Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Måndagen den 21 februari 2005 - Strasbourg EUT-utgåva

14. Världssocialt forum, Världsekonomiskt forum
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om Världssocialt forum och Världsekonomiskt forum.

 
  
MPphoto
 
 

  Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Jag kanske bryter mot arbetstidsdirektivet här i afton!

Under de kommande åren kommer vi att göra mycket tillsammans som kan bidra till att forma världen vi lever i. Detta är en unik möjlighet att ta itu med ett unikt fenomen. Att hantera följderna av globaliseringen, både på hemmaplan och i resten av världen, utgör en aldrig tidigare skådad utmaning. Om vi lyckas och får tillgång till de strukturer och finansiella medel som krävs kan vi erbjuda miljarder människor en anständig chans i livet, gripa oss an extrem fattigdom, bekämpa sjukdomar och svält, främja goda styrelseformer och stödja utveckling och deltagande. Om vi misslyckas kommer vi att så frön till fortsatt orättvisa, splittring och instabilitet. Det är därför kommissionen har föreslagit ett program som är lika relevant för EU som för våra partner runt om i världen. Det är utformat för att sprida välstånd, stärka solidariteten och erbjuda säkerhet.

Vi måste erbjuda ett internt och ett externt gensvar. Inom EU måste vi främja sammanhållningen och utveckla den senaste utvidgningens och framtida utvidgningars hela potential. Vi måste fortsätta att bekämpa utslagning och fattigdom genom vår sociala dagordning, vi måste hjälpa människor att hitta ett arbete i en dynamisk och växande ekonomi och vi måste förändra attityder och beteenden och understödja vårt mål om en hållbar utveckling genom att vidta ambitiösa åtgärder. Utanför EU måste vi arbeta för att uppnå millennieutvecklingsmålen med förnyad energi och fantasi. Den centrala målsättningen för vår pågående översyn av hållbar utveckling är att ge den ny fart och se till att våra interna och externa åtgärder samordnas bättre.

Som européer kan våra delade värderingar och erfarenheter bli en stor kraft för att förbättra livskvaliteten för miljarder människor på jorden. Vår unika samarbetsmodell är en inspirationskälla för regionalt samarbete, t.ex. Afrikanska unionen, och utgör en garanti för att man lyssnar till oss vid reformer av internationella institutioner.

I förra veckan trädde Kyotoprotokollet i kraft. Kyoto är ett bra exempel på vår förmåga att bidra med ett europeiskt perspektiv på utformningen av utvecklingen på global nivå. Kyoto och millennieutvecklingsmålen understryker också det dilemma vi står inför. Vi måste leverera effektiva åtgärder på global nivå, men vi måste också få länder och det civila samhället att sluta upp bakom våra förslag om åtgärder.

Detta är den nya verkligheten för de globala styrelseformer som håller på att ta form. Den definieras i lika hög grad genom våra formella sammankomster i WTO, Världsbanken och G8 som genom de mer informella sammanhang som Världssocialt forum eller Världsekonomiskt forum utgör. Därför välkomnar jag vår debatt idag.

Både Porto Alegre och Davos framstår som symboler för en verklig vinst med globaliseringen, nämligen vår förmåga att föra en kontinuerlig dialog på internationell nivå om vilket slags samhälle vi vill ha. Denna möjlighet ger fler människor något att säga till om när vi utformar vår framtid. Medan sådana möten inte nödvändigtvis fastställer en politisk dagordning så fungerar de som bollplank för ett brett spektrum av den allmänna opinionen.

Låt mig säga ytterligare något om sammankomsterna i Davos och Porto Alegre. I år deltog jag i forumet i Davos, och nästa år hoppas jag att kommissionen skall kunna göra de 150 000 personer som deltar i Världssocialt forum sällskap. Lyckligtvis fick jag i Davos tillfälle att tala närmare om Porto Alegre med Brasiliens president, Luiz Inácio Lula da Silva, som är en god vän till mig. Jag hyser stor respekt för hans vision och engagemang för att få globaliseringen att fungera och minska de globala skillnaderna. Våra diskussioner gav mig en bild av stämningen i Porto Alegre. En sak som framför allt slog mig är hur dagordningarna för båda dessa sammankomster tenderar att närma sig varandra. Davos var inte en härd för nyliberalism och Porto Alegre var heller inte bara en demonstration mot Davos.

I centrum för diskussionerna stod bl.a. kampen mot fattigdom, situationen i Afrika, handelns och den ekonomiska dynamikens betydelse för att sprida välstånd och möjligheter, behovet av en hållbar väg för global utveckling och den globala säkerhetens utmaningar. Jag lärde mig en hel del av vad jag fick höra.

För det första bör vi inte förneka att även om dagordningarna närmar sig varandra så ser de två grupperna på de berörda frågorna ur olika synvinkel. Emellertid ökar det civila samhällets representation i Världsekonomiskt forum och deltagarna i Världssocialt forum kommer från allt fler håll.

Jag fick två centrala budskap med mig från Davos. För det första att vi måste agera gemensamt för att lösa globala problem som kan vara allt från fattigdom och utveckling till klimatförändringar. Jag var stolt över att se att europeiska ledare som Jacques Chirac, Tony Blair och Gerhard Schröder var redo att ange tonen. De tog initiativet att föra fram en del viktiga tankegångar.

För det andra behöver vi tända den ekonomiska dynamikens låga för att stimulera till reformer i hela världen, inte bara som ett mål i sig utan som det bästa sättet att erbjuda fler människor chansen till ett anständigt liv. Vi kan vända globaliseringen till vår fördel. Ett europeiskt ledarskap krävs för att bemöta de utmaningar globaliseringen för med sig.

Slutligen kan EU göra mycket, men vi kan säkerligen uträtta mer om vi förmår agera tillsammans med andra partner för att ta itu med globala utmaningar. Det är det budskap som jag kommer att framföra till president George Bush i morgon.

(FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste hitta ett sätt att se till att de åtaganden som görs av deltagarna i Världsekonomiskt forum och Världssocialt forum ger resultat. Europa måste tjäna som en förbindelselänk mellan de vitt skilda uppfattningarna om globaliseringens eventuella följder. I detta avseende skulle jag vilja agera på flera olika sätt.

För det första är EU en ambitiös aktör på den globala scenen och måste så förbli. EU är den största integrerade marknaden. Dess bruttonationalprodukt är världens största och EU är världens främsta aktör i den internationella handeln. Vi, Europeiska unionen, är den största givaren av internationellt bistånd, och som flodvågskatastrofen har visat är vi beredda att visa solidaritet. Främst tack vare euron är vi en nyckelpartner när det gäller internationella finansiella förbindelser. Vi måste utnyttja vårt nät av bilaterala förbindelser för att få saker att hända, uppmuntra till förändring och främja respekt för grundläggande rättigheter och friheter.

Om vi erkänner att vi är en global aktör och att vi vill spela en avgörande roll måste vi också kämpa för en effektiv form av multilateralism. Vi måste fortsätta att främja utvecklingen av en världsordning grundad på rättsstatliga principer, men dessa principer får inte bara tjäna de rika västländernas intressen. Vi måste visa solidaritet.

Därför uttrycker vi vårt engagemang för FN, vår föresats att söka kreativa internationella lösningar för att förbättra utsikterna för Afrika – vi kommer som sagt att prioritera Afrika – och vår strävan att snabbt kunna avsluta Doharundan.

Slutligen måste EU mobilisera ett brett spektrum av politiska instrument för att förbättra situationen för våra grannar i världen. Vi måste på bästa sätt utnyttja de nya möjligheter som konstitutionen ger oss tack vare inrättandet av utrikesministerposten och en europeisk utrikestjänst.

Vi måste emellertid också rikta uppmärksamheten mot prioriteringarna och nå konkreta resultat. Dessa målsättningar kommer att återspeglas i de initiativ vi tar, t.ex. översynen av EU:s ståndpunkter i fråga om hållbar utveckling och förberedelserna inför översynen av millennieutvecklingsmålen. Det är målsättningar som redan utgör en del av EU:s partnerskap för tillväxt och sysselsättning, som jag lanserade i början av februari.

Jag skall sluta här. EU är en global aktör. Vi måste axla det ansvar detta medför. Vi måste aktivt bidra till att forma den nya världsordningen och främja ett internationellt styre på grundval av rättsstatliga principer. Europa kan ge ett mycket tydligt bidrag. Vi måste stärka EU som civil makt. Vi måste se till att idéerna om fred och demokrati och de marknadsekonomiska principerna sprids över hela världen – principerna för ett öppet samhälle. Vi har de instrument som krävs för verklig förändring.

EU måste därför svara mot de förhoppningar som både våra medborgare och våra internationella partner fäster vid oss, oavsett om det är i Davos eller Porto Alegre.

 
  
MPphoto
 
 

  Deva (PPE-DE), på PPE-DE-gruppens vägnar. (EN) Herr talman! Tidigare hörde vi ett utmärkt tal av kommissionens ordförande om hur vi behöver arbeta tillsammans och samarbeta för att Europa skall bli den mest konkurrenskraftiga och ekonomiskt välmående enheten i världen. Vi står inför utmaningar från Kina, Indien, Brasilien och andra länder. En stridssignal har ljudit från kommissionens ordförande, som ber oss kasta ut de gamla modellerna och skapa nya för att kunna konkurrera.

I detta sammanhang vill jag säga att vi håller med om att Världsekonomiskt forum var en enorm framgång, eftersom representanter från hela världen, från regeringar, företag och det civila samhället, lyckades komma överens om en sammanhängande uppsättning åtgärdsprinciper, där global handel går hand i hand med hållbar utveckling. Många av dessa principer – såsom konkreta åtgärder för att liberalisera handeln och påskynda hjälpen till de fattigaste länderna – kommer att vara en stor fördel när det gäller att uppnå millennieutvecklingsmålen. Jag vill ta tillfället i akt och gratulera alla deltagare i Världsekonomiskt forum.

Här måste dock även jag, om än mindre diplomatiskt än kommissionens ordförande, yttra något om Världssocialt forum, som i jämförelse blev något av en besvikelse. Att minska fattigdomen är det största av millennieutvecklingsmålen och med tanke på att det var ett huvudmål för Världssocialt forums deltagare skulle man ha väntat sig att forumet hade kommit fram till några konkreta rekommendationer om hur detta skulle kunna uppnås.

Till och med journalister med en generellt positiv inställning till Världssocialt forum var tvungna att hålla med om att dess grundläggande mål inte var att åstadkomma ett enhetligt dokument med förslag till konkreta idéer av rädsla för att förstöra åsiktsmångfalden, och att de resulterande förslagen innehåller många motsägelser. Vi i Europaparlamentet respekterar mångfald och vill lyssna på världssocialt inriktade experters åsikter som ett led i vårt engagemang för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Men logiskt sett kan vi inte göra både och samtidigt – två saker som står i motsatsställning till varandra. Jag skulle därför vilja efterlysa mer enhetliga förslag från Världssocialt forum, så att målen förhoppningsvis kan uppnås snabbare och utan att mer tid går till spillo.

I detta avseende var jag också besviken över att så få Europaparlamentariker deltog i Världsekonomiskt forum, trots att vi som kommissionens ordförande sade är den största ekonomin. Tänker arrangörerna på att Europas folkvalda representanter också är viktiga i beslutsprocessen i Världsekonomiskt forum?

 
  
MPphoto
 
 

  Désir (PSE), på PSE-gruppens vägnar. (FR) Herr talman! Låt mig först få tala om hur glad jag är över att en debatt med kommissionen, företrädd av er, herr kommissionsordförande, kan äga rum i parlamentet dagen efter Världssocialt forum och Världsekonomiskt forum. Jag ser detta som ett tecken på kammarens erkännande av Världssocialt forum, som, när det skapades 2001, av många beskrevs som en ineffektiv sammankomst i protest mot globaliseringen.

I själva verket har sociala forum och rörelserna bakom dem revolutionerat debatten om globaliseringen. De har ökat intresset för många frågor och positiva förslag som nu debatteras i alla internationella organ, även i allt högre grad vid Världsekonomiskt forum i Davos. Jag tänker på frågor som tillgång till globala offentliga resurser, införande av globala skatter, skuldavskrivning, reformering av de internationella finansinstituten och dessas behov av öppenhet.

Jag anser att ett annat viktigt bidrag från de sociala forumen har varit att förankra ifrågasättandet av den liberala globaliseringen, de ekonomiska och sociala orättvisor den ger upphov till och dess ofta destruktiva konsekvenser för den ekologiska balansen på vår planet. Detta sker utan en falsk tro på att nationella eller suveräna lösningar måste hittas och utan att globaliseringens själva idé ifrågasätts, men med uppfattningen att globaliseringen och dess regler och institutioner måste förändras för att tillåta ett annat slags globalisering, en globalisering av solidariteten, demokratins seger och de mänskliga rättigheterna: en globalisering som garanterar alla människors rätt till utveckling, rättvisa och fred.

För EU är detta nya civila världssamhälle ett stöd, för dess förväntningar överensstämmer med unionens internationella mål. Vi kan emellertid inte nöja oss med att vara glada över att det uppstått. Vår politik och våra beslut bör återspegla dess krav och förväntningar i praktiken. Vi måste visa att EU kan åstadkomma förändring, som ni sade. Vi måste visa – och det gör vi på vissa områden, t.ex. när det gäller Kyotoprotokollet, som ni nämnde – att vi verkligen kan förändra den internationella politiken.

På det sociala området liksom på andra områden, t.ex. de som vi just talat om, räcker det inte med kärleksförklaringar; vi måste också visa prov på vår kärlek. Det är fortfarande 21 medlemsstater som inte har uppfyllt löftet att ge 0,7 procent av bruttonationalprodukten i utvecklingsbistånd. En global skatt diskuteras i dag. Det gläder mig, och många medlemsstater har undertecknat New York-förklaringen från september 2004, men tyvärr används vissa länders tystnad som en ursäkt för att inte fatta något beslut.

Jag skulle därför vilja föreslå följande: att EU, genom kommissionens försorg, hjälper de medlemsstater som vill engagera sig, vid behov genom ett förstärkt samarbete, så att inte vissa länders tystnad hindrar dem från att redan nu införa en skatt som används för att finansiera internationell utveckling. Den skulle kunna användas i kampen mot aids, för det framgår av ett dokument från rådet nyligen att en femtedel av den aktiva befolkningen i fem av de värst drabbade utvecklingsländerna kommer att försvinna om inget görs fram till 2010. Ta initiativet, herr kommissionsordförande. Visa att EU faktiskt kan gå från ord till handling.

 
  
MPphoto
 
 

  Koch-Mehrin (ALDE), på ALDE-gruppens vägnar. – (DE) Mina damer och herrar! Mötet i Världsekonomiskt forum i Davos var en dundrande succé. Den globala eliten från näringslivet och den politiska och akademiska världen klargjorde att den är väl medveten om sitt ansvar för problemen i världen och att den är villig att handla. Bono, sångaren i det irländska bandet U2, summerade helt kort: om du vill ha pengar och om du vill ha hjälp, sade han, måste du prata med dem som har pengar och kan hjälpa dig. Det som gjorde Davosmötet så betydelsefullt och så givande var att det sammanförde just dessa människor. Detsamma kan inte nödvändigtvis sägas om Världssocialt forum, och resultatet av det mötet kan också, anser jag, kritiseras i mycket större utsträckning.

Kritikerna kanske blev förvånade över att huvudämnena i Davos var Afrika, problem med anknytning till den ökande fattigdomen i världen, hur globaliseringsprocessen kan utformas för att ge fördelar för alla och hur en rättvis global handel skall åstadkommas. Vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa är övertygade om att frihandel är det bästa utvecklingsbiståndet. Frihandel hjälper länder som vill utvecklas, och frihandel motiverar utvecklingsländer att förbättra sin konkurrenskraft.

EU bör visa vägen här. Framför allt bör vi föra upp frihandel på dagordningen, särskilt på områden där det fortfarande finns handelshinder, nämligen de områden som omfattas av EU:s jordbrukspolitik. Vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa motsätter oss också kraftigt införandet av en global skatt på finansiella transaktioner. De fattiga skulle inte bli rikare för att vi gjorde oss själva fattigare på det sättet. Det är också fel att tro att man kan främja solidaritet genom att införa nya skatter, med andra ord genom att införa vad som är liktydigt med ett ekonomiskt straff för dem som skall hjälpa.

Nej, det rätta sättet att skapa solidaritet är att förändra människors uppfattningar över hela världen och, helt enkelt, att vara villig att anta andra stödåtgärder. Vi stöder därför prioriteringen av skuldavskrivning och ser det som ett utomordentligt förnuftigt tillvägagångssätt, och vi anser att de länder som går mot demokrati och som vill införa en hållbar och fri ekonomi bör få rätt till fullständig skuldavskrivning.

Sådant bistånd får dock ingen långsiktig effekt om det bara är en engångsföreteelse. Därför vill jag upprepa att frihandel är vad både utvecklingsländerna och de utvecklade länderna bäst behöver och det som kommer att ge oss möjlighet att gå framåt. Om vi vill att den globala handeln skall bli rättvisare måste vi först och främst inrikta oss på att göra den friare.

 
  
MPphoto
 
 

  Aubert (Verts/ALE), på Verts/ALE-gruppens vägnar. (FR) Herr talman! Det behöver knappast sägas att jag är oenig med den föregående talaren på i stort sett alla punkter, och jag var en av de många Europaparlamentariker som deltog i Världssocialt forum i Porto Alegre. I nuläget handlar det inte om att tävla om vem som är bäst skickad att bekämpa fattigdomen, utan om att se saker för vad de är.

Å ena sidan var Världssocialt forum en enorm framgång i år – 155 000 deltagare från 135 länder; det är mycket. Forumet har en ny prägel eftersom det på många områden – det sociala området, miljöområdet, det ekonomiska och finansiella området – har fortsatt att bildas många nätverk som har uträttat ett oerhört seriöst arbete, på ett ytterst konkret sätt, främst för att kunna lägga fram ett antal förslag som måste utvecklas men som i högsta grad är verkliga.

Å andra sidan består Världssocialt forum inte bara av icke-statliga organisationer utan även av parlamentariker – parlamentarikerforum – och valda lokala företrädare, också de var många i år, som diskuterade de regionala och lokala myndigheternas strategier i förhållande till de utmaningar vi står inför. Oerhört många dynamiska, entusiastiska och hårt arbetande unga människor deltar också, och jag anser att vi inte utan vidare kan bortse från deras dynamiska kraft och vitalitet.

I själva verket har Världssocialt forum två syften. Det första är att förklara att frihandel inte är en lösning på de ökande sociala orättvisorna. De ökar inte utan orsak, utan för att den politik med strukturanpassning och minskade offentliga utgifter som förts de senaste åren har lett till större orättvisor och fattigdom och till en ökad försämring av miljön och hela vår planet.

Det andra syftet är att föreslå ett alternativ till den gällande utvecklingsmodellen och tillbakavisa föreställningen om frihandel som en patentlösning och en mirakelmedicin mot allt. Detta är helt uppenbart fel. Alla FN-organ är eniga om att situationen försämras i dag.

Slutligen är det, oavsett om vi talar om Porto Alegre eller Davos, konkreta åtgärder som behövs. Vi kan inte längre nöja oss med ord, föreställningar och antagna ståndpunkter. Vi behöver konkreta och tydliga åtaganden, en arbetsplan. Herr kommissionsordförande! Detta är också något som vi förväntar oss av er, som tillsammans med kommissionen och oss alla kan fatta beslut: inte bara uttrycka goda avsikter eller millenniemål utan också lägga fram konkreta förslag.

 
  
MPphoto
 
 

  Pflüger (GUE/NGL), på GUE/NGL-gruppens vägnar. (DE) Låt mig först få tala om att det gläder mig mycket att denna debatt äger rum, eftersom jag anser att den är oerhört angelägen. Visserligen har vi hört en hel del tomma ord, särskilt från José Manuel Barroso. Det är modernt att använda storstilade formuleringar och samtidigt fortsätta med samma politik. Sådant beteende är typiskt för Världsekonomiskt forum i Davos, och de ord jag skulle använda för att beskriva detta forum myntades också av den kände akademikern Elmar Altvater; han beskrev det som ett stort skådespel och tyvärr ett rätt ofruktbart sådant.

Ändå är det intressant att konstatera att den terminologi som används vid forumet har ändrats, liksom de frågor som behandlas. Det är ingen överdrift att säga att det i allt högre grad är kritikerna av Världsekonomiskt forum som bestämmer dagordningen; dessa kritiker samlades vid Världssocialt forum i Porto Alegre, där 150 000 personer debatterade och protesterade mot den nyliberala och nyimperialistiska politiken.

Socialt forum är en rörelse av oerhörd betydelse för motståndet mot både globalisering och krig. Vid Världssocialt forum hölls ett stort antal mycket pragmatiska debatter om allt från mänskliga rättigheter för alla – inte bara för människor i västvärlden – till skyddet av offentlig egendom, och debatter i protest mot nedskärningar av den sociala tryggheten, mot kriget, mot skuldsättning – med särskild hänvisning till frågan om när skulderna för de flodvågsdrabbade länderna slutligen skall avskrivas – och mot fattigdom. Miljöfrågorna vägde också tungt på dagordningen, och själv deltog jag bland annat i ett forum om vatten.

Jag vill göra det alldeles klart – och detta måste understrykas – att deltagarna i Världssocialt forum riktade sin kritik och sina protester inte bara mot Förenta staternas politik, utan även mot Europeiska kommissionens och Europeiska rådets politik. Genom att gå samma väg som Förenta staterna – eller med andra ord gå fel väg – förlorar EU allt mer trovärdighet i dessa kretsar. Deltagarna i Världssocialt forum ville inte spela det spel som Europeiska rådet, kommissionen och en mängd Europaparlamentariker kan ses spela om och om igen – snegla misstänksamt på Förenta staterna och samtidigt propagera för sin egen politik. Kan något sådant som Bolkesteindirektivet vara ett verkligt alternativ till Förenta staternas politik? Svaret måste bli nej, eftersom det är ett nyliberalt program. Kan det vara ett verkligt alternativ att som i EU:s konstitutionsfördrag stadfästa ett rustningsåtagande och en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens. Svaret måste bli nej även på den frågan.

Herr Barroso! Ni sade att EU är en global aktör, men nyckelfrågan som måste ställas är vilket slags global aktör. Det måste göras helt klart att frihandel inte är något idiotsäkert sätt att reagera på den politik som förs i dag. I stället måste vi införa skuldavskrivning; vi måste frångå den nyliberala och ekonomiskt liberala politiken, och vi får inte låta hela processen gå hand i hand med en militarisering av EU.

Låt mig avsluta med ett citat ur en förklaring som antogs vid forumet och som kräver ett omedelbart tillbakadragande av trupperna från Irak och uttrycker stöd för alla insatser för att få hem dem. ”Vi stöder insatser för att organisera soldater, vapenvägrare och militärfamiljer mot kriget. Vi stöder motrekryteringskampanjen och kräver politisk asyl för desertörer.” Budskapet kunde inte vara tydligare.

 
  
MPphoto
 
 

  Mann, Thomas (PPE-DE). (DE) Herr talman! I en perfekt värld skulle globaliseringen vara nyckeln till ökad konkurrenskraft, tillväxt och bättre levnadsförhållanden. Det är dock inte bara på senare tid som verkligheten har sett annorlunda ut, och därför är det desto viktigare att Världsekonomiskt forum i Davos och Världssocialt forum i Porto Alegre regelbundet granskar globaliseringens metoder och dess följder. Vid Världssocialt forum nyligen utarbetades mer än 350 förslag om globaliseringen, men jag hoppas att antalet kommer att skäras ned så att vi får färre men mer meningsfulla rekommendationer. Om åtgärderna skall bli effektiva måste principerna tänkas igenom mycket noggrant.

Tre prioriteringar föreslogs vid Världsekonomiskt forum: minskning av växthusgaser, mer pengar till de fattigaste länderna och avskaffande av handelshinder genom Världshandelsorganisationen (WTO). Det som saknas på listan är företagens sociala ansvar, något som företagen själva bör ta på sig. Det är inte bara företagens ekonomiska tyngd som räknas, utan också omfattningen av deras sociala verksamhet. Omsättningen för de största multinationella företagen är större än summan av alla FN-medlemsstaters budgetar.

Om Josef Ackermann på Deutsche Bank – ett företag som definitivt kan beskrivas som en global aktör – hade läst denna rekommendation, hade han knappast tillkännagivit en kapitalavkastning på 16 procent i samma andetag som han meddelade att över 6 000 arbetstillfällen skall bort. De som drabbats av hans ”smart sourcing”-metod ser det inte som något annat än en kombination av tvångsmässigt profitintresse och oansvarighet. ”Smart sourcing” har goda möjligheter att bli 2005 års minst populära nya fras.

För att återgå till de positiva aspekterna utgör både Världssocialt forum och Världsekonomiskt forum viktiga plattformar för inspirerande debatter. Jag anser därför att både Europaparlamentets talman och företrädare för våra fackutskott bör delta i dessa forum i framtiden. Den globala eliten behöver nu mer än någonsin företrädare för folket.

 
  
MPphoto
 
 

  De Rossa (PSE). (EN) Herr talman! Jag blev förfärad över ordförande Barrosos inlägg vid slutet av debatten om ordförandeskapets program – särskilt hans försvar av sin inblandning i portugisisk politik. Herr Barroso! Ni är inte längre portugisisk politiker: ni är europeisk politiker, vald av Europaparlamentet och av Europeiska unionens råd, som omfattar samtliga medlemsstater, att representera Europa. Ni kan inte ingripa i inhemsk politik i egenskap av portugisisk politiker, det är inte acceptabelt. Om ni inte förstår det kommer ni att försvaga kommissionen. Kritik av den ståndpunkten kommer inte att försvaga kommissionen, men era handlingar kommer att göra det.

Det här hänger samman med den fråga vi håller på att diskutera med anledning av Världssocialt forum. Väldigt många människor runt om i världen ser på Europa som den enda gränsöverskridande, demokratiska institution som har förmåga att försöka hålla tillbaka de krafter som de anser håller på att förstöra världen. Om ni inte kan se kommissionens roll som ett organ som kan överskrida nationell politik och nationella partier på ett sätt som visar vägen till det hopp som uttrycks i Världssocialt forum, då är vi här i onödan. Jag vädjar till er att ha i minnet att ni representerar Europa, inte Portugal.

För att ta exemplet med tjänstedirektivet så säger ni att ni tar ställning för den europeiska sociala modellen. Vi tar era ord för vad de är, men vi kommer inte att acceptera dem för evigt. Vi behöver ett konkret exempel på ert engagemang. Enligt min åsikt är det endast genom att lyfta bort ”ursprungslandsprincipen”, som är en direkt attack på den europeiska sociala modellen och som är en direkt attack på solidariteten och gemenskapens linje när det gäller utvecklingen av en europeisk inre marknad, som ni kan visa ert engagemang.

Jag vill ha en inre marknad för tjänster, men jag kommer inte att acceptera ”ursprungslandsprincipen”, som kommer att ge oss sämre sociala förmåner och urholka den tillit som miljontals människor utanför Europa sätter till oss när det gäller att gå i bräschen för att skapa en bättre värld.

 
  
MPphoto
 
 

  Kułakowski (ALDE).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka José Manuel Barroso för hans anförande i kammaren. Jag skall inte gå in på detaljer, men jag skulle vilja ta upp en fråga som jag anser är mycket betydelsefull, ja kanske den allra viktigaste politiska frågan.

Två forum har hållits, ett ekonomiskt i den välbärgade staden Davos och ett socialt i den fattiga staden Porto Alegre. Det oroande är att inte tillräcklig uppmärksamhet ägnades åt sociala frågor vid det ekonomiska forumet, och att det ”sociala” forumet håller på att bli ett redskap för att ifrågasätta och till och med trotsa det ekonomiska forumet. Två synsätt framträder i sökandet efter lösningar på nutida problem. Det första handlar om att försöka utveckla ekonomin, medan det andra går ut på att försöka uppnå sociala målsättningar, och detta trots att de två frågorna hänger så nära samman. När ekonomiska och sociala frågor diskuteras var för sig tyder det på en allvarlig missuppfattning. Jag anser därför att det i framtiden bör hållas ett enda ekonomiskt och socialt världsforum, i stället för två globala initiativ som konkurrerar med varandra. EU, och framför allt Europaparlamentet och Europeiska kommissionen, kan spela en roll i detta sammanhang genom att kräva ett sådant forum i framtiden. Tack för uppmärksamheten.

 
  
MPphoto
 
 

  Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Ordförande Barroso, om ni skall bryta mot arbetstidsdirektiven kan ni trösta er med att det i alla fall är i det bästa av syften, nämligen för att diskutera global rättvisa och det civila samhällets roll.

I Porto Alegre var jag en av 155 000 delegater från 135 länder. Samtidigt träffades 20 statschefer och 70 ministrar i Davos. Men lyssnade man i Davos? Från ett teoretiskt europeiskt perspektiv kanske man kan tro att frihandel, kapitalism och liberalisering är lösningen på utvecklingsproblemen.

Men teorin stämmer inte med miljoner människors vardag och det är dags att vi börjar anpassa teorierna till verkligheten – inte tvärtom. Det är dags att handeln blir ett redskap för människorna – inte tvärtom. Vi måste sluta kräva liberalisering av vatten och andra känsliga sektorer som motprestation för att länder skall bli väl behandlade.

Barroso, när ni träffar Bush och EU:s regeringschefer kan ni påminna dem om deras 30 år gamla löfte att ge 0,7 procent i bistånd. Detta bistånd skulle inte ens behövas om vinsterna från produktionen i u-länderna i högre grad stannade där.

Barroso, ni är hjärtligt välkommen till nästa World Social Forum, Världssocialt forum, någonstans i Afrika. Jag kan låna ut lite rättvisemärkta ekologiska kläder så att ni kan delta en dag in cognito, som vanlig delegat och verkligen uppleva stämningen där, utan interferens av säkerhetsvakter. Just den glädje och samarbetsanda, utan hierarkiska strukturer, som finns mellan alla i Världssocialt forum, det är ett hopp för framtiden.

 
  
MPphoto
 
 

  Karas (PPE-DE). (DE) Herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Det är olyckligt att både vår första debatt i dag och den vi har nu har det gemensamt att de tycks präglas av konfrontation i stället för samarbete. Jag skulle vilja att Världsekonomiskt forum och Världssocialt forum slogs samman, så att vi kunde tala med varandra i stället för om varandra.

Även om ni, herr kommissionsordförande, sade att EU är en global aktör anser jag att det ännu återstår för oss att bli en global aktör i stället för en global finansiär. I morgon tas ett viktigt steg i denna riktning, och jag önskar er all lycka i det avseendet. EU behövs och har ett ansvar. Vi delar ansvaret men vi är fortfarande beroende av andra; vi både bidrar till utvecklingen och påverkas av den. Vår förståelse för grundläggande fri- och rättigheter, vårt förkastande av dödsstraffet, av barnarbete och av all slags diskriminering, vår uppfattning om vad det innebär att vara människa – allt detta känner inga gränser, varken lands- eller världsdelsgränser, och det är i den meningen som vi också har ett ansvar för vad som försiggår i resten av världen.

Reaktionen på globaliseringen kan inte bara komma från Europa; vi behöver en debatt om hur en idealisk världsordning skall se ut. Vi behöver en global moralkodex och globala handlingsprinciper, trots att det finns olika kulturer. Jag anser därför att vi bör propagera för multilateralism, att vi bör stödja initiativet för en global Marshallplan och att EU bör arrangera en FN-konferens. Kammaren bör uppmana världens kyrkor att sammankalla en internationell ekumenisk konferens och enas om gemensamma handlingsprinciper. Jag anser att den europeiska modellen för en miljövänlig social marknadsekonomi skulle kunna utmärka EU i världen, och jag tror att det skulle hjälpa oss att ändra de orättvisa regler som i dag styr den globala ekonomin.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Ford (PSE).(EN) Herr talman! Världssocialt forum initierades ursprungligen som en motsvarighet till Världsekonomiskt forum i Davos med syfte att försöka tvinga in sociala frågor på globaliseringens dagordning. Vid detta det femte mötet finns det över 150 000 deltagare från 150 länder och vid ett av alla hundratals möten kommer representanter för Internationella valutafonden och Världsbanken att få träffa sina kritiker för första gången.

Dessa två institutioner anklagas för att pådyvla nykonservativ ekonomisk fundamentalism på de fattigaste länderna i världen. Bistånd för med sig villkorets giftpiller, som tvingar fram öppnandet av marknader för privatisering av statliga tillgångar, och monetaristlinjens tvångströja. Detta tillvägagångssätt strider emot verkligheten. Utmaningen för de båda institutionerna blir att nämna ett land med svag ekonomi som har öppnat upp och samtidigt lyckats utveckla sin ekonomi.

De två senaste mycket lovordade framgångssagorna är Indien och Kina, och inget av dessa länder har följt deras recept. Båda skyddade sina unga, växande industrier tills de kunde komma in på den globala marknaden. Men även Indien har sina avigsidor. Landets ekonomi blomstrar, men det är synd om de fattiga. År 2003 blev 11 000 människor miljonärer i Indien, medan 8 miljoner människor var arbetslösa och 50 miljoner levde på mindre än en dollar om dagen.

Vad måste göras? De kommande tio åren kommer 45 miljoner barn att dö av fattigdomsrelaterade sjukdomar, i Afrika kommer 12 miljoner barn att förlora sina föräldrar i aids och 100 miljoner barn kommer att förbli analfabeter. Världsbanken hävdar att den bara följer instruktionerna från de 147 stater har som äger den – ett verbalt konstgrepp. De afrikanska länderna ålägger inte sig själva några villkor och det gör inte heller latinamerikanerna. Det är de industrialiserade G8-länderna som fattar beslut, ofta på ett sätt som gagnar dem själva.

Det faktum att Internationella valutafonden och Världsbanken nu åtminstone ger sken av att ha förstått antyder ändå att påtryckningar från det civila samhället kan göra verkan. Världsbanken inkluderar program för att minska fattigdomen i sina planer och uttrycker intresse för länder som Tanzania, som lägger mer pengar på skuldbetalning än på både sjukvård och utbildning.

Kina och Indien kan se till att dessa frågor hamnar på dagordningen och det faktum att Europeiska unionen har fler röster i Internationella valutafonden än USA låter förstå att Världssocialt forums slagord ”En annan värld är möjlig” är uppnåeligt: med tillräcklig viljestyrka och politisk hängivenhet. Det är de icke-statliga organisationerna och det civila samhället som skall ge Europas politiker den nödvändiga styrkan.

 
  
MPphoto
 
 

  Maaten (ALDE). (NL) Herr talman! Vare sig de samlades med de schweiziska bergen som fond eller vid den brasilianska kusten är jag övertygad om att alla deltagare i konferenserna i Davos och Porto Alegre förenade sig i målet att tackla fattigdom och ekonomisk utveckling. Det är därför särskilt tillfredsställande att se att man både i Davos och i Porto Alegre erkände den avgörande betydelsen av en liberalisering av världshandeln. Ekonomisk tillväxt är utvecklingens hörnsten i utvecklingsländerna vare sig vi har att göra med klimatförändringar eller säkrande av en god utbildning. Av detta följer att jag inte kraftigt nog kan betona vikten av att den kommande Doharundan blir framgångsrik och den avgörande roll som kommissionen och medlemsstaterna måste spela i detta. Den som menar allvar med bistånd till utvecklingsländerna får inte bli blind för felen hemma. Europas tullbarriärer är för mig ett exempel på hur saker och ting inte bör hanteras. Vid sidan av positiva förslag finns det även några negativa som måste pekas ut. Kraven på en extra skatt på internationella ekonomiska transaktioner, den berömda Tobinskatten, slår mig som excentrisk liksom extra skatt för multinationella företag. Jag ser inget gott i sådana åtgärder. Det är att börja i galen ända. De som strävar efter en friare världshandel bör inte samtidigt införa nya regler.

Slutligen är jag förvånad över dem som förespråkar en ovillkorlig skuldavskrivning för utvecklingsländerna. Min grupp anser det helt oacceptabelt att detta skulle göras utan att villkor ställs. Vi anser att länder som aktivt och framgångsrikt arbetar för demokrati och gott styre bör kunna räkna med stöd, men skuldavskrivning bör inte beviljas utan sådana åtaganden. De liberala prioriteringarna är friare världshandel och betoning på ekonomisk utveckling. På så sätt bekämpas fattigdom och det är samtidigt basen för ett verksamt socialt skyddsnät som vi har råd med. Detta ger oss även möjlighet att arbeta för en mer miljövänlig politik. Frågan är: Kommer vi alla att gå under tillsammans i likgiltig solidaritet eller kommer vi att välja dynamik, innovation och framsteg? Jag välkomnar att kommissionens ordförande går i bräschen för att välja det senare alternativet. Ordförande Barroso! Det är en politisk roll och vi vill uttryckligen att ni agerar politiskt. Jag anser ert deltagande i det portugisiska valet vara fullt berättigat och er frånvaro skulle dessutom ha tolkats som ett stort svek mot ert portugisiska arv. Jag anser att er inblandning var mycket välgrundad och jag beklagar bara att den inte gynnade ert parti mer.

 
  
MPphoto
 
 

  Kauppi (PPE-DE). (FI) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag hade äran att delta i Världsekonomiskt forums möte som deltagare i programmet ”Young Global Leaders”. Jag vet att ni, herr Barroso, har varit ”Global Leader of Tomorrow” en gång i tiden och nu är flera ledamöter av Europaparlamentet med i detta program för ungdomar.

Det ekonomiska forumet var en utmärkt indikation på att aktörerna i världshandeln vill ta ansvar för de globala utmaningar som vi står inför. Under forumets öppningsdag hölls en interaktiv öppen rundabordsdiskussion. Det var ett seminarium där 700 beslutsfattare i Davos fastställde prioriteringarna för världens problem genom opinionsundersökningar och diskuterade de utmaningar som dessa prioriteringar innebär.

Om vi tar hänsyn till deltagarnas ålder, kön, bostadsorter och yrken är resultaten ganska förvånande. Vilka utmaningar skulle vi till exempel gissa att män i åldrarna 40–60 år, huvudsakligen från EU eller Nordamerika och varav hälften är företagsledare, anser vara de största i samband med globaliseringen? Kanske företagens lönsamhet, flexibilitet för anställningar, ökad omsättning eller Kinafenomenet? Inte alls. De största utmaningarna enligt denna grupp var utrotande av fattigdom, rättvis globalisering och hantering av klimatförändringarna.

Globalt ansvar har kommit en bra bit på väg när ledande affärsmän säger att vi för att utrota fattigdom måste tänka längre än vi brukar, utsträcka globaliseringens fördelar till de fattigaste regionerna och skapa ett globalt ledarskap för att förhindra klimatförändringar. Det är också värt att notera att det finns en genuin överensstämmelse mellan de åsikter som uttrycks i Europa och i Nordamerika.

Globalisering verkar ändå inte vara den splittrande faktor som vänsterpartierna i denna kammare tror att den är. Dessa frågor skulle stå överst på dagordningen om Jordens vänner hade organiserat ett liknande möte. Världsekonomiskt forum har även föreslagit konkreta åtgärder och en tidsplan för att möta utmaningarna. Jag är säker på att det även finns initiativ från Världssocialt forum där vi har samma åsikter. Eftersom båda har gemensamma mål skulle det vara förnuftigare att försöka uppnå dem tillsammans istället för var och en för sig. Vi ger er i kommissionen vårt fulla stöd för detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Arif (PSE). (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! En del av oss var i Porto Alegre för några dagar sedan antingen som ett led i våra nationella uppgifter eller som ledamöter av ”World Parliamentary Forum”, vilket enligt min åsikt är viktigare. Jag skulle därför först vilja tacka övriga ledamöter som var i Porto Alegre, i synnerhet min kollega Harlem Désir, för det arbete som de under många år har lagt ned på att ge oss från Europa tillfälle att delta i detta stora medborgarmöte.

Många kommentatorer och deltagare var rädda att luften skulle gå ur denna rörelse, men det har inte inträffat. Antiglobaliseringsrörelsen har kunnat styra om sin verksamhet och definiera en ny organisationsmetod som har resulterat i att Världssocialt forum inte längre är ett forum enbart för krav utan även för förslag. Dessutom visar det faktum att man vid det ekonomiska forumet i Davos diskuterade en del av de ämnen som togs upp i Världssocialt forum att de frågor som tas upp är sådana som tvingar oss alla att ta ställning till vilken sorts värld vi vill ha.

Varken Världssocialt forum eller Världsekonomiskt forum i Davos är dock en politisk aktör som på egen hand kan omvandla krav till politiska beslut. Därför är en institution som Europaparlamentet förpliktigad att föra vidare och ge kraftigt stöd åt ett antal initiativ, såsom skuldavskrivning för fattiga länder, ökning och förbättring av offentligt utvecklingsbistånd, införande av en global skatt, reformering av internationella handelsregler, bekämpning av skatteflykt och skatteparadis och försvar av offentliga tjänster.

Ett antal stats- och regeringschefer har redan tagit initiativ och andra förslag kommer att behöva läggas fram vid G8-toppmötet. Under 2005, när vi skall göra en utvärdering av hur FN:s millenniemål hittills har genomförts, är allt detta positiva steg förutsatt att de inte bara är fler tomma löften. Det är därför över 100 organisationer, icke-statliga organisationer, föreningar och arbetstagarorganisationer kommer att ha en mobiliserings- och utfrågningskampanj på global och europeisk nivå i år. Denna kampanj kommer i synnerhet att sprida information om ämnen som handel och fattigdom, och ett av de första av ett stort antal initiativ är en global aktionsvecka för rättvisare handel i april.

Vi vet redan att med den takt som vi håller idag kommer millenniemålen inte att uppnås. Därför hänger det på oss att hålla de löften som givits av andra för länge sedan genom att stödja dessa initiativ och denna globala kampanj mot fattigdom för att betona och visa vår önskan om en bättre fördelning av tillgångarna i en demokratisk och fredlig värld. Politiker har svikit människor tidigare. De kan mycket väl komma att göra det igen i framtiden, men de får under inga omständigheter överge tanken att det är de själva som måste kämpa för en rättvisare värld och omsätta denna tanke i handling.

 
  
MPphoto
 
 

  Barroso, kommissionens ordförande. – (PT) Herr talman! Jag anser att detta har varit en mycket intressant debatt om frågor som är viktiga för vår gemensamma framtid. Mina damer och herrar! Era anföranden har bekräftat debattens mångfald och visat på det stora spektrum av åsikter som finns om globalisering.

Här vill jag betona en sak som jag tror även togs upp under Harlem Désirs tal. Det gäller den samsyn som trots allt börjar märkas, och nu är det globalisering jag talar om. Först såg det ut som om det fanns två extrema ståndpunkter: den ena innebar att man bara såg bara den negativa sidan av globaliseringen och den andra, som från början uttrycktes i Porto Alegre, var något av ett totalt förkastande av globalisering.

Det vi ser idag och som märks tydligt är att det i Davos-forumet görs vissa ansträngningar att ta upp företagens sociala ansvar och att en allt större vikt läggs vid ett program för global styrning eller förvaltning. Det finns även ett intresse för att ta till sig en del av de farhågor som har uttryckts av så många icke-statliga organisationer och så många förkämpar för rörelsen, som från början rent av såg sig som en antiglobaliseringsrörelse.

Många av dessa människor som från början deltog i antiglobaliseringsrörelsen insåg snabbt att globalisering var oundviklig. Dagens globalisering är inte resultatet av ett beslut fattat av ett enda land eller en grupp av länder och det är inte heller en konspiration av en grupp företag. Dagens globalisering har mer att göra med trenderna i internationell handel och särskilt den tekniska utvecklingen som ingen regering egentligen kan påverka. Följaktligen har många av dessa aktörer och företrädare, med rätta tycker jag, valt att söka en alternativ form av globalisering, i stället för att bara protestera mot den, och försöka få in en del av sina intressen i denna globalisering. Detta är vår ståndpunkt. Jag välkomnar detta för att jag tycker att vi kan lära oss både från Davos och från Porto Alegre, även om det på båda ställena har förts fram förslag som man inte kan ta på fullt allvar. Det finns dock saker att lära sig från båda processerna.

Vad kan jag säga beträffande Europa och kommissionen? Jag anser att vi måste arbeta med praktiska frågor både ur ett internt och ett externt perspektiv. Ur ett internt perspektiv, är vi för eller emot sammanhållning? Jag är för sammanhållning och kommissionen är för sammanhållning – ekonomisk, social och regional – och jag vädjar därför idag till er, mina damer och herrar, att hjälpa mig och kommissionen att se till att alla EU:s regeringar också är för sammanhållning och är redo att erbjuda sin hjälp med exempelvis budgetplanen, som vi har debatterat, därför att fattigdom inte bara drabbar länder på södra halvklotet utan också drabbar Europa. I Europa finns nu större skillnader än någonsin tidigare och detta gäller i synnerhet Europa efter utvidgningen. Vi behöver mer avancerade program i Europa för att bekämpa social utslagning. I enlighet med detta måste vi, om vi vill föra en konsekvent debatt om frågan om sammanhållning, börja med att försöka skapa sammanhållning – ekonomisk, social och regional sammanhållning – här i Europa. Detta är en del av en snabbstrategi som är mycket viktig för unionen.

Sen har vi det externa perspektivet: vad kan kommissionen och EU göra på det externa området? Här finns två områden som jag inte anser skall ses som ömsesidigt oförenliga eller motstridiga, nämligen internationell handel och utvecklingsbistånd. En del synpunkter som jag har hört är emot internationell handel med motiveringen att internationell handel i viss utsträckning är ett konkret utslag av den nyliberala modellen. Låt mig återigen säga att när jag talar med ledarna i utvecklingsländerna så gäller deras första begäran nästan alltid handeln. De vill ha större tillgång till industriländernas marknader och vi måste därför även hjälpa dessa länder på handelsområdet. Av detta skäl kan man inte säga att handel och bistånd är ohjälpligt oförenliga. Det står klart för mig att vi kan och måste göra mer för utvecklingsländerna på båda dessa områden. Samtidigt kan vi även begära mer av dem, eftersom EU och EU:s medlemsstater, genom att ge sådana avsevärda summor i bistånd som vi gör – EU är världens största givare av utvecklingsbistånd – också har rätt att kräva ett gott styre av dessa länder. Vi vill veta om de pengar som vi ger dem används på rätt sätt, öppet och ärligt och om de reformer som syftar till att integrera dessa länder bättre i den internationella handeln faktiskt också förverkligas. Detta är också ett delat ansvar.

Låt mig säga er att kommissionen vill gå längre. Vi vill lämna ett större bidrag till förverkligandet av millenniemålen. Så som saken förhåller sig idag står det klart att vår enda begränsning är de tillgängliga medlen. Vi avser därför att fortsätta att arbeta med medlemsstaterna och parlamentet för att sätta upp en ambitiösare dagordning för utvecklingsbiståndet, framför allt genom att sätta Afrika högst på vår prioriteringslista, eftersom Afrika har strukturproblem som andra regioner i viss utsträckning redan har löst i synnerhet tack vare en mer framgångsrik integration i den internationella handeln. Jag vill försäkra er om att kommissionen och jag skulle vilja se en anda av större beslutsamhet och ett större engagemang för målet om en global värld, en rättvisare global värld, där EU måste spela en ledande roll när det gäller att uppmana till en mer ansvarsfull förvaltning av vår jords resurser och att skapa ett rättvisare samhälle på global nivå.

Detta är våra värderingar och vi är redo att kämpa för dem.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag för att avsluta debatten i enlighet med artikel 103 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy