Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 21 februari 2005 - Strasbourg

15. Kriminalregister / Rättskipning i brottmål

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensamma debatt om följande betänkanden:

– (A6-0020/2005) av Antonio Di Pietro för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets beslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister (KOM(2004)0664 – C6-0163/2004 – 2004/0238(CNS)),

– (A6-0036/2005) av António Costa för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om straffrättens kvalitet och harmonisering i medlemsstaterna (2005/2003(INI)).

  Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja kommentera båda betänkandena från kommissionens sida, både det betänkande som har lagts fram av António Costa och det som har lagts fram av Antonio Di Pietro. Det finns några viktiga kopplingar mellan de två betänkandena och de två initiativen. Det första tar upp straffrättens kvalitet och harmonisering och det andra, som lagts fram av Antonio Di Pietro, tar upp ett förslag om utbyte av uppgifter ur kriminalregister.

Det är min personliga övertygelse, som delas av hela kommissionen, att rättsskipningens kvalitet är en fundamental del av det stora projekt att skapa ett europeiskt område med rättvisa och frihet som nu är inskrivet i den europeiska konstitutionen. Det är uppenbart att rättsskipningens kvalitet baseras på principen om att ett EU, där interna gränser håller på att försvinna, måste garantera att domstolarnas beslut i första hand verkställs snabbt och lätt eftersom den reaktion som människor väntar sig beror på rättssystemens trovärdighet.

Denna princip förutsätter naturligtvis en annan princip, nämligen den som upprätthålls av dem som arbetar för ”ömsesidigt erkännande”: ett beslut av en domare i en medlemsstat kan och måste erkännas av rättssystemet i en annan medlemsstat. Det är det viktiga villkoret för att kunna upprätta ett europeiskt område med rättvisa. Men att förverkliga en sådan princip om ömsesidigt erkännande kräver en hög nivå av ömsesidigt förtroende. Inget ömsesidigt erkännande kan komma till stånd utan ömsesidigt förtroende hos rättsväsendet, domstolarna och rättssystemet i medlemsstaterna. Det är därför som det program som kommissionen har förbundit sig att genomföra innehåller en direkt hänvisning – för övrigt på Europeiska rådets begäran – till rättsskipningens kvalitet, vilket betyder att beslut verkställs snabbt och smidigt och förutsätter en hög nivå av ömsesidigt förtroende hos rättssystemet och rättsväsendet.

Föredraganden Antóni Costa föreslår att ett europeiskt system skall införas för utvärdering av rättsskipningens kvalitet baserat på en stadga om straffrättens kvalitet i Europa. Jag anser att det är en intressant idé, eftersom vi vet att ett system för parallell utvärdering och övervakning av resultaten av åtgärder har fungerat på andra, mindre känsliga områden och har hjälpt till att upprätta principen om ömsesidigt förtroende. Föredragandens förslag är därför intressant.

Förresten anser kommissionen att det för ett sådant känsligt ämne, som bland annat berör medlemsstaternas behörighet, är nödvändigt att hålla ett omfattande samråd och framför allt att lyssna på alla berörda. Kommissionen arbetar hårt och kommer att fortsätta att arbeta hårt i båda frågorna, framför allt genom att lyssna på berörda parter, det vill säga domare, sammanslutningar och organ som representerar rättsväsendet i medlemsstaterna. Vi har för avsikt att lägga fram ett preliminärt meddelande om juridisk utbildning – det vill säga utbildning av domare – i slutet av 2005 och sedan under 2006 ett meddelande om utvärderingen av rättsskipningens kvalitet. Vi tänker därför arbeta i linje med António Costas betänkande.

Min sista kommentar om detta ämne är att inget system för utvärdering av rättsskipningens kvalitet får sätta press på eller ha en skadlig inverkan på domstolarnas oberoende varken direkt eller indirekt. Det skulle vara ett fruktansvärt resultat om principen om utvärdering av rättsskipningens kvalitet – rättsskipningen som är en offentlig tjänst – indirekt skulle påverka domstolarnas oberoende som är ett väsentligt krav för att tillhandahålla tjänster av hög kvalitet för allmänheten. En domstol som inte är oberoende kan verkligen inte hålla högsta kvalitet. Det är därför vårt mål kommer att vara att uppnå en hög rättslig kvalitet samtidigt som vi värnar om den förutsättning jag just har nämnt: respekten för vårt rättssystems och våra domstolars oberoende.

När det gäller Antonio Di Pietros betänkande så är ömsesidigt förtroende, som jag redan har sagt, uppenbart en viktig del av rättsskipningens kvalitet och det är viktigt för att ett ömsesidigt erkännande av beslut och förfaranden skall fungera ordentligt. Då blir det enligt min åsikt klart att förslaget om ett beslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister – ett förslag som kommissionen lade fram i oktober förra året – är ett gott exempel på hur viktigt det är att tillämpa principen om ömsesidigt förtroende.

Ni minns säkert alla Fourniret-affären, det tragiska fallet av pedofili som fick EU att agera snabbare. Detta fall visade hur dåligt utbytet av uppgifter mellan medlemsstaternas kriminalregister fungerade. Vi behöver kraftfulla åtgärder. Jag är övertygad om att den text som vi nu diskuterar och som Antonio Di Pietro har tagit upp och kommer att ta upp igen bara är första steget. Det är ett brådskande första steg, på kort sikt. Nästa steg som kommissionen överväger är utan tvivel att införa ett snabbare datoriserat system för utbyte av uppgifter, vilket naturligtvis fullständigt måste vara i överensstämmelse med reglerna för skydd av uppgifter. Parlamentet kommer naturligtvis snart att få ytterligare möjligheter att lämna sina synpunkter på detta mer långtgående förslag.

I varje fall måste vi absolut se till att kriminalregistret i en persons hemland fungerar så väl som möjligt så att registermyndigheten i den medlemsstaten, när den får en begäran om information, utan dröjsmål kan ge alla de nödvändiga upplysningarna om hur det förhåller sig.

Därför måste bättre förbindelser upprättas mellan de nationella myndigheter som ansvarar för kriminalregister, och kommissionen väntar sig naturligtvis att ytterligare förbättringar uppnås på lång sikt. Som ni alla vet har vi antagit en vitbok där en mer effektiv mekanism för informationsutbyte föreslås. Vi kommer att lyssna på svaren på de frågor som tas upp i vitboken.

Sammanfattningsvis kommer kommissionen att ha ett nära permanent samarbete med parlamentet eftersom vi, när det gäller informationsutbyte, måste hitta den rätta balansen mellan behovet av säkerhet, behovet av att skydda människors rätt att känna sig trygga och människors grundläggande rättigheter. Här vill jag åter nämna skyddet av personuppgifter, eftersom en sådan balans måste debatteras mycket noggrant här i parlamentet.

  Di Pietro (ALDE), föredragande. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har blivit ombedd att kommentera mitt betänkande om förslaget till rådets beslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister. Som Franco Frattini mycket riktigt påpekade är förslaget endast ett första steg som det brådskar med att ta.

Målet för detta förslag till beslut kommer självklart att stödjas av alla. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE), som jag har äran att tillhöra, stöder det förvisso helhjärtat, liksom utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) som gav det aktuella förslaget till rådets beslut sitt i stort sett enhälliga stöd.

Målet är att förbättra rättsskipningens kvalitet i Italien, Europa och samtliga medlemsstater. Huvudsyftet med förslaget till beslut är att utbyta uppgifter ur kriminalregister. Möjligheten att utbyta sådana uppgifter infördes faktiskt redan genom Europarådets konvention från 1959. Rent tekniskt är det emellertid svårt att få ett sådant uppgiftsutbyte att fungera och att hålla det aktuellt, eftersom uppgifter i enlighet med 1959 års konvention för närvarande endast förmedlas en gång per år och förfrågningar görs utan någon i förväg angiven tidsgräns. Förslaget till rådets beslut har följaktligen fördelen att påskynda tillhandahållandet av dessa uppgifter, i väntan på att det datoriserade system som kommissionsledamoten talade om givetvis kan förse oss med uppgifter ännu snabbare, praktiskt taget on-line.

Jag vill skingra de missuppfattningar som förekommer och som handlar om att vissa människor befarar problem i samband med databehandling av personuppgifter och skydd för enskilda. När det gäller kriminella personer är uppgifter ur kriminalregistret att jämställa med uppgifter ur läkarjournaler för sjuka, eftersom det handlar om faktauppgifter. Problemet är vem som använder dessa uppgifter och hur de används. Vi begär därför att uppgifterna endast skall göras tillgängliga för rättsliga myndigheter i samarbete med andra rättsliga myndigheter och enbart i anslutning till fällande domar. Det var därför rätt av rådet att innefatta ”kriminalregister” och ”fällande dom” bland de begrepp som måste definieras innan beslut fattas.

Jag ställer mig därför positiv till det arbete som pågår och som skall genomföras medan vi inväntar besluten i vitboken, liksom jag är positiv till de principer som ni just har nämnt, herr kommissionsledamot. Ni sade att dessa beslut och de generella rekommendationer som Europaparlamentet står i begrepp att utfärda bör vila på två principer som jag tror att vi alla, både ni och givetvis jag själv, kan skriva under på. Den första principen är att domstolsbeslut skall verkställas snabbt. Den andra är, vilket ni konstaterade, att det bör finnas ett ömsesidigt erkännande av och ett ömsesidigt förtroende för de beslut som domstolarna i varje enskilt land fattar. För det tredje framhöll ni att bedömningen av kvaliteten på domstolarnas arbete inte får påverka rättsväsendets oavhängighet.

Jag håller helt med om detta synsätt, herr kommissionsledamot, och jag vill därför be er att se till att kommissionen vidtar mer konkreta åtgärder i anslutning till dessa frågor. Jag vill särskilt be er att både lyssna ordentligt och att tala om vilka åtgärder ni ämnar vidta om en medlemsstat visar prov på bristande förtroende för domstolarna, vilket exempelvis har lett till att en av medlemsstaterna ännu inte har genomfört beslutet om den europeiska arresteringsordern.

När liknande ämnen debatteras är det därför ett oavvisligt krav från vår sida att kommissionen sätter press på de medlemsstater som ännu inte har genomfört fattade beslut. Man kan annars få uppfattningen att medlemsstaterna i fråga inte har något förtroende för de beslut som fattas av övriga domstolar och medlemsstater, och att de överhuvudtaget inte tänker genomföra dessa domstolsbeslut omgående.

Vi anser också att ni har rätt i att rättsväsendets oavhängighet måste respekteras, men vi vill också gärna veta vad kommissionen tänker göra när inte ens regeringsmedlemmarna i en viss medlemsstat respekterar rättssystemet och till och med understår sig att driva med det inne i domstolen. I detta fall anser jag att kommissionen också har skyldighet att utfärda direktiv och rekommendationer, så att våra ansträngningar att förbättra rättssystemens kvalitet i Europa och i medlemsstaterna inte äventyras av en viss medlemsstat som har sina egna alldeles speciella skäl till detta.

  Costa, António (PSE), föredragande. – (PT) Herr talman, herr Frattini, mina damer och herrar! Att genomföra politiken för området med frihet, säkerhet och rättvisa är en av de mest stimulerande utmaningarna för EU. Som vi angav i Haagprogrammet består den främsta utmaningen i behovet av att se till att rättssystemen håller hög kvalitet inom EU:s hela territorium trots den mångfald av rättssystem som finns i de 25 medlemsstaterna.

Enligt Haagprogrammet, liksom tidigare i Tammerforsprogrammet, är hörnstenen i upprättandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa det ömsesidiga erkännandet, vilket Franco Frattini just har erinrat om. Ett ömsesidigt erkännande förutsätter emellertid ett ömsesidigt förtroende, och som Antonio Di Pietro påpekade alldeles nyss handlar ömsesidigt förtroende inte om tro. Ömsesidigt förtroende är något man skapar, och det måste fungera fullt ut. Vi måste kunna erkänna att det bland våra 25 medlemsstater, eller bland de rättsliga myndigheterna i våra 25 medlemsstater, i viss utsträckning saknas ett sådant ömsesidigt förtroende. Det ömsesidiga förtroendet måste stärkas. I inledningen till förslaget till initiativbetänkande föreslår jag därför att ett system för ömsesidig utvärdering skall inrättas mellan de olika medlemsstaterna. I ett sådant system kommer självfallet rättsinstansernas oavhängighet att respekteras och de nationella parlamenten och rättssystemens styrande organ att innefattas. Utvärderingen kommer följaktligen att resultera i ett brett spektrum av synpunkter på straffrättens kvalitet i varje enskild medlemsstat.

För det andra anser jag att det är ytterst väsentligt att denna utvärdering blir objektiv och jag föreslår därför att en stadga om straffrättens kvalitet skall inrättas. Denna stadga bör utarbetas på grundval av den rätt till en rättvis rättegång som föreskrivs i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och med utgångspunkt i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Till grund för stadgan om straffrättens kvalitet bör också ligga den rättspraxis som har fastställts i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och i EG-domstolen, samt de rekommendationer som FN och Europarådet har utfärdat. Kvalitetsstadgan skall fungera som en objektiv referensram för utvärdering av de olika straffrättsliga systemen i de skilda medlemsstaterna. På detta sätt kan vi sprida bästa praxis, vidta åtgärder för riktmärkning och se till att samtliga EU-medborgare inom EU:s hela territorium omfattas av höga kvalitetsstandarder.

Alla vet vi emellertid att utöver det ömsesidiga erkännandet måste det finnas en nivå för minsta harmonisering. Rådet har infört krav på harmonisering av den materiella straffrätten, och i vårt betänkande föreslås att vi skall stödja rådets förslag. Rådet har uppdragit åt kommissionen att så snart som möjligt förbereda harmoniseringen av den förteckning över brottslighet som avses i fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, så att förberedelsearbetet är avslutat när konstitutionsfördraget träder i kraft. Kommissionen kan därmed tillsammans med parlamentet omgående anta de harmoniseringsstandarder som anges i det nya fördraget.

Processrättens bestämmelser gör att vi anser att vi måste vara selektiva men samtidigt ambitiösa när det gäller omfattningen av våra åtgärder. Vi föreslår därför fyra huvudområden. Det första handlar om harmonisering av standarderna för insamling och värdering av viktigt bevismaterial, vilket kommissionen har meddelat att den redan arbetar med. Det andra området rör harmonisering som möjliggör verkställighet av straff och garantier för att förebyggande åtgärder vidtas. Det tredje avser minimirättigheter för interner i samtliga medlemsstater och det sista området gäller beaktande av dom vid återfallsförbrytelse som redan omfattas av harmoniseringsåtgärder.

Med detta betänkande uppmanar parlamentet rådet och kommissionen att påskynda sitt arbete, så att vi alla tillsammans kan medverka till inrättandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa genom att införa en straffrätt av hög kvalitet i Europa.

  Brejc, Mihael (PPE-DE). – (SL) Tack, herr talman. I de politiska dokumenten från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, bl.a. kongressdokumenten och andra dokument från vårt parti i Europaparlamentet betonar vi hur viktig säkerheten till liv och egendom är för människor. Vi har ju faktiskt lovat våra väljare att slå vakt om detta. Men ändå står vi inför en ökning av alltmer allvarliga brott och terrorattacker.

Det är bara att inse att ingen enskild EU-medlemsstat längre ensam kan garantera den egna säkerheten. Vi behöver samarbete och gemensamma aktioner, och vi måste kartlägga och främja allt som kan göras för att höja säkerheten. I detta avseende ställer sig min grupp bakom förslaget till rådets beslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister, liksom föredraganden Antonio Di Pietros betänkande.

Vi är emellertid en aning förvånade över att kommissionen avser att upprätta ett nytt operativt datoriserat system för utbyte av uppgifter som inte kan börja fungera förrän någon gång mellan 2008 och 2010. Jag har en känsla av att utbytet av uppgifter är en politisk fråga snarare än en teknisk. Finns det en verklig politisk vilja bör kommissionen skyndsamt upprätta ett ändamålsenligt datasystem, eftersom vi alla har klart för oss att vi lever i ett informationssamhälle och att det inte kan vara så förfärligt komplicerat att upprätta ett sådant system. Uppenbarligen lägger andra, mer betydelsefulla frågor hinder i vägen. Det kan t.ex. handla om förtroende eller om inflytande från enskilda mäktiga verksamhetsgrenar. Med hänsyn till detta föreslår jag att kommissionen tar krafttag för att påskynda upprättandet av ett datoriserat system. Tack.

  Roure (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det viktigaste för medborgarna i Europa är att EU kan garantera dem en hög levnadsstandard och skydda deras rättigheter. Vi måste därför se till att alla EU-medborgare åtnjuter samma rättigheter och samma kvalitet på och tillgång till rättsväsendet, oavsett var i Europa de befinner sig. I detta sammanhang är det mycket viktigt att det straffrättsliga samarbetet i brott- och civilmål förbättras. Dessutom gör den fria rörligheten i Europa att kriminella nätverk drar fördel av att EU:s inre gränser har öppnats. Samtidigt utnyttjar man bristen på samordning inom Europa på rättsskipningens område och kan på så sätt undgå att gripas. Vi måste därför vidta de åtgärder som krävs för att möta de utmaningar som det straffrättsliga samarbetet i Europa nu står inför.

Utbytet av uppgifter ur kriminalregister förser de europeiska åklagarna med särskilda redskap som bidrar till att man kan agera snabbare och se till att kriminella individer inte undgår straff. Som ni framhåller blir det t.ex. möjligt att snabbare sätta stopp för kända pedofilifall. Sådana förfaranden och praktiska åtgärder måste vidtas för att stärka det absolut nödvändiga ömsesidiga förtroendet för Europas rättssystem. Den nuvarande bristen på förtroende utgör nämligen ett väsentligt hinder för ett ömsesidigt erkännande av gällande förfaranden och för en adekvat nivå på rättssystemens harmonisering. Jag ansluter mig också till António Costa och uppmanar kommissionen att lägga fram förslag som vilar på principerna om ömsesidigt erkännande av domstolsbeslut och en minsta harmonisering.

Slutligen vill jag passa på att uttrycka min glädje över förslaget att utvidga det straffrättsliga samarbetet till att omfatta vissa familjerättsliga aspekter, som ingår i lagstiftningsprogrammet för 2005. Jag hoppas verkligen att vi kommer att fortsätta arbetet enligt dessa principer.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Duquesne (ALDE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden António Costa till hans betänkande och utmärkta slutsatser, vilka för övrigt i stort sett enhälligt har antagits av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE).

Betänkandet sänder enligt min åsikt starka signaler från parlamentet till kommissionen och rådet. Det vittnar om vår önskan att garantera inte bara EU-medborgare, utan faktiskt alla som befinner sig på EU:s territorium, en förbättrad straffrättslig kvalitet. Stadgan om straffrättens kvalitet och det föreslagna systemet för utvärdering bidrar alldeles särskilt till detta. Ömsesidigt erkännande av domstolsbeslut i de olika medlemsstaterna förutsätter att samtliga stater har förtroende för varandras rättssystem. Vi måste därför, som António Costa återigen har upprepat, fastställa gemensamma miniminormer och samtidigt respektera mångfalden i de rättsliga systemen.

Det handlar dock inte bara om yttre förfaranden. Att garantera och övervaka att domarna har en ordentlig utbildning, att de är fördomsfria, klarsynta, energiska, effektiva, samvetsgranna och klarar av att hantera befintliga resurser på ett så bra sätt som möjligt strider inte i något avseende mot den viktiga principen om oavhängighet. Vi måste förbättra insynen och öppenheten i rättssystemen och ge människor ökad kunskap om domarnas arbetsmetoder. Domare betraktas många gånger med skepsis och har inte människors förtroende.

Slutligen anser jag att det är mycket viktigt att vi ser till att våra rekommendationer följs upp. Vi behöver konkreta åtgärder, inte bara avsiktsförklaringar, herr kommissionsledamot. Därför krävs det en uppföljningskommitté med experter, domare, advokater, användare av rättssystemen och företrädare för de nationella parlamenten. Deras uppgift blir att granska och utvärdera hur våra rekommendationer verkställs. Om vi klarar att genomföra dessa rekommendationer når vi verklig framgång i vår strävan att göra EU till en rättsstat. Respekten för lagar och förordningar och respekten för medborgerliga rättigheter är viktiga förutsättningar för att våra demokratier skall fungera.

När det gäller Antonio Di Pietros förtjänstfulla betänkande håller jag helt med om analysen och förslagen i den. Jag vill emellertid poängtera att det är ett försiktigt förslag som har lagts fram och att det är begränsat till nuvarande lagstiftning från 1959. Det tillgodoser därför inte behovet av tillhandahållande av uppgifter ur kriminalregister. Jag tror att man ville tillmötesgå de känslor som revs upp i samband med fallet Michel Fourniret. Som Franco Frattini tillkännagav kommer vi ivrigt att invänta de mer allmänt hållna och absolut nödvändiga förslag som krävs för att kampen mot terrorism, grov brottslig verksamhet och annan brottslighet skall effektiviseras. Det obetydliga steg som har tagits fritar oss inte från ansvaret att skyndsamt gå vidare med detta.

  Buitenweg (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! I kväll debatterar vi återigen de magiska orden ”ömsesidigt erkännande” och ser dem som hörnstenen i det europeiska straffrättsliga samarbetet. En förutsättning för detta är givetvis att medlemsstaterna kan samarbeta effektivt samt att de kan se längre än till sina egna gränser och ta reda på hur saker fungerar på andra ställen. En annan förutsättning är att de är överens om vissa miniminormer på exempelvis straffprocessrättens område. En särskilt viktig förutsättning är dock att de hyser ett grundläggande förtroende för varandra och för skälen till att de faktiskt kan känna detta ömsesidiga förtroende. António Costas förslag är speciellt viktigt när det gäller att inge förtroende för effektivitet i och sund förvaltning av de straffrättsliga systemen, medan Antonio Di Pietro i sitt förslag huvudsakligen riktar in sig på en förbättring av samarbetet vid informationsutbyte. Min grupp stöder helhjärtat båda förslagen, och jag tackar varmt för det arbete ni har lagt ned och för det angenäma samarbetet. Det krävs dock ett mycket mer omfattande arbete än de små steg som nu har tagits. En uppsjö av nya förslag ligger i stöpsleven, vilka i alla fall på pappret innebär vissa framsteg – min erfarenhet är nämligen att medlemsstaterna mycket ofta agerar bromsklossar. Ömsesidigt erkännande tycks för dem framför allt betyda att de inte behöver förändra något på nationell nivå. Vi tenderar alla att endast intressera oss för det som händer i vårt hörn av världen, och andra får vara så snälla att respektera de beslut som vi fattar. Min grupp är emellertid definitivt inte rädd för att vidga perspektiven, även om vi är en aning tveksamma till denna uppsjö av nya bestämmelser. Blotta omfånget påverkar nämligen inte sällan insyn och öppenhet på ett negativt sätt och sätter i gång försvarsmekanismerna hos dem som ständigt utsätts för förändringar. Även tydligheten i det arbete som vi utför riskerar att påverkas negativt. Min grupp stöder helt klart inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet. Vi stöder en europeisk straffrätt och Europaomfattande rättigheter för misstänkta och brottsoffer. Framför allt stöder vi en ordentlig investering i grundlig utbildning av samtlig personal vid de polis- och domstolsväsenden som ingår i det europeiska samarbetet. Faktum är ju att det är i det dagliga arbetet mer än här som detta kommer att behöva verkställas. Jag hoppas att vi alla kan gå samman i en större satsning, också av ekonomiskt slag, och se till att alla är grundligt informerade om detta.

  Krarup (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! Båda betänkandena uttrycker en välbekant strävan att ge EU:s institutioner allt större maktbefogenheter på bekostnad av medlemsstaterna och alltså, i slutändan, av demokratin.

Det enda jag kan säga när det gäller Antonio Di Pietros betänkande är att det rör en fråga som ligger inom Europarådets, inte EU:s, ansvarsområde.

António Costas betänkande dryper av högstämd idealism, men idealen och de goda avsikterna lider rent allmänt av en sorglig brist på verklighetsförankring. Jag vill först av allt peka på att de straffrättsliga åtgärderna och kriminalvårdssystemen i ett antal medlemsstater innebär ett oräkneligt antal grova kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Bör vi inte rätta oss efter hur verkligheten ser ut och avstå från att bygga luftslott? Det enda syftet med betänkandet är att ingjuta ömsesidigt förtroende för principen om ömsesidigt erkännande av övriga medlemsstaters domstolsbeslut. Visst, men vad händer om den polske, grekiske eller italienske domaren, åklagaren eller rättsvårdande myndigheten inte lever upp till vårt förtroende? Det viktiga måste ju vara hur verkligheten är beskaffad. Betänkandets andra mål är att tvinga medlemsstaterna att straffbelägga vissa handlingar i enlighet med artikel 271 i konstitutionen. Om verkligheten hade fått råda och om kriminologerna hade tillfrågats hade man fått ett rakt svar. Vad vi står inför här är i värsta fall barbari, i bästa fall rent godtycke.

  Borghezio (IND/DEM). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har talat om kvaliteten på rättskipningen och vi har granskat betänkandet, vilket verkar vara grundat på ett försök att föra fram bestämmelserna i fördraget, i synnerhet artikel III-271 om bedömningen av särskilt allvarligbrottslighet, till exempel sådan som har anknytning till terrorism.

Det är då rättvist att fråga sig om vi inte går för långt i denna ganska optimistiska vision av kvaliteten på rättskipningen och det ömsesidiga godkännandet av rättsväsenden. Faktum är att det just på det känsliga området terrorism håller på att hända en del mycket allvarliga saker, till exempel dom nr 2849104 av förundersökningsdomaren Clementina Forleo i Milano, om terrorism. I domen, som avser vissa personer som har anklagats för terrorverksamhet (vilka finns med både i Förenta nationernas och Europeiska unionens förteckningar), görs en märklig åtskillnad, påhittad av domaren själv, mellan terrorister och gerillasoldater. Domaren skriver uttryckligen att våldsamma handlingar eller gerillaaktiviteter, även om de utförs av beväpnade styrkor som inte är reguljära styrkor, inte kan ligga till grund för åtal ens enligt internationell rätt, såvida de inte bryter mot internationell människorättslagstiftning.

Vi står inför gemenskapslagar om terrorism som har berövats sin innebörd. Vi står inför ett svek mot den civiliserade hållning gentemot terrorismen som Europa har antagit – även i denna kammare. Det är en mycket allvarlig sak, och jag anser att det är min plikt att fördöma den.

  Libicki (UEN).  – (PL) Tack så mycket, herr talman. Herr talman, mina damer och herrar! När debatterna om anslutning till Europeiska unionen hölls i de nya medlemsstaterna, däribland mitt eget land Polen, handlade de viktigaste argumenten inte bara om ekonomisk tillväxt och nationell säkerhet, utan också om personlig säkerhet. Denna fråga är desto viktigare eftersom brottsligheten ökar i hela Europa, tyvärr också i de nya medlemsstaterna, och vi måste vidta radikala åtgärder för att hejda denna ständiga ökning. Många nya typer av brott har dykt upp, till exempel det mycket omskrivna problemet med Internetbrottslighet, och den nya utvecklingen innebär att det krävs nya regelverk. Den innebär också att det finns ett behov av harmonisering, och därför välkomnar vi både Antonio Di Pietros betänkande om utbyte av uppgifter ur kriminalregister och António Costas betänkande om straffrättens kvalitet i Europeiska unionen.

Vi får dock inte glömma att harmoniseringen av straffrätten, eller för den skull varje typ av lag, inte enbart måste innebära att alla hamnar på samma nivå, eller att skillnader suddas ut på bekostnad av nationella traditioner, seder eller behov. Detta är den grund som den nationella lagstiftningen bygger på, och om harmoniseringen skulle ske på ett alltför mekaniskt sätt kan detta gå ut över lokala traditioner. Framför allt skall länder inte behöva anpassa sin lagstiftning till lagar och seder i andra länder där brottslingarna behandlas med särskild hänsyn, där de gradvis förvandlas till offer medan brottsoffren glöms bort, och där brottslingarna faktiskt kan förvänta sig bättre skydd än offren.

Detta handlar i synnerhet om frågan huruvida interner skall ges rätten att träffa en psykiater, vars uppgift är att analysera internens beteende och möjligen befria honom eller henne från skuldkänslor. Detta kan säkert vara på sin plats i ett senare stadium av det rättsliga förfarandet, men det måste inte ske alldeles i början. Det får inte resultera i att kriminella åtnjuter större rättigheter än brottsoffren, trots att detta är något som dessvärre blir allt vanligare i modern lagstiftning och domstolspraxis. Det är oacceptabelt att offret ses som någon som redan oåterkalleligt har blivit ett offer, medan brottslingen på samma gång betraktas som någon sorts nytt offer som måste räddas, eftersom detta helt enkelt inte stämmer. Brottslingen måste alltid förbli en brottsling och offret ett offer.

Utbytet av information från kriminalregister är en annan fråga som är värd att fundera över. Man får inte glömma att den tid som måste förflyta för att ett straff skall anses vara avtjänat varierar mellan de olika medlemsstaterna, och vi måste vidta åtgärder för att undvika situationer där någon anses avtjäna ett straff i en medlemsstat, trots att så inte längre är fallet i en annan medlemsstat.

Tack så mycket, herr talman. Jag är färdig, och ni behöver inte använda er ordförandeklubba.

  Claeys (NI). – (NL) Herr talman! I motiveringen till sitt förslag slår kommissionen fast att den senaste tidens tragiska pedofilfall har avslöjat stora brister när det gäller utbytet av information om domar bland medlemsstaterna. Kommissionsledamot Frattini nämnde fallet Fourniret för en månad sedan. En fransk pedofil som dömts i sitt hemland kunde hålla på med sin verksamhet ostörd i Belgien, eftersom de franska myndigheterna inte hade ansett det vara nödvändigt att informera de berörda myndigheterna om honom. Det förslag som nu diskuteras har dröjt alldeles för länge. Det är trots allt ett tillägg till konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål från 1959. Dessutom är förslaget otillräckligt och erbjuder ingen lösning på ett stort antal problem. Medlemsstaterna måste uppdatera sina brottsregister och göra dem tillgängliga mycket snabbare. De måste också tillhandahålla den information som begärs av andra medlemsstater snabbare och göra detta med hjälp av standardformulär. Detta är några få steg i rätt riktning, men allting sker naturligtvis i väntan på införandet av ett fullfjädrat automatiserat system för informationsutbyte. Kommissionen måste sätta i gång med detta så snart som möjligt, särskilt när den påstår att systemet inte kommer att vara på plats förrän om några år – vilket i sig är ett dåligt tecken. Det finns naturligtvis ett stort antal juridiska konsekvenser, och dessa måste diskuteras utförligt. När kammaren har röstat om det nuvarande förslaget får vi absolut inte ge intryck av att de problem som har att göra med utbytet av information är lösta. Kommissionen har använt ett träffande exempel för att illustrera att så absolut inte är fallet. Medlemsstaterna behöver inte informera den stat där de dömda bor om de inte är medborgare i den staten. Med andra ord kommer dessa åtgärder att göra det möjligt för Fourniret, som jag redan har nämnt, att slippa genom nätet en gång till.

  Kudrycka (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Både i Tammerforsprogrammet, och senare i Haagprogrammet, fastställdes ömsesidigt erkännande av straffrättsliga domar som en av Europeiska unionens mål på det straffrättsliga området. Det krävs ett effektivt rättsligt samarbete baserat på ömsesidigt förtroende för att uppnå detta mål, eftersom frånvaron av sådant samarbete kan innebära att brottslingar kan gömma sig i andra länder för att slippa stå till svars för sina brott. Detta leder i sin tur till att fler och fler upplever att brott inte bestraffas, vilket leder till ökad brottslighet i Europa. Det är av denna anledning som min politiska grupp välkomnar António Costas betänkande, som innehåller rekommendationer till Europeiska kommissionen om upprättandet av en stadga om straffrättens kvalitet, då de grundläggande rättigheterna för tilltalade, offer och jurister enligt den föreslagna stadgan samtidigt kan användas som kriterium för en ömsesidig bedömning av kvaliteten på rättskipningen. Trots att det inte kommer att finnas någon specifik rättslig grund för en sådan bedömning innan det konstitutionella fördraget har trätt i kraft, tror jag att det redan nu finns en allmän rättslig grund i Maastrichtfördraget. Jag anser att det därför vore en god idé för Europeiska kommissionen att uppfylla betänkandets rekommendationer genom att börja utveckla kriterier och metoder för att genomföra sådana bedömningar. Denna uppgift kommer att kompliceras en aning eftersom man måste ta hänsyn till de olika rättsordningar som finns i de olika medlemsstaterna och som bygger på olika rättsliga traditioner och kulturer, liksom till de olika rättssystemen. Metoderna för att genomföra sådana bedömningar måste också garantera att man kan dra trovärdiga slutsatser grundade på tillförlitliga analyser. Det är värt att notera att ömsesidiga bedömningar av rättskipning också bör stödjas av andra åtgärder, till exempel åtgärder som garanterar att rättsväsendets oberoende från politiskt inflytande inte bara respekteras, utan också stärks. Tack så mycket.

  Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman! Straffrätten i Europa måste vara oberoende, men inte utom räckhåll för utvärdering och granskning. Europeiska medborgare måste känna förtroende för det straffrättsliga systemet, de måste kunna lita på att deras grundläggande rättigheter kommer att respekteras och att öppenhet och kvalitet kommer att finnas i varje domstol i Europeiska unionen.

En tråkig sak inträffade nyligen i Grekland: avslöjandet om mutor och korruption i rättssystemet. Det är en upptäckt som redan har skakat om de grekiska medborgarnas förtroende för rättssystemet. Trots att det grekiska rättssystemet nu sopar rent framför sin egen dörr är detta inte tillräckligt. Liksom andra länder i Europa som har stött på liknande korruption i sina rättssystem vet är detta mycket mycket svårt. Därför ombeds vi nu att ge europeiskt stöd. Hur kan Europa erbjuda stöd? Genom att utvärdera särskilda förfaranden och bästa metoder. Och vari ligger problemet? Alla som ifrågasätter vikten av utvärdering ser genom fingrarna. Även om en medlemsstat anser sig ha ett så exceptionellt straffrättsligt system att den inte har något att lära av övriga medlemsstater borde den åtminstone hjälpa de andra att dra lärdom av detta system, och eftersom domarna själva berörs av kvalitetsarbetet innebär inte detta förslag något problem med deras oberoende.

  Drčar Murko (ALDE). – (SL) Tack så mycket. Med tanke på den stora omfattningen av bestämmelserna i det konstitutionella fördraget för Europa när det gäller de nationella lagstiftningarnas konvergens på området straffrätt, materiell rätt och processrätt, kan vi sluta oss till att planen för ett gemensamt straffrättsligt område får allt tydligare konturer. Att detta togs med i det konstitutionella fördraget är ett resultat av utvecklingen inom lagstiftningen sedan 1990, och inte dess början, och det är beroende av principen om ömsesidigt förtroende. Med tanke på de olika rättsordningarna och straffrättsliga traditionerna måste detta förtroende grundas på specifika, jämförbara minimikriterier.

Vi stöder denna inriktning, men parlamentsledamöterna har också en plikt att noggrant övervaka metoderna för att harmonisera lagstiftningarna, särskilt när det gäller det akuta behovet att stärka skyddet av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Om vi inte var uppmärksamma på balansen mellan dessa två faktorer skulle straffrätten visserligen kunna harmoniseras på ett effektivt sätt, men den skulle inte nödvändigtvis bli demokratiskt legitim. Straffrätten är också ett prov på demokratins kvalitet. Tack.

  Allister (NI). – (EN) Herr talman! Jag har inget att invända mot det förståndiga utbytet av information om brottmålsdomar mellan medlemsstaterna, men endast den som är politiskt blind kan undgå att känna igen förslagen i António Costas betänkande som ett led i den harmoniseringsprocess som kommit igång inom rättssystemet i Europa. Detta är förstås en försmak av EU:s konstitution, där denna harmonisering har en nyckelroll.

Jag för min del är emot ett rättssystem grundat på den kontinentala modellen med dess inneboende angrepp mot de huvudsakliga byggstenarna i vårt karakteristiska och historiska brittiska rättssystem, vilka inte minst innefattar rättegång med jury, habeas corpus och särskiljande av den rättsliga processen och utredningsprocessen.

Costasbetänkandet är trots sin förledande mångordighet ett led i den harmoniseringsprocess som syftar till ett gemensamt rättssystem. Enligt min åsikt tjänar detta inte den brittiska nationens intressen och därför motsätter jag mig detta betänkande.

  Wieland (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ibland råkar det vara så att kommissionen, rådet eller parlamentet – eller två av dessa institutioner, eller alla tre – ligger för många steg före allmänheten eller en särskild grupp; i sådana fall agerar vi för snabbt och med för stora ambitioner, och måste sedan axla deras börda. Den fråga vi diskuterar i kväll är en fråga vi alla bär ansvar för, eftersom det som är avgörande är de resultat vi uppnår, eller snarare de vi inte uppnår. Herr kommissionsledamot! Det är inte bara det att vi kämpar för att hålla jämna steg med dagens faktiska brottslighet, eftersom den organiserade brottsligheten under många år nu inte har varit den enda typen av brott som är gränsöverskridande; vi måste också kämpa för att hålla stånd mot den individuella brottsligheten.

I båda fallen måste vi också kämpa för att ge allmänheten vad den vill ha. Allmänheten har rätt, och faktiskt också politisk vilja, att se till att 2000-talets brott inte bekämpas med 1800-talsmetoder. Dessvärre ges ofta intrycket att information begärs och lämnas via telegram och informationsflödet måste därför bli bättre. Trots de många farhågor som har uttryckts skulle detta inte betyda någon försämring av uppgiftsskyddet då information om olika typer av specialiserad brottslighet som har begåtts i Kehl är lika viktig i Offenburg som i Strasbourg. Genom att utbyta information av detta slag prioriterar vi allmänhetens rätt till skydd, inte brottslingens rätt till privatliv.

Det handlar heller inte om förtroendet mellan medlemsstaterna; det är helt enkelt en fråga om huruvida allmänheten har förtroende för EU, och i vilken utsträckning den litar på att vi hanterar denna fråga på ett bra sätt. Om man kan dra någon slutsats av allt detta så är det att vi faktiskt ställer frågan – på samma sätt som en ledande tysk tidning har gjort – om allmänheten vill ha en gemensam strafflag, och svaret på den frågan är ”ja”.

Den slutsats vi bör dra av detta betänkande är att alla bör klargöra om de vill att verkliga förbättringar skall göras eller inte, och att man i varje fall inte kan skylla på mjukvaruproblem.

  Fava (PSE). – (IT) Herr talman, herr Frattini, mina damer och herrar! Jag vill inte tillägga något till Antonio Di Pietros och António Costas betänkanden, som jag helt och hållet stöder. Jag skulle i stället vilja begrunda en motsägelse som vi kommer att tvingas ta itu med i kväll.

Alla vet att endast ett förstärkt rättsligt samarbete kan ge ett verkligt bidrag till kampen mot terrorismen och den organiserade brottsligheten, och det förutsätter ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut, utbyte av information och harmonisering av garantier för rättsliga förfaranden. Dock vet vi också att många medlemsstater gör allt de kan för att förhindra sådant rättsligt samarbete på alla sätt. Vi tycker därför att ert uppdrag också består i att stå på er gentemot rådet och se till att alla europeiska institutioner bestämt håller sig till detta mål.

Det behövs en starkare politisk vilja för att göra det möjligt för oss att genomföra det som den europeiska konstitutionen möjliggör och föreskriver och som vi inte vill skall förbli ouppfyllt. Just för samrådets och det rättsliga samarbetets skull, Herr Frattini, ber vi er att respektfullt men bestämt tala med det italienska parlamentet och den italienska regeringen, delvis därför att ni har varit minister i den regeringen själv. Italien är det enda landet som inte har infört den europeiska arresteringsordern. Något som kanske bara var en allvarlig sak fram till i går är, vilket ni säkert håller med om, en fullständig paradox i dag.

  Ek (ALDE). – Herr talman! Denna debatt handlar om förtroende och tillit. Ändå finns det i varje medlemsland, i varje fängelse, i varje häkte människor som känner att de har fått en rättvis rättegång beroende på att de inte kan språket, att bevisvärderingen inte har varit korrekt, på brutal behandling av polis eller i häkte. Detta trots att vi har regler på plats i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter, artiklarna 6 och 13, och framför allt kanske i regler som hör hemma i gemenskapsrätten inom EU.

Om människor skall våga utnyttja de fyra friheterna måste vi också ha trygghetsregler inte bara för varor och kapital utan också för personer. Dagens regler kräver att de nationella rättsmedlen måste vara uttömda för att man skall kunna hävda sin rätt. En domstol kan begära ett rådgivande yttrande under rättegången, det kan inte en enskild. Vi måste alltså införa en möjlighet för en enskild att begära personlig förfrågan eller särskilt ombud så att enskilda människor får samma rättigheter som domstolar. Först då kan vi tala om förtroende och tillit.

  Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr Frattini, mina damer och herrar! Vi måste alla ta oss i kragen om vi skall kunna förbättra kvalitetsnormerna och den rättsliga effektiviteten. Vi måste komma ihåg att hörnstenen i vår europeiska grundtanke är rättssystemets oberoende och skyddet av medborgarnas grundläggande rättigheter, både på materiell nivå och processnivå. För att det inte skall råda något tvivel – och jag säger detta gärna igen – vill jag gratulera António Costa till hans utmärkta betänkande, där det slås fast att europeiska medborgare måste garanteras rätten till rättvisa, både av unionen, varigenom en jämförbar behandling garanteras oavsett vilken medlemsstat de råkar befinna sig i, och av medlemsstaterna, beroende på deras respektive befogenheter. Samtidigt måste man se till att skillnaderna mellan de olika rättssystemen inte står i vägen för att man skall kunna uppnå rättvisa och trygghet av god kvalitet på området frihet, säkerhet och rättvisa.

Jag håller med föredraganden om att det ömsesidiga förtroendet måste stärkas för att det ömsesidiga erkännandet av rättsliga beslut skall kunna fungera, och därigenom bidra till den gradvisa utvecklingen av en europeisk rättskultur. Jag stöder idén om att anta en europeisk straffrättsstadga, som skulle ligga till grund för utvärderingen av hur väl rättssystemen i unionen fungerar. Jag stöder också idén om att skapa ett objektivt och opartiskt system för ömsesidig utvärdering av kvaliteten på rättskipningen, baserat på jämförbar statistik, som skulle införas så snart som möjligt och som skulle innefatta både Europaparlamentet och de nationella parlamenten.

Jag vill också berömma Antonio Di Pietro för hans arbete och för de förslag han lägger fram om minskningen av tidsfrister samt villkoren för tillgång till personuppgifter. Med andra ord är det nuvarande systemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister ineffektivt. Det är mycket viktigt att ett datoriserat system skapas för att medlemsstaterna skall kunna utbyta information och att detta system ger snabb tillgång till denna typ av information i hela EU, och jag välkomnar Franco Frattinis nya idéer på detta område.

  Moraes (PSE). – (EN) Herr talman! Detta är ett viktigt betänkande eftersom det lägger tonvikten på två nyckelområden som inte har framhållits tillräckligt tidigare. António Costa har tagit ett betydande steg framåt när han signalerar att det är kvaliteten på rättvisan, och inte bara ömsesidigt erkännande, som är nyckeln. Om någon i detta parlament tvivlar på detta bör de titta på ”Köpenhamnskriterierna”. Kvaliteten på rättvisan i många av anslutningsländerna och behovet av förbättringar var en viktig del när det handlade om att gå med i Europeiska unionen.

Inte heller skall någon av de befintliga 15 medlemsstaterna vara förmäten nog att tro att de har alla de rätta svaren och den högsta kvaliteten på rättvisa. Se bara hur vi behandlar minoriteter och utsatta människor. Det är där som denna fråga kommer att sättas på prov.

Stadgan om straffrättens kvalitet i Europa borde inte vara något som medlemsstaterna fruktar. De borde välkomna den, eftersom detta är ett av de mest synliga samarbetsområden i Europeiska unionen som våra medborgare känner igen. De ser det i media, de vill se lösningar på europeisk nivå, de vill känna sig säkra i en europeisk union som ger snabb rättvisa och skydd för oskyldiga.

  Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag skall begränsa mig till några tankar om Antonio Di Pietros betänkande, som jag stöder helhjärtat.

Föredragandens betänkande innehåller positiva inslag eftersom det för det första preciserar datum och för det andra understryker behovet av att skynda på förfarandet i brådskande fall så att det inte överstiger 48 timmar.

Kommissionsledamoten borde dock uppmärksammas på att de frågor som tas upp i både Antonio Di Pietros och António Costas betänkanden kanske är ett steg i rätt riktning, men knappast ett vågat steg.

Jag tror till exempel att tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande av domar måste vara en omedelbar prioritet. Uttrycken ”dom” och ”kriminalregister” måste också definieras tydligt och termerna ”brott” och ”straff” måste harmoniseras.

Jag tror uppriktigt att integrationen av Europeiska unionen inte kan ske utan att vi påskyndar arbetet med att harmonisera rättsliga regler. Kommissionsledamotens inlägg i dag övertygade mig dock inte om att kommissionen kommer att gå så fort fram i denna riktning, och det är synd.

  Cederschiöld (PPE-DE). – Herr talman! Det gemensamma rättsområdet bygger på ömsesidigt erkännande. Vi erkänner varandras domar, och då måste vi kunna lita på kvaliteten i rättssystemen, lita på en likvärdig behandling, lita på en fungerande due process, lita på rättvisa rättegångar med advokat och tolkning vid behov. Låt oss konkurrera uppåt i rättskvalitet. Tack, António Costa för ett bra betänkande.

Sedan till informationsutbytet som är känsligare. Antonio Di Pietro har förbättrat förslaget, men jag skulle vilja understryka tre punkter. För det första: Dataskyddet inom brottsbekämpning skall vara av samma kvalitet som på det inre marknadsområdet innan utbytet tillämpas. För det andra: Europeiska datatillsynsmannen skall yttra sig vid känsliga frågor. För det tredje: Utöver att medlemsstaterna informeras om hur uppgifterna används skall även individen informeras om den utlämnade informationen.

Vi har fått en kommissionsledamot som jag vet lyssnar och förstår dessa frågor. Jag hoppas att kommissionsledamot Franco Frattini inkluderar dessa tre element i fortsättningen när det gäller att öka dataskyddet för att se till att vi får samma kvalitet på dataskyddet på brottsbekämpningsområdet som vi redan har på inre marknaden. Här sätter jag verkligen stort hopp till Franco Frattinis vidare insatser och vill tacka för de insatser han redan har gjort på datalagringsområdet och tror att vi även kommer att se effekter av detta på det här området.

  Esteves (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Straffrättens kvalitet och harmoniseringen av strafflagstiftningen är nyckelfrågor när det gäller att skapa ett gemensamt rättsområde för EU. Straffrätten är det hetast debatterade människorättsområdet – ömsesidigheten och motstridigheterna och det faktum att den skall vara baserad på principen om grundläggande värdighet. Frågan om straffrätten vidrör den europeiska politiska kulturens moraliska kärna. Det är därför av yttersta vikt att vi för en aktiv politik för att förbättra straffrättens kvalitet och harmonisera medlemsstaternas lagstiftning.

För att kunna upprätta en europeisk konstitution som innefattar en bindande stadga om de grundläggande rättigheterna och som utgör ett värdesystem präglat av enighet och integrering krävs rättssystem av högre kvalitet och harmonisering av strafflagstiftningen. Straffrätten utgör de facto materiell konstitutionell rätt och förenar alla de grundläggande konstitutionella värderingarna. Den bristande harmoniseringen inom detta område är oförenlig med principen om jämlikhet mellan medborgarna och i förlängningen med konstitutionen. Harmoniseringen av de straffrättsliga systemen får därför inte bli halvhjärtad, och heller inte enbart en grund för ömsesidigt erkännande av domar, utan den bör vara ett mål i sig. En samordnad politik äventyrar inte medlemsstaternas beslutsbefogenheter inom detta område, just tack vare att den är samordnad.

Den europeiska konstitutionens värderingar betyder också att harmoniseringen av lagstiftningen måste omfatta hela det straffrättsliga systemet. Den får inte endast röra de stora områdena, dvs. rättegång och straff, utan bör utsträckas till att omfatta de materiella bestämmelserna, policyn för att definiera brott och kriterierna för fastställande av domar. Säkerheten bör inte vara det enda målet, utan vi bör också sträva efter att humanisera straffrätten.

Om EU inte följer denna väg kommer den europeiska konstitutionens rättssystem, för att citera Kafkas satiriska metafor, att bli ett system av öppna dörrar genom vilka ingen kan träda in.

  Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman! Jag vill tacka föredragandena och de ledamöter som har yttrat sig, även de som har uppmanat kommissionen att handla och att handla snabbt. Jag skall inte försöka att ge några uttömmande svar – tydligen finns det inte tid till det – men en del information som kan vara till nytta för parlamentet.

I slutet av april kommer kommissionen att lägga fram ett meddelande om ömsesidigt erkännande och utveckling av principen om ömsesidigt förtroende. I detta meddelande kommer vi att ta upp de flesta av frågorna i de två betänkanden som vi diskuterat i dag och avhandla utvärderingen av rättsskipningen, utbildningen av domare och harmoniseringen av ett antal processrättsliga regler. I detta sammanhang vill jag också tillägga att vi i slutet av året kommer att offentliggöra en grönbok om principen att en person skall anses oskyldig till dess att hans skuld bevisats: många av parlamentsledamöterna har betonat behovet av att förena rätten till säkerhet, och därmed rätten att få brottsligheten under kontroll, med rättsliga garantier för den anklagade.

I början av 2006 kommer vi att offentliggöra en grönbok om bevisinsamling, som säkerligen kommer att följas av mer fullständiga initiativ för genomförandet av alternativa domar och ett intressant och, som jag hoppas, synnerligen användbart initiativ: ett rambeslut om alternativa åtgärder till häktning, som vi planerar att utarbeta under 2005. Ni är medvetna om att när det gäller tagande i förvar, eller häktning före en fällande dom, måste människors rätt till frihet vägas mot statens rätt att väcka åtal mot brottslingar. Detta är endast några få exempel på de initiativ som kommissionen kommer att lägga fram under de närmaste månaderna, men som jag anser är viktiga.

Mina damer och herrar! Det skulle glädja mig om medlemsstaterna vid rådets möte visar lika stort mod som ni i dag gjort i frågan om utbyte av uppgifter ur kriminalregister. Kommissionen skulle vilja gå snabbare fram mot ett datoriserat system för informationsutbyte. Vi startade en debatt förra månaden vid ministerrådets möte i Luxemburg och vi avser att fortsätta den. Det finns emellertid också tekniska problem utöver de politiska problem som någon nämnde. Fortfarande saknas det ömsesidiga förtroende som behövs för att låta uppgifter om tidigare domar föras in i en elektronisk sökmotor, som rent tekniskt skulle kunna inrättas mycket snabbt. Som Antonio Di Pietro mycket riktigt sade är det inte frågan om nya uppgifter, utan uppgifter om fällande domar som kan användas av domstolarna. Vi kommer därför att mycket noggrant förhindra all annan användning än den som rättsliga myndigheter, som vi naturligtvis måste ha förtroende för, anger när de begär att få tillgång till uppgifter.

Avslutningsvis anser jag att denna fråga kräver ett mer enat Europa. Det krävs ett mer enat Europa eftersom vi måste harmonisera våra straffrättsliga system, som olyckligtvis är mycket olika, och vi måste vara säkra på de rättsliga ståndpunkterna eftersom vi, vilket jag vill betona, måste respektera domarkårens oberoende. Kanske borde vi försöka harmonisera reglerna, de regler som styr vad som avses med en brottsorganisation och hur och varför straffet för ledare av brottsorganisationer kan variera så mycket från ett land till ett annat. Det är det som vi måste försöka göra: harmonisera de straffrättsliga systemen litet mer. Det är ett arbete som vi kommer att gå in för helhjärtat. Slutligen kommer vi också att noggrant övervaka hur väl medlemsstaterna följer dessa principer.

Om tre dagar kommer jag att lägga fram kommissionens meddelande om den europeiska arresteringsordern vid ministerrådets möte (rättsliga och inrikes frågor) och jag kommer då att ta tillfället i akt att tydligt framföra att Italien tyvärr är det enda landet i Europa som ännu inte har antagit nödvändig nationell lagstiftning, vilket jag beklagar mycket, och att det också finns några få länder som har antagit nationell lagstiftning, men som, vilket någon av er påpekade, har försökt återinrätta filter som inte är förenliga med den europeiska andan. Lagstiftningen om arresteringsordern syftar till att påskynda vissa förfaranden. Om vi vill påskynda förfarandena när det gäller terrorism och organiserad brottslighet måste alla medlemsstater ha förtroende för systemet och vi kommer därför att hålla ett vakande öga för att se till att EU:s regler följs fullständigt.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.