv, kompetent och snabb transport av dessa lastenheter på fartyg utan anpassning av nuvarande styrskenor osv. Enligt min åsikt, och som det också har fastställts i ändringsförslagen i utskottet, måste vi lämna över uppgiften att utarbeta detaljerna till standardiseringskommittéer. Som advokat vill jag inte ge mig in på arbetet att utveckla de mindre detaljerna i min roll som ledamot i denna kammare. Jag är dock övertygad om att de principer som har stakats ut i de framlagda ändringsförslagen kommer att se till att den nya europeiska lastenheten inte kommer i konflikt med befintliga internationella normer. Denna nya lastenhet är viktig eftersom den gör det möjligt för oss att foga samman industrins intressen för större stuvningsförmåga av pallar med rederiernas och hamnmyndigheternas intresse av att inte behöva ändra all lastutrustning och hela konstruktionen på containerfartyg. I detta avseende anser jag att vi kan vara nöjda med vad vi har åstadkommit.

Jag hoppas att industrin kommer att ta till sig det vi hoppas på, nämligen en mer utbredd användning av intermodala enheter. Vi är beroende av industrin i det här fallet. Vi framför bara förslag och måste vänta och se om den nya standardiserade containern accepteras av industrin. Industrins uppgift är att skydda sina egna intressen.

Slutligen vill jag poängtera att detta förslag inte enbart innehåller en definition av denna nya lastenhet, utan också ett krav på strängare kontroller och inspektioner av alla lastenheter, oavsett typ. Om lastenheter inte underhålls på rätt sätt och repareras, kan de utgöra en fara vid godstransport, i hamnen vid omlastning osv. Vi måste se till att allvarliga olyckor inte inträffar, särskilt inte i hamnar och på fartyg. I detta avseende gör kommissionen rätt i att föreslå tätare och grundligare inspektioner av alla lastenheter.

  Pex (PPE-DE). – (NL) Herr talman, fru vice ordförande i kommissionen! Vi välkomnar en enhetlig syn på transport där alla transporttyper som finns tillgängliga används på ett lämpligt sätt. Om problemen med ökande trafik på vägarna skall lösas, måste EU aktivt förespråka intermodalitet. Att vara aktiv betyder framför allt att myndigheterna skall använda marknaden för att ta itu med de frågor som uppstår, inte att myndigheterna skall belasta marknaden med besvärliga regler och ökade kostnader. I detta förslag har denna linje inte helt följts, och det var därför jag till en början hade förbehåll mot ett antal avsnitt i kommissionens förslag och föredragandens förslag. Men nu när förslaget har anpassats genom ändringsförslagen i utskottet för regionpolitik, transport och turism har mina största farhågor försvunnit.

I valet av lastenheter måste marknadsaktörerna vara fria att hitta den bästa möjliga lösningen för varje typ av gods och transportsätt. Samtidigt måste vi till varje pris undvika en situation där ägare till intermodala lastenheter ställs inför onödiga skyldigheter och höga kostnader för administration och genomförande. Jag anser inte att det är nödvändigt att använda skattelättnader eller subventioner vid inköp för att stödja införandet av den europeiska intermodala lastenheten. Kommissionen har själv konstaterat i sitt förslag att den inte vill göra användningen av lastenheten obligatorisk, utan att den vill överlämna detta uppdrag till marknaden. Införande av subventioner och skattelättnader går mot denna idé.

Tekniska specifikationer där egenskaperna för intermodala lastenheter beskrivs måste granskas kritiskt. Följaktligen är det viktigt att de grundläggande krav som fastställs inte strider mot internationell ISO-standard. Detta på grund av den betydande användning av enheter som tillverkas i enlighet med internationell standard och som också används utanför unionen. Jag är glad att föredraganden delar min oro i denna fråga och att det också ges uttryck för detta i texten genom ett ändringsförslag. Detta är också tillämpligt på anpassningen av de återkommande kontrollerna av europeiska intermodala lastenheter genom att likställa dem med de som gäller för ISO-containrar, som ofta används i internationell trafik.

Införande av nya intermodala lastenheter garanterar dock ännu inte intermodalitet. Förutom den nuvarande mångfalden utgör den dåliga kvaliteten på de järnvägsförbindelser som finns ett betydande hinder för den intermodala transportens tillväxt. Inrikesfrakt bör också inkluderas mer i diskussionen. Som det redan har konstaterats kräver förbättringen av transport en kvalitet på lagstiftningen där hänsyn tas till marknadens utrymme och som, genom val av rätt tidpunkt, kan införas i tid på ett tillfredsställande och harmoniserat sätt. Jag anser därför att införandet av digitala färdskrivare bör skjutas upp i ett år så att lagstiftningen kan möta de krav som jag har hänvisat till. Men tidsbrist gör att det är omöjligt att diskutera detta brådskande ärende med kommissionen denna vecka. Kammaren finner det fortfarande svårt att få något gjort åt detta.

  De Palacio, kommissionens vice ordförande. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Ulrich Stockmann för det arbete han har utfört och jag menar att parlamentets stöd för detta initiativ i allmänhet – med vissa ändringar – visar dess betydelse.

Först vill jag framhålla att jag helt håller med flera ledamöter som har sagt att enbart detta inte är tillräckligt: det behövs mycket mer.

Detta initiativ utgör en del av den strategi som har utvecklats under de senaste åren, inriktad på att uppnå en mer konkurrenskraftig, dynamisk och effektiv transport, särskilt inom järnvägssektorn, för att modernisera infrastrukturen så att vi kan sätta stopp för den splittring och de hinder som finns, inte bara inom järnvägssektorn, men också – som vi gör nu – bland andra transportsätt. Denna typ av åtgärd gör det möjligt för oss att främja intermodalitet.

Som föredraganden helt riktigt har sagt, måste andra åtgärder antas efter detta försök till konvergens genom vissa gemensamma standardiseringsåtgärder, till exempel sådana som rör lastningsplatser. Kommissionen arbetar redan med denna fråga för att fastställa hur vi kan uppnå standardiserade lastningsplatser som underlättar lastning och lossning och fartygens anlöpning och som spar tid och kostnader. Allt detta har också samband med vårt förslag – som tyvärr inte har gått framåt – om avreglering av hamntjänster, åt vilket vi också måste ge stimulans och större drivkraft.

Allt detta är delar av en helhet. En enda åtgärd tar oss inte särskilt långt. Vi måste göra framsteg i alla för att kunna nå så långt vi kan.

Jag vill säga till de ärade ledamöterna att vi accepterar den största delen av ändringsförslagen. Vissa av dem – nummer 2, 5, 14, 16 och 17 – måste formuleras om eftersom den nuvarande ordalydelsen kanske inte är idealisk. Hur som helst syftar alla dessa förslag till att klargöra att standardiseringen av intermodala lastenheter inte nödvändigtvis skall komma i konflikt med existerande globala regler – det är på inget sätt vår avsikt. Vi menar att europeiska standardiseringsorgan inte måste vara, och inte har anledning att vara, slavar under standarder som har bestämts av Internationella standardiseringsorganisationen, men att dessa organ måste besluta vilka som är de bästa möjliga standarderna för europeisk intermodal transport, samtidigt som de tar med existerande ISO-standarder och handelns behov i beräkningen.

Dessutom beror detta förslag i sista hand på om marknaden accepterar det. Det vi föreslår är gemensamma standarder som – om marknaden anser detta vara lämpligt – kan underlätta verksamhet inom det intermodala nätverket med dessa nya organ, vilka, som jag sade förut, skall förhindra avbrott och tillåta snabb förflyttning från flod till hav, järnväg eller väg.

Jag vill framhålla att vi måste avslå ändringsförslag 6 eftersom det fastslår att harmoniserade regler skall utvecklas av det europeiska standardiseringsorganet (CEN) och utelämnar vissa viktiga standardiseringsorgan i denna sektor, som det europeiska standardiseringsorganet inom elområdet (CENELEC) och Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder (ETSI).

Herr talman! Jag är säker på att vi, efter godkännande av parlamentet och – hoppas jag – med undantag av ändringsförslag 6, kan göra snabba framsteg i rådet och i och med detta lägga fram ett förslag för sektorn som underlättar framsteg mot intermodalitet, vilket är absolut nödvändigt.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

11. Upprättande av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja

  Talmannen. – Nästa punkt är en rekommendation (A5-0042/2004) från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till rådets beslut om bemyndigande för medlemsstaterna att i Europeiska gemenskapens intresse underteckna, ratificera eller ansluta sig till 2003 års protokoll till 1992 års internationella konvention om upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja, och om att bemyndiga Österrike och Luxemburg att i Europeiska gemenskapens intresse ansluta sig till de instrument som ligger till grund för protokollet (14389/2003 – KOM(2003) 534 – C5-0002/2004 – 2003/0209(AVC)) (föredragande: José María Gil-Robles Gil-Delgado).

  De Palacio, kommissionen. – (ES) Herr talman! Sanningen är att jag tenderar att ha mycket arbete. Om jag summerar alla ämnen, direktiv och regler under åren som har gått, tror jag att jag har rätt när jag säger att jag lätt vinner. Jag tror i alla fall att vi alla kan komma överens om vikten av vad vi diskuterar här i dag, att 2003 års protokoll till den internationella konventionen om upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja (IOPC) skall träda i kraft. Fonderna för att ersätta offren för oljeutsläpp kommer att öka till mer än fem gånger den nuvarande nivån, något som verkligen är nödvändigt, eftersom olyckor liknande förlisningen av ”Prestige” och ”Erika” visat att de fonder som fanns tillgängliga genom IOPC inte räckte till.

Protokollet måste fortfarande träda i kraft, och vi måste därför uppmana unionens medlemsstater att ratificera det snabbt. Vi är övertygade om att det måste tillämpas omedelbart, men tyvärr tar inte medlemsstaterna steget framåt.

I det förslag som kommissionen lade fram i september uppmanades medlemsstaterna att ratificera protokollet före utgången av 2003, och det är nu 2004. Den gemensamma ståndpunkt som antogs den 15 december satte tidsgränsen till juni 2004 och kommissionen har gjort ett tillkännagivande i detta avseende som visar att vi hade föredragit att få det ratificerat före utgången av förra året.

Mina damer och herrar, jag skulle vilja ta det här tillfället i akt och tacka parlamentet för det hårda arbetet i denna fråga, med tanke på att rådet översände den gemensamma ståndpunkten till parlamentet för bara några veckor sedan. Givetvis vill jag att parlamentet skall ta upp förslagen från föredraganden José María Gil-Robles Gil-Delgado, som jag tackar inte enbart för att han har lett debatten om detta betänkande och samordnat den så snabbt med ledamöterna, utan också för hans tydliga sätt att förklara alla punkter och betydelsen av hans dokument.

  Gil-Robles Gil-Delgado (PPE-DE), föredragande. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Det betänkande vi debatterar uttrycker den överenskommelse som parlamentet efterlyst, vilket vi just hörde, för att medlemsstaterna skall kunna upprätta och ratificera 2003 års protokoll till den internationella konventionen om ersättning av skada orsakad av förorening genom olja.

Som det precis har förklarats för oss, skapade konventionen en fond för att ersätta skadeoffer och det bör påpekas att den finansieras genom bidrag från företag eller andra enheter som tar emot olja som transporteras sjövägen. Därför kommer ökningen av det högsta kompensationsbeloppet från nuvarande 162 miljoner euro, som krävs i detta protokoll, inte att belasta allmänna fonder, utan i stället dem som tjänar på handeln med olja.

Sedan 1978 har fonden använts i fler än hundra fall, och i de flesta av dessa var den gräns som sattes tillräcklig. Dock har kommissionären påmint oss om att olyckorna med ”Erika” och ”Prestige” har visat att den gränsen nu är omodern och behöver utökas. Efter den våg av känslor och oro som utlöstes av den senare av dessa katastrofer, begärde EU:s stats- och regeringschefer därför i mars 2003 att fonden skulle utökas till en miljard euro, och i maj samma år antogs den berömvärt snabbt av medlemsstaterna i Internationella sjöfartsorganisationen.

Strax efteråt samma år, i juli 2003, stödde parlamentet i sin resolution om ökad sjösäkerhet med anledning av oljetankern ”Prestiges” förlisning (betänkande av Dirk Sterckx) den globala organisationens beslut och uppmanade medlemsstaterna att ratificera det relevanta protokollet så fort som möjligt. Detta var första gången de uppmanades att ratificera det snabbt.

Som vi har hört agerade kommissionen inte bara snabbt utan också med ett tydligt politiskt engagemang, genom att be rådet att gå vidare från en mycket enkel och löftesrik fas till genomförandefasen, vilket alltid är svårare. Till sist, när situationen började bli ganska pinsam, befäste kommissionen överenskommelsen under det italienska ordförandeskapet och bestämde ett måldatum, så långt detta var möjligt, vilket är vad kommissionären precis har förklarat för oss.

Sanningen är att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden enhälligt antog förslaget att ratificera protokollet. Det skulle faktiskt ha varit tillräckligt att ge samtycke, men jag tyckte att det var viktigt att framhålla kravet i skäl C i beslutet, att det är viktigt att medlemsstaterna undertecknar eller ratificerar protokollet.

Jag måste tillstå att alla ledamöterna i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden var på samma våglängd. Varför? Därför att så länge som det inte är undertecknat och ratificerat av dessa medlemsstater kommer vi att förbli i den nuvarande situationen, med andra ord, med en fond som inte räcker till för att täcka en potentiell ersättning.

Det måste därför framhållas att protokollet bör träda i kraft. Parlamentet ville klargöra att från och med nu kan en försening inte skyllas på eller tillskrivas gemenskapens institutioner. Det kommer att vara medlemsstaterna, som släpar fötterna efter sig när det gäller att ratificera protokollet, som måste ta sitt ansvar. Jag vill gärna tro att så inte kommer att vara fallet, och att de alla kommer att ratificera protokollet så snabbt som möjligt.

Herr talman, mina damer och herrar! Allt som återstår för mig – min tid håller på att ta slut – är att tacka ledamöterna i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden för det stöd de har gett mig, tjänstemännen i detta utskott och i parlamentet för deras ovärderliga hjälp och kommissionen för det politiska stöd de genomgående har gett.

Det betänkande som togs upp i dag är nödvändigt och brådskande. Jag litar därför på att ni röstar för det.

  Ortuondo Larrea (Verts/ALE), föredragande av yttrandet från utskottet för regionalpolitik, transport och turism. – (ES) Herr talman, fru kommissionär! Med avseende på frågan om protokollet för 2003 till 1992 års internationella konvention om upprättande av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja, vilket är ett mellanstatligt arrangemang, var utskottet för regionalpolitik, transport och turism, som jag företräder som föredragande, för att anta förslaget om ett rådsbeslut som tillåter medlemsstaterna att underteckna, ratificera eller ansluta sig till protokollet.

FIPOL-protokollet 2003 utökar det högsta beloppet på kumulativa fonder som finns tillgängliga enligt de olika internationella överenskommelserna till 750 miljoner särskilda dragningsrätter, vilket med nuvarande växelkurs motsvarar 930 miljoner euro. Dessa fonder tillhandahålls av fartygsägare och företag som tar emot olja som transporterats sjövägen för att kompensera för miljökatastrofer och offer för oljeutsläpp som har orsakats av olyckor.

Ett år efter ”Prestige-olyckan” är det dock fortfarande svårt att bedöma skadorna. En ny rapport från Världsnaturfonden visar att 3 000 kilometer kustlinje påverkades och beräknar skadorna till omkring 5 000 miljoner euro, med andra ord skulle det krävas fem gånger så mycket som i FIPOL-protokollet för 2003 för att ta itu med alla skador. Vi fortsätter därför att begära en europeisk fond som komplement till alla existerande internationella fonder, särskilt med tanke på den enorma mängd oljetrafik som finns på våra hav och att det finns sådana områden som ”Costa da Morte”, eller ”Dödens kust” i Galicien, en av de platser där flest sjöfartsolyckor har inträffat, tillsammans med andra utsatta områden som till exempel Calaissundet.

Vi vill också uttrycka vårt missnöje med att tidsgränsen för när detta protokoll skall undertecknas har flyttats fram till slutet av juni 2004, på överenskommelse av rådet och medlemsstaterna, i stället för att behålla det ursprungliga datumet i december 2003. Om ännu en olycka skulle inträffa under första halvåret i år skulle täckningen bara vara omkring 250 miljoner euro, vilket är mycket oroande.

Jag vill gratulera José María Gil-Robles Gil-Delgado till betänkandet och jag hoppas att kommissionen går vidare med sitt förslag om en extra EU-fond, eftersom detta behövs.

  Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Jag anser att både kommissionären och föredraganden, José María Gil-Robles Gil-Delgado, har uttryckt det väsentliga i förslaget och Josu Ortuondo Larrea har också gett en del information som det inte finns någon anledning för mig att upprepa.

Detta är ett samtyckesförfarande, vilket betyder att parlamentet måste anta beslutet för att det skall bli bindande, och i detta speciella fall har parlamentet agerat snabbt, för skrivelsen från rådet med kravet på samtycke är daterat den 8 januari och i morgon den 12 februari, en månad och fem dagar senare, kommer parlamentet att ge sitt bifall. Jag anser att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har varit exemplariskt i detta avseende, eftersom kravet lades fram så att vi hade utsett José María Gil-Robles Gil-Delgado redan i oktober. Därmed kunde vi snabbt anta rådets förslaget när detta anlände. Jag tycker att detta är ett bra exempel på interinstitutionella överenskommelser mellan de tre institutionerna, nästan avant la lettre.

Vad beträffar innehåll har Josu Ortuondo Larrea påpekat det faktum att resurserna är otillräckliga. I fallet med ”Prestige” till exempel, talar vi om 5 000 miljoner euro, vilket endast är en femtedel av det belopp som behövs för att täcka skadorna. Det är på grund av detta som Josu Ortuondo Larrea betonar behovet av en kompletterande europeisk fond.

Jag skulle dock vilja diskutera andra, mer rättsliga frågor. Först och främst är det, enligt gemenskapsrätten, inte medlemsstaterna som har kompetens inom detta område, utan EU som en helhet. Den överenskomna formeln är en förnuftig sådan: medlemsstaterna undertecknar i gemenskapens intresse.

Vi hoppas att rättssystemet kan ändras så att Europeiska gemenskapen själv kan bli en faktisk medlem för att undvika situationer liknande den att vissa medlemsstater som Österrike och Luxemburg inte vill vara med i avtalet förrän 2005. Det finns också en annan ganska märklig situation: Danmark är inte bundet till detta beslut, och det är ju så att Danmark är en av de medlemsstater som är mest utsatt för denna typ av olyckor på grund av sina sund. Jag undrar om det danska folket vet att skador som orsakats av denna typ av olyckor i Danmark inte täcks till följd av detta undantag.

Jag anser därför att kommissionen, även om den har agerat så snabbt och effektivt som möjligt, bör påbörja framstegen i detta avseende. Detta är inte ett avtal som medlemsstaterna undertecknat i gemenskapens intresse, utan ett avtal som Europeiska unionen undertecknat i hela EU:s intresse: att försvara nationell suveränitet gagnar inte Europeiska unionens invånare, och det är det vi är intresserade av.

Detta skulle vara en grundläggande lärdom att dra av denna typ av avtal. Vi kan inte fortsätta att arbeta med gamla verktyg från förr, då medlemsstaterna agerade för att försvara nationella intressen, när vi nu tar itu med kollektiva intressen som bevarande av miljön inom EU.

  Van Dam (EDD). – (NL) Herr talman, fru kommissionär! Under mitten av 2001 diskuterade vi betänkandet av Alain Esclopé om önskan att höja gränsen för skador vid oljekatastrofer till havs. Rådets gemensamma ståndpunkt är mycket försenad. Internationella sjöfartsorganisationen har dock beslutat att höja gränsen för den befintliga fonden till 750 000 särskilda dragningsrätter och på det sättet placera gränsen vid så gott som 1 miljard euro, vilket är ett svar på parlamentets kommentar i betänkandet av Alain Esclopé. Vi vill därför gratulera de medlemsstater som tillhör Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) till detta beslut. Det gör rättvisa åt verkligheten och ger garantier för en tillfredsställande finansiell ordning i händelse av oljeförorening. Detta avviker inte på något sätt från det faktum att förebyggande är bättre än botemedel. Jag hoppas att denna detaljerade ansvarsförordning ger uppmuntran i detta avseende. Följaktligen får betänkandet av vår före detta talman mitt helhjärtade stöd.

  Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Herr talman! FIPOL-protokollet som vi debatterar i dag, för att öka de finansiella resurser som finns tillgängliga för att ersätta offer för oljeutsläpp, är ett annat ämne som jag skulle vilja tala om för kommissionär Loyola de Palacio inte har något att göra med ”Prestige”.

Det skulle faktiskt vara skrattretande att tala om för offren för denna katastrof att de, på grund av det faktum att vi, Europa som helhet, inte gjorde vår plikt, endast kommer att få ersättning för 15 procent av skadorna eftersom det bara finns 170 miljoner euro tillgängligt i de fonder som skall användas för detta syfte, och eftersom den ökning vi debatterar här i dag tyvärr inte är retroaktiv.

Efter ”Erika-olyckan” (vi talar om november 1999) stod det klart att ersättningssystemet inte räckte till för att klara den här typen av katastrof, vare sig på internationell nivå eller på EU-nivå, där det inte fanns några sådana åtgärder att tillgå.

Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) beslöt långt innan ”Prestige” sjönk att höja det belopp som anslagits till FIPOL för att ersätta offren till 600 miljoner euro, och under 2000 lade kommissionären fram ett förslag om att skapa en kompletterande europeisk fond, en ersättning för skada orsakad av förorening genom olja i europeiska vatten (COPE), med en gräns på en miljard euro. Förslaget stöddes av Europaparlamentet, men avslogs av rådet som valde att förhandla i IMO.

Fastän IMO till slut upprättade en ny fond och till och med satte gränsen nära den magiska och omtalade siffran en miljard, kommer den summan aldrig att garantera full och snabb ersättning för offer för framtida oljeutsläpp, detta av två orsaker. Den första orsaken nämnde Josu Ortuondo Larrea: mer än ett år efter katastrofen är vi långt från att lyckas med att uppskatta hela omfattningen av konsekvenserna, inte enbart därför att fartyget som innehöll minst 15 000 ton, fortfarande ligger på 3 000 meters djup i Atlanten, utan också därför att oljan fortfarande når fram till våra kuster. Den andra orsaken är att det ökande antalet oberoende rapporter beräknar skadorna till en siffra som uppgår till inte mindre än fem miljarder euro.

Den högsta ersättningsgränsen kan inte garantera tillräckligt skydd för potentiella offer för ett stort oljeläckage. Detta kan bara uppnås genom skadeståndsansvar, inklusive gemensamma skador. Att fastställa en gräns för skador är inte förnuftigt och, framför allt, sänder det en förvänd signal till potentiella förorenare.

Under förutsättning att enbart självständiga stater kan ta del i protokollet, som det har nämnts här, föreslår kommissionen att vi uppmanar medlemsstaterna att underteckna eller ratificera det – underteckna eller ratificera protokollet så snart som möjligt och senast till juli 2004 om det är möjligt – som José María Gil-Robles Gil-Delgado sade. Jag vill också gratulera honom till arbetet som föredragande. Kanske är det så, herr Gil-Robles Gil-Delgado, att vi måste gå ned på våra knän. Från maj och fram till nu har nämligen enbart två medlemsländer ratificerat protokollet och minst åtta ratifikationer behövs för att det skall träda i kraft.

Jag anser också att det kommer att bli nödvändigt att utveckla avtalen för att utöka skadeståndsansvaret, vilket, som vi har sagt många gånger, bör täcka alla som är involverade i transportkedjan.

  Koukiadis (PSE). – (EL) Herr talman! Utskottets ledamöter var eniga i fråga om José María Gil-Robles Gil-Delgados rekommendation, och vi uppmuntrar honom därför att gå vidare.

Ansvarssystemet under de två internationella överenskommelserna är ett mångsidigt system. Förutom leverantörsansvar, som inte är tillämpbart i praktiken, har vi fartygsägarens strikta ansvar, med en ersättning med ett tak på 72 miljoner euro och fondens kompletterande ansvar i händelse av att fartygsägaren inte kan betala eller om den nämnda summan överskrids, som har ändrats från 92 till 250 miljoner euro. De omfattande skador som följde av olyckorna med ”Erika” och ”Prestige” visade på bristerna i den ersättning som fanns.

I december 2000 gjordes således ansträngningar att, efter ett förslag från kommissionen, inrätta en kompletterande europeisk fond för skador på europeiska vatten. Detta ansvar skulle också vara kompletterande eftersom skyldigheten att betala ut ersättning skulle träda in om det inte kom någon ersättning från fonderna. Trots att detta förslag godkändes av Europaparlamentet, avslogs det av rådet.

Genom ett lyckligt sammanträffande vet vi att protokollet för upprättandet av en internationell fond för ersättning antogs i maj 2003, med ett ersättningstak på 1 miljard euro. Detta är åter en kompletterande fond. Under förutsättning att inga gemenskapsregler har antagits för att reglera frågan om ersättning för skada genom oljeläckage, måste rådets beslut att gå med på protokollet av oss alla betraktas som ett särskilt positivt agerande. Det är därför som Europaparlamentet, utan förbehåll, måste ge sitt godkännande, med artikel 200.3 i fördraget som rättslig grund. Det bör noteras att det finns exklusiva behörighetsregler i frågor som regleras av protokollet för den kompletterande fonden.

I alla händelser finns det ingen konflikt med förordning 44/2001 om domstolsbehörighet och om erkännande och verkställighet av domar, eftersom protokollet är baserat på den nuvarande ordningen från 1992 års konvention. Det skall klargöras att detta inte är en anslutning av själva Europeiska unionen, utan ett bemyndigande till medlemsstaterna att ratificera protokollet. Föredraganden påpekar med rätta att detta måste göras så fort som möjligt, till och med före juni detta år. Vi hoppas att möjligheten för kommissionen att bli en fördragsslutande part i protokollet skall finnas i framtida förhandlingar. Det finns ingen sådan bestämmelse i dag.

  De Palacio, kommissionens vice ordförande. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja påpeka att kommissionen har uppmanat medlemsstaterna att ratificera protokollet så fort som möjligt, men tyvärr har de ännu inte gjort detta.

Jag håller helt med Manuel Medina Ortega om att det borde vara kommissionen som är ansvarig inför Internationella sjöfartsorganisationen, åtminstone i frågor där vi har utövat gemenskapskompetens. Problemet är, som ni mycket väl vet, att vi inte har kunnat gå med i organisationen bland annat eftersom rådet har haft mandatet under någon tid nu. Detta är ett förslag som jag lade fram för nästan två år sedan, och tyvärr har de olika ordförandeskapen under denna tid varit mycket upptagna med andra frågor. Visst är det så, men jag anser också att de borde ha visat denna fråga viss uppmärksamhet, något de inte har gjort.

Sammanfattningsvis har rådets entusiasm för att gå vidare med gemenskapens närvaro i Internationella sjöfartsorganisationen inte nått över hela linjen.

Samma sak händer med en annan organisation, Internationella civilrättsorganisationen, men här håller jag helt med om att det är rätt tillvägagångssätt, särskilt i detta fall då kompetens har utövats inom detta fält under de senaste fyra åren, något som inte har gjorts förut. Den kompetens som gemenskapen nu har är mycket större och bör därför också kunna försvaras på internationell nivå.

Jag vill säga till Rosa Miguélez Ramos att jag, som hon mycket väl vet, lade fram ett förslag om bland annat straffbarhet eftersom det ofta är problem med avsiktlig försumlighet, inte bara i fall liknande ”Prestige” och ”Erika” där det är upp till domarna att bestämma om det är avsiktligt eller inte, utan också i fall där fartygens slag och tankar skrupelfritt rengörs ute på öppna haven, vilket representerar 90 procent av alla utsläpp som inträffar vid våra kuster. Det är sant att dessa späs ut mer, och sträcker sig över en längre tidsperiod och ett större område och därför är mindre koncentrerade, men effekterna är katastrofala och förödande, och som ni vet har jag föreslagit att man skall ta itu med detta problem.

Tidigare talade någon, jag tror att det var Josu Ortuondo Larrea, om Europeiska byrån för sjösäkerhet och certifieringssystem för att övervaka frågan om slag och tömning av tankar och för att bekämpa dessa förfaringssätt. Som ni vet anser jag att vi måste agera på alla fronter: vi måste agera genom Europeiska byrån för sjösäkerhet, genom hamnmyndigheternas övervakning, genom de resurser som, vilket bör noteras, vi antog här och genom resurser i hamnar som gör det möjligt för fartyg att lasta av och rengöra slag och ta hand om annat spillvatten. Detta bör genomföras, tro inte att vi glömmer det, genom användning av den senaste teknologin, från satellitfotografering till alla de system och metoder som finns för att övervaka de system som finns installerade i själva fartygen och vid utförselställen för att övervaka när de lämnar hamnen och om rengöring har genomförts eller inte.

Jag anser att vi bör agera på alla fronter eftersom vi inte kan tillåta förorening av havet. Havet tillhör inte bara hela Europas befolkning utan hela mänskligheten, och ansvaret att bevara det för kommande generationer ligger på oss.

Tack så mycket, herr talman, mina damer och herrar, och ett särskilt tack till José María Gil-Robles Gil-Delgado för att han utarbetat detta betänkande så snabbt.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

(Sammanträdet avslutades kl. 23.05.)⁽¹⁾

(1) Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet.