Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 12 januari 2005 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

  Gebhardt (PSE). – (DE) Herr talman! Jag reser mig för att ställa en fråga i enlighet med artikel 28 i arbetsordningen.

Under den förra mandatperioden såg vi att parlamentet utsattes för skamlös spionering, och detsamma verkar redan hända nu igen. I går fick jag nämligen höra att minst en närvarolista från december 2004 har överlämnats – jag betonar överlämnats – till en ledamot så att han skall kunna kopiera den.

Jag skulle vilja ställa två frågor om detta. För det första: Finns det någon faktisk grund för vad jag har hört? Och om det nu gör det, finns det någon rättslig grund för att detta görs?

  Talmannen. – Jag är inte säker på att detta är just en ordningsfråga, men jag kan hur som helst svara och säga att presidiet redan har diskuterat den här frågan och överlämnat den till rättstjänsterna. Nu inväntar vi en rapport från dem, så att vi skall få en grund för att agera.

2. Anslagsöverföringar: se protokollet

3. Det luxemburgska ordförandeskapets program

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets uttalande om det luxemburgska ordförandeskapets program.

Jag överlämnar nu ordet till rådets ordförande och Luxemburgs premiärminister, Jean-Claude Juncker, och jag vill än en gång uttrycka parlamentets sorg över den belgiska prinsessans död, storhertiginnan Josephine-Charlotte av Luxemburg.

  Juncker, rådet. – (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag måste säga att det alltid är ett nöje att komma till Strasbourg, den europeiska staden förkroppsligad, en stad som symboliserar försoningen mellan Frankrike och Tyskland, en mötesplats för så många europeiska ambitioner och en skärningspunkt för så många europeiska drömmar.

Förutom att det är en glädje för mig att vara här har jag i dag äran att lägga fram det luxemburgska EU-ordförandeskapets prioriteringar för parlamentet – de europeiska folkens valda företrädare. Det luxemburgska ordförandeskapet följer efter våra nederländska vänners ordförandeskap. Jag vill verkligen gratulera dem till deras hårda arbete, deras envishet och obestridliga framgångar. EU gjorde viktiga framsteg under det nederländska ordförandeskapet. När det blir dags hoppas jag kunna säga samma sak om det elfte luxemburgska ordförandeskapet, som inleddes för några dagar sedan.

Erfarenheten av våra tidigare ordförandeskap kan mycket väl visa sig vara värdefull, men ordförandeskapen kommer och går och ser alla olika ut. När jag var ministerrådets ordförande för första gången, 1985, hade Europeiska gemenskaperna tio medlemmar, när jag var ordförande 1991 satt tolv ministrar runt bordet, när jag tog över ordförandeskapet 1997 var vi 15 och nu finns det 25 medlemsstater. På 20 år har antalet medlemsstater mer än fördubblats.

Beslutssystemet har givetvis blivit mer invecklat. Men att se de öst- och centraleuropeiska länderna ta sin plats i EU är en glädje och ett nöje, med tanke på det ödesdigra beslut som ville skilja oss åt för alltid.

Jag har lärt mig två saker av våra olika ordförandeskap och av att iaktta andra länders ordförandeskap. För det första: EU kan inte göra verkliga framsteg om ordförandelandet sätter sina egna nationella intressen i centrum i stället för att ersätta dem med det gemensamma intresset, som är den bästa definitionen av allas intressen. EU kan således inte nå verklig samstämmighet, och än mindre harmoni, om vi inte alla respekterar gemenskapsmetodens anda och innehåll och jämvikten mellan de tre institutionerna.

Kommissionen är ingen linjedomare som bara ansvarar för att kontrollera att den inre marknadens regler följs. Kommissionen bör vara speluppläggare, inspiratör och en drivande kraft för hela laget. Och rådet är inte en arena för ett spel mellan strikt nationella intressen, hur välgrundade de än må vara, utan snarare en arbetsgrupp för förståelse. Parlamentets funktion är slutligen inte att stå vid sidan om som åskådare. Parlamentet är en aktör med privilegierad ställning, eftersom det grundar sin legitimitet på den allmänna rösträtten.

Ni kommer därför att få se mig regelbundet i era kontor, vid era möten och i era korridorer i Bryssel och i Strasbourg. Detta säger jag för min egen del, för mina ministrar och för alla dem som arbetar i parlamentets tjänst, och därmed i er tjänst. Tillsammans måste vi övervaka att det nya konstitutionella fördraget ratificeras under de rätta förhållandena. Det stämmer att utkastet till konstitution inte är perfekt, men det är inte perfektion vi bör sikta på med utkastet. Vi bör i stället sträva efter det som Europa behöver för att förbli ett föredöme för världen i framtiden. Låt oss nu göra vad som måste göras för att det skall bli så i framtiden och låt oss ratificera fördraget. Vi får inte glömma att fördraget är en text som varken är vänster- eller högerorienterad. Innehållet kommer att bli resultatet av våra övertygelser, vår vilja och vår ambition. Om vi har en fullkomlig vilja och ambition så kommer det nya fördraget – även om det är ofullkomligt i teorin – sannolikt att nå fullkomlig framgång i praktiken.

Att ratificera fördraget kommer inte att bli en lätt uppgift överallt. Och det finns en sak som bekymrar mig mycket i det avseendet: vi bör inte använda de eventuella svårigheterna kring parlamentens ratificeringar och folkomröstningarna som förevändning för att sakta ned på handlingstakten eller för att undvika att fatta beslut. Låt oss inte skjuta upp de svåraste besluten till dagen efter den första folkomröstningen, sedan till dagen efter den andra folkomröstningen, sedan till dagen efter den tredje folkomröstningen osv. När vi ber om ett godkännande från Europas folk och parlament, låt oss då visa dem att EU fungerar, att EU är på frammarsch, att EU är beslutsamt och att EU har förmåga att ta sitt ansvar. Om EU agerar beslutsamt kan tvivlarna övertygas, men om EU är passivt kan de som varit övertygade börja tvivla.

Herr talman! När ett nytt ordförandeskap tar itu med sitt uppdrag brukar atmosfären präglas av högtidlighet, men i år har detta överskuggats av den förfärliga tragedin med jordbävningen på havsbottnen i Sydostasien. De djupt uppskakande bilderna av döda, skadade och förödelse kastar en svart skugga över slutet av 2004 och början av 2005. Denna tragedi kommer att dröja sig kvar länge i minnet, och utöver den omedelbara katastrofhjälpen hoppas jag att vår solidaritet med Asiens drabbade folk och ödelagda regioner kommer att bli varaktig. Jag vill också att vi ser till att inte vända ryggen till fattigdom, underutveckling, hunger och död bland oskyldiga människor på andra platser på grund av den bedrövelse vi ser i Asien i dag. Våra hjärtan bör vara där TV-kamerorna inte längre är kvar eller där de aldrig har varit.

(Applåder)

Herr talman! EU:s säkerhetsstrategi manar oss att främja freden, demokratin och stabiliteten i kampen mot de grundläggande orsakerna till osäkerheten i världen.

Det är absolut avgörande att vi på ett samstämmigt och samordnat sätt utnyttjar alla EU-instrument på västra Balkan, i Mellanöstern, i våra förbindelser med Ryssland och Ukraina och i våra transatlantiska förbindelser.

Framtiden för Balkan, en region som fortfarande är traumatiserad av sitt nära förflutna, måste finnas med inom EU:s synfält. När anslutningsförhandlingarna inleds med Kroatien i mars 2005 – under förutsättning att Kroatien intygar att det kommer att samarbeta fullt ut med krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien – kommer alla Balkanländer att få se att deras ansträngningar för demokrati belönas och kan ge större resultat.

För de andra länderna i regionen kommer EU:s allmänna handlingsram att fortsätta att följa Thessalonikiagendans riktlinjer, där EU redogör för sin syn på Balkanländerna. Ordförandeskapet kommer att föra samtal med Albanien om ett stabiliserings- och associeringsavtal. Ytterligare en viktig hörnsten i regionen kommer att vara översynen vid halvårsskiftet 2005 av standardiseringspolitikens genomförande i Kosovo. Vi kommer att noggrant följa hur situationen utvecklas i Kosovo. Enligt min mening har Kosovo oavsett ställning sin framtid i EU.

Ryska federationen är en strategisk partner till EU och fortfarande en viktig faktor för den europeiska säkerheten och stabiliteten. Det skall medges att våra förbindelser i nuläget inte är tillfredsställande. Jag skall göra allt jag kan för att komma till rätta med detta, men samtidigt hålla fast vid våra viktigaste krav. Jag räknar med ert stöd i denna strävan.

Vid toppmötet mellan EU och Ryssland i Moskva den 10 maj kommer ordförandeskapet att sträva efter en balanserad helhet när det gäller de fyra gemensamma områden som fastställdes vid toppmötet i Sankt Petersburg, vilka grundas på gemensamma värderingar och delade intressen.

EU kommer att knyta nära band till Ukrainas nye president, inte minst inom exempelvis den europeiska grannskapspolitiken. Vi har mycket stort intresse av att ha ett stabilt och välmående Ukraina som granne, ett Ukraina som är fast rotat i demokrati, ett Ukraina som har valt vägen mot modernisering. Ordförandeskapet kommer att förbereda sig noggrant för toppmötet mellan EU och Ukraina, vilket kommer att äga rum under det brittiska ordförandeskapet.

Jag kommer nu in på de transatlantiska förbindelserna. Om världen skall bli en stabil plats krävs det ett fungerande transatlantiskt partnerskap. För närvarande är de transatlantiska förbindelserna inte dåliga, men de är inte heller särskilt bra. Att låta saker och ting vara är emellertid inte ett alternativ som kan tillfredsställa förväntningarna på bägge sidorna av Atlanten. Vi måste därför förbättra kvaliteten på våra förbindelser, vilket ligger i båda parternas intresse. Detta kommer vi att göra vid två toppmöten med president Bush, det första på den amerikanske presidentens begäran i februari, och det andra i juni. Vi kommer inte att fokusera på de åsiktsskillnader som funnits mellan några av oss och Förenta staterna på senare tid, utan försöka framhålla en rad praktiska frågor som vi också måste lösa praktiskt. De transatlantiska förbindelserna skulle inte vara fullständiga utan Kanada, och det gläder mig att det kommer att hållas ett toppmöte med Kanada under mitt ordförandeskap, då vi skall föra en vänskaplig diskussion om frågor som är viktiga för oss båda.

Detsamma gäller våra japanska vänner på andra sidan jordklotet.

Herr talman! Jag skulle nu vilja säga ett par ord om Mellanöstern. Valet av president Abbas till den palestinska myndighetens ledare den 9 januari och utsikterna till ett israeliskt tillbakadragande från Gazaremsan öppnar för möjligheten att återuppta fredsprocessen och påskynda genomförandet av färdplanen. Vi måste ta tag i den möjligheten nu. I det sammanhanget vill jag ge mitt stöd till Mellanösternkonferensen, som skall hållas i London i mars 2005. Jag är säker på att detta kommer att vara ett viktigt steg för att stärka fredsprocessen.

Under det luxemburgska ordförandeskapet kommer EU:s utvidgningsprocess att vägledas av de beslut som Europeiska rådet fattade i december förra året. Vi kommer att inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet i mars. När det gäller Bulgarien och Rumänien hoppas jag att parlamentet samtycker till anslutningen av dessa två länder i april, vilket skulle ge oss möjlighet att underteckna anslutningsfördragen, också det i april.

Herr talman! Vi kan inte föra EU närmare medborgarna om vi förblir oförmögna att tillmötesgå deras berättigade förväntningar på inre säkerhet. Genom det nya konstitutionella fördraget banas vägen för att definitivt avskaffa undantaget för området rättsliga och inrikes frågor, med andra ord för att helt införliva detta område med EU-projektet genom att strikt tillämpa gemenskapsmetoden. Under vårt ordförandeskap kommer åtgärderna inom området rättsliga och inrikes frågor att följa detta synsätt, och vårt arbete kommer att utgå från det utmärkta Haagprogrammet, som antogs av rådet i november förra året.

För att se till att området med frihet, säkerhet och rättvisa blir verklighet måste vi tänka europeiskt innan vi tänker nationellt. Vi måste se till att det utvecklas ett europeiskt säkerhetstänkande. Detta är ett särskilt viktigt krav i kampen mot den grova och organiserade brottsligheten. Att främja området med frihet, säkerhet och rättvisa är i våra ögon en avgörande, ja till och med existentiell uppgift. Först måste vi emellertid se till att medlemsstaternas operativa samarbete fungerar på bästa möjliga sätt. Vi måste till exempel se till att information kan utbytas snabbt och smidigt mellan medlemsstaternas polisstyrkor och domstolar. Principen om tillgänglighet kommer att bli ett viktigt steg framåt i polissamarbetet, och ordförandeskapet kommer att ta sig an den uppgiften så snart som möjligt. Vi vill också stärka det europeiska rättsområdet, som grundas på både ömsesidigt erkännande och tillnärmning av lagar. Vi skall särskilt se till att förhandlingarna förs framåt i riktning mot ett europeiskt bevisupptagningsbeslut och det eventuella upprättandet av ett europeiskt brottsregister. Detta kommer att stärka den europeiska säkerheten utan att skada de allmänna friheterna, vilket inte heller får ske, eftersom dessa friheter är en del av den europeiska samexistensen.

Kampen mot terrorism måste ständigt prioriteras. I detta avseende välkomnar jag det spanska initiativet att anordna ett möte mellan stats- och regeringscheferna i Madrid i mars. För egen del kommer ordförandeskapet att lägga tyngdpunkten på kampen mot finansieringen av terrorismen.

När det gäller asyl och invandring kommer ordförandeskapet att fokusera på tre delar: stärkta partnerskap med ursprungs- och transitländer, utformning av en harmoniserad strategi för en återvändande- och återtagandepolitik samt den europeiska byrån för förvaltning av det operativa samarbetet vid de yttre gränserna, som kommer att inleda sin verksamhet den 1 maj.

Herr talman, mina damer och herrar! Vi talar ofta och med rätta om medborgarnas Europa. Vi får inte göra oss några illusioner. Om vi inte lyckas göra EU till ett område med arbete och välstånd för alla kommer medborgarna att fjärma sig från Europa, från unionen och från det grundläggande politiska projektet. För att avvärja den risken och återge Europa sin ekonomiska och sociala ställning lanserade vi Lissabonstrategin för nästan fem år sedan. Vi ville – och vill fortfarande – göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen, en högre grad av social sammanhållning samt hänsyn till miljön och naturen.

Efter fem år av begränsade framgångar är det dags för den halvtidsöversyn som vi kommer att göra inför Europeiska rådets vårmöte. Den första uppgiften är att klargöra syftet med den strategi som vi skall följa. Lissabonstrategin – ett begrepp som förmodligen inte säger de allra flesta någonting – är i själva verket en strategi för konkurrenskraft, tillväxt, social sammanhållning och miljöskydd. Strategin bör baseras på gedigna grunder för varaktigt välstånd för européerna. Nu måste vi agera för att i framtiden kunna garantera att alla omfattas av den europeiska sociala modellen, som inte får göras till en myt utan måste förbli – eller snarare återgå till att vara – en konkret verklighet för alla. Om vi vill hålla den europeiska sociala modellen intakt måste den reformeras så att den kan ge oss lösningar på tillväxtkrisen, undersysselsättningen, den försvagade samhällsstrukturen, förlusten av konkurrenskraft och produktivitet, fallande födelsetal och en åldrande befolkning.

Européerna gillar självklart inte reformer. De blir rädda och förstår inte skälen till dem. Vi måste förklara för dem att våra förslag till reformer skall garantera den europeiska sociala modellens överlevnad och livskraft. Vi måste övertyga dem om att det skulle vara dyrare att skjuta upp reformerna. Vi måste bevisa för dem att vi gör rätt i att agera och att det vore fel att inte göra något. Kontentan är att vi behöver förse Europa med nya krafter.

Nästa steg i samband med att vi gör halvtidsöversynen är att hålla samman strategins tre pelare – den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga. Jag är väl medveten om att Europa har problem med konkurrenskraften, vilket till stor del förklarar de mediokra resultaten i fråga om tillväxt och sysselsättning. Självklart måste konkurrenskraften öka, men detta är inte ett mål i sig eller någon neutral och självtillräcklig fördel. Nej, den konkurrenskraft vi måste eftersträva bör ge oss en starkare och mer hållbar tillväxt och syfta till ökad social sammanhållning och en mer harmonisk och balanserad miljö.

(Applåder)

Så låt oss inte inleda en dum och poänglös debatt om huruvida vi bör ha ökad konkurrenskraft och därmed en lägre grad av social sammanhållning, eller en sammanhållning som är mer social och mindre miljövänlig. Om Europa skall bli starkt behövs det tre saker som hänger samman med varandra: ökad konkurrenskraft, ökad social sammanhållning och en natur i bättre balans.

(Applåder)

Jag säger ja till konkurrenskraft, men jag säger nej till att ge avkall på våra ambitioner för miljön och det sociala. Jag säger exempelvis ja till att öppna tjänstemarknaderna men nej till social dumpning, något som vissa skulle vilja underlätta.

(Applåder)

Herr talman! Slutsatsen är att vi måste finna rätt sätt att se till att strategin blir en framgång.

Efter att ha pendlat mellan framgång och misslyckande i fem år handlar det inte så mycket om att veta vad vi skall göra – för det vet vi ju faktiskt – som om hur vi skall ta itu med det. Det är mycket viktigt att vi förverkligar det europeiska utbildningsområdet, trappar upp ansträngningarna inom forskningen, förbättrar våra utbildningssystem och främjar livslångt lärande. Detta måste vi göra, men hur?

Vi har alldeles för många processer i EU. Vi har de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, riktlinjerna för sysselsättningen, strategin för hållbar utveckling, strategin för den inre marknaden, stadgan för små och medelstora företag, Kölnprocessen, Cardiffprocessen och mycket mer. Alltför ofta kör dessa processer fast i en byråkrati som inte leder någonvart. EU är snarare en forskningsenhet – och dessutom en enhet för outnyttjad forskning – än en fabrik för praktiska idéer som tillämpas i praktiken.

(Applåder)

Vi måste förändra detta genom att rationalisera vår strategi. Vår strategi är väsentligen europeisk, men tillämpningen måste i första hand vara nationell. Vi skulle vilja att strategin behöll en europeisk grund. En omfattande översyn bör göras vartannat år, eller ännu hellre vart tredje år. Vi kan inte byta strategi en gång i halvåret, från toppmöte till toppmöte, allt beroende på ordförandeskapens infall och inspiration för stunden. Strategin måste vara långsiktig.

Vi skulle vilja att genomförandet på nationell nivå påskyndas och trappas upp. Vi föreslår att medlemsstaterna inrättar handlingsprogram på nationell nivå. Dessa program bör utformas tillsammans med arbetsmarknadens parter och läggas fram för de nationella parlamenten, som tillsammans med EU:s organ skulle övervaka tillämpningen av handlingsprogrammen. De nationella programmen skulle ta hänsyn till nationella och regionala särdrag, göra det möjligt att bedöma takten och intensiteten för varje enskild nationell reform och underlätta en uppskattning av de resultat som nåtts i ett givet skede.

Så långt strategin och hur den skall genomföras. Parlamentet och rådet kommer att föra en gemensam diskussion om den frågan igen, och våra båda institutioner kommer att diskutera den med kommissionen, som snart lägger fram sin sammanfattande rapport för oss.

Herr talman, mina damer och herrar! Att Lissabonstrategin delvis läggs om uppmanar oss också att fundera över tillväxt- och stabilitetspakten. Ursäkta mig – stabilitets- och tillväxtpakten!

(Skratt)

Jag hade faktiskt hellre velat ha det tvärtom.

(Applåder)

Men eftersom EU leddes av våra gamla vänner 1996 – men inte de ni tror! – valde man den andra formuleringen.

(Skratt och applåder)

Vi inledde översynen av pakten under det nederländska ordförandeskapet och vi skulle vilja avsluta den under Luxemburgs ordförandeskap. Vi kommer att reformera pakten, eller snarare justera tillämpningsåtgärderna. Låt mig först förklara detta genom att ange vad vi inte kommer att göra.

Ekonomiska och monetära unionen behöver stabilitet. Vi har därför inga planer på att driva bort stabiliteten, vare sig i ord eller handling. Stabilitet är grundläggande för pakten, som ligger till grund för euron. Vi har utlovat en stabil valuta. Den kommer att förbli stabil och förbli stark. Låt mig därför med en gång säga att ordförandeskapet inte kommer att föreslå att vissa av paktens budgetutgiftskategorier bör neutraliseras eller skyddas. Det grundläggande kriteriet – 3 procent för underskottet, 60 procent för skulden – kommer därmed att fortsätta att gälla.

För mig är det emellertid uppenbart att det krävs förändringar, inte minst för att pakten skall kunna ta större hänsyn till konjunkturcykler. Under tider av stark ekonomisk tillväxt måste det vara ett krav att medlemsstaterna i euroområdet prioriterar att använda budgetöverskottet för att minska skulden och underskottet. Vi kommer att stärka paktens förebyggande inslag genom att tillföra en stor dos extra stabilitet.

Under tider av svag tillväxt bör medlemsstaterna i euroområdet däremot ges större handlingsutrymme för att vidta åtgärder som påverkar budgeten. Ju större ansträngningar som görs för att minska underskottet och skulden i tider av ekonomisk expansion, desto större blir detta handlingsutrymme. Om en medlemsstat drar på sig ett alltför stort underskott under en period av svag tillväxt kommer situationen och konsekvenserna – inte minst i fråga om när situationen skall vara åtgärdad – att analyseras utifrån objektiva bedömningsregler.

Vi måste till varje pris undvika godtyckliga politiska omdömen som kan leda till att bedömningarna blir olika beroende på landets storlek. Ur den synvinkeln är Luxemburg alltid förloraren.

(Applåder)

Herr Cohn-Bendit! När det blir dags skall vi föra en ordentlig debatt i utskottet, utan alltför många vittnen, om hur man skulle kunna jämföra Frankrike, Tyskland och Luxemburg på skatteområdet. Den debatten kommer att bli intressant och upplysande för alla dem som ser något ytligt på Luxemburg, om jag får säga så.

(Applåder)

Låt mig inbjuda er till en lugn debatt om pakten. Jag är på min vakt mot extrema lösningar. Jag säger nej till dem som vill ersätta stabilitet med en skamlig och otyglad flexibilitet, och jag säger nej till dem som försöker gjuta fast den nuvarande pakten i dogmatisk cement. Vi behöver mer stabilitet och ökad flexibilitet för att kunna ta hänsyn till konjunkturen.

Herr talman! Ni skulle säkert bli förvånad om jag inte nämnde vår kommande debatt om budgetplanen. Här inför er vill jag inte närmare gå in på alla delar i denna sannerligen svåra fråga, eftersom ni har ett bättre grepp om dem än jag. Jag vill bara säga att det luxemburgska ordförandeskapet kommer att göra allt det kan för att nå en överenskommelse om budgetplanen före juni månads utgång.

Men jag gör mig inga illusioner. I nuläget håller medlemsstaterna fast vid sina ståndpunkter och det kommer att bli svårt att rucka på dem i tid, det vill säga nu! Om vi inte enas om en gemensam ståndpunkt under Luxemburgs ordförandeskap kommer det den 1 januari 2007 att vara politiskt, lagstiftningsmässigt och tekniskt omöjligt att anta den utmaning som det utvidgade EU innebär.

Ingen institution eller medlemsstat har därför något intresse av att dra ut på tiden. Om ingen överenskommelse nås i juni är detta inte ordförandeskapets misslyckande, vilket endast har ett mycket begränsat intresse för mig, utan det är EU:s misslyckande. Låt oss fatta beslut. Låt oss fatta beslut snabbt. Låt oss fatta beslut nu.

(Applåder)

Vi måste bespara EU en lång och utdragen debatt som varar i ett och ett halvt år eller mer. Detta skulle orsaka ännu fler tvister och förvärra konflikterna mellan medlemsstaterna och institutionerna. Herr talman! Jag litar på att parlamentet driver på beslutsprocessen när det gäller budgetplanen. Vi kommer att arbeta tillsammans med er, eftersom ert samtycke är nödvändigt. Ni kommer inte att ställas inför fullbordat faktum, det kan jag garantera.

Herr talman! Detta är huvudspåret i vårt program. Ordförandeskapen kommer och går, men EU består, som tur är. Vi vill tjäna Europa beslutsamt och hängivet, dvs. med den beslutsamhet och den hängivenhet som långa avstånd och stora ambitioner kräver.

(Livliga applåder)

  Talmannen. – Med tanke på de applåder ni fick kan vi förvänta oss att det luxemburgska ordförandeskapet blir mycket positivt. Detta är vad parlamentet hoppas.

  Barroso, kommissionens ordförande. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Under det nyligen inledda halvåret kommer en rad viktiga hållpunkter att avgöra om EU skall kunna nå målet om ökat välstånd, fördjupad solidaritet och större säkerhet för medborgarna.

Mycket av det som kommissionen kan tänkas åstadkomma under de kommande åren kommer att avgöras av de inledande beslut som fattas under den här perioden och av vår förmåga att lösa svåra frågor och nå praktiska resultat. Jag skulle därför vilja betona att det luxemburgska ordförandeskapet under första halvåret 2005 har särskild betydelse ur kommissionens synvinkel. Kommissionen kommer därför att lägga fram programmet för perioden 2004–2009 så tidigt som den 26 januari. Vi hoppas att de andra institutionerna ställer sig bakom programmet, så att det inte bara blir en del av kommissionens program utan också en del av hela unionens program och därmed något som föregriper bestämmelserna i EU:s konstitution. Då kan vi direkt börja arbeta i konstitutionens anda.

Luxemburg ansvarar för att leda rådet under denna avgörande period. Enligt min mening är det ett privilegium för oss att ha premiärminister Juncker som rådets ordförande under den här perioden, med tanke på hans ovärderliga erfarenhet som regeringschef, hans djupa europeiska övertygelse och hans välkända förmåga att lösa besvärliga situationer. Personligen är det ett nöje för mig att arbeta tillsammans med min vän Jean-Claude Juncker.

(EN) Herr talman! Vi har hört ordförandeskapet tala om sina förväntningar och prioriteringar. Låt mig kort kommentera bara tre av de huvudfrågor som kommer att stå på det luxemburgska ordförandeskapets dagordning. Det finns många fler, men jag vill koncentrera mig på tre.

Den första är halvtidsöversynen av Lissabonstrategin. Europa står inför mycket viktiga utmaningar, varav de flesta urskildes redan i Lissabon år 2000. Men vi skulle i dag kunna säga att de utmaningar som globaliseringen och den åldrande befolkningen utgör alltmer framhäver behovet av anpassning till ständigt svårare situationer. Välståndet i Europa hotas. För att bemästra detta hot behöver vi högre tillväxt och fler arbetstillfällen. Om vi fortsätter längs vägen med låg och minskande ekonomisk tillväxt sätter vi hela vår politik på spel, men särskilt vår förmåga att garantera solidaritet och trygghet och att bevara och förbättra den europeiska modellen. Såsom anges i Kokrapporten måste Lissabonprioriteringarna läggas om, rationaliseras och prioriteras för att bli effektivare. Alltför många prioriteringar betyder ingen prioritering alls. Tillväxt och arbetstillfällen måste vara våra prioriteringar.

Kommissionen arbetar på en rapport som kommer att innehålla både dess synpunkter på halvtidsöversynen av Lissabonstrategin och förslag till riktlinjer för framtida åtgärder. I detta skede av arbetet med rapporten tycks två inslag vara särskilt väl förankrade. Det första är kunskapsekonomin. För att tillväxten skall ta fart igen kommer det att krävas betydande investeringar i kunskap. Företagen kan inte bli mer konkurrenskraftiga utan att arbetskraften får ett bättre utgångsläge. Endast välutbildade personer kan ge hög produktivitet. Detta kräver insatser av ett helt nytt slag på forsknings-, utvecklings- och utbildningsområdena. Det kommer att krävas särskilda insatser för att få med ungdomarna i denna kunskapssatsning. Högre produktivitet bör leda till högre tillväxt, vilket i sin tur torde skapa fler arbetstillfällen. Jag betraktar inte kunskap enbart som ett instrument för att nå andra mål, utan kunskap är ett viktigt mål i sig själv och ett medel för självförverkligande.

Den andra samförståndspunkt som jag kan lyfta fram i detta stadium handlar om enhetligheten i genomförandet, dvs. problemet med att fullgöra sina åtaganden. Enhetligheten mellan de nationella åtgärderna och EU:s verksamhet är en avgörande framgångsfaktor. Detta betyder bättre genomförande av de mål som man slagit fast gemensamt, vilket i sin tur betyder större ansvar och ökad delaktighet på nationell nivå när det gäller att uppfylla de gemensamma målen. Därför kommer kommissionen i sin rapport även att tydligt framhäva vikten av att garantera medlemsstaternas egenansvar när det gäller den reviderade Lissabonstrategin. Allt sammantaget måste jag betona att halvtidsöversynen av Lissabonstrategin först och främst handlar om modernisering. Om vi kommer att lyckas eller ej beror på vår förmåga att upprätta ett effektivt partnerskap mellan våra institutioner och våra medborgare för att genomföra reformen.

(FR) Jag vill nu redogöra för vår syn på budgetplanen. Det luxemburgska ordförandeskapet har med rätta beslutat att satsa allt på att nå en överenskommelse om budgetplanen före slutet av juni 2005. Det är rätt att göra så, för om ingen överenskommelse nås i tid kommer det att bli mycket svårt att utarbeta programmen i fråga.

I en tid när en slutlig förhandling kan vara under uppsegling slår det mig emellertid att det är viktigt att framhålla vissa självklara förhållanden. Vi kan inte få mer EU med hjälp av mindre finansiella resurser. Kommissionens förslag är inte taget ur luften – det är ett resultat av EU:s åtaganden vid Europeiska rådets möten. Nuförtiden ber inte kommissionen om att EU skall beviljas finansiering av nya projekt, utan oftast om finansiering av tidigare åtaganden. Medlemsstaterna måste uppfylla de åtaganden de redan har gjort.

(Applåder)

Om ni tillåter skulle jag vilja framhålla vissa frågor där jag menar att unionen inte får kompromissa. Den första är sammanhållningen. Mina damer och herrar! Utan solidaritet finns det ingen union. Kanske något annat, men inte en union. Utvidgningen har stor inverkan på solidariteten. Unionen har nya regioner som släpar efter i utvecklingen, och vissa av de mindre välmående gamla regionerna behöver fortfarande stöd. Dessutom är ekonomisk solidaritet nödvändig med tanke på att de regioner som släpar efter i utvecklingen har störst utsikter att öka konkurrenskraften och skapa nya arbetstillfällen. Vi får inte göra de nya EU-medlemmarna besvikna, de har rätt till aktiv solidaritet från hela unionen.

För det andra får vi inte glömma frågan om konkurrenskraft. När det gäller Lissabonstrategin sade jag att det krävs omfattande investeringar i forskning och utbildning. Och utgifter på EU-nivå ger mycket ofta större utdelning än osammanhängande utgifter på nationell nivå. Jag vill också lägga till de transeuropeiska näten på prioriteringslistan, med hänsyn till att den infrastruktur som binder samman Europa fortfarande förfaller.

Den tredje avgörande aspekten i budgetplanen är säkerheten. Det handlingsprogram som antogs vid Europeiska rådets möte får stora finansiella konsekvenser. Även det s.k. Haagprogrammet får finansiella konsekvenser. Detta medför fler åtgärder på EU-nivå, så att det ekonomiska ansvaret och den kollektiva säkerheten fördelas bättre mellan medlemsstaterna. Europas medborgare förväntar sig att vi har förmåga att arbeta tillsammans. Ingen ensam medlemsstat, inte ens den allra mäktigaste, kan garantera största möjliga säkerhet om den inte ingår i en gemensam europeisk insats. Slutsatsen är att vi inte kan få mer EU med mindre pengar. Emellanåt ställs det krav på att EU-budgeten skall frysas under 2006 års nivå. Låt oss tala klarspråk i den här frågan: i så fall skulle EU bryta mot sina löften.

Jag vill klart och tydligt säga att kommissionen inte skulle vilja ha något att göra med ett Europa som drar sig tillbaka, ett mediokert Europa, ett Europa med inskränkta mål. Därför gläder det mig att det luxemburgska ordförandeskapet kommer att göra allt som står i dess makt för att nå en överenskommelse under den här perioden. Somliga kommer att säga att detta blir svårt, ja till och med osannolikt. Ju längre vi låter det vara, desto svårare tror jag ärligt talat att det kommer att bli. Vi stöder därför det luxemburgska ordförandeskapet i denna svåra men ytterst viktiga uppgift.

När det gäller stabilitets- och tillväxtpakten välkomnar vi att en av det luxemburgska ordförandeskapets prioriteringar är att se till att en multilateral budgetövervakning ger sitt bidrag till en stark, sund och framgångsrik ekonomisk och monetär union. Dessa principer ligger till grund för stabilitets- och tillväxtpakten, och denna pakt måste respekteras och fungera som den skall. Vi får inte glömma att den gemensamma valutan är en av EU:s stora landvinningar. Innan euron infördes minns jag att vissa experter, ekonomer och professorer, särskilt på andra sidan Atlanten, sade att EU aldrig skulle kunna få en stark valuta på grund av bristande solidaritet och politisk sammanhållning. I dag säger vissa att vår valuta kan vara för stark, men inte för svag. Den gemensamma valutan är därför en historisk europeisk framgångssaga. Vi får inte äventyra denna stora framgång.

(Applåder)

I slutet av 2003 inledde kommissionen en diskussion om de erfarenheter som gjorts, för att finna möjliga förändringar och förbättringar som kan hjälpa oss att tillämpa pakten effektivare. Kommissionen är övertygad om att det ligger i vårt gemensamma intresse att alla följer alla bestämmelser, och vi har därför varit i kontakt med olika ansvariga EU-organ för att tillsammans fundera och utforska lovande vägar, såsom de vi redogjorde för i vårt meddelande från september 2004. Ordförandeskapet kommer att ge ett viktigt bidrag för att nå samförstånd. Vi förväntar oss ett sådant samförstånd redan vid Ekofinrådets möte den 18 januari. Då kommer kommissionen att kunna lägga fram praktiska förslag som kan förbättra tillämpningen av pakten, och det i god tid inför diskussionerna vid Europeiska rådets möte i mars.

(EN) Under de kommande sex månaderna kommer Europeiska unionens förmåga att få fart på tillväxten att sättas på prov. Unionen måste anslå ekonomiska medel som motsvarar dess politiska ambitioner. Den måste arbeta närmare medborgarna och återvinna deras förtroende. Den måste stärka sin roll på den internationella arenan och återuppta sina strategiska partnerskap.

Det är nu ett bra tillfälle att återuppta fredsprocessen i Mellanöstern. Europeiska unionen kan och bör vara aktivare på detta område. Jag tror att Europeiska unionen kommer att spela en mer framträdande roll på den internationella arenan.

Kommissionen stöder helhjärtat det luxemburgska ordförandeskapets ansträngningar längs dessa linjer. Kommissionen anser att vi befinner oss i en avgörande tid och att våra institutioner måste samarbeta i ännu högre grad för att uppnå resultat.

(Applåder)

  Poettering (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! I dag välkomnar vi ordförandena för Europeiska rådet och kommissionen hit till parlamentet, och jag gissar att Europeiska rådets ordförande även kommer att närvara när kommissionen avslöjar sitt program i Bryssel den 26 januari. Detta ser jag som en utmärkt symbol för det ständigt växande samarbetet mellan parlamentet, rådet och kommissionen. Framtida ordförandeskap bör se detta som ett föredöme att ta efter.

Även om vi var mycket nöjda över att kommissionens och rådets ordförande besökte Jakarta i Asien för att uttrycka Europeiska unionens solidaritet, skulle jag vilja betona att vi inte får förbise de stora problemen i Afrika och andra delar av världen, hur nödvändig solidariteten med de drabbade områdena än är. Vi måste fundera över hur och i vilken utsträckning vi kan vidta förebyggande åtgärder i form av ett system för tidig varning också i Europa, till exempel i Medelhavsområdet.

Vi står verkligen bakom er, herr rådsordförande, och det ni sade om gemenskapsmetoden. Luxemburg må vara litet geografiskt sett, men det är ett storhertigdöme och därmed ett stort land, och Beneluxländernas ordförandeskap har alltid varit utmärkta. Vi önskar er stor framgång – konstitutionen har största prioritet också för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater.

I Bryssel kommer vi att föra ingående diskussioner om Lissabonstrategin. Även om det inte är ett mål i sig att göra den europeiska ekonomin konkurrenskraftig, är en stark ekonomi den bästa garantin för en bra socialpolitik. Enligt vårt synsätt handlar konkurrenskraft om att skapa fler arbetstillfällen i Europa genom tillväxt och bättre villkor för europeiska företag. För oss är detta socialpolitik i ordets rätta bemärkelse. I stället för att ställa ekologi och miljöskydd i motsatsförhållande till ekonomi behöver vi en rimlig balans mellan dem.

Vi önskar också er och ert ordförandeskap framgång i hanteringen av budgetplanen. Till de damer och herrar – men i det här fallet var det väl bara herrar – som stod bakom skrivelsen med argument för en gräns på 1 procent, skulle vi vilja säga att man inte kan utvidga EU och sedan vägra EU:s nya medlemsstater de pengar som är ett uttryck för vår solidaritet och som de behöver för att nå vår standard. Vi i Europeiska unionen behöver därför frigöra de medel som krävs. Ni nämnde de fördrag som skall undertecknas, men om det inte nås någon överenskommelse i juni och inga framsteg görs i den finansiella planeringen på medellång sikt, hur skall vi då klara av att nya stater ansluter sig till Europeiska unionen? Det gläder oss mycket att Reimer Böge, en mycket kompetent ledamot i vår grupp, kommer att ansvara för parlamentets betänkande.

Ni nämnde också stabilitetspakten. Jag är mycket tacksam för vad ni sade och jag kan instämma i varje ord. Vad ni sade handlar i grunden om behovet av ökad flexibilitet. Men saken är den att de stater som har vidtagit åtgärder är de som har störst flexibilitet. För att komma till saken: ju mindre skuldsatt en stat är, desto större flexibilitet uppstår i ekonomiskt tuffa tider, vilket också innebär att vi måste göra det som måste göras för att minska underskotten när det går bra för ekonomin. Vi vet ju att dagens skulder alltid blir morgondagens skatter och en börda för allmänheten som helhet, särskilt för den yngre generationen.

(Applåder)

Låt mig bara säga något helt kort om utrikespolitiska frågor. Ni har tagit upp några av dem, och som jag förstår saken instämmer kommissionens ordförande helt i det ni sade. Vårt stöd till Ukraina har bara inletts och behöver bli ett ständigt ansvar.

När det vidare gäller Palestina, där ett val just har ägt rum, vill vi ha ett säkert Israel och en säker palestinsk stat. Europeiska unionens roll får inte bara vara en fråga om att ge ekonomiskt stöd – i motsats till vad vi får höra av en hel del höga företrädare för Mellanöstern. Som hederlig mellanhand bör vi ge vårt bidrag för att åstadkomma fred i Mellanöstern.

För att övergå till de transatlantiska förbindelserna önskar jag er, och självklart också kommissionens ordförande, stor framgång vid president Bushs besök, vilket kommer att inleda en ny period av goda förbindelser med Amerikas förenta stater. Vi kan inte ha två grupper av stater i Europeiska unionen med varsitt sätt att underhålla förbindelserna med Förenta staterna. Vi européer måste samlas kring en ståndpunkt som bygger på partnerskap med våra amerikanska vänner. Vi i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater kommer att stödja er med beslutsamhet och hängivenhet, för att använda era ord, och önskar er stor framgång under ert ordförandeskap.

(Applåder)

  Goebbels (PSE), på gruppens vägnar. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Socialdemokraterna strävar efter att skapa ett kompetent EU. För oss är Lissabonstrategin den bästa vägen till den europeiska konkurrenskraften, som är grunden för ett bra och rentav bättre liv för våra medborgare. Det är detta man kallar social sammanhållning.

Man måste inom EU sluta klaga över att Europa skulle halka efter andra områden i världen. Om EU inte längre vore konkurrenskraftigt, hur i all världen skulle unionen då kunna svara för merparten av världshandeln? Under 2003 svarade unionen till exempel för 40 procent av handeln med varor och 45 procent av handeln med tjänster i hela världen, vilket är mer än Förenta staterna, Japan och Kina sammantaget. Naturligtvis utsätts vissa av våra industrier för konkurrens från olika låglöneländer, men vi kommer inte att tillverka bättre produkter om vi river ned vår sociala modell.

Jag vill rikta följande påpekanden till vissa konservativa och liberala ledamöter här i parlamentet: Om vi skyddar rätten till arbete kommer det att ge arbetstagarna en känsla av trygghet och till och med välbefinnande. Detta är med andra ord en viktig faktor för arbetstagarnas produktivitet och därigenom också för företagens konkurrenskraft. Det handlar inte om konflikt, utan om komplettering, för att citera François Biltgen, ordföranden i Luxemburgs kristdemokratiska parti och en framstående ledamot i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater ...

Ordförande Juncker leder en koalitionsregering som består av kristdemokrater och socialdemokrater, vilket är ett riktmärke när vi på nytt vill stärka unionen och uppnå ett brett politiskt samförstånd. De europeiska socialdemokraterna fäster stora förhoppningar vid det luxemburgska ordförandeskapet, främst när det gäller att på nytt föra fram Lissabonstrategin och göra den till ett verkligt framgångsinstrument, särskilt nu med 25 medlemsstater. För att åstadkomma detta måste den makroekonomiska ramen omvandlas till en politik för tillväxt och stabilitet. Stabilitet är en offentlig nödvändighet som måste försvaras i våra fattigaste medborgares intresse. Vi kommer emellertid aldrig att få någon stabilitet utan en stark ekonomisk tillväxt. Stabilitets- och tillväxtpakten måste bli ett instrument som bidrar både till att bekämpa offentliga underskott och till att utforma en ekonomisk politik i linje med de ekonomiska cyklerna. Det krävs finansdisciplin i tider av stark ekonomisk tillväxt, och mer flexibilitet under lågkonjunkturer.

När kommissionen bedömer varje lands ekonomiska situation måste den också bedöma utgiftskvaliteten. Sedvanan att låna pengar för att finansiera löpande kostnader måste förbjudas. Upplåningen måste begränsas till investeringar för framtiden. Vi kan inte få mer Europa med mindre pengar. En union med 455 miljoner invånare kan inte utvecklas med en budget för 2005 som begränsas till 1,004 procent av EU:s BNP.

Att på nytt föra fram Lissabonmålen, den ”intelligenta” stabilitets- och tillväxtpakten och budgetplaner som faktiskt ger EU nya framtidsmöjligheter, detta är det herkulesarbete som väntar Luxemburgs ordförandeskap. Samtidigt vädjar vi om att EU inte skall glömma de förbisedda människorna i världen. Om det internationella samfundet kan erbjuda skuldlättnader om cirka 80 procent till Irak, och om det vill ge skuldlättnader till de länder som drabbats av flodvågen, då måste det också kunna avskriva de skulder som omöjliggör all utveckling i världens utvecklingsländer.

(Applåder)

  Watson (ALDE), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Detta är elfte gången som Luxemburg innehar ordförandeskapet. Herr rådsordförande! Utmaningen för ert ordförandeskap är att leva upp till era egna högt ställda krav och att infria andras höga förväntningar.

Som ordförande både i Europeiska rådet och i Ekofinrådet har ni en unik möjlighet att nå en överenskommelse om ett av era största och känsligaste mål, nämligen budgetplanen för 2007–2013. Vi liberaler och demokrater konstaterar med tillfredsställelse att ni i ert ordförandeskapsprogram säger att varje framsteg i byggandet av Europa förutsätter tillräckliga ekonomiska resurser. Vi hoppas att ni inte kommer att låta er begränsas av de dogmatiska kraven på att sätta ett tak för unionens budget på 1 procent för nästa årtionde. Vi är inte slösaktiga med de europeiska medborgarnas skattepengar och kräver att varenda euro skall användas väl och redovisas ordentligt. Likväl inser även vi att Europeiska unionen har försvarbara ambitioner, vare sig det handlar om att genomföra en sammanhängande säkerhetsstrategi, en generös utvecklingspolitik eller en effektiv politik för regionalstöd och social sammanhållning. Allt detta har en kostnad, och vi får inte begränsa våra politiska ambitioner genom att snåla in på vad som faktiskt är en förhållandevis blygsam budget. Jag önskar er all framgång med att nå en överenskommelse i juni, för jag är rädd att era efterträdares förhållningssätt i denna och i andra frågor knappast kommer att främja samförstånd.

Min grupp uppmanar er att söka nya lösningar för stabilitets- och tillväxtpakten, som ger den gemensamma valutan stadga. Som ”herr Euro” är det er rättighet och skyldighet att tala er varm för euron och euroområdet. Om Frankrike och Tyskland slipper undan med en mild tillrättavisning efter att ha överskridit underskottsgränserna flera år i rad, om Grekland frias efter att ha gett en falsk bild av sitt budgetläge i syfte att snabbt komma med i eurosamarbetet och om Italien fortsätter att vara vårdslöst med sin budget samtidigt som den offentliga skulden överstiger 100 procent, vem kommer då att ha förtroende för reglerna? Stabilitets- och tillväxtpakten behöver justeras, men det är också nödvändigt att se till att den följs, med lämpliga övervakningsmekanismer, liknande dem som används inom IMF. Vi räknar med att ni och era rådskolleger kommer att vara vaksamma och trogna era löften.

Ert halvår sammanfaller med halvtidsöversynen av den mycket omtalade men föga respekterade Lissabonstrategin. Den löper stor risk att köra fast. Er föresats att starta om såhär halvvägs kommer att bära frukt om ni lyckas fullborda den inre marknaden, få fram mer forskningsmedel och främja ett gynnsamt klimat för företagande. Men försök inte vara alla till lags. Strukturella arbetsmarknadsreformer är nödvändiga för Lissabonstrategin. Inte heller bör ni underskatta utmaningen att se till att befintliga direktiv följs. Ert förslag att göra de nationella regeringarna ansvariga såväl inför varandra som inför de nationella parlamenten och folkopinionen är bra, och kommissionen måste ges i uppgift att övervaka de behövliga åtgärderna, och den får inte dra sig för att peka ut och kritisera eftersläntrarna.

Min grupp välkomnar också er utfästelse att använda gemenskapsmetoden i rättsliga och inrikes frågor, frågor som är så viktiga för medborgarna. Vi delar även era utvidgningsambitioner. Nya medlemmar syns vid horisonten. Bulgarien och Rumänien kommer att ansluta sig inom kort. Kroatien är ett kandidatland som ni måste inleda förhandlingar med. Låt oss, när det gäller Kroatien, vara tydliga om att vi förväntar oss att general Gotovina kommer att överlämna sig eller överlämnas till domstolen i Haag för att bemöta de anklagelser som riktas mot honom. Kroatien kan inte undvika frågan. Som Hans-Gert Poettering sade kan vi inte ignorera de två senaste månadernas viktiga händelser i Ukraina. Som ett kollektivt institutionellt organ måste vi stödja öppnandet av landet och se över de bilaterala förbindelserna i ljuset av de nya omständigheterna. Detta är en uppgift för ert ordförandeskap.

Avslutningsvis kan ni få uppleva tre folkomröstningar under ert mandat i och med att konstitutionen nu går in i ratificeringsfasen, och ni måste göra allt som står i er makt för att se till att de blir framgångsrika. Om de politiska krafterna i Spanien tillåts lyfta fram frågan om regionalt självstyre, om debatten i Frankrike grumlas av frågan om turkiskt medlemskap, om EU-avgiften blir en fråga i den brittiska debatten om det konstitutionella fördraget, då kommer det hela att gå i stöpet för Europa. Lämna dessa frågor där de hör hemma och se till att Europa får den konstitution som Europa behöver.

(Applåder)

  Cohn-Bendit (Verts/ALE), på gruppens vägnar. – (FR) Herr talman! Jag har just återigen upptäckt att kristdemokraterna i ett land inte menar samma sak som kristdemokraterna i ett annat land, jag gratulerar er ...

(Avbrott av Hans-Gert Poettering: ”Samma sak gäller De gröna!”)

Samma sak gäller De gröna, men för ögonblicket riktar jag mig till unionens rådsordförande och inte till ordföranden för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. Det är skillnaden, herr Poettering!

Ni sade något mycket intressant. Om ni faktiskt tillsätter en arbetsgrupp tillsammans med José Manuel Barroso för att titta på Lissabonstrategin är jag mycket intresserad av att delta, för att försöka se till att alla sjunger med samma näbb. I själva verket håller vi med er och inte José Manuel Barroso. Konkurrenskraften måste gå hand i hand med hållbar tillväxt, social solidaritet och miljöansvar. Ordförande Barroso glömde tre av de fyra beståndsdelarna, och därför behöver vi en gemensam arbetsgrupp för kommissionen och rådet för att alla skall sjunga med samma näbb. Vi står på samma sida, herr rådsordförande.

I fråga om budgetplanen är alla återigen överens. För att parafrasera Victor Hugo: att låta knussliga länder styra EU är lika med att låta en orkan styra över havet. Detta är något som vi inte önskar. Om orkanerna får styra över havet kollapsar givetvis allting. Om de knussliga länderna – och här menar jag länder och regeringar som befinner sig mycket nära mig – fortsätter att hålla fast vid 1 procent, så blir EU förloraren. Vi står därför på er sida, herr rådsordförande, i kampen mot alla försök att minska EU:s budget. Att minska EU:s budget är i själva verket liktydigt med att låta EU kollapsa.

Jag vill säga en annan sak – och detta är mycket viktigt – om utbildning. Jag hänvisar till den debatt som Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) inledde genom programmet för internationell utvärdering av elevprestationer. När man diskuterar utbildning är det viktigt att ha modet att säga vad som fungerar och vad som inte fungerar i medlemsstaterna. Det räcker inte att tala om behovet av utbildning, man måste också säga att det finns utbildningssystem, lärosystem i EU som är kontraproduktiva, reaktionära och ideologiska.

Avslutningsvis vill jag säga att tioårsdagen av Daytonavtalet och Srebrenica inträffar under ert ordförandeskap. Jag vädjar därför om att EU vidtar åtgärder för att revidera Daytonavtalet, som kanske var en nödvändig åtgärd på sin tid, men som är oacceptabelt med tanke på den konstitution som nu trätt i kraft i Bosnien och Hercegovina. Därför ber jag er att för EU:s räkning, tio år efter Srebrenica, vidta åtgärder för att revidera Daytonavtalet.

  Liotard (GUE/NGL), på gruppens vägnar. – (NL) Herr Juncker! Först vill jag tacka er för er inledning. Jag önskar ordförandelandet Luxemburg all framgång, och jag önskar det större vishet än dess nederländska föregångare, även om ni redan har gjort ett litet misstag genom ert påpekande om konstitutionen. Jag uppmanar er att ge allmänheten tillfälle att själva fatta beslut på ett rättvist sätt.

Min första fråga till er är kort. Euron infördes för sex år sedan. Vid den tiden, 1999, låg arbetslösheten i EU på 9 procent, och den ligger fortfarande kvar på den nivån, medan den ekonomiska tillväxten har stagnerat. Min fråga till er är om ni inte anser att det är hög tid att vi gör en grundlig översyn av euron, där ni faktiskt skulle kunna gå i spetsen? Jag beklagar att det på er agenda inte finns någon fortsättning på debatten om kontroll av djursjukdomar, som påbörjades under det nederländska ordförandeskapet. Har den fallit er ur minnet?

Enligt era prioriteringar finns det många missförstånd kring tjänstedirektivet. Exakt vilka missförstånd avser ni, och vem är det som drabbas av dem? Är det kommissionen, parlamentet eller de tusentals arbetstagare som redan har uttalat sitt missnöje med tjänstedirektivet? Kan jag av ert önskemål att göra en ny bedömning av förslaget i ett mer objektivt ljus, som ni beskriver det, dra den slutsatsen att ni delar min åsikt att tjänstedirektivet är ett extremt vagt dokument som min landsman, kommissionär Bolkestein, aldrig borde ha lagt fram? Har det luxemburgska ordförandeskapet några konkreta ändringsförslag till kommissionens förslag till tjänstedirektiv? Om så inte är fallet vill jag inbjuda er att göra en resa tillsammans med mig genom Nederländerna. Ni skulle då få lära er vilka allmänna tjänster, till exempel utbildning och hälsovård, som äventyras av direktivet. Jag skulle också kunna presentera er för de tjänsteleverantörer, inklusive kaféet ”De Tevreden Roker” (Den nöjda rökaren) och klubben ”Picobello Escort Service”, som säkert skulle vara pigga på att etablera sig i Luxemburg, och även på andra håll. Enligt min åsikt är sådana tjänster ett uttryck för nederländsk kultur, och tack vare tjänstedirektivet kommer vi att kunna påtvinga alla människor dem.

Ni förstår nog att de sista orden var avsedda som en provokation, men jag vill på fullt allvar be er att överväga min inbjudan. Vi kanske då kan föra den absolut nödvändiga diskussionen om tjänstedirektivet, vilken verkar saknas på alltför många viktiga platser inom EU.

  Knapman (IND/DEM), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jean-Claude Junckers tal framfördes med all den glöd som man kan vänta sig av en statstjänsteman.

Herr Juncker! Ni säger att stabilitets- och tillväxtpakten kommer att vara er huvudprioritering, men det är bara det att era tidigare uttalanden endast belyser inkonsekvenserna. Samtidigt som jag medger att ni spelade en central roll i förhandlingarna om paktens ursprungliga regler, sade ni nyligen att paktens trovärdighet hade begravts och att pakten var död. Är detta fortfarande er åsikt?

Ni sade också att det finns en möjlighet att träffa en snabb uppgörelse om EU-budgeten och även om den brittiska rabatten på ungefär 4 miljarder euro per år. Stämmer det, herr Juncker? Rabatten tog fem år att förhandla fram. Om era kommentarer är riktiga och ni kan träffa en uppgörelse senast i juni, då måste Tony Blair i princip ha gått med på att ge upp rabatten. Är detta fallet? Med exakt vem i den brittiska regeringen förhandlar ni? Kommer den brittiska väljarkåren att ha kännedom om detta vid tidpunkten för de brittiska allmänna valen, troligen i maj?

Avslutningsvis har UK Independence Party och särskilt min kollega Nigel Farage fäst uppmärksamheten på mer än en kommissionärs brottsliga förehavanden. Fler detaljer kommer att följa inom kort och därefter regelbundet. Tänker ni låta er fläckas av att förknippas med dem, eller kommer ni att uttrycka er oro och påtala det trängande behovet av förändring?

  Angelilli (UEN), på gruppens vägnar. – (IT) Herr talman! Det luxemburgska ordförandeskapets program är fullt av viktiga frågor för EU:s framtid, inklusive prioriteringar som rör ekonomin: Lissabonstrategin, reformen av stabilitetspakten och godkännandet av budgetplanen fram till 2013.

Min första punkt är att det snart är dags för halvtidsöversynen av hur Lissabonstrategin har genomförts. För att programmet skall ha större utsikter att lyckas behöver de individuella medlemsstaterna ges ansvaret för att uppnå de mål som fastslagits. Jag anser därför att det är ett mycket bra förslag att utnämna en person på nationell nivå som ansvarig för att strategin genomförs.

När det för det andra gäller revideringen av stabilitetspakten har det också under förmiddagen kraftfullt påpekats att det behövs en reform som ger en mer flexibel tolkning av pakten under tider av lågkonjunktur, utan att kringgå Maastrichtkriterierna eller ge upp åtagandet att minska skulden. Jag är också övertygad om att man skulle kunna vidta åtgärder för att undanta vissa specifika typer av investeringar när man beräknar underskotten, för att ge EU:s tillväxt och konkurrenskraft ett nytt uppsving.

För det tredje hoppas jag att vi senast i juni verkligen lyckas godkänna budgetplanen fram till 2013, så att resurserna kan utnyttjas fullt ut från första början av den aktuella perioden. Särskilt hoppas jag att förslagen – rådets och kommissionens förslag i dessa viktiga frågor – diskuteras ordentligt i förväg av parlamentet som, låt oss inte glömma det, är den enda EU-institution som direkt företräder folkviljan.

Till sist hoppas jag att en EU-myndighet för civilskydd äntligen kommer att inrättas under det luxemburgska ordförandeskapet, så att naturkatastrofer kan hanteras på lämpligt sätt, med särskilt tonvikt på förebyggande åtgärder.

  Martin, Hans-Peter (NI). – (DE) Herr rådsordförande! Många här i kammaren har en tid önskat få se er sitta mitt emot där ni nu är, och jag är en av dem. Det arbetsprogram som ni har lagt fram är enormt, men ni har också rykte om er att kunna utföra under, och det är till undergöraren i er som jag vädjar och ber om att också stadgan för parlamentets ledamöter uppmärksammas. Vi har ett brådskande behov av en rättvis och trovärdig stadga av detta slag. Någonstans mellan ert och mitt land kan man hitta inte bara problemet, utan också lösningen på det. Man har sagt oss att den tyska regeringen inte vill ha någon stadga före nästa val, men samtidigt skulle den tyska modellen – när det gäller ledamöternas ersättning snarare än ytterligare inkomster och lobbyister – kunna tjäna som grundval för en överenskommelse av detta slag. Vi måste sätta stopp för den ovärdiga girigheten här. Parlamentet måste sluta att vara ett parlament för de omättliga. Annars kommer stora skador att drabba demokratin, och demokrati är vad detta ställe handlar om.

  Talmannen. – Om rådets ordförande inte önskar svara på de mycket specifika och precisa frågor som just har ställts till honom, fortsätter vi nu med debatten.

  Spautz (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Det luxemburgska rådsordförandeskapet första halvåret 2005 är förmodligen det sista i sitt slag som vi kommer att få uppleva. Enligt konstitutionen för Europa kommer rådsordförandeskapet på stats- eller regeringschefsnivå att ha reformerats permanent när det nästa gång är mitt lands tur att överta ordförandeskapet. Detta innebär att det sista ordförandeskapet – det vill säga detta – måste bli bra, och ett ordförandeskap där framgångarna kommer att hålla för tidens tand.

De största och svåraste uppgifterna för vårt ordförandeskap 2005 har att göra med finanspolitiken. Agendan domineras av beslutet om finansieringsramen för perioden 2007–2013 och av en mer flexibel tolkning av stabilitets- och tillväxtpakten. Finansieringsramen för det utvidgade EU måste förhandlas fram så att ett ambitiöst synsätt på utformningen av EU:s politik inte hindras av nationella budgetrestriktioner.

EU:s 450 miljoner invånare förväntar sig att EU vidtar effektiva åtgärder, och vi kan inte uppfylla deras förväntningar genom att tvista om tiondels eller hundradels procent, så det är mycket viktigt att ordförandelandet Luxemburg når framgång med den krångliga uppgiften att ge EU:s budgetram en europeisk dimension. Genom att göra så handlar Luxemburg i alla européers intresse, och man handlar också i intresse av en union som inte bara utvidgas utan som också gagnar sina medborgare genom att anslå lämpliga medel för sin politik. Om detta misslyckas kommer ytterligare utvidgningsrundor att kraftigt överstiga EU:s förmåga.

Under de kommande sex månaderna skall EU:s stabilitets- och tillväxtpakt omtolkas i enlighet med det ekonomiska läget. Det är i själva verket ekonomiskt förnuftigt att kräva att EU tar hänsyn till verkligheten i tillväxtcykeln, och detsamma gäller kraven på en dynamisk sysselsättningspolitik i EU. Faktum är att pakten handlar om både tillväxt och stabilitet, och en överdriven stränghet får inte hämma tillväxten, som snarare bör främjas.

Den 22 mars i år skall en halvtidsöversyn av Lissabonstrategin genomföras. Då skall det göras en bedömning av vad som hittills har uppnåtts, och nya prioriteringar skall fastslås. Ordförandelandet Luxemburg föreslår att alla medlemsstater senast 2010 skall ha påbörjat påtagliga och påvisbara reformer på vart och ett av de områden där det enligt Lissabonstrategin krävs åtgärder. EU:s ekonomiska förhållanden kommer sedan också att genomgå förändringar under de närmaste fem åren. EU är inte ensamt i världen om att sträva efter att förbättra sina resultat och bli mer konkurrenskraftigt, och därför måste reformplanerna i Lissabonstrategin ha genomförts framgångsrikt senast 2010. Luxemburgs ordförandeskap är väl medvetet om detta och kommer att sträva efter att se till att dess tillkännagivande följs upp av en fas med faktiska framsteg.

Slutligen anser jag att det är mycket viktigt att någonting sägs i denna debatt om de epokgörande händelserna i Ukraina, som är en europeisk stat som under de senaste månaderna har visat sin vilja att bli en av oss och sin förmåga att berika den europeiska familjen med sin övertygelse och sina erfarenheter. Om den europeiska kartan börjar fullbordas under det luxemburgska ordförandeskapet, då bör vi också komma ihåg att Slovakien, Polen, Ungern och Rumänien har en granne där folket ser sin framtid som en av oss i EU.

(Applåder från höger)

  Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande! Låt mig börja med en kort kommentar. Jag anser att stadgan är en alltför viktig fråga för att bli en leksak för demagogerna, och därför vill jag be er att bortse från de uppviglande yttranden som har gjorts. Satsa i stället all kraft och seriositet på att fortsätta med det som ni planerar att göra, dvs. att inrikta er på denna fråga och att finna en lösning på den.

Ert tal, herr rådsordförande, var mycket bra, och jag vill gratulera er till att ni har skapat rätt balans mellan ekonomi och samhälle och särskilt till att ni prioriterar sysselsättningen och tillväxten. Uppriktigt sagt är detta ett gott exempel för många, och inte bara för de kristdemokratiska regeringscheferna.

Men jag vill också skriva under på det som ni sade om de utrikespolitiska aspekterna. Två länder i vår närhet – Ukraina och Palestina – har hållit viktiga val under de senaste veckorna. I båda fallen spelade EU en mycket aktiv roll när det gällde att åstadkomma förändringar genom demokratiska och öppna val, och EU måste, som ni sade, fortsätta med det. Vi får inte svika dem som vi i någon mån har motiverat att samla mod för att åstadkomma förändringar och som vi har hjälpt att göra detta på ett öppet sätt.

Tappa inte modet, herr rådsordförande, för ni har helt rätt när ni säger att den utveckling som vi främjar och stöder i Ukraina inte är en utveckling i strid med Ryssland. Icke desto mindre måste vi försöka arbeta tillsammans med Ryssland för att finna lösningar. Ukraina får inte bli bollen i ett maktpolitiskt spel mellan EU och Ryssland. Ryssland måste naturligtvis erkänna att det har skett förändringar som landet finner otrevliga, men som folket själv har valt. Om dessa förändringar nu i någon mån skedde i strid med Ryssland, skulle detta inte ligga i Ukrainas intresse eftersom de är alltför varierande och mångskiftande, och vi vet att det är de delar som i viss mån ligger i linje med Ryssland som är Ukrainas ekonomiska drivkraft.

I Palestina behöver vi på samma sätt fortsätta att engagera oss och ge samma politiska, moraliska och ekonomiska stöd som vi har gett i många år. Samtidigt måste vi alltid vara kritiska när man inte klart kan visa vart pengarna gått. Vi har bidragit till många förändringar och infört en viss öppenhet, också när det gäller hur Palestina förvaltas. Detta har vi uppnått, och vi kommer att göra det även i framtiden om vi fortsätter och som sagt inte begränsar oss till att bidra ekonomiskt utan också hjälper det palestinska folket att få en egen stat. Det enda sättet att garantera säkerheten i Mellanöstern är att se till att det finns ett Israel som är säkert inom sina egna gränser och också en ny palestinsk stat. Även om utrikespolitiken inte är ett av ert ordförandeskaps prioriteringar från första början, så kan vi inte överge de människor som vi har hjälpt att åstadkomma förändringar. Att hjälpa dem att uppnå det verkliga politiska målet ligger i också vårt eget intresse eftersom det gagnar stabiliteten och hela vår kontinent.

(Applåder från vänster)

  Ek (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar ordförandeskapet och gratulerar det till dess prioriteringar. Jag har fyra frågor.

EU står inför mycket stora utmaningar under det kommande halvåret. Självklart är halvtidsöversynen av Lissabonprocessen en av de överskuggande frågorna. Det är dags att Europas ledare börjar agera. Jag uppskattar mycket ordförandeskapets deklaration att det är viktigt med ekonomisk tillväxt men att också de andra två benen för stabilitet behövs, nämligen social och miljömässig utveckling. Ändå behöver det förklaras hur ni tänker förbättra Lissabonprocessen, inte bara att ni tänker göra det.

Den andra frågan rör energiområdet. Bättre miljö och förbättrad självförsörjning är naturligtvis mycket viktigt, det skapar ekonomisk tillväxt. Produktion av biomassa skapar jobb i bygder och regioner med låg ekonomisk tillväxt och kan bidra till bättre miljö och mer stabil energiproduktion. Hur avser ni att kombinera halvtidsreformen av jordbrukspolitiken med energi- och industripolitik?

Mark Twain sade en gång att ”det enda du behöver här i livet är okunnighet och självförtroende och framgången är given”. Detta är inte sant, självklart. Forskningspolitiken behöver förstärkas och vi behöver en kunskapsbaserad ekonomi. Hur kommer ordförandeskapet att göra för att påskynda att treprocentsmålet när det gäller forskningsanslag uppnås?

Slutligen det fjärde området. Det nämndes inte någonting om den kanske viktigaste lagstiftningsprocessen som pågår, nämligen kemikaliedirektivet REACH. Vi har möjlighet att skapa en global standard om vi kombinerar kommissionens förslag med bättre workability och uncertainty is very expensive, osäkerhet är mycket dyrt, för både industri och för miljö. Hur avser ni att arbeta med REACH?

Slutligen skulle jag vilja lyckönska till en mycket bra presentation av prioriteringarna och hoppas att ni under detta halvår skall kunna nå de mål som ni har satt upp.

  Turmes (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande! Jag gläder mig över det luxemburgska ordförandeskapets klara och modiga uttalanden om politiken för hållbar utveckling.

Det luxemburgska ordförandeskapet försöker i större utsträckning än sina företrädare att bibehålla jämvikten mellan ekonomisk politik, socialpolitik och miljöpolitik. Man eftersträvar något mycket enkelt, nämligen att socialpolitiken och miljöpolitiken skall vara en startpunkt och inte ett slutmål för tillväxtpolitiken. Jag hoppas att detta blir den linje som Luxemburgs ordförandeskap följer i Europeiska rådet och inom övriga råd, och jag är säker på att era förslag om de huvudsakliga arbetsområdena, nämligen budgetplanen, reformen av stabilitetspakten och granskningen av Lissabonprocessen, kommer att behandlas i denna anda av hållbar utveckling.

Herr rådsordförande! Jag hoppas också att ni kommer att finna den energi som behövs för att övertyga Europeiska rådet om att EU bör fortsätta att vara den drivande kraften bakom Kyotoprotokollet. Efter EU:s framgång med Kyotoprotokollet är det mycket viktigt att man nu upprättar en långsiktig politisk ram för klimatförändringar, med mål för perioden 2020–2050. Detta är vad våra medborgare och även våra ekonomiska aktörer förväntar sig. Vilka riktlinjer kommer de ekonomiska aktörerna inom EU att följa när de investerar i sådana nyckelsektorer som energi och transport, om vi inte har fastslagit någon tydlig ram för den framtida politiken inom detta område?

För att nu ta upp Lissabonstrategin noterade ni att den rör tre områden, nämligen miljö, ekonomi och sociala frågor. Tack vare de senaste årtiondenas ambitiösa miljöpolitik har EU blivit världsledande inom miljöteknik och förnybara energikällor. Jag hoppas att ni kommer att revidera kapitel V i Kochs rapport för att se till att EU:s ekonomi kan dra nytta av denna ambitiösa politik.

Lissabonmålen bör också inkludera en ambitiös socialpolitik. Kommissionen talar för en vittgående avreglering, särskilt så som den föreslås i Bolkesteindirektivet, och det gläder mig att ni har kritiserat detta direktiv, herr Juncker. Jag hoppas att det luxemburgska ordförandeskapet också kommer att dra nytta av den kritik som kommer från rådet (konkurrenskraft) för att hålla en debatt om detta direktiv och om nödvändigt granska vilka framsteg som gjorts samt tvinga kommissionen att lägga fram ett direktiv om tjänster av allmänt intresse. Jag förmodar att förvirringen kring Bolkesteindirektivet kommer att kvarstå till dess att frågan om tjänster av allmänt intresse har klargjorts.

Jag är mycket positiv till att ordförandeskapet har för avsikt att harmonisera socialpolitiken, miljöpolitiken och den ekonomiska politiken, eftersom detta innebär goda nyheter för EU.

(Applåder)

  Portas (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Flodvågstragedin borde inte vara mindre betydande för världens ledare och för Europa än den 11 september. Den asiatiska flodvågen bör fungera som en vändpunkt för den mest brådskande av världens prioriteringar – att förhindra och bekämpa svält och sjukdomar.

Jag vill därför ställa fyra frågor. Anser ni för det första att de 450 miljoner euro som aviserats för återuppbyggnaden skulle kunna underminera program som redan planerats för Asien (vilket är fallet med 150 miljoner euro av de 450 miljoner euro som aviserats)? Har ni för det andra för avsikt att stödja att lånen till de länder som drabbats av flodvågen avskrivs, eller förespråkar ni bara ett moratorium? Kommer länderna för det tredje att behandlas på samma sätt som Irak, eller värre än Irak? Till sist föreslog kommissionär Michel vid det senaste mötet med rådet ett mer ambitiöst mål än 0,7 procent till utveckling. Kommer ni att överväga detta förslag, eller kommer det att överges för gott?

  Bonde (IND/DEM). – (DA) Min käre herr Juncker! Luxemburgs EU-ordförandeskap är vanligtvis bland de bästa, kanske därför att ett litet land vet att det inte kan monopolisera agendan, utan att det måste stå till allas tjänst. Jag är säker på att ni kommer att fortsätta denna tradition och vill också uppmana er och rådet att behandla dem som stöder och dem som avvisar konstitutionen på exakt samma sätt. Våra byggnader här är fulla av utfästelser om att rösta ja: ja-skyltar, märken och ballonger. Dessa har man beslutat om – och betalat för ur vår gemensamma budget – innan parlamentet har röstat. Men inte förrän i eftermiddag kommer vi att veta resultatet, och det är säkert att det kommer att finnas röster både för och mot konstitutionen. De som är för den får inte stjäla skattebetalarnas bidrag för att främja en bestämd synpunkt. Folkomröstningar hör till oss alla, och väljarna har rätt att få allsidig information, inte propaganda som betalats med skattemedel.

I måndags kväll beslutade parlamentets tjänster att sända några miljoner euro till de överstatliga EU-partierna, som alla är för konstitutionen för Europa. Drygt 150 ledamöter i Europaparlamentet kommer inte att få ta del av dessa resurser. Detta strider mot principen om jämlikhet och är alltså olagligt. Jag vill uppmana er att ta upp frågan i rådet så att förordningen om partier antingen avskaffas eller kompletteras med åtgärder för dem som inte vill höra till ett överstatligt parti, utan vill engagera sig i motsvarande europeiska åtgärder för att sprida information, till exempel om konstitutionen. Hur vill ni garantera att EU:s resurser, som nu används av förkämparna för en ja-röst, lika väl kan användas av dem som kämpar för en nej-röst? Låt mig till slut uppmana er att meddela att ni kommer att respektera resultatet av folkomröstningarna, vare sig de resulterar i ja eller nej.

  Bielan (UEN). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Det råder inget tvivel om att den mest ambitiösa uppgift som väntar det nya luxemburgska ordförandeskapet blir slutförandet av förhandlingarna om budgetplanen för 2007–2013. Detta blir utan tvivel en extremt utmanande uppgift, men jag tvivlar inte på att allt som står i vår makt kommer att göras för att uppnå en kompromiss om budgeten senast i juni i år. I annat fall riskerar vi större förseningar, till exempel när det gäller att utforma regionala stödprogram, och detta skulle kunna betyda att EU-finansieringen inte når medlemsstaterna i januari 2007.

Det är naturligtvis inte bara det datum då vi når en kompromiss som är synnerligen viktigt, utan också hur kompromissen ser ut. José Manuel Barroso sade helt riktigt att vi inte kan få mer EU för mindre pengar. Europeiska unionen kommer att sluta existera om det inte finns någon solidaritet, och därför kan vi inte samtycka till att vare sig solidaritetspolitiken eller behovet av att stödja de nya medlemsstaterna tas bort från EU:s budgetprioriteringar. Vi måste vara medvetna om att det blir omöjligt att nå Lissabonmålen om man inte tar itu med klyftor i den ekonomiska utvecklingen inom det utvidgade EU. Vi måste därför se till att medlen öronmärks för sammanhållningspolitiken i den kommande EU-budgeten, eftersom detta ligger i hela gemenskapens intresse.

Herr rådsordförande! Det råder inget tvivel om att president Bushs besök i Bryssel kommer att bli den viktigaste händelsen under Luxemburgs sex månader långa ordförandeskap. Detta blir första gången någonsin som en president från Förenta staterna besöker EU-institutionerna. Jag hoppas att detta symboliska besök kommer att leda till att förbättra de transatlantiska förbindelserna, som har varit något ansträngda på senare tid. Om vi inte har ett nära samarbete med Förenta staterna kommer vi att få kämpa hårt för att reagera på många globala utmaningar.

Herr rådsordförande! Jag välkomnade era kommentarer om förbindelserna med Ukraina. EU måste dra sina egna slutsatser av förra årets händelser i ett av dess grannländer. Det ukrainska folket har visat att de delar våra europeiska värderingar och att de vill integreras med EU. Vi bör därför erbjuda dem ett partnerskap som i slutändan skulle kunna leda till medlemskap.

  Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Som ni vet löste EU-institutionerna nyligen den gordiska knuten på ett enligt min åsikt olycksaligt sätt när det gäller den eventuella EU-anslutningen av ett icke-europeiskt land, nämligen Turkiet. En fråga av detta slag hotar att ändra unionens verkliga beskaffenhet såsom vi känner till den, och den äventyrar till och med framtiden för det europeiska samarbetet i grunden, som vi ser det. Detta är framför allt en fråga där en stor majoritet av vår väljarkår, dvs. våra medborgare, står helt främmande för den ståndpunkt som de officiella EU-institutionerna antagit.

Jag beklagar dessutom det luxemburgska ordförandeskapets misstag att inte ta tillfället i akt att för det första begära respekt för den demokratiska viljan bland majoriteten av våra medborgare, och för det andra att som en liten stat begära respekt för den andra lilla medlemsstaten, Cypern, som ignoreras och misskänns av de turkiska ledarna på det mest arroganta och oacceptabla sätt. Enligt min åsikt är detta ett tillfälle som man har missat, och detta kan bara vidga den enorma klyftan mellan våra medborgare och den europeiska politiken.

  Galeote Quecedo (PPE-DE). – (ES) Rådsordförande Juncker har beskrivit en mycket ambitiös agenda för de närmaste sex månaderna. Denna agenda erbjuder stora möjligheter men också ett stort ansvar för Luxemburg och särskilt för dess premiärminister, som har både erfarenhet och förmåga, och som vi önskar all framgång med denna svåra uppgift.

Jag vill komma med några kommentarer om den största utmaningen för detta ordförandeskap, vilket jag anser kommer att vara reformen av budgetplanen, vilket ni nämnde i förbigående, herr Juncker. Detta blir förmodligen den absolut viktigaste frågan, och bedömningen av dessa sex månader kommer att grunda sig på den.

Det står helt klart att framgång eller misslyckande inte bara beror på ordförandeskapets åtgärder, men det är ändå så att Luxemburgs regering under denna tid kommer att få lov att använda all sin beslutsamhet, och det gläder mig att ni under förmiddagen har uppgett att ni kommer att se till att det allmänna intresset sätts först. Ni sade det själv: om vi inte har kommit fram till någon överenskommelse i juni innebär detta ett ekonomiskt kaos för EU.

För att lyckas måste ordförandeskapet söka kompromisser. Jag anser att dessa kompromisser måste bygga på två grundprinciper: å ena sidan sammanhållningsprincipens giltighet, som rådet meddelade i slutet av det svenska ordförandeskapet, och å andra sidan en balanserad ansvarsfördelning.

Jag hoppas att parlamentet under de närmaste sex månaderna kan få veta vad utvidgningen har kostat de ursprungliga femton medlemsstaterna, för med hjälp av objektiva siffror är det möjligt att lägga fram förslag som de europeiska medborgarna i varje medlemsstat kan förstå och acceptera.

På tal om medborgarna vill jag fråga ordförandeskapet vilken roll man har för avsikt att låta Europaparlamentet spela i denna förhandling, förutom det som slås fast i fördragen? Parlamentet kommer att lämna sin ståndpunkt i maj.

  Désir (PSE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Ni uppgav nyligen, herr Juncker, och ni upprepade det faktiskt alldeles nyss, att konkurrenskraften varken kommer att bli den heliga graalen eller det allt överskuggande såvitt er anbelangar, särskilt inte med hänsyn till halvtidsöversynen av Lissabonstrategin.

Ni konstaterade att de sociala målen och målen för hållbar utveckling inte bör stå i motsatsställning till de mål som rör konkurrenskraften. Min grupp välkomnar detta uttalande, eftersom vi anser att motsatsen gäller, nämligen att ett främjande av den europeiska modellen är en viktig drivkraft bakom konkurrenskraften på vår kontinent. I själva verket anser vi att det som behövs är ett kompetent EU där man prioriterar investeringar i forskning, innovation, utbildning av anställda, infrastrukturer av god kvalitet, transeuropeiska nätverk, allmänna tjänster, kvalitet på arbetet och sociala förbindelser. Vi är ense med er i denna fråga, och vi har upptäckt att synsättet ibland skiljer sig något från kommissionsordförandens synsätt. Vi hoppas att han kommer att vara lika tydlig i sina uttalanden, särskilt när det gäller sociala frågor.

Era goda avsikter kommer emellertid att utsättas för ett antal tester. Jag vill nämna tre sådana tester. Den första är EU:s budget. Vi delar er åsikt att denna debatt inte får köra fast, utan måste ha ett snabbt förlopp. Ni vill agera som en motiverande och medlande kraft, och som en kraft som påskyndar förfarandet, men vi vill inte att förfarandet för att åstadkomma en kompromiss om budgetplanen skall påskyndas om detta innebär att vi offrar en budget som motsvarar EU:s behov. Vi håller med José Manuel Barroso i denna fråga. Vi behöver en budget som gör det möjligt för oss att garantera sammanhållning, solidaritet, investeringar i framtiden och i forskning samt investeringar i de transeuropeiska näten. Förfarandet får inte påskyndas på bekostnad av slutresultatet.

Det andra testet kommer att bli direktivet om tjänster av allmänt intresse, som redan har nämnts i dag av ett antal talare, särskilt Claude Turmes. Jag förmodar att ni själv är medveten om en risk som vi är mycket oroade över, nämligen den ökade omfattningen av detta direktiv, vilket utgör ett hot mot ett stort antal tjänster av allmänt intresse. Vi är också oroade över principen om ursprungsland, som är ett hot mot rätten att arbeta i flera länder. Jag tänker särskilt på tillämpningen av kollektivavtal.

Det tredje testet hänför sig mer allmänt till EU:s sociala agenda. Vi skulle särskilt önska ett klart åtagande från er sida gentemot andra rådsledamöter om en översyn av direktivet om arbetstider, om att ta bort bestämmelsen om politiskt undantag att ställa sig utanför EU och slutligen om den föreslagna granskningen av direktivet om europeiskt företagsråd.

  Polfer (ALDE). – (FR) Herr talman! Den 1 januari påbörjade Luxemburg sitt elfte ordförandeskap i rådet. De erfarenheter landet har gjort på detta område och de utmärkta förberedelser som har gjorts och som jag själv har sett, kommer att vara till stor hjälp för att hantera de olika utmaningar ni står inför. Den första blir den förskräckliga katastrofen i Asien som visade att det finns ett brådskande behov av att den humanitära hjälpen samordnas lokalt, och detta borde få oss att snarast möjligt inrätta den europeiska frivilligkår för humanitärt bistånd som föreskrivs i konstitutionen.

Det finns andra frågor ni måste ta itu med, och jag skall bara nämna tre. För det första har Lissabonprocessen kommit halvvägs. Processen måste bli tydligare och prioriteringar måste slås fast. Kort sagt måste den göras mer begriplig. Jag är därför helt överens med er om de tre mål som ni klargjorde.

Den andra frågan är budgetplanen. Det är utan tvekan positivt att det är det luxemburgska ordförandeskapet som ger budgetplanen dess slutliga utformning, men många människor har fortfarande inte bestämt sig för om det skall beslutas om 1 procent eller 1,24 procent, för att inte tala om 1,14 procent – jag skulle kunna fortsätta – och många medel är också ovissa.

Slutligen måste stabilitetspakten ändras, och man måste finna den nödvändiga jämvikten mellan stränghet och flexibilitet för att slippa kompromissa om stabiliteten. Herr ordförande! Jag hoppas verkligen att era framgångar kommer att motsvara de ansträngningar som har gjorts av så många människor.

  Evans, Jillian (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja önska premiärminister Jean-Claude Juncker ett positivt och produktivt ordförandeskap och är mycket glad över att se ett litet, framgångsrikt och självständigt land leda Europeiska unionen. Luxemburg är en av de sex medlemsstater som är mindre än mitt eget land, Wales, och ett exempel på vad ett självständigt Wales skulle kunna åstadkomma.

I förteckningen över prioriteringar försöker man behålla den nödvändiga balansen mellan ekonomisk politik, socialpolitik och miljöpolitik. Jag skulle vilja nämna den fortlöpande kampanjen mot diskriminering, i hopp om att verkliga framsteg kommer att göras med det europeiska jämställdhetsinstitutet och med det omarbetade jämställdhetsdirektivet. Det finns inget bättre exempel på jämställdhetspolitikens misslyckande än lönegapet mellan män och kvinnor. Trettio år efter det att lagstiftning antogs på området visar en rapport som fackföreningen GMB i Förenade kungariket offentliggjorde i veckan att heltidslönen för kvinnor i Anglesey i min valkrets är så låg som 59 procent av männens. Detta är en skandal som vi måste ta itu med, och jag hoppas att jämställdhetsfrågorna kommer att prioriteras.

  Blokland (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Först av allt vill jag framföra mina kondoleanser till rådsordförande Juncker med anledning av storhertiginnan Josephine-Charlottes död. Jag önskar er och Luxemburgs folk styrka att bära denna förlust, och Gud vare med er.

Ordförandelandet Luxemburg står inför den krävande uppgiften att reformera stabilitetspakten och genomföra slutsatserna i Wim Koks rapport. Jag ser kommissionens förslag om att ta vederbörlig hänsyn till det ekonomiska klimatet i stabilitetspakten som en grundval för att genomföra lämpliga reformer. Ett tydligt beslutsfattande gagnar genomförandet av pakten. Det behövs fortfarande klara sanktioner. Hösten 2004 lade Wim Kok fram sin rapport om Lissabonstrategin. Hans slutsatser är lika klara som förutsägbara. Medlemsstaterna måste verkligen ta itu med att genomföra strukturreformerna. Jag vill därför fråga rådsordförande Juncker på vilket sätt vi kan förvänta oss att ert ordförandeskap kommer att följa upp detta. Eftersom Luxemburg alltid har varit en stor förkämpe för nödvändiga reformer, har jag stora förhoppningar.

När det slutligen gäller stadgan för Europaparlamentets ledamöter: Kan parlamentet förvänta sig att ordförandeskapet äntligen fattar beslut i frågan under de närmaste sex månaderna?

  Belohorská (NI). – (SK) Tack, herr ordförande. Jag önskar Luxemburgs ordförandeskap all framgång. Det kommer att gynna oss alla. Ni är det andra landet som innehar ordförandeskapet för den utvidgade unionen med 25 länder. Ni är ett av de länder som grundade EU och ni är också ett exempel på hur ett litet land kan bestämma farten och diktera villkoren för de stora länderna. Kommissionens ordförande Barroso påpekade i sitt tal i dag det ökade ekonomiska trycket på de nya medlemsstaterna och hänvisade till de eftersatta områdena. Jag vill påpeka att dessa tio medlemsstater också har stora tillgångar. Från många av dessa regioner har tiotals och hundratals unga ambitiösa människor, forskare och läkare under de senaste femton åren flyttat till det tidigare EU, och bidrar nu till de framgångsrika ekonomierna där. Jag vill påpeka för det luxemburgska ordförandeskapet att vi inte bara vill ta emot välgörenhet. Jag ser det här som ett tillfälle för er att aktivt engagera de tio nya staterna. Efter ratificeringen av konstitutionen för Europa kommer EU att inrätta nya institutioner. Jag uppmanar er att se till att de östra delarna av EU får bli värdland för någon viktig EU-institution. Jag är övertygad om att den idén skulle kunna leda till framgång. Ett tecken på denna övertygelse är att mötet mellan Bush och Putin kommer att äga rum i mitt lilla land, Slovakien.

  Brunetta (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Reformen av stabilitetspakten och reformen av budgetplanen är två sidor av samma mynt. För dessa reformer måste man finna en gemensam filosofi och en gemensam lösning: ökad tillväxt, ökad konkurrenskraft och ökade resurser för medlemsstaterna. Allt detta innebär ökat välstånd och ökad sammanhållning.

Låt mig vara uppriktig, herr Juncker. Det ni har sagt om stabilitets- och tillväxtpakten är fullständigt acceptabelt, men allt detta finns det förutsättningar för även i det nuvarande bestämmelserna: de automatiska stabiliserande mekanismerna, deras förhållande till tillväxt eller avmattning, förhållandet mellan större flexibilitet när det gäller underskotten och effektiviteten i skulddynamiken – allt detta finns det redan förutsättningar för. Det är inte detta som EU behöver just nu, men kanske borde vi vara mer ambitiösa. Jag säger mer ambitiösa, men det betyder inte mindre stränga, utan bara mer uppmärksamma på vår unions strategiska behov.

Om vi verkligen måste återupprätta en effektiv strategi för investeringar, infrastruktur, forskning och säkerhet i hela EU – kort sagt uppfylla de mål som fastslogs vid Lissabonmötet – så måste vi komma överens om vilka åtgärder som krävs. Inget hyckleri, inga fula trick och ingen opportunism. Det behövs en europeisk gyllene regel för pakten, skulle man kunna säga, som inkluderar lämpliga garantier och lämplig granskning. För budgetplanen behövs en starkare, inte en svagare EU-budget, en som i högre grad koncentreras på de investeringar som behövs i samband med Lissabonmålen, och i mindre grad på allmosor. Herr Juncker, herr Barroso! Kommer vi att klara av det? Det beror på oss. Vi är alla ansvariga, men låt oss undvika allt hyckleri.

  Dührkop Dührkop (PSE). – (ES) Herr Juncker! Jag vill koncentrera mina korta kommentarer på budgetplanen, som av alla de utmaningar som har nämnts i dag kanske är den svåraste som detta ordförandeskap skall ta itu med.

När ni redogjorde för era prioriteringar sade ni att ni godtar skälen till att det är nödvändigt att uppnå en politisk överenskommelse om budgetplanen i juni, så att lagstiftningsförfarandet kan slutföras under det brittiska ordförandeskapet och de nationella olikheterna harmoniseras.

Vi önskar er lycka till, för å ena sidan har vi den utvidgning som vi just har genomförts, med tio nya medlemsstater vars ekonomiska situation betyder att vi kommer att tvingas till enorma ekonomiska insatser när det gäller social och ekonomisk sammanhållning, för att skydda den europeiska sociala modellen, vilket ni betonade i ert tal.

Å andra sidan har vi de kortsynta räkenskapsförarna, vars enda mål är att inte överskrida en viss utgiftsnivå. Vi hoppas att ert ordförandeskap, med era erfarenheter och i samarbete med Europaparlamentet, kommer att övertala rådet att inta en mer vidsynt hållning och få det att inse att det är oansvarigt att försöka skapa mer EU med mindre resurser – för att upprepa den utslitna frasen. Men, herr Juncker, det är också nödvändigt att få rådet att inse att budgetpolitiken står inför mycket viktigare uppgifter än att hålla utgifterna under en viss procentsats av BNP.

Låt oss fortsätta att bygga ett EU bland oss alla och med tillräckliga resurser, så som det skrivits in i fördragen, så att vi inte gör medborgarna besvikna.

  Mote (NI). – (EN) Herr talman! Det nya ordförandelandet kan vara förvissat om att hundratusentals brittiska medborgare kommer att kämpa mot den föreslagna europeiska konstitutionen med näbbar och klor och att miljontals av oss kommer att rösta emot den när den dagen kommer!

Vi har inget otalt med människorna i Europa. Det enda vi vänder oss mot är det system för centralstyrning som kallas Europeiska unionen. EU är motsatsen till den ansvarstagande parlamentariska demokrati som britterna uppfann för över 700 år sedan. Detta försök att kasta om förhållandet mellan staten och individen har lurats på oss under de gångna 30 åren genom svek, förnekande och förvrängning. Men vi inser nu helt och hållet vad EU i själva verket handlar om. Vi utträder kanske inte under ert ordförandeskap, men tvivla inte på att vi kommer att utträda!

  Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Andemeningen i mitt inlägg kommer att bli ganska olikt föregående talares. Låt mig börja med att tacka Luxemburgs ordförandeskap, inte bara för den utmärkta agenda som man har lagt fram, utan också för den stil, det innehåll och den åtagandenivå som finns där. Under de kommande månaderna kommer ordförandelandet Luxemburg säkert att få sitt arbete klarlagt, och vi hyser stora förhoppningar. Det finns stora utmaningar som EU måste ta itu med.

Jag vill ta upp en av dessa utmaningar, nämligen fler och bättre arbetstillfällen, men även hållbarhet och social sammanhållning. Jag vill därför upprepa för Robert Goebbels och Daniel Cohn-Bendit att socialdemokraterna och De gröna inte har ensamrätt att visa upp sig i detta avseende. Social sammanhållning är i stor utsträckning en av kristdemokraternas principer, och jag kommer alltid att fortsätta att ägna mig åt att se till att vi bibehåller den sociala sammanhållningen, och det vet jag att vår grupp också vill. Det är därför glädjande att inte bara ordförandeskapet i rådet, utan även kommissionens ordförande och ordföranden i min grupp har nämnt det.

Jag vill säga ett par ord om Lissabon, och jag vill göra ett par påpekanden. Syftet med det som vi gjorde i Lissabon var visserligen sunt, och det resultat som vi vill uppnå är utmärkt. Men när alla regeringschefer reste hem så glömde vi för det första att ingen tagit på sig något ansvaret för processen. Det som för ögonblicket är viktigare än något annat är, förutom alla de nya åtgärder som måste vidtas, att människor görs ansvariga. Då blir det möjligt att bekräfta nationella planer på EU-nivå.

Jag vill avsluta med ett nödrop. Jag har lagt märke till att några av våra överenskommelser om den fria marknaden som rör kvalifikationer, rörlighet osv. har ignorerats av medlemsstaterna och också av kommissionen.

(Applåder)

  Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Lissabonstrategin omfattar så många storslagna idéer att vi ofta hör mycket lite om de enkla sakerna, såsom att förbättra kvaliteten på vår egen lagstiftning, och i dag har vi verkligen hört mycket lite om detta. Europeiska unionen skulle kunna öka sin produktivitet med 2–6 procent om regelverket låg på samma nivå som de bästa i världen. Vi bör därför göra det till en prioritering för det luxemburgska ordförandeskapet att förmå kommissionen att lägga verklig kraft på samråd i ett tidigt skede av sina förslag och att pröva om dessa håller måttet.

Vi måste också lägga tid på att undersöka den befintliga lagstiftningen och på att utröna om den har fått önskad verkan. Vi antar ofta lagstiftning utan att sedan undersöka vad den faktiskt ger för resultat. Upprätthålls och genomförs den befintliga lagstiftningen riktigt? Jag tycker att verkställandet bör ges långt högre prioritet i Europeiska unionen med 25 länder än vad som har varit fallet hittills. Det gläder mig att utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har instämt i mitt förslag om att utarbeta ett initiativbetänkande där vi undersöker just dessa frågor.

Vi har i dag även hört åtskilligt sägas om det sociala Europa, men vi måste se till att det sociala Europa gäller för alla, inte bara för dem som är i arbete. Alltför många av våra medborgare är ekonomiskt overksamma, och vi bör därför satsa på en aktiv arbetsmarknadspolitik som gör det möjligt för människor att återvända till arbetslivet, liksom på en politik som hjälper dem att hålla sig kvar där. Om vi inte gör det, då kommer vi att misslyckas med Lissabonstrategin.

Till sist uppmanar jag det luxemburgska ordförandeskapet att ta nya initiativ för norra Cypern i syfte att få till stånd verklig ekonomisk förnyelse i den delen av landet.

  Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att önska Jean-Claude Juncker och hans land ett framgångsrikt halvår som ordförandeland. Herr rådsordförande! Ni övertar ledningen av unionen i en avgörande tid. Ratificeringen av konstitutionen har påbörjats, Lissabonprocessen gör ännu inte tillräckliga framsteg och de transatlantiska förbindelsernas framtid är en källa till oro. I mars kommer Europeiska rådet att utföra halvtidsöversynen av Lissabonprocessen. Europeiska rådet kommer att göra detta mot bakgrund av Kokrapporten, som innehåller en rättfram analys av bristen på framsteg. Jag ber ordförandeskapet att inte låta sig distraheras av sirensången från dem som hävdar att bevarandet av den ”europeiska modellen” är den viktigaste politiska prioriteringen. Så är det helt klart inte. Det är just på grund av att så många regeringar har underlåtit att sätta i gång radikala reformer som Lissabonprocessen går så trögt.

Förenta staterna fortsätter att överträffa oss och konkurrensen från Asien ökar, särskilt från Kina och Indien, utan någon märkbar snabb reaktion i huvudstäderna i unionen. Ordförandeskapet måste vara otvetydigt i sitt stöd för ekonomiska reformer, för större arbetsmarknadsflexibilitet, för en mer konkurrenskraftig skattepolitik och för färre hinder för sysselsättningstillväxten. Detta gäller särskilt de orimliga regleringar som utmärker alla våra ekonomier. Med hög arbetslöshet i hela Europa väntar människorna på praktiska åtgärder som kan föra dem tillbaka i arbete.

Reformerna kommer att vara svåra och riskabla, men som Förenade kungariket under Margaret Thatcher på 1980-talet och Spanien under José María Aznar på 1990-talet visade, ger ett resolut förhållningssätt till ekonomiska reformer resultat. Låga skatter, flexibla arbetsmarknader, mindre byråkrati samt beslutsamhet att förbättra villkoren för välståndsskaparna är den enda vägen ut ur en relativ ekonomisk nedgång. Dessa saker är naturligtvis ett rött skynke för socialdemokraterna men bra för alla våra medborgare. Vi hoppas att man vid rådets vårmöte i mars kommer att lyckas vända den senaste tidens negativa utveckling och med bestämd hand föra in Europa på en väg som präglas av den fria marknaden och av företagsamhet.

  Sakalas (PSE). – (EN) Herr talman! Hela barnfrågan har varit osynlig i EU:s politik och program. Dock nämns nu barnens rättigheter i konstitutionen och i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Det är viktigt att göra framsteg på vägen mot en övergripande europeisk barnpolitik. Barn kan inte försvara sig själva. Alltså är det vår skyldighet att göra det. Varje dag hör vi talas om barn som svälter, dör eller utnyttjas på alla möjliga sätt.

I ert program nämns dock inte någon fullskalig strategi för barns rättigheter i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter, som de flesta europeiska länder har ratificerat. Barn faller lätt offer för sexhandel. Expertgruppens nyligen offentliggjorda rapport om människohandel har en tydlig människorättslig dimension. Jag uppmanar det luxemburgska ordförandeskap att föra saken framåt, bland annat genom att utveckla ett särskilt rättsligt instrument som främjar och skyddar rättigheterna för barn som utsatts för sexhandel.

Det luxemburgska ordförandeskapet har sagt att man vill prioritera ett direktiv om återsändande av asylsökande. Det är viktigt att det finns en särskild del om skydd för barns rättigheter och att barn utan medföljande vuxen inte återsänds till ursprungslandet utan en analys av vad som är bäst för dem. Vi har inte lyckats integrera ett barnrättsligt perspektiv i Europeiska unionens utvecklingspolitik. Jag uppmanar ordförandeskapet att utan dröjsmål ta itu med detta misslyckande genom att kräva ett meddelande om barnens rättigheter och nytt utvecklingssamarbete och genom att stödja hänvisningar till barnens rättigheter som en prioritering. Jag uppmanar det även att revidera uttalandet om utvecklingspolitiken.

Genomförandet av nya riktlinjer för att skydda barn i konfliktområden förblir angeläget. För att garantera framsteg måste det luxemburgska ordförandeskapet föra processen framåt genom att fullborda och börja tillämpa en handlingsplan.

Avslutningsvis är det centralt att barnens rättigheter blir en prioritering för det luxemburgska ordförandeskapet och att barnens rättigheter infogas i ordförandeskapets slutsatser.

  Saryusz-Wolski (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Jag har noterat två brister i det luxemburgska ordförandeskapets program, och jag vill ställa två frågor om dessa brister. I det dokument som skisserar det luxemburgska ordförandeskapets prioriteringar nämns 27 länder och regioner utanför EU vid namn, men östra Europa och Ukraina nämns inte en enda gång. Man kan säga att programmet saknar en östlig dimension. Det skulle vara oroväckande om detta återspeglade det luxemburgska ordförandeskapets åsikter och avsikter när det gäller den nya europeiska demokrati som har uppstått inför våra ögon, och på vår egen tröskel. Kommentarerna om Ukraina har varit mycket försiktiga här i kammaren. De antyder inte att åtgärder skall vidtas som motsvarar det ansvar som EU har gentemot Ukraina och som innebär en absolut moralisk och politisk nödvändighet.

Om vi skulle nöja oss med den gamla handlingsplanen, som grundade sig på grannskapspolitiken, skulle vi göra alltför litet, och vi skulle göra ett misstag. Den planen utarbetades för ett Ukraina i en annan tidsålder, före den orangefärgade revolutionen som gav hopp och blev en modell för en fredlig politisk omvandling. Händelserna i Ukraina förtjänar en reaktion från EU, inte bara ord och föråldrade instrument. Tiden går mycket snabbare och faktiskt annorlunda i Central- och Östeuropa. Vi måste agera nu för att se till att demokratin inte bara segrar, utan att den också blir varaktig och en källa till hopp för andra.

Vad bör vi alltså göra? Den gamla handlingsplanen bör revideras och omfatta mer än grannskapspolitiken, och det behövs ett nytt erbjudande. EU:s förbindelser med Ukraina bör föras upp på en ny nivå, och landet bör erbjudas ett associationsavtal och möjlighet till medlemskap. Vi bör inte omintetgöra Ukrainas europeiska förhoppningar eller köpslå med våra fundamentala värderingar, till exempel frihet, demokrati och solidaritet, i utbyte mot olja och gas.

Genom att stödja demokratin i Ukraina kommer vi också att stödja de demokratiska ambitioner som medborgarna i Vitryssland, Ryssland och andra länder i det tidigare sovjetiska väldet har. Detta är ett tillfälle till politiska förändringar som kommer att gynna EU i varje avseende. Jalta, Bresjnevdoktrinen och Berlinmuren tillhör det förgångna. Vi behöver en modig politik som grundar sig på våra värderingar, inte på våra ekonomiska intressen, och som främjar demokratin, de mänskliga rättigheterna och nationernas rätt till självbestämmande. Att skapa öppnare förbindelser med ett demokratiskt Ukraina är både en stor utmaning och ett stort ansvar för Luxemburgs ordförandeskap. Jag önskar det lycka till.

  Juncker, rådet. – (FR) Herr talman! Jag kan välja att göra på två sätt. Antingen kan jag svara de 30 ledamöter som har talat och riskera att det drar ut på tiden, eller också svarar jag bara några få av dem och riskerar att vara mycket ohövlig mot de andra. Jag skall därför försöka att fatta mig kort för att vara hövlig.

Robert Goebbels, som har följt min utveckling på nära håll i många år, tror att jag absolut inte kommer att klara av det, och det är vi överens om.

(Skratt)

Herr talman! Flera talare har hänvisat till Lissabonmålen, särskilt gruppernas ordförande och andra ledamöter som Hannes Swoboda och Ria Oomen-Ruijten. Det förefaller som om vi är mer eller mindre överens om behovet av att bibehålla den fundamentala synergi som Lissabonstrategin grundar sig på och som fick en bra puff genom slutsatserna vid toppmötet i Göteborg.

Daniel Cohn-Bendit har tagit för vana att godtyckligt hänvisa till författare från båda sidorna av Rhen, och i dag citerade han Victor Hugo. I fråga om Lissabonmålen vill jag citera Pascal, som sade att han uppskattade saker och ting som går hand i hand. Detta stämmer för ett antal områden i livet, och det stämmer också för Lissabonstrategin. Det är omöjligt att skilja mellan de olika delar som syftar till att göra Lissabonstrategin så effektiv – och här talar jag om den teoretiska effektiviteten, inte om den entusiasm med vilken den genomförs.

Flera av er har hänvisat till de välbehövliga strukturreformer som måste genomföras inom ramen för Lissabonstrategin. Jag har varit ledamot av Ekofinrådet sedan 1989, tror jag. Sedan dess har jag vecka efter vecka och månad efter månad fått höra att strukturreformer måste genomföras, men ändå är det sällan jag träffar någon som kan säga exakt hur dessa strukturreformer skall se ut. Allmänt sett är det mitt intryck att de som säger att strukturreformer måste genomföras faktiskt menar att socialstaten måste rivas.

(Applåder)

Det är därför som det ofta sägs i samband med strukturreformer att arbetsmarknaderna måste reformeras och att de behöver vara mer flexibla. Jag anser att detta stämmer, men jag anser också att europeiska företagare skulle kunna vara mer flexibla. Jag anser att det borde ligga i beslutsfattarnas intresse att visa sig mer flexibla när de anpassar våra verktyg till dagens behov, och dessa beslutsfattare fattar också ofta beslut åt andra.

Jag själv anser inte att européerna bör förledas att tro att det räcker att reformera arbetsmarknaderna, att överge befintlig sociallagstiftning och att eliminera de buffertzoner som utgörs av arbetstagarnas rättigheter för att bli mer konkurrenskraftiga. Detta vore ett mycket kortsiktigt synsätt, med uppenbara konsekvenser. Vi skulle inte bli mer konkurrenskraftiga, men vi skulle förlora stödet från ett stort antal européer, särskilt arbetstagare. Jag vill därför varna för sådana enkelspåriga förslag, som inte kommer att föra oss någonstans.

Flera av er uppgav att era grupper skulle stödja stabilitetspakten, vilket gjorde debatten mycket intressant. Jag skall förklara vad jag menar. Ingen mindre än Robert Goebbels erbjöd stöd från sin parlamentsgrupp, socialdemokraterna. Om jag förstod honom rätt förefaller Daniel Cohn-Bendit röra sig i riktning mot ett tydligt möte mellan olika intressen och tankar i denna fråga. Hans-Gert Poettering lovade stöd från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Fem minuter av det luxemburgska ordförandeskapet var därför allt som behövdes för att socialdemokraterna, liberalerna, kristdemokraterna och alla andra skulle enas om den allmänna formen för reformen av stabilitets- och tillväxtpakten. Detta är något som jag absolut välkomnar, och i det avseendet kommer Luxemburgs ordförandeskap att vara uppriktigt. Detta var något som jag inte var medveten om före dagens sammanträde.

Jag skall helt kort gå över till tjänstedirektivet, och där trodde jag att jag hade klargjort min uppfattning. Vi kommer inte att avvisa detta direktiv, eftersom det faktiskt skulle kunna skapa arbetstillfällen på ett sätt som är lämpligt i dagens läge. Men jag skulle vilja att vi arbetar gemensamt för att ur detta direktiv stryka allt som innebär risk för social utslagning och som har letat sig in i texten om man läser mellan raderna. Jag är väl medveten om att vår diskussion om detta direktiv är tilltrasslad, eftersom de potentiella risker som vissa av villkoren medför inte är helt tydliga. Jag vill därför uppmana kommissionen, rådet och parlamentet att undersöka detta förslag till direktiv rad för rad och leta efter alla risker för social utslagning. Med tanke på att alla, även Fritz Bolkestein, säger till mig att syftet inte är att våldföra sig på de bestämmelser som skyddar våra arbetsmarknader, så bör vi när allt kommer omkring kunna eliminera risken för social utslagning – en risk som jag tror i hög utsträckning finns i detta direktiv – med hjälp av en gemensam behandling, om detta faktiskt är vår samlade avsikt. Även om vi hade möjlighet till det, bör direktivet därför inte antas i sin nuvarande form under det luxemburgska ordförandeskapet, eftersom det krävs ändringar på flera ställen.

(Applåder)

Stadgan för Europaparlamentets ledamöter kommer att antas före slutet av det luxemburgska ordförandeskapet.

(Applåder)

Herr Mote! Ni sade att ni skulle vilja lämna Europeiska unionen därför att den står för allting som ni motsätter er och som ni avvisar. Jag måste säga att jag inte håller med er på denna punkt. EU står för allt som jag stöder, för jag stöder förståelsen mellan folken och den europeiska solidariteten – en solidaritet som inte får äventyras av en bristfällig reform av budgetplanen som syftar till att förstöra solidaritetsinstrumenten. EU står för allt som jag stöder, för jag stöder freden. Vi har utsatts för oändligt lidande i Europa som ett resultat av att folken delats. Även om ni önskar lämna Europeiska unionen, så kan ni inte undgå att stödja den.

(Applåder)

  Barroso, kommissionen. – (FR) Herr talman! Jag tänker inte återkomma till de frågor som vi redan diskuterat. Det luxemburgska ordförandeskapet har tydligt redovisat sina prioriteringar. Kommissionen stöder dessa prioriteringar och tänker samarbeta med ordförandeskapet, samtliga medlemsstater och rådet på ett lojalt och konstruktivt sätt för att uppnå konkreta resultat under det halvår som vi betraktar som avgörande.

Jag skulle emellertid vilja ta upp en fråga som inte nämndes i inledningsanförandena, men som har tagits upp av minst en ledamot, nämligen frågan om bättre lagstiftning. Även vi stöder det luxemburgska ordförandeskapets avsikt att prioritera åtgärder för att förbättra lagstiftningens kvalitet, och den prioriteringen anges faktiskt i ordförandeskapets program. Av Coxrapporten framgår att lagstiftningens kvalitet är en av de viktigaste faktorerna för att förbättra ekonomin, men alldeles oavsett ekonomisk ram skulle jag vilja påstå att en förbättrad lagstiftning också är en avgörande faktor för att förbättra den europeiska allmänhetens förståelse av och förtroende för den europeiska integrationen.

Bättre lagstiftning har inte bara med konkurrenskraften att göra, utan även med medborgarskapet. Allmänhetens syn på Europeiska unionens arbete präglas ofta av kritik mot unionens byråkratiska ingripanden, som betraktas som verklighetsfrämmande. Lagstiftningen bör förenklas både systemmässigt och operativt, och regelverket måste bli lättare att förstå. En utvärdering av lagstiftningens effekter är av avgörande betydelse om vi skall vara bättre förberedda inför viktiga politiska beslut. En enklare och bättre förberedd lagstiftning är en förutsättning för att skapa bättre förståelse av och därmed också bättre acceptans för denna lagstiftning från våra medborgares sida.

Jag vill också understryka att tillämpningen har blivit en viktig fråga. Om EU och dess medlemsstater inte kan garantera att olika direktiv snabbt genomförs i den nationella lagstiftningen och att regelverket accepteras, kommer EU:s trovärdighet att hamna i riskzonen.

Kommissionen kommer å sin sida att sätta nytt fokus på brott mot gemenskapsrätten och frågan om hur överträdelser hanteras.

Avslutningsvis vill jag ta upp granskningen av Lissabonstrategin. Jag vill påpeka att vi inte bör leta efter skillnader där det inte finns några. Jag tror att vi alla är överens om att ekonomisk konkurrenskraft, miljö och lagstiftning på det sociala området är av avgörande betydelse i detta vårt Europa. Samma sak kan man däremot inte säga om den globala konkurrenskraften, eftersom detta är ett område där vi skulle kunna bli bättre än våra partner. Jag tror uppriktigt sagt inte att vi har särskilt mycket att lära eller göra för att hinna ikapp våra partner i fråga om miljö och sociallagstiftning, men mycket återstår att göra när det gäller konkurrenskraft, till exempel inom forskning och utveckling.

Om man jämför EU – även EU-15 före utvidgningen – med USA och Japan när det gäller till exempel investeringar i forskning och ny teknik, så kan vi se att de investeringar som gjorts i EU-15 endast motsvarar en tredjedel av investeringarna i USA och att de ligger 30 procent under de japanska investeringarna. Men ändå måste investeringar i forskning och förnyelse för tillväxt i Europa prioriteras, och vi samarbetar för närvarande med det luxemburgska ordförandeskapet och alla medlemsstater för att se till att så sker, dvs. att en mer riktad uppmärksamhet ägnas åt de viktigaste frågorna. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna anta en reviderad Lissabonstrategi under det nuvarande ordförandeskapet, en strategi som kommer att vara kraftfullare och som kan återuppliva den europeiska samhällsmodellen i modernare tappning för att garantera våra medborgares välfärd.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Det luxemburgska ordförandeskapet lyckas undvika att dess program blir en total besvikelse enbart på grund av att vi ändå inte förväntade oss särskilt mycket av innehållet. Vi beklagar att man i programmet har glömt bort ett par mycket viktiga frågor. I programmet sägs ingenting om arbetslösheten, trots att den har förvärrats. Det sägs ingenting om åtagandet att utvärdera euron i de tolv medlemsstater som ingår i euroområdet, trots ökande problem i de flesta av dessa länder, inte minst på grund av valutans alltför höga kurs. I programmet görs inget åtagande att kräva en granskning av avregleringen av textil- och beklädnadssektorn, eller att åtminstone tillgripna skyddsklausuler för de känsligaste produkterna. Programmet tar inte upp 60-årsdagen av fascismens fall.

När det gäller Lissabonstrategin drar man i programmet inte de rätta slutsatserna om effekten av den nuvarande situationen. Långt därifrån. Man fortsätter på den inslagna avreglerings- och privatiseringsvägen. Man fortsätter att göra jobben mindre trygga och att attackera den offentliga sektorn. Man föreslår inte heller att stabilitets- och tillväxtpakten ersätts med en pakt för sociala framsteg och sysselsättning som ligger i linje med målen om full sysselsättning, hållbar ekonomisk utveckling samt ekonomisk och social sammanhållning.

4. Europeiska unionens bistånd till offren för flodvågen i Asien

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om följderna av flodvågskatastrofen den 26 december 2004.

  Asselborn, rådet. – (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Den ojämförliga katastrof som inträffade den 26 december drabbade tolv länder och har hittills krävt över 160 000 offer, förutom de tusentals som saknas, det stora antalet skadade och de många personer som fördrivits eller blivit hemlösa och som beräknas uppgå till fem miljoner. De barn som blivit föräldralösa eller som skilts från sina familjer är särskilt utsatta under dessa förhållanden. Vi är mycket oroliga över de hygieniska förhållandena, och den materiella förödelsen är närmast omöjlig att uppskatta.

På grund av katastrofens omfattning reagerade det luxemburgska ordförandeskapet i nära samarbete med det nederländska ordförandeskapet omedelbart efter den 26 december och besökte det drabbade området den 1 januari tillsammans med kommissionen. Samma dag kontaktade och träffade även Luxemburgs hälsovårdsminister tjänstemän från WHO och Internationella Röda korset.

På grundval av dessa första kontakter med FN och de berörda länderna, och efter det utökade katastroftoppmötet i Jakarta, sammankallade ordförandeskapet ett möte med rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 7 januari, som samlade ett stort antal ministrar med ansvar för utrikesfrågor, samarbete och hälsa.

Under rådets möte den 7 januari upprepade Europeiska unionen sin solidaritet med de drabbade länderna och deras medborgare, som rådet tackade – och detta är mycket viktigt – för det stöd de gett till de europeiska medborgare som befann sig i dessa länder när katastrofen inträffade. Rådet uppmärksammade också den allmänna anda av solidaritet som det civila samhället och allmänheten visat.

Rådets möte gav oss en möjlighet att granska såväl de många initiativ som tagits av kommissionen och medlemsstaterna som den mycket viktiga samordningen av EU:s bistånd. Vi diskuterade vad som kunde vara det bästa sättet att reagera på den uppkomna nödsituationen när det gäller ekonomiskt, materiellt och medicinskt bistånd, och vilka finansiella och operativa resurser som skulle krävas och vara lämpliga för de kommande återställnings- och återuppbyggnadsfaserna. Tjänstemän från olika FN-organ, nämligen OCHA, WHO och UNICEF, hade bjudits in till mötet. Dessa personer gav rådet ytterligare information om den lokala situationen och om de åtgärder som vidtagits samt gjorde en utvärdering av kommande behov. I det sammanhanget framhölls vikten av att FN spelar en central roll för att samordna hjälpinsatserna.

De viktigaste resultaten av rådsmötet var följande. När det gäller ekonomiska frågor meddelade rådet att det sammanlagda statliga stödet från Europeiska unionen och medlemsstaterna till flodvågens offer för närvarande uppgick till cirka 1,5 miljarder euro, inklusive såväl katastrofbistånd som återuppbyggnadsstöd. Rådet konstaterade emellertid att den siffran inte fick leda till att vi glömmer bort de allmänna behoven av utvecklingen, det humanitära biståndet och millenniemålen, framför allt i Afrika, eller att vi skär ned på de resurser som avsatts för ändamålet.

När det gällde hälsofrågorna uppmanades medlemsstaterna att förena sina ansträngningar under WHO:s beskydd för att förebygga risken för epidemier och att upprätta hälsovårdsstrukturer genom att tillhandahålla lämplig materiel och grupper av hälsovårdspersonal. Europeiska unionen och dess medlemsstater kommer att stödja WHO.

När det gäller mer långsiktiga åtgärder uttryckte rådet en förhoppning om att Europeiska unionens kapacitet att hantera större katastrofer skulle förstärkas, och meddelade sin avsikt att inrätta ett antal nya instrument.

Det första av dessa instrument är en preventiv strategi och ett system för tidig varning och snabba insatser i samband med katastrofer, framför allt med tanke på den världskonferens om katastrofhjälp som kommer att äga rum i Kobe i Japan den 18–22 januari.

För det andra skall mekanismen för civilt skydd och det humanitära biståndet förbättras och den analytiska kapaciteten förstärkas. Rådet hoppas kunna bygga upp en gemensam snabbinsatsförmåga genom att inrätta lämpliga strukturer för planering, samordning och resursmobilisering.

Det tredje instrumentet är en intensifiering av det konsulära samarbetet.

För det fjärde finns det ytterligare åtgärder som rådet kommer att behöva undersöka, till exempel möjligheterna att utveckla en snabbinsatsförmåga inom EU, eller med andra ord ett system för tidig varning. Möjligheterna att inrätta en europeisk frivilligkår för humanitärt bistånd måste också utvärderas, och samordningen inom Europeiska unionen måste intensifieras när det gäller räddning, evakuering och transport av förnödenheter och medicinsk hjälp.

Bland ytterligare åtgärder kan nämnas handelsstöd och bilaterala partnerskap, till exempel vänortsavtal mellan städer och sjukhus, och slutligen en omläggning av skuldbetalningen för de drabbade länder som önskar en sådan skuldkonvertering. Detta bör vara en punkt på Ekofinrådets möte i nästa vecka.

Under rådet (allmänna frågor) den 31 januari kommer man att återkomma till alla de åtgärder och strategier som EU och medlemsstaterna planerar på medellång och lång sikt, i syfte att utarbeta en operativ handlingsplan för EU.

På kvällen den 7 januari lade Benita Ferrero-Waldner, europeisk kommissionsledamot med ansvar för sådana frågor, jag själv och ministrarna med ansvar för hälsa och samarbete fram en rapport för en stor delegation från Europaparlamentet.

Den här veckan kommer ordförandeskapet och kommissionen att fortsätta sin intensiva dialog med relevanta organ inom Europaparlamentet för att genomföra EU:s ekonomiska åtaganden, och jag hoppas att vi under rådet (allmänna frågor) den 31 januari skall kunna redovisa några av de konkreta strategier som utformades under rådet (allmänna frågor) den 7 januari.

(Applåder)

  Barroso, kommissionen. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Omfattningen av den katastrof som drabbat Asien får oss att tänka på hur skört ett människoliv är inför naturkrafterna, och hur andra frågor bleknar bort i jämförelse med en mänsklig tragedi av denna omfattning. Det får oss också att fundera på de politiska åtgärder på nationell och europeisk nivå som är avsedda att hantera effekterna av naturkatastrofer som denna. Jag menar att detta är rätt tidpunkt för oss att se över våra instrument, vår politik och vårt sätt att samordna våra insatser och fördela ansvaret mellan nationella myndigheter och EU-institutioner.

Under min resa till Jakarta i förra veckan fick jag en viss uppfattning om den faktiska omfattningen av den tragedi som orsakats av jordbävningen och den efterföljande flodvågen. Resan blev också en bekräftelse på att det internationella samfundet, inklusive EU och kommissionen, kunde reagera snabbt genom att få fram tillräckliga ekonomiska resurser och ställa upp med andra typer av stöd.

Kommissionär Louis Michel chockades av det han såg när han var i området. Den enorma flodvågen hade fullständigt svept undan alla tecken på mänskligt liv längs en 500 km lång kuststräcka, förstört allt som kommit i dess väg och på flera ställen hade den nått så långt som fem kilometer in i landet. Den största tragedin är att huvuddelen av befolkningen levde på just den kutsremsa som fullständigt utplånades. Liknande larmrapporter kommer från Sri Lanka, Thailand, Indien och Maldiverna, och den ödeläggelse som drabbat andra, mer svårtillgängliga länder börjar först nu stå klar. Tragedin nådde även så långt som till Afrikas kust.

Denna enorma naturkatastrof har lämnat efter sig 150 000 döda där den dragit fram och över fem miljoner hemlösa och traumatiserade, människor som nu ställs inför utmaningen att samla ihop vad som återstår av sina ödelagda familjer, på nytt bygga upp sina hem, få fart på den ekonomiska aktiviteten och, kort sagt, försöka börja leva igen.

(EN) Katastrofens omfattning och de chockerande bilderna i våra TV-rutor och tidningar väckte djup medkänsla bland de europeiska medborgarna, som allmänt krävde mycket snabba och storskaliga insatser. Vi bör vara stolta över de europeiska insatserna. Européerna har gett en fantastisk uppvisning i solidaritet, både på institutionsnivå och på individnivå. Det sammanlagda europeiska stödet till offren och de drabbade länderna är det ojämförligt viktigaste i världen: EU var den första givare som erbjöd direktstöd och EU:s företrädare var bland de första på plats. Jag vill berömma alla dem som direkt eller indirekt har varit delaktiga i denna enorma insats.

När det gäller hanteringen av krisen vill jag betona det utmärkta samarbetet mellan kommissionen, rådets ordförandeskap – särskilt samarbetet med premiärminister Jean-Claude Juncker – och Europaparlamentet. Vi har visat hur avgörande det är att sörja för ett gott och effektivt interinstitutionellt samarbete.

I andra katastrofsituationer har kommissionen haft mer tid på sig att i förväg diskutera och förbereda sina insatser med parlamentet och rådet, dvs. budgetmyndighetens två parter. I detta fall hade vi inte den tiden. Mindre än nio dagar efter det att vågorna slog in över Asiens och Afrikas kustlinjer samlades regeringscheferna från de drabbade länderna och de största givarna i Jakarta för att enas om hur skadorna skulle repareras och vilka medel som skulle anslås.

För att bereda marken inom den begränsade tid som stod till vårt förfogande diskuterade jag kommissionens förslag om att utlova upp till 450 miljoner euro med talman Josep Borrell Fontelles och premiärminister Jean-Claude Juncker innan jag reste till Jakarta. De var båda mycket positiva och stödde den linje jag föreslog. På konferensen i Jakarta framförde jag faktiskt ett särskilt meddelande som talman Borrell Fontelles sänt mig och bett mig vidarebefordra till de stats- och regeringschefer som var församlade.

Utan att ha haft tillfälle att diskutera saken ingående vid ett plenarsammanträde och i rådet förklarade jag vid givarkonferensen i Jakarta att kommissionens löfte om 450 miljoner euro gällde under förutsättning att detta godkändes av budgetmyndigheten, där Europaparlamentet ingår. Kommissionens prioritering är i dag att lyssna till era åsikter, besvara era frågor och komma överens om hur vi bäst hanterar de två huvuduppgifter som vi nu står inför, nämligen att snabbt omvandla vårt villkorade löfte till konkreta budgetanslag och att därefter omvandla medlen till effektiva återuppbyggnadsprogram på plats som hjälper människorna att bygga upp sina sönderslagna liv.

Även om det ännu är lite för tidigt skulle jag mer utförligt vilja förklara hur jag tänker mig att de utlovade medlen bäst skulle kunna användas, om ni och rådet samtycker till det föreslagna beloppets storlek.

På den humanitära sidan har kommissionen reagerat snabbt och mycket kompetent. Genom vårt kontor för humanitärt bistånd, ECHO, var vi en av de första organisationer som reagerade på katastrofen genom att ställa 23 miljoner euro i humanitärt bistånd till förfogande för Röda korset och andra partner i syfte att tillgodose de grundläggande behoven. Av dessa 23 miljoner kunde 3 miljoner euro disponeras redan under katastrofdagen. Vi förstärkte ECHO:s personal på plats, och våra experter har samarbetat nära med FN och andra givare för att bedöma behoven och säkerställa samordningen av den humanitära hjälpinsatsen på plats.

För att skaffa sig ett förstahandsintryck och bedöma hjälp- och rehabiliteringsbehoven reste kommissionär Louis Michel runt i de hårdast drabbade områdena mellan den 1 och 7 januari. Vi har även varit snabba med att mobilisera räddningstjänsten. Gemenskapsmekanismen för samarbete inom räddningstjänsten har under kommissionär Stavros Dimas ledning varit i kraft sedan de allra första rapporterna om flodvågen.

Under hela katastrofen har Europeiska kommissionens centrum för övervakning och information arbetat dygnet runt med att mobilisera och samordna biståndet inom räddningstjänsten från Europeiska unionens medlemsstater och grannländer. Mekanismen har visat sig vara ett enkelt och ändamålsenligt system som gör att biståndet kan inriktas på de särskilda behoven i varje drabbat land. Mindre än 24 timmar efter katastrofen sände centrumet bedömnings- och samordningsexperter till Thailand och Sri Lanka. Som Kofi Annan har betonat kommer 1 miljard US-dollar att behövas omedelbart. Som svar på detta föreslog jag, som en del av löftet, att ytterligare 100 miljoner euro skulle anslås ur katastrofreserven till humanitärt bistånd. Såvitt jag har förstått har era utskott diskuterat förslaget och ställt sig välvilliga till det, och kommissionär Louis Michel redogjorde för vårt åtagande på FN:s givarkonferens i går i Genève. Detta visar också vårt fulla stöd för parlamentets linje att betona FN:s samordnande roll.

På återuppbyggnadssidan föreslog jag att 350 miljoner euro skulle frigöras. Jag tänker mig att en del av detta kommer i form av nya medel och en del från en omplanering av medel som redan är reserverade för de drabbade länderna. Även om återuppbyggnaden kommer att ta flera år, bör finansieringen av insatsen ombesörjas i år och nästa år. Jag har förstått att ordet ”omplanering” vållat viss oro i parlamentet. Varför föreslår kommissionen då detta? Huvudskälet stavas fart. Medlen för projekt som är planerade till 2005 ligger redan på bordet och kan användas till det brådskande och omedelbara återuppbyggnadsarbetet. Det kommer att ta upp till sex månader att få fram nya medel. Vi behöver återuppbyggnadsmedlen nu. Alla givare, även Världsbanken, gör likadant för att så snabbt som möjligt skaffa fram medel för hjälpprojekt efter flodvågskatastrofen. Dessutom tror jag inte att greppet kommer att få några biverkningar.

Man frågar sig kanske om detta kommer att leda till att redan planerade projekt annulleras. Svaret är nej. Om regeringarna liksom vi beslutar att flodvågsprojekten skall gå före allt annat kan de ursprungligen planerade projekten tas upp 2006 eller 2007 inom ramen för den nya budgetplanen. I några fall är problemet att vi inte kan gå vidare med de tidigare projekten för regionerna eftersom dessa är drabbade av flodvågen, och vi måste därför prioritera flodvågsprojekten.

Kommer detta att leda till att medel som skulle ha gått till andra regioner styrs över till Asien i stället? Svaret är nej. Alla projekt som kan komma att omprioriteras och fördröjas på detta sätt återfinns inom Asienramen, som kan behöva justeras. Jag räknar med ert stöd här. ”De fattiga i världen skall inte betala priset för denna katastrof”, framhåller Europaparlamentet i sitt resolutionsförslag. Jag kan försäkra er om att de inte kommer att behöva göra det.

När det gäller bistånd inom ramen för utvecklingssamarbetet är och förblir Europeiska unionens prioritering utan tvekan Afrika, på grund av de stora strukturella behoven, som ni alla känner till. Men detta betyder inte att vi nu inte kan direktprioritera denna katastrofhjälp.

Låt mig ge er några konkreta exempel på hur omplaneringsgreppet kan vara till omedelbar nytta. I Indonesien har kommissionen ett program värt 35 miljoner euro som syftar till att förbättra den lokala hälso- och sjukvårdens tillgänglighet och kvalitet. Om Indonesiens regering samtycker kan programmet snabbt utvidgas och bidra till att återuppbygga och förbättra vårdinrättningar som skadats av flodvågen. I Sri Lanka planerar vi att samarbeta med Världsbanken kring ett bostadsprogram för att hjälpa internflyktingar att få ny bostad. På liknande sätt skulle detta program snabbt kunna breddas så att familjer som förlorat sina hem i flodvågen kan få tak över huvudet.

Oavsett nivån på den nya finansieringen betonar jag att kommissionen måste undersöka hur planerade projekt kan omprogrammeras på detta sätt, så att vi kan bidra till återuppbyggnaden under de kritiska första månaderna. Men kommissionens löfte var preliminärt och skulle kunna justeras när slutliga kostnadsberäkningar väl har gjorts. Vi vet redan att behoven är enorma, och det skulle kunna finnas utrymme för ett ännu större tillskott av nya medel om både parlamentet och rådet går med på det.

Jag stöder helt den linje som man enades om i Jakarta, nämligen att länderna måste utföra behovsbedömningar och upprätta egna nationella återuppbyggnadsplaner efter flodvågskatastrofen. Därigenom skulle de mest angelägna projekten och medlen för att genomföra dessa urskiljas. Det handlar om grundprinciperna att låta länderna ta eget ansvar och se till att de samordnar alla de generösa åtaganden som gjorts. Vi bör inte överösa länderna med hundratals olika mekanismer och instrument som utarbetats i förväg med givare eller internationella finansinstitut.

Låt oss se på en annan princip som alla givare och länder enades om i Jakarta: att leverera stödet snabbt. Jag betonade i Jakarta att kommissionen skulle utforska alla till buds stående medel för att så snabbt som möjligt omvandla sina planer till effektiva program. Rådet (allmänna frågor) har också ställt sig bakom detta åtagande att påskynda våra förfaranden så mycket som möjligt inom budgetförordningens begränsningar, så att vi inte hämmas av en onödigt tungrodd byråkrati.

Jag har sett hur snabbt och effektivt länderna redan har agerat för att hjälpa medborgarna. Det är imponerande! Vi bör ge huvuddelen av biståndet som sådant som budgetstöd och på det sättet erbjuda länderna verktygen för att på nytt bygga upp den förstörda infrastrukturen och att återställa utkomstmöjligheterna i de sönderslagna samhällena. Endast då kan de drabbade länderna samordna biståndet effektivt. Detta skulle vara en omöjlig uppgift för dem om de hundratals givarna gav sitt bistånd var för sig och om alla krävde att de egna rutinerna skulle följas.

För att försäkra oss om en sund ekonomisk förvaltning av medlen måste vi dock sörja för en fullgod tillsyn över budgetstödet. Jag stöder därför Världsbankens och de andra internationella finansinstitutens initiativ att utveckla trustfonder med de berörda länderna, vilket i praktiken innebär att skapa en gemensam kassa som givare kan tillföra medel till och att skapa en gemensam uppsättning regler för genomförande, övervakning och granskning som styr förvaltningen av medlen.

Kommissionen måste också ombesörja punktvisa och särskilda projekt som verkställs bättre genom direkt genomförande än genom att gå via de nationella budgetarna. Till exempel kan man i den humanitära fasen sätta i gång ett visst bestämt arbete som med fördel skulle kunna fortsätta i den inledande återuppbyggnadsfasen. Alternativt kan det finnas särskilda omständigheter som försvårar användningen av nationella budgetmedel i vissa geografiska regioner, eller för den delen i de fattigaste samhällena, som återuppbyggnaden måste komma till del. Fall som dessa skulle även garantera att en del av våra medel fortsatte att gå genom icke-statliga organisationer.

Europeiska kommissionen har från dag ett varit verksam på alla fronter, från humanitär hjälp till räddningstjänst och alltmer i fråga om rehabilitering och återuppbyggnad. Vi kommer att fortsätta våra insatser oförtrutet. Vi kommer dock även att överväga förbättringar, nya idéer och lösningar. Vi kommer att svara på rådets önskemål om förslag och ta fram nyskapande verktyg. I detta arbete kommer vår främsta ambition att vara att finna lösningar som leder till en effektiv och bra användning av tillgängliga resurser i medlemsstaterna och inom EU-institutionerna, för att dra största möjliga fördel av medel och teknik på EU-nivå. Att skapa nya strukturer för sakens skull är inget alternativ, utan för att komma vidare måste man bli bättre på att använda den väldiga befintliga europeiska kapaciteten på ett samordnat och artikulerat sätt.

Vi kommer även att vara mycket uppmärksamma på den europeiska dimensionen av våra initiativ och vill gärna göra den synligare för den stora allmänheten och för stödmottagarna. Solidaritet är EU:s varumärke. Låt detta märkas även i kristider.

Jag uppskattar den vikt som parlamentet fäster vid de andra åtgärder, utöver bistånd, som Europeiska unionen kan vidta för att hjälpa de flodvågsdrabbade länderna ytterligare. Ni kan vara förvissade om att alla kommissionens avdelningar arbetar inom sina respektive områden med att undersöka vad som kan göras i detta hänseende. Här ingår stöd för G8:s initiativ till skuldmoratorium, undersökning av möjliga handelsinitiativ för att underlätta de berörda ländernas handelstillträde till unionen och samarbete med regeringarna för att försöka underlätta genomförandet av Europeiska investeringsbankens nya lånefacilitet ”Indian Ocean Tsunami Facility”.

Medlemsstaterna och kommissionen enades i rådet (allmänna frågor) om att erbjuda länderna direktstöd i deras strävan att utveckla system för tidig varning för att kunna reagera snabbare vid framtida katastrofer.

Jag noterar med intresse de tankar som framförts om möjligheten att erbjuda fiskare i de drabbade länderna fiskefartyg från kommissionen, det vill säga ur EU-flottan. Tanken är mycket tilltalande. Vi har alla sett bilder av båtar som slagits sönder av flodvågen, och samtidigt står vår egen fiskeindustri i begrepp att förstöra båtar i den egna flottan till följd av fiskebegränsningarna.

(Applåder)

Kommissionen undersöker för närvarande om det finns fartyg att tillgå och i vilket skick dessa befinner sig, om de motsvarar fiskarnas behov i de flodvågsdrabbade områdena och hur de skulle kunna ställas till fiskarnas förfogande. Jag hoppas att initiativet kommer att fungera, och vi kommer att återkomma med resultatet av vårt arbete.

Kommissionen överväger även förslag om en ny EU-strategi med syfte att förstärka förmågan att förebygga katastrofer. Och i likhet med vad man diskuterade vid rådets extrainsatta möte i fredags avser vi att undersöka olika mekanismer för tidig varning och katastrofberedskap samt att se över hur kommissionen ytterligare kan förbättra givandet av humanitär hjälp och räddningstjänsten, i avsikt att utveckla våra snabba insatser vid kriser i tredjeland med full hänsyn till de särskilda principerna för humanitär hjälp. I sammanhanget kan nämnas att kommissionen förbereder ett förslag om utveckling av en gemensam snabbinsatsförmåga för att förhöja unionens bistånd vid framtida humanitära katastrofer och andra kriser. Vi räknar med att lägga fram förslaget på rådets möte den 31 januari 2005.

I varje framgångsrikt katastrofprogram som kommissionen lagt upp har parlamentet spelat en central roll. Jag tänker här på Afghanistan och Balkan. Denna roll består inte bara i att godkänna finansieringen, utan även i att följa programmen och att vid behov bidra med politisk tyngd för att se till att programmen hela tiden utvecklas i riktning mot de politiska målen. Er uppmärksamhet skulle även kunna riktas mot de administrativa resurserna, i högkvarter och i delegationer, som krävs för ett effektivt fullgörande. Jag är säker på att ni kommer att spela en viktig roll för att främja kommissionens program för återuppbyggnad efter flodvågen. Jag lovar därför att kommissionen regelbundet kommer att rapportera till er om framstegen, både i plenum och i utskotten.

Kollegiet höll i går en uttömmande diskussion om Asienkrisen och om hur vi bör följa upp det arbete som utförts hittills. Jag räknar med att lägga fram kommissionens förslag om en förbättrad krisinsatsresurs för unionen senast i slutet av månaden. Kommissionär Ferrero-Waldner kommer de kommande veckorna att resa till regionen för att fördjupa behovsbedömningen och för att underbygga förslaget ytterligare. Jag kommer att föreslå att hon skall rapportera till parlamentet när hon är tillbaka.

Både i Jakarta och vid FN:s sammanträden i Genève har vi uppställt höga mål för Europeiska unionens insatser i samband med den sydostasiatiska krisen. EU:s institutioner kommer att göra allt som står i deras makt för att infria avgivna löften, och det omfattande stödet från enskilda EU-medborgare i samband med krisen visar att de stöder den inställningen. Vi måste erbjuda lösningar, och jag utgår från att ni kommer att hjälpa kommissionen att fullfölja sina åtaganden. Jag lovar att samarbeta nära med er i den massiva uppgift vi har framför oss.

(Applåder)

  Talmannen. – Låt mig tacka rådet och kommissionen för den utförliga information de har lämnat om denna tragiska händelse. Jag vill framför allt uttryckligen tacka för kommissionsordförandens effektiva sätt att samordna sitt arbete med parlamentets talman under de möten som har ägt rum, och jag vill också tacka honom särskilt för att ha tagit med två ledamöter från parlamentet i delegationen till Genèvekonferensen, något som utan tvekan hjälpte oss att utföra de båda institutionernas arbetsuppgifter snabbare och med bättre samordning.

  Deva (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag har just återkommit från Sri Lanka, där jag upplevde många av de fruktansvärda syner vi alla har sett på TV. Som srilankafödd parlamentsledamot vill jag uttrycka min tacksamhet mot alla dem som har reagerat så generöst på vädjandena, särskilt för den hjälp som getts av människorna i Europa. Jag vill särskilt tacka mitt eget land, Storbritannien, och mina väljare i sydöstra England.

EU och dess medlemsstater har tillsammans utfäst närmare 1,5 miljarder euro hittills. Beloppet fortsätter att stiga. Kommissionen och parlamentet har godkänt 23 miljoner euro och utlovat 350 miljoner euro, även om 150 miljoner euro därav inte är nya pengar utan kommer att tas från befintliga långsiktiga åtaganden. Detta måste ses över.

Jag välkomnar även förslaget om en utlåningsmekanism från Europeiska investeringsbanken på 1 miljard euro. Vi måste leverera det utlovade biståndet. Världssamfundet har inte gjort detta tidigare. En civil snabbinsatskår för biståndsleverans enligt kommissionär Ferrero-Waldners förslag är högst välkommen. Vårt bistånd måste vara synligt.

När jag var i Sri Lanka besvärade det mig att EU:s bistånd, som visserligen levererades omedelbart, levererades på ett osynligt sätt trots att kommissionär Louis Michel var ytterst synlig och praktisk. FN och de icke-statliga organisationerna fungerar bara som samordnare och låtsas inte vara givarna. Våra skattebetalare kräver att vi syns. Vem hjälpen kommer från spelar roll.

Vi måste även se till att biståndet inte stjäls – ja, stjäls! När lämpliga system saknas i mottagarländerna blir biståndet stulet såvida vi inte ser till att leveransmekanismerna är helt öppna och redovisningspliktiga. Det finns för närvarande ett trängande behov av små, ändamålsenliga båtar, och sådana skulle behöva skänkas. Jag är glad att ordförande José Manuel Barroso nämnde det.

Det behövs också rutiner för tidig varning innan nästa katastrof inträffar. Ett verifierat samtal till CNN och de andra sändningsnäten kunde ha räddat tusentals liv i Sri Lanka, Somalia och Thailand. Amerikanerna evakuerade trots allt Diego Garcia. Något sådant telefonsamtal kom dock inte. Detta gäller inte bara för Asien. Hur skulle människorna i Europa varnas om, låt säga, vulkanisk aktivitet på Kanarieöarna orsakade en flodvåg? Tänker kommissionen utarbeta en ilrapport?

När det gäller Sri Lanka hoppas jag att återuppbyggnaden även kommer att betyda försoning och att biståndet kommer att infria de förväntningar som ställdes under Oslosamtalen i december 2002 och på givarkonferensen i Tokyo. Vi bör inte förvänta oss mindre för Indonesien, med dess Acehseparatister.

Vi måste komma ihåg att det är handel och investeringar, inte bistånd, som hjälper människorna på lång sikt. Förödelsen är begränsad till kustområdena, och länderna i södra Asien är fortfarande öppna för affärer.

Låt oss alla samarbeta, inte bara för att reparera förstörelsen, utan även för att ge offren en hjälpande, inte endast en utdelande, hand.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice ordförande

  Schulz (PSE), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi anser inte att det finns något av vikt att tillägga till det som rådets tjänstgörande ordförande Jean Asselborn och kommissionens ordförande José Manuel Barroso har sagt. Såväl kommissionen som rådet har beskrivit de viktigaste steg som måste tas. Vi i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kan säga att vi stöder alla dessa initiativ och att kammaren måste godkänna det finansiella och organisatoriska stöd som behövs. Jag tror att alla – inklusive Nirj Deva, som just har talat – har gjort klart att såväl de ekonomiska resurserna som de organisatoriska åtgärderna är garanterade vad parlamentet anbelangar.

Jag kan därför nöja mig med att göra ett par grundläggande kommentarer om denna katastrof, som så tydligt har visat att vi lever i ett globalt samhälle och att den solidaritet som så uppenbarligen är nödvändig i den värld vi lever i, måste vara överstatlig till sin natur. Därför måste vi sätta nytt fokus på och själva bli medvetna om den avgörande betydelse som EU som union spelar tillsammans med medlemsstaterna. Det är i Europeiska unionen som européernas vilja att förena sig i överstatliga insatser tar form. Katastrofer av denna typ känner inga geografiska gränser och drabbar inte bara de människor som är bosatta där de inträffar, utan också människor från alla länder, även från Europeiska unionen. En nödvändig följd av detta är att det internationella agerande som organiseras under Europeiska unionens beskydd, måste resultera i att åtgärder vidtas över kontinenterna.

Därför krävs det nya organisationsformer, och de är på väg. En av dessa har föreslagits av kommissionen och innebär en kombination av snabbinsatsenheter, snabbinsatsstyrkor och tekniska experter, som organiseras under Europeiska unionens ledning. Det är ett intelligent förslag och ett förslag som förtjänar stöd. Det har föreslagits att finansiella instrument skall organiseras vid sidan av de enskilda staternas finansiella instrument, och detta är något som vi inte klarar oss utan. Det står dock lika klart att människor som européerna, som kommer från ett mycket rörligt samhälle, inte klarar sig utan konsulär hjälp i en sådan situation. Därför är utvecklingen av ett gemensamt konsulärt system, som potentiellt bereder vägen för en gemensam diplomatisk kår, något positivt som har framkommit genom denna debatt.

Låt mig som avslutning säga att i den flod av information som jag har mottagit under de senaste dagarna, så finns det en nyhet som är alldeles enastående. För ett par månader sedan hedrade vi i denna kammare offren för terroristattacken i Beslan. Jag fick i morse höra att människorna i Beslan har samlat in en miljon rubel – motsvarande 30 000 euro – för att visa sin solidaritet med flodvågens offer. I en situation som deras kan det knappast finnas ett bättre exempel på humant beteende, på solidaritet och rentav på mänsklig storhet. Jag tycker att vi skall ta detta tillfälle i akt att uttrycka vår djupa respekt för människorna i Beslan, som själva har varit offer.

(Applåder)

  Watson (ALDE), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Detta är en global tragedi som kräver globala insatser och som också innebär ett tillfälle att på nytt understryka meningen och nyttan med multilaterala åtgärder genom FN. Men detta är även en utmaning för FN att visa sig uppgiften vuxen. Hittills har dess insatser varit lovande. Även Europeiska unionens insatser har gett oss en bra start, och jag välkomnar kommissionär Louis Michels snabba åtgärder och det stöd som hans kolleger har gett.

Europeiska unionens bistånd, både det offentliga och det privata, har varit imponerande generöst. ECHO-medel frigjordes kort efter katastrofen. De sammanlagda utfästelserna uppgår nu till 540 miljoner euro, plus en utlåningsmekanism som belöper sig till 1 miljard euro. Men ärligt talat har en tredjedel av detta gåvobistånd omplanerats från befintligt utvecklingsbistånd till regionen. Låt oss se till att utfästelserna infrias – endast två procent av den 1 miljard US-dollar som utlovades för återuppbyggnaden av den iranska staden Bam efter jordbävningen där har betalats ut.

Vi får inte vara nöjda. För stunden kan ECHO fungera som finansiär. På längre sikt måste vi ha resurser att sända trupper, fartyg, flytande sjukhus och helikoptrar för att bistå med katastrofhjälp. Mer än 150 000 människor har förlorat livet och hela samhällen har raderats ut. Ytterligare 5 miljoner människor har skadats eller förlorat sina hem, utkomstmöjligheter eller familjer. Många är barn som riskerar att falla offer för barnhandlare och andra. Trots välviljan från utlandet bör barn från de förödda samhällena inte flyttas från de kretsar och traditioner som är deras. Unicef med flera måste handla snabbt och sörja för det härbärge, det skydd och den registrering som barnen behöver om de skall kunna bygga upp sina liv och kanske spåras upp av släktingar.

Tragedin har i stor utsträckning fått personer en värld bort att skänka pengar till familjer till offer som de aldrig har träffat men som de ändå vill hjälpa, vilket påminner oss om hur liten vår globala gemenskap är. Låt oss bygga vidare på detta tillfälle att lägga våra olikheter åt sidan. De drabbade länderna kommer i år att betala mer i handelstullar än vi ger dem i bistånd. Detta borde ge oss anledning att fundera över vår handelspolitik.

Biståndet måste övervakas noga så att det inte används till att underblåsa regionala konflikter eller förskingras av korrupta lokala tjänstemän. Det behövs en resultattavla för EU:s återuppbyggnadsinsatser, precis som FN måste ha ett spårningssystem för bistånd som går genom dess organ. Dessutom bör kommissionens ledande roll i samordningen av unionens insatser bli än mer framträdande. Om varje medlemsstat bidrog med en sakkunnig inom humanitärt bistånd till ECHO, skulle det finnas en central resurs med sakkunskap om olika nationella mekanismers insatsförmåga.

Slutligen är vår utsatthet för naturens krafter en tydlig lärdom av detta. Vi kan inte tämja dessa krafter, men gemensamt kan vi minska ödeläggelsen. Vi har tekniken för att upptäcka jordbävningar i de ofta drabbade områdena i världen. Det skulle inte kosta mycket att sprida den till de regioner som är i riskzonen, men det skulle kanske spara hundratusentals liv.

(Applåder)

  Cohn-Bendit (Verts/ALE), på gruppens vägnar. – (FR) Mina damer och herrar! Det är alltid svårt att genomföra debatter efter en katastrof, för dels är känslorna starka, dels måste vi dra de politiska konsekvenserna av det som inträffat.

Skulle ni vilja vara så vänliga och hålla tyst eller gå och dricka kaffe och komma tillbaka när vi har avslutat diskussionen om denna viktiga fråga? Skulle det vara möjligt? Det finns en bar utanför dit ni kan gå och supa till hur mycket ni vill. Tack. Jag ber om ursäkt, herr talman.

Jag vill gärna säga att min grupp stöder det förslag som lagts fram av kommissionen och rådet om att förstärka Europeiska unionens civila möjligheter att ingripa. Denna katastrof har visat att enbart de nationella insatserna, även om de verkligen behövdes, inte räckte som reaktion på en katastrof av denna omfattning. Den visade också att kapaciteten för civila ingripanden bör omfatta inte bara humanitära civila insatser, utan också politiska civila insatser, med andra ord stöd för konfliktförebyggande.

Vi kan inte ingripa i Indonesien utan att ingripa i den konflikt som äger rum där, och vi kan inte hjälpa Sri Lanka utan att ingripa i den militära konflikt som pågår där. Ingripanden i form av konfliktförebyggande och humanitära insatser hänger nära samman och vi stöder kommissionens ståndpunkt i frågan. Jag skulle vilja föreslå övriga ledamöter att skänka de pengar de får för det här sammanträdet till katastrofens offer.

(Applåder)

  Agnoletto (GUE/NGL), på gruppens vägnar. – (IT) Herr talman! Jag har en känsla av att medias fokusering på tragedin i Fjärran Östern ännu inte har upphört, och redan börjar de uttryckliga solidaritetsförklaringarna ge vika för mer cyniska ekonomiska och geopolitiska intressen.

José Manuel Barroso har försökt trolla med knäna, men han är ingen särskilt bra trollkarl. Ordet ”omplanering” betyder att man använder medel som redan har avsatts till hjälpprogram, och därför begär jag att alla de 350 miljoner euro som skall gå till första fasen av återuppbyggnaden skall vara nya medel och att hela beloppet på 1,5 miljarder euro som skall betalas ut av Europeiska unionen och de 25 medlemsstaterna skall ges utan någon form av ränta.

Jag har hört uppmaningar i kammaren om att ta hänsyn till utlandsskulden i de länder som drabbats av flodvågskatastrofen. Jag tycker att vi skall säga klart ifrån att den enda genomförbara lösningen är att skriva av skulderna. Vi talar om länder som Indonesien, som har över 130 miljarder US-dollar i skuld och som betalade tillbaka 13 miljarder US-dollar under 2002. Med sådana siffror kan våra gåvor inte innebära någon hjälp i praktiken om vi inte skriver av skulden.

Jag har inte hört någon säga att vi borde ändra reglerna för invandringen, åtminstone tillfälligt. Jag tänker på möjligheterna för invandrare från de drabbade nationerna som redan är bosatta i Europa att återvända hem, själva se vad som har hänt, leta efter sina kära och sedan återvända till unionen utan att behöva riskera att förlora sina uppehållstillstånd eller sina arbeten. Jag tänker också på möjligheten att erbjuda uppehållstillstånd, åtminstone tillfälliga sådana, till alla dem som drabbats av denna tragedi.

(Applåder)

  Karatzaferis (IND/DEM), på gruppens vägnar. – (EL) Herr talman! Det finns tre frågor som vi måste ta itu med efter denna katastrof.

För det första: Hur kan vi bättre uttrycka denna solidaritet? Med andra ord, hur mycket pengar från Europas medborgare kommer verkligen att nå fram till medborgarna i detta ödelagda område, utan att sugas upp av mellanhänder, halvstatliga organisationer och entreprenörer?

För det andra måste vi reagera på vissa synpunkter som framförts i tidningar i Mellanöstern, där man säger att katastrofen skulle ha föregåtts av ett kärnvapenprov. Vi kan inte tillåta att något sådant sprids, ens som en löjlig eventualitet. Först måste vi kontrollera om något sådant kärnvapenprov utfördes.

För det tredje måste vi grundligt undersöka vad som händer i vårt eget område. Här tar kommissionen pengar från jordbävningsforskning och ger till rymdforskning. Men om en liknande jordbävning ägde rum här, i Medelhavet, skulle flodvågen nå Alperna och drabba Grekland, Italien, Malta, Cypern, Frankrike, Spanien och andra länder. Därför måste vi se vad vi kan göra i det avseendet. Låt det som drabbade Sydostasien bli en läxa för oss. Som Hippokrates sade för 2 500 år sedan är det bättre att förebygga än att bota, och det var klokt sagt. Däremot vet jag inte om det är särskilt klokt när kommissionen tar pengar från jordbävningsforskningen och ger till rymdforskningen. Låt oss göra något i vårt eget område, innan allt slutar med tårar, här också.

(Applåder)

  Musumeci (UEN), på gruppens vägnar. – (IT) Herr talman! Den viktigaste lärdom vi kan dra av katastrofen i Indiska oceanen är det tvingande behovet av att förse Europeiska unionen med ett civilt skydd.

Det som har hänt under de senaste dagarna borde få oss att noga överväga detta. EU med sina 25 medlemsstater, dess närmare en halv miljard invånare och dess gemensamma valuta stod bara och tittade på, chockat, förtvivlat och impotent, medan de människor som drabbats ropade på omedelbar, praktisk och effektiv hjälp.

Var fanns det europeiska civila skydd som nämndes i den handlingsplan som upprättades 1999? Vad uppnådde det europeiska övervakningscentrumet? Var fanns den räddningstjänst som inrättades av Europeiska unionens råd i oktober 2001, just för att garantera snabba insatser även utanför Europa? Varför beslutade kommissionen att lämna de 300 experterna i den europeiska insatskåren hemma under flodvågskatastrofen, efter att ha utbildat och förberett dem i åratal?

Kanske är det inte läge att polemisera just nu, men det bör åtminstone föras till protokollet – som vi har krävt under de senaste tre åren – att vad Europa behöver inte är samordning och sammanslagning av resurser, utan en byrå för civila skyddsåtgärder, ett självständigt organ som är mångsidigt och som därmed har förmågan att föregripa behov och vidta åtgärder när och var det behövs. Detta är vad parlamentet bör föreslå, med början i morgondagens resolution, om vi inte vill fortsätta att låtsas som om inget har hänt och tro att solidaritet bara är ett tomt löfte.

(Applåder)

  Talmannen. – Sammanträdet avbryts för omröstningen och kommer att återupptas kl. 15.00.

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

5. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

Andrabehandlingsrekommendation (A6-0073/2004) av Manuel Medina Ortega för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om rådet gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon (16182/2003 – C6-0112/2004 – 2002/0124(COD))

(Parlamentet godkände den ändrade gemensamma ståndpunkten.)

Betänkande (A6-0070/2004) av Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo för utskottet för konstitutionella frågor om fördraget om upprättande av en konstitution för Europa (2004/2129(INI))

(Parlamentet antog resolutionen.)

(Stående applåder)

  Juncker, rådet. – (FR) Herr talman! Som företrädare för de 25 stats- eller regeringschefer som undertecknade fördraget om upprättande av en konstitution för Europa den 29 oktober 2004, vill jag uttrycka min glädje över att Europaparlamentet nu har godkänt detta fördrag med mycket stor majoritet. Detta är ett viktigt tillfälle i parlamentets historia och ett viktigt steg på Europas väg mot en ratificering av denna nya konstitution. Jag skulle vilja uppmana de nationella parlamenten och allmänheten att där det är möjligt redovisa sina åsikter om ratificeringen i folkomröstningar.

(EN) Jag säger detta i mitt eget och det överväldigande flertalet européers namn.

(Livliga och ihållande applåder)

  Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Medan vi röstade om artikel 6 blev jag tilltalad av en medlem av konventet och röstade av misstag ”nej”. Jag vill bara säga att jag stöder artikel 6, röstar för den och är glad över att fördraget om upprättande av en konstitution för Europa har antagits.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

6. Röstförklaringar

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Nästa punkt på föredragningslistan är röstförklaringarna.

- Rekommendation (A6-0073/2004) av Manuel Medina Ortega

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Tack för att jag får tillfälle att yttra mig för att förklara hur jag röstat efter att sammanträdet avbrutits av talmannen. Jag kan bekräfta att jag röstade för Manuel Medina Ortegas betänkande om ansvarsförsäkring i samband med olyckor med motorfordon, något som dessvärre inträffar i hela Europa.

Jag skulle vilja uppmana Medina Ortega, som är advokat, att i sitt nästa betänkande i ämnet tänka på att skydda de äldre. När de äldre skadas i trafikolyckor får de ingen ersättning, eftersom de inte kan ha några inkomster på grund av sin ålder. Jag anser att det faktum att de är gamla inte innebär att de inte är berättigade till ersättning för de eventuella skador de drabbas av.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Syftet med det förslag vi har framför oss är att uppdatera det obligatoriska minimiskyddet i det aktuella direktivet om ansvarsförsäkring för motorfordon inom ramen för gemenskapens harmonisering av frågan.

Det största problemet med förslaget är att hitta en balans mellan å ena sidan behovet av att förbättra skyddet för trafikoffren – skyddet vid person- och sakskador – i samband med en eventuell bilolycka med en bil av relativt lågt värde och å andra sidan det faktum att förbättringar av denna typ av skydd kommer att leda till höjda försäkringspremier, om inte de ”priser” som försäkringsbolagen tar ut övervakas.

En ytterligare aspekt på frågan är det allmänna problemet med harmonisering när den ekonomiska situationen varierar från ett land till ett annat. Detta måste man ta hänsyn till, framför allt i länderna i söder, till exempel Portugal, som alltid har haft invändningar i denna fråga. Portugal har haft en övergångsperiod under vilken landet kunde anpassa sin nationella lagstiftning. Den gemensamma ståndpunkten omfattar ytterligare en övergångsperiod på fyra år, vilket jag tycker innebär en bättre balans.

Men förslaget att höja minimibeloppet till 1 miljon euro per offer och 5 miljoner euro per tillfälle, oavsett antalet offer, är överdrivet, framför allt det senare.

  Martin, David (PSE), skriftlig. – (EN) Jag hoppas att man med förslaget kommer att lyckas i föresatsen att modernisera och förbättra gällande EG-bestämmelser om fordonsförsäkringar.

En enhetlig ram för erkännande av försäkringar och krav över gränserna medför klara fördelar för förarna. Betänkandet bör även öka klarheten om vilken rättshjälp förarna har rätt till efter en olycka.

Jag hoppas att diskussionen om frågor som rör ”fordon och släp” inte hindrar att betänkandet antas utan behov av förlikning.

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för andrabehandlingsrekommendationen av Medina Ortega (A6-0073/2004) om direktivet om ansvarsförsäkring för motorfordon.

Den inre marknadens utveckling och den ökande trafiken inom gemenskapen har inneburit att vi under tio år har behövt uppdatera gällande regler. Det var därför nödvändigt att uppdatera och stärka skyddet genom en obligatorisk ersättning vid olyckor som orsakas av motorfordon, och att se till att samordningen blir bättre när det gäller hur medlemsstaterna tolkar och tillämpar direktivet.

Tack vare detta femte direktiv kommer det att bli enklare att erhålla effektiva och giltiga ansvarsförsäkringar utanför det land där man är bosatt och att sälja eller köpa motorfordon i en annan medlemsstat. Dessutom ökar denna text rättsskyddet för olycksoffren. Jag anser dessutom att det är extremt viktigt att stryka under parlamentets förslag om övergångsperioder på upp till fem år för att medlemsstaterna skall få en möjlighet att anpassa sig till miniminivåerna för ersättningar.

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Ansvarsförsäkringar för motorfordon är extremt viktiga för Europas medborgare, antingen i egenskap av försäkrade eller som olycksoffer.

I förslaget till lagstiftningsresolution uppdateras och stärks skyddet för trafikoffren genom en obligatorisk försäkring. Det fyller igen luckor och förtydligar bestämmelserna i direktiven, för att garantera bättre enhetlighet i medlemsstaternas sätt att tolka och tillämpa dem. Och det kan lösa problem som ofta uppkommer, för att garantera en effektivare inre marknad på området för bilförsäkringar. Därigenom bidrar det till att modernisera och uppdatera den europeiska försäkringslagstiftningen och samtidigt bevakar det konsumenternas intressen och ser till att konsumenterna får ett bättre skydd.

Lagstiftningsresolutionen ligger därmed i linje med åtgärderna för att stärka skyddet för offren för trafikolyckor och garantera att den skadade parten får vederbörlig ersättning.

Jag hoppas emellertid att en viss flexibilitet i slutändan skall förhindra en plötslig och skarp höjning av försäkringspremierna.

Jag anser också att det är extremt viktigt att lagstifta för att förhindra att man tillgriper förhalningstaktik för att smita från den garanterade ansvarigheten genom att avtala om risköverföring.

Jag röstar i linje med den överenskommelse som uppnåddes under trepartssamtalet i går.

(A6-0070/2004)

av Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo

  Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Medan jag röstade för en konstitution för Europa – och det gladde mig att rösta för den – så nickade jag till. Jag vet inte varför. Kanske var det Borrell Fontelles stillsamma sätt att genomföra omröstningen. Medan jag sov såg jag hur ni, herr Onesta, talade om för mig att jag måste rösta för konstitutionen och när jag frågade ”Varför måste jag rösta för den?” så svarade ni: ”Ni företräder ju trots allt pensionärerna!” Vi måste inse att denna konstitution, som även omfattar stadgan om de grundläggande rättigheterna, ger de äldre rätten att betraktas som personer som förtjänar samma rättigheter som ungdomarna och samma rättigheter som arbetarna. Samtidigt som jag förklarar att jag röstade för konstitutionen, vill jag också uttrycka en förhoppning om att det inte kommer att förekomma någon som helst diskriminering av något slag mot de äldre i Europa.

  Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Att vi entydigt förkastar den europeiska konstitutionen innebär inte att vi motsätter oss ytterligare europeiskt samarbete – snarare tvärtom. Vi motsätter oss emellertid en europeisk storebrorsstat, dvs. raka motsatsen till det som beskrivs i konstitutionen, nämligen respekten för subsidiaritetsprincipen.

Eftersom vi flamländare bor i den belgiska federala statsbildningen, har vi direkt erfarenhet av hur svårt, för att inte säga omöjligt det är att ha goda styrelseformer inom ramen för en federal stat. När vi nu konstaterar att Europeiska unionen genom konstitutionen i allt högre grad kommer att börja likna ett utvidgat Belgien, med omfattande ingripanden på områden som enligt vår åsikt är strikt nationella, inklusive kultur, språklagar och sociala trygghetssystem – för att bara nämna ett par – så är detta mer än bara en bro för mycket för oss. Vi är för Europa, men inte europeisk uniformism. Det behöver knappast sägas att vi röstade mot den europeiska konstitutionen av dessa och många andra skäl.

  Savary (PSE). – (FR) Herr talman! När jag röstade för Corbetts betänkande, så var det inte för jag trodde att konstitutionen var slutet på historien. Men samtidigt trodde jag inte heller att den var slumpens verk. Det som först slog mig var den långvariga kamp som föregick 1949 års Europeiska konvention om de mänskliga rättigheterna och 1961 års Europeiska sociala stadga, där den senare fick stöd av samtliga fackföreningar. Dessa dokument har nu burit frukt i form av andra delen av konstitutionsfördraget, som innehåller stadgan om de grundläggande rättigheterna. Framför allt gick emellertid mina tankar till konstitutionens verkliga fader, Altiero Spinelli, vars namn verkligen inte nämns tillräckligt ofta. Spinelli, som var medlem av Kommunistisk ungdom och som sattes i tio års husarrest av Mussolini, föregrep dagens text direkt från och med Europaparlamentets första period som direktvalt organ. Ett annat namn som jag kommer att tänka på är Duhamel, som under parlamentets föregående mandatperiod enträget uppmanade oss att inrätta ett offentligt konvent för att utarbeta detta konstitutionsfördrag. Jag drog därför slutsatsen att jag som vänstersympatisör kunde stödja detta utkast till konstitutionellt fördrag utan några betänkligheter, eftersom det kommer att vända ett nytt, lovande blad i EU:s historia.

  Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag röstade för konstitutionen, men vill samtidigt beklaga att vårt kristna arv knappt nämns. I debatten i frågan har det rått ett allmänt missförstånd om vad ett omnämnande av detta arv innebär. Det handlar inte om en trosbekännelse, utan om ett erkännande av grundvalen för vår etiska infrastruktur.

Saken gäller inte om Gud behöver det skydd som artiklarna i konstitutionen erbjuder. Men människorna gör det. Försvar av de svaga kan inte motiveras på ett aristoteliskt sätt, med enbart rationella argument. Jag anser därför att vi borde ha erkänt kristendomens roll bakom begreppet europeisk humanitet. Det slags humanism vi känner i dag står i stor tacksamhetsskuld till den kristna föreställning om humanitet som betonar individens värde. Vi behöver en stadig grundval för våra storslagna drömmar om ett rättvist Europa. Förhoppningsvis kommer vi att kunna fortsätta att hjälpa det att utvecklas.

  Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Det är på en minut naturligtvis omöjligt att redogöra för alla skäl till att jag har röstat mot betänkandet om den europeiska konstitutionen. Jag skall därför begränsa mig till det väsentliga, nämligen att det är nationalstater som har konstitutioner, inte ett organ som Europeiska unionen, såvida avsikten inte är att förvandla Europeiska unionen till en federalistisk superstat, så klart, men då bör de inte räkna med stöd av partiet Vlaams Belang.

Allt i det konstitutionella fördraget är inte dåligt, tvärtom. Men det råder inget tvivel om att ett antal förenklingar och klargöranden kunde ha utförts genom ett nytt europeiskt fördrag av traditionellt slag. Konstitutionen leder framför allt till nya överföringar av behörigheter till EU och mer europeisk inblandning. Med tanke på den troliga anslutningen av Turkiet, ett land som kommer att skaka om alla institutioners funktion rejält, är texten dessutom överspelad redan innan den har ratificerats i medlemsstaterna.

  Pflüger (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja säga att jag anser att röstförklaringarna behandlas väldigt ovanligt i detta fall. I det betänkande som vi just har röstat om förklaras att ”de största framstegen som konstitutionen för med sig återfinns på det särskilda området gemensam säkerhetspolitik”. Detta är huvudskälet till att jag förkastar det konstitutionella fördraget för EU. I fördragets artikel I-41.3 förklaras att ”medlemsstaterna skall förbinda sig att gradvis förbättra sin militära förmåga”, vilket betyder att EU:s medlemsstater skall förbinda sig att upprusta. När det gäller utrikes- och militärpolitik syftar det konstitutionella fördraget uppenbarligen till att rusta Europeiska unionen för global krigföring. I artikel I-41.1 förklaras att fördraget skall tillförsäkra unionen en operativ förmåga baserad på militära resurser, så fördraget innebär en skyldighet att upprusta. En byrå för försvarsmateriel skall inrättas för att övervaka allt detta och för att genomföra de åtgärder som behövs för att stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas. Jag anser att det finns en lång rad andra saker som visar varför det konstitutionella fördraget, som militariserar Europeiska unionen, måste förkastas. Detta var vad jag ville klargöra med röstförklaringen.

  Konrad (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det konstitutionella fördraget utgör ett viktigt framsteg i processen att ena Europa, och jag har därför röstat för det.

Samtidigt finns det aspekter av det som oroar mig. En är den öppna samordningsmetoden som en rättsligt sett icke bindande form för samarbete mellan medlemsstaterna på områdena social- och sysselsättningspolitik, forskningspolitik, hälsopolitik och industripolitik. På dessa områdena har kommissionen nu befogenhet att ta initiativet till att anta riktlinjer och handlingsplaner.

I praktiken betyder detta att nya politiska initiativ tas först och att sammanhörande befogenheter och ansvarsområden kan skapas därefter. Den öppna samordningsmetoden innebär en begynnande överföring till EU-nivå av vad som tidigare varit nationella verksamhetsområden, och den suddar ut uppdelningen av befogenheter och ansvarsområden mellan EU och medlemsstaterna. Det behövs konkurrens mellan medlemsstaterna, men denna process kommer milt talat sannolikt att strypa den.

  Deß (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill förklara min röst. Trots mina tvivel röstade jag för konventet, eftersom den innebär en förbättring i jämförelse med den rådande situationen och lagstiftningen i dess nuvarande form.

Jag tycker dock att det är tråkigt att konstitutionen inte innehåller någon hänvisning till Gud. Det är en besvikelse för mig och för miljontals europeiska medborgare att de 25 regeringscheferna och parlamentet inte hade viljan eller styrkan att införa en hänvisning till Gud. Den europeiska konstitutionen skulle ha vunnit på en förklaring i ingressen om att vi är ansvariga för våra handlingar inför både Gud och mänskligheten.

Men ett annat skäl till att jag röstade för konstitutionen är att artikel 57 gör det möjligt att erbjuda Turkiet och andra länder ett långsiktigt och privilegierat partnerskap inom ramen för särskilda förbindelser. Det är min förhoppning att det kommer att visa sig möjligt att lägga till en hänvisning till Gud i konstitutionen vid en senare tidpunkt.

  Brepoels (PPE-DE), skriftlig. – (NL) Med den europeiska konstitutionen vill Europa bli mer demokratiskt samt öppnare. Detta exemplifieras av parlamentets utökade roll i beslutsprocessen, bekräftandet och stärkandet av subsidiaritetsprincipen, skapandet av en enhetlig rättslig ram och förenklingen av lagstiftningsinstrumenten. Utvidgningen av Europas befogenheter till att omfatta försvars- och asylpolitik och definitionen av Europas värden är viktiga nya utgångspunkter i konstitutionen.

Konstitutionen är ett steg framåt. Ett blygsamt steg, ja, men likväl ett steg framåt. Den nya flamländska alliansen (Nieuw Vlaamse Alliante, N-VA) stöder därför detta steg, eftersom det symboliserar ett mer demokratiskt och öppnare Europa, ett Europa med stark offentlig kultur som är byggt nedifrån och upp och som stöds av sina medborgare.

Samtidigt betraktar N-VA konstitutionen som ett missat tillfälle. Trots att tre fjärdedelar av EG-förordningarna genomförs på lokal och regional nivå är de regionala myndigheter som genomför dem minimalt delaktiga. De regioner som utgör EU har inte tilldelats en enda (formell) roll i den europeiska beslutsprocessen. Bortsett från ett till intet förpliktande stycke om erkännande av medlemsstaternas nationella egenart förbiser unionen i konstitutionen fullständigt den institutionella verkligheten i flera medlemsstater. Det fortsatta förnekandet av denna regionala dimension stämmer dåligt överens med subsidiaritetstanken.

  Carlotti (PSE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar framstegen i det konstitutionella fördraget när det gäller utveckling och internationell solidaritet, eftersom denna princip återfinns bland EU:s grundläggande värden.

För första gången innehåller ett fördrag ett särskilt kapitel om samarbete med tredjeland och om humanitärt bistånd.

I fördraget betonas mål som hänför sig till denna politik, nämligen utrotandet av fattigdom, främjandet av hälsa och kampen mot smittsamma sjukdomar. Barnens rättigheter prioriteras, och framstegen när det gäller kvinnors rättigheter och kvinnors nyckelroll i utvecklingen är tämligen stora.

Europeiska unionen har därför nått en viktig milstolpe genom att i det konstitutionella fördraget fastslå att solidariteten inte kan begränsas till det egna territoriet och de egna medborgarna, utan att den även bör sträcka sig över gemenskapens gränser.

Det finns naturligtvis ett antal saker som bekymrar mig, särskilt avsaknaden av hänvisningar till ”globala kollektiva nyttigheter”. Jag lade fram förslag i denna fråga.

Tillsammans med mina socialdemokratiska kolleger tänker jag dock fortsätta kampen för att sätta i verket och tillämpa det som vi inte lyckades få med i fördragstexten.

  Casaca (PSE), skriftlig. – (PT) I detta positiva och balanserade betänkande ges fördraget ett gynnsamt omdöme. Det är dock mycket tråkigt att ingen hänsyn tas till yttrandet från det enda EU-organ med särskilda befogenheter på fiskeområdet, nämligen parlamentets fiskeriutskott, som har diskuterat de ändringar som införts när det gäller bevarandet av marinbiologiska resurser.

Som fiskeriutskottet kom fram till utgör inkluderandet av bevarandet av marinbiologiska resurser ”en anomali som det inte finns något fog för” med hänsyn till övriga områden där EU ensamt är behörigt, vilka anges i utkastet till konstitution.

Till skillnad från övriga områden där fördraget har genomgått väsentliga ändringar är marinbiologiska resurser inte bara en institutionell angelägenhet för politiker, utan även en angelägenhet för kustsamhällena, yrkesfiskarna, forskarna och miljövännerna, vars åsikter aldrig borde ha ignorerats.

En opinionsundersökning visade faktiskt att endast 4 procent av allmänheten stödde denna lösning, jämfört med de 86 procent som var för delade eller nationella befogenheter.

Bevarandet av marinbiologiska resurser kan inte vara någons särskilda behörighet. Det är en plikt för varje medborgare, i synnerhet för de medborgare som är beroende av dessa resurser för sitt uppehälle. EU:s institutioner och medlemsstaternas företrädare kan inte ignorera dessa människor. Jag hoppas att denna ”obefogade anomali” snart kommer att rättas till.

  Cederschiöld, Fjellner och Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Den moderata delegationen har idag röstat för betänkandet om fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, A6-0070/2004.

Vi anser att det konstitutionella fördraget skall respektera den institutionella balansen. Därför ställer vi oss avvisande till förslaget om att införa en vald ordförande i rådet och att ordföranden för kommissionen skall väljas av Europaparlamentet. Vi ställer oss även avvisande till det förfarande som föreskrivs i artikel IV-444, allmänt kallat passerellen, eftersom vi anser det grundläggande att fördragsförändringar innan de träder i kraft skall ratificeras av varje medlemsstat.

Det konstitutionella fördraget gör de grundläggande reglerna för samarbetet i Europeiska unionen mer lättöverskådliga. Vi stöder förstärkningar när det gäller subsidiariteten och de skrivningar som åter slår fast och vidareutvecklar de nationella parlamentens roll i det europeiska samarbetet. EU-rätten, så som den gällt och tillämpats, slås fast när det gäller förhållandet mellan EU-rätt och nationell rätt, det vill säga gemenskapsrätten går före nationell rätt, men alltid med hänsyn tagen till medlemsstaternas konstitutionella traditioner. Vidare tydliggörs gränserna för EU:s kompetens och lagstiftningsförfarandet förenklas. Vi stöder därför det föreslagna konstitutionella fördraget.

  De Rossa (PSE), skriftlig. – (EN) Jag stöder betänkandet helhjärtat och i slutändan även antagandet av utkastet till konstitution.

Konstitutionen har utarbetats genom en unik demokratisk process, och att införa en konstitution för Europa i form av ett bindande fördrag mellan suveräna stater är det viktigaste europeiska beslut medborgarna kommer att fatta.

Fyra europeiska fördrag på mindre än 15 år har lett till många obestridliga europeiska framgångar: den inre marknaden, euron, anslutningen av de östeuropeiska länderna, strängare miljökrav, ökad jämställdhet mellan kvinnor och män samt strategier mot fattigdom och för full sysselsättning, för att nämna bara några få.

Men särskilt sedan EU-toppmötet i Nice 2000 har det blivit allt tydligare att den gamla regeringsmetoden för att revidera de europeiska fördragen gör det svårt att formulera lämpliga europeiska svar på de gemensamma utmaningar vi ställs inför och att få medborgarna att känna sig delaktiga i processen. Europas institutionella ram behöver fortfarande ses över, beslutsfattandet måste göras mer demokratiskt och föras närmare medborgarna och Europa måste fullgöra sina skyldigheter gentemot övriga världen, särskilt tredje världen, om planen är att bidra till att ställa globaliseringsprocessen under demokratisk kontroll.

  Fernandes (PSE), skriftlig. – (PT) Jag uppskattar kvaliteten på betänkandet om fördraget om upprättande av en konstitution för Europa. Konstitutionen motsvarar inte parlamentets ursprungliga önskemål och innefattar kontroversiella frågor, såsom den för Madeira och Azorerna oerhört viktiga frågan om unionens exklusiva behörigheter när det gäller bevarandet av marinbiologiska resurser, ett inslag som mötte motstånd från flera håll i konventet och som möter motstånd även i fiskeriutskottets yttrande om konstitutionen. Jag medger ändå att konstitutionen utgör en välkommen kompromiss och en förbättring i jämförelse med de gällande fördragen, som de två föredragandena har påpekat. Den är också ett viktigt steg mot att förverkliga det europeiska projektet från både medlemsstaternas och EU-medborgarnas synpunkt.

Jag vill även belysa synen i konstitutionen på de yttersta randområdenas status. Konstitutionen inte bara bevarar och utökar möjligheten att anpassa genomförandet av all EU-politik efter de yttersta randområdena, utan det bekräftas också att artikeln utgör en giltig och tillräcklig rättslig grund för att stödja utvecklingen av en verklig politik för de yttersta randområdena.

Jag kommer att rösta för att konstitutionen antas. Jag begär att den ratificeras och vill verka för att den genomförs.

  Ferreira, Anne (PSE), skriftlig. – (FR) Jag lade ned min röst om betänkandet av flera skäl.

Till att börja med kan jag inte rösta för resolutionen eftersom mina kritiska synpunkter på konstitutionen är långt fler än de mycket få aspekter av den som skulle kunna betraktas som små framsteg.

Förutom mina allvarliga tvivel om byggandet av ett socialt och politiskt Europa gäller min viktigaste kritik det faktum att syftet med en konstitution är att fördela befogenheter och att definiera medborgarnas rättigheter och skyldigheter. De politiska riktlinjer och ideologiska vägval som anges i det konstitutionella fördraget har ingen plats i en konstitution, och de utesluter varje möjlighet att genomföra annan politik.

Dessutom hade man ett enda mål för ögonen vid utarbetandet av betänkandet, nämligen att inte nämna något annat än de positiva och ”progressiva” aspekterna av konstitutionen. Denna utestängning av även den mildaste kritik står i skarp kontrast till de reservationer som kammaren uttryckte när den tidigare resolutionen om regeringskonferensen antogs.

Jag är inte övertygad om att vare sig resolutionen eller fördraget kommer att göra det möjligt att öka medborgarnas delaktighet i den europeiska integrationen eller att tillgodose deras krav på rättvisa, jämställdhet och demokrati.

  Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Dagens parlamentsomröstning om utkastet till den nya konstitutionen är ett led i den beklagliga fördunkling och propaganda som omger den så kallade europeiska konstitutionen. Det rör sig med ett ord om manipulering.

Parlamentet har ingen som helst rätt att ”anta” fördrag, vilket man vill få oss att tro med punkt 6 i resolutionen. Lömskt och i maskopi försöker således de flesta på parlamentets högerflygel, gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, och bland socialdemokraterna, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, att sprida den falska uppfattningen att fördragsutkastet har ”antagits” av parlamentet, som vissa medieföretag felaktigt kommer att rapportera – vilket vi inte får glömma – innan någon nationell folkomröstning om utkastet har hållits.

Den tydliga avsikten är att använda dagens omröstning som ytterligare ett medel för att utöva påtryckningar och sprida propaganda för den motbjudande så kallade europeiska konstitutionen inom ramen för dess ratificering – eller avvisande! – av medlemsstaterna. Det rör sig med andra ord om ett inblandningsförsök på ett område där medlemsstaterna är ensamt behöriga.

Det är skamligt att man för att överrösta minsta kritik mot utkastet lät omröstningen ackompanjeras av musik, uppsläppta ballonger och utvecklade baner och flaggor med de ovan nämnda nyckelorden och ”ja” på flera språk.

  Fruteau (PSE), skriftlig. – (FR) I Corbettbetänkandet, som Europaparlamentet i dag har uttalat sig om, erkänns det obestridliga framsteg som fördraget om upprättande av en konstitution för Europa innebär.

Fördraget ger oss ett antal verktyg som är väsentliga om vi vill göra Europa effektivare, mer lättförståeligt och mer demokratiskt. Detta sker genom att man klargör institutionernas roller, minskar utrymmet för att blockera beslut och ökar befogenheterna för Europaparlamentet och dess företrädare, som har valts i allmänna val.

Samtidigt främjar fördraget solidariteten i gemenskapen, och det bidrar till att garantera verklig sammanhållning inom EU.

För det första bidrar det till att garantera social sammanhållning tack vare stadgan om de grundläggande rättigheterna, som anger regler för medborgerliga, politiska och sociala rättigheter. I fördraget förklaras också att Europas mål är att vara en social marknadsekonomi, att verka för hållbar utveckling och att bekämpa diskriminering.

För det andra bidrar fördraget till att garantera territoriell sammanhållning genom en uppsättning bestämmelser som kommer att hjälpa EU:s regioner att sköta sin egen utveckling. Där upprepas de yttersta randområdenas och särskilt de franska utomeuropeiska territoriernas särskilda väsen. Genom att konsolidera mekanismerna för att medge undantag från gemenskapens regler erbjuder fördraget de utomeuropeiska territorierna verkligt skydd, och detta motverkar det destruktiva tänkesätt som innebär att Europa betraktas som ett enhetligt och homogent territorium.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen.)

  Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Vi röstar i dag inte om ett betänkande, utan om en trosbekännelse, och till råga på allt en bekännelse till en dålig tro. Tvärtemot vad föredragandena har sagt skapas genom denna text en centraliserad, allsmäktig och totalitär superstat utan identitet och själ.

Det blir en centraliserad stat eftersom alla beslut kommer att fattas i Bryssel, oavsett vilket område det gäller, och eftersom alla dessa beslut, vare sig de är lagstiftande eller ej och vare sig de rör nationella eller lokala frågor, måste stämma överens med EU:s lagstiftning och EU:s egenintresse. Subsidiaritetsprincipen kommer att göras till åtlöje, på samma sätt som under de senaste tolv åren.

Det blir en allsmäktig stat eftersom Europeiska unionen kommer att vara behörig på alla områden utan undantag och eftersom all politik har införts eller kommer att införas under gemenskapen.

Det bli en totalitär stat eftersom den verkliga makten kommer att ligga hos en handfull tjänstemän, nämligen hos kommissionens teknokrater, som har monopol på lagstiftningsinitiativ, och hos domarna i Luxemburg, dessa övernitiska inspektörer som går den EU-vänliga rättrogenhetens ärende. Vad de har gemensamt är att de inte är underkastade något slags demokratisk kontroll efter sin tillsättning.

Slutligen blir det en stat utan själ och identitet eftersom den trots allmänhetens motstånd kommer att vända ryggen åt sina grekisk-kristna rötter och samtycka till Turkiets integration för att i stället endast tro på globaliseringen, konkurrensen och marknaden.

Jag kommer därför att rösta mot, både i dag och i den folkomröstning som skall hållas i mitt land.

  Goudin, Lundgren och Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Vi har röstat nej till detta betänkande. Våra definitioner av ”subsidiaritet” och ”superstat” skiljer sig uppenbarligen åt jämfört med de föredragandes. Vi definierar subsidiaritet så att politiska beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt och att vilka frågor som skall avgöras på lämplig nivå skall beslutas av de nationella parlamenten och inte av EU:s institutioner.

Vår definition av en ”superstat” är en EU-stat där man i regel fattar majoritetsbeslut i rådet, där inte samtliga medlemsländer finns företrädda i kommissionen och där EU-parlamentet har medbeslutande i samtliga frågor. Därmed är denna union inte längre ett statsförbund, vilket vi anser att den skall vara, utan en förbundsstat, en federation.

En gemensam utrikes- och asylpolitik, en snabbinsatsstyrka för aktioner i omvärlden, en utökad EU-budget genom att EU ges beskattningsrätt med mera stärker denna ”superstats” politiska maktutövning.

Detta förslag till en konstitution bör ersättas med ett nytt förslag till mellanstatligt fördrag som sätter de nationella parlamentens politiska ansvar i centrum. Religionsfrågor skall inte finnas med i EU:s fördragstexter.

Vi protesterar mot att EU-parlamentets majoritet lägger 340 000 euro av skattebetalarnas pengar på ett spektakel i samband med behandlandet av detta betänkande för att starta ja-kampanjen för ”EU-grundlagens” antagande i medlemsländerna.

  Hedh (PSE), skriftlig. – Jag har valt att avvika från min partigrupp och kommer att rösta nej till betänkandet om fördraget om upprättande av en konstitution för Europa. Jag anser att förslaget till konstitution innebär att EU går från att vara ett mellanstatligt samarbete byggt på fördrag till en stat byggd på en grundlag. Jag anser att förslaget stärker EU-rättens företräde över nationell rätt, att mer makt tas från medlemsländerna och att de större länderna ges mer makt än de små. Detta är något jag vänder mig emot.

Jag röstade ja till att Sverige skulle bli medlem i EU i folkomröstningen 1994, och jag stödjer varmt tanken på internationellt samarbete för att lösa gemensamma problem. Det finns viktiga uppgifter som vi måste genomföra gemensamt, inte minst när det handlar om miljö, människohandel och social dumping. Men jag är emot unionens nuvarande rörelseriktning mot ökad överstatlighet. Jag vill ha ett europeiskt samarbete på mellanstatlig nivå.

  Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade mot betänkandet i slutomröstningen, främst därför att jag anser att det inte bara är onödigt utan även abnormt och omotiverat att ta med bevarandet av marinbiologiska resurser som en av endast fem exklusiva EU-behörigheter. Det faktum att parlamentets fiskeriutskott så gott som enhälligt stödde den åsikten i sitt yttrande återspeglar en mycket bestämd ståndpunkt i Skottlands fiskeberoende samhällen.

Detta är bara ännu ett exempel på hur den brittiska regeringen misslyckas med att tillvarata yrkesfiskarnas intressen, och detta kommer utan tvekan att få många väljare i Skottland att rösta mot det konstitutionella fördraget i en folkomröstning.

  Isler Béguin (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Om utkastet till konstitution överläts åt De gröna skulle det bli ganska mycket ambitiösare än det utkast som man har förelagt oss. Det skulle ge oss möjlighet att ge praktisk form åt det politiska, sociala och ekologiska Europa som vi förespråkar. Ett sådant utkast skulle inte omfatta tvetydiga och oklara mål. Det skulle inte ha denna tredje del, som inte är något annat än en sammanfattning av tidigare fördrag och som står i strid med ett övergripande och ambitiöst projekt för Europa. Trots bristerna kommer jag att rösta för utkastet till konstitution, och jag uppmanar andra att göra detsamma, för det skulle vara en stor förvillelse och ett allvarligt politiskt misstag att gå över till ”nej”-sidan bara därför att det slutliga dokumentet inte motsvarar förväntningarna.

Vi behöver Europa mer än någonsin, även ett bristfälligt sådant.

En konstitution kommer att ge oss möjlighet att lansera detta fredliga Europa som väktare av sådana gemensamma värden som mänskliga rättigheter och demokrati. Denna viktiga handling kommer att ge människorna i Europa möjlighet att känna sig förenade i en verkligt gemensam form. Det ”ja” jag kommer att säga genom att rösta för Corbettbetänkandet är en aktivists ”ja”.

Att misslyckas i detta historiska ögonblick skulle vara att förneka vårt arbete som byggare av Europa, och det skulle under ansenlig tid bromsa den ambitiösa utvecklingen för det europeiska projekt som vi vill se …

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen.)

  Kristensen (PSE), skriftlig. – (DA) EU skulle kunna fungera utmärkt med en kommissionär per land. Nu när Europeiska rådet har beslutat att minska antalet kommissionärer från 2014 är det dock viktigt att vi håller fast vid principen om rättvis rotation mellan medlemsstaterna.

  Lang (NI), skriftlig. – (FR) Herr talman! Denna förment europeiska konstitution är i själva verket en EU-fientlig handling som förstör Europas grundvalar, det vill säga de europeiska nationerna, som kommer att förlora sin suveränitet för gott, och den europeiska civilisationens värden, både de grekisk-latinska och de kristna.

Det är ingen tillfällighet att det helt saknas hänvisningar till dem. Detta var nödvändigt för att göra det muslimska Turkiets anslutning godtagbar. Tvärtemot vad president Jacques Chirac säger finns det uppenbarligen ett orsakssamband mellan den europeiska konstitutionen och detta asiatiska lands medlemskap.

När konstitutionen väl är antagen kommer den inte bara att underlätta Turkiets anslutning, utan även ge landet – den folkrikaste staten i Europeiska unionen – flest parlamentsledamöter och flest röster i rådet och därigenom en mer framträdande och starkare ställning än Frankrike och Tyskland.

När president Chirac säger att det franska folket kommer att kunna säga sitt om den turkiska anslutningen 2014 ljuger han. Det kommer att vara för sent. Folkomröstningen om konstitutionen kommer att hållas om några månader, precis innan anslutningsförhandlingarna inleds. Om det franska folket röstar ”nej” kommer det att säga ”nej” till turkiskt medlemskap.

  Le Pen, Jean-Marie (NI), skriftlig. – (FR) Den text som har förelagts oss som konstitution för Europa är resultatet av en ogenomtänkt kompromiss genom vilken hela EU:s socialdemokratiska regeringar har överlåtit medborgarnas suveränitet åt ett överstatligt organ.

Genom konstitutionen skapas en till synes enhetlig stat med dolda federalistiska mekanismer. Det rör sig om en hybridorganisation som genom att uttala sig i vartenda ämne och lägga sig i på vartenda område genomdriver politiska vägval som får tragiska följder för de europeiska folkens framtid. Konstitutionen utgör också kulmen på en långsam och gradvis process av politisk och rättslig stratifiering och innebär att en ny totalitär organisation institutionaliseras. Det Europa som tar form distanserar sig ytterligare från sina medborgare genom att utarma deras samhällen.

Människorna behandlas med förakt, och varje samråd, vare sig det sker parlamentariskt eller i form av en folkomröstning, ratificerar och bekräftar den politik som i realiteten redan genomförs. Genom att skapa ett val mellan Europa och kaos, vilket i sig är en låg form av utpressning med syfte att manipulera självständiga folk, visar konstitutionens anhängare förakt för demokratins grundregler.

Vi kommer inte att gå i den fälla som detta Europa utgör, utan vi kommer att fördöma det i den kommande folkomröstningen i Frankrike. Det finns ett annat Europa, nämligen ett Europa med fria människor och suveräna nationer.

  Libicki (UEN), skriftlig. – (PL) I föreliggande betänkande rekommenderas EU:s medlemsstater att ratificera den europeiska konstitutionen. Av ett antal skäl tvekade jag aldrig att rösta mot betänkandet.

Det är inte Europaparlamentets sak att rekommendera medlemsstaterna att ratificera eller förkasta fördraget, eftersom de slutgiltiga besluten i frågan samt slutförandet av ratificeringsprocessen är en exklusiv behörighet för de suveräna nationella myndigheter som har utsetts för ändamålet.

Hur man uppfattar denna så kallade europeiska konstitution är en helt separat fråga. Enligt min mening skulle en ratificering av konstitutionen inte främja vare sig Polens eller Europas intressen.

Jag har upprepade gånger konstaterat hur olyckligt det är att det inte finns någon hänvisning till Gud eller till den kristna traditionen i ingressen till fördraget. Avsaknaden av en sådan hänvisning betyder att sanningen om vår kontinents historia ignoreras öppet.

En annan tvistepunkt är revideringen av Nicefördraget, som inte ens har fått chansen att visa vad det går för i praktiken. Bestämmelserna i detta fördrag om viktad rösträtt i Europeiska rådet, vilka skulle ha varit till Polens fördel, har urvattnats i det konstitutionella fördraget, utan att någon som helst analys har gjorts av effekterna på gemenskapernas funktion.

Vidare finns det ett antal andra bestämmelser i den så kallade europeiska konstitutionen som bekymrar mig, till exempel de som utvidgar de orättvisa privilegier som Tysklands östra delstater medges enligt tidigare fördrag.

  Liotard (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Trots att Europaparlamentet ännu inte har uttalat sig om utkastet till konstitution anordnas redan festligheter till en kostnad av 375 000 euro för att fira dess antagande, vilket ännu en gång visar att de två fördomarna mot EU, det vill säga att det är odemokratiskt och slösar pengar, är fullt befogade.

Min grupp motsätter sig konstitutionen av ett antal skäl. Vi är kritiska till de nyliberala och socioekonomiska inslagen, som under ”frihandelns” täckmantel undergräver de offentliga tjänsterna och förvägrar de nationella och lokala myndigheterna rätten att själva bestämma hur de vill organisera dessa tjänster. Vi är starkt emot den militarisering av Europa som är påtaglig i konstitutionen, bland annat i det stycke som skall tvinga medlemsstaterna att öka sina försvarsbudgetar. Vi förkastar konstitutionen, eftersom den förstärker unionens odemokratiska struktur och inte gör särskilt mycket för att förbättra den.

Några ledamotskolleger är nog beredda att sälja sin själ till nyliberalismen för en handfull nya parlamentariska maktmedel, men det är inget jag tänker göra. När det gäller demokrati är bara det bästa gott nog, och jag vägrar därför att stödja konstitutionen, som är till för den europeiska eliten, de multinationella företagen, krigshetsarna och byråkraterna.

  Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det konstitutionella fördraget, den så kallade EU-konstitutionen, kodifierar de tidigare fördragen, stärker kapitalets privilegier och vinstutsikter och vidareutvecklar kulturen att upprusta och militarisera Europa. Det rör sig om åtgärder som befäster plutokratin och som följaktligen skärper de sociala och klassbetingade motsättningarna och medför nya vedermödor för folket. Europas folk måste därför avvisa ”EU-konstitutionen” och intensifiera sin kamp mot EU:s reaktionära politik.

EU:s skuld framgår också tydligt mot bakgrund av den ensidiga vilseledande propaganda och felaktiga information som EU satsar väldiga belopp på i ett försök att vinna arbetstagarnas röst och bifall, samtidigt som unionens riktlinjer används till att skära ned löner, pensioner och arbetslöshetsunderstöd.

Infogandet i parlamentets resolution av den mycket reaktionära artikel 43, som utgår från USA:s doktrin om förebyggande krig i syfte att skydda befolkningen mot terrorattacker, utgör en provokation. Artikeln är en förevändning för kapitalet att terrorisera folken och stjäla den rikedom som de producerar.

Vi ledamöter av Greklands kommunistiska parti (KKE) kommer att rösta mot den så kallade EU-konstitutionen och mot alla varianter av den. Det kan inte finnas en progressiv ”EU-konstitution” i kapitalets och krigets EU, och den som svävar i sådana villfarelser bidrar inte till att utveckla kampen mot EU:s exploaterande politik och organ.

  Markov (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Även om texten väcker allmänt gillande i både medlemsstaterna och kammaren finns det även en kritisk offentlighet som betraktar den med oro. I vår kritik argumenterar vi inte ur nationalstatens inskränkta synvinkel.

Vad vi kritiserar är att fördraget syftar till att militarisera Europeiska unionen ytterligare, till den grad att den kan föra krig i global skala. Det är avsett att tillförsäkra ”en operativ förmåga som stöder sig på ... militära resurser”. Konstitutionen omfattar krav på upprustning, eftersom ”medlemsstaterna skall åta sig att gradvis förbättra sin militära förmåga”, en process som skall övervakas av en ”byrå för utveckling av försvarskapacitet och för forskning, anskaffning och försvarsmateriel”, vilken även kommer att genomföra ”varje åtgärd som behövs för att stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas”.

Vi är även kritiska mot att nyliberalismens principer införs i konstitutionen. Under unionens allmänna mål skyler man visserligen över saken genom att tala om ”en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas, samt ... en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö”, men i den del som behandlar den faktiska politiken talar man sedan rent ut om ett åtagande enligt ”principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens”.

I stället för att återspegla denna uppfattning anlägger man i resolutionsförslaget en fullkomligt okritisk syn på utkastet till konstitution. Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster kan därför inte stödja det.

  Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag gratulerar Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo till deras utmärkta betänkande om fördraget om upprättande av en konstitution för Europa. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att belysa det viktiga befästandet av de yttersta randområdenas status, som faller inom ramen för fördraget om upprättande av en konstitution för Europa.

Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa garanterar följaktligen de yttersta randområdenas ovanliga status, med andra ord deras övergripande/tvärgående dimension och avvikande karaktär, samt att den rättsliga grunden är tillräcklig för att vidta åtgärder som särskilt avser de yttersta randområdena. Det gladde mig också mycket att man vid regeringskonferensen tog med europeiska lagar och ramlagar bland de lagstiftningsinstrument som medger vidtagande av åtgärder till stöd för de yttersta randområdena.

  Martin, David (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar betänkandet av mina goda vänner Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo samt deras uppmaning till alla medlemsstater att anta och ratificera konstitutionen. Konstitutionen kommer att öka unionens överskådlighet, effektivitet och handlingskraft.

Inom mitt eget område, handel, kommer den att stärka Europaparlamentets roll betydligt och därför medföra ökad klarhet och demokratisk granskning på ett centralt område där EU har exklusiv behörighet. Detta bör ge icke-statliga organisationer, fackföreningar, branschorganisationer med fler möjlighet att mer ingående följa och även påverka förhandlingarna om internationella avtal.

  Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) I dag firar konstitutionens förespråkare. Europaparlamentet kan inte ändra handlingens ordalydelse mer än de nationella parlamenten eller de väljare som kommer att delta i de nationella folkomröstningarna kan göra det. Vi kan bara godkänna eller förkasta texten och fira eller sörja alltefter vårt val.

Detta gör det omöjligt att slopa kravet på upprustning och på solidaritet med Nato. Det är också omöjligt att göra den fria, ohämmade konkurrens som förhärligas i texten underordnad miljön, tillhandahållandet av offentliga tjänster eller skyddet för arbete. Det går inte längre att faktiskt belöna en insamling av en miljon medborgares namnunderskrifter i enlighet med artikel 46 med en folkomröstning. Nya grundläggande sociala rättigheter saknas. Inte heller diskuteras EU:s traditionella auktoritära förvaltningsmodell med en framträdande roll för rådet och ordförandeskapet, utan fullgoda möjligheter till rättelse genom parlamentariska demokrati. Jag vill inte ha konstitutionen. Jag vill inte delta i dagens festligheter. Jag tänker under de närmaste månaderna engagera mig i den kampanj som mitt parti, det socialdemokratiska partiet, kommer att bedriva i Nederländerna för att förmå en majoritet av de röstande att förkasta denna bristfälliga text.

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det konstitutionella fördraget är en kompromisstext som bör bedömas efter vad den faktiskt innehåller och inte efter vad somliga, på både den federalistiska och den EU-skeptiska sidan, skulle vilja att den innehöll.

Med tanke på att Portugal har allt att vinna på att tillhöra ett regionalt block med EU:s särdrag i en globaliserad värld finns det i texten, som i varje kompromisstext, aspekter som jag tycker bra om och andra som jag inte är nöjd med.

På den positiva sidan skulle jag vilja belysa den förenkling som sammanslagningen av fördragen har inneburit, den tydligare åtskillnaden mellan nationella och europeiska befogenheter, förstärkningen av de nationella parlamentens roll och garantin för att endast de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat unionen står till dess förfogande. Det faktum att fördraget utgör ett ögonblick av stabilisering i processen att revidera fördragen medför dessutom trygghet och stabilitet.

Jag tycker dock inte om att det saknas en hänvisning i ingressen till Europas judisk-kristna arv, att det roterande ordförandeskapet mellan medlemsstaterna upphör, att antalet kommissionärer så småningom kommer att minskas och att den potentiellt stridbara tjänsten som unionens utrikesminister inrättas.

Efter en sammanvägning av för- och nackdelar har jag beslutat mig för att rösta ”ja”.

  Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag har ofta kritiserat att man frångår EU:s bästa metod, källan till unionens framgång, nämligen Robert Schumans och de ursprungliga medlemsstaternas ”de små stegens politik”, som allt oftare trampas ned i en våldsam strävan att komma framåt utan hänsyn till folkets mening. Jag skulle föredra att följa den europeiska vägen med verklig enighet i mångfalden, en väg som kännetecknas av respekt för de nationella demokratier som den utgår från, framför att bidra till föreställningen om en ”protokontinental” stat som få vill se, som folket inte har bett om och som ingen har några egentliga känslor för.

Jag hyser inga betänkligheter mot att applådera själva tanken på en europeisk konstitutionstext. Låt oss, när folket väl har rådfrågats, utarbeta den på grundval av fullt demokratiska, deltagandeinriktade och representativa processer och i samverkan med allmänheten i en församling som är vald just för ändamålet, såsom föreslogs på regeringskonferensen. Jag blir alltid bestört över atmosfären av hemlighållande och manipulering, över bristen på lojalitet mot allmänheten, över det faktum att man ofta säger en sak och sedan gör något annat och över det oblyga sättet att vifta bort rättsstatsprincipen – ett säkert tecken på att ”vad som helst går”, så länge det går i en viss riktning. Ett iögonfallande symtom på detta är den högtravande förklaringen att parlamentet ”antar det konstitutionella fördraget”. Detta faller inte inom vår behörighet, och genom att säga så försätter vi oss i en rättsligt tvivelaktig situation.

Jag hade hoppats på mer.

Jag röstade mot resolutionen.

  Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stöder verkligen utkastet till europeisk konstitution helhjärtat, och jag röstade för mina kollegers utmärkta betänkande med entusiasm. Utkastet är förstås en kompromiss, men det innebär även ett betydande framsteg.

Unionen med 25 länder kommer att stabiliseras av att ha en ordförande som utses på två och ett halvt år i stället för ett ordförandeskap som roterar var sjätte månad. En utrikesminister blir Europas röst i världen. Stadgan om de grundläggande rättigheterna har äntligen införlivats i den institutionella ramen. Medborgarna har rätt att göra framställningar (som kan omvandlas till europeisk lagstiftning med stöd av 1 miljon namnunderskrifter), och på det sociala området uppställer unionen för första gången mål för gemensamma framsteg i en social marknadsekonomi.

Europeiska unionen blir kort sagt mer demokratisk, öppnare, tydligare och effektivare. Men den svåraste uppgiften kan mycket väl fortfarande ligga framför oss, nämligen att slutföra ratificeringen i alla medlemsstater och följaktligen att förklara konstitutionen på ett sådant sätt att Europas medborgare övertygas. I denna nervösa tid för Europa gläder det mig att en färsk undersökning visar att den belgiska allmänheten är beredd att ta strid för ett ”ja” till det konstitutionella fördraget. 80 procent av dem är för det!

  Roure (PSE), skriftlig. – (FR) Det är en ovanlig händelse i ens liv att känna att man är med om ett historiskt ögonblick, och jag anser att vi genom det konstitutionella fördraget medverkar till att skriva en sida där Europa ges den form vi vill ha.

Med texten fortsätter vi unionsfädernas arbete. De ville se detta Europa med 25 stater, som snart blir fler, och drömde om det.

Genom det konstitutionella fördraget läggs Europas humanistiska, andliga och sociala arv till grund för våra dagliga liv.

Stadgan om de grundläggande rättigheterna vinner laga kraft och blir bindande gentemot medborgarna.

Reglerna förenklas och påminner alltmer om dem som vi är vana vid från våra 25 demokratier.

Unionen kommer att få en mer framträdande politisk roll i världen. Den kommer äntligen att kunna axla sitt ansvar. Den kommer förhoppningsvis också att utöva större inflytande i världssamfundet för att sprida det fredsideal som var vägledande vid dess tillblivelse.

Jag röstade för Corbettbetänkandet och kommer i mitt hemland att delta i kampanjen för en ratificering av texten i en folkomröstning. Historiens tåg lämnar stationen. Låt oss ta det tillsammans.

  Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Kammarens antagande av det konstitutionella fördraget är ett historiskt ögonblick med tanke på den roll som parlamentet har spelat under hela processen.

Som ledamot av utskottet för sysselsättning och sociala frågor röstade jag för, eftersom jag är övertygad om att detta utgör ett steg framåt i riktning mot att befästa den europeiska socialpolitiken.

Medborgarnas sociala rättigheter har helt klart stärkts tack vare att EU:s stadga för de grundläggande rättigheterna har införlivats i konstitutionen, vilket är ett erkännande av allmänhetens plats i det europeiska projektets hjärta.

Ekonomisk och social sammanhållning har på nytt bekräftats som ett centralt mål för EU. Nya normer har införts för en hög sysselsättningsnivå, kampen mot social utslagning och diskriminering, främjandet av social rättvisa, socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män, en hög utbildnings- och hälsonivå, främjandet av hållbar utveckling och respekten för tjänster av allmänt intresse.

EU:s roll på den internationella arenan har också stärkts i kampen för att utrota fattigdom och i främjandet av hållbar utveckling och rättvis handel.

Vidare kommer nya bestämmelser att göra det lättare för medborgarna, arbetsmarknadsparterna och det civila samhällets företrädare att delta i EU:s diskussioner.

Efter ett halvt sekels europeisk integration och talrika föredrag är det konstitutionella fördraget det som medför de ojämförligt påtagligaste och största praktiska fördelarna för Europas medborgare.

  Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) I betänkandet gör Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo inte en rättvis avvägning mellan föreliggande fördrags för- och nackdelar, och det kan således klassificeras som ”ren propaganda”. De nämner inte att mellanstatligt samarbete fortfarande är vad som gäller på alltför många politikområden och att viktiga områden fortfarande är föremål för veto.

De konstitutionella regionernas roll i den europeiska beslutsprocessen förblir prekär. Av del III i fördraget framgår tydligt att unionen saknar en social ordning, och där bekräftas vägval till förmån för den nyliberala modellen. Europeiska unionen är fortfarande alltför lite en säkerhetsunion och riskerar att betona utvecklingen av militära medel framför konfliktförebyggande. Eftersom dessa iakttagelser saknas i betänkandet har jag röstat mot det. Detta hindrar inte att jag under de närmaste månaderna kommer att delta i en kampanj med partiet Groen! till förmån för en ratificering av fördraget i de federala, flamländska och Brysselbaserade parlamenten. När allt kommer omkring är konstitutionen ett enormt steg framåt, och om ratificeringen går i stöpet få vi återgå till Nicefördragets bestämmelser, som är mindre ändamålsenliga, mindre tydliga och mindre demokratiska än dem i föreliggande fördrag om upprättande av en europeisk konstitution.

  Thyssen (PPE-DE), skriftlig. – (NL) Herr talman! Det var med stor övertygelse som jag röstade för resolutionen och följaktligen det konstitutionella fördraget.

I likhet med en stor majoritet i Europaparlamentet stöder jag argumentet att vi måste förmå Europas medborgare, och även de nationella och regionala parlamenten, att inta en positiv hållning.

Även jag är kritiskt mot de osanningar som sprids om det konstitutionella fördraget.

Texten, som nu skall ratificeras i demokratisk ordning, innehåller enbart steg i rätt riktning. Den ger större möjlighet att på ett öppet, tydligt, demokratiskt och effektivt sätt verka på de politikområden där unionen kan och bör skapa mervärde till allmänhetens nytta. Den förtjänar allt vårt stöd.

  Väyrynen och Virrankoski (ALDE), skriftlig. – (FI) Vi motsatte oss betänkandet av Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo eftersom vi inte stöder antagandet av den europeiska konstitutionen.

Konstitutionen skulle väsentligen överföra beslutsmakt från medlemsstaterna till Europeiska unionen. Fokus för maktutövningen inom unionens ram skulle flyttas från mellanstatligt samarbete till överstatlig nivå.

Ett nytt fördrag bör förhandlas fram för Europeiska unionen. Det bör tjäna som grund för unionens utveckling som en federation av oberoende stater.

  Záborská (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Det nya Europa betyder överlevnad, eftersom det förkastar alla former av totalitarism. Vi betalade med vårt blod för vårt engagemang för det europeiska idealet att uppnå tanke-, religions- och samvetsfrihet.

Den europeiska integrationen, de 25 EU-medlemsstaternas sätt att samverka och få gemenskapsförfarandena att fungera bättre, måste fördjupas och gå framåt. Men försiktigt, lite i taget.

Bara för att man ställer enkla frågor om ”konstitutionen” bör man inte anklagas för att vara antidemokratisk. Det behövs fortfarande begripliga och trovärdiga svar.

I enlighet med konstitutionen kommer den okontrollerade EU-domstolens domar att tillämpas direkt och otvetydigt på alla gemenskapens institutioner och organ samt på medlemsstaterna. Ingen författningsjurist har kunnat visa mig var det garanteras att domstolen inte kommer att inkräkta på de olika nationella behörigheterna och politikområdena.

Även om parlamentets valda majoritet eller ministerrådets sammansättning ändras, hur kan EU:s politiska huvudinriktning ändras när den anges i en konstitutionell handling som kräver dubbel enhällighet?

När det slutligen gäller förnekandet av det kristna arvet är den kulturella kortsyntheten i konstitutionen en oroande form av revisionism. Det stämmer att Nicefördraget inte innehåller någon hänvisning till Europas kristna arv, men det påstås heller inte vara en konstitution.

  Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag har ett allvarligt klagomål: För ungefär 15 minuter sedan skulle en fredlig protest mot konstitutionen äga rum – en banderoll skulle vecklas ut. Två forskare som tillhör gruppen Självständighet/Demokrati överfölls fysiskt – en blev sparkad och slagen. Jag tror att Zylka och Dekhudt ur säkerhetspersonalen var inblandade. Jag ber om en seriös och omedelbar utredning av vad som hände.

Vår debatt om konstitutionen har varit ensidig. Enormt mycket pengar har använts. Banderoller vecklas ut för ja-sidan, medan nej-sidan inte får säga sin mening, och när en fredlig aktion äger rum överfalls deltagarna fysiskt. Detta strider fullständigt mot institutionens påstått demokratiska principer.

Jag ber er att företa en omedelbar undersökning. Jag kommer även att framföra klagomålet skriftligen.

  Talmannen. – Allt ni har sagt kommer att vidarebefordras till vederbörande funktion i kammaren.

Röstförklaringarna är avslutade.

7. Rättelser till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.55 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

8. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

  Talmannen. – Jag förklarar sammanträdet återupptaget.

Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut. Finns det några invändningar.

  Knapman (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Om det är meningen att sammanträdet skall återupptas kl. 15.00, skulle det då inte vara en god idé att börja kl. 15.00 och att inte ha lunch förrän sent i eftermiddag? Det finns dock fler allvarliga saker som vi kanske bör uppmärksamma er på.

Ni vet säkert att era anställda i förmiddags överföll två av våra anställda, det vill säga anställda inom UK Independence Party, med kroppsskada som följd. Jag skulle vilja fråga om detta skedde i enlighet med era instruktioner och om ni är beredd att ta på er ansvaret för detta eller ej?

Jag är glad att ni inte är parlamentets talman, som alltid har visat sig vara partisk. I det brittiska parlamentet är talmannens uppgift att skydda de vanliga ledamöters rättigheter. Det enda detta parlaments talman – som är fullkomligt oerfaren – tycks vilja göra är att bibehålla status quo.

I förmiddags gjorde han verkligen bort sig, eftersom han i förra månaden lät alla skyltarna med texten ”Ja till Turkiet” sitta uppe i kammaren en rätt så lång stund. Han skapade då ett prejudikat, så varför fick vi i dag inte hålla upp skyltar med texten ”Säg nej”?

  Talmannen. – Ni har framfört er åsikt. Er fråga kommer att besvaras i sinom tid.

(Roger Knapman fortsatte att tala utan mikrofon.)

Det är ingen ordningsfråga. Ni har framfört er åsikt och kommer att få ett svar. Tack så mycket.

Såvitt jag förstår finns det inga invändningar mot protokollet.

(Roger Knapman fortsatte att tala utan mikrofon.)

Tyvärr, herr Knapman, jag tänker inte ge er ordet.

(Roger Knapman fortsatte att tala utan mikrofon.)

Det är inte en ordningsfråga. Ni kommer att få en förklaring i sinom tid.

Vi kan anta att protokollet är justerat.

  Ryan (UEN). – (EN) Herr talman! Denne gentleman, hans kolleger och personal bör städa undan det ”Nej till EU”-material och det skräp som ligger kringstrött runtom i parlamentet. Hela byggnaden är full av det! Det vore lämpligt om han städade upp efter sig.

  Talmannen. – Saken är utagerad. Låt oss fortsätta med sammanträdet.

  Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja veta vem som är ansvarig för säkerhetspersonalen utanför kammaren. Jag kan inte hitta något om detta i arbetsordningen. Vem gav säkerhetspersonalen i uppdrag att hindra en fri och fredlig politisk åsiktsyttring utanför kammaren, och på grundval av vilken befogenhet? Var det enligt arbetsordningen eller annan tillämplig handling?

För det andra: Varför brukades våld mot kvinnor? Och för det tredje: Vilka åtgärder kommer talmannen att vidta för att ställa de ansvariga till svars? Detta är en fortsättning på mitt tidigare klagomål till talman Josep Borrell Fontelles, som jag har bett utreda saken.

  Talmannen. – Som jag sade till de tidigare talarna kommer ni att få ett svar i sinom tid.

  Knapman (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag ber er att läsa artikel 166 och tala om för mig om ni har tillämpat artikeln i era svar på ordningsfrågorna, efter ert beslut att uppmana er personal att överfalla vår personal, med kroppsskador som följd. Artikeln lyder: ”En ledamot kan tilldelas ordet för att göra talmannen uppmärksam på eventuella brott mot parlamentets arbetsordning.” Vi har gjort det. ”En begäran om att ta upp en sådan ordningsfråga skall ha företräde framför varje annan begäran om att tilldelas ordet.” Vi har gjort det – för en gångs skull gjorde ni åtminstone något rätt!

I punkt 4 sägs följande: ”Talmannen skall omedelbart fatta beslut i ordningsfrågor ...” Vi ber er – även om jag vet att ni inte är så viktig i rangordningen – att fatta ett beslut i dessa mycket viktiga ordningsfrågor, som sannolikt är de viktigaste ni någonsin kommer att få!

  Talmannen. – Jag beklagar, men ni har redan fått ordet. Ni har nu talat för andra gången.

(”Det är inget svar!” från Roger Knapman.)

Ni må tycka att det är otillfredsställande, men det var mitt svar.

  Clark (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Enligt artikel 166 är ni solklart skyldig att besvara klagomål såsom dem som mina kolleger Gerard Batten och Roger Knapman framfört om det våld som personer ur er personal har brukat mot personer ur vår personal. Vilka åtgärder vidtar eller tänker ni vidta för att ställa de personer till svars som har brukat våld, uppenbarligen i ert namn? Vi vill veta vilka åtgärder ni kommer att vidta eller redan har vidtagit – det står så i artikel 166 – och vi behöver svaret nu, inte i morgon.

  Talmannen. – Som jag sade kommer ni att få ett svar i sinom tid, inte just nu. Jag betraktar hela saken som avslutad. Jag kommer inte att tillåta fler ordningsfrågor.

9. Europeiska unionens bistånd till offren för flodvågen i Asien (fortsättning)

  Talmannen. – Vi skall nu återuppta debatten om rådets och kommissionens uttalanden om Europeiska unionens bistånd till offren för flodvågen i Asien.

  Czarnecki, Ryszard (NI).  – (PL) ... rutinerna i kammaren, om inte företrädare från alla grupper – även den minsta gruppen, Grupplösa – ges ordet före en omröstning. Herr talman, mina damer och herrar! Medborgarna i EU:s medlemsstater väntar sig inte att vi skall tala mekaniskt, utan uppriktigt. Den enkla sanningen om katastrofens politiska inramning bör slutligen sägas.

Lokala politiska intressen spelas ut i skuggan av den fruktansvärda flodvågskatastrofen. FN:s vittrande auktoritet skall återupprättas tack vare organisationens biståndsinsatser i Asien. USA och vissa europeiska länder vill förbättra sitt anseende i denna del av Asien och utsträcka sitt inflytande över kontinenten med hjälp av humanitära insatser. Offren för katastrofen bistås i viss mån på vägen, men det framgår med all önskvärd tydlighet att utbytet av hela affären är enormt.

Jag skulle vilja tro att Europeiska unionens medmänskliga insatser enbart kommer att tjäna biståndsrelaterade ändamål och att vi, som EU, inte kommer att utnyttja mänsklig olycka för att främja våra egna snäva intressen i efterdyningarna av en så stor katastrof. Vårt bistånd bör vara snabbt och grundat på solidaritet och inte vänta i slutet av en byråkratisk hinderbana.

  Nassauer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga att jag instämmer i alla sympatiyttringar med anledning av katastrofen i Sydostasien. Med detta sagt skall jag nu inrikta mig på att fälla några tämligen tillnyktrande kommentarer.

Penninggåvorna av människorna i Europeiska unionen och övriga världen är verkligen en överväldigande uppvisning i välvilja. Vittnesbördet om hur hela den globaliserade världen har berörts av denna fruktansvärda händelse gör också djupt intryck.

Men i Tyskland har vi ett ordspråk med innebörden att ”goda föresatser inte alltid gör gott”. Vi behöver lära oss att hjälpa. Huvudrubriken i dagens upplaga av en av de stora tyska dagstidningarna är ”Många oorganiserade biståndsarbetare försvårar arbetet i Indonesien”. Det måste även sägas att Europeiska unionens sätt att ta itu med saker och ting där knappast kommer att framkalla sprudlande entusiasm över framgången med dess arbete. Låt mig även citera följande: ”Om det inte vore för de amerikanska och australiska arméerna, som är överallt och som regelbundet flyger sina transportflygplan fram och tillbaka, skulle saker och ting vara långt värre.” Här föreligger ett problem. Det är alldeles uppenbart att det inte räcker med välvilja och en vilja att skjuta till mycket pengar. Det behövs även en organisation som på lämpligt sätt kan få fram pengarna till de behövande.

Låt mig därför stödja vad som sades redan i förmiddags. Mer än något annat behöver Europeiska unionen en krishanteringsenhet, med andra ord något med transportkapacitet, ledning och kommunikationsresurser, samt enheter som sörjer för sanitet och förnödenheter. Detta är vad som behövs om vi vill erbjuda verkligt praktisk och mycket snabb hjälp. Till dess Europeiska unionen har en egen armé som kan hantera den sortens saker behövs det faktiskt också – oavsett hur stor välviljan är – praktiska utvägar att leverera hjälpen, och en krishanteringsenhet skulle vara precis det rätta. EU måste inrikta sig på detta.

  Gill (PSE). – (EN) Herr talman! Låt mig börja med att be om ursäkt för några av mina landsmäns uppförande. Det är väldigt pinsamt att de uppför sig så här och avbryter vår mycket allvarliga debatt om dessa tragiska händelser.

Låt oss fortsätta. Den 26 december 2004 var ingen vanlig dag. En liknande annandag kommer vi aldrig mer att tvingas uppleva. Tvivel övergick i oförståelse, i sorg, i deltagande och ett övermått av känslor medan vi såg flodvågstragedin rullas upp. Vågorna och skalven var ett genomträngande exempel på hur allas våra öden är sammanflätade på den globala skådeplatsen för miljö- och naturkatastrofer.

Som ordförande i delegationen för förbindelserna med länderna i Sydasien skulle jag vilja framföra mina uppriktiga kondoleanser till alla dem som drabbats av tragedin. Jag har blivit djupt rörd av den innerliga globala reaktionen på denna katastrof utan motstycke. Efter flodvågen har Europas medborgare varit bland de mest generösa.

I förra veckan reste jag till Chennai i södra Indien för att med egna ögon följa Europeiska kommissionens hjälparbete, och jag träffade där tjänstemän från FN:s utvecklingsprogram, från Unicef och från olika icke-statliga organisationer. EU:s omedelbara insatser inom 24 timmar var högst berömvärda, liksom Indiens osjälviska beslut att be om att hjälpen skulle gå till de värst drabbade områdena, som Sri Lanka och Indonesien. Jag hoppas därför att ryktena om att löpande anslag till Indien styrs över till andra områden inte är sanna. Efter att själv ha sett behoven i Indien hoppas jag att de inte kommer att ignoreras på kort sikt. Jag skulle vilja uppmana kommissionen att inte leda bort eller omplanera medel från befintliga hjälpprojekt i regionen. Det skulle vara brottsligt att ta från världens fattigaste för att bekosta denna tragedi. Jag välkomnar kommissionens löfte om 350 miljoner euro extra, men jag övertygades inte av ordförande José Manuel Barrosos förklaring i förmiddags, eftersom den humanitära hjälpbudgeten för Asien har minskat år för år, från 70 procent 1990 till 38 procent 2000. Vi kan därför omöjligt leda bort pengar från programmen för fattigdomsutrotning, utan vi bör i stället skjuta till mer pengar.

Vi måste närma oss denna tragedi annorlunda än alla andra tragedier och utforska användningen av nya specialistgrupper i länderna. Det behövs inte bara pengar, utan vi måste även erbjuda teknisk sakkunskap. Jag skulle vilja be kommissionen att undersöka möjligheten till varaktiga förändringar.

  Bonino (ALDE). – (IT) Herr talman! Med hänsyn till de instrument som för närvarande står till dess förfogande anser jag att kommissionen reagerade lämpligt. Det finns dock en aspekt av läget i Sydostasien som jag tycker att alla politiker är rätt så tystlåtna om, åtminstone i sina offentliga tal. Jag tänker på de politiska problemen i många av länderna, från Sri Lanka till södra Thailand och Indonesien, särskilt i Banda Aceh. Det handlar om att göra insatser i områden där väpnade självständighetsrörelser har funnits och varit aktiva under lång tid. Det rör sig om områden med mycket våldsam gerillakrigföring, som även har infiltrerats av islamiska grupper med koppling till al-Qaida eller organisationen al-Jamaa al-Islamiyya.

Sådana faktorer gör hela återuppbyggnadsarbetet högst problematiskt. Ändå har jag hört mycket lite sägas om dem, särskilt i offentliga tal. Jag är övertygad om att en verklig och effektiv återuppbyggnad är omöjlig om man inte löser de politiska problemen. En sann politisk återuppbyggnad måste sättas i gång i hela regionen, för att förnya den för närvarande fastkörda fredsprocessen och för att stärka institutionerna och rättssäkerheten, eftersom de destabiliserande krafterna annars sannolikt kommer att ta överhanden. Detta är ett bra tillfälle. Om det förvaltas väl kan hela återuppbyggnadsprogrammet ge den hävstångseffekt som behövs för att starta om fredsprocessen. Men om insatserna hanteras dåligt kan det få de redan uppenbara spänningarna att explodera.

I sammanhanget anser jag att Europeiska unionen bör angripa problemet med sin politiska närvaro under återuppbyggnadsprocessen, för just nu syns inte unionen, och den kommer att synas ännu mindre senare. Till exempel tycker jag att det är förbryllande att det första mötet mellan regeringen i Jakarta och gerillasoldater ur Rörelsen för ett fritt Aceh (GAM) ägde rum i närvaro av Förenta staterna, Förenade kungariket, Sverige, Japan, Singapore och Libyen, medan Europeiska unionen lyste med sin frånvaro vid förhandlingsbordet.

Det gäller frågor som, om de ignoreras, kommer att hindra en riktig hantering av återuppbyggnadsprocessen, som kommer att bli lång och besvärlig men kanske även väl värd besväret.

  Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! När tsunamin kom drabbades fattiga och rika lika. Alla sprang för livet och det var barnen som drabbades hårdast. Mardrömmen att inte kunna skydda sina barn drabbade tusentals människor. Vi har nu allihop ett ansvar att ge dem vårt stöd och lyssna till deras behov.

Jag uppmanar er, herr talman, att skicka vårt djupaste tack till befolkningen i Thailand och andra drabbade länder. De uppfyllde våra ideal om medmänsklighet, humanism och solidaritet. Osjälviskt och utan diskriminering hjälpte de alla offer oavsett kultur, religion eller hudfärg. Inte minst många av mina landsmän fick stort stöd. Det visar att dessa begrepp är universella och inte kristna eller europeiska.

Vi kan börja uppfylla samma ideal genom att ge rejält stöd till de drabbade länderna och införa en solidarisk handel, bekämpa fattigdom och svält och låta våra räddningstjänster hjälpa varandra mer effektivt.

  Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Den globala och europeiska folkopinionens imponerande mobilisering sporrar både regeringarna och Europeiska unionen att uppträda effektivare genom att stärka det internationella samarbetet under FN:s ledning.

Jag skulle vilja kommentera fyra saker. Den första och för ögonblicket viktigaste är att se till att löftena hålls och inte stannar vid tomma ord, som vid andra tillfällen. Med andra ord att se till att biståndet når fram till de behövande snabbt och effektivt, utan att slösas bort eller stjälas av korrupta mellanlänkar. FN spelar här en avgörande roll.

För det andra måste Europaparlamentet uppmana borgenärsländerna att skriva av de drabbade ländernas skulder, inte bara ge anstånd med ett antal amorteringar. De sju rikaste nationernas tillkännagivande att de bara beviljar de drabbade länderna betalningsanstånd ter sig hycklande mot bakgrund av Förenta staternas insisterande på att man skall skriva av skulden för Irak, ett land som supermakten kontrollerar militärt.

För det tredje föreslår jag att Europaparlamentet stöder det förslag som formulerades i Förenta nationerna i september 2004, vilket redan stöds av ungefär 100 länder, om en global skatt på kapitalrörelser, vapenförsäljning och förbrukning av ej förnybar energi med syfte att finansiera hjälpinsatser efter naturkatastrofer.

För det fjärde måste vi stärka programmet för gemenskapsåtgärder till förmån för räddningstjänsten genom generösare resurser och mekanismer. Det relevanta betänkandet, som jag lade fram för en månad sedan och som Europaparlamentet godkände med överväldigande majoritet, måste stärkas på ett mer generöst sätt under kommande år.

  Borghezio (IND/DEM). – (IT) Herr talman! Hur många dagar tog det innan Europeiska unionen var på plats i de länder som drabbades av jättevågen, trots att det redan de allra första timmarna efter katastrofen stod klart att flodvågen hade drabbat tusentals turister av europeiskt ursprung? Det är möjligt att alla EU-tjänstemän var på semester, men inte ett spår av någon tjänsteman från Europeiska unionen kunde skönjas på många, många dagar i länderna, till exempel i Thailand. Deras frånvaro medförde att människorna grävdes ned i massgravar, vilket gör det svårt, om inte omöjligt, att identifiera de saknade européernas kroppar.

Ni lämnar inga upplysningar om detta, men jag skulle vilja veta hur många personer som sändes vart och efter hur långt dröjsmål, för jag upprepar att de inte har synts till i många av länderna. Inte ett spår av någon tjänsteman från EU kunde skönjas vid årets slut.

Jag skulle även vilja protokollföra en protest mot den fullständiga brist på intresse som många arabländer har visat för dessa människor, som till stor del är muslimer. Medan Europa och väst vidtog åtgärder briljerade dessa oerhört rika nationer, dessa för miljarder goda länder och regeringar som bekänner sig till islam i sin njugghet.

  Ryan (UEN). – (EN) Herr talman! Jag vill först instämma med andra talare och uttrycka mitt deltagande med människorna i Sydostasien, som drabbats så hårt av denna fruktansvärda tragedi. Vi ser fortfarande bilder och videosekvenser som visar vad som hände, och det är fortfarande svårt att förstå förstörelsens enorma omfattning och förlusten av människoliv.

Reaktionen från medborgarna i Europa och andra delar av världen har varit absolut enastående. Man har verkligen visat medkänsla med de drabbade. Den summa pengar som har skänkts privat är utomordentlig stor. Även reaktionen från regeringarna runtom i världen har varit mycket positiv.

Ett antal saker har nämnts. En är att det är mycket viktigt att sätta in militära och civila resurser så snart som möjligt i katastrofen, som Förenta staterna har gjort. Dessa resurser kan vara först på plats för att ta itu med de ohyggliga problemen. I likhet med andra talare vill jag också säga att jag efter sammanträdet i måndags kväll inte övertygats helt av ordförande José Manuel Barrosos ståndpunkt i fråga om anslagen. Anslag bör inte komma från befintliga budgetar och från utlovade pengar; det måste till nya anslag. Vi måste visa människorna att vi menar allvar med detta och även se till att det som hände i exempelvis Iran och Afghanistan inte inträffar igen när det gäller vårt sätt att ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Marken skälvde, en tragedi drabbade oss och världen förändrades. Det var ohyggligt att se hur det mäktiga havet förödde land och krossade människor, hem, byggnader och natur. Världen chockades av de mänskliga livsödena, de överlevandes lidande och de föräldralösa barnens situation. I Europa sörjer vi tusentals av våra egna medborgare men känner beundran och tacksamhet mot den lokalbefolkning som trots egna förluster och egen smärta visat mod och medlidande genom att ta hand om förvirrade och skräckslagna utländska turister.

Marken skälvde och allmänheten rördes i sina hjärtan. Det var inte regeringarna utan folket som handlade först. Världens folk öppnade sina hjärtan och plånböcker och fick regeringarna att för skams skull ställa upp med motsvarande penningsummor. Vi kräver nu verkliga, bestående och effektiva åtgärder. Humanitärt bistånd och hjälp till återuppbyggnad måste ges och användas öppet och ansvarsfullt, och skuldsystemen måste reformeras.

Det vi gör måste bidra till fred, ett gott styre och mänskliga rättigheter. Lokalbefolkningen måste engageras och fattigdomen bekämpas. Löften måste hållas och vi måste utveckla de förvarningssystem som, det vet vi nu, redan finns i form av underjordiska testsystem i Wien.

Framför allt måste Europa nu svara upp mot den nya sinnesstämning som präglar den allmänna opinionen och som kräver att klyftorna i världen överbryggs genom en beslutsam kamp mot fattigdom och sjukdomar och ett avskaffande av hindren för de fattiga ländernas handel på våra marknader. Världens folk har aldrig tyckt sig stå närmare varandra. Våra regeringar −i nord och syd −och vår Europeiska union kan bygga vidare på detta.

  Martínez Martínez (PSE). – (ES) Herr talman! Jag skulle vilja uttrycka vår fasa, vårt deltagande, vår solidaritet och vår föresats att bidra till att lindra katastrofens följder.

Den socialdemokratiska gruppens förslag återfinns i den gemensamma resolutionen, som vi kommer att rösta för med övertygelse och som kan sammanfattas i sju punkter.

För det första den positiva bedömningen av insatserna av rådet och kommissionen, som reagerade omedelbart på katastrofen. De anslog nödvändiga medel och informerade parlamentet – även om det konstateras att informationen till och kommunikationen med samhället har varit bristfällig, vilket kan ha fått vissa ledamöter att dra slutsatsen att det inte har funnits någon på plats, när insatserna i själva verket har varit beundransvärda.

För det andra måste de medel som alla har utlovat skaffas fram omedelbart och i alla händelser enligt en fastställd tidsplan.

För det tredje måste alla medel från Europeiska unionen vara nya pengar. De får under inga omständigheter tas från andra program. Ordförande José Manuel Barrosos argument har inte varit övertygande i detta hänseende.

För det fjärde föresatsen att följa upp katastrofinsatserna med nödvändiga återuppbyggnadsinsatser, som huvudaktörerna, det vill säga de drabbade länderna, givetvis måste samtycka till.

För det femte föresatsen att förverkliga ett system för tidig varning som kan förhindra liknande katastrofer.

För det sjätte föresatsen att även förverkliga en mekanism för katastrofinsatser, som skall vara av permanent och yrkesmässig art och som skall kunna ingripa om förebyggandet inte lyckas. Och det finns en viktig referenspunkt i konstitutionen i form av inrättandet av en frivilligkår för humanitärt bistånd.

För det sjunde får inte alla insatser vara resultatet av improvisation, av koalitioner av godtyckliga grupper av länder, utan de måste vara resultatet av mobilisering inom FN:s ram och de måste ske med Europeiska unionens aktiva och synliga deltagande.

Herr talman! Europeiska unionen måste motsvara katastrofen och mobiliseringen i våra samhällen.

  Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Det råder inget tvivel om att det mycket stora antalet döda i katastrofen i allt väsentligt återspeglar hur enormt utsatta människorna i regionen är. Jag anser därför att vi har ett ansvar, som på samma gång är en möjlighet. Jag talar om att på allvar ta itu med frågan om de drabbade ländernas skulder.

I några fall var det dessutom korrupta och diktatoriska regeringar som drog på sig skulden, såsom den i Suhartos Indonesien, som gavs pengar på ett samvetslöst sätt, vilket ledde till vad som i dag är känt som hatskulden. Vissa givare har därför ett ansvar som bör utredas och sedan axlas.

Det finns här en dubbel möjlighet: samtidigt som det å ena sidan är ytterst angeläget att vi omedelbart stryker skulderna – inte som ett barmhärtighetsverk, utan som ett erkännande av att de människor som redan har lidit under oansvariga regimer inte skall behöva lida på nytt genom att behöva betala tillbaka sina skulder – måste det internationella biståndet å andra sidan i grund och botten bygga på gåvor och inte på nya lån som öka skuldbördan ytterligare.

  Svensson (GUE/NGL). – Herr talman! Tragedin i Asien är fortfarande ofattbar för många av oss. Vi bär en sorg gemensamt oavsett nationalitet och vår medkänsla växer ur denna solidaritet. Låt oss ta tillvara denna känsla av solidaritet för att göra bättre prioriteringar i framtiden.

Miljöforskare hävdar att katastrofen kunde ha undvikits, om inte helt så ändå med mycket mindre av både personskador och materiella skador, om korallreven och mangroveskogarna fått finnas kvar. Om mänsklig säkerhet var den huvudsakliga prioriteringen i stället för militär säkerhet skulle vi troligen inte tvingas uppleva så mycket död och förstörelse som vi nu varit med om. Om regeringarna gjorde en någorlunda objektiv analys av vad som hotar inte bara deras länder utan hela mänskligheten och jorden och förberedde sig på det, skulle varningssystem finnas och räddningsarbetet varit bättre planerat.

Rika och stora makter är redo att föra krig, inklusive kärnvapenkrig, på ett par minuters varsel. Men det finns inget varsel eller varning för fattiga människor i Asien. Detta medan världen spenderar groteska summor på sitt krig mot terrorismen, ett litet problem i termer av antal spillda liv och ett krig som i nuläget blott producerar mer terrorism. Ägnar man inte någon seriös uppmärksamhet åt fattigdomsproblematiken och den ekologiska säkerheten? Låt oss lära oss någon gång.

  Lundgren (IND/DEM). – Herr talman! Tsunamikatastrofen i Indiska oceanen är på många sätt en vändpunkt i den moderna världens historia. För första gången har vi fått en verklig våg av sympati för människor som har drabbats från i stort sett hela världen, inte bara en del av den.

Cyniker påpekar att detta hänger samman med att det fanns så många turister från rika länder runt Indiska oceanen när detta inträffade, vilka också drabbades. Det är sant, men man skall komma ihåg att detta samtidigt visar att turismen, liksom handeln av varor och tjänster, faktiskt för samman världens människor och får oss att inse att vi hör samman.

Jag känner ändå ett obehag inför att EU här framförallt tycks vara intresserat av att skjuta fram sina positioner i samband med denna tragedi. Ser vi på detta finner vi att det är varningssystem som krävs, inte EU. Det är en global fråga, närmast för FN. Pengar behöver inte kanaliseras via EU, de kommer direkt från länderna och från medborgarna. Vi har frågan om att samordna ett operativt bistånd, det är det som FN har som huvuduppgift att göra.

Kvar blir vad? Snabba insatser för att lyfta ut medborgare från EU-länder. Där var inte problemet att EU saknade en politik utan att somliga länder skötte detta mycket bra, som Italien, medan andra länder, t.ex. mitt eget, skötte det dåligt. Vi skall inte försöka använda tragedier för EU-ändamål, utan se efter vad EU faktiskt har att bidra med. Det ligger antagligen på konsulära uppgifter.

  Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Förra veckan fick jag möjligheten att träffa människor från de katastrofdrabbade länderna och i dag vill jag ge uttryck för dessa människors oro.

För det första är de oroade över att de utlovade medlen faktiskt inte kommer att ställas till förfogande. För det andra vill de själva återuppbygga de liv och naturresurser som har blivit förstörda. För det tredje är de rädda att biståndet kommer att försvinna i givarnas byråkrati. Som företrädare för en ny medlemsstat kan jag förstå detta eftersom det bistånd som vi hade beviljats ibland avleddes till givarnas egna konsulter.

Vad kan vi göra för att skingra denna oro? Först och främst vill jag understryka skillnaden mellan bistånd som ges till exempelvis Afrika, där svåra och långsiktiga strukturella problem måste lösas och där de ibland har svårt att tillgodogöra sig biståndet, och det område som nu drabbats av katastrofen där människor behöver snabb och omedelbar hjälp, där den ordinarie ekonomin måste återuppbyggas och där människor vet hur de skall arbeta och vad som behöver göras.

Därför måste europeiskt bistånd i första hand vara obyråkratiskt och det bör också utdelas i form av små anslag, exempelvis direkt till återuppbyggnad av små fiskerier, turism och andra typer av verksamheter. För det andra bör parlamentet lyssna till FN:s åsikter om både situationen och användandet av bistånd vid nästa sammanträde eftersom FN har huvudansvaret för samordningen.

  Mathieu (PPE-DE). – (FR) Herr talman! I egenskap av vice ordförande i ASEAN-delegationen vill jag uttrycka mitt medlidande med offrens familjer i Sydostasien och även med de europeiska offrens familjer.

Vi kan vara stolta över den ansenliga summa som EU förbereder sig för att översända till länderna i Sydostasien. Summan bestämdes på givarkonferensen i Genève. Trots detta ger förra veckans möte mellan utskottet för utveckling, utskottet för utrikesfrågor och budgetutskottet oss anledning att frukta att detta bara handlar om att omfördela medel som redan anslagits för utvecklingsarbete.

Trots att man beslutat att ta 100 miljoner euro i anspråk från katastrofreserven vet vi i nuläget inte vad den faktiska andelen av omfördelade krediter och de medel som precis har samlats in kommer att bli. Eftersom det är uppenbart att EU inte kommer att kunna öka biståndet måste det därför koncentrera sina ansträngningar på att använda biståndet på bästa möjliga sätt genom att rikta det mot samordningen av de egna ansvarsområdena, nämligen sanitära och medicinska projekt, återställande av infrastruktur och återuppbyggnad.

Det är också viktigt att en sådan samordning av sanitära projekt på fältet tillsammans med FN:s organ åtföljs av uppföljningshjälp, speciellt i de länder som sönderslits av konflikter, och av samordning av civila och militära tillgångar, särskilt för återuppbyggnadssyften.

För att handskas med naturkatastrofer, som dessvärre blir allt vanligare, vore det önskvärt att till viss del slå samman EU:s räddningstjänstenheter, vilket är en möjlighet som står öppen för alla medlemsstater och som innefattar kompatibla samarbetsgrupper som snabbt kan placeras ut.

Vid sidan av det direkta biståndet och en analys av det som just inträffat kan vi heller inte låta bli att noggrant fundera över hur vi kan hindra detta från att hända igen. EU skulle på konferensen i Kobe kunna föreslå att Världsmiljöfonden används för att utveckla medborgarskyddsenheter eller till och med att en fond inrättas för frivilliga bidrag till ett förvarningssystem liknande det som finns i Indiska oceanen.

Låt mig avsluta med att säga att jag anser att de världsomspännande insatser som denna aldrig tidigare skådade katastrof har krävt gör det nödvändigt för de utvecklade länderna att i dag överväga en omläggning av avbetalningsplanen för dessa länders samtliga skulder.

  Van den Berg (PSE). – (NL) Herr talman! Den himmelska känsla jag hade i söndags morse när jag åt frukost vid Indiska oceanen förvandlades senare till en skräckupplevelse när jag begav mig inåt landet och såg den våldsamma förödelse som söndagens baneman hade lämnat efter sig. Många dagar senare visade det sig att 150 000 människor hade dödats och 2 miljoner blivit hemlösa.

EU:s 475 miljoner euro är ett seriöst bidrag till Asien och till de afrikanska länderna, men som Nirj Deva och Véronique Mathieu påpekade anser vi att det vore oacceptabelt om en del av dessa medel gjordes tillgängliga genom en omprogrammering av medel för Asien och medel från Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Jag vill tillägga att detta också gäller löftena från EU:s medlemsstater om ett belopp på 1,5 miljarder euro. Kommissionen och rådet måste därför se till att frambringa ytterligare nya medel. Detta är ett tufft krav från parlamentets sida och vi kommer att diskutera det igen så småningom.

Det är oerhört viktigt att FN har en samordnande roll och att de lokala organisationernas roll och de lokala prioriteringarna respekteras. Vi i parlamentet måste tillsammans med våra kolleger i de nationella parlamenten i medlemsstaterna skapa ett slags flodvågsbevakning för att övervaka att löftena uppfylls och se till att övergångsbestämmelser omedelbart slås fast.

Vilka åtgärder vidtar EU när det gäller flexibel återuppbyggnad för att förhindra att det som skedde efter orkanen Mitch återupprepas – en gapande klyfta mellan å ena sidan katastrofhjälp och å andra sidan strukturstöd? Kommissionär Louis Michel har utlovat en resultattavla med 475 miljoner euro i åtaganden/medel. Detta bör göras kvartalsvis och vi bör få information om de framsteg som gjorts med förvarningssystemet i Asien. Vi skulle vilja ha samma system i Afrika, för detta har hittills avslagits.

Det viktigaste är i mina ögon att de fattigaste av fattiga, de fattiga fiskesamhällena, får de utlovade medlen och att de har en talan i frågan om hur dessa skall användas. Om så inte sker kommer pengarna återigen att fastna i mellanhänder, vilket vore stor skam. Jag skulle därför vilja uppmana er att ge era EU-delegationer på fältet tydliga instruktioner och att inkludera detta kvalitetskrav i er resultattavla. I fråga om Europa skulle jag vilja citera Johan Cruyffs ord: elk nadeel heeft zijn voordeel – i varje nackdel finns en fördel. Jag hoppas att vi kan använda denna drivkraft till att främja en effektiv europeisk solidaritet.

  Beer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Även jag vill tala på Verts/ALE-gruppens vägnar och tacka alla dem som har gett eller utlovat bidrag. Jag vill också i egenskap av ordförande för delegationen för förbindelserna med Iran understryka min oro över att det som hände för ett år sedan kan komma att återupprepas. Den 26 december 2003 förstördes en iransk by av en jordbävning. Enorma bistånd utlovades men pengarna kom aldrig. Fruktansvärda årsdagar som dessa har etsat sig fast i våra och alla andras minnen.

Parlamentets och EU:s trovärdighet hänger på att tre saker görs. För det första får inte övriga områden försummas. För det andra måste man se till att skulder som efterskänks eller bidrag som ges inte förskingras och används för militära ändamål. För det tredje vill jag ta detta tillfälle i akt att återupprepa att vi – som en del av EU:s säkerhetsstrategi – behöver möjlighet att kunna ingripa humanitärt och civilt. Vi har redan beslutat att inrätta en europeisk civil fredskår, och denna finns med i konstitutionen. Hellre än att försöka uppfinna hjulet på nytt bör vi ta upp kommissionär Benita Ferrero-Waldners förslag och förebygga underskott och röja dem som uppstår ur vägen.

  Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Som jag sade på mötet mellan utskottet för utrikesfrågor, utskottet för utveckling och budgetutskottet anser jag att det första vi måste göra är att uttrycka vår uppskattning av EU-institutionernas, och särskilt kommissionens, reaktion, något som vi ofta kritiserar men som jag denna gång anser ha motsvarat de allvarliga omständigheterna och det goda föredöme som det civila samhället visat prov på.

Jag anser att det mest brådskande just nu är att försöka hjälpa de offer som fortfarande är i behov av vatten, mat och sjukhus och som behöver kommunikationer för att kunna återetableras.

Som kommissionär Benita Ferrero-Waldner sade i sitt tal måste vi nu dessutom utarbeta en handlingsplan för rehabilitering och återuppbyggnad som vi bör avsätta omfattande budgetmedel till, särskilt ytterligare medel, som Margrietus van den Berg helt riktigt påpekade för en stund sedan.

Jag anser att EU har agerat helt rätt. Nu måste vi vidta effektiva åtgärder för att hjälpa offren.

Herr talman! Jag anser att en annan särskilt viktig fråga är att man på EU-nivå otroligt nog fortfarande inte har ett gemensamt system för förebyggande av flodvågor, och jag ber kommissionären att framföra denna kommentar till den transportansvarige kommissionären. Systemet är mycket billigt, och jag anser att EU, inom ramen för bistånd till utvecklingsländerna, AVS-länderna och länderna vid Medelhavet skulle kunna erbjuda detta på ett verkligen betydelsefullt sätt för att förhindra denna typ av katastrofer.

Herr talman! En av faktorerna i det resolutionsförslag som parlamentet skall anta i morgon och som jag anser är rätt, är hänvisningen till den solidaritet som lokalbefolkningen visat och den solidaritet och det stöd som de har erbjudit de familjer från EU som fallit offer för denna tragedi.

  Westlund (PSE). – Herr talman! Jag vill också börja med att uttrycka min stora sympati för alla de som världen över har drabbats av tsunamin i Asien. Just nu är det de akuta insatserna för att lindra människors lidande, ta hand om skadade, identifiera döda, finnas till hands för de sörjande och underlätta och stödja återuppbyggandet som måste stå i fokus.

Som beslutsfattare måste vi också ta vårt långsiktiga ansvar. Jordbävningskatastrofen i Sydostasien är utan tvekan större än den jordbävning som drabbade Iran förra året. Bristen på fungerande katastrofberedskap är påtaglig, lika mycket nu som då. Om räddningsinsatser skall fungera effektivt måste det finnas en väl samövad internationell organisation som fungerar i kriser som orsakas av t.ex. jordbävningar, översvämningar eller terroristattacker.

EU borde därför ha en räddningstjänst som fungerar både inom och utanför Europas gränser och som alltid skickar hjälp omedelbart, oavsett om det är spanjorer, svenskar eller somalier som drabbats. Vad kan egentligen vara viktigare i ett internationellt samarbete som EU än att rädda just människoliv?

En EU-räddningstjänst skulle förstärka och komplettera medlemsstaternas egen räddningstjänst och civila krishantering och givetvis samarbeta nära med FN. Det viktiga är att den har en fast struktur och får ansvar för att analysera och planera behovet av framtida räddningsinsatser, planera och genomföra gemensamma övningar, samordna och mobilisera resurser för evakuering, vård, transport av mat, mediciner, kläder och annat hjälpmaterial i krissituationen.

Jag vill uppmana rådet att verkligen inrätta en sådan EU-räddningstjänst. Redan idag hoppas jag att kommissionen utvecklar det ansvar för civil krishantering som man redan har för att kunna ta ett ännu större ansvar i kommande katastrofer, som jag tyvärr tror att vi måste förbereda oss på.

  Kusstatscher (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara påpeka två saker. Katastrofen i Asien är säkerligen en naturkatastrof men den är också en ekologisk katastrof. Den har vållat enorma skador på stora delar av stränderna, korallrev har förstörts, korallerna fyllts med sand och den smuts och den maskinella utrustning som sköljts ut i havet utgör en tickande bomb. Allt detta gör dessa områden mindre attraktiva för turister.

Tillsammans med återställandet av miljön – i den utsträckning detta är möjligt – är den främsta prioriteringen återuppbyggnaden av turistanläggningar. Trots att utländska turister är viktiga för ekonomin är oplanerad massturism inte miljövänligt. All återuppbyggnad måste spridas över ett bredare område och vara mer hållbar. Vi måste lära av våra tidigare misstag. Katastrofen kan också ses som en möjlighet.

I detta hänseende slår det mig att det pilotprojekt som företogs av det thailändska miljöministeriet tillsammans med FN och Världsbanken för att återställa miljön efter skadorna på ön Koh Phi Phi är vägvisande.

  Martens (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Katastrofens enorma omfattning och den förödelse som orsakades av flodvågen, liksom de känslomässiga och fysiska menen, kommer att göra sig påminda bland offren under många år framöver. Jag vill gratulera kommissionen och rådet till den snabba och tillfredsställande reaktionen direkt efter katastrofen och till det engagemang de har visat. Nu några veckor senare måste vi förbereda ett av de mest omfattande återuppbyggnadsprogrammen någonsin. Mitt största huvudbry är att vi bör undvika att upprepa tidigare misstag.

Bistånd till Asien bör i alla händelser inte ske på bekostnad av lättnader för andra fattiga områden som exempelvis Afrika. Världens uppmärksamhet är med goda skäl riktad mot Asien, men även i morgon kommer ungefär 20 000 människor att dö av fattigdomsrelaterade sjukdomar som hiv, aids, malaria och tuberkulos. Även i morgon kommer ännu fler människor att dö eller tvingas att fly från sina hem, exempelvis i Darfur, Sudan och på andra ställen. Dessa människor bör inte bli offer för de fördelaktiga och generösa kampanjerna för Asien.

En annan fråga är hur vi som EU kan se till att biståndet hamnar där det är ämnat, det vill säga hos offren och inte hos tvivelaktiga eller kriminella organisationer eller i korrupta tjänstemäns fickor. En ordentlig samordning är ett absolut villkor och FN har en viktig roll att spela i detta sammanhang. Det gläder mig att man i Jakarta har nått överenskommelser med denna innebörd, och dessa måste iakttas.

Det är mycket viktigt att vi gör allt vi förmår för att hindra kriminella organisationer från att göra lättförtjänta pengar på kaoset genom plundring, handel med barn eller vad det nu kan vara. Det är i detta sammanhang som internationellt samarbete är ytterst viktigt. Det är som någon nämnde också viktigt att ett förvarningssystem för jordbävningar på havsbotten installeras.

Jag hoppas kort sagt att katastrofen inte bara kommer att vara ett unikt exempel på ekonomisk solidaritet utan också ett unikt exempel på hur hjälpprogram bör genomföras. Vi bör inte, som någon sade, endast ge med hjärtat utan även med hjärnan.

  Kinnock, Glenys (PSE) . (EN) −Herr talman! De som lidit så mycket i denna katastrof vill, som andra redan framfört, ha mer än löften om stöd eller en överföring av medel från en katastrof till en annan, t.ex. från Afrika till Aceh. När 1,6 miljarder US-dollar samlades in i bistånd till Irak gjordes detta i själva verket huvudsakligen på bekostnad av Afrika. Det som nu behövs är nya, friska medel, och behoven bland offren för andra kriser, som de i Sudan, Kongo, Haiti, Liberia och norra Uganda, får inte glömmas bort.

Våra insatser får inte heller ske på bekostnad av de åtta miljoner människor som varje år dör av sjukdomar som kan förebyggas, t.ex. malaria. Jag vill uppmana kommissionen att än en gång mycket noga gå igenom AVS-ländernas begäran om ett eget katastofvarningssystem. Jag vill vidare uppmana kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt behoven i Somalia och Seychellerna, där tusentals människor har förlorat sina hem och sitt livsuppehälle.

Enligt en av punkterna i resolutionen får inte medlen inom ramen för EUF B användas för stöd till dessa länder i Östafrika. Det är verkligen i högsta grad oklart hur medel inom ramen för EUF som inte är avsedda för Somalia kan ställas till förfogande för detta land.

  Mitchell (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Världen chockades av den massiva jordbävning som ägde rum på havsbotten den 26 december 2004. Jag anser att EU:s bristande förmåga att reagera på tragedin med samma målmedvetenhet som Förenta staterna, som skickade sin utrikesminister, tydligt visar att EU behöver en utrikesminister. Jag delar inte vissa kollegers uppfattning. EU:s senfärdighet att reagera på lämplig nivå var djupt chockerande och är helt oacceptabel, eftersom inga högre befattningshavare inom EU framträdde. Jag välkomnar dock gensvaret från kommissionens ordförande.

Antalet döda är nu uppe i över 150 000, och man fruktar att effekterna av flodvågen kommer att kräva fler offer genom sjukdomar såsom kolera och malaria. Allmänhetens stora stöd, som kom långt före politikernas, får dock inte tas för givet. Vi måste nu förbereda oss för den situation då mediernas fokusering på Asien upphör och gåvorna övergår från att vara stor ström till en sipprande rännil.

Jag skulle vilja föreslå två saker. Den ena är att vi på något sätt skulle försöka lagstifta eller förmå medlemsstaterna att lagstifta om ett bidrag på 0,7 procent av BNP i enlighet med vårt åtagande till FN. Jag tror inte att det är tillräckligt att som i det resolutionsförslag som nyligen antogs av kammaren uttrycka en förhoppning om att så skall ske senast 2015. Det som hänt i Sydostasien visar hur angelägen denna fråga är, och kommissionen bör nu försöka arbeta för någon sorts grund i fördraget som tvingar medlemsstaterna att uppfylla sina åtaganden på 0,7 procent.

Det finns för det andra anledning att känna oro för om de biståndsgivande regeringarna genomför sina insatser på ett samordnat och konsekvent sätt. För en tid sedan utlovades ett stöd på 2,5 miljoner euro till Honduras för återuppbyggnad efter orkanen Mitch, men det stöd som betalades ut uppgick bara till knappt en tredjedel av detta belopp. Detta är helt oacceptabelt. Kammaren kommer inte att acceptera att de åtaganden vi nu gör inte fullföljs när mediernas fokusering på Sydostasien väl upphör.

  Zani (PSE). – (IT) Herr talman! Flodvågskatastrofen innebär att vi måste ompröva hela vår utvecklingspolitik. Kampen mot fattigdomen måste bli ett hundraprocentigt åtagande så att dagens värld där länder är beroende av varandra kan styras av jämlikhet och rättvisa. När det gäller flodvågen sitter vi alla, fattiga som rika, i samma båt. Jag tycker inte att det räcker att omprogrammera det som redan har fördelats eller ens att köpa fiskebåtar i Europa och ge dem till fiskare i de drabbade områdena. Vi måste snabbt gå vidare från ord till handling och avskriva skulderna för alla fattiga länder, öppna våra marknader för handel med dessa länder, anslå 0,39 procent av EU:s BNP till utvecklingsstöd före år 2006 – i linje med vårt moraliska åtagande i Monterrey – och slutligen införa skatt på internationella transaktioner för att finansiera utveckling och sålunda möta millenniemålen.

  Maat (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag vill ansluta mig till Martens uppskattande ord om kommissionens snabba och effektiva reaktion på begäran om stöd. Jag vill ta upp tre frågor till diskussion.

Först och främst vill jag ta upp en fråga i egenskap av ledamot i underutskottet för mänskliga rättigheter. En av de mörka sidorna av turismen i detta område, inklusive storskalig turism från Europa, är handeln med kvinnor och barn och kränkningarna av barnens rättigheter. Den situation vi nu befinner oss i visar återigen klart hur mörk denna sida är. Det vore rätt och riktigt av EU att ställa pengar och arbetskraft till förfogande för att tackla just detta problem, för att i denna mörka situation visa att vi också står på folkets sida och för att lösa detta otäcka problem.

Min andra fråga handlar om de enorma skador som fiskerinäringen har drabbats av. Eftersom vi i Europa har stor erfarenhet på området vore det lämpligt om EU, liksom de som har slutit fiskeavtal runt om i världen, i denna stund bistod dessa kustområden och såg till att uppmärksamheten riktas mot att utrusta fiskefartyg och göra fisket säkert, att stora summor investeras i detta område och att vi följaktligen riktar in oss på detta.

Den tredje frågan rör livsmedelsbistånd. När det gäller storskaliga livsmedelsbistånd kan vi ofta konstatera att konsekvensen blir att de fattiga i närliggande områden får lida på grund av att den enorma efterfrågan som uppstår resulterar i kraftiga prishöjningar. I det avseendet skulle EU kunna ha en ledande roll och se till att dessa marknader inte störs och att man på global nivå överväger hur problemet med livsmedelsinköp kan lösas. Det är så kvaliteten på biståndet kan förbättras även i områden nära dem som är drabbade.

  Gomes (PSE). – (EN) Herr talman! Jag tackar ordförandeskapet för att ha informerat parlamentet så tidigt efter förra veckans möte i rådet. Den katastrof som inträffat har visat att den globala säkerheten är otillräcklig, och denna gång kan vi inte lägga skulden på terroristerna. Katastrofen orsakades av naturkrafterna och bristande beredskap på global nivå.

Både FN och EU vidtar nu åtgärder men de måste också lära sig av det som hänt. Vi måste på global nivå skapa det förvarningssystem som skulle ha kunnat rädda liv, och EU:s Galileosystem skulle kunna bidra till detta. Vi måste investera i EU:s räddningstjänstsystem samt samordna och stärka de förebyggande åtgärderna och medlemsstaternas förmåga att snabbt reagera. Vi måste −inte bara för medlemsstaternas räkning −utnyttja unionens militära logistik för att kunna bistå i tillgängliga berörda områden och investera i kapacitet och se till att den snabbt kan sättas in i liknande nödsituationer i framtiden. Vi måste noga −också på politisk nivå −följa återuppbyggnaden i Aceh och Sri Lanka för att förhindra att krigshandlingar återupptas.

Slutligen måste EU och medlemsstaterna uppfylla åtagandena enligt millenniedeklarationen och se till att alla rika nationer deltar i kampen mot de flodvågor av fattigdom som varje månad skördar hundratusentals offer genom hungersnöd, sjukdomar och krig, särskilt i Afrika.

Jag skulle vilja avsluta med att säga att vi inte får låta de döda ha dött förgäves. Denna tragedi måste bli en vändpunkt för det globala styret i riktning mot en rättvis globalisering.

  Mann, Thomas (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Globaliseringen av solidariteten visar påtagliga resultat. I måndags hade vi ett möte med kommissionen för att diskutera vilket konkret bistånd EU kan ge. Vi backade således upp orden med konkret handling. Det är uppmuntrande att tillräckliga medel har ställts till förfogande, men det är tveksamt om de kommer att nå dem som behöver dem. Inom EU har folk skänkt miljarder. I ett TV-program i Tyskland samlades det in 40 miljoner euro. De som ofta beskylls för att bara vara intresserade av sig själva vände inte bort blicken. När man rapporterade från helvetet i paradiset tittade de. Man får hoppas att de åtgärder som har planerats kommer att lyckas. Jag tänker då exempelvis på installationen av satellitbaserade förvarningssystem – som olika ledamöter har hänvisat till – för att förebygga katastrofer. Det finns också ett behov av att snabbt återuppbygga byar, städer och den miljö som människor är beroende av för att kunna leva och att ge specialistvård till traumatiserade änkor och föräldralösa barn. Det som särskilt oroar mig just nu är efterdyningarna. Om de överlevande skall bli hjälpta på lång sikt behöver vi samarbeta med icke-statliga organisationer, vi behöver många frivilliga som kan hjälpa människor på plats och vi behöver också effektiva strukturer för att utveckla partnerskap mellan städer. En del av detta saknas fortfarande. Turismen måste återupplivas. Dessa ASEAN- och SAARC-länder, som jag delvis är välbekant med, väntar på att vi, deras vänner, skall återvända till dem.

Vi får hoppas att människor fortfarande kommer att få hjälp när tidningarna har fått annat att skriva om och kamerorna har stängts av.

  Kreissl-Dörfler (PSE). – (DE) Herr talman! Hela världen är skräckslagen över katastrofens omfattning. Därför välkomnar jag desto mer den stora frikostighet som EU, medlemsstaterna och framförallt allmänheten har visat.

Samtidigt som det finns ett brådskande behov av katastrofhjälp måste vi också se till att få en långsiktig och hållbar återuppbyggnad av de drabbade områdena. Jag anser också att givarländerna omedelbart behöver föra en allvarlig diskussion om en generös avskrivning av de drabbade ländernas skulder och dessutom arbeta för en fredlig lösning av konflikterna i Sri Lanka och Aceh.

Det är verkligen skamligt att man nu diskuterar om Tyskland, bland andra länder, ens har möjlighet att hjälpa till. Jag syftar här på Edmund Stoiber och Christian Wulff som annars alltid lyfter fram den kristna aspekten i sitt parti med samma stolthet som om man höll upp nattvardskärlet. Den överväldigande majoriteten av människorna har tack och lov en annan syn på saken, inte bara i Tyskland och EU utan även runt om i världen. Folket i Beslan har visat ett föredömligt exempel på detta.

  Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ingen av oss kan sudda ut dessa bilder ur våra minnen – bilderna av lidande, död, förödelse, lera och tårar – och ropen på hjälp, de förtvivlade och jämrande skriken, för att inte tala om historierna som offren berättar. De ekar fortfarande i våra öron. Vi bevittnar en av de största naturkatastroferna, och vi vet att detta inte är den enda i världen.

Vi lever i en global värld med ett globalt ansvar och vi söker globala lösningar. Vi måste erkänna vårt ökade beroende av varandra och att vi står närmare varandra än vad man i de dagliga politiska diskussionerna vill få oss att tro.

Först och främst vill jag tacka de människor som trots att de själva var drabbade av katastrofen och hade sina egna behov hjälpte många av medborgarna i våra medlemsstater. Jag vill tacka de miljontals givare som hellre än att vända bort blicken ser efter vad de kan göra, de som inte bara beklagar sig över katastrofen utan som också gör någonting åt den. Jag vill också tacka samhällsservicen, hjälporganisationerna och de frivilliga som tog tag i uppgiften direkt. Jag vill också be om en sak. Jag vill be kommissionen att skynda sig att inhämta anbud för projekten så att samfinansieringen kan säkras och alla hjälperbjudanden kan samordnas.

För det andra vill jag be om att kommissionär Benita Ferrero-Waldners begäran inte bara läggs till handlingarna, för katastrofens omfattning och våldsamhet kom verkligen som en överraskning för oss alla. Vi kan göra mer när det gäller krishantering, samordning och förebyggande även här hemma i våra egna länder. Vi måste fortfarande lära oss vad som kan göras bättre.

För det tredje vill jag fråga kommissionen om man för att främja ett långsiktigt stöd för biståndsåtgärderna i de värst drabbade länderna har för avsikt att använda sig av förordningen om tillämpning av en ordning med allmänna tullförmåner för perioden juli 2005 till slutet av 2008? Om så är fallet, hur mycket avser man att förlänga förmånerna till förmån för de drabbade länderna?

  Geringer de Oedenberg (PSE).  – (PL) Tack, herr talman! Mina damer och herrar! Det kan inte finnas någon i kammaren som tvivlar på att de länder som drabbats av flodvågskatastrofen behöver snabb, effektiv och samordnad hjälp. EU måste dock göra mer än att bara skicka pengar. Vi kan inte begränsa vår roll till att vara en generös givare som tror att problemen kan lösas genom att vi skickar pengar.

Vi måste planera ett program för en långsiktig återuppbyggnad av infrastrukturen och ekonomin i de länder i Sydostasien och Afrika som drabbats av flodvågskatastrofen. Dessutom bör ett särskilt förvarningssystem installeras för att skydda världssamfundet från liknande katastrofer i framtiden, och särskilda medel bör avsättas för dessa åtgärder. Som ledamot i delegationen för förbindelserna med länderna i Sydasien vill jag be om att denna delegation blir en aktiv och naturlig referenspunkt för frågor som rör biståndet till flodvågens offer och åtgärderna för att förhindra alla typer av oegentlig användning av medlen, eftersom detta skulle kunna hända om ordentliga övervakningsmetoder inte sätts in. Jag tackar er.

  Jałowiecki (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Det framförs ibland oro över att stödåtgärderna för offren blir en märklig tävlan mellan enskilda länder och organisationer och att det enda som har betydelse är vem som ger mest. Uppfattningen att vissa intressenter, och inte alltid oskyldiga sådana, försöker dra fördel av hjälpen eller med andra ord att denna hjälp egentligen inte är osjälvisk utan tjänar ett specifikt syfte, ligger också emellanåt bakom denna oro.

Jag delar dock inte denna oro inför en solidaritetshandling av en aldrig tidigare skådad internationell omfattning. Jag skulle tvärtom bli oerhört glad om det inte fanns något annat än solidaritet i vår konfliktfyllda värld och inget annat än denna typ av solidaritet, inte fientlig eller våldsam solidaritet ämnad att vända de starkaste mot de svagaste.

Det finns åtminstone två frågor som vi måste rikta vår uppmärksamhet mot. Den första är följande: Varför skrivs de enskilda ländernas ekonomiska bidrag så noggrant ned på listor över skänkta bidrag? Varför hänvisar vi till de bidrag som Tyskland, Frankrike och Sverige har gett och inte till de bidrag som EU har skänkt? Vi är ju trots allt EU-medborgare. Vi understryker detta vid varje tillfälle som ges men tyvärr gör sig nationella känslor gällande så fort pengar är inblandade.

Den andra frågan rör inte principerna för hur bidrag skänks utan sättet det är organiserat på. Tragedin i Asien har gjort oss smärtsamt medvetna om att vi, precis som vi behöver ett centralt högkvarter för samordning av militära insatser i krigstider, också behöver ett centralt högkvarter för samordning av bistånd så snart en katastrof inträffar i sådan omfattning som i Asien. Vi är alla medvetna om att vi lever i en delad värld och att vi inte kommer att lyckas med att inrätta ett sådant institut på global nivå, men vi måste upprätta ett snabbt reaktionscenter av den typen på EU-nivå. Voltaire begärde något liknande efter jordbävningen i Lissabon, en händelse som han inte kunde acceptera eftersom han påstod att det trotsade hans förstånd. I dag vet vi att den typen av händelser inte trotsar det rationella tänkandet, och detta ger oss ännu större anledning att vidta rationella åtgärder för att motverka dem.

  Wijkman (PPE-DE). – Herr talman! Responsen från kommissionen var bra, givet den organisation för beredskap som vi har idag, men katastrofen ger all anledning till eftertanke. Mycket kunde ha gjorts annorlunda, både på EU-nivå och i de länder som främst drabbats.

Historiskt är problemet att katastrofberedskap rent generellt fått alltför liten uppmärksamhet. Det är relativt enkelt att mobilisera stora pengar både från allmänheten och regeringar i en akut situation. Att få medel för katastrofprevention och katastrofberedskap är svårt. Kunskap har t.ex. funnits länge om att det saknats ett varningssystem för länderna runt Indiska oceanen, inte bara mot tsnunamis utan mot andra svåra katastrofer, framför allt cykloner. Ingenting har gjorts från de berörda regeringarna eller från olika givare. Det är egentligen bara Bangladesh i området som dragit slutsatsen av riskerna och etablerat effektiv beredskap.

På samma sätt hade den civila krisstyrka på EU-nivå som nu diskuteras redan kunnat vara etablerat. Detta är inte första gången behov av en sådan styrka visat sig. EU borde just på detta område agera mer samordnat. Samordning och samarbete krävs för att sätta upp denna styrka, men också för att organisera alla hjälpsändningar i en akut situation. Här brister koordineringen. FN har huvudansvaret men vi vet att FN inte har den kapacitet som behövs. Ett långt bättre samordnat EU – jag talar här om kommissionen och medlemsländerna – kunde i akutskedet ha varit till stor hjälp. Det är någonting vi måste satsa på inför framtiden.

Slutligen återuppbyggnaden. Precis som flera andra talare önskar jag att de 350 miljoner euro som Barroso talade om i morse skall vara fräscha pengar, ej tas ur ordinarie budget. Om snabbheten kräver att redan beviljade medel används bör vi se till att kompensation sedan sker genom en påfyllning. Annars kommer Asien som region att gå miste om 150 miljoner euro i utvecklingsbistånd.

Slutligen riktar jag min sista punkt till kommissionen. Ta allvarligt på alla de rapporter som visar hur illa ekologin skadats i området före katastrofen genom felaktig exploatering. Miljöhänsyn i återuppbyggnaden är livsviktig för att inte ytterligare erodera livsförutsättningarna och för att minska risken för nya katastrofer.

  Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Naturkatastrofer kan inte förhindras men den politiska aspekten i en sådan fråga finns i internationellt samarbete för att utveckla katastrof- och förvarningssystem. Genom att investera i detta kan vi eventuellt minimera antalet dödsfall. Jag vet inte om en viss organisation slog huvudet på spiken förra veckan när den uppskattade att 0,5 euro skulle ha räckt för att installera observationsbojar i Indiska oceanen för att varna för fara, men man kunde inte finansiera projektet. Hur som helst är exemplet talande med tanke på den angivna siffran. Förebyggande åtgärder är många gånger mycket billigare än att ta hand om katastrofer efter att de har inträffat.

Man har nu beslutat att installera ett förvarningssystem i området runt Indiska oceanen. Telekommunikationsföretag kommer att kunna koppla upp sig på systemet. De kommer att kunna samla information om annalkande katastrofer genom övervakningssystemet och skicka varningsmeddelanden till människor som reser runt i området på deras modersmål. Detta är utmärkt – på så sätt kommer vi att kunna vända denna enorma förlust och tragedi till en erfarenhet som i framtiden kan rädda människors liv.

Det är bra att EU:s utrikesministrar och ministrar för utvecklingssamarbete reagerar snabbt och samtycker till att EU vidtar åtgärder för att hjälpa människorna i krisområdet och påbörja återuppbyggnaden. Vi bör dock komma ihåg att löftet om nya snabbinsatsenheter som inriktar sig på civila räddningsoperationer inte var någon ny och kreativ idé. Det var ett löfte om enheter som inte infriades i tid. Enligt de beslut som fattades på ett EU-toppmöte 2001 skulle dessa enheter vara redo i slutet av 2003. Nu har en ny tidsfrist satts till 2007, och vem vet när det skulle ha blivit om inte katastrofen hade inträffat. Vi får bara hoppas att alla löften kommer att uppfyllas.

Vi visste alla att naturkatastrofer inträffar hela tiden. Men denna händelse väckte västvärlden till insikt eftersom turisternas närvaro gjorde att det kändes så nära. Förhoppningsvis kommer medvetenheten om människors nöd och den ömsesidiga solidariteten i världen att bli bestående. Det handlar om mänsklig värdighet. Hjälpen behövs även när det mänskliga lidandet har en främlings ansikte.

  Schmit, rådet. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! På ordförandeskapets vägnar vill jag tacka Europaparlamentet för denna debatt, som vittnar om den fantastiska solidaritet som Europas folk har visat i och med denna fruktansvärda katastrof. Rådet har lyssnat noga, inte bara på kammarens förslag, yttranden och kommentarer utan också på dess kritik.

Jag vill klargöra att EU varken har varit overksamt eller passivt. Vi agerade snabbt, faktiskt mycket snabbt, och på alla plan genom att lämna humanitärt bistånd, organisera konsulatsamarbetet, bibehålla en hög beredskap och förebygga uppkomsten av epidemier. Vi agerade även politiskt genom att stärka FN:s samordnande roll.

Samarbetet mellan parlamentet och rådet har också varit mycket effektivt. I dag på morgonen lyckades vi på bara några minuter under trepartsmötet ställa 100 miljoner euro till förfogande och detta kommer att bli den första utbetalningen av ytterligare humanitärt bistånd. Detta visar att våra institutioner fungerar fantastiskt väl i nödsituationer. De åtgärder som rådet beslutade om den 7 januari övervakas regelbundet, och rådet kommer att se till att alla ytterligare åtgärder som kan bli nödvändiga vidtas.

Det nära samarbetet med FN, med de andra biståndsgivarna och med frivilligorganisationerna på plats kommer att fortsätta och på så sätt ser man till att hjälpen blir så effektiv som möjligt.

Jag försäkrar också att ordförandeskapet och parlamentet kommer att föra en fortsatt dialog och regelbundet utbyta åsikter om de olika åtgärder som behöver vidtas för att bemöta de problem som de drabbade länderna står inför.

Jag kan inte bemöta alla de frågor som de ärade ledamöterna har tagit upp men det finns några som jag vill återvända till, främst frågan om behovet av att stärka gemenskapsmekanismen för samordning av räddningstjänstinsatser. Denna mekanism finns naturligtvis redan, men den måste samordnas bättre och ges större anslag. Kommissionens ordförande meddelade i morse att kommissionen kommer att lägga fram förslag för att förbättra denna mekanism till nästa möte med rådet (allmänna frågor). Detta är utan tvivel en viktig kärnfråga.

När det gäller övriga frågor som har tagits upp vill jag särskilt nämna den om barnens utsatthet, som vi måste lägga mycket stor vikt vid. Här måste vi samarbeta fullt ut, inte bara med Unicef utan också med specialiserade frivilligorganisationer.

En annan fråga handlade om de inre konflikter som rasar i minst två av de länder som har drabbats av katastrofen. Dessa konflikter får givetvis inte på något sätt förhindra att det humanitära biståndet når de drabbade människorna. EU kan med all säkerhet engagera sig ännu mer för att hjälpa länderna i fråga att lösa de konflikter som redan har pågått länge, i vissa fall under många år.

Rådet förbinder sig dessutom att kontrollera att åtagandena uppfylls, särskilt de ekonomiska, att följa upp hjälpen och att fortsätta att finnas på plats, särskilt under den mycket viktiga återuppbyggnadsfas som följer efter biståndsfasen. EU måste absolut vara delaktigt och engagerat i detta arbete.

Jag vill också ta upp frågan om skuldlättnader, som i dag har diskuterats vid ett möte. Jag anser att man måste erbjuda denna hjälp till de länder som ber om den.

Avslutningsvis vill jag ta upp den viktiga frågan om att förhindra och förvarna om naturkatastrofer. Vi måste satsa mer på detta område. Vi måste utnyttja alla de tekniska hjälpmedel som står till vårt förfogande för att så långt det är möjligt förhindra att liknande katastrofer inträffar eller åtminstone begränsa konsekvenserna av dem.

  Potočnik, kommissionen. – (EN) Herr talman! Dagens diskussion om jordbävningen och flodvågen i Sydostasien visar Europaparlamentets engagemang när det gäller åtgärder från EU:s sida för att bistå behövande länder och folk. Jag kan försäkra er om att kommissionen kommer att ge den hjälp som behövs och göra detta i nära samarbete med er. Jag tackar er för de bra förslag och synpunkter som lagts fram.

När det gäller reaktionen från kommissionens enhet för räddningstjänst sände den omedelbart experter från medlemsstaterna till de berörda länderna −de första experterna anlände dagen efter katastrofen.

Vilket slags konkreta åtgärder bör vidtas? Som kommissionens ordförande påpekat finns det ett antal förslag till åtgärder, vissa på kort sikt, andra på medellång och lång sikt.

När det gäller det humanitära biståndet finns det, utöver det stödpaket som redan antagits, ett förslag om att 100 miljoner euro från kommissionens Jakartautfästelse anslås från katastrofreserven. Jag tror mig veta att budgetmyndigheten i politiskt hänseende redan har gått med på detta.

När det gäller biståndet till återuppbyggnad bör ca 350 miljoner euro i delvis nya medel ställas till förfogande, och medel som redan anslagits till andra program bör utnyttjas effektivare. Jag har lagt märke till er oro för omfördelningen av medel mellan programmen, men jag vill försäkra er om att detta effektivare utnyttjande av alla tillgängliga medel är det snabbaste sättet att lämna bistånd och att detta i många fall kommer att vara nödvändigt, eftersom vissa projekt inte kommer att kunna genomföras i en del av de drabbade områdena. Det finns ett talesätt i mitt land: Den som ger snabbt ger två gånger. Det är viktigt att vi har detta i åtanke.

Det är inte bara omfattningen av hjälpen som är viktig. Kvaliteten och hur hjälpen levereras är också viktiga aspekter. I det avseendet bör kommissionen få rådets och parlamentets stöd för att till fullo utnyttja undantag och brådskande förfaranden. Vidare bör länderna själva stå för samordningen och deras regeringar godkänna finansieringsprogrammen.

Naturligtvis måste bidrag ur budgeten kontrolleras ordentligt så att vi kan försäkra oss om att den ekonomiska förvaltningen är sund. Bundna medel för de berörda länderna inom ramen för FN eller Världsbanken kan kanske härvidlag vara en bra lösning. Min kollega Benita Ferrero-Waldner är för närvarande i Förenta staterna för att diskutera dessa frågor med Världsbankens ordförande James D. Wolfensohn.

Utöver det humanitära biståndet och biståndet till återuppbyggnad finns det en rad ytterligare åtgärder som behöver vidtas. Kommissionen har vidtagit åtgärder på olika områden: en förstärkning av EU:s samordning i krissituationer, skuldlättnader för de berörda länderna, åtgärder på handelsområdet −en av de frågor som tagits upp −t.ex. möjligheten att påskynda införandet av det nya allmänna preferenssystemet, förvarningssystem, satellitövervakning samt forskning och utveckling, förberedelser för krishantering samt åtgärder som gäller fiske, rättsliga och inrikes frågor, hälsa m.m. Vi undersöker en lång rad olika åtgärder. Särskilt viktiga är härvidlag förvarningssystem för katastrofer och förberedelser för krishantering. Jag anser också att förebyggande åtgärder är av avgörande betydelse. Den bästa hjälpen är att rädda liv.

Denna tragiska händelse måste vi alla i någon mån se som ett tillfälle och en skyldighet att skapa bättre organisatoriska förutsättningar och bättre samordning i katastrofsituationer. Vi delar uppfattningen att EU har ett globalt ansvar. Händelser av detta slag kan bara hanteras internationellt och på global nivå.

Låt mig än en gång understryka att kommissionen räknar med parlamentets stöd när det gäller att hjälpa länder och befolkningar i nöd.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.⁽¹⁾

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl.12.00.

(1) Se protokollet.

10. Transatlantiska förbindelser

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalandena av rådet och kommissionen om de transatlantiska förbindelserna.

  Schmit, rådet. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den europeiska säkerhetsstrategin är ett bevis på att våra transatlantiska förbindelser är unika och oersättliga. Genom att agera gemensamt kan EU och Förenta staterna utgöra en kraft att räkna med när det gäller att främja våra gemensamma värderingar i världen. I slutsatserna från Europeiska rådets möte i november betonas EU:s och Förenta staternas gemensamma ansvar inför så stora utmaningar som terrorismen, spridningen av massförstörelsevapen, fredsprocessen i Mellanöstern och bekämpningen av fattigdomen i världen.

Det luxemburgska ordförandeskapet är fast beslutet att genomföra dessa slutsatser. Jag är övertygad om att dagens debatt i kammaren kommer att underlätta för oss att fullfölja detta åtagande. Förbindelserna mellan EU och Amerika grundar sig på gemensamma intressen och på främjandet av sådana gemensamma värderingar som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. De stärks också av det ömsesidiga beroendet mellan de båda ekonomierna, vilket saknar motstycke i världen. Dessa faktorer förklarar tillsammans varför det transatlantiska samarbetet om de flesta stora frågorna, vare sig det handlade om Balkan, fredsprocessen i Mellanöstern, kampen mot terrorism eller icke-spridning, kunde fortsätta till och med när Irakkrisen var som värst.

De ekonomiska förbindelserna har fortsatt att utvecklas trots enstaka meningsskiljaktigheter. Förenta staterna och EU delar ett stort ansvar för den ekonomiska och monetära stabiliteten i världen. Det bör tilläggas att den senaste överenskommelsen om flygplanstillverkning visar på vår förmåga att lösa våra meningsskiljaktigheter i en anda av samarbete och partnerskap.

Även om förbindelserna har varit och fortfarande är mycket goda måste de ändå anpassas till förändringar inom tre områden. I morse påpekade Europeiska rådets ordförande att status quo inte är ett rimligt alternativ. För det första har slutet på kalla kriget lett till väsentliga förändringar i världsordningen. Transatlantisk enighet var en existentiell nödvändighet inför hotet från Sovjet. I dag har viktigare inslag tillkommit, nämligen valmöjlighet och politisk vilja. Tragedin den 11 september förändrade Amerikas syn på omvärlden och därför måste även vi ändra vår definition av begreppet gemensam säkerhet. Detta påverkar givetvis förbindelserna mellan Förenta staterna och resten av världen, även EU. EU:s omvandling till en mer politisk union som har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, en gemensam valuta och ett område med rättvisa och frihet kommer definitivt att avspeglas i förbindelserna med Amerika och förändra deras kvalitet och kraft. Alla dessa faktorer sammantaget innebär att av de tre hörnstenarna i förbindelserna med Förenta staterna – Nato, bilaterala förbindelser och förbindelserna mellan EU och Förenta staterna – blir den tredje allt viktigare.

I detta sammanhang får president Bushs besök i EU den 22 februari ytterst stor betydelse. Ordförandeskapet ämnar ta tillfället i akt att gjuta nytt liv i förbindelserna. Presidentens besök är en kraftfull politisk och symbolisk handling. Vi ser detta som en bekräftelse från Washington på de gemensamma intressen och värderingar som förenar Amerika och EU. Besöket måste förberedas noggrant och jag kommer att lägga stor vikt vid de ärade ledamöternas förslag om detta.

Vi förespråkar naturligtvis en pragmatisk och konstruktiv, men också målmedveten, strategi inför framtiden. Europeisk enighet är en av förutsättningarna för starka och balanserade transatlantiska förbindelser. Vi måste arbeta på detta. Det är dessutom viktigt att EU för fram sina egna tydligt formulerade initiativ.

EU måste också fortsätta att utveckla sin egen kapacitet, vilket angavs i den europeiska säkerhetsstrategin. De områden där EU och Förenta staterna inte samarbetar är få. I dag har jag inte tid att gå in på alla de aktuella politikområdena, men tre av dem är särskilt angelägna.

Det första området är konflikten i Mellanöstern, vars lösning är oerhört viktig inte bara för de inblandade utan också för EU och Förenta staterna. Vi arbetar för en sådan lösning inom ramen för kvartetten tillsammans med amerikanerna, FN och Ryssland. Den senaste utvecklingen i regionen innebär en unik möjlighet. Vi européer måste i likhet med amerikanerna uppmana israelerna och palestinierna att ta tillfället i akt att återuppta fredsprocessen och göra allt som står i vår makt för att bistå de båda parterna i deras strävan efter en rättvis och hållbar lösning. Jag vill tillägga att Hans-Gert Poettering, som talade i morse, betonade den politiska roll som EU måste spela för att uppnå den nödvändiga freden.

Den andra frågan rör Irak och framför allt landets framtid. Även om den situation som råder där är oerhört problematisk ligger det i allas intresse, särskilt EU:s, att Irak tar sig igenom denna kris. Valet i slutet av månaden kommer att äga rum under svåra förhållanden, men vi hoppas att man kan skapa de förutsättningar som krävs för att ett demokratiskt och oberoende Irak skall kunna få en ny start.

När det gäller Iran har EU och Förenta staterna, trots olika metoder och tillvägagångssätt, samma målsättning, nämligen att hindra landet från att utveckla kärnvapen. EU har fört mer omfattande förhandlingar med Iran och vi sätter stor tilltro till dem, inte enbart när det gäller kärnvapen. Resultatet av dem kommer att, eller skulle kunna, bli en stor framgång för EU:s utrikespolitik och strategi.

Slutligen handlar det om den katastrof i Asien som vi just har diskuterat och som tydligt belyser behovet av gott samarbete mellan EU och Förenta staterna när sådana tragedier inträffar. Erkännandet av FN:s centrala roll för att samordna hjälpen, som många av er har tagit upp och som EU förespråkade redan från början, har varit ett uppmuntrande tecken i den bemärkelsen att amerikanerna mycket snabbt accepterade detta. Washington och Bryssel har i stort sett samma uppfattning inom många områden, till exempel långsiktig stabilisering på Balkan, frågan om Afghanistan, huvuddragen i kampen mot terrorism, som måste vara förenliga med kraven på frihet och säkerhet, och återupptagandet av förhandlingarna inom ramen för Doharundan. Inom andra områden måste vi acceptera att vi har olika tillvägagångssätt, trots att vi delar samma målsättning. Iran är ett sådant område, vilket jag redan har påpekat.

Det finns helt enkelt områden där våra åsikter verkligen skiljer sig åt, bland annat klimatfrågan, Internationella brottmålsdomstolen och dödsstraffet. Vi måste försöka att nå en så bra lösning som möjligt på dessa meningsskiljaktigheter genom dialog, men vi måste också vara realistiska nog att inse att det inte alltid går. Låt oss då som vänner och partner vara ärliga nog att erkänna våra skillnader, men också se till att dessa inte påverkar förbindelserna i stort.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag har en sista kommentar. Det bästa beviset på de transatlantiska förbindelsernas mognad skulle vara om vi talade mindre om förbindelserna i allmänhet och mer om de uppgifter vi tar oss an i syfte att göra världen säkrare och skapa mer balans i den ekonomiska, sociala och ekologiska utvecklingen. Faktum är att tvåårsdagen av antagandet av den nya transatlantiska agendan, som infaller i år, ger oss anledning att fundera över förbindelsernas tillstånd och den institutionella processen. Ordförandeskapet beaktar gärna förslag som syftar till att förbättra förbindelserna på ett pragmatiskt sätt. Det är genom handling och utarbetandet av en god politik med hjälp av dialog och samarbete som vi bäst kan föra de transatlantiska förbindelserna framåt.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Potočnik, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill först och främst framföra ursäkter från kommissionären Benita Ferrero-Waldner. Hon beklagar verkligen att hon inte kan delta i den här diskussionen. Men skälet till det hänger samman med just denna diskussion. Enligt de ursprungliga planerna skulle hon ha deltagit men är nu på väg till Washington för möten med den nuvarande och framtida amerikanska administrationen, inklusive utrikesminister Colin Powell, den blivande utrikesministern Condoleezza Rice och den blivande rådgivaren i nationella säkerhetsfrågor, Stephen Hadley. Benita Ferrero-Waldner kommer att informera utskottet för utrikesfrågor om sitt besök den 25 januari 2005.

Kommissionen välkomnar tillfället att diskutera de transatlantiska förbindelserna med er på ett tidigt stadium under denna valperiod. En översyn av våra förbindelser med Förenta staterna står högt upp på vår politiska dagordning under de närmaste månaderna, och detta på goda grunder, eftersom utfallet kommer att ha stor betydelse för utvecklingen av de transatlantiska förbindelserna under de kommande åren. Diskussionen här i dag kommer därför lägligt.

Jag skulle vilja börja med att ta upp två klara och obestridliga fakta. För det första är förbindelserna mellan EU och Förenta staterna faktiskt unika och oersättliga. För det andra är balansräkningen när det gäller dessa förbindelser i grunden positiv.

Ekonomiskt sett har vi det största handels- och investeringsutbytet i världen, med siffror på 600 miljarder euro i handelsutbyte under 2003 och investeringar på 1 500 miljarder euro under 2002. Dessa investeringar har direkt eller indirekt bidragit till att skapa ca 12 miljoner arbetstillfällen på båda sidor av Atlanten. Men förbindelserna mellan oss omfattar mycket mer än det rent ekonomiska området, även om man i viss medierapportering fortfarande enbart fokuserar på tidigare meningsskiljaktigheter i fråga om Irak. Vi samarbetar med utomordentlig framgång t.ex. på Balkan, i Afghanistan och i Ukraina. Mot denna bakgrund står det klart att förbindelserna mellan EU och Förenta staterna måste anpassas till säkerhetssituationen och de föränderliga globala prioriteringarna. De måste också anpassas till förändringarna inom EU. Vi är övertygade om att stärkandet av EU:s utrikespolitik också kommer att öka och intensifiera våra förbindelser med Förenta staterna.

EU och Förenta staterna är i väsentliga stycken grundade på samma principer och värderingar: respekt för rättsstatsprincipen, demokratin, de mänskliga rättigheterna och naturligtvis den fria marknadsekonomin. Vi delar också många gemensamma intressen såsom kampen mot terrorism, främjandet av lösningar på regionala konflikter, förbindelserna med tredjeländer, främjandet av transatlantiska ekonomiska förbindelser, fullföljandet av WTO:s Doha-runda och skapandet av välstånd i hela världen. I många fall har vi samma strategi när det gäller att uppnå dessa mål. I andra fall har vi, trots att vi har samma målsättningar, olika sätt att ta itu med frågorna. Det finns också områden där våra uppfattningar skiljer sig diametralt åt, t.ex. hur klimatfrågorna bör hanteras och vissa aspekter av mänskliga rättigheter och internationell rätt.

När det gäller de viktigaste frågorna för EU och Förenta staterna i dag är det naturligt att börja med att ta upp våra multilaterala insatser i Indiska oceanen. Den mänskliga tragedi som nyligen inträffat har tydligt visat att endast ett effektivt internationellt samarbete är framgångsrikt i krissituationer. Stödet från EU och Förenta staterna har varit av vital betydelse och tillsammans har vi tjänat som ett gott exempel på en effektivt fungerande multilateralism. Vi vill fortsätta detta arbete för en effektiv multilateralism genom att nära samarbeta med Förenta staterna i frågor såsom reformeringen av FN och klimatförändringen.

Jag övergår nu till ett av de viktigaste områden där det finns meningsskiljaktigheter mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Min kollega Peter Mandelson meddelade i går att EU och Förenta staterna kommit överens om villkoren för att inleda förhandlingar om subventioner till den civila flygplanssektorn. Syftet med dessa förhandlingar, som kommer att pågå i tre månader, är att avskaffa subventionerna och införa en rättvis och marknadsbaserad konkurrens mellan Boeing och Airbus. Genom denna överenskommelse har EU och Förenta staterna visat sin vilja att lösa konflikten om handeln med stora civila trafikflygplan och att ägna tid och resurser åt detta i förhandlingar i stället för att fortsätta konflikten inom ramen för WTO. Detta är ett viktigt steg. Men det är bara inledningen på en process och inte något avslutande steg. Mycket arbete återstår. Kommissionen avser att nära samarbeta med medlemsstaterna och Airbus men också med Förenta staternas företrädare på handelsområdet för att komma fram till ett slutligt resultat som gör att Europas konkurrenskraft bibehålls inom denna viktiga sektor.

När det gäller regionala frågor skulle jag framför allt vilja peka ut tre områden som vi gemensamt prioriterar. För det första bör vi fördubbla våra ansträngningar att skapa fred i Mellanöstern när nu ett nytt palestinskt ledarskap utsetts. Det är av avgörande betydelse att vi genom kvartetten (EU, FN, Ryssland och Förenta staterna) tar till vara den positiva kraft som nu finns hos parterna för att försäkra oss om att färdplanen utan dröjsmål genomförs fullt ut.

För det andra måste vi fortsätta vårt gemensamma arbete med att hjälpa Irak att förverkliga demokrati, fred, välstånd och stabilitet. För det tredje har vi samma målsättning när det gäller att förhindra Iran från att utveckla kärnvapenkapacitet och vi bör båda göra vårt bästa för att se till att Iran fullt ut följer Parisöverenskommelsen.

Utan tvivel har många av er en känsla av att vi skulle kunna göra mer och arbeta bättre tillsammans. Kommissionen delar denna känsla. För att vårt samarbete med Förenta staterna skall kunna fortsätta att utvecklas på ett framgångsrikt sätt måste vi stå enade och vara konsekventa, effektiva och pragmatiska. Ett viktigt arbete har redan gjorts för att på nytt stärka banden mellan oss. Kommissionen bedömer för närvarande olika intressenters bidrag till diskussionen om hur det ekonomiska partnerskapet mellan EU och Förenta staterna skall kunna stärkas, och vi kommer att föreslå en strategi med konkreta åtgärder inför nästa toppmöte mellan EU och Förenta staterna senare i år.

Vi ser också över den institutionella ramen för våra förbindelser. Kommissionen kommer före vårens toppmöte mellan EU och Förenta staterna att lägga fram ett meddelande för parlamentet och rådet om ramarna för våra förbindelser och det ekonomiska partnerskapet.

Europaparlamentet spelar en viktig roll för att främja banden mellan EU och Förenta staterna. Vi har noga lyssnat till era åsikter i de frågor som gäller det transatlantiska nätverket för politik, och vi ser fram mot en allmän konstruktiv dialog med er om framtiden för det transatlantiska partnerskapet.

Ni är en viktig allierad för oss när det gäller att få detta partnerskap att blomstra och växa sig starkare under de kommande åren. Vi är övertygade om att en mer långtgående dialog mellan er och Förenta staternas kongress är avgörande för att stärka en god grund för våra bilaterala förbindelser.

Låt mig slutligen understryka att kommissionen fäster stor vikt vid president Bushs besök i Bryssel den 22 februari. Vi ser detta som ett viktigt tillfälle att ge partnerskapet förnyad kraft och fastställa gemensamma prioriteringar och uppgifter. Vi kommer att göra allt som står i vår makt för att se till att detta besök blir en framgång och att det blir en bekräftelse på det vi redan ser som lovande tecken på förbättrade förbindelser.

  Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (ES) Herr talman! Jag anser att man i debatten om de transatlantiska förbindelserna bör utelämna allt ideologiskt svammel och istället ägna sig åt att försöka ersätta den tidigare oenigheten med en nutida samstämmighet, vilket företrädaren för ordförandeskapet mycket riktigt har sagt.

EU och Förenta staterna har en gemensam historia, gemensamma värderingar och samma passion för frihet, och detta beror på att den transatlantiska länken är inskriven i EU:s genetiska kod.

Som både kommissionen och parlamentet har påpekat är det uppenbart att våra åsikter går isär i vissa frågor, till exempel Internationella brottmålsdomstolen, Kyotoprotokollet, utomterritoriella lagar och handelspolitik, som kommissionären nämnde för en stund sedan. Jag anser dock att vi måste lägga större vikt vid det som förenar oss än vid det som skiljer oss åt.

Som rådets ordförande sade är det tydligt att EU:s målsättningar när det gäller fred, stabilitet, kampen mot terrorism, massförstörelsevapen och så vidare bättre uppnås genom samarbete med Förenta staterna än genom uttalanden mot landet, vilket kommissionär Patten sade i ett tal nyligen. På samma sätt har Förenta staterna större möjlighet att uppnå sina mål genom samverkan med, inte opposition mot, EU.

Amerikanerna är ett beundransvärt folk: de utgör 3 procent av världens befolkning men producerar 30 procent av alla varor och tjänster, och de har lyckats skapa en politisk, ekonomisk och militär supermakt som bara kan jämföras med det romerska riket.

Jag anser att president Bushs kommande besök innebär en fantastisk möjlighet att återskapa den strategiska alliansen, det harmoniska partnerskapet mellan EU och Förenta staterna, och att säkerställa att de värderingar som vi båda står för – bland annat mänskliga rättigheter och grundläggande friheter – anammas i alla delar av världen, befästs och blir slagkraftiga.

  Wiersma (PSE), på gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Trots en hel del meningsskiljaktigheter måste vi snarast förbättra förbindelserna mellan USA och EU, som har blivit mer eller mindre frostiga. Paradoxalt nog är det George W. Bushs omval som öppnar för möjligheten att börja om på nytt när det gäller de transatlantiska förbindelserna. President Bush behöver trots allt, vilket han själv redan har antytt, EU:s hjälp för att under sin andra mandatperiod lyckas med kärnfrågan i utrikespolitiken, nämligen kampen mot terrorism och framför allt problemen i Mellanöstern. I det avseendet är USA:s och EU:s intressen i stort sett desamma, trots att klyftan mellan oss ibland tycks djupare än någonsin. Vi har några svåra år bakom oss, särskilt med tanke på Irak. President Bush har uttryckt sin önskan om att stärka förbindelserna med sina europeiska partner, och i det avseendet välkomnar vi varmt hans besök i Europa nästa månad.

Båda sidor måste anstränga sig om förbindelserna skall kunna förbättras. Amerikanerna måste i högre grad än tidigare ta hänsyn till sina europeiska partners åsikter, men EU måste i sin tur vara villigt att låta de tidigare meningsskiljaktigheterna tillhöra det förflutna. Vi hoppas därför att amerikanerna omprövar förbindelserna med sina europeiska partner. Vi är också försiktiga och till och med något skeptiska, eftersom det i nuläget inte finns några konkreta tecken på verklig förändring från amerikanernas sida. Därför är jag övertygad om att vi inom en snar framtid även i denna kammare kommer att föra ännu mer omfattande debatter om de transatlantiska förbindelserna när det blir dags att diskutera ett initiativbetänkande i frågan. Vi anser att EU måste anta en tydlig gemensam ståndpunkt som kan ligga till grund för en dialog med Förenta staterna om hur man tillsammans skall hantera problemen i världen. Debatten om de transatlantiska förbindelserna hänger därför nära samman med den europeiska debatten om vår egen gemensamma utrikespolitik. I det avseendet kan man inte bortse från de ibland grundläggande meningsskiljaktigheterna om hur de globala problemen skall hanteras. Det faktum att ett antal frågor, bland annat Kyotoprotokollet, Internationella domstolen i Haag samt frågorna om nedrustning och icke-spridning, också kommer att tas upp under de närmsta åren är för oss en viktig del i debatten. Många gånger är skillnaderna inom alla dessa områden fortfarande enorma.

Legitimiteten i internationella ingripanden är en av de frågor som vi faktiskt vill ta upp, där meningsskiljaktigheterna i de senaste årens debatter har varit avgörande. Den ledande principen i EU:s utrikespolitik är multilateralism. Vi anser fortfarande att ett beslut om ingripande skall fattas av FN och inte av enskilda länder eller sammanslutningar av länder. EU bör försvara denna ståndpunkt och vi måste prioritera reformeringen av FN så att organisationen blir en verkligt slagkraftig och representativ plattform. Detta görs företrädesvis tillsammans med amerikanerna, men vi får inte dra oss för att lägga fram våra egna förslag.

  Malmström (ALDE), för gruppen. – Herr talman! Värdegemenskapen mellan EU och USA är stor. Vi har många historiska band och det finns en stor tacksamhet gentemot USA som har hjälpt oss många gånger. Tillsammans har vi ett stort ansvar att arbeta för fred, demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen och ett gemensamt intresse av ett nära och tätt samarbete i kampen mot terrorismen, för global säkerhet, nedrustning och fungerande internationella institutioner.

Det är ingen hemlighet att det finns djupa skiljaktigheter när det gäller synen på krigsförbrytartribunalen, Kyoto, multinationella avtal, behandlingen av fångarna på Guantánamo, en del handelsfrågor och dödsstraffet. Det är viktiga frågor för EU och för våra medborgare, och de finns alltid närvarande i diskussionerna med USA.

I samband med Irak har också relationerna blivit väldigt ansträngda och vi kan diskutera i evighet – och det har vi gjort i denna kammare – vad som gick fel, hur och varför. Vi måste lägga det bakom oss och tillsammans ta ansvar för att det irakiska folket skall kunna åtnjuta fred, säkerhet och demokrati. Möjligheterna till en nystart i fredsprocessen i Mellanöstern har också ökat efter det palestinska valet. Här kan EU och USA tillsammans spela en viktig och konstruktiv roll.

Vi har ett mycket viktigt halvår framför oss. De två toppmötena mellan EU och USA måste leda till en nytändning i vår relation. Tillsammans kan vi åstadkomma mycket. Det var roligt att höra de luxemburgska ambitionerna, även om ordförandeskapet just nu inte har på sig hörlurarna. Vi hoppas att Bush II-administrationen skall inse att det finns mycket att vinna på ett förtroendefullt samarbete med Europa.

EU måste också göra stora ansträngningar och därför är jag glad över den konstruktiva ton som finns här. Vi måste formulera en tydlig strategi på kort och lång sikt för vad vi vill åstadkomma och hur. Ett antal sakfrågor har nämnts, men också hur vi skall upprätta en frihandelszon och en transatlantisk parlamentarisk församling. EU har partnerskap med de flesta länder i världen. Det är märkligt att vi har ett sådant fluffigt avtal med just detta land, vår allra närmaste granne och vår viktigaste partner. Därför ser jag fram emot det som ordförandeskapet och kommissionen skall presentera för parlamentet inom kort.

  Özdemir (Verts/ALE), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Flodvågskatastrofen i Sydostasien har visat oss att världens behov av samarbete mellan européer och amerikaner är mycket stort. Även om de båda utan tvekan har olika förmågor kan de, när de förenar sina krafter, erbjuda världen den viktiga hjälp som den behöver.

Katastrofen har dock också visat att det finns ett trängande behov av närmare samarbete mellan oss. En vänskap måste tåla kritik och uppriktighet. Jag kommer säkert inte med något nytt om jag räknar upp de avgörande frågor som vi gång på gång måste föra upp på dagordningen. Från Kyoto till Guantánamo via Internationella brottmålsdomstolen: dessa problem måste och skall vi ta upp med våra amerikanska vänner, men vi vill också vara rättvisa och ge president Bush en chans att reparera förbindelserna under den andra mandatperioden. Vi välkomnar hans uttalande om att han lägger särskild vikt vid EU.

Vi vill inte heller bortse från att samarbete, trots alla de svårigheter som vi har haft och fortfarande har, ger goda resultat inom många områden. Samarbete, vare sig det är mellan stater, mellan expertgrupper eller genom medborgarinitiativ, fungerar fantastiskt väl inom många områden, även inom affärsvärlden och ekonomin. När det gäller framtiden står vi inför många svåra utmaningar: konflikten mellan Israel och Palestina måste lösas, mullaregimen i Iran måste avsättas, men vi måste också bekämpa hungersnöd och sjukdomar. Här måste vi samarbeta, för världen är inte rustad för unilateralism.

  Pflüger (GUE/NGL), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman! Den 22–23 februari kommer USA:s president George W. Bush att besöka Europa där han efter ett besök i Bryssel kommer att tas emot av Tysklands förbundskansler i Mainz. Det gläder mig att det kommer att hållas demonstrationer i samband med denna krigsförbrytares besök och jag kommer själv att tala vid demonstrationen i Mainz. En del människor är förvånade över att de transatlantiska förbindelserna nu är så goda, men det beror enbart på att EU:s politik inte på något avgörande sätt skiljer sig från den amerikanska regeringens linje. Debatten om EU:s konstitutionella fördrag visade tydligt att de europeiska stats- och regeringscheferna vill att även EU skall bli en global och till och med militär aktör. Två exempel på detta är militariseringen av EU, som innefattar ett uttryckligt åtagande om upprustning i det nya EU-fördraget, samt det faktum att den ekonomiska och monetära politiken grundar sig på nyliberala principer. Jag anser att ett transatlantiskt partnerskap som leder till att EU blir en världsmakt, som oftast samarbetar men som ibland konkurrerar med USA, vore ett mardrömsscenario.

  Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! När president Bush nu inleder sin andra mandatperiod krävs en viss realism och upplyst egennytta från EU:s institutioner när det gäller de transatlantiska förbindelserna. Dessa egenskaper är värdefulla och institutionerna är i trängande behov av dem. Det är mycket riktigt bara Förenta staterna som kan säkerställa någon form av ordning i vår komplicerade och oförutsägbara värld. FN kan det absolut inte. Tänk bara på de nyligen inträffade massmorden i Darfur i Sudan. Det är också Washington som säkerställer Natos fortsatta existens så att EU i dag inte behöver frukta sedvanliga militära hot. Dessutom kan EU faktiskt inte mäta sig med Förenta staterna när det handlar om att bekämpa terrorism och spridningen av massförstörelsevapen.

En viss realism och upplyst egennytta på denna sida Atlanten kräver sannerligen stabila och vidsynta transatlantiska förbindelser. Jag hoppas verkligen att denna strävan blir allmänt accepterad inom alla EU-institutioner, även här i parlamentet. Under tiden hoppas vi nu att president Bushs besök i Bryssel blir givande. Jag tillönskar rådet och kommissionen mycket kraft och engagemang inför detta besök.

  Ó Neachtain (UEN), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Så vitt jag vet omfattar de transatlantiska förbindelserna inte bara förbindelserna med Förenta staterna utan även de med Kanada. Efter att ha lyssnat på den här diskussionen skulle man inte tro att så är fallet. Som ordförande för parlamentets delegation för förbindelserna med Kanada inser jag dock till fullo vilken vikt den kanadensiska regeringen fäster vid sina förbindelser med de 25 medlemsstaterna i EU. Det är viktigt att vi fortsättningsvis bibehåller dialogen på en hög nivå −på toppmötes- och ministernivå −när det gäller att behandla de viktiga frågor som Europeiska gemenskapen står inför.

Den nya dagordningen för partnerskapet mellan EU och Kanada infördes under det irländska ordförandeskapet i Ottawa den 18 mars 2004. I enlighet med den har det tillsatts en samordningsgrupp som skall se till att beslut i alla frågor som gäller förbindelserna mellan Kanada och EU genomförs snabbt och effektivt på politisk nivå. Genom en sådan förstärkt dialog blir det möjligt att på ett mer strategiskt, uthålligt och konsekvent sätt ta upp alla frågor som rör Kanada och EU inom allt vidare fält. Bland dessa ingår frågor som rör miljön, rättsliga frågor och säkerhetsfrågor, migration och integration, fiske, utbildning, kultur, ungdomsutbyte och transportsäkerhet.

Vi kommer att tillsammans verka för att kontakterna mellan Kanadas internationella utvecklingsorgan och de EU-organ som ansvarar för utvecklingsbistånd ökar och sker på en högre nivå, så att vi kan lägga fram gemensamma förslag till åtgärder.

Globala frågor om fred och säkerhet behandlas bäst inom ramen för ett effektivt multilateralt system i ett EU som samarbetar med Förenta staternas regering och den kanadensiska regeringen och våra partner inom FN när det gäller att bekämpa internationell terrorism, ta itu med fattigdomen i världen och främja de demokratiska värderingarna. Vi vet vilka utmaningar vi kollektivt står inför, så låt oss anta dem.

  Czarnecki, Ryszard (NI).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! De transatlantiska förbindelserna ligger till grund för både EU:s och Amerikas framtid, särskilt med tanke på det ökande inflytandet från länder som Kina, Indien, faktiskt hela Asien och dessutom från Latinamerika, särskilt Brasilien. Ett rivalitetsförhållande mellan EU och Amerika är ett drömscenario för EU:s och Förenta staternas fiender, och detta borde kanske de demonstranter i Mainz som Tobias Pflüger talade om hålla i minnet. Jag säger detta som företrädare för ett land där en överväldigande majoritet av medborgarna var emot Irakkriget men samtidigt är för nära förbindelser mellan EU och USA.

Situationen är nu en annan, eftersom den avgående/tillträdande president Bush inte längre kandiderar för en andra mandatperiod. Han måste inte längre övertyga amerikaner och européer om att han hade rätt i Irakfrågan och kommer därför att vara öppen för argument som den gamla kontinenten, dvs. EU, lägger fram. Åtta av de länder som nyligen kom med i EU har dessutom av tradition haft bättre och djupare förbindelser med Amerika än delar av det ”gamla” EU. Detta innebär en ny och bättre prognos för konvenansäktenskapet mellan EU och Amerika och vi vet av erfarenhet att sådana äktenskap håller mycket längre än kärleksäktenskap. EU är ingen Julia Capulet, en presidentens landsman, och USA är ingen Romeo. Det som behövs är samarbete och strategiskt partnerskap mellan USA och EU.

  Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Våra förbindelser med Förenta staterna bygger på tre faktorer: gemensamma intressen, gemensamma värderingar och konkurrens.

Konkurrensen måste organiseras på ett omdömesgillt sätt och den ekonomiska konkurrensen är av största betydelse. Våra gemensamma intressen grundar sig på en strävan att maximera säkerheten. Detta omfattar den utrikespolitiska säkerheten, kampen mot terrorism och andra frågor, bland annat de stora miljöfrågorna, som måste lösas. När det gäller konkurrensen innebär detta också att de stora industriländerna i Europa och Nordamerika måste gå samman, inte på de fattigas bekostnad, utan genom att skapa en gemensam och rättvis ram, vilket är en nödvändig förutsättning för en fredlig värld. Våra grundläggande värderingar är desamma, trots de konflikter som ibland uppstår i samband med de praktiska frågorna.

Vi i Europa har klarat oss mycket bra genom en kombination av dessa tre faktorer, och det är tack vare dessa förbindelser som detta vårt Europa i stort sett är fritt i dag. Vi måste göra helt klart att vi inte bygger upp EU i motsatsförhållande till Förenta staterna, utan för att stärka unionen så att den än en gång kan bli Förenta staternas partner, eftersom detta är något som bara de starka kan bli.

Det finns dock en annan aspekt som måste beaktas. EU har fördrag, associeringsavtal och liknande med nästan alla länder i världen, och amerikanerna har Nafta, APEC och andra överenskommelser, men bortsett från Nato finns inget kontraktsavtal mellan EU och Amerika. Vi bör därför skapa en transatlantisk marknad, som skulle vara viktig på många sätt, till exempel för att organisera konkurrensen på ett omdömesgillt sätt som inte strider mot multilaterala ramar, för att gemensamt skydda våra intressen och för att försvara våra grundläggande värderingar. Jag anser att detta är en av våra största utmaningar.

I dag antog vi konstitutionen. Victor Hugo sade en gång att han drömde om en gemensam församling som skulle förena Europa i fred och upprätthålla förbindelserna med den andra stora demokratin på andra sidan Atlanten. Jag menar att detta måste vara vår målsättning, särskilt en dag som denna då vi just har röstat för konstitutionen.

  Mann, Erika (PSE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Mitt anförande kommer i mångt och mycket att följa samma linje som Elmar Broks anförande, även om jag kommer att uppehålla mig mer vid ekonomiska förbindelser.

Resolutionen innehåller ett stycke där tanken om en transatlantisk marknad behandlas, ett förslag som redan har förts fram i flera av parlamentets resolutioner. Detta är en oerhört enkel idé, som bygger på antagandet att vår ekonomiska integration är mycket djupare än vi är medvetna om och uppfattar den, men också på antagandet att den ekonomiska integrationen främjar en hälsosam tillväxt och tryggar sysselsättningen på båda sidor av Atlanten och därmed gör det möjligt för oss att bidra till att hela världen får del av denna välfärd. Detta gäller såväl den multilaterala som den bilaterala agendan.

Vad vi däremot saknar är en rationell politisk syn på den ekonomiska och sociala verkligheten. Detta innebär att vi inte kan fortsätta med enbart den nuvarande nya transatlantiska agendan, särskilt inte den positiva ekonomiska agendan, som är alltför teknisk och opolitisk och som dessutom är omöjlig att göra begriplig för allmänheten. Agendorna måste därför förändras och vi måste utforma någon slags plan, idé eller strategi som skall ligga till grund för den transatlantiska marknaden.

Det är därför inget frihandelsområde som behövs utan en verklig harmonisering av de båda ekonomierna, vilket i praktiken faktiskt redan har skett. Vi måste ta till oss avsikten med den inre marknaden, inse de verkliga förhållandena, erkänna de geopolitiska och geostrategiska förändringar som har ägt rum i världen och utgå från samma modell som redan används inom konkurrens och handel, där experter samarbetar över Atlanten.

Man behöver bara titta på de siffror som finns och på berörda kommissionsdokument, t.ex. Joseph Quinlans och Dan Hamiltons rapport, så upptäcker man att de ekonomiska förbindelserna för närvarande är mycket täta. Bara för att ta ett exempel: de amerikanska investeringarna i Nederländerna 2003 låg på ungefär samma nivå som amerikanska företags totala investeringar i hela Asien. Jag hoppas att detta exempel skall få parlamentets ledamöter att agera och jag hoppas att vi kan bygga vidare på det och börja samarbeta ordentligt.

  Morillon (ALDE). – (FR) Herr talman! Efter valet av Mahmoud Abbas och bildandet av en ny israelisk regering som påstås vara för ett tillbakadragande har hoppet tänts på nytt om att fredsprocessen äntligen skall kunna gå framåt. Det är ett bräckligt hopp och den möjlighet ni nämnde, herr rådsordförande, är mycket begränsad.

Jag vill att våra transatlantiska förbindelser skall befästas genom det bestämda åtagande som Europeiska unionen och Förenta staterna måste göra om att inte låta denna möjlighet gå förlorad. Den nye palestinske presidenten måste verkligen ges ett starkt stöd för sin uttalade vilja att bekämpa våldet, så att dialogen kan återupptas. Detta modiga ställningstagande kommer dock att bli ohållbart om inte presidenten snart, och då menar jag före sommaren, ges tydliga indikationer om att denna hållning inte på något sätt är detsamma som en kapitulation. Vi har alltid vetat att ingen kommer att stå som segrare eller förlorare när denna långvariga och smärtsamma konflikt väl är över.

Med rätta eller inte anser arabvärlden att amerikanerna har tagit Israels parti. Det är därför förväntningarna, inte bara i Palestina, är så höga på att Europeiska unionen skall kunna bidra till en balanserad syn på frågan och stå som en fristående garant. Därför förväntar vi oss av er, herr rådsordförande, framför allt inom detta område och nu mer än någonsin, att detta nödvändiga kompletterande inflytande skall förstärkas och aktiveras för fredens skull och för att stärka de transatlantiska förbindelserna, vilket är nödvändigt.

  Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! De transatlantiska förbindelsernas utveckling präglas av Förenta staternas och Europeiska unionens samlade imperialistiska politik gentemot folken. Tillsammans har ni släppt lös tre krig mot folken. Det är den första och största bedriften.

För det andra har vi den gemensamma politiken att gynna och stärka storföretagens intressen – uppdelning och konkurrens för att fördela marknader och inflytandesfärer. De beslut som fattades vid toppmötet i Dublin ledde till att Natostyrkorna i Bosnien ersattes med EU-styrkor, att den aggressiva planen för Mellanöstern godkändes, att ockupationen av Irak ratificerades och legaliserades, att en terrorpolitik mot folken fick stöd och att nya antidemokratiska metoder infördes, t.ex. biometriska data, globala personregister och mycket annat. En samlad attack mot pensionssystem och arbetsrätt beslutades också, liksom inrättandet av ett generösare handlingsutrymme för storföretagen.

Översynen av det transatlantiska program som debatteras är ett uttryck för europeiska och amerikanska storföretags krav på upptrappade åtgärder mot den lilla människan och på en aggressiv politik. Detta är skälet till att arbetstagarna och folken i Europa inte gör sig några illusioner om Europeiska unionen och Förenta staterna. Till och med här i parlamentet erkänner ni att dessa båda parter delar samma värderingar.

Avslutningsvis vill jag säga att George Bush är på väg, men han kommer att få en makaber eskort i form av de hundratusentals oskyldiga irakiska civila som har mördats. Europas folk kommer ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Piotrowski (IND/DEM).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Ledande EU-politiker i hela unionen och även här i parlamentet har gjort vissa uttalanden och uttryckt vissa åsikter som innebär att den roll som Förenta staterna har spelat i Europas historia underskattas. Dessa politiker underskattar också betydelsen av denna roll, både under de senaste decennierna och i dag. Sådana uttalanden och åsikter bör betraktas som ytterst oansvariga, eftersom det transatlantiska samarbetet ger oss en möjlighet att finna gemensamma svar på de globala hot som mänskligheten står inför, t.ex. fattigdom, naturkatastrofer och miljöförstörelse. Det gör det också möjligt för oss att samarbeta för att bekämpa aids och terrorattentat.

Dessvärre saknar Europeiska unionen möjlighet att hantera de globala politiska och ekonomiska utmaningarna på lämpligt sätt, både i sin nuvarande utformning och i den superstatsutformning som beskrivs i utkastet till konstitution och som präglas av byråkratiskt paragrafrytteri, slösaktighet och tröghet. Amerikanerna vidtar effektiva åtgärder och har en fri marknad, medan vi bara har en dålig efterapning av detta i form av Lissabonstrategin. Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna bör inte präglas av stereotyper, en omotiverad känsla av överhöghet eller en vilja att konkurrera till varje pris, utan av politisk realism, och vi bör bedriva ett praktiskt transatlantiskt samarbete i stället för att sitta fast i tomma plattityder.

  Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Det är ytterst viktigt att vi då och då reflekterar över tillståndet hos de transatlantiska förbindelserna. De senaste åren har inte bidragit till att förbättra våra förbindelser med Förenta staterna. Detta beror otvivelaktigt i hög grad på USA:s ingripande i Irak, men det finns också andra problem, t.ex. de oacceptabla påtryckningarna från USA:s administration och presidenten själv om att Turkiet skall beviljas medlemskap i Europeiska unionen.

Jag tror inte att det gynnar den transatlantiska dialogen att en av parterna lägger sig i den andra partens interna politiska angelägenheter. Med detta sagt måste vi också medge att det här i parlamentet finns en viss grundläggande antiamerikanism, som verkligen inte underlättar saker och ting. Europa och Förenta staterna delar samma värderingar, t.ex. demokrati, mänskliga rättigheter och fri marknadsekonomi. Dessa värderingar kallas också universella, men i själva verket är de västerländska eller snarare europeiska.

Vi har också flera gemensamma fiender. Det handlar framför allt om hotet från islamisk terrorism, även om åsikterna om hur detta problem skall hanteras går isär. I detta avseende får vi inte hänga upp oss för mycket på multilateralism i motsats till unilateralism. I praktiken innebär multilateralism ofta att vi gömmer oss bakom organ som FN, så att det i praktiken inte händer särskilt mycket eller ingenting alls i slutändan.

Vi bör inte klandra amerikanerna för vår svaghet på det militära eller utrikespolitiska området, där har vi bara oss själva att skylla. Vi skulle kunna följa deras exempel. Ta bara flodvågen i Sydostasien. Den amerikanska militären var mycket snabbt på plats för att ge praktiskt stöd. Europeiska unionen var på plats i form av kommissionär Louis Michel, som var där för att överblicka skadorna och dela ut några påsar ris inför TV-kamerorna. Kontrasten var upprörande och talade sitt tydliga språk.

  Elles (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag instämmer med dem, särskilt vår talesman José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, som har sagt att frågan om de transatlantiska förbindelserna nu bör fokuseras på vad vi har gemensamt och inte på våra olikheter, som vi alla är medvetna om och som många talare har nämnt. Det är nu dags att se framåt med hopp, inte att se bakåt i vrede.

Kan inte kommissionen, rådet och parlamentet, inför besöket av Förenta staternas president nästa månad, tänka ut tre viktiga områden där vi skulle kunna samarbeta på det sätt som anges i vår gemensamma resolution om en åtgärdsgemenskap? En åtgärdsgemenskap som strävar efter att utveckla ett fredsinitiativ i Mellanöstern, en åtgärdsgemenskap som syftar till att skapa global säkerhet i kampen mot den internationella terrorismen och att samarbeta på området för utvecklingsbistånd och när det gäller att möta de nya globala utmaningarna till följd av katastroferna i Mellanöstern som rådets ordförande nämnde. Sist men inte minst, en åtgärdsgemenskap som tar till sig de idéer som kommissionen förhoppningsvis kommer att lägga fram för att stärka det ekonomiska partnerskapet. Det vill säga de idéer som parlamentet flera gånger har understött om att fullfölja den transatlantiska marknaden och fastställa ett datum till 2015, så att vi verkligen kan engagera parterna på båda sidor om Atlanten att åstadkomma en transatlantisk marknad som är fri från handelshinder.

Sist men inte minst: kommissionen kommer att lägga fram sin översyn av den nya transatlantiska agendan. Vi i parlamentet har vid många tillfällen, också i den gemensamma resolutionen, insisterat på att vi skall ta tillfället i akt att förstärka dessa förbindelser och synliggöra dem för folken på båda sidor om Atlanten och inte, som är fallet med den nuvarande nya transatlantiska agendan, utesluta de politiska samfunden. Vi måste hitta ett sätt att sammanföra alla aktörer i ett s.k. partnerskapsavtal, för om de båda nytillträdda förvaltningarna på båda sidor tar tillfället i akt att skapa ett nytt, starkare transatlantiskt partnerskap i samband med besöket av Förenta staternas president, är jag säker på att detta kommer att gynna oss alla.

  Hamon (PSE). – (FR) Herr talman! För att bygga upp ett verkligt partnerskap krävs minst två parter. Kan vi därmed vänta oss en annan politik från George Bush under hans andra mandatperiod än den unilaterala politik han bedrev under sin första? Sättet att hantera krisen efter flodvågen i Sydostasien tyder inte på det. Bushadministrationens första åtgärd var att föreslå att en koalition av givarländer skulle inrättas, givetvis kring Förenta staterna, i stället för att underordna insatserna FN:s befogenhet. Den europeiska tolkningen av detta initiativ är att det är ett utslag av att ingenting har förändrats sedan den förra mandatperioden.

EU måste tala till Förenta staterna som till en kär vän: ”Du skärmar av dig, din politik leder till att du isoleras.” Inga koalitioner i världen kommer att kunna göra någonting åt det. Man kommer inte att kunna skyla över den djupa förtroendekrisen hos den allmänna opinionen i Förenta staterna. En fransk essäist sammanfattade denna allmänna stämning så här: Förenta staterna håller på att utvecklas till ett problem för världen. Vi var mer vana vid att se dem som en lösning.

Låt amerikanerna försvara sina intressen, låt dem med kraft försvara sin säkerhet – ingen kommer att anklaga dem för det. Vad som däremot väcker tvivel är de messianska och ideologiska skäl som USA:s administration anför för sitt ingripande i Irak. Dessa tvivel uppstår när kränkningar av de mänskliga rättigheterna omfattar samtliga krigförande parter i Irak, och tvivlen omvandlas till djup oro när hela befolkningar grips av hat mot västvärlden till följd av ett bristfälligt genomtänkt militärt ingripande där man uppenbarligen hade underskattat det irakiska folkets motstånd mot den övergång till demokrati som Pentagon planerat.

Amerikanerna har dock inte alltid förespråkat en sådan strategi. Tidigare valde de att inrikta sin utrikespolitik på att främja samförstånd och ett slags allmänintresse. De föredrog enighet framför tvång och agerade inom ramen för ett multilateralt sammanhang. Därigenom gjorde Förenta staterna sin plikt som världens främsta supermakt och kunde stärka sitt inflytande.

Det amerikanska ingripandet i Irak satte punkt för detta, men det är inte för sent att ändra sig, förutsatt att amerikanerna själva tar initiativet till det. Först och främst måste Förenta staterna normalisera sitt förhållande till FN. FN är det enda organ som är behörigt att besluta om ett internationellt militärt ingripande, och vi måste uppmana Förenta staterna att göra gemensam sak med EU och uttala sitt stöd dels för multilateralism och respekt för internationell lagstiftning, dels för en reform av FN, framför allt av säkerhetsrådet och dess sammansättning.

  Szent-Iványi (ALDE). – (HU) Det är inte bara nödvändigt utan också möjligt att förstärka de transatlantiska förbindelserna nu. Förbindelserna får inte baseras på konkurrens och egenintresse, utan enbart på gemensamma intressen och värderingar. Ett jämställt partnerskap behövs, men för detta krävs ett starkt och enat EU som är handlingskraftigt. Utan ett sådant EU kan vi inte dra några fördelar av de transatlantiska förbindelserna. Vi skall inte sticka under stol med att vi har våra meningsskiljaktigheter och intressekonflikter, men vi måste inse att vi har ett gemensamt intresse av de viktigaste frågorna, t.ex. kriget mot terrorism, kampen mot spridning av kärnvapen, Dohaprocessen och till och med frågan om klimatförändringar. Jag menar att det nu finns en möjlighet att väcka nytt liv i våra förbindelser. President Bushs kommande besök kan på nytt bekräfta denna möjlighet och vi måste också göra vårt yttersta för att inte låta denna möjlighet gå oss ur händerna.

  Klich (PPE-DE).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! President Bushs ståndpunkt när det gäller de stora internationella politiska utmaningarna under hans andra mandatperiod kommer sannolikt att se något annorlunda ut jämfört med hans ståndpunkt under den första. Den kommer troligen att bli mindre unilateral, mer politisk, mindre inriktad på att använda våld och mer öppen för dialog med internationella organ. Detta gör presidentens besök i Bryssel i februari ännu viktigare, och som Nicolas Schmit sade bör det fungera som en viktig drivkraft för mer öppna transatlantiska förbindelser. Besöket bör även ge oss en möjlighet att sätta oss in i USA:s planer för de kommande fyra åren och ge uttryck för de förväntningar som vi inom EU har. I detta avseende vore det lämpligt om president Bush kunde tala här i kammaren. Han företräder trots allt EU:s viktigaste bundsförvant, så varför skulle han inte inbjudas att tala här?

Vid middagstid röstade vi om resolutionen om ett konstitutionellt fördrag. Konstitutionen behövs verkligen för att skapa en europeisk identitet, men det finns krafter i Europa som genom billig antiamerikanism vill skapa en gemensam europeisk identitet som står i motsatsställning till Förenta staterna. Det är inte den vägen vi bör välja. Europa och Förenta staterna förenas av gemensamma värderingar, men också av sin historia, sitt kristna arv och sina gemensamma strategiska intressen. Detta får vi inte glömma bort när meningsskiljaktigheter uppstår. Vi får heller inte glömma det när vi står inför nya utmaningar, eftersom vår säkerhet också hänger på att vi kan finna ett klokt sätt att hantera dessa utmaningar.

Jag menar att det finns tre viktiga områden där Förenta staterna och EU bör stå sida vid sida under 2005. Mellanöstern och behovet av fredliga lösningar liksom den gemensamma säkerheten har redan nämnts. Jag skulle också vilja betona att vi måste uppmärksamma Östeuropa, dvs. Ukraina, Vitryssland och Moldavien, och även vår gemensamma oro för de antidemokratiska strömningarna i Ryssland. Europeiska unionen och Förenta staterna bör samarbeta för att sätta igång demokratiseringsprocessen i länder där så ännu inte har skett, t.ex. i Vitryssland, och stödja de demokratiska krafterna i de länder där övergången till demokrati redan har inletts, t.ex. i Ukraina.

  D'Alema (PSE). – (IT) Herr talman! Vi vill att EU skall vara vän med Förenta staterna. Inga globala problem kan lösas utan samarbete mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Vi menar därför att det är rätt att ta vara på den möjlighet som ges i form av nya signaler från USA:s administration om att blåsa nytt liv i samarbetet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Mot denna bakgrund blir president Bushs besök verkligen en viktig händelse.

Amerikanska beslut har visserligen haft stor betydelse för de senaste årens problem, men splittringen inom EU och vår oförmåga att föra fram vår ståndpunkt har också varit en bidragande faktor. Jag vill därför understryka att George Bush måste mötas av ett EU som står mer enat, som håller fast vid sina principer och som är stolt över sin identitet. Vi måste betona de saker vi har gemensamt med Förenta staterna – frihet, ekonomisk frihet och demokrati – men också de saker som skiljer oss åt, åtminstone när det gäller den aktuella utvecklingen på dessa områden – multilateralism, lagens företräde framför våld och därmed företräde för de internationella institutionerna, som måste reformeras, avskaffande av dödsstraffet samt miljöskydd.

EU måste kunna påverka Förenta staternas beslut, vilket EU kommer att kunna göra om det står enat, om det inte splittras mellan en traditionell, resultatlös antiamerikanism och valet att raskt ta den vinnande koalitionens parti. Eller den villiga koalitionen, snarare, för den är ingen vinnare, vilket katastrofen i Irak visar. EU bör därför vara sig självt, stå enat och hålla fast vid sina principer. Detta är den bästa utgångspunkten för mer fruktbara och konstruktiva transatlantiska förbindelser.

  Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Förbindelserna mellan Förenta staterna och EU befinner sig i ett kritiskt skede. Efter kommunismens fall har Förenta staterna och Nato i stället börjat rikta blickarna mer mot Centralasien, medan EU utformar sin egen strategi för försvarssamarbete. Det finns många frågor där Förenta staterna och EU är oense, men de två parterna måste nu inse detta faktum och börja diskutera dem. Det är viktigt att de framtida transatlantiska förbindelserna bygger på dialog, inte på konfrontation.

Även om terrorattackerna kanske har lett till en starkare känsla av solidaritet mellan européer och amerikaner har de också illustrerat skillnaden i sättet att tänka och handla. Förbindelserna är trots detta unika och bygger inte bara på gemensamma intressen och värderingar utan också på konkurrens. I globala frågor måste EU och Förenta staterna fördjupa sitt samarbete. Samarbetet måste öka kring miljöfrågor, naturkatastrofer och humanitära katastrofer. EU och Förenta staterna bör tillsammans finansiera och bygga upp effektiva system för tidig varning i riskområden.

Slutligen vill jag säga att jag uppskattar att president Bush kommer att besöka Bryssel i samband med att hans andra mandatperiod inleds.

  Buzek (PPE-DE). – (PL) Tack så mycket, herr talman! Polen har goda skäl att sätta särskilt värde både på Förenta staternas närvaro på den europeiska kontinenten och på samarbetet mellan EU och Förenta staterna. Detta beror på vår geopolitiska situation och våra historiska erfarenheter. Samtidigt strävar dock Polen efter att vara en hängiven och mycket trovärdig medlem i Europeiska gemenskapen. Vi känner oss europeiska och vi anser att vår framtid är nära förbunden med Europeiska unionens framtid. Därför har vi en tydlig skyldighet att verka för att uppnå bästa möjliga förbindelser mellan EU och Förenta staterna, eftersom vi är medvetna om det speciella värdet av sådana kontakter. Syftet med dessa förbindelser är säkerhet och stabilitet, både inom och utanför det euroatlantiska området. Ett annat sätt, kanske rentav det viktigaste sättet, att garantera denna säkerhet och stabilitet är att stödja demokratin så snart det uppstår en möjlighet att uppnå sådan demokrati. Detta bottnar i en tro på våra värderingar och övertygelsen att det bästa sättet att garantera stabilitet och säkerhet är att ge makten åt medborgarna.

Vilka krav måste uppfyllas för att demokrati skall kunna uppnås? För det första måste företagen acceptera det stöd de erbjuds. För det andra måste grundorsakerna till hoten mot stabiliteten undanröjas, vare sig de är ekonomiska eller sociala. Slutligen, och detta är viktigt, måste ett omfattande samarbete bedrivas inom ramen för de euroatlantiska förbindelserna. Det finns otaliga exempel som visar hur viktiga dessa tre krav är för att våra mål skall kunna nås. Målen har inte nåtts i Irak eller i Mellanöstern, där man knappast kan tala om framgång, även om situationen i Afghanistan redan har förbättrats något. Vi kan dock glädja oss åt en verklig triumf i Ukraina. Vi hörsammade det ukrainska folkets vilja och undanröjde hotens grundorsaker. Dessutom ägde ett omfattande samarbete rum inom ramen för de euroatlantiska förbindelserna.

Vi får dock inte glömma att långsiktigt stöd och långsiktigt samarbete, särskilt mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, krävs för att säkra framgångarna på lång sikt i Ukraina. Den föreslagna gemensamma utrikespolitiken, som fastställs i det konstitutionella fördraget, kan visa sig bli ett viktigt instrument som gör det möjligt för européerna att agera på lämpligt sätt. Denna politik ger oss hopp om att vårt stöd för ett fritt och demokratiskt Ukraina kommer att få önskad effekt. Tack.

(Applåder)

  Pinior (PSE).  – (PL) Mina damer och herrar! Efter det kalla krigets slut har de transatlantiska förbindelserna genomgått en omvandling och utgör nu en av grundpelarna i en ny världsordning som börjar ta form. Det råder ingen tvekan om att dessa förbindelser inte längre är exceptionella, så som de var under det förra århundradet. De är dock en tillförlitlig och stabil referenspunkt för både Förenta staterna och Europeiska unionen i ett nytt internationellt sammanhang. Trots alla skillnader mellan amerikansk och europeisk politik – skillnader som blev ännu tydligare under president Bushs första mandatperiod – är Europeiska unionen och Förenta staterna fortfarande varandras närmaste partner i såväl politiska och militära frågor som ekonomiska och kulturella frågor.

Europeiska unionen kan inte acceptera att Förenta staterna vidtar unilaterala åtgärder utan att ta hänsyn till hur de internationella förbindelserna ser ut. Förenta staterna bör inte använda sin militära överlägsenhet i syfte att påtvinga resten av världen sin politiska vilja och sätta sig över internationell lagstiftning. Förenta staterna bör inte använda sin överlägsenhet i syfte att dominera den politiska situationen runtom i världen. Den moderna världen behöver inte amerikansk dominans. Däremot behöver den ett intelligent samarbete mellan Europeiska unionen och Förenta staterna i kampen mot terrorismen och dess orsaker och när det gäller åtgärder för att främja demokratin och garantera respekten för mänskliga rättigheter, respekten för internationell lagstiftning och utvecklingen av ett globalt civilt samhälle. Den behöver även gemensamma initiativ för att främja ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna, hållbar utveckling, utrotande av svält och minskad fattigdom på jorden.

Som jag sade nyss har världen på 2000-talet inget behov av amerikansk dominans, men däremot av samarbete mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Samtidigt måste vi också kritiskt granska de antiamerikanska strömningarna i Europeiska unionen i dag, eftersom vi inte får tillåta att en alleuropeisk nationalism riktad mot Förenta staterna utvecklas i Europa. EU behöver inte skaffa sig en fiende på andra sidan Atlanten för att kunna bygga upp en egen politisk identitet. EU har med andra ord inget behov av en sådan ideologi som Hanna Arendt varnade för på 50-talet. Tvärtom. Europeiska unionen måste vidta åtgärder för att informera det moderna Förenta staterna och dess medborgare om de senaste årens framgångar för den europeiska integrationen.

  Evans, Jonathan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Denna debatt har med rätta belyst behovet av att på nytt aktivt bygga upp förbindelserna mellan Förenta staterna och Europa. Detta behov har erkänts av nästan alla grupper i parlamentet. Det erkänns med säkerhet av parlamentets delegation för förbindelserna med Förenta staterna. Detta beror inte endast på att det är den viktigaste globala handelsförbindelsen, med en handelsvolym som uppgår till mer än 1 miljard euro per dag, utan också på att vi har ett gemensamt intresse av att finna lösningar på viktiga problem såsom klimatförändringen, terrorismen, säkerheten och freden i Mellanöstern.

Sedan George Bush omvaldes till president har vi hört många positiva kommentarer från den amerikanska förvaltningen till stöd för bättre förbindelser. Europa fick förra månaden besök av utrikesminister Colin Powell och har i dag haft besök av ministern för inre säkerhet, Tom Ridge, och kommer i morgon att besökas av senatens majoritetsledare Bill Frist. Jag har förstått att Frankrikes president Jacques Chirac kommer att besöka Washington inom de närmaste veckorna. Allt detta är välkommet, men nästan alla besök har genomförts inom ramen för bilaterala förbindelser och inte som besök vid EU:s institutioner. I dag, då parlamentet har uttryckt sitt starka stöd för den nya EU-konstitutionen, är det värt att notera att Förenta staterna fortfarande till stor del ser sina europeiska förbindelser som bilaterala.

Jag har stora förväntningar på att vår nye ambassadör John Bruton skall kunna höja EU:s profil. Jag föreslår att han i framtiden inbjuds att närvara vid detta slag av debatter.

Jag välkomnar också president Bushs avsikt att besöka EU-institutionerna nästa månad, men jag inväntar närmare information om vad de amerikanska myndigheterna betraktar som EU-institutioner. Jag har till exempel inte hört att han har för avsikt att besöka parlamentet.

Jag anser att parlamentet också bär ett visst ansvar här. År 1999 gav vi vårt fulla stöd för inrättandet av en transatlantisk lagstiftningsdialog, som till största delen aldrig har genomförts, varken av oss eller av Förenta staterna. Som Erika Mann redan sagt har vi ställt oss bakom att en gemensam transatlantisk marknad skall inrättas senast 2015, men vi har inte sett många åtgärder vidtas för att förverkliga den. Jag anser att vi behöver en ny målmedvetenhet för att återskapa de transatlantiska förbindelserna. Jag är förvissad om att vi kommer att utveckla de många positiva idéerna och uttalandena från denna debatt till praktiska och effektiva åtgärder, som kommer att vara till ömsesidig nytta för båda sidor.

  Schmit, rådet. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skall fatta mig mycket kort, eftersom jag märker att det finns en mycket bred enighet om behovet av att inte bara stärka våra transatlantiska förbindelser utan också komma till rätta med de meningsskiljaktigheter som har uppkommit på senare tid och knyta starka band tvärs över Atlanten. Idén att fastställa en sorts program, en förteckning över ekonomiska och politiska prioriteringar, tycker jag är lovande även om den behöver vidareutvecklas, särskilt inför president Bushs besök i Bryssel. Tanken att skapa en transatlantisk marknad är inte helt och hållet ny, men den måste analyseras djupare och tänkas igenom på ett moget sätt. Den är viktig på sitt sätt, förutsatt förstås att den passar in i vår föreställning om multilateralism.

Den transatlantiska dialogen måste därför intensifieras på alla nivåer. För även om makten i Förenta staterna ligger i administrationens, dvs. i presidentens händer så finns det också ett viktigt maktcentrum inom kongressen, vilket också är skälet till att jag involverar Europaparlamentet i frågan. Jag menar alltså att det är mycket viktigt att bygga upp mellanparlamentariska förbindelser inom ramen för en förnyad dialog över Atlanten.

Någon påpekade att vi inte haft någonting att säga om Kanada. Jag vill påminna er om att premiärministern och rådsordföranden nämnde Kanada i sitt tal i förmiddags. Vi kan inte bortse från att våra förbindelser med Kanada är oerhört viktiga för den transatlantiska dialogen och vi tillmäter dem därför den betydelse de förtjänar. Faktum är dock att vi i dag i första hand har koncentrerat oss på de transatlantiska förbindelserna med avseende på Förenta staterna, mot bakgrund av det som har hänt och inte minst mot bakgrund av president Bushs besök.

  Potočnik, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag har noga följt diskussionen och förslagen och jag har märkt en mycket positiv anda, som inger mig hopp om att debatten och våra förbindelser med Förenta staterna kan utvecklas ännu mer.

Det är sant att vi har upplevt en turbulent period, men det är också sant att vi nu har kommit igenom den perioden och har visat att de transatlantiska förbindelserna fortfarande är starka och hållbara. Toppmötet mellan EU och Förenta staterna i juni 2004 visade tydligt hur mycket vi har gemensamt och att båda sidor är beredda att inrikta sina ansträngningar på de viktigaste framtida utmaningarna. Detta kan beskrivas som ett samarbete mellan partner med gemensamma intressen och gemensamma värderingar, som tävlar med varandra på ett rättvist sätt.

Jag vill beröra några frågor som redan har tagits upp och som gäller den transatlantiska agendan. Som ni vet baserar sig förbindelserna i dag på den transatlantiska förklaringen från 1990 samt förklaringen om den nya transatlantiska agendan och åtgärdsplanen från 1995. Det är dessa instrument som styr de nya förbindelserna med Förenta staterna. Efter uppmaningar från Europaparlamentet och nu senast från utskottet för utrikesfrågor i dess resolution från april 2004, håller vi på att omvärdera ramen för våra förbindelser. Vi kommer att göra en oberoende undersökning som kommer att slutföras i början av detta år och där man skall utvärdera den nuvarande samarbetsramen. Undersökningen kommer att innehålla en analys av olika alternativ för samarbetet. Konsulten kommer även att titta på ramavtalets fördelar och nackdelar. Något som vi emellertid alltid har ansett vara viktigt är själva innehållet i förbindelserna. Vi anser att det är innehållet som är viktigt och försöker fokusera på det.

När det gäller ekonomiska frågor och ekonomiskt samarbete vill jag betona att kommissionen starkt stöder målet att åstadkomma ett närmare ekonomiskt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Vid det senaste toppmötet mellan EU och Förenta staterna efterlystes en långsiktig strategi som främjar integration och som bygger på idéer från båda sidor av Atlanten. Samrådet med olika aktörer avslutades i december 2004 och vi har nyligen utvärderat resultaten.

Målet är att identifiera och undanröja de verkliga hindren för de ekonomiska samarbetsparterna, och den nya strategin kommer att läggas fram vid nästa toppmöte mellan EU och Förenta staterna år 2005. Det är för tidigt att göra några åtaganden i detta skede, men vi bör absolut fortsätta att förstärka samarbetet inom de områden som belysts, särskilt i Europaparlamentets senaste resolutioner om det transatlantiska partnerskapet. Europaparlamentets synpunkter kommer att välkomnas när vi ser över de ekonomiska förbindelserna med våra partner i Förenta staterna.

Vi står inför många gemensamma hot: den internationella terrorismen, aids, fattigdomen och spridningen av massförstörelsevapen. Vi måste vara konstruktiva i diskussionerna om de frågor där vi har olika åsikter, såsom klimatförändringen, den internationella brottmålsdomstolen och handelskonflikterna. Det står klart att det krävs enighet mellan EU och Förenta staterna för att framsteg skall kunna göras i de globala frågorna. Den nyligen inträffade katastrofen, som berörde oss alla, visar tydligt att det inte finns något annat sätt. Vi måste lägga grunden för ett effektivt multilateralt system som baserar sig på ett vitaliserat FN där Förenta staterna deltar fullt ut.

Slutligen vill jag också betona att förbindelserna med Kanada, som nämndes tidigare, verkligen blomstrar. Det är kanske därför som inte mer har sagts om dem. Det transatlantiska partnerskapet med Kanada har alltid varit en synnerligen viktig förbindelse för oss.

  Mann, Erika (PSE). – (DE) Herr talman! Det finns ett enkelt skäl till detta. Kanada har redan nämnts flera gånger, men jag anser att betänkandet och resolutionen faktiskt i första hand bör handla om EU och Förenta staterna. Om rådsordföranden och kommissionsordföranden vill ha återkommande hänvisningar till Kanada – och sådana hänvisningar är verkligen förnuftiga och nödvändiga – vill jag dock be dem att inte glömma bort Mexiko. Som ordförande för delegationen till den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Mexiko är detta en viktig fråga för mig. Om vi skall diskutera Nafta så bör vi diskutera hela Nafta. Jag vill be er att ha det i åtanke.

  Talmannen. – Fru Mann! Detta var knappast en ordningsfråga i enlighet med arbetsordningen.

Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag.⁽¹⁾

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

(1) Se protokollet.

11. Utvecklingsländernas skulder

  President. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalande om utvecklingsländernas skulder.

  Schmit, rådet. – (FR) Herr talman! Denna debatt om skuldlättnad äger rum vid en lämplig tidpunkt. Diskussioner om skuldlättnad för länder som har drabbats svårt av katastrofen i Indiska oceanen pågår i Paris. Sådana lättnader måste bli omfattande och genomföras snabbt. Jag vill passa på att nämna att Parisklubben sammanträder i dag för att diskutera möjligheten erbjuda betalningsanstånd för de länder som så önskar.

Låt oss dock erkänna att situationen i Irak, som har gett upphov till denna fråga och denna debatt, är speciell och exceptionell. Den skuldlättnad för Republiken Irak som Parisklubben beslutade om i november, en skuldlättnad som jag skulle vilja kalla omfattande, är otvivelaktigt nödvändig för att landets ekonomi skall kunna byggas upp igen men också för att ett självständigt Irak med demokratiska och legitima institutioner skall kunna återuppstå.

Frågan om den skuldlättnad som Irak behöver och som jag nyss nämnde gör sig dock gällande – med samma kraft, vill jag betona – även när det handlar om de minst utvecklade länderna. Det vore obegripligt, för att inte säga absurt, om bara de länder som drabbats av en naturkatastrof eller en konflikt beviljas skuldlättnad. Total fattigdom i sig orsakar verkliga katastrofer varje dag i form av undernäring, ständig analfabetism, hög barnadödlighet, aids och mycket annat. Fattigdomen hindrar utvecklingen och ger näring åt alla slags konflikter som orsakar tusentals och till och med miljontals människors död, vilket medierna ofta bortser från eller tiger om.

Vi inser alltså att skuldlättnad för de allra fattigaste länderna är centralt i kampen mot fattigdom, men också för stödet till en politik som syftar till att utrota fattigdom och stödet för återupptagandet av en utvecklingsprocess som överensstämmer med millennieutvecklingsmålen.

En hög skuldsättning och en skuldbörda som inte längre står i proportion till ett lands ekonomiska kapacitet hindrar alla utvecklingsmöjligheter och leder paradoxalt nog inte till det ekonomiska uppsving man hoppats på utan till djupaste misär för de fattigaste ländernas befolkningar.

Europeiska unionen har inte stått passiv inför detta faktum och kommer heller inte att göra det framöver. Vid Monterreykonferensen gjorde unionen praktiska åtaganden och den eventuella översynen av dessa kommer att diskuteras vid rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) möte i april. Det praktiska resultatet av Europeiska unionens ansträngningar att lätta på utvecklingsländernas skuldbörda var HIPC-initiativet för kraftigt skuldtyngda fattiga länder, som Världsbanken och IMF inledde 1996 och utökade 1999. Detta är en samordnad strategi som syftar till att få ned de fattigaste ländernas skuldbörda till en hållbar nivå, och det omfattar inte bara offentliga, bilaterala och multilaterala skulder utan också handelsrelaterade skulder. Initiativet har potential att hjälpa fyrtiotvå länder, varav trettioåtta i Afrika söder om Sahara. Resultaten hittills är positiva men ändå otillräckliga. Inverkan på de handelsrelaterade skulderna har varit begränsad. Cirka 60 procent av HIPC-initiativets finansiering kom från Europeiska unionen. Flera av fordringsägarna har ännu inte vidtagit några åtgärder för att lätta på skuldbördan.

Förenade kungarikets kommande ordförandeskap för såväl G8 som EU har gjort att skuldlättnad för de minst utvecklade länderna har blivit ett prioriterat mål. Vi vill samarbeta nära med Förenade kungariket och därmed göra det möjligt för Europeiska unionen att utforma en konsekvent och ambitiös strategi på detta område.

Skuldlättnad måste fortsätta att vara ett av de prioriterade målen i EU:s samarbets- och utvecklingspolitik. Denna fråga kan inte hanteras åtskild från övriga politikområden såsom handelspolitiken, däribland antagandet av ett nytt allmänt preferenssystem, tydliga slutsatser från Doharundan som är förmånliga för utvecklingsländerna, ökat utvecklingsbistånd inriktat på att utrota fattigdom, stöd till goda styrelseformer samt lösning och förebyggande av konflikter.

  Potočnik, kommissionen. – (EN) Herr talman! Vi är alla eniga om att den externa skuldsättningen är ett stort hinder för tillväxten och utvecklingen i en rad utvecklingsländer. Vi bör erkänna fördelarna med det initiativ för skuldlättnad som för närvarande tillämpas, dvs. initiativet för de kraftigt skuldtyngda fattiga länderna, även kallat HIPC-initiativet, som inleddes 1996. Detta är det mest omfattande initiativ för skuldlättnad som någonsin har tagits. Det kommer att minska skuldbördan för de kraftigt skuldtyngda fattiga länderna med ungefär två tredjedelar och är ett bevis för viljan att minska fattigdomen.

Kommissionen och medlemsstaterna har sträckt sig längre än HIPC-kraven. De flesta medlemsstaterna har åtagit sig att avskriva 100 procent av de bilaterala skulderna. Kommissionen har gjort detsamma för alla särskilda lån i de minst utvecklade av de länder som är berättigade till skuldlättnad inom ramen för HIPC. Emellertid erkänns det numera allmänt att skuldlättnaden genom HIPC-initiativet inte kommer att garantera en långsiktigt hållbar skuldnivå. Det står klart att mer behöver göras för de fattiga länder som omfattas av HIPC-initiativet. Trycket ökar på att utsträcka skuldlättnaden till övriga utvecklingsländer.

Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) håller på att utveckla en ny ram för en långsiktigt hållbar skuldnivå i låginkomstländerna. Detta bör bidra till att förhindra en ackumulering av nya skulder. Kommissionen följer noggrant debatten för att försäkra sig om insyn i beslutsprocessen. Parisklubben, som består av de kreditgivande länderna, har utvecklat den s.k. Evianstrategin för länder som inte omfattas av HIPC. Strategin utgår från en hållbar skuldnivå och ger Parisklubben möjlighet att anpassa sina åtgärder till den finansiella situationen i det skuldsatta landet och att hantera kriser på ett mer metodiskt, snabbare och mer förutsebart sätt. Dessa nya regler har till exempel tillämpats i fallet Irak.

Kommissionen är inte principiellt emot skuldlättnader till förmån för medelinkomstländerna. Kommissionen stöder Parisklubbens Evianstrategi, som i stället för att definiera standardvillkoren tar hänsyn till varje enskilt lands finansiella situation, vilket man har gjort i fallet Irak. Irak står inte i skuld till kommissionen, men som ett tecken på sin solidaritet med det irakiska folket utlovade gemenskapen vid Madridkonferensen ett bidrag på 200 miljoner euro till fonden för Iraks återuppbyggnad. Emellertid vill kommissionen inte att det bistånd som ges till Irak i form av skuldlättnad eller på annat sätt skall ges på bekostnad av de fattigaste länderna.

På senare tid har både Förenade kungariket och Förenta staterna föreslagit att de multilaterala skulderna för låginkomstländerna skall avskrivas till 100 procent, men man har föreslagit olika metoder för finansieringen av detta. Förslaget om en fullständig avskrivning kan förefalla lockande men medför risker för biståndsfördelningen.

Av kommissionens undersökning av finansieringen framgår att HIPC-initiativet redan har snedvridit fördelningen av stöd, eftersom nivån på skuldlättnaden inte har något samband med fattigdomsindikatorerna. En annan mycket viktig sak är att den inte heller speglar resultaten av fattigdomsbekämpningen. De länder som har störst nytta av initiativet är inte alls de som uppvisat bäst resultat eller tillhör de fattigaste i gruppen.

Några exempel får belysa vad jag menar. Det land som vinner mest per capita på skuldlättnaden inom ramen för HIPC är Guyana, som får 769 US-dollar per capita. Guyana ligger på 92:a plats i indexet över mänsklig utveckling. Niger däremot, som återfinns på 174:e plats i indexet, får endast 48 US-dollar per capita i skuldlättnad.

En fullständig avskrivning av skulderna för alla afrikanska länder skulle leda till avsevärda orättvisor genom en snedvridning av biståndet till dem i förhållande till deras relativa fattigdomsnivåer. Eritrea, som är ett av de fattigaste länderna i Afrika, skulle få endast 56 US-dollar per capita, medan Seychellerna, som är ett av kontinentens rikaste länder, skulle få 2 572 US-dollar per capita, vilket är en enorm skillnad.

Ytterligare skuldlättnader kan leda till ytterligare snedvridningar i biståndsfördelningen. I en värld med begränsade resurser bör skuldlättnader för medelinkomstländerna inte leda till minskat bistånd för de mest behövande.

Skuldlättnad är alltså en dålig mekanism för biståndsfördelning men kan vara ett bra sätt att leverera bistånd, eftersom det är en snabb metod för utbetalning som medför begränsade transaktionskostnader och garanterar ett förutsebart flöde av medel direkt till budgeten.

Skuldlättnad kan också användas för att skydda utsatta låginkomstländer från effekterna av externa kriser. I sådana fall kan någon form av tillfällig skuldlättnad bidra till att lindra de externa krisernas negativa effekter på de mottagande ländernas strategier för fattigdomsminskning. Detta är också fallet med det betalningsanstånd som ordförandeskapet som vi hörde har diskuterat i Paris i dag med avseende på de länder som har drabbats av flodvågen.

Sammanfattningsvis är skuldlättnad inte en patentlösning som skapar nya resurser av sig själv, och inte heller omvandlas skuldlättnad automatiskt till tjänster för fattiga människor eller ekonomisk tillväxt. Emellertid kan det vara ett effektivt sätt att leverera stödet och ett bra sätt att tillhandahålla snabbt bistånd efter kriser. Om vi skall kunna bekämpa fattigdomen och uppnå millennieutvecklingsmålen är den verkliga utmaningen att garantera en tillräcklig nivå på biståndsfinansieringen. Vi måste enas om nya och tillräckligt ambitiösa mål för det offentliga utvecklingsbiståndet senast 2009 om vi skall ha verkliga utsikter att uppnå millennieutvecklingsmålen. Skuldlättnad kan vara ett användbart verktyg i detta arbete men kan under inga omständigheter utgöra det enda svaret.

  Martens (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Skuldbördan är ett stort problem som nu åter röner extra uppmärksamhet som ett möjligt sätt att bidra till återuppbyggnaden efter flodvågskatastrofen. Jag välkomnar att skuldbördan hamnat högt upp på dagordningen. Skuldlättnad är ett av millennieutvecklingsmålen. Räntekostnaderna är ofta en tung post i utvecklingsländernas budget och hämmar i vissa fall utvecklingen ytterligare.

Även om vi måste utreda vad som kan göras åt detta är frågan komplex till sin natur och tillåter inga impulshandlingar. Jag kan föreställa mig att de länder som drabbades av flodvågen kommer att beviljas uppskov med betalningen av räntor och amorteringar, men i allmänhet bör skuldlättnad inte kopplas till enskilda tragiska händelser.

Det är skillnad mellan att skriva av skulder och att ge skuldlättnad. Vår grupp är inte för någon allmän avskrivning av samtliga skulder, vilket vissa ledamöter förespråkar. Vi är för skuldlättnad, men bara när så är nödvändigt, bara för de allra fattigaste länderna och bara på vissa villkor. Vi i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har bidragit till en lösning genom följande klargörande, som kommissionären också nämnde: skuldlättnad är ingen patentlösning mot fattigdom.

Vi måste inse att det belopp som eventuellt skall skrivas av kommer att dras av från de belopp som finns tillgängliga för utvecklingssamarbete. Skuldlättnad i sig kan inte ge ett land nya inkomstkällor, bygga upp skolor och sjukhus eller minska fattigdomen i landet. Enbart skuldlättnad genererar ingen fortsatt utveckling och samtidigt kommer tillgängliga medel för utveckling att bli väsentligt mindre efter skuldavskrivningen. När det gäller ett lands utveckling vilar en betydande del av ansvaret på landet självt. Skuldlättnad blir begriplig endast i kombination med goda styrelseformer, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och investeringar i landets egen befolkning – med andra ord om pengarna faktiskt kommer de fattigaste till godo. Skuldlättnad kan därför inte vara ett mål i sig, utan meningsfullt blir det först om det faktiskt är ett incitament för utveckling. Då kan vi vara generösa, men precis som med alla former av utvecklingsbistånd kan denna generositet inte vara villkorslös.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  Carlotti (PSE), på gruppens vägnar. – (FR) Europeiska unionen och det internationella samfundet förbereder sig för att skriva av en del av Iraks skulder och för närvarande även skulderna för de länder som drabbats av flodvågen. Även om jag välkomnar detta är det en förhastad reaktion i ett pressat läge. Det är skuldproblemet på södra halvklotet som helhet som måste hanteras med denna slags brådska och skyndsamhet, för denna oroande verklighet som vi upplever brådskar verkligen.

Summan av de skuldbelopp som återbetalas av södra halvklotet under ett år överstiger med råge det totala årliga offentliga utvecklingsbiståndet. Det är södra halvklotet som finansierar det norra. På tjugo år kommer länderna i söder redan att ha betalat tillbaka sex euro för varje lånad euro och de kommer att behöva punga ut med ytterligare fyra euro. För att framsteg skall kunna ske på södra halvklotet måste dessa skulder minskas, men de praktiska åtgärder som genomförs i dag går långsamt. Jag välkomnar Förenade kungarikets initiativ, nämligen att landet tänker skriva av sin andel av de allra fattigaste ländernas skuld till Världsbanken, och jag väntar otåligt på att samtliga OECD-länder skall göra detsamma. Om alla dessa länder skulle följa Förenade kungarikets exempel skulle ytterligare 45 miljoner barn kunna gå i skolan och 140 miljoner människor skulle få tillgång till rent dricksvatten – givetvis under förutsättning att det avskrivna skuldbeloppet fogas till det nuvarande utvecklingsbiståndet och att norra halvklotet slutar att ta tillbaka med ena handen vad man har gett med den andra.

I nuläget är det absolut nödvändigt att hitta en övergripande, rättvis och hållbar lösning på skuldproblemet, och socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är övertygad om att det är Europeiska unionen och dess medlemsstater som kan ta initiativet till en sådan lösning. Detta kan de göra genom att skriva av de allra fattigaste ländernas samtliga skulder, genom att vidta åtgärder för att underlätta tröskelländernas ställning och genom att sluta kräva strukturanpassningar för beviljande av lån. Som redan nämnts måste vi givetvis dessutom göra detta till en del i en allsidig biståndspolitik och snarast försöka hitta nya finansieringskällor.

  Hall (ALDE) , på gruppens vägnar. – (EN) Fru talman! Jag är glad att vi för denna debatt om skuldlättnad i dag. Samtidigt som vi ägnar nödvändig och lämplig uppmärksamhet åt lättnader för de länder som har drabbats av flodvågen, är det viktigt att vi fortsätter att fokusera på den bredare och mer långsiktiga frågan om fattigdomsminskning och på millennieutvecklingsmålen.

Skuldlättnad är nyckeln till millennieutvecklingsmålen. För att bedöma om en skuld var hållbar ställde man tidigare skuldbetalningarna mot exportinkomsterna, men den verkligt avgörande frågan är hur stor del av den nationella budgeten som används för återbetalning av skulder. I många afrikanska länder används fortfarande mer budgetmedel till skuldbetalning än till hälso- och sjukvård. I Ghana till exempel går 11 procent av de statliga utgifterna till att återbetala skulder, medan endast 9 procent går till hälso- och sjukvård.

Om vi vill att användningen av skuldlättnader skall bidra till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen, måste vi erkänna att en skuld är ohållbar om den hindrar ett land från att finansiera sina program för fattigdomsminskning. Detta innebär att internationella pengar för att finansiera skuldlättnader måste ges som ett komplement till, och inte i stället för, bistånd. Jag är mycket bekymrad över att Förenta staterna planerar att minska biståndsbudgeten för att finansiera skuldavskrivningar. I själva verket måste skuldavskrivningen gå hand i hand med en ökning av biståndet, och ALDE:s resolution innehåller ett förnyat löfte att medlemsstaterna skall ge 0,7 procent av sin BNP som utvecklingsbistånd till utomeuropeiska länder.

Detta innebär också att skuldminskningar kan bidra till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen endast om styrelseskicket är gott. Inget kommer att uppnås om de pengar som sparas genom skuldlättnad spenderas av en korrupt diktator på dyra palats eller, ännu värre, på attackhelikoptrar för att terrorisera en grupp av befolkningen.

Utvecklingsländernas regeringar har ett ansvar att investera i sitt eget folk, men inom EU-institutionerna har vi ett ansvar att se till att det finns flexibla mekanismer för skuldlättnad.

  Schmidt, Frithjof (Verts/ALE), på gruppens vägnar. – (DE) Fru talman! Världen befinner sig i en omfattande och långdragen skuldkris, som fortsätter att vara ett av de viktigaste hindren för att länderna på södra halvklotet, eller åtminstone många av dessa länder, skall kunna nå en oberoende och dynamisk ekonomisk tillväxt. Detta illustreras med all tydlighet av två siffror. För det första tvingas en stor del av de fattigaste länderna att använda över 40 procent av sin BNP till att betala av på sina skulder. Under sådana omständigheter blir en oberoende ekonomisk tillväxt näst intill omöjlig och vi behöver därför ett övergripande initiativ för skuldlättnad.

För det andra betalas i genomsnitt närmare 1,50 euro tillbaka till länderna i norr i form av räntebetalningar för varje euro som vi nu beviljar länderna i söder i utvecklingsbistånd. Detta är ytterligare ett skäl till att vi behöver ett övergripande initiativ för skuldlättnad. Med tanke på att Indonesien, som den här debatten handlar om, skulle behöva betala tillbaka 4 miljarder euro i år står det med all önskvärd tydlighet klart att detta direkt skulle upphäva effekten av allt utvecklings- eller katastrofbistånd.

Jag blev därför glad att höra rådsordföranden säga i dag att han är för en fullständig skuldavskrivning för Indonesien. Vi behöver en internationell konferens om skuldlättnad, men Parisklubben, som inte är någonting annat än ett möte mellan fordringsägare, klarar inte av att anordna en sådan. Vi behöver en internationell konferens med deltagare från både långivarländer och låntagarländer och från de drabbade civila samhällena, vilka skulle fungera som tillsynsorgan. Alla dessa deltagare skall ha samma rättigheter. Såväl Europeiska unionen som parlamentet bör uttala sitt stöd för en sådan konferens.

  Markov (GUE/NGL), på gruppens vägnar. – (DE) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Ingen kan med gott samvete be utvecklingsländerna att fortsätta att betala sina skulder, eftersom de redan har betalat tillbaka dessa skulder sju gånger om, och ändå är deras skulder fyra gånger högre än de var från början. Herr Potočnik! Jag skulle därför vilja säga emot er på en punkt. Ni citerade absoluta per capita-siffror, men sådana siffror än inte den avgörande faktorn. Varje invånare i Brandenburg där jag bor är skuldsatt till ett belopp av inte mindre än 16 000 euro, men vår nationella ekonomi har en sådan struktur att vi kan hantera det. Utvecklingsländernas nationella ekonomier kan dock inte hantera en sådan skuld. Enligt min mening är huvudfrågan därför inte om vi skall bevilja uppskov med amorteringen, nedskrivning av skulden, betalningsanstånd eller liknande, utan om att lånen bör avskrivas, eftersom dessa länder behöver de pengar de för närvarande nästan helt lägger på räntor – utan att ens amortera – till att ta itu med sina ekonomiska, sociala och miljömässiga problem. Vi borde hjälpa dem att hjälpa sig själva.

Den som tror att detta skulle invalidisera de rika industrialiserade länderna bör betänka att Irakkriget kostade USA 150 miljoner US-dollar per dag. President Bush har bett kongressen om ytterligare 80 miljarder US-dollar, medan Pakistans skulder uppgår till blygsamma 11 miljarder US-dollar. Om vi jämför dessa siffror är det uppenbart att skulden skulle kunna avskrivas helt, och detta måste vara vårt mål.

Vidare sägs det ofta – och jag har hört det sägas här i kammaren i dag igen – att skulden uppvägs av bistånd. Jag beklagar, men om den politiska viljan finns och om vi uppriktigt vill hjälpa dessa länder, då måste de fattigaste ländernas skuld avskrivas helt. Dessutom måste de rika länderna till sist leva upp till sitt frivilliga åtagande att avsätta 0,7 procent av sin BNP till bistånd. Ett sådant föredömligt agerande behövs verkligen för dessa länder och för Europeiska unionen.

  Kristovskis (UEN), på gruppens vägnar. – (LV) Mina damer och herrar! Europeiska unionen har åtagit sig att uppnå millennieutvecklingsmålen senast 2015, vilket är ett både ambitiöst och väsentligt åtagande. Utvecklingsländernas utlandsskulder är ett oöverstigligt problem som gör det omöjligt att minska den andel av befolkningen som lever i yttersta fattigdom. Med insikt om detta har Europeiska unionen redan öronmärkt en miljon US-dollar till skuldlättnad.

HIPC-initiativet omfattade 42 av världens fattigaste länder. Det skuldbelopp som skall skrivas av för 26 av dessa länder kommer att vara 50 procent eller 25 miljarder US-dollar. Andra ekonomiska instrument kommer också att användas.

Dessa och andra åtgärder är dock fortfarande inte tillräckliga för att minska de fattigaste ländernas utlandsskulder. Därför måste nya möjligheter och fokuserade åtgärder eftersträvas. Ett bredare spektrum av länder bör ges möjlighet att kvalificera sig för skuldavskrivningar, på liknande sätt som Irak. Organisationen Debt Relief International bör närmare involveras, och en verklig möjlighet att undkomma ekonomisk stagnation måste ges, för att vi målmedvetet skall kunna närma oss millenniemålen.

  Battilocchio (NI). – (IT) Fru talman! På det nya italienska socialistpartiets vägnar skulle jag vilja uttrycka min stora tillfredsställelse över och uppskattning av Europeiska unionen, medlemsstaternas regeringar, de internationella organen, hjälporganisationerna och varje enskild medborgare i Europeiska unionen för den enorma solidaritet de har visat under de senaste veckorna.

Jag välkomnar det beslut som medlemmarna av Parisklubben fattade för två timmar sedan att bevilja tre av de länder som drabbats av flodvågskatastrofen anstånd med skuldåterbetalningen. Detta kommer efter överenskommelsen i november 2004 om att avskriva 80 procent av Iraks utlandsskuld, som ett handgripligt bevis på stöd till återuppbyggnaden av det landet. Den granskning av uppföljningsåtgärderna för de drabbade länderna – exempelvis handelsstöd och bilaterala partnerskap – som gjordes vid det extra sammanträder i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) förra veckan gav ett positivt resultat.

Det är dock min största förhoppning att inte bara i krigstid eller vid naturkatastrofer, utan som ett ständigt inslag få se ett liknande engagemang för de länder där konflikter, epidemier och svält tyvärr är en daglig företeelse. Enligt Förenta nationerna finns det minst 14 bortglömda kriser, varav de flesta drabbat afrikanska länder, och för dem har Förenta nationerna begärt 1,7 miljarder US-dollar i stöd.

För dessa och andra utvecklingsländer måste vi sträva efter att till fullo uppnå millenniemålen, vilket vi fortfarande långt ifrån gör, och att om möjligt nedskriva eller avskriva deras skulder. Detta är ett riktigt, nödvändigt och angeläget åtagande.

  Scheele (PSE). – (DE) Fru talman! Jag skulle vilja ansluta mig till föregående talares tack till rådsordföranden Nicolas Schmit som satte vårt engagemang för ett nytt initiativ för skuldlättnader i ett bredare sammanhang redan från första början. Jag är dock en smula besviken över kommissionens ställningstaganden, som inte alls gick tillräckligt långt.

Jag håller med Nicolas Schmit om att vi inte enbart bör beakta de länder som drabbats av den fruktansvärda naturkatastrofen när vi talar om utlandsskuldernas konsekvenser. Naturkatastrofer är inte det enda som drabbar olika länder. Drabbar gör också de förödande effekterna av fattigdom, som är i tilltagande över hela världen. Dessutom är det belopp som många länder lägger på skuldbetalning många gånger större än de sociala utgifterna, och vi befinner oss mycket långt från att uppfylla de millenniemål som alla FN:s medlemsstater kommit överens om.

För närvarande är vi alla mycket stolta över vår exempellösa vilja att skänka gåvor och ge assistans. Jag anser att vi har rätt att vara stolta, men det finns en synpunkt som jag skulle vilja framföra till kommissionen, och det är att vi inte får ge lite med den ena handen för att ta tillbaka mycket med den andra. De relevanta siffrorna har redan nämnts och vi måste också fråga oss själva om det är moraliskt försvarbart och förenligt med god förvaltning att de fattiga länderna har betalat tillbaka de skulder de ådrog sig under 1980-talet sju gånger om. I parlamentets resolution sägs också tämligen klart att HIPC-initiativet, som Janez Potočnik har beskrivit som det mest omfattande initiativet för skuldlättnad någonsin, endast är ett litet steg, och givetvis långtifrån tillräckligt.

Jag skulle vilja veta exakt vilka mål rådets ordförandeskap har inom detta område, både för sig självt och i samarbete med andra internationella parter, eftersom jag av era kommentarer fick intrycket att den drivande kraften i denna fråga kommer att vara rådet, inte kommissionen.

  Cornillet (ALDE). – (FR) Fru talman! Jag anser att vi måste akta oss för att tro att nedskrivning eller avskrivning av skulder är ett mål i sig. Det är ett av flera medel som står till vårt förfogande för att bistå utveckling och som går hand i hand med förmånliga lån, fria fonder och det allmänna preferenssystemet som vi håller på att införa i Europa.

Eftersom nedskrivningen av skulder inte är ett mål i sig utan ett medel, måste vi enligt min mening i anständighetens namn komma ihåg att det är ett medel som ställs till förfogande genom insatser från skattebetalarna i våra länder och att det därför måste göras beroende av att resultat uppnås. Våra partner, och i synnerhet våra afrikanska partnerländer i Nepad, har också helt säkert förstått att det krävs insatser också av dem, i synnerhet i fråga om god förvaltning och respekt för våra gemensamma värden, för att deras länder skall börja utvecklas. Här bör vi i ärlighetens namn erkänna att de bästa eleverna måste belönas.

Om vi är överens om att skuldnedskrivning är en åtgärd i sig, måste uppmärksamhet också ägnas åt tillkommande skulder, eftersom givetvis inget land kan fortsätta sin utveckling utan att ådra sig skulder. Vi måste därför ha en framåtsyftande vision och inte bara stilla våra samveten genom att säga: skulden är nedskriven eller avskriven, låt dem nu fortsätta själva.

  Aubert (Verts/ALE). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! För oss är avskrivning av de fattigaste ländernas skulder verkligen absolut nödvändigt om vi på allvar vill ta itu med ojämlikheterna mellan nord och syd och med felutveckling i lika hög grad som underutveckling.

Detta måste hur som helst gå hand i hand med en mer kraftfull bekämpning av korruption, skatteparadis och globaliserad ekonomisk brottslighet. Inte heller får det innebära att vi frikänner alla dem, inklusive statsledare, som skamlöst har skott sig utan att ta hänsyn till sitt eget folk eller sund budgetförvaltning ens på den mest elementära nivån.

Skuldavskrivning borde också vara ett första steg mot att reformera vår biståndspolitik i grunden. En reviderad politik för nord-syd-samarbetet måste därför bygga på mer ambitiösa mål, i synnerhet i frågor som gäller energi, vatten, hälsa och utbildning, och den måste bekräfta och klargöra begreppet globala kollektiva nyttigheter.

Vi behöver snarast ett mycket starkt åtagande från EU i detta sammanhang, åtföljt av tydliga mål och uppbackat av mycket större resurser – en plan som till omfattningen motsvarar Marshallplanen efter kriget, men med en avgjort europeisk beteckning och struktur.

  Fava (PSE). – (IT) Fru talman, herr kommissionär! Jag vänder mig först till rådet, eftersom vi just har hört att Parisklubben för några timmar sedan beslöt att frysa skulden för vissa länder som drabbats av flodvågskatastrofen. Vi anser att detta är ett kortsiktigt beslut, eftersom dessa länder enligt vår mening inte behöver betalningsanstånd, utan avskrivning av sina skulder, så som praktiskt taget alla biståndsorganisationer har föreslagit – Oxfam, ActionAid osv. Herr minister! Ni vet mer om detta än jag gör.

I detta avseende är jag överens med kommissionären: ett annat slags handelspolitik behövs. Thailand bad oss att sänka kostnaden för att få tillgång till internationella marknader, men västvärlden är omedgörlig på den punkten: protektionistiska hinder får inte röras.

Den sista punkten på dagordningen: det är inte bara Iraks skulder och de skulder som innehas av de länder som drabbats av flodvågen som snarast behöver avskrivas. Det vore illa om det budskap som skickas ut till den internationella gemenskapen är att ett land måste drabbas av krig eller naturkatastrofer med 200 000 döda för att ha rätt till solidaritet från väst.

  Mulder (ALDE). – (NL) Fru talman! Det finns inget att invända mot avskrivning av skulder, i synnerhet inte om det gäller länder i fruktansvärd nöd, så som för närvarande är fallet i Sydostasien. Precis som flera talare har sagt bör vi dock inte generalisera. En del länder är bra styrda, andra dåligt, och vi kan inte lova samtliga att vi skall skriva av deras skulder och lösa deras problem över en natt. Rent konkret är det till exempel oacceptabelt att Zimbabwe skall behandlas på samma sätt som Uganda. Varje aspekt, varje land måste övervägas enligt vad som i politisk mening är den bästa lösningen, och skuldavskrivning är ett av sätten att bidra till respektive lands utveckling.

Resolutionen är oerhört vag. Vilka är till exempel de praktiska konsekvenserna för Europeiska unionens budget? Jag har för mig att det endast är Europeiska investeringsbanken som beviljar lån och att Europeiska unionens budget utgör säkerhet för lånen. Vad händer om vi avskriver lånen? Hur mycket kommer det att kosta? Kommissionen skulle kanske kunna utveckla detta närmare.

  Schmit, rådet. – (FR) Fru talman! Rådet kan instämma i mycket av vad som har sagts. Vi har alla förstått det allvarliga och exceptionella i de förhållanden som en rad länder konfronteras med, i synnerhet de som drabbats av naturkatastrofen. När det gäller Irak tror jag inte att någon ifrågasätter nödvändigheten av att hjälpa till med återuppbyggnaden av landet. Men sedan är frågan vad som skall göras för alla andra utvecklingsländer.

Först och främst kan vi inte gå till väga på samma sätt för alla, och här instämmer jag till stor del med vad kommissionären sade. Alla utvecklingsländer är inte lika. Det finns mycket olikartade förhållanden. Jag anser därför att vi först och främst måste koncentrera oss på de fattigaste och minst utvecklade länderna och fråga vad vi kan göra speciellt för dem.

För det första kan vi lätta deras skuldbörda, eller till och med avskriva lånen. Jag anser att detta är ett initiativ som måste stödjas och främjas. Inom vilka ramverk skall vi handla? Vi har den diskussion som kommer att föras inom ramen för kommande Europeiska råd. Jag nämnde särskilt Europeiska rådets aprilmöte som kommer att koncentreras på att analysera och om så behövs revidera Europeiska unionens åtaganden att uppnå millenniemålen. Vi har Europeiska unionens stöd till de initiativ som tas inom G8, i synnerhet av G8-ordförandeskapet vid det kommande toppmötet i Förenade kungariket. Europeiska unionen måste därför främja denna plan om skuldlättnad eller till och med skuldavskrivning, men inte på ett urskillningslöst sätt eftersom unionens handlande då skulle förlora trovärdighet.

För det andra är avskrivning eller nedskrivning av skulder meningsfullt endast om de rika länderna ökar sitt utvecklingsbistånd. Europeiska unionen har gjort åtaganden i detta avseende och dessa skall genomföras.

För det tredje och sista måste skulden – hur stor den än må vara – sättas in i det bredare politiska sammanhanget när det gäller utvecklingssamarbete. Det är ingen mening med att avskriva skulderna om våra gränser samtidigt är stängda för viss import från utvecklingsländerna. Det är ingen mening med att avskriva skulderna om vi sedan subventionerar vissa produkter i våra egna länder och därmed hindrar utvecklingen av samma produkter i utvecklingsländerna.

Sammanfattningsvis anser jag att avskrivning är en viktig faktor, men inte den enda, i en utvecklingsstrategi eller ett verkligt partnerskap för utveckling, som Europeiska unionen måste ta itu med.

  Potočnik, kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen har noga följt denna debatt om den viktiga frågan om skuldlättnad. Ett antal viktiga och användbara förslag och synpunkter har framförts i dag. Jag vill svara på följande sätt.

För det första är det viktigt att betona att fattigdomen inte endast är en fråga om skuldlättnad. Den verkliga frågan gäller lämpliga nivåer på biståndsfinansieringen. För det andra är det viktigt att skilja mellan olika länder, särskilt mellan de minst utvecklade länderna och övriga utvecklingsländer.

För det tredje presenterades per capita-siffrorna över skuldlättnad inte i syfte att skära ned på biståndet, utan snarare tvärtom: för att användas som ett kriterium för att lindra skuldbördan för de länder som verkligen behöver det mest.

För det fjärde kommer FN och kommissionen att samordna sina ansträngningar med andra internationella organisationer när det gäller HIPC och andra initiativ.

För det femte erkänner man i en ny hållbarhetsram från Världsbanken och IMF att de befintliga ansträngningarna för skuldlättnad är otillräckliga. Inom den nya ramen kommer man för det första att fastställa vägledande, landsspecifika trösklar för skuldbördan, för det andra att beakta externa kriser och för det tredje att garantera större öppenhet och en bättre dialog vid bedömningen av hållbarheten. Detta är vad den nya ramen för hållbarhet handlar om.

Slutligen bör lättnaderna för Irak inte ges på bekostnad av de fattigaste länderna, och det vore lämpligt med anstånd med skuldbetalningen för de länder som har drabbats av flodvågskatastrofen.

Kommissionen kommer noggrant att följa frågan om utvecklingsländernas externa skulder, särskilt när det gäller de minst utvecklade länderna. Mycket återstår också att göra i fråga om skuldlättnad för de länder i Sydostasien som har drabbats av jordbävningen och flodvågen. Kommissionen kommer att föra en fortgående dialog med Europaparlamentet inom alla de nämnda åtgärdsområdena.

Vi är alla eniga om att den externa skuldsättningen är ett stort hinder för tillväxten och utvecklingen i vissa utvecklingsländer. Skuldlättnader kan absolut vara ett användbart verktyg i detta sammanhang, men de kan under inga omständigheter utgöra det enda svaret. Att biståndet, den socioekonomiska politiken, handelspolitiken osv. garanterar en långsiktig hållbarhet i dessa länder är av avgörande betydelse. Detta är vad de önskar och vad de är värda.

  Talmannen. – Debatten är avslutad. Jag har mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.⁽¹⁾

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

(1) Se protokollet.

12. Parlamentets sammansättning: se protokollet

13. Frågestund (rådet)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till rådet (B6-0001/2005).

  Talmannen. –

Fråga nr 1 från Josu Ortuondo Larrea (H-0498/04):

Angående: Omkomna invandrare vid Fuerteventuras kust (Kanarieöarna)

Den 28 november inträffade en tragisk olycka vid Fuerteventuras kust i Spanien då en flyktingbåt förliste. Två afrikanska invandrare påträffades döda och de övriga fjorton passagerarna har inte kunnat återfinnas. Ännu en tragedi har utspelats vid den europeiska kusten. Människor som flyr från en svår livssituation under beskydd av illegala nätverk för att börja ett nytt liv och arbeta på den europeiska kontinenten har omkommit.

Är rådet medvetet om att vi står inför ett allvarligt humanitärt problem som varken det europeiska samhället eller allra minst unionens institutioner kan förbli likgiltiga inför och som kräver en snabb lösning? Vilka politiska och humanitära åtgärder kommer rådet att vidta för att undvika dessa tragiska dödsfall som vi inte kan fortsätta att ignorera?

  Schmit, rådet. – (FR) Den ärade ledamoten kommer säkert ihåg att rådet redan vid flera tillfällen har uttryckt sina känslor inför de mänskliga tragedier som en rad försök till olaglig invandring till Europeiska unionen har slutat i.

Haagprogrammet, som antogs av Europeiska rådet den 4–5 november 2004, tar också upp detta problem och efterlyser ett ökat samarbete mellan medlemsstaterna. I detta sammanhang skulle rådet vilja hänvisa till Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid de yttre gränserna. Den 26 oktober 2004 antog rådet en förordning om inrättande av denna byrå, som kommer att inleda sin verksamhet den 1 maj 2005. Byrån kommer att underlätta tillämpningen av både befintliga och framtida gemenskapsbestämmelser om förvaltningen av de yttre gränserna, samtidigt som den skall verka för att medlemsstaterna samordnar sina åtgärder vid genomförandet av bestämmelserna.

År 2002 antog rådet också en övergripande plan för bekämpning av den olagliga invandringen och människosmugglingen i Europeiska unionen, samt en plan för integrerad förvaltning av EU-medlemsstaternas yttre gränser. Genomförandet av dessa planer är en prioriterad fråga för rådet och medlemsstaterna. De sistnämnda har ökat sitt operativa samarbete genom en rad gemensamma åtgärder och försöksprojekt. En viktig roll tilldelades den gemensamma enheten för gränsövervakningspersonal, som samordnar genomförandet av de åtgärder som föreskrivs i planerna. Inom ramen för denna gemensamma enhet har två center inrättats för att samordna de gemensamma åtgärder som skall vidtas till sjöss och i hamnarna. Dessa är det västra och det östra centrumet för sjögränser i Spanien respektive Grekland. Dessa två centrum har vidtagit åtgärder i syfte att bekämpa olaglig invandring sjövägen.

Rådet vill också rikta den ärade ledamotens uppmärksamhet mot det åtgärdsprogram som antogs den 27 november 2003 i syfte att bekämpa den olagliga invandringen sjövägen till Europeiska unionens medlemsstater. Programmet består av en rad åtgärder som utformats för att utveckla samordnad och effektiv förvaltning av sjögränserna snarast möjligt.

Rådet framhöll också hur viktigt det var att stärka de internationella förbindelserna med tredjeländer som är ursprungsländer eller transitländer för strömmen av olagliga invandrare. Jag skulle också vilja uppmärksamma er på att det informella mötet i rådet (rättsliga och inrikes frågor) huvudsakligen kommer att handla om dessa frågor.

Den 2 december 2004 antog rådet slutsatser om framstegen i genomförandet av åtgärdsprogrammet för att bekämpa olaglig invandring över sjögränserna till EU:s medlemsstater. Även om rådet noterade att framsteg gjorts i genomförandet av programmet, drog det ändå slutsatsen att fortsatta framsteg krävs i form av operativa åtgärder och lagstiftningsåtgärder.

Vidare bekräftade rådet att det är nödvändigt att stärka samarbetet med tredjeland genom att utnyttja den erfarenhet som de olika medlemsstaterna har vunnit. Rådet föreslog att samarbetet skall täcka alla aspekter av olaglig invandring, till exempel återvändande och återtagande, bekämpning av människosmuggling och de nätverk som är kopplade till sådan smuggling, alla former av olaglig invandring, gränsförvaltning och stärkt kapacitet inom invandringskontrollen.

  Ortuondo Larrea (ALDE). – (ES) Jag skulle vilja börja med att tacka rådsordföranden Nicolas Schmit för det utförliga svar han gav oss, och också för hans lyhördhet, eftersom han som företräder ett land utan kuster ändå har gett oss en hel del information om Europeiska unionens sjögränser.

Här skulle jag vilja betona att Europa har en enorm sjögräns och att hundratals och tusentals människor varje år dör en tragisk död på de hav som gränsar till Europa. Vi i Europaparlamentet har ofta efterlyst inrättandet av en europeisk kustbevakningstjänst, som förutom att bistå de människor vars utsatta situation tvingar dem att försöka ta sig in i Europa genom att mödosamt korsa haven, också skulle kunna hjälpa till att kontrollera den havsförorening som drabbar våra kuster.

Har rådet tagit upp den frågan? Hur ser rådet på frågan om en kustbevakningstjänst för Europeiska unionen?

  Schmit, rådet. – (FR) Jag noterar det förslag som den ärade ledamoten framförde. Jag anser att vi måste sträva efter det kanske något mer avlägsna målet att inrätta en kustbevakningstjänst för Europeiska unionen. Det var också mycket riktigt med den avsikten som gränskontrollbyrån inrättades. Jag skulle dock också vilja rikta uppmärksamheten mot att problemet kvarstår trots en effektiv kustbevakning. Jag anser att det är nödvändigt att ta ett bredare grepp, i synnerhet genom en fruktbar dialog och ett nära samarbete med tredjeland, samt bättre och effektivare kontroll i transit- och ursprungsländerna. Som mycket riktigt påpekades i samband med utvecklingsbistånd och skuldlättnad måste vi framför allt försöka angripa orsakerna till de desperata handlingar som ni har hänvisat till.

  Muscat (PSE). – (MT) Jag kommer från Malta – ett land nära havet i utkanten av Europeiska unionen – och jag inser att det ni säger är ett steg i rätt riktning på medellång och lång sikt, men vi måste dock inse att vi står inför en kris. Från och med april månad kommer man i mitt land att ständigt få se människor som tar sig över havet, dag efter dag. Och många länder, däribland många länder vid gränsen, saknar tillräckliga resurser att välkomna dessa människor på ett anständigt sätt, än mindre att sända hem dem eller liknande. Detta är ett problem för Europeiska unionen, inte ett problem för länderna vid gränsen. Jag skulle vilja att rådet talar om för oss vad det rent konkret gör för att anslå medel så att vårt land och andra länder vid gränsen kan hantera problemet på ett anständigt sätt.

  Schmit, rådet. – (FR) Jag förstår fullständigt den speciella situationen i ett land som Malta, som konfronteras med allvarliga problem med olaglig invandring på grund av att människor tar sig dit för att söka asyl.

Jag anser att detta problem måste hanteras solidariskt. Flera åtgärder behöver vidtas: en slutgiltig förbättring av kontrollen av våra sjögränser, ett möjligt inrättande av en kustbevakningstjänst för Europeiska unionen och ett omedelbart skapande av ekonomiska resurser att skicka hem människor som anländer till länder som t.ex. Malta. Enligt min mening är det också nödvändigt att inom ramen för budgetplanen se till att det finns nödvändiga ekonomiska resurser för att genomföra en politik enligt dessa linjer för att få den europeiska solidariteten att fungera på denna nivå.

Jag upprepar att detta kommer att vara en av huvudfrågorna vid nästa informella möte med de ministrar som ansvarar för invandringen, vilket kommer att äga rum i slutet av nästa månad i Luxemburg.

  Talmannen. –

Fråga nr 2 från Robert Evans (H-0502/04):

Angående: Forskning och utveckling

För närvarande investerar Europeiska unionens 25 medlemsstater ca 120 miljarder pund om året i forskning och utveckling. Jämfört med de mer än 210 miljarder pund som USA investerar, framstår EU:s investering som ytterst liten. Denna obalans är en av de faktorer som bidrar till den kunskapsflykt på det vetenskapliga området som sker från Europa till USA. I den s.k. Kok-rapporten konstateras att nästan tre fjärdedelar av världens ledande IT-företag är amerikanska. Vilka åtgärder avser rådet vidta för att förbättra Europas kunskapsbaserade ekonomi?

  Schmit, rådet. – (FR) Fru talman! Vi skulle vilja rikta den ärade ledamotens uppmärksamhet mot de slutsatser som nyligen antagits i rådet om den framtida forskningspolitiken: dels rådets slutsatser av den 24 september 2004 om Europeiska unionens forskningspolitik, dels ordförandeskapets slutsatser om Europeiska unionens framtida forskningspolitik – utarbetade vid rådet (konkurrenskraft) den 25–26 november – som en stor majoritet av delegationerna stödde.

Dessa två dokument beskriver i detalj rådets inställning till den tänkbara framtida utvecklingen av Europeiska unionens forskningspolitik. I sina slutsatser från september uttryckte rådet också sin uppfattning om kommissionens svar till den expertgrupp på hög nivå som med professor Marimon som ordförande ansvarar för utvärderingen av effektiviteten hos de instrument som använts för att genomföra det sjätte ramprogrammet. I samma slutsatser betonade rådet vikten av att stärka teknisk forskning och utveckling på EU-nivå som ett oumbärligt komplement till insatserna på nationell nivå, och det riktar särskild uppmärksamhet mot behovet att kraftigt underlätta privata investeringar i forskning – en åtgärd som medlemsstaterna till stor del ansvarar för. Rådet betonar också den viktiga roll som små och medelstora företag spelar för att öka EU:s kapacitet för utveckling och forskning, och rekommenderar att enklare och mindre byråkratiska metoder används för att genomföra nästa ramprogram.

Som den ärade ledamoten säkert vet har Europeiska unionens investeringar i forskning och teknisk utveckling varit otillräckliga i jämförelse med Förenta staterna sedan många år tillbaka, men skillnaderna har ökat sedan mitten på 1990-talet. Det är först sedan Lissabonstrategin antogs 2000 och investeringsmålet på 3 procent fastställdes i Barcelona 2002 som konsekventa åtgärder i nivå med utmaningen har vidtagits.

Man bör också komma ihåg att Europeiska unionen har börjat att vidta viktiga åtgärder för att utveckla FoU-verksamheten inom områdena säkerhetspolitik och rymdpolitik. Europeisk forsknings- och utvecklingspolitik är ett viktigt inslag i Lissabonstrategin, vars betydelse har framhållits, särskilt av Nederländernas förre premiärminister Wim Kok i hans rapport ”Facing the Challenge”, men också av Europeiska rådets ordförande och kommissionens ordförande nu under förmiddagen. Inom ramen för förberedelserna för Europeiska rådets vårmöte instämmer rådet i stort sett med analysen i Kokrapporten. Hänsyn måste utan tvekan också tas till det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling, som troligen kommer att antas under första halvåret 2006 genom medbeslutande av Europaparlamentet.

Formen och omfattningen av nästa ramprogram kommer dock också att bero på tillgängliga medel, och som den ärade ledamoten säkert förstår beror detta i sin tur i första hand på resultaten av de pågående diskussionerna om budgetplanen.

  Evans, Robert (PSE). – (EN) Jag vill tacka rådets ordförande för ett synnerligen heltäckande svar på min fråga. Han hänvisade till Kokrapporten, liksom jag gjorde i min fråga, men i rapporten rekommenderas dessutom, som han säkert är medveten om, att ett europeiskt forskningsråd skall inrättas, ungefär motsvarande National Science Foundation i Förenta staterna.

Detta skulle vara ett oberoende organ, som skulle ledas av vetenskapsmän och akademiker och dela ut stipendier för naturvetenskap, teknik och samhällsvetenskap. Det skulle kanske krävas en finansiering motsvarande omkring 2 miljarder euro per år.

Kommer rådet att behandla detta vid det möte i mars som ordföranden hänvisade till? Anser han personligen att detta är en bra idé? Och kommer han i så fall att engagera sig personligen för att övertyga sina kolleger i de övriga 24 länderna om att denna idé är värd att bygga vidare på?

  Schmit, rådet. – (FR) Fru talman! Jag svarar personligen eftersom ni vänder er direkt till mig. Jag anser att detta är en bra idé. Jag anser att det behöver göras mer för att utvärdera de forskningsprogram som har genomförts. Vi måste ta hänsyn till detta när vi diskuterar förberedelserna för det sjunde ramprogrammet för forskning och de ökade anslagen, som jag hoppas kommer att bli ansenliga, inom ramen för nästa budgetplan. Jag anser att vi bör titta närmare på den här idén och överlämna den till rådets beslutsfattande organ.

  Talmannen. –

Fråga nr 3 från Dimitrios Papadimoulis (H-0503/04):

Angående: Skydd av det ekumeniska patriarkatet

Med anledning av en inbjudan till en mottagning, i vilken patriarken i Konstantinopel kallades för ”ekumeniska patriark”, har den turkiska regeringen sänt ut ett cirkulär till statliga funktionärer om att ingen bör delta i mottagningen, eftersom det anses ”fel att en av våra medborgare utfärdar inbjudningar under användande av titlar som han inte har och vilka förlänats honom i utlandet”. Enligt information som offentliggjordes nyligen om den nya dogmen för Turkiets nationella säkerhet skall det, enligt upplysningar, i samband med denna heta att ”alla försök att utvidga den nuvarande ordningen för patriarkatet och återuppta verksamheten vid den teologiska fakulteten i Chalkis bör förhindras”.

Sådana här angrepp mot det ekumeniska patriarkatet har förekommit allt oftare på senare tid. Det är ett uttryck för Turkiets rigida inställning till de här frågorna, som för Europeiska unionen dock utgör viktiga kriterier för demokratiseringen av landet.

På vilket sätt avser rådet att direkt ingripa till det ekumeniska patriarkatets för svar, eftersom uttalanden av det här slaget i ett inte allt för avlägset förflutet har inspirerat till terrorhandlingar och ”spontana” manifestationer bland ärkegrupperingar, riktade mot det ekumeniska patriarkatet?

  Schmit, rådet. – (FR) Rådet vill påpeka att en av de saker som Turkiet måste göra inom ramen för det föranslutningsavtal som reviderades och antogs i maj 2003 är att skapa förutsättningar för icke-muslimska religiösa samfund att verka på rätt sätt, helt enligt den praxis som gäller i EU:s medlemsstater. Men trots att Republiken Turkiets konstitution garanterar religionsfrihet, vilket Europeiska kommissionen påpekar i sin återkommande rapport 2004, möter icke-muslimska religiösa samfund, som ekumeniska patriarkatet, fortfarande hinder och byråkratiskt motstånd.

Trots de framsteg som gjorts på området kvarstår i dagsläget fortfarande problemen med de icke-muslimska samfundens rättsliga ställning, med registrering av äganderätt och med utbildning av präster. Den nya lagstiftning som krävs för att rätta till dessa problem håller på att utarbetas. Med anledning av detta håller den turkiska regeringen nu på att undersöka en regeringsproposition om stiftelser.

De turkiska myndigheterna påpekade nyligen att de skulle uppmana kommissionen att yttra sig om propositionen, vilket är mycket positivt från utvecklingssynpunkt. Parlamentsledamoten känner till att Europeiska rådet den 17 december fastställde att Turkiet uppfyllde Köpenhamnskriterierna i tillräcklig grad för att anslutningsförhandlingarna skulle kunna inledas under förutsättning att Turkiet tillämpar de sex lagstiftningstexter som kommissionen har utformat. Europeiska rådet uppmanade kommissionen att lägga fram ett förslag till rådet om ramarna för förhandlingarna med Turkiet utifrån faktorerna i de slutsatser som ordförandeskapet antog i slutet av sitt sammanträde. Rådet uppmanades då att nå en överenskommelse om dessa ramar så att förhandlingarna skall kunna inledas den 3 oktober 2005 i enlighet med de förfaranden som anges i Europeiska rådets slutsatser.

Kommissionen kommer att fortsätta att noggrant kontrollera att de politiska reformerna genomförs på ett effektivt och heltäckande sätt. Alla tvistefrågor i kommissionens ordinarie rapport och rekommendation, däribland rekommendationen om religionsfrihet, kommer att behandlas i de rapporter som kommissionen återkommande skall lägga fram för rådet.

  Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Fru talman, herr rådsordförande! Hjärtligt tack för ert uttömmande svar. Men med tanke på att de nämnda problemen med de icke-muslimska samfundens ställning, registreringen av äganderätt och utbildningen av präster fortfarande inte är lösta, skulle jag vilja fråga er följande: Anser ni att de framsteg som gjorts på området är tillräckliga eller otillräckliga? Om rådet inte anser dem vara tillräckliga, vad har ni då för avsikt att göra för att förbättra resultaten i framtiden?

  Schmit, rådet. – (FR) Fru talman! Jag anser att alla medlemsstater och kandidatländer skall garantera medborgarna frihet att utöva sin religion.

Som jag sade kommer rådet mycket noggrant att följa genomförandet av den lagstiftning som ännu inte har antagits i Turkiet. När tiden är inne måste kommissionen informera rådet om eventuella brister på området. Om Turkiet fortfarande inte har genomfört lagstiftningen, då kommer vi naturligtvis att behöva föra en starkare dialog med landet för att få det att rätta sig efter kriteriet, eftersom efterlevnaden är avgörande för att landet skall få ansluta sig till EU.

  Talmannen. –

Fråga nr 4 från Othmar Karas (H-0508/04):

Angående: Formellt antagande av rådets gemensamma ståndpunkt om förslaget till ett direktiv om datorrelaterade uppfinningar

Hur avser rådet att gå vidare när det gäller antagandet av en gemensam ståndpunkt om direktivet om datorrelaterade uppfinningar, med tanke på att den polska regeringen förklarat att den inte kan stödja rådets nuvarande förslag, att Nicefördragets röstviktning nu trätt i kraft och att därmed den majoritet som krävs för antagandet av den gemensamma ståndpunkten på grundval av den politiska överenskommelsen från den 18 maj inte längre finns, att det nederländska parlamentet kräver att godkännandet av den gemensamma ståndpunkten skall dras tillbaka och att samtliga fyra partigrupper i den tyska förbundsdagen genom ett tvärpolitiskt resolutionsfördrag begärt ett antal ändringar i direktivet?

Är rådet medvetet om att man med denna politiskt bräckliga överenskommelse också fullständigt ignorerar Europaparlamentets ståndpunkt?

  Schmit, rådet. – (FR) Fru talman! Rådet skulle vilja understryka att det, tvärtemot parlamentsledamotens uppfattning att rådet genom sitt förslag till gemensam ståndpunkt skulle ha ignorerat Europaparlamentets ståndpunkt, noggrant har studerat de ändringsförslag som Europaparlamentet lade fram vid den första behandlingen och att flera av dessa förslag har behållits.

När det gäller antagandet av den gemensamma ståndpunkten skulle rådet vilja upplysa parlamentsledamoten om att detta har skjutits upp till ett senare datum på begäran av en medlemsstat, för att denna medlemsstat skall få mer tid på sig att förbereda ett uttalande som kommer att finnas med i protokollet vid ett av rådets kommande sammanträden.

  Karas (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr rådsordförande! Jag skulle bara vilja bemöta era kommentarer genom att säga att det förslag som vi nu har framför oss inte tar tillräcklig hänsyn till parlamentets resolution. Detta märks ju också inom rådet, för annars skulle vi de senaste veckorna inte ha sett någon ökad kritik, till exempel i de nederländska och tyska parlamenten och i Polen, mot de politiska överenskommelser som träffats inom rådet. Därför skulle jag vilja veta om det förslag som ni nu håller på att formulera på något sätt kommer att skilja sig från det vi har sett tidigare.

Jag skulle också vilja veta vilka regler som kommer att gälla vid omröstningen i rådet, eller med andra ord om reglerna i Nicefördraget kommer att tillämpas.

  Schmit, rådet. – (FR) Fru talman! Jag anser fortfarande att det finns en kontakt mellan rådet och Europaparlamentet. Så sent som i morse, för bara några timmar sedan, fick jag ett antal, förvisso informella, frågor om det här ämnet.

Jag tycker att er fråga är väldigt bestämd. Jag tror att vi kommer att tillämpa omröstning med kvalificerad majoritet.

  Lichtenberger (Verts/ALE). – (DE) Herr rådsordförande! Jag skulle också vilja återgå till ert uttalande där ni antydde att det direktiv som håller på att fastställas och som diskuteras inom rådet ligger helt i linje med parlamentets önskemål. Så är det inte alls. Och om man tar hänsyn till bestämmelserna om majoritetsomröstning ligger det inte ens i linje med rådets önskemål längre, eftersom det inte längre finns en majoritet för förslaget. Skulle ni kunna förklara hur ni inom rådet tänker hantera det här förhållandet, som är långt ifrån tillfredsställande när det gäller direktivets innehåll och som får negativa inverkningar på hela IT-sektorn?

  Schmit, rådet. – (FR) Jag sade just att varken rådet eller ordförandeskapet är emot tanken att förhandla med Europaparlamentet. Detta gäller dock – vilket jag vill betona – under förutsättning att detta land kan uttala sig – vilket det kommer att kunna göra vid ett av rådets kommande sammanträden – så att rådet i teorin fattar beslut utifrån kvalificerad majoritet.

  Talmannen. –

Fråga nr 6 från María Badía i Cutchet (H-0519/04):

Angående: Språklig mångfald i Europeiska unionen

I Europeiska unionen finns det språk vars historia sträcker sig över flera århundraden men som inte är statsspråk eller officiella EU-språk. De talas dock av ett stort antal personer, ofta i flera olika regioner i olika medlemsstater, där de i vissa fall betraktas som officiella språk. Några av dessa språk är lika utbredda, har samma litterära traditioner och är lika levande som andra språk som är statsspråk och officiella EU-språk, och talas också av ett motsvarande eller större antal invånare.

Respekten för den språkliga mångfalden är en av de demokratiska och kulturella grunderna i EU, vilket man också erkänner i artikel 22 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (”Unionen skall respektera den kulturella, religiösa och språkliga mångfalden”). I enlighet med EU:s värderingar skulle det därför vara orättvist att diskriminera ett språk enbart för att det inte talas av en hel stat. Anser inte rådet att EU därför i större utsträckning bör ta hänsyn till dessa språk?

Den spanska regeringen har redan lagt fram ett memorandum för att ändra den språkliga ordningen inom EU-institutionerna och ge utrymme för andra officiella språk än spanskan i Spanien. Hur ställer sig rådet till detta förslag?

  Schmit, rådet. – (FR) I enlighet med artikel 53 i Fördraget om Europeiska unionen, artikel 314 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och artikel 225 i Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen finns det för närvarande 21 officiella språk som grundfördragen är skrivna på, och alla dessa språk bedöms som helt likvärdiga.

I enlighet med artikel 290 i EG-fördraget fastställer rådet enhälligt de regler som skall gälla för gemenskapens språk utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i EG-domstolens stadga. I enlighet med dessa bestämmelser finns det för närvarande 20 officiella språk och arbetsspråk vid EU:s institutioner.

Europeiska unionens officiella tidning ges ut på alla 20 officiella språk. Språkreglerna anpassas i teorin inom ramen för utvidgningsförhandlingarna. Om de nya medlemsstater som ansluter sig till EU kräver att det tillkommer mer än ett officiellt språk finns det juridiskt sett ingenting som hindrar detta.

Den 23 november 2004 överlämnade Irland ett förslag till rådet i syfte att ändra förordning nr 1/58 genom att lägga till det iriska språket, som är ett av de 21 språk som åsyftas i punkt 1, till de 20 officiella språk som åsyftas i punkt 2.

Den 13 december 2004 överlämnade den spanska regeringen en begäran till rådet i syfte att ge följande språk status som officiellt EU-språk:

(ES) ”baskiska, galiciska samt det språk som kallas katalanska i den självstyrande regionen Katalonien och på Balearerna och som kallas valencianska i den valencianska regionen”.

(FR) Ursäkta mitt dåliga uttal. Med denna avsikt föreslog den spanska regeringen att det skulle göras vissa ändringar i förordning nr 1/58.

  Obiols i Germà (PSE), ställföreträdare för föredraganden. – (ES) Herr rådsordförande! Jag har lyssnat noggrant på det ni har sagt.

(FR) Bland annat på det ni sade på spanska med ett uttal som jag uppskattade och som var mycket bra. Men den fråga som min kollega har ställt till ordförandeskapet och mot vilken jag i hennes frånvaro – hon är nämligen sjuk – återigen vill rikta kammarens uppmärksamhet är: Hur ställer ni er till förslaget från den spanska regeringen?

(ES) ... Med andra ord, tror ni att rådets representanter kommer att kunna enas om något som skulle kunna innebära ett stort steg framåt i denna fråga?

  Schmit, rådet. – (FR) Rådet har inte berört frågan än. Jag tror att vi måste gå pragmatiskt till väga. Förslagen från Irlands och Spaniens regeringar måste verkligen utvärderas. Jag kan inte på förhand bedöma resultatet av rådets utvärderingar. Jag hänvisar till uttalandet i bilagan till konstitutionen, som på sätt och viss erbjuder en pragmatisk lösning på problemet.

Om vi ger oss in på den vägen är det mitt hopp och min önskan att vi når en lösning som alla kan acceptera.

  Martin, David (PSE). – (EN) Helt klart finns det, nu när Spanien och Irland har lämnat in sina ansökningar, en risk för att andra medlemsstater kommer att följa efter. I mitt eget land, Skottland, har vi gaeliska som minoritetsspråk, och i Wales finns en annan variant av gaeliska som minoritetsspråk.

I väntan på ett slutligt avgörande på gemenskapsnivå undrar jag om ordförandeskapet kan rikta en kollektiv uppmaning till medlemsstaterna att ge ut de viktigaste gemenskapsdokumenten, såsom konstitutionen, och de viktigaste lagtexterna på alla minoritetsspråk i respektive land. Det skulle alltså inte vara en uppgift för gemenskapen, utan det skulle vara en uppgift för medlemsstaterna. Detta skulle vara ett pragmatiskt sätt att lösa denna svårighet.

  Schmit, rådet. – (FR) Ärade parlamentsledamot! För det första befinner jag mig själv i en speciell situation eftersom jag själv talar ett minoritetsspråk som varken är ett arbetsspråk eller ett språk som används i fördragen. Därför förstår jag till viss del problematiken i den fråga som har väckts.

Jag måste tillägga att det faktiskt kommer att bli möjligt att ge ut de viktigaste lagtexterna, fördragen och – förhoppningsvis en dag – konstitutionen på alla språk i Europeiska unionen. Jag anser att vi måste fortsätta på den vägen. Detta ingår för övrigt i det pragmatiska tillvägagångssätt som jag föreslog den spanska ledamoten.

  Talmannen. –

Fråga nr 7 av Claude Moraes (H-0521/04):

Angående: Genomförandet av EU:s riktlinjer om barn och väpnade konflikter

Vilka åtgärder föreslår rådet för att se till att EU:s riktlinjer om barn och väpnade konflikter genomförs?

  Schmit, rådet. – (FR) Fru talman! Rådet följer aktivt genomförandet av EU:s riktlinjer om barn och väpnade konflikter och offentliggjorde även nyligen ett dokument med uppdaterade upplysningar om situationen samt en handlingsplan. I dokumentet ges en allmän överblick över de åtgärder som EU och dess medlemsstater genomförde under 2004, särskilt inom områdena tekniskt stöd, politiska instrument för krishantering samt samarbete med FN, icke-statliga organisationer och andra internationella organisationer.

Det innehåller även en handlingsplan vars syfte är att omsätta riktlinjernas allmänna mål i mer specifika politiska och praktiska åtaganden från EU:s sida. Syftet med dokumentet är att förena det tekniska stödet och de politiska åtgärderna genom att avslöja bristerna och ta fram möjligheterna till ökat samarbete om frågan. Sådana åtgärder riktas för närvarande mot ett antal länder där barnen är särskilt drabbade av väpnade konflikter, nämligen Burundi, Colombia, Elfenbenskusten, Liberia, Rwanda, Sierra Leone, Sri Lanka, Sudan, Uganda, Demokratiska republiken Kongo, Afghanistan, Burma och Nepal.

  Moraes (PSE). – (EN) Jag tackar rådets ordförande för det tydliga svaret och uppräkningen av de berörda länderna. Det är exakt dessa länder som ofta avses i de framställningar som lämnas in till ledamöterna. Vi anser att problemet med barnsoldater inte är ett marginellt problem. Vi vet att det är ett vanligt fenomen även i andra länder än de som rådsordföranden räknade upp, till exempel i Mellanöstern. Vi förväntar oss att det luxemburgska ordförandeskapet, liksom det brittiska, skall låta denna fråga stå kvar överst på dagordningen. Alla länder där man för närvarande har svårigheter, exempelvis Sri Lanka, har detta problem. Det kan vi se på våra TV-skärmar.

Jag uppmanar rådet att inte behandla detta som en marginell fråga utan att behålla den överst bland utvecklingsfrågorna och utrikesfrågorna under det luxemburgska ordförandeskapet. Jag vill än en gång tacka rådsordföranden för hans mycket tydliga svar.

  Schmit, rådet. – (FR) Jag kan försäkra parlamentsledamoten om att det luxemburgska ordförandeskapet fäster mycket stor vikt vid denna fråga och att det kommer att låta den stå kvar på dagordningen.

  Martin, David (PSE). – (EN) Fru talman! Detta är en ordningsfråga och ingen kritik mot er eller det luxemburgska ordförandeskapet, utan det handlar om hur vi organiserar arbetet i parlamentet. Alltför ofta betraktas frågestunden som en del av vår verksamhet som vi kan vara utan. För vanliga parlamentsledamöter är detta ibland den enda möjligheten att ställa frågor till kommissionen och rådet och att få direkta svar. Det är en skam om vi fortsätter att tillåta att frågestunden gradvis trängs ut ur vår verksamhet. Jag vill be er att ta upp denna fråga med presidiet.

  Talmannen. – Ni har helt rätt, herr Martin, och jag delar er uppfattning i frågan. Men efter flera års erfarenhet av arbetet i kammaren inser ni naturligtvis att andra frågor har dragit ut betydligt på tiden. Detta har än en gång lett till en extremt kort frågestund, i och med att rådsordföranden nu måste skynda vidare till sitt nästa sammanträde. Men jag antecknar er kommentar och skall ta upp frågan med presidiet enligt er begäran.

Jag ger ordet till Eoin Ryan, som också skulle vilja uttala sig i frågan.

  Ryan (UEN). – (EN) Det är andra gången detta händer mig och tredje gången det händer min kollega Liam Aylward. Om frågestunden börjar sent bör den fortsätta under en viss bestämd tid. Men så är inte fallet, och detta är inte godtagbart.

  Talmannen. – Det händer ofta att de närvarande företrädarna för rådet och kommissionen gärna vill stanna kvar lite längre i parlamentet och dra över den anslagna tiden. Men jag kan tyvärr inte göra något åt att de måste fortsätta till ett annat sammanträde och därför inte har tid att stanna längre.

Jag tackar än en gång för era synpunkter. Vi skall ta detta på allvar och kräva att alla ledamöter håller sig till sin talartid och inte låter diskussionerna dra över tiden.

Fru Figueiredo! Ni kom för sent och var inte närvarande när frågan ropades upp, därför kan jag inte ta er fråga nu.

  Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Ursäkta att jag avbryter, men sammanträdet började inte på utsatt tid – jag var här då – och med tanke på att jag hade en annan diskussion under tiden är det först nu som jag kan be er gå med på att diskutera den oerhört viktiga textilfrågan och att låta mig tala om frågan, om än väldigt kortfattat.

  Talmannen. – Om jag skulle gå med på detta bara för att rådsordföranden sitter och nickar skulle jag bryta mot reglerna, eftersom ledamoten måste vara närvarande när frågan ropas upp. Fråga nr 5 skulle ha ropats upp för länge sedan och vi började väldigt mycket för sent, inte för tidigt. Därför borde ni ha hunnit hit i tid.

Frågorna nr 8–25 kommer att besvaras skriftligt.

Frågestunden är därmed avslutad.

14. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

15. Avslutande av sammanträdet

  Talmannen. – Sammanträdet avslutas.

(Sammanträdet avslutades kl. 19.10.)