Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 12 januari 2005 - Strasbourg

4. Europeiska unionens bistånd till offren för flodvågen i Asien

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om följderna av flodvågskatastrofen den 26 december 2004.

  Asselborn, rådet. – (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Den ojämförliga katastrof som inträffade den 26 december drabbade tolv länder och har hittills krävt över 160 000 offer, förutom de tusentals som saknas, det stora antalet skadade och de många personer som fördrivits eller blivit hemlösa och som beräknas uppgå till fem miljoner. De barn som blivit föräldralösa eller som skilts från sina familjer är särskilt utsatta under dessa förhållanden. Vi är mycket oroliga över de hygieniska förhållandena, och den materiella förödelsen är närmast omöjlig att uppskatta.

På grund av katastrofens omfattning reagerade det luxemburgska ordförandeskapet i nära samarbete med det nederländska ordförandeskapet omedelbart efter den 26 december och besökte det drabbade området den 1 januari tillsammans med kommissionen. Samma dag kontaktade och träffade även Luxemburgs hälsovårdsminister tjänstemän från WHO och Internationella Röda korset.

På grundval av dessa första kontakter med FN och de berörda länderna, och efter det utökade katastroftoppmötet i Jakarta, sammankallade ordförandeskapet ett möte med rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 7 januari, som samlade ett stort antal ministrar med ansvar för utrikesfrågor, samarbete och hälsa.

Under rådets möte den 7 januari upprepade Europeiska unionen sin solidaritet med de drabbade länderna och deras medborgare, som rådet tackade – och detta är mycket viktigt – för det stöd de gett till de europeiska medborgare som befann sig i dessa länder när katastrofen inträffade. Rådet uppmärksammade också den allmänna anda av solidaritet som det civila samhället och allmänheten visat.

Rådets möte gav oss en möjlighet att granska såväl de många initiativ som tagits av kommissionen och medlemsstaterna som den mycket viktiga samordningen av EU:s bistånd. Vi diskuterade vad som kunde vara det bästa sättet att reagera på den uppkomna nödsituationen när det gäller ekonomiskt, materiellt och medicinskt bistånd, och vilka finansiella och operativa resurser som skulle krävas och vara lämpliga för de kommande återställnings- och återuppbyggnadsfaserna. Tjänstemän från olika FN-organ, nämligen OCHA, WHO och UNICEF, hade bjudits in till mötet. Dessa personer gav rådet ytterligare information om den lokala situationen och om de åtgärder som vidtagits samt gjorde en utvärdering av kommande behov. I det sammanhanget framhölls vikten av att FN spelar en central roll för att samordna hjälpinsatserna.

De viktigaste resultaten av rådsmötet var följande. När det gäller ekonomiska frågor meddelade rådet att det sammanlagda statliga stödet från Europeiska unionen och medlemsstaterna till flodvågens offer för närvarande uppgick till cirka 1,5 miljarder euro, inklusive såväl katastrofbistånd som återuppbyggnadsstöd. Rådet konstaterade emellertid att den siffran inte fick leda till att vi glömmer bort de allmänna behoven av utvecklingen, det humanitära biståndet och millenniemålen, framför allt i Afrika, eller att vi skär ned på de resurser som avsatts för ändamålet.

När det gällde hälsofrågorna uppmanades medlemsstaterna att förena sina ansträngningar under WHO:s beskydd för att förebygga risken för epidemier och att upprätta hälsovårdsstrukturer genom att tillhandahålla lämplig materiel och grupper av hälsovårdspersonal. Europeiska unionen och dess medlemsstater kommer att stödja WHO.

När det gäller mer långsiktiga åtgärder uttryckte rådet en förhoppning om att Europeiska unionens kapacitet att hantera större katastrofer skulle förstärkas, och meddelade sin avsikt att inrätta ett antal nya instrument.

Det första av dessa instrument är en preventiv strategi och ett system för tidig varning och snabba insatser i samband med katastrofer, framför allt med tanke på den världskonferens om katastrofhjälp som kommer att äga rum i Kobe i Japan den 18–22 januari.

För det andra skall mekanismen för civilt skydd och det humanitära biståndet förbättras och den analytiska kapaciteten förstärkas. Rådet hoppas kunna bygga upp en gemensam snabbinsatsförmåga genom att inrätta lämpliga strukturer för planering, samordning och resursmobilisering.

Det tredje instrumentet är en intensifiering av det konsulära samarbetet.

För det fjärde finns det ytterligare åtgärder som rådet kommer att behöva undersöka, till exempel möjligheterna att utveckla en snabbinsatsförmåga inom EU, eller med andra ord ett system för tidig varning. Möjligheterna att inrätta en europeisk frivilligkår för humanitärt bistånd måste också utvärderas, och samordningen inom Europeiska unionen måste intensifieras när det gäller räddning, evakuering och transport av förnödenheter och medicinsk hjälp.

Bland ytterligare åtgärder kan nämnas handelsstöd och bilaterala partnerskap, till exempel vänortsavtal mellan städer och sjukhus, och slutligen en omläggning av skuldbetalningen för de drabbade länder som önskar en sådan skuldkonvertering. Detta bör vara en punkt på Ekofinrådets möte i nästa vecka.

Under rådet (allmänna frågor) den 31 januari kommer man att återkomma till alla de åtgärder och strategier som EU och medlemsstaterna planerar på medellång och lång sikt, i syfte att utarbeta en operativ handlingsplan för EU.

På kvällen den 7 januari lade Benita Ferrero-Waldner, europeisk kommissionsledamot med ansvar för sådana frågor, jag själv och ministrarna med ansvar för hälsa och samarbete fram en rapport för en stor delegation från Europaparlamentet.

Den här veckan kommer ordförandeskapet och kommissionen att fortsätta sin intensiva dialog med relevanta organ inom Europaparlamentet för att genomföra EU:s ekonomiska åtaganden, och jag hoppas att vi under rådet (allmänna frågor) den 31 januari skall kunna redovisa några av de konkreta strategier som utformades under rådet (allmänna frågor) den 7 januari.

(Applåder)

  Barroso, kommissionen. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Omfattningen av den katastrof som drabbat Asien får oss att tänka på hur skört ett människoliv är inför naturkrafterna, och hur andra frågor bleknar bort i jämförelse med en mänsklig tragedi av denna omfattning. Det får oss också att fundera på de politiska åtgärder på nationell och europeisk nivå som är avsedda att hantera effekterna av naturkatastrofer som denna. Jag menar att detta är rätt tidpunkt för oss att se över våra instrument, vår politik och vårt sätt att samordna våra insatser och fördela ansvaret mellan nationella myndigheter och EU-institutioner.

Under min resa till Jakarta i förra veckan fick jag en viss uppfattning om den faktiska omfattningen av den tragedi som orsakats av jordbävningen och den efterföljande flodvågen. Resan blev också en bekräftelse på att det internationella samfundet, inklusive EU och kommissionen, kunde reagera snabbt genom att få fram tillräckliga ekonomiska resurser och ställa upp med andra typer av stöd.

Kommissionär Louis Michel chockades av det han såg när han var i området. Den enorma flodvågen hade fullständigt svept undan alla tecken på mänskligt liv längs en 500 km lång kuststräcka, förstört allt som kommit i dess väg och på flera ställen hade den nått så långt som fem kilometer in i landet. Den största tragedin är att huvuddelen av befolkningen levde på just den kutsremsa som fullständigt utplånades. Liknande larmrapporter kommer från Sri Lanka, Thailand, Indien och Maldiverna, och den ödeläggelse som drabbat andra, mer svårtillgängliga länder börjar först nu stå klar. Tragedin nådde även så långt som till Afrikas kust.

Denna enorma naturkatastrof har lämnat efter sig 150 000 döda där den dragit fram och över fem miljoner hemlösa och traumatiserade, människor som nu ställs inför utmaningen att samla ihop vad som återstår av sina ödelagda familjer, på nytt bygga upp sina hem, få fart på den ekonomiska aktiviteten och, kort sagt, försöka börja leva igen.

(EN) Katastrofens omfattning och de chockerande bilderna i våra TV-rutor och tidningar väckte djup medkänsla bland de europeiska medborgarna, som allmänt krävde mycket snabba och storskaliga insatser. Vi bör vara stolta över de europeiska insatserna. Européerna har gett en fantastisk uppvisning i solidaritet, både på institutionsnivå och på individnivå. Det sammanlagda europeiska stödet till offren och de drabbade länderna är det ojämförligt viktigaste i världen: EU var den första givare som erbjöd direktstöd och EU:s företrädare var bland de första på plats. Jag vill berömma alla dem som direkt eller indirekt har varit delaktiga i denna enorma insats.

När det gäller hanteringen av krisen vill jag betona det utmärkta samarbetet mellan kommissionen, rådets ordförandeskap – särskilt samarbetet med premiärminister Jean-Claude Juncker – och Europaparlamentet. Vi har visat hur avgörande det är att sörja för ett gott och effektivt interinstitutionellt samarbete.

I andra katastrofsituationer har kommissionen haft mer tid på sig att i förväg diskutera och förbereda sina insatser med parlamentet och rådet, dvs. budgetmyndighetens två parter. I detta fall hade vi inte den tiden. Mindre än nio dagar efter det att vågorna slog in över Asiens och Afrikas kustlinjer samlades regeringscheferna från de drabbade länderna och de största givarna i Jakarta för att enas om hur skadorna skulle repareras och vilka medel som skulle anslås.

För att bereda marken inom den begränsade tid som stod till vårt förfogande diskuterade jag kommissionens förslag om att utlova upp till 450 miljoner euro med talman Josep Borrell Fontelles och premiärminister Jean-Claude Juncker innan jag reste till Jakarta. De var båda mycket positiva och stödde den linje jag föreslog. På konferensen i Jakarta framförde jag faktiskt ett särskilt meddelande som talman Borrell Fontelles sänt mig och bett mig vidarebefordra till de stats- och regeringschefer som var församlade.

Utan att ha haft tillfälle att diskutera saken ingående vid ett plenarsammanträde och i rådet förklarade jag vid givarkonferensen i Jakarta att kommissionens löfte om 450 miljoner euro gällde under förutsättning att detta godkändes av budgetmyndigheten, där Europaparlamentet ingår. Kommissionens prioritering är i dag att lyssna till era åsikter, besvara era frågor och komma överens om hur vi bäst hanterar de två huvuduppgifter som vi nu står inför, nämligen att snabbt omvandla vårt villkorade löfte till konkreta budgetanslag och att därefter omvandla medlen till effektiva återuppbyggnadsprogram på plats som hjälper människorna att bygga upp sina sönderslagna liv.

Även om det ännu är lite för tidigt skulle jag mer utförligt vilja förklara hur jag tänker mig att de utlovade medlen bäst skulle kunna användas, om ni och rådet samtycker till det föreslagna beloppets storlek.

På den humanitära sidan har kommissionen reagerat snabbt och mycket kompetent. Genom vårt kontor för humanitärt bistånd, ECHO, var vi en av de första organisationer som reagerade på katastrofen genom att ställa 23 miljoner euro i humanitärt bistånd till förfogande för Röda korset och andra partner i syfte att tillgodose de grundläggande behoven. Av dessa 23 miljoner kunde 3 miljoner euro disponeras redan under katastrofdagen. Vi förstärkte ECHO:s personal på plats, och våra experter har samarbetat nära med FN och andra givare för att bedöma behoven och säkerställa samordningen av den humanitära hjälpinsatsen på plats.

För att skaffa sig ett förstahandsintryck och bedöma hjälp- och rehabiliteringsbehoven reste kommissionär Louis Michel runt i de hårdast drabbade områdena mellan den 1 och 7 januari. Vi har även varit snabba med att mobilisera räddningstjänsten. Gemenskapsmekanismen för samarbete inom räddningstjänsten har under kommissionär Stavros Dimas ledning varit i kraft sedan de allra första rapporterna om flodvågen.

Under hela katastrofen har Europeiska kommissionens centrum för övervakning och information arbetat dygnet runt med att mobilisera och samordna biståndet inom räddningstjänsten från Europeiska unionens medlemsstater och grannländer. Mekanismen har visat sig vara ett enkelt och ändamålsenligt system som gör att biståndet kan inriktas på de särskilda behoven i varje drabbat land. Mindre än 24 timmar efter katastrofen sände centrumet bedömnings- och samordningsexperter till Thailand och Sri Lanka. Som Kofi Annan har betonat kommer 1 miljard US-dollar att behövas omedelbart. Som svar på detta föreslog jag, som en del av löftet, att ytterligare 100 miljoner euro skulle anslås ur katastrofreserven till humanitärt bistånd. Såvitt jag har förstått har era utskott diskuterat förslaget och ställt sig välvilliga till det, och kommissionär Louis Michel redogjorde för vårt åtagande på FN:s givarkonferens i går i Genève. Detta visar också vårt fulla stöd för parlamentets linje att betona FN:s samordnande roll.

På återuppbyggnadssidan föreslog jag att 350 miljoner euro skulle frigöras. Jag tänker mig att en del av detta kommer i form av nya medel och en del från en omplanering av medel som redan är reserverade för de drabbade länderna. Även om återuppbyggnaden kommer att ta flera år, bör finansieringen av insatsen ombesörjas i år och nästa år. Jag har förstått att ordet ”omplanering” vållat viss oro i parlamentet. Varför föreslår kommissionen då detta? Huvudskälet stavas fart. Medlen för projekt som är planerade till 2005 ligger redan på bordet och kan användas till det brådskande och omedelbara återuppbyggnadsarbetet. Det kommer att ta upp till sex månader att få fram nya medel. Vi behöver återuppbyggnadsmedlen nu. Alla givare, även Världsbanken, gör likadant för att så snabbt som möjligt skaffa fram medel för hjälpprojekt efter flodvågskatastrofen. Dessutom tror jag inte att greppet kommer att få några biverkningar.

Man frågar sig kanske om detta kommer att leda till att redan planerade projekt annulleras. Svaret är nej. Om regeringarna liksom vi beslutar att flodvågsprojekten skall gå före allt annat kan de ursprungligen planerade projekten tas upp 2006 eller 2007 inom ramen för den nya budgetplanen. I några fall är problemet att vi inte kan gå vidare med de tidigare projekten för regionerna eftersom dessa är drabbade av flodvågen, och vi måste därför prioritera flodvågsprojekten.

Kommer detta att leda till att medel som skulle ha gått till andra regioner styrs över till Asien i stället? Svaret är nej. Alla projekt som kan komma att omprioriteras och fördröjas på detta sätt återfinns inom Asienramen, som kan behöva justeras. Jag räknar med ert stöd här. ”De fattiga i världen skall inte betala priset för denna katastrof”, framhåller Europaparlamentet i sitt resolutionsförslag. Jag kan försäkra er om att de inte kommer att behöva göra det.

När det gäller bistånd inom ramen för utvecklingssamarbetet är och förblir Europeiska unionens prioritering utan tvekan Afrika, på grund av de stora strukturella behoven, som ni alla känner till. Men detta betyder inte att vi nu inte kan direktprioritera denna katastrofhjälp.

Låt mig ge er några konkreta exempel på hur omplaneringsgreppet kan vara till omedelbar nytta. I Indonesien har kommissionen ett program värt 35 miljoner euro som syftar till att förbättra den lokala hälso- och sjukvårdens tillgänglighet och kvalitet. Om Indonesiens regering samtycker kan programmet snabbt utvidgas och bidra till att återuppbygga och förbättra vårdinrättningar som skadats av flodvågen. I Sri Lanka planerar vi att samarbeta med Världsbanken kring ett bostadsprogram för att hjälpa internflyktingar att få ny bostad. På liknande sätt skulle detta program snabbt kunna breddas så att familjer som förlorat sina hem i flodvågen kan få tak över huvudet.

Oavsett nivån på den nya finansieringen betonar jag att kommissionen måste undersöka hur planerade projekt kan omprogrammeras på detta sätt, så att vi kan bidra till återuppbyggnaden under de kritiska första månaderna. Men kommissionens löfte var preliminärt och skulle kunna justeras när slutliga kostnadsberäkningar väl har gjorts. Vi vet redan att behoven är enorma, och det skulle kunna finnas utrymme för ett ännu större tillskott av nya medel om både parlamentet och rådet går med på det.

Jag stöder helt den linje som man enades om i Jakarta, nämligen att länderna måste utföra behovsbedömningar och upprätta egna nationella återuppbyggnadsplaner efter flodvågskatastrofen. Därigenom skulle de mest angelägna projekten och medlen för att genomföra dessa urskiljas. Det handlar om grundprinciperna att låta länderna ta eget ansvar och se till att de samordnar alla de generösa åtaganden som gjorts. Vi bör inte överösa länderna med hundratals olika mekanismer och instrument som utarbetats i förväg med givare eller internationella finansinstitut.

Låt oss se på en annan princip som alla givare och länder enades om i Jakarta: att leverera stödet snabbt. Jag betonade i Jakarta att kommissionen skulle utforska alla till buds stående medel för att så snabbt som möjligt omvandla sina planer till effektiva program. Rådet (allmänna frågor) har också ställt sig bakom detta åtagande att påskynda våra förfaranden så mycket som möjligt inom budgetförordningens begränsningar, så att vi inte hämmas av en onödigt tungrodd byråkrati.

Jag har sett hur snabbt och effektivt länderna redan har agerat för att hjälpa medborgarna. Det är imponerande! Vi bör ge huvuddelen av biståndet som sådant som budgetstöd och på det sättet erbjuda länderna verktygen för att på nytt bygga upp den förstörda infrastrukturen och att återställa utkomstmöjligheterna i de sönderslagna samhällena. Endast då kan de drabbade länderna samordna biståndet effektivt. Detta skulle vara en omöjlig uppgift för dem om de hundratals givarna gav sitt bistånd var för sig och om alla krävde att de egna rutinerna skulle följas.

För att försäkra oss om en sund ekonomisk förvaltning av medlen måste vi dock sörja för en fullgod tillsyn över budgetstödet. Jag stöder därför Världsbankens och de andra internationella finansinstitutens initiativ att utveckla trustfonder med de berörda länderna, vilket i praktiken innebär att skapa en gemensam kassa som givare kan tillföra medel till och att skapa en gemensam uppsättning regler för genomförande, övervakning och granskning som styr förvaltningen av medlen.

Kommissionen måste också ombesörja punktvisa och särskilda projekt som verkställs bättre genom direkt genomförande än genom att gå via de nationella budgetarna. Till exempel kan man i den humanitära fasen sätta i gång ett visst bestämt arbete som med fördel skulle kunna fortsätta i den inledande återuppbyggnadsfasen. Alternativt kan det finnas särskilda omständigheter som försvårar användningen av nationella budgetmedel i vissa geografiska regioner, eller för den delen i de fattigaste samhällena, som återuppbyggnaden måste komma till del. Fall som dessa skulle även garantera att en del av våra medel fortsatte att gå genom icke-statliga organisationer.

Europeiska kommissionen har från dag ett varit verksam på alla fronter, från humanitär hjälp till räddningstjänst och alltmer i fråga om rehabilitering och återuppbyggnad. Vi kommer att fortsätta våra insatser oförtrutet. Vi kommer dock även att överväga förbättringar, nya idéer och lösningar. Vi kommer att svara på rådets önskemål om förslag och ta fram nyskapande verktyg. I detta arbete kommer vår främsta ambition att vara att finna lösningar som leder till en effektiv och bra användning av tillgängliga resurser i medlemsstaterna och inom EU-institutionerna, för att dra största möjliga fördel av medel och teknik på EU-nivå. Att skapa nya strukturer för sakens skull är inget alternativ, utan för att komma vidare måste man bli bättre på att använda den väldiga befintliga europeiska kapaciteten på ett samordnat och artikulerat sätt.

Vi kommer även att vara mycket uppmärksamma på den europeiska dimensionen av våra initiativ och vill gärna göra den synligare för den stora allmänheten och för stödmottagarna. Solidaritet är EU:s varumärke. Låt detta märkas även i kristider.

Jag uppskattar den vikt som parlamentet fäster vid de andra åtgärder, utöver bistånd, som Europeiska unionen kan vidta för att hjälpa de flodvågsdrabbade länderna ytterligare. Ni kan vara förvissade om att alla kommissionens avdelningar arbetar inom sina respektive områden med att undersöka vad som kan göras i detta hänseende. Här ingår stöd för G8:s initiativ till skuldmoratorium, undersökning av möjliga handelsinitiativ för att underlätta de berörda ländernas handelstillträde till unionen och samarbete med regeringarna för att försöka underlätta genomförandet av Europeiska investeringsbankens nya lånefacilitet ”Indian Ocean Tsunami Facility”.

Medlemsstaterna och kommissionen enades i rådet (allmänna frågor) om att erbjuda länderna direktstöd i deras strävan att utveckla system för tidig varning för att kunna reagera snabbare vid framtida katastrofer.

Jag noterar med intresse de tankar som framförts om möjligheten att erbjuda fiskare i de drabbade länderna fiskefartyg från kommissionen, det vill säga ur EU-flottan. Tanken är mycket tilltalande. Vi har alla sett bilder av båtar som slagits sönder av flodvågen, och samtidigt står vår egen fiskeindustri i begrepp att förstöra båtar i den egna flottan till följd av fiskebegränsningarna.

(Applåder)

Kommissionen undersöker för närvarande om det finns fartyg att tillgå och i vilket skick dessa befinner sig, om de motsvarar fiskarnas behov i de flodvågsdrabbade områdena och hur de skulle kunna ställas till fiskarnas förfogande. Jag hoppas att initiativet kommer att fungera, och vi kommer att återkomma med resultatet av vårt arbete.

Kommissionen överväger även förslag om en ny EU-strategi med syfte att förstärka förmågan att förebygga katastrofer. Och i likhet med vad man diskuterade vid rådets extrainsatta möte i fredags avser vi att undersöka olika mekanismer för tidig varning och katastrofberedskap samt att se över hur kommissionen ytterligare kan förbättra givandet av humanitär hjälp och räddningstjänsten, i avsikt att utveckla våra snabba insatser vid kriser i tredjeland med full hänsyn till de särskilda principerna för humanitär hjälp. I sammanhanget kan nämnas att kommissionen förbereder ett förslag om utveckling av en gemensam snabbinsatsförmåga för att förhöja unionens bistånd vid framtida humanitära katastrofer och andra kriser. Vi räknar med att lägga fram förslaget på rådets möte den 31 januari 2005.

I varje framgångsrikt katastrofprogram som kommissionen lagt upp har parlamentet spelat en central roll. Jag tänker här på Afghanistan och Balkan. Denna roll består inte bara i att godkänna finansieringen, utan även i att följa programmen och att vid behov bidra med politisk tyngd för att se till att programmen hela tiden utvecklas i riktning mot de politiska målen. Er uppmärksamhet skulle även kunna riktas mot de administrativa resurserna, i högkvarter och i delegationer, som krävs för ett effektivt fullgörande. Jag är säker på att ni kommer att spela en viktig roll för att främja kommissionens program för återuppbyggnad efter flodvågen. Jag lovar därför att kommissionen regelbundet kommer att rapportera till er om framstegen, både i plenum och i utskotten.

Kollegiet höll i går en uttömmande diskussion om Asienkrisen och om hur vi bör följa upp det arbete som utförts hittills. Jag räknar med att lägga fram kommissionens förslag om en förbättrad krisinsatsresurs för unionen senast i slutet av månaden. Kommissionär Ferrero-Waldner kommer de kommande veckorna att resa till regionen för att fördjupa behovsbedömningen och för att underbygga förslaget ytterligare. Jag kommer att föreslå att hon skall rapportera till parlamentet när hon är tillbaka.

Både i Jakarta och vid FN:s sammanträden i Genève har vi uppställt höga mål för Europeiska unionens insatser i samband med den sydostasiatiska krisen. EU:s institutioner kommer att göra allt som står i deras makt för att infria avgivna löften, och det omfattande stödet från enskilda EU-medborgare i samband med krisen visar att de stöder den inställningen. Vi måste erbjuda lösningar, och jag utgår från att ni kommer att hjälpa kommissionen att fullfölja sina åtaganden. Jag lovar att samarbeta nära med er i den massiva uppgift vi har framför oss.

(Applåder)

  Talmannen. – Låt mig tacka rådet och kommissionen för den utförliga information de har lämnat om denna tragiska händelse. Jag vill framför allt uttryckligen tacka för kommissionsordförandens effektiva sätt att samordna sitt arbete med parlamentets talman under de möten som har ägt rum, och jag vill också tacka honom särskilt för att ha tagit med två ledamöter från parlamentet i delegationen till Genèvekonferensen, något som utan tvekan hjälpte oss att utföra de båda institutionernas arbetsuppgifter snabbare och med bättre samordning.

  Deva (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag har just återkommit från Sri Lanka, där jag upplevde många av de fruktansvärda syner vi alla har sett på TV. Som srilankafödd parlamentsledamot vill jag uttrycka min tacksamhet mot alla dem som har reagerat så generöst på vädjandena, särskilt för den hjälp som getts av människorna i Europa. Jag vill särskilt tacka mitt eget land, Storbritannien, och mina väljare i sydöstra England.

EU och dess medlemsstater har tillsammans utfäst närmare 1,5 miljarder euro hittills. Beloppet fortsätter att stiga. Kommissionen och parlamentet har godkänt 23 miljoner euro och utlovat 350 miljoner euro, även om 150 miljoner euro därav inte är nya pengar utan kommer att tas från befintliga långsiktiga åtaganden. Detta måste ses över.

Jag välkomnar även förslaget om en utlåningsmekanism från Europeiska investeringsbanken på 1 miljard euro. Vi måste leverera det utlovade biståndet. Världssamfundet har inte gjort detta tidigare. En civil snabbinsatskår för biståndsleverans enligt kommissionär Ferrero-Waldners förslag är högst välkommen. Vårt bistånd måste vara synligt.

När jag var i Sri Lanka besvärade det mig att EU:s bistånd, som visserligen levererades omedelbart, levererades på ett osynligt sätt trots att kommissionär Louis Michel var ytterst synlig och praktisk. FN och de icke-statliga organisationerna fungerar bara som samordnare och låtsas inte vara givarna. Våra skattebetalare kräver att vi syns. Vem hjälpen kommer från spelar roll.

Vi måste även se till att biståndet inte stjäls – ja, stjäls! När lämpliga system saknas i mottagarländerna blir biståndet stulet såvida vi inte ser till att leveransmekanismerna är helt öppna och redovisningspliktiga. Det finns för närvarande ett trängande behov av små, ändamålsenliga båtar, och sådana skulle behöva skänkas. Jag är glad att ordförande José Manuel Barroso nämnde det.

Det behövs också rutiner för tidig varning innan nästa katastrof inträffar. Ett verifierat samtal till CNN och de andra sändningsnäten kunde ha räddat tusentals liv i Sri Lanka, Somalia och Thailand. Amerikanerna evakuerade trots allt Diego Garcia. Något sådant telefonsamtal kom dock inte. Detta gäller inte bara för Asien. Hur skulle människorna i Europa varnas om, låt säga, vulkanisk aktivitet på Kanarieöarna orsakade en flodvåg? Tänker kommissionen utarbeta en ilrapport?

När det gäller Sri Lanka hoppas jag att återuppbyggnaden även kommer att betyda försoning och att biståndet kommer att infria de förväntningar som ställdes under Oslosamtalen i december 2002 och på givarkonferensen i Tokyo. Vi bör inte förvänta oss mindre för Indonesien, med dess Acehseparatister.

Vi måste komma ihåg att det är handel och investeringar, inte bistånd, som hjälper människorna på lång sikt. Förödelsen är begränsad till kustområdena, och länderna i södra Asien är fortfarande öppna för affärer.

Låt oss alla samarbeta, inte bara för att reparera förstörelsen, utan även för att ge offren en hjälpande, inte endast en utdelande, hand.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice ordförande

  Schulz (PSE), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi anser inte att det finns något av vikt att tillägga till det som rådets tjänstgörande ordförande Jean Asselborn och kommissionens ordförande José Manuel Barroso har sagt. Såväl kommissionen som rådet har beskrivit de viktigaste steg som måste tas. Vi i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kan säga att vi stöder alla dessa initiativ och att kammaren måste godkänna det finansiella och organisatoriska stöd som behövs. Jag tror att alla – inklusive Nirj Deva, som just har talat – har gjort klart att såväl de ekonomiska resurserna som de organisatoriska åtgärderna är garanterade vad parlamentet anbelangar.

Jag kan därför nöja mig med att göra ett par grundläggande kommentarer om denna katastrof, som så tydligt har visat att vi lever i ett globalt samhälle och att den solidaritet som så uppenbarligen är nödvändig i den värld vi lever i, måste vara överstatlig till sin natur. Därför måste vi sätta nytt fokus på och själva bli medvetna om den avgörande betydelse som EU som union spelar tillsammans med medlemsstaterna. Det är i Europeiska unionen som européernas vilja att förena sig i överstatliga insatser tar form. Katastrofer av denna typ känner inga geografiska gränser och drabbar inte bara de människor som är bosatta där de inträffar, utan också människor från alla länder, även från Europeiska unionen. En nödvändig följd av detta är att det internationella agerande som organiseras under Europeiska unionens beskydd, måste resultera i att åtgärder vidtas över kontinenterna.

Därför krävs det nya organisationsformer, och de är på väg. En av dessa har föreslagits av kommissionen och innebär en kombination av snabbinsatsenheter, snabbinsatsstyrkor och tekniska experter, som organiseras under Europeiska unionens ledning. Det är ett intelligent förslag och ett förslag som förtjänar stöd. Det har föreslagits att finansiella instrument skall organiseras vid sidan av de enskilda staternas finansiella instrument, och detta är något som vi inte klarar oss utan. Det står dock lika klart att människor som européerna, som kommer från ett mycket rörligt samhälle, inte klarar sig utan konsulär hjälp i en sådan situation. Därför är utvecklingen av ett gemensamt konsulärt system, som potentiellt bereder vägen för en gemensam diplomatisk kår, något positivt som har framkommit genom denna debatt.

Låt mig som avslutning säga att i den flod av information som jag har mottagit under de senaste dagarna, så finns det en nyhet som är alldeles enastående. För ett par månader sedan hedrade vi i denna kammare offren för terroristattacken i Beslan. Jag fick i morse höra att människorna i Beslan har samlat in en miljon rubel – motsvarande 30 000 euro – för att visa sin solidaritet med flodvågens offer. I en situation som deras kan det knappast finnas ett bättre exempel på humant beteende, på solidaritet och rentav på mänsklig storhet. Jag tycker att vi skall ta detta tillfälle i akt att uttrycka vår djupa respekt för människorna i Beslan, som själva har varit offer.

(Applåder)

  Watson (ALDE), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Detta är en global tragedi som kräver globala insatser och som också innebär ett tillfälle att på nytt understryka meningen och nyttan med multilaterala åtgärder genom FN. Men detta är även en utmaning för FN att visa sig uppgiften vuxen. Hittills har dess insatser varit lovande. Även Europeiska unionens insatser har gett oss en bra start, och jag välkomnar kommissionär Louis Michels snabba åtgärder och det stöd som hans kolleger har gett.

Europeiska unionens bistånd, både det offentliga och det privata, har varit imponerande generöst. ECHO-medel frigjordes kort efter katastrofen. De sammanlagda utfästelserna uppgår nu till 540 miljoner euro, plus en utlåningsmekanism som belöper sig till 1 miljard euro. Men ärligt talat har en tredjedel av detta gåvobistånd omplanerats från befintligt utvecklingsbistånd till regionen. Låt oss se till att utfästelserna infrias – endast två procent av den 1 miljard US-dollar som utlovades för återuppbyggnaden av den iranska staden Bam efter jordbävningen där har betalats ut.

Vi får inte vara nöjda. För stunden kan ECHO fungera som finansiär. På längre sikt måste vi ha resurser att sända trupper, fartyg, flytande sjukhus och helikoptrar för att bistå med katastrofhjälp. Mer än 150 000 människor har förlorat livet och hela samhällen har raderats ut. Ytterligare 5 miljoner människor har skadats eller förlorat sina hem, utkomstmöjligheter eller familjer. Många är barn som riskerar att falla offer för barnhandlare och andra. Trots välviljan från utlandet bör barn från de förödda samhällena inte flyttas från de kretsar och traditioner som är deras. Unicef med flera måste handla snabbt och sörja för det härbärge, det skydd och den registrering som barnen behöver om de skall kunna bygga upp sina liv och kanske spåras upp av släktingar.

Tragedin har i stor utsträckning fått personer en värld bort att skänka pengar till familjer till offer som de aldrig har träffat men som de ändå vill hjälpa, vilket påminner oss om hur liten vår globala gemenskap är. Låt oss bygga vidare på detta tillfälle att lägga våra olikheter åt sidan. De drabbade länderna kommer i år att betala mer i handelstullar än vi ger dem i bistånd. Detta borde ge oss anledning att fundera över vår handelspolitik.

Biståndet måste övervakas noga så att det inte används till att underblåsa regionala konflikter eller förskingras av korrupta lokala tjänstemän. Det behövs en resultattavla för EU:s återuppbyggnadsinsatser, precis som FN måste ha ett spårningssystem för bistånd som går genom dess organ. Dessutom bör kommissionens ledande roll i samordningen av unionens insatser bli än mer framträdande. Om varje medlemsstat bidrog med en sakkunnig inom humanitärt bistånd till ECHO, skulle det finnas en central resurs med sakkunskap om olika nationella mekanismers insatsförmåga.

Slutligen är vår utsatthet för naturens krafter en tydlig lärdom av detta. Vi kan inte tämja dessa krafter, men gemensamt kan vi minska ödeläggelsen. Vi har tekniken för att upptäcka jordbävningar i de ofta drabbade områdena i världen. Det skulle inte kosta mycket att sprida den till de regioner som är i riskzonen, men det skulle kanske spara hundratusentals liv.

(Applåder)

  Cohn-Bendit (Verts/ALE), på gruppens vägnar. – (FR) Mina damer och herrar! Det är alltid svårt att genomföra debatter efter en katastrof, för dels är känslorna starka, dels måste vi dra de politiska konsekvenserna av det som inträffat.

Skulle ni vilja vara så vänliga och hålla tyst eller gå och dricka kaffe och komma tillbaka när vi har avslutat diskussionen om denna viktiga fråga? Skulle det vara möjligt? Det finns en bar utanför dit ni kan gå och supa till hur mycket ni vill. Tack. Jag ber om ursäkt, herr talman.

Jag vill gärna säga att min grupp stöder det förslag som lagts fram av kommissionen och rådet om att förstärka Europeiska unionens civila möjligheter att ingripa. Denna katastrof har visat att enbart de nationella insatserna, även om de verkligen behövdes, inte räckte som reaktion på en katastrof av denna omfattning. Den visade också att kapaciteten för civila ingripanden bör omfatta inte bara humanitära civila insatser, utan också politiska civila insatser, med andra ord stöd för konfliktförebyggande.

Vi kan inte ingripa i Indonesien utan att ingripa i den konflikt som äger rum där, och vi kan inte hjälpa Sri Lanka utan att ingripa i den militära konflikt som pågår där. Ingripanden i form av konfliktförebyggande och humanitära insatser hänger nära samman och vi stöder kommissionens ståndpunkt i frågan. Jag skulle vilja föreslå övriga ledamöter att skänka de pengar de får för det här sammanträdet till katastrofens offer.

(Applåder)

  Agnoletto (GUE/NGL), på gruppens vägnar. – (IT) Herr talman! Jag har en känsla av att medias fokusering på tragedin i Fjärran Östern ännu inte har upphört, och redan börjar de uttryckliga solidaritetsförklaringarna ge vika för mer cyniska ekonomiska och geopolitiska intressen.

José Manuel Barroso har försökt trolla med knäna, men han är ingen särskilt bra trollkarl. Ordet ”omplanering” betyder att man använder medel som redan har avsatts till hjälpprogram, och därför begär jag att alla de 350 miljoner euro som skall gå till första fasen av återuppbyggnaden skall vara nya medel och att hela beloppet på 1,5 miljarder euro som skall betalas ut av Europeiska unionen och de 25 medlemsstaterna skall ges utan någon form av ränta.

Jag har hört uppmaningar i kammaren om att ta hänsyn till utlandsskulden i de länder som drabbats av flodvågskatastrofen. Jag tycker att vi skall säga klart ifrån att den enda genomförbara lösningen är att skriva av skulderna. Vi talar om länder som Indonesien, som har över 130 miljarder US-dollar i skuld och som betalade tillbaka 13 miljarder US-dollar under 2002. Med sådana siffror kan våra gåvor inte innebära någon hjälp i praktiken om vi inte skriver av skulden.

Jag har inte hört någon säga att vi borde ändra reglerna för invandringen, åtminstone tillfälligt. Jag tänker på möjligheterna för invandrare från de drabbade nationerna som redan är bosatta i Europa att återvända hem, själva se vad som har hänt, leta efter sina kära och sedan återvända till unionen utan att behöva riskera att förlora sina uppehållstillstånd eller sina arbeten. Jag tänker också på möjligheten att erbjuda uppehållstillstånd, åtminstone tillfälliga sådana, till alla dem som drabbats av denna tragedi.

(Applåder)

  Karatzaferis (IND/DEM), på gruppens vägnar. – (EL) Herr talman! Det finns tre frågor som vi måste ta itu med efter denna katastrof.

För det första: Hur kan vi bättre uttrycka denna solidaritet? Med andra ord, hur mycket pengar från Europas medborgare kommer verkligen att nå fram till medborgarna i detta ödelagda område, utan att sugas upp av mellanhänder, halvstatliga organisationer och entreprenörer?

För det andra måste vi reagera på vissa synpunkter som framförts i tidningar i Mellanöstern, där man säger att katastrofen skulle ha föregåtts av ett kärnvapenprov. Vi kan inte tillåta att något sådant sprids, ens som en löjlig eventualitet. Först måste vi kontrollera om något sådant kärnvapenprov utfördes.

För det tredje måste vi grundligt undersöka vad som händer i vårt eget område. Här tar kommissionen pengar från jordbävningsforskning och ger till rymdforskning. Men om en liknande jordbävning ägde rum här, i Medelhavet, skulle flodvågen nå Alperna och drabba Grekland, Italien, Malta, Cypern, Frankrike, Spanien och andra länder. Därför måste vi se vad vi kan göra i det avseendet. Låt det som drabbade Sydostasien bli en läxa för oss. Som Hippokrates sade för 2 500 år sedan är det bättre att förebygga än att bota, och det var klokt sagt. Däremot vet jag inte om det är särskilt klokt när kommissionen tar pengar från jordbävningsforskningen och ger till rymdforskningen. Låt oss göra något i vårt eget område, innan allt slutar med tårar, här också.

(Applåder)

  Musumeci (UEN), på gruppens vägnar. – (IT) Herr talman! Den viktigaste lärdom vi kan dra av katastrofen i Indiska oceanen är det tvingande behovet av att förse Europeiska unionen med ett civilt skydd.

Det som har hänt under de senaste dagarna borde få oss att noga överväga detta. EU med sina 25 medlemsstater, dess närmare en halv miljard invånare och dess gemensamma valuta stod bara och tittade på, chockat, förtvivlat och impotent, medan de människor som drabbats ropade på omedelbar, praktisk och effektiv hjälp.

Var fanns det europeiska civila skydd som nämndes i den handlingsplan som upprättades 1999? Vad uppnådde det europeiska övervakningscentrumet? Var fanns den räddningstjänst som inrättades av Europeiska unionens råd i oktober 2001, just för att garantera snabba insatser även utanför Europa? Varför beslutade kommissionen att lämna de 300 experterna i den europeiska insatskåren hemma under flodvågskatastrofen, efter att ha utbildat och förberett dem i åratal?

Kanske är det inte läge att polemisera just nu, men det bör åtminstone föras till protokollet – som vi har krävt under de senaste tre åren – att vad Europa behöver inte är samordning och sammanslagning av resurser, utan en byrå för civila skyddsåtgärder, ett självständigt organ som är mångsidigt och som därmed har förmågan att föregripa behov och vidta åtgärder när och var det behövs. Detta är vad parlamentet bör föreslå, med början i morgondagens resolution, om vi inte vill fortsätta att låtsas som om inget har hänt och tro att solidaritet bara är ett tomt löfte.

(Applåder)

  Talmannen. – Sammanträdet avbryts för omröstningen och kommer att återupptas kl. 15.00.

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman