Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 1 december 2004 - Bryssel

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 15.05.)

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 18 november 2004.

2. Talmannens uttalande

  Talmannen. – Innan eftermiddagens sammanträde börjar skulle jag vilja ta upp tre viktiga frågor som rör oss för tillfället, varav två finns med på vår föredragningslista. Den första gäller Ukraina, som vi kommer att debattera och som parlamentet skall skicka en delegation till i kväll. Jag skulle också vilja påpeka att Boris Tarasjuk, ordförande i det ukrainska parlamentets utskott för EU-frågor, besöker oss i dag.

Som ni känner till hade vi räknat med att talmannen för Ukrainas parlament skulle besöka oss i dag, men mot bakgrund av det som händer i hans hemland kan han inte komma, och Boris Tarasjuk är därför här i stället. Jag måste också informera er om att parlamentets utrikesutskott kommer att hålla ett extra sammanträde i närvaro av Boris Tarasjuk kl. 17.00. Som ni vet brukar inte utskotten sammanträda samtidigt som sammanträdesperioderna pågår, men jag anser att detta är motiverat den här gången, med tanke på de mycket särskilda omständigheterna. Klockan 17 närvarar alltså Boris Tarasjuk vid ett extra sammanträde med utrikesutskottet.

Den andra frågan gäller ett jubileum som inte tagits upp på föredragningslistan. Jag anser dock att parlamentet bör uppmärksamma att en grupp högt uppsatta israeler och palestinier för ett år sedan träffades i Genève för att underteckna ett fredsavtal för Mellanöstern som bygger på två självständiga staters fredliga samexistens och som visar att det faktiskt finns lösningar på de svåra frågor som alltid gjort att förhandlingarna hamnat i ett dödläge. Jag talar om frågorna om gränser, bosättningar, säkerhet och flyktingar samt problemet med Jerusalem.

Detta initiativ var inte det enda från civilsamhällets sida och det var inte heller avsett att ersätta färdplanen eller det arbete som utförts av kvartetten. Huvudpersonerna från det tillfället kan inte närvara här i dag, inte heller Yossi Beilin eller Abed Rabbo, men det är en ära och glädje för vårt parlament att kunna välkomna Naomi Chazan och Ali Rashid, som lyssnar på vår debatt från åhörarläktaren. Vi hälsar dem och det folk de företräder välkomna.

Mina damer och herrar! Jag skulle vilja påpeka att vi fortfarande har en lång väg kvar och att det finns många hinder att övervinna innan fredsprocessen i Mellanöstern kan återuppväckas. Det kommande valet i Palestina är ett bra tillfälle att bidra till framväxten av frihet och demokrati, och därför blir det nödvändigt att garantera fri rörlighet för väljarkåren och möjlighet för alla, även invånarna i östra Jerusalem, att registrera sig för val.

Jag skulle slutligen vilja berätta att Jordaniens kung under talmanskonferensens sammanträde förra veckan berättade för oss att det finns en väg till fred, men att den bara är öppen i två år. Jag önskar att vi gör allt som står i vår makt för att skapa fred för folken i Mellanöstern.

Den tredje fråga jag vill ta upp står på föredragningslistan, eftersom det är världsdagen mot aids i dag, vilket parlamentet skall hålla en debatt om. Frågan är oerhört allvarlig: 40 miljoner smittade i världen och tre miljoner döda 2004. Vi måste komma i håg detta under debatten och framföra EU:s och det internationella samfundets djupa oro. Det faktum att alltfler kvinnor lider av sjukdomen, som ökar deras utsatthet och ojämlika villkor, innebär att vi tyvärr måste tala om en feminisering av aidspandemin.

När vi i dag tar upp denna tragiska fråga i och med ett uttalande av Europeiska kommissionen och vår debatt och resolution önskar vi uttrycka vår oro över denna oerhört allvarliga situation, en oro som jag personligen har uttryckt i ett pressmeddelande som offentliggjordes innan sammanträdesperioden började.

3. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

4. Inkomna dokument: se protokollet

5. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

6. Anslagsöverföringar: se protokollet

7. De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet

8. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

9. Föredragningslista

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är fastställandet av arbetsplanen.

En reviderad rättelse till föredragningslistan för dagens och morgondagens sammanträden har delats ut, och som en följd av generalsekreterarnas sammanträde i måndags föreslår jag en rad ändringar som har godkänts av en majoritet av de politiska grupperna.

Den första ändringen är att uttalandena om toppmötet mellan EU och Ryssland stryks.

Herr Cohn-Bendit, jag kommer att ge er ordet, men var vänlig och låt mig först bli klar med redogörelsen av de ändringar som generalsekreterarna föreslog vid sitt möte.

För det andra finns det ett förslag om att vi efter uttalandet om aids tar upp Coelhobetänkandet om standarder för säkerhetsdetaljer och biometriska kännetecken i EU-medborgarnas pass.

Det finns också ett förslag om att Mulderbetänkandet om Europeiska unionens ändringsbudget nr 10/2004 för budgetåret 2004, och inte nr 11/2004, skall godkännas i enlighet med förfarandet i artikel 132 i arbetsordningen och att det skall tas upp till omröstning i morgon, torsdag.

Förslag finns även om att vi i slutet av föredragningslistan för i dag, onsdag, lägger till en gemensam debatt om två betänkanden av Jean-Paul Gauzès om avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken San Marino respektive Monaco om åtgärder om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar.

Daniel Marc Cohn-Bendit ville uttala sig om dessa ändringar av föredragningslistan, men först vill jag påpeka att Nigel Farage har föreslagit ytterligare en ändring som vi också skall ta upp.

  Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Vår grupp motsätter sig beslutet att ändra föredragningslistan när det gäller uttalandet och resolutionen om toppmötet EU–Ryssland, eftersom beslutet fattades av generalsekreterarna och inte av talmanskonferensen.

För det första anser vi det vara en skandal att resultaten från toppmötet tydligen framkommer i debatten om Ukraina. Debatten om Ukraina handlar om frihet och demokrati i Ukraina och har inte något att göra med förbindelserna mellan EU och Ryssland. Det är två helt olika frågor.

(Applåder)

Herr talman! För det andra: Om toppmötet EU–Ryssland inte var framgångsrikt måste även detta debatteras. I egenskap av union och parlament kan vi inte tillåta Vladimir Putin att hålla oss som gisslan. Vi är oberoende och om Ryssland idkar utpressning mot EU i Ukrainafrågan måste denna utpressning fördömas.

(Applåder)

När allt kommer omkring har inte talmanskonferensen sammanträtt, utan beslutet fattades på generalsekreterarnivå, och därför begär vi en omröstning med namnupprop här och nu för att avgöra om vi genast skall hålla en debatt om det allvarsamma läget för förbindelserna mellan Ryssland och EU.

Det skäl som angetts för att hålla en sådan debatt är att frågan skall debatteras i utrikesutskottet. Men vi vill ha en debatt i kammaren i dag om förhållandet mellan EU och Ryssland. Såsom händelserna nu utvecklas begär vi omgående en omröstning med namnupprop så att debatten kan hållas.

(Parlamentet avslog begäran.)

  Talmannen. – Jag måste informera kammaren om att Nigel Farage har lagt fram en begäran till parlamentets talman om att ändra föredragningslistan för sammanträdet i enlighet med artikel 132 i arbetsordningen och ersätta en muntlig fråga till kommissionen om fotbollen inom EU med en annan muntlig fråga som gäller godkännandet av kommissionen.

Herr Farage, ni skall få ordet, men först skulle jag vilja klargöra att er begäran, i enlighet med arbetsordningen, kommer för sent av minst två skäl: den har inte lagts fram inom den angivna tidsfristen och er begäran om en muntlig fråga till kommissionen har inte heller lagts fram inom angiven tidsfrist. Er hänvisning till artikel 132 i arbetsordningen är därför formellt sett korrekt, men praktiskt sett har tidsfristen överskridits. Trots detta kommer jag ändå att tillämpa den aktuella artikeln och därför tillåta att ni lägger fram ert förslag till ändring av föredragningslistan.

I enlighet med arbetsordningen får ni därför en minut till ert förfogande.

  Farage (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det verkar som om det jag sade förra gången i Strasbourg väckte viss uppståndelse. Det enda jag gjorde var att säga sanningen, men tiden mellan det att jag berättade om Jacques Barrot och omröstningen räckte kanske inte till för att människor verkligen skulle tänka igenom det. Det vi, parlamentet, har gjort är att godkänna en kommission utan att ha tillgång till all information som finns tillgänglig.

Detta kan inte vara rätt, och på grundval av artikel 108 ber jag om – och ja, jag anser att fotboll kan vara viktigt, men det här är faktiskt viktigare – att José Manuel Barroso kommer hit i eftermiddag så att han kan förklara omständigheterna kring Jacques Barrots utnämning och vi kan diskutera anledningen till att vårt granskningsförfarande misslyckades så kapitalt. Då kanske vi kan få en försäkran från José Manuel Barroso om att saker och ting blir annorlunda nästa gång. Vad skulle vara viktigare här i parlamentet i dag än att föra denna debatt?

Denna kommission, liksom kommissionen före den och den dessförinnan, tillträder under dunkla förhållanden och jag anser att EU-institutionerna kommer att förlora all trovärdighet om vi inte för denna debatt.

(Applåder)

  Giertych (IND/DEM).  – (PL) Under den förra sammanträdesperioden fick vi höra av Nigel Farage att det fanns goda skäl till att den franske kommissionären i själva verket inte borde bli ledamot av kommissionen. Kammaren förlöjligade Nigel Farages kommentarer och anklagade honom för att vara felinformerad. Det har nu framkommit att hans uppgifter var korrekta och att omröstningen skedde vid en tidpunkt när alla var säkra på att denna kommissionsledamot var klanderfri. Annorlunda uttryckt: omröstningen hölls när kammaren hade fått felaktiga uppgifter. Parlamentet måste återuppta debatten om denna fråga och jag ger Nigel Farages förslag mitt fulla stöd.

  Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Det ligger självfallet i vårt intresse att som ledamöter få all tillgänglig information och vi måste hädanefter fortsätta att se till att all information förmedlas till parlamentets ledamöter. Jag skulle dock vilja betona något som Nigel Farages tvingades erkänna vid talmanskonferensens sammanträde, nämligen att vi måste ta hänsyn till den rättsliga ställningen i olika länder. Detta gäller även i det här fallet, där straffet har strukits ur journalerna och ingen påföljd i själva verket har utdömts. Därför ansåg en absolut majoritet av oss vid talmanskonferensens sammanträde – vilket jag tror vi även gör i dag – att vårt beslut att godkänna den här kommissionen inte skulle ändras om vi åter tog upp ärendet, utan att det bara skulle leda till en meningslös debatt. Vi har valt denna kommission och vi kommer att stödja den så att den kan börja arbeta. Detta har den också börjat göra, och vi bör därför gå vidare till de viktiga punkterna på föredragningslistan.

(Applåder)

Herr talman! Jag skulle vilja tillägga att jag betonar att vi med tanke på att debatten om Ukraina brådskar borde gå vidare till denna så snart den här punkten på föredragningslistan är färdigbehandlad.

(Parlamentet avslog begäran.)

10. Situationen i Ukraina

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Ukraina.

  Nicolaï, rådet. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag välkomnar tillfället att diskutera situationen i Ukraina efter presidentvalet och förbindelserna mellan EU och Ukraina. För fem veckor sedan sade jag att Ukraina stod vid ett vägskäl och att presidentvalet skulle avgöra i vilken riktning Ukraina kommer att utvecklas de närmaste fyra åren. Vi har alla sett vad som hänt sedan dess. Och jag tror att vi alla är överens om att valen den 31 oktober och 21 november varken var fria eller rättvisa, och att de inte uppfyllde internationella normer. Javier Solana klargjorde detta för utskottet för utrikesfrågor i onsdags. Jag kommer att förklara vad vi har gjort sedan dess, hur vi ser på den nuvarande situationen och vilka steg som bör tas härnäst.

EU har inte bara stått och sett på. Före valen uppmanade vi de ukrainska myndigheterna, bl.a. genom telefonsamtal, att se till att valen skulle bli fria och rättvisa. Omedelbart efter valen lade ordförandeskapet fram en förklaring, på grundval av rapporten från OSSE/ODIHR, där vi uttryckte vår oro över valprocessen. Samma dag, måndagen den 22 november, sammankallades de ukrainska ambassadörerna i alla huvudstäder i EU för att ta emot detta budskap. Detta låg, som ni vet, i linje med rådets slutsatser.

Den 24 november bad ordförandeskapet ambassadör Biegman att som särskilt sändebud åka till Kiev, dit även Javier Solana kom senare, för att främja en dialog mellan alla parter. Den dagen uttryckte vi också vårt beklagande över att den centrala valkommissionen offentliggjorde valresultatet och förklarade Janukovitj som segrare, trots ett stort antal klagomål på valprocessen. Beklagandet gällde förfarandet och valet av tidpunkt, inte segraren eller förloraren.

Ordförandeskapet gladdes åt att Ukrainas högsta domstol på onsdagen beslöt att beakta klagomålen på valresultaten och stoppade en officiell bekräftelse och ett officiellt offentliggörande av valresultaten. Därmed satte högsta domstolen stopp för processen att utnämna en ny president.

EU har de senaste dagarna varit i kontakt med OSSE, Europarådet, Förenta staterna och Ryssland eftersom det för att lösa situationen i Ukraina krävs gemensamma ansträngningar samt att ett och samma budskap ges till ukrainarna. Premiärminister Balkenende har i egenskap av ordförande för Europeiska rådet konstant arbetat bakom kulisserna. I samtal med president Kutjma, ukrainska parlamentets talman Lytvyn m.fl. har han betonat EU:s ståndpunkt, bland annat kravet att alla parter visar återhållsamhet och agerar på ett fredligt sätt. Utrikesminister Bot har talat med bland andra sina kolleger i Förenta staterna, Ryssland och Ukraina.

Höge representanten Javier Solana och ambassadör Biegman, personlig företrädare för EU-ordförandeskapet, är även de fullt engagerade i lösningen på krisen. Båda är i denna stund faktiskt i Kiev för andra gången för att försöka minska de politiska spänningar som orsakats av diskussionen om eventuellt självstyre och därmed en eventuell delning av Ukraina. Den polske presidenten Kwaśniewski, i egenskap av ordförande för Europarådet, och Litauens president Adamkus är även de i Kiev för att bidra till att finna en lösning på krisen.

Vi har också sett oroande tecken på att parterna inte längre talar med varandra. Därför uppmanade ordförandeskapet nyligen alla parter att mötas igen, såsom de gjorde i samband med rundabordsdiskussionerna den 26 november i år, och att fullfölja de överenskommelser som gjordes där. Det viktigaste för att nå en fredlig lösning på konflikten är att respektera Ukrainas enhetlighet. Vi har klargjort att vi fördömer all användning av våld och att Europeiska unionen är villig att fortsätta att ha en stödjande roll i lösningen av konflikten.

Hur finner vi en utväg ur denna situation med politiska spänningar och en eventuell fortsatt spricka i det Ukrainska samhället? Den nuvarande situationen kräver en politisk lösning som överensstämmer med ukrainsk lagstiftning och som respekterar rättsstatsprincipen.

En lösning bör innebära att det ukrainska valsystemet återvinner den ukrainska befolkningens förtroende. Vi måste se till att folket har förtroende för att resultatet av denna process speglar deras vilja. Uppriktigt sagt förstår jag inte hur alla klagomål som har ingetts i samband med den andra valomgången skall kunna klaras upp så att resultatet av denna valomgång till slut kan godtas av alla. I sådana fall kan en ny andra valomgång vara den enda utvägen. Vi måste då se till att den genomförs på ett fritt, rättvist och öppet sätt, med lika villkor för alla kandidater i hela Ukraina. Det krävs därför ett tillräckligt antal internationella och lokala observatörer, att media kan rapportera fritt om valkampanjen och att människor verkligen kan rösta fritt, utan påtryckningar utifrån. Detta gäller hela valprocessen, från början –- då kandidaterna presenterar sig – till den centrala valkommissionens slutliga sammanställning. De allra mest omtvistade frågorna, som t.ex. poströstning och lokala valobservatörer, måste redas ut på förhand.

Jag vill inte diskutera enskilda individer. EU:s ståndpunkt är inte att stödja en kandidat framför en annan. Vad EU:s ståndpunkt innebär – och det har vi insisterat på ända från början – är att processen skall vara öppen, fri och rättvis så att ukrainarna kan lita på att valresultatet speglar deras vilja. Först då kan vi se till att den nye presidenten är president för alla ukrainska medborgare, och inte bara för dem från östra eller västra delen. På det viset kommer också den territoriella integriteten att bevaras.

När det gäller krisen i Ukraina krävs det att fler än bara EU agerar. Alla internationella parter såsom Europarådet, OSSE, Förenta staterna och Ryssland måste engagera sig. Ukraina är inte bara en viktig granne för EU, det är förmodligen också Rysslands viktigaste granne. Därför har ordförandeskapet fortsatt att ha nära kontakt med ryska myndigheter och därför diskuterades detta vid toppmötet mellan EU och Ryssland. Båda stöder vi ukrainarna i deras strävan att finna en lösning som respekterar det ukrainska folkets vilja, ser till att Ukrainas territoriella integritet bevaras och på lång sikt bidrar till ett stabilt, fritt och framgångsrikt Ukraina med en president som är alla ukrainska medborgares president. Vi bör inte stödja en kandidat framför en annan, vi bör stödja demokratiska normer som kännetecknas av genomblickbara förfaranden och rättsmedel. Förutom ett valförfarande som det inte går att ha förtroende för så finns det en annan möjlig situation som skulle kunna ge upphov till en djupgående spricka i det ukrainska samhället. Det är en situation där våld eller tvång avlöser den lagliga, konstitutionella processen. Därför måste vi tillsammans utöva kraftfulla påtryckningar på alla inblandade för att de skall avstå från våld eller från att använda tvång.

De kommande dagarna kommer att vara avgörande för Ukraina och för förhållandet mellan EU och Ukraina. Vi engagerar oss därför att vi vill att Ukraina skall bli en strategisk och demokratisk granne. Vi vill samarbeta med Ukraina inom ramen för europeiska grannskapspolitiken, med gemensamma demokratiska värderingar som grund. Ordförandeskapet förstår Europaparlamentets tvekan inför att i den nuvarande situationen diskutera handlingsplanen för Ukraina inom ramen för europeiska grannskapspolitiken. Liksom parlamentet kommer rådet att väga sin politik mot den fortsatta utvecklingen. Men jag tror att vi alla vill involvera Ukraina i en närmare och starkare relation. Möjligheterna finns där. Till att börja med måste Ukraina ge prov på demokratiska värderingar. Därför anser jag avslutningsvis att vi bör uttrycka vårt stöd till alla, på båda sidor, som framför sina åsikter och politiska ambitioner på ett fredligt och demokratiskt sätt. Vi uppmanar det ukrainska folket att samarbeta med världssamfundet för att lösa den nuvarande politiska krisen. Vi måste hitta en lösning så att ukrainarna kan lita på att deras vilja respekteras. Vi måste hitta en lösning utan våld och tvång och som garanterar att Ukrainas territoriella integritet bevaras, kort och gott en lösning som kan godtas av alla ukrainare. Låt oss hoppas att vi tillsammans kan hjälpa Ukraina att åstadkomma detta.

(Applåder)

  Ferrero-Waldner, kommissionen. – (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Låt mig börja med att säga att även jag är en stark förespråkare av fredliga lösningar i Ukraina och jag skulle vilja anknyta till det som Atzo Nicolaï i dag har berättat om situation i landet. Jag vill också tillägga att kommissionen hela tiden har varit engagerad i alla medlingsinsatser och från första början förstås även varit mycket oroad över att de grundläggande demokratiska principerna så uppenbart nonchalerades i det senaste presidentvalet. Detta framgår tydligt av rapporterna från OSSE:s valobservatörsuppdrag, som vittnar om uppenbart systematiska felaktigheter, att det resultat som officiellt meddelats inte motsvarar den ukrainska väljarkårens vilja. Det framgår därför tydligt att EU som sådant, och därmed även kommissionen, inte kan acceptera valutgången.

(Applåder)

Ni ledamöter känner till att detta också är det ukrainska parlamentets ståndpunkt, uttryckt i en resolution som antogs med förkrossande majoritet. Det gick därför inte att misstolka budskapet från EU att det ukrainska folkets demokratiska beslut måste följas. Samtidigt måste vi givetvis medverka vid en aktiv krishantering om vi skall nå en fredlig lösning av krisen – jag instämmer i vad Atzo Nicolaï redan har framfört. Ambassadör Nicolaas Biegman sändes till Ukraina för att göra en första sondering av vad som kan göras. Han medverkade sedan i överläggningar den 25 november – eftersom detta är ett känt faktum kommer jag inte att uppehålla mig vid det – och på grundval av dem skickades den första förlikningsgruppen, bestående av Polens president Alexander Kwaśniewski, Litauens president Valdas Adamkus och den höge representanten Javier Solana, för att klarlägga fakta och förstås för att ta del i en pågående dialog. OSSE:s generalsekreterare Jan Kubiš medverkade också, vilket jag anser var mycket viktigt.

Dessa samtal och ambassadör Nicolaas Biegmans inledande överläggningar ledde fram till de första alternativen och de första potentiella lösningarna, en process där en ny runda av den sista valomgången i allt högre grad framstod som en möjlig utväg. Det ukrainska parlamentet röstade också för att den andra valomgången skulle göras om. Som ni känner till har dessutom Viktor Jusjtjenko vänt sig till högsta domstolen för att bestrida valutgången. Såsom Atzo Nicolaï redan har påpekat är det av högsta vikt att hitta en politisk lösning på problemet. Eftersom det ännu inte går att skönja någon politisk lösning har nu ett andra rundabordssamtal inletts. Deltagarna är inte överens om huruvida en helt ny andra valomgång skall hållas eller om nyval enbart skall hållas i ett fåtal valdistrikt. Stödet för premiärminister Viktor Janukovitj minskar i vilket fall som helst, vilket framkom i det ukrainska parlamentet i förmiddags, då ledamöterna antog en misstroendeförklaring mot hans regering med en förkrossande majoritet på 228 röster för, en mot och tre nedlagda röster.

(Applåder)

Jag anser att två grundläggande principer är avgörande för att hitta en lösning. Den första är att demokratin måste säkras. Ukrainas folk måste självt kunna fatta beslut om landets framtid. Detta handlar alltså inte om att ta parti för den ena eller andra presidentkandidaten eller om att lägga sig i en tvist om praktiska valarrangemang. Det som står på spel är helt enkelt försvaret av erkända demokratiska principer. Den andra principen är att vi behöver stabilitet, både i Ukraina i sig och i fråga om landets territoriella integritet. Ukraina måste förbli intakt som självständig stat. Att dela landet skulle leda till en djup kris, därav de uttalanden som vi alla – det vill säga de olika EU-institutionerna – har gjort om territoriets integritet.

Strax före denna debatt talade jag med den förre utrikesministern Boris Tarasjuk som sitter på åhörarläktaren. Han försäkrade mig om att oppositionen inte skulle ta det första steget mot våld. Innebörden av detta är att de vill ha en fredlig lösning, och det är också vad vi arbetar för.

(Applåder)

Jag skulle vilja ta upp två frågor som upprepade gånger har ventilerats de senaste dagarna och som fortfarande hänger över oss. Har vi – och då menar jag EU – gjort tillräckligt för att hjälpa Ukraina på vägen mot demokrati och marknadsekonomi? Jag anser att vi har det. Vi har gjort vad vi har kunnat. EU är för det första inte enbart den största bidragsgivaren i Ukraina genom att sedan 1991 ha anslagit över en miljard euro till landet via Tacis och andra program, varav mycket användes – och fortfarande används – till program för att främja demokratisering, institutionella reformer och människorättsinititativ. EU har också alltid gett Ukraina specifika och tydliga framtidsutsikter. Från 1991, och i synnerhet sedan partnerskaps- och samarbetsavtalet trädde i kraft 1998, har vi ökat vårt samarbete på många områden med särskilt stöd till ekonomiska och sociala reformer. Ett särskilt inslag i detta är Europaparlamentets dialog med Ukrainas parlament. Nu vill vi bygga upp detta partnerskap markant som en del av EU:s grannlandspolitik. Ni känner till att syftet med EU:s grannlandspolitik är att skapa en ring av vänner runt den utvidgade unionen. De åtgärdsplaner som utformats för detta ger varje partner framtidsutsikter som är ambitiösa, men framför allt skräddarsydda. De innehåller till exempel gemensamma åtgärder inom rättsväsendet och på energi- och miljöområdet och stärker handelsförbindelserna, det vill säga de ger länderna möjlighet att komma in på den inre marknaden och att i sista hand delvis integreras på marknaden, det vill säga ta del av det vi kallar de fyra friheterna.

Även om frågan om Ukrainas anslutning till EU inte är aktuell just nu har vi klargjort att vi inte stänger några dörrar. Jag vill också högt och tydligt säga det som Atzo Nicolaï redan har sagt, nämligen att kvaliteten på vårt partnerskap självklart är beroende av kvaliteten på demokratin i Ukraina. Det är just på grund av att EU har ett starkt intresse av förbindelserna med Ukraina som vi förväntar oss att landet åtar sig att kontinuerligt följa EU:s värderingar.

(Applåder)

I förmiddags diskuterade givetvis kommissionen vilka handlingsplaner vi har för Ukraina, och dessa handlingsplaner står definitivt på föredragningslistan för kommissionens nästa sammanträde. Vi kommer självfallet att följa utvecklingen i Ukraina mycket noga och fatta beslut nästa vecka. Här tar vi förstås full hänsyn till parlamentets synpunkter, och jag är därför mycket intresserad av vad ni anser i frågan. Kommissionen kommer att fortsätta att genomföra redan befintliga åtgärder för att stödja demokratin och civilsamhället, vilka givetvis i första hand gynnar allmänheten. Jag anser att vi skickar precis rätt signaler för att stödja folkets kamp för att införa grundläggande demokratiska värderingar. Jag kan redan nu berätta att vi kommer att sätta in EU:s stödverktyg så snart Ukraina beslutar sig för att gå till nyval på ett sätt som fullt ut överensstämmer med demokratiska krav.

(Applåder)

Det är självfallet Ukraina som har ansvar för att valet förrättas korrekt, men för att undvika att nya felaktigheter uppstår är det samtidigt mycket viktigt att OSSE:s rekommendationer följs vid organiseringen och förrättandet av valet. Detta innebär framför allt att både vallagarna och det praktiska valförrättandet måste förbättras avsevärt. Opartisk rapportering i media måste också garanteras, och vi kan redan notera de första små förbättringarna i rapporteringen via elektroniska media. Kommissionen undersöker för närvarande i vilken utsträckning vår mekanism för snabba svar och andra resurser kan utnyttjas för att stödja denna valprocess på samma sätt som den utnyttjades för stöd till Georgiens valmyndigheter i januari 2004.

Bilder från olika delar av Ukraina visar hur miljontals ukrainare utövar sina grundläggande demokratiska friheter under ogynnsamma och tragiska förhållanden. Dessa bilder påminner oss alla om medborgarnas icke-våldsrörelse 1989 som bidrog till att delningen av Europas kontinent kunde undanröjas. Europeiska unionen och alla dess medborgare står samlade bakom Ukraina. Även kommissionen kommer att fortsätta att göra allt den kan i denna historiska omvandlingsprocess för att kunna arbeta nära Ukraina. När det gäller att främja och exportera stabilitet och grundläggande europeiska principer är EU:s grannlandspolitik ett mycket viktigt instrument.

(Applåder)

  Saryusz-Wolski (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar ordföranden för ukrainska parlamentets utskott för Europafrågor. Jag vill göra kammaren uppmärksam på att vi bevittnar en revolution utan motstycke i Ukraina. En levande demokrati håller på att födas mitt framför våra ögon.

För nästan ett kvarts sekel sedan ägde liknande händelser rum på ett skeppsvarv i Gdansk där Solidaritet föddes. Dessa händelser fascinerade hela Europas befolkning, då som nu. Vi bevittnar nu uppkomsten av ett verkligt civilt samhälle. Folk reser sig upp, och precis som 1980 gör de detta mot alla odds. Då gav de flesta europeiska demokratier ett tydligt gensvar. Budskapet då var att människorna på andra sidan järnridån hade rätt till frihet. Precis som då står nu alla politiska familjer i Europaparlamentet enade och ger ett entydigt stöd till demokratin och rättsstatsprincipen i Ukraina.

Vi anser alla att manipulation och valfusk skall fördömas. Vi stöder demokratin, inte en särskild kandidat eller ett särskilt parti. När det gäller demokrati kan det inte finnas oenigheter mellan oss. I dag är vi alla ukrainare. Vi talar alla samma språk, vilket framgår av resolutionen om Ukraina som alla grupper gemensamt har godkänt. Det är demokratins, de mänskliga rättigheternas och frihetens språk. Detta är vi skyldiga det ukrainska samhället och dess gryende demokrati.

För bara några dagar sedan tycktes Ukraina vara en avlägsen plats. I dag är vi mer insatta och står närmare Ukraina som är ett av våra viktigaste grannländer. Det ukrainska samhället har visat oss sin politiska mognad, men också att man stöder våra gemensamma europeiska värderingar. En av de viktigaste uppdragen för Europeiska unionen är utan tvivel att verka för demokratin och rättsstatsprincipen. Detta sker, i enlighet med fördraget, genom att EU ställer personliga rättigheter och friheter i centrum för all verksamhet. Vi kan inte stå passiva när mänsklig värdighet undertrycks.

Vi kan inte godkänna resultatet av den andra valomgången i Ukraina, det har manipulerats och förfalskats. Vi kan inte acceptera att det ukrainska folkets vilja ignoreras. Vi måste tillbakavisa alla anklagelser om att EU skulle uppmana till våld genom att stödja det ukrainska folkets rätt att utöva demokratiska rättigheter. Tvärtom, vi vädjar om en fredlig lösning och dialog. Alla grannar, inklusive Ryssland, har stort ansvar för situationen i Ukraina.

Det är vår skyldighet att agera. Vi måste uppmana de ukrainska myndigheterna att förklara den andra omgången av presidentvalet ogiltigt och att göra om den andra valomgången, men inte genom nyval som skulle utesluta nuvarande kandidater. Detta bör göras före årets slut och under överinseende av internationella observatörer. EU och andra internationella organ bör göra allt för att garantera full insyn i valförfarandet, som bör uppfylla alla demokratiska normer.

Vi ser med förhoppning på den roll som ukrainska parlamentet, högsta domstolen, internationella medlare och media har haft. EU bör använda alla medel för att se till att valet genomförs på ett demokratiskt sätt. Vi bör tänka oss två scenarier. Det första, negativa, innebär brott mot demokratin och därefter ett införande av sanktioner mot den odemokratiska regimen. Det andra, positiva, innebär ett generöst stöd och hjälp om demokratin segrar i Ukraina. Europaparlamentet bör också starkt uppmana till att bevara landets integritet på ett fredligt sätt.

Vi delar rådets och kommissionens bedömning av Ukraina som en granne och partner av central betydelse. Om den andra omgången av presidentvalet uppfyller internationella normer skall vi be rådet och kommissionen att så snart som möjligt verkställa handlingsplanen för Ukraina och framför allt att fokusera på uppbyggnaden av det civila samhället. Under förutsättning att Ukraina tar ett steg i demokratisk riktning bör vi göra mer, agera snabbare och överväga att ge vår nya grannskapspolitik gentemot Ukraina större vikt och reell innebörd samt att inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ge vår östpolitik en knuff framåt.

Men det här får inte stanna vid vackra ord. Låt oss stärka förbindelserna mellan EU och Ukraina på alla områden – utbildning, kultur, företagande, handel och investeringar, för att bara nämna några få.

Om förhållandena på plats tillåter bör vi ge Ukraina status som marknadsekonomi och bättre tillträde till våra marknader. Vi bör också tillåta större flexibilitet när det gäller visumsystemet. Dessa konkreta åtgärder kommer att vara det bästa receptet för att stärka den demokrati som håller på att utvecklas i EU:s omedelbara närhet.

Vi bör uttrycka – och inte bara muntligen – vår solidaritet med det ukrainska folket. Vi bör lämna dörren öppen för Ukrainas europeiska strävanden. Om demokratin segrar i Ukraina kommer det även att vara en seger för de värderingar som återfinns i alla våra europeiska konstitutionella stadgor.

Jag vill avsluta med att kanske för första gången i kammaren säga något på ukrainska: ‘Європейсъкий парламент вітає демократію в Україні!' – Europaparlamentet välkomnar demokratin i Ukraina.

(Applåder)

  Schulz (PSE), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att hälsa kommissionär Ferrero-Waldner välkommen. Fru kommissionär! Vi bidrog i viss mån till att förlänga den tid ni hade på er för att förbereda er för er nya tjänst, men detta hade ingenting med er att göra. Låt mig hälsa er välkommen och berätta att ni, för oss alla, är hela Europeiska unionens kommissionär med ansvar för yttre förbindelser, och vi erbjuder er ett konstruktivt samarbete i förhoppningen att detta kommer att stärka freden i världen.

Det inträffar angenäma ögonblick här i kammaren, och jag har just upplevt ett av dem. Applåderna för Jacek Emil Saryusz-Wolski, som just har talat, visar att vi är enade. Jag talar för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och jag kan säga följande. När det gäller fred och demokrati, när det handlar om fredlig samexistens och om att garantera medborgarnas grundläggande rättigheter, vilket staten måste göra om den skall kunna beskrivas som en demokrati, då befinner vi oss alla på samma sida, och detta är en av de goda sakerna med Europeiska unionen. Det finns klyftor mellan oss i andra avseenden, men det finns ändå önskemål som vi alla har gemensamt, och vi socialdemokrater är fullt på det klara med vilka de är: grundläggande rättigheter och friheter för medborgarna, framför allt obegränsad rösträtt och oinskränkt rätt att besluta vem som skall styra landet. Allt detta är traditionell europeisk demokrati. Jag håller med Jacek Emil Saryusz-Wolski om att ukrainarna, om de nu skall inrikta sig på denna demokratimodell, mer än något annat kommer att behöva hjälp från den mest framgångsrika modellen för multinationell demokrati i världen – Europeiska unionen, och den bör vi gemensamt försvara här i kammaren!

(Applåder)

Att diskutera sådana saker i Europaparlamentet är naturligtvis en enkel sak. I Kiev och på landsbygden är detta mycket svårare, vilket är två mycket viktiga faktorer som bör beaktas när man definierar rollen för alla som för närvarande är aktivt inblandade, både de som lever i Ukraina och har skyldigheter i det landet, och dem som vi har sänt dit, där de agerar på våra vägnar. Jag har inte varit där, och jag är inte på väg dit – en delegation från vår grupp åker dit i dag och kommer förvisso att få en mycket klarare bild av läget än vi har –, men när jag ser dessa bilder står det klart för mig att det som nu sker där är en sådan massrörelse, med statsmakten å ena sidan och folkviljan å andra sidan, att detta kommer att bli mycket svårt att styra, och det är inte långt mellan en fredlig lösning och ett blodbad. Detta ansvar måste alla ta – både de som har ansvaret i Ukraina och de som påminner dem om vilket ansvar de har. Det vi behöver är en fredlig lösning, en som bejakar folkets suveräna vilja, samtidigt som enigheten i landet bevaras. Jag kan tillägga att detta inte bara ligger i ukrainarnas intresse, utan också i vårt eget verkliga intresse. Ett delat, splittrat eller instabilt Ukraina kan bli ödesdigert även för Europa.

Därför är vi stolta över att Europeiska unionen finns på plats och för medlingssamtal, och vi ser detta som en möjlighet. Detta visar också att Europeiska unionen inte enbart tilldelar sig själv viktiga uppgifter, utan att EU också har valts ut som partner i en dialog och godkänts som medlare. Jag är stolt över att våra vänner Javier Solana och Aleksander Kwaśniewski spelar nyckelroller i förhandlingarna mellan parterna – det är ett gott tecken att Europeiska unionens höge representant för yttre förbindelser och Polens president deltar, för president Kwaśniewski företräder, som ni helt riktigt påpekade, ett land som framgångsrikt har tagit sig igenom denna process, och Javier Solana var en gång minister i ett land – och medlem av ett parti – som hade befriat sig från en diktatur. Vi har nu alltså två män i händelsernas centrum som kan dra nytta av sina egna erfarenheter för att ge ett viktigt bidrag till att Ukraina antar och genomför det som vi beskriver som en europeisk demokratimodell. Därför kan vi socialdemokrater också vända oss till ukrainarna och säga: välkomna till folkens demokratiska familj!

(Applåder)

  Geremek (ALDE), på gruppens vägnar. – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Varje institution upplever ibland ögonblick som går till historien. Att Europaparlamentet i dag klätt sig i orange kommer att gå till den europeiska historien. Parlamentet skall nu komma fram till en definition eftersom Europaparlamentets roll i det framtida Europa skall beslutas. Jag vill uttrycka min stora tillfredsställelse över att Europeiska rådet, Europeiska kommissionen och Europaparlamentet har varit eniga när det gäller en så viktig fråga som Ukraina. Det var i själva verket parlamentet som först förstod betydelsen av färgen orange i Europa. Warszawas fackföreningskongress, som hölls i fackföreningen Solidaritets hemstad Gdansk, vände sig 1981 till arbetare i hela världen, och särskilt till arbetarna i Sovjetunionen. Detta gav resultat, och i dag erinrar oss färgen orange om den solidaritet som utgör grunden för Europas existens.

Det finns ett samband mellan Nejlikornas revolution i Portugal, Rosornas revolution i Georgien och den orangefärgade revolutionen i Ukraina. Det handlar om frihet, och Europas framtid hänger på hur begreppet frihet tolkas. Vad vill vi för närvarande? Jag skulle önska att det polska parlamentets röst hörs, eftersom detta parlament var det första som officiellt välkomnade en företrädare för den ukrainska oppositionen och som protesterade mot lögnerna. Jag skulle vilja att Europaparlamentet i dag klart och tydligt framhäver att det inte kommer att godta lögner eller bedrägerier och att det inte kommer att erkänna valresultatet. Jag önskar också att parlamentet tydligt skall visa sina förväntningar på att sanningen och rättsstatsprincipen skall segra också i Ukraina och att ingen får åsidosätta denna princip med hjälp av våld. Jag önskar därför att Europaparlamentet skall uttrycka sin solidaritet med dem som står och fryser på gatorna i Kiev i väntan på resultat som de kan godkänna. Låt mig tillägga att vi förväntar oss att man under de politiska förhandlingar som pågår i Kiev, där Europas stora organisationer deltar, till exempel Europeiska unionen, Europarådet och OSSE, kommer fram till en lösning som återupprättar friheten. Slutligen vill jag säga att Ukraina har öppnat sig för EU. Mina damer och herrar! EU måste öppna sig för Ukraina.

  Harms (Verts/ALE), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, fru kommissionär, herr Schulz, herr Geremek! Efter att ha tillbringat det senaste veckoslutet i Kiev vill jag börja med att bidra med ett par ord till diskussionen om våld. Jag deltog i många sammanträden och diskussioner i Kiev, och mitt intryck är att det inte finns något hot om våld från dem som har slagit upp sina tält på stadens gator eller från dem som har demonstrerat där i tio dagar och mer. Om det finns något hot om våld så kommer det från de tidigare makthavarna, och vi måste vara medvetna om det problemet om vi åker dit.

Vad exakt innebär krishantering i denna situation? Krishantering kan i själva verket enbart innebära att vi försöker åstadkomma det som dessa orangeklädda revolutionärer efterlyser, trots att alla verkligen inte hör till Jusjtjenkos parti. Innebörden är i klartext att det måste ske ett omval, att omvalet måste göras i december och inte senare och att lämpliga åtgärder måste vidtas för observation av valet. Eftersom vi inte observerade det senaste valet på något särskilt ärofyllt sätt, måste vi européer verkligen engagera oss mycket mer intensivt denna gång.

(Applåder)

Jag anser att det var viktigt det som Jacek Emil Saryusz-Wolski sade, nämligen att Ukraina tidigare föreföll ligga långt borta. Det var självkritik från hans sida, och jag menar att vi européer bör vara självkritiska i dag. Det gläder mig att ledamöter från Polen och andra östländer, som gudskelov redan hör till Europeiska unionen, är mycket mer framsynta när det gäller politiken för Ukraina än vad resten av EU är. Herr Geremek! Jag är mycket tacksam mot er och andra för detta, och jag är stolt över det som ni har åstadkommit.

(Applåder)

En stor del av diskussionen om Ukraina koncentreras på olika intressen. Om och om igen hör jag människor tala om Putins intressen, om Rysslands intressen, om amerikanska intressen, om européernas intressen och om geostrategiska intressen, men det jag i slutändan helt och hållet saknar sedan jag kom tillbaka från Kiev är vår förståelse för att denna massrörelse i Ukraina för ögonblicket handlar om ukrainarnas intressen. Om vi inte sätter detta i centrum för debatten och vår diplomati så är risken stor att vi misslyckas.

Det gläder mig att vi sätter igång just i kväll och att man till slut har satt ihop denna gemensamma delegation från Europaparlamentet. Jag hade hoppats att detta skulle ha skett förra veckoslutet, men bättre sent än aldrig. Min erfarenhet från förra veckoslutet – och jag förmodar att vi alla kommer att göra den erfarenheten – var att det, efter alla våra debatter om europeiska värderingar och var i världen dessa genomförs, gör väldigt gott att tillbringa några dagar i Kiev, för om det är någonstans i Europa som man verkligen kan känna att Europa har en gemensam själ, så är det där. Jag hoppas att den delegation som vi sänder dit kommer att bli det som ni och alla ledamöter här i parlamentet önskar. Jag hoppas också att vi kommer att kunna sätta press bakom det främsta kravet från dem som bär orange, nämligen det krav som jag inledningsvis nämnde, för även vi har behövt känna trycket från dem.

(Applåder)

  Wurtz (GUE/NGL), på gruppens vägnar. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, fru Ferrero-Waldner! Det som har skett i Kiev under de senaste tio dagarna innebär goda nyheter för demokratin.

Hundratusentals ukrainska medborgare, som övervinner fatalism och fruktan, demonstrerar lugnt och beslutsamt för förändringar. Deras rörelse har gradvis vunnit över stora delar av parlamentet för sin sak, liksom man också tycks ha vunnit över armén, medierna och till och med högsta domstolen på sin sida. Denna enorma förändring har ägt rum därför att Kutjmas regim under åren har gett anledning till en allt större opposition som nu i själva verket omfattar flera olika meningsinriktningar med avseende på landets framtid. Det är värt att minnas att regimen satte kurs i riktning mot ett auktoritärt system när premiärministerns namn inte var Janukovitj, utan Jusjtjenko. Icke desto mindre har ett antal europeiska ledare, till större delen västerländska, under lång tid betraktat Ukrainas president som en allierad som bör behandlas med silkesvantar. Så sent som förra året satte till exempel president Bush sin tillit till att den sittande regeringen skulle försvara demokratin i Mellanöstern tillsammans med honom, genom att salutera Leonid Kutjmas beslut att sända trupper till Irak. Allt detta bör hjälpa oss att späda ut vissa demokratiska trohetsförklaringar och undvika alla förenklade och manikeiska synpunkter på verkligheten i den ukrainska politiken.

För mig förefaller den stora utmaningen nu vara att se till att det som verkligen är goda nyheter för demokratin inte i själva verket förvandlas till en tragedi för det ukrainska folket, genom att orsaka om inte en delning av landet så åtminstone ett återupplivande av nationalismen och en upprepad etnisk splittring, vilket skulle föra oss tillbaka till tiden för de ryska eller österrikisk-ungerska kejsardömena. Således anser jag att det är aningen ålderdomligt, för att inte säga oansvarigt, att tolka den ukrainska krisen som en dragkamp mellan väst och Ryssland, och som om Europa tar upp kampen mellan gott och ont.

I ljuset av Ukrainas historia kan ett sådant synsätt bara förvärra splittringen mellan landets två stora delar. Det har inget att göra med det ukrainska folkets intressen, särskilt inte när det gäller befolkningen från landets västra del, som är starkt beroende av resten av landet, eftersom gränshandeln mer eller mindre har kollapsat sedan Ukrainas grannländer gick med i EU. Det har heller inget med EU:s intressen att göra. Ju starkare vi engagerar oss för att utveckla en ekonomisk dynamik i Ukraina, desto mer riskerar vi att förlora om ett sådant ekonomiskt och politiskt bräckligt land destabiliseras, och det gäller även regionen. Vi bör låta Paul Wolfowitz behålla sin imperialistiska vision av Europa. Han sade att målet för ett fullständigt och fritt Europa inte kommer att uppnås förrän Ukraina har fått fullt medlemskap i EU och gått med i Nato. Ur vår synvinkel vore det bäst om vi undviker att utöva någon sådan press.

Så snart omval hållits i Ukraina – det är åtminstone vad vi hoppas kommer att hända – med andra ord, så snart hela landets lagliga företrädare har utsetts helt öppet, är det dags att inleda en lugn politisk dialog med både myndigheterna och med samhället, en dialog som inte bör ställa de nya förbindelserna med EU mot de särskilda förbindelserna mellan Ryssland och Ukraina, utan som i stället syftar till att skapa framtidsutsikter som alla delar av det ukrainska samhället kan identifiera sig med. Detta är ytterligare en praktisk test av vår förmåga att genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som är värd namnet.

  Adwent (IND/DEM), på gruppens vägnar. – (FR) Herr talman! Hela världens blickar riktas nu mot Ukraina. Massorna i Kiev som demonstrerar för normala förhållanden och rättvisa, och som behåller sitt lugn och sin värdighet, förtjänar verkligen vår beundran. Vi ber alla att ukrainarna, i motsats till hur det var tidigare, själva skall få bestämma över sin framtid. Medan entusiasm är något positivt, så är emellertid blindhet inte det. Det finns en tendens att alltför mycket förenkla situationen i Ukraina och att den ena sidan framställs som fullständigt svart och den andra som fullständigt vit. När vi beslutar att vi skall ge lektioner i demokrati och tala om normer, måste vi se till att denna demokrati gäller över gränsen.

Med all rätta fördömer vi den ena sidan för att den inte håller sig till de grundläggande reglerna för fria val, men jag har här några sidor från Internet, som kommer från en ukrainsk tidning, där man för ett par dagar sedan skarpt kritiserade ett valdokument som spritts i västra Ukraina av några av Jusjtjenkos anhängare. Under rubriken ”Ukraina åt ukrainarna” sägs det i artikeln att ”valet av Viktor Jusjtjenko garanterar att det kommer att installeras en nationell diktatur ... Låt oss jaga ut ryssarna, polackerna och judarna ur vårt land ... Vår makt kommer att bli fruktansvärd för de ryssar, judar och polacker som vägrar att anta vår troslära.” Och så vidare. Om parlamentet blundar för en sådan uppmaning till hat, då kommer vi att göra oss löjliga. Om vi predikar moral för somliga, måste vi också göra det för andra. Låt oss vara tydliga med detta. Jag tror inte för ett ögonblick att den stora majoriteten av ukrainarna tänker på detta sätt, men historien lär oss att särskilt aggressiva minoriteter kan ta makten och ta ifrån en hel befolkning frukterna av deras berättigade uppror. Den brittiska delegationen i Helsingfors har också rapporterat om ett antal rasistiska uttalanden av Jusjtjenkos anhängare.

Jag hoppas därför innerligt att mina ukrainska bröder, som jag känner stor tillgivenhet för, kommer att fritt välja sin president. Men jag hoppas också att den presidenten inte går i fällan och börjar diskriminera nationella eller religiösa minoriteter, och låt oss hoppas att inga fler främmande länder kommer att blanda sig i Ukrainas inre angelägenheter. Jag är ledamot av gruppen Självständighet/Demokrati, så jag säger: Länge leve det självständiga och demokratiska Ukraina!

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Kamiński (UEN), på gruppens vägnar. – (PL) Mina damer och herrar! Orange, den färg som så många av oss är klädda i och så många här i kammaren bär i dag, är frihetens färg. Jag förmodar också att det som jag bevittnade under de tio dagar som jag tillbringade i Ukraina ger mig rätten att säga att Europas huvudstad för närvarande inte ligger i Bryssel eller i Strasbourg, utan i Kiev, eftersom det är i Kiev som miljontals av våra ukrainska bröder kämpar för de mest grundläggande av de europeiska värdena.

Jag är stolt över, och känner mig i dag också rörd över, att se att så många ledamöter här i parlamentet, både till vänster och höger, står enade för att försvara de grundläggande europeiska värderingarna, såsom frihet och demokrati. Jag vill tillägga att det faktum att ledamöter både till vänster och till höger i dag bär orange inte innebär att vi stöder enbart den ena kandidaten, eller att vi blandar oss i Ukrainas inre angelägenheter. Vi vill inte störa det pågående valförfarandet i Ukraina. Men vi vill göra det fullständigt klart att vi inte får godta valfusk eller tillåta att våld och lögner berövar det ukrainska folket dess frihet och rätten att välja sin egen president om vi skall kunna känna oss stolta över Europeiska unionen och Europaparlamentet.

Det gläder mig att rådets och kommissionens uttalanden i dag liksom parlamentets resolutionsförslag, trots att det är fråga om en kompromiss, kommer att vara en tydlig signal om att européerna, oavsett de politiska skillnader som finns i vår politik, sänder ut det entydiga budskapet att EU:s mål är frihet och demokrati i Ukraina. Jag vill också tillägga att de uttalanden som tyvärr har upprepats här i kammaren om att president Jusjtjenkos anhängare även skulle omfatta chauvinister eller nationalister, är lögner och avskyvärda provokationer, och det är en skam att ledamöter av parlamentet är beredda att delta i en sådan provokation. Jag tillbringade tio dagar på Kievs gator och stod bland massor av människor som kämpade för friheten, och aldrig hörde jag någon enda person förolämpa ryssar, polacker eller judar. Jag vill säga till de ledamöter här i kammaren som är oroade över eventuell antisemitism i Ukraina att de i stället borde uppmärksamma antisemitismen i Polen, där den är mycket mer spridd.

Jag vill också tillägga att morgondagens omröstning kommer att ge oss tillfälle att sända ut en mycket klar signal till våra ukrainska bröder och systrar, nämligen att EU öppnar sina dörrar för dem. Låt oss hoppas att det inte kommer att dröja länge innan vi möts i ett enat Europa.

  Czarnecki, Ryszard (NI).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Med tanke pĺ Ukrainas kamp för de grundläggande europeiska värdena mĺste det sägas att vi alla är ukrainare i dag. Vi mĺste visa vĺr solidaritet med dem som ute i kylan kämpar för demokratin. Vi mĺste visa vĺr solidaritet i dag, och även i en framtid dĺ Ukraina kanske inte längre är i ropet. Demokrati är nĺgot vi tar för givet trots att den bara har funnits en kort tid i mĺnga av de stater som är representerade här. Vi vill därför visa vĺr förstĺelse och solidaritet, och jag säger detta som företrädare för ett land där begreppet solidaritet har en speciell innebörd. Lech Wałęsas solidaritetsresa till Ukraina var ett uttryck för detta.

Finns det något sätt att i dag reparera det som har inträffat, nämligen valfusket? Ja, det finns det. Detta bevisades i Serbien för fyra år sedan och i Georgien för ett år sedan när de som sades ha förlorat valen till slut segrade och kom till makten. I dag står vi sida vid sida med EU:s närmaste granne. Men vi bör också erkänna våra egna misstag, då EU är medskyldigt till det som har hänt eftersom vi inte gav Ukraina någon tydlig signal under året om att vi förväntade oss och litade på att man skulle följa gällande riktlinjer. Före den första valomgången underlät vi från Europas sida att tala om för president Kutjma att vi noga övervakade vad han gjorde. Efter oegentligheterna i den första omgången visade sig Europa missnöjt men lyckades inte ens mumla fram en protest.

Vi får inte glömma bort att många länder noga övervakar EU:s förbindelser med Ukraina och att dessa länder under kommande år, både till oss och till sig själva, kommer att leverera ett svar på frågan om huruvida de vill ha demokrati och mänskliga rättigheter. Till slut skulle jag vilja hänvisa till ett polskt ordspråk: ”Om du inte vet hur du skall uppföra dig, uppför dig så bra du kan.” Jag tycker att det är något att tänka på för de företrädare för kommissionen och rådet som i år har haft stora problem med att ta ställning i fråga om Ukraina. Herr talman, jag skulle vilja säga att jag är stolt över att vara ledamot i Europaparlamentet, som i dag genom sitt ställningstagande till Ukraina återupprättar Europas heder.

  Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka rådsordförandeskapet och särskilt kommissionären som uttryckt sig så tydligt och klargjort att val som genomförts på ett olagligt sätt varken kan erkännas eller förklaras giltiga. Sedan 1990 har vi sett en förändring i Europa, då Europas folk tagit sig rätten att forma sin egen framtid, och denna rätt får inte sättas på spel igen genom inblandning utifrån eller manipulation inifrån. Detta är vad det handlar om. Det handlar inte om den ena eller den andra kandidaten, det handlar om att Europaparlamentet tar ställning för demokratin och om att ge människor möjlighet att säga det de vill säga. Jag menar att vi har ett omfattande och grundligt arbete framför oss på detta område.

Samtidigt måste budskapet till Ukraina vara att en president som ägnar sig åt valfusk för att legitimera sin egen makt inte har någon trovärdighet i internationella sammanhang. Detta betyder också att vi måste utvärdera grannskapsprogrammet. Jag är tacksam för att ni, fru kommissionär, har stoppat handlingsprogrammet, och med tanke på utvecklingen i Ukraina måste vi överväga vad som skall göras åt landet. Jag skulle också vilja uppmuntra er att vara djärvare än er föregångare. Under de senaste två eller tre åren räckte det inte att visa Ukraina att vi tog landet på allvar och betraktade det som en viktig diskussionspartner, i alla fall är detta vad jag tror. Jag tror att det både här i Bryssel och i ländernas huvudstäder fanns de som inte klart och uttryckligt tog ställning, och det är därför vi nu är i den här situationen. Detta är något vi bör göra bättre nu, om vi fortfarande har chansen att göra det.

Om vi har den fantasi som krävs är det här som Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och mycket annat kan spela in och öppna nya perspektiv. Om vi skickar en delegation till Ukraina måste det klargöras att vårt mål är enighet i landet, utan att våld används och med en fortsatt dialog mellan de olika parterna, och att vi måste se till att vallagstiftningen ändras samt att valets andra omgång – men bara den andra omgången – görs om. Allt annat skulle innebära ännu mer manipulation med syftet att förvägra oppositionsledaren chansen till en valseger. Detta betyder dock också att båda sidor måste visa sig villiga att samarbeta med oss och med Ryssland i lika stor utsträckning. Men detta får inte vara resultatet av hämndlystnad utan måste kännetecknas av respekt för båda sidor om det skall gå att skapa försoning bland det ukrainska folket.

(Applåder)

  Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Jag skulle vilja ta tillfället i akt att välkomna Boris Tarasjuk, som en gång delade ordförandeskapet med mig i Interparlamentariska delegationen, och som jag vet är en förespråkare för reformer i sitt land. Orsaken till den politiska krisen i Ukraina är kränkningen av demokratin. Valet genomfördes inte enligt demokratiska normer. Valkampanjen var inte balanserad, väljare hotades och olika typer av fusk förekom. Detta är oacceptabelt. Följden blir att vi avvisar resultatet av den andra valomgången i presidentvalet. Den centrala frågan är det ukrainska folkets rätt att självt fatta beslut i en öppen och tydlig demokratisk process. Vi tar parti för alla dem i Ukraina som står upp för sina demokratiska rättigheter. Vi måste först och främst hitta en politisk och fredlig väg ut ur den situation som har uppstått. EU måste använda alla diplomatiska resurser för att åstadkomma detta.

Det finns dock en ännu större utmaning, för denna politiska kris är ingen isolerad företeelse. Valutgången kommer att inverka starkt på EU:s förbindelser med Ukraina, antingen positivt eller negativt. Den enda tillfredsställande lösningen på krisen är att de demokratiska principerna upprätthålls och att det ukrainska folkets vilja kommer till uttryck. Valresultatet förkastades också av det ukrainska parlamentet. Lösningen är att göra om den andra valomgången under nära överinseende av internationella observatörer, så att denna tredje omgång kan äga rum under omständigheter som är helt annorlunda än under den första och andra omgången, i en situation där demokratiska normer naturligtvis respekteras under noggrann observation av världssamfundet. Vid uppmanar alla att samarbeta i denna process.

Det ukrainska folkets demokratiska strävanden är mycket tydliga och förtjänar vårt oreserverade stöd. Folkets engagemang har blivit uppenbart tack vare demonstrationernas omfattning. Jag vill uttrycka min stora uppskattning och djupa beundran över dem som protesterat i Ukrainas städer och som talar för ett återupprättande av demokratin. Läget i landet är dock spänt, och vi uppmanar både oppositionen och myndigheterna att fortsätta att tillämpa icke-våld och förhindra att situationen förvärras. Om myndigheterna beslöt sig för att använda våld mot de fredliga demonstranterna skulle detta enligt vårt synsätt omedelbart påverka förbindelserna med Europeiska unionen. Likaså skulle den delning av landet som vissa verkar arbeta för skapa en ny och mycket allvarligare kris som på inget sätt skulle bidra till en tillfredsställande lösning. Dessutom ger denna strävan en skev bild av det nuvarande läget.

Det hela handlar om ett brott mot demokratiska normer och inte att det finns en geografisk delning i stödet till kandidaterna. Inte heller handlar det om Ukrainas val mellan Europeiska unionen och Ryssland. Beroende på sitt läge och sin ekonomi och historia måste Ukraina alltid upprätthålla djupgående relationer med båda två. Även om dagens debatt inte handlar om vårt förhållande till Ryssland, är och förblir Ryssland en viktig faktor i denna fråga och intar olyckligtvis en något annorlunda hållning. Förra veckan definierade Jan Peter Balkenende, Nederländernas premiärminister och rådets ordförande, på ordförandeskapets vägnar mycket tydligt skillnaderna mellan Europa och Ryssland, och för detta uttrycker vi vår uppskattning. Det är dock av största betydelse att Ryssland deltar i arbetet för att hitta en lösning på krisen och att man söker stöd från Kreml för att anordna en ny andra valomgång.

Europa drar stor nytta av att det finns stabila regeringar i alla grannländer. På grund av sin storlek och sitt läge är Ukraina en viktig partner. Europeiska unionen måste skapa utrymme för en snabbare förstärkning av det politiska och ekonomiska samarbetet. Det behöver knappast sägas att EU och Ukraina bara kan samarbeta på ett mer konkret sätt om man finner en tillfredsställande och demokratisk lösning på den nuvarande krisen. Enligt min åsikt bör debatten leda till bättre respons på Ukrainas europeiska strävanden än vad som hittills har varit fallet. Jag menar att det är kommissionen och rådet, snarare än parlamentet, som har undvikit att befatta sig med frågan under de senaste åren, och i likhet med Elmar Brok är jag inte imponerad av EU:s engagemang i Ukraina de senaste åren. Nu har vi dock en ny kommission och detta innebär nya möjligheter. I dag står vi enade i reaktionen på krisen. Jag hoppas att vi, när krisen förhoppningsvis har lösts på ett positivt sätt, kan börja arbeta tillsammans med Ukraina och anta bättre politiska åtgärder än hittills.

  Malmström (ALDE). – Herr talman! Vi som har förmånen att leva i stabila demokratier glömmer ibland att mänskliga rättigheter, demokrati och hemliga val inte är alla givet. Många av ledamöterna i kammaren har personlig erfarenhet av vad det innebär att leva under auktoritära regimer och hur det är att behöva kämpa för de demokratiska rättigheterna. Många av dessa länder är nu medlemmar i Europeiska unionen. Ett exempel på hur det kan gå när folk får välja sin egen väg.

Den demokratiska folkfest som vi nu ser på Ukrainas gator och torg, där hundratusentals människor trotsar snö och kyla och med glatt humör på ett välorganiserat och fredligt sätt demonstrerar för sina rättigheter, har imponerat på hela världen. Vårt stöd till demokratianhängarna är stort och det bevisas, som så många har sagt, av det faktum att vi alla bär orangea sjalar.

Vi liksom ukrainska folket förkastar detta val som omgärdats av så mycket fusk, trakasserier av journalister, röstköp, lögn och annat som verkligen inte hör till fria val. Vi stöder kravet på en andra valomgång under helt andra omständigheter. Det var glädjande att höra från kommissionären att Europa tänker ställa upp i så pass stor omfattning vid en eventuell andra valomgång och det är att hoppas att det engagemanget också fortsätter på samma sätt och med samma kraft efter valet, hur det än må utfalla.

Jag skulle vilja vända mig till representanterna från det ukrainska parlamentet, om de är kvar, och hälsa dem att budskapet härifrån att det ukrainska folket, precis som alla andra, har rätt till frihet och demokrati och till att forma sin egen frihet, har kammarens stöd, från höger till vänster. Vi stöder er i er kamp. Lycka till!

(Applåder)

  Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Även jag vill jubla över det som har pågått i Kiev och i nästan hela Ukraina de senaste tio dagarna. Jag vill jubla över denna massiva, extremt beslutsamma och helt fredliga demonstration för full insyn när det gäller valurnor och valsedlar, vilka har förfalskats och manipulerats av de nuvarande makthavarna. Jag tycker att själva dynamiken i Ukraina bör framhävas. Hela sektorer av det ukrainska samhället håller på att falla samman när både journalister, intellektuella, civilsamhälle, myndigheter och institutioner hävdar rätten till yttrandefrihet.

Mot denna bakgrund anser jag att det är lämpligt att framhäva att mobiliseringen av det civila samhället har berikat och förmodligen lett till en effektivisering av och större konsekvens i EU:s åtgärder för att handskas med situationen. Det är också så att vi nu börjar drömma om att EU kan inta en liknande sammanhängande och effektiv hållning i andra länder som gränsar till EU och där viljan i det civila samhället undertrycks av auktoritära och enväldiga ledare. Detta är vad EU gör i dessa länder på grundval av gemensamma värderingar och åtaganden. Detta bör betonas. Betonas bör också hur starkt denna hållning skiljer sig från Rysslands hållning och från det som redan håller på att hända i det landet, där förtalet härskar i alla de statligt monopoliserade medierna. Vi har utan tvekan anledning att känna oss mycket mer oroade för demokratin i Ryssland i dag än för demokratins framtid i Ukraina.

  Markov (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Även om jag inte har någon orange halsduk på mig känns Ukraina inte mindre nära för mig än för er, för jag har tillbringat sex hela år av mitt liv i Kiev.

Det korrekta valresultatet måste upp på bordet – detta är vi överens om. Oavsett hur valet kan ha slutat visar det dock på en viktig sak, och det är att Ukraina är djupt delat, både territoriellt, politiskt och etniskt. Delningen beror till stor del på internationell inblandning långt före detta val och är till mycket stor nackdel för det ukrainska folket. President Putin gav sin kandidat massiv uppbackning och gratulerade honom snabbt till segern. I sitt eget land avskaffar den ryske presidenten valen av styresmän för de ryska regionerna, av vilka vissa inte är mindre än hela Ukraina. President Bush är bekymrad och kritiserar valets genomförande, och han verkar ha glömt de djupa tvivlen på valprocessen då han valdes för första gången och de många anmärkningarna då han valdes för andra gången. Oräkneliga rådgivare har givit logistiskt stöd till oppositionen i Ukraina. I månader har detta val utmålas som ett vägval mellan Ryssland och Europa, som om Ryssland inte självt till stor del var en del av Europa.

Ukraina kan dock inte kasta sig i famnen på en enda allierad. Om man vill komma till rätta med sina allvarliga ekonomiska och sociala problem måste lösningen vara ett bra förhållande till alla grannar, både nya och gamla, och oavsett president måste man tillåtas att bygga upp landet utan tomma löften, förmanande fingervisningar och öppna påtryckningar. Ukrainas folk måste ta sina beslut demokratiskt och självständigt, och det kommer man att göra.

  Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Att Kiev är mer europeiskt än Ankara framgår med all önskvärd tydlighet av det som har hänt de senaste tio dagarna i Ukraina, ett land där folket modigt står upp för valsedlarnas grundläggande värde, och ett land som också har givit alla EU-institutioner en lektion i den verkliga innebörden av en europeisk värdegemenskap. Tillsammans med USA bör EU sträva efter att snabbt undersöka det oerhörda valfusk som genomförts av Ukrainas ancien régime. Det är i förbigående sagt på sin plats med en eloge till det nederländska ordförandeskapet för dess ansträngningar hittills, och också för den nye kommissionärens ställningstagande.

På längre sikt måste unionen också dra slutsatser av den dramatiska situation som råder i Kiev just nu. Varför skulle vi inte kunna erbjuda Ukraina medlemskap när vi kan erbjuda det åt Turkiet, som – det måste man inse – är ett icke-europeiskt land? För mig framstår detta som en ohållbar och hursomhelst skadlig hållning.

Undergångsscenarierna om sammanbrottet eller till och med inbördeskriget i Ukraina har konstruerats av valets faktiska förlorare både i och utanför Ukraina. Skulle president Putin verkligen äventyra Rysslands förhållande till USA och EU på grund av en ukrainsk president som varken är trovärdig i eller utanför Ukraina? Det verkar för irrationellt för att vara sant. För exakt en vecka sedan sade en ukrainsk författare följande: ”Mer än någonsin behöver vi moraliskt och politiskt stöd från världens demokratier, för om vi förlorar spelet om ett demokratiskt Ukraina i dag kan ni glömma ert präktiga och konfliktfria Europa redan i morgon.” Som nära grannar bör vi vara helt på det klara med detta.

  Krasts (UEN). – (LV) Händelserna efter parlamentsvalet i Ukraina är en tydlig fingervisning till den demokratiska världen om att det ukrainska folket förkastar den väg som valts av många stater i det tidigare Sovjetunionen, där auktoritära eller halvauktoritära regimer har tagit makten. Det ukrainska folket förkastar den vitryska modellen, som är en skam för Europa, och också den variant av demokrati som är underställd Rysslands president.

Oavsett utgången av valkrisen kommer Ukraina aldrig att bli sig likt. Kravet från en stor del av samhället på att få utöva sina rättigheter innebär en uppmaning till samhället att vidta åtgärder inte bara mot det stulna valresultatet utan också mot korruption och oligarkisk kapitalism, och man håller på att skapa klarhet i valet av en demokratisk framtid för Ukraina.

Efter en inbjudan från det ukrainska parlamentet kunde jag följa det ukrainska presidentvalet på plats. Jag instämmer utan tvekan i den slutsats som internationella observatörer kommit fram till om att valfusk förekom. Den styrande politisk-ekonomiska eliten hindrar det ukrainska folket från att i demokratisk ordning välja sin president. Den desinformation om oppositionskandidaten som vällde ut från de regeringskontrollerade massmedierna stämde exakt överens med den information som sändes via de massmedier som Rysslands president kontrollerar. I östra Ukraina var det just de ryska medierna som spelade en avgörande roll för att vända den lokala opinionen mot oppositionen.

Ryssland har investerat betydande resurser i kampanjen för den ukrainska regeringens kandidat. Rysslands president har själv varit direkt inblandad. Detta visar tydligt på Rysslands rädsla för att dess politik i regionen är hotad. En seger för demokratin i Ukraina skulle vara ett hot mot den ryskstödda stabiliteten i Vitryssland och minnesförlusten rörande Moldavien. En seger för demokratin i Ukraina skulle leda till en mobilisering av demokratiska krafter även i Ryssland.

Det ukrainska samhället har ställt upp till försvar för sitt beslut. Nu är det den demokratiska världens tur – först och främst Europeiska unionen. Europeiska unionen måste göra klart att de som inte följer demokratiska principer och inte följer lagen inte kan vara samarbetspartner till EU. För dem måste samma restriktioner gälla som de som har införts mot Vitryssland.

Ukraina är ett europeiskt land, och människorna på Ukrainas gator har visat att en absolut majoritet av dem har valt demokratin och rättsstaten. Dessa begrepp förenar medlemsstaterna i Europeiska unionen.

Ukraina har hamnat i fokus för världens uppmärksamhet. Det måste hamna i fokus även för EU:s uppmärksamhet. Ukraina måste ges möjlighet att gå med i Europeiska unionen. Att börja arbeta för att skapa en sådan möjlighet skulle ha en mycket stabiliserande inverkan på den demokratiska processen i Ukraina.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman! Jag talar som företrädare för det italienska socialistpartiet. Den fredliga brandgula revolution som just nu pågår i Kiev har mycket gemensamt med Rosornas revolution, som förde president Saakasjvili till makten i Georgien för precis ett år sedan. Han valdes då i demokratisk ordning av en mycket stor majoritet i januari 2004. Saakasjvili, som jag träffade i Tbilisi för några dagar sedan, för just nu Georgien i riktning mot förnyelse, tillväxt och utveckling inom ramen för en sund och pluralistisk demokrati.

I november 2003 hade dock folkets vilja omintetgjorts genom det valfusk som genomfördes av expresident Eduard Sjevardnadze, som sedan kastades ut i ett folkligt uppror som åtminstone genomfördes utan blodspillan. I dag upprepar sig historien, och som alla internationella observatörer, inräknat de från Europa, har bekräftat har det ukrainska folkets val grovt ändrats och förvrängts genom uppenbara och påfallande oegentligheter.

I dag har det ukrainska parlamentet, Rada, genomfört en misstroendeförklaring mot premiärminister Janukovitj. Även om denna åtgärd i sig inte är juridiskt bindande har den stort symboliskt och politiskt värde och är en bekräftelse på framgången för den folkliga opinionsutövningen de senaste dagarna. Vi får inte tillåta att Europa slår dövörat till och inte höjer sin röst inför detta. Låt Europa göra sin röst hörd i detta land som ligger så nära våra gränser så att spänningarna där inte urartar i inbördeskrig eller upptrappat våld, och så att alla dessa unga människor åtminstone kan få höras. De unga medborgare som modigt och stolt viftar med brandgula flaggor eller georgiska flaggor kräver och hoppas på en framtid av fred, rättvisa, rättssäkerhet, demokrati och frihet, kort sagt ett nytt och annorlunda blad i historieboken. Låt oss här i parlamentet solidariskt höja vår röst för demonstranterna i Kiev: I dag är vi alla ukrainare.

  Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Kammaren borde vara stolt över att dess ledamöter var bland de första utlänningar som talade inför den samlade folkmassan på Självständighetstorget i centrala Kiev förra veckan. Jag blev personligen djupt rörd av den tro på ett framtida Ukraina med frihet, demokrati och europeiska värderingar som fanns hos de unga ukrainarna på torget och av deras övertygelse om att rättvisan, tack vare folkets makt, slutligen kommer att segra.

Det råder inget tvivel om att de blev lurade på valresultatet och deras egen önskan om vem som skulle bli president, men vi i västvärlden kan inte förhålla oss neutrala till ett stort europeiskt land som kämpar mellan en framtid som medlemsland i EU och NATO – ett demokratiskt sådant – och en mäktig klick korrupta, postsovjetiska och antidemokratiska auktoritära människor som vill stjäla valet, om nödvändigt genom bedrägeri, under Moskvas beskydd.

Jag välkomnar den misstroendeförklaring som i dag antogs av det ukrainska parlamentet, som har utmärkt sig som det enda organ som i allmänhet återspeglar folkets åsikter. Jag uppmanar premiärminister Janukovitj och hans regering, som på ett olagligt sätt har använt statens resurser för att stärka sin egen kampanj, att avgå genast så att Janukovitj kan delta i valet som enskild medborgare för att garantera fria, rättvisa och öppna val på lika villkor.

Östbyråkraternas senaste uppmaningar att dela Ukraina i två delar är ytterst cyniska med tanke på att landet 1991 röstade med överväldigande majoritet för en odelad stat. Syftet med denna dagordning är att skapa immunitet mot anklagelser om valfusk och andra bedrägerier och att se till att oligarkerna i Donetsk, som har samlat på sig de enorma rikedomar som har finansierat Janukovitjs valkampanj, inte kan åtalas eller granskas och att de inte kan bli föremål för konfiskering när det gäller de tvivelaktiga privatiseringar som har genomförts i Ukraina under de senaste åren.

Vi vill inte ha ännu ett Transnistrien, 30 gånger större, i Östeuropa. Låt oss hoppas på ett enat, demokratiskt och fritt Ukraina inom den närmaste framtiden.

  Ilves (PSE). – (EN) Herr talman! I en intervju i rysk TV i fredags anklagade Sergej Jastrsjembskij, Vladimir Putins ansvarige tjänsteman för förbindelserna med Europeiska unionen, de nya ledamöterna i Europaparlamentet och deras medlemsstater för att blanda sig i Ukrainas inre angelägenheter och tillade att ”Solidaritet” för 20 år sedan var en västlig skapelse och att polackerna nu gjorde samma sak i Kiev.

Jag tänker inte uppehålla mig vid den upprepade sovjetiska retoriken om ”Solidaritet”, men han påpekar något viktigt som jag också skulle vilja tala om här i dag. De nya medlemsstaterna är starkt berörda, både negativt och positivt, av händelserna i Ukraina i dag. På samma sätt som EU:s grundare minns de erfarenheter som ledde till att unionen skapades minns vi också det som gjordes mot oss och varför vi under så många årtionden inte kunde gå med i unionen.

Vi minns skenvalen i de tre baltiska staterna 1940, då exempelvis de fingerade lettiska valresultaten av misstag publicerades dagen innan valet ägde rum, vilket påminner om president Putins gratulationer till premiärminister Janukovitj redan innan det preliminära resultatet hade tillkännagivits. Vi minns bara alltför väl valfusket efter kriget i Polen, Ungern och Tjeckoslovakien. Vi har sett detta förut och vi vet vad det leder till. Men vi har sett den andra sidan också, hur tiotusentals och hundratusentals människor fredligt samlas för att uttrycka sin solidaritet med demokratin.

Vi såg detta när det gällde ”Solidaritet” i Gdansk och Warszawa samt Charta 77 i Prag, vi såg det på Berlins gator och under de sjungande revolutionerna i de baltiska staterna. Vi vet med andra ord vad som händer, vi har sett det förut. De 75 miljoner människor som blev EU-medborgare i mars får déjà vu-känslor. Vår kännedom om dessa händelser, vår empiriska kunskap, får inte avfärdas av dem som saknar kunskaper om och förståelse för vad detta betyder.

Sergej Jastrsjembskij, och tyvärr också vissa personer i väst, skulle framställa de nya ledamöternas förstahandserfarenheter och kunskaper som något som stör förbindelserna med Ryssland eller utgör ett hot mot illusionerna om vad som pågår i Ukraina.

Vi minns dem i väst som sade att vi skulle vara försiktiga med ”Solidaritet” eftersom Brezjnev skulle kunna bli upprörd. Vi minns de västpolitiker som sade att de baltiska länderna inte skulle sträva efter självständighet eftersom det skulle kunna bli ett hot mot Michail Gorbatjov.

Jag är inte här för att välja sida i en politisk kamp mellan kandidater och partier i Ukraina, men jag tar ställning mot valfusk.

Vi kan inte säga nej till ukrainarna eftersom vi är rädda för att gå miste om investeringar och marknader i Ryssland. Demokrater försöker alltid hitta den aristoteliska gyllene medelvägen, till och med i politiken, men det finns inget mellanting mellan sanning och lögn eller mellan demokrati och dess alltför många medtävlande.

(Applåder)

  Staniszewska (ALDE).  – (PL) Jag skulle vilja tacka både Europeiska kommissionen och det nederländska ordförandeskapet för deras beslutsamma åtgärder den senaste veckan.

Jag skall vara ärlig och erkänna att detta inte var vad jag förväntade mig. Efter att ha sett hur snabbt Europeiska unionen bestämde sig för att skicka Javier Solana, Aleksander Kwaśniewski och president Adamkus till Ukraina tre dagar efter det felaktigt genomförda valet kände jag för första gången att anslutningen till Europeiska unionen hade tjänat något till och att vi ingick i en grupp som kunde försvara en försvarslös nation som kämpar för självständighet och frihet.

Jag vill uttrycka mitt varma tack för detta. Fram tills nu kunde en så snabb reaktion bara förväntas av USA, åtminstone var detta fallet i vårt land, Polen. Jag är glad över att Europeiska unionen den här gången kunde handla snabbare och effektivare. Europeiska unionen fungerar nu som en medlare i konflikten i Ukraina. Som observatör av presidentvalet i Ukraina skulle jag vilja dela med mig av en observation till parlamentet. Antalet människor på Självständighetstorget i lördags uppgick till en miljon. Bland dessa fanns många polacker, eftersom det polska folket minns den explosiva framväxten av solidaritetsrörelsen 1980 och inser att historien just nu håller på att upprepa sig i Ukraina.

Det finns många georgier och georgiska flaggor på Självständighetstorget, eftersom georgierna vet att det som nyligen hände i deras eget land nu utspelas på nytt i Ukraina. Men det finns också enorma skaror av andra unga människor som har rest till Självständighetstorget, till exempel ryska och vitryska studenter. Om än bara för en kort tid, så är de angelägna om att i Kiev få uppleva den frihet som förnekats dem i deras egna länder.

Om Europeiska unionen ger sitt stöd till den framväxande demokratin och det civila samhället i Ukraina, är jag övertygad om att den kommer att göra det möjligt att upprätthålla demokratiska principer i hela det östliga området och i hela området öster om Ukraina och öster om Europeiska unionen. Detta handlar inte om en uppdelning i olika inflytelsesfärer. Det handlar om de demokratiska principer som vi när allt kommer omkring vill skall råda i lika hög grad inom hela det geografiska Europa.

Mot bakgrund av att jag skall resa till Kiev i morgon som medlem av en delegation skulle jag vilja uppmana parlamentet att anta det ändringsförslag som jag nu skall läsa upp och som har lagts fram av mig själv och Bronisław Geremek. I ändringsförslaget uppmanas den ukrainska regeringen att sluta utöva påtryckningar mot medierna, särskilt de allmänna medierna, för att se till att det ukrainska folket får objektiv och opartisk information om kandidaterna och situationen i landet.

  Pavilionis (UEN). – (LT) Herr talman! Som litauer och företrädare för den litauiska nationen, vars president i dag är i Kiev tillsammans med Polens president Kwaśniewski och Javier Solana, skulle jag vilja göra er uppmärksamma på att händelserna i Ukraina och en framgångsrik fredlig revolution kommer att få viktiga konsekvenser inte bara för Ukraina och för EU:s vidare utveckling utan också för Ukrainas närmaste granne – Vitryssland. Det är därför mycket viktigt att alla nu visar solidaritet. Vårt stöd för demokratin i Ukraina i dag innebär också att en viktig signal skickas till diktatorn i Vitryssland. Jag är säker på att den uppmärksamhet och den hoppfullhet som den vitryska nationen känner inför utvecklingen i Ukraina motsvaras av samma grad av uppmärksamhet och rädsla ur president Lukasjenkos synvinkel. Låt därför dagens framgångar i Ukraina också bli förspelet till en framgång för morgondagens demokrati i Vitryssland. Tack för er uppmärksamhet.

  Buzek (PPE-DE).  – (PL) Det är väldigt svårt att säga något originellt i kammaren i dag. Ändå är det här en mycket bra dag för Europaparlamentet eftersom vi uttrycker våra åsikter om frågor som är av största betydelse för Europeiska unionen. Vi diskuterar vårt största grannland, som har en gräns på 700 km mot Europeiska unionen. EU:s 25 medlemsstater har problem med den sociala apatin hos medborgarna, men det finns ett land i Europa där valdeltagandet är närmare 80 procent. I detta land har hundratusentals människor i flera städer stått ute i kylan under tio dagar och krävt rätten till fria och öppna val. Efter tio dagar har nu människorna i Ukraina börjat bli otåliga, och det råder inga tvivel om att de också är utmattade.

Nu måste världssamfundet ta initiativ genom att utöva påtryckningar på dem som sitter vid makten och uppmana till rättvisa val. Vi borde anta en tydlig hållning i den här frågan. Enligt min mening måste fyra huvudprinciper stödjas. Den första är att de som sitter vid makten bör undvika att ta till våld för att nå en lösning. Den andra är att Ukrainas territoriella integritet bör bevaras. Den tredje är att en andra omgång av valet bör genomföras på nytt, med OSSE som övervakare och med en vallag som förhindrar omfattande oegentligheter, som t.ex. att röstning sker på annan ort än bostadsorten. För det fjärde bör kandidaterna ha lika tillträde till medierna. Vi tycks redan ha glömt att detta var vår huvudprincip redan före den första valomgången.

Vissa saker måste vi också kräva av oss själva. Till exempel behövs det observatörer, och det i mycket större omfattning än tidigare. Inför nästa valomgång behövs tusen observatörer från EU:s 25 medlemsstater, Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Jag vill att vi enas om denna siffra, att kostnaderna delas och att ett lämpligt antal observatörer skickas iväg. Det skulle bevisa att vi verkligen öppnar oss mot Ukraina.

  Fava (PSE). – (IT) Herr talman! Jag är tacksam att rådet påminner oss om att Europeiska unionen inte har någon kandidat i det ukrainska valet, att vårt ansvar utan tvivel är att verka för att valet genomförs demokratiskt och att vi måste kräva en fredlig, politisk lösning på Ukrainas institutionella konflikt.

Vi begär att valomgången görs om och vi uttrycker vår solidaritet med alla ukrainare, med hela det ukrainska folket. Vi är inte här för att stödja vare sig Viktor Jusjtjenko eller Viktor Janukovitj, som båda för övrigt har varit ledare för den ukrainska regeringen, och inte heller är vi här för att försöka driva igenom en delning av Ukraina mellan öst och väst, utan för att garantera landets territoriella integritet.

Jag anser att jämförelsen mellan goda och onda snarast är kväljande. Är det vår sak att påstå att de goda demokraterna är studenterna i Kiev och att de onda är gruvarbetarna som kommit för att protestera i Kiev? Vår tolkning av det som sker i Ukraina bör inte vara alltför naiv. Tyvärr är Ukraina redan ett geografiskt delat land, där den ryska befolkningen utgör 33 procent av den totala folkmängden. Mot bakgrund av dessa siffror, som påminner om situationen i Irak, där Sunnibefolkningen utgör 33 procent av hela Iraks befolkning, måste vi finna en politisk lösning som syftar till att hålla ihop de två befolkningsgrupperna och som låter den president som skall väljas vara hela landets president, och vi vill se honom vald i ett demokratiskt val.

Risken just nu är inte bara att landet kan komma att delas, herr talman, utan att det kan bli inbördeskrig. Jag har en känsla av att Jalta-andan är farligt levande här i parlamentet och att det enda målet är att dra in hela eller delar av Ukraina i en västerländsk inflytelsesfär. Jag samtycker inte till det. Europeiska unionens styrka och ansvar är inte att kämpa för de västerländska idealen utan att kämpa för de demokratiska idealen och att spela en roll för att hjälpa Ukrainas president att verkligen bli president för hela det ukrainska folket.

  Väyrynen (ALDE). – (FI) Gruppernas gemensamma resolution är tydlig och bestämd. Den ukrainska nationens önskemål måste genomföras i enlighet med demokratins principer. Jag vill också betona betydelsen av de avsnitt i resolutionen som stöder en ukrainsk enhet och integritet. Ukraina är i många avseenden splittrat, men att dela upp landet i två stater skulle vara fördärvligt och riskfyllt. Det skulle, om något, skapa nya problem snarare än lösa de gamla.

Ukraina skulle ges möjlighet att verkligen bli självständigt. Landet har rätt till goda förbindelser och ett gott samarbete både med Europeiska unionen och med Ryssland. Det bästa skulle vara om vi befann oss i en situation där vi kunde bygga ett multilateralt partnerskap där EU, Ryssland och Ukraina var jämställda.

Jag är inte nöjd med resolutionens avsnitt 10. Enligt min åsikt borde vi tydligt klarlägga att Ukraina, som är ett europeiskt land, har rätt att ansluta sig till Europeiska unionen om bara landet uppfyller villkoren för medlemskap.

EU:s nya grannskapspolitik bör inte ses som ett alternativ till medlemskap, utan som ett redskap för att hjälpa våra europeiska grannländer på vägen mot EU-medlemskap. När nu Turkiet i princip har accepterats som medlem måste dörren även stå öppen för Ukraina, som är ett äkta europeiskt land.

  Kelam, Tunne (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag gläds åt de tydliga slutsatser som dras av både rådet och Benita Ferrero-Waldner. Jag har varit Europarådets föredragande för Ukraina. Det som händer i dag är inget nytt: även då manipulerades valen, medierna kuvades och människor berövades sina rättigheter. Tyvärr har de återkommande rapporterna om misslyckanden när det gäller att upprätta rättsstatsprincipen och skapa ett öppet samhälle inte tagits på allvar i väst.

I många år fanns det hopp om att alla problem skulle övervinnas med tiden om man bara hade tålamod. Nu har motsatsen inträffat: eftergiftspolitik och försök att behålla postkommunistiska ledare som goda allierade till priset av att man blundar för allvarliga överträdelser av demokratiska regler har kraftigt försämrat situationen. EU har också ett visst ansvar för att man inte reagerade i tid och för att man inte tydligt ställde sig på de demokratiska krafternas sida.

I stället har det ukrainska folket lärt oss en läxa. Nu finns det inte en minut att förlora. Vissa argumenterar fortfarande för uttalanden till stöd för demokratin men säger: Låt oss vara försiktiga och inte väcka anstöt hos någon, låt oss inte förvärra situationen ytterligare genom att ta ställning. Det är riktigt att vi inte skall ta ställning för någon särskild kandidat – den rätten är förbehållen det ukrainska folket. Men titta er omkring i kammaren så ser ni att vi har tagit ställning – titta på allt orangefärgat. Det är vår plikt. Det är också vår plikt att mycket snart anta den viktiga resolution vi har förberett.

  Attard-Montalto (PSE). – (EN) Herr talman! Vi får inte underskatta situationens känslighet. Mycket står på spel både på nationell och på internationell nivå. Vilket budskap skall vi sända till de ukrainska medborgarna, oavsett vilken kandidat de stöder? Vi borde sända dem budskapet att vi står för demokratiska värden, territoriell integritet, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, ett opartiskt domstolsväsende, rättsstatsprincipen, fredliga lösningar och rättvisa lösningar.

Men vilket budskap sänder det ukrainska folket till oss? De sänder oss budskapet att ett folks förhoppningar kan grusas. Man kan lägga hinder i vägen för demokratin, men till slut kommer rättvisan att segra. Vad är EU:s budskap till det internationella samfundet? Jag avslutar med att säga att vi är viktiga, vi kan tala med en röst. Vi kan inte kompromissa när det gäller demokratin.

  Chiesa (ALDE). – (IT) Herr talman! Jag kommer att gå emot strömmen, för jag anser inte att det endast är en revolution som pågår i Ukraina. Vad som också pågår är det sista skedet av Rysslands demolering, för det är i Kiev som Ryssland har sitt ursprung.

I Ukraina, precis som i Ryssland, har oligarkerna intagit makten, och med internationella valutafondens välsignelse framkallat en kriminell stat. Det som sker i Moskva är inte till någons belåtenhet, men hundratals miljoner dollar har investerats i väst för att dra Georgien, Vitryssland och Ukraina bort från det ryska inflytandet. Detta är faktum, och frihetens och demokratins ideal har inte mycket att göra med det, för 49 miljoner ukrainare är offer för denna situation.

Viktor Jusjtjenko och Julia Timosjenko är inga bättre försvarare av demokratin än Viktor Janukovitj, utan alla tre är efterföljare till Leonid Kutjma. Det är uppenbart att Ryssland under Vladimir Putins ledning vill återsamla delar av Storryssland, och detta är inte mindre legitimt än att vilja dra Ukraina västerut. Frågan är om det sker med eller emot det berörda folkets vilja. Det kommer att bli mycket svårt att hålla kvar alla ukrainare i ett nytt Galizien, och det kan sluta i blodsutgjutelse. Viktor Janukovitj har föreslagit en kompromiss som åtminstone bidrar till att vinna tid för att undvika en konflikt. Viktor Jusjtjenko har förkastat den.

Det är tydligt att Vladimir Putins strategiska plan kommer att slås i spillror utan Ukraina, och Putin kommer helt klart inte att ge upp i första taget. Om någon möjligen har funderingar på att tvinga honom att ge upp så bör de nog tänka på följderna, som skulle bli ett hårt slag mot de framtida förbindelserna mellan EU och Ryssland. Jag anser inte att EU bör försöka sig på den vägen.

  Laschet (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Efter att Alessandro Battilocchio påmint oss om Rosornas revolution i Georgien förra året vill jag säga att besökarna i Tbilisi kommer att finna EU:s flagga vid sidan om den georgiska flaggan i kabinettskammaren, på gatorna och hos presidenten, som om landet vore medlem i Europeiska unionen, och om man står på Självständighetstorget i Kiev kan man där se den georgiska flaggan och EU:s flagga vaja för alla de länder som strävar i riktning mot Europa. Men alla våra grannländer kan inte ansluta sig till Europeiska unionen. Redan i december, när vi fattar vårt beslut, kommer vi att vara tvungna att beakta EU:s kapacitet att ta emot nya medlemmar. Vi behöver således komma fram till en tydlig slutsats för vår grannskapspolitik, och det snarast möjligt. I kommissionärens utfrågning i utskottet var hon tämligen säker på att detta var en av hennes prioriteringar. Om så verkligen är fallet, om det finns en förhoppning att få ansluta sig till EU och om vi är redo, i så fall har våra reaktioner under de senaste veckorna varit olämpliga.

Att den höge representanten var villig att resa till Kiev först när parlamentet insisterade på detta var ett misstag från hans sida. Han borde ha varit där före valet och visat att EU har intresse av att valet går rättvist till. Och om det verkligen är så som våra ärade ledamöter säger, nämligen att man varit tvungen att fråga om kommissionen inte skulle skicka en större delegation och om kommissionen inte ville vara mer delaktig i detta val, då avslöjar även detta att man har varit ouppmärksam, och det får vi nu lida för. Även om vi förstår att en omfattande stab, en stor summa pengar och ett stort antal personal kommer att åka ned till förberedelserna av det palestinska valet den 9 januari, kunde vi ha visat ett liknande engagemang för ett av våra närmaste grannländer med dess 50 miljoner invånare som önskar utgöra en del av EU.

Jag anser därför att vår europeiska grannskapspolitik, tillsammans med det betänkande som vi kommer att behandla om några veckor, behöver fyllas med nytt liv. Deltagande i den inre marknaden, deltagande i EU:s program – vi måste nu skicka ut signaler om allt det vi kan erbjuda.

Det här handlar inte om att tänka i termer av inflytelsesfärer, och inte heller är det något anti-ryskt agerande, för ett demokratiskt Ukraina måste också upprätthålla goda förbindelser med Ryssland, och vi inom EU bör stödja detta.

  Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Det är varje modern medborgares självklara ansvar att försvara Ukrainas demokratiska friheter utan inblandning utifrån. Det är Europeiska unionens skyldighet att stå fast vid principfrågor och inte anta en selektiv hållning, som vissa grupper har skyndat sig att göra.

Europeiska unionens enda mål bör vara att bidra till att en fredlig och demokratisk lösning uppnås, genom att presidentvalets andra omgång genomförs på nytt. Detta bör ske under fullständigt fria förutsättningar så att Ukraina kan komma ut ur sin politiska återvändsgränd och undvika risken för destabilisering, vilket skulle få dramatiska följder för säkerheten och freden i EU. Vårt budskap måste också stå klart för Ryssland när det gäller att undvika åtgärder som skulle kunna komplicera situationen. Ukraina kan inte kastas fram och tillbaka mellan motstridiga intressen på grund av EU. Det skulle förvisso vara ett strategiskt misstag om EU kom i kläm mellan Europa och Ryssland.

Vid den här avgörande tidpunkten bör EU föra en dialog med de politiska krafterna i Ukraina och vinna hela det ukrainska folkets förtroende, och inte sluta upp bakom den ena eller den andra sidan. Vår kollektiva hållning måste handla om att garantera folkets demokratiska uttryck och försvara landets självständighet, enhet och territoriella integritet.

  Kacin, Jelko (ALDE). – (SL) Mina damer och herrar! Många här i kammaren har mer än en gång hört den retoriska frågan om omfattningen av EU:s gränser. Efter den senaste tidens händelser i Ukraina har det tydligt framgått att Europa definitivt är större än vad många människor tidigare har trott.

Trots den stränga vintern i öst är kraften i den europeiska demokratin än en gång på avgörande frammarsch. Beslutsamheten hos demonstranterna i Kiev är inte ett försök att skydda oppositionsledaren Viktor Jusjtjenko, utan att försvara Ukrainas territoriella integritet och att demonstrera sitt stöd för rättssäkerheten och rättsstaten.

Jag stöder också ett enat Ukraina, ett land som både är vår partner och ett mäktigt grannland.

Det handlade inte bara om att väljarna skulle välja mellan de två kandidaterna. Det handlade framför allt om en röst mot en av kandidaterna. Väljarna röstade mot premiärminister Viktor Janukovitj, som i mångas ögon representerar oligarkin och den korrupta staten.

Det handlade och handlar fortfarande om ett uppror från dem som förödmjukats och kränkts. Ett uppror i den mänskliga stolthetens och värdighetens namn. Det är ett uppror i de grundläggande mänskliga rättigheternas namn, och därför förtjänar Ukrainas män och kvinnor inte endast vårt stöd och vår solidaritet, utan även vår hjälp och vårt ingripande.

Det här motståndet från människor som inte har något att förlora är deras sista hopp, och också vårt sista hopp. För oss innebär det framför allt ett ansvar att bringa ordning i våra EU-institutioner.

Jag gratulerar kommissionären och vill påpeka ännu en sak. Ukraina har i hög grad bidragit till demokrati och fred. Landet har gett upp sina kärnvapen, vilket var en ofantlig insats. Nu förtjänar Ukraina att belönas.

  Klich (PPE-DE). – (PL) Att döma av antalet orangefärgade sjalar i kammaren har den orangefärgade revolutionen även nått Europaparlamentet. Detta borde inte komma som någon överraskning, eftersom frihetens och demokratins virus är ytterst smittsamt och sprider sig snabbt. Mitt eget hemland Polen och andra centraleuropeiska länder är starka bevis på detta. Dessa länder smittades av demokratin och friheten för många år sedan. I dag blir det omöjliga möjligt i Ukraina, och det ukrainska folket vaknar upp ur sin dvala. Ukrainarna kräver sina rättigheter. De vill inte längre bli bedragna, och de vill fatta sina egna beslut. Direkt framför våra ögon står det ukrainska folket inför en av sina svåraste prövningar och ett prov på deras medborgerliga ansvar.

I dag står även vi inför en prövning, nämligen ett prov på vår solidaritet. Vad måste vi göra för att klara detta med flaggan i topp? Först och främst måste vi tala klart och tydligt om våra värderingar och om de värderingar som knyter oss samman med de hundratusentals människor som intog Kievs gator. Vi skall använda just det språk som används i resolutionsförslaget. För det andra skall vi skingra myterna, däribland dem som Giovanni Claudio Fava hänvisade till. Ukraina är inte geografiskt delat, även om det i dag finns många som önskar att det vore så. Ukraina är delat mellan dem som har kastat av sig rädslans ok och dem som ännu inte har lyckats göra det. De förstnämnda bör ges politiskt stöd, och de andra garanteras en plats i det nya Ukraina. För det tredje måste EU fortsätta att delta i den politiska dialog som förs i Ukraina, för utan vår internationella inblandning finns det en risk att Ukraina kommer att stå inför värsta tänkbara scenario, nämligen kaos och inbördeskrig. Det här är den viktigaste utmaning som vi står inför i dag. För att förhindra en sådan katastrof bör Europaparlamentet anta resolutionsförslaget med acklamation och utan ändringar, och Europaparlamentets delegation bör ta med sig förslaget till Kiev. Rådet bör stödja den höge representantens fortsatta närvaro i Kiev och beskriva sin bild av Ukrainas europeiska framtid vid toppmötet i december.

  Vatanen (PPE-DE). – (FI) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Idag är jag stolt över Europaparlamentet. Vi har insett vårt ansvar. Detta är nu en fråga om lag, rättvisa och frihet, eftersom Ukraina och Europeiska unionen har en gemensam framtid.

Vår största utmaning är att sprida demokratin. Det är vårt uppdrag. En dag bör hela mänsklighetens vapen riktas åt samma håll. Det kommer att bli en lång resa, men den är moraliskt riktig och rättvis. Men just nu handlar det inte enbart om Ukraina. Det handlar också om händelser i Ryssland, som mycket oväntat har kommit att påverka valet i Ukraina.

Rysslands framtid är nära knuten till vår egen. För närvarande är Moskva snabbt på väg åt fel håll och bort från demokratin. Om vi kan styra Ukrainas utveckling i rätt riktning, så kommer detta även att hjälpa Moskva att vända åt rätt håll. Alla kan inte ha sina egna idéer om vad demokrati är. Detta är universellt. Vi kan inte tillåta att Europa och Ryssland går åt olika håll, utan Ryssland måste vända om. På denna punkt måste vi vara orubbliga. Förenta staterna och Europeiska unionen måste samarbeta, eftersom det handlar om så enormt viktiga frågor.

Jag är stolt över de ukrainska demokraterna. Nu återstår att se om de i sin tur kommer att vara stolta över att vi stått fast vid vår ståndpunkt ända till slutet. Detta är en vattendelare i Ukrainas utveckling, men också för EU. Det är ett historiskt ögonblick. På den ena sidan av vattendelaren flyter en totalitär regims grumliga vatten i riktning mot det förgångna, ett förgånget där endast oligarkerna och den nuvarande administrationen skördar vinsterna. På den andra sidan flyter rent vatten, demokratins vatten, i riktning mot en ny morgondag där den ukrainska nationen kan hämta styrka för en bättre framtid.

  Pīks (PPE-DE). – (LV) Mina damer och herrar! Det är trevligt att höra att vi idag står ganska enade här i kammaren. Det är inte bara de olika politiska riktningarna som är enade, utan även rådet och kommissionen. Jag vill dock fästa er uppmärksamhet på vissa sanningar som vi bör ha i åtanke.

Det är paradoxalt att vi ofta ser det som händer långt ifrån oss bättre än det som händer alldeles i närheten. Jag blev uppriktigt sagt överraskad över att vi redan innan den första valomgången i Ukraina fick en mängd signaler om att det förekom kränkningar och att oppositionskandidaten inte fick möjlighet att öppet bedriva sin kampanj. Vi reagerade inte, och det var först när de uppenbara orättvisorna visade sig under den andra valomgången som vi alla blev intresserade. Även det är bra.

Europeiska unionens politik har aldrig varit och kommer aldrig att bli aggressiv, men Europeiska unionen är inte och kan inte heller vara en simpel diskussionsklubb som delar ut goda råd. Europeiska unionen är en tillräckligt välstrukturerad och mäktig politisk union, och det är därför som vi på alla nivåer – rådet, kommissionen och parlamentet – måste visa en välstrukturerad och fast politisk vilja. Därför kan Europeiska unionen inte bara peka på fusket i samband med valet i Ukraina. Vi kan inte låtsas att vi inte ser de krafter som ligger bakom det falska resultatet av valet i Ukraina. De krafter som varit i farten förstår endast en bestämd och fast politik och beslutsamma handlingar. Annars kommer vi att få en situation där man spelar tennis på den ena planhalvan medan man spelar rugby på den andra.

Här tänker jag inte bara på Europeiska unionen och Ryssland, väst och öst. Jag är väl bekant med Ryssland och jag vet att där finns en hel del demokratiska och intelligenta personer. Men trots det är den dominerande tendensen antidemokratisk och hämndlysten. Vi måste därför absolut stödja demokratin i Ukraina, analysera den situation som har uppstått och försöka förutse framtiden. Därför håller jag med min kollega Elmar Brok om att rådet och kommissionen också måste reagera mycket snabbt och mycket bestämt.

  Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! Det som vi nu ser i Östeuropa är en andra våg i kampen för demokrati. Det rör sig om samma sak som för femton år sedan och händelserna blir lika avgörande för Europa och för hur Europa kommer att se ut om 10–15 år och senare, som händelserna för femton år sedan.

Det är av avgörande betydelse att vi ser allvaret i den kris som utspelar sig, där den gamla diktaturen försöker stjäla den nya demokratin från folket. Vi måste akta oss för en upprepning av en utveckling som kan leda till ett nytt Balkan. Det ställer ett antal viktiga frågor, inte minst – som Vatanen påpekade – om hur vi kommer att se på Rysslands egen utveckling mot demokrati, något som kräver konsekvens och tydlighet. Det ställer frågor om hur vi själva skall kunna ha respekt för vår egen gemensamma säkerhets- och utrikespolitik och det är ett avgörande test på hur vi förmår agera.

Jag anser att det är viktigt att vi agerar inte bara med utgångspunkt i allvaret i dagens händelser, utan också med utgångspunkt i att förebygga det som i värsta fall kan hända under morgondagen och de kommande månaderna, något som gör situationen ytterst allvarlig och som ställer krav på agerandet nu. Det fordras ett otvetydigt budskap gentemot Ryssland och den ukrainska ledningen. Vår enda hänsyn bör röra Ukrainas folk och demokratin.

  Kauppi (PPE-DE). – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Ärade gäster från Ukraina, jag antar att ni lyssnar med intresse på denna diskussion! Vi behöver inte längre vara rädda för att någon skall säga emot oss när vi konstaterar att kränkningarna under det ukrainska valet var sådana att resultatet blev oacceptabelt. Till och med premiärminister Viktor Janukovitj har begärt att valresultatet ogiltigförklaras, eftersom det rådde viss förvirring i de västra delarna av landet. Oppositionsledaren Viktor Jusjtjenko och internationella observatörer upptäckte i sin tur att det förekom viss förvirring i de östra delarna. Båda parter är dock överens om att valet inte var rättvist, något som alla håller med om.

De länder som snabbast godkände resultatet av detta fuskval, det vill säga Ryssland, Turkmenistan, Kazakstan och Vitryssland, bör vara de första som ser sig i spegeln. Jag skulle vilja tacka oppositionen i Ukraina för att den lugnt och tålmodigt lyckades göra demokratins röst hörd under svåra förhållanden. Europeiska unionen bör inta en lugn men bestämd hållning till situationen i Ukraina. Vår uppgift är att främja demokratin och de mänskliga rättigheterna. Det har vi gjort i fallet Ukraina.

Mycket kommer att avgöras av detta val. Det kommer att avgöras om Ukraina blir en större version av Polen, dvs. ett västeuropeiskt land med öppen attityd till demokrati, eller en mindre version av Ryssland, dvs. en auktoritär kvasidemokrati som blickar österut. Jag hoppas att vi i Europeiska unionen kan enas om vilket vi föredrar. Under alla omständigheter kommer vi att respektera det ukrainska folkets rätt till självbestämmande. Så länge den andra valomgången genomförs på ett demokratiskt och rättvist sätt måste vi respektera resultatet, vare sig det stämmer överens med våra egna personliga åsikter eller inte. Om det blir som jag personligen skulle önska, dvs. att Viktor Jusjtjenko vinner, så kommer inte det förlorande partiet, dvs. Viktor Janukovitjs anhängare, att upplösas i intet. Vi måste kunna ha ett nära samarbete även med dem. Den ukrainska nationen är redan kraftigt splittrad och vi bör inte bidra till att förvärra denna splittring och den politik som den bygger på. Vi måste säkra en fredlig lösning, så att hela det ukrainska folket kan fortsätta att bygga upp sitt samhälle som ett enat Ukraina grundat på demokrati, mänskliga rättigheter och Europeiska unionens gemensamma principer för rättssamhället.

  Nicolaï, rådet. – (NL) Låt mig börja med att tacka för alla gratulationer till det nederländska ordförandeskapet, och framför allt vill jag visa min uppskattning av EU:s stora engagemang för sitt viktiga grannland Ukraina, något som hittills har framgått tydligt av alla anföranden. Det gläder mig att detta även framgår klart av att Europaparlamentet i eftermiddag kommer att skicka en delegation till Ukraina. Kommissionär Benita Ferrero-Waldner och andra har med all tydlighet lyft fram den i många avseenden viktiga roll som Europeiska unionen har spelat i utvecklingen i Ukraina. Eftersom ett par något mer kritiska synpunkter har framförts och kritiska kommentarer har fällts, kan det vara nyttigt att påpeka att Europeiska unionen naturligtvis var närvarande i Ukraina före den första valomgången och hade skickat ut signaler och varningar, till exempel om tillgången till media under valförberedelserna. Som ni vet var det efter första valomgången som vi vidtog våra åtgärder och gjorde våra uttalanden, och detta säger jag eftersom det kan ha funnits viss förvirring i frågan.

Jag delar den åsikt som redovisats av ett antal ledamöter i denna kammare – en åsikt som först framfördes av Martin Schulz och sedan av Grazyna Staniszewska – att detta även är ett ögonblick då vi skall vara stolta över vad Europeiska unionen gör och över att vi försöker få den demokratiska modellen att fungera även utanför Europa. Som Jacek Saryusz-Wolski, Martin Schulz, Bronisław Geremek, Michał Tomasz Kamiński och flera andra redan har sagt, så är det sant att det finns en bred överenskommelse i kammaren om vilken ståndpunkten är och bör vara, och att det även finns en bred samsyn med kommissionen och rådet.

Förståeligt nog har man även hänvisat till den historiska betydelsen av det som pågår. Man har jämfört med bland annat Polen 1980, och kommissionären nämnde 1989 i många andra före detta östeuropeiska länder. Sällan har jag hört rådet, kommissionen och Europaparlamentet tala så tydligt med en enda röst, eftersom vi vägrar att acceptera de resultat som den allmänna valkommissionen har meddelat. Vi kräver en ny andra valomgång. Jacek Saryusz-Wolski, Elmar Brok och andra skrädde inte orden i det avseendet. Vi är fullständigt överens om detta. Vi vill alla ha ett fritt, rättvist och öppet val och en fredlig lösning som även garanterar Ukrainas territoriella integritet.

Med avseende på tidsplanen för den nya andra valomgången, som det hänvisas till i resolutionen, behöver båda parter först ge sig in i vidare överläggningar. Å ena sidan behövs det lite tid för att förstå de rätta omständigheterna, till exempel för att tillräckligt många observatörer skall kunna besöka landet. Å andra sidan förstår jag verkligen oron över att hela processen blir utdragen eller att förhalningstaktik används. Vi bör inte acceptera detta, för alla, speciellt det ukrainska folket, har rätt att så snart som möjligt få en ny premiärminister som valts i fria och rättvisa val.

Det är förståeligt att även observatörsstyrkans storlek blir föremål för kommentarer. Låt mig, i anslutning till ett antal anmärkningar från er sida, säga att jag hoppas att kommissionen tar initiativ till att vi får en rejäl delegation från Europeiska unionen till landet, självklart i samverkan med OSSE och Europarådet, för att se till att valet verkligen blir fritt, öppet och rättvist.

Några av er har självklart nämnt Ryssland som den andra viktiga partnern i denna utveckling, och i det sammanhanget gläder det mig att kunna informera er om att vi som ordförandeland självklart kommer att behålla de väldigt nära kontakterna med Ryssland och att premiärminister Jan Peter Balkenende, i sin egenskap av Europeiska rådets ordförande, återigen ringde till president Putin idag och att samtalet avslutades med det positiva konstaterandet att det endast finns en väg framåt, nämligen en fredlig lösning inom gällande rättsliga ram via en dialog. Jag vänder mig nu till Jan Marinus Wiersma med flera för att säga att det naturligtvis behövs många förbättringar inför det kommande valet. Jag skulle vilja flagga för en sådan förbättring i inledningsskedet av en ny andra valomgång, nämligen tillgången till media för alla parter, som vi pekade på inför den första valomgången. Detta bör leda till att media visar fler exempel som förebådar en ljus framtid enligt mottot ”framtiden är ljus, framtiden är orange”. Men den här gången är inte orange det nederländska ordförandeskapets färg, för orange är som bekant Nederländernas nationalfärg. Färgen orange representerar inte heller en viss kandidat, som en del av er har hävdat, utan den är, som Bronisław Geremek och andra har sagt, en symbol för solidariteten med alla ukrainare som kräver ett fritt och rättvist val.

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

  Ferrero-Waldner, kommissionen. – (DE) Herr talman! Under min utfrågning uttryckte jag en förhoppning om att Europeiska unionen skulle tala mer med en röst, och jag är väldigt glad över att vi rör oss i den riktningen första gången jag talar inför denna kammare. Sällan har det väl funnits en sådan samstämmighet mellan rådet, kommissionen och Europaparlamentet, och jag hoppas att detta är något som vi kan uppnå oftare. Min förhoppning är att vårt agerande med en enad röst även kommer att leda till positiva handlingar av det slag som vi just har beskrivit och som jag inte behöver upprepa.

Jag lyssnade självklart noga på era kommentarer, av vilka några var ganska kritiska, och jag skulle vilja kommentera några av dem. För det första sade många av er att Europeiska kommissionen eller Europeiska unionen själv hade intagit en alltför avvisande attityd till exempelvis valobservationen. Om detta skulle jag vilja säga att jag själv var ordförande i OSSE under 2000. Vi har en omfattande organisation i Europa, som lägger ned mycket arbete på valobservation. På fältet arbetar också ODIHR, som är en väldigt viktig institution, och jag menar att OSSE bör arbeta tillsammans med ODIHR och Europeiska unionen på komplementär basis. I det här fallet gjorde emellertid OSSE valet till sin egen speciella fråga.

Trots detta skall jag gärna svara på era uppmaningar och jag har redan gjort lite förberedande forskning. Vi är mer än villiga att agera. Vi får se hur mycket vi kan göra, och som jag tidigare har sagt innehåller min mekanism för snabba insatser en hel del som påminner om det som vi använde i Georgien och som jag nu kan berätta för er om. Det finns en hel rad saker som vi genomför sedan över två år tillbaka. Det handlar om projekt som stöder utbildning, till exempel utbildning av lokala valobservatörer, projekt för information till väljare och för att utbilda journalister och anställda vid lokala valkommissioner samt projekt som avser valrapportering eller hjälp med att reformera val- och medielagstiftningen. Som ni märker har vi varit långt ifrån inaktiva, men det är min absoluta uppfattning att de olika institutioner som vi alla arbetar i bör komplettera varandra i det arbete som görs.

För det andra har det upprepade gånger sagts att vi i Europa inte gått tillräckligt långt och att även vi bär ett visst ansvar för Ukrainas nuvarande situation. Detta är något som jag verkligen måste tillbakavisa. I min tidigare ställning som Österrikes utrikesminister strävade jag efter väldigt nära kontakter med Ukraina, och jag kan berätta för er att Europeiska unionens partnerskaps- och samarbetsavtal, som förhandlades fram framförallt av kommissionen, dessvärre inte har genomförts i tillräcklig utsträckning. Jag gjorde verkligen upprepade ansträngningar för detta och sade till människor att de måste göra någonting själva. Jag menar att det nu är dags att verkligen sätta denna grannskapspolitik i fokus för min politik, och det är vad jag tänker göra. Det behöver inte sägas att vad vi gör med handlingsplanerna inom den närmsta framtiden beror på hur Ukraina självt reagerar nu. Min plan är att få upp de här sakerna på bordet, under förutsättning att vi verkligen kan ta itu med dem snabbt.

En av er sade att Europa har en gemensam själ och att denna gemensamma själ även finns i Ukraina. Låt oss inspireras av detta och tillsammans försöka ge denna gemensamma själ vingar!

(Applåder)

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

Debatten är avslutad.

SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 142)

  Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Europeiska unionens politik är ett flagrant, oacceptabelt och provokativt ingripande i Ukrainas inre angelägenheter. Den kritiska situation som befolkningen befinner sig i är resultatet av kapitalismens återställande och därpå följande ingripanden av och konkurrens mellan de imperialistiska makterna och av den politik som bedrivs av den elit i den nya imperialistiska ordningen som har styrt landet de senaste åren.

Europeiska unionens oblyga ingripande, med Solana och regeringarna i Polen och Lettland på plats, omöjliggör alla illusioner om nationell självständighet och är knutet till Europeiska unionens ansträngningar att säkra en vinstgivande lekplats för att kunna kontrollera regionen i dragkampen mellan Förenta staterna och Ryssland.

EU:s hållning, som sägs vara att man inte stöder någon av kandidaterna, är extremt hycklande, eftersom EU har förvandlats till Viktor Jusjtjenkos kampanjhögkvarter. Den amerikanska administrationens uttalanden om den ukrainska regimen är också provokativa, eftersom man för exakt ett år sedan hyllade den för dess positiva hållning i kriget mot Irak.

Europeiska unionen, Förenta staterna och Ryssland är intresserade av att säkra sina egna intressen i Ukraina och utnyttjar det missnöje som folket uttrycker med den tillämpade politiken, en politik som båda kandidaterna till presidentmakten stöder.

Det ligger i det ukrainska folkets intresse, det folk som ensamt har rätt att lösa sina problem, att störta den nuvarande politiken, dess uttryck och de utländska ingripandena.

11. Budgetplanen

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är budgetplanen med en muntlig fråga till rådet om förberedelserna för nästa budgetplan.

  Wynn (PSE), ställföreträdare för föredraganden. – (EN) Herr talman! Som vice ordförande för tillfälliga utskottet för politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013 talar jag på ordförande Josep Borrell Fontelles vägnar för att ställa hans fråga till rådet, och jag är glad att Atzo Nicolaï är med oss i dag. Som rådet vet har parlamentet tillsatt detta tillfälliga utskott och Reimer Böge är dess föredragande. Än så länge har vi åtta arbetsdokument och eftersom de fortfarande är arbetsdokument har vi inte gjort något formellt ställningstagande ännu.

Förhoppningsvis kommer de frågor vi ställer till rådet och de svar vi får att hjälpa oss att fatta vissa beslut. Med det sagt hoppas jag, om jag skall vara helt ärlig, att parlamentet kommer att ha en bestämd uppfattning på vissa punkter när det fattar sina beslut.

I det förra parlamentet, i ett betänkande som man röstade om i mitt namn, presenterade vi vissa villkor, vissa prioriteringar, varav en var ganska enkel: det kommer inte att bli något interinstitutionellt avtal utan parlamentets samtycke. Rådet är väl medvetet om detta, men det måste betonas, liksom det görs i texten till denna muntliga fråga. Vi har också problemet med hur långt fram i tiden den föreslagna budgetplanen bör sträcka sig, och jag är ganska säker på att parlamentet kommer att få ned det till något i stil med fem år i stället för sju år.

Ännu viktigare är reträttvägen. Reimer Böge ställer i ett av sina arbetsdokument frågan: Vad har vi för möjligheter om vi inte kan nå en överenskommelse med rådet? Skall vi rätta oss efter artikel 26 i det interinstitutionella avtalet eller artikel 272 i fördraget?

Efter att ha suttit i parlamentet under de senaste 15 åren och haft att göra med budgetutskottet hela denna tid, är jag säker på att parlamentet kommer att rätta sig efter artikel 272. Detta måste göras klart för rådet. Jag vet att ni, herr Nicolaï, är väl medveten om detta liksom om de konsekvenser det innebär om vi inte når en överenskommelse. Därför åligger det båda våra institutioner att se till att vi når en överenskommelse.

Låt mig få avvika från den muntliga frågan för ett ögonblick. Jag är nu föredragande för ansvarsfriheten, och det blir alltmer uppenbart att parlamentets budget får negativ publicitet i november varje år när revisionsrättens rapport publiceras. Jag hoppas att institutionerna – och om inte institutionerna så åtminstone parlamentet – kan fatta ett beslut om att vi inte kommer att sluta ett interinstitutionellt avtal förrän budgetmyndigheten har kommit överens om en lösning på revisionen och på lagligheten och korrektheten i Europeiska unionens budget.

Det tjänar ingenting till att göra upp om en budgetplan som av allmänheten kommer att uppfattas som felriktad, missbrukad och inkorrekt under de följande fem, sex, sju åren eller vilken period vi än kommer överens om.

Jag kommer nu till frågorna; alla kan se dem och de är ganska enkla. Den första är: Hur tänker rådet samarbeta med parlamentet? Vi talar om hur vi skall arbeta tillsammans. Förhoppningsvis kommer vi inte att arbeta som två separata organisationer utan utföra en del arbete tillsammans, så att vi kan dela med oss av våra tankar och se till att rådets byggstensmetod stämmer överens med vår egen inriktning så som den har presenterats i Reimer Böges arbetsdokument.

Jag har också en fråga om ordförandeskapets tidsplan. När räknar ni med att bli färdiga, vad hoppas nuvarande nederländska ordförandeskap kunna uträtta, och vad tror ni att nästa ordförandeskap kommer att uträtta till mitten av nästa år?

Vi nämnde frågan om trepartsmöten, men efter det informella möte som vi hade i morse är det rimligt att be er, herr Nicolaï, om ett svar på detta. Parlamentets ståndpunkt för närvarande är att vi borde ha trepartsmöten en gång i månaden, men jag är säker på att ert svar kommer att upplysa oss om vad ni tycker om detta. Personligen delar jag till viss del er uppfattning om detta.

En viktig sak är frågan om det så kallade Prodipaketet. Vi måste verkligen få veta vad rådet har för avsikter. Vad är grunden för era byggstenar? Vad är grunden för era arbetsdokument? Är det Prodipaketet eller följer ni en annan linje?

Jag avslutar med den sista frågan: Enligt rådets synsätt, vad finns det för koppling mellan kommissionens förslag om den nya budgetplanen och frågan om egna resurser? Några av oss britter oroas inte av detta, men för majoriteten i kammaren är detta en viktig fråga. På detta skulle vi vilja ha svar, herr Nicolaï.

  Nicolaï, rådet. – (EN) Herr talman! Låt mig börja med Terence Wynns fråga om vad som händer om det inte blir någon överenskommelse om budgetplanen. Detta var inte det trevligaste sättet att inleda en debatt i Europaparlamentet på, eftersom jag tror att vi kommer att nå en överenskommelse med parlamentet om budgetplanen i tid. Som Josep Borrell Fontelles och Terence Wynn påpekade innebär den kommande budgetplanen en av de svåraste och viktigaste frågor som unionen står inför. Rådet tackar därför för möjligheten att kort fastställa hur vi föreställer oss att denna fråga skall behandlas.

Som ni känner till lades tidsplanen för att slutföra arbetet fram i rådets fleråriga strategiska program för 2004–2006, som antogs av Europeiska rådet i december 2003. Eftersom huvuddelen av kommissionens ekonomiska och rättsliga förslag redan har lagts fram är rådets arbete redan i gång, med syftet att komma fram till beslut om principer och riktlinjer denna månad. Avsikten är att nå politisk enighet före Europeiska rådets möte i juni 2005 så att både själva ramverket och den detaljerade lagstiftningen slutligen kan antas före 2005 års utgång. Förberedande arbete med nya gemenskapsprogram kommer därefter att utföras under 2006, så att dessa kan genomföras från och med början av den period som täcks av den kommande budgetplanen.

Som redan nämnts har kommissionen efter att ha lagt fram två övergripande meddelanden – ett i februari och ett uppföljande i juli – lagt fram ett paket med detaljerade förslag som fastställer den rättsliga ramen för viktiga politiska frågor. Till dessa hör sammanhållningspolitiken, bevarande och förvaltning av naturresurser, Lissabonrelaterade frågor och yttre förbindelser. De kommer att kompletteras med ett litet antal ytterligare förslag som främst rör frihet, säkerhet och rättvisa samt forskning och utveckling.

Rådet vill försäkra Josep Borrell Fontelles om att kommissionens förslag utgör grunden för rådets arbete och stämmer överens med normal institutionell praxis. Jag tror dock att ni håller med om att varje medlemsstat, också enligt normal institutionell praxis, har rätt att i olika hög grad gilla eller ogilla de ekonomiska konsekvenserna av ett förslag från kommissionen och därför försöka påverka ärendet i sin egen riktning. Detta är en del av den normala förhandlingsprocessen.

När det gäller unionens egna medel har kommissionen som en del av sitt lagstiftningspaket lagt fram en rapport om hur systemet för egna medel fungerar, liksom även två förslag. Dessa förslag innebär bland annat en möjlighet att införa nya skattebaserade egna medel med verkan från 2014 samt en generell korrigeringsmekanism. Det förberedande arbetet med dessa förslag har påbörjats och alla är överens om att helhetssynen på förhandlingarna om budgetplanen inte bara innebär att de enskilda politikområdena måste sättas i samband med de totala utgifterna, utan också att utgifterna måste sättas i samband med de övergripande förhandlingarna, däribland alla aspekter av frågan om egna medel. Rådet påminner också i detta sammanhang om att egna medel utgjorde en väsentlig del av Berlinavtalet från 1999, som i sin tur ligger till grund för den nuvarande budgetplanen.

När det gäller samarbetet mellan rådet och Europaparlamentet bör det påpekas att rådet har åtagit sig att utbyta information med parlamentet under hela processen, vilket också betonas i den gemensamma förklaringen från juli som Terence Wynn och Josep Borrell Fontelles hänvisade till. De exakta arrangemangen för att omsätta detta i praktiken måste fastställas genom en gemensam överenskommelse mellan parterna. Rådet fortsätter att handla i enlighet med förklaringen från juli. Enligt denna skall förhandlingarna om budgetplanen föras i en lojal institutionell samarbetsanda, där institutionerna är villiga att vidta alla de åtgärder som krävs för att förfarandet skall slutföras och budgetplanen antas.

Parterna måste således begrunda hur man på bästa sätt skall ge konkreta uttryck åt denna samarbetsanda, som säkerligen måste stärkas i takt med att förhandlingarna inom rådet blir intensivare och rådets ståndpunkter blir mer bestämda. Rådet skulle i detta avseende kunna hämta inspiration från de konstruktiva metoder som användes under de senaste förhandlingarna om budgetplanen då en tillfredsställande dialog med Europaparlamentet ägde rum, vilket ledde till att det interinstitutionella avtalet antogs i maj 1999.

Jag vill avsluta med att i detta sammanhang ta upp Terence Wynns förslag om ett månatligt trepartsmöte. Baserat på mina erfarenheter som rådsordförande skulle jag vilja betona att rådet, och således även rådsordföranden, inte kan inta någon ståndpunkt i ett sådant formellt forum. Förhandlingarna i rådet pågår fortlöpande och är svåra, som ni vet. I ett sådant sammanhang vore det bättre att fortsätta gängse praxis med informella kontakter mellan ordförandeskapet och Europaparlamentets företrädare.

Jag är övertygad om att dessa kontakter kommer att bli fruktbara och göra det möjligt för våra institutioner att axla våra respektive roller. Dessutom kan ni vara säkra på att rådet kommer att titta mycket noggrant på innehållet i relevanta resolutioner och använda dessa i sitt arbete.

  Böge (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Vi vill verkligen att förhandlingarna om budgetplanen och Europeiska unionens politiska prioriteringar så småningom skall resultera i ett avtal, men vi vill samtidigt ha ett avtal som gör rättvisa åt de krav som ställs på det nya, utvidgade EU. Låt mig därför som föredragande för det tillfälliga utskottet tala om för er att avtalets kvalitet är viktigare än tidsfristen.

Med diskussionerna med Europaparlamentets fackutskott som grund försöker vi i det tillfälliga utskottet definiera de kommande årens politiska prioriteringar och lägga fram taken i EU:s budgetstruktur och därmed fastställa kammarens förhandlingsposition inför överläggningarna med rådet. Genom att göra detta vill vi å ena sidan garantera att traditionell politik inte kommer att bli mindre viktig och å andra sidan bidra till att Europeiska unionen skall kunna ge en bättre bild av sig själv, både inåt och utåt, och slutligen bli det som konstitutionsfördraget säger – en union av medborgare och stater. Det är därför vi diskuterar de politiska prioriteringarna med varandra utifrån vilket mervärde de tillför Europa, och det är därför vi talar om hur EU:s budget kan ta större hänsyn till Lissabonmålen än vad som hittills har skett, till exempel i fråga om tillväxt, sysselsättning och hållbarhet.

Herr rådsordförande! Mot bakgrund av tidigare erfarenheter anser jag att det är mycket viktigt att vi gör helt klart att vi vill uppnå en överenskommelse inom rimlig tid, något som förhindrar att vi hamnar i svårigheter, inte så mycket med själva budgeten, som med lagstiftningsprocessen. Låt mig dock säga att vi under det kommande året skulle kunna hamna i sämsta tänkbara scenario, och då måste vi alla vara beredda med skyddsnäten, till exempel de som finns för budgeten i fördragen och förordningarna, nämligen artikel 26 i det interinstitutionella avtalet eller artikel 272 i fördraget. Om det värsta händer måste vi emellertid garantera att det står fullständigt klart att den rättsliga grunden för strukturfonderna och för de fleråriga programmen också kommer att förlängas vid behov, dvs. om det inte finns något alternativ. Kanske kan redan det faktum att vi nämner skyddsnät och alternativ av detta slag och det faktum att vi diskuterar detta, hjälpa alla berörda parter att uppmärksamma sina skyldigheter och att med nästa års folkomröstning i sikte hjälpa till att klargöra att vi inom Europeiska unionens institutioner är villiga och har förmågan att i rätt tid meddela att vi har lyckats nå en överenskommelse om budgetplanen.

Jag vill upprepa det som sades av Terence Wynn, förste vice ordförande i det tillfälliga utskottet. Frågan om revisionsförklaringen är viktig, liksom förklaringen om hur vi hanterar den budgetförordning som precis har trätt i kraft, och dessa delar måste lösas parallellt. Detta handlar inte bara om övre gränser, åtaganden och betalningsbemyndiganden, utan också om hur kommissionen och även medlemsstaterna hanterar budgeten i dess helhet. Det är också därför som vi kommer att behöva diskutera revisionsrättens revisionsförklaring, frågan om budgetförordningen och i slutändan även huruvida den finansiella planeringen bör omfatta sju år eller fyra år. Vi kommer att behöva föra fördjupade diskussioner även i dessa frågor.

Det är livsviktigt att det finns garantier för en flexibel och även varaktig dialog närhelst detta behövs, liksom att det finns garantier för de informella och konfidentiella samtal som vi behöver ha ifall vi inte skall hamna i ett kaos i slutet av förhandlingarna. Detta är vad vi bör uppmana rådet att tillgodose. Förutom detta kommer vi även att ställa en muntlig fråga till kommissionen i Strasbourg.

  Dührkop Dührkop (PSE), på gruppens vägnar. – (ES) Herr talman, herr rådsordförande! Jag skulle vilja gardera mig genom att säga att man alltid kan vara uppriktig mot sina vänner.

Jag håller med de föregående talarna, men jag tänker inte utveckla det. I stället vill jag fokusera på andra frågor.

De nyheter vi får från rådet är ibland vaga och ofullständiga, vilket ofta beror på att den institutionen har en tendens att vara ganska förtegen. Jag anser därför att denna muntliga fråga är användbar för att vi skall kunna klargöra vissa frågor.

Vi vet alla att vissa medlemsstater har begärt att betalningsbemyndigandena för nästa budgetplan skall ligga under en viss procent av Europeiska unionens bruttonationalprodukt. Vi har även hört rykten om att andra medlemsstater försvarar det taket, dock tillämpat på åtagandebemyndigandena, även om det inte står klart om de säger detta för att testa isen eller om de verkligen är övertygade om att det är tillräckligt för att täcka Europeiska unionens verkliga behov.

Det verkar som om vissa personer har som sitt huvudsakliga politiska mål att driva igenom sina minimiförslag och sedan kräva de ”nödvändiga nedskärningarna” för att nå dessa miniminivåer. Kan ni då tala om för oss, herr rådsordförande, om denna metod att begränsa resurserna och sedan göra nedskärningar även överensstämmer med den metod ni använder i era överläggningar? Om så är fallet blir vi inte rädda, för vi drabbas av samma sak varje år när vi antar det årliga budgetförslaget.

Detta är vad som på engelska kallas för ”building block method”, en byggstensmetod, som har gällt i ert arbete hittills, och vad har resultatet blivit?

I den skrivelse som de sex medlemsstaterna undertecknade i december förra året, försäkras vi dessutom om följande, som jag skulle vilja läsa upp på engelska, eftersom det är dokumentets originalspråk:

The new financial perspective should allow us to exploit the extraordinary potential of the enlarged Union, and the opportunities it offers our citizens. EU spending should add real value, and aim more actively at transforming the EU into the most competitive and innovative area worldwide. Other key tasks are further developing the common foreign and security policy, protecting our external borders, and managing migration flows.

We are deeply committed to the principle of European solidarity, and to the maintenance of cohesion in the enlarged Union.

[Den kommande budgetplanen bör låta oss utnyttja den utvidgade unionens enorma potential och de möjligheter den skänker våra medborgare. EU:s utgifter skall ge verkligt mervärde och mer aktivt användas till att omvandla EU till det konkurrenskraftigaste och mest nyskapande området i världen. Andra viktiga uppgifter är att främja utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, skydda våra yttre gränser och hantera flyktingströmmarna.

Vi arbetar hårt för principen om europeisk solidaritet och för att bevara sammanhållningen i den utvidgade unionen.]

Håller ordförandeskapet med om dessa prioriteringar? Och i så fall, i vilken utsträckning och till priset av vilka utgifter?

Slutligen, herr rådsordförande, kräver Europaparlamentet i likhet med de föregående talarna ett åtagande för en äkta och konstant dialog mellan rådet och Europaparlamentet. En äkta dialog. Eller tror rådet att man kan komma till Europaparlamentet med ett färdigt resultat som Europaparlamentet bara skall sätta sin godkännandestämpel under?

Om så är fallet skulle jag vilja säga följande. Trots den apokalyptiska beskrivning av en gemenskap utan budgetplaner som kommissionären med ansvar för budget gett de senaste dagarna, så kommer allt färre parlamentsledamöter att acceptera budgetplaner som inte garanterar vad Reimer Böge kallade ett korrekt genomförande av den politik som vi har utarbetat i Europeiska unionen.

Jag skulle även vilja säga till rådet att ingen är mer intresserad av budgetplanen än Europaparlamentet, men inte till vilket pris som helst. Europaparlamentet har föreslagit att budgetplanen skall inkluderas i fördragen ända sedan Maastricht, medan rådet accepterade detta först efter det att konventet utarbetat nya budgetbestämmelser.

Vi, mer än några andra, är villiga att nå en överenskommelse om budgetplanen för perioden efter 2006. Men inte en budgetplan baserad på bokföring. I slutändan, herr talman, får vi inte glömma att budgetplanerna är instrument, och inte ett självändamål.

  Jensen (ALDE) , på gruppens vägnar. – (DA) Herr talman! Vi vet hur svårt det är att nå en överenskommelse mellan EU:s stats- eller regeringschefer om EU:s budgetram. Alla ser till sina egna intressen, och varje statschef vill mätas och bedömas utifrån hur bra man har lyckats få igenom avdrag för inskränkta partsintressen i förhandlingarnas slutresultat. Lyckligtvis kan vi dock säga att det inte enbart är denna kamp mellan nationella intressen som kommer att bestämma budgetramen eller budgetplanen under de kommande åren. Självklart finns det en hel del som Europaparlamentet behöver säga.

  Buitenweg (Verts/ALE), på gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Rådets ordförande intar en positiv hållning. Han tror på en dialog och är övertygad om att vi kommer att nå en överenskommelse. Den enda slutsats jag kan dra av detta är att han har distanserat sig från de ogenomtänkta kraven på att budgeten skall omfatta 1 procent av BNP, eftersom det skulle göra en överenskommelse omöjlig. Lyckligtvis har han övergett denna plan, för det behöver nästan inte sägas att ett utvidgat EU som brottas med fler problem även behöver större resurser. Naturligtvis är jag ännu inte helt lugn, eftersom många finansministrar främst ser 2006 som ett underlag för 2007 års budget och som tycker att 2006 års budget absolut inte bör överstiga den för 2007.

Min grupp ser inte på saken på samma sätt. Vi blickar framåt till 2013 och till vad vi vill ha uppnått då. För gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen utgör kommissionens förslag en stabil grund, som dock behöver förstärkas en hel del. Detta kan till exempel göras genom investeringar på områdena landsbygdsutveckling, miljö, hållbar energi, forskning och utbytesprogram för ungdomar, lärare och konstnärer. Vi tycker även att det är viktigt med flexibilitet. Vi behöver en ram som gör det möjligt för oss att möta EU:s utmaningar, inklusive dem år 2013.

Det står klart för min grupp att vi inte bara bör diskutera EU:s utgifter, utan även dess inkomster. Rådets ordförande talade för en liten stund sedan om ett antal mindre justeringar, såsom gränsen för nettobidragen, men vi behöver självklart också något mycket mer grundläggande. I dessa dagar leder hela den här diskussionen om nettobidrag ofta till irritation och till irrationella utgifter eftersom det behövs många kompenserande åtgärder, och även till en budget som är alldeles för liten.

Vi bör därför diskutera intäkter på seriösare nivå. Vi bör diskutera en minimiavgift för miljöförorening eller en bolagsskatt som går direkt till Europeiska unionen. På så sätt läggs inte den summan till den nationella skatten, utan ersätter den. Detta kan bara främja en rationell diskussion om EU:s utgifter.

  Seppänen (GUE/NGL), på gruppens vägnar. – (FI) Herr talman! Europaparlamentet har redan en klar bild av kommissionens ståndpunkt när det gäller Prodikommissionens förslag. Barrosokommissionen lägger inte fram ett nytt förslag. Vad som är oklart för Europaparlamentet är huruvida den i den kommande budgetplanen kommer att anta en ståndpunkt som enbart gäller gemensamma utgifter eller även budgetintäkterna, det vill säga de egna resurserna.

Kan nästa ordförandeland i detta skede säga om det kommer att gå med på att diskutera egna resurser med Europaparlamentet?

I sitt förslag kräver Prodikommissionen att Förenade kungarikets särskilda rabatt på medlemsavgiften skall tas bort. Detta är inte mer än rättvist. Behöver rådet verkligen Europaparlamentets stöd för att ta upp den frågan?

Hur starkt är rådet bundet till ett tak på 1 procent? Kan ni, som företrädare för ordförandelandet Nederländerna, säkert säga om denna siffra på 1 procent avser åtaganden eller verkliga utbetalningar?

Avslutningsvis har många av våra gruppmedlemmar intagit en negativ hållning till att finansiera Europeiska unionens arbete med särskilda EU-skatter, och i denna fråga stöder vi den ståndpunkt som några av rådsmedlemmarna intagit.

  Wohlin (IND/DEM), för gruppen. – Herr talman! Som medlem i det tillfälliga utskottet avstod jag från att rösta om en resolution som jag inte hade fått ta del av innan och som jag inte kan stödja. Jag vill här sammanfatta min ståndpunkt som är annorlunda än den som kommit fram i det tillfälliga utskottet.

Jag stöder tanken på att det skall finnas ett tak för utgifterna under den kommande sjuårsperioden fram till 2013. Det är enligt min åsikt viktigt att ha ett sådant tak som inte bara skall gälla utgifter och betalningar utan även åtaganden. Jag anser att det är viktigt att inte bara avfärda denna uppfattning som bara sex av tjugofem länder lär ha stött, för det rör sig om de stora nettobidragsländerna. Det bör understrykas att det krävs enighet i denna fråga för att en finansiell ram skall kunna antas och att det finns mycket starka önskningar att det inte skall läggas för stora bördor på de nationella skattebetalarna.

Det är också beklagansvärt att man tog Prodikommissionens gamla rapport som underlag för kommissionens förslag. Jag anser att man skulle ha utgått från 1-procentsmålet men att parlamentet däremot skall ha stort inflytande på fördelningen av resurserna inom denna ram. Detta är med andra ord inte en taktik för att flytta resurser till det ena eller det andra området. Det är endast inom en sådan ram man kan åstadkomma en sann prioritering av resurserna.

Sjuårsplanen stöder jag också för den ger stadga för budgeteringen i respektive land, en verksamhet som inte finansieras av parlamentet utan av de nationella parlamenten. Vi är klart emot att EU inför egna beskattningar för det skulle leda till att man tappar greppet över helheten över beskattningen.

Jag vill även understryka att vi inte anser att jordbruket skall vara undantaget från sådana omprojekteringar som behövs för att man skall kunna satsa på nya områden. Sådana omprojekteringar ger utrymme för många nya initiativ.

  Martin, Hans-Peter (NI). – (DE) Herr talman! Jag tror att de pågående förhandlingarna om budgetplanen kommer att visa sig vara det mest avgörande lackmustestet i Europeiska unionens hela historia. Det kommer nu att visa sig om de ständiga målen och avsiktsförklaringarna kan omsättas i verklig politik.

Ett lackmustest möjliggör utvärdering. Kommer det verkligen att gå att fylla på medlen till forskningsstöd, vilket ju behövs, och flytta fokus till små och medelstora företag, bort från den storbolagsfinansiering som de inflytelserika lobbyisterna föredrar? Kommer det att gå att göra de genombrott som behövs inom utbildningen? Kommer det att gå att göra verkliga administrativa besparingar utan att fler dolda kanaler uppdagas? Detta kommer att bero på de faktiska anslagen. Jag skulle vilja förorda ett annat synsätt, nämligen att börja med att tala om vilka utgifter som faktiskt behövs och att därefter besluta om taket.

  Galeote Quecedo (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Detta är den första debatten om budgetplanen, och jag hoppas därför att vi kommer att få ett nytt tillfälle då ordföranden i vårt parlamentsutskott kan delta.

Det handlar i dag främst om vissa frågor som det utan tvivel inte finns någon grundläggande neutralitet i: för det första Europaparlamentets deltagande och för det andra tidsplanen för arbetet. Flera ledamöter, däribland Reimer Böge, har betonat den förstnämnda frågan, och jag skulle vilja tacka rådsordföranden för hans uttalande om goda föresatser.

Herr talman! Av många skäl spelar det roll om arbetet slutar i en överenskommelse 2005 eller 2006, för om vi tvingas skjuta upp budgeten blir det, som den budgetansvariga kommissionären medgav i går, sammanhållningspolitiken som tvingas betala priset. Jag skulle därför vilja uppmärksamma vissa ledamöter på de risker som en omotiverad uppgörelse mellan Europaparlamentet och de andra institutionerna skulle innebära för solidariteten i Europeiska unionen.

Vi skulle vilja träffa en överenskommelse under det luxemburgska ordförandeskapet. Jag skulle därför vilja be det nederländska ordförandeskapet att tala om för oss hur arbetet fortgår inför godkännandet av de allmänna principerna för reformen på Europeiska rådets möte den 17 december. Det gläder oss att ordförandeskapet har sagt att Europeiska kommissionens förslag kommer att vara debattens utgångspunkt, men hur tänker de av er som påstår sig vara Europavänner hantera kostnaden för utvidgningen, bygga ut gemenskapens interna och externa politik och samtidigt minska Europeiska unionens budgetutgifter?

Jag vet inte om ni har en trollstav eller förmågan att utföra mirakel eller om ni kanske tänker förstöra sammanhållningen för de gamla medlemsstaterna och med andra ord låta de fattiga regionerna i de statistiskt sett eller verkligt rika länderna betala kostnaderna för den ekonomiska utvecklingen i de fattiga regionerna i de nya medlemsländerna.

Ni har mindre än två veckor på er att besvara dessa frågor, om ni inte vill att det nederländska ordförandeskapet skall fläckas i slutet av sitt mandat. Ni borde börja tänka på hur ni skall förklara att ni vill ha mer Europa och samtidigt använda mindre pengar, eftersom ingen förstår det. Vad vi dock förstår mycket bra är att mindre pengar betyder mindre Europa.

  Walter (PSE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande! Jag är glad att kunna välkomna er så snart igen och att få samarbeta med er. Som många har sagt är det som vi nu griper oss an en av de största utmaningar vi står inför. Endast de årliga överläggningarna om budgeten är tuffare.

Om man skall anta en så stor utmaning, en utmaning som redan förknippas med ett så aggressivt språk och som på grund av att siffrorna redan har framlagts för vårt övervägande skapar många sekundära krigsskådeplatser, är det bra att hålla huvudet kallt och arbeta sig igenom saker och ting systematiskt. Jag kan försäkra er om att många här i kammaren kommer att ta itu med saken med lugnt sinne, utan att låta sig distraheras. Vår uppgift är att se till att kammaren blir tillräckligt delaktig, och vi kommer naturligtvis att insistera på det genom lämpliga kanaler och vid behov framhärda.

Mina kolleger och jag är mycket tacksamma mot er, herr rådsordförande, för att ni har avstått från att leka sifferlekar och för att ni tillämpar en byggstensmetod med uppmärksamheten riktad mot sakfrågorna. Ni har sagt att vi måste undersöka de enskilda politikområdena noga för att se vad vi faktiskt kan göra och vad vi vill med Europa i framtiden, och det arbete ni gör återspeglar detta. Vi kommer att arbeta parallellt med er och om nödvändigt lägga fram förslag, och vi hoppas att ni kommer att ta med dem i era beräkningar under processen och inte först när det närmar sig slut.

Många frågor kommer oundvikligen att uppta våra tankar, nämligen de frågor som väckts av EU:s framtidspolitik, och allmänheten kräver svar på dem. Vi kommer i framtiden att ha nya uppgifter att åta oss, och vi måste även tala om huruvida den befintliga politik som fastställs hittills har utformats på rätt sätt.

Vi kommer inte att överge principerna, och en princip som vi anser inte kan överges är den om sammanhållningen i detta vårt Europa. Det är till exempel på sådana områden som det diskuteras om vi, som tidigare, bör innefatta alla eller om vi skall främja ”fyrar” och tillväxtcentrum. Detta måste vi diskutera med er, och en diskussion av detta slag, om detaljer och sakförhållanden, kräver mod. Det kommer att krävas mod av rådet, för det är rådet som måste säga när vissa saker skall säljas in hos allmänheten som europeiska uppgifter. Ett exempel på detta är förstärkningen av säkerheten efter den 11 september, ett annat är samarbetet på det utrikespolitiska planet, och för detta kommer det att krävas anslag. Även vi ledamöter av Europaparlamentet kommer att behöva mod för att återföra vissa saker till nationell nivå som inte utförs bäst på EU-nivå. Vi måste föra debatt om detta.

Jag skulle helt kort vilja behandla frågan om varaktigheten, som två talare redan har tagit upp. Faktum är att de sju år vi talar om – en tidrymd som sträcker sig fram till 2013 – betyder nio år från i dag. Kom bara ihåg att det är för en period av nio år som vi kommer att göra uppskattningar. För nio år sedan låg Michael Jacksons Earth Song etta på topplistorna, ordet euro hade just uppfunnits, och det är nio år sedan Österrike, Sverige och Finland anslöt sig till Europeiska unionen. Det är nio år sedan! Eftersom vi nu måste tala om denna sorts tidrymd som sträcker sig in i framtiden, anser jag verkligen att vi måste se upp. Uppriktigt sagt borde vi sätta frågan om varaktigheten under lupp igen. Fyra år eller tre år skulle vara en annan sak. Det är fyra år sedan vi antog Nicefördraget. Det är en hanterbar tidrymd, så låt oss tala om de tidrymder som budgetplanen skulle kunna sträcka sig över.

Men låt oss även diskutera frågan om den flexibilitet som vi behöver. Europeiska unionens utveckling är inte linjär; vi behöver förändring. Under de gångna månaderna har vi gång på gång varit tvungna att använda flexibilitetsinstrumentet. Ni vet precis lika bra som vi att en diskussion om detta står på dagordningen.

Jag vill även ta upp frågan om intäktssidan, för en parlamentsledamot blir inte lycklig av att alltid tilldelas uppgiften att maximera utgifterna, vilket antas vara det enda vi är intresserade av. Så är inte fallet! Om vi skall tala om nettobidragsgivare och nettobördor vill vi veta om de lok som drar oss klarar av att få fler vagnar kopplade till sig innan de förlorar förmågan att röra sig, eller hur vi kan skaffa fram pengarna. En annan sak som vi vill diskutera med er är därför de mekanismer som intäktssidan kräver, och jag skulle vilja be er att tala om för oss om ni är beredda att göra oss delaktiga i större utsträckning än vad som följer av fördraget, om ni är beredda att tala med oss och ta oss på allvar när det gäller utgifter och intäkter, eller om ni vill att vi skall vara helt avskilda från detta. Om ni vill se resultat kan jag inte göra annat än att uppmana er att samarbeta med oss. Vi kommer att bli tvungna att göra upp sinsemellan på flera ställen längs vägen, men jag tror verkligen att resultat uppnås när människor med självförtroende har att göra med varandra och var och en vet vad han klarar av och vad som förväntas av honom.

  Virrankoski (ALDE). – (FI) Herr talman, herr minister! EU:s kommande budgetplan är en av flera delar i den omfattande reformen av gemenskapspolitiken. Jämte budgetplanen skall systemet med EU:s egna medel reformeras, liksom åtskilliga fleråriga program, däribland de regional- och strukturpolitiska programmen. Allt detta kommer att kräva en väldig arbetsinsats av parlamentet, som också måste sätta sig in i nya lösningarna, och det kommer att krävas god samarbetsvilja från de olika EU-institutionerna.

Man kan räkna med vissa tuffa förhandlingar om budgetplanen. Det är viktigt att parlamentet inte utsätts för påtryckningar under samtalen, även om tecken på detta redan har synts. Om ingen överenskommelse om budgetplanen träffas innan fristen löper ut, kan EU-budgeten upprättas tämligen framgångsrikt på grundval av artikel 272 i fördraget. Men i så fall skulle naturligtvis de sysselsättningsfrämjande åtgärderna försenas.

En ofullbordad budgetplan får inte tas som ursäkt för att förhala lagstiftningsförslag. Medlemsstaterna har här ett enormt ansvar, och deras meningsskiljaktigheter bör inte återspeglas i Europeiska unionens dagliga verksamhet.

  Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja tala om för rådsordföranden att vi stöder hans tidsplan. Vi gör detta trots att han har undanhållit för oss att en annan tidsplan omnämndes vid det spansk-tyska toppmötet för några dagar sedan, med 2006 som fastställt datum för en överenskommelse. Detta betyder att de fifflar med två tidsplaner, och som regionalpolitiker kan jag bara beskriva detta som oansvarigt. Regionerna måste kunna planera framåt med tillförsikt. Om den regionala planeringen upphör i slutet av 2006, kommer det att finnas medel anslagna för bara ett år till. Vi vill i stället att de relevanta förberedelserna görs två år i förväg, så att strukturstödet kan utbetalas i god tid, för om detta inte görs kommer det att finnas ett svart hål i stödfinansieringen.

Inte heller är ettårighet någon lösning för regionalpolitiker, och i allmänhetens ögon är vi alla därför medansvariga. Men Europaparlamentet kommer att träffa en överenskommelse nästa år, och den fråga som dyker upp i mina tankar är därför vad rådet tänker göra och särskilt vad ni gör under ert ordförandeskaps sista dagar för att förmå medlemsstaterna att till slut handla. Under förutsättning att ni har skyndat på, vilket jag i dag har förstått att ni har gjort: Hur får ni de andra att göra detsamma? För att vi skall kunna fortsätta med debatten på ett ansvarsfullt sätt måste ni verkligen vidta åtgärder i stället för att bara ägna er åt den försiktiga diplomati vi har sett hittills.

  Ribeiro (GUE/NGL). – (PT) När ekonomisk och social sammanhållning diskuterades på tröskeln till 1990-talet var siffrorna annorlunda. De varierade från 1,22 till 1,32 och hamnade på 1,27. I dag har allt avrundats ned till 1, även om tusendelar eventuellt skulle kunna visa att visst motstånd har ägt rum.

När den senaste utvidgningen förde med sig ännu större social ojämlikhet och regional obalans blev talet 1 en olycksalig symbol, en symbol som har börjat finna gensvar hos den breda allmänheten.

Samtidigt som vi planerar att förena områdena handel och militär och samtidigt som stabilitets- och tillväxtpaktens enhet bara leder till skärpt social och regional splittring, är införandet av 1-procentsgränsen i budgetplanen ett sätt att gynna individualiteten på solidaritetens och sammanhållningens bekostnad.

För att vända utvecklingen lade vår grupp fram några ändringsförslag. Vi var de enda som gjorde det, och våra ändringsförslag är det enda tydliga tecknet på motstånd. Vi gjorde detta framför allt därför att vi motsätter oss 1-procentsgränsen, som är en symbol för vad vi inte vill ha, nämligen ett individualistiskt och själviskt Europa, ett Europa som är enat kring handeln och militären, men utan social solidaritet och regional sammanhållning.

Naturligtvis hade jag mycket mer att säga, men bara en minuts talartid.

  Grabowski (IND/DEM).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är emot Europeiska unionen, eftersom den inte kan lösa de problem som Europas medborgare och stater för närvarande står inför och kommer att ställas inför i framtiden. I själva verket gäller motsatsen, eftersom EU förvärrar och påskyndar svårigheterna och ger upphov till ännu större skillnader, diskrepanser och konflikter. Ekonomiskt sett står Europa inför två grundläggande problem. Det första är den ekonomiska tillväxten, som i regel är långsammare i Europa än i Förenta staterna och i Asien, med följder såsom höga arbetslöshetsnivåer och försämrad konkurrenskraft för företagen. Det andra problemet är den växande skillnaden i inkomstnivåer mellan det rika gamla Europa och det fattiga nya Europa.

Det finns också två huvudproblem när det gäller sociala frågor. Det första avser värderingar. Jag tänker på krisen för familjen som central institution. Detta står i samband med det andra problemet, nämligen de åldrande samhällena och Europas krympande befolkning. Dessa demografiska problem drabbar inte bara Belgien, Tyskland och Frankrike utan även fattiga länder, såsom Ukraina, Rumänien och Polen. Om vi betraktar EU:s åtgärder eller föreslagna åtgärder på området blir det uppenbart att EU saknar en vision om hur man skall lösa problemen med den ekonomiska tillväxten, minska skillnaderna och så vidare. Framför allt saknar EU en strategi för att vända utvecklingen när det gäller Europas avfolkning.

Har budgetförslaget för 2005–2006 ändrats till följd av att tio nya länder har anslutit sig till EU och att antalet medborgare har ökat från 380 miljoner till 450 miljoner, eller med nästan 20 procent? Nej, inga ändringar har gjorts. Budgeten för 2005–2006 grundar sig på en utgiftsökning på mindre än 10 procent, vilket efter inflationen i själva verket är mindre än 7 procent och liktydigt med de nya medlemsstaternas bidrag. År 2005 och 2006 är därför förlorade år när det gäller EU-integration, och vad värre är kan skillnaderna till och med öka. Inom ramen för budgetprognoserna för 2007–2013 är detta ett mycket dåligt tecken. Framförhandlades och godkändes budgeten för 2007–2013 av de nya medlemsstaterna? Naturligtvis inte, eftersom den förelades parlamentet av de avgående kommissionärerna. Dessutom äger debatten om förslaget rum i ett tillfälligt parlamentsutskott, som inrättades för att undergräva det befintliga budgetutskottet och sprida ansvaret för den valda lösningen. Detta bevisar att EU:s förfaranden saknar öppenhet och tydlighet. Det belyser också den kohandel som pågår inom rådet, kommissionen och parlamentet.

Bestämmelserna i budgetplanen för 2007–2013 ger inget svar på Europas grundläggande problem. Om vi väljer principen att budgeten skall fastställas till 1 procent av BNP kommer den ekonomiska klyftan bara att vidgas. Och vad värre är kommer utgifterna till forskning och utveckling att öka med 300 procent till följd av Lissabonstrategin, men dessa medel kommer huvudsakligen att gå till de gamla EU-medlemsstaterna, medan utgifterna till strukturfonderna och Sammanhållningsfonden endast kommer att öka med 30 procent, vilket betyder att de eftersläpande länderna kommer att halka efter de högutvecklade länderna ännu mer. Vi förespråkar ett fritt och säkert Europa som utvecklas snabbt.

  Kozlík (NI). – (SK) Herr talman, mina damer och herrar! Det sägs att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser. Många av Europeiska unionens centrala dokument är fulla av goda föresatser. Detta gäller för Lissabonstrategin och dubbelt upp för den budgetplan som fastställer den nya budgetramen för det utvidgade EU för perioden 2007–2013.

Kanske är det därför vi nu bevittnar en nedgång i euroområdets ekonomiska tillväxt vid en jämförelse med våra viktigaste världskonkurrenter. Under 1990-talet, när Europeiska unionens 15 medlemsstater ansträngde sig särskilt för att översvämma de östeuropeiska ländernas marknader, var den genomsnittliga årliga produktivitetstillväxten 2,3 procent. Nu är den bara 1,2 procent per år, och produktiviteten i euroområdet motsvarar inte ens två tredjedelar av produktiviteten i USA.

I detta hänseende välkomnar jag framträdandet av Europaparlamentets talman, Josep Borrell, på Europeiska rådets möte, där han uttryckligen påpekade diskrepanserna mellan Lissabonstrategin och verkligheten. Detta innebär ett allvarligt hot mot varje slags budgetplan som inte backas upp av verkligt genomförande. En diskussion om den nya budgetplanen kan inte begränsas till Europeiska unionens budgetramar och föresatser, utan måste även behandla den effektiva användningen av gemensamma resurser och konkreta åtgärder för att öka EU:s konkurrenskraft.

Tack så mycket.

  Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! På tal om unionens finansiering från 2007 till 2013 är det två saker som oroar mig personligen: den ena står i samband med finansieringens storlek och den andra med tidsplanen för beslutsfattande.

När det gäller finansieringens storlek är det tydligt att behoven ökar på grund av Europeiska unionens utvidgning. Därför måste vi först se på den nya utvidgade unionens prioriteringar och därefter börja tala om finansieringskvoter. Jag är rädd att raka motsatsen sker i vissa fall. I alla händelser bör utvidgningen inte skada de nuvarande sammanhållningsländerna eller Europeiska unionens sammanhållningspolitik. Mot denna bakgrund välkomnar jag Europaparlamentets ståndpunkt att unionen behöver en fullgod finansiering för framtiden, även om jag personligen reserverar mig för när vi skall börja diskutera bestämda siffror.

Det andra som oroar mig gäller tidsplanen. Atzo Nicolaï delgav oss rådets fasta ståndpunkt att målet är att vi skall avsluta i juni. Jag hoppas att så är fallet. Som ni vet och som vissa ledamöter har nämnt går dock rykten om motsatsen. Jag anser inte att detta är bra för unionens budget totalt sett, särskilt inte för fleråriga program såsom strukturfonderna. Varje försening här skulle få negativa följder, eftersom vi behöver känna till bestämmelserna mycket tidigare. Medlemsstaterna och regionerna behöver förbereda sig så att vi inte förlorar tid på det sätt som skedde i den nuvarande programperioden, år 2000.

Alternativa lösningar för att förlänga budgeten tycks mig ytterst svåra. Eventuella alternativa lösningar skulle också få ytterst negativa följder för strukturfondernas funktion och för sammanhållningspolitiken från och med 2007. Jag skulle därför vilja be om ett klargörande från rådets sida om tidsplanen och de alternativa lösningar som enligt min mening är uteslutna för strukturfonderna.

  Xenogiannakopoulou (PSE). – (EL) Herr talman! Debatten om budgetplanen är av strategisk betydelse för Europas framtid. Den gäller Europeiska unionens förmåga att svara på människornas behov och 2000-talets utmaningar. De förslag som den föregående kommissionen lade fram utgör enligt vår mening en bra och balanserad utgångspunkt för diskussion. Det restriktiva, bokföringsmässiga synsätt som vissa regeringar har anlagt och kungörandet av 1 procent som dogmatiskt mål är dock oacceptabla inslag i detta skede av förhandlingarna. Vi är uppriktigt oroliga över rådets uppenbara oförmåga att svara effektivt på behovet av att skydda gemenskapsbudgetens utveckling och dess omfördelande funktion. Detta är något som vi tyvärr på nytt noterade under budgetförfarandet för 2005.

Frågan om trovärdighet uppstår när vi uppmanar Europas folk att ratificera den europeiska konstitutionen och när vi talar om att öka farten på Lissabonstrategin utan att vara beredda att göra de ekonomiska åtaganden som krävs för att genomföra dessa mål. Detta är att vilseleda Europeiska unionens medborgare. Den gemenskapsbudget som täckte behoven i Europeiska unionen med 15 medlemsstater kan inte effektivt täcka behoven i en union med 25 medlemsstater i dag eller med 27 i morgon. Vi, Europaparlamentet, vill att en överenskommelse om budgetplanen som garanterar nödvändig och tillräcklig finansiering av Europeiska unionens politik träffas i god tid, under 2005. Vi kommer att arbeta i denna riktning och uppmanar rådet att också axla sitt ansvar. Vi vill dock klargöra att det enda politiskt godtagbara kommer att vara en bra och ändamålsenlig överenskommelse, en överenskommelse som effektivt skyddar utvecklingen, sysselsättningen, sammanhållningen och solidariteten för alla medborgare och i alla regioner i unionen.

  Mulder (ALDE). – (NL) Herr talman! Jag delar den åsikt som många i kammaren hyser, att det är viktigt att ha en överenskommelse om budgetplanen för framtiden. Detta är att föredra framför att falla tillbaka på någon artikel, vare sig den finns i fördraget eller någon annanstans. Jag anser därför att det bör välkomnas att rådet avser att utarbeta den nya budgetplanen i fullständigt samråd och samförstånd med parlamentet och att mötas regelbundet för det ändamålet. Jag menar att framtida budgetplaner skulle kunna vinna på större flexibilitet mellan kapitlen. Rådet skulle dock kunna fråga sig om detta vore farligt. Jag tror inte det. När allt kommer omkring har vi, med de nuvarande formerna av flexibilitet, alltid hållit oss långt under de normer som följer av avtalet.

Ett annat område av vikt är samfinansieringen. Alla inslag i budgeten ”samfinansieras” inte. Några samfinansieras, andra inte. Jag anser att det finns utrymme för flexibilitet även i detta hänseende, till exempel genom olika tillämpning i Europeiska unionens fattiga och rika medlemsstater.

  Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! I början av dessa tuffa och svåra förhandlingar måste Europaparlamentet förmedla tre tydliga budskap: För det första att vi kategoriskt förkastar utpressningsskrivelsen från ”de sex”, eftersom den leder till mindre Europa och ökad inre ojämlikhet, dvs. till ett Europa som inte förmår att genomföra den politik som Europeiska unionen själv beslutar om.

För det andra att vi eftersträvar en flerårig budgetram som medger snabb planering av politiska åtgärder och program samt naturligtvis att vi förkastar fyr- eller femåriga scenarier.

För det tredje och sista bör Europaparlamentet tydligt förklara att det inte är berett att samtycka utan vidare om det inte finns garantier för att politiken för ekonomisk och social sammanhållning i det utvidgade EU med 25 länder kommer att finansieras.

Det behövs ambitiösare – inte ynkligare – planer för framtidens gemensamma Europa, som vi är i färd med att bygga. Prodipaketet är helt enkelt en bra utgångspunkt, och vi måste alla hålla med om att ett större Europa med mindre pengar är en omöjlighet.

  Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! I många länder har allmänheten intrycket att de bidrar alltför mycket till EU:s budget samtidigt som de får alltför lite tillbaka.

Men alltför ofta vet allmänheten inte vad pengarna används till och på vilket sätt de används. Herr rådsordförande! Många medlemsstater förstärker denna negativa inställning med sin egen strategi, genom att vilja betala mindre och mindre samtidigt som de överför mer och mer ansvar till Europeiska unionen – med rätta, låt mig säga det, och tack gode gud för att de gör det. De ger intryck av att betala alltför mycket, samtidigt som de döljer att Europeiska unionen aldrig har utnyttjat hela den budgetram som de varit med om att besluta. Jag anser att denna dubbla strategi är oansvarig och den innebär att man tar sin tillflykt till sifferlekar och meningslösa formaliteter. Framtidens Europa behöver ärligt samarbete mellan rådet, parlamentet, den europeiska allmänheten och kommissionen.

Men Europas framtid kräver också ett tydligt svar på frågan om hur mycket pengar vi behöver för att genomföra våra politiska prioriteringar med framgång. Hur mycket pengar behöver vi för tillväxt, konkurrenskraft, sysselsättning, forskning, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, grannskapspolitiken, den sociala sammanhållningen, en hållbar utveckling, regionalpolitiken, de små och medelstora företagen, utvidgningen, den gemensamma jordbrukspolitiken samt för information och kommunikation, för att nämna bara några av de saker som faller inom EU-institutionernas ansvarsområde?

Vi uppmanar er att tala om de politiska prioriteringarna och att anslå de medel som vi behöver för att på ett yrkesmässigt sätt utföra våra uppgifter för allmänhetens bästa.

  Letta, Enrico (ALDE). – (IT) Herr talman! Fyra punkter bör enligt min uppfattning prioriteras i denna centrala debatt: 1) Budgetplanen bör anpassas till Lissabonstrategins parametrar och mål. Kapitlet om representativitet är den viktigaste nyhet som införs genom kommissionens förslag och bör absolut stödjas av parlamentet. 2) Finansieringen av jordbrukspolitiken återspeglar inte längre Europeiska unionens nya behov, även om kommissionen inte har kunnat avvika från de riktlinjer som rådet fastställt för området. 3) Det är viktigt att sörja för ett övergångsskede för att inte straffa de regioner som på grund av den så kallade statistiska effekten inte längre kan åtnjuta det stöd som reserverats för deras utveckling inom de europeiska strukturfonderna, vilket kommer att hända vissa regioner i södra Italien. 4) Vi anser att frågan om att reformera systemet för medlemsstaternas bidrag till unionens budget inte bör läggas åt sidan på obestämd tid.

Sammanfattningsvis ser vi positivt på Prodipaketet, särskilt på grund av den nya filosofi som det stöder sig på och som är en filosofi för att skapa en konkurrenskraftig och växande union. Enligt vår uppfattning kan taket för de egna medlen inte sänkas till under 1,27 procent om vi vill nå alla våra i förväg uppställda mål.

  Dombrovskis (PPE-DE). – (LV) Herr talman! Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på den regionalpolitiska aspekten på nästa budgetplan. Det första som ger upphov till frågor är följande: Varför har regionalpolitiken sekundär status i Prodikommissionens förslag, och varför är den inte en prioritering, som den har varit hittills? Kanske för att dölja att den del av Europeiska unionens bruttonationalprodukt som Prodikommissionen vill avsätta för regionalpolitik krymper varje år.

Den andel som anslås till regionalpolitik i Europeiska unionens budget enligt nästa budgetplan ligger på ungefär samma nivå som tidigare. I ett läge då tio nya medlemsstater redan har anslutit sig till Europeiska unionen och då Rumänien och Bulgarien kommer att ansluta sig 2007, borde de anvisade medlen för regionalpolitik ökas.

Vi skulle därför vilja höra Europeiska ministerrådet besvara följande viktiga fråga: Anser Europeiska ministerrådet att det är möjligt att förnya regionalpolitikens status som prioriterat område, och anser det att de medel som anslås till europeisk regionalpolitik i Prodikommissionens förslag är tillräckliga?

  Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ställa några mer konkreta frågor om budgetplanen till rådet. Jag utgår också från att solidariteten skall vara vägledande för fördelningen av sammanhållningsmedel i det utvidgade EU. Jag vill därför uppmärksamma rådet på två aspekter av kommissionens förslag som jag anser behöver begrundas ytterligare.

För det första: Anser rådet att den metod som kommissionen föreslår för att beräkna bruttonationalinkomsten för fyraprocentstaket för budgetplanens hela sjuårsperiod är tillfredsställande? När det gäller den andra aspekten av sammanhållningspolitiken vidtas samtidigt åtgärder för en halvtidsutvärdering för att kontrollera om regionerna fortfarande är stödberättigade på grundval av deras faktiska utveckling. Som det nu förhåller sig är kommissionens förslag å ena sidan flexibla för de regioner som håller på att fasas in eller ut, men å andra sidan innebär de en sorts tvångströja under hela sjuårsperioden för de länder och regioner som berörs av taket. Jag föreslår att den halvtidsutvärdering som tillåter viss flexibilitet och anpassning till den verkliga ökningen av bruttonationalinkomsten även skall kunna tillämpas för länder som berörs av taket.

För det andra: Anser rådet att kommissionens lagförslag, enligt vilket lokala myndighetsprojekt inte längre är momsberättigade, är genomförbart? Ett sådant förslag skulle ytterligare begränsa de minst utvecklade samhällenas möjligheter att dra nytta av de europeiska projekten eftersom det belastar deras knappa resurser. Jag vill fästa er uppmärksamhet på att de under det nuvarande systemet är befriade från mervärdesskatt.

  Samaras (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag anser att vi kanske borde betrakta problemet ur en annan vinkel. Parlamentet bör påpeka för kommissionen – och för rådet – att vi utöver den rent kvantitativa metoden att stärka Lissabonstrategin har frågan om europeiskt deltagande när det gäller kvaliteten på globala ekonomiska parametrar, eftersom kvantitativa data bara låter oss betrakta den ekonomiska tillväxten statiskt, utan positiva eller negativa koefficienter. Följaktligen bör vi betrakta kommissionens förslag från dynamisk synpunkt.

Ett exempel belyser tydligt vad jag menar: forskning och teknik. Enligt kommissionen kommer utgifterna till denna sektor i Europa fram till 2013 att öka till 23 miljarder euro. Vad betyder detta i ett globalt sammanhang? Just nu har vi 2,7 procent i Förenta staterna. Där har företagandet dock stärkts så mycket tack vare att det finns förbindelser, så kallade ”länksystem”, mellan företagen, förvaltningen och ekonomin i området som helhet. 2,7 procent är en högre koefficient än våra nuvarande 2 procent i Europa, en siffra som vi naturligtvis skall höja till 3 procent. Men även Japan har till exempel 3 procent, men just på grund av att landet saknar dessa länksystem befinner det sig nu i en lågkonjunktur, och forskningen och tekniken har inte bidragit alls till att lyfta landet ur denna. Följaktligen är forskning och teknik – denna viktiga del – ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för tillväxt. Ytterligare två förutsättningar måste vara uppfyllda. För det första spridning av teknik, dvs. det länksystem jag nämnde. För det andra är det stora problemet enligt min uppfattning att det krävs återhämtning, eftersom företagen under lågkonjunktur – jag talar fortfarande om forsknings- och teknikproblemet – betraktar saker och ting strikt mot bakgrund av kassaflödet och därför inte kan sätta i gång med stora tekniska projekt.

Jag anser därför att vi bör arbeta med en annan del, som kallas ”efterfrågesidan”. För att efterfrågesidan skall fungera bra krävs samverkan mellan den numera gemensamma penningpolitiken och finanspolitiken. Med andra ord måste vi ägna de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken större uppmärksamhet än vi som stater ägnar vår utgiftspolitik, med vilket jag inte menar vart tredje eller fjärde år utan varje år, så att vi kan åstadkomma återhämtning, för utan återhämtning kommer vi att hälla alla de pengar vi diskuterar i danaidernas bottenlösa kärl.

  Kuźmiuk (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! I denna debatt med frågor till rådet om budgetplanen för 2007–2013 har jag begärt ordet som företrädare för den största av de nya medlemsstaterna, Polen. Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på detta faktum, eftersom det huvudsakligen har varit företrädare för de gamla medlemsstaterna som talat hittills i debatten, och det är viktigt att göra denna åtskillnad eftersom de gamla och de nya medlemsstaternas synpunkter på budgetplanen 2007–2013 skiljer sig avsevärt åt. Enligt min mening borde en av de viktigaste prioriteringarna för denna plan vara att konsolidera den ekonomiska tillväxten i de tio nya medlemsstaterna, som för närvarande är inne i en uppgång, eftersom detta skulle främja sammanhållningen och jämlikheten inom hela EU. Integration har ägt rum på rättslig och institutionell nivå. Denna process måste dock åtföljas av en process där de tio fattigaste länderna, tillsammans med de två som skall ansluta sig till EU i en nära framtid, kommer i kapp den utvecklade delen av Europa.

Utan en gradvis minskning av utvecklingsgapet mellan de rika och de fattiga kommer integrationen av EU som helhet att stöta på stora svårigheter. Det finns också en risk för att ”Europa med två hastigheter” blir bestående. Vi är därför för Prodikommissionens förslag. Där fastställs EU:s budgetåtaganden till i genomsnitt 1,27 procent av EU:s BNP, samtidigt som den ståndpunkt som framförts av de sex största nettobetalarna, vilka vill begränsa nivån på dessa åtaganden till 1 procent av BNP, avfärdas. Bara om EU:s budget blir större än den har varit hittills finns det en realistisk chans att betydligt öka anslagen inom ramen för strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, vilket i sin tur skulle göra det möjligt att genomföra åtgärder som verkligen gynnar utvecklingen i de nya medlemsstaterna. Detta är än mer nödvändigt med tanke på den planerade generositeten mot de regioner i de gamla EU-medlemsstaterna som till följd av den ”statistiska effekten” hamnar över tröskeln på 75 procent av EU:s genomsnittliga BNP från och med 2007.

Mot bakgrund av den inskränkning som har funnits sedan i mitten av 1990-talet, nämligen att länder som får stöd genom strukturfonderna och Sammanhållningsfonden inte kan tilldelas anslag som överstiger 4 procent av deras BNP – eller med andra ord omkring 17 miljarder euro per år för de tio nya medlemsstaterna totalt sett – begär vi inte något utöver det vanliga. Jag skulle vilja uppmärksamma de rådsföreträdare som deltar i debatten på dessa frågor, eftersom de hänger ihop med genomförandet av en av det utvidgade EU:s viktigaste prioriteringar, nämligen att minska utvecklingsgapet mellan de gamla och de nya medlemsstaterna.

  Van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Det är viktigt att vi i kammaren i dag griper tillfället att hålla denna inledande debatt. Jag är glad att Atzo Nicolaï från rådet har tillkännagett att vi kommer att göra detta oftare i framtiden och att vi varje månad kommer att ha tillfälle att känna varandra på pulsen. Det nya parlamentet har likväl gjort mycket tydliga prioriteringar i syfte att gå vidare med sammanhållningspolitiken, eftersom den tidigare har visat sig vara effektiv och eftersom den har minskat skillnaderna mellan oss i Europa. Vid sidan av detta har nya initiativ tagits, däribland Lissabonmålen.

Men vi presterar fortfarande inte tillräckligt. Kokrapporten har mycket eftertryckligt visat att vi inte har råd att vila på lagrarna utan måste satsa. Vi måste göra detta på EU-nivå med förnyad dynamik och över hela Europa. Dessutom väntar nya utmaningar. I dag har vi till exempel diskuterat Ukrainafrågan, och den nya grannskapspolitiken måste byggas ut och kräver satsningar. Detta är nya utmaningar, och kammaren vill ta itu med dem med full kraft.

Mitt budskap är att vi bör dra lärdom av vad som hände 1999, särskilt inom regionalpolitiken. Det första året, 1999, blev inget fruktbart år, eftersom de diskussioner vi förde var alltför trevande och alltför långdragna. Vi måste undvika att 2007 blir ett nytt trevande år, särskilt med tanke på att de centrala målen snarast kräver acceleration. Vi måste därför visa ihärdighet som grupp. Det är just sammankopplingen av instrument och ett mer heltäckande grepp om frågor såsom forskning, som skapar möjligheter. Det är denna inställning väljarkåren förväntar sig av oss. Modern politik och nya utsikter kan inte åstadkommas med 1 procent. Vi behöver mer än så.

  Siekierski (PPE-DE).  – (PL) Vi utarbetar budgetplanen för 2007–2013 vid en mycket svår tidpunkt. Både parlamentet och kommissionen är nya och EU har bara fungerat med 25 medlemsstater i sju månader. Vi måste också ta hänsyn till scenariot med framtida utvidgningar och självfallet också Lissabonstrategin. Det tillfälliga utskottets tidsplan och arbetsmetoder bör innefatta en granskning av Prodikommissionens och det tidigare parlamentets ståndpunkter och prioriteringar. En bedömning av den nuvarande utvidgningen bör också göras och planer upprättas för framtida utvidgningar. Detta är frågor som den nya kommissionen måste ta itu med och där medlemsstaterna spelar en viktig roll. Medlemsstaternas förslag måste granskas noggrant, och det är nästa ordförandeskaps uppgift att se till att så sker.

Den nya budgetplanen innehåller planer för flera år, kanske för så lång tid som ett decennium eller mer. Det är möjligt och förvisso säkert att förutsättningarna inom och utanför EU kommer att ha förändrats. Det är när allt kommer omkring en lång tid, särskilt på 2000-talet. Det skulle därför vara en bra idé om den nya budgetplanen reviderades efter att den tillämpats i tre år och om den anpassades efter behov. Vi får inte glömma bort att vi får ett nytt parlament och en ny kommissionen 2009 och vi bör redan nu vidta åtgärder så att dessa viktiga EU-institutioner får rätt att lägga fram förslag och göra vissa ändringar. De grundläggande besluten om den nya budgetplanen för 2007–2013 är emellertid en fråga för medlemsstaterna och rådet. EU kan inte reduceras till procentsatser, särskilt inte till 1 procent av BNP.

  Nicolaï, rådet. – (NL) Jag vill tacka alla parlamentsledamöter för de kommentarer och specifika frågor de framfört till mig. Låt mig börja med att besvara frågan om val av tidpunkt, tidsram och den planering som vi i rådet följer och som ifrågasatts av några av er, till att börja med av Reimer Böge, men också av Elisabeth Schroedter och Konstantinos Hatzidakis. De två sistnämnda talade också om rykten och indikationer på att den tidsram jag gav för en tid sedan skulle ha ändrats. Man hänvisade till ett toppmöte och andra rykten. Jag kan lugna er. Det finns bara en tidsram och det är den jag lade fram för er. Det är faktiskt vår plan och avsikt att nå en överenskommelse i rådet i juni 2005. Jag kan dessutom tillägga att jag instämmer i det som Reimer Böge sade om att det fortfarande saknas en revisionsförklaring från revisionsrätten. Han vet precis som ni att vi i rådet delar parlamentets oro över detta. Vissa av er, bland annat Gerardo Galeote Quecedo, har efterfrågat en exakt lägesrapport om valet av tidpunkt och om tidsplanen. Läget är att förberedelserna inför rådets möte den 17 december nu pågår och att vi då kommer att göra som vi kommit överens om. Detta innebär att vi då hoppas kunna fatta beslut om principerna och riktlinjerna för budgetplanen, liksom om paketet och överblicken över vad vi har uppnått med hjälp av byggstensmetoden. Detta är vad rådet har framför sig och vi hoppas att vi kan fatta beslut om detta den 17 december. Jag skall strax återkomma till byggstensmetoden, eftersom ett antal frågor är knutna till den.

Jag noterar att man även här, precis som i diskussionerna i rådet, nämner olika innehållsmässiga prioriteringar redan på detta stadium, och dessa bör få sin plats i den nya budgetplanen. Såsom Reimer Böge uttryckligen sade är diskussionen om mervärdet av det som händer på EU-nivå en allmän utgångspunkt. Jag godkänner naturligtvis ett antal prioriteringar som lagts fram, inbegripet Lissabonstrategin som många nämnt, Europeiska unionens internationella roll, sammanhållningspolitiken, säkerheten och särskilt frågan om fyraprocentsgränsen för strukturfonderna. Allt detta diskuteras fortfarande här, precis som vi gjorde i rådet, och är en del av de förslag vi nu håller på att utforma.

Detta leder mig till den strategi som vi i ordförandeskapet har beslutat oss för när det gäller de steg som skall tas under dessa sex månader för att förbereda den nya budgetplanen. Till att börja med vill jag mycket bestämt ta avstånd från frågan om enprocentmetoden, som bland annat framförts av Bárbara Dührkop Dührkop och Katalijne Maria Buitenweg, som var mycket glada över att denna metod skulle överges. Som ordförande i rådet har jag inte övergivit någonting och jag har heller inte hållit fast vid någonting. Jag talar inte för Nederländernas räkning här och inte heller för den grupp om sex länder, vilka som ni vet har godkänt denna ståndpunkt om 1 procent. Jag vänder mig till er som ordförande för rådet. Som ordförande har jag gjort exakt det som vissa av er betraktar som grund för er kritik, exempelvis Othmar Karas som bad mig tala om prioriteringar, eller andra som ifrågasatte hur jag kunde lösa problemet ekonomiskt. Vi har förespråkat byggstensmetoden just för att den möjliggör politiska prioriteringar, prioriteringar som innebär att innehållet och inte pengarna är viktigast. Detta är det steg vi nu försöker uppnå till den 17 december och det ligger helt i linje med många kommentarer jag tidigare gjort. Eftersom det tycks råda viss förvirring kring detta vill jag upprepa att kommissionens förslag definitivt är utgångspunkten, även om vi alla vet att medlemsstaterna har rätt att anta andra ståndpunkter än de som kommissionen föreslår. Vad vi försöker göra genom byggstensmetoden är helt enkelt att kombinera, klassificera och föra in de olika medlemsstaternas ståndpunkter om kategori och ämne i ett lättbegripligt format och på så sätt göra det möjligt för oss i rådet att fatta mer välinformerade politiska beslut. Detta kommer bara att gagna diskussionen som helhet och kan till och med vara en fördel för er. Jag är därför mycket glad att höra det som Ralf Walter tydligt framförde, nämligen att parlamentet kommer att våga sig på ett liknande försök. Jag tror att jag med detta har besvarat de flesta kommentarerna om byggstensmetoden och den linje som ordförandeskapet valt.

Jag skulle nu vilja koncentrera mig på den andra aspekten. Inte utgifter, utan intäkter och egna medel, som några av er redan kort nämnt. Vi är alla överens om hur viktiga dessa är. Parlamentets rätt att bli tillfrågat är otvetydig och fullständigt uppenbar och det råder ingen tvekan om att ni kommer att använda den i detta avsnitt av budgetplanen. Några av parlamentsledamöterna nämnde också det allmänna korrigeringssystemet. Allt detta ingår i kommissionens förslag.

Katalijne Maria Buitenweg nämnde särskilt Eurotax. Kommissionen föreslog att denna möjlighet skulle finnas för nästa budgetplan år 2014. Jag kan berätta att rådet för närvarande diskuterar och kommer att fortsätta att diskutera detta. För att uppdatera diskussionen kan jag informera er om att det är osannolikt att rådet kommer att förespråka att detta datum tidigareläggs jämfört med kommissionens förslag.

En annan specifik punkt som flera av er nämnt – Anne Elisabet Jensen tror jag var först, men Ralf Walter och andra följde hennes exempel – handlar om hur länge budgetplanen skall gälla samt sjuårsperioden. Kommissionen har föreslagit att sjuårsperioden skall tillämpas ännu en gång, och detta diskuteras fortfarande i rådet. Vi har inte antagit någon ståndpunkt om detta. Ni vet lika väl som jag att den fleråriga budgetplanen är en ram inom vilken de årliga åtgärderna genomförs. Vi bestämmer inte allt i detalj för sju år framåt, eller ett annat antal år, men det behöver jag väl inte säga. Det viktiga är taket, inom vilket det finns utrymme för årliga anslag, under förutsättning att det finns tillräckliga marginaler.

Avslutningsvis ser jag fram emot att arbeta tillsammans med Europaparlamentet under den tid som återstår för mig i rollen som ordförande. Jag säger detta även för rådets räkning. Vi kommer inte att acceptera att saker och ting avgörs i förväg, vilket några av er är rädda för. För det första är det alltid så, men definitivt nu när vi förbereder denna budgetplan, att rådet lyssnar mycket noga på uppfattningar, kommentarer, signaler eller resolutioner från Europaparlamentet. Jag kan inte tala formellt för det luxemburgska ordförandeskapets räkning, men jag kan säga att jag personligen anser att det är en god idé att fortsätta de informella kontakter mellan rådet och Europaparlamentet som upprättades under de förberedande stadierna.

Och detta leder mig in på min sista kommentar. Jag överväger inte de värsta scenarierna som vissa här i kammaren har föreslagit när det gäller vad vi skall göra om saker och ting inte går enligt planerna. Vi bör akta oss för en självuppfyllande profetia och fundera över hur vi hanterade konfrontationen mellan Europaparlamentet och rådet om den årliga budgeten. Som ni vet var förhandlingarna hårda och ägde rum i en spänd atmosfär. Om sanningen skall fram hade rådet och parlamentet mycket olika utgångslägen, men vi har uppnått en hållbar kompromiss som är fördelaktig för Europaparlamentet, rådet och framför allt EU, och allt detta i god tid, trots spända förhandlingar. Jag anser att detta är ett exempel på hur vi kan betrakta den fleråriga budgeten.

  Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag (B6-0189/2004) från det tillfälliga utskottet för politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013.

Debatten är avslutad.

12. Toppmötet EU/Ryssland

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om toppmötet i EU/Ryssland.

  Nicolaï, rådet. – (NL) Herr talman! Efter era vänliga ord vill jag före mitt inlägg säga att jag på grund av dagens tidigare planering i parlamentet tyvärr har ett åtagande som innebär att jag skulle ha gått härifrån klockan 19. Med ert tillstånd kommer jag därför att avvika efter att jag läst mitt tal.

(EN) Jag vill börja med att säga att jag till fullo håller med Daniel Marc Cohn-Bendit om att toppmötet mellan EU och Ryssland inte bara handlade om en diskussion om Ukraina. Det var ett tillfälle att fördjupa våra förbindelser på olika områden, och därför är jag glad att vi har denna debatt om EU och Ryssland i dag. Jag hoppas att ni har överseende med att jag inte kan stanna kvar under hela debatten.

EU och Ryssland har närmat sig varandra i flera hänseenden. Genom ratifikationen av partnerskaps- och samarbetsavtalets protokoll för utvidgningen och den ryska ratifikationen av Kyotoavtalet har Ryssland understrukit den vikt landet fäster vid det strategiska partnerskapet med Europeiska unionen. Detta strategiska partnerskap är också viktigt för oss. Tillsammans kan vi inte bara hantera svåra frågor av gemensamt intresse utan också ta itu med viktiga internationella problem som miljöförstöringen och kampen mot terrorismen.

De fyra gemensamma områdena utgör en grundläggande del av vår strategiska förbindelse, de visar att vi inte bara vill vara nära grannar. Vi vill vara goda grannar. Under de senaste sex månaderna har vi gjort betydelsefulla framsteg. Vi har mer eller mindre lyckats slutföra förhandlingarna på två av de fyra områdena, nämligen ekonomi, forskning, utbildning och kultur.

Vi hoppas att vi vid nästa toppmöte i maj 2005 i Moskva kommer att kunna nå enighet på alla fyra områden. Inom EU betraktar vi dessa fyra områden som sammanhängande. EU vill höja nivån på samarbetet mellan EU och Ryssland, men detta måste gälla på alla områden. Det går inte att välja och vraka. Vi kommer att genomföra detta – och jag har inte åsidosatt några grundläggande principer eller mål bara för att kunna nå en snabb kompromiss. Det är viktigt att notera att vi, medan förhandlingarna på denna grundval pågår, kommer att försöka intensifiera förbindelserna mellan EU och Ryssland där så är möjligt utan att göra avkall på våra principer.

Det finns några frågor av stor vikt, till exempel Kyotoprotokollet, där vi måste gå vidare och inte kan vänta på en slutlig överenskommelse på denna grundval. Både Ryssland och EU har enats om att en anslutning till Världshandelsorganisationen (WTO) är viktig för Ryssland. EU har erbjudit sin hjälp i WTO-förhandlingarna med andra partner, men vi har insisterat på att Ryssland skall ta WTO:s regelverk på allvar. Ryssland bör därmed vinna ökat förtroendet från utländska investerare. Det innebär också att Ryssland måste vara villigt att lösa ekonomiska tvister. I det hänseendet påminde EU vid toppmötet om den olösta frågan om ersättning för överflygning över Sibirien.

Det återstår fortfarande en del att göra på det allmänna området med frihet, säkerhet och rättvisa. Den viktigaste frågan gäller EU:s krav på återtagandeavtal, vilket hänger ihop med Rysslands krav på viseringslättnader liksom även det långsiktiga målet med ett viseringsfritt system. För EU är ett återtagandeavtal en grundläggande del av detta gemensamma område, därför är vi inte villiga att kompromissa bara för att nå ett resultat. Vi vill nå ett bra resultat – och detta ligger i våra medborgares intressen.

Vi anser att respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är av största vikt och därför en viktig förutsättning på detta område. Under toppmötet med våra ryska partner tog vi upp problemen i Tjetjenien och situationen i Nordkaukasien samt mediernas ställning. Tyvärr lyckades vi inte göra några viktiga framsteg eftersom åsikterna fortfarande går isär. Men jag hoppas att vi kommer att kunna upprätthålla en återkommande dialog om frågor som rör mänskliga rättigheter.

Diskussionen förs i båda riktningarna, därför hade vi inga invändningar mot att Ryssland tog upp frågan om rysktalande minoriteter i de baltiska staterna. Enligt min åsikt gav vi ryssarna ett tydligt och tillfredsställande svar på dessa frågor.

EU frågade Ryssland om landets invändningar mot idén om ett gemensamt grannskap, vilket vi anser vara viktigt för det gemensamma området yttre säkerhet. Tyvärr har vi olika åsikter här, vilket vi har sett i exemplet med Ukraina. Vi kommer dock att fortsätta att försöka övertyga Ryssland om att det inte bara ligger i EU:s intresse att arbeta tillsammans för att skapa ett stabilt, demokratiskt och fritt gemensamt grannskap, utan också i Rysslands: det är en situation som båda parter vinner på. Vi borde leta efter de punkter där vi kan enas i stället för att bara kritisera varandra.

På det gemensamma området forskning och utveckling, inklusive kulturella aspekter, var vi principiellt sett överens om att upprätta ett europeiskt utbildningscentrum i Moskva. Detta kommer att göra det möjligt för ryska medborgare att förstå Europeiska unionen bättre. Dessutom uttalade EU sin uppskattning för Rysslands stöd för ITER.

När det gäller kampen mot terrorismen: Under ett besök av Gijs de Vries, vår samordnare för kampen mot terrorism, sade president Putin att de Vries var högt skattad av sin ryske kollega. Denne kommer att besöka Bryssel inom kort. Moskva var väldigt intresserat av EU:s politiska utveckling, till exempel på området dokumentsäkerhet. Ryssland har också ett intresse av att utbyta information med Europol, Eurojust etc. EU är i princip redo för detta, men först måste Moskva ratificera Europarådets konvention om skyddet för personuppgifter. President Putin åtog sig saken själv och jag hoppas att detta åtagande kommer att ge resultat inom kort.

Diskussionerna om yttre förbindelser gällde i första hand det som EU anser vara vårt gemensamma grannskap, i synnerhet Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Det kommer kanske inte som någon överraskning för er om jag säger att diskussionerna om Ukraina var långa, intensiva och mycket rättframma. De tog hela arbetslunchen i anspråk. Vi enades på ett flertal viktiga punkter. För det första måste den rådande situationen lösas på fredlig väg utan våld. För det andra måste den ukrainska lagstiftningen respekteras. För det tredje måste vi försöka undvika att splittringen hos det ukrainska folket ökar. Vem som än blir president måste bli president för hela det ukrainska folket och Ukrainas territoriella integritet måste respekteras.

Jag har redan talat om telefonsamtalet mellan premiärminister Balkenende och president Putin denna eftermiddag, så jag tror inte att jag behöver uppehålla mig för mycket vid detta ämne.

Förutom Ukraina diskuterade vi en rad andra internationella frågor. Med hänsyn till den begränsade tiden och med tanke på att EU:s och Rysslands åsikter om till exempel Iran och västra Balkan i hög grad sammanfaller, skall jag inte gå in på detaljer nu.

Förbindelserna mellan EU och Ryssland är av strategisk vikt. Ryssland behöver EU på samma sätt som EU behöver Ryssland. Under det nederländska ordförandeskapet har vi kunnat intensifiera våra förbindelser och närma oss varandra på de fyra gemensamma områdena. Dessutom har EU lyckats tala med en röst under den senaste månaden, vilket inte alltid har varit fallet i en så viktig fråga som förbindelserna mellan EU och Ryssland.

Jag menar att detta kan ses som ett framsteg. EU och Ryssland har haft och har fortfarande meningsskiljaktigheter, men det är bara naturligt. Ryssland måste vänja sig vid att vi i mer än ett avseende har blivit närmare grannar, vilkas intressen inte alltid stämmer överens. Vi kan dock diskutera dessa problem på ett fritt och mycket rättframt sätt, och det är väsentligt för en strategisk förbindelse.

Jag hoppas att det kommande ordförandeskapet kommer att kunna meddela er att vi har nått fullständig enighet på de fyra gemensamma områden som är grundvalen för denna förbindelse.

  Talmannen. – Tack, herr Nicolaï, både för ert uttalande och för den tid ni har delat med oss.

  Ferrero-Waldner, kommissionen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, herr ordförande Nicolaï! Även om mycket naturligtvis redan har sagts vill jag börja med att ännu en gång betona att EU:s utvidgning har gjort Ryssland till en mycket viktigare samarbetspartner för oss, eftersom landet är EU:s stora grannland och vi vill att det skall vara en strategisk partner. Vi måste kunna diskutera alla frågor med Ryssland, både när det gäller inom vilka områden vi vill göra framsteg och när det handlar om internationella frågor, även om vi ibland har olika uppfattningar. Vid toppmötet den 25 november blev det tydligt att vi kunde tala i en mycket god affärsmässig anda och diskussionerna var också mycket detaljerade.

Ordförande Nicolaï har redan nämnt att vi naturligtvis vill ha de fyra stora områdena tillsammans i ett paket. Detta paket stod i fokus under våra förhandlingar. Som Nicolaï mycket riktigt noterade diskuterade vi dessutom internationella frågor, där Ukraina tog upp en stor del av tiden.

Kommissionen ansåg det särskilt viktigt att bibehålla kvaliteten och integriteten i detta paket när det gäller de fyra gemensamma områdena. Vi ville inte att de individuella delarna skulle förhandlas separat. Detta var vad vi hade kommit överens om och detta kommer att vara ramen i framtiden. Jag vill framföra mitt tack till rådets ordförandeskap men kommissionen spelade också en stor roll när det gällde att göra det möjligt för oss att bibehålla denna ståndpunkt. Jag är övertygad om att fortsatta intensiva förhandlingar kommer att leda till att vi kan uppnå en övergripande överenskommelse om detta paket i maj.

Delar av paketets innehåll har redan nämnts. Inom det gemensamma ekonomiska området måste det skapas villkor för att stärka de ekonomiska förbindelserna. Det innebär att handel och investeringar måste främjas, befintliga hinder undanröjas och framför allt att rättsliga och administrativa åtgärder i större utsträckning måste följas eller göras kompatibla. Vi har också beslutat att inleda en dialog om energi mellan Europeiska unionen och Ryssland och framför allt att utnyttja framgångsrikt samarbete på detta område som en drivkraft för andra områden. Jag anser att detta är en viktig punkt.

Vi tog också upp sådana frågor som investeringsklimatet i Ryssland och i det sammanhanget situationen för Yukos. Framför allt betonade vi behovet av öppenhet, stabilitet och förutsägbarhet. Som ordförande Nicolaï nämnde har vi också beslutat att det gemensamma ekonomiska området särskilt skall handla om miljöfrågor. Detta kommer att göra det möjligt för oss att gemensamt ta oss an de miljöpolitiska utmaningarna, och vi har självfallet välkomnat Rysslands ratificering av Kyotoprotokollet. Detta gör det möjligt för oss att öka det bilaterala samarbetet, men framför allt samarbetet inom internationella forum för klimatskydd.

När det gäller det andra området, området med frihet, säkerhet och rättvisa, beslutade vi att fortsätta våra intensiva diskussioner, och vi måste då ta lika stor hänsyn till säkerheten som friheten och rättvisan. Det är viktigt för oss att vi förankrar de grundläggande frågorna om skydd av grundläggande rättigheter, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter inom detta område. Vi var överens om att det är inom detta område som vi vill hantera frågor som gör det lättare att resa och frågor om asyl och återvändande. Inom detta område kommer man dessutom även fortsättningsvis att behandla frågor som terrorism, organiserad brottslighet, korruption och människohandel. Vi erbjöd oss också att öka vårt samarbete i kampen mot narkotika, exempelvis med tredjeländer såsom Afghanistan, eller med FN som spelar en viktig roll i detta sammanhang.

När det gäller Tjetjenien erbjöd vi Ryssland hjälp med återuppbyggnaden av landet så snart säkerhetssituationen medger det. När det gäller området för yttre säkerhet skulle detta göra det möjligt för oss att inrätta ett genuint samarbete i alla frågor som gäller konflikter i vårt närområde, så att vi gemensamt kan sörja för stabilitet och säkerhet i regionen. Det blev självfallet tydligt att vi fortfarande behöver övertyga Ryssland om att samarbetet i frågor som gäller gemensam säkerhet ligger i bådas vårt intresse. Vi diskuterade även icke-spridning av massförstörelsevapen, kampen mot terrorism och civilt skydd som en del av ett närmare samarbete. Vi vill slutligen också utvidga vårt samarbete inom området för forskning, utbildning och kultur. Vårt mål på detta område är att främja kontakter mellan våra samhällen och framför allt att fortsätta att främja innovationen.

Vi diskuterade naturligtvis ett antal individuella frågor, och jag vill särskilt uppmärksamma tre saker. För det första beslutade vi på kommissionens förslag att inrätta detta nya forum där vi vill diskutera alla frågor som rör regionalt samarbete. Dessutom vill vi inrätta en ny underkommitté inom ramen för avtalet om partnerskap och samarbete, där vi också kommer att diskutera frågor som rör Kaliningrad. Enligt vår uppfattning är det viktigt att diskutera inte bara frågor som rör transitering utan framför allt frågor som rör ekonomisk och social utveckling.

För det andra kom vi överens om att ha regelbundna samråd om frågor som rör mänskliga rättigheter, och det innefattar frågor om minoriteter och grundläggande rättigheter, vilket ordförande Nicolaï redan har nämnt.

För det tredje nådde vi en överenskommelse om ett institut för europastudier i Moskva.

Som ni alla vet var situationen i Ukraina en prioriterad fråga vid arbetslunchen och vi hänvisade mycket tydligt till vår ståndpunkt, som vi tidigare hade framfört. Jag kan säga att vi var överens om att situationen bara kan lösas på fredlig väg och inom ramen för konstitutionen i Ukraina. Vi sade att Ukrainas folk hade rätt att besluta om sin egen framtid och om landets framtid.

Trots alla skilda uppfattning i frågan skall vi inte glömma bort hur mycket som också förenar oss med Ryssland, detta stora land och vår samarbetspartner, och vi bör därför göra allt som står i vår makt för att undanröja skillnader, åstadkomma framsteg och finna gemensamma lösningar.

  Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (ES) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Först av allt vill jag önska kommissionär Benita Ferrero-Waldner lycka till med hennes viktiga ansvarsområden. I dag är hon för första gången med vid ett plenarsammanträde här i Bryssel, även om jag vet att eftermiddagens debatt är hennes andra. Ni har iklätt er ert ansvar vid ett mycket känsligt tillfälle på den internationella scenen. Ni har deltagit i den internationella konferensen om Irak, ni har suttit som åskådare tillsammans med kvartetten för att hantera en ny lansering av färdplanen för fredsprocessen i Mellanöstern efter Yassir Arafats död, ni fick delta i toppmötet mellan EU och Ryssland och vi har den politiska krisen i Ukraina. Ni kommer att ha fullt upp de kommande dagarna, fru kommissionär.

I och med utvidgningen har unionen tydligt utvidgat sina gränser med några nya grannar. Ni nämnde de nya grannarna i norr: Ryssland, Vitryssland, Ukraina och Moldavien, och det stämmer att vi nu är knutna till Ryssland genom ett associeringsavtal som bygger på principer och värderingar som Europeiska unionen fullständigt instämmer i. Dessa principer och värderingar, fru kommissionär, anser jag inte överensstämma med de ryska myndigheternas kommentarer om Europeiska unionens ståndpunkt om Ukraina, eftersom de har sagt att EU:s ståndpunkt skulle kunna leda till blodbad i detta land. Jag noterar att president Putin har ställt detta till rätta, genom att acceptera resultaten av sitt möte och sina samtal med Tysklands förbundskansler.

Som ni vet, fru kommissionär, håller parlamentet helt och fullt fast vid de mänskliga rättigheterna. Det gäller inte bara för ett land eller en region eller en kontinent, de är verkligen fullständigt världsomspännande. I våra förbindelser med Ryssland kan vi inte betona det som är bra och strunta i det som är dåligt. Ratificeringen av Kyotoprotokollet hör absolut till det som är bra, och de dåliga sakerna innefattar, som ni ju har sagt, exempelvis de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien och fallet Yukos.

Fru kommissionär! Jag anser att det är viktigt för kommissionen att ha en avgränsad politik av vänskapliga förbindelser, men den skall grunda sig på våra värderingar. Därför måste vi också noggrant och på ett decentraliserat sätt övervaka de åtgärder som de ryska myndigheterna nyligen vidtog efter attackerna i Nordossetien när det gäller den alltid svåra balansen mellan säkerhet och frihet. Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Det är därför mycket viktigt att vi förbättrar dessa förbindelser. Ryssland spelar en mycket viktig roll för stabiliteten hos de nya grannarna och har ett grundläggande inflytande på Balkan och även i Centralasien, landet har kärnvapen, det deltar tillsammans med oss i kvartetten och vi måste därför utarbeta strategiska förbindelser och ett samarbete, inte till vilket pris som helst, men grundat på de värderingar och principer som vi som europeisk union anser är så viktiga.

  Swoboda (PSE), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, fru kommissionär! I slutet av ert tal hänvisade ni till behovet av att utvidga och skapa ett gott och vänskapligt samarbete med Ryssland. Jag stöder detta fullständigt, liksom samtliga övriga punkter ni nämnde.

Att vi ännu inte har åstadkommit sådana förbindelser beror kanske på att grunden för tillit mellan Ryssland och Europeiska unionen kanske ännu inte är vad den borde vara. Detta beror i sin tur på att Ryssland känner sig nästan omringat av ett utvidgat EU, och nu, inför utvecklingen i Ukraina och södra Kaukasien, är man så att säga orolig för sin egen existens och möjlighet till inflytande. Jag säger inte detta för att rättfärdiga Rysslands ståndpunkt, men denna ståndpunkt måste också ses ur en psykologisk synvinkel.

Europeiska unionen måste förklara för Ryssland att demokrati i länder som gränsar till Ryssland i kombination med rättsstatsprincipen till slut kommer att leda till stabila ekonomiska villkor även i Ryssland, och jag är därför också tacksam för vad ni och rådets ordförande sade.

När det gäller Ukraina var det därför mycket viktigt att inte säga att det finns en rysk kandidat och en EU-kandidat, utan att säga att det bara är den kandidat som väljs av Ukrainas folk som kan bli deras president. Det handlar, som ni redan har sagt flera gånger i dag, om att det är Ukrainas intressen som är de viktiga.

När det gäller energidialogen är det mycket viktigt att de ryska samarbetspartnerna också förstår den psykologiska situationen på vår sida. Vi kommer att vara verkligt intresserade av ryska energileveranser först när vi är säkra på att energin inte kommer att användas som ett politiskt vapen och att leveranserna inte kommer att stängas av på politiska grunder, med andra ord först när det finns ett öppet investeringsklimat i Ryssland. Samarbetet med Ryssland på energiområdet kommer då att förbättras avsevärt, vilket jag just betonat.

När det gäller kampen mot terrorismen har vi absolut gemensamma intressen, men samtidigt som jag inte vill förneka att de väpnade styrkorna eller polisen behöver utvecklas skiljer sig våra metoder åt. Såsom vi redan betonat i anslutning till Tjetjenien är det emellertid också viktigt att bekämpa orsakerna till terrorismen, och i många fall är det fattigdom och en svag ekonomisk utveckling som ligger bakom.

När det gäller frågan om mänskliga rättigheter är jag absolut positiv till en dialog. Vi har inget att dölja. Vi har heller inget att dölja när det gäller behandling av rysktalande minoriteter i Europeiska unionen och situationen för dessa minoriteter, eftersom vi har gjort mycket för dem, och man får hoppas att vi kommer att fortsätta med det. Men Ryssland måste vara berett att inleda denna dialog.

Avslutningsvis finns en annan mycket viktig fråga som vi måste förmedla. I diskussioner med ryska journalister i Berlin nyligen frågade man mig varför det var nödvändigt för Ryssland att rättfärdiga sig gentemot Europeiska unionen. Nej, Ryssland behöver inte rättfärdiga sig gentemot Europeiska unionen! Ryssland måste rättfärdiga sig gentemot sitt eget folk och i likhet med Europeiska unionen måste Ryssland också rättfärdiga sig gentemot världen som helhet. Vi instämmer alla i målen med demokratin och rättsstatsprincipen. När Ryssland instämmer i dessa mål i lika stor utsträckning som Europeiska unionen kommer landets situation att förbättras. Det är därför viktigt för oss att bygga upp relationer även för Rysslands bästa, och inte bara för Europeiska unionen.

  Malmström (ALDE), för gruppen. – Herr talman! Fru kommissionär! Relationerna med Ryssland är väldigt viktiga för EU. Ryssland är vår granne och genom sin storlek, historia och läge kan landet spela en väldigt viktig roll och vara en konstruktiv partner på den europeiska kontinenten. Vi har många intressen, gemensamma problem som vi måste lösa tillsammans och vår grupp stöder partnerskapet med Ryssland och vill att det skall stärkas, fördjupas och utvecklas.

Men man måste konstatera att Rysslandstrategin hittills inte har varit någon större succé. Det känns lite som om vi står och trampar och inte kommer någon vart. Ryssland vill inte inse att EU:s politik baseras på vissa värden som inte kan förhandlas bort, som måste ses som en röd tråd i allt vi gör, och att samarbete bygger på att ge och ta.

Det finns anledning att känna stor oro nu efter den senaste utvecklingen i Ryssland. Jag tänker på maktkoncentrationen i Kreml, på mediasituationen – det finns i princip inga fria media längre – och på bristen på en politisk lösning i Tjetjenien, samt på, nu senast, Putins stöd till Viktor Janukovitjs i Ukraina och tidigare till Lukasjenko i Vitryssland. Relationerna mellan EU och Ryssland är inne i ett kritiskt läge och vi kan inte beskriva det senaste mötet som annat än ett misslyckande, även om jag verkligen beundrar och känner för er optimism, fru kommissionär.

Ni nämnde att det beslöts att man i mer organiserad form skulle samarbeta djupare i fråga om mänskliga rättigheter och minoriteter. Jag hoppas att detta kommer att leda till något mera konkret så att det inte bara blir en diskussionsklubb av kosmetisk karaktär, utan att svåra frågor verkligen kan lösas i detta forum. Det vore intressant att höra om ni kan gå närmare in på detta beslut.

  Staes (Verts/ALE), på gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Även jag vill först av allt varmt gratulera kommissionär Ferrero-Waldner. Detta är hennes första debatt här och jag ser fram emot ett bra samarbete. Jag har lyssnat uppmärksamt på det ni har sagt, fru kommissionär. Ni sade att vi har erbjudit Ryssland hjälp med landets återuppbyggnad så snart säkerheten kan garanteras.

Fru kommissionär! Det vill jag kalla att spänna vagnen för hästen. Det är inte rätt sätt att hantera saken. Vi vet alla att det inte är fred i Tjetjenien, att en fredsprocess utan stöd tvingas på dem och att de mänskliga rättigheterna dagligen överträds. Vi vet alla att situationen i Ryssland är mycket allvarlig. Jag har hämtat detta ur Anna Politkovskayas senaste bok, en oberoende journalist som i sin nya bok ”Putins Ryssland” beskriver hur att de mänskliga rättigheterna dagligen överträds i Ryssland, hur den centrala regeringens grepp om pressen hårdnar för varje dag och hur KGB:s/FSB:s makt ökar. Vi kan alla se att situationen är allvarlig och att en verklig fredsprocess behöver inledas i Tjetjenien. Det är här Europeiska unionen kommer in. Vi är faktiskt närmaste grannar och vi kan därför spela en roll. Inte genom att bygga hus där utan genom att arrangera en verklig fredskonferens. Därför förvånar det mig att ryssarna inte ens vill tala med vanliga medborgare, med företrädare för soldaternas mödrar som är oroliga för sina barns öde, som oroar sig över hur freden och de mänskliga rättigheterna iakttas och som vill tala med företrädare för Aslan Maskhadovs regering och med Akhmed Zakayev. Jag är också förvånad över att ryssarna sätter press på regeringar, även den belgiska, för att förhindra att Akhmed Zakayev får tillträde till Belgien och Europaparlamentet.

Detta är oacceptabelt. Det är något vi som parlamentsledamöter inte kan acceptera och som vi måste protestera mot. Om en stor grupp här i parlamentet vill arrangera en dialog mellan soldaternas mödrar och Akhmed Zakayev då bör detta omfattas av parlamentets immunitet. Annars är inte Belgien värdigt att vara Europaparlamentets säte här i Bryssel.

  Rogalski (IND/DEM), på gruppens vägnar. – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! En sak blir tydlig när det handlar om förbindelserna mellan Europeiska unionen och intilliggande länder, nämligen att EU lider av Amerikafobi och Rysslandsfobi. De senaste dagarna har den andra av dessa två fobier blivit särskilt tydlig, dvs. rädslan för Ryssland som en stor partner och ett stort land i öst. Europeiska unionen har ett mindervärdeskomplex som överskuggar våra förbindelser med Ryssland, och i dag fälls en underlig slags dom mot Ryssland för dess ståndpunkt när det gäller Ukraina. Det har sagts att Ryssland lägger sig i Ukrainas inre angelägenheter. Men vilka åtgärder vidtar Europeiska unionen och våra företrädare? De reser till landet som observatörer men blir inblandade för en av kandidaternas räkning. Så får det inte vara.

Demokrati är något helt annat. Om vi vill kräva en demokratisk måttstock i Ryssland bör vi först kräva det av oss själva och göra allt som står i vår makt för att se till att vi följer denna måttstock. Vi har ingen rätt att döma Ryssland i detta hänseende. Varför ingriper EU på ett sådant sätt i suveräna beslut som fattas av den oberoende staten Ryssland, när president Putin har varnat oss för att agera inom den ryska inflytandesfären? Ryssland har rätt till sina egna uppfattningar och är vår strategiska handelspartner. Kaliningrad som gränsar direkt till Europeiska unionen och Polen borde vara av största vikt för oss eftersom det är ett fönster mot världshandeln. Men som ett resultat av våra panikslagna reaktioner på händelserna i Ukraina har Ryssland stramat åt restriktionerna för människor som passerar gränsen, särskilt in i Kaliningrad. Vi har mycket att förlora på att anta ett sådant splittrat synsätt i våra förbindelser med Ryssland. Förbindelserna med detta stora land bör utvidgas, inte begränsas.

Avslutningsvis skulle jag vilja lägga till att EU har ingripit tillräckligt i oberoende staters inre angelägenheter, i detta fall Rysslands. Resultatet av detta har varit att områden i östra Ukraina hamnat i ryska händer, tvärtemot vad vi önskat. Jag vill avsluta mitt inlägg med en gammal romersk maxim: ”För det första, vålla ingen skada”. Detta gäller särskilt för förbindelserna med Ryssland.

  Fotyga (UEN), på gruppens vägnar. – (PL) Herr talman! Jag vill ta upp parternas uttalande efter det fjortonde toppmötet mellan EU och Ryssland och särskilt avsnittet om genomförandet av de punkter som båda sidor är överens om. Dessa punkter gäller naturligtvis de gemensamma områdena. Jag anser att både ordförandeskapet och kommissionen i denna fråga har givit efter för Ryssland när detta land har uttryckt sitt ogillande av Europaparlamentets och dess ledamöters ståndpunkt. Jag syftar på uppfattningen att partnerskaps- och samarbetsavtalet bör behandlas som ett paket i förhandlingarna med Ryssland. På sätt och vis har detta inneburit att man har bortsett från vår uppfattning i denna fråga. Jag vill säga en sak till om diskussionerna om Ukraina. Det land som vi förhandlar med om en färdplan för genomförande av partnerskaps- och samarbetsavtalet och det land som aktivt blandar sig i valprocessen i Ukraina är ett och samma.

  Czarnecki, Ryszard (NI).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! I mitt land sänds barnprogrammen efter kl. 19. Jag gissar att rådsordföranden gillar godnattsagor och barnprogram och att det är därför han har lämnat oss. Detta tyder emellertid på en viss brist på respekt för Europaparlamentet och jag hoppas verkligen att det inte kommer att upprepas i framtiden.

Jag är mycket glad över att denna debatt äger rum i dag. Det skulle ha varit fel att ersätta den med debatten om Ukraina eftersom Ukraina är ett land och Ryssland ett annat, även om Ryssland, eller en del av Ryssland, fortfarande tänker eller vill tänka i samma banor som under Sovjettiden eller under tsarväldet. Jag är också mycket glad av ytterligare en anledning, nämligen att José Manuel Barroso och Vladimir Putin hade betydande meningsskiljaktigheter under toppmötet i Haag nyligen och att dessa meningsskiljaktigheter inte enbart gällde Ukraina. Åsynen av självbelåtna politiker som skakar hand har i allmänhet varit ett dåligt omen för den genomsnittliga medborgaren, i synnerhet i öst.

Vilka slutsatser kan man dra av förbindelserna mellan Moskva och Bryssel eller med andra ord mellan Ryssland och Europeiska unionen under de senaste åren? Den mest uppenbara slutsatsen är att det i själva verket inte har handlat om förbindelser mellan Bryssel och Moskva utan mellan Ryssland och de enskilda EU-medlemsstaterna, i synnerhet de största medlemsstaterna. Det har handlat om förbindelser mellan Ryssland och Frankrike, Ryssland och Tyskland, Ryssland och Storbritannien och Ryssland och Italien. Moskva valde sina egna partner för de bilaterala förbindelserna och spelade ut EU och i stor utsträckning de stora länderna mot de medelstora och små länderna. Vår enda reaktion måste därför vara att agera solidariskt inom ramen för ett enat EU. Ryssland är en viktig men tuff partner och vi bör inte ge det något tillfälle att utveckla imperie- och supermaktstendenser. Varken Västeuropa eller Central- och Östeuropa har råd att tillåta att detta sker. Detta ligger inte heller i Rysslands långsiktiga strategiska intresse.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Protasiewicz (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Det är inte sannolikt att någon ifrågasätter att Ryssland är en av EU:s viktigaste partner, men samtidigt skulle få människor i Europa ifrågasätta att Ryssland är en mycket svår partner. Å ena sidan är vi förenade genom mycket nära ekonomiska band som gagnar båda sidor men å andra sidan märker man mer och mer det spända förhållandet mellan de båda parterna på det politiska området och mycket långtgående meningsskiljaktigheter kommer tydligt fram. Trots vad vissa människor i EU säger och vad vissa Europaparlamentariker tidigare har sagt bör vi inte frukta sådana meningsskiljaktigheter. Tvärtom har vår erfarenhet av de länder som under många år ingick i den så kallade sovjetiska inflytelsesfären lärt oss att ett verkligt partnerskap och verklig respekt från rysk sida endast kommer att möjliggöras om vi uttrycker våra åsikter klart och bestämt, även om dessa åsikter är ytterst kritiska mot vissa aspekter av Rysslands politik.

I detta sammanhang vill jag gratulera Jan Peter Balkenende och hela det nederländska ordförandeskapet till deras tydliga och fasta hållning under toppmötet mellan EU och Ryssland den 25 november. Under dagarna efter detta toppmöte såg vi att vi hade rätt i vår bedömning av de politiska händelserna i Ukraina, och detta är fortfarande fallet i dag. Jag vill också påminna Bogusław Rogalski om att Ukraina inte är en del av Ryssland och att det därför inte innebär någon inblandning i Rysslands inre angelägenheter när man försvarar fria och demokratiska val för det ukrainska folket. Ukraina är en egen stat och en egen nation, och jag vill be er att komma ihåg detta. Tack vare det nederländska ordförandeskapets hållning håller EU på att få ett ansikte i de europeiska nationernas ögon efter en lång period då alltför många europeiska ledare låtsades att inte se, eller faktiskt inte såg, de problem som uppstod på grund av förbindelserna med Ryssland i det förflutna, som till exempel centraliseringen av makten på en fortfarande bräcklig demokratis bekostnad, Rysslands politik i Kaukasien eller återskapandet av den ryska ”inflytelsesfären”. Jag vill tacka Jan Peter Balkenende för den hållning han intog under toppmötet mellan EU och Ryssland.

  Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Europeiska unionen har nu problem både i öst och i väst, både med Förenta staterna och med Ryssland. Administrationen i Förenta staterna har anammat en påtagligt ensidig strategi som är uppenbar i handelskonflikterna och i Irakkriget och som har lett till utanförskap för många. Våra förbindelser kräver nu stora ansträngningar. Invandrare har kommit att utgöra en ny grupp amerikanska medborgare som röstade för republikanerna i det senaste valet. Försvarsminister Donald Rumsfeld har sagt att vi på samma sätt har nya européer. EU har faktiskt utvidgats och på så sätt fört in friskt blod i våra led. Dessa nykomlingar har emellertid haft olika förbindelser med Förenta staterna (inte så mycket längre, enligt min uppfattning, i takt med att vårt arbete successivt förbättrar dessa förbindelser) och med Ryssland, genom en bister och svår historia som en del av Sovjetunionen eller som en av dess satellitstater.

Vår första parlamentariska samarbetskommitté sammanträdde i förra veckan och det var då frågan väcktes för första gången, men säkert inte för sista gången. Förra veckans toppmöte var enligt min uppfattning i stor utsträckning ett misslyckande. Vi uppnådde inte samstämmighet på fyra delade verksamhetsområden, som bara är en del av helheten. Vi känner till orsakerna. Problemen gäller både Amerika och Ryssland, men förbindelserna med Ryssland har praktiskt taget gått i stå. Det har gjorts vissa framsteg: godkännande av utvidgningen och partnerskapsavtalet, Kyotoprotokollet och så vidare. Men det finns en lång lista över problem som gäller överenskommelsen om skydd för investeringar i Tjetjenien, som också har nämnts här.

Vi har diskuterat gemensamma värden med ryssarna vid många toppmöten. Men i exakt vilken utsträckning delar vi samma värden? Håller vi på att glida ifrån varandra när det gäller våra värden? Om de är mycket olika under mycket lång tid kommer det inte att dröja länge innan vi hamnar i ett läge då det blir aktuellt med sanktioner. Vad avser kommissionen att göra för att hejda denna tendens och se till att Ryssland inte liksom försvinner ut i tomma intet, kanske i riktning mot öst och mot Asien? Vad skulle kommissionen kunna göra åt detta?

  Andrikienė (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta toppmöte mellan EU och Ryssland är mycket viktigt eftersom det är det första som har hållits sedan EU utvidgades till länderna i Central- och Östeuropa. Jag anser uppriktigt att resultatet av toppmötet måste debatteras i Europaparlamentet, så låt mig framhålla några punkter som diskuterades under toppmötet.

Parlamentet bör glädjas över det fjortonde toppmötet mellan EU och Ryssland i Haag, men samtidigt beklaga misslyckandet med att nå betydelsefulla framsteg för att upprätta de fyra gemensamma områdena. Vi bör ge vårt bestämda stöd till rådets och kommissionens ansträngningar att utnyttja toppmötet som ett tillfälle att understryka att Ryssland, Europeiska unionens partner, har ett stort ansvar i vårt gemensamma grannskap, i synnerhet i Ukraina, Moldavien och Vitryssland.

Vi bör också bestämt avvisa de ryska myndigheternas påståenden om att Europeiska unionen och det internationella samfundet uppmuntrar till våld i Ukraina genom att uttrycka sitt stöd för det ukrainska folkets rätt att utöva sina konstitutionella rättigheter. I detta sammanhang bör vi uttrycka vår oro över maktcentraliseringen till Kreml på bekostnad av demokratin, de oberoende medierna, regionerna, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna, särskilt med tanke på situationen i Tjetjenien och Yukos-affären.

Samtidigt menar jag att ratificeringen av breda överenskommelser mellan Ryska federationen och vissa av unionens medlemsstater är en av nycklarna till att stärka partnerskapet mellan EU och Ryssland och uppmuntra ömsesidig förståelse och tillit.

Slutligen diskuterades Kaliningradregionen som en viktig faktor för den övergripande utvecklingen av Östersjöområdet på mötet i Haag. Därför vill jag ta tillfället i akt och uppmana duman och den ryska federationens ledarskap att inleda en dialog om utvecklingen av en separat handlingsplan för den ekonomiska och sociala utvecklingen i Kaliningradregionen.

  Ibrisagic (PPE-DE). – Herr talman! Europas nya karta har ritats om i och med årets utvidgning och de flesta av de nya medlemsländerna och de länder som just nu förhandlar om medlemskap har på ett eller annat sätt haft starka band till Ryssland. Ibland knöts dessa band med vilja, ibland var de ovilliga.

Ryssland spelar således alltjämt en stor roll för stabiliteten inte minst i området kring EU:s östra gränser, men får inte aktivt ställa sig på diktaturernas sida eller motarbeta demokratins utveckling. Om detta händer måste EU säga ifrån med kraft.

Händelserna i samband med valet i Serbien för några år sedan, som resulterade i Milosevic avgång, påminner mig mycket om det som händer i Ukraina idag. Den gången löstes krisen på fredlig väg och vi måste se till att det blir så även denna gång. Men då krävs det att Europa å ena sidan visar sig berett att samarbeta med Ryssland och å andra sidan understryker att Ryssland inte får blanda sig i andra länders inre angelägenheter, oavsett vilken gemensam historia dessa länder och Ryssland tidigare haft.

Om Ryssland på allvar vill vara en strategisk samarbetspartner till EU måste det stå klart att grundstenarna i detta samarbete måste vara frihet, ömsesidig respekt och de demokratiska värderingar som EU-länderna delar.

Jag har inga specifika frågor till Waldner men vill understryka att varken EU eller Ryssland någonsin får ha andra intressen i ett annat land än demokratins intresse, och att detta måste vara både en utgångspunkt och ett mål för samarbetet mellan EU och Ryssland.

  Landsbergis (PPE-DE). – (LT) Herr talman, fru komissionär! Ukraina håller på att födas inför våra ögon och inför Rysslands ögon. Ryssland och vi har olika uppfattningar och därför har toppmötet givit så lite i denna fråga. I stället finns EU:s öppna utvärderingar. Det pågår en utomordentligt viktig utveckling i Ukraina. En nation av medborgare, vilket Ryssland helt klart inte är, håller på att födas. Nu är det Ukrainas stund. Men enligt våra dokument har Ryssland ett stort ansvar – enligt min uppfattning det största. Talmannen i Ukrainas parlament tog ett djärvt steg genom att tillkännage att Ukraina bara har två alternativ – antingen en delning av staten eller blodsutgjutelse. Det verkar som om Rysslands president skulle önska att valprocessen gjordes om helt och hållet från början så att oppositionsledaren skulle kunna föras åt sidan. Om Ukrainas avgående president tänker lyssna på sådana råd och utfärda ett dekret om att arrangera inte bara den andra valomgången utan ett helt nytt val kommer Ryssland att vara ansvarigt för konsekvenserna. Detta skulle bli en provokation för hundratusentals människor som skulle kunna förlora tålamodet, och detta skulle kunna leda till att den fredliga civila ordningen gick förlorad. Om de skulle ockupera presidentpalatset, vilket skedde i Georgien, skulle de kunna mötas av gevärseld från en utländsk armé. Europaparlamentet och Europeiska kommissionen – här riktar jag mina kommentarer till Benita Ferrero-Waldner – skulle officiellt kunna fråga den ryska regeringen, eller åtminstone dess representanter, om Moskvapressen lämnar korrekta uppgifter när den rapporterar om beväpnade ryska specialtrupper som förs in i Kiev iklädda ukrainska uniformer. Eftersom situationen förefaller så extrem är det svårt att förstå den sympati som uttrycks för Rysslands president – som blandade sig i helt i onödan – som om han inte kan förlora. För fjorton år sedan var vi i Litauen på liknande sätt medvetna om att majoriteten i väst tyckte synd om Michail Gorbatjov. Detta fick en dålig effekt på Kreml, och Gorbatjov förlorade ännu mer inflytande. En politik i syfte att återupprätta det ryska imperiet har nu redan besegrats i Ukraina även om president Vladimir Putin fortfarande är en maktfaktor i världen. Han har två alternativ – antingen att erkänna Ukrainas rätt att ha sin egen regering och demokratiska stat eller att utgjuta blod och få blod på sina händer som Gorbatjov. President Vladimir Putins vänner bör tala direkt med honom, inte via Leonid Kutjma, och de bör enhälligt råda honom att välja det första alternativet. Tack.

  Ferrero-Waldner, kommissionen. – (DE) Herr talman! Jag vill helt kort ta upp ett antal punkter igen. För det första vill jag ännu en gång framhålla att detta toppmöte, som jag ser det, inte alls var något misslyckande. Tvärtom gav det oss möjlighet att göra betydande framsteg. Som jag sade tidigare insisterade EU på kvalitet och på att utforma ett paket som verkligen gör det möjligt för oss att driva igenom våra angelägna frågor och våra värden som naturligtvis är mycket viktiga för oss.

Den stora frågan är hur man skall ta itu med svåra frågor. I år har vi redan ställt oss denna fråga och det beslutades att det var viktigt att göra tydliga prioriteringar, att vara öppen, att ta itu med alla problem och att hålla fast vid gemensamma ståndpunkter – och vi lyckades med allt detta, vilket var ett viktigt och positivt steg. Detta var någonting som kommissionen satte särskilt stort värde på och det gläder mig att alla ledamöter av Europaparlamentet hjälpte oss att nå detta mål. Här gäller det att finna ömsesidiga intressen, men detta förutsätter försiktighet innan man knyter fastare band och måste bygga på värden snarare än på intressen.

Ett exempel på framsteg är att vi vid WTO-förhandlingarna kom fram till ett bilateralt avtal om privat transport till och från Kaliningrad. Som redan har påpekats har vi inrättat två underkommittéer, vilket jag anser är viktigt, och detta har godkänts av Ryssland. Vi har mycket stora uppgifter framför oss som innefattar migration, visumfrågor, statistik och samarbete i gränsregionerna.

Jag vill ge ett svar till Bart Staes, vilket jag inte har gjort tidigare eftersom det naturligtvis var mycket som pågick vid detta toppmöte. Jag kan tala om för honom att José Manuel Barroso klargjorde för den ryska delegationen att en politisk lösning i Tjetjenien naturligtvis stöds av Europa, av kommissionen och av hela EU.

  Talmannen. – Tack, fru kommissionär! Jag kan avslutningsvis meddela kammaren att jag har mottagit två resolutionsförslag. Av tekniska orsaker kan dessa resolutionsförslag dock inte bli föremål för omröstning under denna omröstningsomgång.

13. Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt

  Talmannen. – Vi kommer nu fram till anförandena av de ledamöter som begär ordet. Som ni vet är anförandena begränsade till en minut vardera.

  Podkański (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Jag vill informera er om att salamitillverkaren Igloomeat SA Sokołów Polska har bett att få strykas från bilaga 12 i anslutningsfördraget. Det finns skriftliga bevis för att Igloomeat SA uppfyllde kraven i rådets direktiv 77/99/EEG av den 13 februari 2004 om bearbetning av kött. Företaget ansökte därför om att tas med på listan över företag som exporterar varor till EU:s medlemsstater, men Igloomeats ledning har ännu inte mottagit något beslut. Jag vill därför be er, herr talman, att uppmana Europeiska kommissionen att agera i detta särskilda fall och att uppmärksamma att EU-institutionerna inte agerar snabbt, vilket gör det svårt för företag från de nya EU-medlemsstaterna att verka på EU:s marknader.

  Lucas (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp den situation som drabbat en man i min valkrets, John Packwood från Isle of Wight. Han sitter för närvarande fängslad i Madrid sedan de marockanska myndigheterna utfärdat en internationell arresteringsorder mot honom. År 1997 levererade John Packwood tillsammans med tre kolleger en privatägd båt från Förenade kungariket till Marocko. En fullständig genomsökning av båten gjordes vid ankomsten, allt konstaterades vara i sin ordning och de fyra männen reste hem. Tio veckor senare hittades flera ton kokain ombord på båten. Interpol förhörde männen och kom fram till att det var helt klart att de inte var inblandade i någon brottslig verksamhet.

Förra månaden – mer än sju år senare – fick männen för första gången kännedom om den internationella arresteringsordern när John Packwood arresterades på flygplatsen i Málaga. Han sitter nu i fängelse i Madrid och detta är fullständigt oacceptabelt. Jag vill be parlamentets talman att ta upp denna fråga med de marockanska myndigheterna och begära att arresteringsordern tas tillbaka.

Den internationella icke-statliga organisationen Fair Trials Abroad har instämt i att det förefaller att vara ett uppenbart fall av missbruk av den internationella arresteringsordern, eftersom det är helt klart att männen inte kan ha varit inblandade i någon smugglingsverksamhet.

  Moraes (PSE). – (EN) Herr talman! Den 17 november fick många av parlamentsledamöterna se hur internationella fotbollsspelare utsattes för en avskyvärd skymfning vid en internationell match i Spanien som spelades mellan Spanien och England. Denna skymfning var inte en isolerad händelse. Vi har bevittnat samma sak vid internationella fotbollsmatcher och vid fotbollsmatcher över hela Europeiska unionen.

Det handlar inte enbart om trakasserier på arbetsplatsen, dvs. fotbollsstadion. Det har en symbolik och genklang som är starkare än så. Vi anser – liksom många av parlamentsledamöterna – att UEFA, det reglerande organet inom fotbollen, inte fäster tillräckligt stort allvar vid att få slut på rasismen inom fotbollen.

Fotboll är den populäraste sporten i Europa och också den största publiksporten i Europa. I Förenta staterna är de stora publiksporterna familjesporter. Så är inte fallet i Europeiska unionen. Vi uppmanar UEFA och FIFA att införa regler för att utrota rasismen inom fotbollen i hela Europa och göra den till den familjesport som vi alla vill att den skall vara.

  Villiers (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill fästa parlamentsledamöternas uppmärksamhet på ett beslut som rådet nyligen fattat om transport av levande djur. Jag vill att parlamentet tillsammans med mig beklagar att jordbruksministrarna misslyckades med att nå en överenskommelse om att begränsa transporttiderna. De misslyckades också med att komma överens om pauser för djur som transporteras för köttproduktion och de misslyckades med att komma överens om djurtätheten, dvs. det antal djur som får placeras i en enhet.

Alla dessa frågor är viktiga när det gäller att få ett slut på den nuvarande grymheten mot djur vid transport av levande djur i Europa. Det är en stor besvikelse att ministerrådet än en gång har underlåtit att beakta och anta den lösning som föreslagits av parlamentet, som konsekvent har röstat för en maximitid på åtta timmar för transport av levande djur.

Rådet har misslyckats. Det borde ha fortsatt att försöka lösa dessa viktiga frågor för att få ett slut på grymheten mot djur i Europeiska unionen.

  Martin, David (PSE). – (EN) Herr talman! Som av ett märkligt sammanträffande tänkte jag ta upp exakt samma fråga. Jag har fått bokstavligen hundratals brev från bekymrade EU-medborgare om rådets misslyckande att den 24 april nå en överenskommelse när det gäller kommissionens förslag om transport av levande djur.

Varje år transporteras ungefär tre miljoner levande djur inom Europa. För många djur varar transporten 50 timmar, för en del så länge som 90 timmar. Djuren utsätts för ett hemskt lidande under transporterna. Som Theresa Villiers redan sade har Europaparlamentet vid fyra eller fem tillfällen röstat för en maximal transporttid på åtta eller nio timmar. Rådet har ignorerat oss, och vi måste nu sätta press på rådet. Själv anser jag att endast döda djur skall få transporteras, inte levande djur, men om detta inte är möjligt bör vi åtminstone införa anständiga förhållanden för djuren och få ett slut på de alltför långa transporttiderna.

Jag hoppas att rådet äntligen skall lyssna, inte bara på parlamentet utan också på medborgarna i Europeiska unionen.

  Czarnecki, Ryszard (NI).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill be parlamentet att uppmana Europeiska kommissionen att avskaffa eller att tillfälligt skjuta upp tullavgifterna på aluminium som exporteras från Ryssland och Oberoende staters samvälde till EU:s nya medlemsstater, i synnerhet till Polen. Dessa tullavgifter infördes efter den nyligen genomförda utvidgningen av EU och slogs fast till 6 procent. Resultatet har varit en kraftigt minskad konkurrenskraft för många företag i Central- och Östeuropa. I Polen till exempel påverkar dessa tullavgifter direkt företag med 5 000 anställda och även flera tusen företag med anknytning till aluminiumindustrin. Man hör en hel del här i parlamentet om dem som har dragit nytta av EU:s utvidgning men det är värt att komma ihåg att det också finns människor som har mycket liten anledning att glädjas, och detta är inte deras eget fel. I stället för att vara själviska måste vi hjälpa dem som blir lidande som en följd av Europeiska unionens utvidgning den 1 maj.

  Talmannen. – Jag har inte noterat att några andra ledamöter har begärt ordet. Debatten är därför avslutad.

14. Världsdag mot aids

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om världsdagen mot aids.

  Kyprianou, kommissionen. – (EL) Herr talman! Det är verkligen en ära för mig att för första gången framträda inför parlamentet även om jag skulle ha varit ännu gladare om jag varit här för att tala om ett angenämare ämne. Tyvärr infinner jag mig här för första gången så att vi kan debattera och så att jag kan tala med er om ett mycket viktigt och oroväckande ämne, och med detta menar jag hiv/aids-epidemin som fortfarande utgör ett hot mot vårt samhälle.

Just i dag, den 1 december, som kallas Världsdagen mot aids, anser jag att det är viktigt att vi utbyter åsikter och några tankar om hur detta gissel kan bekämpas. Dagens datum har fått beteckningen Världsdagen mot aids, delvis för att markera de framsteg som har gjorts i kampen mot detta gissel. Men mer specifikt ger dagen oss ett tillfälle att rikta uppmärksamheten mot de utmaningar vi står inför och att intensifiera våra kollektiva ansträngningar och tänka efter och fråga varandra om vi gör tillräckligt mycket.

Under de senaste åren har vår uppmärksamhet främst varit riktad mot den tragiska situationen i Afrika söder om Sahara och i utvecklingsländerna över huvud taget. Men hiv/aids ger anledning till mycket djup och ständigt växande oro här i Europa och i våra grannländer. Detta är någonting som berör oss alla här och nu.

Ämnet för årets världsomfattande kampanj mot aids har varit kvinnor, flickor, hiv och aids. Detta var också ämnet för den årliga aidskampanjen som samordnades av FN:s aidsprogram (UNAIDS). Detta ämne är utomordentligt aktuellt. Nyligen publicerad epidemiologisk statistik visar att antalet kvinnor som drabbats av hiv-viruset under de två senaste åren har ökat över hela världen. Medan den största ökningen, i storleksordningen 58 procent, ägde rum i det östasiatiska området är det värt att notera att den näst största ökningen ägde rum i Östeuropa och i Centralasien där den uppgick till 48 procent.

Låt mig ge er en del statistiska uppgifter som publicerades så sent som i förra veckan och som är särskilt oroväckande: Ungefär 40 miljoner människor runt om i världen är bärare av hiv-viruset och nästan hälften av dem är kvinnor. I Europeiska unionen ökade antalet hiv-fall med 75 procent mellan 1996 och 2003, med den största ökningen i de baltiska staterna. Det land i Europa som har drabbats hårdast av epidemin är Ryska federationen där man beräknar att över 800 000 människor är hiv-positiva, av vilka 80 procent är unga människor under 30 år. Enligt UNAIDS beräkningar är över 500 000 människor i Europeiska unionen bärare av viruset. Av denna statistik framgår det utan tvivel tydligt att det tragiska hiv/aids-problemet sprider sig allt snabbare och att det nu inte bara har kommit fram till vår tröskel utan också in i vårt hus.

Europeiska kommissionen arbetar med frågan både inom och utom Europeiska unionen. Tillsammans med medlemsstaterna är vi den största bidragsgivaren till globalfonden för bekämpning av hiv/aids som är den viktigaste finansiären av kampen mot epidemin runt om i världen. På samma sätt intensifierar vi vårt samarbete med grannländerna med full insikt om att de befinner sig i en särskilt svår situation. I september publicerade Europeiska kommissionen ett dokument med titeln Samordnad och integrerad strategi för bekämpning av hiv/aids inom Europeiska unionen och i dess grannskap. I detta dokument sammanfattas den nuvarande utvärderingen av situationen och problemet. Det innehåller också en sammanställning över bästa metoder i kampen mot epidemins senaste våg, och uppmärksamheten riktas mot kommissionens förslag om hur man skall ta itu med situationen på kort sikt.

Kommissionens främsta målsättning är att förhindra nya fall av hiv-smitta, att minska epidemins återverkningar, att göra behandlingen med bromsmediciner tillgänglig till ett mer överkomligt pris, att involvera unga människor, att utveckla epidemiologisk övervakning av hiv/aids samt att verka för mer intensiv forskning och delaktighet för det civila samhället. Jag vill emellertid också rikta er uppmärksamhet mot vissa grundläggande aspekter av ansträngningarna att bekämpa hiv/aids. Förebyggande åtgärder är fortfarande det främsta vapnet i kampen för att förhindra en spridning av viruset. Vi är i stort behov av en informationskampanj i hela EU. Det är viktigt att komma ihåg att informationskampanjerna på 1980-talet inte riktade sig till dagens unga människor och att det i dag därför finns ett akut behov av att göra nya ansträngningar så att vi kan nå fram med budskapet just till dessa människor. Planeringen har redan inletts och en konferens om detta ämne kommer att hållas i nästa vecka med medlemsstaterna, de internationella organisationerna och företrädare för det civila samhället. Eftersom målgruppen för en allmän kampanj kommer att vara allmänheten och unga människor finns det ett klart behov av att andra partner planerar och genomför specialiserade kampanjer som är riktade till utsatta grupper och där man alltid tar hänsyn till varje grupps speciella behov.

Jag vill understryka att uppfattningen att spridningen av hiv är begränsad till dessa utsatta grupper helt saknar grund. Tvärtom är hiv/aids ett ämne som berör oss alla, kvinnor, män, flickor och pojkar, och det är ett ämne som berör oss här och nu. Man beräknar att en stor andel människor med hiv-virus som bor i Europeiska unionen inte vet om att de är bärare av viruset. Resultatet är att risken för spridning av viruset ökar och dessa människor kan naturligtvis inte dra nytta av den behandling som finns att tillgå. I stort sett kan det förefalla som om det fanns ganska god tillgång till behandling med bromsmediciner till överkomligt pris i Europeiska unionen. Trots det har vissa medlemsstater uttryckt sin oro inför framtiden, dvs. att kostnaderna för behandling fortfarande är höga om, eller snarare när, antalet hiv-fall skjuter i höjden. Detta är en av de viktigaste frågor som Europeiska kommissionen arbetar med. Kommissionen har också tagit upp frågan och fortsätter att diskutera den med medlemsstaterna och med läkemedelsindustrin i syfte att finna effektiva sätt att lösa dessa problem. Vi får emellertid inte underskatta de ekonomiska följderna av hiv/aids-epidemin, vilka är enorma. Kostnaderna för behandling med bromsmediciner är bara en aspekt av dessa ekonomiska följder. På makroekonomisk nivå leder hiv/aids till ökade kostnader för sjukvård och social trygghet. Epidemin leder till minskad arbetskraft och minskad produktivitet, vilket i sin tur leder till ökade arbetskraftskostnader. Det ackumulerade resultatet får en negativ effekt på investeringar, produktion och inkomst per person. Kort sagt innebär hiv/aids-epidemin ett mycket allvarligt hot mot hälsa, utveckling och trygghet över hela världen.

Bortsett från den ekonomiska aspekten är hiv/aids emellertid också ett problem när det gäller de mänskliga rättigheterna. Stigmatiseringen och den negativa diskrimineringen är ämnen som berör Europa lika mycket som varje annan del av vår planet och man kan inte bortse från detta. Den psykologiska aspekten av hiv/aids och den isolering som sjukdomen leder till måste hanteras med samma beslutsamhet. Om man inte tar hänsyn till dessa aspekter finns det risk för att de tidigare nämnda insatserna för förebyggande arbete och medicinsk vård inte blir effektiva. Ämnet hiv/aids får inte längre vara ett tabubelagt ämne. Det är ytterst viktigt att ämnet diskuteras öppet och att den sociala stigmatiseringen äntligen upphör. Endast så kommer man att ta itu med frågan på ett effektivt sätt. Öppen diskussion är en integrerande del av informationskampanjen som i sin tur kommer att bidra mest till det förebyggande arbetet. Vi alla, särskilt Europeiska unionens institutioner, dvs. Europaparlamentet och Europeiska kommissionen, men framför allt medlemsstaterna, måste inse och erkänna den nya oroväckande förvärringen av hiv/aids-problemet. Låt oss sluta bedra oss själva och tro att problemet är under kontroll eller att det åtminstone hålls tillbaka. Tvärtom måste vi öka våra ansträngningar att bekämpa problemet i den utsträckning som krävs för att våra insatser skall vara effektiva. Jag är optimistisk och tror att vi tillsammans skall kunna uppnå detta.

  Bowis (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! I dag har våra diskussioner dominerats av Ukraina, och i Ukraina dör människor, inte på grund av den politiska krisen, utan på grund av aidskrisen. För tio år sedan fanns det 183 registrerade fall av hiv/aids där, idag, år 2004, finns det 68 000. Det är samma nivå på problemet som i vår egen världsdel. I hela världen har närmare 40 miljoner människor hiv och som kommissionsledamoten sade måste vi vidta åtgärder för att förebygga och lösa detta problem.

I år har fokus legat väldigt mycket på kvinnor och barn. I de afrikanska länderna söder om Sahara utgör kvinnorna, som kommissionsledamoten redan påpekade, ungefär 57 procent av de hiv-positiva och mer än 60 procent av de hiv-positiva i åldrarna 15 till 24 år. Det är av grundläggande betydelse att hitta lämpliga vacciner för dem innan de når sexuellt aktiv ålder.

Siffrorna för föräldralösa barn är också förskräckande. Det finns 15 miljoner föräldralösa barn i världen och 12,3 miljoner av dem lever i de afrikanska länderna söder om Sahara. Det finns 1,8 miljoner bara i Nigeria och det kommer att finnas 1,5 miljoner i Sydafrika år 2010. Och så fortsätter det.

Vi måste vidta åtgärder i linje med vår resolution. Vi måste vidta åtgärder mot hiv/aids och mot sjukdomar och åkommor såsom tuberkulos, hepatit C, psykisk sjukdom och depression. Vi måste finna vårdformer som bättre lindrar plågorna för dem som håller på att dö i aids, särskilt i utvecklingsländerna. Vi måste skydda sjukvårdspersonalen från att smittas av aids via stick från nålar. Gå och se utställningen här i parlamentet i dag.

Jag välkomnar kommissionsledamotens uttalanden. Jag välkomnar också det arbete som Pavel Telicka utförde inom detta område under sin tid som kommissionsledamot. Vi uppmanar kommissionsledamot Markos Kyprianou och hans kollega kommissionsledamot Louis Michel att göra sitt yttersta för att stänga dörren mot den epidemi som hotar Europa och resten av världen.

  Van Lancker (PSE), på gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Även jag vill tacka kommissionen för dess uttalande även om jag hoppas att kommissionär Markos Kyprianou inom kort skall kunna komma hit med fler nyheter, fler hårda fakta och mer specifika avsikter från kommissionens sida. Jag vill framför allt tacka Human Aids för att organisationen under årets Världsdag mot aids främst kommer att inrikta sig på kvinnor, flickor, hiv och aids. Det finna goda skäl att göra det.

Siffrorna talar för sig själva. Aids håller mer och mer på att få ett kvinnligt ansikte. Antalet kvinnor som smittas av hiv/aids växer med förfärande hastighet. Vilka är då dessa kvinnor? Är det kvinnor med allvarligt riskbeteende eller är det kvinnor som har varit sexuellt aktiva med alltför många partner? Inte alls. I de flesta fall är det vanliga, ofta unga, kvinnor som är mycket sårbara på grund av sitt kön. De är ofta gifta, de är ofta mycket trogna mot sina partner och är mödrar till barn. Det kanske kan vara viktigt att upplysa Vatikanen om att 88 procent av de ugandiska flickor och kvinnor som är hiv-positiva är gifta och inte har haft några andra partner än den man som de delar sitt liv med. Dessa kvinnor är sårbara på grund av bristen på social jämlikhet och tillgång till utbildning och sjukvård men också på grund av att de inte har några egna inkomster och ofta inte har någon möjlighet att förhandla om sin egen sexualitet.

För dessa kvinnor är preventivmetoden ABC – Abstinence, Being faithful and Condoms (avhållsamhet, trohet och kondomer) – långt ifrån tillräcklig. För att kunna bekämpa aids effektivt behöver vi mer än bara ABC. Vi behöver hela alfabetet. Till att börja med vill jag lägga till bokstaven M för mikrobicider och bokstaven V för vacciner eftersom dessa innebär lovande utsikter för kvinnor som kanske äntligen kan få kontroll över sina egna preventivmetoder. Enligt min uppfattning är det av avgörande betydelse att Europeiska unionen investerar mer i forskning kring och utveckling av dessa nya produkter. Jag vill också tillägga bokstaven E för empowerment (myndigförklaring) eftersom kampen mot aids helt enkelt är omöjlig utan att man stärker kvinnornas rättigheter och utan att man bekämpar våldet mot dem.

Herr kommissionär! Därför ser jag verkligen fram emot den globala handlingsplan som kommissionen kommer att presentera för oss under våren 2005, eftersom det faktiskt är en global strategi vi behöver. Det är naturligtvis inte tillräckligt att välmenande kommissionärer som ni själv och kommissionär Louis Michel förbinder sig att bekämpa aids. Frågan måste också behandlas av kommissionsledamöterna med ansvar för lika möjligheter, utrikeshandel, rättsliga frågor och naturligtvis även av kommissionsledamoten med ansvar för budgetfrågor. Jag hoppas att Europeiska unionen kommer att fortsätta att spela en ledande roll för att få fram fler ekonomiska resurser till kampen mot hiv/aids men också att unionen kommer att fortsätta att förbättra samarbetet mellan medlemsstaterna utifrån en sammanhängande flerårsplan. Jag beklagar att det nederländska ordförandeskapet inte är närvarande här i dag, för jag skulle vilja tacka ordförandeskapet för att det har haft modet att ta upp denna fråga på dagordningen. Jag anser också att EU bör göra mer för att öka sina ekonomiska åtaganden. Fram till 2008 anser jag att vi bör kunna tredubbla våra ekonomiska åtaganden.

Avslutningsvis anser jag det viktigt att kvinnor personligen görs delaktiga i utformandet av en global plan av detta slag – särskilt kvinnor och flickor som lever med hiv/aids, för de är inte bara epidemins offer utan också viktiga partner när man skall utforma en bra politik. Jag hoppas därför att kommissionen kommer att ta med dem bland de aktörer som skall utarbeta denna globala plan.

  Krahmer (ALDE), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! En tidsinställd bomb tickar i Europa och den heter aids. Under flera år har antalet nya fall av aids-smitta ökat med oroväckande hastighet. Denna ökning innefattar också Europa där särskilt Östeuropa har drabbats, både de nya medlemsstaterna och Ryssland.

De allra flesta nya fallen av aids-smitta finns bland unga människor mellan 15 och 25 år och särskilt bland kvinnor. En ny vårdslöshet har smugit sig in i deras sätt att förhålla sig till hiv och aids. Nya mediciner och behandlingsformer har förbättrat situationen för hiv-patienterna så att viruset håller på att bli mindre skrämmande och tanklösheten har blivit en livsstil för många. Sådan tanklöshet är livsfarlig! Det bästa skyddet mot hiv är att använda kondom. Detta är ett faktum och det borde stödjas och främjas av alla områden i samhället. Avhållsamhet är naturligtvis också ett sätt att skydda sig mot aids, men man bör överlåta åt individerna att avgöra om de vill tillämpa avhållsamhet eller använda kondom.

Moraliska vädjanden är inte till någon nytta när det gäller att hindra spridningen av viruset. I stället måste vi uppmuntra var och en att handla på ett ansvarsfullt sätt och att visa ansvar både mot sig själva och mot andra. Det är politikernas uppgift att skapa de villkor som gör det möjligt för så många män och kvinnor som möjligt att fritt fatta detta beslut för egen del.

De viktigaste inslagen i det förebyggande arbetet är sexualundervisning utan tabun och tillgång till kondomer, framför allt i skolor och för unga människor. Jag är mycket glad över att kommissionär Markos Kyprianou särskilt betonade detta.

I många afrikanska och asiatiska länder håller aids på att avfolka hela regioner, till exempel Sydafrika där mer än hälften av befolkningen är smittad av viruset. Detta är inte längre en katastrof enbart i mänskligt avseende utan också i ekonomiskt avseende. Jag vill vädja till EU-medlemsstaternas ansvarskänsla och påminna om de åtaganden de redan har gjort. Vi välkomnar att några medlemsstater, till exempel Förenade kungariket, Sverige och Nederländerna, har gett betydligt större ekonomiskt stöd till den internationella fonden än de har förbundit sig att göra. Tyvärr har en del av de andra medlemsstaterna fullgjort sina åtaganden bara delvis eller inte alls. Aids är en av 2000-talets globala utmaningar. Framför allt är det de västliga samhällenas uppgift att organisera en kamp mot denna epidemi. Vi behöver diskussioner utan tabun i de västliga samhällena om nya metoder i det förebyggande arbetet eftersom särskilt de afrikanska och asiatiska samhällena är beroende av hjälp utifrån, eller med andra ord från oss.

  Schlyter (Verts/ALE), för gruppen. – Tack kommissionen för ett bra uttalande! Miljoner människor i syd lider av hiv/aids och försvagade av hiv faller de offer för andra sjukdomar såsom malaria och tuberkulos. Miljoner barn som saknar föräldrar sliter ut sina kroppar för att odla den mat de behöver. Många av dem får inte tillgång till några mediciner och nästan ingen av dem har mediciner anpassade för barn.

Undantag från TRIPS-avtalet medger export av generiska läkemedel men EU-länderna är senfärdiga att implementera detta, en senfärdighet som leder till lidande och som för varje dag som går ökar lidandet och antalet dödsfall.

Idag har kommissionen och rådet chansen att visa att denna väntan skall få ett slut. Bättre tillgång till läkemedel måste emellertid kombineras med ökad information och kunskap om hiv, en ambitiös biståndspolitik och en rättvis handel så att dessa länder har råd med en ekonomisk utveckling som utvecklar handeln.

  Agnoletto (GUE/NGL), på gruppens vägnar. – (IT) Det scenario som har beskrivits här är inte bara resultatet av en naturkatastrof utan det är också en tragisk syntes mellan ett aggressivt virus och den ohämmade profithungern hos målmedvetna, mäktiga organisationer som de multinationella läkemedelsföretagen.

Medan 95 procent av de hiv-positiva i världen redan i dag saknar tillgång till behandling kommer situationen helt säkert att bli ännu värre efter den 1 januari 2005 när undantaget från artikel 31 i TRIPS-avtalet upphör. Indien, med en miljard invånare, och andra utvecklingsländer kommer då inte längre att kunna tillverka läkemedlen. Inte heller nu kan de som tillverkar dem sälja dem till andra utvecklingsländer eller till afrikanska länder.

Europeiska unionen måste därför gå längre än att bara prata och göra principuttalanden och i stället göra alla tänkbara ansträngningar framför allt för att få ett förlängt undantag från TRIPS-avtalet i avvaktan på en genomgripande förändring av det. Inte bara detta, Europeiska unionen måste också motsätta sig USA:s taktik att utöva utpressning mot utvecklingsländerna i sina bilaterala avtal i syfte att hindra dem från att använda eller importera generiska läkemedel, vilket de har rätt till enligt Doha-deklarationerna.

Globala fonden för bekämpning av aids måste stödjas genom en ökning av anslagen till fonden. Jag föreslår att anslagen, åtminstone för Europeiska unionens del, bör uppgå till en miljard euro och att alla, även Italien, bör stå fast vid de åtaganden som de har gjort. Enligt Fortune är medellönen för de verkställande direktörerna i de nio största läkemedelsföretagen i världen 42 miljoner US-dollar om året. Samtidigt dör tiotals miljoner människor utan att kunna få någon behandling.

Inför en sådan orättvisa bör man göra sig av med alla moraliserande argument. Vi bör komma ihåg att en kondom är någonting mycket användbart, att det är ett hälsohjälpmedel som bör distribueras helt kostnadsfritt. Kondomen är ett av de verktyg som behövs för att besegra viruset.

  Belohorská (NI). – (SK) Herr kommissionär! I dag är det världsdagen mot aids och ert uttalande om detta ämne var enligt min mening mycket bra, men det var ändå bara ett uttalande. Jag hoppas att det kommer att följas av praktiska åtgärder från er sida som kommer att bidra till att lindra situationen. Världsdagen mot aids i dag innebär en uppmaning till oss att vara medvetna om vilka slags beslut vi måste fatta som politiker. Aids är en sjukdom som sprider sig utan hänsyn till några gränser och därför är dagens beslut att hälso- och sjukvården bör vara en fråga för de enskilda staterna inte något bra beslut. Aids syns inte, det märks inte och känns inte. Det är en sjukdom som passerar gränser och som inte bryr sig om några tulltjänstemän. En sjukdom som började bland riskgrupper – bland homosexuella och sedan blödarsjuka och därefter bland blodgivare och narkotikamissbrukare. Nu ser vi också att ett stort antal kvinnor blir smittade. Men vad som inte har sagts är att mellan 5 och 5,5 miljoner av de 40 miljonerna är barn och ungdomar. Detta är alarmerande siffror. Det har sagts här i dag att sjukdomen smittar genom sex. Jag talar om kärlek. Kanske det är därför som kvinnor så ofta blir offer. Jag vill också passa på och nämna några människor som inte har nämnts här i dag. Det är sjukvårdspersonalen, de människor som är beredda och villiga att riskera sina liv. De är frivilliga. Men är vi medvetna om att det antagligen är dessa sjukvårdsarbetare som kommer att bli de första offren för de sjukvårdsreformer som Europeiska unionen förbereder? Detta är ett dåligt sätt att tacka dem för deras arbete.

  Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill tacka Europeiska kommissionen för dess strategiska regelverk från oktober 2003 och den föreslagna verksamhetsplanen för nästa år som också innefattar konkreta och riktade åtgärder. EU, som är den näst största bidragsgivaren till globala fonden för bekämpning av aids, har stått för omkring 18 procent av fondens sammanlagda ekonomi. Ändå står vi inför en situation där antalet nya aids-fall ökar dramatiskt både inom EU och i andra länder. Kommissionär Markos Kyprianou sade i ett pressmeddelande att många unga människor som nu blir smittade var alltför unga för att förstå den första aids-kampanjen. Detta är utan tvivel riktigt. Ändå måste man komma ihåg att många unga människor helt enkelt får felaktig information då man i dag framför allt beskriver aids som en behandlingsbar sjukdom. Läkemedelsindustrin lämnar också sitt bidrag genom att framställa aids som en besegrad epidemi. Men faktum är att även de bromsmediciner som finns tillgängliga har betydande biverkningar och att det naturligtvis är uteslutet att man skulle kunna leva ett normalt liv.

Vidare måste man också ta hänsyn till de höga kostnaderna för behandling, som rör sig mellan 7 000 och 12 000 euro om året, eftersom dessa kostnader är en mycket stor börda för ett lands sjukvårdsbudget. Därför vill jag uppmana till forskning och utveckling för att få fram bättre och framför all, billigare medicinering, eventuellt med hjälp av generiska läkemedel så att dessa kan göras tillgängliga för bredare befolkningslager. Någonting som jag anser särskilt oroväckande är bristen på medvetenhet om problemet bland unga människor som när de i intervjuer får frågan om varför de har en så lättsinnig inställning till sjukdomen svarar: ”Vilket liv skall jag skydda mig för?”

Jag anser därför att den plan som utformas av kommissionen också måste innefatta denna helhetssyn och framför allt att den måste kombinera utbildning med strävan att om möjligt göra livet som helhet meningsfullt.

  Van den Berg (PSE). – (NL) Herr talman! 70 procent av de 40 miljoner människor som lider av aids bor i Afrika. Det huvudsakliga syftet med millenniemålen är att lägga fokus på grundläggande hälso- och sjukvård där så behövs. EU använder för lite av sin gemenskapsbudget för utvecklingssamarbete till grundläggande hälso- och sjukvård, som bör kopplas till god näring, tillgång till rent dricksvatten och grundläggande utbildning. Kommissionär Louis Michel har sagt att han skall göra ett nytt uttalande för att informera om EU:s prioriteringar på området utvecklingssamarbete. Herr kommissionär! Jag hoppas verkligen att det som ni nyss sade också kommer till uttryck i detta nya uttalande.

Enligt FN skulle vi kunna förhindra att 27 miljoner av de 45 miljoner människor som är i riskzonen smittas, om vi genomför en särskild kampanj. Vi har stor erfarenhet av sådana globala kampanjer. Det krävs dock en enorm insats och vi bör därför ägna vår kraft åt detta.

Det har sagts tidigare att vi inom EU kan uppmana de enskilda medlemsstaterna att förmå läkemedelsindustrin att tillverka billigare produkter. Vi kan införa ett undantag för utvecklingsländerna, så att TRIPS-avtalet inte hindrar dem från att framställa läkemedel för lågprismarknaden.

Slutligen gjorde Vatikanen för ett par dagar sedan, genom kardinal Javier Lozano Barragán som är ordförande för Påvliga rådet för själavård i sjukvården, ett uttalande om att aids orsakas av immunitet, brist på moral och själens patologi och måste bekämpas genom korrekta sexualvanor. Jag anser att detta yttrande är diskriminerande och stigmatiserande, och att kommissionär Markos Kyprianou har rätt i att vi inte får stigmatisera aidspatienter på det viset. Det gläder mig att kommissionären härigenom i princip har gett Vatikanen ett uttryckligt svar.

  Andria (ALDE). – (IT) Årets rapport från UNAIDS om epidemins utveckling är ännu mer alarmerande än tidigare: prognosen för Afrika söder om Sahara och dess överlevnad under det nya århundradet är mycket oroväckande. Detta är ännu en tragedi i en lång rad andra, lika allvarliga mänskliga tragedier, som exploateringen av barn och vuxna i prostitution, narkotikamissbruket, avsaknaden av hygiennormer, splittringen av familjer och det ökande antalet föräldralösa barn samt spädbarnsdödligheten, som har nått skrämmande proportioner: 500 000 barn i världen dör varje år i aids, vilket motsvarar 1 300 barn varje dag.

Därför är det viktigt att Europaparlamentet i dag står enat, oavsett partitillhörighet eller nationalitet, och vädjar till samtliga EU-medlemsstater – till att börja med mitt hemland Italien – att ta vara på alla de insatser som hittills har gjorts och att ge sitt fortsatta stöd till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, malaria och tuberkulos.

Låt oss inte anta en reduktionistisk syn på kampen mot aids eller glömma att viruset inte bara överförs på sexuell väg, utan även sprids på många andra sätt, t.ex. genom infekterade sprutor, amning och avsaknad av ordentliga hälsokontroller. Vi får inte heller glömma att kondomer bara är ett sätt – om än ett effektivt sådant, det kan vi slå fast – att begränsa spridningen men inte att stoppa viruset.

Om vi verkligen vill bekämpa denna sjukdom måste vi angripa den vid dess sociala, ekonomiska och etiska rötter genom att höja levnadsstandarden och preventions- och behandlingsinsatserna i de värst drabbade länderna.

  Aubert (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Jag vill ta upp två saker som rör den tragiska situationen i vissa utvecklingsländer. För det första bör vi inte bara inrikta oss på den viktiga frågan om läkemedel eller ett framtida vaccin, utan också ägna oss åt närsjukvård, dvs. att upprätta eller återupprätta vårdinrättningar som ligger så nära samhällena som möjligt. De strukturanpassningsplaner som under senare år har genomförts i de aktuella länderna, särskilt i Afrika, har tyvärr fått negativa konsekvenser för dessa inrättningar. Dessutom måste vi ge allt vårt stöd åt lokala initiativ från det civila samhället och åt nätverk på plats som består av lokala företrädare och myndigheter, föreningar, anhörigvårdare och medlare från de berörda samhällena, som med viss framgång har arbetat tillsammans för att bekämpa aids.

För det andra beror den ökande infektionsfrekvensen hos kvinnor inte enbart på att de är mer mottagliga eller har otur. Den är också ett resultat av det våld – främst sexuellt – och den grova diskriminering som kvinnor i olika delar av världen utsätts för. Sådant våld har inte med kulturella faktorer att göra, vilket är den felaktiga förklaring som ibland ges. Saken måste kallas vid sitt rätta namn och bekämpas därefter. Dessa två synpunkter visar därför att aids är lika mycket ett socialt problem som ett medicinskt. Låt oss inte glömma bort det.

  Wijkman (PPE-DE). – Herr talman! Jag kommer väl ihåg när hiv-epidemin började utvecklas på 1980-talet. Redan vid den tiden fanns det prognoser som förutsade att spridningen av epidemin skulle kunna bli precis så allvarlig som situationen är idag i delar av världen, inte minst i Afrika.

Men sådana prognoser avfärdades vid den tiden som rena domedagsprofetior. Följden blev att världen länge –- alltför länge – blundade för epidemins allvar och gjorde alltför lite när det gällde att utveckla effektiva program för prevention, inklusive preventivmedelsrådgivning, att bygga ut vården av de sjuka och att stödja forskning kring effektivare mediciner och ett effektivt vaccin.

Idag har världen äntligen vaknat men insatserna för prevention är fortfarande otillräckliga. Om vi inte gör mer än för närvarande för att förebygga spridningen kommer epidemin, enligt experter, inte att nå sin biologiska kulmen förrän 2060. Jag vågar inte tänka på vilka konsekvenserna skulle vara i form av mänskligt lidande och ekonomisk och social kris.

Låt oss betrakta denna resolution som en stark uppmaning till beslutsfattare världen över, och inte minst till EU-kommissionen och medlemsländernas regeringar, att vi måste fortsätta att ge ännu större prioritet till bekämpningen av denna epidemi i framtiden. Det kräver att vi avsätter avsevärt mer resurser, både för vårt eget hiv-program och för den globala fonden. Om vi inte gör det blir konsekvenserna ödesdigra ur humanitär, ekonomisk och socialt synpunkt och även utifrån perspektivet av säkerhet och stabilitet.

Kommissionen har lyft sig i håret de senaste åren i sin strategi för hiv-bekämpning men precis som Bowis och Van Lancker menar jag att vi behöver långt ambitiösare tag i framtiden.

  Valenciano Martínez-Orozco (PSE). – (ES) Herr talman! I dag på Världsdagen mot aids vill även jag, liksom andra ledamöter, först uppmärksamma institutionerna på den mest oroväckande delen av denna tragedi, nämligen sjukdomens spridning bland kvinnor och flickor. Jag vill därigenom, och genom att agera i linje med mitt eget personliga politiska engagemang för kvinnor, understryka sjukdomens enorma konsekvenser för mänskligheten, utvecklingen och världens framtid.

Hälften av de 40 miljoner människor som är smittade är kvinnor och flickor. Andelen ökar i nästan alla regioner och är hela 57 procent i Afrika söder om Sahara. Jag skall ge ett enda exempel som gäller den industrialiserade världen: Kvinnor med latinamerikansk bakgrund och afroamerikanska kvinnor utgör en fjärdedel av alla kvinnor i Förenta staterna och står samtidigt för 80 procent av aidsfallen.

Feminiseringen av aids är ännu en form, den yttersta formen, av våld mot kvinnor, och vi har inte gett dem medel att skydda sig mot sjukdomen, grundläggande medel som sexualupplysning, främjande av reproduktiva rättigheter eller information om hur man skyddar sig mot infektion. Infektionsrisken ökar på grund av de sociala normer som gör att unga kvinnor och flickor är okunniga om sexualitet och att det sexuella våldet inom och utanför äktenskapet inte är straffbart.

Den socialdemokratiska gruppen uppskattar att kommissionen prioriterar utbildning inom sin politiska ram för bekämpning av fattigdomsrelaterade sjukdomar.

För det andra, herr talman, vill jag framföra ett klagomål. Jag anser att den katolska hierarkin visar prov på bristande omdöme i kampen mot aids. I dag uppmärksammar Vatikanen Världsdagen mot aids genom att påstå att sjukdomen är själslig och kalla den för ”moraliskt immunbristsyndrom”, vilket visar på den katolska kyrkans etiska och sakliga brister. Genom generalsekreteraren för den spanska biskopskonferensen – Spanien är det europeiska land där antalet smittade ökar mest – har den katolska kyrkan för avsikt att politiskt motarbeta världskampanjen mot aids genom att påstå att preventivmedel är osäkra och förespråka avhållsamhet och trohet som sätt att undvika infektion.

Uttalandet skulle inte anses värt ett bemötande om det inte vore för att aids dödar miljontals människor, även barn, om inte det sexuella våldet, som omöjliggör avhållsamhet, var en daglig realitet i många samhällen i Afrika och Asien, om det inte fanns 15 miljoner föräldralösa barn, om det inte var ett angrepp på mäns sexuella och reproduktiva frihet och om det därför inte var ett angrepp på de mänskliga rättigheterna och ett regelrätt folkmord.

Det handlar om liv eller död och vi är inte säkra på att biskopskonferensen har förstått det.

  Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera min kollega Richard Seeber till hans allra första anförande i denna kammare. Jag anser att dagens debatt än en gång visar att våra analyser är riktiga, att siffrorna är dramatiska och att det finns stöd för avsiktsförklaringarna, men att de åtgärder som har vidtagits inte är tillräckliga, att opinionen inte har svängt och att situationen fortfarande är lika allvarlig.

Jag kan bara instämma i allt som har sagts. Aids är vår tids sjukdom och återspeglar det som har gått snett i vårt samhälle. När det gäller aids kan vi inte bara säga åt människor att leva på ett annat sätt, att inte göra vissa saker och att vara mer ansvarsfulla. Det finns ett tydligt samband mellan aids och fattigdom. De som drabbas av aids är främst människor som lever på mindre än en dollar om dagen och lider av hungersnöd. Aids är i dag en sjukdom som framför allt drabbar de utsatta: barn, ungdomar och kvinnor. Aids är också ett resultat av bristande prevention, utbildning, sexualupplysning, sysselsättning och jämställdhet i världen. Därför finns det inte en enda lösning och en enda behandling. Vi måste arbeta vidare med de förebyggande åtgärder som redan har vidtagits och därför är det viktigt att vi tar hänsyn till aidsfrågan i utformandet av vår politik inom områdena hälso- och sjukvård, utveckling, utbildning, familj och sysselsättning och i utformandet av den övergripande synen på våra förpliktelser.

Jag uppmanar kammaren att inte skjuta ifrån sig detta globala ansvar och att se till att vi är främst i världen när det gäller aidsforskning.

  Segelström (PSE). – Herr talman! Idag uppmärksammar EU-parlamentet den internationella aidsdagen. Det är viktigt att vi ger de drabbade vårt fulla stöd och att vi tar vår del av ansvaret för folkhälsan på största allvar.

För första gången sedan hiv/aids upptäcktes är det nu fler kvinnor än män som smittas. I vissa områden är unga kvinnor upp till två och en halv gånger mer smittutsatta än de jämnåriga unga männen. I vissa länder är nära 60 procent av de smittade kvinnor. Många kvinnor och flickor är särskilt sårbara för smitta på grund av andras – mäns – riskbeteende och den ojämställda syn på sexualitet och sexuella rättigheter för män respektive kvinnor som råder i världen.

Konsekvenserna av hiv/aids-epidemin är långt större för kvinnor och barn än för män och pojkar. FN-organet UNAIDS har därför i år valt temat ”Kvinnor, flickor, hiv och aids”. När anhöriga blir sjuka eller dör är det framför allt kvinnorna och flickorna som får ta hand om de sina. När sjukvårdssystemen blir överansträngda eller kollapsar till följd av hiv/aids är det kvinnorna och flickorna som måste täcka upp med ökad vård och omsorg i hemmen. Kvinnorna får inte heller samma tillgång till vård eller bromsmediciner som män. Likaså gör gamla, traditionella synsätt som att män har rätt till sex att många gifta kvinnor inte kan skydda sig mot smitta som deras män för med sig efter att de varit otrogna.

Därför är det upprörande att Vatikanen idag i tidningen El Pais kallar aids en moralisk immunsjukdom. Att skuldbelägga sjuka anser jag vara både omänskligt och okristligt. Jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter måste vara gemensamma mål för alla världens länder, och framför allt ett ansvar för alla män. Kvinnor måste stärkas i sin förhandlingsposition när det gäller kondomanvändningen. Kvinnor måste överlag ges förstärkta rättigheter och bättre levnadsomständigheter.

Vi är alla förlorare idag, men en ny hiv-medicin börjar nu testas i Sverige som, om den fungerar, blir en världssensation. Ett förebyggande vaccin är väl det vi alla drömmer om så låt oss hoppas på ett positivt resultat.

(Spridda applåder)

  Kyprianou, kommissionen. – (EL) Herr talman! Jag har lyssnat mycket noga på de frågor som har tagits upp och de åsikter som har framförts under denna debatt. Jag måste säga att det verkligen är glädjande och uppmuntrande att höra att de ärade ledamöterna inte bara delar mitt starka engagemang när det gäller hiv/aids, utan också min fasta övertygelse att vi måste göra en effektiv och omfattande insats för att lindra den förfärliga nöd som ger upphov till epidemin, både inom EU och i resten av världen. Vi måste framför allt inse allvaret i dagens situation.

Låt mig dock kommentera några av de frågor som de ärade ledamöterna har tagit upp. Jag vill först betona och upprepa att denna fråga angår oss alla, inte bara särskilt utsatta grupper, vilket de ärade ledamöterna redan har påpekat. Den angår tvärtom varenda en av oss och om detta vittnar sjukdomens spridning inom familjer, vilket drabbar hela släkter och minderåriga barn, inte bara i utvecklingsländerna utan även inom själva EU. Jag vill försäkra er om att hela Europeiska kommissionen, alla mina kolleger och jag själv, är medvetna om denna fråga. Vi delar samma engagemang och samma målsättningar, och jag försäkrar att jag och samtliga mina kolleger kommer att samarbeta fullt ut för att bekämpa problemet och upprätta och genomföra program för detta ändamål.

När det gäller forskning vill jag påminna er om att forskningen kring ett hiv-vaccin ges hög prioritet i det sjätte ramprogrammet för forskning och utveckling och att vi räknar med att avsätta upp till 130 miljoner euro för denna verksamhet. I fråga om läkemedel vill jag poängtera att jag helt håller med om att alla som är drabbade av denna sjukdom måste ha tillgång till billiga läkemedel, särskilt fattiga länder och fattiga delar av befolkningen som inte har råd med dyra behandlingar. Låt mig också påminna er om att kommissionen nyligen antog ett förslag om tvångslicenser för export av läkemedel till behövande länder, vilket också nämns i resolutionen. Denna fråga behandlas just nu genom medbeslutande, och att döma av tidigare känsliga ärenden förväntar jag mig att en undersökning genomförs inom kort så att förslaget kan färdigställas så fort som möjligt och därmed ge tillgång till just billiga läkemedel.

Jag påminner återigen om hur oerhört viktigt det är att få bort det sociala stigmat. Ett av de allvarliga problemen med sjukdomsspridningen i dag är att många människor bär på eller på annat sätt har drabbats av viruset utan att själva veta om det, på grund av det sociala trycket. De genomgår inte de nödvändiga testerna av rädsla för det stigma som finns, och därmed sprider de infektionen vidare inom sin familj. Man måste lägga särskild vikt vid att utbilda människor och skapa insikt om att sjukdomen inte får leda till ett socialt stigma, utan att den tvärtom bör hanteras på samma sätt som alla andra allvarliga epidemiska sjukdomar.

Till sist vill jag återigen försäkra er om att Europeiska kommissionen är djupt engagerad i kampen mot detta gissel. Jag välkomnar och uppskattar det aktiva intresset för frågan och vill även på kommissionens vägnar tacka parlamentet för detta. Vi hoppas att vi kan skapa en nära och effektiv allians i denna kamp, så att problemet verkligen hanteras på bästa sätt. Det finns inget utrymme för självbelåtenhet, utan vi måste arbeta vidare med samma djupa engagemang och samma energi för att förebygga och stoppa sjukdomens spridning. Vi måste dock samtidigt bistå de som redan har drabbats och hjälpa till med deras behandling. Jag ser med intresse fram emot en konstruktiv dialog mellan kommissionen och parlamentet så att vi kan uppnå våra gemensamma mål.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit fem resolutionsförslag.⁽¹⁾

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 142)

  Szymański (UEN).  – (PL) Kampen mot aids bör förena alla välvilliga människor. Den strategi som läggs fram i det gemensamma resolutionsförslaget och som bygger på främjandet av ”reproduktiva och sexuella rättigheter” utestänger dessvärre miljontals människor i Europa och resten av världen. Miljontals människor runt om i världen anser nämligen inte att man kan uppnå positiva resultat genom att förespråka aborter och preventivmedelsanvändning eller genom att erbjuda sexualupplysning till allt yngre barn i strid med föräldrarnas rättigheter och utan vare sig deras vetskap eller tillåtelse.

Många människor i Europa motsätter sig detta av moraliska skäl, och med all rätt. Man har dessutom inte kunnat påvisa något samband mellan främjandet av sådana ”reproduktiva rättigheter” och en minskning av antalet aidsdrabbade. Det rakt motsatta är fallet. I vissa afrikanska länder, till exempel Uganda, har man minskat antalet smittade avsevärt, inte genom att uppmuntra kondomanvändning utan genom att förespråka avhållsamhet och ett mer ansvarsfullt sexuellt beteende.

Det skamlösa främjandet av ”reproduktiva rättigheter” gör att jag omöjligen kan rösta för denna resolution.

(1) Se protokollet.

15. EU-medborgarnas pass

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0028/2004) av Carlos Coelho för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om kommissionens förslag till rådets förordning om standarder för säkerhetsdetaljer och biometriska kännetecken i EU-medborgarnas pass.

  Frattini, kommissionen. – (EN) Herr talman! Först av allt vill jag framföra ett mycket varmt tack för möjligheten att uttrycka mina synpunkter på betänkandet och ändringarna till detta viktiga utkast till förordning. Jag vill också gratulera föredraganden, Carlos Coelho, till hans värdefulla bidrag till denna debatt.

Innan jag lägger fram mina synpunkter vill jag påminna om bakgrunden till kommissionens förslag. Medlemsstaternas primära målsättning var inte endast att förbättra handlingarnas kvalitet, utan också att skapa en tillförlitlig koppling mellan innehavare och identitetshandling. Syftet med denna lösning var att motverka den ökande tillverkningen av förfalskade handlingar, vilka används för att illegalt resa in på EU:s territorium. Denna lösning bekräftades vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki i juni 2003.

I september 2003 lade kommissionen fram två förslag om att infoga biometriska kännetecken i enhetligt utformade viseringar och uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare. Den 18 februari 2004 lade kommissionen fram ett förslag till förordning om gemensamma standarder och biometriska kännetecken i EU-medborgarnas pass, eftersom vi var övertygade om att det inte endast är handlingar för tredjelandsmedborgare som måste göras säkrare. I annat fall skulle mindre säkra europeiska pass kunna missbrukas av utlänningar i ond tro. I förslaget om biometriska kännetecken i pass anger kommissionen att det skall finnas ett obligatoriskt biometriskt kännetecken, den digitala bilden, och att det andra biometriska kännetecknet, fingeravtryck, skall vara valfritt. När kommissionen utformade förslaget om pass var den fullständigt medveten om hur känslig denna fråga är.

Å ena sidan måste EU föreslå åtgärder som ger medlemsstaterna möjlighet att stärka säkerheten och skyddet för medborgarna. Å andra sidan måste kommissionen noggrant beakta skyddet av personuppgifter och privatlivets helgd. Vid rådets möte den 25 oktober 2004 diskuterades än en gång frågorna om huruvida infogande av det andra biometriska kännetecknet, fingeravtryck, skall vara obligatoriskt och vilka tidsfrister som skall gälla för genomförandet av förordningen. Ministrarna nådde en enhällig politisk överenskommelse om att det första biometriska kännetecknet, ansiktsbilden, skall börja användas senast inom 18 månader, och att det andra biometriska kännetecknet också skall vara obligatoriskt och skall börja användas senast 36 månader efter det att de tekniska specifikationerna har antagits.

Detta politiska beslut kan hjälpa medlemsstaterna att utfärda identitetshandlingar som gör det möjligt att fastställa en tillförlitlig och direkt koppling. I detta sammanhang är det också viktigt att betona att de två biometriska kännetecknen, den digitala bilden och fingeravtrycken, bör användas för att minska produktionen av förfalskade handlingar, inte för att blanda sig i EU-medborgarnas privatliv.

När det gäller tidsfristerna har Europeiska rådet i sina slutsatser av den 26 mars om terrorism fastställt att förslagen och de tekniska specifikationerna skall antas i slutet av 2004. Vi arbetar aktivt för att föra saker framåt. Vår tekniska kommitté har redan påbörjat det förberedande arbetet när det gäller de tekniska aspekterna av att infoga biometriska kännetecken i viseringar och uppehållstillstånd. Vidare har mätarbetet för passet redan slutförts.

De tekniska specifikationerna kommer att antas av kommissionen genom kommittéförfarandet efter det att rådet har antagit förordningen, som utgör den rättsliga grunden för dem.

(FR) Herr talman! De 19 ändringsförslag som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har lagt fram rör främst frågor om dataskydd. De handlar också om att se över kommittéförfarandet, så att parlamentet och de myndigheter som ansvarar för dataskyddet deltar i beslutsfattandet.

Artikel 29-arbetsgruppen för direktivet rådfrågades om förslaget, och de flesta ändringsförslagen om dataskydd togs med redan under rådets arbete. Kommissionen kan inte heller godkänna dessa ändringsförslag: en del av dem lades fram under rådets diskussioner och andra överensstämmer inte med den rättsliga grunden, som bara omfattar passens säkerhetsdetaljer.

Ändringsförslagen om översyn av kommittéförfarandet kan inte godkännas, eftersom detta förfarande har instiftats genom ett interinstitutionellt avtal och rådets beslut från 1998–1999 som fastställer reglerna för kommittéförfarandet. Dessa instrument fastställer också parlamentets rätt att delta och jag kan inte se hur man skall kunna frångå dem.

Föredraganden Carlos Coelho har i dag, som talesman för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, lagt fram ytterligare ett ändringsförslag i plenum. Det handlar om det andra biometriska kännetecken som skall infogas i passen, dvs. fingeravtryck. Enligt kommissionens förslag skulle medlemsstaterna själva få avgöra om de ville ta medborgarnas fingeravtryck eller inte, eftersom vissa medlemsstater av politiska skäl inte ville anta en sådan bestämmelse just då. Den 25 oktober 2004 beslutade dock rådet enhälligt att även fingeravtryck skulle bli obligatoriska senast 36 månader efter det att de tekniska specifikationerna har antagits.

Kommissionen anser i själva verket att detta enhälliga beslut klart visar på en ny politisk vilja hos samtliga medlemsstater att harmonisera möjligheten att säkerställa kopplingen mellan innehavare och identitetshandling med hjälp av exempelvis fingeravtryck, som är mer tillförlitliga än enkla digitala bilder. Denna uppfattning har med andra ord faktiskt gått ett steg längre än det ursprungliga förslaget, i vilket fingeravtryck var frivilliga. EU:s medlemsstater har därigenom visat sin politiska önskan att ha två biometriska kännetecken. De har alltså, i politiska termer, valt mellan de två alternativen.

Avslutningsvis anser jag att det krävs en gemensam insats från samtliga institutioner för att öka säkerheten inom unionen men samtidigt se till att de laglydiga medborgarnas rättigheter respekteras. Jag är tacksam för att parlamentet har klargjort sin inställning så snabbt. Förordningen kan därmed antas i slutet av året och vi kan hålla det tidsschema som rådet utarbetade i mars 2004.

ORDFÖRANDSKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Coelho (PPE-DE), föredragande. – (PT) Herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka mina kolleger i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för deras hjälp, särskilt skuggföredragandena, och bland dem speciellt Michael Cashman. Vi måste alla arbeta tillsammans för att finna lösningar som passar de farliga tider som vi lever i. Det tjänar ingenting till att stoppa huvudet i sanden. Det är viktigt att vi ökar våra medborgares säkerhet, men vi måste göra det utan att äventyra de grundläggande friheterna, däribland rätten till skydd för personuppgifter.

Det förslag som vi har på bordet i dag överlämnades till parlamentet i februari 2004 och är resultatet av en konsekvent syn på biometriska kännetecken, som innefattar harmoniserade lösningar för nationella dokument från tredjeländer, EU-medborgares pass, informationssystemet för viseringar samt andra generationen av Schengens informationssystem. Att resehandlingarna blir säkrare och att biometriska kännetecken läggs in kommer att bidra till kampen mot terrorism och olaglig invandring samt göra att den fria rörligheten kan utövas på ett säkrare sätt. Det bästa sättet att förhindra att falska identiteter används är att kontrollera om den som använder dokumentet verkligen är den rättmätige innehavaren. Den nya tekniken erbjuder många fördelar i fråga om att identifiera individer och försvåra förfalskningar av dokument. Vi måste bekämpa så kallad visumshopping och missbruk av identiteter.

Parlamentet gör helt rätt i att fästa stor vikt vid skydd av personuppgifter. Det måste alltid finnas en balans mellan behovet av säkerhet och respekten för de individuella fri- och rättigheter som erkänns i nationella lagar och i gemenskapsrätten. Detta är ett avgörande villkor som måste vara uppfyllt innan vi kan börja använda biometriska kännetecken.

Därför stödde jag helt de ändringsförslag som lades fram i skrivelsen från den arbetsgrupp som instiftades genom artikel 29 och vill understryka behovet av åtgärder som rör tillgången, med andra ord vem som skall ha tillgång till uppgifterna och i vilket syfte. Medlemsstaterna måste sammanställa en lista över behöriga myndigheter, med garantier för människor som inte kan tillhandahålla vissa av de biometriska uppgifterna, såsom fingeravtryck – till exempel brännskadade eller amputerade – samt garantier för att medborgare som utsätts för felaktiga avvisanden vid gränskontroller underrättas om skälen till att de avvisas och om hur denna situation så snabbt som möjligt kan redas ut och åtgärdas. Slutligen måste de övervakande myndigheterna få nya funktioner på det här området och de ökade resurser som krävs för att fullgöra dessa nya funktioner.

Avslutningsvis vill jag nämna fyra förutsättningar för att det här betänkandet skall kunna antas. För det första får det bara finnas ett enda skäl för att använda uppgifterna. Det måste klargöras, bortom alla tvivel, att uppgifterna endast får användas för identifiering och inte under några omständigheter för förtäckt identifiering eller övervakning.

För det andra har vi frågan om databasen. I det betänkande som jag lägger fram för er avvisas tanken på att skapa en centraliserad databas kategoriskt. Biometriska uppgifter får bara lagras i passen. Det är inte nödvändigt att skapa en databas för att se till att länken mellan passet och dess innehavare blir mer tillförlitlig. Risken för att uppgifter används i andra syften än det avsedda är för stor. Jag vill bestämt framhålla att det inte någonstans i kommissionens lagförslag eller i rådets nuvarande text finns något förslag om att inrätta en databas. I motiveringen nämndes det att detta skulle kunna övervägas i framtiden, och av det skälet föreslår vi att parlamentets ståndpunkt klargörs på en gång.

För det tredje har vi frågan om den tekniska lösning som väljs. De tekniska specifikationerna måste vara hållbara, eftersom det är dessa specifikationer som avgör om biometrin kommer att fungera eller ej. Vi kan inte riskera att kasta oss in i lösningar som senare visar sig vara dåligt underbyggda, tekniskt överspelade eller för dyra. Detta skulle skada medborgarnas förtroende för oss. Herr Frattini! En avgörande punkt är att det som är mest känsligt när det gäller skydd av personuppgifter inte är vilken princip som väljs utan hur den omsätts i praktiken. Därför föreslår vi att de experter som granskar de tekniska specifikationerna från uppgiftsskyddssynpunkt skall ha möjlighet att utvärdera dem och göra eventuella påpekanden.

Den fjärde och sista punkten gäller ändringarna av det ursprungliga förslaget. Vid sitt möte den 26 oktober beslöt rådet att gå vidare med ändringsförslaget att göra det obligatoriskt att ta med fingeravtryck. Tidigare var detta frivilligt. Ur politisk synvinkel hade utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor med stor majoritet redan godkänt införandet av de båda biometriska kännetecknen, med den enda skillnaden att man överlämnade åt medlemsstaterna att avgöra om det sistnämnda skulle användas. Alla invändningar framfördes till rådet och det var medlemsstaterna själva som valde att avstå från denna valmöjlighet och att använda båda från början.

Därför tycker jag inte att det borde finnas något som hindrar att parlamentet röstar för det här betänkandet. Genom att göra det klargör parlamentet sin ståndpunkt i frågan och förstärker de garantier som vi alltid vill skydda.

  Cashman (PSE), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag var en av dem som motsatte sig föregående talare som kandidat till kommissionen, men jag vill säga kommissionsledamot Frattini hur tillfreds jag är med att se honom inleda sitt arbete.

Jag välkomnar Carlos Coelhos betänkande – det är ett utmärkt arbete. På min grupps vägnar måste jag emellertid säga att vi inte är glada över att det inte fanns tid att på nytt samråda med parlamentet om de nya förslagen från rådet. Vi har fortfarande en del farhågor när det gäller skyddet av personuppgifter och den personliga integriteten, innehavarens möjlighet att kontrollera personuppgifterna, införandet av nödvändiga rättelser och begränsningar av användningen av pass och uppgifter.

Verkligheten är att våra medborgare vill ha rörelsefrihet inte endast inom landsgränserna, utan också utanför dessa gränser. Vi måste därför välja en realistisk lösning och se till att de biometriska kännetecknen i pass garanterar en verkligt obegränsad fri rörlighet över gränserna, så att vi kan fokusera på att bekämpa organiserad brottslighet, smugglare, knarkkungar och terrorister.

Ett särskilt problem som vi ofta har diskuterat vid våra debatter är emellertid frågan om datafångst. Inom detta område måste vi vara extremt uppmärksamma. Tillgången till data måste regleras noggrant i nationell lagstiftning i enlighet med bestämmelserna i gemenskapslagstiftningen, europeisk rätt och våra internationella avtal. De biometriska kännetecknen i pass måste användas på ett sätt som garanterar att privatlivet och de medborgerliga friheterna skyddas, de får inte användas som en katalysator för att öva våld på de grundläggande fri- och rättigheterna.

Slutligen välkomnar jag skyddet av de medborgerliga rättigheterna och friheterna som anges i artiklarna 2 och 3 i rådets dokument av den 23 november 2004. Jag lovordar Carlos Coelhos betänkande och särskilt ändringsförslagen 2, 4, 5, 7, 8, 9, 10, 11 och 12, som stärker de medborgerliga rättigheterna.

  Alvaro (ALDE), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionär! Det gläder mig att ni fortfarande är kvar fastän timmen är sen. För det första vill jag tacka Carlos Coelho för hans betänkande om rådets förslag att identitetshandlingar skall innehålla biometriska uppgifter, som ur liberal synvinkel på det hela taget är balanserat och rättmätigt kritiskt. Jag tycker att Carlos Coelho i sitt betänkande utan att tveka och med erforderlig tydlighet har framhållit de frågor som återstår att lösa, både de som har med garantier för uppgiftsskydd att göra och den ovisshet som kvarstår om de tekniska metoderna för att lagra uppgifter i identitetshandlingar. När det gäller Carlos Coelhos kommentarer undrar jag varför det återigen inte har klargjorts vilka kostnader det kommer att medföra att ta med biometriska uppgifter i identitetshandlingar, innan rådet går vidare och fattar beslut? Frågan är ekonomiskt försvarbar måste ställas.

Detta stör mig dock mycket, eftersom bristen på klarhet om en del av innehållet inte ger mig något annat alternativ än att fråga mig hur mycket rådet egentligen bryr sig om en så allvarlig fråga. Jag talar inte nödvändigtvis om tekniska frågor. I det här sammanhanget måste jag fråga mig det som även Michael Cashman tog upp, nämligen hur rådet ser på sina förbindelser med parlamentet. När det berörda utskottet avgav sitt yttrande om förslaget lade rådet fram ett ändrat förslag för oss, med ändringar som helt klart inte bara var redaktionella eller kosmetiska. Som Franco Frattini nämnde innebar rådets ursprungliga förslag att ett biometriskt kännetecken obligatoriskt skulle införas i EU-medborgarnas identitetshandlingar, medan det var medlemsstaterna som skulle avgöra hur detta skulle genomföras. Det nya förslag som vi har på bordet är ett helt annat. Detta leder till två frågor som jag vill be rådet att svara på. Varför har dessa ändringar gjorts efter det att det behöriga utskottet diskuterade förslaget? Kommissionärens svar tydde på att subsidiaritetsprincipen kringgicks här, eftersom ett antal medlemsstater inte hade något intresse av att genomföra förslaget. Jag vet att min tid nästan är ute, men jag har ytterligare en fråga som jag skulle vilja ha svar på: Vad är det här för sätt att agera? Parlamentet hotas med ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Jag beklagar, Alexander Nuno Alvaro, men kan ni ställa er fråga skriftligen till kommissionen.

  Ždanoka (Verts/ALE), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Gruppen Verts/ALE anser att det i kommissionens förslag om att infoga två biometriska kännetecken saknas avgörande information om viktiga frågor såsom kostnader, proportionalitet, mervärde och säkerhet. Kommissionen har ännu inte överlämnat den begärda informationen till parlamentet om hur omfattande och allvarligt problemet med förfalskade handlingar är, resultaten av tidigare förbättringar av handlingars säkerhet och felrisken med de olika biometriska alternativen, särskilt tillförlitligheten hos fingeravtryck, det inkräktande som användningen av dem innebär och risken för missbruk.

I går sände ordföranden för artikel 29-arbetsgruppen för uppgiftsskydd en skrivelse till ordföranden för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, där han påpekade att arbetsgruppen inte har tillräcklig information om vilka test som har utförts, vilka resultat de har gett eller på vilken grundval rådet har fattat sitt beslut. Arbetsgruppen uttryckte därför sina reservationer mot användning av biometriska metoder som inte har bevisats vara effektiva, särskilt obligatorisk användning av biometriska kännetecken såsom fingeravtryck.

För gruppen Verts/ALE står det klart att infogandet av två biometriska kännetecken kan utgöra ett hot mot säkerheten på grund av risken för missbruk och tekniska brister samt bristande insyn och skydd av personuppgifter. Vi föreslår därför att endast ett biometriskt kännetecken skall infogas, nämligen ett digitalt fotografi på viseringar, uppehållstillstånd och pass.

  Krarup (GUE/NGL), på gruppens vägnar. – (DA) Herr talman! Jag vill instämma i den kritik som har framförts här i kammaren. Jag anser att betänkandet är en demokratisk skandal. För det första dess innehåll. Det handlar naturligtvis om huruvida det är rätt att lägga in biometriska uppgifter, vilket i det här fallet betyder fingeravtryck, i människors pass. Ja, säger rådet, och i betänkandet instämmer man självfallet undergivet, utan hänsyn till att dessa krav innebär en enorm utvidgning av den polisiära övervakning som EU har utvecklat under de senaste åren. Skandalen består i att varken betänkandet eller rådets beslut innehåller någon seriös diskussion om förhållandet mellan ändamål och medel. Ett antal betydande inskränkningar av människors rättigheter skall göras utan minsta bevis för att dessa inskränkningar på något som helst sätt bidrar till att nå målet. Tvärtom har alla behöriga och sakkunniga organ stått eniga och hävdat att det helt enkelt inte är någon mening med att kräva biometrisk information i pass. Operationen lyckades men patienten dog, som vi säger i Danmark. Under de senaste dagarna har den här skandalen blivit farsbetonad. Samrådet med parlamentet, som skenbart grundar sig på artikel 67 i EG-fördraget, är klart bristfälligt och ett framtida beslut i rådet skulle därför bli ogiltigt. Jag ställer mig bakom den reservation som jag själv och ett antal ledamöter har skrivit.

  Mastenbroek (PSE). – (NL) Herr talman! Den 25 oktober röstade utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om Coelhobetänkandet. Det stod redan klart att biometriska uppgifter snart skulle införas i passen och Carlos Coelho försökte att ställa upp en rad villkor för detta för att i alla lägen skydda medborgarnas privatliv. Det skall han ha en eloge för.

Innan kommissionen hade en chans att rösta om detta lade dock rådet fram sitt egna, mycket mer långtgående förslag. Med andra ord hade inte rådet ens anständigheten att invänta parlamentets rekommendation. Att döma av den senare utvecklingen tycks rådet vilja driva igenom sin åsikt till varje pris och vara berett att utsätta parlamentet för stark press för att nå sitt mål. Detta är en mycket odemokratisk inställning, speciellt med tanke på att passen är någonting som direkt berör alla EU-medborgare.

Jag har emellertid inga illusioner. Jag är övertygad om att de regeringar som företräds i just rådet kommer att skylla på EU i de nationella debatterna om den här frågan så snart kritiken tar fart. De kommer att säga att detta är vad EU beordrar. Jag vill dock klargöra att det här inte är ett EU-beslut. Det är ett beslut som de nationella regeringarna driver igenom på EU-nivå, genom att kapitalisera eller dra fördel av – beroende på hur man ser det – det demokratiska kryphål som fortfarande finns.

Jag var mycket nyfiken på vad den ansvarige ministern skulle svara, men det kom inget svar. Låt oss hoppas att hans svar skulle ha varit mindre cyniskt än det som den nederländske justitieministern Piet Hein Donner gav på de kritiska frågorna om den här händelseutvecklingen i det nederländska underhuset. Man antydde för honom att detta var omoraliskt, men enligt hans uppfattning var det bara politik.

  In 't Veld (ALDE). – (NL) Herr talman! Jag instämmer i föregående talares varma välkomnande av kommissionär Frattini och gratulationer till föredraganden Carlos Coelho.

Andra talare har redan påpekat bristen på konsekvens i den demokratiska processen i fråga om detta. Beslutet att lägga till ett andra kännetecken fattades bakom stängda dörrar och både Europaparlamentet och de nationella parlamenten blev helt enkelt utfrusna ur processen. Rådet har sedan mer eller mindre utövat utpressning mot Europaparlamentet för att driva igenom vissa beslut så snabbt som möjligt, trots att den här frågan är mycket grundläggande. Jag måste tillägga att jag verkligen beklagar att det inte finns någon företrädare för rådet här i dag som kan svara på detta.

Kommissionär Frattini har sagt att detta är en säkerhetsåtgärd och att passen måste bli bättre. Det är naturligtvis gott och väl, men vi bör tillägga att vi också varit tvungna att beakta Förenta staternas begäran att vi skulle lägga in ett biometriskt kännetecken. De har inte bett om två, och därför övergår det min horisont varför detta andra kännetecken helt plötsligt skall läggas till, särskilt om Förenta staterna inte har någon som helst avsikt att göra detsamma. Därför vill jag be er att i morgon ställa er bakom vårt ändringsförslag om att det andra kännetecknet skall vara frivilligt.

När jag slutligen tittar igenom förslagen undrar jag om de verkligen skulle leda till ökad säkerhet eller om de endast ger skenbar säkerhet, för som ni vet använder terrorister helt enkelt sina egna pass när de reser.

  Τriantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Vi anser inte att biometriska kännetecken skall införas utan tycker att de kränker de grundläggande rättigheter som vi anser ingår i gemenskapens regelverk. De är en förolämpning mot den mänskliga värdigheten och äventyrar värnandet av viktiga mänskliga rättigheter, såsom privatlivets helgd och rätten att röra sig fritt.

Det som döljer sig bakom dessa åtgärder är att det så kallade kriget mot terrorismen sattes upp som en prioriterad fråga bland Europeiska unionens målsättningar. Det är viktigt att Europa inte rusar åstad utan kämpar för nationernas och folkens bästa. Detta bör innebära att vi tar avstånd från en sådan politik. Att samla in, lagra, ge tillgång till och översända personuppgifter innebär enorma risker och är detsamma som att acceptera en global övervakning och en överdriven kontroll.

Jag vill ta tillfället i akt att fördöma rådets agerande när det antog dessa åtgärder innan parlamentsförfarandet var avslutat, liksom den godtyckliga ändringen av bestämmelsen om obligatoriska biometriska kännetecken i europeiska medborgares pass, från endast ett digitalt fotografi till ett fotografi och ett fingeravtryck. Det var fel av rådet att underskatta vår roll, de europeiska medborgarnas röst som vi är ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Jag beklagar, Kyriacos Triantaphyllides, men tiden är slut. Jag vill tacka kommissionen och alla talare för denna debatt om en mycket viktig fråga.

Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

16. Fotbollen inom EU

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är tre muntliga frågor till kommissionen om fotbollen inom EU:

– Muntlig fråga (B6-0133/2004) från Ivo Belet och Doris Pack för PPE-DE-gruppen om en ram för en balanserad utveckling av fotbollen inom EU.

– Muntlig fråga (B6-0134/2004) från Christa Prets för PSE-gruppen om utveckling av fotbollen inom EU.

– Muntlig fråga (B6-0135/2004) från Hannu Takkula för ALDE-gruppen om en ram för en balanserad utveckling av fotbollssporten inom EU.

  Belet (PPE-DE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Även om jag inser att denna fråga inte riktigt har samma dignitet som det som vi har diskuterat här i kammaren i eftermiddag, tycker jag faktiskt att utvecklingen på fotbollsområdet också har betydande sociala konsekvenser. Det gläder mig att det går att hålla den här debatten i dag, trots att timmen är sen.

Ni håller säkert med mig om att fotbollens framtid hänger på ungdomsträningen. Om den försämras eller försummas undermineras själva spelet. Detta kan tyckas vara ett hot från domedagsprofeterna, men tyvärr är det ett scenario som är mycket mer sannolikt än den genomsnittlige fotbollssupportern någonsin skulle tro. Herr kommissionär! Läget är allvarligt. Det är inte längre så att ungdomsspelarna kan spela sig upp till högre divisioner, eftersom deras platser i ökande utsträckning fylls av – ofta billigare – spelare som kommer från länder som ligger utanför Europeiska unionen eller till och med i den. Detta leder till bisarra situationer, såsom att den belgiska förstadivisionsklubben SK Beveren vanligen har elva afrikaner på plan i Belgiens högsta fotbollsliga.

Denna situation inverkar menligt på vår fotbolls sociala funktion. När allt kommer omkring håller ni säkert med mig om att fotbollen är ett utmärkt instrument för social integration och mot social utslagning. Jag beklagar särskilt att det är just den här funktionen hos fotbollen som nu undermineras i olika europeiska turneringar, inte bara i Belgien utan också på andra håll i Europa. Detta är särskilt beklagligt i dagens läge. Den här utvecklingen är också förödande för möjligheterna att utvidga turneringarna, men det kommer vi kanske att få höra mer om under debatten.

Det har lagts fram ett antal konkreta förslag för att vända utvecklingen och sätta stopp för denna trend. Ett av förslagen är att införa en bestämmelse om att klubbarna måste ha ett visst lägsta antal spelare som har kommit fram ur den egna klubbens led eller ur de ligor som deras klubbar deltar i. Jag anser att en sådan åtgärd skulle vara ett enormt lyft för klubbarnas inverkan på unga människor. Ur moralisk synvinkel skulle det dessutom vara bättre att investera mycket mer i klubbarnas träningsverksamhet än att köpa spelare och handla med dem som rena handelsvaror.

Därav min specifika fråga till kommissionären om huruvida han stöder detta förslag. Herr kommissionär! Håller ni också med om att det är önskvärt att regeringen – jag menar både nationella och europeiska myndigheter – bör hjälpa till att investera i ungdomsverksamheten och i klubbarnas idrottsanläggningar? Slutligen: Håller ni med om att fotbollens sociala struktur måste upprätthållas, herr kommissionär?

  Prets (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär! Med den här frågan vill jag framhålla idrottens bidrag för att främja den social sammanhållningen i samhället. Särskilt under det år som nu går mot sitt slut – Europeiska året för utbildning genom idrott – måste vi grundligt diskutera och dra lärdom av den kunskap som vi har inhämtat och den kritik som har framförts.

Som vi vet har fotbollen en mycket speciell betydelse. Därför är det viktigt att ta itu med det faktum att ett ökande antal ungdomar utestängs från träningen eller förlorar sina normala platser i sina lag. UEFA:s initiativ om möjligheten att införa kvoter för unga spelare eller infödda spelare är därför helt förståeligt. Jag vill framhålla att dessa kvoter inte har någonting att göra med den rasism eller den främlingsfientlighet som vi ofta har sett prov på under den senaste tiden, utan att det bara handlar om att främja unga idrottsmän och idrottskvinnor. Jag tror också att kvoterna skulle bidra till att förbättra vissa lags budgetar. De strider inte emot Bosmandomen.

Jag vet att man ofta använder argumentet att det inte finns tillräckligt många pålitliga unga spelare. Detta kanske beror på att de behandlas orättvist och jämförs med andra spelare som får högre löner. Unga spelare bör och måste få chansen att utvecklas och skapa sig ett namn. Man får inte alltid inrikta sig på den matematiska eller ekonomiska sidan, eftersom det här i mycket större utsträckning handlar om att handskas med unga människor på ett ansvarsfullt sätt.

Därför vill jag fråga kommissionen vad den anser om eventuella kvoter för infödda spelare respektive om investeringar i lokala träningsinstitut och spelarutbildning.

  Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Fysisk aktivitet, bland annat i form av sporternas sport – fotboll – är en resurs som blir allt viktigare och som är bra för människors välbefinnande och hälsa, för den kulturella dimensionen, för den sociala sammanhållningen och för ekonomin. Människorna i Europeiska unionen har blivit starkt medvetna om vikten av idrott och därför kommer idrotten att få en rättslig grund i det nya konstitutionella fördraget.

Den moraliska och etiska grunden för idrottskulturen i Europa är regeln om rent spel. De värden som har med demokrati, jämlikhet och solidaritet att göra är också av stor betydelse. Den europeiska idrottsmodellen, som den kallas, har byggts upp kring dessa värden. Eftersom det är Europeiska året för utbildning genom idrott i år, är det särskilt viktigt att granska vad kommissionen har åstadkommit på idrottskulturens område. Den kommande ratificeringen av det konstitutionella fördraget i medlemsstaterna gör att kommissionen snarast måste förbereda ett klargörande av idrottens rättsliga grund. Vi har många frågor som väntar på svar. När det gäller dagens speciella debattämne, fotbollen, behöver vi till exempel handling för att se till att de europeiska ligorna fungerar på ett sunt sätt och att unga spelare får det skydd som de behöver. Vi behöver också handling för att sålla bort de biprodukter som idrotten tyvärr ger, såsom droger, rasism och fotbollshuliganism.

Det är viktigt att idrottsorganisationerna och klubbarna känner till sina skyldigheter. Inom fotbollen skulle detta förhoppningsvis kunna innebära att vi får särskilda åtgärder för arbetet med juniorspelare i klubbarna. När vi talar om det stöd som samhället kan ge fotbollen bör stödet till träningsklubbarnas arbete prioriteras. Det behövs också investeringar från unionens och samhällets sida för att förbättra träningsförhållandena och bygga idrottsanläggningar åt våra medborgare.

Det finns enorma skillnader mellan de olika fotbollsklubbarna och fotbollskulturerna på EU-nivå. Vissa klubbar koncentrerar sig på att träna spelare och sälja dem till toppklubbarna, medan andra siktar på största möjliga framgång bland världens bästa klubbar. Eftersom fotbollen är en storindustri är det svårt för nationalstaterna eller unionen att övervaka hur fotbollsklubbarna väljer spelare. Jag tycker inte heller att vi bör göra det. När det gäller spelarna, de som anställs av fotbollslagen, den fria rörligheten för europeiska spelare ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Mavrommatis (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (EL) Herr talman, herr kommissionär! Det finns en risk att idrotten i Europeiska unionen utvecklas på ett sådant sätt att dess fostrande och sociala karaktär försvagas. Idrottens sociala funktion, som ger den dess allmänintresse, har urholkats under ett antal år nu genom nya företeelser som har gjort att rent spel, idrottsutövningen som sådan samt idrottsidealets utveckling ifrågasätts. Våldet på fotbollsarenorna har efter en lugn period flammat upp igen under de senaste två åren, vilket innebär nya prövningar för den mest älskade folksporten, fotbollen. Huliganismen omvandlas nu till rasism på arenor där färgade fotbollsspelare spelar och i lag som spelare av andra raser överförs till. Det finns tecken på främlingsfientlighet och rasism, för vid sidan av glåporden börjar också banderoller och flaggor med symboler från vårt fruktansvärda förflutna att dyka upp, fulla av hat och uppmaningar till terror.

Dopningen och den ekonomiska exploateringen i fråga om TV-rättigheter och marknadsföring har ökat, så att idrotten, och särskilt fotbollen, har blivit ett område med konkurrens och motstridiga intressen. Fotbollsspelarnas kontrakt har kommit att gälla enorma summor efter Bosmandomen. Avregleringen av marknaden, som ursprungligen verkade vara till klubbarnas fördel, har med tiden visat sig vara en obehaglig överraskning, eftersom den så kallade ”nationella produkten” har förlorat på den.

I åtskilliga europeiska länder har det dykt upp ännu en företeelse som har fått mycket välkända och historiska klubbar att gå i konkurs, men inte att spendera mer, särskilt under de senaste fem åren. Jag talar om ambitiösa planer, fåfänga förhoppningar, ledare och spelare som inte får betalt samt skulder som till och med drabbar FIFA och UEFA.

Europeiska unionen med sina 25 medlemmar har nu andra förutsättningar, och i och med att de tio nya medlemsstaterna kom till finns det ett behov av en villkorlig harmonisering av den fria rörligheten för fotbollsspelare under övergångsperioden. UEFA håller på att undersöka nya sätt att ta vara på och föra fram nya talanger. Därför är det avgörande att Europeiska unionen samarbetar med de behöriga ministerierna i de 25 länderna för att fullborda planen för en nationell karaktär.

  Sifunakis (PSE), på gruppens vägnar. – (EL) Herr kommissionär! Vi måste alla hjälpas åt för att fotbollen, som är den främsta folksporten alla kategorier, skall fungera som en faktor som ökar den sociala integrationen. Fotboll är inte bara matcher som varar i 90 minuter eller en ren affärsverksamhet. I många fall avspeglar den ett helt lokalsamhälles ansträngningar. Därför är det inte rätt att systemet för spelarövergångar bara skall grunda sig på ett enkelt beslut i EG-domstolen, som helt bortser ifrån idrottens sociala funktion.

Den fria rörligheten för arbetstagare omfattar också fotbollsspelare, som har – och måste ha – denna rättighet eftersom de är arbetande medborgare i Europeiska unionen. Icke desto mindre har kommissionen kunnat anta åtgärder som syftar till att stärka banden mellan fotbollsspelarna, klubbarna och lokalsamhället, vilket vi hörde tidigare. Till exempel är förslaget om att ett visst lägsta antal spelare måste komma från lagets område viktigt. Å andra sidan försvagar koncentrationen av spelare med högt värde i ekonomiskt starka lag bandet mellan dessa spelare och de samhällen som de kommer från, vilket får negativ effekt på möjligheterna att utveckla spelartalanger i området.

Den bild som många stora, huvudsakligen europeiska, lag målar upp i dag borde bekymra oss. Det handlar om lag som i viktiga fotbollsmatcher ställer upp med bara en eller två spelare från sina hemländer, om ens det, som vi nyss hörde om Belgien. Idrotten är och måste förbli den sociala integrationens främsta grundpelare och jag hoppas att kommissionen kommer att slå in på den vägen. Idrottens sociala och fostrande karaktär har framhållits åtskilliga gånger och vi måste främja idrotten som sådan.

  Bennahmias (Verts/ALE), på gruppens vägnar. – (FR) Herr talman, herr Frattini! Jag vill ta upp två punkter. Det slår mig att det fordras ett mycket strängare regelverk för köp av unga spelare. Nyligen läste vi i pressen att sex- och sjuåriga spelare hade köpts av två klubbar, Real Madrid och Manchester United. Jag anser att köpen av unga spelare har gått alltför långt i det här fallet, även om de naturligtvis var godkända av familjerna.

Jag tycker att det bör vara förbjudet att överföra spelare som är yngre än 16 år och att träningsklubbarna bör prioriteras. Alla länder har utmärkta träningsskolor, och vi måste se till att de får behålla sina unga spelare upp till en viss ålder. Vi kan heller inte längre acceptera att unga afrikanska spelare förs in i EU med alla rättigheter och att sedan bara några få anlitas medan alla andra helt lämnas åt sitt öde.

Min andra punkt handlar om att erkänna vad som händer på våra arenor – i Italien, Frankrike, Spanien, Nederländerna och på andra håll – och att se de främlingsfientliga och rasistiska handlingar som utförs där. Jag tycker att vi måste ta upp den här frågan. Detta är en fråga för rådet, även om den enligt min mening också berör kommissionen.

  Crowley (UEN), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! I stället för att avundas vissa fotbollsklubbar deras framgång bör vi försöka ta efter de allra bästa och mest framgångsrika fotbollsklubbarna i världen och använda dem som en modell som andra klubbar kan följa.

Om detta kräver att vi ändrar lagstiftningen eller nationella bestämmelser om stödet till fotbollsklubbar må det vara så. Jag blir verkligen irriterad när jag hör folk klaga över att klubbar som Real Madrid eller Manchester United använder sin ekonomiska makt och styrka på ett sätt som skadar andra klubbar. Faktum är, som vi har sett, att klubbar som har spenderat mindre pengar på spelare än Manchester United eller Real Madrid nu ligger före dem i de nationella ligorna och klarar sig bättre än dem i European Champions League. Vad som verkligen spelar någon roll i denna diskussion är vad vi kan göra för att se till att talanger på lokal nivå ges bästa möjlighet att utvecklas och växa inom sitt eget område.

Vad som är ännu viktigare – vilket Bosmandomen har visat – är att se till att de som har talang samt naturlig förmåga och skicklighet inte utsätts för begränsningar utan kan använda sin förmåga och skicklighet på den plats som gynnar dem bäst. Verkligheten är att karriären för fotbollspelare blir allt kortare på grund av professionalismen och de snabba svängningarna inom denna idrott. De måste därför utnyttja sina möjligheter maximalt.

Jag vill uppmana kommissionsledamoten att välja den bästa modellen och följa den. Håll inte till godo med lägsta gemensamma nämnare.

  Mann, Thomas (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Idrotten är en viktig ekonomisk och social faktor som är betydelsefull både på grund av sin sociala roll och för att den bidrar till att utveckla personligheter och människors integrationsförmåga. Ändå har det funnits problemområden till och med nu under Europeiska året för utbildning genom idrott, då många stora och framgångsrika evenemang har ägt rum, till exempel inom fotbollen.

I Helsingforsrapporten slog kommissionen fast sin avsikt att verka för att skapa klarhet i rättsläget inom fotbollen och att samarbeta närmare med klubbarna. Syftet är att hitta alternativ till utvecklingen av ett europeiskt övergångssystem, inom vilket utbildningen av unga spelare ofta betraktas som sekundär.

I egenskap av medlem i Europaparlamentets arbetsgrupp ”Fotbollens vänner” har jag talat med många spelare, tränare, klubbar och UEFA-anställda om hur man kan främja klubbarnas självständighet och den långsiktiga utbildningen för spelare på lokal, nationell och internationell nivå. I de flesta europeiska fotbollsligorna har det blivit regel att använda medelmåttiga spelare, som man därigenom har köpt billigt, medan lovande ungdomar stoppas och får alltför lite tid för sin personliga utveckling.

När sedan de rika klubbarna lägger beslag på dessa talangfulla ungdomar för egen räkning blir de små klubbarna ytterst frustrerade. I topplagen är det just dessa begåvningar som sedan sitter på bänken om de inte lyckas att nå snabba idrottsliga framgångar. På så sätt släcks värdefulla unga talanger.

Allt detta betyder att det initiativ som Ivo Belet och andra ledamöter har tagit är ytterst viktigt, eftersom alltför lite investeras för att främja nya talanger i EU.

Behöver vi kvoter för fotbollslagen, så att A-laget kan innehålla minst tre egentränade spelare, herr Figel’? Ursprung, nationalitet och EU-medborgarskap bör inte spela någon roll i det här sammanhanget. Eller fordras det att klubbarna frivilligt förbinder sig att ge sina unga spelare en chans? Jag tror inte att det bara är tränarna, klubbarna och fotbollsspelarna som är intresserade av en lösning, utan också de miljontals supportrar i hela Europa som identifierar sig med de kreativa talangerna och deras sorglösa spelstil.

  Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Som vi har hört är idrotten viktig för den fysiska och psykiska hälsan i samhället. Fotbollen, som är den populäraste av alla idrotter, har en särskilt viktig roll. De mest framgångsrika proffsklubbarna måste föregå med gott exempel. Jag måste säga att jag är mycket imponerad av det arbete som proffsklubbarna i min egen region i nordvästra England gör för att bekämpa utslagning, ge utbildning och fungera som en ledare i samhället.

Ett mycket viktigt område där fotbollsklubbarna måste bli aktiva är bekämpningen av rasism och främlingsfientlighet. Det var ett sant nöje för mig att stödja kampanjen ”Give racism a red card” i Förenade kungariket. Vi måste fortsätta den kampen. Jag beklagar de scener vi nyligen fått se i Spanien, Italien och andra länder, som visar att rasismen inom fotbollen ökar igen. Vi får inte tolerera detta. Det är viktigt att den nya kommissionen tar initiativ inom detta område och det är viktigt att vi gör klart för fotbollsklubbarna att de inte får se genom fingrarna med fotbollsfansens verksamhet.

Vi får emellertid inte glömma att fotbollen är en affärsverksamhet och måste tillåtas fungera på samma sätt som all annan affärsverksamhet. Inte heller får vi glömma att det gamla transfersystemet – uppriktigt sagt – närmast påminde om livegenskap och inte var till någon nytta alls för proffsspelarna. Jag hoppas att vi inte skall förespråka en återgång till den tiden, men vi måste göra allt vi kan för att stödja planer för att locka ungdomarna till fotbollen och ge dem bättre möjligheter än de har för tillfället. Det är därför som vi måste titta på UEFA:s förslag.

Jag tror att om man fokuserar på transfersystemet så missar man den viktigaste frågan. De viktigaste frågorna inom fotbollen för närvarande är TV-rättigheterna och hur de fördelas mellan klubbarna. Jag skulle vilja höra om kommissionsledamoten har några förslag om dessa rättigheter och om hur pengarna kan delas rättvisare mellan alla fotbollsklubbar.

  Joan i Marí (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Esport i ciutadania: idrott och medborgarskap. Så löd den katalanska autonoma regeringens slagord under den andra spanska republiken. Idrotten är ett instrument för social sammanhållning och social integrering, och också ett instrument för identifiering med samhället. Av dessa skäl måste vi främja idrottsutövning och en samhällelig organisation av idrotten.

För statslösa nationer är identifiering med samhället genom idrotten mycket svårt. I Förenade kungariket har man löst detta genom att ha ett skotskt, ett walesiskt och ett nordirländskt nationellt lag. I Katalonien har vi flera nationella lag som inte får delta vid internationella tävlingar. I somras fick det katalanska nationella laget i rullskridskohockey delta i B-världsmästerskapen i Macau. Katalonien vann och förväntades automatiskt bli uppflyttat till A-världsmästerskapen. Efter ett ingripande från den spanska staten ändrades emellertid rösterna så att vårt nationella lag inte blev erkänt vid mötet i USA förra veckan.

Detta är ett sorgligt exempel på hur en nationalstat kan påverka ett idrottsförbund i en världsserie.

  Beazley (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Under de senaste åren har den ökade TV-täckningen av fotbollen och den ökade finansieringen genom reklamintäkter förändrat fotbollens karaktär och dess inverkan på samhället bortom all igenkännlighet. Eftersom det är en viktig underhållningsform som samhället är mycket intresserat av, bör EU-institutionerna vara medvetna om utvecklingen, även om fotbollsförbunden och klubbarna tar det största ansvaret för att organisera spelet.

De frågor som ställts under denna debatt har också klubbarna och UEFA funderat över: bör man uppmuntra unga idrottsmän att försöka göra karriär inom fotbollen, har de verkliga utsikter att få spela för de klubbar som utbildar dem eller är det – särskilt på toppnivå – en marknad endast för ett begränsat antal världsstjärnor.

Vad jag förstår eftersträvar Europeiska unionen inte att fastställa en anställningspraxis som skall följas av de professionella fotbollsklubbarna. Men det kanske kan finnas möjligheter, och påpekanden och rekommendationer kanske kan lämnas. De internationella tävlingarna är också en viktig aspekt som bidrar till publiknöjet och intresset för sporten. Om de hemmabaserade ungdomarna inte uppmuntras kan denna aspekt av fotbollen mycket väl gå förlorad.

Min fråga till kommissionsledamot Figel' är: Exakt vilket bör förhållandet vara mellan kommissionen och ministerrådet respektive fotbollsförbunden nu när denna idrott har en så stor inverkan på hela samhället?

  Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr Figel’, mina damer och herrar! Jag välkomnar det förslag som UEFA lade fram i juli 2004 och som syftar till att uppmuntra frivilligt engagemang. Detta är ett steg i rätt riktning. Jag välkomnar också det faktum att den här frågestunden hålls i slutet av Europeiska året för utbildning genom idrott, eftersom det innebär att idrottens utbildningsmässiga, samhälleliga, hälsomässiga och sociala betydelse framhålls särskilt, även om vi också är medvetna om att den är en viktig ekonomisk faktor, och inte bara det.

När det gäller Europeiska året för utbildning genom idrott vill jag fråga kommissionen när vi kan vänta oss en rapport om resultat och slutsatser, så att vi kan fortsätta debatten om det här året på ett mer intensivt sätt än bara med avseende på en enskild idrott.

I dag har vi lagt ned mycket tid på att diskutera frågan om tvång, och jag undrar om tvång och fostran inte är motstridiga termer. Därför lutar jag mer åt frivilliga åtaganden. Europeiska unionen kan inte ta på sig det ansvar som måste bäras av lagen, tränarna, de betalande åskådarna, de betalande medlemmarna, de enskilda personer som bidrar med sin tid som domare och linjedomare, sponsorerna och staten. Bör inte sponsorerna, medlemmarna och staten koppla sin finansiering till hur idrotten och klubbarna utvecklas? Jag undrar varför dagens debatt, och UEFA:s förslag, behövs när vi har Helsingforsrapporten och parlamentets resolution från 2000? Därför vill jag fråga kommissionen vad den har gjort med de två rapporterna, vad som har gått fel och vilka åtgärder den vill försöka med en gång till.

  Talmannen. – Jag ger nu kommissionsledamoten ordet för att besvara dessa frågor, men jag vill påminna om att det betyder förlängning – vi har ytterligare två debatter på föredragningslistan ikväll och klockan är redan nästan 22.00.

  Figel', kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag är glad att intresset för idrott och fotboll är så stort. En stor del av min vecka har gått åt till att diskutera dessa frågor, bland annat i parlamentsutskottet i går. I dag skulle jag ha varit i Haag med rådets ordförandeskap och idrottsministrarna. Jag hoppas kunna vara där i morgon vid avslutningsceremonin för Europeiska året för utbildning genom idrott 2004. Idrotten får således stor uppmärksamhet just nu, och många åtgärder vidtas som kan komma att resultera i svar på de frågor som har ställts här i dag. Det kommer med säkerhet att ge debatterna om idrott i Europeiska unionen ett mervärde och större politisk tyngd och leda till att samarbetet utvecklas.

Othmar Karas sade att självreglering är bättre. Det är sant, men rättsstatsprincipen är en grundläggande princip för unionen och vi måste följa alla bestämmelser, inbegripet gemenskapslagstiftningen och nationell lagstiftning, allmän lagstiftning såväl som speciallagstiftning. Detta inbegriper arbetslagstiftningen, för verksamheten inom idrotten och fotbollen har många dimensioner.

Idrottens och särskilt fotbollens utbildningsmässiga och samhälleliga värde speglas i många av kommissionens och parlamentets ståndpunkter. Ni känner till Helsingforsrapporten och Nicedeklarationen om idrott från år 2000. Vi kom då på idén att göra år 2004 till ett år för utbildning genom idrott. Jag är säker på att vi kommer att utvärdera erfarenheterna, särskilt när året närmar sig sitt slut. Som jag sade tidigare kommer avslutningsceremonin att äga rum i morgon. Jag hoppas kunna återkomma snart med utvärderingar och förslag.

När det gäller framtiden ger utkastet till konstitution oss en mycket bredare rättslig grund för åtgärder. När den väl är ratificerad kommer vi att börja arbeta med en europeisk idrottspolitik. Fram till dess har vi litet tid på oss för förberedelser. Vi vill inleda öppna samråd i förväg, till största delen på basen av workshops, men också via Internet för att se till att vi får en så bred publik som möjligt.

Den känsligaste frågan var antagligen idén om kvoter ...

  Talmannen. – Jag beklagar att jag måste avbryta kommissionsledamoten, men vi har ett problem med tiden, eftersom andra debatter har dragit ut för länge. Skulle ni kunna besvara frågorna skriftligen? Detta är ovanligt, men vi är försenade med en halv timme och tolkarna vill sluta. Skulle ni kunna avrunda ert anförande och besvara parlamentsledamöternas frågor skriftligen?

  Figel', kommissionen. – (EN) Det är inget problem för mig, om ni är nöjda med det.

  Talmannen. – Jag beklagar, kolleger, men jag måste insistera. Vi har ytterligare två debatter att avsluta. Kommissionsledamoten är beredd att besvara era frågor skriftligen. Han skulle ändå inte ha kunnat besvara alla frågor på den tid som är kvar. Jag beklagar verkligen. Jag har uppmanat kommissionsledamoten att avrunda och han kommer att besvara era frågor skriftligen.

  Figel', kommissionen. – (EN) Jag vill påminna parlamentet om att villkoren för alla särskilda åtgärder måste ligga i linje både med gemenskapslagstiftningen och med nationell lag, särskilt nationell arbetslagstiftning. Vi har inte flexibilitet när det gäller att förklara gemenskapslagstiftningen, det är EG-domstolens ansvarsområde. Det finns fullständigt tydlig rättspraxis i form av domar när det gäller vissa åtgärder. Hittills har vi inte fått någon formell begäran. Kommissionen kan inte garantera att en särskild åtgärd är förenlig med fördraget. Kommissionen har inte befogenhet att ge tillstånd för åtgärder som strider mot fördraget.

Jag ser fram emot fler debatter och ett nära samarbete med er i framtiden inom området idrott, inbegripet fotboll.

  Talmannen. – Tack, herr kommissionsledamot. Ni kommer att få en utskrift av debatten i morgon så att ni kan besvara frågorna snabbare.

Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

17. Säkrare användning av Internet och ny online-teknik

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om ett betänkande (A6-0033/2004) av Edith Mastenbroek för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättandet av ett flerårigt gemenskapsprogram för att främja en säkrare användning av Internet och ny online-teknik.

  Reding, kommissionen. – (EN) Herr talman! Olagligt och skadligt innehåll på Internet är en fråga som oroar inte endast Europaparlamentet utan också människor utanför parlamentet.

Barnpornografi och även rasistiskt och våldsamt material är ett verkligt problem för vårt samhälle. Vi har också märkt att även om föräldrarna inte alltid är medvetna om det tar många barn kontakt med människor i chatt-rum och vill sedan träffa dem utanför chatt-rummet. Det finns därför en verklig fara.

Vi vill därför genomföra det här programmet för säkrare Internet, som har haft en nyckelroll i kommissionens åtgärder för att skydda minderåriga inom området audiovisuella tjänster och informationstjänster.

För det första – jag skall fatta mig mycket kort, herr talman, eftersom ni bad mig om det – finns det telejournätverk dit användare kan vända sig för att anmäla olagligt innehåll. I dessa deltar 18 medlemsstater. Vidare finns det ett nätverk för att öka medvetenheten om säkrare användning av Internet och i detta deltar 21 länder genom kontaktpunkter för ökad säkerhet. Dessutom finns det innehållsklassificering och teknik för föräldrakontroll, och här håller vi på att inrätta ett internationellt system för klassificering av innehållet på Internet och förbättring av filtreringstekniken.

Den första handlingsplanen omfattade 37 projekt som samlade sammanlagt 136 organisationer från 70 länder. Det nya programmet utgör naturligtvis en fortsättning men skall också förbättra det som vi har gjort hittills. Det hela är mycket enkelt: det finns ny teknik och därför finns det nya användningssätt för dem som hotar barn. Vi måste därför finna nya svar, och det är exakt vad vi försöker göra i ett mycket nära samarbete med forumet för säkrare Internet.

För att göra en lång historia kort – en historia som berör alla föräldrar och hela samhället: Parlamentet och kommissionen arbetar enligt samma riktlinjer. Alla ändringar i dag är godtagbara, vilket är goda nyheter för parlamentet. Det kommer inte att bli några motsatta åsikter och vi kan enas om en allmän linje. Det är också i denna anda som jag kommer att lyssna till parlamentets förslag.

  Mastenbroek (PSE), föredragande. – (NL) Herr talman! Barn måste tryggt kunna använda Internet och andra nya medier utan att mötas av olagligt eller oönskat innehåll. Detta är Safer Internet Plus-programmets ambitiösa mål.

Genom kommissionens förslag klargörs att ett beslut har fattats till förmån för självreglering, där mycket av ansvaret läggs på föräldrar, lärare och andra slutanvändare. Detta är en inriktning som jag helhjärtat stöder. I programmet görs en klar åtskillnad mellan olagligt innehåll och oönskat innehåll. Jag menar att skillnaden är avgörande. Betoningen ligger på att informera föräldrar och lärare. Också detta stöder jag förbehållslöst.

Programmets fyra handlingslinjer har främst att göra med kampen mot olagligt innehåll, och då i synnerhet barnpornografi. Telejournätverket i Europeiska unionen utökas, och samtidigt som initiativet att inrätta telejourer bör komma från medlemsstaterna själva kan och bör kommissionen stimulera och påskynda processen. Det är ju ytterst viktigt att alla EU:s medlemsstater så snart som möjligt inrättar en egen telejour så att vi kan bekämpa barnpornografi på Internet över hela EU.

Programmet erbjuder dessutom Internetanvändare medel för att skydda sig mot oönskat innehåll genom att till exempel filtrera det. I nära samarbete med skuggföredragandena har jag valt att främst fokusera på forskning om och utvärdering av denna teknik. Innehållsfilter av alla slag är tillgängliga för föräldrar som önskar utnyttja dem, men ofta råder det stor brist på information om hur väl tekniken fungerar, och här kan Europeiska unionen ge ett värdefullt bidrag. Inom ramen för Safer Internet Plus-programmet kan forskning bedrivas om teknikens effektivitet och vi får möjligt att noggrant reda ut vilka kriterier som filtren grundas på. Inom programmet kan man också undersöka om filter alltid är ett bra sätt för användare att skydda sig själva. De finns onekligen gott om exempel på filter som filtrerar bort alldeles för mycket. Till exempel finns det filter som bygger på användning av nyckelord och som oavsiktligt gör att information om sådana ämnen som sexualundervisning och bröstcancer blir otillgänglig. Detta kan naturligtvis aldrig vara meningen. Andra filter filtrerar inte tillräckligt mycket, vilket i praktiken gör dem värdelösa. Vi får inte heller bortse från att barn ofta mycket lätt kan avaktivera dessa irriterande filter utan föräldrarnas vetskap, så att de kan fortsätta att surfa så mycket de vill.

Detta leder mig in på den tredje handlingslinjen, som jag själv ser som den viktigaste. Många Internetanvändare, i synnerhet föräldrar, är helt omedvetna om vilka risker barnen löper på Internet. Därför har många föräldrar ingen aning om vad deras barn gör eller upplever på Internet. För att främja en verkligt säker miljö för barnen behöver vi därför investera kraftigt i information till föräldrarna. Precis som föräldrar försöker lära sina barn att försvara sig själva i off-line-världen och tala om för dem att de inte skall följa med främlingar, bör föräldrar också kunna vägleda sina barn mer effektivt på Internet. Det kräver dock att föräldrarna är medvetna om att det finns risker.

En annan viktig punkt i informationen är enligt min mening tekniskt skydd. En konsekvens av bristen på skydd för Internetanvändarnas egna datorer är den störtflod av oönskat innehåll som möter dem. Ett par slående exempel är spionprogram som ständigt vägleder våra webbläsare till en viss porr- eller spelwebbplats och irriterande reklamfönster som öppnas och helt enkelt inte går att bli av med. Bristen på tekniskt skydd av datorn kan också göra att Internetanvändare sprider olagligt eller oönskat innehåll utan att själva veta om det, med alla konsekvenser som det medför. Undersökningar har visat att de flesta bredbandsanvändare i Europeiska unionen fortfarande inte har skyddat sina datorer tillräckligt. Detta måste därför beaktas i informationskampanjer.

Den fjärde handlingslinjen gäller inrättandet av ett forum för ett säkrare Internet. Detta är ett unikt diskussionsforum för branschen bestående av Internetleverantörer och programtillverkare, men också för användarorganisationer, såsom föräldrar, barnskyddsorgan, konsumentföreningar, medborgarrättsrörelser osv. Forumet innebär en möjlighet att utveckla självregleringen. Etiska regler behöver utformas för att pröva hur branschen själv kan bidra till ett säkrare Internet, exempelvis genom att sprida information till sina egna användare eller genom vettiga överenskommelser som är grundade på självreglering och som rör öppna och noggranna förfaranden för att anmäla och avlägsna innehåll, vilket det finns ett trängande behov av.

Det är viktigt att inse att användningen av Internet alltid medför vissa risker. Det kommer aldrig att vara möjligt att helt få bort allt oönskat innehåll från Internet, vilket inte heller är önskvärt. Det är föräldrarnas sak att vägleda sina barn. Precis som varje förälder lär sina barn att inte följa med främlingar när de leker utomhus finns det också beteenderegler för Internet, och det är därför som den information som programmet sörjer för är så viktig.

Eftersom programmet är tänkt att starta redan i januari nästa år var vi tvungna att ägna det vår omedelbara uppmärksamhet. Under de senaste veckorna har jag i samarbete med skuggföredragandena haft mycket givande diskussioner med både rådet och kommissionen, och betänkandet är resultatet av våra ansträngningar. Jag skulle vilja framföra ett varmt tack till skuggföredragandena och till våra samarbetspartner hos kommissionen och rådet. Vi har lyckats få med praktiskt taget alla punkter vi ställt upp. Vi har kommissionens och rådets ovillkorliga stöd för betänkandetexten, och betänkandet godkändes också enhälligt i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Jag hoppas på ett liknande stöd i kammaren så att Safer Internet Plus-programmet kan sjösättas med vind i seglen den 1 januari 2005.

  Kirkhope (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag skall fatta mig kort för att hålla mig väl med tolkarna, som jag beundrar mycket.

Med Internet kan mycket gott göras om det används ansvarsfullt, men mycket ont kan göras i händerna på moraliskt suspekta personer eller brottslingar. Detta betänkande bygger på det arbete som jag gjorde inför mitt eget betänkande förra sessionen och som handlade om problemet med barnpornografi på Internet.

Detta är ett mycket bra betänkande som utgör en grund för det ytterligare arbete som vi måste utföra eftersom tekniken går framåt. Tekniskt befinner sig den kriminella världen ofta ganska långt före de brottsbekämpande myndigheterna. Vi måste vara medvetna om att detta är en i hög grad teknikbaserad industri. Det är också en industri där vi behöver fler uppförandekoder för dem som tjänar stora pengar som tjänsteleverantörer. Jag har inget emot att människor tjänar mycket pengar, men jag anser att det ibland medför ett extra ansvar, särskilt inom områden som har en internationell dimension. Vi i Europa måste agera.

Vi har nyligen behandlat direktiv om penningtvätt. Det förefaller mig som om vi, jämfört med de detaljerade bestämmelser som vi kräver att människor skall följa inom det området, är alltför flexibla och tar alltför lätt på saker och ting när det gäller kontrollen av Internet. Låt oss för all del föra Internet framåt, låt oss utveckla ny teknik, men låt oss för allas vårt bästa se till att de människor som vill använda tekniken för ondskefulla syften hindras i sin verksamhet.

  Segelström (PSE), för gruppen. – Herr talman! Välkommen, kommissionär Reding. Betänkandet om säkrare användning av Internet skiljer sig från många av de andra frågor som vi politiker är vana att besluta om, men Internet och ny teknik kräver politiska kunskaper och beslut.

Innan jag valdes till EU-parlamentet var jag som socialdemokratisk kvinna engagerad i debatten om våldet, våldspornografi på nätet och exploatering och utnyttjande av barn och ungdomar. Jag är fortfarande engagerad men nu som både EU-parlamentariker och ordförande för Våldsskildringsrådet/Medierådet i Sverige som ansvarar för dessa frågor. Utifrån min nationella erfarenhet är jag särskilt nöjd med att EU tar sitt ansvar för att Internet skall bli säkrare för barn och ungdomar och skall fortsätta att kunna vara både till glädje och utveckling, inte bara för barn och ungdomar utan för alla som gillar att surfa och chatta på nätet.

Jag har i utskottet särskilt talat om barnperspektivet. Det är en framtidsbransch som tjänar väldigt mycket pengar och vi som politiker måste ställa krav på att branschen tar sitt ansvar och bekostar filter och annat som kan ta bort och skydda mot avarterna på nätet.

I Sverige har vi genom att delta i detta EU-projekt för framtidens Internet kunnat synliggöra skillnaderna mellan föräldrarnas kunskaper om vad barnen gör på nätet och det barnen säger att föräldrarna vet. Det står klart att föräldrar behöver stöd för att kunna följa med i utvecklingen, vilket vi också har kunnat erbjuda i EU-projektet i Sverige genom att bland annat ta fram en handbok. Jag tycker att vi skall försöka fortsätta med sådant samarbete och erfarenhetsutbyte i EU.

Självsanering och samarbete är således det som krävs och genom Edith Mastenbroeks betänkande har parlamentet fått bra möjligheter att förverkliga ett säkrare Internet.

  Gyürk (PPE-DE). – (HU) Jag skulle vilja inleda mina kommentarer med att citera ett uttalande från Vatikanen om Internets roll. Internet kan förena men också åtskilja människor beroende på ideologi, politik, ägodelar och religion om det används som våldsmedel. Jag instämmer och anser att det i princip finns två olika möjliga vägar för Internet. Det är vårt gemensamma ansvar att förhindra att Internet följer den sistnämnda vägen: Internet får aldrig bli ett våldsmedel.

Det program för ett säkrare Internet som vi nu har framför oss har det målet, och därför stöder jag det. Under de senaste åren har detta initiativ redan visat sig fungera. Framförallt genom att främja tillhandahållandet av information har det bidragit till att kommande generation blir mer medvetna Internetanvändare.

Jag skulle vilja framföra en synpunkt på frågan om tillhandahållande av information i betänkandet. I EU:s nya medlemsstater, bland annat i mitt eget hemland Ungern, är spridningen av Internet oftast lägre än på annat håll. Ett av skälen är en obefogad brist på förtroende för Internet. Därför anser jag det viktigt att betona att den nämnda informationen om Internets faror, som även jag anser vara viktig, alltid måste åtföljas av att man ökar allmänhetens kännedom om möjliga lösningar.

I annat fall kommer Internetspridningen troligen att bromsas upp i vissa medlemsstater. Därför är de telejourer som särskilt nämns i betänkandet väsentliga trots att kännedomen om sådana tjänster är ganska begränsad, i synnerhet i de nya anslutningsländerna. Här behövs det ett verkligt genombrott, och telejourerna i medlemsstaterna måste samarbeta betydligt mer effektivt. Det finns således fortfarande mycket att göra, men det förslag som vi har framför oss kan bidra till att skapa en säkrare och mer mänsklig online-miljö.

  Moraes (PSE). – (EN) Herr talman! Det finns få andra betänkanden utöver det här som verkligen beaktar de europeiska medborgarnas, särskilt föräldrarnas, önskan om en lösning. Edith Mastenbroek har sammanställt ett utmärkt betänkande, och några verkliga experter inom området, t.ex. Inger Segelström och Timothy Kirkhope, har uttalat sitt stöd för det.

Jag vill framföra tre eller fyra saker. Den ena är att tacka kommissionsledamoten för hennes ord om utbredningen av rasistiskt material och annat våldsmaterial, som håller på att öka och som oroar oss alla här i Europeiska unionen. Jag vill understryka den mycket viktiga distinktion som Edith Mastenbroek gör mellan olagligt material och skadligt material. Som Timothy Kirkhope redan sade har vi att göra med en teknisk produkt med stor potential som ökar vår frihet, men som bör behandlas mycket försiktig när vi försöker förhindra vissa former av missbruk.

Jag vill nämna ett exempel på praktisk verksamhet. På fredag kommer jag att besöka en välgörenhetsinrättning i min valkrets, Childline. Många välgörenhetsinrättningar som arbetar för barn i Europeiska unionen efterlyser det slag av lösningar som vi ser i detta betänkande: finansiering av lösningar, telejourer. Edith Mastenbroek nämner till exempel möjligheten att ha särskilda telejourer för barn anpassade efter den modell för telejourer som anges i betänkandet.

Internetleverantörerna gör stora pengar på denna teknik och de måste också ta ett verkligt ansvar och leverera ett säkrare Internet. Det är upp till oss att ställa krav för att skapa ett tryck på Internetleverantörerna.

Slutligen vill jag säga till dem bland oss som är lite äldre att 3G-tekniken kommer att göra denna typ av teknik ännu öppnare. Det handlar om nästa generation. Den måste skyddas. Detta betänkande är ett stort steg i rätt riktning.

  Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Ju förr vi får detta program desto bättre. IKT-baserad teknik, annan informationsteknik och nätverkssäkerhet är väsentliga för att uppnå Lissabonmålen. Vi kan inte tillåta att kriminella, oansvariga hackare och svindlare tar över Internet. Utpressning har redan dykt upp på Internet inom affärsverksamheten.

När programmet når sin slutfas hoppas jag att kommissionen vågar anta en strikt politik och utforma regler för återhållsamhet inom denna sektor för att förhindra skadligt, olagligt och oönskat innehåll. Skadan växer snabbare än man vidtar skyddsåtgärder. Därför skulle vi kunna utnyttja Europeiska nät- och informationssäkerhetsbyråns tjänster. Vi behöver således nya regler. Europeiska unionen accepterar varken vägrån eller sjöröveri, så varför skulle vi acceptera sådana brott på Internet?

  Reding, kommissionen. – (FR) Herr talman! Jag skulle först vilja tacka Edit Mastenbroek för bedriften att, om allt går väl, få sitt första betänkande antaget vid första behandlingen. Detta är inte ett projekt av ett antal personer som motsätter sig andra personer, utan detta är vårt gemensamma projekt som måste engagera hela samhället och som är avsett att ge verkligt stöd för de fördelar som de nya teknikerna kan ge oss, utan den negativa inverkan som parlamentsledamöterna så vältaligt vittnat om. Därför förtjänar föredraganden framgång.

Självklart skall vi inom det nya programmet göra allt för att förbättra säkerheten för föräldrar och givetvis den säkerhet som de önskar för sina barn. Som Reino Paasilinna helt riktigt säger måste vi också göra allt för att införa en hård politik. När allt kommer omkring kan vi inte fullfölja en sådan politik enbart genom att försiktigt följa den icke-bindande lagstiftningens väg. Vi måste i stället grunda den nya politiken på den tredje pelaren, som möjliggör en politik som är hårdare men svårare att få till stånd.

Herr talman! Jag anser det dock vara av avgörande betydelse att skapa allmän kännedom om ett känt problem. Vi måste också vara medvetna om det som parlamentsledamöterna mycket riktigt har uttryckt. Om vi inte griper oss an problemet, om vi inte klarar av att lösa problemet, kommer det som skulle kunna bli en viktig teknik för Lissabonstrategin inte att utvecklas harmoniskt och i rätt riktning. Vi har därför ett ansvar gentemot samhället och dess svagare individer att verka förebyggande. Jag tackar därför parlamentet och dess ledamöter för att de hjälper kommissionen och rådet att genomföra denna uppgift.

  Talmannen. – Jag vill tacka kommissionsledamoten och alla parlamentsledamöter för att de samarbetat för att vi skall kunna hålla oss inom tidsramarna. Jag vill också ta tillfället i akt och önska Edith Mastenbroek all lycka inför det stundande bröllopet.

Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 142)

  Muscardini (UEN). – (IT) Internet är ett universum av gränslös frihet men eftersom det inte finns några regler som styr användningen kan det också bli ett universum av obegränsad frihet att missbruka, exploatera och kränka. Under många år har jag tagit politiska initiativ i Europaparlamentet, lagt fram dussintals resolutionsförslag och frågor och skickat ut oräkneliga pressmeddelanden och uttalanden för att få till stånd demokratiska regler, det vill säga regler och lagar som skyddar medborgarna och bestraffar dem som använder Internet för kriminella syften.

Bland målen för Daphne-programmet har jag i år lyckats få med en uppmaning att undersöka möjligheten att skapa filter som stoppar spridningen av barnpornografi på Internet. Nu har rådet och parlamentet till sist beslutat att inrätta ett program för att främja säkrare användning av Internet.

Vi behöver också en medvetandehöjande kampanj, mer medel och en offensivare strategi mot kriminella personers utnyttjande av Internet. Apropå detta måste jag påpeka att jag i Italien har väckt en banbrytande talan mot en webbplats som lägger ut falsk information om Europaparlamentets ledamöter och om Europa. Ännu finns inte någon rättspraxis på området och vi vet därför inte hur vi skall stoppa en medborgare i en medlemsstat som sprider osanningar om en medborgare i en annan medlemsstat. För att frihet skall bli verklig frihet behövs regler!

18. Avtal EG/San Marino och Monaco

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden:

– Betänkande (A6-0039/2004) av Jean-Paul Gauzès för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till rådets beslut om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken San Marino om åtgärder likvärdiga med de som föreskrivs i rådets direktiv 2003/48/EG om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar

och

– Betänkande (A6-0042/2004) av Jean-Paul Gauzès för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till rådets beslut om ingående av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Furstendömet Monaco om åtgärder likvärdiga med de som föreskrivs i rådets direktiv 2003/48/EG av den 3 juni 2003 om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar.

  Gauzès (PPE-DE), föredragande. – (FR) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja tala om hur glad jag är över de uppskattade åhörarnas närvaro vid mitt första anförande under parlamentets plenarsammanträde. Jag vill också gratulera László Kovács, den nyutnämnde kommissionären för skattefrågor, som också har sitt elddop i dag. Med hänsyn till den sena timmen skall jag försöka att inte fullt ut utnyttja de tio minuter som jag blivit tilldelad. För övrigt undrar jag vad meningen är med att hålla en debatt med tanke på att tre betänkanden av samma slag redan har antagits, och den politiska grupp som har begärt debatten tycks inte ens vara företrädd i kväll.

I avsaknad av samordning av nationella system för beskattning av inkomster från sparande har en del invånare i medlemsstaterna kunnat undvika beskattning i sin hemviststat av räntebetalningar som de tagit emot i en annan medlemsstat. Därför utarbetades ett direktiv för att avhjälpa detta förhållande, som främjar utvecklingen av skadlig skattekonkurrens, eftersom kapital tenderar att gå till länder utanför Europeiska unionen med onormalt låga skatter. Avsaknaden av information om dessa inkomster skadar också den inre marknadens funktion.

Genom sitt beslut av den 16 oktober 2001 bemyndigade rådet därför kommissionen att förhandla med Schweiz, Förenta staterna, Andorra, Liechtenstein, Monaco och San Marino om lämpliga avtal för att se till att dessa länder antar bestämmelser som är likvärdiga med dem som kommer att tillämpas inom gemenskapen i syfte att sörja för en effektiv beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar. Rådet antog därefter direktiv 2003/48/EG om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar den 3 juni 2003, som föreskriver ett system med informationsutbyte. Tre medlemsstater (Österrike, Belgien och Luxemburg) har ställt villkor för att häva banksekretessen. De har fått till stånd en övergångsperiod under vilken de får ta ut en skatt i stället för att utbyta information.

Under tiden har avtal förhandlats fram med Schweiz, Andorra, Liechtenstein, San Marino och Monaco. I fråga om Förenta staterna gör den befintliga ramen av bilaterala förbindelser med medlemsstaterna i skattefrågor det möjligt att anta att motsvarande bestämmelser redan finns. Avtalen mellan Europeiska unionen och Schweiz, Andorra och Liechtenstein lades helt nyligen fram för parlamentet och antogs. De två avtal som senast lades fram för parlamentet är avtalen med Monaco och San Marino. Innehållet i dessa två avtal är likvärdiga med innehållet i de avtal som tidigare har granskats. Jag redogör kortfattat för dem: källskatt som delas med hemviststaten, frivilligt lämnande av uppgifter på begäran av inkomstmottagaren, en klausul om översyn och framsteg när det gäller utbyte av information i fall av skattebedrägerier.

Dessa två avtal, liksom de tidigare, utgör ett stort politiskt framsteg. Avtalen kommer att leda till att de berörda länderna antar bestämmelser som är likvärdiga med dem som skall tillämpas inom Europeiska unionen i syfte att sörja för en effektiv beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar som sker i en stat till mottagare som har sin hemvist i en annan stat. Detta instrument bör medge effektiv beskattning, vilket är nödvändigt för att bekämpa skadlig skattekonkurrens, och bidra till att förbättra den inre marknadens funktion. För att uppnå detta mål är det automatiska informationsutbyte som föreskrivs i direktiv 2003/48/EG en lämplig metod.

Med dessa två avtal slutförs den nödvändiga avtalsslutande fasen före genomförandet av direktivet i de länder som jag tidigare nämnde. Avtalen skulle enligt de ursprungliga planerna ha genomförts den 1 januari 2005. Genom rådets beslut av den 19 juli 2004 sköts detta datum dock fram till den 1 juli 2005 och de olika villkoren för genomförandet skall vid detta datum vara uppfyllda. Det är viktigt att detta datum respekteras för att samtliga bestämmelser skall kunna tillämpas på ett tillfredsställande sätt.

  Kauppi (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag skulle först av allt vilja tacka föredraganden Jean-Paul Gauzès för hans utmärkta arbete. I Jean-Paul Gauzès har parlamentet fått en mycket skicklig och professionell förstärkning.

Personligen instämmer jag i att EU bör sikta på avtal om inkomstpolitik och samarbete med sina grannländer. På så sätt kan vi vara säkra på att vi arbetar enligt samma regler som våra grannar. Som ett led i kampen mot terrorismen är det särskilt viktigt att försöka förhindra bedrägerier och penningtvätt.

De rättsliga hindren för finansiella tjänster inom EU:s inre marknad har i stort sett redan undanröjts eller håller just nu på att undanröjas. Den inre marknadens funktion och styrka är beroende av just hur effektivt vi kan komma överens om och genomföra lagar på EU-nivå inom de områden där så behövs. Med detta menar jag också att genomföra beslut i medlemsstaterna och att övervaka deras genomförande, en sak som ofta är mindre tillfredsställande.

Det återstår dock fortfarande mycket att göra, i synnerhet inom skatteområdet. I januari 2003 publicerade European Federation of Investment Funds and Companies (FEFSI) en undersökning om olika skattehinder som förvaltare av investeringsfonder mötts av på den inre marknaden. Undersökningen visade att skattehindren är ett av de största problemen på en verklig inre marknad för investeringsfonder. Problemen är givetvis inte direkt kopplade till ränteinkomster men de är förvisso kopplade till hindren för investeringar och kapitalmarknader.

Det behövs således standardisering inom beskattningsområdet. Jag tror inte att en fullständig harmonisering av beskattningen kommer att ha någon positiv effekt. Sund konkurrens mellan EU:s medlemsstater och också med grannländerna är snarare idealiskt för att främja våra marknaders effektivitet och ge slutanvändarna fördelar. Samarbete och harmonisering måste komma till stånd i fråga om skattebaserna, det vill säga vad vi beskattar, och i form av administrativt samarbete.

Slutligen skulle jag vilja be kommissionär László Kovács om en sak. Under utfrågningen hänvisade ni till tobinskatt och sade att detta var något som intresserade er. Jag hoppas dock att ni i ert framtida arbete beaktar att Europaparlamentet vid upprepade tillfällen framfört att vi inte vill ha några initiativ från kommissionen i frågor som gäller överföringar av tillgångar.

  Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! UK Independence Party motsätter sig med all kraft detta direktiv. I detta direktiv tillåts principen att Europeiska unionen skall ha rätt att blanda sig i medlemsstaternas skattepolitik, något som den brittiska regeringen alltid har sagt till det brittiska folket att den aldrig kommer att tillåta. Dessutom medges inblandning i skattepolitiken i icke-medlemsstater, och detta har uppnåtts genom hot, tvång och pennalism. Skattepolitiken bör vara ett område som är reserverat för oberoende, suveräna stater. De eventuella eftersträvansvärda mål som man vill uppnå med direktivet bör uppnås genom internationella avtal som frivilligt ingås av suveräna stater.

I kväll diskuterar vi Monaco och San Marino, men detta direktiv kommer också att påverka en del brittiska utomeuropeiska territorier, nämligen Caymanöarna, några andra västindiska öar och Gibraltar, territorier som är väldigt beroende av banktjänster och finansiella tjänster för sin ekonomiska existens. Genom detta direktiv utvidgar man, i linje med den fantastiska europeiska lagstiftningstraditionen, Europeiska unionens befogenheter, medan man skadar ekonomin och livskraften hos offren för denna lagstiftning.

I förhållande till Europeiska unionen har den brittiska regeringen agerat som man kan vänta sig av den, dvs. på sitt vanliga fega och bedrägliga sätt. På samma sätt som den sviker sitt eget folk har den, för att uppfylla sin högre lojalitet mot Europeiska unionen, svikit de folk som är beroende av den.

Om man ser det från den ljusa sidan – vem vet? – kanske detta direktiv så småningom kan leda till att man hittar några av det oändliga antal miljoner som har förskingrats från Europeiska unionen. Olyckligtvis är det långt mer troligt att dessa miljoner, liksom andra helt lagliga miljoner, kommer att bli föremål för kapitalflykt och i stället investeras på platser där Europeiska unionen inte kan nå dem.

Jag vill uppmana alla parlamentsledamöter som värderar nationell suveränitet att rösta emot detta direktiv.

  Kovács, László, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skall mycket kortfattat förklara kommissionens ståndpunkt. Jag vill utgå från det faktum att det finns ett mycket tydligt och starkt gemenskapsintresse i att upprätthålla principen om rättvis beskattning och eliminering av skatteflykt. Detta var målet med direktivet om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar, vanligen kallat direktivet om skatt på sparande, som fick starkt stöd från Europaparlamentet.

För att garantera effektiva bestämmelser och bevara de europeiska finansmarknadernas konkurrenskraft gav rådet i oktober 2001 kommissionen mandat att förhandla om avtal med nyckelländer utanför EU om att dessa länder inom sina rättsskipningsområden skall tillämpa likvärdiga åtgärder i sina egna direktiv om skatt på sparande.

De två avtal vi har framför oss idag har föregåtts av avtal med Schweiz, Andorra och Liechtenstein, vilka redan har lagts fram för och erhållit stöd av parlamentet. De utgör en viktig beståndsdel i en ny samarbetsram inom området direkt beskattning som baserar sig på vårt eget direktiv om skatt på sparande, men som också omfattar liknande avtal som undertecknats på nationell nivå med medlemsstaternas beroende och associerade territorier. Alla dessa rättsliga instrument kommer att börja tillämpas samtidigt den 1 juli 2005.

Låt mig tacka parlamentet för det viktiga stödet för dessa två värdefulla betänkanden som understöder förslagen om ingående av avtal.

Låt mig avslutningsvis uttrycka mina förhoppningar och förväntningar om att dessa avtal nu kommer att ratificeras av båda sidor utan problem, vilket kommer att skingra osäkerheten för operatörerna på marknaden när det gäller tidsfristen för de nödvändiga förberedelserna, så att de på ett smidigt sätt kan uppfylla kraven inför tillämpningen den 1 juli 2005.

  Talmannen. – Tack, herr kommissionsledamot, för att ni fattade er så kort. Jag vill också tacka personalen, särskilt tolkarna, för att de arbetat sent i kväll.

Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

19. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

20. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 22.40.)