Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 10 januari 2005 - Strasbourg

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 17.05.)

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 16 december 2004.

2. Uttalande av talmannen

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Som ni alla vet har det sedan vi senast sammanträdde inträffat en fruktansvärd tragedi. Jag vill därför att vi tillsammans hedrar offren för flodvågen i Indiska Oceanen och deras familjer. Jag ber er att hålla en tyst minut.

(Parlamentet höll stående en tyst minut.)

Mina damer och herrar! Innan vi går vidare till föredragningslistan vill jag uppmärksamma er på något som jag tror att vi är fullt medvetna om, nämligen att denna fasansfulla katastrof kanske kan leda till något positivt om vi reagerar på rätt sätt. Förutom alla åtgärder som har vidtagits på individuell nivå finns det också mycket vi kan göra på parlamentsnivå.

Jag måste meddela er att kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, i förra veckan informerade mig om situationen och om sina avsikter att vid toppmötet i Jakarta föreslå en mobilisering av de resurser som finns anslagna i vår budget för hantering av detta slags katastrofer. I Jakarta framhöll Barroso behovet av att Europaparlamentet, som en av budgetmyndighetens två parter, godkänner kommissionens förslag.

Jag har på parlamentets vägnar skickat ett meddelande till toppmötet i Jakarta och lovat att denna institution kommer att göra allt som står i dess makt för att se till att EU:s bidrag till den omedelbara katastrofhjälpen inte blir försenat till följd av de förfaranden som är fastställda i arbetsordningen.

Jag vill meddela er att budgetutskottet i morgon kommer att avge sitt yttrande om överföringen av 100 miljoner euro från reserven för katastrofbistånd.

Parlamentet kommer också att granska de förslag som kommissionen har lagt fram för att hjälpa till i återuppbyggnaden så snart vi får dem. Jag anser dock att parlamentet omgående måste göra helt klart att detta är ett nytt problem och att det behövs nya resurser för att hantera det. Med andra ord får vi inte låta detta ske på bekostnad av något annat. Vi får inte använda resurser som är avsedda för andra ändamål till att hantera effekterna av denna katastrof.

I förra veckan bad jag dessutom kommissionsordförande Barroso att ge sitt medgivande till att två ledamöter från vår institution ingår i den delegation från kommissionen som skall delta i givarkonferensen i Genève. Kommissionens ordförande reagerade positivt på vår begäran, och därför kommer två av våra ledamöter att vara del av denna delegation. Detta gör att vi noga kan följa de beslut som tas där och de överläggningar som vi sedan måste hålla här.

Mina damer och herrar! Som jag sade i mitt meddelande till Jakartamötet måste vi nu när hela världens uppmärksamhet är riktad mot katastrofen fastställa våra åtaganden, både när det gäller återuppbyggnad och när det gäller vårt bidrag till inrättandet av ett system för tidig varning.

3. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

4. Inkomna dokument: se protokollet

5. Framställningar: se protokollet

6. Anslagsöverföringar: se protokollet

7. Skriftliga förklaringar (artikel 116): se protokollet

8. Beslut om vissa dokument: se protokollet

9. Rådets godkännande av parlamentets ståndpunkter: se protokollet

10. Arbetsplan

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är arbetsplanen.

Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista, för innevarande sammanträdesperiod och för sammanträdena den 26 och 27 januari, som upprättades av talmanskonferensen vid sammanträdet den 6 januari har delats ut (artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen).

Tisdag:

När det gäller tisdagens möte har jag fått en begäran från gruppen Unionen för nationernas Europa om att skjuta upp omröstningen om valet av ombudsman till ett senare sammanträde.

  Tatarella (UEN). – (IT) Herr talman! Parlamentet har uppmanats att i morgon rösta för att välja Europeiska ombudsmannen för kommande period. Vi är alla medvetna om att utskottet för framställningar har utfört sitt arbete på ett berömvärt sätt, och utskottet har gett parlamentet en lista med endast två namn.

I förra veckan fick vi alla betydelsefull och mycket detaljerad information om allvarliga anklagelser i frågor som uppdagades efter utskottets utfrågningar och som väcker starka tvivel om den ene av de två kandidaternas lämplighet.

Det verkar som om detta strider mot artikel 195.3 i fördraget, enligt vilken ombudsmannen inte får utöva någon annan verksamhet, oavsett om denna är avlönad eller ej. Informationen väckte också frågor om en av de kvalifikationer som förvärvats av kandidaten i fråga, och det ser också ut som om kandidaten har brutit mot regeln om att vara fullständigt oavhängig genom att delta i lobbyverksamhet.

Herr talman, mina damer och herrar! Vår begäran skulle innebära att utskottet för framställningar kan genomföra ytterligare kontroller så att parlamentet kan rösta med fullständig sinnesfrid. Det får inte finnas några tvivel om eller förbehåll mot någon av kandidaterna.

  Hammerstein Mintz (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Jag tycker inte att parlamentet skall godta denna typ av förhalning.

Utskottet för framställningar har genomfört en öppen process. Kammarens rättstjänst har indikerat att det inte finns något rättsligt problem. All information om kandidaterna har lagts ut på webbplatsen i deras meritförteckningar. Jag tycker att vi skall fortsätta en process som faktiskt har skett i samförstånd i utskottet för framställningar och gå vidare till omröstningen.

(Applåder)

(Parlamentet förkastade förslaget.)

(Arbetsplanen fastställdes.)

11. Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt

  Batzeli (PSE). – (EL) Herr talman! Den senaste rapporten från FN:s fackorgan för livsmedels- och jordbruksfrågor (FAO) om global livsmedelssäkerhet visar att insatserna fram till i dag för att minska hunger och svält på global nivå inte ligger i närheten av målet för 2005 att utrota svälten. I 30 länder med 2,5 miljarder människor som lider av undernäring uppnåddes detta mål till endast 25 procent.

Detta har återverkningar på både medellång och lång sikt, eftersom utvecklingen är hotad i dessa länder, som av denna anledning inte kan uppnå en godtagbar levnadsstandard.

Fattigdom kommer inte från ingenstans, och AIDS sprids inte av sig självt. Det ser ut som om vi så här långt har misslyckats med att uppfylla vår förpliktelse mot barnen och vår förpliktelse att bekämpa fattigdomen.

I själva verket borde EU i dag täcka in alla de länder där livsmedelssäkerheten är äventyrad, bland annat med det förslag som ni själv nyss nämnde om samordning av åtgärder mellan kommissionen och parlamentet.

  Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Parlamentet är den mest demokratiska av alla EU:s institutioner. Dess talman är vald efter tvärpolitiska förhandlingar. Talmannen är likväl skyldig att företräda alla parlamentsledamöter från EU:s 25 medlemsländer gentemot världen utanför.

Vi förvånas därför över de offentliga yttranden som parlamentets talman Josep Borrell Fontelles har gjort inför olika internationella församlingar. Dessa olyckliga och anstötliga yttranden har chockat den polska allmänheten. Det är verkligen skandalöst att parlamentets talman kan gå så långt att han uttrycker extrema och partiska åsikter som är förolämpande och ärekränkande för Polen, en suverän stat och ett EU-medlemsland. Det har från polska statliga avdelningar kommit till min kännedom att Josep Borrell Fontelles vid flera tillfällen tidigare har gjort liknande yttranden. Jag hoppas innerligt att de åsikter som Borrell Fontelles har uttryckt återspeglar hans egen personliga uppfattning och inte hela Europaparlamentets. Jag kräver därför att han avgår från sin post som talman.

  Talmannen. – Om jag förstod tolkningen rätt, ber ni mig att avgå från min post. Jag antar att ni åsyftar de kommentarer som förekom i den polska pressen i förra veckan om de yttranden som jag gjorde i en debatt om Europa i Madrid den 10 december. Herr Piotrowski! I likhet med alla andra polska parlamentsledamöter måste ni ha fått det brev som jag skickade till er förra fredagen, där jag i detalj förklarar vad som verkligen hände och vad jag sade. Det som jag visar er här är en videokassett som innehåller en direktinspelning av allt som jag sade där. Ni kommer säkert att kunna få mina yttranden översatta till polska, och ni kommer då att inse att anmärkningarna av den polska ambassaden i Madrid i 80 procent av fallen inte är någonting annat än ren lögn. Jag har bett Polens utrikesminister om offentlig upprättelse, för jag har inte sagt någonting av det som har hävdats, och beviset på det har jag här. Ibland skyller vi på tolknings- och översättningsproblem, men jag har ingen anledning att göra det, för de kommentarer som tillskrivs mig finns helt enkelt inte här, varken de påstådda eller något som liknar dem. Det finns dock ingen anledning till varför ni skulle tro mig på mitt ord. Ni kommer själv att kunna se sanningen i denna videoinspelning och i översättningen till polska. Så om någon måste lämna sin post, herr Piotrowski, är det sannerligen inte jag, utan kanske någon på den polska ambassaden i Madrid.

(Applåder)

Låt mig säga ytterligare en sak. Vi står inför alldeles för många verkliga problem för att slåss mot väderkvarnar, och vi har alldeles för många viktiga saker att ta itu med här istället för att tackla påhittade problem som endast är avsedda att skapa osämja mellan oss. Jag hoppas att kopian av kassetten kommer att dämpa er oro. Tack så mycket.

  Tzampazi (PSE). – (EL) Herr talman! Under min senaste resa från Strasbourg till Aten bad polisen på Strasbourgs flygplats att få undersöka min rullstol utan mig i den, som om den vore en accessoar. När de hade undersökt den vägrade de att lämna tillbaka den så att jag skulle kunna sitta medan jag väntade. Detta betyder att jag inte hade friheten ens att gå på toaletten, dit någon måste följa mig. Det var ett hinder som polisen lade ut för mig, och det gick ut över min värdighet. Detta händer inte på någon annan flygplats i världen, inte ens i franska städer. Jag har rest världen över på gruppresor med funktionshindrade personer och aldrig stött på ett sådant beteende någonstans. När jag hade godtagit att jag inte skulle få tillbaka rullstolen och att den skulle lastas som bagage ville jag ta händerna till hjälp för att pressa mig själv genom metalldetektorn för att undvika att använda en främmande rullstol i stället för min anpassade rullstol. Men det fick jag inte. De femton poliser som hade samlats runt mig hotade att gripa mig. De bad om mitt pass och begärde att mitt bagage skulle skickas tillbaka så att jag inte kunde resa, samtidigt som tio kolleger och journalister försökte stoppa dem. Sådant beteende är oacceptabelt. Jag anser mig ha omistliga rättigheter att resa fritt och säkert i den rullstol som är anpassad efter mina behov, naturligtvis utan att hindra några säkerhetskontroller. Jag vill be er att kontakta myndigheterna så att nödvändiga åtgärder kan vidtas för att undvika att något sådant inträffar igen. Det gränsar till rasism, utövad på en stads flygplats.

  Talmannen. – Jag beklagar det inträffade. Eftersom det är ett brådskande förfarande skall parlamentet omedelbart ta kontakt med flygplatsmyndigheterna.

  Deva (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har just återvänt från Sri Lanka och skulle vilja tacka Europas folk och människorna i mitt eget land, Storbritannien, för den fantastiska generositet och välvilja som de har visat de senaste veckorna.

Jag skulle med anledning av detta vilja be er att fundera över ett förslag som inte finns med i vår resolution men som Antonio Tajani också stöder, nämligen att vi, som ledamöter av Europaparlamentet, ger ett bidrag till offren för flodvågskatastrofen. Vi skulle kunna avstå en del av vår inkomst, kanske en dagsförtjänst, och be Europas folk att skänka ersättningen från förslagsvis en timmes, fem timmars eller en dags arbete till hjälp för återuppbyggnaden av de ödelagda områdena.

Detta är den värsta katastrof som har drabbat mänskligheten sedan andra världskriget. Fem miljoner människor har förlorat sina hem, och vi måste ta intryck av de stämningar som finns bland människorna i Europa och som har fått dem att visa en sådan enastående generositet.

  Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Nirj Deva har redan redogjort för huvuddragen i mitt förslag. Jag skrev den 3 januari till samtliga ledamöter av Europaparlamentet om att vi borde avstå en dags ersättning till de människor som föll offer för jordbävningen och flodvågen.

Vi vet alla att 250 euro inte är en enorm summa för oss, men för dessa människor, som kanske är vana vid att leva på en euro i månaden, kan 250 euro multiplicerat med antalet ledamöter kanske innebära överlevnad för en tid. I ert svar, herr talman, nämnde ni att ni hade framfört min tanke till talmanskonferensen. Man enades givetvis om att det inte var möjligt att tvinga alla ledamöter att donera sitt dagtraktamente.

Inte desto mindre tar jag mig friheten att uppmana alla ledamöter i alla politiska grupper att avstå dagens traktamente för att göra en hjälpande gest även som individer och inte bara som politiker, eftersom hjälp på politisk nivå kommer att lämnas genom budgetutskottets försorg. Detta skulle visa att vi alla, som företrädare för ett oräkneligt antal europeiska medborgare, är redo att offra en smula för att ge de behövande en hjälpande hand och något av livets nödvändiga. Vi kan rädda liv med denna gest.

Allt jag vädjar om är att vi skall ge upp dagens traktamente genom ett förfarande som ni får bestämma, herr talman, och donera det till de människor i Sydostasien som har drabbats av flodvågen.

  Talmannen. – Ert förslag förtjänar ett svar. Jag skall ge ett kollektivt svar på ett antal förslag.

Herr Deva! Ni och andra ledamöter har för ordförandeskapet lagt fram en rad förslag om att uppmuntra ledamöterna att vara generösa och stödja offren för tragedin. Förslagen har vidarebefordrats till talmanskonferensen för övervägande.

Ni och alla andra vet att vi inte kan övergå från att uppmuntra frivilliga donationer till att införa obligatoriska donationer. Det kan vi inte göra. Budgetposterna finns där av en anledning, och vi är alla vuxna och tillräckligt medvetna om vad som har hänt för att erbjuda vår solidaritet.

När presidiet sammanträder skall jag be budgetutskottet att göra något som kanske är mer effektivt, nämligen att se över parlamentets budget för 2005 för att se vilket manöverutrymme som finns och vilka åtaganden som definitivt måste fullgöras. Då kan parlamentet uppträda som en institution, i stället för att låta våra beslut bero på individuella åtgärder, och revidera budgeten och frigöra de resurser som vi kan hitta.

Presidiet, liksom budgetutskottet, kommer att arbeta med detta.

  Moraes (PSE). – (EN) Herr talman! Precis som Nirj Deva har jag nära anhöriga i det drabbade området i södra Indien, och medlemmar av min familj hjälper till i arbetet efter katastrofen. De har bett mig att uppmärksamma kammaren på att det finns en mängd praktiska saker vi kan göra för att bistå människorna i deras nöd. Vi skulle t.ex. kunna erkänna att det bokstavligt talat finns hundratusentals EU-invånare av lankesiskt, indiskt, indonesiskt eller thailändskt ursprung som väntar på besked om medborgarskap i Europeiska unionen och som därför inte vågar resa hem till sina ursprungsländer. Jag har träffat många människor som har förlorat familjemedlemmar och fått sina ägodelar förstörda men som inte vet om att de kan lämna sina medlemsstater medan frågan om deras invandrarstatus behandlas. Många andra ledamöter har mött människor med liknande problem.

Jag skulle vilja att kammaren sänder ett budskap till rådet och uppmanar det att se till att inrikesdepartementen i EU:s medlemsstater visar dessa människor särskild medkänsla och garanterar att de kan återvända till EU för att lappa ihop sin tillvaro. Låt oss inte lägga sten på börda genom att inte uppmärksamma deras svåra situation.

  E. Gentvilas (ALDE). – (LT) Herr talman! Jag vill personligen ställa samma fråga till er som min polska kollega. Polsk press har återgett information om ert anförande, i vilket ni nämnde Litauens roll i Ukrainas orange revolution. Jag skulle vilja veta vad ni svarade min polska kollega. Jag vill be om att ett videoband med ert Madridanförande görs tillgängligt för de tretton litauiska ledamöterna i Europaparlamentet. Eftersom jag har förtroende för er begär jag inte att ni skall avgå, utan jag vill snarare tala om de mer allvarliga problem som ni nämnde. En revolution har ägt rum i Ukraina och förändringar har skett. Vi, och ni, som parlamentets ledare, måste börja diskutera förbindelserna mellan EU och Ukraina. Vi behöver börja förbereda ett realistiskt program om hur Europa skall betrakta det nya Ukraina och vad vi vill erbjuda Ukrainas medborgare, för de förväntar sig en hel del. Vi skall vara glada att man i Ukraina har gjort detsamma som man gjorde i Polen och Litauen, det vill säga åstadkommit förändring i sitt land på fredlig väg, utan vapen eller tvång. Nu måste vi, hela EU, alla nationer, säga att vi behöver ukrainarna, att vi erbjuder följande steg och att de måste uppfylla följande. Jag tror att det var det ni avsåg när ni sade att det finns långt större problem än förslaget om er avgång.

  Talmannen. – Jag kan bara upprepa vad jag har sagt tidigare. Ordförandena i samtliga grupper har fått samma brev som jag har sänt till de polska ledamöterna. Jag kan gärna låta översätta det till litauiska också så att ni kan se exakt vad jag har sagt.

Ibland måste vi försvara oss med att tolkningen eller översättningen var dålig. Men det behövs inte i det här fallet. Den absurda kommentar som jag påstås ha gjort om att Polen och Litauen inte är enade med resten av unionen i frågan om Ukraina eftersom de är påverkade av Förenta staterna, eller någonting åt det hållet, återfinns inte i inspelningen av vad jag sade. Om det hade sagts av parlamentets talman skulle det tveklöst ha varit värt att kritisera. Jag har ingenting att be om ursäkt för. Jag förväntar mig en ursäkt från Polens utrikesminister.

Ni kommer att få en översättning av mina ord till litauiska, och om någon annan ledamot vill kan han eller hon få det på sitt språk också. Jag delar helt er uppfattning om den viktiga roll som Polen och Litauen har spelat och er naturliga oro över vad som sker i Ukraina.

  Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Först vill jag säga att jag oförbehållsamt stöder Nirj Deva, som höll med er om att vi bör bidra som institution men som också menade att vi skulle vilja ge ett bidrag som enskilda ledamöter. Även om detta sker frivilligt är det kanske en idé som vi kan ta upp senare i presidiet.

Julen kom tidigt i år för de personer i Nordirland som rånade Northern Bank på 26,5 miljoner pund sterling, vilket bör motsvara 36,5 miljoner euro, och det är därmed det största bankrånet någonsin på de Brittiska öarna.

Nordirlands högste polischef har mycket klart och tydligt lagt skulden för rånet på Sinn Féin, Irländska republikanska arméns (IRA) politiska gren. Det hela är mycket intressant. Samtidigt som Sinn Féin och IRA förhandlade om fred i Nordirland och diskuterade hur den nya regeringen skulle arbeta i fortsättningen, var de också i full färd med att planera det största rånet hittills i de Brittiska öarnas historia.

Jag kan inte nog fördöma detta och inte heller att de höll två familjer som gisslan i över ett dygn. De har på kort sikt omintetgjort alla möjligheter till en fredlig lösning i Nordirland. De är inte mogna att sitta i regeringen tillsammans med andra. Detta har de visat genom att vid otaliga tillfällen genomföra odemokratiska aktioner, i Colombia och på oräkneliga andra platser. Man kan inte vara demokrat på dagen och brottsling och ligist på natten. Det är detta jag vänder mig emot.

Varför gjorde de detta? Jo, av den enkla anledningen att de visste att inget skulle hända dem. De visste att varken den brittiska regeringen eller regeringen i Irland skulle ha kurage nog att upplysa dem om att spelet är slut och att de måste bekänna sig till de demokratiska värderingarna om de vill vara med och bilda regering.

  de Brún (GUE/NGL). – (Talaren talade iriska.)

(EN) James Nicholson skall den här veckan lägga fram sitt betänkande om en förlängning av Peaceprogrammet till 2006, och jag skulle vilja uppmana mina kolleger i parlamentet att stödja förslaget. Jag skulle vilja be er, herr talman, att framföra vårt önskemål om en skyndsam handläggning av ärendet till rådet och kommissionen, så snart vi har försäkrat oss om parlamentets godkännande. Detta kommer att få en omedelbar och positiv effekt för de människor som genom olika projekt är aktivt engagerade i fredsarbetet i Irland. Ekonomiskt stöd från Peaceprogrammet kan givetvis inte beviljas utifrån religiös eller politisk tillhörighet, utan endast efter behov.

(Talaren fortsatte på iriska.)

Jag vill tacka unionen för dess stöd. Jag är en aning besviken på James Nicholsons inlägg i dag. Jag anser inte att det kommer att påverka fredsprocessen i rätt riktning.

  Talmannen. – Fru de Brún! De meningar som ni yttrade på ett språk som inte är officiellt har inte tolkats och kommer därför inte heller att återges i sammanträdets protokoll.

  Golik (PSE). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Som ledamot av delegationen för förbindelserna med länderna i Sydasien och Sydasiatiska organisationen för regionalt samarbete (SAARC) vill även jag kommentera den aldrig förut skådade tragedi som nyligen drabbade länder i Asien. Jag delar helt den uppfattning som ledamöter före mig har gett uttryck för i parlamentet, som i dag sammanträder för första gången sedan tragedin inträffade, att vi bör samla in stora summor pengar och att pengarna bör nå dem som bäst behöver dem. Men det är svårt att bedöma vem som nu bäst behöver dem och vilka institutioner eller organisationer som mest brådskande behöver hjälp. I förra veckan tog journalister från polska tidningar kontakt med mig. De visste att jag tillhör SAARC-delegationen och att jag torde vara bättre informerad än de flesta om var behoven är som störst och till vem sådant bistånd bör skickas. Jag vill nu fråga vem det är bäst att skicka bistånd till.

Jag stöder starkt en tanke som har cirkulerat i tysk press, nämligen att nätverk inrättas för de städer, regioner och skolor som vi vet har de största behoven. Vi skulle sedan kunna informera väljarna och institutionerna i våra regioner om detta och på så sätt komma i närmare kontakt med dem som behöver hjälp mest i dessa länder och uttrycka vårt stöd för dem. Vi skulle också, i ordets mest bokstavliga bemärkelse, kunna identifiera alla dem som är i nöd.

  Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp ett problem som kan tyckas vara av begränsat intresse jämfört med andra problem i världen i dag, men som icke desto mindre är viktigt för dem som drabbas. Jag vill betona den betydelse som rådets politiska överenskommelse från den 22 och 23 november om skydd av djur under transport kommer att få för transporterna av registrerade hästdjur för tävlings- eller avelsändamål.

Jag är i huvudsak positiv till de allmänna bestämmelserna i förordningen, men jag beklagar att rådet inte tillämpade de främsta vetenskapliga metoderna när det gäller detaljerna i de krav som fastställdes för transporter av denna speciella typ av hästdjur.

I sin nuvarande utformning innehåller förordningen ett antal inkonsekvenser och direkt farliga föreskrifter, som måste ändras om förordningen skall gå att genomföra och om målet att den skall utgöra ett skydd, inte en fara, för hästarna skall nås. Till exempel måste golvbeläggningar och strö garantera att urin och exkrementer tas om hand på lämpligt sätt; någon fullständig uppsugning är emellertid inte nödvändig. Av hygieniska skäl väljer man i dag helst halkfria gummimattor som golvbeläggning. Bestämmelsen om fri tillgång till vatten är olämplig, opraktisk och kanske även farlig för hästarna. Utrymmena måste anpassas efter den transporterade hästens storlek och sinnelag, inte efter en tabell med stelbenta, obegripliga och ogenomförbara värden. Den högsta tillåtna gränsen för korta transporter är inte enhetligt angiven i texten och är i alla händelser alldeles för låg.

Eftersom förordningen inte kommer att återförvisas till parlamentet för en andra behandling uppmanar jag rådet att ompröva överenskommelsen och rätta till felaktigheterna innan förordningen offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

  Czarnecki, Ryszard (NI). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är förtjust över att ha någonting gemensamt med talmannen, nämligen att gärna titta på video. Men jag har begärt ordet för att tala om en annan fråga.

Ökningen av det antal företag som arbetar med svinuppfödning i stor skala, en fråga som har tagits upp av både närboende och miljöorganisationer, börjar bli ett stort problem i Polen. Problemet berör redan en fjärdedel av de polska provinserna, och sådan tillväxt går ofta ut över den hälsorelaterade, veterinära och miljömässiga standarden. Under den föregående mandatperioden efterlyste fyra medlemmar av det polska politiska partiet Samoobrona (Självförsvar) åtgärder i frågan, men hittills har man inte fått något svar av det parlamentsutskott som är behörigt i sådana frågor. Problemet rör inte bara Polen utan även ett antal andra nya medlemsstater. Det är olyckligt att sådan tillväxt äger rum med stöd av Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling.

Herr talman! Jag skulle vilja att ni åter vänder er till utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, där man för närvarande låtsas vara både döv och blind. Att inte uttala sig i frågan kan gynna ett antal storföretag, även dem som verkar utanför Europa, men det gynnar inte på något sätt en balanserad miljömässig och ekonomisk utveckling på vår kontinent.

  Hudacký (PPE-DE). – (SL) Mina damer och herrar! Det kommer att ta världen lång tid att hämta sig efter den förödande jordbävning som drabbade vidsträckta områden i Sydostasien för två veckor sedan. Den förödande flodvågen lämnade fruktansvärd förstörelse efter sig. Tiotusentals döda, miljontals skadade, familjetragedier och obeskrivligt lidande. I dag är vi kanske mer medvetna än någonsin om människolivets värde. Åtminstone borde vi vara det. Jag anser därför att det är omöjligt att inte reagera på förlusten av människoliv i de mänskliga rättigheternas namn. Miljontals ofödda barn som inte ens får chansen att leva en enda dag, och tusentals gamla och sjuka som vi vill hjälpa med självmord genom dödshjälp. De senaste initiativen i Nederländerna gör att man tappar andan: dödshjälp – mord på levande, funktionshindrade barn. Detta är konsekvenserna av en europeisk flodvåg, en dödens kultur. Är inte våra ord av sympati med offren i Sydostasien bara ren skenhelighet? Låt var och en föra sin egen talan. Tack.

  Rutowicz (NI). – (PL) Herr talman! Ni är den viktigaste företrädaren för Europaparlamentet, en institution vars ledamöter kommer från hela gemenskapen och hyser en mångfald politiska åskådningar. Vi är alla angelägna om att se ett konfliktfritt och medborgarvänligt Europa utvecklas. Situationen i Ukraina hade kunnat destabilisera landet och störta det i en politisk kris. En sådan destabilisering hade utgjort ett hot både mot EU-medlemsstaten Polen och mot Europeiska unionen. De som bidrog till att avvärja krisen var tidigare och nuvarande polska presidenter, europeiska diplomater, parlamentsledamöter och ledamöter av Europaparlamentet, varav många kom från Polen. De bidrog alla till demokratins framgång i Ukraina. Tyvärr har det fällts kommentarer om dessa bidrag, kommentarer som framställer Polen och den polska befolkningen i ett ofördelaktigt ljus. Som vi tolkar dem bottnar kommentarerna i en önskan att försvaga den europeiska sammanhållningen.

Därför vill jag ställa en fråga om framtiden. Herr talman! Har personer som företräder Europaparlamentet rätt att offentligt uttrycka sitt ogillande mot ett visst land eller samhälle?

  Talmannen. – Om ni talar om det som har stötts och blötts och som många redan har ställt frågor om, kan jag bara upprepa vad jag har sagt tidigare, herr Rutowicz.

  Allister (NI). – (EN) Herr talman! Kammaren märkte säkert att IRA:s företrädare i kammaren, Bairbre de Brún, i sitt tal på intet sätt tog avstånd från det rån som hennes fränder genomförde i Belfast, där bytet blev 26 miljoner pund sterling. Med kännedom om sitt partis inblandning i rånet gav hon en uppvisning i hyckleri av sällan skådat slag genom att vända sig till EU med en vädjan om ekonomiskt stöd. Om Bairbre de Brún vill diskutera ekonomiskt stöd får hon allt börja med de tillgångar hennes parti orättmätigt tillskansade sig från Northern Bank.

Jag är också mycket besviken över att EU den här veckan, samtidigt som vanliga människor över hela världen lättar på plånboken, tänker slösa bort flera miljoner euro på att fira den nya konstitutionen. Detta är ett utslag av skamligt dålig smak med tanke på det som nyligen har hänt i världen.

Jag beklagar verkligen att en punkt i ert meddelande om de olika inslagen i firandet är ”diskussioner” om den europeiska konstitutionen med företrädare för TV och pressen i morgon och på onsdag. För mig betyder diskussion att båda sidor får möjlighet att framföra sina synpunkter.

  Talmannen. – Herr Allister! Mitt svar är det samma som jag har gett tidigare på liknande kommentarer.

  Wynn (PSE). – (EN) Herr talman! Vi inledde sammanträdesperioden med att helt naturligt hålla en tyst minut för de fruktansvärda förlusterna i Asien. I tider av sådan enorm förödelse tenderar mindre tragedier att gå spårlöst förbi. Förra helgen drabbades staden Carlisle och regionen Cumberland av kraftiga stormar, som ledde till väldiga översvämningar och en rad dödsfall bland äldre människor. Jag skulle vilja att ni, som Europaparlamentets talman, sänder en skrivelse till borgmästaren i Carlisle och där uttrycker vår solidaritet med människorna i staden och grevskapet samt att ni förhör er hos kommissionen om möjligheten att på något sätt bistå de krisdrabbade människorna.

  Talmannen. – Herr Wynn! Vi kommer naturligtvis att vända oss till myndigheterna i den stad som har drabbats av problemet, på det sätt som ni föreslog.

  Manders (ALDE). – (NL) Herr talman! Jag vill ställa mig bakom Nirj Devas och Antonio Tajanis vädjan. Jag har sänt er en skrivelse av samma innebörd och begärt att vi skall göra en dygd av nödvändigheten och försöka arbeta mer effektivt, mot bakgrund av den aktuella katastrofen. Vi avslutade trots allt med ett plenum här i Strasbourg 2004, och vi inleder med ett plenum, utan att några sammanträden har ägt rum dessemellan.

Detta är inte effektivt, och jag ser det som en förlorad möjlighet. Vi bör granska parlamentets effektivitet och våra plenum. Vi hade lätt kunnat samla ihop frågorna en aning. Jag har ännu inte fått något svar från er, men jag antar att det kommer att bli negativt med tanke på föredragningslistan, eftersom ni kanske aktar er för att skapa ett precedensfall. Men jag tycker att ni bör utnyttja varje tillfälle att hålla effektiva sammanträden när så behövs. De skall inte vara ett självändamål bara för att det råkar stå så i fördraget.

  Talmannen. – Ni hävdar att ni inte har fått något svar av mig. Jag har försökt att skriftligen besvara alla förslag som har inkommit skriftligen och som har övervägts av talmanskonferensen, och talmanskonferensen har funnit det lämpligt att fatta det beslut som jag har nämnt.

12. FN:s ramkonvention om klimatförändringar

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om uttalandet av kommissionen om resultatet från den tionde partskonferensen (COP 10), anordnad av FN:s ramkonvention om klimatförändringar i Buenos Aires.

  Dimas, kommissionen. – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga att jag helt ställer mig bakom allt som talmannen har sagt om den aldrig förut skådade katastrofen i Sydostasien. Jag vill också lyckönska Europaparlamentet till det omedelbara svaret på frågan om det bistånd som EU kommer att lämna.

Jag måste säga att man i EU inte bara har varit generös utan också har svarat snabbt och effektivt på denna tragedi utan motstycke. Mobiliseringen skedde omedelbart. Dagen efter katastrofen befann sig experter från kontoret för humanitärt bistånd, ECHO, och kommittén för civilskyddsfrågor i Sri Lanka och Thailand för att hjälpa till med att samordna, identifiera problem, utvärdera och bedöma skadorna och behovet av vissa förnödenheter samt förbättra samordningen av sådan försörjning. De kommer utan tvekan att vara kvar under lång tid, eftersom det görs ännu större ansträngningar för att återställa och återuppbygga området, och stödet från EU måste ges kontinuerligt.

Jag vill först och främst tacka er för att jag har fått möjlighet att i kväll diskutera resultaten av den tionde partskonferensen, som FN:s ramkonvention om klimatförändringar anordnade i Buenos Aires i förra månaden. Jag vill påpeka att ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, Karl-Heinz Florenz, och sju andra ledamöter deltog, vilket var mycket, mycket viktigt. Jag vill framhålla att de stödde oss. De hjälpte oss och gav oss råd under förhandlingarna ända till slutet. Vi stod i ständig förbindelse med varandra, i synnerhet den sista dagen, under de mycket hårda förhandlingar som då ägde rum. Resultaten var inte spektakulära, men likväl bättre än väntat. Framför allt var de bättre än de resultat som vi väntade oss före Rysslands ratificering av Kyotoprotokollet, dvs. innan det bekräftades att Kyotoprotokollet skulle träda i kraft. Därför kan vi säga att resultaten sammantaget var positiva. Jag kan nämna ett antal punkter för att illustrera detta.

Det första och kanske viktigaste av allt gäller diskussionen om vad som skall hända efter Kyotoavtalet, en diskussion som enligt Kyotoprotokollet skall inledas 2005. Vi fick en mängd reaktioner på detta. Förenta staterna och vissa utvecklingsländer ville knappt ta till orda alls. Närmare bestämt ville de inte ens diskutera möjligheten att inleda diskussioner 2005. Efter mycket hårda förhandlingar lyckades vi enas om ett förslag från Argentinas ambassadör, Raúl Estrada. Det gick ut på att ett seminarium skall hållas i maj om två innehållsfrågor. Den första handlar om den nuvarande situationen och den andra, som vi insisterade skulle ingå, handlar om utvecklingen i framtiden. Det var ett första steg, ett vacklande steg anser jag, men inte desto mindre ett första steg mot förhandlingar och diskussionen om vad som skall ske efter 2012 när det gäller klimatförändringarnas återverkningar. En viktig utveckling är att vi faktiskt hade bundsförvanter vid förhandlingarna i form av flera utvecklingsländer, t.ex. Brasilien, Sydafrika och ett stort antal afrikanska länder. De har tidigare tvekat, men stödde den här gången våra ansträngningar för att få igång diskussionerna.

En annan väsentlig punkt är överenskommelsen om ett femårigt program för att få utvecklingsländerna att uppfylla kraven på området. Vi åtnjöt viktigt stöd från dessa länder, som också har goda utsikter att gynnas av programmet.

Den tredje viktiga punkten gäller vissa klargöranden om mekanismen för en ren utveckling. Den är en av de mekanismer som föreskrivs i Kyotoprotokollet och som har blivit mycket viktig i och med att protokollet har börjat tillämpas och systemet för handel med koldioxid i EU har satts i drift. Vi kommer att ha många ansökningar om godkännande att arkivera vid kontoret i Bonn, vilket gör att det behöver byggas ut. Kontoret måste i ökad utsträckning präglas av öppenhet och insyn. Pengar behövs om det skall kunna fungera effektivt och bidra till Kyotomekanismernas funktion.

En annan fråga som har att göra med mekanismen för en ren utveckling är registreringssystemet, som behövs för att det planerade övergripande handelssystemet skall kunna fungera. Det finns även andra tekniska spörsmål som är av stor betydelse men som inte lyfts fram i samma utsträckning. Allt detta diskuterades, och vi fann lösningar och nådde överenskommelser.

EU gav en viktig redogörelse för systemet för handel med koldioxid, som under mellantiden officiellt har börjat fungera sedan den 1 januari. Redogörelsen visade och i viss mån befäste den ledande roll som EU spelar i klimatförändringsfrågan, och den väckte stort intresse. Ministrar från nästan alla länder har följt diskussionen om handeln, vilket har lett till ett flertal bilaterala möten med länder som har förklarat sitt intresse att samarbeta. Ett av dessa är Norge, som har tillämpat ett handelssystem sedan den 1 januari. Andra exempel är Japan och Kanada. Det fanns rentav intresse från Förenta staterna, men de kunde inte delta eftersom de inte har undertecknat Kyotoprotokollet. Detta är ett slutet system där endast de länder som har undertecknat Kyotoprotokollet ingår.

Vidare vill jag hävda att det viktigaste var att vi arbetade i nätverk genom bilaterala kontakter som både vi och ledamöterna av Europaparlamentet hade med antingen motsvarande ledamöter av nationella parlament eller med andra delegationer. Detta ger oss möjlighet att övertala de länder som vi behöver få ombord om vi skall kunna verka för de eftersträvade målen för perioden efter 2012. Jag tänker särskilt på Förenta staterna, Kina och Indien, som vi absolut måste finna ett sätt att komma överens med.

Den diskussion som vi förde i Buenos Aires och resultaten därifrån, som totalt sett är positiva, ger oss avslutningsvis möjlighet att uppmuntra dialogen inom EU om vad som skall ske efter 2012. Vi har två möjligheter: Den ena var ministerrådsmötet den 20 december, vid vilket man omformulerade EU:s åtagande att förhindra att den totala temperaturen på planeten ökar mer än två grader Celsius de kommande åren samt behovet av procentsatser som mål för ökningar av koldioxidutsläpp och andra växthusgaser. Den andra är Europeiska rådets vårmöte, där kommissionen skall bidra med två dokument, nämligen en arbetsrapport om kostnaderna och nyttan om man agerar respektive inte agerar i klimatförändringsfrågor och ett meddelande från kommissionen om utvärdering av de strategier som behövs för perioden efter 2012 och om vad vi skall göra fram till dess. Naturligtvis emotser vi även Europaparlamentets bidrag i frågan.

Jag vill framhålla att resultaten från konferensen i Buenos Aires, som inte bevakades särskilt hårt av medierna, var bättre än de resultat som medierna rapporterade om. Jag upprepar att de inte var de resultat som vi önskade oss, men de var bättre än de resultat som vi förväntade oss innan vi åkte, och man kan därför säga att resultaten på det hela talet var positiva.

  Florenz (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr kommissionär! Jag ställer mig gärna bakom det ni just sade, herr kommissionär. Jag anser att konferensen totalt sett blev framgångsrik för vår del, även om vi kanske inte fick igenom precis de siffror som vi ville eller inte riktigt nådde vårt mål. Jag vill åter tacka den nederländske rådsordföranden, som stöddes av era ansträngningar, herr kommissionär, och som verkligen skapade ett sammansvetsat lag av dessa tre olikartade gemenskapsinstitutioner, med följden att Europa framgent kommer att kunna spela en viktig global roll, inte bara genom euron utan också på miljö- och klimatpolitikens områden. Jag ser det inte bara som att vi går i spetsen, utan som att vi även anger riktningen. Vi siktar på att kunna vara delaktiga i besluten om sätten att nå våra mål, både i Europa och i världen.

För några veckor sedan klargjorde Europeiska miljöbyrån i Köpenhamn att vi med de instrument som står till vårt förfogande befinner oss på rätt spår, och ni talade just om genomförandet. Därför var det logiskt att våra tre institutioner påverkade besluten i Buenos Aires om vad som skall hända efter 2012, som blir ett tioårsjubileum för Kyoto, eftersom vårt näringsliv behöver beräkningsunderlag för att kunna bygga sina investeringar efter 2012 på en rättslig grund. Därför är det av betydelse att vi även här i parlamentet tar steg framåt för att komma närmare de mål som vi själva har satt upp.

Detta är förstås inte bara en uppgift för näringslivet i Europa och resten av världen, utan vi behöver också uppbjuda allt vårt mod för att utvidga detta till att omfatta såväl resor och transporter som inhemska bränslen. Jag vet att detta inte alls faller i god jord politiskt sett, men om det i framtiden skall vara näringslivet som ensamt genomför Kyotomålen kommer kostnaderna för industrin i både Europa och världen att bli enorma. Vi behöver fler axlar att fördela bördorna på.

Ni gjorde alltså rätt, herr kommissionär, i att nämna Europas energibesparande åtgärder. Ni gör rätt i att önska bättre energieffektivitet, och vi måste självklart även ha gott omdöme nog att främja förnybara energikällor. Detta ligger mig mycket varmt om hjärtat, och jag hoppas att vi snart skall nå framsteg i frågan.

Det fanns förstås också mörkare aspekter av konferensen i Buenos Aires, och jag som själv medger att jag är Amerikavän anser att amerikanernas destruktiva inställning var smärtsam att se och en mycket stor besvikelse. Men det finns samtidigt hopp, kanske inte om den amerikanska regeringen men om tio av de amerikanska delstater som har föresatt sig att eftersträva ett helt annat växthusmål än Washington, och det finns tydliga tecken på en hoppfull utveckling vid gränsen mot Kanada och på andra håll. Jag vill gå så långt som att säga att Europa har en del att lära av stater som Kalifornien om transportpolitik. Även i Förenta staterna tror jag att en demokratisk kraft nedifrån och upp kan få saker att hända på området. Detta kan jag inte annat än stödja.

Låt mig åter varmt tacka kommissionär Stavros Dimas och rådets ordförande, Pieter van Geel, för att de ha lagt Europas vikt i vågskålen. Att vågen inte vägde över åt det håll som vi ville berodde inte på oss. Vi kommer dock att fortsätta att kämpa i övertygelsen om att vi plöjer rätt fåra, en liknelse som jag som lantbrukare gärna använder.

Tack för ert tålamod, herr talman.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Corbey (PSE), på gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Jag vill också inleda med ett ord av tack till Karl-Heinz Florenz för att han ledde delegationen och till Stavros Dimas och det nederländska ordförandeskapet för de trevliga arbetsrelationerna.

Jag börjar vid nordpolen, som värms upp snabbare än väntat. Glaciärerna smälter, permafrosten tinar och trädgränserna flyttar sig. Folk på nordpolen tvingas nu att anpassa sin livsstil till uppvärmningen. Samhällen på nordpolen gör i liten skala erfarenheter som världen i stort snart kommer att göra. Vi står inför den dubbla uppgiften att anpassa oss till klimatförändringarna och att samtidigt begränsa dessa till ett minimum.

Med tanke på denna enorma utmaning var resultatet från klimatkonferensen i Buenos Aires verkligen en besvikelse. Det är naturligtvis bra att det gick att hålla Kyotoprocessen på rätt spår tack vare ett seminarium. Det är naturligtvis bra att EU har sitt eget sätt och att resultatet kan förutspås på detta seminarium, men det hela är beklämmande tomt på innehåll.

Vi måste också dra slutsatsen att EU blir alltmer isolerat. Ett stort antal amerikanska delstater är förstås redo att minska utsläppen av växthusgaser, och det finns mycket riktigt ett intresse för vårt system med utsläppsrätter som går att handla med. Men det är också så att få forskare i dag förnekar att människan påverkar klimatet. Vi skall vara tacksamma för det vi har, men kontentan av Buenos Aires är att känslan av brådska i Europa inte delas i andra delar av världen. Jag undrar varför det är så. Känner USA:s regering inte att den har ett ansvar? Är det brist på förståelse i resten av världen, eller brister vi i vår diplomatiska förmåga? Saknar vi övertalningsförmåga?

Vi måste tyvärr också dra slutsatsen att EU inte har det inflytande som behövdes. Bindande mål efter 2012 är eftersträvansvärda, men tyvärr har de blivit en europeisk käpphäst. EU måste förbereda sig extremt väl inför seminariet i vår. Det finns också ett behov av praktiska förslag, som kräver ledarskap och övertalningsförmåga, men framför allt mod. Vettiga och välgrundade förslag måste läggas fram utan dröjsmål. EU kommer också att behöva visa öppenhet för strategier som antas i andra länder. Jag kan urskilja minst tre lösningar som vi alla behöver utforska.

För det första behöver vi rikta in oss mer på att göra justeringar och att hjälpa särskilt utvecklingsländerna att göra justeringar. Inläggen från de afrikanska och centralamerikanska delegationerna i Buenos Aires började alla med redogörelser för obehagliga klimatförändringar. Det är inte lätt att göra justeringar, men det borde verkligen handla om mer än bistånd när större katastrofer inträffar. Att ändra livsstil är grundläggande, och trovärdiga program behöver inrättas för det ändamålet.

För det andra har vi överföringen av teknik. Här måste vi anstränga oss till vårt yttersta och överge våra ideologiska reservationer mot mekanismen för en ren utveckling.

För det tredje måste vi offra mycket mindre energi på nationella strategier och nationella mål och i stället fokusera på målen i varje enskild sektor. Sektorstrategin ansågs vara en möjlig väg i alla de samtal som vår delegation förde. Vi måste slå våra kloka huvuden ihop med stål-, cement- och pappersindustrierna. Konkurrensen i dessa sektorer är global, och globala mål som bygger på den mest lämpliga tekniken verkar vara den väg vi måste ta. WTO kan spela en roll i det sammanhanget.

  Davies (ALDE), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Om resultatet av partskonferensen i Buenos Aires är bättre än väntat måste kommissionens förväntningar redan från början ha varit mycket lågt ställda. Kommissionären har nu fått sitt elddop och trätt in i den hårda värld där man förhandlar om åtgärder mot klimatförändringarna. Det är min förhoppning att han har fått smak på att lösa problemen och att samla världen kring ett gemensamt mål.

Människorna i Carlisle måste efter de senaste dagarnas skyfall, som är de ojämförligt värsta i modern tid, nu ta itu med de mest omfattande översvämningarna i mannaminne. Jag hoppas att kammaren instämmer i mitt beröm till räddningstjänsten, frivilligorganisationerna och de många enskilda människorna för deras arbete med att försöka underlätta för de drabbade och framför allt för deras insatser för bl.a. äldre människor i denna synnerligen svåra situation.

Det är naturligtvis omöjligt att med säkerhet fastslå att översvämningarna är ett tecken på global uppvärmning, men extrema vädersituationer har anförts som en av klimatförändringarnas konsekvenser. Händelser som de i Carlisle är ett skäl till att det är så viktigt att EU fortsätter att vara bäst i världen på att ta fram politiska åtgärder i kampen mot den globala uppvärmningens följder.

Den brittiska regeringen har nyligen förklarat att man är fast besluten att placera frågan om klimatförändringar högt på dagordningen under sitt ordförandeskap. Därför är det ärligt talat förvånande att samma regering äventyrar ett framgångsrikt införande av systemet för handel med utsläppsrätter, Europas viktigaste åtgärd för att minska utsläppen av gaser som leder till global uppvärmning.

Förenade kungarikets nationella fördelningsplan lades fram av regeringen och godkändes av kommissionen i juli förra året. Tre månader senare återkom Storbritannien med en reviderad plan där man krävde större och generösare tilldelning, långt större än vad någon annan regering har begärt. Om planerna inte godkänns hotar man med rättsliga åtgärder. Detta verkar vara en sällsam uppvisning i antingen inkompetens eller dåliga avsikter. Det får den brittiska regeringens fagra ord att klinga synnerligen falskt.

Innan kommissionären avslutar debatten skulle jag vilja be honom att redogöra för det aktuella läget. Är Förenade kungariket i nuläget med i systemet för handel med utsläppsrätter eller inte? Vad säger rättstjänsten, herr kommissionär? Har Förenade kungariket någon rättslig grund för sitt ställningstagande, eller är det, som det sägs i direktivet, kommissionen som har sista ordet i frågan om tilldelning inom ramen för systemet för handel med utsläppsrätter? Innebär den nuvarande ståndpunkten och de uppkomna förseningarna så stora problem att systemet för handel med utsläppsrätter riskerar att äventyras på lång sikt?

Jag hoppas att kommissionären kan ge ett svar på dessa frågor. Jag hoppas att han inser att han inte kommer att brännmärkas av Förenade kungarikets samtliga företrädare om han tar mycket klar ställning i denna fråga.

  Frassoni (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Den tionde partskonferensen markerade tioårsdagen av ikraftträdandet av ramkonventionen om klimatförändringar och var den första partskonferens som genomfördes i övertygelsen om att Kyotoprotokollet skulle träda i kraft. Enligt en observatör gick mötet till på så sätt att man talade om att tala om framtiden.

Låt oss inte sticka under stol med att det är förenat med mycket uppenbara svårigheter att inleda en diskussion om tiden efter 2012. Detta förvånar oss inte, eftersom rådet också misslyckades med att nå en överenskommelse om de siffror som skall läggas fram, och det är alltid svårt att tala om framtiden när den nuvarande situationen fortfarande är så föga tillfredsställande som i dagsläget.

I samband med den tionde partskonferensen anordnades också hundratals sidoarrangemang, presskonferenser, sammanträden, möten med icke-statliga organisationer och andra berörda parter, vilket vi ser som betydelsefullt om Kyotoprotokollet skall bli verklighet, eftersom det krävs mycket mer än regeringarnas medverkan för att protokollet skall kunna genomföras.

Jag skulle vilja lyfta fram två resultat av konferensen. Det första är USA:s helt uppenbara och öppna försök till sabotage. Herr kommissionär! Ni har inte berört detta, men jag tycker att ni bör göra det. Berätta också vad ni tänker göra åt saken. Detta var inte endast en mycket stor besvikelse, utan även ett allvarligt streck i räkningen och en strategiförändring. Nu säger USA inte längre att man inte kommer att skriva under protokollet. USA säger att man inte kommer att motarbeta det. Det förhåller sig precis tvärtom. Man kommer att motarbeta det. Det är vad man ägnar sig åt nu och vad man kommer att fortsätta med i framtiden.

Herr kommissionär! Vi skulle vilja veta er inställning till åsikten att EU måste vara berett att fortsätta förhandlingarna om Kyotoprotokollets ram, utan hänsyn till om USA begär att de länder som inte har undertecknat protokollet skall utestängas. Detta är något vi måste börja diskutera.

Som redan har nämnts rör den andra frågan beslutet att sammankalla ett seminarium med regeringsexperter. Som många framhållit har vi ett mycket svagt mandat, men om den politiska viljan finns kommer detta att fungera, och vi kan då inleda långtgående diskussioner om åtagandena för tiden efter 2012 med dem som så önskar.

Vad förväntar vi oss av kommissionen och rådet? Vi anser att de, som en förberedelse för mötet i Bonn i maj, skall lägga fram ett övergripande förslag om en framtida klimatpolitik i linje med EU:s åtagande att den globala uppvärmningen skall uppgå till högst +2 ºC, jämfört med nivåerna före industrialiseringen, och att de globala utsläppen skall kulminera inom de kommande tjugo åren.

För det andra måste EU-trojkan inleda ett långtgående diplomatiskt arbete för att rikta uppmärksamheten mot och beakta den fullt berättigade oro man känner i utvecklingsländerna. Vi får inte ha några illusioner på den här punkten. Om vi inte avsätter rejäla resurser för anpassningsåtgärder kommer vi inte att få med utvecklingsländerna, och vi vill ju att de skall stå på vår sida i kampen.

För det tredje måste EU fördubbla sina ansträngningar att dels uppfylla Kyotoprotokollet, dels förbereda sig för det som kommer därefter. Om våra egna medlemsstater inte förmår att respektera Kyotoprotokollet i nuläget kommer vi givetvis inte att vara trovärdiga i framtiden.

(IT) Herr kommissionär! Ni utelämnade en annan sak som jag anser är viktig att understryka i debatten, nämligen den italienske ministern Altero Matteolis inställning, som särskilde honom från den övriga europeiska delegationen. Ni borde inte vara diplomatisk på den punkten, för vi sluter alla upp bakom den europeiska ståndpunkten. Men Altero Matteoli tog felaktigt och på ett ytterst olämpligt sätt avstånd från den, vilket vållade er och den övriga europeiska delegation förlägenhet. Orsaken till det hela är mycket enkel. Matteoli och hans regering anser inte att det bör vara en hög prioritet att vidta åtgärder utifrån Kyotoprotokollet för att begränsa klimatförändringarnas konsekvenser, varken i dag eller efter 2012.

Kommissionen, rådet och parlamentet borde sätta igång att tänka ut sätt att övertyga de europeiska länder som ännu inte följer Kyotoprotokollet att röra sig i rätt riktning.

  Musacchio (GUE/NGL), på gruppens vägnar. – (IT) Herr talman! Även flodvågskatastrofen nyligen visar hur avgörande vår relation till naturen är för att trygga det mänskliga livets och civilisationens överlevnad. Klimatförändringarna hotar just detta, och därför har en drastisk minskning av koldioxidutsläppen blivit en absolut prioritet och en faktor som bör underbygga varje beslut som fattas i ekonomiska och sociala frågor.

Europa har förbundit sig att uppfylla åtagandena från Kyoto och efter Kyoto och riktar därigenom strålkastaren ännu tydligare på den amerikanska regeringens verkliga ansvar. Denna motsätter sig att ratificera Kyotoprotokollet och att tala om perioden efter Kyoto, vilket var avsikten i Buenos Aires. Även Europa är långt ifrån att spela sin roll fullt ut. Man har låtit Kyoto förvanskas genom att införa utsläppshandel, och man är framför allt långt ifrån att omsätta de eftersträvade utsläppsminskningarna i handling. Utsläppen ökar faktiskt fortfarande, och i vissa länder, som Italien, ökar de avsevärt.

Vi måste fundera över varför detta händer. Det har överlåtits helt åt marknadsmekanismerna att nå Kyotomålen. Hittills har mekanismerna inte fungerat, och globaliseringen av den fria marknaden har medfört en mångfald försvårande faktorer. Produktionen har flyttat till länder med svagare miljölagstiftning, vilket leder till ökade utsläpp. De rika länderna slösar mer energi på transporter och hemanvändning. Privatiseringen och avregleringen av energisektorn har lett till konkurrens mellan traditionella, nedsmutsande energikällor i stället för till besparingar och rena energikällor.

Om vi vill genomföra Kyotoprotokollet i praktiken och gå längre ändå, vilket vi måste, behöver vi en helt annan ansats. Vi måste kanalisera alla våra ansträngningar i form av vetenskaplig forskning, energipolitik och infrastruktur för att nå detta mål genom en övergripande strategisk plan som är riktigt strukturerad, lämpligt finansierad och grundad på demokratiskt deltagande.

Vi behöver något som går mycket längre än den gamla, förlegade marknadsformeln och som i stället utgör en verklig utmaning för en hållbar framtid, nämligen en ny social och miljöinriktad ekonomi med en struktur som bygger på demokratiska principer och solidaritet med hela världen. Allt detta framstår ännu tydligare och än mer oundvikligt om vi betänker att Kyotoprotokollet bara är ett första litet steg. USA:s regering hindrade i Buenos Aires alla från att tala om vad som faktiskt behövs efter Kyoto, det vill säga en nödvändig, epokgörande förändring. Jag måste medge att den italienska regeringen anslöt sig till denna bakåtsträvande inställning.

Detta är det verkliga uppdraget för ett annat Europa som kan tala till hela världen i dessa ordalag och som framför allt kan vidta konkreta åtgärder för att skapa en annan struktur än den som vi tyvärr lever i.

  Blokland (IND/DEM), på gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! De gångna åren har parlamentet fört många debatter om behovet av en klimatpolitik. Nästa månad kommer Kyotoprotokollet att träda i kraft, och därför är det viktigt att blicka tillbaka på de beslut som har fattats de allra senaste åren. Det tycks mig som om klimatpolitiken får mindre uppmärksamhet. Det blir allt svårare att få majoritet för nödvändiga åtgärder. Skälet till detta tror jag är att vi inte märker så mycket av klimatförändringarna och att de negativa konsekvenserna kommer att bli tydligast i avlägsna länder. Vissa svävar också i den villfarelsen att den ekonomiska tillväxten kommer att påverkas av att man minskar utsläppen av växthusgaser.

Jag vill fästa ledamöternas uppmärksamhet på en undersökning som har utförts av International Institute for Applied Systems Analysis (IIASA), som har sitt säte i Laxenburg, Österrike. Forskarna visade i undersökningen att klimatpolitik kan bedrivas på ett mycket mer kostnadseffektivt sätt, förutsatt att politiken för att förbättra luftkvaliteten är kopplad till klimatpolitiken. På så sätt minskas nettokostnaderna kraftigt, men vi måste också överväga att reglera gaser i stort, inte bara koldioxid. Därför behöver en politik inte vara dyr för att vara effektiv.

Jag vill passa på att fästa kommissionens uppmärksamhet på problem som har att göra med systemet för utsläppshandel. Direktivet har tolkats på väldigt olika sätt, vilket har lett till potentiellt stora problem. Till exempel omfattas i ett antal länder inte kemiindustrin av direktivet. Detta har gett andra medlemsstater en anledning att undanta sina kemiindustrier från direktivet för att undvika snedvridning av konkurrensen.

Dessutom är böter som utdöms mot företag när de överskrider sina utsläppskvoter avdragsgilla i vissa länder. Det råder alltså inte lika villkor på den inre marknaden. Jag vill veta om kommissionär Stavros Dimas är medveten om detta och om förslag till ändringar av direktivet kan läggas fram för att förbjuda sådan praxis. I min egen medlemsstat, Nederländerna, har den nationella regeringen satsat 600 miljoner euro på att köpa utsläppsrätter utomlands, vilket har lett till mindre reduktioner för industrin. Jag vill gärna höra kommissionärens svar även på detta.

När direktivet diskuterades antog parlamentet två av mina ändringsförslag, som borde ha hindrat dessa problem från att uppstå. Nu måste jag dra slutsatsen att problemen uppstod i alla fall. Vår klimatpolitik bör vara inriktad på att förbättra kvaliteten på vår miljö. Därför har vi enats om att vi skall hålla oss till det. Vi äger inte vår planet, vi är bara tillfälliga invånare.

  Aylward (UEN), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Det är med glädje jag konstaterar att Kyotoprotokollet kommer att träda i kraft den 16 februari och att 132 länder har ratificerat överenskommelsen. Att den ryska regeringen nyligen ratificerade Kyotoprotokollet betyder att det nu får rättslig status. I överenskommelsen förbinder sig EU att fram till 2012 minska utsläppen av växthusgaser med 8 procent jämfört med 1990 års nivåer. Jag välkomnar EU:s direktiv om handel med utsläppsrätter, som kommer att göra det enklare att se till att EU uppfyller de långtgående internationella åtagandena enligt Kyotoavtalet.

Den enda missräkningen är att vissa länder, däribland Australien och Amerika, inte har skrivit under överenskommelsen. Som vi alla vet står Amerika för mer än 24 procent av de totala årliga utsläppen av växthusgaser. Kyotoprotokollets genomslagskraft har urvattnats genom att Amerika inte har undertecknat avtalet. Amerika erbjuder emellertid inte enbart jämmer och elände i denna politiska fråga. Kalifornien, som är den befolkningsmässigt största delstaten i Amerika, har redan infört den s.k. Pavleyskatten, som skall minska användningen av växthusgaser i delstaten med 22 procent fram till 2012. Det gläder mig att andra delstater följer efter. I nuläget arbetar 19 amerikanska delstater med detta initiativ, som har tillkommit för att minska utsläppen av växthusgaser. Det är helt klart så att alltfler amerikanska företag och medborgare blir alltmer positiva till att ta itu med klimatförändringarna.

EU måste använda alla till buds stående diplomatiska medel för att övertala den amerikanska regeringen att vidta åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser. Detta kan och bör ske genom de strukturer som finns för transatlantiska toppmöten mellan Amerika och Europa. Det behövs samordnade internationella åtgärder i kampen mot klimatförändringarna. Kyotoprotokollet är i nuläget den enda befintliga internationella ram som ger de länder som har ratificerat protokollet möjlighet att samordna sina åtgärder på området.

Den brittiska regeringen kommer att ta över EU-ordförandeskapet senare i år, och som stark anhängare av den nuvarande amerikanska administrationen kan jag bara hoppas att regeringen i Storbritannien besitter den mycket goda diplomatiska förmåga som krävs för att få den amerikanska regeringen att driva frågan på ett mer konstruktivt sätt.

  Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skall bara ställa några frågor om den globala uppvärmningen, ett ämne där okunskap går hand i hand med mycket bestämda uppfattningar.

Fråga ett: Pågår det verkligen en avsevärd och kontinuerlig uppvärmning? Detta verkar nu vara ett fastslaget faktum, särskilt på grund av det som har skett med världshaven och de stora glaciärerna.

Fråga två: Har den globala uppvärmningen bara negativa effekter? Så behöver inte vara fallet. I t.ex. Sibirien skulle taigan och tundran kunna ge plats åt andra landskap. Men det är verkligen en helt annan fråga när det handlar om öknens fruktansvärda utbredning i Afrika eller väderkatastrofer av typen El Niño.

Fråga tre: Om ett beslut fattas att bekämpa fenomenet, är det säkert att fenomenet i grund och botten beror på mänsklig verksamhet? Fall av uppvärmning och nedisning som inte kan tillskrivas människan har ägt rum minst fyra gånger under kvartärperioden.

Fråga fyra: Om den global uppvärmningen verkligen beror på utsläpp av växthusgaser som koldioxid i atmosfären till följd av att människor förbränner organiska fossila bränslen måste vi verkligen vidta åtgärder. Men bör Västeuropa göra ansträngningar på bekostnad av den egna konkurrenskraften när makter som Förenta staterna och Kina, världens största respektive näst största nedsmutsare, tvår sina händer i frågan. Detta äventyrar verkligen ansträngningarnas framgång, trots de uppmuntrande nyheter från ett antal delstater i USA som vi fick höra om av föregående talare?

Detta leder mig till min femte och sista fråga: Systematisk återplantering av skog och användning av nya energikällor måste utan tvekan uppmuntras. Men vi måste vara realistiska. Vi kommer att behöva vänta länge innan dessa energikällor täcker våra behov. Bör man inte under tiden även från ekologisk synpunkt ägna en tanke åt energikällornas mångfald och i synnerhet åt vår möjlighet att ta till kärnenergi? För 25 år sedan fäste Front National i Frankrike som första politiska makt med rätta uppmärksamheten på riskerna med kärnenergi, en spådom som tragiskt nog slog in med Tjernobylkatastrofen. Men forskningen går framåt och tekniken kan utvecklas. Fusion skulle innebära en process som använder materia som inte ger upphov till det avfall som dagens processer gör och som är farligt under lång tid. Medan vi avvaktar framsteg på området kan det finnas ämnen såsom torium som medför mindre risker än de ämnen vi känner till i dag och som även kan användas i fissionsprocessen. Detta är en väg som forskningen utan tvivel skulle kunna ta. Avsevärda ansträngningar krävs, och dessa måste vara fria från dogmatism av varje slag.

  Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Viljan att i detta sammanhang tala om ”framgång” beror på vilka förväntningar man hade – ordet har olika innebörd för olika människor. Om vi bortser från de kontakter och diskussioner som ägde rum vid sidan av mötet i Buenos Aires är det svårt att tala om ”framgång”. Det som kändes som en framgång i Buenos Aires för mig var att jag med kolleger – särskilt med de många företrädarna för det amerikanska politiska etablissemanget och för amerikanska företag och andra amerikanska organ – fick möjlighet att diskutera hur stort stödet är bland vanliga människor i USA och Australien, ett stöd som står i bjärt kontrast till Bushadministrationens och inte minst den australiske premiärministerns inställning till Kyotoprotokollet och klimatförändringarna. Detta är den känsla av framgång som jag tog med mig från Buenos Aires. Det finns ett mycket stort och växande stöd från nio eller tio delstater i Amerika, och även från ett antal energi- och bränslebolag och amerikanska företag i allmänhet. Det stödet växer stadigt.

För mig är Kinas framåtskridande och den inställning som man möter hos kinesiska myndigheter också ett mått på framgång. Kina är en stat som är stadd i snabb utveckling och som står inför enorma demografiska utmaningar. Vi märker också en förändrad inställning från Brasiliens sida, och landet har slagit in på samma väg som vi. Jag mäter den verkliga framgången i Buenos Aires på grundval av de framsteg som har gjorts sedan de tidigare partskonferenser som jag har deltagit i.

För att öka förvirringen ytterligare var detta den tionde partskonferensen, och nästa år kommer den elfte partskonferensen att äga rum. Det finns ett särskilt forum för fortsatta diskussioner. Detta får inte kallas eftermöte till Kyotoprotokollet eller planeringsmöte för tiden efter 2012, men vi kan inte blunda för att det ändå kommer att vara en del av debatten. För att trassla till saken ännu mer för de icke insatta hålls nästa år dessutom det första partsmötet! Jag tror att man med detta menar mötet mellan de parter som har ratificerat Kyotoprotokollet, till skillnad från konferensen för de parter som alla har skrivit under den ursprungliga överenskommelsen. Det rör sig om två olika, om än liknande, mötesgrupper, som troligen kommer att arbeta parallellt. Kommissionären kan kanske berätta mer om detta.

Jag skulle vilja tacka Karl-Heinz Florenz för hans arbete med att leda parlamentets delegation. Och tack, herr kommissionär, för att parlamentsledamöterna fick delta. Jag skulle ändå vilja se en bättre uppläggning av parlamentets deltagande i olika partskonferenser, särskilt inför det första partsmötet. Jag hoppas att ni tyckte att vår medverkan var givande och värdefull. Det skulle vara förträffligt om uppläggningen förbättrades ytterligare, men jag vet att man på rådsnivå är rätt så förtegen om detta. Detta är emellertid ett förslag som snarast måste tas på allvar på den nivån.

Vi har inte råd att misslyckas. Kyotoprotokollet är det allra viktigaste just nu. Genom att ytterligare lyfta fram kostnadsnyttorapporterna och inte förtiga kostnaderna för klimatförändringarnas och den globala uppvärmningens miljömässiga följder, bidrar vi till att övertyga de marknader som fortfarande tvivlar på att Kyotoprotokollet har ekonomisk betydelse. Det kommer att visa sig att alla olägenheter och kostnader på kort sikt mer än väl uppvägs av vinster på medellång till lång sikt för såväl industriländerna som utvecklingsländerna.

  Tarand (PSE). – (ET) De senaste två veckorna har katastrofen i Sydostasien påverkat världen på ett omfattande sätt. Orsakerna till flodvågen och de globala klimatförändringarna är inte sammankopplade, såvida vi inte mäter tiden i miljontals år och beaktar kontinentaldriften, som orsakar jordbävningar och klimatförändringar. Årmiljoner som tidsskala går däremot inte att ta fasta på för människor, och diskussioner om sådant skulle inte vara särskilt meningsfulla för politiker. 2004 uppvisade en mängd nya tecken på en accelererande global uppvärmning. Grönlands glaciärer, som smälter oväntat snabbt och höjer världshavens nivå med totalt sju meter, är bara ett exempel. Den brittiske premiärministern Tony Blair ägnade i september förra året ett av sina tal åt klimatförändringarna. Han hävdade att havsnivån kommer att öka med 88 cm till år 2100, vilket med dagens demografiska situation skulle utgöra ett hot mot 100 miljoner människor. Detta är en helt annan omfattning än antalet offer i flodvågskatastrofen nyligen. Men den tid vi har på oss att förbereda oss är också en annan. I stället för två timmar har vi nästan ett sekel. Men tio procent av den tid som vi har på oss har redan förbrukats, om vi börjar räkna från Riokonferensen, och den har inte använts på det mest konstruktiva sättet.

Jag måste medge att jag deltog vid Riokonferensen och att jag i mitt tidigare yrkesliv som historisk klimatolog kartlade isperioderna i Tallinns hamn tillbaka till år 1500. Tallinn ligger i en känslig del av Östersjön där havet varje år ställs inför samma frågeställning som Hamlet: ”Att vara eller inte vara – frusen?” Från femtonhundratalet till nittonhundratalet var sex till åtta vintrar per sekel helt isfria. På nittonhundratalet, framför allt från sjuttiotalet och framåt, var 16 vintrar isfria, och i det nya årtusendet har fyra av fem vintrar varit isfria. Det är paradoxalt tragiskt att flera estniska regeringar efter varandra har suttit i ett hus med enastående utsikt över Tallinnbukten, men inte har märkt detta tydliga tecken på klimatförändring eller lyckats koppla samman det med energipolitiken. Estlands nationella elbolag leds fortfarande i den industrialiseringsanda som kulminerade för 50 år sedan, med USA:s olje- och kolmonopol som förebild. Vattenanvändningen för den oljeskiffereldade elproduktionen subventioneras i sådan utsträckning att Estland återfinns bland världens största konsumenter av vatten, tillsammans med ökenstater vars jordbruk utnyttjar konstbevattning. Om man betänker att en flaska dricksvatten kostar tre euro per liter på Tallinns flygplats kommer man fram till att elproduktionen i Estland subventioneras med tre miljarder euro per år. Samtidigt släpar Estland efter andra europeiska länder i användningen av förnybara energikällor, trots stor potential för både biobränslen och vindkraft. Samtidigt som jag erkänner de framsteg som gjordes vid den tionde partskonferensen i Buenos Aires och den ledande roll som EU spelar i kampen mot globala klimatförändringar försöker jag säga att tiden är inne för Europeiska kommissionen och parlamentet att agera tillsammans för att övertala de medlemsstater som släpar efter att ändra sin energipolitik och att använda strukturfonderna om så behövs.

  Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Samtidigt som vi nu diskuterar Kyoto förbereder sig de små önationerna för sin konferens om klimatproblemen som bortglömt sker på andra sidan jorden, trots att de hotas av landsförvisning av hela sitt folk på grund av förstörd miljö.

15 stora isberg flyter upp till Nya Zeeland. Vintrarna är 40 dagar kortare i min hemstad än när jag var liten. Nästan alla glaciärer smälter bort. Fler stormar blåser upp, något som visade sig över norra Europa senast i helgen. Det går inte att blunda längre för effekterna. Även om varje storm och skada inte kan skyllas på klimatförändring är en ökad frekvens en säker konsekvens av människans brist på ansvar.

EU måste nu fokusera på de problem som finns i dagens värld. Vi kan inte nöja oss med seminarier och siffermål, utan måste ta rejäla krafttag i lagbeslut som får konkret effekt. Låt oss då visa vägen. Kommissionen, endast ni har rätten att lägga fram förslag om höjd minimiskatt på fossila bränslen. Inför koldioxidavgift på flygningar inom EU, ni behöver inte vänta. Inför dessutom en klimatavgift på import från i-länder som inte uppfyller Kyotomålen. Då blir det nog fart på Bush-regimen, speciellt om progressiva delstater får undantag.

Men Kyoto är inte nog, vi behöver inte vänta till 2012 för att inse det. Redan nu måste vi göra upp en handlingsplan för utsläppsminskning på minst 30 procent till år 2020. Vi vet redan att det är det minsta vi kan göra för framtida generationers behov av råvaror och fattiga länders behov av råvaror och stabilt klimat.

  McDonald (GUE/NGL). – (Talaren talade iriska.)

(EN) Jag vill ta tillfället i akt att säga att jag välkomnar den konferens om klimatförändringarna som ägde rum i Buenos Aires och som jag uppfattar som ett allvarligt menat försök att ta itu med den globala uppvärmningen. FN:s ramkonvention om klimatförändringar är fortfarande hörnstenen i det internationella arbetet med miljöförändringar. Jag är för resolutionen, och jag vill lovorda den roll som EU har spelat och fortfarande spelar när det gäller att ta fram åtgärder och vara förutseende i kampen mot klimatförändringarna.

Jag vill särskilt uttrycka min oro över att USA, den nation som står för de största koldioxidutsläppen i världen, inte ville diskutera ytterligare åtgärder för att minska klimatförändringarna, även om det är uppmuntrande att ett antal enskilda delstater i USA har tagit olika initiativ i kampen mot klimatförändringarna. USA:s vägran att skriva under Kyotoprotokollet minskar dock överenskommelsens betydelse avsevärt. Vi måste ge Kyotoprotokollet vårt samfällda och fulla stöd. Det är ett litet men ändå betydelsefullt steg i rätt riktning. Om vårt arbete med klimatförändringarna skall röna framgång på längre sikt, krävs det emellertid en avsevärt större insats av enskilda länder och framför allt av näringslivet.

De mål som har satts upp för att stabilisera halterna av växthusgaser är knappast särskilt långtgående, men de är ändå av avgörande betydelse för att utsläppen i atmosfären skall minska märkbart. Jag välkomnar att man kräver i resolutionen att de globala utsläppen skall minskas med hälften fram till 2050 i avsikt att hejda den globala uppvärmningen. Vi bör alla arbeta med detta som mål.

Klimatförändringsfrågan är fortsatt livsavgörande för mänskligheten, och den kräver globala åtgärder. Kanske mer i Europa än någon annanstans. Europeiska miljöbyrån (EEA) varnade nyligen för att Europa värms upp snabbare än världen i övrigt, vilket kan få ödesdigra konsekvenser, t.ex. återkommande värmeböljor, översvämningar, stigande havsvattennivåer och smältande glaciärer. I rapporten målas en dyster bild av ett Europa som har ödelagts av ett klimat i förändring.

Det behövs en övergripande plan för att begränsa halterna av farliga växthusgaser. Mer långtgående mål för att begränsa halterna av växthusgaser kräver verkligt engagemang och även betydande förändringar av tillverkningsprocesserna, av energiproduktionen och inte minst av vår kollektiva livsstil.

(Talaren fortsatte på iriska.)

  Krupa (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Europa kan förstås komma att spela en större roll i den långdragna frågan om den globala uppvärmningen, men bara om självdisciplin, solidaritet och sanning får överhand över osäkerheterna i den gällande lagstiftningen och över den förvrängning och manipulering som äger rum på många områden, däribland inom utsläppshandeln.

Fastän Kyotoprotokollet är ett internationellt framsteg, som har tvingat de industrialiserade länderna att minska sina utsläpp av växthusgaser, så är den utsläppsnivå som har förhandlats fram en politisk kompromiss. Denna återspeglar inte kraven från forskarna, som har räknat ut att koldioxiden måste minskas med 60 procent för att klimatförändringarna skall hejdas, inte med 5 eller 8 procent. EU skryter med de senare siffrorna, men dessa har uppnåtts på bekostnad av de länder vars industri tyvärr har utraderats som ett led i anslutningsförberedelserna. Förändrad markanvändning, eller med andra ord skogsförvaltning, har också utnyttjats som ett klimatpolitiskt instrument enligt Kyotoprotokollet.

Men det saknas fortfarande tillförlitliga kunskaper om hur mycket koldioxid som absorberas genom att träd planteras. Den kunskapen kan inhämtas först efter ytterligare forskning. Planer för återplantering av skog inom ramen för mekanismen för en ren utveckling har därför gett upphov till många kontroverser. Sådana planer är naturligtvis värda att uppmärksamma, men som polacker motsätter vi oss möjligheten att Polen förvandlas till en urskog där en rik elit ägnar sig åt nöjesjakt.

Den börda som det innebär att motverka effekterna av klimatförändringarna bör fördelas rättvist, som en funktion av hur stort ansvar enskilda länder har för sådana förändringar. De rika, utvecklade och högindustrialiserade länder har gjort enorma vinster jämfört med utvecklingsländerna och bär till stor del skulden för miljöförstöringen. Men de är extremt ovilliga att göra ekonomiska åtaganden, och detta gäller både för USA och för EU:s medlemsstater. Många länder börjar också undra om inte Kyotoåtagandena hindrar snarare än bidrar till en snabbare omvandling. Trots dessa tillkortakommanden medger vi att det är meningsfullt att ha avtal. Men det behövs mer krävande åtaganden när det gäller att minska utsläppen.

  Martin, Hans-Peter (NI). – (DE) Herr talman! Ordföranden i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet var en av de första i parlamentet som beskrev resultatet av mötet i Buenos Aires som en framgång. Att det är nödvändigt att framställa sådana löjligt små framsteg i en positiv dager är ett bevis på hur litet vi har kommit att förvänta oss.

Detta är min syn på saken. Det finns emellertid ytterligare ett kriterium, och det är att tiden snart är till ända. Om man sluter ögonen en kort stund under den här debatten och kanske bortser från ordet Kyoto, påminner allt som hittills har sagts in i minsta detalj om den stora världskonferensen om miljön i Rio de Janeiro. Redan då kände vi till problemen och visste vi hur förhållandena skulle utveckla sig. Men på den tiden var vi mycket mer optimistiska, och vi trodde att vi skulle kunna hejda den globala uppvärmningen i förhållande till den förindustriella tidsåldern vid 0,5 grader till 2050. Nu är vi glada om den stannar vid 2 grader. Bortsett från det demokratiska problemet, som många av oss i parlamentet måste ta itu med nu, och bortsett från det sociala problemet, som håller på att bli så trängande nu när globaliseringen åter börjar ta fart, är detta en ytterst farlig utveckling – helt enkelt därför att det ekologiska problemet ännu inte har lösts.

Hur förfärligt det än kan låta önskar man nästan att det hade funnits tecken på att omfattningen av flodvågskatastrofen i Sydostasien hade något samband med den globala uppvärmningen. Då hade det kanske funnits möjlighet till en världsomfattande ansträngning att göra något, i likhet med den ansträngning som görs för att hantera denna stora katastrof.

Som jag ser det består hela det stora problemet med klimatförändringarna i att vi inte har samma uppfattning om fienden, att ingen föreslår alternativa sätt att ta itu med det, och att vi, trots våra många tal, uträttar alldeles för litet.

  Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Klimatkonferensen i Buenos Aires gav inte det resultat som vi önskade. Vid ratificeringen hade vi väntat oss ett stort genombrott, och vi ville om möjligt fastställa exakt vad som skall hända efter 2012. Om jag jämför detta med vad som har framkommit i medierna under de senaste veckorna, får jag ibland en känsla av att vi överröstar varandra, om vi bara inriktar oss på dessa två aspekter.

Vi vet naturligtvis alla att Förenta staterna vägrade att ratificera. Vi märker också att den snabba tillväxten i Indien och Kina med säkerhet kommer att påverka ländernas deltagande i klimatpolitiken. Ändå är vi inte tillräckligt tacksamma över vad vi har uppnått. Jag håller med kommissionären, som för en stund sedan konstaterade att det är bra att resultat har uppnåtts. Klimatfördraget har redan undertecknats av 128 stater. Som Avril Doyle påpekade för en stund sedan stöder även fler och fler stater i Förenta staterna och Kanada vår linje, och de vill hålla jämna steg med Europa.

Men om vi vill gå in för en långsiktig klimatpolitik kan vi bara uppnå verkliga resultat om vi både fördjupar och breddar diskussionen. Detta innebär att vi måste få med oss utvecklingsländerna i mycket större utsträckning än vi har gjort hittills. Som kommissionären förslog bör vi i själva verket bistå dem med denna rena teknik, så att de genast kan börja använda den och ta ett jättesteg framåt.

Detsamma gäller Kina och Indien. Vi måste sätta fart på dem också. När det gäller fördjupningen måste vi fortsätta att bearbeta de administrativa myndigheterna i Nordamerika, som för närvarande vill tillämpa en annan politik. Samtidigt som jag också gratulerar Pieter Van Geel till de insatser som han redan har fått mycket beröm för litar jag på att man under kommissionärens övervakning inte längre kommer att påstå att det bara är Europa som gör något för klimatpolitiken, för då kommer vi att isolera oss ännu mer. Nej, vi måste försäkra oss om att alla går samman genom att bredda diskussionen ytterligare och fördjupa den på ett mer effektivt sätt. Jag är övertygad om att den sammanfattning vi snart kommer att få i form av meddelandet om den framtida utvecklingen kommer att kunna ta oss ut ur denna isolering.

  Lichtenberger (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det nya millenniet är fortfarande ungt men har redan upplevt två katastrofala somrar: en då hela Centraleuropa var översvämmat och en då större delen av Europa dignade under en värmebölja. Inget av detta bidrog till att man vid den senaste konferensen uppnådde de goda resultat som hade behövts för att lösa problemen en gång för alla.

I dag vill jag tala om transporter, ett av de största problemområden som hänger samman med Kyotoprotokollet. Samtidigt som det är tydligt att åtminstone vissa framsteg har gjorts när det gäller både värmeproduktionen och industrin, att vissa problem har lösts och att det finns tekniska lösningar, är det faktiskt fortfarande inom transportsektorn som tillväxttakten är som högst, och man kan säga att sektorn äventyrar och upphäver alla de lösningar som har utarbetats och införts i de andra sektorer vars utsläpp påverkar klimatet negativt. Det är transporterna som förstör allt som vi har åstadkommit i fråga om klimatskydd, och därför måste åtgärderna koncentreras till detta område.

Herr kommissionär! Jag har aldrig hört er protestera när europeiska stater som har åtagit sig att uppnå klimatmål gör motsatsen och ökar sina utsläpp. Jag hör er aldrig protestera när dessa stater underlåter att vidta målinriktade åtgärder för att ta itu med utsläppen från trafiken. Det finns arbete för oss alla. Det ni måste göra är att konkretisera politiken inom Europeiska unionen, vilket i detta sammanhang innebär att ge helhjärtat stöd åt kollektivtrafiken och att göra slut på den ökande rörligheten, som bara gagnar bilismen, medan allt annat står stilla.

  Manolakou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Vetenskapliga undersökningar bekräftar att Europeiska unionens och andra imperialistiska industrinationers fasthållande vid filosofin om största möjliga vinst för storfinansen gör det omöjligt att nå ett konkret och tillfredsställande mål för att minska utsläppen och begränsa klimatförändringarna, som kommer att få katastrofala följder för vår planets framtid.

Kommissionens försäkran om att programmet för handel med växthusgaser och andra flexibla mekanismer kommer att skydda snarare än äventyra Europeiska unionens konkurrenskraft och ekonomi är inte övertygande. I stället för att minska utsläppen i enlighet med sina mål har kommissionen ökat dem med 3 enheter, vilket bekräftar hur komplicerad, instabil och till och med ineffektiv den metod för att bekämpa klimatförändringar som röstades igenom i Kyoto är. Ändå finns det lösningar. Men de måste stödjas direkt och inte indirekt. Det rör sig om åtgärder för att avsevärt minska gasutsläppen, till exempel genom att främja förnybara energikällor, genom att använda biobränsle, genom att i större utsträckning utnyttja värmeenergi som produceras i kraftstationer och genom att erbjuda betydande skydd för skogarna och använda dessa till att ta upp koldioxid ur atmosfären. I stället ser vi att man envisas med ineffektiva åtgärder såsom handel med utsläppsrätter, vilket bevisar att lösningar som verkligen skulle vända den livsfarliga utvecklingen på vår planet förkastas med hänsyn till storfinansens lönsamhetsintressen.

  Giertych (IND/DEM). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Klimatförändringar är ett naturligt fenomen. Varmare perioder följs av kallare. Har människans verksamhet någon inverkan på detta fenomen? Det betvivlar jag starkt. Experterna är oense i frågan, men ännu har inga övertygande bevis kommit fram. Ändå råder inget tvivel om att ökade nivåer av koldioxid i luften har en positiv inverkan på växtligheten och att allt överflödigt kol i atmosfären absorberas effektivt av biosfären, där skogarna, myllan och haven ingår.

Emellertid är det inte heller något tvivel om att koldioxid som släpps ut under industriella förbränningsprocesser alltid åtföljs av andra gasutsläpp som är kända för att vara skadliga för miljön, närmare bestämt för skogarna, jordbruksproduktionen, våra byggnadsminnesmärken och framför allt för människornas hälsa. Alla ansträngningar att utveckla teknik som syftar till att minska förbränningen måste därför värdesättas. Med hänsyn till att de negativa verkningarna av förbränning är kännbara över gränserna, måste alla åtföljande kostnader fördelas på grundval av internationella avtal. Kyotoprotokollet fungerar på ett logiskt sätt, genom att kostnaderna för att minska förbränningen överförs från länder som har ansträngt sig att göra detta till länder som inte gör tillräckligt i detta avseende.

Klimatförändringar har alltid förekommit och kommer alltid att förekomma. Vi kan inte göra mycket åt detta. Ändå utgör de gasutsläpp i atmosfären som orsakas av människan ett problem som mänskligheten måste lösa genom att samarbeta. Denna strategi förtjänar vårt fulla stöd. En övergång till förnybara energikällor och förnybar energi och till energibesparande teknik skulle vara särskilt välkommen. Detta är kostnadskrävande ansträngningar. Utan internationell solidaritet kommer inga framsteg att göras i detta hänseende. Vi får emellertid inte luras att tro att utsläpp av växthusgaser bär skulden för varje naturkatastrof och varje storm, översvämning, torka eller flodvåg. Vi måste stå med båda fötterna på jorden och hålla oss till fakta. Tack skall ni ha.

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

  Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! För ett år sedan var jag med på konferensen om klimatförändringar i Milano. Det måste sägas att flera framsteg har gjorts sedan dess. Vid det tillfället träffade vi företrädare för Förenta staternas delegation, vilket också var fallet den här gången i Buenos Aires. Medan Förenta staternas företrädare i Milano fortfarande kategoriskt förnekade människans bidrag till klimatförändringarna hade deras hållning mildrats denna gång. De måste nu erkänna fakta och samtyckte till och med till att tala om människans eventuella bidrag till klimatförändringarna.

Trots detta medgivande har vi emellertid fortfarande en lång väg att vandra innan vi kan förmå Amerikas Förenta stater att förbinda sig till en allmän ansträngning att förhindra klimatuppvärmningen. Det behövs därför mer sunt förnuft. Vi har många exempel på att det är mycket billigare att genomföra förebyggande åtgärder än att hantera katastrofer sedan de har inträffat. Därför är det orimligt ur ekonomisk synpunkt att Förenta staterna inte skyndar sig att delta i klimatsamarbetet i stället för att riskera hela planeten genom att försöka värna sin konkurrenskraft.

Ytterligare ett framsteg i Milano var Rysslands engagemang, som gjorde att Kyotoprotokollet kunde träda i kraft. Detta är viktigt som politisk gest, men det återstår att se om det blir någon fortsättning. Jag fruktar det värsta, nämligen att man knappast kommer att göra några som helst ytterligare framsteg med klimatmålen enligt det nuvarande Kyotoavtalet.

Varför då? Vid konferensen sade det dåvarande ordförandelandet Nederländernas bostadsminister, minister för fysisk planering och miljöminister mycket riktigt att problemet i framtiden i synnerhet är de kinesiska utsläppen, vars ökningstakt är en total överraskning för avtalsparterna. Inga disciplinära åtgärder kan vidtas i enlighet med Kyotoavtalet, eftersom Kina inte hör till de industriländer som utsläppsbegränsningarna gäller i den första fasen. Kyoto kan därför inte göra något för att få kontroll över två enorma problem, nämligen Förenta staterna, som för närvarande står för en fjärdedel av världens utsläpp av växthusgaser, och Kina, vars utsläpp inom tio år beräknas öka till fyra gånger Förenta staternas. Det innebär att världens utsläpp kommer att fördubblas inom tio år. Om det händer kommer vi alla att gå under.

Det är ytterst angeläget att vi rättar till situationen nu för att stärka klimatpolitiken, i synnerhet i Kina och Indien, för att undvika att göra misstag som inte kan rättas till längre fram, medan vi inväntar den andra fasen. Några av de tabun som förknippas med Kyoto måste avlägsnas. Det måste betonas att detta i vissa hänseenden är ett ofruktbart sätt att lösa problemet med klimatuppvärmningen.

Det verkar som om de länder som är parter i avtalet är inbegripna i en fortgående kamp för att skydda sina egna intressen till följd av målen för minskningar i enskilda länder. Av den anledningen behöver vi en bindande dynamisk kolstrategi som ingen kan undantas ifrån. I den globaliserade marknadsekonomin är detta det enda sättet att förhindra att det internationella kapitalet flyttar sin produktion till platser där utsläppsbegränsningarna inte överskrider miljönormerna. Följaktligen måste vi fastställa siffror för utsläpp per produktionston som skall tjänstgöra som utsläppskriterier för industrin, och det behövs en noggrann definition av den teoretiska minimimängden för utsläpp för olika sektorer. Vi måste tänka på energin på ett helt nytt sätt, som framför allt går ut på att spara på energin och öka effektiviteten och som syftar till att skapa förnybara och rena energiformer.

Slutligen vill jag uttrycka min djupa tacksamhet till kommissionär Stavros Dimas, som under hela konferensen på ett utomordentligt sätt beaktade de europeiska parlamentsledamöternas åsikter.

  Gutiérrez-Cortines (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag anser att ingen har gjort mer än Europeiska kommissionen för att bekämpa klimatförändringarna och för att höja medvetandet om dem i hela världen. Samtidigt som kommissionen kan åtnjuta ansvaret och äran av att ha varit det organ som tog upp problemet anser jag emellertid också att detta måste åtföljas av stora vetenskapliga ansträngningar för att se till att orden omsätts i handling. Vi måste gå vidare från ett Europa som använder sig av vackra ord till ett mer effektivt och vetenskapligt Europa.

Efter raden av möten i Kyoto och på andra platser anser jag att det är nödvändigt och brådskande att utföra ett grundligt arbete med klimatförändringarna. Vi har genomfört ingående undersökningar av det som orsakar skadan, men inte av det som är till nytta. Därför skulle jag vilja att ett av förslagen under denna mandatperiod är att närmare undersöka sambandet mellan jordbruket och miljön.

Med jordbruk avser jag också återbeskogning. Är det till exempel gynnsamt eller inte med tanke på klimatförändringarna om en hektar apelsinträd producerar 40 000 kilo per år eller fyra ton växtmaterial? Vilken inverkan har till exempel jordbruket i Medelhavsländerna på klimatförändringarna?

Det måste bli slut på motsättningen mellan jordbruk och miljö. Ett sätt att åstadkomma detta är att se jordbrukets fördelar när det gäller de kolsänkor som det skapar och även att se vilken sorts återplantering av skog som är lämpligast och vad som är bäst för miljön. På detta sätt kan vi utarbeta en positiv politik för att sammanföra alla verksamheter, inte bara industrin utan också jordbruket. I detta avseende anser jag att vi är på efterkälken.

Om Spanien, Grekland och övriga Medelhavsländer är de regioner som framför allt kommer att uppleva klimatförändringarnas verkningar, såsom påstods i rapporten nyligen, anser jag också att det är kommissionens ansvar att genomföra undersökningar och föreslå lösningar.

  Jordan Cizelj (PPE-DE). – (SL) Mina damer och herrar! Utan tvivel är klimatförändringarna den största och allvarligaste utmaning som världen står inför i dag. De är en utmaning som överskrider de nationella gränser som drogs upp i det förflutna av nationerna och politikerna.

När vi i dag strävar efter att förhindra klimatförändringarna, eller åtminstone att mildra dem, får vi inte låta oss hindras av idéerna om nationella gränser. Om vi önskar hantera klimatförändringarna på ett framgångsrikt sätt, måste vi tydligt erkänna att vi alla bär ansvar för dem.

I detta avseende är det möjligt att tala om politiskt ansvar på flera nivåer, framför allt om ansvaret hos varje enskilt land som bidrar till det kollektiva trycket på miljön och sedan om det ansvar som ligger i solidariteten mellan de utvecklade och de underutvecklade regionerna i världen. Det viktigaste ansvaret är emellertid troligen ansvaret mellan generationerna, eftersom klimatförändringarnas följder är långsiktiga och kommer att inverka på många kommande generationer.

Politikerna och länderna i Europeiska unionen måste anta utmaningen att fortsätta att vara förkämpar för denna globala process. Vi måste bli seriösare i vår inställning till Kyotoprotokollets genomförande och göra allt för att se till att överenskommelsen respekteras även av de icke-europeiska staterna, som ännu inte har bundit sig att genomföra den men som har en relativt stor inverkan på miljön i global mening.

Europeiska unionen måste spela en ledande roll i kampen mot klimatförändringar av två viktiga anledningar. Unionen har värdefull erfarenhet av miljöpolitik och har även gjort allvarliga ansträngningar på forskningsområden som kan bidra till att minska trycket på miljön. Därför förväntar jag mig att Europeiska unionen tydligt kommer att kräva höga miljönormer även efter Kyoto. En sådan strategi skulle göra det möjligt för unionen att stärka sin ställning både bland medborgarna i Europa och i hela världen.

  Caspary (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Världsklimatet har genomgått naturliga förändringar i miljontals år. Flertalet vetenskapsmän som har citerats de senaste månaderna anser att människorna och framför allt deras koldioxidutsläpp ligger bakom den ytterligare påverkan på vår planets klimat. De hävdar i alla fall att det kanske är precis tre procent av de totala utsläppen som är orsaken.

Det är dagens yngre generation och framtidens generationer som kommer att påverkas mest av klimatförändringar av det här slaget. På grundval av vad vi hittills vet måste vi vara försiktiga. Vi måste minska koldioxidutsläppen världen över, både genom en mer effektiv energianvändning och genom att förlita oss ännu mer på förnybara energikällor och kärnkraft. Jag vill bara nämna ett statiskt faktum i sammanhanget: under loppet av 2004 besparade kärnkraftverken världen ungefär 2,5 miljarder ton koldioxidutsläpp. Det är dubbelt så mycket som man enades om i Kyotomålen för perioden 2008–2012. Låt mig upprepa det: dubbelt så mycket.

Men hur tillförlitlig är egentligen vår nuvarande kunskap om klimatförändringar? Är det verkligen så att människan är orsaken till de ytterligare förändringarna? Har verkligen de 3,5 procent koldioxid som människorasen är ansvarig för någon betydelse? I vilken utsträckning påverkas klimatet av solstrålningens varierande intensitet? Vattenånga är en växthusgas. Vad får det för effekt? Vad är det mer som påverkar vårt klimat? Om jordens temperatur stiger, är detta en följd av högre koncentration av koldioxid eller är fallet det motsatta? Vi vet ännu inget av allt detta med säkerhet. Även om många modeller tyder på att växthuseffekten är skapad av människor, kvarstår det fortfarande att definitivt bevisa detta.

Som jag sade måste vi vara försiktiga och minska koldioxidutsläppen så mycket som möjligt. Samtidigt måste vi emellertid investera mer i klimatforskning, vilket brådskar, och även ge stöd till de forskare vars idéer inte sammanfaller med majoritetsopinionens.

Om vi för mänsklighetens skull skall kunna fatta rätt beslut så snart som möjligt och på en solid faktagrund, krävs det en bred åsiktsspridning. Om vi har tillförlitliga uppgifter, då kommer vi att kunna övertyga andra stater om att inta samma förhållningssätt som vi gör.

  Belet (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Som jag ser det är resultatet av Buenos Aires en besvikelse ur alla synvinklar. Kyoto löper till 2012, och där är vi snart, men inget har planerats för vad som skall hända sedan. Uppföljningsseminariet i Bonn erbjuder inte mycket mer än tillfällig lindring.

Herr kommissionär! EU har inte råd att vänta längre på oresonliga stater som USA. Vi måste ta ledningen, men utan att förstöra för oss själva. Mer än någonsin är det viktigt att införa en belöningspolitik för de industriföretag som beslutsamt investerar i miljövänlig teknik. Som Karl-Heinz Florenz fastslog i början av debatten måste vi dessutom anstränga oss mycket mer, framför allt på transportområdet. På detta område erbjuder det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling utmärkta möjligheter att utveckla ambitiösa program. Varför skulle vi inte sikta högt och lägga fram konkreta tidsfrister? Varför inte odla ambitionen att transporterna på Europas vägar skall vara helt utsläppsfria 2020, för att uttrycka det mycket konkret?

Jag skulle vilja avsluta med en fråga till kommissionären. Håller ni med om att vi behöver frigöra extra resurser, till exempel i form av en nollskattesats, för att uppmuntra till och beslutsamt främja användningen av biobränsle? Ni skulle mycket väl kunna bli känd som moder jords bästa vän i många kommande generationer. Om jag vore ni skulle jag inte låta ett tillfälle som detta gå mig förbi.

  Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Vi är förvisso framgångsrika, men inte tillräckligt framgångsrika. Det händer förvisso saker och ting, men inte tillräckligt många. Hundratals symposier äger rum, men antalet vidtagna åtgärder återspeglar inte detta. Vi strävar haltande vidare mot våra mål, och det verkar som om tiden rinner mellan våra fingrar. I vår resolution konstateras att klimatförändringarna är en av tjugohundratalets stora utmaningar, men jag undrar om vi endast är medvetna om detta eller om vi verkligen har insett det och om det verkligen bekymrar oss.

Jag tror tyvärr att vi fortfarande har en bit kvar från att vara medvetna om problemet till att oroa oss över det och göra något åt det i praktiken. Vi är maktlösa när det gäller att vidta de nödvändiga politiska åtgärderna, trots att enskilda händelser påminner oss om behovet och sporrar oss till handling. Följderna för miljön, ekonomin och samhället är uppenbara för alla, men får oss inte att känna oss tillräckligt hotade. Vi lägger skulden omväxlande på transporterna och eldningsoljan och sedan på industrin, de industrialiserade länderna, eller, för den delen, på utvecklingsländerna, och vi saknar helhetssyn. Med Lissabonmålen i åtanke, vore det inte lämpligt att tala om annat än den skada som redan är skedd, till exempel om EU:s potential för tillväxt och konkurrenskraft? Den teknik som vi levererar till andra världsdelar är inte ny utan gammal, och samtidigt som vi talar om globalt ansvar bortser vi från levnadsregeln att man bör behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad.

Samtidigt som vi talar om 2012 ger vi ännu inga garantier till dagens företagsvärld för hur villkoren kommer att se ut för deras verksamhet när den dagen kommer. Om vi skall kunna handla i god tid behöver vi dessa ramvillkor. Vi behöver också bedömningar av Kyotoprotokollets konsekvenser för allt vi gör på industri- och transportpolitikens område.

  Dimas, kommissionen. – (EN) Herr talman! Vi har i kväll fått ta del av många värdefulla förslag. Vid Europeiska rådets kommande vårmöte, som blir det första viktiga steget i EU:s diskussioner om den framtida klimatförändringsstrategin, tänker kommissionen lägga fram ett meddelande, som mina kolleger och jag just nu håller på att utarbeta. Meddelandet kommer att få stor betydelse för diskussionerna på vårmötet. Jag räknar med att avge en rad särskilda rekommendationer i meddelandet, och jag kommer att ta med flera av de förslag som har framförts i kväll. Jag tackar de ledamöter som har bidragit konstruktivt.

När det gäller Buenos Aires kan framgången mätas utifrån objektiva kriterier, och som jag nämnde var våra förväntningar inte höga, vilket dock inte innebär att vi inte har högt ställda mål och långtgående önskemål. Vi skall arbeta mot dessa mål eftersom världen behöver det.

Vi gjorde vissa framsteg i Buenos Aires. Beslutet om ett seminarium i maj där nuvarande och nya åtgärder mot klimatförändringar skall diskuteras är en lovande början på dialogen och diskussionen om en global klimatpolitik efter 2012. Överenskommelsen om ett arbetsprogram för anpassning är också ett mycket betydelsefullt genombrott, inte endast för industriländerna, utan också, och i än högre grad, för utvecklingsländerna.

Jag anser att partskonferensen på det hela taget var framgångsrik. Jag håller emellertid med om att vi måste intensifiera dialogen med nyckelländer som Indien, Kina, Ryssland och givetvis USA. I USA säger man sig gå en annan väg och investera stora summor i forskning och utveckling, men jag tyckte mig märka ett visst genombrott när de gick med på att delta i seminariet och att redogöra för sin syn på framtiden.

Som flera ledamöter påpekade måste vi fördjupa dialogen med dessa länder, både i multi- och bilaterala sammanhang. Som Monica Frassoni nämnde avser vi att tillsammans med trojkan ha en rad möten med länder som USA, Indien, Kina och vissa utvecklingsländer. Vi måste även i fortsättningen visa att vi menar vad vi säger och att vi tar kampen mot klimatförändringarna på allvar. Som Dorette Corbey påpekade bör vi föregå med gott exempel.

Det är därför mycket viktigt att den europeiska handeln med utsläppsrätter blir en framgång, och vi måste även i fortsättningen betona vikten av att andra förenar sig med oss i detta arbete. Som jag tidigare påpekade har Norge, Kanada och Japan visat visst intresse, och vi bör undersöka hur vi kan få med USA, som med undantag för nio delstater i den nordöstra delen av landet samt Kalifornien har system för handel med andra växthusgaser än koldioxid. Problemet är dock att de inte har skrivit under Kyotoprotokollet.

Låt oss se hur vi kan undanröja detta hinder. Det skulle vara mycket intressant att samarbeta med lokala och regionala myndigheter, framför allt när det gäller att vinna stöd för kampen mot klimatförändringarna i olika länder i världen och när det gäller våra kontakter med utvecklingsländer som Indien och Kina. Låt mig i detta sammanhang bekräfta det som någon redan har nämnt, nämligen att de små östaterna stod på vår sida. Det är också mycket viktigt att Indien och Kina oförbehållsamt stöder oss i det vi försöker åstadkomma.

I kontakterna med dessa länder är det viktigt att sätta in vinsterna av kampen mot klimatförändringarna i det större sammanhang där en hållbar utveckling ingår. När det gäller lokala luftföroreningar föreslog Johannes Blokland att vi skall betona fördelarna för andra sektorer, och det kommer att medföra betydande fördelar för dessa länder om man tar itu med klimatförändringarna. Det är mycket viktigt att lägga tonvikten på ekologisk förnyelse och miljöteknik, som kan ge stora konkurrensfördelar och som kan ge både det europeiska näringslivet och näringslivet i länderna de fördelar det innebär att leda utvecklingen, så att de därmed verkligen är miljövänliga i sitt innovationsarbete.

Någon menade att vi inte bistår de minst utvecklade länderna så mycket som vi skulle kunna. Låt mig understryka att EU står för nära nog hälften av stödet till dessa länder. USA bidrar inte alls, eftersom man anser att detta faller under Kyotoprotokollet. Vi måste finansiera projekt, och då menar jag genomtänkta projekt, inte enstaka, isolerade och därmed ineffektiva projekt.

En mängd frågor togs upp, och jag kommer därför bara att besvara några av de mest konkreta. Johannes Blokland undrade om den kemiska industrin skulle omfattas av EU:s direktiv om handel med utsläppsrätter. Detta är inte möjligt i dagsläget. Vi diskuterar emellertid just nu vad som skall hända när den första fasen av systemet med handel med utsläppsrätter är avslutad. Troligen kommer den nämnda industrin att tas med. Förbränningen i kemiska anläggningar har tagits med.

Chris Davies ställde en fråga om Förenade kungariket och den nationella fördelningsplanen. Beslutet om den brittiska fördelningsplanen fattades den 7 juli 2004, och Förenade kungariket kan undvika en utdragen ovisshet för industriföretagen i landet genom att agera utifrån det beslutet. Vi fick en skrivelse, daterad den 23 december, med viss information om de båda frågorna om Gibraltar och nya aktörer på marknaden, och man bad också om ytterligare tilldelning i form av högre belopp. Vi undersöker fortfarande de tekniska och rättsliga detaljerna. Kommissionen anser i princip att varje medlemsstat endast kan lägga fram en nationell fördelningsplan.

När det gäller biomassa och biobränslen finns det redan ett antal instrument som stimulerar användningen av biomassa, bland annat ett direktiv om användning av biodrivmedel och ett direktiv om el producerad från förnybara energikällor. I förra årets meddelande om förnybar energi aviserade kommissionen en handlingsplan för användning av biomassa, som bör läggas fram senast i slutet av 2005. Utsläpp från biomassa är neutrala. Det finns inga rättigheter för utsläpp som uppkommer genom användning av biomassa.

Den tid som står till mitt förfogande medger inte att jag bemöter samtliga de frågor och förslag som jag har antecknat under diskussionens gång. Jag måste dock återigen understryka hur viktigt det är att utvecklingsländer som Kina och Indien deltar i samarbetet. De är oroliga för sin framtid och mycket bekymrade över begränsningar och inskränkningar. Vi måste ge dem drivfjädrar så att de förstår att de inte kommer att hindras i sin utveckling till följd av framtida överenskommelser. Vi måste hitta ett sätt att samarbeta och att nå de mål som vi nämnde tidigare, nämligen att den globala uppvärmningen skall uppgå till högst +2 C.

USA gör stora investeringar i forskning. Trots att jag har hört människor säga att de vetenskapliga bevisen för de mänskliga orsakerna till klimatförändringarna och följderna av dessa kan ifrågasättas, finns även i USA nyutkomna rapporter, från 2004, som bortom allt rimligt tvivel bevisar att klimatförändringarna är ett resultat av mänsklig aktivitet. I USA menar man att man går tillväga på ett annat sätt. De har inte undertecknat Kyotoprotokollet och kommer inte heller att göra det. Vi måste ändå hitta ett sätt att få med dem i kampen mot klimatförändringarna. Detta är inte ett problem som berör ett enstaka land eller enbart länderna kring Medelhavet, där effekterna kommer att bli värre än i övriga områden i världen – forskarna hävdar att temperaturen där kommer att ha stigit med fem grader i slutet av 2100. Det är en betydande ökning. Man kan föreställa sig hur det kommer att påverka exempelvis jordbruket, turismen och människornas levnadsförhållanden. Jag har hört att effekterna i Sibirien skulle bli positiva. Det stämmer inte. Vi känner inte till vare sig effekten av klimatförändringarna eller vilka områden i världen som kommer att drabbas.

Forskningen har visat att klimatförändringar till följd av mänsklig aktivitet bör bekämpas. Detta är något vi bör göra och kommer att försöka göra. Med ert benägna bistånd kommer EU även i fortsättningen att ha en nyckelroll i kampen mot klimatförändringarna.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit ett resolutionsförslag.⁽¹⁾ Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl.12.00.

(1) Se protokollet.

13. Ansvarsförsäkring för motorfordon

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A6-0073/2004) av Manuel Medina Ortega för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon.

  Medina Ortega (PSE), föredragande. – (ES) Herr talman! I EU-jargongen är det direktiv som vi diskuterar idag känt som det ”femte direktivet om motorfordonsförsäkring”. Det är ett direktiv som ändrar fem andra direktiv, närmare bestämt fyra direktiv av rådet och ett direktiv av Europaparlamentet och rådet.

Motorfordonsförsäkringsbranschen har blivit mycket viktig ur ekonomiska och sociala synvinklar som ett resultat av den stora roll som bilarna spelar i våra liv. Ur ekonomisk synvinkel är den viktig eftersom försäkringsbolagen är betydelsefulla, och ur medborgarens synvinkel är den viktig på grund av de möjliga följderna.

Allmänt sett är det en bransch där medlemsstaterna har gjort betydande ingripanden genom att inrätta minimitjänster av obligatorisk karaktär, som måste respekteras av alla, och genom att stå för ersättningen i de fall då det saknas försäkringsskydd.

Kommissionen lade fram förslaget den 7 juni 2002. Det diskuterades i parlamentet med den tidigare parlamentsledamoten Willi Rothley som föredragande. Parlamentet antog förslaget vid första behandlingen 2003, och därefter gjorde kommissionen och rådet en ändring som ledde fram till en gemensam ståndpunkt antagen av rådet som nu ligger mycket nära de ändringsförslag som parlamentet föreslog i sin första behandling.

Nu är vi framme vid andra behandlingen. Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd godkände en text vid andra behandlingen den 14 december, och vi hoppas att vi på onsdag skall kunna hålla en slutgiltig omröstning om texten.

På vissa punkter finns det fortfarande skillnader mellan parlamentets ståndpunkt och rådets gemensamma ståndpunkt.

För det första, när det gäller släpfordon: Vad gör vi med dessa fordon, som ibland hör samman med dragfordonet, ibland inte? Dessutom är det här ett område där fordon som tidigare inte har varit möjliga att försäkra nu kan bli det, vilket skulle få en rad rättsliga och ekonomiska följder.

För det andra, när det gäller kostnader i samband med rättslig prövning: Parlamentet vill att dessa skall inkluderas i det skadestånd som betalas till de skadelidande.

För det tredje, när det gäller skadeståndsbeloppet: Jag anser att vi för tillfället diskuterar mer än en skillnad när det gäller utformningen av själva beloppet, så parlamentets förslag kan inte tolkas som att det skulle innebära en begränsning av beloppet utan snarare principen för skadestånd.

För det fjärde, rättsliga åtgärder mot försäkringsbolaget. Parlamentet vill att den försäkrade parten, den skadelidande, skall kunna vidta rättsliga åtgärder mot försäkringsbolaget i den medlemsstat där vederbörande är bosatt i stället för i den medlemsstat där försäkringsbolaget har sitt säte.

För det femte, frågan om fordonsimport. Parlamentet vill att den stat som tar emot fordonet skall ansvara för försäkringen av importerade fordon i stället för den stat varifrån fordonet kommer.

Jag tror att parlamentet vid debattens slut kommer att ha en bild av hur situationen ser ut. Vi ser med intresse fram emot att höra vad kommissionens företrädare har att säga för att utröna i vilken utsträckning parlamentet håller fast vid dessa ändringsförslag eller godkänner andra kompromissförslag som kan föra oss närmare en överenskommelse.

I vilket fall som helst hoppas jag att parlamentet och rådet snart skall kunna nå en överenskommelse som gör det möjligt för oss att anta direktivet. På så sätt skulle vi kunna undvika att ge oss in i det långa formella medbeslutandeförfarandet och i stället lösa detta problem på mycket kort tid genom en informell medbeslutandeprocess.

  McCreevy, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden, Manuel Medina Ortega, för att han har utarbetat betänkandet inom en mycket snäv tidsram.

Jag vill påminna om att motorfordonsförsäkringar är ett mycket bra exempel på ett område där parlamentet och kommissionen har samarbetat effektivt. Parlamentets resolution från juli 2001 beredde vägen för kommissionens framläggande av förslaget till ett femte direktiv om motorfordonsförsäkring. Detta visar klart och tydligt att både parlamentet och kommissionen är medvetna om denna lagstiftnings praktiska betydelse, och jag skulle vilja tacka parlamentet för dess stöd i arbetet med att förbättra lagstiftningen på detta område.

Föreliggande förslag syftar till att införa en lagstiftning som kommer att beröra miljoner EU-medborgare: såväl förare och eventuella olycksoffer som försäkringsbolagen, förstås. Den kommer att underlätta för förarna att teckna försäkring och även förbättra skyddet för olycksoffren.

Jag vill betona att den gemensamma ståndpunkt som antagits av rådet är en balanserad och sammanhängande text som bevarar huvuddragen i kommissionens förslag och tillgodoser de flesta av parlamentets synpunkter vid första behandlingen. Jag föreslår därför att parlamentet i så stor utsträckning som möjligt godkänner den gemensamma ståndpunkten i dess nuvarande utformning. Vi måste ha klart för oss att vi inte kan uppnå allt här och nu. Det här är det femte direktivet om motorfordonsförsäkring och det kommer inte att vara det sista.

Kommissionen måste före den 20 juli 2005 lägga fram en rapport för parlamentet och rådet om genomförandet av artikel 6 i det fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring. Som en del av översynen skulle kommissionen också kunna gå igenom andra punkter som inte kan lösas inom ramen för det femte direktivet om motorfordonsförsäkring. Det är i denna anda jag vill bemöta de ändringsförslag som för närvarande behandlas i parlamentet.

Kommissionen skulle kunna godta ändringsförslagen 4 och 11, som förbättrar ordalydelsen. Däremot har kommissionen ingen möjlighet att godta något av de övriga framlagda ändringsförslagen i deras nuvarande form. Det behövs ytterligare arbete innan dessa ändringsförslag kan godtas, och kommissionen är beredd att diskutera dem med er och rådet före omröstningen på onsdag.

Låt mig förklara varför jag ser svårigheter med de övriga ändringsförslagen. Kommissionen pekade på dessa redan vid första behandlingen. Ändringsförslagen 7 och 14, som syftar till att i varje medlemsstat inrätta en offentlig Internetportal där polisens olycksrapporter samlas, kolliderar med frågor som rör polisen och rättsordningen. Jag förstår farhågorna och välkomnar ansträngningarna att förbättra ändringsförslagen genom att ersätta inrättandet av ett centralt organ med en Internetportal. Men det förslag som utarbetats faller likväl utanför den särskilda ramen och den rättsliga grunden för direktiven om motorfordonsförsäkring. Det kan även kollidera med kraven på skydd för personuppgifter. Kommissionen är trots detta beredd att undersöka frågan närmare i syfte att förbättra de inblandade parternas tillgång till de officiella handlingar som anknyter till olyckan, särskilt om olyckan inträffar i ett annat land än de berörda parternas hemland.

När det gäller ändringsförslagen 2, 9 och 13, som syftar till att rättegångskostnaderna skall täckas av den obligatoriska försäkringen, måste vi komma ihåg att detta skulle innebära en överlappning av den frivilliga försäkringen, som i sin tur regleras genom direktivet om rättsskyddsförsäkring (87/344/EEG). Att göra en sådan försäkring obligatorisk skulle dessutom öka försäkringskostnaderna för alla konsumenter och uppmuntra till onödiga rättsprocesser i stället för till utomrättsliga uppgörelser i samband med olyckor. Detta skulle öka försäkringskostnaderna i ett antal medlemsstater.

Kommissionen inser dock att försäkrade personer måste få möjlighet till rättslig prövning om så behövs. Kostnaderna för detta skulle bli oöverkomliga utan en försäkring. Kommissionen är därför villig att överväga möjligheterna att verka för ett större utbud av sådana försäkringar.

Syftet med ändringsförslagen 1, 5, 8 och 15 om släpfordon är oklart. Enligt definitionen av fordon omfattas släpfordon, oberoende av vikt, redan uttryckligen av försäkringsdirektiven och därför av kravet på obligatorisk försäkring. Alla problem som har att göra med identifiering och registrering av fordon kan inte lösas inom ramen för ett försäkringsdirektiv. Det verkar också som om problemen med släpfordon inte existerar i ett antal medlemsstater där släpfordon som inte dras registreras och försäkras separat. Om det är till hjälp skulle kommissionen kunna undersöka frågan närmare, som en del av översynen av det fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring.

När det gäller ändringsförslagen 3 och 10 skulle de tyvärr leda till ett försämrat försäkringsskydd. En kombination av 1 miljon euro för varje skadelidande och 5 miljoner euro för varje tillbud skulle bli mindre fördelaktig än den gemensamma ståndpunkten, där man erbjuder en valmöjlighet och talar om ”skadehändelse” snarare än ”tillbud”. Jag anser därför att den gemensamma ståndpunkten är bättre.

Slutligen är jag inte säker på att ändringsförslagen 6 och 12 verkligen behövs. Möjligheten för skadelidande vid trafikolyckor att vidta rättsliga åtgärder mot försäkringsbolaget i den medlemsstat där de är bosatta omfattas nu av skäl 24 och artikel 5 i den gemensamma ståndpunkten, till följd av parlamentets synpunkter vid första behandlingen.

Jag anser att det med ytterligare ansträngningar skulle gå att komma överens och undvika ett onödigt förlikningsförfarande. Kommissionen är beredd att hjälpa till och räknar med ert stöd för att slutföra ärendet på bästa sätt.

  Harbour (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja hälsa kommissionsledamot Charlie McCreevy välkommen till hans första framträdande i kammaren i denna debatt om den inre marknaden. Jag är säker på att mina kolleger ser fram emot fler möten. Om han håller fast vid den konstruktiva inställning han har i kväll till våra ändringsförslag så tror jag att vi kommer att komma mycket bra överens och uträtta en hel del framgångsrikt arbete.

Jag skulle vilja börja med några inledande kommentarer innan jag går vidare till det väsentliga i den andra behandlingen. Med hänsyn till att det har gått en tid sedan första behandlingen är det viktigt att gratulera vår kollega, Willi Rothley, som avgick från parlamentet vid det senaste valet men som under lång tid arbetade med dessa försäkringsdirektiv. Jag har varit djupt engagerad i arbetet sedan 2001 men är bara en lärling med hänsyn till den mängd arbete som han utförde. På de europeiska bilförarnas och de olycksdrabbades vägnar bör vi gratulera honom till hans ihärdiga arbete med att driva på kommissionen och rådet att fortsätta att förbättra den gällande ordningen för motorfordonsförsäkringar.

Som ni sade, herr kommissionsledamot, är vi framme vid det femte direktivet, men vi har redan börjat tänka på det sjätte direktivet eftersom detta är ett komplicerat ämne. För oss som vill se den inre marknaden fullbordad är detta i många avseenden kännetecknande för vårt uppdrag, eftersom det i stor utsträckning har varit en process som kännetecknats av kontinuerliga förbättringar. Allteftersom vi har gjort framsteg har det dykt upp problem. Vi har bett er att ta itu med dem, och jag är glad över att kunna säga att ni har gjort det.

Herr kommissionsledamot! I ert tal tog ni upp några av de verkliga fördelarna för konsumenterna, som vi inte vill skall komma i skymundan när vi diskuterar detaljer. Till exempel kommer man inom EU, där människorna blir allt rörligare och allt oftare tar sina motorfordon med sig, att kunna ta bilen med sig utan försäkringsproblem när man flyttar tillfälligt som student eller i arbetslivet. Vi hoppas att fördelarna blir många fler när direktivet om tjänster på den inre marknaden väl blir godkänt – vilket jag är säker på att det kommer att bli – eftersom alltfler människor kommer att resa och erbjuda sina tjänster från ett land till ett annat.

På liknande sätt kommer det också att bli lättare för människor att köpa bilar privat eller i arbetet och att ta dem med sig tillbaka. Deras rätt att behålla den ytterst viktiga bonusen för skadefria år eller samma försäkring när de flyttar från ett land till ett annat är viktiga detaljer att reda ut. Jag anser att vi har gjort det.

Som skuggföredragande för min vän och kollega Manuel Medina Ortega skulle jag vilja tacka honom för att han har tagit tag i detta. Jag ser att Mia De Vits är här. Hon har också varit mycket hjälpsam i arbetet med att föra frågan framåt.

Herr kommissionsledamot! Vi ser fram emot att träffa er och rådet innan vi röstar på onsdag eftersom jag är säker på att vi, som ni sade, kan komma överens om de viktigaste punkterna. Jag välkomnar varmt ert förslag att ni skall se över frågan om släpfordon i dess helhet i anslutning till halvårsrapporten. Det är rätt sätt att hantera saken. Vi har inte fått all information. Jag delar er uppfattning att de ändringsförslag vi lagt fram i själva verket kan förvärra situationen och att de är något förvirrande. Så en stunds eftertanke skulle vara nyttig. Vi bör godta kommissionens erbjudande i detta avseende.

När det gäller en del andra detaljer kommer vi att sätta oss ner med er i morgon, och jag är säker på att vi kommer att kunna reda ut dem, framför allt eftersom vi är så nära en överenskommelse. Med tanke på att det har gått en tid sedan Willi Rothleys första förslag vill jag att bilförarna, konsumenterna och de olycksdrabbade i Europa skall få bästa möjliga service.

Jag hoppas att vi kommer att kunna gå framåt med förslaget om en databas och Internet för att göra information lättillgänglig, men på det hela taget anser jag att vårt förslag är bra. Jag gratulerar mina kolleger till detta och ser fram emot att nå en överenskommelse i morgon så att vi kan gå vidare i denna fråga.

  Talmannen – Tack herr Harbour! Jag skall också ta tillfället i akt och hälsa Charlie McCreevy välkommen. Jag visste inte att det här var första gången han talade inför parlamentet. Det är första gången under min tid som talman. Så välkommen, herr kommissionär!

  Whitehead (PSE). – (EN) Herr talman! Det är faktiskt första gången för de flesta av oss här. Det är första gången för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, första gången för kommissionsledamoten och kanske också första gången för en ny sorts politik i kammaren, där vi nu på sätt och vis ägnar oss åt en förutseende politik och försöker komma överens före eller vid andra behandlingen, snarare än att ställa in oss på det skyttegravskrig som vanligtvis följde i medbeslutandeförfarandet.

Herr kommissionsledamot! Om vi med denna utgångspunkt kan göra framsteg i morgon skulle det vara ett mycket gott tecken för vårt sätt att, som Malcolm Harbour uttrycker det, arbeta med er och med varandra. Jag behöver inte upprepa Malcolm Harbours lovord. Jag stöder dem rätt och slätt. Men jag vill bara säga till föredraganden att vi bör välkomna honom tillbaka från Asien, där han personligen har sett och upplevt flodvågskatastrofen. Detta är knappast något man skulle vilja göra varje dag, eller ens varje år.

Å andra sidan vill vi varje dag vara här och göra detta. Jag håller fullständigt med om det som andra talare har sagt. Jag behöver återigen inte upprepa att detta på ett idealiskt sätt förenar såväl den inre marknadens processer som vårt sätt att skapa sysselsättning och att komma varandra närmare i bilens tidsålder. Dessutom medför alla aspekter av det femte direktivet ett visst mått av konsumentskydd.

Jag skulle vilja peka på tre saker här och säga till kommissionsledamot Charlie McCreevy att processen på sätt och vis liknar spionutbildning. Det fanns en teknik som kallades att ”följa framifrån”, och på sätt och vis följer vi honom framifrån. Vi försöker nu föregripa det han kommer att säga till oss under resten av veckan.

Vi hör klart och tydligt det han säger om släpfordon. Många medlemsstater har olika definitioner, men vi vet alla att om en förklaring är förestående kommer vi med tiden att kunna nå någon form av överenskommelse om ett gemensamt begrepp om ”släpfordon” bland medlemsstaterna. Det är lite grand som i den trevliga amerikanska filmen ”The Straight Story”, där det fastslogs att en gräsklippare som framfördes på allmän väg blev ett vägfordon, även om det inte var det innan. Vägfordon måste omfattas. De måste försäkras. Vi måste börja försiktigt med försäkringsfrågan. Vi får inte utmäta orimliga straff för 25 medlemsstater som i denna stund har väldigt olika försäkringssystem och framför allt väldigt olika inkomstnivåer. Så vi hör vad ni säger om detta.

Min sista punkt är frågan om den tredje pelaren. Även här har vi funnit realistiska alternativ, det vill säga till den alternativa formulering som jag vet att ni kommer att lägga fram för oss i morgon. Jag är säker på att vi kan nå en kompromiss som innebär att vi uppnår det vi alla vill och att vi kan undvika det som några av oss befarar när det gäller tredje pelaren. Om min medlemsstat kan vara till freds med detta så kan alla det.

  Wallis (ALDE), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja upprepa Malcolm Harbours kommentarer och lovorden till Willi Rothley och även tacka Manuel Medina Ortega för att han har tagit över frågan.

Direktiven om motorfordonsförsäkring avser den vanligaste gränsöverskridande verksamheten, som direkt berör många av våra medborgares liv, särskilt när det uppstår problem, till exempel vid en olycka i en annan medlemsstat. Det är frågan om olyckor som jag vill koncentrera mig på. Det verkar som om det finns två ouppklarade punkter som vi har olika uppfattning om och som även jag hoppas att vi kan lösa.

Jag vill visa de praktiska möjligheter som vi försöker skapa med parlamentets ändringsförslag genom att hänvisa till ett fall med en av mina väljare. Det är tråkigt nog en långtifrån unik historia, och den visar varför vi måste ta itu med dessa frågor. En kvinna och hennes man råkade för fem år sedan ut för en motorcykelolycka i ett annat land. Han dog, hon skadades allvarligt. Den andra parten blev föremål för straffrättsliga förfaranden. Efter fem år med advokatkostnader och problem hade det fortfarande inte kommit något erbjudande om skadeersättning. När jag själv hade utövat påtryckningar på försäkringsbolagen fick vi till sist ett erbjudande. Hon har mycket höga advokatkostnader i två länder. Hon har tagit sig fram och tillbaka till ett främmande land för läkarundersökningar. Det kan inte vara såhär dessa frågor skall behandlas. Men det är inte en ovanlig historia.

Direktivet om rättshjälp är så minimalt att det inte sänker rättskostnaderna i den här typen av fall. De flesta försäkringsbolag erbjuder någon sorts rättsskyddsförsäkring till en ganska låg premie, omkring 15 euro per år. Varför inte göra den obligatorisk? Om vi inte kan göra försäkringen obligatorisk kan vi åtminstone göra erbjudandet av en sådan försäkring obligatoriskt, så att det finns något hopp för människor som min väljare. Vi måste försäkra oss om att skyddet är tillräckligt.

En fråga som hör ihop med detta handlar om möjligheten att vidta rättsliga åtgärder i sin egen medlemsstat. Om min väljare hade kunnat göra det skulle livet ha varit enklare. Den rättigheten existerar om man läser direktiven om motorfordonsförsäkring och Brysselförordningen tillsammans. Detta är ett faktum. Om detta är ett faktum, varför är vi då inte beredda att vara öppna för detta och att i direktivet berätta för våra medborgare att de har denna rättighet? Jag ser inte problemet. Dessa ändringsförslag grundar sig på en genuin önskan att underlätta för våra medborgare när de befinner sig i dessa tragiska och utsatta situationer.

  Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Låt mig hälsa kommissionären varmt välkommen, och eftersom Willi Rothley och föredraganden redan har blivit tackade, skulle jag personligen vilja tacka Haarder och Joachim Wuermeling för hur de har hanterat beslutsfattandet i vår grupp inom utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. De har visat prov på sakkunskap, rättvisa och beslutsamhet när det gäller att åstadkomma resultat.

Dagens debatt handlar om ett mycket viktigt direktiv om bilförare och olycksdrabbade som standardiserar bestämmelser och regelverk i hela EU och därmed skapar rättssäkerhet och förenklade förfaranden. Direktivet kan påverka vem som helst av oss, och därför har jag förberett mig inför ändringsförslagen både i första och i andra behandlingen genom att föra många samtal med försäkringsbolag, motororganisationer – såsom ÖAMTC i Österrike – och människor som råkat ut för olyckor.

Jag vill betona fyra saker både i dagens och i morgondagens debatt. Den första är ersättning för kostnader i samband med rättslig prövning. Herr kommissionär! Vår erfarenhet är att de skadelidandes tillgång till rättslig prövning för närvarande försvåras i många länder genom att ersättning inte ges för advokatkostnader och rättegångskostnader. I vissa fall ligger en rättslig prövning utom räckhåll för dem ekonomiskt, och i många fall överstiger kostnaden för en rättslig prövning det skadestånd som de kan förvänta sig. Det här är ett värdefullt och sedan länge behövligt tillägg till direktivet, och jag är glad över att man nu har vidtagit åtgärder för att beakta det.

För det andra finns det minimibelopp för försäkringstäckningen. Jag anser att det föreslagna minimibeloppet för täckning av sakskador är lika otillräckligt som det som redan tillämpas.

För det tredje välkomnar jag i allra högsta grad införandet av en bestämmelse om att den skadelidande parten kan vidta rättsliga åtgärder mot det organ som har ansvaret för skaderegleringen i det egna landet. Jag anser att detta är särskilt viktigt.

Slutligen är förslaget om att inrätta ett centralt organ och att samla alla rapporter om trafikolyckor på en Internetportal grundläggande eftersom praktiska erfarenheter har visat att avsaknaden av en särskild bestämmelse i denna fråga kan leda till att skaderegleringen försenas med månader.

Jag hoppas att vi skall kunna nå en överenskommelse på dessa fyra områden till i morgon eftersom alla berörda parter har ett brådskande behov av direktivet och, som en följd av detta, ökad rättssäkerhet.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  De Vits (PSE). – (NL) Fru talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! För några veckor sedan gav den före detta talmannen för Europaparlamentet, Pat Cox, det utmärkta rådet till gamla och nya ledamöter att låta varje nytt ärende som tas upp till behandling i parlamentet genomgå telefonkiosktestet. Detta var en hänvisning till de allmänna telefonkioskerna i Irland, som fick vara kvar i funktion tack vare ett EG-direktiv, därför att de ansågs utgöra en allmännyttig tjänst. Det blev omedelbart uppenbart för irländarna att vi i parlamentet ägnar oss mycket konkreta frågor.

Jag har låtit motorfordonsdirektivet genomgå testet, och jag tycker att det har klarat detta strålande därför att det är ett direktiv som gynnar allmänheten. Alla som har något att göra med transporter och trafik vinner garanterat på direktivet. Det får praktiska och positiva följder som är viktiga för medborgarna. Trots detta skulle jag vilja fästa er uppmärksamhet på en särskild sak som redan har diskuterats under debatten. I de olika länderna finns det en tidsfrist för framställande av skadeståndsanspråk, och denna tidsfrist skiljer sig dessutom åt alla länderna emellan. Innan de skadelidande i en trafikolycka kan framställa ett skadeståndsanspråk måste de ha en officiell rapport till sitt förfogande. Men i en del fall kan det ta månader innan den officiella rapporten når de skadelidande. Det är därför jag anser att den bestämmelse som vi för in i artikel 14 är så viktig. Jag vill tacka Malcolm Harbour, Diana Wallis och Manuel Medina Ortega för den öppenhet som de har visat prov på när de har utarbetat kompromisstexten. Emellertid anser jag att det är mycket viktigt att medlemsstaterna till fullo anstränger sig för att ge de skadelidande eller deras ombud den nödvändiga informationen snarast möjligt, så att dessa kan framställa sina skadeståndsanspråk i tid.

Jag anser att textförslaget utgör en bra kompromiss, och som Philip Whitehead har sagt hoppas jag att vi skall finna kommissionen och rådet öppna för en lösning som är tillfredsställande för alla. Som jag ser det är detta ett verkligt bekymmersamt problem som det brådskar att angripa med hjälp av direktivet.

  Wuermeling (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att vi fortsätter vårt lagstiftningsarbete den här mandatperioden med något som faktiskt är en av parlamentets och särskilt Willi Rothleys framgångssagor. Parlamentet spelade en avgörande roll i förverkligandet av denna lagstiftning, och därför är det helt på sin plats att vi i den sista fasen av lagstiftningsarbetet trycker på för ytterligare förbättringar.

Även om det är synd att något som allmänheten verkligen kan ha nytta av döljs bakom fullkomligt teknokratiska formuleringar som ”femte direktivet om ansvarsförsäkring för motorfordon”, bör detta inte hindra oss från att ge dessa framgångar den publicitet som de förtjänar, för det handlar här om verkligt tragiska fall där människor på grund av en trafikolycka har förlorat möjligheterna att trygga sin ekonomiska överlevnad eftersom de har förlorat arbetsförmågan, och där människor har ruinerats i rättsprocesser som pågått i årtionden, och detta helt enkelt därför att olyckan inträffade i en annan medlemsstat.

Det viktigaste är att man genom detta direktiv om ändring av tidigare direktiv lyckas höja minimibeloppet för försäkringstäckning från 350 000 euro till 1 miljon, avskaffa undantag och förbättra systemet för tjänsterepresentanter.

En av följderna av den inre marknaden är naturligtvis att folk rör på sig mer, oavsett om de är studenter, turister eller tjänsteleverantörer, och alla dessa människor erbjuder vi nu lite större trygghet när de passerar gränsen i sitt motorfordon. Den trygghet som vi erbjuder dem är att de till stor del fortfarande omfattas av försäkringen när de är hemifrån.

Det som gjorde de föregående direktiven så framgångsrika var säkerligen att vi skapade ett obyråkratiskt, okomplicerat och rättframt system som bidrog till att minska pappersarbetet. Emellertid tar jag kommissionär Charlie McCreevys uppmaning på största allvar när jag säger att vi måste granska alla våra ändringsförslag mycket noga igen för att försäkra oss om att de inte komplicerar och försvårar saker och ting och skapar mer byråkrati.

Till exempel anser jag inte att det överhuvudtaget är meningsfullt att ta med släpfordon i definitionen samtidigt som det blir möjligt för medlemsstaterna att låta det vara frivilligt att försäkra dem. Jag frågar mig också om direktivet verkligen är rätt plats för bestämmelser om kostnader i samband med rättslig prövning, tidsfrister och så vidare, när tanken är att det skall behandla andra saker. Även om jag anser att det vore vettigt att ha en Internetportal som central informationskälla för skadelidande, kan jag inte föreställa mig att en samling olycksrapporter på en webbplats är något som allmänheten skulle tycka är praktiskt eller användbart, oavsett om rapporterna räknas i hundratal, tusental eller ental.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag.

14. Säljfrämjande åtgärder på den inre marknaden

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga till kommissionen från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater om säljfrämjande åtgärder på den inre marknaden.

  Newton Dunn (ALDE), frågeställare. – (EN) Fru talman! Jag är mycket tacksam för att kommissionsledamoten är här för att hjälpa oss med denna fråga. Från början var den tänkt att ställas till rådet och kommissionen tillsammans, eftersom det förslag som gått igenom första behandlingen i parlamentet har blockerats i rådet alldeles för länge. Syftet med frågan och debatten var att få rådet att förklara varför förslaget har blockerats och vad rådet gör för att föra ärendet framåt och se till att det åter hamnar hos parlamentet, till nytta för allmänheten. Tyvärr har talmanskonferensen i sin vishet ändrat om förslaget till denna debatt, och vi ställer nu frågan endast till kommissionen. Rådet är inte här över huvud taget, men jag antar att en halv debatt är bättre än ingen alls!

Det rör sig om ett förslag om säljfrämjande åtgärder. Alla 25 medlemsstater har olika nationella lagar för vad som är tillåtet: lockvaror, tre för två eller gratisprov. Det finns ingen inre marknad när det gäller rättigheterna för återförsäljare med gränsöverskridande verksamhet att använda samma erbjudanden och marknadsföringsverktyg över hela unionen. Kommissionens ursprungliga förslag, som är mycket bra, gick ut på att skapa en inre marknad för säljfrämjande åtgärder.

Ärendet går ursprungligen tillbaka till förslaget om den inre marknaden från 1992. Såvitt jag vet lades ett förslag fram för första gången för åtta år sedan, i en grönbok 1996. Detta gick igenom i första behandlingen 2002, för två och ett halvt år sedan, men sedan dess har vi väntat på att rådet skall handla.

Det finns uppenbara fördelar om vi kan få igenom detta, till exempel ökad konkurrens och fler alternativ för allmänheten samt lägre priser och bättre överskådlighet. Återförsäljarna skulle få större flexibilitet på hela den inre marknaden och ytterligare ett instrument för marknadsföring och affärer, vilket skapar välstånd och arbetstillfällen.

Men så länge det saknas gränsöverskridande möjligheter på området kommer kostnaderna att vara högre, eftersom återförsäljarna måste marknadsföra med olika metoder i var och en av de 25 medlemsstaterna. I den senaste rapporten om Lissabonstrategin prioriterades den inre marknaden högt, och detta är en del av den inre marknaden.

Det finns farhågor om behandlingen av barn och småföretag, och detta skulle ingå i det förslag som vi är angelägna om att behandla.

De frågor jag måste ställa till kommissionsledamoten är två. Rådet träffas i hemlighet och parlamentet kan inte vara där, men kommissionsledamoten får åtminstone sitta med i rådet, så han kan berätta för oss vad som pågår. För det första: Hur kan vi få frågan genom rådet och aktualisera den igen till förmån för allmänheten? För det andra: Förslaget utarbetades för några år sedan. Sedan dess har euron blomstrat, och den elektroniska handeln – handeln via Internet – har utvecklats oerhört. Utskottet skulle vilja veta om det förslag som kommissionen lade fram från början fortfarande gäller eller om händelseutvecklingen har gjort det inaktuellt? Är det dessutom så att det föreslagna direktivet om tjänster och det föreslagna direktivet om otillbörliga affärsmetoder inkräktar på det ursprungliga förslaget om säljfrämjande åtgärder? Vi skulle vilja få en uppfattning om hur det i dagsläget förhåller sig med direktivet om säljfrämjande åtgärder. Behöver det ses över eller måste vi helt enkelt få rådet att agera så fort som möjligt?

  Harbour (PPE-DE), frågeställare. – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka min kollega Bill Newton Dunn för att han har sporrat oss att gemensamt ställa denna fråga. Han har tagit över vad vi hoppas skall bli rollen som föredragande i andra behandlingen. Det var synd att vi inte kunde få hela utskottets stöd, men, herr kommissionsledamot, det är trots allt viktigt att vi ger er möjlighet att få höra våra synpunkter.

Jag vill ta upp en eller två saker på grundval av det som Bill Newton Dunn sade om frågans ekonomiska betydelse. Vi som kämpar för en fullbordad inre marknad som en hörnsten i Lissabonstrategin, i enlighet med Wim Kok-rapporten och så många rapporter från rådet, skulle vilja att ni som har insyn talar om för oss hur det kommer sig att medlemsstaternas regeringar, när de uppmanas att ge konsumenterna möjlighet att utnyttja säljfrämjande åtgärder, rabatterbjudanden och annan produktmarknadsföring som erbjuds i ett annat EU-land, är utomordentligt ovilliga att ge de egna konsumenterna denna möjlighet. Deras premiärministrar deltar trots allt i alla viktiga rådssammanträden, och de uttalar sig om vikten av att fullborda den inre marknaden, i synnerhet den inre marknaden för tjänster?

Jag gratulerar Laurens Jan Brinkhorst, Nederländernas ekonomiminister, eftersom jag vet att han tog förordningen om säljfrämjande åtgärder på stort allvar och också förbryllades över bristen på framsteg. Jag kommer ihåg att han sade i vårt utskott att vi nog hade nått det stadium i den inre marknadens utveckling då medlemsstaterna måste börja lita på varandra. Vad skulle kunna vara mer grundläggande när man ber om förtroende än att säga att konsumentskyddslagstiftning som tillåter säljfrämjande åtgärder i ett land är tillämplig även i ett annat?

Varför skulle konsumenterna i ett land ha en annan inställning till marknadsföringsåtgärder än konsumenterna i ett annat? Det spelar ingen roll om det rör sig om rabatterbjudanden, säljfrämjande spel eller årliga säsongsbetonade realisationer. Vi befinner oss i en situation där villkoren för butiker på näraliggande marknader skiljer sig åt på grund av olika bestämmelser för säljfrämjande åtgärder.

Denna fråga har växt fram då vi har förbryllats över och undrat hur medlemsstaterna kan påstå sig mena allvar med att vilja skapa en inre marknad och ha ett enda regelverk om otillbörliga affärsmetoder, när de är ovilliga att ge konsumenterna möjlighet att utnyttja dessa rättigheter och att lita på varandra. Det är den grundläggande frågan.

Herr kommissionsledamot! Jag gissar att ni är lika oförstående inför detta som vi är. Tillsammans kanske vi kan lösa några av problemen.

  McCreevy, kommissionen. – (EN) Förslaget till förordning om säljfrämjande åtgärder, som fick starkt stöd i kammaren för två år sedan, är ett av de viktigaste initiativen för den inre marknaden, och det hör ihop med förverkligandet av en välfungerande inre marknad för tjänster. Jag är därför glad att parlamentet har behållit intresset för texten trots att rådet fortfarande har den under övervägande.

Säljfrämjande åtgärder är ett centralt instrument för att marknadsföra varor och tjänster. De omfattar alla former av rabatter: kombinationserbjudanden, enkla förmånserbjudanden, säljfrämjande tävlingar och säljfrämjande spel. De är ett instrument för att bryta in på nya marknader med nyskapande produkter eller tjänster, för att uppmuntra kunder till lojalitet, för att stimulera konkurrensåtgärder och för att garantera effektiv lagerhantering, för att bara nämna några få områden där säljfrämjande åtgärder är mycket viktiga. Deras utformning, verkställande och kommunikation svarar för ett stort antal arbetstillfällen i EU och investeringar på flera miljarder euro.

Säljfrämjande åtgärder är nödvändiga för att utveckla den gränsöverskridande handeln med produkter och tjänster på den inre marknaden. Detta gäller särskilt för små och medelstora företag och deras utvecklande av nya marknader. Den fria rörligheten för varor och tjänster hindras dock av ett otal olika nationella regler för säljfrämjande åtgärder.

Jag vill försäkra er om att kommissionen har gjort sitt yttersta för att hjälpa rådets på varandra följande ordförandeskap att nå en politisk överenskommelse. Kommissionen har i synnerhet visat stor flexibilitet i de två återstående nyckelfrågorna, det vill säga valet av rättsligt instrument och införandet av en klausul om ömsesidigt erkännande i texten.

När det gäller följderna för Lissabonstrategin är det tydligt att en återvändsgränd i form av en oförändrad situation skulle innebära att rådet inte kan fullgöra sina åtaganden när det gäller den inre marknaden. Kommissionen tror dock inte att förhandlingarna om texten är över.

Alternativet till harmonisering är domstolsbeslut som upphäver de oproportionerliga restriktionerna, men detta harmoniserar inte bestämmelser som innebär en hög grad av konsumentskydd, även skydd för minderåriga. Kommissionen är förvissad om att rådet inte kommer att tycka att denna lösning är tillfredsställande. Kommissionen kommer därför att fortsätta att arbeta med det tillträdande ordförandeskapet i förhoppning om att hitta en lösning och få till stånd en verklig inre marknad för säljfrämjande åtgärder.

  Patrie (PSE), på gruppens vägnar. – (FR) Fru talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Som ni vet har förslaget till förordning om säljfrämjande åtgärder råkat ut för många motgångar sedan det först började diskuteras, och det har förkastats av rådet inte mindre än fyra gånger på tre år.

Detta är dock knappast överraskande. Hur kan dessa ihärdiga blockeringar vara en källa till förvåning när ingen längre riktigt förstår vilka alternativ kommissionen förespråkar när det gäller konsumenternas rättigheter i EU, trots att man för nästan två år sedan, i mars 2003, antog grönboken om konsumentskyddet.

Direktivet om otillbörliga affärsmetoder tycks främja en harmoniserad konsumentlagstiftning. Finns ambitionen fortfarande kvar att i sinom tid åstadkomma detta? Eller har man helt gett upp tanken på en harmonisering? Förslaget till direktiv om tjänster på den inre marknaden tyder på det?

Till osäkerheten kring strategin kommer en viss begreppsförvirring, om jag får säga så. Detta gäller framför allt centrala begrepp såsom klausulen om den inre marknaden, ömsesidigt erkännande och den berömda principen om ursprungsland, som man hänvisar till i tur och ordning i de olika utkasten, utan att det klart framgår varför och i vilka fall en princip väljs framför en annan och vilka fördelarna blir med just det valet för företag och konsumenter.

Därför är det helt förståeligt att stater som har ett särskilt starkt konsumentskydd i lagen tvekar att byta vad de redan har mot ett osäkert alternativ. Det är förståeligt att de tvekar att utan förbehåll ansluta sig till ett system som oavsett om det kallas ömsesidigt erkännande eller principen om ursprungsland tveklöst leder till rättslig dumping, det vill säga till en situation där de minst specifika nationella lagarna så småningom blir förebilder för andras lagstiftning.

Så länge vi inte får några tydliga svar på dessa frågor och så länge inget görs för att göra de olika dokument som nu finns inbördes förenliga, kan jag för min del inte se varför det är angeläget att nå en politisk överenskommelse om detta förslag till förordning. För att säga det rakt på sak är det angeläget att vänta.

Som ni just underströk, herr kommissionär, råder det slutligen också oenighet om det rättsliga instrumentet. Det här är inte en enkel procedurfråga, eftersom jag anser att valet av en förordning i stället för ett direktiv fortsätter att vara tveksamt på ett område där medlemsstaterna bör få visst manöverutrymme mot bakgrund av att detta är ytterst känsligt kulturellt sett, som vi har kunnat se när det gäller försäljning av prisnedsatta varor.

Slutligen måste vi vara seriösa. Vi måste sluta ta upp behovet av att återlansera Lissabonstrategin vid varje tillfälle som bjuds och sluta låtsas tro att skapandet av miljoner arbetstillfällen i EU är beroende av förordningar som reglerar spel, säljfrämjande tävlingar och andra former av säljfrämjande rabatter. Lissabonstrategin är värd mer än så. De tre pelarna konkurrenskraft och därtill social utveckling och miljöskydd måste erkännas som lika värda.

15. Kalender för kommande sammanträden: se protokollet

16. Avbrytande av sessionen

(Sammanträdet avslutades kl. 20.25.)