Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 12 januari 2005 - Strasbourg

11. Utvecklingsländernas skulder

  President. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalande om utvecklingsländernas skulder.

  Schmit, rådet. – (FR) Herr talman! Denna debatt om skuldlättnad äger rum vid en lämplig tidpunkt. Diskussioner om skuldlättnad för länder som har drabbats svårt av katastrofen i Indiska oceanen pågår i Paris. Sådana lättnader måste bli omfattande och genomföras snabbt. Jag vill passa på att nämna att Parisklubben sammanträder i dag för att diskutera möjligheten erbjuda betalningsanstånd för de länder som så önskar.

Låt oss dock erkänna att situationen i Irak, som har gett upphov till denna fråga och denna debatt, är speciell och exceptionell. Den skuldlättnad för Republiken Irak som Parisklubben beslutade om i november, en skuldlättnad som jag skulle vilja kalla omfattande, är otvivelaktigt nödvändig för att landets ekonomi skall kunna byggas upp igen men också för att ett självständigt Irak med demokratiska och legitima institutioner skall kunna återuppstå.

Frågan om den skuldlättnad som Irak behöver och som jag nyss nämnde gör sig dock gällande – med samma kraft, vill jag betona – även när det handlar om de minst utvecklade länderna. Det vore obegripligt, för att inte säga absurt, om bara de länder som drabbats av en naturkatastrof eller en konflikt beviljas skuldlättnad. Total fattigdom i sig orsakar verkliga katastrofer varje dag i form av undernäring, ständig analfabetism, hög barnadödlighet, aids och mycket annat. Fattigdomen hindrar utvecklingen och ger näring åt alla slags konflikter som orsakar tusentals och till och med miljontals människors död, vilket medierna ofta bortser från eller tiger om.

Vi inser alltså att skuldlättnad för de allra fattigaste länderna är centralt i kampen mot fattigdom, men också för stödet till en politik som syftar till att utrota fattigdom och stödet för återupptagandet av en utvecklingsprocess som överensstämmer med millennieutvecklingsmålen.

En hög skuldsättning och en skuldbörda som inte längre står i proportion till ett lands ekonomiska kapacitet hindrar alla utvecklingsmöjligheter och leder paradoxalt nog inte till det ekonomiska uppsving man hoppats på utan till djupaste misär för de fattigaste ländernas befolkningar.

Europeiska unionen har inte stått passiv inför detta faktum och kommer heller inte att göra det framöver. Vid Monterreykonferensen gjorde unionen praktiska åtaganden och den eventuella översynen av dessa kommer att diskuteras vid rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) möte i april. Det praktiska resultatet av Europeiska unionens ansträngningar att lätta på utvecklingsländernas skuldbörda var HIPC-initiativet för kraftigt skuldtyngda fattiga länder, som Världsbanken och IMF inledde 1996 och utökade 1999. Detta är en samordnad strategi som syftar till att få ned de fattigaste ländernas skuldbörda till en hållbar nivå, och det omfattar inte bara offentliga, bilaterala och multilaterala skulder utan också handelsrelaterade skulder. Initiativet har potential att hjälpa fyrtiotvå länder, varav trettioåtta i Afrika söder om Sahara. Resultaten hittills är positiva men ändå otillräckliga. Inverkan på de handelsrelaterade skulderna har varit begränsad. Cirka 60 procent av HIPC-initiativets finansiering kom från Europeiska unionen. Flera av fordringsägarna har ännu inte vidtagit några åtgärder för att lätta på skuldbördan.

Förenade kungarikets kommande ordförandeskap för såväl G8 som EU har gjort att skuldlättnad för de minst utvecklade länderna har blivit ett prioriterat mål. Vi vill samarbeta nära med Förenade kungariket och därmed göra det möjligt för Europeiska unionen att utforma en konsekvent och ambitiös strategi på detta område.

Skuldlättnad måste fortsätta att vara ett av de prioriterade målen i EU:s samarbets- och utvecklingspolitik. Denna fråga kan inte hanteras åtskild från övriga politikområden såsom handelspolitiken, däribland antagandet av ett nytt allmänt preferenssystem, tydliga slutsatser från Doharundan som är förmånliga för utvecklingsländerna, ökat utvecklingsbistånd inriktat på att utrota fattigdom, stöd till goda styrelseformer samt lösning och förebyggande av konflikter.

  Potočnik, kommissionen. – (EN) Herr talman! Vi är alla eniga om att den externa skuldsättningen är ett stort hinder för tillväxten och utvecklingen i en rad utvecklingsländer. Vi bör erkänna fördelarna med det initiativ för skuldlättnad som för närvarande tillämpas, dvs. initiativet för de kraftigt skuldtyngda fattiga länderna, även kallat HIPC-initiativet, som inleddes 1996. Detta är det mest omfattande initiativ för skuldlättnad som någonsin har tagits. Det kommer att minska skuldbördan för de kraftigt skuldtyngda fattiga länderna med ungefär två tredjedelar och är ett bevis för viljan att minska fattigdomen.

Kommissionen och medlemsstaterna har sträckt sig längre än HIPC-kraven. De flesta medlemsstaterna har åtagit sig att avskriva 100 procent av de bilaterala skulderna. Kommissionen har gjort detsamma för alla särskilda lån i de minst utvecklade av de länder som är berättigade till skuldlättnad inom ramen för HIPC. Emellertid erkänns det numera allmänt att skuldlättnaden genom HIPC-initiativet inte kommer att garantera en långsiktigt hållbar skuldnivå. Det står klart att mer behöver göras för de fattiga länder som omfattas av HIPC-initiativet. Trycket ökar på att utsträcka skuldlättnaden till övriga utvecklingsländer.

Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) håller på att utveckla en ny ram för en långsiktigt hållbar skuldnivå i låginkomstländerna. Detta bör bidra till att förhindra en ackumulering av nya skulder. Kommissionen följer noggrant debatten för att försäkra sig om insyn i beslutsprocessen. Parisklubben, som består av de kreditgivande länderna, har utvecklat den s.k. Evianstrategin för länder som inte omfattas av HIPC. Strategin utgår från en hållbar skuldnivå och ger Parisklubben möjlighet att anpassa sina åtgärder till den finansiella situationen i det skuldsatta landet och att hantera kriser på ett mer metodiskt, snabbare och mer förutsebart sätt. Dessa nya regler har till exempel tillämpats i fallet Irak.

Kommissionen är inte principiellt emot skuldlättnader till förmån för medelinkomstländerna. Kommissionen stöder Parisklubbens Evianstrategi, som i stället för att definiera standardvillkoren tar hänsyn till varje enskilt lands finansiella situation, vilket man har gjort i fallet Irak. Irak står inte i skuld till kommissionen, men som ett tecken på sin solidaritet med det irakiska folket utlovade gemenskapen vid Madridkonferensen ett bidrag på 200 miljoner euro till fonden för Iraks återuppbyggnad. Emellertid vill kommissionen inte att det bistånd som ges till Irak i form av skuldlättnad eller på annat sätt skall ges på bekostnad av de fattigaste länderna.

På senare tid har både Förenade kungariket och Förenta staterna föreslagit att de multilaterala skulderna för låginkomstländerna skall avskrivas till 100 procent, men man har föreslagit olika metoder för finansieringen av detta. Förslaget om en fullständig avskrivning kan förefalla lockande men medför risker för biståndsfördelningen.

Av kommissionens undersökning av finansieringen framgår att HIPC-initiativet redan har snedvridit fördelningen av stöd, eftersom nivån på skuldlättnaden inte har något samband med fattigdomsindikatorerna. En annan mycket viktig sak är att den inte heller speglar resultaten av fattigdomsbekämpningen. De länder som har störst nytta av initiativet är inte alls de som uppvisat bäst resultat eller tillhör de fattigaste i gruppen.

Några exempel får belysa vad jag menar. Det land som vinner mest per capita på skuldlättnaden inom ramen för HIPC är Guyana, som får 769 US-dollar per capita. Guyana ligger på 92:a plats i indexet över mänsklig utveckling. Niger däremot, som återfinns på 174:e plats i indexet, får endast 48 US-dollar per capita i skuldlättnad.

En fullständig avskrivning av skulderna för alla afrikanska länder skulle leda till avsevärda orättvisor genom en snedvridning av biståndet till dem i förhållande till deras relativa fattigdomsnivåer. Eritrea, som är ett av de fattigaste länderna i Afrika, skulle få endast 56 US-dollar per capita, medan Seychellerna, som är ett av kontinentens rikaste länder, skulle få 2 572 US-dollar per capita, vilket är en enorm skillnad.

Ytterligare skuldlättnader kan leda till ytterligare snedvridningar i biståndsfördelningen. I en värld med begränsade resurser bör skuldlättnader för medelinkomstländerna inte leda till minskat bistånd för de mest behövande.

Skuldlättnad är alltså en dålig mekanism för biståndsfördelning men kan vara ett bra sätt att leverera bistånd, eftersom det är en snabb metod för utbetalning som medför begränsade transaktionskostnader och garanterar ett förutsebart flöde av medel direkt till budgeten.

Skuldlättnad kan också användas för att skydda utsatta låginkomstländer från effekterna av externa kriser. I sådana fall kan någon form av tillfällig skuldlättnad bidra till att lindra de externa krisernas negativa effekter på de mottagande ländernas strategier för fattigdomsminskning. Detta är också fallet med det betalningsanstånd som ordförandeskapet som vi hörde har diskuterat i Paris i dag med avseende på de länder som har drabbats av flodvågen.

Sammanfattningsvis är skuldlättnad inte en patentlösning som skapar nya resurser av sig själv, och inte heller omvandlas skuldlättnad automatiskt till tjänster för fattiga människor eller ekonomisk tillväxt. Emellertid kan det vara ett effektivt sätt att leverera stödet och ett bra sätt att tillhandahålla snabbt bistånd efter kriser. Om vi skall kunna bekämpa fattigdomen och uppnå millennieutvecklingsmålen är den verkliga utmaningen att garantera en tillräcklig nivå på biståndsfinansieringen. Vi måste enas om nya och tillräckligt ambitiösa mål för det offentliga utvecklingsbiståndet senast 2009 om vi skall ha verkliga utsikter att uppnå millennieutvecklingsmålen. Skuldlättnad kan vara ett användbart verktyg i detta arbete men kan under inga omständigheter utgöra det enda svaret.

  Martens (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Skuldbördan är ett stort problem som nu åter röner extra uppmärksamhet som ett möjligt sätt att bidra till återuppbyggnaden efter flodvågskatastrofen. Jag välkomnar att skuldbördan hamnat högt upp på dagordningen. Skuldlättnad är ett av millennieutvecklingsmålen. Räntekostnaderna är ofta en tung post i utvecklingsländernas budget och hämmar i vissa fall utvecklingen ytterligare.

Även om vi måste utreda vad som kan göras åt detta är frågan komplex till sin natur och tillåter inga impulshandlingar. Jag kan föreställa mig att de länder som drabbades av flodvågen kommer att beviljas uppskov med betalningen av räntor och amorteringar, men i allmänhet bör skuldlättnad inte kopplas till enskilda tragiska händelser.

Det är skillnad mellan att skriva av skulder och att ge skuldlättnad. Vår grupp är inte för någon allmän avskrivning av samtliga skulder, vilket vissa ledamöter förespråkar. Vi är för skuldlättnad, men bara när så är nödvändigt, bara för de allra fattigaste länderna och bara på vissa villkor. Vi i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har bidragit till en lösning genom följande klargörande, som kommissionären också nämnde: skuldlättnad är ingen patentlösning mot fattigdom.

Vi måste inse att det belopp som eventuellt skall skrivas av kommer att dras av från de belopp som finns tillgängliga för utvecklingssamarbete. Skuldlättnad i sig kan inte ge ett land nya inkomstkällor, bygga upp skolor och sjukhus eller minska fattigdomen i landet. Enbart skuldlättnad genererar ingen fortsatt utveckling och samtidigt kommer tillgängliga medel för utveckling att bli väsentligt mindre efter skuldavskrivningen. När det gäller ett lands utveckling vilar en betydande del av ansvaret på landet självt. Skuldlättnad blir begriplig endast i kombination med goda styrelseformer, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och investeringar i landets egen befolkning – med andra ord om pengarna faktiskt kommer de fattigaste till godo. Skuldlättnad kan därför inte vara ett mål i sig, utan meningsfullt blir det först om det faktiskt är ett incitament för utveckling. Då kan vi vara generösa, men precis som med alla former av utvecklingsbistånd kan denna generositet inte vara villkorslös.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  Carlotti (PSE), på gruppens vägnar. – (FR) Europeiska unionen och det internationella samfundet förbereder sig för att skriva av en del av Iraks skulder och för närvarande även skulderna för de länder som drabbats av flodvågen. Även om jag välkomnar detta är det en förhastad reaktion i ett pressat läge. Det är skuldproblemet på södra halvklotet som helhet som måste hanteras med denna slags brådska och skyndsamhet, för denna oroande verklighet som vi upplever brådskar verkligen.

Summan av de skuldbelopp som återbetalas av södra halvklotet under ett år överstiger med råge det totala årliga offentliga utvecklingsbiståndet. Det är södra halvklotet som finansierar det norra. På tjugo år kommer länderna i söder redan att ha betalat tillbaka sex euro för varje lånad euro och de kommer att behöva punga ut med ytterligare fyra euro. För att framsteg skall kunna ske på södra halvklotet måste dessa skulder minskas, men de praktiska åtgärder som genomförs i dag går långsamt. Jag välkomnar Förenade kungarikets initiativ, nämligen att landet tänker skriva av sin andel av de allra fattigaste ländernas skuld till Världsbanken, och jag väntar otåligt på att samtliga OECD-länder skall göra detsamma. Om alla dessa länder skulle följa Förenade kungarikets exempel skulle ytterligare 45 miljoner barn kunna gå i skolan och 140 miljoner människor skulle få tillgång till rent dricksvatten – givetvis under förutsättning att det avskrivna skuldbeloppet fogas till det nuvarande utvecklingsbiståndet och att norra halvklotet slutar att ta tillbaka med ena handen vad man har gett med den andra.

I nuläget är det absolut nödvändigt att hitta en övergripande, rättvis och hållbar lösning på skuldproblemet, och socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är övertygad om att det är Europeiska unionen och dess medlemsstater som kan ta initiativet till en sådan lösning. Detta kan de göra genom att skriva av de allra fattigaste ländernas samtliga skulder, genom att vidta åtgärder för att underlätta tröskelländernas ställning och genom att sluta kräva strukturanpassningar för beviljande av lån. Som redan nämnts måste vi givetvis dessutom göra detta till en del i en allsidig biståndspolitik och snarast försöka hitta nya finansieringskällor.

  Hall (ALDE) , på gruppens vägnar. – (EN) Fru talman! Jag är glad att vi för denna debatt om skuldlättnad i dag. Samtidigt som vi ägnar nödvändig och lämplig uppmärksamhet åt lättnader för de länder som har drabbats av flodvågen, är det viktigt att vi fortsätter att fokusera på den bredare och mer långsiktiga frågan om fattigdomsminskning och på millennieutvecklingsmålen.

Skuldlättnad är nyckeln till millennieutvecklingsmålen. För att bedöma om en skuld var hållbar ställde man tidigare skuldbetalningarna mot exportinkomsterna, men den verkligt avgörande frågan är hur stor del av den nationella budgeten som används för återbetalning av skulder. I många afrikanska länder används fortfarande mer budgetmedel till skuldbetalning än till hälso- och sjukvård. I Ghana till exempel går 11 procent av de statliga utgifterna till att återbetala skulder, medan endast 9 procent går till hälso- och sjukvård.

Om vi vill att användningen av skuldlättnader skall bidra till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen, måste vi erkänna att en skuld är ohållbar om den hindrar ett land från att finansiera sina program för fattigdomsminskning. Detta innebär att internationella pengar för att finansiera skuldlättnader måste ges som ett komplement till, och inte i stället för, bistånd. Jag är mycket bekymrad över att Förenta staterna planerar att minska biståndsbudgeten för att finansiera skuldavskrivningar. I själva verket måste skuldavskrivningen gå hand i hand med en ökning av biståndet, och ALDE:s resolution innehåller ett förnyat löfte att medlemsstaterna skall ge 0,7 procent av sin BNP som utvecklingsbistånd till utomeuropeiska länder.

Detta innebär också att skuldminskningar kan bidra till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen endast om styrelseskicket är gott. Inget kommer att uppnås om de pengar som sparas genom skuldlättnad spenderas av en korrupt diktator på dyra palats eller, ännu värre, på attackhelikoptrar för att terrorisera en grupp av befolkningen.

Utvecklingsländernas regeringar har ett ansvar att investera i sitt eget folk, men inom EU-institutionerna har vi ett ansvar att se till att det finns flexibla mekanismer för skuldlättnad.

  Schmidt, Frithjof (Verts/ALE), på gruppens vägnar. – (DE) Fru talman! Världen befinner sig i en omfattande och långdragen skuldkris, som fortsätter att vara ett av de viktigaste hindren för att länderna på södra halvklotet, eller åtminstone många av dessa länder, skall kunna nå en oberoende och dynamisk ekonomisk tillväxt. Detta illustreras med all tydlighet av två siffror. För det första tvingas en stor del av de fattigaste länderna att använda över 40 procent av sin BNP till att betala av på sina skulder. Under sådana omständigheter blir en oberoende ekonomisk tillväxt näst intill omöjlig och vi behöver därför ett övergripande initiativ för skuldlättnad.

För det andra betalas i genomsnitt närmare 1,50 euro tillbaka till länderna i norr i form av räntebetalningar för varje euro som vi nu beviljar länderna i söder i utvecklingsbistånd. Detta är ytterligare ett skäl till att vi behöver ett övergripande initiativ för skuldlättnad. Med tanke på att Indonesien, som den här debatten handlar om, skulle behöva betala tillbaka 4 miljarder euro i år står det med all önskvärd tydlighet klart att detta direkt skulle upphäva effekten av allt utvecklings- eller katastrofbistånd.

Jag blev därför glad att höra rådsordföranden säga i dag att han är för en fullständig skuldavskrivning för Indonesien. Vi behöver en internationell konferens om skuldlättnad, men Parisklubben, som inte är någonting annat än ett möte mellan fordringsägare, klarar inte av att anordna en sådan. Vi behöver en internationell konferens med deltagare från både långivarländer och låntagarländer och från de drabbade civila samhällena, vilka skulle fungera som tillsynsorgan. Alla dessa deltagare skall ha samma rättigheter. Såväl Europeiska unionen som parlamentet bör uttala sitt stöd för en sådan konferens.

  Markov (GUE/NGL), på gruppens vägnar. – (DE) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Ingen kan med gott samvete be utvecklingsländerna att fortsätta att betala sina skulder, eftersom de redan har betalat tillbaka dessa skulder sju gånger om, och ändå är deras skulder fyra gånger högre än de var från början. Herr Potočnik! Jag skulle därför vilja säga emot er på en punkt. Ni citerade absoluta per capita-siffror, men sådana siffror än inte den avgörande faktorn. Varje invånare i Brandenburg där jag bor är skuldsatt till ett belopp av inte mindre än 16 000 euro, men vår nationella ekonomi har en sådan struktur att vi kan hantera det. Utvecklingsländernas nationella ekonomier kan dock inte hantera en sådan skuld. Enligt min mening är huvudfrågan därför inte om vi skall bevilja uppskov med amorteringen, nedskrivning av skulden, betalningsanstånd eller liknande, utan om att lånen bör avskrivas, eftersom dessa länder behöver de pengar de för närvarande nästan helt lägger på räntor – utan att ens amortera – till att ta itu med sina ekonomiska, sociala och miljömässiga problem. Vi borde hjälpa dem att hjälpa sig själva.

Den som tror att detta skulle invalidisera de rika industrialiserade länderna bör betänka att Irakkriget kostade USA 150 miljoner US-dollar per dag. President Bush har bett kongressen om ytterligare 80 miljarder US-dollar, medan Pakistans skulder uppgår till blygsamma 11 miljarder US-dollar. Om vi jämför dessa siffror är det uppenbart att skulden skulle kunna avskrivas helt, och detta måste vara vårt mål.

Vidare sägs det ofta – och jag har hört det sägas här i kammaren i dag igen – att skulden uppvägs av bistånd. Jag beklagar, men om den politiska viljan finns och om vi uppriktigt vill hjälpa dessa länder, då måste de fattigaste ländernas skuld avskrivas helt. Dessutom måste de rika länderna till sist leva upp till sitt frivilliga åtagande att avsätta 0,7 procent av sin BNP till bistånd. Ett sådant föredömligt agerande behövs verkligen för dessa länder och för Europeiska unionen.

  Kristovskis (UEN), på gruppens vägnar. – (LV) Mina damer och herrar! Europeiska unionen har åtagit sig att uppnå millennieutvecklingsmålen senast 2015, vilket är ett både ambitiöst och väsentligt åtagande. Utvecklingsländernas utlandsskulder är ett oöverstigligt problem som gör det omöjligt att minska den andel av befolkningen som lever i yttersta fattigdom. Med insikt om detta har Europeiska unionen redan öronmärkt en miljon US-dollar till skuldlättnad.

HIPC-initiativet omfattade 42 av världens fattigaste länder. Det skuldbelopp som skall skrivas av för 26 av dessa länder kommer att vara 50 procent eller 25 miljarder US-dollar. Andra ekonomiska instrument kommer också att användas.

Dessa och andra åtgärder är dock fortfarande inte tillräckliga för att minska de fattigaste ländernas utlandsskulder. Därför måste nya möjligheter och fokuserade åtgärder eftersträvas. Ett bredare spektrum av länder bör ges möjlighet att kvalificera sig för skuldavskrivningar, på liknande sätt som Irak. Organisationen Debt Relief International bör närmare involveras, och en verklig möjlighet att undkomma ekonomisk stagnation måste ges, för att vi målmedvetet skall kunna närma oss millenniemålen.

  Battilocchio (NI). – (IT) Fru talman! På det nya italienska socialistpartiets vägnar skulle jag vilja uttrycka min stora tillfredsställelse över och uppskattning av Europeiska unionen, medlemsstaternas regeringar, de internationella organen, hjälporganisationerna och varje enskild medborgare i Europeiska unionen för den enorma solidaritet de har visat under de senaste veckorna.

Jag välkomnar det beslut som medlemmarna av Parisklubben fattade för två timmar sedan att bevilja tre av de länder som drabbats av flodvågskatastrofen anstånd med skuldåterbetalningen. Detta kommer efter överenskommelsen i november 2004 om att avskriva 80 procent av Iraks utlandsskuld, som ett handgripligt bevis på stöd till återuppbyggnaden av det landet. Den granskning av uppföljningsåtgärderna för de drabbade länderna – exempelvis handelsstöd och bilaterala partnerskap – som gjordes vid det extra sammanträder i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) förra veckan gav ett positivt resultat.

Det är dock min största förhoppning att inte bara i krigstid eller vid naturkatastrofer, utan som ett ständigt inslag få se ett liknande engagemang för de länder där konflikter, epidemier och svält tyvärr är en daglig företeelse. Enligt Förenta nationerna finns det minst 14 bortglömda kriser, varav de flesta drabbat afrikanska länder, och för dem har Förenta nationerna begärt 1,7 miljarder US-dollar i stöd.

För dessa och andra utvecklingsländer måste vi sträva efter att till fullo uppnå millenniemålen, vilket vi fortfarande långt ifrån gör, och att om möjligt nedskriva eller avskriva deras skulder. Detta är ett riktigt, nödvändigt och angeläget åtagande.

  Scheele (PSE). – (DE) Fru talman! Jag skulle vilja ansluta mig till föregående talares tack till rådsordföranden Nicolas Schmit som satte vårt engagemang för ett nytt initiativ för skuldlättnader i ett bredare sammanhang redan från första början. Jag är dock en smula besviken över kommissionens ställningstaganden, som inte alls gick tillräckligt långt.

Jag håller med Nicolas Schmit om att vi inte enbart bör beakta de länder som drabbats av den fruktansvärda naturkatastrofen när vi talar om utlandsskuldernas konsekvenser. Naturkatastrofer är inte det enda som drabbar olika länder. Drabbar gör också de förödande effekterna av fattigdom, som är i tilltagande över hela världen. Dessutom är det belopp som många länder lägger på skuldbetalning många gånger större än de sociala utgifterna, och vi befinner oss mycket långt från att uppfylla de millenniemål som alla FN:s medlemsstater kommit överens om.

För närvarande är vi alla mycket stolta över vår exempellösa vilja att skänka gåvor och ge assistans. Jag anser att vi har rätt att vara stolta, men det finns en synpunkt som jag skulle vilja framföra till kommissionen, och det är att vi inte får ge lite med den ena handen för att ta tillbaka mycket med den andra. De relevanta siffrorna har redan nämnts och vi måste också fråga oss själva om det är moraliskt försvarbart och förenligt med god förvaltning att de fattiga länderna har betalat tillbaka de skulder de ådrog sig under 1980-talet sju gånger om. I parlamentets resolution sägs också tämligen klart att HIPC-initiativet, som Janez Potočnik har beskrivit som det mest omfattande initiativet för skuldlättnad någonsin, endast är ett litet steg, och givetvis långtifrån tillräckligt.

Jag skulle vilja veta exakt vilka mål rådets ordförandeskap har inom detta område, både för sig självt och i samarbete med andra internationella parter, eftersom jag av era kommentarer fick intrycket att den drivande kraften i denna fråga kommer att vara rådet, inte kommissionen.

  Cornillet (ALDE). – (FR) Fru talman! Jag anser att vi måste akta oss för att tro att nedskrivning eller avskrivning av skulder är ett mål i sig. Det är ett av flera medel som står till vårt förfogande för att bistå utveckling och som går hand i hand med förmånliga lån, fria fonder och det allmänna preferenssystemet som vi håller på att införa i Europa.

Eftersom nedskrivningen av skulder inte är ett mål i sig utan ett medel, måste vi enligt min mening i anständighetens namn komma ihåg att det är ett medel som ställs till förfogande genom insatser från skattebetalarna i våra länder och att det därför måste göras beroende av att resultat uppnås. Våra partner, och i synnerhet våra afrikanska partnerländer i Nepad, har också helt säkert förstått att det krävs insatser också av dem, i synnerhet i fråga om god förvaltning och respekt för våra gemensamma värden, för att deras länder skall börja utvecklas. Här bör vi i ärlighetens namn erkänna att de bästa eleverna måste belönas.

Om vi är överens om att skuldnedskrivning är en åtgärd i sig, måste uppmärksamhet också ägnas åt tillkommande skulder, eftersom givetvis inget land kan fortsätta sin utveckling utan att ådra sig skulder. Vi måste därför ha en framåtsyftande vision och inte bara stilla våra samveten genom att säga: skulden är nedskriven eller avskriven, låt dem nu fortsätta själva.

  Aubert (Verts/ALE). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! För oss är avskrivning av de fattigaste ländernas skulder verkligen absolut nödvändigt om vi på allvar vill ta itu med ojämlikheterna mellan nord och syd och med felutveckling i lika hög grad som underutveckling.

Detta måste hur som helst gå hand i hand med en mer kraftfull bekämpning av korruption, skatteparadis och globaliserad ekonomisk brottslighet. Inte heller får det innebära att vi frikänner alla dem, inklusive statsledare, som skamlöst har skott sig utan att ta hänsyn till sitt eget folk eller sund budgetförvaltning ens på den mest elementära nivån.

Skuldavskrivning borde också vara ett första steg mot att reformera vår biståndspolitik i grunden. En reviderad politik för nord-syd-samarbetet måste därför bygga på mer ambitiösa mål, i synnerhet i frågor som gäller energi, vatten, hälsa och utbildning, och den måste bekräfta och klargöra begreppet globala kollektiva nyttigheter.

Vi behöver snarast ett mycket starkt åtagande från EU i detta sammanhang, åtföljt av tydliga mål och uppbackat av mycket större resurser – en plan som till omfattningen motsvarar Marshallplanen efter kriget, men med en avgjort europeisk beteckning och struktur.

  Fava (PSE). – (IT) Fru talman, herr kommissionär! Jag vänder mig först till rådet, eftersom vi just har hört att Parisklubben för några timmar sedan beslöt att frysa skulden för vissa länder som drabbats av flodvågskatastrofen. Vi anser att detta är ett kortsiktigt beslut, eftersom dessa länder enligt vår mening inte behöver betalningsanstånd, utan avskrivning av sina skulder, så som praktiskt taget alla biståndsorganisationer har föreslagit – Oxfam, ActionAid osv. Herr minister! Ni vet mer om detta än jag gör.

I detta avseende är jag överens med kommissionären: ett annat slags handelspolitik behövs. Thailand bad oss att sänka kostnaden för att få tillgång till internationella marknader, men västvärlden är omedgörlig på den punkten: protektionistiska hinder får inte röras.

Den sista punkten på dagordningen: det är inte bara Iraks skulder och de skulder som innehas av de länder som drabbats av flodvågen som snarast behöver avskrivas. Det vore illa om det budskap som skickas ut till den internationella gemenskapen är att ett land måste drabbas av krig eller naturkatastrofer med 200 000 döda för att ha rätt till solidaritet från väst.

  Mulder (ALDE). – (NL) Fru talman! Det finns inget att invända mot avskrivning av skulder, i synnerhet inte om det gäller länder i fruktansvärd nöd, så som för närvarande är fallet i Sydostasien. Precis som flera talare har sagt bör vi dock inte generalisera. En del länder är bra styrda, andra dåligt, och vi kan inte lova samtliga att vi skall skriva av deras skulder och lösa deras problem över en natt. Rent konkret är det till exempel oacceptabelt att Zimbabwe skall behandlas på samma sätt som Uganda. Varje aspekt, varje land måste övervägas enligt vad som i politisk mening är den bästa lösningen, och skuldavskrivning är ett av sätten att bidra till respektive lands utveckling.

Resolutionen är oerhört vag. Vilka är till exempel de praktiska konsekvenserna för Europeiska unionens budget? Jag har för mig att det endast är Europeiska investeringsbanken som beviljar lån och att Europeiska unionens budget utgör säkerhet för lånen. Vad händer om vi avskriver lånen? Hur mycket kommer det att kosta? Kommissionen skulle kanske kunna utveckla detta närmare.

  Schmit, rådet. – (FR) Fru talman! Rådet kan instämma i mycket av vad som har sagts. Vi har alla förstått det allvarliga och exceptionella i de förhållanden som en rad länder konfronteras med, i synnerhet de som drabbats av naturkatastrofen. När det gäller Irak tror jag inte att någon ifrågasätter nödvändigheten av att hjälpa till med återuppbyggnaden av landet. Men sedan är frågan vad som skall göras för alla andra utvecklingsländer.

Först och främst kan vi inte gå till väga på samma sätt för alla, och här instämmer jag till stor del med vad kommissionären sade. Alla utvecklingsländer är inte lika. Det finns mycket olikartade förhållanden. Jag anser därför att vi först och främst måste koncentrera oss på de fattigaste och minst utvecklade länderna och fråga vad vi kan göra speciellt för dem.

För det första kan vi lätta deras skuldbörda, eller till och med avskriva lånen. Jag anser att detta är ett initiativ som måste stödjas och främjas. Inom vilka ramverk skall vi handla? Vi har den diskussion som kommer att föras inom ramen för kommande Europeiska råd. Jag nämnde särskilt Europeiska rådets aprilmöte som kommer att koncentreras på att analysera och om så behövs revidera Europeiska unionens åtaganden att uppnå millenniemålen. Vi har Europeiska unionens stöd till de initiativ som tas inom G8, i synnerhet av G8-ordförandeskapet vid det kommande toppmötet i Förenade kungariket. Europeiska unionen måste därför främja denna plan om skuldlättnad eller till och med skuldavskrivning, men inte på ett urskillningslöst sätt eftersom unionens handlande då skulle förlora trovärdighet.

För det andra är avskrivning eller nedskrivning av skulder meningsfullt endast om de rika länderna ökar sitt utvecklingsbistånd. Europeiska unionen har gjort åtaganden i detta avseende och dessa skall genomföras.

För det tredje och sista måste skulden – hur stor den än må vara – sättas in i det bredare politiska sammanhanget när det gäller utvecklingssamarbete. Det är ingen mening med att avskriva skulderna om våra gränser samtidigt är stängda för viss import från utvecklingsländerna. Det är ingen mening med att avskriva skulderna om vi sedan subventionerar vissa produkter i våra egna länder och därmed hindrar utvecklingen av samma produkter i utvecklingsländerna.

Sammanfattningsvis anser jag att avskrivning är en viktig faktor, men inte den enda, i en utvecklingsstrategi eller ett verkligt partnerskap för utveckling, som Europeiska unionen måste ta itu med.

  Potočnik, kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen har noga följt denna debatt om den viktiga frågan om skuldlättnad. Ett antal viktiga och användbara förslag och synpunkter har framförts i dag. Jag vill svara på följande sätt.

För det första är det viktigt att betona att fattigdomen inte endast är en fråga om skuldlättnad. Den verkliga frågan gäller lämpliga nivåer på biståndsfinansieringen. För det andra är det viktigt att skilja mellan olika länder, särskilt mellan de minst utvecklade länderna och övriga utvecklingsländer.

För det tredje presenterades per capita-siffrorna över skuldlättnad inte i syfte att skära ned på biståndet, utan snarare tvärtom: för att användas som ett kriterium för att lindra skuldbördan för de länder som verkligen behöver det mest.

För det fjärde kommer FN och kommissionen att samordna sina ansträngningar med andra internationella organisationer när det gäller HIPC och andra initiativ.

För det femte erkänner man i en ny hållbarhetsram från Världsbanken och IMF att de befintliga ansträngningarna för skuldlättnad är otillräckliga. Inom den nya ramen kommer man för det första att fastställa vägledande, landsspecifika trösklar för skuldbördan, för det andra att beakta externa kriser och för det tredje att garantera större öppenhet och en bättre dialog vid bedömningen av hållbarheten. Detta är vad den nya ramen för hållbarhet handlar om.

Slutligen bör lättnaderna för Irak inte ges på bekostnad av de fattigaste länderna, och det vore lämpligt med anstånd med skuldbetalningen för de länder som har drabbats av flodvågskatastrofen.

Kommissionen kommer noggrant att följa frågan om utvecklingsländernas externa skulder, särskilt när det gäller de minst utvecklade länderna. Mycket återstår också att göra i fråga om skuldlättnad för de länder i Sydostasien som har drabbats av jordbävningen och flodvågen. Kommissionen kommer att föra en fortgående dialog med Europaparlamentet inom alla de nämnda åtgärdsområdena.

Vi är alla eniga om att den externa skuldsättningen är ett stort hinder för tillväxten och utvecklingen i vissa utvecklingsländer. Skuldlättnader kan absolut vara ett användbart verktyg i detta sammanhang, men de kan under inga omständigheter utgöra det enda svaret. Att biståndet, den socioekonomiska politiken, handelspolitiken osv. garanterar en långsiktig hållbarhet i dessa länder är av avgörande betydelse. Detta är vad de önskar och vad de är värda.

  Talmannen. – Debatten är avslutad. Jag har mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.⁽¹⁾

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

(1) Se protokollet.