Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 12 januari 2005 - Strasbourg

10. Transatlantiska förbindelser

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalandena av rådet och kommissionen om de transatlantiska förbindelserna.

  Schmit, rådet. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den europeiska säkerhetsstrategin är ett bevis på att våra transatlantiska förbindelser är unika och oersättliga. Genom att agera gemensamt kan EU och Förenta staterna utgöra en kraft att räkna med när det gäller att främja våra gemensamma värderingar i världen. I slutsatserna från Europeiska rådets möte i november betonas EU:s och Förenta staternas gemensamma ansvar inför så stora utmaningar som terrorismen, spridningen av massförstörelsevapen, fredsprocessen i Mellanöstern och bekämpningen av fattigdomen i världen.

Det luxemburgska ordförandeskapet är fast beslutet att genomföra dessa slutsatser. Jag är övertygad om att dagens debatt i kammaren kommer att underlätta för oss att fullfölja detta åtagande. Förbindelserna mellan EU och Amerika grundar sig på gemensamma intressen och på främjandet av sådana gemensamma värderingar som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. De stärks också av det ömsesidiga beroendet mellan de båda ekonomierna, vilket saknar motstycke i världen. Dessa faktorer förklarar tillsammans varför det transatlantiska samarbetet om de flesta stora frågorna, vare sig det handlade om Balkan, fredsprocessen i Mellanöstern, kampen mot terrorism eller icke-spridning, kunde fortsätta till och med när Irakkrisen var som värst.

De ekonomiska förbindelserna har fortsatt att utvecklas trots enstaka meningsskiljaktigheter. Förenta staterna och EU delar ett stort ansvar för den ekonomiska och monetära stabiliteten i världen. Det bör tilläggas att den senaste överenskommelsen om flygplanstillverkning visar på vår förmåga att lösa våra meningsskiljaktigheter i en anda av samarbete och partnerskap.

Även om förbindelserna har varit och fortfarande är mycket goda måste de ändå anpassas till förändringar inom tre områden. I morse påpekade Europeiska rådets ordförande att status quo inte är ett rimligt alternativ. För det första har slutet på kalla kriget lett till väsentliga förändringar i världsordningen. Transatlantisk enighet var en existentiell nödvändighet inför hotet från Sovjet. I dag har viktigare inslag tillkommit, nämligen valmöjlighet och politisk vilja. Tragedin den 11 september förändrade Amerikas syn på omvärlden och därför måste även vi ändra vår definition av begreppet gemensam säkerhet. Detta påverkar givetvis förbindelserna mellan Förenta staterna och resten av världen, även EU. EU:s omvandling till en mer politisk union som har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, en gemensam valuta och ett område med rättvisa och frihet kommer definitivt att avspeglas i förbindelserna med Amerika och förändra deras kvalitet och kraft. Alla dessa faktorer sammantaget innebär att av de tre hörnstenarna i förbindelserna med Förenta staterna – Nato, bilaterala förbindelser och förbindelserna mellan EU och Förenta staterna – blir den tredje allt viktigare.

I detta sammanhang får president Bushs besök i EU den 22 februari ytterst stor betydelse. Ordförandeskapet ämnar ta tillfället i akt att gjuta nytt liv i förbindelserna. Presidentens besök är en kraftfull politisk och symbolisk handling. Vi ser detta som en bekräftelse från Washington på de gemensamma intressen och värderingar som förenar Amerika och EU. Besöket måste förberedas noggrant och jag kommer att lägga stor vikt vid de ärade ledamöternas förslag om detta.

Vi förespråkar naturligtvis en pragmatisk och konstruktiv, men också målmedveten, strategi inför framtiden. Europeisk enighet är en av förutsättningarna för starka och balanserade transatlantiska förbindelser. Vi måste arbeta på detta. Det är dessutom viktigt att EU för fram sina egna tydligt formulerade initiativ.

EU måste också fortsätta att utveckla sin egen kapacitet, vilket angavs i den europeiska säkerhetsstrategin. De områden där EU och Förenta staterna inte samarbetar är få. I dag har jag inte tid att gå in på alla de aktuella politikområdena, men tre av dem är särskilt angelägna.

Det första området är konflikten i Mellanöstern, vars lösning är oerhört viktig inte bara för de inblandade utan också för EU och Förenta staterna. Vi arbetar för en sådan lösning inom ramen för kvartetten tillsammans med amerikanerna, FN och Ryssland. Den senaste utvecklingen i regionen innebär en unik möjlighet. Vi européer måste i likhet med amerikanerna uppmana israelerna och palestinierna att ta tillfället i akt att återuppta fredsprocessen och göra allt som står i vår makt för att bistå de båda parterna i deras strävan efter en rättvis och hållbar lösning. Jag vill tillägga att Hans-Gert Poettering, som talade i morse, betonade den politiska roll som EU måste spela för att uppnå den nödvändiga freden.

Den andra frågan rör Irak och framför allt landets framtid. Även om den situation som råder där är oerhört problematisk ligger det i allas intresse, särskilt EU:s, att Irak tar sig igenom denna kris. Valet i slutet av månaden kommer att äga rum under svåra förhållanden, men vi hoppas att man kan skapa de förutsättningar som krävs för att ett demokratiskt och oberoende Irak skall kunna få en ny start.

När det gäller Iran har EU och Förenta staterna, trots olika metoder och tillvägagångssätt, samma målsättning, nämligen att hindra landet från att utveckla kärnvapen. EU har fört mer omfattande förhandlingar med Iran och vi sätter stor tilltro till dem, inte enbart när det gäller kärnvapen. Resultatet av dem kommer att, eller skulle kunna, bli en stor framgång för EU:s utrikespolitik och strategi.

Slutligen handlar det om den katastrof i Asien som vi just har diskuterat och som tydligt belyser behovet av gott samarbete mellan EU och Förenta staterna när sådana tragedier inträffar. Erkännandet av FN:s centrala roll för att samordna hjälpen, som många av er har tagit upp och som EU förespråkade redan från början, har varit ett uppmuntrande tecken i den bemärkelsen att amerikanerna mycket snabbt accepterade detta. Washington och Bryssel har i stort sett samma uppfattning inom många områden, till exempel långsiktig stabilisering på Balkan, frågan om Afghanistan, huvuddragen i kampen mot terrorism, som måste vara förenliga med kraven på frihet och säkerhet, och återupptagandet av förhandlingarna inom ramen för Doharundan. Inom andra områden måste vi acceptera att vi har olika tillvägagångssätt, trots att vi delar samma målsättning. Iran är ett sådant område, vilket jag redan har påpekat.

Det finns helt enkelt områden där våra åsikter verkligen skiljer sig åt, bland annat klimatfrågan, Internationella brottmålsdomstolen och dödsstraffet. Vi måste försöka att nå en så bra lösning som möjligt på dessa meningsskiljaktigheter genom dialog, men vi måste också vara realistiska nog att inse att det inte alltid går. Låt oss då som vänner och partner vara ärliga nog att erkänna våra skillnader, men också se till att dessa inte påverkar förbindelserna i stort.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag har en sista kommentar. Det bästa beviset på de transatlantiska förbindelsernas mognad skulle vara om vi talade mindre om förbindelserna i allmänhet och mer om de uppgifter vi tar oss an i syfte att göra världen säkrare och skapa mer balans i den ekonomiska, sociala och ekologiska utvecklingen. Faktum är att tvåårsdagen av antagandet av den nya transatlantiska agendan, som infaller i år, ger oss anledning att fundera över förbindelsernas tillstånd och den institutionella processen. Ordförandeskapet beaktar gärna förslag som syftar till att förbättra förbindelserna på ett pragmatiskt sätt. Det är genom handling och utarbetandet av en god politik med hjälp av dialog och samarbete som vi bäst kan föra de transatlantiska förbindelserna framåt.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Potočnik, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill först och främst framföra ursäkter från kommissionären Benita Ferrero-Waldner. Hon beklagar verkligen att hon inte kan delta i den här diskussionen. Men skälet till det hänger samman med just denna diskussion. Enligt de ursprungliga planerna skulle hon ha deltagit men är nu på väg till Washington för möten med den nuvarande och framtida amerikanska administrationen, inklusive utrikesminister Colin Powell, den blivande utrikesministern Condoleezza Rice och den blivande rådgivaren i nationella säkerhetsfrågor, Stephen Hadley. Benita Ferrero-Waldner kommer att informera utskottet för utrikesfrågor om sitt besök den 25 januari 2005.

Kommissionen välkomnar tillfället att diskutera de transatlantiska förbindelserna med er på ett tidigt stadium under denna valperiod. En översyn av våra förbindelser med Förenta staterna står högt upp på vår politiska dagordning under de närmaste månaderna, och detta på goda grunder, eftersom utfallet kommer att ha stor betydelse för utvecklingen av de transatlantiska förbindelserna under de kommande åren. Diskussionen här i dag kommer därför lägligt.

Jag skulle vilja börja med att ta upp två klara och obestridliga fakta. För det första är förbindelserna mellan EU och Förenta staterna faktiskt unika och oersättliga. För det andra är balansräkningen när det gäller dessa förbindelser i grunden positiv.

Ekonomiskt sett har vi det största handels- och investeringsutbytet i världen, med siffror på 600 miljarder euro i handelsutbyte under 2003 och investeringar på 1 500 miljarder euro under 2002. Dessa investeringar har direkt eller indirekt bidragit till att skapa ca 12 miljoner arbetstillfällen på båda sidor av Atlanten. Men förbindelserna mellan oss omfattar mycket mer än det rent ekonomiska området, även om man i viss medierapportering fortfarande enbart fokuserar på tidigare meningsskiljaktigheter i fråga om Irak. Vi samarbetar med utomordentlig framgång t.ex. på Balkan, i Afghanistan och i Ukraina. Mot denna bakgrund står det klart att förbindelserna mellan EU och Förenta staterna måste anpassas till säkerhetssituationen och de föränderliga globala prioriteringarna. De måste också anpassas till förändringarna inom EU. Vi är övertygade om att stärkandet av EU:s utrikespolitik också kommer att öka och intensifiera våra förbindelser med Förenta staterna.

EU och Förenta staterna är i väsentliga stycken grundade på samma principer och värderingar: respekt för rättsstatsprincipen, demokratin, de mänskliga rättigheterna och naturligtvis den fria marknadsekonomin. Vi delar också många gemensamma intressen såsom kampen mot terrorism, främjandet av lösningar på regionala konflikter, förbindelserna med tredjeländer, främjandet av transatlantiska ekonomiska förbindelser, fullföljandet av WTO:s Doha-runda och skapandet av välstånd i hela världen. I många fall har vi samma strategi när det gäller att uppnå dessa mål. I andra fall har vi, trots att vi har samma målsättningar, olika sätt att ta itu med frågorna. Det finns också områden där våra uppfattningar skiljer sig diametralt åt, t.ex. hur klimatfrågorna bör hanteras och vissa aspekter av mänskliga rättigheter och internationell rätt.

När det gäller de viktigaste frågorna för EU och Förenta staterna i dag är det naturligt att börja med att ta upp våra multilaterala insatser i Indiska oceanen. Den mänskliga tragedi som nyligen inträffat har tydligt visat att endast ett effektivt internationellt samarbete är framgångsrikt i krissituationer. Stödet från EU och Förenta staterna har varit av vital betydelse och tillsammans har vi tjänat som ett gott exempel på en effektivt fungerande multilateralism. Vi vill fortsätta detta arbete för en effektiv multilateralism genom att nära samarbeta med Förenta staterna i frågor såsom reformeringen av FN och klimatförändringen.

Jag övergår nu till ett av de viktigaste områden där det finns meningsskiljaktigheter mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Min kollega Peter Mandelson meddelade i går att EU och Förenta staterna kommit överens om villkoren för att inleda förhandlingar om subventioner till den civila flygplanssektorn. Syftet med dessa förhandlingar, som kommer att pågå i tre månader, är att avskaffa subventionerna och införa en rättvis och marknadsbaserad konkurrens mellan Boeing och Airbus. Genom denna överenskommelse har EU och Förenta staterna visat sin vilja att lösa konflikten om handeln med stora civila trafikflygplan och att ägna tid och resurser åt detta i förhandlingar i stället för att fortsätta konflikten inom ramen för WTO. Detta är ett viktigt steg. Men det är bara inledningen på en process och inte något avslutande steg. Mycket arbete återstår. Kommissionen avser att nära samarbeta med medlemsstaterna och Airbus men också med Förenta staternas företrädare på handelsområdet för att komma fram till ett slutligt resultat som gör att Europas konkurrenskraft bibehålls inom denna viktiga sektor.

När det gäller regionala frågor skulle jag framför allt vilja peka ut tre områden som vi gemensamt prioriterar. För det första bör vi fördubbla våra ansträngningar att skapa fred i Mellanöstern när nu ett nytt palestinskt ledarskap utsetts. Det är av avgörande betydelse att vi genom kvartetten (EU, FN, Ryssland och Förenta staterna) tar till vara den positiva kraft som nu finns hos parterna för att försäkra oss om att färdplanen utan dröjsmål genomförs fullt ut.

För det andra måste vi fortsätta vårt gemensamma arbete med att hjälpa Irak att förverkliga demokrati, fred, välstånd och stabilitet. För det tredje har vi samma målsättning när det gäller att förhindra Iran från att utveckla kärnvapenkapacitet och vi bör båda göra vårt bästa för att se till att Iran fullt ut följer Parisöverenskommelsen.

Utan tvivel har många av er en känsla av att vi skulle kunna göra mer och arbeta bättre tillsammans. Kommissionen delar denna känsla. För att vårt samarbete med Förenta staterna skall kunna fortsätta att utvecklas på ett framgångsrikt sätt måste vi stå enade och vara konsekventa, effektiva och pragmatiska. Ett viktigt arbete har redan gjorts för att på nytt stärka banden mellan oss. Kommissionen bedömer för närvarande olika intressenters bidrag till diskussionen om hur det ekonomiska partnerskapet mellan EU och Förenta staterna skall kunna stärkas, och vi kommer att föreslå en strategi med konkreta åtgärder inför nästa toppmöte mellan EU och Förenta staterna senare i år.

Vi ser också över den institutionella ramen för våra förbindelser. Kommissionen kommer före vårens toppmöte mellan EU och Förenta staterna att lägga fram ett meddelande för parlamentet och rådet om ramarna för våra förbindelser och det ekonomiska partnerskapet.

Europaparlamentet spelar en viktig roll för att främja banden mellan EU och Förenta staterna. Vi har noga lyssnat till era åsikter i de frågor som gäller det transatlantiska nätverket för politik, och vi ser fram mot en allmän konstruktiv dialog med er om framtiden för det transatlantiska partnerskapet.

Ni är en viktig allierad för oss när det gäller att få detta partnerskap att blomstra och växa sig starkare under de kommande åren. Vi är övertygade om att en mer långtgående dialog mellan er och Förenta staternas kongress är avgörande för att stärka en god grund för våra bilaterala förbindelser.

Låt mig slutligen understryka att kommissionen fäster stor vikt vid president Bushs besök i Bryssel den 22 februari. Vi ser detta som ett viktigt tillfälle att ge partnerskapet förnyad kraft och fastställa gemensamma prioriteringar och uppgifter. Vi kommer att göra allt som står i vår makt för att se till att detta besök blir en framgång och att det blir en bekräftelse på det vi redan ser som lovande tecken på förbättrade förbindelser.

  Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (ES) Herr talman! Jag anser att man i debatten om de transatlantiska förbindelserna bör utelämna allt ideologiskt svammel och istället ägna sig åt att försöka ersätta den tidigare oenigheten med en nutida samstämmighet, vilket företrädaren för ordförandeskapet mycket riktigt har sagt.

EU och Förenta staterna har en gemensam historia, gemensamma värderingar och samma passion för frihet, och detta beror på att den transatlantiska länken är inskriven i EU:s genetiska kod.

Som både kommissionen och parlamentet har påpekat är det uppenbart att våra åsikter går isär i vissa frågor, till exempel Internationella brottmålsdomstolen, Kyotoprotokollet, utomterritoriella lagar och handelspolitik, som kommissionären nämnde för en stund sedan. Jag anser dock att vi måste lägga större vikt vid det som förenar oss än vid det som skiljer oss åt.

Som rådets ordförande sade är det tydligt att EU:s målsättningar när det gäller fred, stabilitet, kampen mot terrorism, massförstörelsevapen och så vidare bättre uppnås genom samarbete med Förenta staterna än genom uttalanden mot landet, vilket kommissionär Patten sade i ett tal nyligen. På samma sätt har Förenta staterna större möjlighet att uppnå sina mål genom samverkan med, inte opposition mot, EU.

Amerikanerna är ett beundransvärt folk: de utgör 3 procent av världens befolkning men producerar 30 procent av alla varor och tjänster, och de har lyckats skapa en politisk, ekonomisk och militär supermakt som bara kan jämföras med det romerska riket.

Jag anser att president Bushs kommande besök innebär en fantastisk möjlighet att återskapa den strategiska alliansen, det harmoniska partnerskapet mellan EU och Förenta staterna, och att säkerställa att de värderingar som vi båda står för – bland annat mänskliga rättigheter och grundläggande friheter – anammas i alla delar av världen, befästs och blir slagkraftiga.

  Wiersma (PSE), på gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Trots en hel del meningsskiljaktigheter måste vi snarast förbättra förbindelserna mellan USA och EU, som har blivit mer eller mindre frostiga. Paradoxalt nog är det George W. Bushs omval som öppnar för möjligheten att börja om på nytt när det gäller de transatlantiska förbindelserna. President Bush behöver trots allt, vilket han själv redan har antytt, EU:s hjälp för att under sin andra mandatperiod lyckas med kärnfrågan i utrikespolitiken, nämligen kampen mot terrorism och framför allt problemen i Mellanöstern. I det avseendet är USA:s och EU:s intressen i stort sett desamma, trots att klyftan mellan oss ibland tycks djupare än någonsin. Vi har några svåra år bakom oss, särskilt med tanke på Irak. President Bush har uttryckt sin önskan om att stärka förbindelserna med sina europeiska partner, och i det avseendet välkomnar vi varmt hans besök i Europa nästa månad.

Båda sidor måste anstränga sig om förbindelserna skall kunna förbättras. Amerikanerna måste i högre grad än tidigare ta hänsyn till sina europeiska partners åsikter, men EU måste i sin tur vara villigt att låta de tidigare meningsskiljaktigheterna tillhöra det förflutna. Vi hoppas därför att amerikanerna omprövar förbindelserna med sina europeiska partner. Vi är också försiktiga och till och med något skeptiska, eftersom det i nuläget inte finns några konkreta tecken på verklig förändring från amerikanernas sida. Därför är jag övertygad om att vi inom en snar framtid även i denna kammare kommer att föra ännu mer omfattande debatter om de transatlantiska förbindelserna när det blir dags att diskutera ett initiativbetänkande i frågan. Vi anser att EU måste anta en tydlig gemensam ståndpunkt som kan ligga till grund för en dialog med Förenta staterna om hur man tillsammans skall hantera problemen i världen. Debatten om de transatlantiska förbindelserna hänger därför nära samman med den europeiska debatten om vår egen gemensamma utrikespolitik. I det avseendet kan man inte bortse från de ibland grundläggande meningsskiljaktigheterna om hur de globala problemen skall hanteras. Det faktum att ett antal frågor, bland annat Kyotoprotokollet, Internationella domstolen i Haag samt frågorna om nedrustning och icke-spridning, också kommer att tas upp under de närmsta åren är för oss en viktig del i debatten. Många gånger är skillnaderna inom alla dessa områden fortfarande enorma.

Legitimiteten i internationella ingripanden är en av de frågor som vi faktiskt vill ta upp, där meningsskiljaktigheterna i de senaste årens debatter har varit avgörande. Den ledande principen i EU:s utrikespolitik är multilateralism. Vi anser fortfarande att ett beslut om ingripande skall fattas av FN och inte av enskilda länder eller sammanslutningar av länder. EU bör försvara denna ståndpunkt och vi måste prioritera reformeringen av FN så att organisationen blir en verkligt slagkraftig och representativ plattform. Detta görs företrädesvis tillsammans med amerikanerna, men vi får inte dra oss för att lägga fram våra egna förslag.

  Malmström (ALDE), för gruppen. – Herr talman! Värdegemenskapen mellan EU och USA är stor. Vi har många historiska band och det finns en stor tacksamhet gentemot USA som har hjälpt oss många gånger. Tillsammans har vi ett stort ansvar att arbeta för fred, demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen och ett gemensamt intresse av ett nära och tätt samarbete i kampen mot terrorismen, för global säkerhet, nedrustning och fungerande internationella institutioner.

Det är ingen hemlighet att det finns djupa skiljaktigheter när det gäller synen på krigsförbrytartribunalen, Kyoto, multinationella avtal, behandlingen av fångarna på Guantánamo, en del handelsfrågor och dödsstraffet. Det är viktiga frågor för EU och för våra medborgare, och de finns alltid närvarande i diskussionerna med USA.

I samband med Irak har också relationerna blivit väldigt ansträngda och vi kan diskutera i evighet – och det har vi gjort i denna kammare – vad som gick fel, hur och varför. Vi måste lägga det bakom oss och tillsammans ta ansvar för att det irakiska folket skall kunna åtnjuta fred, säkerhet och demokrati. Möjligheterna till en nystart i fredsprocessen i Mellanöstern har också ökat efter det palestinska valet. Här kan EU och USA tillsammans spela en viktig och konstruktiv roll.

Vi har ett mycket viktigt halvår framför oss. De två toppmötena mellan EU och USA måste leda till en nytändning i vår relation. Tillsammans kan vi åstadkomma mycket. Det var roligt att höra de luxemburgska ambitionerna, även om ordförandeskapet just nu inte har på sig hörlurarna. Vi hoppas att Bush II-administrationen skall inse att det finns mycket att vinna på ett förtroendefullt samarbete med Europa.

EU måste också göra stora ansträngningar och därför är jag glad över den konstruktiva ton som finns här. Vi måste formulera en tydlig strategi på kort och lång sikt för vad vi vill åstadkomma och hur. Ett antal sakfrågor har nämnts, men också hur vi skall upprätta en frihandelszon och en transatlantisk parlamentarisk församling. EU har partnerskap med de flesta länder i världen. Det är märkligt att vi har ett sådant fluffigt avtal med just detta land, vår allra närmaste granne och vår viktigaste partner. Därför ser jag fram emot det som ordförandeskapet och kommissionen skall presentera för parlamentet inom kort.

  Özdemir (Verts/ALE), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Flodvågskatastrofen i Sydostasien har visat oss att världens behov av samarbete mellan européer och amerikaner är mycket stort. Även om de båda utan tvekan har olika förmågor kan de, när de förenar sina krafter, erbjuda världen den viktiga hjälp som den behöver.

Katastrofen har dock också visat att det finns ett trängande behov av närmare samarbete mellan oss. En vänskap måste tåla kritik och uppriktighet. Jag kommer säkert inte med något nytt om jag räknar upp de avgörande frågor som vi gång på gång måste föra upp på dagordningen. Från Kyoto till Guantánamo via Internationella brottmålsdomstolen: dessa problem måste och skall vi ta upp med våra amerikanska vänner, men vi vill också vara rättvisa och ge president Bush en chans att reparera förbindelserna under den andra mandatperioden. Vi välkomnar hans uttalande om att han lägger särskild vikt vid EU.

Vi vill inte heller bortse från att samarbete, trots alla de svårigheter som vi har haft och fortfarande har, ger goda resultat inom många områden. Samarbete, vare sig det är mellan stater, mellan expertgrupper eller genom medborgarinitiativ, fungerar fantastiskt väl inom många områden, även inom affärsvärlden och ekonomin. När det gäller framtiden står vi inför många svåra utmaningar: konflikten mellan Israel och Palestina måste lösas, mullaregimen i Iran måste avsättas, men vi måste också bekämpa hungersnöd och sjukdomar. Här måste vi samarbeta, för världen är inte rustad för unilateralism.

  Pflüger (GUE/NGL), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman! Den 22–23 februari kommer USA:s president George W. Bush att besöka Europa där han efter ett besök i Bryssel kommer att tas emot av Tysklands förbundskansler i Mainz. Det gläder mig att det kommer att hållas demonstrationer i samband med denna krigsförbrytares besök och jag kommer själv att tala vid demonstrationen i Mainz. En del människor är förvånade över att de transatlantiska förbindelserna nu är så goda, men det beror enbart på att EU:s politik inte på något avgörande sätt skiljer sig från den amerikanska regeringens linje. Debatten om EU:s konstitutionella fördrag visade tydligt att de europeiska stats- och regeringscheferna vill att även EU skall bli en global och till och med militär aktör. Två exempel på detta är militariseringen av EU, som innefattar ett uttryckligt åtagande om upprustning i det nya EU-fördraget, samt det faktum att den ekonomiska och monetära politiken grundar sig på nyliberala principer. Jag anser att ett transatlantiskt partnerskap som leder till att EU blir en världsmakt, som oftast samarbetar men som ibland konkurrerar med USA, vore ett mardrömsscenario.

  Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! När president Bush nu inleder sin andra mandatperiod krävs en viss realism och upplyst egennytta från EU:s institutioner när det gäller de transatlantiska förbindelserna. Dessa egenskaper är värdefulla och institutionerna är i trängande behov av dem. Det är mycket riktigt bara Förenta staterna som kan säkerställa någon form av ordning i vår komplicerade och oförutsägbara värld. FN kan det absolut inte. Tänk bara på de nyligen inträffade massmorden i Darfur i Sudan. Det är också Washington som säkerställer Natos fortsatta existens så att EU i dag inte behöver frukta sedvanliga militära hot. Dessutom kan EU faktiskt inte mäta sig med Förenta staterna när det handlar om att bekämpa terrorism och spridningen av massförstörelsevapen.

En viss realism och upplyst egennytta på denna sida Atlanten kräver sannerligen stabila och vidsynta transatlantiska förbindelser. Jag hoppas verkligen att denna strävan blir allmänt accepterad inom alla EU-institutioner, även här i parlamentet. Under tiden hoppas vi nu att president Bushs besök i Bryssel blir givande. Jag tillönskar rådet och kommissionen mycket kraft och engagemang inför detta besök.

  Ó Neachtain (UEN), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Så vitt jag vet omfattar de transatlantiska förbindelserna inte bara förbindelserna med Förenta staterna utan även de med Kanada. Efter att ha lyssnat på den här diskussionen skulle man inte tro att så är fallet. Som ordförande för parlamentets delegation för förbindelserna med Kanada inser jag dock till fullo vilken vikt den kanadensiska regeringen fäster vid sina förbindelser med de 25 medlemsstaterna i EU. Det är viktigt att vi fortsättningsvis bibehåller dialogen på en hög nivå −på toppmötes- och ministernivå −när det gäller att behandla de viktiga frågor som Europeiska gemenskapen står inför.

Den nya dagordningen för partnerskapet mellan EU och Kanada infördes under det irländska ordförandeskapet i Ottawa den 18 mars 2004. I enlighet med den har det tillsatts en samordningsgrupp som skall se till att beslut i alla frågor som gäller förbindelserna mellan Kanada och EU genomförs snabbt och effektivt på politisk nivå. Genom en sådan förstärkt dialog blir det möjligt att på ett mer strategiskt, uthålligt och konsekvent sätt ta upp alla frågor som rör Kanada och EU inom allt vidare fält. Bland dessa ingår frågor som rör miljön, rättsliga frågor och säkerhetsfrågor, migration och integration, fiske, utbildning, kultur, ungdomsutbyte och transportsäkerhet.

Vi kommer att tillsammans verka för att kontakterna mellan Kanadas internationella utvecklingsorgan och de EU-organ som ansvarar för utvecklingsbistånd ökar och sker på en högre nivå, så att vi kan lägga fram gemensamma förslag till åtgärder.

Globala frågor om fred och säkerhet behandlas bäst inom ramen för ett effektivt multilateralt system i ett EU som samarbetar med Förenta staternas regering och den kanadensiska regeringen och våra partner inom FN när det gäller att bekämpa internationell terrorism, ta itu med fattigdomen i världen och främja de demokratiska värderingarna. Vi vet vilka utmaningar vi kollektivt står inför, så låt oss anta dem.

  Czarnecki, Ryszard (NI).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! De transatlantiska förbindelserna ligger till grund för både EU:s och Amerikas framtid, särskilt med tanke på det ökande inflytandet från länder som Kina, Indien, faktiskt hela Asien och dessutom från Latinamerika, särskilt Brasilien. Ett rivalitetsförhållande mellan EU och Amerika är ett drömscenario för EU:s och Förenta staternas fiender, och detta borde kanske de demonstranter i Mainz som Tobias Pflüger talade om hålla i minnet. Jag säger detta som företrädare för ett land där en överväldigande majoritet av medborgarna var emot Irakkriget men samtidigt är för nära förbindelser mellan EU och USA.

Situationen är nu en annan, eftersom den avgående/tillträdande president Bush inte längre kandiderar för en andra mandatperiod. Han måste inte längre övertyga amerikaner och européer om att han hade rätt i Irakfrågan och kommer därför att vara öppen för argument som den gamla kontinenten, dvs. EU, lägger fram. Åtta av de länder som nyligen kom med i EU har dessutom av tradition haft bättre och djupare förbindelser med Amerika än delar av det ”gamla” EU. Detta innebär en ny och bättre prognos för konvenansäktenskapet mellan EU och Amerika och vi vet av erfarenhet att sådana äktenskap håller mycket längre än kärleksäktenskap. EU är ingen Julia Capulet, en presidentens landsman, och USA är ingen Romeo. Det som behövs är samarbete och strategiskt partnerskap mellan USA och EU.

  Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Våra förbindelser med Förenta staterna bygger på tre faktorer: gemensamma intressen, gemensamma värderingar och konkurrens.

Konkurrensen måste organiseras på ett omdömesgillt sätt och den ekonomiska konkurrensen är av största betydelse. Våra gemensamma intressen grundar sig på en strävan att maximera säkerheten. Detta omfattar den utrikespolitiska säkerheten, kampen mot terrorism och andra frågor, bland annat de stora miljöfrågorna, som måste lösas. När det gäller konkurrensen innebär detta också att de stora industriländerna i Europa och Nordamerika måste gå samman, inte på de fattigas bekostnad, utan genom att skapa en gemensam och rättvis ram, vilket är en nödvändig förutsättning för en fredlig värld. Våra grundläggande värderingar är desamma, trots de konflikter som ibland uppstår i samband med de praktiska frågorna.

Vi i Europa har klarat oss mycket bra genom en kombination av dessa tre faktorer, och det är tack vare dessa förbindelser som detta vårt Europa i stort sett är fritt i dag. Vi måste göra helt klart att vi inte bygger upp EU i motsatsförhållande till Förenta staterna, utan för att stärka unionen så att den än en gång kan bli Förenta staternas partner, eftersom detta är något som bara de starka kan bli.

Det finns dock en annan aspekt som måste beaktas. EU har fördrag, associeringsavtal och liknande med nästan alla länder i världen, och amerikanerna har Nafta, APEC och andra överenskommelser, men bortsett från Nato finns inget kontraktsavtal mellan EU och Amerika. Vi bör därför skapa en transatlantisk marknad, som skulle vara viktig på många sätt, till exempel för att organisera konkurrensen på ett omdömesgillt sätt som inte strider mot multilaterala ramar, för att gemensamt skydda våra intressen och för att försvara våra grundläggande värderingar. Jag anser att detta är en av våra största utmaningar.

I dag antog vi konstitutionen. Victor Hugo sade en gång att han drömde om en gemensam församling som skulle förena Europa i fred och upprätthålla förbindelserna med den andra stora demokratin på andra sidan Atlanten. Jag menar att detta måste vara vår målsättning, särskilt en dag som denna då vi just har röstat för konstitutionen.

  Mann, Erika (PSE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Mitt anförande kommer i mångt och mycket att följa samma linje som Elmar Broks anförande, även om jag kommer att uppehålla mig mer vid ekonomiska förbindelser.

Resolutionen innehåller ett stycke där tanken om en transatlantisk marknad behandlas, ett förslag som redan har förts fram i flera av parlamentets resolutioner. Detta är en oerhört enkel idé, som bygger på antagandet att vår ekonomiska integration är mycket djupare än vi är medvetna om och uppfattar den, men också på antagandet att den ekonomiska integrationen främjar en hälsosam tillväxt och tryggar sysselsättningen på båda sidor av Atlanten och därmed gör det möjligt för oss att bidra till att hela världen får del av denna välfärd. Detta gäller såväl den multilaterala som den bilaterala agendan.

Vad vi däremot saknar är en rationell politisk syn på den ekonomiska och sociala verkligheten. Detta innebär att vi inte kan fortsätta med enbart den nuvarande nya transatlantiska agendan, särskilt inte den positiva ekonomiska agendan, som är alltför teknisk och opolitisk och som dessutom är omöjlig att göra begriplig för allmänheten. Agendorna måste därför förändras och vi måste utforma någon slags plan, idé eller strategi som skall ligga till grund för den transatlantiska marknaden.

Det är därför inget frihandelsområde som behövs utan en verklig harmonisering av de båda ekonomierna, vilket i praktiken faktiskt redan har skett. Vi måste ta till oss avsikten med den inre marknaden, inse de verkliga förhållandena, erkänna de geopolitiska och geostrategiska förändringar som har ägt rum i världen och utgå från samma modell som redan används inom konkurrens och handel, där experter samarbetar över Atlanten.

Man behöver bara titta på de siffror som finns och på berörda kommissionsdokument, t.ex. Joseph Quinlans och Dan Hamiltons rapport, så upptäcker man att de ekonomiska förbindelserna för närvarande är mycket täta. Bara för att ta ett exempel: de amerikanska investeringarna i Nederländerna 2003 låg på ungefär samma nivå som amerikanska företags totala investeringar i hela Asien. Jag hoppas att detta exempel skall få parlamentets ledamöter att agera och jag hoppas att vi kan bygga vidare på det och börja samarbeta ordentligt.

  Morillon (ALDE). – (FR) Herr talman! Efter valet av Mahmoud Abbas och bildandet av en ny israelisk regering som påstås vara för ett tillbakadragande har hoppet tänts på nytt om att fredsprocessen äntligen skall kunna gå framåt. Det är ett bräckligt hopp och den möjlighet ni nämnde, herr rådsordförande, är mycket begränsad.

Jag vill att våra transatlantiska förbindelser skall befästas genom det bestämda åtagande som Europeiska unionen och Förenta staterna måste göra om att inte låta denna möjlighet gå förlorad. Den nye palestinske presidenten måste verkligen ges ett starkt stöd för sin uttalade vilja att bekämpa våldet, så att dialogen kan återupptas. Detta modiga ställningstagande kommer dock att bli ohållbart om inte presidenten snart, och då menar jag före sommaren, ges tydliga indikationer om att denna hållning inte på något sätt är detsamma som en kapitulation. Vi har alltid vetat att ingen kommer att stå som segrare eller förlorare när denna långvariga och smärtsamma konflikt väl är över.

Med rätta eller inte anser arabvärlden att amerikanerna har tagit Israels parti. Det är därför förväntningarna, inte bara i Palestina, är så höga på att Europeiska unionen skall kunna bidra till en balanserad syn på frågan och stå som en fristående garant. Därför förväntar vi oss av er, herr rådsordförande, framför allt inom detta område och nu mer än någonsin, att detta nödvändiga kompletterande inflytande skall förstärkas och aktiveras för fredens skull och för att stärka de transatlantiska förbindelserna, vilket är nödvändigt.

  Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! De transatlantiska förbindelsernas utveckling präglas av Förenta staternas och Europeiska unionens samlade imperialistiska politik gentemot folken. Tillsammans har ni släppt lös tre krig mot folken. Det är den första och största bedriften.

För det andra har vi den gemensamma politiken att gynna och stärka storföretagens intressen – uppdelning och konkurrens för att fördela marknader och inflytandesfärer. De beslut som fattades vid toppmötet i Dublin ledde till att Natostyrkorna i Bosnien ersattes med EU-styrkor, att den aggressiva planen för Mellanöstern godkändes, att ockupationen av Irak ratificerades och legaliserades, att en terrorpolitik mot folken fick stöd och att nya antidemokratiska metoder infördes, t.ex. biometriska data, globala personregister och mycket annat. En samlad attack mot pensionssystem och arbetsrätt beslutades också, liksom inrättandet av ett generösare handlingsutrymme för storföretagen.

Översynen av det transatlantiska program som debatteras är ett uttryck för europeiska och amerikanska storföretags krav på upptrappade åtgärder mot den lilla människan och på en aggressiv politik. Detta är skälet till att arbetstagarna och folken i Europa inte gör sig några illusioner om Europeiska unionen och Förenta staterna. Till och med här i parlamentet erkänner ni att dessa båda parter delar samma värderingar.

Avslutningsvis vill jag säga att George Bush är på väg, men han kommer att få en makaber eskort i form av de hundratusentals oskyldiga irakiska civila som har mördats. Europas folk kommer ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Piotrowski (IND/DEM).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Ledande EU-politiker i hela unionen och även här i parlamentet har gjort vissa uttalanden och uttryckt vissa åsikter som innebär att den roll som Förenta staterna har spelat i Europas historia underskattas. Dessa politiker underskattar också betydelsen av denna roll, både under de senaste decennierna och i dag. Sådana uttalanden och åsikter bör betraktas som ytterst oansvariga, eftersom det transatlantiska samarbetet ger oss en möjlighet att finna gemensamma svar på de globala hot som mänskligheten står inför, t.ex. fattigdom, naturkatastrofer och miljöförstörelse. Det gör det också möjligt för oss att samarbeta för att bekämpa aids och terrorattentat.

Dessvärre saknar Europeiska unionen möjlighet att hantera de globala politiska och ekonomiska utmaningarna på lämpligt sätt, både i sin nuvarande utformning och i den superstatsutformning som beskrivs i utkastet till konstitution och som präglas av byråkratiskt paragrafrytteri, slösaktighet och tröghet. Amerikanerna vidtar effektiva åtgärder och har en fri marknad, medan vi bara har en dålig efterapning av detta i form av Lissabonstrategin. Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna bör inte präglas av stereotyper, en omotiverad känsla av överhöghet eller en vilja att konkurrera till varje pris, utan av politisk realism, och vi bör bedriva ett praktiskt transatlantiskt samarbete i stället för att sitta fast i tomma plattityder.

  Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Det är ytterst viktigt att vi då och då reflekterar över tillståndet hos de transatlantiska förbindelserna. De senaste åren har inte bidragit till att förbättra våra förbindelser med Förenta staterna. Detta beror otvivelaktigt i hög grad på USA:s ingripande i Irak, men det finns också andra problem, t.ex. de oacceptabla påtryckningarna från USA:s administration och presidenten själv om att Turkiet skall beviljas medlemskap i Europeiska unionen.

Jag tror inte att det gynnar den transatlantiska dialogen att en av parterna lägger sig i den andra partens interna politiska angelägenheter. Med detta sagt måste vi också medge att det här i parlamentet finns en viss grundläggande antiamerikanism, som verkligen inte underlättar saker och ting. Europa och Förenta staterna delar samma värderingar, t.ex. demokrati, mänskliga rättigheter och fri marknadsekonomi. Dessa värderingar kallas också universella, men i själva verket är de västerländska eller snarare europeiska.

Vi har också flera gemensamma fiender. Det handlar framför allt om hotet från islamisk terrorism, även om åsikterna om hur detta problem skall hanteras går isär. I detta avseende får vi inte hänga upp oss för mycket på multilateralism i motsats till unilateralism. I praktiken innebär multilateralism ofta att vi gömmer oss bakom organ som FN, så att det i praktiken inte händer särskilt mycket eller ingenting alls i slutändan.

Vi bör inte klandra amerikanerna för vår svaghet på det militära eller utrikespolitiska området, där har vi bara oss själva att skylla. Vi skulle kunna följa deras exempel. Ta bara flodvågen i Sydostasien. Den amerikanska militären var mycket snabbt på plats för att ge praktiskt stöd. Europeiska unionen var på plats i form av kommissionär Louis Michel, som var där för att överblicka skadorna och dela ut några påsar ris inför TV-kamerorna. Kontrasten var upprörande och talade sitt tydliga språk.

  Elles (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag instämmer med dem, särskilt vår talesman José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, som har sagt att frågan om de transatlantiska förbindelserna nu bör fokuseras på vad vi har gemensamt och inte på våra olikheter, som vi alla är medvetna om och som många talare har nämnt. Det är nu dags att se framåt med hopp, inte att se bakåt i vrede.

Kan inte kommissionen, rådet och parlamentet, inför besöket av Förenta staternas president nästa månad, tänka ut tre viktiga områden där vi skulle kunna samarbeta på det sätt som anges i vår gemensamma resolution om en åtgärdsgemenskap? En åtgärdsgemenskap som strävar efter att utveckla ett fredsinitiativ i Mellanöstern, en åtgärdsgemenskap som syftar till att skapa global säkerhet i kampen mot den internationella terrorismen och att samarbeta på området för utvecklingsbistånd och när det gäller att möta de nya globala utmaningarna till följd av katastroferna i Mellanöstern som rådets ordförande nämnde. Sist men inte minst, en åtgärdsgemenskap som tar till sig de idéer som kommissionen förhoppningsvis kommer att lägga fram för att stärka det ekonomiska partnerskapet. Det vill säga de idéer som parlamentet flera gånger har understött om att fullfölja den transatlantiska marknaden och fastställa ett datum till 2015, så att vi verkligen kan engagera parterna på båda sidor om Atlanten att åstadkomma en transatlantisk marknad som är fri från handelshinder.

Sist men inte minst: kommissionen kommer att lägga fram sin översyn av den nya transatlantiska agendan. Vi i parlamentet har vid många tillfällen, också i den gemensamma resolutionen, insisterat på att vi skall ta tillfället i akt att förstärka dessa förbindelser och synliggöra dem för folken på båda sidor om Atlanten och inte, som är fallet med den nuvarande nya transatlantiska agendan, utesluta de politiska samfunden. Vi måste hitta ett sätt att sammanföra alla aktörer i ett s.k. partnerskapsavtal, för om de båda nytillträdda förvaltningarna på båda sidor tar tillfället i akt att skapa ett nytt, starkare transatlantiskt partnerskap i samband med besöket av Förenta staternas president, är jag säker på att detta kommer att gynna oss alla.

  Hamon (PSE). – (FR) Herr talman! För att bygga upp ett verkligt partnerskap krävs minst två parter. Kan vi därmed vänta oss en annan politik från George Bush under hans andra mandatperiod än den unilaterala politik han bedrev under sin första? Sättet att hantera krisen efter flodvågen i Sydostasien tyder inte på det. Bushadministrationens första åtgärd var att föreslå att en koalition av givarländer skulle inrättas, givetvis kring Förenta staterna, i stället för att underordna insatserna FN:s befogenhet. Den europeiska tolkningen av detta initiativ är att det är ett utslag av att ingenting har förändrats sedan den förra mandatperioden.

EU måste tala till Förenta staterna som till en kär vän: ”Du skärmar av dig, din politik leder till att du isoleras.” Inga koalitioner i världen kommer att kunna göra någonting åt det. Man kommer inte att kunna skyla över den djupa förtroendekrisen hos den allmänna opinionen i Förenta staterna. En fransk essäist sammanfattade denna allmänna stämning så här: Förenta staterna håller på att utvecklas till ett problem för världen. Vi var mer vana vid att se dem som en lösning.

Låt amerikanerna försvara sina intressen, låt dem med kraft försvara sin säkerhet – ingen kommer att anklaga dem för det. Vad som däremot väcker tvivel är de messianska och ideologiska skäl som USA:s administration anför för sitt ingripande i Irak. Dessa tvivel uppstår när kränkningar av de mänskliga rättigheterna omfattar samtliga krigförande parter i Irak, och tvivlen omvandlas till djup oro när hela befolkningar grips av hat mot västvärlden till följd av ett bristfälligt genomtänkt militärt ingripande där man uppenbarligen hade underskattat det irakiska folkets motstånd mot den övergång till demokrati som Pentagon planerat.

Amerikanerna har dock inte alltid förespråkat en sådan strategi. Tidigare valde de att inrikta sin utrikespolitik på att främja samförstånd och ett slags allmänintresse. De föredrog enighet framför tvång och agerade inom ramen för ett multilateralt sammanhang. Därigenom gjorde Förenta staterna sin plikt som världens främsta supermakt och kunde stärka sitt inflytande.

Det amerikanska ingripandet i Irak satte punkt för detta, men det är inte för sent att ändra sig, förutsatt att amerikanerna själva tar initiativet till det. Först och främst måste Förenta staterna normalisera sitt förhållande till FN. FN är det enda organ som är behörigt att besluta om ett internationellt militärt ingripande, och vi måste uppmana Förenta staterna att göra gemensam sak med EU och uttala sitt stöd dels för multilateralism och respekt för internationell lagstiftning, dels för en reform av FN, framför allt av säkerhetsrådet och dess sammansättning.

  Szent-Iványi (ALDE). – (HU) Det är inte bara nödvändigt utan också möjligt att förstärka de transatlantiska förbindelserna nu. Förbindelserna får inte baseras på konkurrens och egenintresse, utan enbart på gemensamma intressen och värderingar. Ett jämställt partnerskap behövs, men för detta krävs ett starkt och enat EU som är handlingskraftigt. Utan ett sådant EU kan vi inte dra några fördelar av de transatlantiska förbindelserna. Vi skall inte sticka under stol med att vi har våra meningsskiljaktigheter och intressekonflikter, men vi måste inse att vi har ett gemensamt intresse av de viktigaste frågorna, t.ex. kriget mot terrorism, kampen mot spridning av kärnvapen, Dohaprocessen och till och med frågan om klimatförändringar. Jag menar att det nu finns en möjlighet att väcka nytt liv i våra förbindelser. President Bushs kommande besök kan på nytt bekräfta denna möjlighet och vi måste också göra vårt yttersta för att inte låta denna möjlighet gå oss ur händerna.

  Klich (PPE-DE).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! President Bushs ståndpunkt när det gäller de stora internationella politiska utmaningarna under hans andra mandatperiod kommer sannolikt att se något annorlunda ut jämfört med hans ståndpunkt under den första. Den kommer troligen att bli mindre unilateral, mer politisk, mindre inriktad på att använda våld och mer öppen för dialog med internationella organ. Detta gör presidentens besök i Bryssel i februari ännu viktigare, och som Nicolas Schmit sade bör det fungera som en viktig drivkraft för mer öppna transatlantiska förbindelser. Besöket bör även ge oss en möjlighet att sätta oss in i USA:s planer för de kommande fyra åren och ge uttryck för de förväntningar som vi inom EU har. I detta avseende vore det lämpligt om president Bush kunde tala här i kammaren. Han företräder trots allt EU:s viktigaste bundsförvant, så varför skulle han inte inbjudas att tala här?

Vid middagstid röstade vi om resolutionen om ett konstitutionellt fördrag. Konstitutionen behövs verkligen för att skapa en europeisk identitet, men det finns krafter i Europa som genom billig antiamerikanism vill skapa en gemensam europeisk identitet som står i motsatsställning till Förenta staterna. Det är inte den vägen vi bör välja. Europa och Förenta staterna förenas av gemensamma värderingar, men också av sin historia, sitt kristna arv och sina gemensamma strategiska intressen. Detta får vi inte glömma bort när meningsskiljaktigheter uppstår. Vi får heller inte glömma det när vi står inför nya utmaningar, eftersom vår säkerhet också hänger på att vi kan finna ett klokt sätt att hantera dessa utmaningar.

Jag menar att det finns tre viktiga områden där Förenta staterna och EU bör stå sida vid sida under 2005. Mellanöstern och behovet av fredliga lösningar liksom den gemensamma säkerheten har redan nämnts. Jag skulle också vilja betona att vi måste uppmärksamma Östeuropa, dvs. Ukraina, Vitryssland och Moldavien, och även vår gemensamma oro för de antidemokratiska strömningarna i Ryssland. Europeiska unionen och Förenta staterna bör samarbeta för att sätta igång demokratiseringsprocessen i länder där så ännu inte har skett, t.ex. i Vitryssland, och stödja de demokratiska krafterna i de länder där övergången till demokrati redan har inletts, t.ex. i Ukraina.

  D'Alema (PSE). – (IT) Herr talman! Vi vill att EU skall vara vän med Förenta staterna. Inga globala problem kan lösas utan samarbete mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Vi menar därför att det är rätt att ta vara på den möjlighet som ges i form av nya signaler från USA:s administration om att blåsa nytt liv i samarbetet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Mot denna bakgrund blir president Bushs besök verkligen en viktig händelse.

Amerikanska beslut har visserligen haft stor betydelse för de senaste årens problem, men splittringen inom EU och vår oförmåga att föra fram vår ståndpunkt har också varit en bidragande faktor. Jag vill därför understryka att George Bush måste mötas av ett EU som står mer enat, som håller fast vid sina principer och som är stolt över sin identitet. Vi måste betona de saker vi har gemensamt med Förenta staterna – frihet, ekonomisk frihet och demokrati – men också de saker som skiljer oss åt, åtminstone när det gäller den aktuella utvecklingen på dessa områden – multilateralism, lagens företräde framför våld och därmed företräde för de internationella institutionerna, som måste reformeras, avskaffande av dödsstraffet samt miljöskydd.

EU måste kunna påverka Förenta staternas beslut, vilket EU kommer att kunna göra om det står enat, om det inte splittras mellan en traditionell, resultatlös antiamerikanism och valet att raskt ta den vinnande koalitionens parti. Eller den villiga koalitionen, snarare, för den är ingen vinnare, vilket katastrofen i Irak visar. EU bör därför vara sig självt, stå enat och hålla fast vid sina principer. Detta är den bästa utgångspunkten för mer fruktbara och konstruktiva transatlantiska förbindelser.

  Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Förbindelserna mellan Förenta staterna och EU befinner sig i ett kritiskt skede. Efter kommunismens fall har Förenta staterna och Nato i stället börjat rikta blickarna mer mot Centralasien, medan EU utformar sin egen strategi för försvarssamarbete. Det finns många frågor där Förenta staterna och EU är oense, men de två parterna måste nu inse detta faktum och börja diskutera dem. Det är viktigt att de framtida transatlantiska förbindelserna bygger på dialog, inte på konfrontation.

Även om terrorattackerna kanske har lett till en starkare känsla av solidaritet mellan européer och amerikaner har de också illustrerat skillnaden i sättet att tänka och handla. Förbindelserna är trots detta unika och bygger inte bara på gemensamma intressen och värderingar utan också på konkurrens. I globala frågor måste EU och Förenta staterna fördjupa sitt samarbete. Samarbetet måste öka kring miljöfrågor, naturkatastrofer och humanitära katastrofer. EU och Förenta staterna bör tillsammans finansiera och bygga upp effektiva system för tidig varning i riskområden.

Slutligen vill jag säga att jag uppskattar att president Bush kommer att besöka Bryssel i samband med att hans andra mandatperiod inleds.

  Buzek (PPE-DE). – (PL) Tack så mycket, herr talman! Polen har goda skäl att sätta särskilt värde både på Förenta staternas närvaro på den europeiska kontinenten och på samarbetet mellan EU och Förenta staterna. Detta beror på vår geopolitiska situation och våra historiska erfarenheter. Samtidigt strävar dock Polen efter att vara en hängiven och mycket trovärdig medlem i Europeiska gemenskapen. Vi känner oss europeiska och vi anser att vår framtid är nära förbunden med Europeiska unionens framtid. Därför har vi en tydlig skyldighet att verka för att uppnå bästa möjliga förbindelser mellan EU och Förenta staterna, eftersom vi är medvetna om det speciella värdet av sådana kontakter. Syftet med dessa förbindelser är säkerhet och stabilitet, både inom och utanför det euroatlantiska området. Ett annat sätt, kanske rentav det viktigaste sättet, att garantera denna säkerhet och stabilitet är att stödja demokratin så snart det uppstår en möjlighet att uppnå sådan demokrati. Detta bottnar i en tro på våra värderingar och övertygelsen att det bästa sättet att garantera stabilitet och säkerhet är att ge makten åt medborgarna.

Vilka krav måste uppfyllas för att demokrati skall kunna uppnås? För det första måste företagen acceptera det stöd de erbjuds. För det andra måste grundorsakerna till hoten mot stabiliteten undanröjas, vare sig de är ekonomiska eller sociala. Slutligen, och detta är viktigt, måste ett omfattande samarbete bedrivas inom ramen för de euroatlantiska förbindelserna. Det finns otaliga exempel som visar hur viktiga dessa tre krav är för att våra mål skall kunna nås. Målen har inte nåtts i Irak eller i Mellanöstern, där man knappast kan tala om framgång, även om situationen i Afghanistan redan har förbättrats något. Vi kan dock glädja oss åt en verklig triumf i Ukraina. Vi hörsammade det ukrainska folkets vilja och undanröjde hotens grundorsaker. Dessutom ägde ett omfattande samarbete rum inom ramen för de euroatlantiska förbindelserna.

Vi får dock inte glömma att långsiktigt stöd och långsiktigt samarbete, särskilt mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, krävs för att säkra framgångarna på lång sikt i Ukraina. Den föreslagna gemensamma utrikespolitiken, som fastställs i det konstitutionella fördraget, kan visa sig bli ett viktigt instrument som gör det möjligt för européerna att agera på lämpligt sätt. Denna politik ger oss hopp om att vårt stöd för ett fritt och demokratiskt Ukraina kommer att få önskad effekt. Tack.

(Applåder)

  Pinior (PSE).  – (PL) Mina damer och herrar! Efter det kalla krigets slut har de transatlantiska förbindelserna genomgått en omvandling och utgör nu en av grundpelarna i en ny världsordning som börjar ta form. Det råder ingen tvekan om att dessa förbindelser inte längre är exceptionella, så som de var under det förra århundradet. De är dock en tillförlitlig och stabil referenspunkt för både Förenta staterna och Europeiska unionen i ett nytt internationellt sammanhang. Trots alla skillnader mellan amerikansk och europeisk politik – skillnader som blev ännu tydligare under president Bushs första mandatperiod – är Europeiska unionen och Förenta staterna fortfarande varandras närmaste partner i såväl politiska och militära frågor som ekonomiska och kulturella frågor.

Europeiska unionen kan inte acceptera att Förenta staterna vidtar unilaterala åtgärder utan att ta hänsyn till hur de internationella förbindelserna ser ut. Förenta staterna bör inte använda sin militära överlägsenhet i syfte att påtvinga resten av världen sin politiska vilja och sätta sig över internationell lagstiftning. Förenta staterna bör inte använda sin överlägsenhet i syfte att dominera den politiska situationen runtom i världen. Den moderna världen behöver inte amerikansk dominans. Däremot behöver den ett intelligent samarbete mellan Europeiska unionen och Förenta staterna i kampen mot terrorismen och dess orsaker och när det gäller åtgärder för att främja demokratin och garantera respekten för mänskliga rättigheter, respekten för internationell lagstiftning och utvecklingen av ett globalt civilt samhälle. Den behöver även gemensamma initiativ för att främja ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna, hållbar utveckling, utrotande av svält och minskad fattigdom på jorden.

Som jag sade nyss har världen på 2000-talet inget behov av amerikansk dominans, men däremot av samarbete mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Samtidigt måste vi också kritiskt granska de antiamerikanska strömningarna i Europeiska unionen i dag, eftersom vi inte får tillåta att en alleuropeisk nationalism riktad mot Förenta staterna utvecklas i Europa. EU behöver inte skaffa sig en fiende på andra sidan Atlanten för att kunna bygga upp en egen politisk identitet. EU har med andra ord inget behov av en sådan ideologi som Hanna Arendt varnade för på 50-talet. Tvärtom. Europeiska unionen måste vidta åtgärder för att informera det moderna Förenta staterna och dess medborgare om de senaste årens framgångar för den europeiska integrationen.

  Evans, Jonathan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Denna debatt har med rätta belyst behovet av att på nytt aktivt bygga upp förbindelserna mellan Förenta staterna och Europa. Detta behov har erkänts av nästan alla grupper i parlamentet. Det erkänns med säkerhet av parlamentets delegation för förbindelserna med Förenta staterna. Detta beror inte endast på att det är den viktigaste globala handelsförbindelsen, med en handelsvolym som uppgår till mer än 1 miljard euro per dag, utan också på att vi har ett gemensamt intresse av att finna lösningar på viktiga problem såsom klimatförändringen, terrorismen, säkerheten och freden i Mellanöstern.

Sedan George Bush omvaldes till president har vi hört många positiva kommentarer från den amerikanska förvaltningen till stöd för bättre förbindelser. Europa fick förra månaden besök av utrikesminister Colin Powell och har i dag haft besök av ministern för inre säkerhet, Tom Ridge, och kommer i morgon att besökas av senatens majoritetsledare Bill Frist. Jag har förstått att Frankrikes president Jacques Chirac kommer att besöka Washington inom de närmaste veckorna. Allt detta är välkommet, men nästan alla besök har genomförts inom ramen för bilaterala förbindelser och inte som besök vid EU:s institutioner. I dag, då parlamentet har uttryckt sitt starka stöd för den nya EU-konstitutionen, är det värt att notera att Förenta staterna fortfarande till stor del ser sina europeiska förbindelser som bilaterala.

Jag har stora förväntningar på att vår nye ambassadör John Bruton skall kunna höja EU:s profil. Jag föreslår att han i framtiden inbjuds att närvara vid detta slag av debatter.

Jag välkomnar också president Bushs avsikt att besöka EU-institutionerna nästa månad, men jag inväntar närmare information om vad de amerikanska myndigheterna betraktar som EU-institutioner. Jag har till exempel inte hört att han har för avsikt att besöka parlamentet.

Jag anser att parlamentet också bär ett visst ansvar här. År 1999 gav vi vårt fulla stöd för inrättandet av en transatlantisk lagstiftningsdialog, som till största delen aldrig har genomförts, varken av oss eller av Förenta staterna. Som Erika Mann redan sagt har vi ställt oss bakom att en gemensam transatlantisk marknad skall inrättas senast 2015, men vi har inte sett många åtgärder vidtas för att förverkliga den. Jag anser att vi behöver en ny målmedvetenhet för att återskapa de transatlantiska förbindelserna. Jag är förvissad om att vi kommer att utveckla de många positiva idéerna och uttalandena från denna debatt till praktiska och effektiva åtgärder, som kommer att vara till ömsesidig nytta för båda sidor.

  Schmit, rådet. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skall fatta mig mycket kort, eftersom jag märker att det finns en mycket bred enighet om behovet av att inte bara stärka våra transatlantiska förbindelser utan också komma till rätta med de meningsskiljaktigheter som har uppkommit på senare tid och knyta starka band tvärs över Atlanten. Idén att fastställa en sorts program, en förteckning över ekonomiska och politiska prioriteringar, tycker jag är lovande även om den behöver vidareutvecklas, särskilt inför president Bushs besök i Bryssel. Tanken att skapa en transatlantisk marknad är inte helt och hållet ny, men den måste analyseras djupare och tänkas igenom på ett moget sätt. Den är viktig på sitt sätt, förutsatt förstås att den passar in i vår föreställning om multilateralism.

Den transatlantiska dialogen måste därför intensifieras på alla nivåer. För även om makten i Förenta staterna ligger i administrationens, dvs. i presidentens händer så finns det också ett viktigt maktcentrum inom kongressen, vilket också är skälet till att jag involverar Europaparlamentet i frågan. Jag menar alltså att det är mycket viktigt att bygga upp mellanparlamentariska förbindelser inom ramen för en förnyad dialog över Atlanten.

Någon påpekade att vi inte haft någonting att säga om Kanada. Jag vill påminna er om att premiärministern och rådsordföranden nämnde Kanada i sitt tal i förmiddags. Vi kan inte bortse från att våra förbindelser med Kanada är oerhört viktiga för den transatlantiska dialogen och vi tillmäter dem därför den betydelse de förtjänar. Faktum är dock att vi i dag i första hand har koncentrerat oss på de transatlantiska förbindelserna med avseende på Förenta staterna, mot bakgrund av det som har hänt och inte minst mot bakgrund av president Bushs besök.

  Potočnik, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag har noga följt diskussionen och förslagen och jag har märkt en mycket positiv anda, som inger mig hopp om att debatten och våra förbindelser med Förenta staterna kan utvecklas ännu mer.

Det är sant att vi har upplevt en turbulent period, men det är också sant att vi nu har kommit igenom den perioden och har visat att de transatlantiska förbindelserna fortfarande är starka och hållbara. Toppmötet mellan EU och Förenta staterna i juni 2004 visade tydligt hur mycket vi har gemensamt och att båda sidor är beredda att inrikta sina ansträngningar på de viktigaste framtida utmaningarna. Detta kan beskrivas som ett samarbete mellan partner med gemensamma intressen och gemensamma värderingar, som tävlar med varandra på ett rättvist sätt.

Jag vill beröra några frågor som redan har tagits upp och som gäller den transatlantiska agendan. Som ni vet baserar sig förbindelserna i dag på den transatlantiska förklaringen från 1990 samt förklaringen om den nya transatlantiska agendan och åtgärdsplanen från 1995. Det är dessa instrument som styr de nya förbindelserna med Förenta staterna. Efter uppmaningar från Europaparlamentet och nu senast från utskottet för utrikesfrågor i dess resolution från april 2004, håller vi på att omvärdera ramen för våra förbindelser. Vi kommer att göra en oberoende undersökning som kommer att slutföras i början av detta år och där man skall utvärdera den nuvarande samarbetsramen. Undersökningen kommer att innehålla en analys av olika alternativ för samarbetet. Konsulten kommer även att titta på ramavtalets fördelar och nackdelar. Något som vi emellertid alltid har ansett vara viktigt är själva innehållet i förbindelserna. Vi anser att det är innehållet som är viktigt och försöker fokusera på det.

När det gäller ekonomiska frågor och ekonomiskt samarbete vill jag betona att kommissionen starkt stöder målet att åstadkomma ett närmare ekonomiskt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Vid det senaste toppmötet mellan EU och Förenta staterna efterlystes en långsiktig strategi som främjar integration och som bygger på idéer från båda sidor av Atlanten. Samrådet med olika aktörer avslutades i december 2004 och vi har nyligen utvärderat resultaten.

Målet är att identifiera och undanröja de verkliga hindren för de ekonomiska samarbetsparterna, och den nya strategin kommer att läggas fram vid nästa toppmöte mellan EU och Förenta staterna år 2005. Det är för tidigt att göra några åtaganden i detta skede, men vi bör absolut fortsätta att förstärka samarbetet inom de områden som belysts, särskilt i Europaparlamentets senaste resolutioner om det transatlantiska partnerskapet. Europaparlamentets synpunkter kommer att välkomnas när vi ser över de ekonomiska förbindelserna med våra partner i Förenta staterna.

Vi står inför många gemensamma hot: den internationella terrorismen, aids, fattigdomen och spridningen av massförstörelsevapen. Vi måste vara konstruktiva i diskussionerna om de frågor där vi har olika åsikter, såsom klimatförändringen, den internationella brottmålsdomstolen och handelskonflikterna. Det står klart att det krävs enighet mellan EU och Förenta staterna för att framsteg skall kunna göras i de globala frågorna. Den nyligen inträffade katastrofen, som berörde oss alla, visar tydligt att det inte finns något annat sätt. Vi måste lägga grunden för ett effektivt multilateralt system som baserar sig på ett vitaliserat FN där Förenta staterna deltar fullt ut.

Slutligen vill jag också betona att förbindelserna med Kanada, som nämndes tidigare, verkligen blomstrar. Det är kanske därför som inte mer har sagts om dem. Det transatlantiska partnerskapet med Kanada har alltid varit en synnerligen viktig förbindelse för oss.

  Mann, Erika (PSE). – (DE) Herr talman! Det finns ett enkelt skäl till detta. Kanada har redan nämnts flera gånger, men jag anser att betänkandet och resolutionen faktiskt i första hand bör handla om EU och Förenta staterna. Om rådsordföranden och kommissionsordföranden vill ha återkommande hänvisningar till Kanada – och sådana hänvisningar är verkligen förnuftiga och nödvändiga – vill jag dock be dem att inte glömma bort Mexiko. Som ordförande för delegationen till den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Mexiko är detta en viktig fråga för mig. Om vi skall diskutera Nafta så bör vi diskutera hela Nafta. Jag vill be er att ha det i åtanke.

  Talmannen. – Fru Mann! Detta var knappast en ordningsfråga i enlighet med arbetsordningen.

Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag.⁽¹⁾

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

(1) Se protokollet.