Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Torsdagen den 16 december 2004 - Strasbourg EUT-utgåva

12. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (artikel 115 i arbetsordningen)
  

Zimbabwe

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om sju resolutionsförslag om Zimbabwe.

 
  
MPphoto
 
 

  Bowis (PPE-DE).(EN) Herr talman! Zimbabwe är ett land som drabbats av tragedi och tyranni. Landet är rikt på naturresurser och rikt på mänskliga resurser. Dessa båda resurser håller på att ödeläggas genom Mugaberegimens politiska förtryck.

Människor lider av svält och ohälsa till följd av att livsmedelshjälp och medicinsk hjälp hindras från att nå områden som styrs av oppositionspartierna. Omkring nio miljoner människor, 75 procent av Zimbabwes befolkning, sägs nu leva under fattigdomsgränsen, men Världslivsmedelsprogrammet kan bara få fram livsmedel till 1,6 miljoner människor nu i december. Det är första anledningen till att detta är så brådskande.

Den andra anledningen är att det är meningen att det skall hållas val i Zimbabwe den 3 mars. Som det nu ser ut kommer det valet varken att vara fritt eller rättvist. Det är inte upp till oss att avgöra vem Zimbabwes folk bör välja. Det är helt och hållet upp till dem, men de måste vara fria att välja vem som helst.

Det är upp till grannländerna i Afrika och upp till Afrikanska unionen att se till att de internationella normerna för demokrati upprätthålls i hela Afrika och i hela Zimbabwe. Det är upp till EU att se till att vi stöder valövervakningen och ger tekniskt och ekonomiskt stöd så att vi kan bidra till de internationella övervakningsuppdragen. Det är också därför som detta är så angeläget i dag.

Den tredje anledningen är det oacceptabla frihetsberövandet av en av Zimbabwes parlamentsledamöter, Roy Bennett, en man som har fått lida, vars familj har lidit och vars anställda har lidit i flera månader. Roy Bennett knuffade en regeringsminister för att denne fällde rasistiska kommentarer om Bennett och hans familj. Bennett fängslades, inte genom ett domstolsbeslut utan genom en omröstning i parlamentet grundad på den politiska splittringen.

Jag uppmanar AU och EU att agera i dag för att ge Zimbabwes folk en tillstymmelse till rättvisa.

 
  
MPphoto
 
 

  Attard-Montalto (PSE).(EN) Herr talman! Jag har just kommit hem efter en privat resa till Zimbabwe. Det är intressant att notera att läget på plats inte verkar vara desperat. Statistiken visar emellertid att läget förmodligen är värre i andra delar av landet, som jag inte besökte.

När vi diskuterar länder som Zimbabwe, där mänskliga rättigheter av rädsla för repressalier inte ens diskuteras, måste vi fundera på vilken hållning vi skall inta för att kunna påverka de styrande. Vi vet att vi har att göra med en odemokratisk regim som har försökt göra så gott som allt i sin makt för att beröva delar av befolkningen deras demokratiska och grundläggande rättigheter. Å andra sidan har vi på senare tid sett en ljusning. Domstolarna strävar till exempel utifrån ett mycket svårt utgångsläge efter att bevara något slags opartiskhet.

Ibland undrar jag om inte morot och piska vore en mer ändamålsenlig och framgångsrik metod än att bara göra fördömande uttalanden. Vi kan anta detta förslag, men vilken effekt kommer det att få? Mycket liten, tror jag, med en regim som Mugabes. Vi måste börja tänka på ett annat sätt om vi skall uppnå resultat när vi har att göra med en regim av detta slag.

 
  
MPphoto
 
 

  Hall (ALDE).(EN) Herr talman! Det politiska förtrycket i Zimbabwe kastar en lång skugga; det förmörkar tillvaron inte bara för dem som lever i Zimbabwe utan också för dem som har lämnat landet och sökt asyl i Europa.

I min valkrets i nordöstra England bor det zimbabwier som fruktar summariska dödsstraff om de tvingas återvända till sitt hemland. Jag hoppas att min egen och andra medlemsstaters regeringar, som tror att det är säkert för asylsökande att skickas tillbaka till Zimbabwe, kommer att ta till sig den resolution som lagts fram här i eftermiddag och ändra sin ståndpunkt.

Läget i Zimbabwe håller på att förvärras, inte förbättras. Den 9 december 2004 trädde lagen om icke-statliga organisationer i kraft. Enligt denna lag förbjuds organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och regeringen får makt att ingripa i alla icke-statliga organisationers verksamhet i Zimbabwe. Under tiden har zimbabwiernas livskvalitet rasat. Medellivslängden är nu 35 år. Zimbabwe skulle kunna vara självförsörjande med livsmedel, men förra året producerade landet bara en tredjedel av sitt behov av majs. Ändå hindrar Mugaberegimen den internationella livsmedelsutdelningen.

Mot bakgrund av att läget hela tiden förvärras är det hög tid för skärpta, riktade sanktioner mot regimen.

Ett sista påpekande: Som vi hörde skall Zimbabwe hålla allmänna val i mars nästa år. Det finns oroande tecken på att detta val kanske inte kommer att ske under fria och rättvisa former. Den vallagstiftning som antogs tidigare denna månad uppfyllde inte de internationella normerna för demokrati. En god valövervakning kommer att vara ett mycket viktigt bidrag till att se till att valet blir fritt och rättvist. Därför hoppas jag att vi i parlamentet, och rådet och kommissionen, ger största möjliga stöd till att sända ut valövervakare på alla nivåer.

 
  
MPphoto
 
 

  Markov (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, fru rådsordförande! Zimbabwe har alltid erfarit tider av svårigheter och djup splittring, oavsett om det har varit under kolonialismen, vid Ian Smiths ensidiga självständighetsförklaring 1965 och FN:s embargo som följde därpå, under frihetskriget 1972 till 1978, eller, efter självständigheten, vid de första demokratiska valen, som vanns av Robert Mugabes Zanu-parti.

Som östtysk slås jag emellertid alltid av hur ofta ledare som kommer till makten fulla av höga ideal och som sedan, så att säga, överger sina egna ursprungliga mål och tar allt mindre hänsyn till folkets intressen ju längre de har makten.

Zimbabwe har naturligtvis även i dag enorma problem att brottas med. Jag tror att det enda råd vi kan ge folket i Zimbabwe är att se sig omkring och studera hur deras grannar har klarat av det – att studera det man genomför i Sydafrika, och i Namibia, och hur man i Angola och Moçambique försöker skapa en balans mellan olika intressenter i sina länder. Om fred skall kunna uppnås måste man försöka nå ömsesidig förståelse med hjälp av fredliga metoder och ta hänsyn till samtligas intressen, även de mest avvikande.

Det behövs markreformer i Zimbabwe, men det finns andra sätt att göra det på. Europeiska unionen skall inte alltid, så att säga, ge råd åt alla och envar utifrån våra grundläggande värderingar. Det blir ofta fel och ni kanske alla minns EU:s trogna stöd till Rysslands president Boris Jeltsin när han var alkoholist.

I detta fall kan vi lita på att Södra Afrikas utvecklingsgemenskap kommer att ha inflytande och hitta möjligheter, och att Afrikanska unionen kan vidta åtgärder som leder till framsteg. Om vi stöder dessa länders arbete med att påverka Zimbabwe är jag övertygad om att vi kommer att kunna hjälpa till att se till att valen i mars blir rättvisa och demokratiska trots allt.

 
  
MPphoto
 
 

  Belder (IND/DEM).(NL) Herr talman! Mugaberegimens strategi att förtrycka politiska motståndare fortsätter i oförminskad omfattning. Zimbabwiska myndigheter har till exempel under de senaste 18 månaderna tvingat två tidningar som uttryckt sig kritiskt att lägga ned sin verksamhet. Dessutom har Robert Mugabes anhängare gjort, och fortsätter att göra, livet så svårt som möjligt för oppositionspartiet, Movement for Democratic Change.

Att döma av lagen om icke-statliga organisationer som antogs i Harare för exakt en vecka sedan, är det tydligt att Mugaberegimen ökar trycket på oberoende organisationer med tanke på de parlamentsval som skall äga rum i mars 2005. I framtiden kommer dessa organisationer inte längre att tillåtas ta emot bistånd från utlandet. Om en zimbabwisk medborgarrätts- eller människorättsorganisation har så mycket som en utländsk medarbete anställd, betecknas den från och med nu som utländsk. Enligt den nya lagen får inga utländska icke-statliga organisationer registreras och kommer därför att förbjudas inom den närmaste framtiden.

Målsättningen med den nya lagstiftningen är tydlig. När allt kommer omkring är många zimbabwiska medborgarrätts- och människorättsorganisationer beroende av utländska donationer. Det är uppenbart att den zimbabwiska regeringen har för avsikt att tysta ned dem. Enligt rapporter är de berörda icke-statliga organisationerna ovilliga till att ge vika för regeringens försök att sätta munkavle på dem. Det är en oerhört modig hållning. Rådet och kommissionen kommer att ha fullt upp med att ge råd och stöd angående detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), på gruppens vägnar.(PT) Herr talman, fru Grybauskaitė, mina damer och herrar! Olyckligtvis är Zimbabwe ett av de ämnen som förekommer ofta och regelbundet under dessa torsdagsdebatter där vi behandlar brådskande människorättsproblem. Det säger oss två saker: för det första att situationen fortfarande är allvarlig och för det andra att de åtgärder som vi har vidtagit inte har haft någon verkan.

Vi måste först och främst fördöma att en skrämmande auktoritär regim förstör ett land. Som nämndes i denna kammare upprör fattigdomsstatistiken alltmer. Zimbabwe var ett land som, om det hade skötts på ett riktigt sätt, inte bara kunde ha mättat hela sin befolkning, utan också kunde ha hjälpt till att lösa problemen med svält och nöd i Afrika och i andra delar av världen.

Mugaberegimen fortsätter emellertid, trots varningar från EU och från andra håll, att öka det politiska förtrycket och vi är djupt oroade över de val som skall hållas i mars. Dessa val blir varken fria och rättvisa om inte landet genomgår en snabb omställning och ser till att viss debatt kan genomföras. Man tvivlar på om det ens är värt att övervaka dem. Fallet med Roy Bennett, och de trakasserier som Morgan Tsvangirai utsattes för efter sitt besök i denna kammare, är exempel på de negativa influenser – och jag vill uppmärksamma er på detta – som regimen kan ha i regionen. Generellt kan regimer antingen välja att följa vägen mot demokrati eller återgå till auktoritärt styre. Jag var till exempel nyligen i Moçambique där val har ägt rum. Rösträkningen har ännu inte slutförts. Vi fick dock veta att moçambikiska väljare under valkampanjen röstade utomlands och att oppositionspartierna – motståndarna till Frelimo – blev förföljda i Zimbabwe. Förutsättningarna finns dock. Zimbabwes öde kan på ett avgörande sätt bidra till att stärka den demokrati som vi hoppas på i regionen, i Sydafrikas spår, och på så sätt stärka strävan efter demokrati i Moçambique och Angola. Det kan å andra sidan betyda ett steg bakåt till olika typer av auktoritärt styre.

Jag vill poängtera att vi har ökat pressen på grannländerna och att vi har inlett en dialog med Afrikanska unionen. Detta visar vilken viktig roll som denna organisation har genom att de kan använda sina påtryckningar på Mugabes förfärliga regim.

 
  
MPphoto
 
 

  Van den Berg (PSE), på gruppens vägnar.(NL) Herr talman! Zimbabwierna är ett starkt folk och Zimbabwe är ett starkt land. Efter självständigheten var det också ett ekonomiskt lovande land. Det är tråkigt att se att omkring 60 procent av befolkningen för närvarande befinner sig i en ekonomisk kris och ofta lever under fattigdomsgränsen. Det säger helt klart något om landets förvaltning och vad som undan för undan har gått fel med den. Det tråkiga är att det är Robert Mugabe och Zanu-PF-partiet, och då särskilt Robert Mugabes inre krets, som är förövarna. Det finns naturligtvis många i Zanu-PF-partiet som är väl medvetna om behovet av hjälp utifrån och att ekonomin måste utvecklas i en annan riktning om landet skall kunna överleva.

Vi vet att grannländer har skapat många informella kontakter och söker nå en lösning, och jag tror att det är just via dessa som EU kan spela en roll. Med stöd från Afrikanska unionen, Nytt partnerskap för Afrikas utveckling (Nepad), president Thabo Mbeki och alla andra kontakter måste vi öka våra påtryckningar, eftersom det endast är via afrikanska organisationer och EU:s förbindelser med dem som vi har en chans att nå fram till något slags resultat.

Valen i mars har utan tvekan redan tagits över och utformats av fel personer, och det blir svårt att se till att valen blir fria och rättvisa. Detta får till följd att en övervakning blir i det närmaste meningslös. Trots allt är det i den demokratiska processen och i det civila samhället som man kan finna styrka. Den styrkan finns fortfarande i Zimbabwe, har ännu inte lett till våld och är fortfarande inriktad på fred och demokratiska lösningar. Genom att använda effektiva sanktioner och genom att välja den väg som vi inom Europeiska unionen har valt, hoppas jag att vi i samråd med de andra länderna skall göra vårt yttersta för att ett steg mot demokrati kan tas i Zimbabwe. Det andra alternativet, blodsutgjutelse, ger inga framtidsutsikter.

Jag hoppas innerligen att vi kan använda alla våra diplomatiska medel för att öka våra påtryckningar till en sådan nivå att Robert Mugabe omringas av människor som skapar en dominoeffekt. Detta är nödvändigt om vägen mot demokrati skall nå framgång. Min förhoppning är att EU i detta syfte använder alla tillgängliga medel.

 
  
MPphoto
 
 

  Meijer (GUE/NGL), på gruppens vägnar.(NL) Herr talman! Ett arv från kolonialtidens Sydrhodesia är att en stor del av Zimbabwes åkerland ägs av en liten grupp jordbrukare av europeiskt ursprung. Min grupp stöder den önskan som finns hos den svarta majoriteten av befolkningen att den övervägande delen av marken skall återlämnas till dem. Tyvärr har denna önskan allvarligt missbrukats av Robert Mugabe som en gång var populär ledare för det framgångsrika befrielsekriget mot den koloniala ockupationen och Ian Smiths rasistiska minoritetsregering. Det var inte förrän väljarkåren i det närmaste hade förlorat förtroendet för honom som han prioriterade den så länge utlovade landreformen. För Robert Mugabe är exproprieringen av stora jordbruk nu, flera decennier senare, i princip bara ett sätt att uppmuntra hans gamla anhängare från frihetskampen. Dessutom utgör den en del av kampanjen som förs för att medelst förtal, hot och tvång undanröja politiska motståndare. Om EU isolerar denna regim får så inte ske på grundval av gamla koloniala intressen och gammal kolonial arrogans, utan för att vi vill hjälpa alla världens länder att främja mänskliga rättigheter och demokrati. Det är vad det handlar om.

 
  
MPphoto
 
 

  Pafilis (GUE/NGL).(EL) Varje nation har rätten och skyldigheten att lösa sina egna politiska problem och ingen, vare sig Europeiska unionen, Förenade kungariket eller Förenta staterna har befogenhet att ingripa politiskt, ekonomiskt eller militärt i Zimbabwe eller i något annat land. Det är just på grund av att folket i Zimbabwe efter omfattande, blodiga strider lyckades återfå sin frihet från Förenade kungariket och på grund av att de kräver tillbaka de bördigaste delarna av sitt land, som till följd av kolonialismen fortfarande tillhör utlänningar, främst britter, som en intervention för tillfället förbereds med målsättningen att göra Zimbabwe till en modern koloni.

Under förevändning av de rådande problemen, vilka till största delen beror på långvariga förseningar till följd av kolonialismen, finansierar den brittiska regeringen och andra länder oppositionen, vars ledare, skall tilläggas, står anklagad för mordförsök på den valde presidenten. Ett nätverk av så kallade icke-statliga organisationer har bildats, vilka i huvudsak är frontorganisationer som inte har någonting med rörelser på gräsrotsnivå och sociala rörelser att göra, utan är på plats för att bereda mark för en intervention.

För det grekiska kommunistpartiet är detta förslag oacceptabelt; till och med anklagelserna om att brittiska agenter har handlat med vapen har tagits tillbaka. Sanktionerna måste upphöra. Vi måste stödja det zimbabwiska folket i deras kamp för att behålla sitt oberoende gentemot nykolonialismen.

 
  
MPphoto
 
 

  Grybauskaitė, kommissionen. – (EN) Herr talman! Vi i kommissionen förstår detta och betraktar förberedelserna inför valet i mars 2005 med största allvar. Kommissionen upprepar sitt engagemang för att fria och rättvisa val kan hållas i Zimbabwe. Den uppsättning valreformer som Zimbabwes regering nyligen lade fram och som för närvarande debatteras i Zimbabwes parlament är ett viktigt steg. Det återstår att se om detta kommer att leda till ett verkligt införlivande i den nationella lagstiftningen av Södra Afrikas utvecklingsgemenskaps (SADC) principer och riktlinjer för demokratiska val, som antogs enhälligt vid SADC:s toppmöte i Mauritius i augusti.

Kommissionen är fortsatt mycket oroad över situationen i fråga om politiska och mänskliga rättigheter och respekten för grundläggande friheter, som i detta läge knappast skulle tillåta fria och rättvisa val.

En särskild källa till oro är att Zimbabwes parlament den 9 december antog lagen om icke-statliga organisationer som kraftigt begränsar dessa organisationers rörelseutrymme och verksamhet. Kommissionen stöder helt och hållet de föreslagna EU-initiativen i Harare och andra SADC-huvudstäder, samt utfärdandet av en EU-deklaration om våra farhågor i fråga om effekterna av lagen.

Kommissionen är också oroad över risken för en politisering av distributionen av livsmedelshjälp, framför allt mot bakgrund av det kommande parlamentsvalet. Om det klart kan bevisas att hjälpen använts i partipolitiska syften kan kommissionen tillsammans med sina partner, däribland Världslivsmedelsprogrammet (WFP), bli tvungen att tillfälligt stoppa livsmedelshjälpen.

Efter valen i mars kommer kommissionen att göra en ny bedömning av läget. Att upphäva eller mildra några EU-sanktioner mot Zimbabwe går inte att rättfärdiga i dagsläget.

Kommissionen är medveten om att zimbabwiska myndigheter medvetet försökt underminera viseringsförbudets trovärdighet genom att kraftigt öka sina resor till Europa och har alltid förespråkat en sträng tillämpning av de undantag som föreskrivs i rådets gemensamma ståndpunkt av den 19 februari 2004.

Kommissionen fortsätter att på alla sätt försöka påverka regeringen i Zimbabwe och att ha en ökad politisk dialog med de omgivande SADC-länderna, särskilt Sydafrika. Det är nödvändigt med ett fortsatt internationellt tryck på Zimbabwe, framför allt från dess grannländer.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Omröstningen kommer att äga rum i eftermiddag efter debatterna.

Debatten är avslutad.

Situationen i Demokratiska republiken Kongos östra del

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är sex resolutionsförslag om situationen i Demokratiska republiken Kongos östra del.

 
  
MPphoto
 
 

  Posselt (PPE-DE).(DE) Herr talman! Man kan jämföra den situation som råder i Demokratiska republiken Kongo med den som rådde i Tyskland under trettioåriga kriget – ett stort land i mitten av en splittrad kontinent med åtskilliga grupper som allierar sig med olika styrkor i grannländerna, och decennier utan fred. Det är precis vad som har pågått i Demokratiska republiken Kongo i decennier, där miljontals människor har dött, stora landområden ligger öde och ekonomin är förstörd. Så som var fallet i trettioåriga krigets spår kommer det inte att bli någon lösning om inte – som skedde med de religiösa grupperna då – de etniska grupperna kan ledas in i en fredsprocess där också alla grannländer ingår.

Vi anser att det därför är viktigt att massiva påtryckningar utövas mot de stater som gränsar till landet vid de stora sjöarna, och särskilt mot Rwanda, för att det en gång för alla kan ge stabilitet och kan hindra dem från att aktivt ingripa i Demokratiska republiken Kongo som redan drabbats så svårt. Vi kommer dock inte att lyckas med detta enbart med ordens kraft, så Werner Langen och jag har börjat utarbeta en helhetsstrategi som till sist förenar ekonomisk politik, utrikespolitik och utvecklingspolitik. Enbart ord kommer inte att hjälpa oss i denna situation, eftersom EU endast kan använda sitt inflytande genom att samtidigt och på ett strategiskt sätt nyttja de ekonomiska, politiska och diplomatiska alternativ som finns tillgängliga och genom ett aktivt engagemang i denna fredsprocess.

Fru kommissionsledamot, ni frågar er säkert vad det tjänar till att ha denna debatt på en torsdagseftermiddag i en kammare som inte är fullsatt precis. Jag minns en tid då vi i kammaren diskuterade hur Lettland kunde bli mer än en koloni under sovjetiskt förtryck, och i dag har vi en lettisk kommissionär bland oss. Det gläder mig, och jag är övertygad om att ni kan ta itu med frågan om fred och mänskliga rättigheter i Demokratiska republiken Kongo.

 
  
MPphoto
 
 

  Martin, David (PSE).(EN) Herr talman! Konflikten i Demokratiska republiken Kongo är den konflikt som har krävt flest offer sedan andra världskriget. Internationella räddningskommittén bedömer att 3,8 miljoner människor, varav en miljon barn, nu har dödats. Bortsett från de dödade har 3,4 miljoner människor tvångsförflyttats.

Kongolesiska och utländska militära grupper fortsätter att använda våld för att dölja plundringen av guld, timmer, elfenben, tenn och andra naturresurser. Under tiden stapplar den bräckliga och ineffektiva kongolesiska övergångsregeringen vidare från ett politiskt dödläge till en militär kris. Både övergångsregeringen och dess internationella samarbetspartner har misslyckats med att ta itu med de grundläggande orsakerna till konflikten. Exploateringen av naturresurser har lagt gru0nden till och underblåst instabiliteten i landet – den har faktiskt underblåst instabilitet och våld i Kongo i över hundra år. Det som borde ha blivit en välsignelse för landet har visat sig leda till djup sorg och ånger och, i själva verket, vara en förbannelse. Kongos naturrikedomar har använts för privat finansiering av en militär och politisk elit i stället för att komma den stora majoriteten av den kongolesiska befolkningen till nytta.

I vår resolution uttrycks med rätta krav på ett åtgärdspaket för att tackla denna situation. Vi måste vidta åtgärder för att se till att vapenembargot efterlevs. FN:s säkerhetsråd måste utfärda sanktioner: reserestriktioner och förbud mot finansiella tjänster med mera för personer som har deltagit i plundringen av kongolesiska tillgångar. EU och dess medlemsstater måste vidta åtgärder mot företag som deltar i exploateringen. Vi behöver en fredsbevarande styrka på plats i landets östra del och åtgärder måste vidtas för att avväpna alla illegala väpnade grupper.

Bara om sådana åtgärder vidtas kan vi ha ett hopp om att valen nästa år kommer att kunna förändra den tragiska situationen i landet. Problemen i Demokratiska republiken Kongo beror inte på motsättningar mellan raser eller etniska grupper. De handlar om ekonomi och det är bara om vi angriper ekonomin som vi kommer att kunna lösa problemen.

 
  
MPphoto
 
 

  Hall (ALDE).(EN) Herr talman! Jag talar i stället för Johan Van Hecke som var tvungen att lämna Strasbourg tidigt eftersom han skall resa till Demokratiska republiken Kongo i morgon.

Den aktuella situationen i östra Demokratiska republiken Kongo visar att den kongolesiska fredsprocessen fortfarande är mycket ömtålig. Ja, nya eldstrider under gårdagen har rapporterats. ALDE-gruppen välkomnade varmt initiativet att utfärda en brådskande resolution om Demokratiska republiken Kongo. Till sist beslutade vår grupp dock att inte stödja kompromissresolutionen. Vi anser att den grundläggande orsaken till den fortlöpande instabiliteten i regionen och den besvärliga relationen mellan Demokratiska republiken Kongo och dess grannländer, särskilt Rwanda, inte fastställs i kompromisstexten.

Problemet är följande: Sedan folkmordet i Rwanda 1994 upphörde har en stor grupp extremister från hutufolket gömt sig i ett avlägset område av den kongolesiska regnskogen i östra Demokratiska republiken Kongo. Efter alla dessa år har de fortfarande inte avväpnats. Närvaron av denna tungt beväpnade milis utgör ett ständigt hot mot fredsprocessen i Demokratiska republiken Kongo och mot säkerheten i hela området kring de stora sjöarna. Massakern i det burundiska flyktinglägret i Gatumba i augusti var bara en av en lång rad provokativa handlingar. FN:s fredsbevarande styrka i Demokratiska republiken Kongo, MONUC, har misslyckats med sitt uppdrag att avväpna och neutralisera rebellerna.

Även om MONUC:s mandat och trupperna har utökats är dessa personer dåligt utbildade och det finns allvarliga brister när det gäller information och tekniskt stöd. Vi anser att den gemensamma resolutionen inte känns vid det faktum att om rwandiska styrkor går in i Demokratiska republiken Kongo för att göra slut på de väpnade gruppernas aktiviteter sker det därför att MONUC har misslyckats med avväpningen.

Vi vill föreslå att Europeiska unionen och medlemsstaterna mer aktivt måste engagera sig i Demokratiska republiken Kongo och området kring de stora sjöarna, och verkligen se till att rebellstyrkorna snabbt kan avväpnas. Kanske kan EU-trupper förstärka FN:s fredsbevarande styrkor. Trupper från Pakistan, Nepal, Uruguay och andra länder som finns i Demokratiska republiken Kongo för tillfället har helt enkelt inte tillräckligt med erfarenhet av militära operationer i länderna söder om Sahara. EU-länderna har den erfarenheten.

Vi måste överväga alla alternativ att genomföra avväpningen. Det är den allra viktigaste förutsättningen för att få igång fredsprocessen igen.

Sammanfattningsvis anser vi att resolutionen är obalanserad trots att den har många punkter som vi stöder. Jag kommer, tyvärr, därför att lägga ned min röst.

 
  
MPphoto
 
 

  Lambert (Verts/ALE).(EN) Herr talman! Min grupp välkomnar möjligheten att diskutera den aktuella situationen i Demokratiska republiken Kongo men, i likhet med andra, anser vi att det är mycket tråkigt att vi måste återkomma till detta. En av de punkter som vi enades om i betänkandet om asyl och hållbara lösningar, som parlamentet antog i går, var att Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik behövde fokusera på att lösa och förebygga konflikter med speciellt fokus på långvariga konflikter. Så är fallet i Demokratiska republiken Kongo där, som redan har nämnts, viljan att kontrollera naturresurser är avgörande för den stora tvångsförflyttningen av människor och det stora antalet döda.

Vi betonar vikten av att åtgärder för effektiv vapenkontroll och avväpning sätts in. Vi stöder även uppmaningen till FN att ta itu med dem som profiterar på att naturresurserna skövlas, inte minst genom att frysa bankkonton och genom åtgärder riktade mot företag. Vi är beredda att agera så mot vad vi tror är terroristorganisationer men verkar vara helt oförmögna att agera mot dem som är orsak till att ett stort antal människor dör någon annanstans i världen.

Vi beklagar behovet av men välkomnar att FN:s avdelning för fredsbevarande operationer har tillsatt en särskild utredningsgrupp för att undersöka de sexuella övergrepp och utnyttjanden som några av medlemmarna i deras eget FN-uppdrag i Demokratiska republiken Kongo, speciellt i Bunia, gjort sig skyldiga till. Eftersom parlamentet har diskuterat detta många gånger är vi väl medvetna om att våldtäkt används i syfte att demoralisera motståndarna genom att visa folket att de inte ens kan skydda sina egna familjer.

Parlamentet har många gånger konstaterat att våldtäktsoffer och barn som är offer för sexuella övergrepp är särskilt utsatta. Så vi anser det vara avskyvärt att sådana brott även begås av dem som har sänts ut för att skydda en redan traumatiserad befolkning. Vi väntar oss att förövarna såväl som de som profiterar på tragedin i Demokratiska republiken Kongo skall ställas inför rätta.

 
  
MPphoto
 
 

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), på gruppens vägnar.(PT) Herr talman, fru Grybauskaitė, mina damer och herrar! Situationen i området kring de stora sjöarna och speciellt i Demokratiska republiken Kongo är en skamfläck, en vulkan mitt i Afrika som tråkigt nog alltid har en benägenhet att få utbrott. Efter en konflikt som under de sex år den pågått har krävt tre miljoner människoliv och som enligt Internationella räddningskommittén fortsätter att kräva 31 000 människoliv varje månad, finns det tecken på att situationen förblir instabil och tyvärr ytterst oberäknelig.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen sammanträdde nyligen i Haag. Vårt sammanträdde inleddes, märkligt nog, med de goda nyheterna från konferensen i Dar es Salam att samtliga regeringschefer hade gjort åtaganden för att avsluta konflikten. När vi avslutade vårt sammanträde på torsdagen kom dock vår medordförande Glenys Kinnock med den tråkiga nyheten att den rwandiska armén hade gått över gränsen till Demokratiska republiken Kongo. För att stabilisera regionen måste vi därför bli mer effektiva i detta område. Bernd Posselts jämförelser med trettioåriga kriget var mycket träffande och jag hoppas att han har rätt, för i så fall kommer konflikten att upphöra och dessa afrikanska regioner kommer att bli lika framgångsrika, stabila och moderna som Tyskland är i dag. Det är vad vi strävar efter. Afrika måste stabiliseras genom öppna och demokratiska samhällen.

Vad måste vi i denna kammare göra? Vi måste inse att vi inte gör tillräckligt mycket när det gäller den före detta rwandiska regeringens milistrupper. De orsakar instabilitet och är en anledning till att den består i östra Demokratiska republiken Kongo. Vi måste vidta strängare åtgärder för att avväpna dem. Vi måste klargöra att varje invasion är oacceptabel och att respekten för ett lands gränser är en princip som måste tillämpas av alla länder i regionen. Vi måste slutföra den demokratiska förändringen i Demokratiska republiken Kongo och göra vad vi kan för att stabilisera landet, till exempel genom att åter ena den kongolesiska armén. Vi måste stärka de resurser som är tillgängliga för FN:s uppdrag för att garantera verklig fred och stabilitet i Demokratiska republiken Kongos östra del och för att med framgång skapa förutsättningar som inte för oss bakåt. Med andra ord skall dessa förutsättningar leda till att alla parter följer fredsavtalen från 2003, att de följer de avtal som de i Tanzania den 20 november i år åtog sig att följa, samt att de följer FN:s säkerhetsråds resolutioner på ett korrekt sätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Krupa (IND/DEM), på gruppens vägnar. – (PL) Bland de många exemplen på brott mot mänskliga rättigheter och demokratiska principer i Afrika framstår problemet med barn som deltar i väpnade konflikter som ett oerhört allvarligt problem. Jag undrar om någon debatt, inte ens en som förs i denna kammare, kan bidra till att motverka fattigdom i utvecklingsländer. Över fem miljarder människor i sådana länder lever på en eller två US-dollar per dag, och ett blodigt barnkrig utkämpas i Demokratiska republiken Kongo, där över 300 000 barn slåss i militära operationer som har dödat mer än tre miljoner människor de senaste åren. Visar inte en sådan förstörelse av barndomen, med tvångsarbete, rekrytering till beväpnade styrkor och sexuell exploatering, att olika humanitära och internationella organisationer har misslyckats och inte har tagit sitt ansvar?

För att kunna vidta åtgärder som skall förebygga tragedier av detta slag måste vi börja med att identifiera deras orsaker. Den mest grundläggande orsaken är den långvariga och omfattande exploatering av utvecklingsländer som flera stormakter, däribland europeiska länder, medverkat till. De senare tjänar på sådan exploatering medan de plundrade kolonierna blir ännu fattigare. Demokratiska republiken Kongo är ödelagt efter att ha fallit offer för exploatörer som anser att landets överflöd på naturresurser är viktigare än människoliv. Jag anser att civilisationsnivån hos en person skall mätas i hur ansvarsfull dennes attityd är mot de svagaste, och detsamma gäller för dem som är vid makten. De svagaste bland oss skall dock inte förses med bistånd som bara är hyckleri i form av moraliskt förfall, preventivmedel och abort. Mycket mer krävs. De skall förses med omfattande vård och utvecklingen skall underlättas. Dessutom skall malaria, tuberkulos och aids, som är allmänt utbrett i landet, behandlas och familjeenheter skall få hjälp att utvecklas på ett hälsosamt sätt. Jag anser också att i stället för att sända beväpnade styrkor och rådgivare till Irak, bör vi vidta åtgärder som leder till att det till sist kan bli fred i Demokratiska republiken Kongo.

 
  
MPphoto
 
 

  Grybauskaitė, kommissionen. – (EN) Herr talman! Europeiska kommissionen delar parlamentets oro över de ökade spänningarna mellan Rwanda och Demokratiska republiken Kongo och de konsekvenser detta får för de mänskliga rättigheterna i regionen.

Vi är verkligen mycket oroade över Rwandas hot om att använda våld mot Demokratiska republiken Kongos territoriella integritet för att oskadliggöra ex-Far- och Interahamwetrupperna och över de många rapporterna om den rwandiska arméns militära operationer i östra Demokratiska republiken Kongo. Den humanitära kris som dessa handlingar orsakar är ytterligare en anledning till vår oro.

Det är absolut nödvändigt för regionens stabilitet att Rwanda utan dröjsmål drar tillbaka alla styrkor som det eventuellt har på Demokratiska republiken Kongos territorium och avstår från alla åtgärder och uttalanden som bryter mot internationell lag.

Europeiska kommissionen är helt övertygad om att fram till dess att en slutlig lösning av problemet med ex-Far-gruppernas närvaro i östra Demokratiska republiken Kongo har uppnåtts kommer det att underminera fred och säkerhet i regionen, vara en källa till instabilitet och ett hot mot civilbefolkningen.

I detta sammanhang är Europeiska kommissionen övertygad om att den lokala regeringen bör använda existerande medel, inklusive den gemensamma utvärderingsmekanismen och trepartskommissionen, för att finna en fredlig lösning. Dessutom bör Demokratiska republiken Kongo utan dröjsmål genomföra den plan som upprättats med stöd av FN:s uppdrag i den Demokratiska republiken Kongo (MONUC), som syftar till att skynda på avväpningen och demobiliseringen av utländska väpnade grupper. Demokratiska republiken Kongo bör också skynda på integrationen och utbildningen av sin nationella armé för att effektivt kunna avväpna ex-Far-milisen.

Att upprätta fred och säkerhet i regionen genom att föra samman länderna är sannerligen något vi prioriterar. I detta sammanhang anser vi det vara viktigt och ofrånkomligt att problemet med ex-Far-milisen löses.

Gemenskapen stöder aktivt kongolesiska myndigheter i återuppbyggnaden av landet genom utvecklingsprojekt uppgående till totalt 500 miljoner euro.

Europeiska unionen är och förblir den största humanitära biståndsgivaren i Demokratiska republiken Kongo och hjälpen kommer att fortsätta.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Tack, fru kommissionär.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

Debatten är avslutad.

Bhopal

Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om sex resolutionsförslag om Bhopal.

 
  
MPphoto
 
 

  Libicki (UEN).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! I dagens debatt diskuterar vi frågor som vi vanligtvis inte tar upp. De frågor som vi i allmänhet diskuterar är viktiga, men de avser budgetplaner, kommunikationslösningar och ekonomiska frågor. Alla dessa frågor är mycket viktiga, men de är inte tragiska.

Av de tre punkterna på föredragningslistan för debatten i eftermiddag handlar den tredje punkten om Bhopal, en av de största tragedier som inträffat under de senaste decennierna. Denna punkt avser en tragedi där en gasexplosion förorsakade omedelbar död för tiotusentals människor. Konsekvenserna av denna explosion märks tyvärr än i dag. De institutioner och personer som nämns inom kort är ansvariga för dessa tråkiga omständigheter.

Organisationerna som skall lastas för det som hände har erkänt sin skuld genom att de har betalat ut ersättning för 15 248 dödsfall. De har också betalat ut ersättning till 554 895 personer som har blivit sjuka eller handikappade, medan man däremot försökt att betala sådan ersättning till så få personer som möjligt. Grovt räknat har över 100 000 människor tagit skada av gasexplosionen i Bhopal för 25 år sedan, och miljoner människor lider än i dag av miljöföroreningarna. Vad hände då efter katastrofen? Efter en överenskommelse och flera domstolsutslag betalade den skyldiga parten, Union Carbide Corporation India, ut 470 miljoner US-dollar i ersättning. Detta ter sig inte som någon oansenlig summa, men offren för explosionen fick mindre än 10 procent av pengarna. Resten gick till advokaterna. I förbigående kan det vara värt att nämna att inte ens i Charles Dickens 150 år gamla böcker, där han roade sig med att beskriva giriga advokater, förekom några offer som fick så gott som ingenting. Pengarna försvann eftersom stora summor, förutom att gå till advokaternas arvoden, efter vad som påståtts användes till att betala korrumperade tjänstemän.

Det kan inte tolereras att alla utom offren har tjänat pengar på denna tragedi. Vi bevittnar en konspiration och åtgärder måste vidtas för att ställa allt till rätta. Detta är målsättningen med det resolutionsförslag som vi skall anta i dag. Vi måste försöka omvärdera skadorna så att ersättning betalas ut till dem som är berättigade till den. Vi måste se till att organ utses som kan lösa detta problem på ett rättvist sätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Gill (PSE).(EN) Herr talman! Vi erinrar oss i dag en av historiens värsta industrikatastrofer. Som har nämnts här, läckte 40 ton dödliga, kända och okända gifter ut i luften mitt i natten den 2 december 1984. Bhopals invånare försökte fly undan det giftiga molnet. Men flyktförsöket var förgäves och nästan 4 000 människor dog direkt, och hittills har 25 000 oskyldiga människor dött.

Detta är kalla fakta och i dag lider befolkningen i Bhopal fortfarande av detta fruktansvärda arv. Därför kan vi inte bara minnas, utan vi måste agera som en gemenskap som hjälper en annan. Vi måste fråga varför det, fortfarande efter 20 år, är så svårt för de överlevande att få rättvisa. Vi måste fråga varför det involverade multinationella företaget förnekar allt fortsatt ansvar både för Bhopalfabrikens skick och för offrens hälsotillstånd.

Vi måste fråga varför fabriken inte har sanerats från giftigt avfall och fortsätter att förorena vattnet som omgivande samhällen är beroende av. Vi måste få veta hur i all världen Dow Chemicals kan sopa under mattan det som var en av förra århundradets värsta industrikatastrofer.

Vi måste också fråga varför så många människor fortfarande väntar på tillfredsställande ersättning. Jag är medveten om att frågan om ersättning fastnar i ändlösa diskussioner om beräkningar, men det är inte ett giltigt skäl till att befolkningen i Bhopal skall behöva återuppleva traumat varje dag.

Trots att jag stöder större delen av resolutionen och tankarna bakom den anser jag inte att de föreslagna ändringarna tillför något konstruktivt till resolutionen. Det är viktigt att vi inte hemfaller åt polemik och oförnuft när vi talar om katastrofer som den i Bhopal. Skulden läggs alltför ofta på fel ställe och vi fördömer ofta alla aktörer utan att fastställa fakta.

Som ordförande i parlamentets delegation för förbindelserna med länderna i Sydasien och Sydasiatiska organisationen för regionalt samarbete (SAARC) vill jag uppmana er att sätta in detta i sitt rätta sammanhang, och varje lands budget är då särskilt relevant. Vi måste inse begränsningarna i vissa länder, som kanske ännu inte har utvecklat teknik eller har ett kunnande för att hantera sådana katastrofer så snabbt och säkert som vi har kommit att vänta oss i våra egna länder. Vi måste också ta med alla aspekter av Bhopalkatastrofen och uttrycka vår erkänsla för det arbete som redan har utförts av den indiska regeringen och regeringen i Madhya Pradesh när det gäller medicinsk vård, ekonomiskt och socialt stöd, miljösanering och, slutligen, ekonomisk ersättning.

Denna korta lista visar att mycket arbete redan har utförts. Jag anser att det inte skulle tjäna något till att tala illa om en regering som försökt lösa och ta hand om det stora antal problem som Bhopalkatastrofen lett till. Vi måste snarare sätta in alla våra diplomatiska ansträngningar för att fortsätta trycka på den indiska regeringen, så att den fortsätter betala ut ersättning och fortsätter sanera området. Men om vi begär att åtgärder vidtas och pengar satsas måste vi också vara beredda på att hjälpa till på alla sätt, bland annat genom att erbjuda teknisk och ekonomisk hjälp.

Vi får inte fördöma utan att först ha undersökt vad vi som gemenskap kan göra för att hjälpa. Vi måste även i fortsättningen vara konstruktiva och erbjuda regeringen i Madhya Pradesh den humanitära, ekologiska och medicinska expertis som vi besitter. Detta är en uppgift för kommissionen, medlemsstaterna såväl som för regeringarna. Jag uppmanar er därför att sätta press på alla som på något sätt kan underlätta situationen för dem som redan har lidit tillräckligt i Bhopal.

 
  
MPphoto
 
 

  Lynne (ALDE).(EN) Herr talman! Medan Dow Chemicals och den indiska regeringen strider om vem som bär skulden för Bhopalkatastrofen fortsätter befolkningen att lida och dö av sitt tjugoåriga arv. Mer än 7 000 människor dog inom några dagar, men underlåtenheten att handla ledde till att ytterligare 15 000 dog, vilket kunde ha undvikits. Till och med i dag, 20 år senare, verkar ingen part bry sig om de som lider, utan bara om sitt eget rykte. Så många som 100 000 människor lider av kroniska och försvagande sjukdomar och 10 till 15 personer dör fortfarande varje månad.

De överlevande väntar fortfarande på rättvisa, och i många fall på ersättning och medicinsk hjälp. Fabriksområdet, som fortsätter att förorena, kommer att kosta ungefär 15 miljoner pund sterling att montera ned, att jämföra med Dows årsomsättning på 16 miljarder pund sterling och Indiens BNP på 320 miljarder pund sterling. Den indiska regeringen har ännu inte heller betalat ut 330 miljoner US-dollar av den ursprungliga ersättningen från Union Carbide. Föroreningarna i vattenreservoarerna i närbelägna slumområden är också 500 gånger högre än den maximala nivå som rekommenderas av WHO.

Hur kan världssamfundet, ett multinationellt företag och ett av världens största länder passivt se detta hända? Just nu borde det inte handla om vem som bär skulden utan om vem som skall se till att lidandet upphör. En av Bhopals invånare, Abdul Jabbar Khan, som driver The Bhopal Women Gas Victims’ Industrial Association, sade såhär i den brittiska tidningen The Guardian: ”Efter 11 september i New York kom ersättning, bestraffning och sanering till stånd på bara några månader. I Bhopal har inget hänt på 20 år.”

 
  
MPphoto
 
 

  Meijer (GUE/NGL).(NL) Herr talman! Sedan kolonialtiden har utvecklingsländerna försett de rika länderna med billiga produkter från jordbruk, gruvarbete och småskalig hantverksverksamhet. De förlitar sig på de rika, nordliga länderna när det gäller import av dyra produkter som baseras på ny industriteknik. Detta gör att dessa länder blir oerhört beroende av import och export, vilket leder till en handelsbalans som är mycket ogynnsam för dem. Precis som på den tiden då länder i Europa utövade administrativ makt genom militärt våld, leder denna fördelning fortfarande till bestående fattigdom och underutveckling i utvecklingsländerna.

Man kan lätt förstå varför regeringarna i dessa länder ansåg att alla nya industrier var fördelaktiga för dem, särskilt storskaliga metallindustrier och kemiska industrier. Anledningen till att länderna inte hade lockats av denna typ av industrier tidigare var inte bara för man saknade utbildad arbetskraft, utan framför allt för att kunderna fanns i rikare delar av världen och transporterna av de färdiga produkterna var kostsamma. Den industri som fick fotfäste var statsägd och försörjde enbart den lokala marknaden och turisterna.

Behovet av tyngre industri i dessa länder var och är missbrukat av industrier i de rika nordliga länderna, för även om dessa industrier vill expandera är marknaden i de sydliga länderna fortfarande inte tillräckligt viktig samtidigt som köpkraften är låg. Investeringar i sydliga länder är dock lockande för dem om lönerna är låga och särskilt om miljö- och säkerhetskraven i dessa länder inte är lika stränga eller är mycket dåligt övervakade. Detta gör att katastrofer kan inträffa som leder till att många människor drabbas av obotliga sjukdomar eller mister livet. Farorna hotar inte bara arbetstagarna vid dessa företag utan även de människor som bor i omgivningen. Företagen är inte villiga att bära kostnaderna när katastrofer inträffar. Gasexplosionen i Bhopal för tjugo år sedan och det sätt som fallet behandlades på är ett bra exempel på detta.

Varken Union Carbide, Dow Chemical eller den indiska regeringen vill betala ut tillräcklig ersättning för de över 20 000 människor som dog, och inte heller till de över 100 000 människor som har fått bestående men, eller till saneringen av den förorenade marken och det förorenade grundvattnet. Man måste komma fram till en lösning, och katastrofer av detta slag får aldrig hända igen. Låt oss i Europa ta vårt ansvar, låt oss delta i utbetalningen om så behövs och, det viktigaste av allt, låt oss utarbeta riktlinjer som garanterar att dessa misstag inte upprepas av europeiska företag.

 
  
MPphoto
 
 

  Romeva i Rueda (Verts/ALE).(ES) Herr talman! Det har nu gått 20 år sedan den giftiga gasen strömmade ut från Union Carbide Corporations konstgödselfabrik i Bhopal. Dess skadliga effekter och föroreningarna av miljön påverkar fortfarande livet för tusentals personer.

Gasläckan dödade över 7 000 personer under natten mellan den 2 och den 3 december 1984. Ytterligare 15 000 personer dog därefter till följd av läckan, som även ledde till att 100 000 personer drabbades av kroniska sjukdomar.

Indiska regeringen, Union Carbide och Dow Chemical, den nuvarande ägaren av konstgödselfabriken, har tagit på sig ansvaret för de följder som olyckan har på miljön och för tusentals personer.

Som det anges i det förslag som denna kammare skall rösta om i dag, måste en oberoende utredning av den nuvarande situationen i Bhopal genomföras. Detta kan ske under överinseende av FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Experter måste anlitas. De bör besöka Indien och ta ställning till konsekvenserna av Union Carbides verksamhet och Bhopal-katastrofen när det gäller förorening av grundvattnet och miljön. Det är självklart att detta också har konsekvenser för de mänskliga rättigheterna i de berörda områdena och samhällena.

Dessutom lyfter de tragiska händelserna i Bhopal fram behovet av att kräva att företag tar på sig samma ansvar som stater i dagens globaliserade världsekonomi. Företag måste innefattas i internationella överenskommelser och konventioner. Konsekvensbedömningar måste genomföras, både när det gäller respekten för mänskliga rättigheter och situationer med väpnade konflikter och spänningar.

Detta är den logiska grund som ligger bakom de ändringsförslag som De gröna/Europeiska fria alliansen lagt fram. Jag vädjar till er ledamöter att studera dem omsorgsfullt innan ni bestämmer er för hur ni skall rösta. Jag vill också ta tillfället i akt att offentliggöra det förslag som lagts fram av School of Peace Culture of the Autonomous University i Barcelona. Med anledning av detta uppmanar jag kammaren och Europeiska unionen att verka för att den 3 december skall bli en internationell dag angående bolagens ansvar och mänskliga rättigheter. Målsättningen är att företagen skall satsa på att främja och skydda mänskliga rättigheter världen över.

Detta särskilda datum skulle kunna innebära en möjlighet för stater, internationella organ, civilsamhället och andra att reflektera över deras delade ansvar. Alla internationella aktörer har den gemensamma plikten att skapa en mer rättvis och mer hållbar värld.

 
  
MPphoto
 
 

  Bowis (PPE-DE).(EN) Herr talman! Om man åker till Bhopal i dag – inte för 20 år sedan, utan i dag – kan man se tusentals ton giftiga avfallshögar, flytande kvicksilver, travar av förgiftat avfall och säckar med kemikalier som ligger i det fria, och som när det regnar läcker ut i pölar, strömmar och grundvatten. Och man kan se lidande människor eftersom de dricker det vattnet. De lider av magsmärtor, huvudvärk, anemi och gynekologiska problem därför att de inte har något annat val än att dricka av dessa källor.

Det är detta problem vi står inför i dagens Bhopal, och detta 20 år efter den katastrof då så många människor dog. Siffrorna varierar mellan 3 000 och 7 000 under en natt, 15 000 senare och 100 000 människor som fortfarande lider av försvagande sjukdomar. Det vi pratar om är alltså 15 år efter den förlikning som gav den indiska regeringen 500 miljoner US-dollar att betala ut som ersättning och till sanering av området. För de drabbade handlar det fortfarande om förödelse och fara.

Det är inte denna kammares roll att sitta till doms i dessa fall. Därför kan jag inte godta de nämnda ändringsförslag som De gröna har lagt fram. Resolutionsförslaget i sig självt är bra, då det innehåller en uppmaning till Europeiska unionen att samarbeta med Indiens regering för att använda befintliga medel för att se till att fabriksområdena saneras, att drabbade personer behandlas och att ersättning betalas ut till de drabbade – och det nu, inte om ytterligare 20 år. Detta är vårt budskap till alla parter: till Europeiska unionen, till den indiska regeringen, givetvis till Dow Chemicals med sitt ansvar och till domstolarna som kommer att utreda saken. Men i dag strävar vi efter att människorna i denna del av världen får rättvisa, att deras miljö saneras och att de får hälsan åter.

 
  
MPphoto
 
 

  Mann, Thomas (PPE-DE), på gruppens vägnar.(DE) Herr talman! Det gläder mig att få tala direkt efter John Bowis som på ett imponerande sätt talade om var vi står 20 år efter den 3 december 1984 då 35 ton gas med mycket giftiga ämnen förorsakade att 7 000 personer dog efter att deras hjärtan och lungor gett efter. Hittills har ungefär 25 000 människor fallit offer för den största kemiolyckan som någonsin inträffat och cirka 500 000 är fortfarande skadade till följd av den.

Vad har då gjorts för offren? Undersökningar har visat att för 15 år sedan kom Union Carbide och den indiska regeringen överens om att betala ut ersättning till ett belopp av 470 miljoner US-dollar. Hittills har de 100 000 officiellt registrerade offren mottagit 300 dollar var. Man har byggt 2 500 hus för änkor, sju sjukhus och flera andra inrättningar, men vad har hänt med resten av pengarna, cirka 400 miljoner dollar? Jag måste påpeka för Neena Gill att vi faktiskt måste ta reda på vem som bär skulden för detta. Marken är fortfarande förorenad. Grundvattnet är starkt förorenat med kvicksilver, och det kommer inte att försvinna. Giftiga restprodukter lagras utomhus. Det är verkligen inte konstigt att vi då hamnar i den situation som John Bowis beskriver, med kroniska sjukdomar, hjärnskador och barn som föds med missbildningar. Om offrens medicinska villkor skall kunna förbättras rejält, måste Indiens premiärminister, Manmohan Singh, ingripa. Dessutom måste den indiska regeringen rätta sig efter Högsta domstolens utslag och slutligen frigöra medel så att full ersättning kan betalas ut. Många kemiska industrier bedriver fortfarande produktionsverksamhet i Indien och andra delar av världen där normerna för arbetskraft och miljö ligger under de som gäller i EU och Förenta staterna.

Som föredragande för Reach-programmet i utskottet för sysselsättning och sociala frågor kan jag inte göra annat än att på nytt upprepa de krav som ställs i arbetsdokumentet: om förhållanden skall kunna jämföras behöver vi regler framtagna av Europeiska unionen och, på samma sätt, regler fastställda som standarder av Världshandelsorganisationen (WTO). De som strävar efter ökade vinster och därför undantagslöst tillåter lägsta möjliga miljökrav accepterar det faktum att det som hände i Bhopal kan hända igen, och det är något som ingen av oss har råd med.

 
  
MPphoto
 
 

  Beglitis (PSE), på gruppens vägnar.(EL) Herr talman! Tjugo år har gått sedan tragedin i Bhopal i Indien inträffade, med dess enorma humanitära och ekologiska konsekvenser. Jag anser därför att de politiska gruppernas initiativ till antagande av ett förslag i plenum av Europaparlamentet är särskilt viktigt.

Det räcker dock inte med att friska upp minnet, det räcker inte med att fördöma den ofta oansvariga verksamhet som multinationella företag bedriver i utvecklingsländer och det räcker inte heller med att bara uttrycka vår mänskliga medvetenhet i ord. Människor i någon del av världen kan komma att uppleva en sådan tragedi igen om inte världssamfundet inför internationella mekanismer för övervakning av multinationella företags verksamhet när det gäller skyddande av miljö, mänskliga rättigheter och arbetstagarnas rättigheter.

Det är i detta hänseende som EU inom ramen för FN och andra internationella organisationer kan spela en mer effektiv roll. I förslaget anges vilka problem som fortfarande finns och flera parlamentsledamöter talade om problemen i området Bhopal i sin helhet. Detta återspeglar enligt min mening dock inte de ansträngningar som de federala och regionala myndigheter i Indien har gjort under de senaste åren när det gäller återställandet av medicinska, ekonomiska, sociala och miljömässiga förhållanden. Viktiga politikområden har förverkligats, vilket vi inte får bortse ifrån.

Avslutningsvis anser jag att det bästa sättet att visa vårt deltagande med offren och deras familjer är att Europeiska kommissionen tillsammans med Världshälsoorganisationen tar initiativ till program för återställande av medicinska och miljömässiga förhållanden.

 
  
MPphoto
 
 

  Czarnecki, Ryszard (NI).(PL) Herr talman, fru Grybauskaitė, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Dalia Grybauskaitė till ämbetet och önska henne lycka till.

Som Ernest Hemingway en gång skrev, ”efterfråga därför inte för vem klockan klämtar, den klämtar för dig”. Det är glädjande att Europaparlamentet intresserar sig för regioner i världen som ligger långtifrån Europa och att parlamentet gör så utan att ta hänsyn till politiska intressen. Å ena sidan har EU ingått ett strategiskt partnerskap med Indien, men å andra sidan slås det fast i parlamentets förslag att indiska myndigheter har gjort mycket lite för att skydda människor från effekterna av Bhopal-katastrofen. Vi pratar om de indiska myndigheternas försumlighet, vilket är helt riktigt, men vi skall också tillkännage våra åsikter om det amerikanska företagets ansvar, ett företag som införde omänsklig 1800-talskapitalism och inte beaktade några av de säkerhetskrav som föreskrevs i Förenta staterna. Siffrorna är följande: 7 000 dog i de omedelbara efterverkningarna av katastrofen, upp till 30 000 dog under de 20 år som följde och över 100 000 har hittills insjuknat. Denna statistik kan självfallet inte ge uttryck åt det mänskliga lidandet och inte heller dölja smärta och tårar.

Bhopal måste vara ett varnande exempel för regeringarna, så att de inför säkerhetssystem och inte sviker människor. Det måste vara ett varnande exempel för de internationella företagen, så att viljan att gå med vinst inte ersätter viljan att främja säkerheten. Det måste vara ett varnande exempel för internationella strukturer och organisationer, så att de stöder katastrofdrabbade regioner. Slutligen, herr talman, måste Bhopal vara ett varnande exempel för oss, så att vi ställer krav på dem som har tagit emot sådant stöd från oss eller från någon annan.

 
  
MPphoto
 
 

  Grybauskaitė, kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen välkomnar parlamentets initiativ att snarast diskutera denna fråga. Det är ett viktigt tillfälle för oss att fundera över hur vi kan hjälpa de drabbade och förhindra att liknande katastrofer inträffar i framtiden. Låt mig försäkra parlamentet om att kommissionen alltid har varit redo att stödja Indien att hantera denna tragedi och kommer att fortsätta att göra det.

Genom vår decentraliserade samarbetsbudgetpost har vi gett stöd åt lokala icke-statliga organisationer i Bhopal i arbetet med rehabilitering och yrkesutveckling för katastrofoffren, såväl som gett stöd åt självhjälpsgrupper för kvinnor.

Genom vårt hälsovårds- och familjestödsprogram har vi gett stöd åt Bhopals distriktssjukhus samt till patientföreningar på distriktssjukhus och kultur- och fritidscentrer i regionen. Bhopals kommunstyrelse fick ett särskilt stöd för att ta fram en plan för kommunal mödra- och barnhälsovård.

Dessutom har kommissionen beviljat bidrag på 10 miljoner euro för grundandet av den indiska regeringens nationella plan för katastrofriskhantering.

Vid EU–Indien-toppmötet i Haag nyligen bekräftade företrädare för Indien återigen sitt intresse av att föra en dialog om miljön med företrädare för Europeiska unionen och föreslog att ett EU–Indien-miljöforum inrättas. Detta forum blir ett första steg i arbetet med att ta itu med de enorma miljöproblem som är ett hot för både Indien och Europeiska unionen.

Låt mig avsluta med att uttrycka vårt djupaste deltagande med alla de drabbade och vårt hopp om att en liknande katastrof inte kommer att inträffa igen.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Tack, fru kommissionär.

Vi skall nu genomföra omröstningen om dessa resolutionsförlag.

Debatten är avslutad.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy