Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 september 2004 - Strasbourg

2. Läget i Irak

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är diskussionen om rådets och kommissionens uttalanden om läget i Irak.

  Bot, rådet. – (NL) Herr talman! Irak är en fråga som länge har kraftigt påverkat, och dessutom delat, oss européer. Även om utvecklingen i Irak har varit en källa till oro för oss är det oerhört viktigt att Europeiska unionen stöder det irakiska folket under de kommande månaderna och att vi inte får överge dem, utan i stället fortsätter att ge dem vårt stöd. Även om det fortsatta våldet bekymrar oss har de senaste månaderna dessutom skapat utrymme för ett konsekvent och enat ställningstagande från EU:s sida till stöd för Irak. Jag kommer alldeles strax att redogöra för den typ av stöd som EU eventuellt skulle kunna erbjuda, men först hoppas jag ni låter mig göra en kort återblick på det som har hänt tidigare.

Framför allt juni månad var en viktig månad för Iraks och det irakiska folkets långsiktiga framtid. Först antog FN:s säkerhetsråd resolution 1546 den 8 juni, och därefter, den 28 juni, avslutades den tidsbegränsade ockupationen av Irak och landets suveränitet återupprättades. När Allawis interimsregering tillträdde innebar det en vändpunkt i Iraks historia.

Den nya resolutionen återställde dessutom enigheten i det internationella samfundet och gjorde det dessutom möjligt för FN att åter engagera sig i Irak, vilket är ett viktigt steg mot bakgrund av valet som skall äga rum i januari 2005.

Lika viktigt är det sätt på vilket utvecklingen i juni gjorde det möjligt att överbrygga de meningsskiljaktigheter som dittills hade funnits inom EU när det gällde olika områden av den irakiska politiken. Detta framgick tydligt av slutsatserna från det första allmänna rådet (utrikesfrågor) under det nederländska ordförandeskapet i juli. Under det rådet ratificerades Europeiska unionens strategi på medellång sikt som utarbetades av Javier Solana och kommissionsledamot Chris Patten samt kommissionens meddelande om Irak med rubriken ”EU och Irak – en ram för engagemang”. Dessa dokument erbjuder en tydlig ram för EU:s engagemang i allmänhet och även när det gäller ett stort antal detaljer.

Som jag redan sagt innehåller dessa slutsatser också mycket detaljerade åtgärdspunkter. Man kom till exempel överens om att EU skulle erbjuda FN ett aktivt samarbete i Irak och att man skulle inleda en dialog med de irakiska myndigheterna för att klargöra på vilket sätt i övrigt som EU kan stödja Irak. För att undersöka detta mera i detalj har en undersökningsdelegation besökt Irak. Jag kommer snart att återkomma till deras slutsatser.

Det står under alla omständigheter klart att målet för EU:s engagemang är att bidra till återuppbyggnaden av Irak och att underlätta landets interna politiska process. I det sammanhanget måste den nationella konferensen nämnas. Trots stora svårigheter under förberedelserna kan detta sammanträde betraktas som en framgång. Alla delar av det irakiska samhället var företrädda, inklusive många kvinnor. Slutligen lyckades man komma överens om vilka delegater som skulle ingå i nationalrådet. Bildandet av detta råd är ett viktigt steg på vägen till valet.

Tyvärr blandas dessa goda nyheter också med en hel del dåliga. Kidnappning och mord på utländska medborgare, inklusive EU-medborgare, är ett tydligt exempel på detta. Våra tankar går till offren och deras familjer. Vi får emellertid inte glömma bort att även ett stort antal irakier har fallit offer för våldet, i de flesta fall just de irakier som har tagit ansvar i samband med landets återuppbyggnad. De många attackerna på oljeledningar utgör dessutom ett allvarligt hot mot en återhämtning av den irakiska ekonomin.

Det oupphörliga våldet hotar inte bara samhället och den irakiska ekonomin, utan dessutom den politiska processen i Irak. Läget i Falluja är mycket oroande, och under de senaste månaderna visade det som hände i Najaf och i Bagdad att våldet dessutom sjuder under ytan i de shiitiska delarna av Irak och kan explodera när som helst. I det sammanhanget välkomnar vi avtalet som nyligen ingicks i Najaf. Delvis tack vare de modiga insatserna från ayatolla al-Sistani kan man nu ana ett återupprättande av ordning och säkerhet i Najaf under den irakiska interimsregeringens ledarskap. Låt oss hoppas att detta är ett steg på vägen mot bättre relationer i Irak och en förbättrad säkerhet. Trots allt står det klart att det sekteristiska våldet inte tjänar de vanliga irakiska medborgare som, som ett resultat av terrorn, ser hur rekonstruktionen av deras land fördröjs alldeles i onödan.

Självklart är säkerhetsläget en avgörande faktor när det gäller i vilken omfattning EU kan erbjuda effektiv hjälp när det gäller återuppbyggnaden av Irak. Helt klart är situationen för närvarande inte bra. Men trots det har det nederländska ordförandeskapet antagit slutsatserna från rådet (allmänna frågor) i juli, och som ett resultat av detta är EU redan mer engagerat i den irakiska politiska processen.

Följaktligen besökte jag själv Irak i augusti för att understryka EU:s stöd för Iraks ekonomiska, sociala och politiska återuppbyggnad. I det syftet träffade jag presidenten, premiärministern och utrikesministern. Jag talade också med företrädare för Förenta nationerna i Irak.

Alla de irakier som jag talade med underströk betydelsen av att EU spelar en klar och tydlig roll i Irak. I det sammanhanget begärde de att kommissionen skulle öppna ett kontor i Bagdad. För EU:s räkning har jag dessutom uttryckt vår oro över tankarna på att återinföra dödsstraffet i Irak.

Allawi, som nyligen besökte Iraks grannländer, underströk betydelsen av stabilitet i Irak för regionen som helhet. Reaktionen på det var att EU med glädje skulle hjälpa till att återställa den regionala säkerheten och stabiliteten. Jag talade också om för dem att EU verkligen skulle uppskatta en inbjudan att delta i nästa konferens med grannländerna. Redan nu påminner EU regelbundet Iraks grannländer om deras ansvar.

Under mitt besök angav FN:s företrädare att EU:s stöd för deras aktiviteter är av vital betydelse, framför allt när det gäller valprocessen.

I Irak inrättade jag dessutom EU:s undersökningsuppdrag, som nu har återkommit. Företrädare för ordförandeskapet, kommissionen och rådets sekretariat undersökte möjligheterna till ett konkret EU-engagemang inom ramen för en civil krishantering inom områdena polis, rättsstatsprincipen, offentlig förvaltning och val. Uppdraget talade inte bara med de irakiska myndigheterna, utan dessutom med företrädare för FN, Förenta staterna, Nato, den multinationella styrkan och valkommittén. Resultatet av uppdraget var att följande aktiviteter skulle beaktas. Om ni tillåter skall jag helt kort redogöra för dem.

För det första, polisutbildning.

För det andra och när det gäller rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter: utbildning av domare och åklagare, tekniskt bistånd när det gäller inrättandet av den irakiska specialtribunalen; brottsteknisk expertis och hjälp med att gräva upp offer från massgravar; hjälp med att inrätta ett nationellt centrum för mänskliga rättigheter och demokrati; juridisk utbildning.

För det tredje, civil förvaltning; förstärkning av kapaciteten inom olika ministerier och inom fångvården.

För det fjärde, valet: hjälp med och övervakning av politiska val.

För det femte, utarbetandet av lagstiftning om kontroll av vapenexport, demobiliseringsprogram för milisgrupper och stöd till ägarskapskommittén.

På det hela taget finns det många områden där EU kan vara aktivt. Det är i det avseendet viktigt att de åtgärder som EU vidtar skall uppfylla äkta irakiska behov, och att de skall öka värdet på och komplettera alla de aktiviteter som redan pågår. Dessutom måste samspelet mellan EU:s olika instrument och aktiviteter övervakas effektivt. De politiska, budgetmässiga och tekniska aspekterna måste också bedömas för att aktiviteterna skall kunna planeras väl, och EU måste därför också vara säkert på att verkligen kunna leverera det man utlovar.

Det som är viktigt just nu är att en undersökningsgrupp skall besöka Irak och ge en tydligare bild av möjligheterna till insatser från EU:s sida. Rådets sekretariat kommer att börja planera ett uppdrag av denna typ i samråd med kommissionen och ordförandeskapet.

Jag skulle också helt kort vilja nämna betydelsen av FN:s närvaro i Irak. Den har, som jag redan har påpekat, stor betydelse, framför allt när det gäller det politiska valet. För att FN skall kunna fungera på rätt sätt är det av avgörande betydelse att det finns ett fullgott skydd. Det skyddet ger resolution 1546. FN:s generalsekreterare har bett EU:s regeringar om ett ekonomiskt bidrag för en andra skyddsring, FN:s så kallade skyddsstyrka. Uppenbarligen anser medlemsstaterna att det är mycket viktigt att EU bidrar till den. Ordförandeskapet arbetar för närvarande intensivt på att se till att det verkligen kommer ett bidrag från EU. Medlemsstaterna uppmanas därför att lämna ett bidrag, och man undersöker också i vilken utsträckning ett bidrag från GUSP-budgeten är möjligt.

Avslutningsvis kan jag rapportera för er att jag har bjudit in premiärminister Allawi till Europeiska rådet den 5 november. Jag räknar med att vi skall ha ett färdigt, konkret erbjudande om stöd till återuppbyggnaden av hans land till dess.

(Applåder)

  Patten, kommissionen. – (EN) Det är nästan exakt fem år sedan jag inställde mig här i parlamentet för utfrågningen inför godkännandet som kommissionsledamot. Sedan dess har jag haft nöjet att delta i mängder av debatter – fler, har jag fått veta, än någon annan kommissionsledamot: så stort är parlamentets intresse för yttre förbindelser. Jag vill tacka parlamentet och dess ledamöter för det tillmötesgående som alltid har visats mig. Det har varit ett nöje att komma hit. Jag anser att det är viktigt att skapa demokratiska grunder för utrikespolitik. Det är inte ett offentligt politiskt område som bör överlåtas till diplomatiska experter, vars meritlistor i bästa fall är av tämligen blandad kvalitet.

Hur som helst, när jag nu rider bort mot solnedgången vill jag ge uttryck för min uppskattning för parlamentets roll i att utveckla Europeiska unionens gemensamma politik för yttre förbindelser, vilket inte har skett med stormsteg utan – kanske oundvikligen – i kringelkrokar.

Det värsta bakslaget för oss under de fem senaste åren har, naturligtvis, varit bråket om Irak. Jag vill inte gå in på de gamla argumenten igen. Om vi skulle behöva en påminnelse om att man inte kan ha en gemensam politik om de större medlemsstaterna är djupt splittrade så är detta beviset. Det finns även andra mycket talande bevis. Som någon sade någon gång, ”det är sådant som händer”. Är dagens värld säkrare än innan den förfärlige Saddam störtades? Är den globala terrorismen på tillbakagång? Står vi närmare målet att bygga broar mellan islam och väst? Är världens enda supermakt mer allmänt respekterad? Har medborgarna i våra demokratier behandlats på ett sätt som uppmuntrar dem att hellre fria än fälla de styrande nästa gång de får veta att det är nödvändigt att använda våld i förebyggande syfte för att ta itu med ett överhängande hot? Jag bara frågar. Ni, ärade ledamöter, har era egna svar.

Men här är vi nu: Saddam har störtats, våldet härskar i en stor del av det befriade landet, regimen har bytts ut mot en övergångsregering som bereder vägen för demokratiska val. Oavsett vår tidigare kritik står vi nu upp över öronen i denna strävan. Om det går illa för Irak kommer vi alla att få lida för det. Vi måste följaktligen försöka samarbeta för att hålla ihop detta demokratiska projekt.

Vad är vi förpliktade att göra som en union, bortsett från enskilda medlemsstaters insatser? Vi har redan lovat att anslå 200 miljoner euro i år, och det arbetar vi hårt för. Jag hoppas innerligt att vi kommer att kunna säkra en överenskommelse om ytterligare 200 miljoner euro inför nästa år. Vi har lyckats bra när det gäller utbetalningarna av detta bistånd, eftersom vi betalade över 200 miljoner euro till FN:s och Världsbankens förvaltningsfonder under förra året. Vi har ett gott samarbete med FN och Världsbanken och bidrar till att se till att våra medel betalas ut snabbt och väl. I år har vi inriktat vårt bistånd på tre områden: grundläggande samhällsservice – hälso- och sjukvård, utbildning, vatten och sanitära anläggningar, fattigdomslindring och att ge människor inkomstmöjligheter – samt på styrelseformer och det civila samhället.

Jag vill dock inte låtsas som om allt är frid och fröjd. Hur skulle jag kunna göra det? Det riskabla säkerhetsklimatet – som inte minst framgår med all tydlighet av den skrämmande raden av kidnappningar, den senaste av biståndsarbetare som arbetar för irakiernas väl, och som även illustreras av gårdagens förfärliga illdåd i Bagdad – hämmar givetvis utbetalningstakten, som även begränsas av det faktum att vi samarbetar med en övergångsregering som fortfarande prövar sig fram när det gäller offentlig förvaltning. Sådant är livet – åtminstone i Irak – och vi kommer att fortsätta att göra vårt yttersta inom ramen för den ofrihet som läget på fältet medför. Det jag kan säga säkert är att jag är övertygad om att vårt beslut att välja alternativet med multilaterala förvaltningsfonder var absolut rätt. En jämförelse mellan vår utbetalningstakt och andra bilaterala givares, däribland den största givaren, bekräftar också detta.

När vi föreslog parlamentet att 200 miljoner euro skulle anslås till återuppbyggnaden av Irak, vilket innebär att det belopp som vi kommer att ta i anspråk 2003–2004 överstiger 300 miljoner euro, hävdade några av ledamöterna att vi var överdrivet sparsamma. De hävdade att vi borde göra mer: de föreslog att vi skulle använda minst 500 miljoner euro, även om de svarade undvikande på vår fråga om var de extra pengarna skulle komma från.

I morse läste jag med intresse följande i en BBC-rapport från Washington: ”Den amerikanska administrationen vill omfördela flera miljarder US-dollar som anslagits för återuppbyggnaden av Irak och i stället använda pengarna till säkerhetsfrågor och andra kortsiktiga behov. Amerikanska tjänstemän säger att denna nya strategi har utvecklats efter månader av granskning”. I rapporten sägs det vidare att ”kritiker tolkar även omfördelningen som ett bevis för att storslagna långsiktiga planer för att omdana ekonomin helt enkelt inte var realistiska. De hävdar även att intensiteten och omfattningen av det våldsamma motståndet var allvarligt underskattad”. Jag anser att vi hade rätt i vår bedömning av det belopp som var förnuftigt att anslå till Irak, och jag anser att parlamentet gjorde klokt i att stödja denna bedömning.

Under de närmaste månaderna kommer vi att fortsätta att genomföra de förslag som läggs fram i vårt meddelande av den 9 juni, som har fått brett stöd. I synnerhet kommer vi att inrikta oss på den grundläggande frågan om stöd till valprocessen. Så snart den oberoende valkommissionen och FN har fastställt exakt vad de behöver är vi redo att hjälpa till, vilket jag kommer att klargöra för Iraks president när jag träffar honom senare i dag. Men jag vill klargöra att vi under de nuvarande omständigheterna varken kan eller vill föreslå ett traditionellt valobservatörsuppdrag – detta skulle helt enkelt vara omöjligt, vilket de ärade parlamentsledamöter som själva har lett valobservatörsuppdrag säkert instämmer i. Men vi kommer att söka vägar för att se till att vi deltar fullt ut i arbetet med att organisera fria och rättvisa val i Irak.

På längre sikt måste vi överväga hur kommissionen bäst kan företrädas på plats. Att inrätta en delegation skulle givetvis vara svårt, dyrt och kanske farligt. Men vi är beredda att överväga den lösningen, om det står klart att detta skulle bidra till att vi effektivt kan bistå det irakiska folket. Så låt mig vara uppriktig: Vi kommer att arbeta för en bättre framtid i Irak, oavsett tidigare bittra kontroverser.

Jag vill emellertid säga något allmänt, med anledning av dessa funderingar kring Irak. Jag hoppas att parlamentet är generöst nog att låta mig avvika lite från ämnet vid detta framträdande, som sannolikt är mitt sista i parlamentet, denna förebild för alla andra parlament. När några av oss för bara drygt två år sedan gav uttryck för vår oro över att Förenta staterna var på väg bort från det slags multilateralism som har kännetecknat landets utrikes- och säkerhetspolitik sedan andra världskriget, kritiserades vi starkt. USA, försäkrade man oss, ville fortfarande samarbeta med sina allierade, på villkor att de delade Washingtons åsikt om hur man skall hantera dagens farliga värld. Eventuella reservationer höll amerikanerna i stort sett tyst om.

Några av de allierade följde faktiskt med USA till Bagdad och vi kan konstatera att denna satsning ännu inte har fått de enkla och goda resultat som förutsades och utlovades så fint. Befrielsen förvandlades snabbt till en ockupation – eller något som sågs som en ockupation – som det gjordes bittert motstånd mot, med illdåd efter illdåd. Försöket att rulla ut demokratin som en orientalisk matta över Mellanösterns otacksamma öknar misslyckades. Framför allt kunde inte fred nås i Jerusalem och Palestina med en seger i Bagdad. Därför, och delvis på grund av att USA genom sitt nykonservativa ensidiga agerande tydligt hade misslyckats med att upprätta ett imperium av fred, frihet och demokrati, har vi på senare tid fått höra att allierade och multilateralism åter är på modet i Washington. Till och med FN ansågs användbart. Leve USA:s utrikesdepartement.

Betyder detta att allt är klappat och klart? Drar alla en lättnadens suck? Kan vi nu se fram emot återupprättandet av den omoderna uppfattningen att allierade skall ledas och inte kommenderas och att multilaterala institutioner har viktiga användningsområden, även för världens enda supermakt, och att det med all respekt för Machiavelli finns mycket som talar för att det är viktigt att vara älskad, inte bara fruktad?

Retoriken i den nu pågående valkampanjen i Förenta staterna ger oundvikligen upphov till vissa frågor. Jag försöker inte ta parti för någon. USA väljer sin president och sin kongress. Resten av världen ser på. Vi i Europa bör samarbeta så gott vi kan med vem som än vinner. Vi är inte delaktiga i processen, vilka privata åsikter vi än hyser. För övrigt är jag inte så naiv att jag blandar ihop kampanjretorik med en platonsk dialog. Jag har trots allt själv varit partiordförande. Men kampanjretorik avspeglar något, och det som avspeglas här är tämligen förvirrande.

Om man enkelt vill vinna bifall från vissa håll i USA tycks det räcka med att man ger sig på FN, eller fransmännen, eller blotta tanken att de allierade har rätt att ha sina egna åsikter. Multilateralister, får vi veta, vill överlåta amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik till en skock vitlökstuggande, ostätande mesar. Människors åsikter, som Förenta staternas grundare ansåg att deras land skulle beakta och respektera, skall behandlas med förakt, såvida de inte, antar jag, troget avspeglar American Enterprise Institutes och Fox TV:s agendor.

Vad skall vi tro om allt detta? För det första ligger multilateralism framför allt i Förenta staternas intresse, en åsikt som föregående administrationer inte skulle ha ifrågasatt och som de flesta politiska ledare har delat under de senaste 60 åren. För det andra ligger det säkerligen i en supermakts nationella intresse att sätta sina traditionella allierade på det hala, inte genom att bestrida deras rätt till samråd, utan genom att undersöka vad de har att säga och hur de tänker omvandla sin retorik om samarbete till effektiv, inte kraftlös, multilateralism. För att nämna en uppenbar fråga: vad tänker vi göra för att rensa upp i de träsk där terrorismen frodas – om jag får låna den klichén – och framför allt också skjuta några av krokodilerna? Dessutom, hur och när kommer vi i Europa att tolerera att våld används för att upprätthålla den internationella rättsordningen? Detta är en fråga som vi i Europa vanligen undviker att besvara.

Om den amerikanska politiska utestängningskulturen undantar begreppet samarbete och dialog med utlänningar, om impopularitet utomlands uppfattas som ett uttryck för förnämhet och en källa till stolthet kommer alltför många européer att göra motsvarande misstag att tro att hackande på Amerika är samma sak som att ha en europeisk utrikes- och säkerhetspolitik. Det som oroar mig mest är att vi på båda sidor av Atlanten kommer att locka fram de sämsta sidorna hos våra traditionella partnerländer. Världen förtjänar bättre än testosteron på ena sidan och högdragenhet på den andra. Detsamma gäller de amerikanska och europeiska medborgarna. De står trots allt inför samma faror och utmaningar. Jag vill ha ett EU som är en superpartner, inte en superprickskytt, en superpartner till en respekterad global ledare. Alla andra alternativ kommer endast att leda till en farligare framtid med ännu fler gräl.

(Livliga applåder)

  Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Förutom stabiliseringen, återanpassningen, återuppbyggnaden och demokratiseringen av Irak, vilka är uppgifter som jag, herr talman, menar inte enbart bör vara Förenta staternas ansvar utan hela det internationella, demokratiska samfundets, anser jag att det för närvarande finns en omedelbar prioritering som inte får skjutas upp – och som rådets ordförandeskap inte har nämnt explicit – och det är frigivningen av de kidnappade franska journalisterna Georges Malbrunot och Christian Chesnot och deras syriske chaufför, samt de italienska biståndsarbetarna Simona Torreta och Simona Pari.

Det bekymrar oss, herr rådsordförande, att ni har sagt att rådet helt enkelt ser dessa händelser som tragiska nyheter och att ni i går, inför utskottet för utrikesfrågor, sade att rådet har beslutat att det bästa är att inte göra någonting alls, vilket jag menar visar hur kraftlös Europeiska unionen är. Det bekymrar oss också, herr rådsordförande, att ministerrådet vid första behandlingen beslutade att inte använda mekanismen för flexibilitet till förmån för Irak, i strid med kommissionens och Europaparlamentets förslag. Jag hoppas att detta är ett taktiskt ställningstagande från rådets sida som kommer att ändras vid andra behandlingen.

Om vi lämnar de tekniska detaljerna därhän, herr talman, så var gårdagen ännu en sorgens dag i Bagdad med dussintals dödade människor. Jag menar att förmiddagens debatt tydligt visar att vi inte får och inte kan stå overksamma inför en företeelse som terrorism, att terrorism påverkar oss alla i samma utsträckning och att vi alla måste bemöta den på samma sätt. Vi måste därför stå fullständigt enade mot terrorismen.

Det bästa sättet för parlamentet att hantera företeelsen terrorism är att samfällt ställa oss bakom den resolution om Irak som vi skall godkänna i morgon. Jag menar att det bästa bidraget – utöver förslagen i kommissionens utkast till initiativ, vars syfte är att garantera fred, samförstånd, försoning och harmoni i Irak inför valet i januari – är att stå enade.

Jag vill avsluta, herr talman, med att på min politiska grupps vägnar uttrycka min erkänsla för Chris Patten – vars utfrågning jag deltog i som samordnare för min grupp i samband med hans utnämning till kommissionär – och tacka honom för att han alltid har stått till förfogande och för hans ständigt positiva och konstruktiva hållning gentemot Europaparlamentet.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

  D'Alema (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! När vi diskuterar Iraks framtid ser vi bilderna från detta land framför oss. Det är bilder av krig, ett krig som tycks pågå för evigt, en konflikt där det är svårt att vara optimistisk.

Samtidigt våndas vi över de människor som tagits som gisslan, denna avskyvärda form av våld och utpressning. Det internationella samfundet måste stå enat för att rädda dessa människor, som är journalister och frivilligarbetare eller medborgare i Irak och andra länder. Vi bör vädja till den arabiska och islamiska världen att isolera terrorismen och bryta det samförstånd som råder kring den typen av våld. Samtidigt menar jag att vi bör vädja till Iraks övergångsregering och de internationella koalitionsstyrkorna att göra de ansträngningar som krävs för att frigivningen av gisslan skall kunna fortsätta utan hinder, dvs. avstå från militära insatser och bombningar, som skördar så många civila offer i irakiska städer och sannerligen inte bidrar till ett gott förhandlingsklimat som kan rädda livet på de kidnappade.

Bortom den tragiska utvecklingen när det gäller gisslantagande har vi i de anföranden som rådets och kommissionens företrädare har hållit riktat vår uppmärksamhet mot Iraks nuvarande situation och framtidsutsikter. Det står klart att det måste till en politisk förändring, både i Irak och mer generellt i kampen mot terrorism, om vi skall kunna komma ur denna förfärliga krissituation. Detta har också framgått av förmiddagens debatt. Irakkriget och den militära ockupationen av Irak har visat sig vara ett tragiskt misstag. I stället för att förhindra terror har följden blivit starkare och farligare terror, och hatet mot väst har spridit sig över den islamiska världen och hotar att dra in världen i ett civilisationernas krig, vilket är den absolut bästa grogrunden för fundamentalism.

Från Irak till Tjetjenien och Palestina har krigets vardag, brutalt förtryck och undertryckande av mänskliga rättigheter och folkrätten bidragit till terrorismens uppkomst. Nu är det dags att välja en annan väg. Det innebär inte att man skall sluta att använda maktmedel, men att politik och internationell rätt åter skall ges företräde. Vi kritiserar inte den amerikanska högern för att den har bekämpat terrorismen. Tvärtom, vi kritiserar den för att den har bedrivit kampen på fel sätt och därmed bidragit till ökad osäkerhet i världen.

Vad vi behöver är att återupprätta multilateralismen och erkänna att det sannolikt kommer att krävas mycket tydliga och modiga beslut för att freden skall kunna återställas i Irak. De amerikanska väpnade styrkornas närvaro i landet bidrar till exempel knappast till att återställa freden, eftersom det står klart att de som ville ha kriget och som påbörjade det drar till sig terrorism genom sin blotta närvaro i stället för att åstadkomma lugn. Man måste inse att styrkorna måste dras tillbaka när det är dags för val och ersättas av styrkor från länder som inte berörs av konflikten, under FN:s överinseende. Inom alla verksamhetsområden finns ett behov av återgång till politik, multilateralism och internationell lag. Så tycker man i Europa och så tycker man i Europaparlamentet. Vi behöver starka institutioner som kan omvandla denna åsikt till konsekventa politiska åtgärder, inte bara till vädjanden.

Slutligen vill jag tacka kommissionsledamot Chris Patten för hans arbete och även för hans utmärkta anförande i förmiddags, som återspeglar den rådande uppfattningen hos Europas medborgare.

(Applåder)

  Watson (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill på min grupps vägnar tacka kommissionsledamot Chris Patten för hans beredvillighet att under de fem gångna åren delta i parlamentets debatter iklädd en slips med en liten skiftning i blått. Det gläder mig att han njuter av den politiska frihet som mitt parti hjälpte honom att finna och vi önskar honom all lycka i framtiden.

Det finns många, både inom parlamentet och utanför, som fortfarande inriktar sig på att försöka hitta skyldiga till kriget i Irak. Vilket uttryck detta än tar vidhåller Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa att vi inte får låta detta komma mellan EU och vårt trängande ansvar gentemot detta sönderslagna land. När en väns hus brinner ned stannar man inte upp för att gräla om vem som tappade tändstickan. När diktaturens tyranniska bojor slets loss rämnade Irak som en brusten damm. Om vi inte kontrollerar störtfloden hotar den att skölja över regionen och uppsluka Iran, Syrien, Saudiarabien och Turkiet. Den kommer att dränka hoppet om demokrati i Mellanöstern.

Allt annat i Irak hänger på att dödandet upphör. Irak är ett vakuum och i Falluja, Tall Afar och Bagdad har våldet och den oacceptabla terrorn av gisslantagande snabbt fyllt det utrymme som lämnades fritt efter Saddam Husseins fall. Ändå har koalitionsstyrkorna och den kämpande irakiska regeringen alltför ofta bemött våld med klumpigt våld. Stridshelikoptrar och hårdhänt militär taktik på myllrande stadsgator leder endast till förbittring och oroligheter, vilket i sin tur ger näring åt stridsviljan.

Irak behöver internationell hjälp: ett intensivt och omfattande åtagande där det inte finns utrymme för misslyckande. Med stöd av FN:s säkerhetsråds resolution 1546 måste världssamfundet erbjuda all hjälp till övergångsregeringen, och sedan till den suveräna regering som inrättas efter denna. Jag välkomnar det åtagande som vår diplomatiska expert, Bernard Bot, har gett uttryck för här i dag.

Vi liberaler och demokrater anser att Europeiska unionen har erfarenheter att erbjuda när det gäller allt från att återställa Iraks ödelagda infrastruktur till att ge råd om utarbetandet av landets nya författning. Därför stöder vi kommissionens krav på ytterligare 200 miljoner euro som skall ställas till förfogande för humanitärt bistånd. Men Irak behöver mer än pengar. Om våldsspiralen kan brytas kan EU hjälpa till med att utbilda poliser, domare och lärare. Europa kan bidra till att återuppbygga det civila samhället i Irak genom stöd till icke-statliga organisationer, fackföreningar och politiska partier. Europeiska unionen kan spela en nyckelroll när det gäller att stödja och trygga valen till den irakiska nationella övergångsförsamlingen i januari nästa år. I ett land där nästan alla medborgare är beroende av statligt bistånd kan EU bidra till att finna det ris och vetemjöl som kan rädda Irak från svält, och den tvål som skyddar mot den ödelagda offentliga renhållningstjänsten.

Vi anser att Europa måste hjälpa Irak att komma bort från det auktoritära styret. Det nya Irak måste byggas på stabila demokratiska institutioner. Irak utgör en utmaning för oss. Den enda chansen att omskapa Mellanöstern är ett stabilt, demokratiskt styre, vilket kan komma att kräva vårt engagemang under en hel generation.

(Applåder)

  Beer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Mina varmaste tack till kommissionsledamot Chris Patten för hans klara ord i slutet av anförandet. Herr kommissionär! Ni har visat att vår debatt i dag inte bara handlar om Irak, utan om att vi också måste komma fram till en övergripande politisk strategi. Det har tydligt visat sig att till Europas främsta intressen hör framför allt att hitta en fredlig lösning för Irak, och inte bara för Irak utan för hela regionen. Vi måste utforma en konsekvent politik för Irak, Iran, Syrien och, givetvis, Israel och Palestina. Det finns inga enkla lösningar, men i vår strävan efter en lösning måste vi utgå från denna debatt när det gäller klargörande och analys, även om vi ännu inte vet vad det slutliga svaret kommer att bli.

När det gäller Irak har vi blivit vittnen till ett gränslöst våld de senaste månaderna med förebyggande attacker från de allierade, Guantánamo, Abu Ghraib-fängelset och alla förfärliga försök att rättfärdiga tortyr, fasansfulla terrorattentat och avrättning av oskyldiga människor som tagits som gisslan. Och fortfarande hålls människor som gisslan. I detta sammanhang vill jag nämna några andra uppgifter som jag blev mycket skakad över i dag, nämligen underrättelseuppgifter om att Syrien skall ha testat kemiska vapen på sudanesiska medborgare. Alla dessa ohämmade våldshandlingar fördömer vi utifrån vår grundläggande övertygelse, och inte bara det; vi bekämpar dem och vårt fördömande av dem finns med i den europeiska konstitutionen.

Var står vi då i dag? Efter gårdagens grymma attack, där över sextio människor dödades, kan man få en bild av åsiktsskillnaderna och den förvirring som råder i den politiska världen genom att ta en titt i tidningarna. ”Ut ur Irak!”, står det i Berner Zeitung. I Le Figaro kan man läsa att ”USA måste utkämpa detta krig till slutet”, medan Kurier rapporterar att ”Irak faller samman inför ockupanternas ögon” och att ”Bush har meddelat att de pengar som har avsatts för säkerheten skall användas nu, i stället för att säkra vattenförsörjningen för människor”.

Vilket ansvar har vi och hur skall vi gå vidare? Trots våra skilda åsikter måste vi, anser jag, försöka enas och upprätta ett politiskt ansvarstagande. Jag menar att vi måste bli trovärdiga, för utan trovärdighet får vi inget stöd från medborgarna och FN kommer att förbli svagt. Detta innebär att vi måste fördöma det som måste fördömas och göra allt som står i vår makt för att med alla demokratiska medel försöka åstadkomma fria val så snart som möjligt, så att Iraks folk kan återfå sitt självbestämmande.

  Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det står klart att det primära målet för oss alla här är att göra allt som går för att rädda alla som har tagits som gisslan, både franska, italienska och irakiska medborgare, eftersom allas liv är lika mycket värda. För att åstadkomma detta räcker det dock inte med allmänna ordalag och formuleringar. Vem i Europa vill inte att gisslan skall friges?

Jag ställer mig dock frågande till med vilken rätt vi vågar uppmana människor att respektera mänskliga rättigheter och skona gisslans liv när styrkor från länder som är företrädda här i kammaren fortsätter att släppa bomber och döda civila. Vi lyssnar till frivilligorganisationernas vädjanden och kräver att bombningarna skall upphöra. Terrorism och krig är två sidor av samma mynt, och de ger varandra näring. De är den verkliga fienden till de fredliga och solidariska krafter som verkar i Irak för att bygga upp ett nytt samhälle. Vi vet inte vem som bär ansvaret för dessa kidnappningar, men vi vet att det finns olika krafter som vill att frivilligorganisationerna skall lämna Irak och inte bli vittnen till de kränkningar av rättigheter som förekommer överallt.

Jag hörde inga fördömanden av kriget från rådet, detta krig i avskräckande syfte som har trampat på århundraden av mänskliga rättigheter. Vi kräver ett omedelbart tillbakadragande av trupperna, och vi vill klargöra att vi, om våra ändringsförslag mot kriget och för ett tillbakadragande av trupperna avvisas, kommer att rösta emot det resolutionsförslag som läggs fram i morgon. Vår hållning ligger fortfarande i linje med de viktigaste åsiktsströmningarna och den allmänna opinionen, som har tagit klar ställning mot kriget och mot terrorismen utan att sväva på ordet.

(Applåder)

  Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Iraks konstruktiva röster förtjänar att vi gör oss hörda. Så var det under Saddam Husseins skräckvälde, och det är precis lika sant nu när Mesopotamiens hela framtid står på spel. Just nu vädjar dessa djupt oroade irakiska röster, framför allt till EU:s medlemsstater, om en konstruktiv närvaro i deras land och region. I praktiken ber de om ett tydligt, bestämt ställningstagande från alla EU:s medlemsstater mot den fortsatta inblandningen från Iraks grannländer när det gäller den försåtligt växande terrorismen på irakiskt territorium. Utan ett sådant ställningstagande är det EU som kommer att tvingas stå för kalaset i slutändan. Dessutom vill de irakiska rösterna att landets återuppbyggnad omedelbart skall inledas på regional och lokal nivå. Möjligheter till detta finns i norra och södra Irak. EU:s medlemsstater får inte låta dessa möjligheter glida dem ur händerna. Om den lokala och regionala återuppbyggnaden lyckas kan människorna i de områden som har varit en grogrund för terrorism själva ta ställning till vad som gynnar dem mest.

Detta leder mig slutligen in på Iraks framtida politiska struktur. Iraks grannländer tycks frukta en federal lösning som syftar till att upprätthålla Iraks territoriella integritet. Detta är ännu ett ypperligt tillfälle för Europa att visa sitt engagemang för nationell och regional stabilitet. Jag hoppas och tror att detta engagemang också kommer att visa sig tydligt på transatlantisk nivå under det nederländska ordförandeskapet, eftersom vi på detta sätt kommer att värna om Mesopotamiens framtid.

  Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även om vi vet att avsikterna är de bästa beklagar vi EU:s grundläggande oförmåga att hantera den tragiska utvecklingen när det gäller den internationella krisen, den ökande terrorismen och situationen i Irak. Herr kommissionär! Om de internationella förbindelserna är alltför präglade av Förenta staterna så beror det på EU:s otillräcklighet.

Som européer hade vi redan velat ha konstitutionen, som det har tagit så lång tid för oss att godkänna, eftersom vi redan skulle ha velat ha en europeisk utrikesminister som hade kunnat vara i Irak just nu och utöva sitt ämbete med verkliga befogenheter och också förhandla om frigivningen av de franska och tyska medborgare som tagits som gisslan. Jag vill särskilt nämna de två unga italienskorna Simona Pari och Simona Torretta.

Sådan terrorism, där människoliv saknar värde, där oskyldiga barn mördas och våldtas, där fredsarbetare och civila kidnappas och Europas regeringar och folk avkrävs på lösensumma förtjänar bara vårt skarpa och ovillkorliga fördömande. Genom att destabilisera förhållandena syftar sådan terrorism sannolikt också till att på något sätt föröka fördröja eller förhindra att val hålls i Irak, vilket är en helt och hållet oacceptabel konsekvens.

Slutligen, för alla som är i Irak, för de fredsbevarande soldaterna, för frivilligorganisationerna, som med beundransvärd uthållighet har valt att stanna kvar och fortsätta sitt arbete med att hjälpa civilbefolkningen, för offrens familjer och, i detta ögonblick, med er tillåtelse, särskilt för gisslans anhöriga – för alla dem menar jag att hela kammaren här i Strasbourg bör höja sin röst tydligt och klart i solidaritet och medkänsla.

  Czarnecki, Ryszard (NI). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Som de flesta polacker har jag varit och är jag emot kriget i Irak. Jag var också emot Saddam Hussein, precis som vi alla här i kammaren. Därför kan jag med rätta säga att Irak inte längre kan få splittra Europa och att EU måste agera samfällt för att finna ett grundläggande samförstånd och manifestera detta samförstånd.

Det handlar inte om någon konstlad enighet eller skenbart samförstånd. Det handlar om en förståelse mellan länder och regeringar i Europa, både de länder som uttalade sitt stöd för invasionen av Irak och de länder som var emot, och det handlar om en förståelse som bygger på ett konkret mål. Detta mål, som kanske varken är särskilt effektivt eller en lösning på alla problem, men som är ytterligt konkret, skulle vara att anordna lokala val så snart som möjligt, med början i exempelvis Najaf och Karbala. Arbetet med att bygga upp demokratin i Irak måste börja med grundstenarna, inte med taket. Grundstenarna utgörs av lokala val och inrättande av regionala myndigheter med befogenheter, inte bara gevär. Taket utgörs av nationella val, och det är just i denna ordning saker måste ske. Vi måste vara medvetna om att lokala val är en nödvändig medicin, men att den kan ha biverkningar och att följden kan bli att Irak splittras upp i sunnitiska, shiitiska och kurdiska intresseområden. Detta kan inte förnekas, men det är ändå att föredra framför en situation där alla ständigt ligger i krig med alla andra.

Slutligen bör Europeiska unionens uppdrag vara i Bagdad, inte i Amman, som ligger långt från den irakiska huvudstaden. Låt oss inte överlåta Bagdad till USA, för det gagnar inte EU att försöka dra sig undan sitt ansvar.

  Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Utan stabilitet i regionen kan inte samhället byggas upp igen och trygga förutsättningar för investeringar kan inte skapas, och utan detta finns inga möjligheter till verklig fredlig utveckling. Vi vet alla att detta kan uppnås endast om det irakiska folket känner att deras regering har befogenheter och legitimitet som inte härrör uteslutande från USA. Det är därför det är så viktigt med val, det är därför FN har en funktion att fylla, och det var därför jag blev så skakad i går över att höra Kofi Annan säga att FN bara kan bli fullständigt involverat igen och återvända enbart om säkerhet kan etableras. Det blir en ond cirkel: Om FN inte går in kan det inte bli någon säkerhet, men om FN låter bli att gå in för att det inte finns någon säkerhet så visar det att det internationella samfundet inte klarar av att hantera situationen. Jag anser att detta är en anledning till att vi måste klargöra att det inte finns någon ursäkt för terrorism, att vi alltid kommer att bekämpa terrorism, som i det här fallet utövas av en minoritet av Iraks befolkning, och att vi måste stödja majoriteten av befolkningen.

Samtidigt måste vi dock göra detta genom dialog, så att terrorismen inte visar sig vara en hydra som får flera nya huvuden så fort vi hugger av ett, och vi får inte skapa en grogrund för terrorism. Detta anser jag vara ett skäl för att vi i Europeiska unionen skall göra allt vi kan. Med detta menar jag politisk förändring, stöd, även i de områden där de 200 miljonerna euro skall användas, organisation av stöd, inledande av dialog och uppbyggnad av strukturer som kan bli en utgångspunkt för hållbar utveckling. Det här handlar inte bara om Irak, det handlar om hela regionens stabilitet, och den kommer att bli avgörande för om det skall bli ett ”civilisationernas krig” och om vi kommer att kunna förhindra det stora kriget mellan kulturerna. Otaliga misstag har gjorts som redan har fört oss mycket, mycket närmare ett sådant krig.

Slutligen vill jag framföra ett varmt tack till kommissionär Chris Patten för hans samarbete under de gångna åren, och kanske får jag ännu ett tillfälle till detta. I dag har han åter gjort klart för oss att vi här i väst kan lyckas med vår politik om vi kombinerar den med moralisk integritet. Jag får känslan att vår moraliska integritet går på sparlåga efter Guantánamo och många andra händelser på grund av den tortyr och de saker som sker där. Om vi inte lyckas upprätthålla en moralisk integritet kommer vi inte att ha den trovärdighet som krävs för att vi skall kunna påverka denna utveckling på ett rimligt sätt.

(Applåder)

  Moscovici (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Precis som ni hörde jag rådsordföranden tala till oss om goda och dåliga nyheter, men jag tyckte att han uppehöll sig alltför länge vid de goda nyheterna på bekostnad av de dåliga. Jag vill tacka kommissionär Chris Patten för att han med sin vanliga finess och rättframhet uppmanade oss att överbrygga avstånden, här något förenklade, mellan USA-vänliga och USA-fientliga strömningar, mellan unilateralism och multilateralism. Det är just detta som vi måste göra.

I dag, när närmare två år har gått sedan krisen började, måste vi dock säga att vi har misslyckats, eftersom inget av de mål som sattes upp har nåtts, och det är inte massförstörelsevapen jag talar om. Det finns inga tecken på stabilitet i regionen, demokratin lyser med sin frånvaro, Irak är ingen säker plats och kampen mot terrorism har inte fört oss någonstans. Tvärtom skulle jag till och med vilja påstå att militära insatser i sig har lett till ökad terrorism av alla slag i Irak. Allt detta är förkastligt och manar till djup eftertanke. Det finns ingenting glädjande i detta misslyckande, tvärtom: Vi måste agera, lära av våra misstag och försöka bli effektiva i framtiden. Det som i stället borde sporra oss nu, det som måste vara en prioritet för Europaparlamentet, är givetvis gisslan i Irak – italienska och franska medborgare, européer med andra ord – och deras olycksbröder, både irakier och syrier. Vi måste agera för att befria dem, för frihet är en dyrbar gåva, och eftersom det inte är vem som helst som attackeras: det är journalister, humanitär personal och frivilligarbetare, med andra ord människor som tar risker. Precis som José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra menar jag att det är för alla dessa människors skull som parlamentet måste göra en markering i dag utifrån principerna om enighet och solidaritet och för att gisslan skall bli fri.

Samtidigt innebär inte det här att vi är färdiga med Irak. Vi måste ställa andra frågor till oss själva om vi skall kunna välja den andra politiska väg som Massimo D'Alema talade om. Jag kommer bara att ta upp en del av frågorna. Vi måste därför kräva en förändring av de multinationella styrkorna. Jag menar att alla praktiska skäl talar för att det nu är dags att dessa styrkor underordnas FN:s generalsekreterare. Vi måste alla tillsammans engagera oss i den demokratiska processen. Vi vet att val skall hållas i början av 2005, men i nuläget måste vi konstatera att valet inte kan garanteras samtidigt som det är absolut nödvändigt att det genomförs under fria och rättvisa förhållanden. Slutligen menar jag att det nu är dags att sammankalla en internationell konferens till stöd för den politiska övergångsprocessen och underlätta återuppbyggnaden av Irak.

Till sist, och nu tänker jag inte säga mer i det här skedet, menar jag att vi i högre grad än tidigare, och kanske i högre grad än rådet, måste kräva att mänskliga rättigheter respekteras av alla parter på plats. Det är mycket riktigt så som kommissionär Chris Patten och Massimo D'Alema sade, att vi ställs inför outhärdliga bilder av kriget, bilder av en fullständigt hopplös kamp. Mina damer och herrar! Vi måste återkomma till Irak. Vi måste reflektera över det som händer nu i konfliktens spår. Låt mig dock upprepa att det är en prioritering för hela Europaparlamentet att ställa sig bakom ansträngningarna att befria gisslan, och jag uppmanar oss alla, på alla sidor, att godkänna den resolution som har detta mål, där det betonas att vi talar med en röst.

(Applåder)

  Neyts-Uyttebroeck, Annemie (ALDE). – (NL) Herr talman! Det gemensamma resolutionsförslaget är på samma gång alldeles harmlöst och fullständigt självklart, så en cynisk person skulle kunna hävda att vi klarar oss lika bra utan det. Som en pragmatiskt lagd och erfaren politiker anser jag att resolutionsförslaget i hög grad visar att Europaparlamentet och dess grupper har lika svårt som kommissionen och rådet att hantera situationen i Irak. Liksom mitt hemlands regering var jag starkt emot invasionen av Irak. I andra roller har också jag försökt övertyga Förenta staterna om att invasionen av Irak är en sak och införande av demokrati i landet en helt annan. Jag sade också att det är en enkel sak för dem att invadera ett land, men mycket svårare och farligare att ta sig därifrån. Jag håller med om att världen i dag är en mycket farligare plats än den var före Irakkriget. Då inställer sig emellertid frågan vad vi i Europaparlamentet, Europeiska rådet, EU:s ministerråd och Europeiska kommissionen gör i fråga om denna mycket farligare plats. Tvår vi våra händer inför alltihop, eftersom det inte var det här vi ville? Hoppas vi, eller ber vi om, ifall vi är troende, att allt helt mirakulöst skall lösa sig till det bästa? Eller tar vi vår tillflykt till den hopplösa utsikten om ett civilisationernas krig, som många har siat om så länge på båda sidor om Atlanten, och ibland förefaller önska? Vi står alla inför den mycket svåra uppgiften att lämna allt detta bakom oss och nå enighet om framtiden för Irak, Mellanöstern och hela världen. Givetvis måste alla som tagits som gisslan, oavsett nationalitet och orsaken till att de är där, friges omedelbart, och självklart måste vi alla arbeta för att nå detta mål.

(EN) Jag vill avsluta med att rikta ett par ord till kommissionsledamot Patten. För två veckor sedan fick jag tillfälle att tala om för honom vilken stor ära och förmån det har varit att samarbeta med honom. När han nu rider iväg mot solnedgången vill jag inte be honom att sjunga ”jag är en fattig, ensam cowboy” för oss, utan i stället ta tillfället i akt att släppa loss ordentligt!

(Applåder)

  Guidoni (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den senaste dramatiska utvecklingen med gisslantagande visar hur extremt allvarlig den situation som har uppstått i Irak är, och vi vädjar på nytt om att alla som har tagits som gisslan, både italienska, franska och irakiska medborgare, skall friges villkorslöst. De allierades militära befälhavare medger nu öppet att de inte har kontroll över hela det irakiska territoriet.

Att en militär lösning är otillräcklig när det gäller att lösa problemet med terrorism och säkra Iraks övergång till demokrati framgår därför tydligt. För att lägga grunden för en ny demokratisk ordning räcker det inte att inrätta en övergångsregering, som i praktiken är USA:s marionettregering och därför inte erkänns av Iraks befolkning. Det finns bara ett sätt att stabilisera läget i Irak, och det är att dra tillbaka trupperna omedelbart.

Det handlar inte om att ge vika för terroristgruppernas utpressning eller inte, utan om att sända ut konkreta signaler om en ny strategi, där ockupationsstyrkornas tillbakadragande är en nödvändig förutsättning för att sätta in en FN-styrka bestående av soldater från länder som inte är delaktiga i kriget. Bushs strategi med krig i avskräckande syfte har visat sig vara en tragisk felbedömning och verkningslös mot terrorismen, som i stället har spritt sig ytterligare i just de områden som berörs av konflikten.

En världsbild som bygger på ett enda lands politiska och ekonomiska överhöghet är inte hållbar i längden. EU kan och måste lägga fram ett förslag till oberoende och enig utrikespolitik. EU kan och måste spela en större roll när det gäller att lösa krislägen som det i Irak. Vi måste skapa nytt utrymme för diplomati och politik. Internationella organisationer måste närvara för att garantera fria val, utan politiska eller ekonomiska påtryckningar från ockupationsstyrkorna.

(Applåder)

  Coûteaux (IND/DEM). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar, företrädare för medlemsstaterna! Den anglosaxiska koalitionens invasion av Irak har inte löst någonting. Tvärtom har den förvärrat irakiernas levnadsförhållanden och framför allt gjort det möjligt för militant islamism att sprida sig över arabvärlden, med en ny grund och ny legitimitet.

Det som vi ser är givetvis ingenting annat än resultatet av USA:s imperialistiska strategi, som går ut på att skapa en omfattande konflikt mellan civilisationerna i världen, där den civiliserade världen har sitt centrum i Washington. Det framgår också tydligt att det som kallar sig ”Europeiska unionen”, ett namn jag sätter inom citattecken, denna union med sina sex dödsdömda resolutionsförslag, varav inget ens var i närheten av majoritet – det var förra året, som ni kanske minns – denna union med sitt ofattbara gytter av oduglig och löjeväckande fromhet har förblivit tyst, med en passivitet som är ofattbar inför ett krig och en strategi som ställer civilisationerna mot varandra och där EU blir första offret.

Frankrike ensamt, med stöd av Tyskland, som sanningen att säga vacklade, och Ryssland, som var bedrövligt svagt, omgavs av en stark undfallenhet gentemot USA, men lyckades ändå rädda det europeiska idealet ännu en gång. Frankrike gjorde detta så tydligt och bestämt att världen i allt högre grad i detta land såg ett tecken på motstånd mot imperiet. Tilläggas bör att den amerikanska oppositionen ser Frankrike som en symbol för folkens frihet, som är den grundläggande förutsättningen för all verklig demokrati.

Nu har vi två olika typer av motstånd att välja på: det islamiska motståndet, som amerikanerna – vilka förr eller senare kommer att tvingas dra sig ur, precis som de gjorde i Vietnam – är fast beslutna att övervinna, och det nationella eller sekulariserade motståndet. Europa, EU-förespråkarnas Europa, kan uppenbarligen inte välja, men det är säkert att inför militant islamism så är framgång för det nationella motståndet en förutsättning för Medelhavssamarbetet, som är så nödvändigt, men ack så svårt att förverkliga.

  Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är dags att sluta hyckla. Vi ser hur Förenta staternas geopolitiska intressen tar ett fast grepp om Irak. Sedan andra världskriget har historien präglats av supermakternas ensidiga ingripanden i avskräckande syfte. Ett underkuvat Europa har aldrig velat eller kunnat protestera mot Jalta-segrarnas stridslystnad. FN:s roll har varit lika verkningslös, eftersom alla FN-resolutioner som supermakterna inte har tyckt om har ignorerats eller kringgåtts systematiskt. Den tillfällige presidenten Ghazi al Yawar har ställt in sitt besök i Europaparlamentet.

Man kan undra vem som ville ha eller utsåg honom till president. Att kalla honom en företrädare för det irakiska folket är en förolämpning mot vår intelligens och intelligensen hos dem vi företräder. Vi måste komma ur konflikten i Irak och undanröja alla anledningar till ockupationen, som långt ifrån har garanterat säkerhet, fred och rättvisa för det irakiska folket, utan i stället har lett till strider och skändliga handlingar. Ockupationen kostar dessutom statskassan en förmögenhet, skadar intressen, leder till ökad förbittring och äventyrar säkerheten, freden och välfärden för Europas folk. Herr Bot! Det är här som rådet, kommissionen, regeringarna och EU-institutionerna måste sätta in sina insatser.

  Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Läget i Irak är fortfarande osäkert och en fanatisk självmordsbombare dödade i går 47 oskyldiga irakier – huvudsakligen arbetslösa män som sökte arbete som poliser och som var beredda att försöka återinföra lag och ordning i sitt land och möjliggöra genomförandet av fria val i januari.

Oavsett om man instämmer i motiveringen för kriget eller inte måste alla nu ha medkänsla med det irakiska folket som har lidit så länge och som längtar efter stabilitet i sitt land. Alla här måste fördöma de fortsatta urskillningslösa angreppen mot Iyad Allawis suveräna regering och de multinationella fredsbevarande styrkorna, liksom det barbariska kidnappandet och mördandet av personer som tagits som gisslan enbart för att de är icke-muslimer eller deltar i landets återuppbyggnad, som exempelvis de italienska biståndsarbetarna.

Med facit i hand har man helt klart gjort misstag och underskattat styrkan i motståndet, men ett tillbakadragande av alla koalitionsstyrkor skulle bara förvärra sakernas tillstånd. Massimo D'Alemas begäran skulle, enligt min mening, innebära att vi ger upp inför terrorismen.

Syrien och Iran har också varit oerhört ohjälpsamma genom att låta islamiska soldater infiltrera Irak från sina territorier. Jag välkomnar kommissionär Chris Pattens anslag på 300 miljoner euro under 2003–2004 till Iraks återuppbyggnad. Hans karakteristiska vältalighet kommer att saknas stort av alla sidor i kammaren. Jag uppmanar de medlemsstater som är emot kriget – såsom Frankrike och Tyskland – att nu lägga detta bakom sig och stödja nya Natoinitiativ för att bygga upp säkerheten i Irak. När allt kommer omkring har vi alla ett gemensamt intresse av att bekämpa internationell terrorism. Genom att kidnappa två franska journalister har islamiska terrorister inte respekterat den franska neutraliteten, utan de klandrar i stället Frankrike för att landet försvarar sin förståeliga och högt värderade sekularism genom förbudet mot slöjor i sina skolor.

Jag ber nu för att alla som tagits som gisslan skall friges. Ingen sten får lämnas ovänd för att nå detta mål.

  De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! Det som har fört oss hit i dag och som har skapat förvirring i alla partigrupper är vår starka oro för gisslans öde, och jag frågar er vad Europeiska unionen kan göra för att försvara dessa människor? De franska journalister och de två unga italienska biståndsarbetare som har tagits som gisslan är alla oskyldiga i detta krig, och riskerar att få betala med sina liv för sitt engagemang för ett fritt Irak.

Förutom dessa offer får vi heller inte glömma att hela det irakiska folket har hållits som gisslan och att varje nytt blodbad skapar nytt kaos.

Förvirringen är total, och jag skall nämna två exempel. I takt med att våldet trappas upp kan vi inte längre skilja mellan offer och bödel, och vi blandar ihop motståndskämpar med terrorister och vi blandar ihop det olyckliga ödet för soldater som dödats i strid med ödet för de civila offren för det vi i förskönande ordalag kallar överdrivet våld. De som dödar gisslan är givetvis hänsynslösa brottslingar, men orsakerna till den tragedi och det våld som grasserar i Irak finns på annat håll, och det finns ingenting som kan försvara händelser som den slumpartade raketattacken på en s.k. Bradley i söndags, efter det att de skadade soldaterna hade evakuerats. Vid attacken dödades barn, civila och en palestinsk journalist. En dag kommer internationella rättsliga krav att ställas på att rättvisa skall skipas.

Låt mig återkomma till det andra exemplet på sammanblandning. Islam har många ansikten, och ofta ser vi bara de mörkaste sidorna. Den anmärkningsvärda händelseutvecklingen efter belägringen av Najaf och modet hos de franska muslimer som har engagerat sig för gisslans frigivning visar oss att den moderata sidan av islam kan spela en roll i fredsarbetet. Det måste vi komma ihåg i andra sammanhang.

Vi när den kanske fåfänga förhoppningen om att fria val skall hållas 2005 och att en regering som har legitimitet hos befolkningen bildas. Vi uppmanar kommissionen och rådet att göra allt som står i deras makt för att infria denna förhoppning. Som Massimo D'Alema sade har Irakkriget varit ett tragiskt misstag, och vi kan inte skriva om historien, men – och nu riktar jag mig till Charles Tannock – vi kommer till en punkt när vi måste kunna erkänna våra egna misstag om vi skall ha en chans att rätta till dem.

  Nicholson of Winterbourne (ALDE). – (EN) Herr talman! Inbördeskriget i Irak har oundvikligen medfört att medierna under de senaste månaderna har fokuserat nästan uteslutande på säkerhet. Bakom rubrikerna finns dock en annan dagordning som redan är i gång och det är där Europeiska unionen bör engagera sig. Det handlar om en absolut prioritering: byggandet av ett fredligt samhälle.

Kapacitetsbyggande, kampen mot korruption, intensifiering av kampen mot organiserad brottslighet samt införande av mänskliga rättigheter och rättssäkerhet – dessa ord är bekanta för oss. De är dialogvapen som vi använder varje dag när vi omvandlar före detta kommuniststater till medlemsstater i Europeiska unionen eller grannländer i det större Europa, bort från diktatur och tyranni och mot demokrati.

Irak befinner sig i dag i precis det tillståndet. Irakierna är precis som vi: de delar samma önskan efter frihet och efter ett ordnat samhälle. Under slöjan, bakom stamdräkten, bortom kulturskillnaderna mellan öst och väst har Irak och irakierna samma höga förhoppningar om de väsentliga friheter och den rättssäkerhet som vi européer och amerikaner åtnjuter. De hoppas att vi skall hjälpa dem att instifta dessa friheter och den grundläggande friheten mänskliga rättigheter. Europeiska unionen bör nu fokusera på att bygga den dagordningen tillsammans med Irak. Det är möjligt. Det händer nu, bortom gevären, bomberna och raketerna, och det är där vi måste engagera oss.

Jag ber er komma ihåg att irakierna inte hade några sådana friheter under Saddam Hussein, inga mänskliga rättigheter. Det är anledningen till att flertalet irakier – även nu, i dag, med bomber och raketer, med säkerhetsproblemen – föredrar att vara utan den tidigare regimen och hellre befinner sig i dagens situation. Vi bör hjälpa Irak att bygga ett fredligt samhälle.

  Pflüger (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Kriget i Irak drar ut på tiden, och de allierades trupper fortsätter att döda civila genom sina dagliga bombningar. När det gäller den dagliga tillvaron i Irak så är det ett samhälle i krig, med sammandrabbningar, räder, gisslantagningar och en ond våldsspiral. I grunden så är det anfallskriget mot Irak som är orsaken till den nuvarande krissituationen, som blir värre för varje dag som går.

Om tolken återgav allt korrekt så sade Bernard Bot att ockupationen har upphört, vilket givetvis är rena dumheterna. Vi kräver ett verkligt stopp för ockupationen, det vill säga ett tillbakadragande av ockupationsstyrkorna.

Vad gör Nato? Vad gör Europeiska unionen? Nato har ett fortlöpande engagemang i Irak. Kommer Natos trupper att sättas in i Irak när Nato har utbildat de irakiska säkerhetsstyrkorna färdigt? Det är uppenbart att EU inte vill stå utanför. I strid med internationell rätt försöker EU påtvinga Irak ett öppet marknadsekonomiskt system, och alltfler privata säkerhetsföretag från EU-länder engageras i kriget. Nu överväger vi en EU-styrka under FN:s mandat. Till detta måste vi säga nej; det får inte bli verklighet. Vi får inte låta EU dras in i Irakkriget eller stödja ockupationen.

(Applåder)

  Giertych (IND/DEM). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Vi debatterar EU:s uttalande om Irak. Själva tanken att utfärda ett sådant uttalande ligger i linje med den allmänna övertygelsen att Europeiska unionen skulle ha något som liknar en utrikespolitik. Det finns ingen allmän opinion i EU, och det kan därför heller inte finnas någon EU-utrikespolitik. Det är Irakfrågan det allra bästa exemplet på.

Varje medlemsstat har sin egen utrikespolitik och sin egen syn på Irak. Inom varje medlemsstat finns också en mängd olika åsikter om utrikespolitiken, men varje land har sin egen regering som har fått väljarnas förtroende att bedriva en utrikespolitik. Europeiska unionen har inte fått några sådana befogenheter.

Vad är därför meningen med ett uttalande om Irak? Det är ett försök att försöka slå i oss alla att Europaparlamentet har ett mandat att bedriva utrikespolitik. Det är inte sant, något sådant mandat har vi inte fått. Europeiska unionen kan ge humanitärt bistånd både när det gäller Irak och många andra konflikter som pågår runtom i världen, och EU kan också hjälpa till som medlare eller förhandlare, under förutsättning att alla parter i konflikten vill det. Politiska förslag är dock olämpliga, eftersom vi saknar befogenhet att bedriva en gemensam utrikespolitik.

(Applåder)

  Ibrisagic (PPE-DE). – Herr ordförande! Debatten om Irak har hittills ofta handlat om hur långsamt normaliseringen av situationen i landet går och från olika sidor har det förekommit mycket kritik gällande utvecklingen i Irak. Frågor som ”Är det bättre nu?” har hörts och man undrar om den militära närvaron verkligen leder till fred. Till de som undrar kan jag ställa en fråga: Har ni någonsin stått mitt i ett brinnande krig och verkligen önskat att någon utifrån, USA, EU eller Nato, skulle komma och göra en intervention i ditt land? Det har jag och jag har också ett bestämt svar till denna fråga: Ja, militär närvaro kan leda till fred.

I Europaparlamentet representerar jag Sverige men jag är född och uppvuxen på Balkan, en del av Europa som har sett många krig och mycket lidande. Jag har upplevt krig i Bosnien och jag vet att det är väldigt lätt att starta ett krig och att det är väldigt svårt att stoppa det. Det är ännu svårare och tar ännu längre tid att återuppbygga landet, och ännu längre tid att få människor att återigen börja lita på varandra.

Jag har en känsla av att de som kritiserar processen i Irak idag aldrig ens har varit i närheten av ett krig. Det får mig också att tänka på ordspråket ”Den som är mätt förstår inte den som är hungrig”. Det är så lätt att se hinder och problem och vad som kan göras bättre och snabbare, men faktum är att många av dagens Irakproblem är ett gammalt arv från Saddam Husseins diktatur. Faktum är också att Irak i dag utan Saddam är ett bättre Irak. Vi måste se till att vara med och hjälpa till så att Irak i morgon blir ett ännu bättre Irak.

När det gäller Balkan har omvärlden insett och accepterat att det tar lång tid att återuppbygga ett land, både bokstavligt och bildligt talat, men det finns väldigt begränsad förståelse för att utvecklingen mot fred och demokrati i Irak kommer att ta tid. Nu måste EU sluta upp bakom våra värderingar om frihet och enat aktivt stödja de krafter som vill bygga ett nytt Irak, ett suveränt och demokratiskt land som tar en plats i den internationella gemenskapen.

(Applåder)

  Siwiec (PSE). – (PL) Herr talman! Till skillnad från de naiva och stundtals cyniska ord som har uttalats här i kammaren har kommissionen, genom sina företrädare, lagt fram en logisk bedömning av läget i Irak. Det måste erkännas att uppbyggnaden av stat och institutioner pågår. Det måste även erkännas att våldet håller på att trappas upp och att detta våld används som ett verktyg för politiska påtryckningar både i Irak och mot länder som har beslutat att militärt och politiskt delta i återuppbyggnaden av en irakisk stat.

Det här är en vändpunkt och antingen kommer Irak att klara detta med det internationella samfundets stöd eller också kommer omfattande destabilisering att bli följden. Det finns möjligheter att lyckas, men det kräver beslutsamhet och en korrekt bedömning av situationen. Jag vill ge ett erkännande åt de soldater och civila som riskerar sina liv i Irak. De är där för den irakiska befolkningens skull och skyddar dessa människors liv. Jag vill också säga att de genom att utsätta sig för denna risk i första hand agerar på det irakiska folkets vägnar.

  Malmström (ALDE). – Tack herr talman! Kommissionär Patten! Det är inte första gången vi talar om Irak i den här kammaren och det är ganska naturligt eftersom händelserna i Irak dominerar det internationella nyhetsflödet. Rapporterna är oroväckande. Det fruktansvärda våldet, terrorn mot kvinnor, barn och civila. Irakier i huvudsak naturligtvis, men också mot utländska journalister, hjälparbetare, affärsmän och militär personal. Kidnappningarna är fullkomligt avskyvärda och det är skönt att vi i denna kammare är eniga till hundra procent i alla fall om vårt krav att de kidnappade skall släppas och att våldet måste upphöra.

Den liberala gruppen tar naturligtvis avstånd från all typ av våld och uppmanar den irakiska myndigheten att se till att de ansvariga ställs inför rätta. I sammanhanget vill vi också beklaga att man har återinfört dödsstraffet.

Vi är splittrade i Irakfrågan i likhet med många andra länder, i många andra delar av världen och det har gjort att vi bara har kunnat enas om en ganska urvattnad resolution. Jag hoppas ändå att vi kan lägga det gamla bakom oss och se framåt. Hela världen har ett ansvar för att stötta det irakiska folket och utvecklingen mot ett demokratiskt och suveränt Irak som tar plats i det internationella samfundet. Vi i EU kan stötta på många sätt i samarbete med FN och internationella organ. Vi har en roll att spela när det gäller stödjandet av valet, ekonomin, uppbyggnad av ett civilt samhälle och utarbetandet av en demokratisk författning.

I framtiden måste en FN-ledd multinationell styrka ta ansvaret för säkerheten i Irak och där kan EU och grannländerna spela en viktigt roll. Naturligtvis ligger det yttersta ansvaret på det irakiska folket men vi har alla ett ansvar för att denna process lyckas, för Iraks skull men också för stabiliteten i hela regionen.

(Applåder)

  Speroni (IND/DEM). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är mycket tveksam till om Europaparlamentets åtgärder kan påverka situationen i Irak. Utvecklingen illustrerar hur som helst splittringen inom Europeiska unionen och frånvaron av en utrikespolitik, med tanke på att tolv länder deltar, ytterligare tolv länder står utanför, samtidigt som ett land har dragit sig ur. Det bör också noteras att det inte finns någon gemensam EU-anda. Faktum är att varje gång det sker mord eller kidnappningar så är det ingen som frågar om några EU-medborgare har drabbats. I stället frågar italienarna om det var någon från Italien, spanjorerna om det var någon från Spanien, grekerna om det var någon från Grekland, fransmännen om det var någon från Frankrike osv. Den här iakttagelsen är mycket viktig för alla som till vilket pris som helst vill att EU skall ha en roll, eftersom den sortens splittring inte medger detta.

När det gäller den institutionella situationen menar jag slutligen att principen om folkens självbestämmande bör tillämpas fullt ut på Iraks minoritetsgrupper. Självstyre eller oberoende för kurder och andra folk som lever i Irak bör varken beslutas av en främmande makt eller av företrädare för den gamla eller nya regimen.

  Talmannen. – Debatten avbryts härmed för omröstning och kommer att återupptas omedelbart därefter.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman