Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Onsdagen den 12 januari 2005 - Strasbourg EUT-utgåva

9. Europeiska unionens bistånd till offren för flodvågen i Asien (fortsättning)
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Vi skall nu återuppta debatten om rådets och kommissionens uttalanden om Europeiska unionens bistånd till offren för flodvågen i Asien.

 
  
MPphoto
 
 

  Czarnecki, Ryszard (NI).  – (PL) ... rutinerna i kammaren, om inte företrädare från alla grupper – även den minsta gruppen, Grupplösa – ges ordet före en omröstning. Herr talman, mina damer och herrar! Medborgarna i EU:s medlemsstater väntar sig inte att vi skall tala mekaniskt, utan uppriktigt. Den enkla sanningen om katastrofens politiska inramning bör slutligen sägas.

Lokala politiska intressen spelas ut i skuggan av den fruktansvärda flodvågskatastrofen. FN:s vittrande auktoritet skall återupprättas tack vare organisationens biståndsinsatser i Asien. USA och vissa europeiska länder vill förbättra sitt anseende i denna del av Asien och utsträcka sitt inflytande över kontinenten med hjälp av humanitära insatser. Offren för katastrofen bistås i viss mån på vägen, men det framgår med all önskvärd tydlighet att utbytet av hela affären är enormt.

Jag skulle vilja tro att Europeiska unionens medmänskliga insatser enbart kommer att tjäna biståndsrelaterade ändamål och att vi, som EU, inte kommer att utnyttja mänsklig olycka för att främja våra egna snäva intressen i efterdyningarna av en så stor katastrof. Vårt bistånd bör vara snabbt och grundat på solidaritet och inte vänta i slutet av en byråkratisk hinderbana.

 
  
MPphoto
 
 

  Nassauer (PPE-DE).(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga att jag instämmer i alla sympatiyttringar med anledning av katastrofen i Sydostasien. Med detta sagt skall jag nu inrikta mig på att fälla några tämligen tillnyktrande kommentarer.

Penninggåvorna av människorna i Europeiska unionen och övriga världen är verkligen en överväldigande uppvisning i välvilja. Vittnesbördet om hur hela den globaliserade världen har berörts av denna fruktansvärda händelse gör också djupt intryck.

Men i Tyskland har vi ett ordspråk med innebörden att ”goda föresatser inte alltid gör gott”. Vi behöver lära oss att hjälpa. Huvudrubriken i dagens upplaga av en av de stora tyska dagstidningarna är ”Många oorganiserade biståndsarbetare försvårar arbetet i Indonesien”. Det måste även sägas att Europeiska unionens sätt att ta itu med saker och ting där knappast kommer att framkalla sprudlande entusiasm över framgången med dess arbete. Låt mig även citera följande: ”Om det inte vore för de amerikanska och australiska arméerna, som är överallt och som regelbundet flyger sina transportflygplan fram och tillbaka, skulle saker och ting vara långt värre.” Här föreligger ett problem. Det är alldeles uppenbart att det inte räcker med välvilja och en vilja att skjuta till mycket pengar. Det behövs även en organisation som på lämpligt sätt kan få fram pengarna till de behövande.

Låt mig därför stödja vad som sades redan i förmiddags. Mer än något annat behöver Europeiska unionen en krishanteringsenhet, med andra ord något med transportkapacitet, ledning och kommunikationsresurser, samt enheter som sörjer för sanitet och förnödenheter. Detta är vad som behövs om vi vill erbjuda verkligt praktisk och mycket snabb hjälp. Till dess Europeiska unionen har en egen armé som kan hantera den sortens saker behövs det faktiskt också – oavsett hur stor välviljan är – praktiska utvägar att leverera hjälpen, och en krishanteringsenhet skulle vara precis det rätta. EU måste inrikta sig på detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Gill (PSE).(EN) Herr talman! Låt mig börja med att be om ursäkt för några av mina landsmäns uppförande. Det är väldigt pinsamt att de uppför sig så här och avbryter vår mycket allvarliga debatt om dessa tragiska händelser.

Låt oss fortsätta. Den 26 december 2004 var ingen vanlig dag. En liknande annandag kommer vi aldrig mer att tvingas uppleva. Tvivel övergick i oförståelse, i sorg, i deltagande och ett övermått av känslor medan vi såg flodvågstragedin rullas upp. Vågorna och skalven var ett genomträngande exempel på hur allas våra öden är sammanflätade på den globala skådeplatsen för miljö- och naturkatastrofer.

Som ordförande i delegationen för förbindelserna med länderna i Sydasien skulle jag vilja framföra mina uppriktiga kondoleanser till alla dem som drabbats av tragedin. Jag har blivit djupt rörd av den innerliga globala reaktionen på denna katastrof utan motstycke. Efter flodvågen har Europas medborgare varit bland de mest generösa.

I förra veckan reste jag till Chennai i södra Indien för att med egna ögon följa Europeiska kommissionens hjälparbete, och jag träffade där tjänstemän från FN:s utvecklingsprogram, från Unicef och från olika icke-statliga organisationer. EU:s omedelbara insatser inom 24 timmar var högst berömvärda, liksom Indiens osjälviska beslut att be om att hjälpen skulle gå till de värst drabbade områdena, som Sri Lanka och Indonesien. Jag hoppas därför att ryktena om att löpande anslag till Indien styrs över till andra områden inte är sanna. Efter att själv ha sett behoven i Indien hoppas jag att de inte kommer att ignoreras på kort sikt. Jag skulle vilja uppmana kommissionen att inte leda bort eller omplanera medel från befintliga hjälpprojekt i regionen. Det skulle vara brottsligt att ta från världens fattigaste för att bekosta denna tragedi. Jag välkomnar kommissionens löfte om 350 miljoner euro extra, men jag övertygades inte av ordförande José Manuel Barrosos förklaring i förmiddags, eftersom den humanitära hjälpbudgeten för Asien har minskat år för år, från 70 procent 1990 till 38 procent 2000. Vi kan därför omöjligt leda bort pengar från programmen för fattigdomsutrotning, utan vi bör i stället skjuta till mer pengar.

Vi måste närma oss denna tragedi annorlunda än alla andra tragedier och utforska användningen av nya specialistgrupper i länderna. Det behövs inte bara pengar, utan vi måste även erbjuda teknisk sakkunskap. Jag skulle vilja be kommissionen att undersöka möjligheten till varaktiga förändringar.

 
  
MPphoto
 
 

  Bonino (ALDE).(IT) Herr talman! Med hänsyn till de instrument som för närvarande står till dess förfogande anser jag att kommissionen reagerade lämpligt. Det finns dock en aspekt av läget i Sydostasien som jag tycker att alla politiker är rätt så tystlåtna om, åtminstone i sina offentliga tal. Jag tänker på de politiska problemen i många av länderna, från Sri Lanka till södra Thailand och Indonesien, särskilt i Banda Aceh. Det handlar om att göra insatser i områden där väpnade självständighetsrörelser har funnits och varit aktiva under lång tid. Det rör sig om områden med mycket våldsam gerillakrigföring, som även har infiltrerats av islamiska grupper med koppling till al-Qaida eller organisationen al-Jamaa al-Islamiyya.

Sådana faktorer gör hela återuppbyggnadsarbetet högst problematiskt. Ändå har jag hört mycket lite sägas om dem, särskilt i offentliga tal. Jag är övertygad om att en verklig och effektiv återuppbyggnad är omöjlig om man inte löser de politiska problemen. En sann politisk återuppbyggnad måste sättas i gång i hela regionen, för att förnya den för närvarande fastkörda fredsprocessen och för att stärka institutionerna och rättssäkerheten, eftersom de destabiliserande krafterna annars sannolikt kommer att ta överhanden. Detta är ett bra tillfälle. Om det förvaltas väl kan hela återuppbyggnadsprogrammet ge den hävstångseffekt som behövs för att starta om fredsprocessen. Men om insatserna hanteras dåligt kan det få de redan uppenbara spänningarna att explodera.

I sammanhanget anser jag att Europeiska unionen bör angripa problemet med sin politiska närvaro under återuppbyggnadsprocessen, för just nu syns inte unionen, och den kommer att synas ännu mindre senare. Till exempel tycker jag att det är förbryllande att det första mötet mellan regeringen i Jakarta och gerillasoldater ur Rörelsen för ett fritt Aceh (GAM) ägde rum i närvaro av Förenta staterna, Förenade kungariket, Sverige, Japan, Singapore och Libyen, medan Europeiska unionen lyste med sin frånvaro vid förhandlingsbordet.

Det gäller frågor som, om de ignoreras, kommer att hindra en riktig hantering av återuppbyggnadsprocessen, som kommer att bli lång och besvärlig men kanske även väl värd besväret.

 
  
MPphoto
 
 

  Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! När tsunamin kom drabbades fattiga och rika lika. Alla sprang för livet och det var barnen som drabbades hårdast. Mardrömmen att inte kunna skydda sina barn drabbade tusentals människor. Vi har nu allihop ett ansvar att ge dem vårt stöd och lyssna till deras behov.

Jag uppmanar er, herr talman, att skicka vårt djupaste tack till befolkningen i Thailand och andra drabbade länder. De uppfyllde våra ideal om medmänsklighet, humanism och solidaritet. Osjälviskt och utan diskriminering hjälpte de alla offer oavsett kultur, religion eller hudfärg. Inte minst många av mina landsmän fick stort stöd. Det visar att dessa begrepp är universella och inte kristna eller europeiska.

Vi kan börja uppfylla samma ideal genom att ge rejält stöd till de drabbade länderna och införa en solidarisk handel, bekämpa fattigdom och svält och låta våra räddningstjänster hjälpa varandra mer effektivt.

 
  
MPphoto
 
 

  Papadimoulis (GUE/NGL).(EL) Herr talman! Den globala och europeiska folkopinionens imponerande mobilisering sporrar både regeringarna och Europeiska unionen att uppträda effektivare genom att stärka det internationella samarbetet under FN:s ledning.

Jag skulle vilja kommentera fyra saker. Den första och för ögonblicket viktigaste är att se till att löftena hålls och inte stannar vid tomma ord, som vid andra tillfällen. Med andra ord att se till att biståndet når fram till de behövande snabbt och effektivt, utan att slösas bort eller stjälas av korrupta mellanlänkar. FN spelar här en avgörande roll.

För det andra måste Europaparlamentet uppmana borgenärsländerna att skriva av de drabbade ländernas skulder, inte bara ge anstånd med ett antal amorteringar. De sju rikaste nationernas tillkännagivande att de bara beviljar de drabbade länderna betalningsanstånd ter sig hycklande mot bakgrund av Förenta staternas insisterande på att man skall skriva av skulden för Irak, ett land som supermakten kontrollerar militärt.

För det tredje föreslår jag att Europaparlamentet stöder det förslag som formulerades i Förenta nationerna i september 2004, vilket redan stöds av ungefär 100 länder, om en global skatt på kapitalrörelser, vapenförsäljning och förbrukning av ej förnybar energi med syfte att finansiera hjälpinsatser efter naturkatastrofer.

För det fjärde måste vi stärka programmet för gemenskapsåtgärder till förmån för räddningstjänsten genom generösare resurser och mekanismer. Det relevanta betänkandet, som jag lade fram för en månad sedan och som Europaparlamentet godkände med överväldigande majoritet, måste stärkas på ett mer generöst sätt under kommande år.

 
  
MPphoto
 
 

  Borghezio (IND/DEM).(IT) Herr talman! Hur många dagar tog det innan Europeiska unionen var på plats i de länder som drabbades av jättevågen, trots att det redan de allra första timmarna efter katastrofen stod klart att flodvågen hade drabbat tusentals turister av europeiskt ursprung? Det är möjligt att alla EU-tjänstemän var på semester, men inte ett spår av någon tjänsteman från Europeiska unionen kunde skönjas på många, många dagar i länderna, till exempel i Thailand. Deras frånvaro medförde att människorna grävdes ned i massgravar, vilket gör det svårt, om inte omöjligt, att identifiera de saknade européernas kroppar.

Ni lämnar inga upplysningar om detta, men jag skulle vilja veta hur många personer som sändes vart och efter hur långt dröjsmål, för jag upprepar att de inte har synts till i många av länderna. Inte ett spår av någon tjänsteman från EU kunde skönjas vid årets slut.

Jag skulle även vilja protokollföra en protest mot den fullständiga brist på intresse som många arabländer har visat för dessa människor, som till stor del är muslimer. Medan Europa och väst vidtog åtgärder briljerade dessa oerhört rika nationer, dessa för miljarder goda länder och regeringar som bekänner sig till islam i sin njugghet.

 
  
MPphoto
 
 

  Ryan (UEN).(EN) Herr talman! Jag vill först instämma med andra talare och uttrycka mitt deltagande med människorna i Sydostasien, som drabbats så hårt av denna fruktansvärda tragedi. Vi ser fortfarande bilder och videosekvenser som visar vad som hände, och det är fortfarande svårt att förstå förstörelsens enorma omfattning och förlusten av människoliv.

Reaktionen från medborgarna i Europa och andra delar av världen har varit absolut enastående. Man har verkligen visat medkänsla med de drabbade. Den summa pengar som har skänkts privat är utomordentlig stor. Även reaktionen från regeringarna runtom i världen har varit mycket positiv.

Ett antal saker har nämnts. En är att det är mycket viktigt att sätta in militära och civila resurser så snart som möjligt i katastrofen, som Förenta staterna har gjort. Dessa resurser kan vara först på plats för att ta itu med de ohyggliga problemen. I likhet med andra talare vill jag också säga att jag efter sammanträdet i måndags kväll inte övertygats helt av ordförande José Manuel Barrosos ståndpunkt i fråga om anslagen. Anslag bör inte komma från befintliga budgetar och från utlovade pengar; det måste till nya anslag. Vi måste visa människorna att vi menar allvar med detta och även se till att det som hände i exempelvis Iran och Afghanistan inte inträffar igen när det gäller vårt sätt att ...

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Bowis (PPE-DE).(EN) Herr talman! Marken skälvde, en tragedi drabbade oss och världen förändrades. Det var ohyggligt att se hur det mäktiga havet förödde land och krossade människor, hem, byggnader och natur. Världen chockades av de mänskliga livsödena, de överlevandes lidande och de föräldralösa barnens situation. I Europa sörjer vi tusentals av våra egna medborgare men känner beundran och tacksamhet mot den lokalbefolkning som trots egna förluster och egen smärta visat mod och medlidande genom att ta hand om förvirrade och skräckslagna utländska turister.

Marken skälvde och allmänheten rördes i sina hjärtan. Det var inte regeringarna utan folket som handlade först. Världens folk öppnade sina hjärtan och plånböcker och fick regeringarna att för skams skull ställa upp med motsvarande penningsummor. Vi kräver nu verkliga, bestående och effektiva åtgärder. Humanitärt bistånd och hjälp till återuppbyggnad måste ges och användas öppet och ansvarsfullt, och skuldsystemen måste reformeras.

Det vi gör måste bidra till fred, ett gott styre och mänskliga rättigheter. Lokalbefolkningen måste engageras och fattigdomen bekämpas. Löften måste hållas och vi måste utveckla de förvarningssystem som, det vet vi nu, redan finns i form av underjordiska testsystem i Wien.

Framför allt måste Europa nu svara upp mot den nya sinnesstämning som präglar den allmänna opinionen och som kräver att klyftorna i världen överbryggs genom en beslutsam kamp mot fattigdom och sjukdomar och ett avskaffande av hindren för de fattiga ländernas handel på våra marknader. Världens folk har aldrig tyckt sig stå närmare varandra. Våra regeringar −i nord och syd −och vår Europeiska union kan bygga vidare på detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Martínez Martínez (PSE).(ES) Herr talman! Jag skulle vilja uttrycka vår fasa, vårt deltagande, vår solidaritet och vår föresats att bidra till att lindra katastrofens följder.

Den socialdemokratiska gruppens förslag återfinns i den gemensamma resolutionen, som vi kommer att rösta för med övertygelse och som kan sammanfattas i sju punkter.

För det första den positiva bedömningen av insatserna av rådet och kommissionen, som reagerade omedelbart på katastrofen. De anslog nödvändiga medel och informerade parlamentet – även om det konstateras att informationen till och kommunikationen med samhället har varit bristfällig, vilket kan ha fått vissa ledamöter att dra slutsatsen att det inte har funnits någon på plats, när insatserna i själva verket har varit beundransvärda.

För det andra måste de medel som alla har utlovat skaffas fram omedelbart och i alla händelser enligt en fastställd tidsplan.

För det tredje måste alla medel från Europeiska unionen vara nya pengar. De får under inga omständigheter tas från andra program. Ordförande José Manuel Barrosos argument har inte varit övertygande i detta hänseende.

För det fjärde föresatsen att följa upp katastrofinsatserna med nödvändiga återuppbyggnadsinsatser, som huvudaktörerna, det vill säga de drabbade länderna, givetvis måste samtycka till.

För det femte föresatsen att förverkliga ett system för tidig varning som kan förhindra liknande katastrofer.

För det sjätte föresatsen att även förverkliga en mekanism för katastrofinsatser, som skall vara av permanent och yrkesmässig art och som skall kunna ingripa om förebyggandet inte lyckas. Och det finns en viktig referenspunkt i konstitutionen i form av inrättandet av en frivilligkår för humanitärt bistånd.

För det sjunde får inte alla insatser vara resultatet av improvisation, av koalitioner av godtyckliga grupper av länder, utan de måste vara resultatet av mobilisering inom FN:s ram och de måste ske med Europeiska unionens aktiva och synliga deltagande.

Herr talman! Europeiska unionen måste motsvara katastrofen och mobiliseringen i våra samhällen.

 
  
MPphoto
 
 

  Romeva i Rueda (Verts/ALE).(ES) Herr talman! Det råder inget tvivel om att det mycket stora antalet döda i katastrofen i allt väsentligt återspeglar hur enormt utsatta människorna i regionen är. Jag anser därför att vi har ett ansvar, som på samma gång är en möjlighet. Jag talar om att på allvar ta itu med frågan om de drabbade ländernas skulder.

I några fall var det dessutom korrupta och diktatoriska regeringar som drog på sig skulden, såsom den i Suhartos Indonesien, som gavs pengar på ett samvetslöst sätt, vilket ledde till vad som i dag är känt som hatskulden. Vissa givare har därför ett ansvar som bör utredas och sedan axlas.

Det finns här en dubbel möjlighet: samtidigt som det å ena sidan är ytterst angeläget att vi omedelbart stryker skulderna – inte som ett barmhärtighetsverk, utan som ett erkännande av att de människor som redan har lidit under oansvariga regimer inte skall behöva lida på nytt genom att behöva betala tillbaka sina skulder – måste det internationella biståndet å andra sidan i grund och botten bygga på gåvor och inte på nya lån som öka skuldbördan ytterligare.

 
  
MPphoto
 
 

  Svensson (GUE/NGL). – Herr talman! Tragedin i Asien är fortfarande ofattbar för många av oss. Vi bär en sorg gemensamt oavsett nationalitet och vår medkänsla växer ur denna solidaritet. Låt oss ta tillvara denna känsla av solidaritet för att göra bättre prioriteringar i framtiden.

Miljöforskare hävdar att katastrofen kunde ha undvikits, om inte helt så ändå med mycket mindre av både personskador och materiella skador, om korallreven och mangroveskogarna fått finnas kvar. Om mänsklig säkerhet var den huvudsakliga prioriteringen i stället för militär säkerhet skulle vi troligen inte tvingas uppleva så mycket död och förstörelse som vi nu varit med om. Om regeringarna gjorde en någorlunda objektiv analys av vad som hotar inte bara deras länder utan hela mänskligheten och jorden och förberedde sig på det, skulle varningssystem finnas och räddningsarbetet varit bättre planerat.

Rika och stora makter är redo att föra krig, inklusive kärnvapenkrig, på ett par minuters varsel. Men det finns inget varsel eller varning för fattiga människor i Asien. Detta medan världen spenderar groteska summor på sitt krig mot terrorismen, ett litet problem i termer av antal spillda liv och ett krig som i nuläget blott producerar mer terrorism. Ägnar man inte någon seriös uppmärksamhet åt fattigdomsproblematiken och den ekologiska säkerheten? Låt oss lära oss någon gång.

 
  
MPphoto
 
 

  Lundgren (IND/DEM). – Herr talman! Tsunamikatastrofen i Indiska oceanen är på många sätt en vändpunkt i den moderna världens historia. För första gången har vi fått en verklig våg av sympati för människor som har drabbats från i stort sett hela världen, inte bara en del av den.

Cyniker påpekar att detta hänger samman med att det fanns så många turister från rika länder runt Indiska oceanen när detta inträffade, vilka också drabbades. Det är sant, men man skall komma ihåg att detta samtidigt visar att turismen, liksom handeln av varor och tjänster, faktiskt för samman världens människor och får oss att inse att vi hör samman.

Jag känner ändå ett obehag inför att EU här framförallt tycks vara intresserat av att skjuta fram sina positioner i samband med denna tragedi. Ser vi på detta finner vi att det är varningssystem som krävs, inte EU. Det är en global fråga, närmast för FN. Pengar behöver inte kanaliseras via EU, de kommer direkt från länderna och från medborgarna. Vi har frågan om att samordna ett operativt bistånd, det är det som FN har som huvuduppgift att göra.

Kvar blir vad? Snabba insatser för att lyfta ut medborgare från EU-länder. Där var inte problemet att EU saknade en politik utan att somliga länder skötte detta mycket bra, som Italien, medan andra länder, t.ex. mitt eget, skötte det dåligt. Vi skall inte försöka använda tragedier för EU-ändamål, utan se efter vad EU faktiskt har att bidra med. Det ligger antagligen på konsulära uppgifter.

 
  
MPphoto
 
 

  Vaidere (UEN). (LV) Mina damer och herrar! Förra veckan fick jag möjligheten att träffa människor från de katastrofdrabbade länderna och i dag vill jag ge uttryck för dessa människors oro.

För det första är de oroade över att de utlovade medlen faktiskt inte kommer att ställas till förfogande. För det andra vill de själva återuppbygga de liv och naturresurser som har blivit förstörda. För det tredje är de rädda att biståndet kommer att försvinna i givarnas byråkrati. Som företrädare för en ny medlemsstat kan jag förstå detta eftersom det bistånd som vi hade beviljats ibland avleddes till givarnas egna konsulter.

Vad kan vi göra för att skingra denna oro? Först och främst vill jag understryka skillnaden mellan bistånd som ges till exempelvis Afrika, där svåra och långsiktiga strukturella problem måste lösas och där de ibland har svårt att tillgodogöra sig biståndet, och det område som nu drabbats av katastrofen där människor behöver snabb och omedelbar hjälp, där den ordinarie ekonomin måste återuppbyggas och där människor vet hur de skall arbeta och vad som behöver göras.

Därför måste europeiskt bistånd i första hand vara obyråkratiskt och det bör också utdelas i form av små anslag, exempelvis direkt till återuppbyggnad av små fiskerier, turism och andra typer av verksamheter. För det andra bör parlamentet lyssna till FN:s åsikter om både situationen och användandet av bistånd vid nästa sammanträde eftersom FN har huvudansvaret för samordningen.

 
  
MPphoto
 
 

  Mathieu (PPE-DE).(FR) Herr talman! I egenskap av vice ordförande i ASEAN-delegationen vill jag uttrycka mitt medlidande med offrens familjer i Sydostasien och även med de europeiska offrens familjer.

Vi kan vara stolta över den ansenliga summa som EU förbereder sig för att översända till länderna i Sydostasien. Summan bestämdes på givarkonferensen i Genève. Trots detta ger förra veckans möte mellan utskottet för utveckling, utskottet för utrikesfrågor och budgetutskottet oss anledning att frukta att detta bara handlar om att omfördela medel som redan anslagits för utvecklingsarbete.

Trots att man beslutat att ta 100 miljoner euro i anspråk från katastrofreserven vet vi i nuläget inte vad den faktiska andelen av omfördelade krediter och de medel som precis har samlats in kommer att bli. Eftersom det är uppenbart att EU inte kommer att kunna öka biståndet måste det därför koncentrera sina ansträngningar på att använda biståndet på bästa möjliga sätt genom att rikta det mot samordningen av de egna ansvarsområdena, nämligen sanitära och medicinska projekt, återställande av infrastruktur och återuppbyggnad.

Det är också viktigt att en sådan samordning av sanitära projekt på fältet tillsammans med FN:s organ åtföljs av uppföljningshjälp, speciellt i de länder som sönderslits av konflikter, och av samordning av civila och militära tillgångar, särskilt för återuppbyggnadssyften.

För att handskas med naturkatastrofer, som dessvärre blir allt vanligare, vore det önskvärt att till viss del slå samman EU:s räddningstjänstenheter, vilket är en möjlighet som står öppen för alla medlemsstater och som innefattar kompatibla samarbetsgrupper som snabbt kan placeras ut.

Vid sidan av det direkta biståndet och en analys av det som just inträffat kan vi heller inte låta bli att noggrant fundera över hur vi kan hindra detta från att hända igen. EU skulle på konferensen i Kobe kunna föreslå att Världsmiljöfonden används för att utveckla medborgarskyddsenheter eller till och med att en fond inrättas för frivilliga bidrag till ett förvarningssystem liknande det som finns i Indiska oceanen.

Låt mig avsluta med att säga att jag anser att de världsomspännande insatser som denna aldrig tidigare skådade katastrof har krävt gör det nödvändigt för de utvecklade länderna att i dag överväga en omläggning av avbetalningsplanen för dessa länders samtliga skulder.

 
  
MPphoto
 
 

  Van den Berg (PSE).(NL) Herr talman! Den himmelska känsla jag hade i söndags morse när jag åt frukost vid Indiska oceanen förvandlades senare till en skräckupplevelse när jag begav mig inåt landet och såg den våldsamma förödelse som söndagens baneman hade lämnat efter sig. Många dagar senare visade det sig att 150 000 människor hade dödats och 2 miljoner blivit hemlösa.

EU:s 475 miljoner euro är ett seriöst bidrag till Asien och till de afrikanska länderna, men som Nirj Deva och Véronique Mathieu påpekade anser vi att det vore oacceptabelt om en del av dessa medel gjordes tillgängliga genom en omprogrammering av medel för Asien och medel från Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Jag vill tillägga att detta också gäller löftena från EU:s medlemsstater om ett belopp på 1,5 miljarder euro. Kommissionen och rådet måste därför se till att frambringa ytterligare nya medel. Detta är ett tufft krav från parlamentets sida och vi kommer att diskutera det igen så småningom.

Det är oerhört viktigt att FN har en samordnande roll och att de lokala organisationernas roll och de lokala prioriteringarna respekteras. Vi i parlamentet måste tillsammans med våra kolleger i de nationella parlamenten i medlemsstaterna skapa ett slags flodvågsbevakning för att övervaka att löftena uppfylls och se till att övergångsbestämmelser omedelbart slås fast.

Vilka åtgärder vidtar EU när det gäller flexibel återuppbyggnad för att förhindra att det som skedde efter orkanen Mitch återupprepas – en gapande klyfta mellan å ena sidan katastrofhjälp och å andra sidan strukturstöd? Kommissionär Louis Michel har utlovat en resultattavla med 475 miljoner euro i åtaganden/medel. Detta bör göras kvartalsvis och vi bör få information om de framsteg som gjorts med förvarningssystemet i Asien. Vi skulle vilja ha samma system i Afrika, för detta har hittills avslagits.

Det viktigaste är i mina ögon att de fattigaste av fattiga, de fattiga fiskesamhällena, får de utlovade medlen och att de har en talan i frågan om hur dessa skall användas. Om så inte sker kommer pengarna återigen att fastna i mellanhänder, vilket vore stor skam. Jag skulle därför vilja uppmana er att ge era EU-delegationer på fältet tydliga instruktioner och att inkludera detta kvalitetskrav i er resultattavla. I fråga om Europa skulle jag vilja citera Johan Cruyffs ord: elk nadeel heeft zijn voordeel – i varje nackdel finns en fördel. Jag hoppas att vi kan använda denna drivkraft till att främja en effektiv europeisk solidaritet.

 
  
MPphoto
 
 

  Beer (Verts/ALE).(DE) Herr talman! Även jag vill tala på Verts/ALE-gruppens vägnar och tacka alla dem som har gett eller utlovat bidrag. Jag vill också i egenskap av ordförande för delegationen för förbindelserna med Iran understryka min oro över att det som hände för ett år sedan kan komma att återupprepas. Den 26 december 2003 förstördes en iransk by av en jordbävning. Enorma bistånd utlovades men pengarna kom aldrig. Fruktansvärda årsdagar som dessa har etsat sig fast i våra och alla andras minnen.

Parlamentets och EU:s trovärdighet hänger på att tre saker görs. För det första får inte övriga områden försummas. För det andra måste man se till att skulder som efterskänks eller bidrag som ges inte förskingras och används för militära ändamål. För det tredje vill jag ta detta tillfälle i akt att återupprepa att vi – som en del av EU:s säkerhetsstrategi – behöver möjlighet att kunna ingripa humanitärt och civilt. Vi har redan beslutat att inrätta en europeisk civil fredskår, och denna finns med i konstitutionen. Hellre än att försöka uppfinna hjulet på nytt bör vi ta upp kommissionär Benita Ferrero-Waldners förslag och förebygga underskott och röja dem som uppstår ur vägen.

 
  
MPphoto
 
 

  Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE).(ES) Herr talman! Som jag sade på mötet mellan utskottet för utrikesfrågor, utskottet för utveckling och budgetutskottet anser jag att det första vi måste göra är att uttrycka vår uppskattning av EU-institutionernas, och särskilt kommissionens, reaktion, något som vi ofta kritiserar men som jag denna gång anser ha motsvarat de allvarliga omständigheterna och det goda föredöme som det civila samhället visat prov på.

Jag anser att det mest brådskande just nu är att försöka hjälpa de offer som fortfarande är i behov av vatten, mat och sjukhus och som behöver kommunikationer för att kunna återetableras.

Som kommissionär Benita Ferrero-Waldner sade i sitt tal måste vi nu dessutom utarbeta en handlingsplan för rehabilitering och återuppbyggnad som vi bör avsätta omfattande budgetmedel till, särskilt ytterligare medel, som Margrietus van den Berg helt riktigt påpekade för en stund sedan.

Jag anser att EU har agerat helt rätt. Nu måste vi vidta effektiva åtgärder för att hjälpa offren.

Herr talman! Jag anser att en annan särskilt viktig fråga är att man på EU-nivå otroligt nog fortfarande inte har ett gemensamt system för förebyggande av flodvågor, och jag ber kommissionären att framföra denna kommentar till den transportansvarige kommissionären. Systemet är mycket billigt, och jag anser att EU, inom ramen för bistånd till utvecklingsländerna, AVS-länderna och länderna vid Medelhavet skulle kunna erbjuda detta på ett verkligen betydelsefullt sätt för att förhindra denna typ av katastrofer.

Herr talman! En av faktorerna i det resolutionsförslag som parlamentet skall anta i morgon och som jag anser är rätt, är hänvisningen till den solidaritet som lokalbefolkningen visat och den solidaritet och det stöd som de har erbjudit de familjer från EU som fallit offer för denna tragedi.

 
  
MPphoto
 
 

  Westlund (PSE). – Herr talman! Jag vill också börja med att uttrycka min stora sympati för alla de som världen över har drabbats av tsunamin i Asien. Just nu är det de akuta insatserna för att lindra människors lidande, ta hand om skadade, identifiera döda, finnas till hands för de sörjande och underlätta och stödja återuppbyggandet som måste stå i fokus.

Som beslutsfattare måste vi också ta vårt långsiktiga ansvar. Jordbävningskatastrofen i Sydostasien är utan tvekan större än den jordbävning som drabbade Iran förra året. Bristen på fungerande katastrofberedskap är påtaglig, lika mycket nu som då. Om räddningsinsatser skall fungera effektivt måste det finnas en väl samövad internationell organisation som fungerar i kriser som orsakas av t.ex. jordbävningar, översvämningar eller terroristattacker.

EU borde därför ha en räddningstjänst som fungerar både inom och utanför Europas gränser och som alltid skickar hjälp omedelbart, oavsett om det är spanjorer, svenskar eller somalier som drabbats. Vad kan egentligen vara viktigare i ett internationellt samarbete som EU än att rädda just människoliv?

En EU-räddningstjänst skulle förstärka och komplettera medlemsstaternas egen räddningstjänst och civila krishantering och givetvis samarbeta nära med FN. Det viktiga är att den har en fast struktur och får ansvar för att analysera och planera behovet av framtida räddningsinsatser, planera och genomföra gemensamma övningar, samordna och mobilisera resurser för evakuering, vård, transport av mat, mediciner, kläder och annat hjälpmaterial i krissituationen.

Jag vill uppmana rådet att verkligen inrätta en sådan EU-räddningstjänst. Redan idag hoppas jag att kommissionen utvecklar det ansvar för civil krishantering som man redan har för att kunna ta ett ännu större ansvar i kommande katastrofer, som jag tyvärr tror att vi måste förbereda oss på.

 
  
MPphoto
 
 

  Kusstatscher (Verts/ALE).(DE) Herr talman! Jag vill bara påpeka två saker. Katastrofen i Asien är säkerligen en naturkatastrof men den är också en ekologisk katastrof. Den har vållat enorma skador på stora delar av stränderna, korallrev har förstörts, korallerna fyllts med sand och den smuts och den maskinella utrustning som sköljts ut i havet utgör en tickande bomb. Allt detta gör dessa områden mindre attraktiva för turister.

Tillsammans med återställandet av miljön – i den utsträckning detta är möjligt – är den främsta prioriteringen återuppbyggnaden av turistanläggningar. Trots att utländska turister är viktiga för ekonomin är oplanerad massturism inte miljövänligt. All återuppbyggnad måste spridas över ett bredare område och vara mer hållbar. Vi måste lära av våra tidigare misstag. Katastrofen kan också ses som en möjlighet.

I detta hänseende slår det mig att det pilotprojekt som företogs av det thailändska miljöministeriet tillsammans med FN och Världsbanken för att återställa miljön efter skadorna på ön Koh Phi Phi är vägvisande.

 
  
MPphoto
 
 

  Martens (PPE-DE).(NL) Herr talman! Katastrofens enorma omfattning och den förödelse som orsakades av flodvågen, liksom de känslomässiga och fysiska menen, kommer att göra sig påminda bland offren under många år framöver. Jag vill gratulera kommissionen och rådet till den snabba och tillfredsställande reaktionen direkt efter katastrofen och till det engagemang de har visat. Nu några veckor senare måste vi förbereda ett av de mest omfattande återuppbyggnadsprogrammen någonsin. Mitt största huvudbry är att vi bör undvika att upprepa tidigare misstag.

Bistånd till Asien bör i alla händelser inte ske på bekostnad av lättnader för andra fattiga områden som exempelvis Afrika. Världens uppmärksamhet är med goda skäl riktad mot Asien, men även i morgon kommer ungefär 20 000 människor att dö av fattigdomsrelaterade sjukdomar som hiv, aids, malaria och tuberkulos. Även i morgon kommer ännu fler människor att dö eller tvingas att fly från sina hem, exempelvis i Darfur, Sudan och på andra ställen. Dessa människor bör inte bli offer för de fördelaktiga och generösa kampanjerna för Asien.

En annan fråga är hur vi som EU kan se till att biståndet hamnar där det är ämnat, det vill säga hos offren och inte hos tvivelaktiga eller kriminella organisationer eller i korrupta tjänstemäns fickor. En ordentlig samordning är ett absolut villkor och FN har en viktig roll att spela i detta sammanhang. Det gläder mig att man i Jakarta har nått överenskommelser med denna innebörd, och dessa måste iakttas.

Det är mycket viktigt att vi gör allt vi förmår för att hindra kriminella organisationer från att göra lättförtjänta pengar på kaoset genom plundring, handel med barn eller vad det nu kan vara. Det är i detta sammanhang som internationellt samarbete är ytterst viktigt. Det är som någon nämnde också viktigt att ett förvarningssystem för jordbävningar på havsbotten installeras.

Jag hoppas kort sagt att katastrofen inte bara kommer att vara ett unikt exempel på ekonomisk solidaritet utan också ett unikt exempel på hur hjälpprogram bör genomföras. Vi bör inte, som någon sade, endast ge med hjärtat utan även med hjärnan.

 
  
MPphoto
 
 

  Kinnock, Glenys (PSE) . (EN) −Herr talman! De som lidit så mycket i denna katastrof vill, som andra redan framfört, ha mer än löften om stöd eller en överföring av medel från en katastrof till en annan, t.ex. från Afrika till Aceh. När 1,6 miljarder US-dollar samlades in i bistånd till Irak gjordes detta i själva verket huvudsakligen på bekostnad av Afrika. Det som nu behövs är nya, friska medel, och behoven bland offren för andra kriser, som de i Sudan, Kongo, Haiti, Liberia och norra Uganda, får inte glömmas bort.

Våra insatser får inte heller ske på bekostnad av de åtta miljoner människor som varje år dör av sjukdomar som kan förebyggas, t.ex. malaria. Jag vill uppmana kommissionen att än en gång mycket noga gå igenom AVS-ländernas begäran om ett eget katastofvarningssystem. Jag vill vidare uppmana kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt behoven i Somalia och Seychellerna, där tusentals människor har förlorat sina hem och sitt livsuppehälle.

Enligt en av punkterna i resolutionen får inte medlen inom ramen för EUF B användas för stöd till dessa länder i Östafrika. Det är verkligen i högsta grad oklart hur medel inom ramen för EUF som inte är avsedda för Somalia kan ställas till förfogande för detta land.

 
  
MPphoto
 
 

  Mitchell (PPE-DE).(EN) Herr talman! Världen chockades av den massiva jordbävning som ägde rum på havsbotten den 26 december 2004. Jag anser att EU:s bristande förmåga att reagera på tragedin med samma målmedvetenhet som Förenta staterna, som skickade sin utrikesminister, tydligt visar att EU behöver en utrikesminister. Jag delar inte vissa kollegers uppfattning. EU:s senfärdighet att reagera på lämplig nivå var djupt chockerande och är helt oacceptabel, eftersom inga högre befattningshavare inom EU framträdde. Jag välkomnar dock gensvaret från kommissionens ordförande.

Antalet döda är nu uppe i över 150 000, och man fruktar att effekterna av flodvågen kommer att kräva fler offer genom sjukdomar såsom kolera och malaria. Allmänhetens stora stöd, som kom långt före politikernas, får dock inte tas för givet. Vi måste nu förbereda oss för den situation då mediernas fokusering på Asien upphör och gåvorna övergår från att vara stor ström till en sipprande rännil.

Jag skulle vilja föreslå två saker. Den ena är att vi på något sätt skulle försöka lagstifta eller förmå medlemsstaterna att lagstifta om ett bidrag på 0,7 procent av BNP i enlighet med vårt åtagande till FN. Jag tror inte att det är tillräckligt att som i det resolutionsförslag som nyligen antogs av kammaren uttrycka en förhoppning om att så skall ske senast 2015. Det som hänt i Sydostasien visar hur angelägen denna fråga är, och kommissionen bör nu försöka arbeta för någon sorts grund i fördraget som tvingar medlemsstaterna att uppfylla sina åtaganden på 0,7 procent.

Det finns för det andra anledning att känna oro för om de biståndsgivande regeringarna genomför sina insatser på ett samordnat och konsekvent sätt. För en tid sedan utlovades ett stöd på 2,5 miljoner euro till Honduras för återuppbyggnad efter orkanen Mitch, men det stöd som betalades ut uppgick bara till knappt en tredjedel av detta belopp. Detta är helt oacceptabelt. Kammaren kommer inte att acceptera att de åtaganden vi nu gör inte fullföljs när mediernas fokusering på Sydostasien väl upphör.

 
  
MPphoto
 
 

  Zani (PSE).(IT) Herr talman! Flodvågskatastrofen innebär att vi måste ompröva hela vår utvecklingspolitik. Kampen mot fattigdomen måste bli ett hundraprocentigt åtagande så att dagens värld där länder är beroende av varandra kan styras av jämlikhet och rättvisa. När det gäller flodvågen sitter vi alla, fattiga som rika, i samma båt. Jag tycker inte att det räcker att omprogrammera det som redan har fördelats eller ens att köpa fiskebåtar i Europa och ge dem till fiskare i de drabbade områdena. Vi måste snabbt gå vidare från ord till handling och avskriva skulderna för alla fattiga länder, öppna våra marknader för handel med dessa länder, anslå 0,39 procent av EU:s BNP till utvecklingsstöd före år 2006 – i linje med vårt moraliska åtagande i Monterrey – och slutligen införa skatt på internationella transaktioner för att finansiera utveckling och sålunda möta millenniemålen.

 
  
MPphoto
 
 

  Maat (PPE-DE).(NL) Herr talman! Jag vill ansluta mig till Martens uppskattande ord om kommissionens snabba och effektiva reaktion på begäran om stöd. Jag vill ta upp tre frågor till diskussion.

Först och främst vill jag ta upp en fråga i egenskap av ledamot i underutskottet för mänskliga rättigheter. En av de mörka sidorna av turismen i detta område, inklusive storskalig turism från Europa, är handeln med kvinnor och barn och kränkningarna av barnens rättigheter. Den situation vi nu befinner oss i visar återigen klart hur mörk denna sida är. Det vore rätt och riktigt av EU att ställa pengar och arbetskraft till förfogande för att tackla just detta problem, för att i denna mörka situation visa att vi också står på folkets sida och för att lösa detta otäcka problem.

Min andra fråga handlar om de enorma skador som fiskerinäringen har drabbats av. Eftersom vi i Europa har stor erfarenhet på området vore det lämpligt om EU, liksom de som har slutit fiskeavtal runt om i världen, i denna stund bistod dessa kustområden och såg till att uppmärksamheten riktas mot att utrusta fiskefartyg och göra fisket säkert, att stora summor investeras i detta område och att vi följaktligen riktar in oss på detta.

Den tredje frågan rör livsmedelsbistånd. När det gäller storskaliga livsmedelsbistånd kan vi ofta konstatera att konsekvensen blir att de fattiga i närliggande områden får lida på grund av att den enorma efterfrågan som uppstår resulterar i kraftiga prishöjningar. I det avseendet skulle EU kunna ha en ledande roll och se till att dessa marknader inte störs och att man på global nivå överväger hur problemet med livsmedelsinköp kan lösas. Det är så kvaliteten på biståndet kan förbättras även i områden nära dem som är drabbade.

 
  
MPphoto
 
 

  Gomes (PSE).(EN) Herr talman! Jag tackar ordförandeskapet för att ha informerat parlamentet så tidigt efter förra veckans möte i rådet. Den katastrof som inträffat har visat att den globala säkerheten är otillräcklig, och denna gång kan vi inte lägga skulden på terroristerna. Katastrofen orsakades av naturkrafterna och bristande beredskap på global nivå.

Både FN och EU vidtar nu åtgärder men de måste också lära sig av det som hänt. Vi måste på global nivå skapa det förvarningssystem som skulle ha kunnat rädda liv, och EU:s Galileosystem skulle kunna bidra till detta. Vi måste investera i EU:s räddningstjänstsystem samt samordna och stärka de förebyggande åtgärderna och medlemsstaternas förmåga att snabbt reagera. Vi måste −inte bara för medlemsstaternas räkning −utnyttja unionens militära logistik för att kunna bistå i tillgängliga berörda områden och investera i kapacitet och se till att den snabbt kan sättas in i liknande nödsituationer i framtiden. Vi måste noga −också på politisk nivå −följa återuppbyggnaden i Aceh och Sri Lanka för att förhindra att krigshandlingar återupptas.

Slutligen måste EU och medlemsstaterna uppfylla åtagandena enligt millenniedeklarationen och se till att alla rika nationer deltar i kampen mot de flodvågor av fattigdom som varje månad skördar hundratusentals offer genom hungersnöd, sjukdomar och krig, särskilt i Afrika.

Jag skulle vilja avsluta med att säga att vi inte får låta de döda ha dött förgäves. Denna tragedi måste bli en vändpunkt för det globala styret i riktning mot en rättvis globalisering.

 
  
MPphoto
 
 

  Mann, Thomas (PPE-DE).(DE) Herr talman! Globaliseringen av solidariteten visar påtagliga resultat. I måndags hade vi ett möte med kommissionen för att diskutera vilket konkret bistånd EU kan ge. Vi backade således upp orden med konkret handling. Det är uppmuntrande att tillräckliga medel har ställts till förfogande, men det är tveksamt om de kommer att nå dem som behöver dem. Inom EU har folk skänkt miljarder. I ett TV-program i Tyskland samlades det in 40 miljoner euro. De som ofta beskylls för att bara vara intresserade av sig själva vände inte bort blicken. När man rapporterade från helvetet i paradiset tittade de. Man får hoppas att de åtgärder som har planerats kommer att lyckas. Jag tänker då exempelvis på installationen av satellitbaserade förvarningssystem – som olika ledamöter har hänvisat till – för att förebygga katastrofer. Det finns också ett behov av att snabbt återuppbygga byar, städer och den miljö som människor är beroende av för att kunna leva och att ge specialistvård till traumatiserade änkor och föräldralösa barn. Det som särskilt oroar mig just nu är efterdyningarna. Om de överlevande skall bli hjälpta på lång sikt behöver vi samarbeta med icke-statliga organisationer, vi behöver många frivilliga som kan hjälpa människor på plats och vi behöver också effektiva strukturer för att utveckla partnerskap mellan städer. En del av detta saknas fortfarande. Turismen måste återupplivas. Dessa ASEAN- och SAARC-länder, som jag delvis är välbekant med, väntar på att vi, deras vänner, skall återvända till dem.

Vi får hoppas att människor fortfarande kommer att få hjälp när tidningarna har fått annat att skriva om och kamerorna har stängts av.

 
  
MPphoto
 
 

  Kreissl-Dörfler (PSE).(DE) Herr talman! Hela världen är skräckslagen över katastrofens omfattning. Därför välkomnar jag desto mer den stora frikostighet som EU, medlemsstaterna och framförallt allmänheten har visat.

Samtidigt som det finns ett brådskande behov av katastrofhjälp måste vi också se till att få en långsiktig och hållbar återuppbyggnad av de drabbade områdena. Jag anser också att givarländerna omedelbart behöver föra en allvarlig diskussion om en generös avskrivning av de drabbade ländernas skulder och dessutom arbeta för en fredlig lösning av konflikterna i Sri Lanka och Aceh.

Det är verkligen skamligt att man nu diskuterar om Tyskland, bland andra länder, ens har möjlighet att hjälpa till. Jag syftar här på Edmund Stoiber och Christian Wulff som annars alltid lyfter fram den kristna aspekten i sitt parti med samma stolthet som om man höll upp nattvardskärlet. Den överväldigande majoriteten av människorna har tack och lov en annan syn på saken, inte bara i Tyskland och EU utan även runt om i världen. Folket i Beslan har visat ett föredömligt exempel på detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Karas (PPE-DE).(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ingen av oss kan sudda ut dessa bilder ur våra minnen – bilderna av lidande, död, förödelse, lera och tårar – och ropen på hjälp, de förtvivlade och jämrande skriken, för att inte tala om historierna som offren berättar. De ekar fortfarande i våra öron. Vi bevittnar en av de största naturkatastroferna, och vi vet att detta inte är den enda i världen.

Vi lever i en global värld med ett globalt ansvar och vi söker globala lösningar. Vi måste erkänna vårt ökade beroende av varandra och att vi står närmare varandra än vad man i de dagliga politiska diskussionerna vill få oss att tro.

Först och främst vill jag tacka de människor som trots att de själva var drabbade av katastrofen och hade sina egna behov hjälpte många av medborgarna i våra medlemsstater. Jag vill tacka de miljontals givare som hellre än att vända bort blicken ser efter vad de kan göra, de som inte bara beklagar sig över katastrofen utan som också gör någonting åt den. Jag vill också tacka samhällsservicen, hjälporganisationerna och de frivilliga som tog tag i uppgiften direkt. Jag vill också be om en sak. Jag vill be kommissionen att skynda sig att inhämta anbud för projekten så att samfinansieringen kan säkras och alla hjälperbjudanden kan samordnas.

För det andra vill jag be om att kommissionär Benita Ferrero-Waldners begäran inte bara läggs till handlingarna, för katastrofens omfattning och våldsamhet kom verkligen som en överraskning för oss alla. Vi kan göra mer när det gäller krishantering, samordning och förebyggande även här hemma i våra egna länder. Vi måste fortfarande lära oss vad som kan göras bättre.

För det tredje vill jag fråga kommissionen om man för att främja ett långsiktigt stöd för biståndsåtgärderna i de värst drabbade länderna har för avsikt att använda sig av förordningen om tillämpning av en ordning med allmänna tullförmåner för perioden juli 2005 till slutet av 2008? Om så är fallet, hur mycket avser man att förlänga förmånerna till förmån för de drabbade länderna?

 
  
MPphoto
 
 

  Geringer de Oedenberg (PSE).  – (PL) Tack, herr talman! Mina damer och herrar! Det kan inte finnas någon i kammaren som tvivlar på att de länder som drabbats av flodvågskatastrofen behöver snabb, effektiv och samordnad hjälp. EU måste dock göra mer än att bara skicka pengar. Vi kan inte begränsa vår roll till att vara en generös givare som tror att problemen kan lösas genom att vi skickar pengar.

Vi måste planera ett program för en långsiktig återuppbyggnad av infrastrukturen och ekonomin i de länder i Sydostasien och Afrika som drabbats av flodvågskatastrofen. Dessutom bör ett särskilt förvarningssystem installeras för att skydda världssamfundet från liknande katastrofer i framtiden, och särskilda medel bör avsättas för dessa åtgärder. Som ledamot i delegationen för förbindelserna med länderna i Sydasien vill jag be om att denna delegation blir en aktiv och naturlig referenspunkt för frågor som rör biståndet till flodvågens offer och åtgärderna för att förhindra alla typer av oegentlig användning av medlen, eftersom detta skulle kunna hända om ordentliga övervakningsmetoder inte sätts in. Jag tackar er.

 
  
MPphoto
 
 

  Jałowiecki (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Det framförs ibland oro över att stödåtgärderna för offren blir en märklig tävlan mellan enskilda länder och organisationer och att det enda som har betydelse är vem som ger mest. Uppfattningen att vissa intressenter, och inte alltid oskyldiga sådana, försöker dra fördel av hjälpen eller med andra ord att denna hjälp egentligen inte är osjälvisk utan tjänar ett specifikt syfte, ligger också emellanåt bakom denna oro.

Jag delar dock inte denna oro inför en solidaritetshandling av en aldrig tidigare skådad internationell omfattning. Jag skulle tvärtom bli oerhört glad om det inte fanns något annat än solidaritet i vår konfliktfyllda värld och inget annat än denna typ av solidaritet, inte fientlig eller våldsam solidaritet ämnad att vända de starkaste mot de svagaste.

Det finns åtminstone två frågor som vi måste rikta vår uppmärksamhet mot. Den första är följande: Varför skrivs de enskilda ländernas ekonomiska bidrag så noggrant ned på listor över skänkta bidrag? Varför hänvisar vi till de bidrag som Tyskland, Frankrike och Sverige har gett och inte till de bidrag som EU har skänkt? Vi är ju trots allt EU-medborgare. Vi understryker detta vid varje tillfälle som ges men tyvärr gör sig nationella känslor gällande så fort pengar är inblandade.

Den andra frågan rör inte principerna för hur bidrag skänks utan sättet det är organiserat på. Tragedin i Asien har gjort oss smärtsamt medvetna om att vi, precis som vi behöver ett centralt högkvarter för samordning av militära insatser i krigstider, också behöver ett centralt högkvarter för samordning av bistånd så snart en katastrof inträffar i sådan omfattning som i Asien. Vi är alla medvetna om att vi lever i en delad värld och att vi inte kommer att lyckas med att inrätta ett sådant institut på global nivå, men vi måste upprätta ett snabbt reaktionscenter av den typen på EU-nivå. Voltaire begärde något liknande efter jordbävningen i Lissabon, en händelse som han inte kunde acceptera eftersom han påstod att det trotsade hans förstånd. I dag vet vi att den typen av händelser inte trotsar det rationella tänkandet, och detta ger oss ännu större anledning att vidta rationella åtgärder för att motverka dem.

 
  
MPphoto
 
 

  Wijkman (PPE-DE). – Herr talman! Responsen från kommissionen var bra, givet den organisation för beredskap som vi har idag, men katastrofen ger all anledning till eftertanke. Mycket kunde ha gjorts annorlunda, både på EU-nivå och i de länder som främst drabbats.

Historiskt är problemet att katastrofberedskap rent generellt fått alltför liten uppmärksamhet. Det är relativt enkelt att mobilisera stora pengar både från allmänheten och regeringar i en akut situation. Att få medel för katastrofprevention och katastrofberedskap är svårt. Kunskap har t.ex. funnits länge om att det saknats ett varningssystem för länderna runt Indiska oceanen, inte bara mot tsnunamis utan mot andra svåra katastrofer, framför allt cykloner. Ingenting har gjorts från de berörda regeringarna eller från olika givare. Det är egentligen bara Bangladesh i området som dragit slutsatsen av riskerna och etablerat effektiv beredskap.

På samma sätt hade den civila krisstyrka på EU-nivå som nu diskuteras redan kunnat vara etablerat. Detta är inte första gången behov av en sådan styrka visat sig. EU borde just på detta område agera mer samordnat. Samordning och samarbete krävs för att sätta upp denna styrka, men också för att organisera alla hjälpsändningar i en akut situation. Här brister koordineringen. FN har huvudansvaret men vi vet att FN inte har den kapacitet som behövs. Ett långt bättre samordnat EU – jag talar här om kommissionen och medlemsländerna – kunde i akutskedet ha varit till stor hjälp. Det är någonting vi måste satsa på inför framtiden.

Slutligen återuppbyggnaden. Precis som flera andra talare önskar jag att de 350 miljoner euro som Barroso talade om i morse skall vara fräscha pengar, ej tas ur ordinarie budget. Om snabbheten kräver att redan beviljade medel används bör vi se till att kompensation sedan sker genom en påfyllning. Annars kommer Asien som region att gå miste om 150 miljoner euro i utvecklingsbistånd.

Slutligen riktar jag min sista punkt till kommissionen. Ta allvarligt på alla de rapporter som visar hur illa ekologin skadats i området före katastrofen genom felaktig exploatering. Miljöhänsyn i återuppbyggnaden är livsviktig för att inte ytterligare erodera livsförutsättningarna och för att minska risken för nya katastrofer.

 
  
MPphoto
 
 

  Korhola (PPE-DE).(FI) Herr talman! Naturkatastrofer kan inte förhindras men den politiska aspekten i en sådan fråga finns i internationellt samarbete för att utveckla katastrof- och förvarningssystem. Genom att investera i detta kan vi eventuellt minimera antalet dödsfall. Jag vet inte om en viss organisation slog huvudet på spiken förra veckan när den uppskattade att 0,5 euro skulle ha räckt för att installera observationsbojar i Indiska oceanen för att varna för fara, men man kunde inte finansiera projektet. Hur som helst är exemplet talande med tanke på den angivna siffran. Förebyggande åtgärder är många gånger mycket billigare än att ta hand om katastrofer efter att de har inträffat.

Man har nu beslutat att installera ett förvarningssystem i området runt Indiska oceanen. Telekommunikationsföretag kommer att kunna koppla upp sig på systemet. De kommer att kunna samla information om annalkande katastrofer genom övervakningssystemet och skicka varningsmeddelanden till människor som reser runt i området på deras modersmål. Detta är utmärkt – på så sätt kommer vi att kunna vända denna enorma förlust och tragedi till en erfarenhet som i framtiden kan rädda människors liv.

Det är bra att EU:s utrikesministrar och ministrar för utvecklingssamarbete reagerar snabbt och samtycker till att EU vidtar åtgärder för att hjälpa människorna i krisområdet och påbörja återuppbyggnaden. Vi bör dock komma ihåg att löftet om nya snabbinsatsenheter som inriktar sig på civila räddningsoperationer inte var någon ny och kreativ idé. Det var ett löfte om enheter som inte infriades i tid. Enligt de beslut som fattades på ett EU-toppmöte 2001 skulle dessa enheter vara redo i slutet av 2003. Nu har en ny tidsfrist satts till 2007, och vem vet när det skulle ha blivit om inte katastrofen hade inträffat. Vi får bara hoppas att alla löften kommer att uppfyllas.

Vi visste alla att naturkatastrofer inträffar hela tiden. Men denna händelse väckte västvärlden till insikt eftersom turisternas närvaro gjorde att det kändes så nära. Förhoppningsvis kommer medvetenheten om människors nöd och den ömsesidiga solidariteten i världen att bli bestående. Det handlar om mänsklig värdighet. Hjälpen behövs även när det mänskliga lidandet har en främlings ansikte.

 
  
MPphoto
 
 

  Schmit, rådet. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! På ordförandeskapets vägnar vill jag tacka Europaparlamentet för denna debatt, som vittnar om den fantastiska solidaritet som Europas folk har visat i och med denna fruktansvärda katastrof. Rådet har lyssnat noga, inte bara på kammarens förslag, yttranden och kommentarer utan också på dess kritik.

Jag vill klargöra att EU varken har varit overksamt eller passivt. Vi agerade snabbt, faktiskt mycket snabbt, och på alla plan genom att lämna humanitärt bistånd, organisera konsulatsamarbetet, bibehålla en hög beredskap och förebygga uppkomsten av epidemier. Vi agerade även politiskt genom att stärka FN:s samordnande roll.

Samarbetet mellan parlamentet och rådet har också varit mycket effektivt. I dag på morgonen lyckades vi på bara några minuter under trepartsmötet ställa 100 miljoner euro till förfogande och detta kommer att bli den första utbetalningen av ytterligare humanitärt bistånd. Detta visar att våra institutioner fungerar fantastiskt väl i nödsituationer. De åtgärder som rådet beslutade om den 7 januari övervakas regelbundet, och rådet kommer att se till att alla ytterligare åtgärder som kan bli nödvändiga vidtas.

Det nära samarbetet med FN, med de andra biståndsgivarna och med frivilligorganisationerna på plats kommer att fortsätta och på så sätt ser man till att hjälpen blir så effektiv som möjligt.

Jag försäkrar också att ordförandeskapet och parlamentet kommer att föra en fortsatt dialog och regelbundet utbyta åsikter om de olika åtgärder som behöver vidtas för att bemöta de problem som de drabbade länderna står inför.

Jag kan inte bemöta alla de frågor som de ärade ledamöterna har tagit upp men det finns några som jag vill återvända till, främst frågan om behovet av att stärka gemenskapsmekanismen för samordning av räddningstjänstinsatser. Denna mekanism finns naturligtvis redan, men den måste samordnas bättre och ges större anslag. Kommissionens ordförande meddelade i morse att kommissionen kommer att lägga fram förslag för att förbättra denna mekanism till nästa möte med rådet (allmänna frågor). Detta är utan tvivel en viktig kärnfråga.

När det gäller övriga frågor som har tagits upp vill jag särskilt nämna den om barnens utsatthet, som vi måste lägga mycket stor vikt vid. Här måste vi samarbeta fullt ut, inte bara med Unicef utan också med specialiserade frivilligorganisationer.

En annan fråga handlade om de inre konflikter som rasar i minst två av de länder som har drabbats av katastrofen. Dessa konflikter får givetvis inte på något sätt förhindra att det humanitära biståndet når de drabbade människorna. EU kan med all säkerhet engagera sig ännu mer för att hjälpa länderna i fråga att lösa de konflikter som redan har pågått länge, i vissa fall under många år.

Rådet förbinder sig dessutom att kontrollera att åtagandena uppfylls, särskilt de ekonomiska, att följa upp hjälpen och att fortsätta att finnas på plats, särskilt under den mycket viktiga återuppbyggnadsfas som följer efter biståndsfasen. EU måste absolut vara delaktigt och engagerat i detta arbete.

Jag vill också ta upp frågan om skuldlättnader, som i dag har diskuterats vid ett möte. Jag anser att man måste erbjuda denna hjälp till de länder som ber om den.

Avslutningsvis vill jag ta upp den viktiga frågan om att förhindra och förvarna om naturkatastrofer. Vi måste satsa mer på detta område. Vi måste utnyttja alla de tekniska hjälpmedel som står till vårt förfogande för att så långt det är möjligt förhindra att liknande katastrofer inträffar eller åtminstone begränsa konsekvenserna av dem.

 
  
MPphoto
 
 

  Potočnik, kommissionen. – (EN) Herr talman! Dagens diskussion om jordbävningen och flodvågen i Sydostasien visar Europaparlamentets engagemang när det gäller åtgärder från EU:s sida för att bistå behövande länder och folk. Jag kan försäkra er om att kommissionen kommer att ge den hjälp som behövs och göra detta i nära samarbete med er. Jag tackar er för de bra förslag och synpunkter som lagts fram.

När det gäller reaktionen från kommissionens enhet för räddningstjänst sände den omedelbart experter från medlemsstaterna till de berörda länderna −de första experterna anlände dagen efter katastrofen.

Vilket slags konkreta åtgärder bör vidtas? Som kommissionens ordförande påpekat finns det ett antal förslag till åtgärder, vissa på kort sikt, andra på medellång och lång sikt.

När det gäller det humanitära biståndet finns det, utöver det stödpaket som redan antagits, ett förslag om att 100 miljoner euro från kommissionens Jakartautfästelse anslås från katastrofreserven. Jag tror mig veta att budgetmyndigheten i politiskt hänseende redan har gått med på detta.

När det gäller biståndet till återuppbyggnad bör ca 350 miljoner euro i delvis nya medel ställas till förfogande, och medel som redan anslagits till andra program bör utnyttjas effektivare. Jag har lagt märke till er oro för omfördelningen av medel mellan programmen, men jag vill försäkra er om att detta effektivare utnyttjande av alla tillgängliga medel är det snabbaste sättet att lämna bistånd och att detta i många fall kommer att vara nödvändigt, eftersom vissa projekt inte kommer att kunna genomföras i en del av de drabbade områdena. Det finns ett talesätt i mitt land: Den som ger snabbt ger två gånger. Det är viktigt att vi har detta i åtanke.

Det är inte bara omfattningen av hjälpen som är viktig. Kvaliteten och hur hjälpen levereras är också viktiga aspekter. I det avseendet bör kommissionen få rådets och parlamentets stöd för att till fullo utnyttja undantag och brådskande förfaranden. Vidare bör länderna själva stå för samordningen och deras regeringar godkänna finansieringsprogrammen.

Naturligtvis måste bidrag ur budgeten kontrolleras ordentligt så att vi kan försäkra oss om att den ekonomiska förvaltningen är sund. Bundna medel för de berörda länderna inom ramen för FN eller Världsbanken kan kanske härvidlag vara en bra lösning. Min kollega Benita Ferrero-Waldner är för närvarande i Förenta staterna för att diskutera dessa frågor med Världsbankens ordförande James D. Wolfensohn.

Utöver det humanitära biståndet och biståndet till återuppbyggnad finns det en rad ytterligare åtgärder som behöver vidtas. Kommissionen har vidtagit åtgärder på olika områden: en förstärkning av EU:s samordning i krissituationer, skuldlättnader för de berörda länderna, åtgärder på handelsområdet −en av de frågor som tagits upp −t.ex. möjligheten att påskynda införandet av det nya allmänna preferenssystemet, förvarningssystem, satellitövervakning samt forskning och utveckling, förberedelser för krishantering samt åtgärder som gäller fiske, rättsliga och inrikes frågor, hälsa m.m. Vi undersöker en lång rad olika åtgärder. Särskilt viktiga är härvidlag förvarningssystem för katastrofer och förberedelser för krishantering. Jag anser också att förebyggande åtgärder är av avgörande betydelse. Den bästa hjälpen är att rädda liv.

Denna tragiska händelse måste vi alla i någon mån se som ett tillfälle och en skyldighet att skapa bättre organisatoriska förutsättningar och bättre samordning i katastrofsituationer. Vi delar uppfattningen att EU har ett globalt ansvar. Händelser av detta slag kan bara hanteras internationellt och på global nivå.

Låt mig än en gång understryka att kommissionen räknar med parlamentets stöd när det gäller att hjälpa länder och befolkningar i nöd.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.(1)

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl.12.00.

 
  

(1) Se protokollet.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy