Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 21 februari 2005 - Strasbourg

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 17.05.)

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 27 januari.

2. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

3. Uttalanden av talmannen

  Talmannen. – Mina damer och herrar! För mig som talman är det viktigt att uttala mig om två händelser som direkt påverkar oss, en som redan har inträffat och en som ännu inte har gjort det.

För det första hölls som ni vet den första av de planerade folkomröstningarna om ratificeringen av EU-konstitutionen i går i Spanien. Som ni också vet röstade 76,7 procent för konstitutionen.

(Applåder)

Jag vill påminna er om att kammaren för en månad sedan röstade ja till EU-konstitutionen med 74 procents majoritet. Det spanska folkets stöd för konstitutionsutkastet har alltså nära återspeglat och till och med överträffat stödet i parlamentet. Vi kan konstatera att resultatet av söndagens omröstning i Spanien kan jämföras med omröstningen i Strasbourg när parlamentet debatterade resolutionen i fråga.

Valdeltagandet var något lägre än vid det förra EU-valet i Spanien och dessutom mycket nära genomsnittet för EU:s samtliga 25 medlemsländer. På det hela taget kan vi konstatera att valprocessen i Spanien ledde till i stort sett samma resultat som omröstningen bland Europaparlamentets ledamöter, och som parlamentets talman och dessutom i egenskap av spansk medborgare är jag därför mycket nöjd med resultatet. Så fort jag fick veta resultatet gratulerade jag den spanske premiärministern och alla de politiska grupper som har deltagit i valprocessen.

Mitt andra yttrande handlar om den amerikanske presidentens besök i Bryssel. Denna veckas besök av president Bush framställs som ett möte med EU:s institutioner. Han kommer till Europa, men han kommer bland annat för att möta Europeiska unionen, det vill säga unionens institutioner.

Både jag som parlamentets talman och alla de politiska grupperna anser att vår institution, Europaparlamentet, inte kan frånvara från dessa möten. Vi menar att både styrkan hos EU:s institutioner och bilden av EU, särskilt när det gäller förbindelserna med tredjeländer och då framför allt de transatlantiska förbindelserna, är beroende av att den institutionella triangeln, det vill säga rådet, kommissionen och parlamentet, fungerar som den skall.

Jag har därför fört samtal med rådets ordförande Jean-Claude Juncker och kontinuerligt informerat talmanskonferensen om hur de samtalen har avlöpt. Efter förra veckans skriftväxling och efter att ha lyssnat till de politiska gruppernas åsikter och dessutom talat i telefon med kommissionens ordförande José Manuel Barroso kan jag tala om att Europaparlamentets talman, givetvis på institutionens vägnar, kommer att delta i det möte som de 25 stats- och regeringscheferna håller med George W. Bush i Bryssel i morgon.

Det är inte ett rådsmöte i egentlig bemärkelse, men jag vill ändå tacka rådets ordförande Jean-Claude Juncker och José Manuel Barroso för att de delar uppfattningen att Europaparlamentets talman bör närvara vid detta möte. Jag vill också uttrycka min tacksamhet för vad de har gjort för att åstadkomma detta och därmed stärka den institutionella triangel som jag nyss nämnde. Jag kommer alltså inte att vara på plats här i Strasbourg.

Vill ni säga något om detta, herr Poettering?

  Poettering (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det gladde oss mycket att höra vad Josep Borrell sade om den amerikanske presidentens besök i Bryssel och vi håller helt med honom. Vår grupp har alltid ansett att Europaparlamentets talman skall närvara vid detta besök, oavsett vilken institution som håller i mötet.

Jag uppmanar Europeiska rådet och regeringarna att se till att en debatt liknande den som vi har sett under de senaste dagarna och veckorna inte upprepas i framtiden. Jag vill framföra ett stort tack till rådets ordförande Jean-Claude Juncker för att han har möjliggjort detta resultat, men några fler debatter av detta slag får inte förekomma. Det borde vara självklart att parlamentet deltar varje gång en president, i det här fallet den amerikanske presidenten, besöker EU:s institutioner.

Herr talman! Jag hoppas att ert besök i Bryssel i morgon blir lyckat. Europaparlamentet utgör stommen för utvecklingen inom EU och därför välkomnar vi er närvaro vid morgondagens möte.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack så mycket, herr Poettering. Hur som helst: slutet gott, allting gott. De tre institutionerna kommer att närvara i morgon, trots vissa svårigheter på vägen, och jag vill understryka att rådets ordförande och kommissionens ordförande alltid har varit eniga om att detta är nödvändigt. De eventuella problem som har funnits har på inget sätt orsakats av dem.

4. Valprövning (se protokollet)

5. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

6. Inkomna dokument: se protokollet

7. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

8. Framställningar: se protokollet

9. Skriftliga förklaringar (artikel 116): se protokollet

10. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets ståndpunkter och resolutioner (se protokollet)

11. Arbetsplan

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är fastställandet av arbetsplanen.

Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista för detta sammanträde som upprättades av talmanskonferensen vid sammanträdet den 17 februari (artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen) har delats ut.

Inga ändringar i föredragningslistan för måndag och tisdag har föreslagits.

Onsdag:

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har föreslagit att frågan om situationen i Libanon skall tas med i rådets och kommissionens uttalanden om EU:s förbindelser med Medelhavsområdet, med anledning av mordet på landets förre premiärminister Rafiq Hariri.

  Poettering (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vet inte om jag har uppfattat er rätt. Vår grupp anser att situationen i Libanon bör tas upp vid onsdagsmorgonens debatt om Medelhavsområdet. Det skulle ge oss möjlighet att hitta ett lämpligt sätt att diskutera frågan mer ingående i mars, till exempel med utgångspunkt i en muntlig fråga till rådet och kommissionen. Då skulle vi kunna låta föredragningslistan vara oförändrad och sedan diskutera frågan närmare i mars.

Jag blev lite förvånad över att jag fick ordet, men jag hoppas att jag har bidragit till att lösa detta smärre problem.

  Talmannen. – Efter vad jag förstår har förfrågan alltså dragits tillbaka.

  Swoboda (PSE). – (DE) Om detta är det förslag som gäller stöder även vi denna lösning. Vi vill trots allt inte lägga oss i Libanons angelägenheter, utan vår målsättning är att landet helt självständigt skall kunna fatta beslut om sin framtid. Det jag försöker säga är att vi borde låta föredragningslistan vara oförändrad och istället ta med en separat punkt om frågan på föredragningslistan för sammanträdet i mars.

  Talmannen. – Saken är klar. Vi tar upp frågan i samband med den punkt om ämnet som redan finns med på föredragningslistan. Vi kommer alltså inte att ta med en särskild ny punkt på föredragningslistan.

Den socialdemokratiska gruppen har också lagt fram en begäran om att byta ordning på de muntliga frågorna om upphörandet av WTO-avtalet om textil och konfektion och om åtgärder mot hungersnöd och fattigdom. Det är inte fråga om att ta bort någon av de muntliga frågorna utan bara att byta ordning på dem.

  Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Förslaget ser ut som ni har beskrivit det och någon ytterligare förklaring behövs inte.

  Talmannen. – Eftersom ingen annan vill ha ordet skall vi gå vidare till omröstningen.

(Förslaget godkändes.)

De politiska grupperna har gått med på att införa en tidsgräns fram till kl. 18.00, så att de punkter på onsdagens föredragningslista som rör rådet kan tas upp innan dess.

Inga ändringar för torsdagens sammanträde har föreslagits.

(Arbetsplanen fastställdes med dessa ändringar.)

  Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag har kanske missuppfattat något. Ni sade att de frågor som kräver rådets närvaro måste vara klara kl. 18.00. Gäller det även frågestunden? Frågestunden med rådet är på onsdag och rådet måste givetvis vara närvarande då.

  Talmannen. – Rådet kommer att vara på plats för frågestunden och för alla de frågor där så behövs, det vill säga även frågor till rådet.

Vi har mottagit två begäranden om brådskande förfarande. Det första handlar om ett förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2792/1999 när det gäller en särskild åtgärd för överföring av fartyg till länder som drabbades av tsunamin 2004.

Mot bakgrund av de brådskande problemen inom fiskerisektorerna i de tsunamidrabbade länderna upprättas i detta förslag en grundläggande rättslig ram som tillåter medlemsstaterna att överföra mindre fartyg till dessa fiskesamhällen.

Den andra begäran rör förslaget till rådets förordning om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter mot bakgrund av situationen i Elfenbenskusten.

Det brådskande förfarandet är berättigat eftersom det är mycket viktigt att denna förordning godkänns så fort som möjligt för att förhindra överföring av medel och resurser som bör vara frysta.

Parlamentet kommer att uttala sig om dessa begäranden om brådskande förfarande i morgon tisdag vid sammanträdets början. Jag talar om detta nu så att ni är väl förberedda att fatta ett beslut i frågan i morgon.

12. Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt

  Pęk (IND/DEM). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har rest mig för att tala därför att jag är mycket oroad över demokratins tillstånd inom EU. Vi får höra att det kan anses vara en stor framgång om en liten del, bara strax över en fjärdedel, av de röstberättigade medborgarna röstar ja i en folkomröstning, som är det allra viktigaste uttrycket för den allmänna viljan. Det har också framkommit att propagandaknep användes under kampanjen. De spanska medborgarna fick bland annat höra att en röst mot EU-konstitutionen är en röst mot EU, vilket är en ren lögn. Vi är särskilt oroade över användningen av statliga medel till ja-kampanjen och över planerna på att spendera ännu mer pengar på denna. Det är att lura EU:s medborgare och vi kräver likhet inför lagen.

  Tabajdi (PSE). – (HU) Läget för EU:s spannmålsmarknad är kritiskt. På begäran av Österrike med stöd från Tjeckien, Slovakien, Italien, Polen, Ungern och Frankrike uttryckte rådet (jordbruk och fiske) vid sitt senaste möte sin oro över den allvarliga situationen för EU:s spannmålsbönder. I år producerade de 25 medlemsländerna ett spannmålsöverskott på femtiotvå miljoner ton, varav mer än sju miljoner ton gavs som bistånd. Hälften av detta, över tre miljoner ton, gavs av Ungern.

Det finns tre problem när det gäller EU:s spannmålsmarknad. För det första har vi problemet med de ofördelaktiga förändringarna i växelkursen mellan euro och dollar. För det andra har länderna utan kust, till exempel Tjeckien, Österrike, Slovakien och Ungern, svårare att konkurrera vid upphandlingar. Dessutom skapar det minskade exportstödet ytterligare problem. Jag uppmanar kommissionsledamot Mariann Fischer Boel att vidta kraftiga åtgärder för att lösa problemen på spannmålsmarknaden.

  Yañez-Barnuevo García (PSE). – (ES) Herr talman! Jag instämmer i det som har sagts och tackar parlamentets talman för hans inlägg om den folkomröstning som hölls i mitt hemland i går. Det var en lektion i demokrati. Dagen förflöt utan incidenter. Alla som röstade ja, alla som röstade nej och dessutom alla som avstod från att rösta deltog helt och fullt.

Därför kan ingen ge vårt land lektioner i demokrati, eftersom alla var fria att handla efter eget huvud. En stor radiostation som ägs av den katolska kyrkans hierarki stödde dessutom aktivt nej-kampanjen och resultatet av det kan skönjas, men ingen hindrade kanalen från att inta den ståndpunkten, som är lika legitim som alla andra.

  Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! För ett par dagar sedan riktade sig det grekiska parlamentets talman till den nye presidenten för Hellenska republiken och sade att Grekland måste inskränka sina gränser och sin självständighet på grund av folkomröstningen och stödet för konstitutionen. Detta är dramatiskt. Det grekiska folket har rätt att få veta varför de måste fråntas land och självständighet för EU:s skull. Det var nämligen budskapet. Vi måste hitta ett sätt att åtminstone dämpa oron hos det grekiska folket. Vi vill att det skall gå bra för EU, men givetvis inte på bekostnad av vårt lands gränser och självständighet. Vi måste se till att Grekland inte förlorar land om konstitutionen antas, vilket som sagt det grekiska parlamentets talman påstod.

När det gäller folkomröstningen i Spanien röstade 33 procent av det spanska folket för. Valdeltagandet var mycket lågt ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Mote (NI). – (EN) Herr talman! Varje professionell kriminell organisation i Europa tog säkert ett glädjeskutt vid Europeiska centralbankens beslut nyligen att fördubbla antalet 500-eurosedlar som trycks. Bara i år kommer 190 miljoner fler av dessa sedlar i världens högsta valör att komma ut på gatorna, och en resväska full av dessa sedlar är värd sju gånger mer än en resväska full av 100-dollarsedlar.

I dagens datoriserade värld behöver bankerna inte längre sedlar av höga valörer, de är bara värdefulla för brottslingar. Varför försvann tio procent av alla euro som utfärdades vid valutans införande annars plötsligt till Ryssland? Varför är den fortfarande den ryska maffians favoritvaluta? Varför fakturerade Saddam Hussein Iraks hemliga oljeförsäljning i euro när han försökte undvika sanktioner? Förra året ökade antalet förfalskade 500-eurosedlar med ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Vi hoppas att Europas enande, åtminstone inom den ekonomiska och monetära unionen, innebär att hinder och gränser inom den ekonomiska sektorn tas bort. Detta är själva kärnan i den gemensamma marknaden och EU:s inre marknad. Den grekiska euroskepticismen gäller just att EU inte har utvecklats lika snabbt när det gäller den politiska unionen och skapandet av en genuin och äkta europeisk försvarsidentitet. Så sade det grekiska parlamentets talman. Hon konstaterade det uppenbara, nämligen att de ekonomiska gränserna har tagits bort och att vi nu har ett enda homogent ekonomiskt område.

  Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Ända sedan parlamentet med en överväldigande majoritet röstade för EU-konstitutionen för en månad sedan har några av de som befann sig i minoritetsställning försökt störa och misskreditera Europaparlamentets ståndpunkt.

De viftade med banderoller här i kammaren under omröstningen, de försökte störa den officiella lanseringen av Europaparlamentets informationskampanj och de har hävdat att det av någon anledning inte skulle vara legitimt att parlamentet redogör för sin åsikt och slutsats för omvärlden. De har till och med, vid de tillfällen då vi blivit inbjudna av nationella parlament för att redogöra för vår bedömning av konstitutionen, skrivit till dessa parlament och klagat på att vi har accepterat dylika inbjudningar.

I dag hör vi dem hävda att resultatet av folkomröstningen i Spanien av någon anledning inte skulle vara giltigt. Naturligtvis var deltagandet lågt – frågan var inte kontroversiell och hade ett överväldigande och brett stöd. Men i slutänden visar resultatet på ett stöd från en enorm majoritet, något jag är säker på kommer att upprepas i andra länder.

(Applåder)

  Leinen (PSE). – (DE) Herr talman! Kammaren borde verkligen välkomna folkomröstningen i Spanien och den spanska allmänhetens tydliga ja till konstitutionen. Jag tycker att vi skall tacka den spanska regeringen och alla inblandande för att ha informerat och engagerat allmänheten och framför allt det civila samhället i folkomröstningskampanjen.

Jag tillbringade själv flera dagar i Spanien tillsammans med andra parlamentsledamöter och såg hur öppet, demokratiskt och fredligt folkomröstningen avlöpte. Det var ett utmärkt exempel på europeisk demokrati. Det som Bogdan Pęk sade i kammaren är fullständigt absurt och jag är övertygad om att bara en liten minoritet av ledamöterna delar hans åsikter.

Valdeltagandet visade dock att allmänheten måste få ännu mer information. Herr talman! Vi bör uppmana regeringarna och kommissionen att en gång för alla driva en strategi för att proaktivt informera om konstitutionens innehåll. Vi har ingen tid att förlora, eftersom datumen för de kommande folkomröstningarna redan har bestämts.

  Krupa (IND/DEM). – (PL) Tack så mycket. Med anledning av det bedrövliga skick som hälso- och sjukvården i Polen befinner sig i och de hungerstrejker som vårdpersonalen har genomfört vill jag först be er att sluta se på hälso- och sjukvården ur ett marknadsperspektiv och att se till att vårdtjänster undantas från tjänstedirektivet. Jag vill också lägga fram ett förslag om statlig finansiering av hälso- och sjukvården, särskilt när det gäller sjukhus, eftersom dessa redan har skulder på över 6 miljarder polska zloty. Sedan civillagen liberaliserades har inkasserare drivit in 2 miljarder polska zloty, vilket har lett till att de anställda inte har fått ut sina löner. Beslagtagandet av dessa oansenliga löner strider mot moraliska principer och social rättvisa. Det är också ett brott mot många lagar och förordningar, till exempel Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Jag vill fråga om kommissionen planerar att anta en förordning om ekonomiskt stöd ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Pahor, Borut (PSE). – (SL) Herr talman! Under den senaste tiden tycks vissa motsättningar och splittringar från det förflutna åter ha blossat upp, trots att vi hoppades att det aldrig skulle ske igen och belasta förbindelserna mellan nationer i det enade Europa. Genom att utnämna den 10 februari till minnesdag för de tragiska händelserna efter andra världskriget hedrar Italien minnet av sina landsmäns lidande, och det med all rätt. Det demokratiska Italien får dock inte glömma bort det lidande som fascistregimen orsakade i andra länder, däribland Slovenien. Jag vill ta tillfället i akt att stödja vädjan från demokratiska kretsar på båda sidor om gränsen om att vi måste lägga detta trauma från vår moderna historia bakom oss genom att berätta hela sanningen. Endast sanningen, hur plågsam den än är, kan förhindra att liknande händelser inträffar i framtiden. Sanningen är också en absolut förutsättning för samexistens och försoning. Om förlikningssammanträdet mellan presidenterna för tre grannländer kan bidra till detta så välkomnar jag det. Att höja sig över återupplivade nationalistiska fördomar är en del av den europeiska tankens kärna. Det är också en av grundtankarna och orsakerna bakom sammanhållningen och integrationen inom EU.

  Mitchell (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Flodvågskatastrofen nyligen chockade världen och de enorma förluster av människoliv som den orsakade är nästan omöjliga att föreställa sig. Dylika katastrofer händer inte bara i Sydostasien. Den värsta europeiska flodvågen i vår historia inträffade den 1 november 1755 när en kraftfull jordbävning utanför Portugals Atlantkust gav upphov till vågor som vällde in över Lissabon. Bara i huvudstaden förlorade 30 000 människor livet den dagen och händelsen markerar början till nedgången för staden, som ditintills hade varit den fjärde största staden i Europa och en av de rikaste. Vågorna slog också in över kusterna i Belgien, Storbritannien, Frankrike, Irland och Nederländerna.

Tjugo medlemsstater i EU har en kustlinje. Eftersom jordbävningar och påföljande flodvågor har inträffat i det förflutna, vore det inte klokt av kommissionen att inleda en riktmärkningsprocess för att underlätta varningsstrategier i syfte att förvarna om naturkatastrofer av det här slaget?

  Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Parlamentet har konsekvent fört en kampanj mot illegalt frihetsberövande i Guantanamobukten. Flertalet EU-medborgare har nu släppts fria – åtminstone alla de nio brittiska medborgarna – men omkring ett dussin personer med uppehållstillstånd i ett EU-land, till exempel i egenskap av flyktingar, är fortfarande kvar där.

Där finns fem personer från Förenade kungariket vars namn vi känner till: Bisher al-Rawi, Jamil al-Banna, Jamal Abdullah, Shaker Aamer och Omar Deghayes. Rapporter vittnar om förödmjukande och omänsklig behandling, till och med tortyr. Omar Deghayes hävdar att han har gjorts blind på ena ögat med pepparspray. För tjugo år sedan kom han som flykting från Libyen där hans far dödades av Khadaffiregimen. Tjänstemän från Libyen har besökt honom och hotat honom med deportering till Libyen och döden.

Detta skedde uppenbarligen i maskopi med USA:s regering. Faktum är att den skickade ett plan till Tripoli för att hämta dessa personer. Det måste också ha skett i maskopi med Förenade kungarikets regering. Den får inte tillåtas gömma sig bakom Wienkonventionen. Den har en moralisk och – vill jag påstå – rättslig skyldighet att ingripa och rädda dessa personer eller ställa dem inför rätta. Annars klingar EU:s anspråk på att ha en politik för mänskliga rättigheter falskt.

  Rosati (PSE). – (PL) Herr talman! I september 2004 införde Ryska federationen importrestriktioner för livsmedelsprodukter från Polen. Polska företag som exporterar kött- och mjölkprodukter tvingades också att genomgå särskilda inspektioner som utfördes av ryska veterinär- och växtskyddsorganisationer. Av de totalt 74 mejerierna som inspekterades fick endast två tillstånd att exportera varor till Ryssland. Trots att nästan fyra månader har gått sedan inspektionerna genomfördes har Ryssland fortfarande inte överlämnat någon förteckning till Polen över de företag som godkändes och därmed får exportera varor. Detta visar att polska företag missgynnas på den ryska marknaden. I januari fick Polen löfte om att kommissionen skulle ingripa för att påskynda de polska företagens tillträde till den ryska marknaden. Jag skulle vilja veta vilka åtgärder kommissionen har vidtagit i denna fråga, vilka resultat dessa åtgärder har lett till och när Ryska federationens diskriminerande agerande kommer att upphöra.

  Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! President Bush har med hänvisning till EU-konstitutionen sagt att han förundras över hur nationers suveränitet kan integreras i en större helhet. Han har råd att låta sig förundras; det är inte hans lands friheter, oavhängighet och demokrati som håller på att nedmonteras och avskaffas i den integrationsprocessen.

Men en sak han tar på allvar är artikel 16 i konstitutionen som innebär ett åtagande för medlemsstaterna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Han har mycket riktigt varnat för att detta undergräver Nato – och det är Nato som har bevarat freden i Europa sedan 1949, inte EU.

Det brittiska folket måste få veta att den föreslagna utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att hindra Storbritannien från att någonsin mer kunna handla oberoende, militärt eller politiskt, oavsett om det sker i allians med USA eller inte. Det är ytterligare ett bra skäl för det brittiska folket att förkasta EU-konstitutionen när de får tillfälle till det.

  Czarnecki, Ryszard (NI). – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Europaparlamentet högtidlighöll nyligen Europeiska fotbollsförbundet UEFA:s 50:e årsdag. Vid dagens sammanträde vill jag uttrycka mitt helhjärtade stöd för UEFA:s senaste projekt, vars syfte är att se till att såväl rika som fattiga fotbollsklubbar i både det gamla och det nya EU, och förvisso i hela Europa, åtnjuter samma möjligheter. Projektet omfattar ett successivt införande av kvoter för spelare som tränar i klubbar, med ett minimum av två spelare under ett års tid, och eventuellt fyra spelare. Detta syftar till att förmå fotbollsklubbarna att ta sig an unga spelare, och att förhindra att rikare klubbar endast köper rutinerade spelare. Kvoter kommer också att införas för spelare från det land där klubben har sin bas, vilket syftar till att främja den nationella fotbollen. I praktiken kommer dessa kvoter även att hindra de rikaste klubbarna från att bygga upp fotbollsarméer av ”galácticos” eller världsstjärnor. UEFA:s förslag är förenliga med solidaritetsprincipen, som Europeiska unionen grundar sig på. Av hänsyn till denna solidaritetsprincip är det värt att offra en annan av EU:s principer som ändå ofta överträds, nämligen principen om fri rörlighet för arbetstagare.

  Iturgaiz Angulo (PPE-DE). – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill kortfattat ta upp något som talmannen sade i början av sammanträdet. Som ni alla vet kommer Europeiska kommissionen att få ett historiskt besök i morgon av Förenta staternas president George Bush. Besöket kommer att äga rum i Berlaymont-byggnaden i Bryssel. Vi bör ge kommissionens ordförande José Manuel Barroso ett erkännande och ett varmt tack för hans ansträngningar och åtgärder för att se till att George Bush under sitt besök tar emot Europaparlamentets talman, det vill säga er, herr Borrell.

Vi i vår grupp hoppas givetvis att detta möte blir en framgång och att det även bidrar till att förbättra förbindelserna mellan Europaparlamentet och Amerikas förenta stater.

  Pittella (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Eftersom Barrosokommissionen nu har varit verksam i flera månader och utsett all sin personal, däribland talesmännen, är det verkligen svårt att tro att den ännu inte har lyckats hitta någon italiensk talesman. Hur kan det komma sig? Vilka åtgärder har José Manuel Barroso vidtagit efter alla de parlamentariska frågorna, uppmaningen från kommissionsledamot Franco Frattini och kravet från alla de italienska journalister som är ackrediterade av kommissionen och EU:s övriga institutioner?

Vår kamp är inte av religiöst slag och än mindre en återgång till improduktiv nationalism. Vi är stolta över vårt språk: vår Dante Alighieri är beundrad av alla. Just därför kan vi inte förstå att man inte lyckats utse en italiensktalande talesman.

  Hegyi (PSE). – (EN) Herr talman! Förra veckan deltog jag i Berlinalen, den 54:e upplagan av Berlins filmfestival. Flertalet av våra medlemsstater fanns representerade med nya produktioner antingen i tävlingen eller i andra delar av festivalen. Det var häpnadsväckande att se hur många talangfulla filmskapare vi har i Europa, men det var ännu mer uppmuntrande att se hur många det var som intresserade sig för filmer som inte kommer från Hollywood utan som görs i Europa eller någon annanstans i världen. Publiken tyckte bättre om de europeiska filmerna än de amerikanska.

Hela evenemanget visade mig att det finns ett stort intresse för europeisk film trots att marknadsföringen av vår filmproduktion är mindre omfattande än för amerikanska filmer. Det finns ett enormt behov av att förbättra EU:s medie- och filmpolitik. Att skydda vårt kulturarv inom filmen och att producera nya filmer är något som förtjänar mer stöd, både ekonomiskt och genom lagstiftning.

  Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) De senaste månadernas brist på regn i Portugal har vållat stor kris, både när det gäller höst- och vintergrödor och djuruppfödning. Även vår- och sommargrödornas förutsättningar är dåliga. Samtidigt har det också förekommit fall av den så kallade ”bluetongue” hos djur, och problemen i samband med försäljningen av levande djur har förvärrats på grund av den erforderliga karantänen, beslagtaganden och förbud mot transporter. Producenter och jordbrukare har därför tvingats behålla djuren mycket längre än planerat och utfodra dem till extra kostnader. Detta har lett till ekonomisk kris, vilket inte alla klarar av. Jag uppmanar därför er, herr talman, att underrätta kommissionen om denna allvarliga situation för jordbruket i Portugal och om behovet av att tidigarelägga utbetalningen av djurbidrag och stöd till jordbruksgrödor. Bristen på bete till följd av torkan vållar också problem, och för att minska boskapsdöden är det därför nödvändigt att tillåta bete på de landområden där det är förbjudet enligt gemenskapsbestämmelserna.

  Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Denna vecka är det tre år sedan Ingrid Betancourt blev bortförd av Farcgerillan i Colombia. Den 23 februari 2002 var det datum då Ingrid Betancourt, språkrör för mitt colombianska systerparti och presidentkandidat, blev bortförd när hon var på väg att söka en förhandlingslösning på konflikten mellan regeringen och Farc.

Colombianska regeringen måste sluta söka militära medel. Den måste i stället skriva på ett humanitärt avtal med Farc i linje med Genèvekonventionen så att Ingrid och 3 000 andra fångar kan friges. Jag skulle vara mycket tacksam om ni, herr talman, kunde agera på parlamentets vägnar och kunde framföra vår oro för brotten mot mänskliga rättigheter i landet.

  Patrie (PSE). – (FR) Herr talman! Jag önskar att jag hade tagit tillfället i akt när kommissionsordförande Barroso, som kommer att återvända senare, var här och frågat honom om de senaste pressmeddelandena från kommissionsledamoten med ansvar för regionalpolitik. Danuta Hübner påstod faktiskt att det enligt hennes uppfattning var nödvändigt att underlätta för omlokaliseringar inom EU för att de europeiska företagen skulle kunna minska sina kostnader. När vi nu befinner oss mitt i debatten om EU:s politiska prioriteringar för 2005, kan då José Manuel Barroso tala om för oss om han stöder denna inställning?

Enligt den senaste statistiken från Eurostat finns EU:s högsta arbetslöshet i de nya medlemsstaterna. Mot bakgrund av detta är den strategi som föreslås av Danuta Hübner visserligen fullständigt förståelig. Det hon sade illustrerar verkligheten för den utvidgning som har ägt rum utan att några nya budgetmedel har anslagits. Vad kommissionsledamoten föreslår är att vi tar från en för att ge åt en annan. Samtycker José Manuel Barroso till att en social och skattemässig dumpning institutionaliseras inom EU?

  Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Tack, herr talman. Med hänsyn till den förestående årsdagen av andra världskrigets slut vill jag varna kammaren för de nya försök som har gjorts att förvränga och manipulera historien för att nå kortsiktiga politiska mål. Man kan se tecken på detta i den ryske utrikesministerns senaste uttalanden om den beryktade Jaltakonferensen. Denna konferens splittrade den europeiska kontinenten i två inflytelsesfärer, och härigenom tvingades många av Central- och Östeuropas nationer, vars företrädare sitter med i parlamentet i dag, att uppleva närmare femtio år av förtyck under ett brutalt totalitärt system. Grundorsaken till detta var den tysk-sovjetiska pakt som ingicks i augusti 1939, och ansvaret för att ha startat andra världskriget vilar inte bara på Tyskland utan också på Ryssland, som arvtagare till Sovjetunionen. Trots att Tyskland har visat en önskan att ta itu med landets tragiska förflutna saknar Ryssland fortfarande modet att göra likadant. Jag hoppas att Europaparlamentet kommer att stödja detta resolutionsförslag, som bland annat fördömer Jaltaöverenskommelsen. Det skulle vara en symbolisk handling för att gottgöra nationerna bakom den gamla järnridån.

  Herrero-Tejedor (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Det spanska folket visade ringaktning för folkomröstningen om den europeiska konstitutionen, som hade det lägsta valdeltagandet någonsin. Detta berodde delvis på att det inte har funnits en tillräckligt pluralistisk debatt i medierna. För att få ett starkt engagemang behövs polemik. Och framtiden ser inte lovande ut.

Regeringen i mitt hemland stöder en lag som kommer att tillåta en av socialisternas vänner, Jesús de Polanco, att kontrollera halva radioutbudet i Spanien. Dessutom har denne man redan monopol på satellit-TV-kanalerna, och han försöker nu tillskansa sig ytterligare en del av den analoga reklamkakan. Mina damer och herrar på vänsterkanten! Polanco får Berlusconi att framstå som en utfattig stackare. Om vi inte försvarar mediernas mångfald kommer vi snart att hamna i en situation där parlamentet inte längre diskuterar EU:s informationsstrategi: den kommer i stället att beslutas på en dyr restaurang av fyra män med möjlighet att tvinga på 450 miljoner européer ett likformigt tänkande.

  Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på fallet Aissata Bint-Karamoko och framför allt be om Europaparlamentets stöd till henne. Aissata Bint-Karamoko ansökte om flyktingstatus i Frankrike för tre år sedan. Hon är nu gravid i sjunde månaden och lider av gulsot, och för närvarande vistas hon på sjukhus just här Strasbourg. Ändå uppvisar den franska regeringen ett oacceptabelt beteende genom att försöka återvisa Aissata Bint-Karamoko till hennes hemland Mauretanien, och den kränker därigenom hennes grundläggande rättighet att få vård i Europeiska unionen.

I de mänskliga rättigheternas namn och i enlighet med vår stadga om de grundläggande rättigheterna vill jag upplysa den franska regeringen om att den måste respektera mänskliga och grundläggande rättigheter och tillåta att Aissata Bint-Karamoko får vård här i Frankrike och, framför allt, att hon får föda under bästa möjliga förhållanden.

  Rogalski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Jag hoppas att kammaren har återhämtat sig från förblindelsen i samband med Ukrainas ”orangea revolution”, och att tiden nu är kommen att se praktiskt på verkligheten. Viktor Jusjtjenkos koalition ”Vårt Ukraina” har lagt fram ett lagförslag avseende granskning, som innehåller en bestämmelse om att den som kritiserar Ukrainas upprorsarmé UPA kommer att hindras från att bekläda en offentlig befattning. UPA har blivit en symbol för patriotism, som redan under andra världskriget blev ökänd för att ha mördat polacker, judar och ryssar. Denna granskningsbestämmelse är ett angrepp mot Ukrainas nationella minoriteter, som främstutgörs av polacker. Dessa polacker är kritiska mot UPA, som de betraktar som en kriminell organisation. Förslaget stöds emellertid av de ukrainska nationalisternas kongress och dess paramilitära gren, UNA. Vissa av medlemmarna i UNA var med och stred som legosoldater i Tjetjenien. Nationalisterna har tagit kontakt med Tysklands nyfascistiska nationaldemokratiska parti och återuppväckt det väpnade broderskap som de hade under andra världskriget. Ukrainas nationella minoriteter är i fara, de är rädda och de ber om hjälp.

  Allister (NI). – (EN) Herr talman! När parlamentet senast sammanträdde fördömde det helt riktigt nazisternas fasansfulla dåd, vars främsta symbol är Auschwitz. Statschefen i ett av EU:s medlemsländer, Republiken Irlands president McAleese, valde beklagligt och skamligt nog den 60:e årsdagen för ett elakt och hämndlystet angrepp på majoritetssamfundet i Nordirland genom att på ett skamligt sätt likställa nazisternas hat mot judarna med protestanternas attityd till romerska katoliker.

Ingenting går att likna vid nazisternas förintelse. I den fredsälskande majoritetens namn i Nordirland tar jag detta tillfälle i akt här i detta internationella forum att tillbakavisa och förkasta detta ondsinta angrepp på dem jag representerar. Hänvisningar till kampen mot fascism är särskilt olyckliga när de yttras en president som haft en föregångare som uttryckt sitt beklagande över Hitlers död.

  Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Jag förvånades över kommentarerna från Luis Francisco Herrero-Tejedor. Han ger intrycket av att komma från ett helt annat land, eftersom han tycks ha glömt att den folkpartistiska regeringen kontrollerade samtliga offentliga och privata medier under åtta års tid.

Den socialistiska regeringen håller för närvarande på att återupprätta demokratin genom att etablera pluralistiska medier, vilket inte garanterades under den förra folkpartistiska regeringen.

Till sist herr Herrero-Tejedor, vill ni med er kommentar antyda att er kollega Silvio Berlusconi kontrollerar medierna i Italien?

(Applåder)

  Drčar Murko (ALDE). – (SL) Tack, herr talman. I en skrivelse till José Manuel Barroso har Michael Cashman tillsammans med flera andra ledamöter framfört, jag citerar: ”… att i Slovenien är det uppenbart att politiker offentligt uppmuntrar till diskriminering av minoriteter …”, slut citat, och föreslagit att kommissionen skall sätta igång en utredning om detta tillsammans med den slovenska regeringen. I egenskap av liberal ledamot från Slovenien vill jag dessutom fästa parlamentets uppmärksamhet på det faktum att den nuvarande slovenska regeringen också uttryckligen har vägrat att genomföra det beslut som fattats av Sloveniens författningsdomstol. Enligt detta beslut skall de bostäder som 1992 olagligen togs från de 18 305 invånarna i det forna Jugoslavien lämnas tillbaka. Det här gäller alltså inte enbart diskriminering av minoriteter, utan även ett brott mot de grundläggande rättsstatliga principerna.

  Talmannen. – Luis Francisco Herrero-Tejedor har ordet för en ordningsfråga.

  Herrero-Tejedor (PPE-DE). – (ES) För ett personligt uttalande, herr talman. En anmärkning har gjorts om mig och jag vill utöva min rätt att svara, om så endast på trettio sekunder.

  Talmannen. – Vilken artikel i arbetsordningen åberopar ni?

  Herrero-Tejedor (PPE-DE). – (ES) Artikel 27 B.

  Talmannen. – Sade ni artikel 27 B?

  Herrero-Tejedor (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag inser att ni torde känna till arbetsordningen bättre än jag. Kanske är det mitt minne som sviker mig …

  Talmannen. – Herr Herrero, artikel 27 B handlar om delegationernas arbete. Vad har det med personliga uttalanden att göra?

  Herrero-Tejedor (PPE-DE). – (ES) Det är tydligen inte den artikeln, herr talman, men …

  Talmannen. – Vilken artikel åberopar ni?

  Herrero-Tejedor (PPE-DE). – (ES) Den artikel som fastställer rättigheten att svara på personliga uttalanden, herr talman, vilken artikel det än må vara. Jag har den rättigheten och jag förväntar mig att ni, herr talman, ser till att jag kan utöva den.

  Talmannen. – Jag frågade bara vilken artikel ni åberopade och ni nämnde en artikel som inte har något att göra med det vi talar om. Herr Herrero-Tejedor! Jag ansvarar inte för era ord, det gör ni. Jag antar att ni syftar på artikel 145. Stämmer det, herr Tejedor?

  Herrero-Tejedor (PPE-DE). – (ES) Det är artikel 145, herr Borrell Fontell.

  Talmannen. – Ni har trettio sekunder till ert förfogande.

  Herrero-Tejedor (PPE-DE). – (ES) Jag ville bara säga till Manuel Medina Ortega att Silvio Berlusconi faktiskt har viss kontroll över medierna i Italien, vilket mitt parti och i synnerhet jag själv har kritiserat hårt. Och jag vill därför be att man tillämpar samma måttstock på Spanien.

I fråga om påpekandet att folkpartiet kontrollerade alla de privata medierna, innebär detta att folkpartiet också kontrollerade alla Jesús de Polancos medier, herr Medina? Försöker ni driva med de ärade ledamöterna? Milda makter!

  Talmannen. – Herr Herrero-Tejedor! Jag gav er ordet för att undvika meningslösa diskussioner, men jag måste påpeka att artikel 145 gäller anklagelser som gjorts mot en ledamot på det personliga planet. Detta var hur som helst inte fallet, men trots det gav ordförandeskapet er ordet för att ni inte skulle få intrycket att vår tolkning av arbetsordningen är partisk.

  De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag har inte regelboken framför mig men jag vill bara göra ett förtydligande av James Hugh Allisters uttalande om Nordirland, där han kritiserar Irlands president McAleese för hennes yttrande om den protestantiska folkgruppen i Nordirland. Jag vill bara påpeka att president McAleese utförligt och förbehållslöst bad om ursäkt bara några timmar efter yttrandet. Den tolkning som har gjorts av det sagda var inte den hon avsåg och jag skulle uppskatta om detta kunde föras till protokollet.

  Talmannen. – Ja, herr de Rossa, det skall vi göra. Hädanefter bör emellertid samtliga ledamöter ha tillräcklig kunskap om arbetsordningen och känna till att ifrågavarande artikel tillåter ledamöter att tala för att bemöta personliga anklagelser, inte hänvisningar till en ledamot inom ramen för en debatt om frågor som rör tredje part.

Var så vänliga och notera att ordförandeskapet hädanefter inte kommer att ge ordet till en ledamot såvida inte han eller hon har berörts av en fråga som gäller honom eller henne personligen.

13. Kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram 2005 (fortsättning på debatten)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram 2005, en debatt som inleddes i Bryssel den 26 januari 2005.

José Manuel Barroso har ordet.

  Barroso, kommissionens ordförande. – (PT) Herr talman, ärade ledamöter av Europaparlamentet, mina damer och herrar! Innan jag tar itu med kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2005 vill jag kortfattat uttrycka min tillfredsställelse över gårdagens folkomröstning i Spanien om den europeiska konstitutionen, och jag skall försöka framföra detta på spanska.

(ES) Det spanska folket har sagt ja till den europeiska konstitutionen, ett tydligt och rungande ja.

(Applåder)

Jag vill härmed uttrycka Europeiska kommissionens tillfredsställelse över detta resultat. Spanien har sagt ja till ett EU som är förenat i sin mångfald. Jag vill tacka alla som med sådant engagemang har deltagit i folkomröstningsprocessen, särskilt alla de parlamentsledamöter som har bidragit med sina röster och åsikter för att uppnå detta viktiga resultat. I detta hänseende ringde jag i går till ordföranden för den spanska regeringen, José Luis Rodríguez Zapatero, för att lyckönska honom och tacka för det djupa engagemang som hans regering visat under folkomröstningskampanjen.

Detta tydliga och oförbehållsamma ”ja” öppnar vägen för de övriga EU-medborgare som också kommer att få yttra sig om den europeiska konstitutionen under de kommande månaderna.

Detta har varit ett mycket viktigt steg i ratificeringen av den europeiska konstitutionen, som kommissionen anser vara det enda instrument som gör det möjligt för oss européer att befästa våra uppfattningar om fred, välstånd, solidaritet och säkerhet i EU.

(EN) Herr talman! För en månad redogjorde jag för kommissionens förslag till strategiska målsättningar som utformats för att fungera som riktlinjer för EU:s arbete fram till årtiondets slut. Det är en politisk färdplan som grundar sig på tre pelare: välstånd, solidaritet och säkerhet. Genom att dessa pelare förstärker varandra beaktas EU-medborgarnas konkreta och utmanande intressen. Jag redogjorde också för den första anhalten för de strategiska målen: arbets- och lagstiftningsprogrammet innevarande år. Låt mig påminna er om dess viktigaste delar.

För det första är programmet mer politiskt fokuserat. De föreslagna initiativen är uppbyggda kring de tre strategiska målen och deras externa dimension, och de utgör en första konkret resultat av kommissionens balanserade förhållningssätt. Detta gäller för nya initiativ likväl som för områden där vi föreslår en förstärkning av befintliga åtgärder.

För det andra engagerar sig kommissionen till fullo för att genomföra sitt arbetsprogram. Med detta som målsättning planerar kommissionen att anta en förteckning med drygt 100 prioriterade initiativ före årets slut.

Slutligen vill vi inte bara uppnå målen i tid – vi vill också göra det på ett bättre sätt. Vi vill ta principerna om ett bättre regelverk på allvar. Det innebär att garantera lagstiftningens kvalitet genom att respektera proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna och principen om mervärde, samt ett omfattande bruk av konsekvensanalyser.

Utöver arbetsprogrammet har jag meddelat att kommission regelbundet kommer att informera parlamentet om planeringen för lagstiftningsförslag under förberedande. Jag är glad över att kunna meddela att denna informationskanal nu fungerar.

Under tiden har kommissionen gått vidare med genomförandet av sina förslag. Den 2 februari lade jag fram våra förslag om halvtidsöversynen av Lissabonstrategin för er. Syftet är att skapa förutsättningar för en god levnadsstandard, social rättvisa för alla och hållbar miljö genom att rikta in oss på tillväxt och sysselsättning. Vi hade ett inledande utbyte av åsikter den 6 januari och den 2 februari.

Jag blev glad över att höra att kommissionens förslag i mångt och mycket motsvarade många av parlamentsledamöternas förväntningar och synpunkter. Jag välkomnar de detaljerade resolutionsförslag om arbetsprogrammet som idag har lagts fram av de politiska grupperna. När vi talar om partnerskap, dialog och samråd är vi medvetna om att vi inte alltid kommer att vara överens om allt. Som i alla partnerskap är det viktigast att ge tydligt uttryck för alla ståndpunkter och att arbeta tillsammans för att nå gemensamma mål.

Jag skulle helt kort vilja kommentera några av de viktiga frågor som har framförts i kommentarerna och resolutionsförslagen.

För det första är handlingar mer värda än ord. EU har ett ansvar för att omvandla sina ambitioner till verklighet. EU måste främja välstånd, sammanhållning och social rättvisa, både på hemmaplan och utanför våra gränser. Kommissionen engagerar sig till fullo i den uppgiften. Vi har redan börjat arbeta för att nå detta mål genom att genomföra vårt arbetsprogram för 2005: vi är på gång.

För det andra måste konkurrenskraft och social sammanhållning följas åt. Vi vet alla att det är svårt att uppnå en balans. Jag vill att kommissionen skall hjälpa till i det avseendet. För detta krävs att vi noga lyssnar till era åsikter och bidrag.

Ta REACH-initiativet till exempel. Låt mig försäkra er att vi vederbörligen har uppmärksammat alla farhågor som framförts. Vi är alla överens om behovet av att trygga enskildas säkerhet och skydda miljön ordentligt. Å andra sidan bör vi också bemöta oron för att vissa delar av förslaget kan försätta en central europeisk näring i stora svårigheter utan att tillföra något verkligt värde för hälso- och miljöområdena. Vi kommer att fortsätta att undersöka ytterligare möjligheter att finslipa och förbättra balansen mellan regelverk och konkurrenskraft under hela lagstiftningsförfarandet.

När det gäller förslaget till tjänstedirektiv så strävar vi även där mot ett mål som har allmänt stöd – fullbordandet av den inre marknaden för tjänster senast 2010. Återigen kan jag försäkra er att vi har tagit de farhågor som uttryckts i vederbörligt beaktande. Jag är fullständigt övertygad om att vi inom ramen för lagstiftningsförfarandet kommer att kunna enas om ett instrument som kan frigöra den inre marknadens dolda potential utan att äventyra legitima målsättningar i allmänhetens intresse.

Låt oss göra detta på grundval av information och skingra myterna. Våra förslag ifrågasätter inte medlemsstaternas ansvar för att organisera och finansiera centrala offentliga tjänster i förhållande till samhällets behov, och undergräver heller inte de bestämmelser för utstationering av arbetstagare som fastställs i direktivet.

Slutligen skall jag nämna stabilitets- och tillväxtpakten. Kommissionen åtar sig att hjälpa till att förbättra pakten och se till att den blir helt förenlig med fördraget. De förbättringar som kommissionen föreslår syftar till att stärka den ekonomiska grunden och finslipa dess genomförande. Vi vill se bättre incitament för att uppmana till ”god politik” i ”goda tider”. Vi vill se en bättre definition av de finanspolitiska målen på medellång sikt genom att faktorer som skuldnivå och framtida kostnader för strukturomvandlingar tas med i beräkningen. Vi vill undvika en oönskad restriktiv finanspolitik under lågkonjunktur, eftersom vi i slutändan vill att våra budgetar skall ge utrymme för att hjälpa välståndet på traven genom att koncentrera resurser till tillväxtsektorer och genom att investera för framtiden.

Detta är inga akademiska frågor – vad det handlar om är livskvalitet, människors möjlighet att förtjäna sitt levebröd och skörda frukterna av besparingar och pensioner. Det handlar om nuvarande och framtida generationers chans att få leva ett så rikt liv som de med rätta kan förvänta sig.

Som en del av detta balanserade förhållningssätt har kommissionen gjort framsteg med sitt nyligen antagna förslag om en omarbetad social dagordning för perioden fram till 2010. Detta visar kommissionens fulla engagemang för att modernisera och utveckla de sociala systemen i EU, motverka social utslagning och fattigdom och uppnå målet med fler och bättre arbetstillfällen.

När marknader avregleras får man inte glömma bort den enskilda människan. Därför antog vi i förra veckan två nya förslag för att stärka passagerarnas rättigheter. Det här leder mig fram till en kärnfråga: EU måste få tillräckliga finansiella resurser för att agera. Sammanhållningspolitiken är, och måste förbli, central för EU. Utan solidaritet kan vi aldrig förenas. Den är ett väsentligt komplement till konkurrenskraft och till Lissabonstrategin – att höja välståndsnivån i de mindre utvecklade delarna av unionen gynnar unionen som helhet.

Vi bör också ha i åtanke att det nu finns 25 medlemsstater. De nya medlemsstaterna väntar på konkreta bevis för vår solidaritet. Det är därför våra förslag om en ny generation av sammanhållningspolitik inför nästa budgetplan är av avgörande betydelse för EU, både ekonomiskt och politiskt. Vi har inte råd att låta våra skyldigheter på det området urvattnas.

Dessutom förbereder kommissionen för närvarande det tredje paketet med förslag för nästa budgetplan. Paketet grundar sig på en noggrann undersökning av förslagens europeiska mervärde när det gäller att ge medborgarna möjligheter som kompletterar nationella strategier eller som fyller igen de luckor som finns. Denna uppsättning instrument kommer att omfatta förslag som berör det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling, konsumentskydd och folkhälsa, energi – inklusive förnybara energikällor samt konkurrenskraft och innovation med avseende på frihet, säkerhet och rättvisa.

Kommissionen gör sitt jobb, men förverkligandet av dessa förslag kommer i högsta grad att bero på hur villkoren i överenskommelsen om budgetplanen som väntas i juni kommer att se ut. Som jag sade tidigare kan jag inte förstå hur kommissionen skall kunna bidra till ett EU som vill göra mer men med mindre resurser.

(FR) Ärade ledamöter! Hållbar utveckling och frågan om klimatförändringen är båda fast förankrade i kommissionens program. Även om vi är glada över att Kyotoprotokollet har trätt i kraft kan vi emellertid inte stanna vid detta. Den 9 februari antog vi ett meddelande om hållbar utveckling och ett annat med titeln ”Seger i kampen mot den globala klimatförändringen”. Dessa förslag kompletterar de som avser halvtidsöversynen av Lissabonstrategin. Vid sidan av den ekonomiska pelaren utgör strategin för hållbar utveckling och den nya sociala agendan ytterligare två kompletterande pelare som vår strategi för de kommande fem åren kommer att grunda sig på.

Vi måste givetvis också se bortom våra gränser. Under detta år skall vi kunna få en uppfattning om de framsteg som gjorts med att uppnå millennieutvecklingsmålen. Situationen är definitivt en besvikelse. Europeiska unionen kan och bör göra en mycket större insats för att uppnå utvecklingsmålen för det nya millenniet. Nästa månad kommer vi att offentliggöra vårt bidrag till den aktuella översynen. Vi måste bli mer dynamiska och fantasirika när vi konkretiserar våra åtaganden från Monterrey. I och med detta kommer vår främsta prioritering att bli Afrika, och vi ämnar föreslå specifika nya initiativ för Afrika.

Multilateralismen och en förstärkt grannskapspolitik prioriteras också av kommissionen. Ett förnyat engagemang i fredsprocessen i Mellanöstern och återupplivade transatlantiska förbindelser är två andra huvudsakliga målsättningar. När vi i morgon möter president Bush kommer vi att delge honom vår önskan om en effektiv multilateralism och vårt åtagande att verka för fred och tillhandahålla humanitärt bistånd varhelst det behövs.

Vi är alla övertygade om att det är det vi gör för européerna som ger vårt dagliga arbete legitimitet. Att öka allmänhetens deltagande är en av kommissionens prioriteringar, och för att åstadkomma detta kommer vi att föreslå ett särskilt program inom ramen för budgetplanen. Genom att ge människor tydlig och överskådlig information om ämnet kommer de att ha större möjligheter att förstå vad som sker i EU och bilda sig en egen mening. Samtliga kommissionsledamöter – och främst vice ordförande Margot Wallström, vars särskilda område är just detta – har förbundit sig att göra en kraftansträngning inom det här området.

Låt mig slutligen förklara hur kommissionen, vars ordförande jag har äran att vara, ämnar uppfylla dessa gemensamma utmaningar och ta itu med dessa gemensamma intressen. Metoden för detta kommer att vara partnerskap, särskilt mellan EU:s institutioner. Jag vill upprepa vad jag redan tidigare har sagt vid ett antal tillfällen här i kammaren, nämligen att jag har för avsikt att utveckla en konstruktiv förbindelse mellan kommissionen och Europaparlamentet. Under debatten den 26 januari gladdes jag åt att se att ordförande Juncker och åtskilliga ledamöter av parlamentet var överens om betydelsen av att samarbeta om de strategiska mål som kommissionen föreslagit. Detta skulle utgöra ett nytt steg mot större samstämmighet mellan EU:s åtgärder.

Slutligen vill kommissionen ha ett nära samarbete med parlamentet i det föreslagna partnerskapets anda. I morgon kommer vice ordförande Margot Wallström att närvara vid utskottsordförandekonferensen, och detta sker inom ramen för det som kommissionen hoppas bli en bestående och regelbunden dialog om våra prioriterade frågor, med avseende på både programplaneringen och fastställandet av de politiska prioriteringarna.

Herr talman, mina damer och herrar! Sammanfattningsvis vill jag att arbetsprogrammet för 2005 skall bli det första resultatet av det partnerskap för ett förnyat EU som jag lagt fram. Det skall nu bli mig ett nöje att höra era kommentarer och förslag angående innehållet.

  Grossetête (PPE-DE), på PPE-DE-gruppens vägnar. – (FR) Herr talman! Vi är mycket glada över att ordförande Barroso har kunnat närvara och över möjligheten att tillsammans med honom kunna gå igenom programmet för 2005, vars presentation har försenats, om än för orsaker som vi känner till.

Herr Barroso! Vi vet att ni kommer att göra allt för att uppnå ännu större effektivitet. Ert program är ambitiöst, och ni har vårt fulla förtroende – ett förtroende som vi gärna skulle vilja bekräfta på nytt eftersom ni lyssnat så uppmärksamt, särskilt på oss. Ni tog i själva verket initiativ till en översyn av tjänstedirektivet med hänsyn till vår oro. Detsamma gäller för REACH-initiativet, som ni just har förklarat för oss.

Vi bör således koncentrera oss på huvudfrågorna, det vill säga tillväxten och sysselsättningen. Färre lagar och bättre lagstiftning kommer att vara huvudmålet för vårt arbete. Jag vet att vi befinner oss på samma våglängd som ni i den här frågan. Ni talade också om åtgärder som skall vidtas. Produktiviteten i EU ökar hälften så snabbt som i Förenta staterna, där den genomsnittliga investeringsökningen är 5,4 procent per år, jämfört med 1,7 procent för investeringarna i EU.

Det som våra landsmän i själva verket väntar på är praktiska förändringar som kan beskrivas i enkla ordalag: att se köpkraften öka och att inte längre behöva frukta arbetslöshet eller utlokaliseringar. Vi väntar därför otåligt på ert ramprogram för konkurrenskraft och innovation, med bestämda mål och möten som ordnats på förhand.

För ökas tillväxt och sysselsättningkrävs innovation och forskning, och framför allt sammanjämkning av miljöpolitik och industripolitik. Dessa två politikområden är inte oförenliga, snarare tvärtom; de kompletterar varandra. Miljöhänsyn innebär varken begränsningar eller hinder. De är tillgångar och innebär möjligheter för vår ekonomi. EU måste därför välja ekologisk förnyelse och spjutspetsteknologi för att kunna möta den efterfrågan på produkter med högt förädlingsvärde som våra konkurrenter inte kan tillfredsställa.

Tack vare sina höga miljöstandarder främjar EU innovation och ökar konkurrenskraften inom EU:s industri. Jag tänker på utveckling av förnyelsebara energikällor, däribland solenergi och vindkraft, biobränslen och rena transporter – alla dessa sektorer erbjuder goda möjligheter för våra industrier när det gäller sysselsättning och export. Vi noterar med intresse era förslag på det här området, särskilt förordningen om de åtgärder som skall vidtas för att bekämpa olika slags luftföroreningar.

Stark ekonomisk utveckling och förnyad tillväxt är framför allt beroende av hälsotillståndet inom våra företag, men även på hälsotillståndet hos de män och kvinnor som får ekonomin att fungera. Vi värdesätter den del av ert program som avser hälso- och konsumentpolitiken. EU bör också föregripa de möjliga hoten från de stora folksjukdomarna och bekämpa de nya epidemierna och resistensen mot antibiotika. Därför inväntar vi med stort intresse förslaget till direktiv om gemenskapsåtgärder för att bekämpa fågelinfluensan. Vi är tvungna att agera snabbt och effektivt.

När det gäller EU:s demografiska utveckling bör grönboken snabbt följas upp med praktiska åtgärder som till exempel omfattar livslångt lärande, sjukvårdssystem som är tillförlitliga på sikt och forskning om neurodegenerativa sjukdomar. Vad beträffar solidaritetspolitiken är det rätt och riktigt att de nya medlemsstaterna får dra fördel av dessa program, men glöm inte bort att de aktuella stöden förmedlar bilden av EU till alla medlemsstater. Därför är det nödvändigt att alla länder får tillgång till dessa typer av strukturstöd.

Vi efterlyser också större effektivitet när det gäller hur medlemsstaterna följer upp varandras domstolsutslag, även om vi i denna fråga ännu inväntade resultatet av det medbeslutandeförfarande som föreskrivs i konstitutionen. Vi vet att allt detta skulle bidra till att förbättra européernas rörlighet. Vi bör också förbättra rörligheten för i synnerhet de unga, genom att underlätta utbyten mellan universitet och få människor att dra fördel av den utmärkta erfarenhet som en karriärväg till ett yrke innebär.

Vi är ambitiösa, och det är även ni. Vi önskar utveckla och förbättra arbetsvillkoren med sikte på att införa praktiska åtgärder och förbättra balansen mellan arbets- och privatliv. Det är så vi skall lyckas uppfylla det mål som EU måste sträva efter, så att hela det europeiska samhället stärks. Europeiska kommissionen måste vara klarsynt i sin roll som initiativtagare.

Inom politikens område vill vi betona förbindelserna mellan EU och Medelhavsländerna. Europa-Medelhavspolitiken måste stärkas och prioriteras. Dessutom måste vi vända vår uppmärksamhet mot EU:s gränser.

Sammanfattningsvis vill jag säga att er politiska vilja måste återspeglas i en budgetplan som värderas efter vad den verkligen är. Medlemsstaterna kan inte be om mer EU samtidigt som de ger mindre. Därför behöver vi nu politisk energi för att åstadkomma de kraftansträngningar som är grunden för vårt arbete. Ni har den energin. Vi kommer att stå vid er sida och vara präglade av den konstruktiva förbindelse som ni nämnde.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  Schulz (PSE), på PSE-gruppens vägnar. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det tal som vi just lyssnade till var inte ett tal från Europeiska folkpartiet, utan från de franska gaullisterna. Fru Grossetête! Med hänsyn till innehållet i ert tal uppmanar jag er varmt att förena er med oss, och vi kommer inom kort att säkra en majoritet för en socialt ansvarig politik i EU. Jag såg den djupa förvåningen i ögonen på min kollega Hans-Gert Poettering, och det var ett verkligt nöje att iaktta hans reaktion.

Ordförande Barroso! Jag är glad att ni lyckades närvara här i dag, trots att det är mycket som upptar er tid just nu. Det vill jag vara tydlig med att säga. Vi känner alla till de svårigheter som ni erfor i London i samband med er flygning. Er närvaro bådar gott för samarbetet mellan kommissionen och Europaparlamentet. Låt mig betona det. Men nog med artigheter nu, för jag har också en eller annan kommentar att göra som ni antagligen blir mindre förtjust över att höra.

Jag vill inte återgå till frågan om huruvida det var rätt eller fel av er att figurera i en reklamannons för PSD i Portugal. Det hör till det förflutna. Jag vill emellertid framföra ett seriöst förslag med hänsyn till förhandlingarna om ramavtalet. Vi måste fatta ett beslut. I ramavtalet mellan parlamentet och kommissionen finns det en bestämmelse som tydligt anger att kommissionsledamöter tillåts engagera sig politiskt i sina hemländer, förutsatt att de på förhand diskuterar denna verksamhet med kommissionens ordförande, som antingen ger sitt samtycke till det som krävs för verksamhetens utövande eller uttrycker sina betänkligheter.

Det finns emellertid ingen regel för ordföranden, även om hans uppförande givetvis bör vara föredömligt. Jag har personligen inga som helst problem med principen att kommissionsledamöterna, eller ni som ordförande för kommissionen, har en rad politiska åsikter och kan ventilera dessa åsikter offentligt. Jag är väl medveten om var ni har er politiska tillhörighet. Det säger sig självt att ni inte fordras gå omkring och skenheligt låtsas att valet av er till ordförande för kommissionen har gjort er politiskt neutral. Jag anser att ni gör helt rätt som fortsätter att hålla fast vid era åsikter, men samma regel måste gälla både för ordföranden och kommissionsledamöterna, vare sig denna regel tillåter eller förbjuder att ni engagerar er i den nationella politiken. Det är oacceptabelt att säga ”ja” till vissa och ”nej” till andra. Därför föreslår jag att vi klargör detta i ramavtalet.

En andra kommentar, herr ordförande; under vår senaste diskussion om ert arbetsprogram sade jag på vår grupps vägnar att vi betraktade glaset som halvfullt. Jag sade detta eftersom vi hade sett uppmuntrande tecken på att ni tog hänsyn till de uppmaningar som vi socialdemokrater hade framfört till er och kommissionen.

Några dagar senare upptäckte jag en intervju med er i Financial Times, där ni var av en helt annan mening än den ni framfört i ert tal till parlamentet. Ni hävdade nu att ”ekonomin intar förstaplatsen”. Nej! Den sociala sammanhållningen intar förstaplatsen – åtminstone för oss socialdemokrater, herr ordförande – och vi kommer inte att befria er från era förpliktelser i det här avseendet. Ni presenterade ett arbetsprogram med socialistiska inslag, men sedan gav ni en intervju i Financial Times som gick i helt motsatt riktning. Senare lade Vladimir Špidla fram ett dokument som vi socialdemokrater entusiastiskt skriver under på, men detta följdes av Danuta Hübners uttalanden i medierna som vi anser vara fullständigt oacceptabla.

Ni lyckades ta er till Berlaymont-byggnaden, herr ordförande, men jag har ett intryck av att ni varje gång ni anländer till Schuman-rondellen inte längre vet vilken avfart ni skall välja. Av denna anledning vill jag föreslå att ni väljer våra socialistiska förslag, för problemet med Europeiska unionen är följande: om vi inte klargör för allmänheten att denna union erbjuder dem social trygghet, utan låter dem fortsätta att tro att Bryssel är ute efter att tillintetgöra deras sociala trygghet, kommer de risker vi utsätter oss för att väga tyngre än de möjligheter vi skapar. Ända tills vi upphör att förmedla det intrycket kommer medborgarna att ta avstånd från EU.

Det här hänger samman med det faktum att man presenterar en nyliberal hållning – kanske inte ni, herr Barroso, men många av era kommissionsledamöter och, vad värre är, ett stort antal av era tjänstemän inom kommissionen – som utgörande en vardaglig realitet. Enligt vad som påstås kommer allt att bli bra så snart EU har avreglerats, blivit mer flexibelt och fastlåst i en nedåtgående social spiral. Så länge detta är huvudinriktningen för kommissionens politik kommer klimatet aldrig att förändras till EU:s fördel. Vi socialdemokrater har inte blivit valda för att stödja den sortens nyliberala politik som är införlivad i Bolkesteindirektivet, utan för att garantera att alla aspekter tas upp, vilket våra diskussioner så länge varit fokuserade på. Å ena sidan behöver vi konkurrens och flexibilitet, men den ökade konkurrensen och flexibiliteten måste tjäna till att främja infriandet av det andra målet, det vill säga social stabilitet.

Av denna anledning ber jag er stå fast vid det ni sade i era strategiska riktlinjer och det ni, tillsammans med Margot Wallström och Günter Verheugen, presenterade för oss beträffande Lissabonstrategin, där just dessa principer formuleras. Större flexibilitet och ökad konkurrens, förvisso, men också ett bestående engagemang för de sociala strukturer som är EU:s största prestation. Om ni läser vår resolution kommer ni att se att vi gärna engagerar oss i ett konstruktivt samarbete tillsammans med er, men endast om ni, tillsammans med kommissionen, är villig att bygga ett socialt EU. Då ger vi er gärna vårt stöd.

(Applåder)

  Duff (ALDE), på ALDE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Det är absurt att socialisterna tror att man kan göra sociala framsteg utan ekonomisk tillväxt och strukturreformer. Det är också otroligt naivt av Martin Schulz att kritisera kommissionens ordförande för att ha spelat en roll i inrikespolitiken. Det är ju inte statslösa personer – politiskt aktiva som skiljts från sina politiska rötter – som tjänar oss. Det enda jag finner anledning att kritisera i artikeln som jag läste i Financial Times var ordförande Barrosos slägga mot ”naiva federalister”. Jag har ingen aning om vad han menade med det.

Min grupp välkomnar den snävare inriktningen i arbetsprogrammet och att det ramas in av en tydlig politisk strategi. Emellertid slogs jag också av programmets stora omfattning. Det är tydligt att prioriteringar måste göras i högre grad. Vad min grupp anbelangar så är vår prioritering att fullborda den inre marknaden, särskilt på området för finansiella tjänster.

Det kommer att kräva en översikt och kanske en noggrannare granskning av arvet från Prodikommissionen än vad man hittills ägnat programmet. Det gäller helt säkert mjukvarupatenten men också tillgången till hamntjänster. Vi lägger stor tonvikt vid en förbättring av kvaliteten i utkastet men också vid behovet av att minska dess omfång något.

Jag avslutar med en vädjan om att rikta uppmärksamheten mot ett program som har inletts men som är långt från avslutat, särskilt med avseende på regelverket för finans och handel för norra Cypern. Vi måste släppa in turkcyprioterna i värmen.

  Beer (Verts/ALE), på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (DE) Fru talman! Ordförande Barroso har just föreslagit samarbete för en god sak mellan kommissionen och parlamentet. På min grupps, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, vägnar vill jag mot bakgrund av den senaste tidens händelser hänvisa till två möjliga områden för samarbete. Ni nämnde själv den mest relevanta händelsen, herr Barroso, nämligen de förestående överläggningarna med Förenta staternas president.

Till följd av Condoleezza Rice charmoffensiv i Europa antar jag att det bör och kommer att framgå under de kommande dagarna och veckorna – och Iranfrågan kommer att bli prövostenen – om vi endast har ett gemensamt mål och fortsätter att gå våra egna vägar, eller om vi klarar av att utveckla multilaterala åtgärder och avvärja unilateralismens faror som vi såg under det förebyggande kriget mot Irak.

På min grupps vägnar vill jag ivrigt uppmuntra er och enträget be kommissionen att göra kraftansträngningar under de förestående överläggningarna för att övertala Förenta staternas administration att ge sitt aktiva stöd till de tre EU-företrädarnas förhandlingsstrategi.

Låt mig på nytt upprepa de gemensamma målen för både de amerikanska och de europeiska förhandlarna och för EU:s medlemsstater. Vårt mål är fullständigt samförstånd. Vi måste förhindra en ytterligare spridning av massförstörelsevapen i Mellanöstern. Vi måste driva på utvecklingen av en politisk strategi för Mellanöstern på grundval av EU:s säkerhetsstrategi. Vi måste lyckas få ett bindande åtagande av Iran som innebär att man avstår från ett militärt utnyttjande av den potential som skapas i och med landets kärnenergiprogram, och Internationella atomenergiorganet bör ges obegränsat tillträde för att kunna inspektera Irans samtliga kärnenergianläggningar. Dessa är de nödvändiga förutsättningarna för att skapa en ring av säkerhet runt varje land i regionen, däribland Israel.

Jag är övertygad om att EU:s förhandlingar är den rätta vägen framåt och att vi har större möjligheter att lyckas om vi kan övertyga president Bush att inte bara vänta i kulisserna och ägna sig åt verbalt sabelskrammel, att avskriva möjligheten av en förebyggande attack och i stället planera för en effektiv översyn av de nuvarande ekonomiska sanktionerna mot Iran, samt att diskutera säkerhetsgarantier för Iran.

Jag tror att vi kan gå framåt på det här området bara vi också förblir trogna vår princip att skydda de mänskliga rättigheterna. Jag vädjar särskilt till kommissionen att inte bordlägga dialogen om mänskliga rättigheter så länge förhandlingarna pågår, utan att intensifiera den. Jag är verkligen ledsen att behöva säga detta, men jag har hört att den tyska regeringen, precis samma regering som aktivt stöder våra förhandlingar på EU:s sida, har inlett ett deportationsförfarande mot en 26-årig kvinna som har erhållit skilsmässa från sin iranske man och konverterat till kristendomen. Deportation till Iran under dessa omständigheter – något vi har motsatt oss i två tidigare resolutioner – innebär att en kvinna riskerar att stenas, förföljas eller till och med dödas.

Jag anser att en sådan bipolär politik gör det svårt, men vi måste lyckas samla en majoritet i EU bakom en sammanhängande människorättspolitik. Det kommer att göra oss trovärdiga i Iranfrågan. Jag önskar inte se att Iran lyckas spela ut européerna mot amerikanerna, för vi har båda samma mål. Jag vill återigen betona detta.

Låt mig också nu hänvisa till en annan fråga där min grupp är överens med Förenta staternas president, nämligen det fortsatta embargot mot Kina. Om vi påstår att respekten för de mänskliga rättigheterna är fundamental för vår europeiska utrikespolitik måste vi erkänna att situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina fortfarande är förfärlig. Av denna anledning antog parlamentet en resolution för bara några veckor sedan där man förkastade det initiativ som lagts fram av president Chirac och förbundskansler Schröder. Vi förväntar oss att man upprätthåller detta embargo och bekräftar återigen att ekonomiska intressen inte får gå före de mänskliga rättigheterna.

  Markov (GUE/NGL), på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (DE) Fru talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Även om vi nu debatterar kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2005 måste vi naturligtvis se det i ett större strategiskt sammanhang som är starkt influerat av Lissabonstrategin. Tyvärr är det i första hand utformat för att öka konkurrensen. För att göra saken ännu värre anser jag dessutom att man använder fel medel för att nå detta mål.

Under 2004 ökade EU:s storföretag sina vinster med 78 procent. Under de senaste 25 åren har vinsternas andel av BNP nästan aldrig varit högre. Under de senaste tolv månaderna har vi kunnat notera ännu ett stort överskott i handelsbalansen och betalningsbalansen.

I Tyskland klagar de stora företagen ständigt på att de inte har en tillräckligt konkurrenskraftig position. Men även där uppvisade 46 av de 50 företag som är med på DAX-indexet enormt stora vinstökningar under årets tre första kvartal.

Samtidigt ökar arbetslösheten. Olika former av arbetstidsförlängning får allt större utrymme i debatten. Arbetstagarna förväntas hålla nere sina löneökningar, vilket i praktiken innebär minskade nettoinkomster. De sociala förmånerna skärs ned eller också får de som omfattas själva stå för en större del. Dessutom går vi alltmer från solidaritetsbaserade system till privatfinansierade system.

Dessa åtgärder minskar efterfrågan i stället för att öka den. Vi anser att detta är en livsfarlig trend. Självklart behöver vi konkurrens, men den måste vara förenlig med Göteborgskriterierna så att arbetslösheten minimeras, konsumentskyddet maximeras och den sociala tryggheten garanteras i en hälsosam miljö. Allt för att uppnå social sammanhållning genom solidaritet och hållbar utveckling.

Därför riktar vi följande vädjan till kommissionen: överge er nyliberala ekonomiska politik och skrota era direktiv om tillhandahållande av tjänster på den inre marknaden och arbetstidsdirektivet samt föreslå ersättningar för dessa i form av direktiv om förbättrad arbetsmiljö eller harmonisering av välfärdsstandarder. Skydda små och medelstora företag genom att använda de direktiv som Europaparlamentet antog under förra valperioden, t.ex. direktivet om programvarupatent, som bas för ett nytt förslag. Ändra stabilitetspakten tillsammans med rådet så att utgifter för utbildning och fortbildning räknas som investeringar och därmed inte ingår i skulderna. Sträva efter demokratisk och socialt rättvis världshandel genom att försöka reformera WTO och res inte till Hongkong med samma idéer som den gamla kommissionen tog med sig till Cancún.

Argumentera inte för effektivare militära alternativ, utan endast för fredliga alternativ. Arbeta för bättre miljöskydd och kom ihåg att det fortfarande återstår mycket arbete för EU på områden som biologisk mångfald, avfallshantering och avfallsåtervinning samt hållbar användning av resurserna. Utöva ett större inflytande på kampen för att skydda den globala miljön. Inte bara Förenta staterna utan även Kina, Indien och Brasilien måste motiveras att visa ett större engagemang i denna fråga.

Detta är rätt väg framåt för EU. Det skulle främja hållbar utveckling och skapa arbetstillfällen. Det är fel att trampa vidare i samma gamla hjulspår som inte leder någon vart och som för länge sedan har misskrediterats.

  Batten (IND/DEM), på IND/DEM-gruppens vägnar. – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja önska herr Barroso god kväll, men kära nån! Kära nån! Nu är det dags igen! Det här lagstiftningsprogrammet har till stor del utformats enligt den årliga politiska strategi som den förra kommissionen offentliggjorde i februari 2004. Europeiska kommissionen är EU:s ovalda regering, men vilken annan regering i världen skulle låta sin föregångare fastställa dess lagstiftningsprogram? UK Independence Party har tidigare klagat över att kommissionen inte kan ställas till svars, men det här visar precis hur odemokratiskt det går till. Vi kommer att påtvingas en politik som folk som inte ens sitter kvar på sin post har dragit upp riktlinjerna för!

José Manuel Barroso talade om detta program den 26 januari inför parlamentet i Bryssel, men det var Romano Prodi och hans lag som satte samman det. Den nya kommissionens centrala politiska målsättning är ekonomisk tillväxt. Det var även den centrala målsättningen i dokumentet från den gamla kommissionen, som skrevs i februari förra året. Romano Prodi gjorde det faktiskt till en av sina huvudmålsättningar när han först tillträdde sin post 1999. Det var ju inte till någon större nytta eftersom tillväxten i EU är lägre nu än den var då. Som tur är för Romano Prodi är han nu tryggt tillbaka i Rom och kan inte längre ställas till svars för sina misslyckanden.

I dokumentet anges att på grund av den institutionella omställningen under 2004 så använde Europaparlamentet ett enklare förfarande än vanligt för att granska den politiska strategin. Förfarandet avslutades i april förra året, med andra ord till och med före valet av det sittande Europaparlamentet. Vi vet alla att det här är ett låtsasparlament, men det här visar verkligen hur meningslöst det är.

EU-vänner har klagat över att britterna inte kommer att få tillräcklig information om EU-konstitutionen. Spanjorerna har just röstat om konstitutionen, men faktum är att 90 procent av spanjorerna – vilka EU-vännerna anser var välinformerade om konstitutionen – uppgav för Spaniens statliga opinionsundersökningsinstitut att de hade liten eller ingen kunskap om den, och mindre än hälften av dem brydde sig om att rösta.

Vad EU:s medborgare borde informeras om är inte den ogenomträngliga konstitutionen utan det berg av EU-lagstiftning som kommer att passera igenom EU:s institutioner i år – lagstiftning som en tidigare kommission hittat på och ett utgånget parlament godkänt, och ingen av dem har längre något ansvar inför de människor som programmet kommer att beröra. Emellertid kommer EU:s medborgare, särskilt i Storbritannien, att vakna upp snart och se vad som pågår. Snart är det inte bara den förra kommissionen och det förra parlamentet som har gått ur tiden, utan hela EU-projektet kommer att ha gått samma väg – och ju förr desto bättre!

  Ryan (UEN), på UEN-gruppens vägnar. – (EN) Fru talman! Den viktigaste utmaningen som EU står inför är ekonomisk. Europaparlamentet, Europeiska kommissionen och EU-ländernas regeringar kommer att behöva ägna sig åt ett nära samarbete om man skall kunna uppnå målen i Lissabonstrategin. Det kommer inte att bli en lätt uppgift – vi får inte underskatta de utmaningar som ligger framför oss.

En av de frågor som man måste titta på mycket noga rör regelverket i Europa. Vi behöver mindre reglering i Europa, inte mer. Det framgick väldigt tydligt i en rapport i dagens Financial Times om en studie utförd av centrumet för studier av finansiell innovation (Centre for the Study of Financial Innovation), där det tydligt framkom att de flesta som arbetar med banktjänster och finansiella tjänster anser att regleringen är alltför omfattande och att vi behöver ta itu med det så att verksamheten kan bli mer konkurrenskraftig.

Huvudprioriteringarna för EU för närvarande är bl.a. att fullborda handlingsplanen för finansiella tjänster så att en ökad konkurrensnivå kan garanteras bland de finansinstitut som verkar i EU:s 25 medlemsstater, vilket inbegriper att se till att banktjänster för den enskilda individen finns tillgängliga för alla EU-medborgare i de 25 medlemsstaterna, att underlätta för sammanslagningar av europeiska banker och uppdatera lagstiftningen för förvaltning av tillgångar för att se till att fondförvaltare kan hantera fonder över gränserna, att införa ny lagstiftning för att minska kostnaderna för clearing och avslut av transaktioner vid värdepappershandel samt att införa ökad konkurrens i försäkringsbranschen.

EU måste främja en mer omfattande dialog med Förenta staterna för att effektivisera reglerna som styr redovisningsbranschens verksamhet. EU arbetar enligt ett system som är känt under namnet IAS, International Accountancy Standards system (internationell redovisningsstandard). I Förenta staterna arbetar företagen enligt redovisningssystemet GAAP. I år kommer de 8 000 företag som arbetar enligt IAS-systemet att noteras på europeiska börser. Det är helt enkelt fel att Förenta staterna och EU skall arbeta med två olika redovisningsmodeller. En mer omfattande dialog måste föras för att reda ut dessa frågor.

EU måste genomföra det nya tjänstedirektivet. Unionen måste garantera att alla samhällen i Europa, både på landsbygden och i städerna, har tillgång till teknikens fördelar.

Herr Barroso! Era senaste uttalanden om Lissabonstrategin och Europas ekonomiska väg framåt har varit väldigt positiva och jag önskar er lycka till. Jag hoppas att ni blir framgångsrik – Europa behöver det.

  Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta ger ett verkligt hopp om att Lissabonstrategin skall få nytt liv och fokus. Men när vi nu närmar oss vårtoppmötet nästa månad är det nödvändigt att de nationella regeringarna tar tag i saken och går vidare med de ekonomiska reformer som är grundläggande för det framtida välstånd som målas upp i programmet.

Under de senaste veckorna har jag imponerats av kommissionsordförandens uttalanden och av hans tydliga avsikt att placera tillväxt och välstånd i hjärtat av strategin för den kommande perioden. Samtidigt imponeras jag inte av socialdemokraterna, däribland Martin Schulz, som orerar om att ändra fokus för prioriteringarna i Lissabonprocessen. Vänstern i Europa fortsätter att gå hand i hand med en stelbent arbetsmarknad, höga icke-lönerelaterade kostnader för arbetskraft och andra hinder för tillväxt.

Förstår de inte att det är just på grund av den gamla sociala modellen som Europa idag befinner sig i en relativ ekonomisk svacka? Kan de inte begripa att den höga arbetslösheten i så många delar av Europa orsakas av samma gammalmodiga förslag som de klamrar sig fast vid när det gäller ekonomin? Ingenting av det Martin Schulz just sade skulle hjälpa någon av de fem miljoner som för närvarande är arbetslösa i hans hemland. Därför fortsätter vi att uppmana kommissionens ordförande att inte tappa farten i reformarbetet och vi uppmanar regeringarna att beakta skälen till Lissabonagendans misslyckande de fem första åren.

Vi vill se ett förnyat åtagande om att fullborda den inre marknaden. José Manuel Barroso förstår klokt nog att många av botemedlen mot bristen på ekonomisk dynamik ligger i medlemsstaternas egna händer. Emellertid skulle jag vilja uppmuntra honom att, utöver den ledarposition han intagit, också verkligen anstränga sig för att minska den mängd lagstiftning som kommer från kommissionen själv.

Kommissionen måste vara lika effektiv som den kräver att våra företag och medborgare skall vara. Barroso talar helt riktigt om bättre reglering, men man måste prioritera mindre reglering och, framför allt, att lagstiftning måste genomgå fullständiga konsekvensanalyser. De brittiska konservativa parlamentsledamöterna har ställt sig i främsta ledet i kampanjen för mindre reglering och för att driva igenom sådana konsekvensanalyser. Jag ser fram emot, och jag är säker på att jag kommer att få se, framsteg när det gäller alla dessa frågor i samband med tjänstedirektivet som jag är så glad över att kommissionens ordförande stöder.

  Swoboda (PSE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag tror att ni i kommissionen och vi i Europaparlamentet – eller åtminstone de allra flesta av parlamentets ledamöter – vill att befolkningen skall stödja den europeiska integrationen. Om det är det vi vill måste vi ge något konkret till medborgarna och förklara vad detta betyder.

Vi anser att ett socialt Europa skall prioriteras. För att skapa ett socialt Europa måste vi emellertid ha arbetstillfällen. Arbetstillfällen kräver tillväxt och tillväxt kräver både investeringar och, framför allt, utbildning, fortbildning och livslångt lärande, och ja, herr Kirkhope, vi måste också ha större flexibilitet. Alla som ropar efter flexibilitet måste emellertid inse att flexibilitet och social trygghet inte utesluter varandra. Den nordiska modellen har visat att allmänheten är villig att acceptera större flexibilitet om det finns ett socialt skyddsnät och om det dessutom finns stora möjligheter till fortbildning så att människor kan hantera effekterna av denna flexibilitet, däribland dess sociala effekter.

Vi behöver också effektiva allmännyttiga tjänster. Jag var inte helt nöjd med ert uttalande, herr ordförande, eftersom frågan om tjänster inte kan reduceras till marknadsekonomi. Våra allmännyttiga tjänster är en del av vår identitet. Oavsett om det handlar om posttjänster eller lokala transporter är de en del av den europeiska identitet som Europas folk med rätta vill se försvaras. Därför är detta inte en rent ekonomisk fråga utan även en mycket känslomässig fråga.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att det som vice ordförande Margot Wallström nyligen gjorde för flygpassagerarna var ett mycket positivt steg. Vi måste gå ut bland allmänheten och tala om vad vi har uppnått här i parlamentet, inklusive våra reaktioner på kommissionens förslag. Vi måste berätta att vi är här för dem. Det är därför som jag ber er att inte se lagstiftningsåtgärder ur ett rent tekniskt perspektiv, som ett medel för att skapa bättre bestämmelser, utan att alltid tänka på de människor som vi stiftar dessa lagar för och vill sprida dem till. Om kommissionen och Europaparlamentet tillsammans kan tillämpa detta synsätt i framtiden kommer vi att göra väldigt många människor till EU-vänner.

  Brok (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag tror att rådets tjänstgörande ordförande redan har påpekat att detta är en fin dag. Vi har nu sett resultatet från Spanien. Det placerar oss alla i en bättre position, inte enbart när det gäller folkomröstningskampanjen utan också därför att det visar att en stor nation med stor majoritet har bifallit detta politiska projekt. Vi har också någonting att visa upp i morgon när ni skall träffa president Bush. Det är uppenbart för alla – och detta måste återspeglas i vår politik – att det endast är genom gemensamma åtgärder som vi kan spela en avgörande roll. Denna strategi betalar sig, för jag kan inte se något annat skäl till att Condoleezza Rice talade om att hon ansåg att EU:s konstitution borde antas. Detta är något helt nytt i amerikansk politik. Tack, ordförande Barroso, för vad ni gjort för att göra det möjligt för Europaparlamentets talman att delta i morgondagens möte.

Jag skulle vilja ta upp en annan närbesläktad fråga, vår grannskapspolitik. Jag anser inte att vi gjort tillräckligt stora framsteg här. President Viktor Jusjtjenko kommer att besöka parlamentet på onsdag. Då kan vi försöka att hitta ett nytt sätt att ta itu med den enorma utmaningen att befästa demokratin i Östeuropa, så att närmare band kan knytas mellan Östeuropa och EU. I det avseendet behöver vi något mer än bara grannskapspolitiken, för alternativet är ökat tryck på att alltför tidigt endast diskutera medlemskap. Medlemskap är inte något vi kan erbjuda med en gång eftersom det skulle överstiga EU:s förmåga att ta in nya medlemmar.

Vi måste ge människorna i dessa länder en vision. Därför är det värt att överväga om det kan finnas ett annat alternativ vid sidan om fullt medlemskap. Ett alternativ som inte stänger dörren för fullt medlemskap men som erbjuder detta som ett långsiktigt mål. Samtidigt kan ett sådant alternativ ge omedelbara vinster. Ett historiskt exempel på detta är Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), från vilket Österrike, Finland och Sverige sedermera blev EU-medlemmar.

Jag uppmanar kommissionen att nog tänka över detta eftersom jag annars befarar att vi snart kommer att befinna oss i en bekymmersam situation. Dagens diskussioner har tydligt visat att vi ger dessa länder, som inte bara föll offer för andra världskriget utan också för de diktaturer som följde på detta, framtidsutsikter som gör det möjligt för dem att bygga upp demokratin. Samtidigt stärker vi EU utan att dess förmåga att agera går förlorad.

  Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman, ordförande Barroso, mina damer och herrar! Låt mig komma med några personliga kommentarer till kommissionens arbetsprogram. Detta är en fantastisk förteckning av det slag som en gång gjordes av poeten Jacques Prévert. Det får en emellertid att tänka på vad Wim Kok brukade säga om Lissabonprocessen ”Lissabon handlar om allt och därför om ingenting”. Kommissionens arbetsprogram är något liknande. Det är svårt att se skogen för alla träd. Varje kommissionsledamot har gjort sitt bästa för att dekorera sin egen julgran genom att pynta den med lite egna prydnadssaker.

Jag klandrar er inte, herr ordförande. Om ni hade begränsat er till det allra viktigaste skulle Europaparlamentets ledamöter ha varit de första att påpeka att ni hade glömt den eller den frågan som de anser viktigare. Jag ber er ändå att lägga er energi på det som är viktigast. Europa måste försvara sin sociala modell och sin miljömodell. Vi håller alla med om att EU måste reformeras och bli flexiblare på vissa områden. Ni kommer emellertid inte att få unionsmedborgarnas stöd genom att rösta för det som högern planerar att rösta för i morgon när jag lägger fram mitt betänkande, dvs. lägre skatt för de rika och mer arbete för arbetarna. Det kommer inte att fungera.

I årsrapporten för 2005 ansåg kommittén för ekonomisk politik att EU behöver en makroekonomisk ram som stöder stabilitet och tillväxt och att en sådan ram är absolut nödvändig. Det är dock endast i en lämplig makroekonomisk miljö som regeringarna kommer att kunna dra full nytta av strukturreformernas effekter i form av tillväxt och sysselsättning. Vi har stabilitet herr Barroso. Nu behöver vi tillväxt.

  Roure (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande! Som vi vet är det kommissionens lagstiftningsprogram som gör det möjligt för oss att omsätta rådets politiska prioriteringar i praktisk handling. Därför är det glädjande att kunna konstatera att genomförandet av EU-lagstiftningen prioriteras. Vi vill emellertid ha ett starkt åtagande för de kommande åren.

Vi måste givetvis även i fortsättningen prioritera ökad säkerhet i Europa. Säkerheten får emellertid under inga omständigheter stärkas på bekostnad av de medborgerliga fri- och rättigheterna. De förslag som har lagts fram om förbättrat informationsutbyte och förstärkt operativt samarbete är ett steg i rätt riktning i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet. Unionsmedborgarna har dock en berättigad känsla av osäkerhet. Denna osäkerhet måste framför allt bekämpas med en aktiv politik för att skydda och främja de grundläggande rättigheterna. Det är så våra demokratier måste försvara sig och det är så de en dag kommer att segra.

Vi vill se initiativ för att bekämpa rasism, främlingsfientlighet och olika former av diskriminering. Det förstärkta rättsliga samarbetet är en av de åtgärder som måste prioriteras för att se till att alla unionsmedborgare har samma rättigheter och samma tillgång till rättsväsendet överallt i EU. Därför välkomnar vi planerna på att utvidga det rättsliga samarbetet till att även omfatta vissa aspekter av familjerätten. Vi uppmanar kommissionen att stå fast vid detta åtagande och att lägga fram förslag om ömsesidigt erkännande när det gäller bedömning och användning av bevismaterial samt processrättsliga skyddsregler. Vi vill se ett rättvisare synsätt i fråga om asyl- och invandring, så att rättigheter respekteras och ansvaret delas. Vi vill se att det öppnas kanaler för laglig invandring, så att invandrarnas grundläggande behov och rättigheter respekteras. Avslutningsvis vill vi se betydande framsteg när det gäller att fastställa miniminormer för beviljande och återkallande av flyktingstatus.

  Lehne (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Låt mig börja med en kort kommentar till det politiska innehållet i de anföranden vi har hört i dag, särskilt Martin Schulz anförande.

Jag anser – och den pågående debatten om Lissabonstrategin ger mig rätt i detta – att Lissabonstrategin har flera pelare. Det råder ingen tvekan om att alla pelare i princip är lika viktiga komponenter i strategin. Trots detta säger det sig självt att verklig socialpolitik och verklig miljöpolitik inte kan bedrivas utan en fungerande ekonomi. Ekonomin är nyckeln till förverkligandet av alla våra andra goda politiska avsikter. Även om pelarstrukturen inte får glömmas bort måste prioriteringarna ändå anges med detta i åtanke. För övrigt kan jag passa på att nämna att det inte finns någon bättre socialpolitik än att skapa arbetstillfällen. Även detta är kanske en självklarhet, men det måste ända sägas.

Det är kanske också dags för en annan liten påminnelse, eftersom kommissionens ordförande ständigt utsätts för kritik i denna fråga. Båda de behöriga vice ordförandena för kommissionen – den som undertecknade dokumentet i Lissabon och den som undertecknade det program vi diskuterar i dag – är socialister. Det är kanske lämpligt att påminna om detta. Detta bör betyda att ärendet är i goda händer inom kommissionen. Jag kan inte se poängen med att ständigt ta upp denna fråga om påstådda skillnader som inte ens existerar.

Jag har också en särskild vädjan i denna fråga. Precis som på andra områden måste kommissionen, inom ramen för lagstiftningsprogrammet precis som på andra områden, i första hand prioritera genomförandet av sitt interinstitutionella avtal med rådet och parlamentet. Detta är mycket viktigt. En av orsakerna till att saker och ting inte har fungerat så bra tidigare har varit bristen på konsekvensbedömningar i samband med lagstiftningsförslag och det olämpliga sätt på vilket samråden med berörda parter har genomförts.

Jag uppmanar kommissionens ordförande och vice ordförande att särskilt i samband med de kommande månadernas arbete se till att det interinstitutionella avtalet konsekvent genomförs i detta sammanhang. På många områden kommer detta att vara nyckeln till den framgång som både de och vi strävar efter.

(Applåder)

  Gebhardt (PSE). – (DE) Fru talman! Får jag säga till José Manuel Barroso att han tog upp tre utmärkta mål i sitt anförande i dag: välstånd, solidaritet och säkerhet. Det skapar givetvis stora förväntningar bland ledamöterna. Herr Barroso, jag måste säga att jag reagerade på ungefär samma sätt som Hannes Swoboda. Vad ni sedan sade om tjänstedirektivet under dessa rubriker visade sig i mångt och mycket sakna substans. Om ni verkligen vill att vi skall uppnå välstånd, solidaritet och säkerhet för våra medborgare måste ni behandla direktivet mycket grundligare än ni tycktes antyda i dag.

Om ni menar allvar med ert partnerskap med oss, och med alla institutioner, måste ni gå mycket längre. Dessutom får vi inte glömma något som är ännu viktigare, herr Barrosso. Det är vårt partnerskap med EU:s folk, med alla dess 450 miljoner invånare. Det är för dem och inte för någon annan som vi bedriver vår politik.

  Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) Under de senaste veckorna har kommissionen fattat beslut i två nyckelfrågor: de strategiska riktlinjerna för sitt mandat och reformen av Lissabonstrategin. I båda besluten betonas att EU:s högsta prioritet just nu är att ge den ekonomiska tillväxten ny kraft och skapa arbetstillfällen.

Om jag skall vara ärlig förstår jag inte diskussionen om vad som kommer först, ekonomisk tillväxt eller arbetstillfällen. För mig är det enkelt. Arbetstillfällen skapas av företag. Det är endast när det finns ett klimat av tillit och en utbredd önskan att skapa en investeringsvänlig miljö som företag växer och utvecklas.

Denna inställning, denna kultur, kommer att bli verklighet om det finns kapacitet att bedriva rätt ekonomisk politik. Ju större engagemang medlemsstaterna visar för att genomföra de reformer som behövs, desto snabbare kan en sådan kultur införas. Det är endast på detta sätt som vi kan bibehålla och utveckla den europeiska sociala modellen. Ekonomisk dynamik får inte ses som en fiende till socialt skydd. Sanningen är att det rör sig om dess bästa vän.

Jag har emellertid ett annat problem med definitionen av prioriteringar och den tydliga ansvarsfördelningen. Det var just på grund av avsaknaden av dessa inslag som Lissabonstrategin behövde reformeras. Nu är det medlemsstaternas skyldighet att genom konkreta politiska åtgärder visa den reformvilja som kommissionen har gjort anspråk på.

Det finns ett stort behov av reformer som till största delen inte är populära bland allmänheten men som EU behöver. Dessa reformer kommer bara att lyckas om de förklaras, vid behov på ett uttömmande sätt. Det är bara på så sätt som de kan bli förståeliga och accepterade.

Jag skulle vilja avsluta med att säga att jag anser att det lönar sig att se till fördelarna med att bege sig ut från kontoret och ut på gatan. Som ledamöter av Europaparlamentet bör vi vara de första att göra detta.

  Grabowska, Genowefa (PSE). – (PL) Fru talman, herr kommissionsordförande! Vi bör välkomna att Europeiska kommissionen avser att inrikta sina ansträngningar på tre frågor: ekonomisk tillväxt, social välfärd och miljöskydd. Tiden får dock utvisa om och hur dessa lovvärda planer verkligen kommer att omsättas i praktiken. Varje form av obalans, särskilt sådan som gynnar ekonomisk tillväxt på bekostnad av social välfärd och miljöskydd, utgör ett hot mot EU och dess medborgare, särskilt medborgarna i de nya medlemsstaterna.

Europeiska kommissionen är emellertid också fördragens väktare och övervakar som sådan medlemsstaternas tillämpning av lagstiftningen. Jag uppmanar därför kommissionen att regelbundet övervaka tillämpningen, särskilt när det gäller uppfyllandet av principen om icke-diskriminering. Denna princip måste tillämpas och har redan gett upphov till bekymmer i samband med REACH-förordningen och tjänstedirektivet. Är inte Europeiska kommissionen oroad över att de nya medlemsstaterna kommer att se alla försök att undanta byggnadstjänster från detta direktiv som diskriminerande? Det finns andra exempel på detta och jag skulle därför vilja uppmana José Manuel Barroso att se till att kommissionen mycket noga övervakar tillämpningen av principen om icke-diskriminering i lagstiftningen.

  Karas (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Efter att ha lyssnat på debatten kan jag bara upprepa att vi måste tänka mer som européer och sluta ägna oss åt nationell politik och partipolitik. Vi behöver mer optimism och självförtroende, seriösare avsikter, större tydlighet och bättre kontroll samt den politiska viljan att infria de löften vi ger från våra talarstolar. Vi behöver mer ledarskap – mer ledarskap från de politiska kretsarna, mer ledarskap från personer i regeringsställning och mer ledarskap från kommissionen.

Jag skulle också vilja be alla här att tänka efter lite. Vi är alla här för att förverkliga de fyra friheterna i lagstiftningen och i praktiken. Allt som tjänar detta syfte är god politik. Vi måste fundera över vad vi har skrivit in i konstitutionen. Jag förstår verkligen inte varför vi diskuterar dessa saker i dag. I konstitutionen förklaras principen om en social marknadsekonomi. Genom detta visar vi tydligt att marknaden inte är ett mål i sig självt utan ett medel för att uppnå ett mål. Vi behöver en effektiv marknad där sociala och miljömässiga skyldigheter uppfylls. Vi har själva satt upp full sysselsättning och hållbarhet som våra mål. Varför fortsätter vi ge allmänheten intrycket att vi spelar ut dessa mål mot varandra?

Vi behöver inte mer kortsiktig populism. Vad vi önskar är större framtidsansvar. Därför vill jag be kommissionens ordförande om följande: gör ett subsidiaritetstest innan förslag läggs fram. Förklara för allmänheten vilka fördelar lagstiftning på EU-nivå har. Definiera fördelarna i termer av tillväxt, konkurrens och sysselsättning. Definiera målgruppen. Definiera tydligt motiven, målen och konsekvenserna och ange vem som måste göra vad när så att vi kan utöva vår parlamentariska kontrollrätt.

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice ordförande

  Brejc, Mihael (PPE-DE). – (SL) Tack, herrtalman! Kommissionen har utarbetat ett omfattande och ambitiöst program. Den har angett sina prioriteringar och jag ställer mig bakom och stödjer dessa. Jag gläder mig dessutom åt kommissionsordförandens ambition, energi och givetvis hans entusiasm. Om vi vill att EU skall bli effektivt, om vi vill att EU skall komma närmare medborgarna och om vi vill uppnå målen måste vi emellertid själva agera mycket effektivare än hittills. En bidragande orsak till EU:s effektivitet är dess förvaltningssystem, dess offentliga förvaltning. Ni nämner dem i era strategiska mål på sidan fyra, herr ordförande. Detta är mycket glädjande. Samtidigt minns jag att Prodikommissionen påbörjade reformeringen av EU:s offentliga förvaltning. Den tidigare kommissionsledamoten Neil Kinnock ansvarade för detta. Trots att jag inte vet hur det hela slutade, om det ensbörjade, återstår det faktum att unionsmedborgarna ser detta som en stor byråkratisk apparat fjärmad från befolkningen, en apparat som kostar stora penningsummor och som kräver en extremt stor administration för varje liten småsak, för att inte nämna de större projekten. Inte bara vi här i Europaparlamentet utan även våra väljare förväntar oss med rätta att den nya kommissionen inom ramen för de angivna prioriteringarna skall lyckas hitta energi, tid och vilja att ta itu med sitt eget förvaltningssystem, med sin egen byråkrati. Här förväntar jag mig mycket tydliga svar. En sak till! Bra lagstiftning är en sak, men ännu viktigare är att vi omsätter bra lagstiftning i praktisk handling. Tack så mycket!

  Zaleski (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr vice ordförande för kommissionen, mina damer och herrar! Jag riktar i första hand mina kommentarer till Martin Schulz.

(DE) Herr Schulz! Efter vår diskussion om resolutionen om Auschwitz har ni helt och hållet ändrat uppfattning. Jag har därför fått stor respekt för er. Tack. Nu skulle jag emellertid vilja bemöta era kritiska kommentarer om påven.

(PL) Mina damer och herrar! När det gäller budgeten och de medel som har öronmärkts för ungdomars möte med påven i Köln vill jag påpeka att om någon annan lyckades samla så många ungdomar för en god sak skulle jag självfallet rösta för att avsätta medel för mötet. Detta skulle jag göra oavsett om personen i fråga var Martin Schulz eller ordföranden för vilken grupp eller vilket parti som helst, och jag skulle göra detta oavsett om denna person var socialist, tillhörde de gröna, var katolik eller anhängare av någon annan politisk rörelse eller religion. Om evenemanget i fråga främjade social och psykologisk enhet och skapandet av ett gemensamt Europa skulle det verkligen förtjäna all respekt. Jag tror att Martin Schulz håller med om detta. Jag kan se att han nickar bifallande. Tack för det.

Jag skulle dessutom vilja påminna ledamöterna från de tio nya medlemsstaterna, och inte enbart de från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater utan även de som är socialister, gröna, kommunister eller grupplösa att det är tack vare påven och hans handlingar som vi tillsammans kan diskutera ett gemensamt Europa här i dag. Om det inte vore för honom skulle vi fortfarande inte kunna hålla ett sådant här möte och jag skulle vilja påminna Martin Schulz om att detta huvudsakligen är påvens förtjänst och att herr Kovács på sin höjd spelade en liten roll. Om ledamöterna inte känner till detta, eller har glömt det, skulle jag verkligen vilja påminna dem och uppmuntra dem att rösta för detta bidrag, som gör det möjligt att hålla mötet på lämpligt sätt och garantera att det blir en framgång. Tack.

  Casa (PPE-DE). – (MT) Herr talman! Låt mig gratulera kommissionsordförande Barroso till kommissionens lagstiftningsprogram och det program som han har redogjort för. EU har växt och består nu av 25 medlemsstater. Jag är en ledamot som kommer från ett av de länder som nyligen blev medlemmar i och med utvidgningen. Europa är vad det bör vara: ett Europa med en betydelsefull stämma i den globala beslutsprocessen. Vi måste vidmakthålla denna roll genom att ständigt stärka den grund som lades av Schuman, De Gasperi och Monnet med utgångspunkt i de principer som har gjort det möjligt för EU att komma så långt som det har i dag. Subsidiaritetsprincipen och solidariteten måste alltid prägla EU:s arbete.

Det är mycket viktigt att den ekonomiska tillväxten fördelas jämnt över alla EU:s regioner. EU måste hjälpa dem som av något skäl hamnat på efterkälken att komma ikapp igen och expandera sin ekonomi. En stark ekonomi kan skapas genom närmare samarbete mellan medlemsstater. Det är i samband med detta som jag vill gratulera kommissionen till att ha genomfört en ny ekonomisk strategi med målet att skapa över sex miljoner arbetstillfällen. Vi som arbetar i EU-institutionerna måste definitivt prioritera Lissabonstrategin.

Vi måste omsätta denna strategi i arbetstillfällen och välstånd, ett mål som endast kan uppnås om vi lyckas få bort överdriven byråkrati och skapa ett gott affärsklimat. Vi här i parlamentet måste stödja initiativ för att skapa arbetstillfällen över hela kontinenten. Unionsmedborgarna förväntar sig att Europas levnadsstandard skall förbättras och vi måste göra vårt bästa. Det lagstiftnings- och arbetsprogram som presenterades ger en tydlig fingervisning om kommissionens vision för de kommande åren. Om kommissionen för ett nära samarbete med Europaparlamentet tror jag vi kan omsätta detta nya program i fördelar för samtliga unionsmedborgare.

  Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman! Jag skall försöka besvara några specifika frågor, och sedan skulle jag vilja ta upp en mer allmän policyfråga som jag anser är betydelsefull för vårt framtida arbete.

När det gäller de specifika frågorna vill jag först vända mig till er, herr Duff, som sade att ni inte förstod, eller uppskattade, något som jag tydligen skall ha sagt om naiv federalism. Jag vill gärna förtydliga vad jag sagt, för det kanske inte var helt klart i sammanhanget. När jag kritiserar naiv federalism är det inte federalismen i sig jag vänder mig emot – tvärtom. Jag hyser stor respekt för alla federalister, alla män och kvinnor som lagt grunden för vårt stora europeiska projekt. Dessutom anser jag fortfarande att den federala metoden är grundläggande för vårt Europa. Gemenskapsmetoden, eller åtminstone den metod vi brukar beskriva som gemenskapsmetoden, är ju också ett slags federal metod. Så i själva verket kritiserade jag den naiva federalismen i motsats till vad jag kanske ser som en mer sofistikerad och intelligentare form av federalism, det vill säga ett förhållningssätt som inte går ut på att bygga upp vår Europeiska union – en allt mer sluten union mellan alla européer – på bekostnad av de demokratiska staternas legitimitet. Våra länder är ju faktiskt demokratiska stater med demokratiska regeringar och demokratiska parlament. Jag har haft äran att i Genève arbeta tillsammans med en stor federalist, Denis de Rougemont, som ibland gav staten skulden för allt ont, som om staten inte också var en demokratisk institution. Jag vill ha en starkare union, men förstärkningen får inte äventyra de demokratiska staternas legitimitet. Detta är ett förtydligande jag är mycket angelägen om att göra, för mitt uttalande har kritiserats på ett sätt som gett en snedvriden bild av mina tankar och känslor i fråga om Europa.

Den andra frågan gäller säkerhet och rättvisa. Vi har talat mycket om ekonomin, men vi får inte glömma att vi har ett program – ett mycket ambitiöst program – för säkerhet och rättvisa, som kommer att genomföras av vice ordförande Franco Frattini. Detta var ämnet för en av de frågor som väckts. Säkerhet, rättvisa och skydd för de grundläggande rättigheterna kommer att prioriteras av kommissionen. Människors krav på säkerhet måste tillgodoses i praktiken. Därför kommer vi under 2005 bland annat att lägga fram handlingsplanen för att genomföra den strategi som antogs i Haag för parlamentet, i form av förslag gällande skyddet av offren för organiserad brottslighet, framför allt kvinnor och barn. Jag skulle vilja göra er uppmärksamma på att detta är en ny dimension av de åtgärder som beskrivs i vårt program: en starkare tonvikt på att skydda barn. Vi anser – och detta vill jag också kraftigt understryka – att det här är ett område där vi kan agera mer kraftfullt på EU-nivå. Förslag kan således läggas fram för att stärka det ömsesidiga erkännandet och förtroendet mellan de rättsliga myndigheterna, och ett förslag om en europeisk strategi för laglig invandring och bekämpning av människosmuggling kan utarbetas. Säkerhet, rättvisa och skydd för mänskliga rättigheter är något som verkligen prioriteras, och jag vill att ni skall veta att kommissionen kommer att göra allt den kan för att tillgodose dessa krav.

Vissa ledamöter, däribland Othmar Karas, Timothy Kirkhope, Klaus-Heiner Lehne och i viss mån Robert Goebbels, har väckt frågan om lagstiftningens inriktning och om lagstiftningen bör stärkas eller begränsas. Det gläder mig mycket att Europaparlamentet, kommissionen och rådet är helt och hållet medvetna om detta problem. När jag talar om ”bättre lagstiftning” menar jag inte alltid att vi behöver mindre lagstiftning. I vissa fall behöver vi, just därför att vi är en union, en viss harmonisering eller mer lagstiftning, ibland för att harmonisera eller förenkla den befintliga lagstiftningen. Jag vill dock framhålla att vi också är angelägna om lagstiftningens kvalitet, något som också ingår i vårt program. I alla åtgärder vi vidtar skall vi därför överväga faktorer som kostnad, proportionalitet och subsidiaritet och ta hänsyn till dem vid konsekvensbedömningen.

Därför – och detta säger jag delvis som svar till Robert Goebbels – har det naturligtvis varit nödvändigt att göra en lista över våra huvudmål. Det här är ett genomförandeprogram för 2005. Ni skulle alldeles säkert kritisera oss om jag bara presenterade fyra eller fem prioriteringar. Den politiska linjen är en dimension och i detta avseende talar vi om mycket tydliga och fokuserade prioriteringar som fastställdes när vi presenterade de strategiska målsättningarna. Det specifika lagstiftnings- och genomförandeprogrammet utgör en annan dimension som ni bör känna till för att kunna övervaka vår verksamhet, eftersom kommissionen ju är ansvarig inför parlamentet.

När det gäller en annan specifik fråga, nämligen klimatförändringen, skulle jag gärna vilja säga till Angelika Beer, som säkert kommer att ställa denna fråga till president Bush i morgon, att en av frågorna på vår dagordning är möjligheten till samarbete med Förenta staterna, delvis för att komma vidare efter Kyotoprotokollet. Det är ett känsligt ämne. Vi vet vilken hållning den amerikanska administrationen intagit hittills, men jag anser att vi bör inleda en dialog i frågan med Förenta staterna. Jag kommer antagligen att få tillfälle att ta upp saken med Förenta staternas president.

För att övergå till frågan om tjänstedirektivet skulle jag, främst som svar till Johannes Swoboda, vilja säga att jag instämmer i era farhågor när det gäller tjänster av allmänt intresse. Jag har sagt detta många gånger: tjänster av allmänt intresse, eller vissa offentliga tjänster, är en del av vad som kan kallas traditionen eller den organisatoriska kulturen i vissa stater. Vi försöker därför se till att dessa farhågor beaktas, eftersom vi ser dem som legitima.

Min kommission har därför tagit initiativ till en översyn av vissa aspekter av tjänstedirektivet, och jag hade förväntat mig ett uppskattande ord från er sida. Nu får jag höra raka motsatsen när ni kallar den här kommissionen nyliberal, trots att det inte var den som lade fram direktivet i fråga. Vi försöker i själva verket hitta en balans samtidigt som vi bibehåller målsättningen att upprätta en verklig inre marknad för tjänster, eftersom det är av avgörande betydelse för att skapa arbetstillfällen i Europa. Det är en målsättning vi inte kan överge och som det dessutom råder samförstånd om fram till 2010, men den måste eftersträvas på ett balanserat sätt. Det är den grundläggande politiska fråga jag vill ställa till våra vänner i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och i synnerhet till Martin Schulz, som väckte denna fråga.

Ni måste välja: antingen vill ni motarbeta kommissionen eller också vill ni samarbeta med den. Jag har redan sagt att kommissionen vill samarbeta i konstruktiv anda med parlamentet och framför allt med alla ledamöter som verkligen vill föra EU framåt. Detta är inte något nyliberalt förslag från vår sida.

De förslag jag lagt fram för kammaren är resultatet av samförstånd. I kommissionen ingår kristdemokrater, socialister och liberaler. Det var jag och vice ordförande Günter Verheugen, som tillhör er politiska grupp, som lade fram Lissabonagendan för kommissionen. Det program jag just presenterat i dag har lagts fram av mig och vice ordförande Margot Wallström, som också tillhör er politiska grupp.

Vi vill inte ägna oss åt dogmatism; vi vill ena de européer som vill reformera EU, men vi vill inte överge reformerna. Om kommissionen har kunnat fatta alla dessa beslut enhälligt, trots att det förekommit meningsskiljaktigheter, om kristdemokrater, socialister, liberaler och oberoende ledamöter har nått samförstånd, varför skulle då inte detta kunna uppnås även här i Europaparlamentet, så att vi kan enas kring ett ambitiöst reformprogram för vårt Europa, där hänsyn tas till sociala och miljömässiga överväganden? Försök inte teckna en vrångbild av vår kommission. Det är inte rättvist.

(Applåder)

Om ni tittar på listan över våra målsättningar ser ni att den innehåller en rad specifika förslag på det sociala området och miljöområdet. Vi är väl medvetna om att det i dag är omöjligt att skapa tillväxt utan att ta hänsyn till miljön. Vi menar faktiskt att miljön bidrar till tillväxt och ökad konkurrenskraft i Europa. På denna punkt är vi eniga, så var snälla och försök inte hitta hinder där det faktiskt inte finns några. Vi vill göra klart att status quo inte längre är något alternativ, att Europa har allvarliga problem med konkurrenskraften jämfört med andra delar av världen och att vi tänker rätta till detta genom att anpassa och förnya vår sociala modell. Därför har kommissionen en ordförande som vill ha reformer, men också socialistiska, liberala, kristdemokratiska och oberoende ledamöter som alla vill att dessa reformer skall genomföras på ett balanserat sätt och präglas av proportionalitet.

Jag vill därför be PSE-gruppen att inte motarbeta kommissionen; i stället vill jag be den att samarbeta med oss, om än inte okritiskt, precis som alla andra grupper gör. Françoise Grossetête, som tillhör den största politiska gruppen i Europaparlamentet, har också framfört vissa krav till oss, och det vill jag tacka henne för.

Jag vill nu uppmärksamma er, som medeuropéer, på att vi befinner oss i ett speciellt skede av den europeiska historien. I går fick vi veta resultatet av folkomröstningen i Spanien, som vi välkomnar, men det blir också en folkomröstning i Frankrike. Det blir en folkomröstning i Storbritannien; jag talade om den med premiärminister Blair i London i dag. Vad tror ni européerna förväntar sig nu? De vill att institutionerna skall samarbeta; de vet inte särskilt mycket om detaljerna i debatten eller om de politiska gruppernas inställning. De vill veta om Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och rådet arbetar enligt samma principer och om de verkligen bryr sig om deras problem.

Jag anser att det vore mycket olyckligt, just nu när oerhört viktiga folkomröstningar hålls, om folk tittade på EU och såg å ena sidan kommissionen och å andra sidan ett antal stora grupper som er socialdemokratiska grupp och därmed fick ett intryck av splittring. Jag har redan riktat denna uppriktiga vädjan till några av er personligen, och jag vill upprepa den. Vi skall naturligtvis inte överge våra idéer, som vi alla är mycket hängivna, men vi kan se bortom idéerna och nå ett dynamiskt samförstånd om de reformer som EU behöver. Jag tror verkligen att det är möjligt.

(Applåder)

Den sista frågan gäller den kritik som ni, herr Schulz, framförde mot det uttalande jag gjorde om mitt land. Som ni själv också tillstod bröt jag inte mot några skyldigheter i detta sammanhang, för enligt kommissionens uppförandekodex är det helt tillåtet för kommissionsledamöter att vara aktiva medlemmar i politiska partier och fackföreningar. Det har alltså inte brutits mot några skyldigheter. Det enda jag gjorde var att uttrycka min solidaritet med det parti som jag ledde i flera år. Det hade varit en stor politisk händelse i mitt land om jag hade hållit tyst! Jag vill därför tacka er för att ni inte ställde frågan som ett personligt angrepp på mig för den hållning jag intog, för mitt agerande var helt i sin ordning.

Ni tog upp möjligheten att ändra uppförandekodexen genom ett interinstitutionellt avtal. Jag motsätter mig kraftigt den idén, eftersom vår uppförandekodex föreskriver att kommissionsledamöterna får delta i valkampanjer om de ansöker om tillstånd till detta från kommissionens ordförande. Er fråga handlar därför om vad som gäller för kommissionens ordförande. Jag menar att om kommissionens ordförande har befogenhet att besluta om kommissionsledamöter får delta eller inte så har han denna befogenhet även när det gäller honom själv. Det framgår tydligt av artikel 217 i fördraget, som har följande lydelse; jag läser den på engelska:

(EN) Kommissionens ledamöter skall under ledning av ordföranden utföra de uppgifter som denne ålägger dem.

(FR) I fördraget fastslås alltså tydligt principerna om ordförandens politiska ledning av kollegiet och om ordförandens befogenheter. Att genom ett interinstitutionellt avtal godta en begränsning av ordförandens befogenheter skulle därför strida mot det gällande fördraget, och en försvagning av kommissionsordförandens befogenheter skulle innebära en försvagning av hela kommissionens befogenheter.

Vi behöver en stark kommission. Jag kan därför inte stödja ert förslag. Jag skulle vilja uppmärksamma alla politiska grupper på att vi, Europaparlamentet och kommissionen, ömsesidigt måste stärka varandra. Vi är EU:s främsta institutioner. Vi kan uträtta fantastiska saker tillsammans, och vi måste därför höja varandras status. Själv försöker jag höja Europaparlamentets status i alla mina offentliga uttalanden, och inte bara i mina uttalanden. Jag förväntar mig att ni gör likadant, eftersom vi står inför enorma gemensamma utmaningar som vi kan klara tillsammans. Men vi kan inte göra det genom att minska kommissionens betydelse och be kommissionsledamöterna att vara tjänstemän. I stället måste vi be dem att axla sitt politiska ansvar, att utöva sitt medborgarskap och uttrycka sina önskemål, givetvis alltid i europeisk anda. Som medborgare har jag rätt att ge uttryck för mina synpunkter på mitt eget land. Jag har, i likhet med alla europeiska medborgare, rätt att rösta i enlighet med mina åsikter.

Som ordförande för kommissionen kommer jag inte att diskriminera. På er begäran tog jag emot oppositionsledaren och den blivande premiärministern i mitt hemland. Jag tog emot honom några dagar innan valkampanjen inleddes, för jag kommer inte att utnyttja min ställning som kommissionsordförande för att motarbeta någon särskild regering, och jag gör ingen åtskillnad mellan vänsterregeringar och högerregeringar. Jag anser att kommissionen bör företräda det allmänna europeiska intresset.

Med detta sagt vill jag påpeka att kommissionens ledamöter är politiska män och kvinnor. Vissa av kammarens ledamöter kanske ogillar detta. Men som medborgare har vi rättigheter. Vi har rätt att yttra oss, och det är en grundläggande rättighet. Därför kan jag inte godta er kritik i detta avseende. Jag vill framhålla att vi alla behöver starka europeiska institutioner. Denna institution, kommissionen, måste vara stark och måste arbeta tillsammans med ett starkt parlament, med ett genuint engagemang för förändring och reformer och med den känsla för balans som utgör kärnan i vårt Europa.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag för att avsluta debatten i enlighet med artikel 103 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

14. Världssocialt forum, Världsekonomiskt forum

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om Världssocialt forum och Världsekonomiskt forum.

  Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Jag kanske bryter mot arbetstidsdirektivet här i afton!

Under de kommande åren kommer vi att göra mycket tillsammans som kan bidra till att forma världen vi lever i. Detta är en unik möjlighet att ta itu med ett unikt fenomen. Att hantera följderna av globaliseringen, både på hemmaplan och i resten av världen, utgör en aldrig tidigare skådad utmaning. Om vi lyckas och får tillgång till de strukturer och finansiella medel som krävs kan vi erbjuda miljarder människor en anständig chans i livet, gripa oss an extrem fattigdom, bekämpa sjukdomar och svält, främja goda styrelseformer och stödja utveckling och deltagande. Om vi misslyckas kommer vi att så frön till fortsatt orättvisa, splittring och instabilitet. Det är därför kommissionen har föreslagit ett program som är lika relevant för EU som för våra partner runt om i världen. Det är utformat för att sprida välstånd, stärka solidariteten och erbjuda säkerhet.

Vi måste erbjuda ett internt och ett externt gensvar. Inom EU måste vi främja sammanhållningen och utveckla den senaste utvidgningens och framtida utvidgningars hela potential. Vi måste fortsätta att bekämpa utslagning och fattigdom genom vår sociala dagordning, vi måste hjälpa människor att hitta ett arbete i en dynamisk och växande ekonomi och vi måste förändra attityder och beteenden och understödja vårt mål om en hållbar utveckling genom att vidta ambitiösa åtgärder. Utanför EU måste vi arbeta för att uppnå millennieutvecklingsmålen med förnyad energi och fantasi. Den centrala målsättningen för vår pågående översyn av hållbar utveckling är att ge den ny fart och se till att våra interna och externa åtgärder samordnas bättre.

Som européer kan våra delade värderingar och erfarenheter bli en stor kraft för att förbättra livskvaliteten för miljarder människor på jorden. Vår unika samarbetsmodell är en inspirationskälla för regionalt samarbete, t.ex. Afrikanska unionen, och utgör en garanti för att man lyssnar till oss vid reformer av internationella institutioner.

I förra veckan trädde Kyotoprotokollet i kraft. Kyoto är ett bra exempel på vår förmåga att bidra med ett europeiskt perspektiv på utformningen av utvecklingen på global nivå. Kyoto och millennieutvecklingsmålen understryker också det dilemma vi står inför. Vi måste leverera effektiva åtgärder på global nivå, men vi måste också få länder och det civila samhället att sluta upp bakom våra förslag om åtgärder.

Detta är den nya verkligheten för de globala styrelseformer som håller på att ta form. Den definieras i lika hög grad genom våra formella sammankomster i WTO, Världsbanken och G8 som genom de mer informella sammanhang som Världssocialt forum eller Världsekonomiskt forum utgör. Därför välkomnar jag vår debatt idag.

Både Porto Alegre och Davos framstår som symboler för en verklig vinst med globaliseringen, nämligen vår förmåga att föra en kontinuerlig dialog på internationell nivå om vilket slags samhälle vi vill ha. Denna möjlighet ger fler människor något att säga till om när vi utformar vår framtid. Medan sådana möten inte nödvändigtvis fastställer en politisk dagordning så fungerar de som bollplank för ett brett spektrum av den allmänna opinionen.

Låt mig säga ytterligare något om sammankomsterna i Davos och Porto Alegre. I år deltog jag i forumet i Davos, och nästa år hoppas jag att kommissionen skall kunna göra de 150 000 personer som deltar i Världssocialt forum sällskap. Lyckligtvis fick jag i Davos tillfälle att tala närmare om Porto Alegre med Brasiliens president, Luiz Inácio Lula da Silva, som är en god vän till mig. Jag hyser stor respekt för hans vision och engagemang för att få globaliseringen att fungera och minska de globala skillnaderna. Våra diskussioner gav mig en bild av stämningen i Porto Alegre. En sak som framför allt slog mig är hur dagordningarna för båda dessa sammankomster tenderar att närma sig varandra. Davos var inte en härd för nyliberalism och Porto Alegre var heller inte bara en demonstration mot Davos.

I centrum för diskussionerna stod bl.a. kampen mot fattigdom, situationen i Afrika, handelns och den ekonomiska dynamikens betydelse för att sprida välstånd och möjligheter, behovet av en hållbar väg för global utveckling och den globala säkerhetens utmaningar. Jag lärde mig en hel del av vad jag fick höra.

För det första bör vi inte förneka att även om dagordningarna närmar sig varandra så ser de två grupperna på de berörda frågorna ur olika synvinkel. Emellertid ökar det civila samhällets representation i Världsekonomiskt forum och deltagarna i Världssocialt forum kommer från allt fler håll.

Jag fick två centrala budskap med mig från Davos. För det första att vi måste agera gemensamt för att lösa globala problem som kan vara allt från fattigdom och utveckling till klimatförändringar. Jag var stolt över att se att europeiska ledare som Jacques Chirac, Tony Blair och Gerhard Schröder var redo att ange tonen. De tog initiativet att föra fram en del viktiga tankegångar.

För det andra behöver vi tända den ekonomiska dynamikens låga för att stimulera till reformer i hela världen, inte bara som ett mål i sig utan som det bästa sättet att erbjuda fler människor chansen till ett anständigt liv. Vi kan vända globaliseringen till vår fördel. Ett europeiskt ledarskap krävs för att bemöta de utmaningar globaliseringen för med sig.

Slutligen kan EU göra mycket, men vi kan säkerligen uträtta mer om vi förmår agera tillsammans med andra partner för att ta itu med globala utmaningar. Det är det budskap som jag kommer att framföra till president George Bush i morgon.

(FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste hitta ett sätt att se till att de åtaganden som görs av deltagarna i Världsekonomiskt forum och Världssocialt forum ger resultat. Europa måste tjäna som en förbindelselänk mellan de vitt skilda uppfattningarna om globaliseringens eventuella följder. I detta avseende skulle jag vilja agera på flera olika sätt.

För det första är EU en ambitiös aktör på den globala scenen och måste så förbli. EU är den största integrerade marknaden. Dess bruttonationalprodukt är världens största och EU är världens främsta aktör i den internationella handeln. Vi, Europeiska unionen, är den största givaren av internationellt bistånd, och som flodvågskatastrofen har visat är vi beredda att visa solidaritet. Främst tack vare euron är vi en nyckelpartner när det gäller internationella finansiella förbindelser. Vi måste utnyttja vårt nät av bilaterala förbindelser för att få saker att hända, uppmuntra till förändring och främja respekt för grundläggande rättigheter och friheter.

Om vi erkänner att vi är en global aktör och att vi vill spela en avgörande roll måste vi också kämpa för en effektiv form av multilateralism. Vi måste fortsätta att främja utvecklingen av en världsordning grundad på rättsstatliga principer, men dessa principer får inte bara tjäna de rika västländernas intressen. Vi måste visa solidaritet.

Därför uttrycker vi vårt engagemang för FN, vår föresats att söka kreativa internationella lösningar för att förbättra utsikterna för Afrika – vi kommer som sagt att prioritera Afrika – och vår strävan att snabbt kunna avsluta Doharundan.

Slutligen måste EU mobilisera ett brett spektrum av politiska instrument för att förbättra situationen för våra grannar i världen. Vi måste på bästa sätt utnyttja de nya möjligheter som konstitutionen ger oss tack vare inrättandet av utrikesministerposten och en europeisk utrikestjänst.

Vi måste emellertid också rikta uppmärksamheten mot prioriteringarna och nå konkreta resultat. Dessa målsättningar kommer att återspeglas i de initiativ vi tar, t.ex. översynen av EU:s ståndpunkter i fråga om hållbar utveckling och förberedelserna inför översynen av millennieutvecklingsmålen. Det är målsättningar som redan utgör en del av EU:s partnerskap för tillväxt och sysselsättning, som jag lanserade i början av februari.

Jag skall sluta här. EU är en global aktör. Vi måste axla det ansvar detta medför. Vi måste aktivt bidra till att forma den nya världsordningen och främja ett internationellt styre på grundval av rättsstatliga principer. Europa kan ge ett mycket tydligt bidrag. Vi måste stärka EU som civil makt. Vi måste se till att idéerna om fred och demokrati och de marknadsekonomiska principerna sprids över hela världen – principerna för ett öppet samhälle. Vi har de instrument som krävs för verklig förändring.

EU måste därför svara mot de förhoppningar som både våra medborgare och våra internationella partner fäster vid oss, oavsett om det är i Davos eller Porto Alegre.

  Deva (PPE-DE), på PPE-DE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Tidigare hörde vi ett utmärkt tal av kommissionens ordförande om hur vi behöver arbeta tillsammans och samarbeta för att Europa skall bli den mest konkurrenskraftiga och ekonomiskt välmående enheten i världen. Vi står inför utmaningar från Kina, Indien, Brasilien och andra länder. En stridssignal har ljudit från kommissionens ordförande, som ber oss kasta ut de gamla modellerna och skapa nya för att kunna konkurrera.

I detta sammanhang vill jag säga att vi håller med om att Världsekonomiskt forum var en enorm framgång, eftersom representanter från hela världen, från regeringar, företag och det civila samhället, lyckades komma överens om en sammanhängande uppsättning åtgärdsprinciper, där global handel går hand i hand med hållbar utveckling. Många av dessa principer – såsom konkreta åtgärder för att liberalisera handeln och påskynda hjälpen till de fattigaste länderna – kommer att vara en stor fördel när det gäller att uppnå millennieutvecklingsmålen. Jag vill ta tillfället i akt och gratulera alla deltagare i Världsekonomiskt forum.

Här måste dock även jag, om än mindre diplomatiskt än kommissionens ordförande, yttra något om Världssocialt forum, som i jämförelse blev något av en besvikelse. Att minska fattigdomen är det största av millennieutvecklingsmålen och med tanke på att det var ett huvudmål för Världssocialt forums deltagare skulle man ha väntat sig att forumet hade kommit fram till några konkreta rekommendationer om hur detta skulle kunna uppnås.

Till och med journalister med en generellt positiv inställning till Världssocialt forum var tvungna att hålla med om att dess grundläggande mål inte var att åstadkomma ett enhetligt dokument med förslag till konkreta idéer av rädsla för att förstöra åsiktsmångfalden, och att de resulterande förslagen innehåller många motsägelser. Vi i Europaparlamentet respekterar mångfald och vill lyssna på världssocialt inriktade experters åsikter som ett led i vårt engagemang för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Men logiskt sett kan vi inte göra både och samtidigt – två saker som står i motsatsställning till varandra. Jag skulle därför vilja efterlysa mer enhetliga förslag från Världssocialt forum, så att målen förhoppningsvis kan uppnås snabbare och utan att mer tid går till spillo.

I detta avseende var jag också besviken över att så få Europaparlamentariker deltog i Världsekonomiskt forum, trots att vi som kommissionens ordförande sade är den största ekonomin. Tänker arrangörerna på att Europas folkvalda representanter också är viktiga i beslutsprocessen i Världsekonomiskt forum?

  Désir (PSE), på PSE-gruppens vägnar. – (FR) Herr talman! Låt mig först få tala om hur glad jag är över att en debatt med kommissionen, företrädd av er, herr kommissionsordförande, kan äga rum i parlamentet dagen efter Världssocialt forum och Världsekonomiskt forum. Jag ser detta som ett tecken på kammarens erkännande av Världssocialt forum, som, när det skapades 2001, av många beskrevs som en ineffektiv sammankomst i protest mot globaliseringen.

I själva verket har sociala forum och rörelserna bakom dem revolutionerat debatten om globaliseringen. De har ökat intresset för många frågor och positiva förslag som nu debatteras i alla internationella organ, även i allt högre grad vid Världsekonomiskt forum i Davos. Jag tänker på frågor som tillgång till globala offentliga resurser, införande av globala skatter, skuldavskrivning, reformering av de internationella finansinstituten och dessas behov av öppenhet.

Jag anser att ett annat viktigt bidrag från de sociala forumen har varit att förankra ifrågasättandet av den liberala globaliseringen, de ekonomiska och sociala orättvisor den ger upphov till och dess ofta destruktiva konsekvenser för den ekologiska balansen på vår planet. Detta sker utan en falsk tro på att nationella eller suveräna lösningar måste hittas och utan att globaliseringens själva idé ifrågasätts, men med uppfattningen att globaliseringen och dess regler och institutioner måste förändras för att tillåta ett annat slags globalisering, en globalisering av solidariteten, demokratins seger och de mänskliga rättigheterna: en globalisering som garanterar alla människors rätt till utveckling, rättvisa och fred.

För EU är detta nya civila världssamhälle ett stöd, för dess förväntningar överensstämmer med unionens internationella mål. Vi kan emellertid inte nöja oss med att vara glada över att det uppstått. Vår politik och våra beslut bör återspegla dess krav och förväntningar i praktiken. Vi måste visa att EU kan åstadkomma förändring, som ni sade. Vi måste visa – och det gör vi på vissa områden, t.ex. när det gäller Kyotoprotokollet, som ni nämnde – att vi verkligen kan förändra den internationella politiken.

På det sociala området liksom på andra områden, t.ex. de som vi just talat om, räcker det inte med kärleksförklaringar; vi måste också visa prov på vår kärlek. Det är fortfarande 21 medlemsstater som inte har uppfyllt löftet att ge 0,7 procent av bruttonationalprodukten i utvecklingsbistånd. En global skatt diskuteras i dag. Det gläder mig, och många medlemsstater har undertecknat New York-förklaringen från september 2004, men tyvärr används vissa länders tystnad som en ursäkt för att inte fatta något beslut.

Jag skulle därför vilja föreslå följande: att EU, genom kommissionens försorg, hjälper de medlemsstater som vill engagera sig, vid behov genom ett förstärkt samarbete, så att inte vissa länders tystnad hindrar dem från att redan nu införa en skatt som används för att finansiera internationell utveckling. Den skulle kunna användas i kampen mot aids, för det framgår av ett dokument från rådet nyligen att en femtedel av den aktiva befolkningen i fem av de värst drabbade utvecklingsländerna kommer att försvinna om inget görs fram till 2010. Ta initiativet, herr kommissionsordförande. Visa att EU faktiskt kan gå från ord till handling.

  Koch-Mehrin (ALDE), på ALDE-gruppens vägnar. – (DE) Mina damer och herrar! Mötet i Världsekonomiskt forum i Davos var en dundrande succé. Den globala eliten från näringslivet och den politiska och akademiska världen klargjorde att den är väl medveten om sitt ansvar för problemen i världen och att den är villig att handla. Bono, sångaren i det irländska bandet U2, summerade helt kort: om du vill ha pengar och om du vill ha hjälp, sade han, måste du prata med dem som har pengar och kan hjälpa dig. Det som gjorde Davosmötet så betydelsefullt och så givande var att det sammanförde just dessa människor. Detsamma kan inte nödvändigtvis sägas om Världssocialt forum, och resultatet av det mötet kan också, anser jag, kritiseras i mycket större utsträckning.

Kritikerna kanske blev förvånade över att huvudämnena i Davos var Afrika, problem med anknytning till den ökande fattigdomen i världen, hur globaliseringsprocessen kan utformas för att ge fördelar för alla och hur en rättvis global handel skall åstadkommas. Vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa är övertygade om att frihandel är det bästa utvecklingsbiståndet. Frihandel hjälper länder som vill utvecklas, och frihandel motiverar utvecklingsländer att förbättra sin konkurrenskraft.

EU bör visa vägen här. Framför allt bör vi föra upp frihandel på dagordningen, särskilt på områden där det fortfarande finns handelshinder, nämligen de områden som omfattas av EU:s jordbrukspolitik. Vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa motsätter oss också kraftigt införandet av en global skatt på finansiella transaktioner. De fattiga skulle inte bli rikare för att vi gjorde oss själva fattigare på det sättet. Det är också fel att tro att man kan främja solidaritet genom att införa nya skatter, med andra ord genom att införa vad som är liktydigt med ett ekonomiskt straff för dem som skall hjälpa.

Nej, det rätta sättet att skapa solidaritet är att förändra människors uppfattningar över hela världen och, helt enkelt, att vara villig att anta andra stödåtgärder. Vi stöder därför prioriteringen av skuldavskrivning och ser det som ett utomordentligt förnuftigt tillvägagångssätt, och vi anser att de länder som går mot demokrati och som vill införa en hållbar och fri ekonomi bör få rätt till fullständig skuldavskrivning.

Sådant bistånd får dock ingen långsiktig effekt om det bara är en engångsföreteelse. Därför vill jag upprepa att frihandel är vad både utvecklingsländerna och de utvecklade länderna bäst behöver och det som kommer att ge oss möjlighet att gå framåt. Om vi vill att den globala handeln skall bli rättvisare måste vi först och främst inrikta oss på att göra den friare.

  Aubert (Verts/ALE), på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (FR) Herr talman! Det behöver knappast sägas att jag är oenig med den föregående talaren på i stort sett alla punkter, och jag var en av de många Europaparlamentariker som deltog i Världssocialt forum i Porto Alegre. I nuläget handlar det inte om att tävla om vem som är bäst skickad att bekämpa fattigdomen, utan om att se saker för vad de är.

Å ena sidan var Världssocialt forum en enorm framgång i år – 155 000 deltagare från 135 länder; det är mycket. Forumet har en ny prägel eftersom det på många områden – det sociala området, miljöområdet, det ekonomiska och finansiella området – har fortsatt att bildas många nätverk som har uträttat ett oerhört seriöst arbete, på ett ytterst konkret sätt, främst för att kunna lägga fram ett antal förslag som måste utvecklas men som i högsta grad är verkliga.

Å andra sidan består Världssocialt forum inte bara av icke-statliga organisationer utan även av parlamentariker – parlamentarikerforum – och valda lokala företrädare, också de var många i år, som diskuterade de regionala och lokala myndigheternas strategier i förhållande till de utmaningar vi står inför. Oerhört många dynamiska, entusiastiska och hårt arbetande unga människor deltar också, och jag anser att vi inte utan vidare kan bortse från deras dynamiska kraft och vitalitet.

I själva verket har Världssocialt forum två syften. Det första är att förklara att frihandel inte är en lösning på de ökande sociala orättvisorna. De ökar inte utan orsak, utan för att den politik med strukturanpassning och minskade offentliga utgifter som förts de senaste åren har lett till större orättvisor och fattigdom och till en ökad försämring av miljön och hela vår planet.

Det andra syftet är att föreslå ett alternativ till den gällande utvecklingsmodellen och tillbakavisa föreställningen om frihandel som en patentlösning och en mirakelmedicin mot allt. Detta är helt uppenbart fel. Alla FN-organ är eniga om att situationen försämras i dag.

Slutligen är det, oavsett om vi talar om Porto Alegre eller Davos, konkreta åtgärder som behövs. Vi kan inte längre nöja oss med ord, föreställningar och antagna ståndpunkter. Vi behöver konkreta och tydliga åtaganden, en arbetsplan. Herr kommissionsordförande! Detta är också något som vi förväntar oss av er, som tillsammans med kommissionen och oss alla kan fatta beslut: inte bara uttrycka goda avsikter eller millenniemål utan också lägga fram konkreta förslag.

  Pflüger (GUE/NGL), på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (DE) Låt mig först få tala om att det gläder mig mycket att denna debatt äger rum, eftersom jag anser att den är oerhört angelägen. Visserligen har vi hört en hel del tomma ord, särskilt från José Manuel Barroso. Det är modernt att använda storstilade formuleringar och samtidigt fortsätta med samma politik. Sådant beteende är typiskt för Världsekonomiskt forum i Davos, och de ord jag skulle använda för att beskriva detta forum myntades också av den kände akademikern Elmar Altvater; han beskrev det som ett stort skådespel och tyvärr ett rätt ofruktbart sådant.

Ändå är det intressant att konstatera att den terminologi som används vid forumet har ändrats, liksom de frågor som behandlas. Det är ingen överdrift att säga att det i allt högre grad är kritikerna av Världsekonomiskt forum som bestämmer dagordningen; dessa kritiker samlades vid Världssocialt forum i Porto Alegre, där 150 000 personer debatterade och protesterade mot den nyliberala och nyimperialistiska politiken.

Socialt forum är en rörelse av oerhörd betydelse för motståndet mot både globalisering och krig. Vid Världssocialt forum hölls ett stort antal mycket pragmatiska debatter om allt från mänskliga rättigheter för alla – inte bara för människor i västvärlden – till skyddet av offentlig egendom, och debatter i protest mot nedskärningar av den sociala tryggheten, mot kriget, mot skuldsättning – med särskild hänvisning till frågan om när skulderna för de flodvågsdrabbade länderna slutligen skall avskrivas – och mot fattigdom. Miljöfrågorna vägde också tungt på dagordningen, och själv deltog jag bland annat i ett forum om vatten.

Jag vill göra det alldeles klart – och detta måste understrykas – att deltagarna i Världssocialt forum riktade sin kritik och sina protester inte bara mot Förenta staternas politik, utan även mot Europeiska kommissionens och Europeiska rådets politik. Genom att gå samma väg som Förenta staterna – eller med andra ord gå fel väg – förlorar EU allt mer trovärdighet i dessa kretsar. Deltagarna i Världssocialt forum ville inte spela det spel som Europeiska rådet, kommissionen och en mängd Europaparlamentariker kan ses spela om och om igen – snegla misstänksamt på Förenta staterna och samtidigt propagera för sin egen politik. Kan något sådant som Bolkesteindirektivet vara ett verkligt alternativ till Förenta staternas politik? Svaret måste bli nej, eftersom det är ett nyliberalt program. Kan det vara ett verkligt alternativ att som i EU:s konstitutionsfördrag stadfästa ett rustningsåtagande och en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens. Svaret måste bli nej även på den frågan.

Herr Barroso! Ni sade att EU är en global aktör, men nyckelfrågan som måste ställas är vilket slags global aktör. Det måste göras helt klart att frihandel inte är något idiotsäkert sätt att reagera på den politik som förs i dag. I stället måste vi införa skuldavskrivning; vi måste frångå den nyliberala och ekonomiskt liberala politiken, och vi får inte låta hela processen gå hand i hand med en militarisering av EU.

Låt mig avsluta med ett citat ur en förklaring som antogs vid forumet och som kräver ett omedelbart tillbakadragande av trupperna från Irak och uttrycker stöd för alla insatser för att få hem dem. ”Vi stöder insatser för att organisera soldater, vapenvägrare och militärfamiljer mot kriget. Vi stöder motrekryteringskampanjen och kräver politisk asyl för desertörer.” Budskapet kunde inte vara tydligare.

  Mann, Thomas (PPE-DE). – (DE) Herr talman! I en perfekt värld skulle globaliseringen vara nyckeln till ökad konkurrenskraft, tillväxt och bättre levnadsförhållanden. Det är dock inte bara på senare tid som verkligheten har sett annorlunda ut, och därför är det desto viktigare att Världsekonomiskt forum i Davos och Världssocialt forum i Porto Alegre regelbundet granskar globaliseringens metoder och dess följder. Vid Världssocialt forum nyligen utarbetades mer än 350 förslag om globaliseringen, men jag hoppas att antalet kommer att skäras ned så att vi får färre men mer meningsfulla rekommendationer. Om åtgärderna skall bli effektiva måste principerna tänkas igenom mycket noggrant.

Tre prioriteringar föreslogs vid Världsekonomiskt forum: minskning av växthusgaser, mer pengar till de fattigaste länderna och avskaffande av handelshinder genom Världshandelsorganisationen (WTO). Det som saknas på listan är företagens sociala ansvar, något som företagen själva bör ta på sig. Det är inte bara företagens ekonomiska tyngd som räknas, utan också omfattningen av deras sociala verksamhet. Omsättningen för de största multinationella företagen är större än summan av alla FN-medlemsstaters budgetar.

Om Josef Ackermann på Deutsche Bank – ett företag som definitivt kan beskrivas som en global aktör – hade läst denna rekommendation, hade han knappast tillkännagivit en kapitalavkastning på 16 procent i samma andetag som han meddelade att över 6 000 arbetstillfällen skall bort. De som drabbats av hans ”smart sourcing”-metod ser det inte som något annat än en kombination av tvångsmässigt profitintresse och oansvarighet. ”Smart sourcing” har goda möjligheter att bli 2005 års minst populära nya fras.

För att återgå till de positiva aspekterna utgör både Världssocialt forum och Världsekonomiskt forum viktiga plattformar för inspirerande debatter. Jag anser därför att både Europaparlamentets talman och företrädare för våra fackutskott bör delta i dessa forum i framtiden. Den globala eliten behöver nu mer än någonsin företrädare för folket.

  De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag blev förfärad över ordförande Barrosos inlägg vid slutet av debatten om ordförandeskapets program – särskilt hans försvar av sin inblandning i portugisisk politik. Herr Barroso! Ni är inte längre portugisisk politiker: ni är europeisk politiker, vald av Europaparlamentet och av Europeiska unionens råd, som omfattar samtliga medlemsstater, att representera Europa. Ni kan inte ingripa i inhemsk politik i egenskap av portugisisk politiker, det är inte acceptabelt. Om ni inte förstår det kommer ni att försvaga kommissionen. Kritik av den ståndpunkten kommer inte att försvaga kommissionen, men era handlingar kommer att göra det.

Det här hänger samman med den fråga vi håller på att diskutera med anledning av Världssocialt forum. Väldigt många människor runt om i världen ser på Europa som den enda gränsöverskridande, demokratiska institution som har förmåga att försöka hålla tillbaka de krafter som de anser håller på att förstöra världen. Om ni inte kan se kommissionens roll som ett organ som kan överskrida nationell politik och nationella partier på ett sätt som visar vägen till det hopp som uttrycks i Världssocialt forum, då är vi här i onödan. Jag vädjar till er att ha i minnet att ni representerar Europa, inte Portugal.

För att ta exemplet med tjänstedirektivet så säger ni att ni tar ställning för den europeiska sociala modellen. Vi tar era ord för vad de är, men vi kommer inte att acceptera dem för evigt. Vi behöver ett konkret exempel på ert engagemang. Enligt min åsikt är det endast genom att lyfta bort ”ursprungslandsprincipen”, som är en direkt attack på den europeiska sociala modellen och som är en direkt attack på solidariteten och gemenskapens linje när det gäller utvecklingen av en europeisk inre marknad, som ni kan visa ert engagemang.

Jag vill ha en inre marknad för tjänster, men jag kommer inte att acceptera ”ursprungslandsprincipen”, som kommer att ge oss sämre sociala förmåner och urholka den tillit som miljontals människor utanför Europa sätter till oss när det gäller att gå i bräschen för att skapa en bättre värld.

  Kułakowski (ALDE).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka José Manuel Barroso för hans anförande i kammaren. Jag skall inte gå in på detaljer, men jag skulle vilja ta upp en fråga som jag anser är mycket betydelsefull, ja kanske den allra viktigaste politiska frågan.

Två forum har hållits, ett ekonomiskt i den välbärgade staden Davos och ett socialt i den fattiga staden Porto Alegre. Det oroande är att inte tillräcklig uppmärksamhet ägnades åt sociala frågor vid det ekonomiska forumet, och att det ”sociala” forumet håller på att bli ett redskap för att ifrågasätta och till och med trotsa det ekonomiska forumet. Två synsätt framträder i sökandet efter lösningar på nutida problem. Det första handlar om att försöka utveckla ekonomin, medan det andra går ut på att försöka uppnå sociala målsättningar, och detta trots att de två frågorna hänger så nära samman. När ekonomiska och sociala frågor diskuteras var för sig tyder det på en allvarlig missuppfattning. Jag anser därför att det i framtiden bör hållas ett enda ekonomiskt och socialt världsforum, i stället för två globala initiativ som konkurrerar med varandra. EU, och framför allt Europaparlamentet och Europeiska kommissionen, kan spela en roll i detta sammanhang genom att kräva ett sådant forum i framtiden. Tack för uppmärksamheten.

  Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Ordförande Barroso, om ni skall bryta mot arbetstidsdirektiven kan ni trösta er med att det i alla fall är i det bästa av syften, nämligen för att diskutera global rättvisa och det civila samhällets roll.

I Porto Alegre var jag en av 155 000 delegater från 135 länder. Samtidigt träffades 20 statschefer och 70 ministrar i Davos. Men lyssnade man i Davos? Från ett teoretiskt europeiskt perspektiv kanske man kan tro att frihandel, kapitalism och liberalisering är lösningen på utvecklingsproblemen.

Men teorin stämmer inte med miljoner människors vardag och det är dags att vi börjar anpassa teorierna till verkligheten – inte tvärtom. Det är dags att handeln blir ett redskap för människorna – inte tvärtom. Vi måste sluta kräva liberalisering av vatten och andra känsliga sektorer som motprestation för att länder skall bli väl behandlade.

Barroso, när ni träffar Bush och EU:s regeringschefer kan ni påminna dem om deras 30 år gamla löfte att ge 0,7 procent i bistånd. Detta bistånd skulle inte ens behövas om vinsterna från produktionen i u-länderna i högre grad stannade där.

Barroso, ni är hjärtligt välkommen till nästa World Social Forum, Världssocialt forum, någonstans i Afrika. Jag kan låna ut lite rättvisemärkta ekologiska kläder så att ni kan delta en dag in cognito, som vanlig delegat och verkligen uppleva stämningen där, utan interferens av säkerhetsvakter. Just den glädje och samarbetsanda, utan hierarkiska strukturer, som finns mellan alla i Världssocialt forum, det är ett hopp för framtiden.

  Karas (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Det är olyckligt att både vår första debatt i dag och den vi har nu har det gemensamt att de tycks präglas av konfrontation i stället för samarbete. Jag skulle vilja att Världsekonomiskt forum och Världssocialt forum slogs samman, så att vi kunde tala med varandra i stället för om varandra.

Även om ni, herr kommissionsordförande, sade att EU är en global aktör anser jag att det ännu återstår för oss att bli en global aktör i stället för en global finansiär. I morgon tas ett viktigt steg i denna riktning, och jag önskar er all lycka i det avseendet. EU behövs och har ett ansvar. Vi delar ansvaret men vi är fortfarande beroende av andra; vi både bidrar till utvecklingen och påverkas av den. Vår förståelse för grundläggande fri- och rättigheter, vårt förkastande av dödsstraffet, av barnarbete och av all slags diskriminering, vår uppfattning om vad det innebär att vara människa – allt detta känner inga gränser, varken lands- eller världsdelsgränser, och det är i den meningen som vi också har ett ansvar för vad som försiggår i resten av världen.

Reaktionen på globaliseringen kan inte bara komma från Europa; vi behöver en debatt om hur en idealisk världsordning skall se ut. Vi behöver en global moralkodex och globala handlingsprinciper, trots att det finns olika kulturer. Jag anser därför att vi bör propagera för multilateralism, att vi bör stödja initiativet för en global Marshallplan och att EU bör arrangera en FN-konferens. Kammaren bör uppmana världens kyrkor att sammankalla en internationell ekumenisk konferens och enas om gemensamma handlingsprinciper. Jag anser att den europeiska modellen för en miljövänlig social marknadsekonomi skulle kunna utmärka EU i världen, och jag tror att det skulle hjälpa oss att ändra de orättvisa regler som i dag styr den globala ekonomin.

(Applåder)

  Ford (PSE). – (EN) Herr talman! Världssocialt forum initierades ursprungligen som en motsvarighet till Världsekonomiskt forum i Davos med syfte att försöka tvinga in sociala frågor på globaliseringens dagordning. Vid detta det femte mötet finns det över 150 000 deltagare från 150 länder och vid ett av alla hundratals möten kommer representanter för Internationella valutafonden och Världsbanken att få träffa sina kritiker för första gången.

Dessa två institutioner anklagas för att pådyvla nykonservativ ekonomisk fundamentalism på de fattigaste länderna i världen. Bistånd för med sig villkorets giftpiller, som tvingar fram öppnandet av marknader för privatisering av statliga tillgångar, och monetaristlinjens tvångströja. Detta tillvägagångssätt strider emot verkligheten. Utmaningen för de båda institutionerna blir att nämna ett land med svag ekonomi som har öppnat upp och samtidigt lyckats utveckla sin ekonomi.

De två senaste mycket lovordade framgångssagorna är Indien och Kina, och inget av dessa länder har följt deras recept. Båda skyddade sina unga, växande industrier tills de kunde komma in på den globala marknaden. Men även Indien har sina avigsidor. Landets ekonomi blomstrar, men det är synd om de fattiga. År 2003 blev 11 000 människor miljonärer i Indien, medan 8 miljoner människor var arbetslösa och 50 miljoner levde på mindre än en dollar om dagen.

Vad måste göras? De kommande tio åren kommer 45 miljoner barn att dö av fattigdomsrelaterade sjukdomar, i Afrika kommer 12 miljoner barn att förlora sina föräldrar i aids och 100 miljoner barn kommer att förbli analfabeter. Världsbanken hävdar att den bara följer instruktionerna från de 147 stater har som äger den – ett verbalt konstgrepp. De afrikanska länderna ålägger inte sig själva några villkor och det gör inte heller latinamerikanerna. Det är de industrialiserade G8-länderna som fattar beslut, ofta på ett sätt som gagnar dem själva.

Det faktum att Internationella valutafonden och Världsbanken nu åtminstone ger sken av att ha förstått antyder ändå att påtryckningar från det civila samhället kan göra verkan. Världsbanken inkluderar program för att minska fattigdomen i sina planer och uttrycker intresse för länder som Tanzania, som lägger mer pengar på skuldbetalning än på både sjukvård och utbildning.

Kina och Indien kan se till att dessa frågor hamnar på dagordningen och det faktum att Europeiska unionen har fler röster i Internationella valutafonden än USA låter förstå att Världssocialt forums slagord ”En annan värld är möjlig” är uppnåeligt: med tillräcklig viljestyrka och politisk hängivenhet. Det är de icke-statliga organisationerna och det civila samhället som skall ge Europas politiker den nödvändiga styrkan.

  Maaten (ALDE). – (NL) Herr talman! Vare sig de samlades med de schweiziska bergen som fond eller vid den brasilianska kusten är jag övertygad om att alla deltagare i konferenserna i Davos och Porto Alegre förenade sig i målet att tackla fattigdom och ekonomisk utveckling. Det är därför särskilt tillfredsställande att se att man både i Davos och i Porto Alegre erkände den avgörande betydelsen av en liberalisering av världshandeln. Ekonomisk tillväxt är utvecklingens hörnsten i utvecklingsländerna vare sig vi har att göra med klimatförändringar eller säkrande av en god utbildning. Av detta följer att jag inte kraftigt nog kan betona vikten av att den kommande Doharundan blir framgångsrik och den avgörande roll som kommissionen och medlemsstaterna måste spela i detta. Den som menar allvar med bistånd till utvecklingsländerna får inte bli blind för felen hemma. Europas tullbarriärer är för mig ett exempel på hur saker och ting inte bör hanteras. Vid sidan av positiva förslag finns det även några negativa som måste pekas ut. Kraven på en extra skatt på internationella ekonomiska transaktioner, den berömda Tobinskatten, slår mig som excentrisk liksom extra skatt för multinationella företag. Jag ser inget gott i sådana åtgärder. Det är att börja i galen ända. De som strävar efter en friare världshandel bör inte samtidigt införa nya regler.

Slutligen är jag förvånad över dem som förespråkar en ovillkorlig skuldavskrivning för utvecklingsländerna. Min grupp anser det helt oacceptabelt att detta skulle göras utan att villkor ställs. Vi anser att länder som aktivt och framgångsrikt arbetar för demokrati och gott styre bör kunna räkna med stöd, men skuldavskrivning bör inte beviljas utan sådana åtaganden. De liberala prioriteringarna är friare världshandel och betoning på ekonomisk utveckling. På så sätt bekämpas fattigdom och det är samtidigt basen för ett verksamt socialt skyddsnät som vi har råd med. Detta ger oss även möjlighet att arbeta för en mer miljövänlig politik. Frågan är: Kommer vi alla att gå under tillsammans i likgiltig solidaritet eller kommer vi att välja dynamik, innovation och framsteg? Jag välkomnar att kommissionens ordförande går i bräschen för att välja det senare alternativet. Ordförande Barroso! Det är en politisk roll och vi vill uttryckligen att ni agerar politiskt. Jag anser ert deltagande i det portugisiska valet vara fullt berättigat och er frånvaro skulle dessutom ha tolkats som ett stort svek mot ert portugisiska arv. Jag anser att er inblandning var mycket välgrundad och jag beklagar bara att den inte gynnade ert parti mer.

  Kauppi (PPE-DE). – (FI) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag hade äran att delta i Världsekonomiskt forums möte som deltagare i programmet ”Young Global Leaders”. Jag vet att ni, herr Barroso, har varit ”Global Leader of Tomorrow” en gång i tiden och nu är flera ledamöter av Europaparlamentet med i detta program för ungdomar.

Det ekonomiska forumet var en utmärkt indikation på att aktörerna i världshandeln vill ta ansvar för de globala utmaningar som vi står inför. Under forumets öppningsdag hölls en interaktiv öppen rundabordsdiskussion. Det var ett seminarium där 700 beslutsfattare i Davos fastställde prioriteringarna för världens problem genom opinionsundersökningar och diskuterade de utmaningar som dessa prioriteringar innebär.

Om vi tar hänsyn till deltagarnas ålder, kön, bostadsorter och yrken är resultaten ganska förvånande. Vilka utmaningar skulle vi till exempel gissa att män i åldrarna 40–60 år, huvudsakligen från EU eller Nordamerika och varav hälften är företagsledare, anser vara de största i samband med globaliseringen? Kanske företagens lönsamhet, flexibilitet för anställningar, ökad omsättning eller Kinafenomenet? Inte alls. De största utmaningarna enligt denna grupp var utrotande av fattigdom, rättvis globalisering och hantering av klimatförändringarna.

Globalt ansvar har kommit en bra bit på väg när ledande affärsmän säger att vi för att utrota fattigdom måste tänka längre än vi brukar, utsträcka globaliseringens fördelar till de fattigaste regionerna och skapa ett globalt ledarskap för att förhindra klimatförändringar. Det är också värt att notera att det finns en genuin överensstämmelse mellan de åsikter som uttrycks i Europa och i Nordamerika.

Globalisering verkar ändå inte vara den splittrande faktor som vänsterpartierna i denna kammare tror att den är. Dessa frågor skulle stå överst på dagordningen om Jordens vänner hade organiserat ett liknande möte. Världsekonomiskt forum har även föreslagit konkreta åtgärder och en tidsplan för att möta utmaningarna. Jag är säker på att det även finns initiativ från Världssocialt forum där vi har samma åsikter. Eftersom båda har gemensamma mål skulle det vara förnuftigare att försöka uppnå dem tillsammans istället för var och en för sig. Vi ger er i kommissionen vårt fulla stöd för detta.

  Arif (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! En del av oss var i Porto Alegre för några dagar sedan antingen som ett led i våra nationella uppgifter eller som ledamöter av ”World Parliamentary Forum”, vilket enligt min åsikt är viktigare. Jag skulle därför först vilja tacka övriga ledamöter som var i Porto Alegre, i synnerhet min kollega Harlem Désir, för det arbete som de under många år har lagt ned på att ge oss från Europa tillfälle att delta i detta stora medborgarmöte.

Många kommentatorer och deltagare var rädda att luften skulle gå ur denna rörelse, men det har inte inträffat. Antiglobaliseringsrörelsen har kunnat styra om sin verksamhet och definiera en ny organisationsmetod som har resulterat i att Världssocialt forum inte längre är ett forum enbart för krav utan även för förslag. Dessutom visar det faktum att man vid det ekonomiska forumet i Davos diskuterade en del av de ämnen som togs upp i Världssocialt forum att de frågor som tas upp är sådana som tvingar oss alla att ta ställning till vilken sorts värld vi vill ha.

Varken Världssocialt forum eller Världsekonomiskt forum i Davos är dock en politisk aktör som på egen hand kan omvandla krav till politiska beslut. Därför är en institution som Europaparlamentet förpliktigad att föra vidare och ge kraftigt stöd åt ett antal initiativ, såsom skuldavskrivning för fattiga länder, ökning och förbättring av offentligt utvecklingsbistånd, införande av en global skatt, reformering av internationella handelsregler, bekämpning av skatteflykt och skatteparadis och försvar av offentliga tjänster.

Ett antal stats- och regeringschefer har redan tagit initiativ och andra förslag kommer att behöva läggas fram vid G8-toppmötet. Under 2005, när vi skall göra en utvärdering av hur FN:s millenniemål hittills har genomförts, är allt detta positiva steg förutsatt att de inte bara är fler tomma löften. Det är därför över 100 organisationer, icke-statliga organisationer, föreningar och arbetstagarorganisationer kommer att ha en mobiliserings- och utfrågningskampanj på global och europeisk nivå i år. Denna kampanj kommer i synnerhet att sprida information om ämnen som handel och fattigdom, och ett av de första av ett stort antal initiativ är en global aktionsvecka för rättvisare handel i april.

Vi vet redan att med den takt som vi håller idag kommer millenniemålen inte att uppnås. Därför hänger det på oss att hålla de löften som givits av andra för länge sedan genom att stödja dessa initiativ och denna globala kampanj mot fattigdom för att betona och visa vår önskan om en bättre fördelning av tillgångarna i en demokratisk och fredlig värld. Politiker har svikit människor tidigare. De kan mycket väl komma att göra det igen i framtiden, men de får under inga omständigheter överge tanken att det är de själva som måste kämpa för en rättvisare värld och omsätta denna tanke i handling.

  Barroso, kommissionens ordförande. – (PT) Herr talman! Jag anser att detta har varit en mycket intressant debatt om frågor som är viktiga för vår gemensamma framtid. Mina damer och herrar! Era anföranden har bekräftat debattens mångfald och visat på det stora spektrum av åsikter som finns om globalisering.

Här vill jag betona en sak som jag tror även togs upp under Harlem Désirs tal. Det gäller den samsyn som trots allt börjar märkas, och nu är det globalisering jag talar om. Först såg det ut som om det fanns två extrema ståndpunkter: den ena innebar att man bara såg bara den negativa sidan av globaliseringen och den andra, som från början uttrycktes i Porto Alegre, var något av ett totalt förkastande av globalisering.

Det vi ser idag och som märks tydligt är att det i Davos-forumet görs vissa ansträngningar att ta upp företagens sociala ansvar och att en allt större vikt läggs vid ett program för global styrning eller förvaltning. Det finns även ett intresse för att ta till sig en del av de farhågor som har uttryckts av så många icke-statliga organisationer och så många förkämpar för rörelsen, som från början rent av såg sig som en antiglobaliseringsrörelse.

Många av dessa människor som från början deltog i antiglobaliseringsrörelsen insåg snabbt att globalisering var oundviklig. Dagens globalisering är inte resultatet av ett beslut fattat av ett enda land eller en grupp av länder och det är inte heller en konspiration av en grupp företag. Dagens globalisering har mer att göra med trenderna i internationell handel och särskilt den tekniska utvecklingen som ingen regering egentligen kan påverka. Följaktligen har många av dessa aktörer och företrädare, med rätta tycker jag, valt att söka en alternativ form av globalisering, i stället för att bara protestera mot den, och försöka få in en del av sina intressen i denna globalisering. Detta är vår ståndpunkt. Jag välkomnar detta för att jag tycker att vi kan lära oss både från Davos och från Porto Alegre, även om det på båda ställena har förts fram förslag som man inte kan ta på fullt allvar. Det finns dock saker att lära sig från båda processerna.

Vad kan jag säga beträffande Europa och kommissionen? Jag anser att vi måste arbeta med praktiska frågor både ur ett internt och ett externt perspektiv. Ur ett internt perspektiv, är vi för eller emot sammanhållning? Jag är för sammanhållning och kommissionen är för sammanhållning – ekonomisk, social och regional – och jag vädjar därför idag till er, mina damer och herrar, att hjälpa mig och kommissionen att se till att alla EU:s regeringar också är för sammanhållning och är redo att erbjuda sin hjälp med exempelvis budgetplanen, som vi har debatterat, därför att fattigdom inte bara drabbar länder på södra halvklotet utan också drabbar Europa. I Europa finns nu större skillnader än någonsin tidigare och detta gäller i synnerhet Europa efter utvidgningen. Vi behöver mer avancerade program i Europa för att bekämpa social utslagning. I enlighet med detta måste vi, om vi vill föra en konsekvent debatt om frågan om sammanhållning, börja med att försöka skapa sammanhållning – ekonomisk, social och regional sammanhållning – här i Europa. Detta är en del av en snabbstrategi som är mycket viktig för unionen.

Sen har vi det externa perspektivet: vad kan kommissionen och EU göra på det externa området? Här finns två områden som jag inte anser skall ses som ömsesidigt oförenliga eller motstridiga, nämligen internationell handel och utvecklingsbistånd. En del synpunkter som jag har hört är emot internationell handel med motiveringen att internationell handel i viss utsträckning är ett konkret utslag av den nyliberala modellen. Låt mig återigen säga att när jag talar med ledarna i utvecklingsländerna så gäller deras första begäran nästan alltid handeln. De vill ha större tillgång till industriländernas marknader och vi måste därför även hjälpa dessa länder på handelsområdet. Av detta skäl kan man inte säga att handel och bistånd är ohjälpligt oförenliga. Det står klart för mig att vi kan och måste göra mer för utvecklingsländerna på båda dessa områden. Samtidigt kan vi även begära mer av dem, eftersom EU och EU:s medlemsstater, genom att ge sådana avsevärda summor i bistånd som vi gör – EU är världens största givare av utvecklingsbistånd – också har rätt att kräva ett gott styre av dessa länder. Vi vill veta om de pengar som vi ger dem används på rätt sätt, öppet och ärligt och om de reformer som syftar till att integrera dessa länder bättre i den internationella handeln faktiskt också förverkligas. Detta är också ett delat ansvar.

Låt mig säga er att kommissionen vill gå längre. Vi vill lämna ett större bidrag till förverkligandet av millenniemålen. Så som saken förhåller sig idag står det klart att vår enda begränsning är de tillgängliga medlen. Vi avser därför att fortsätta att arbeta med medlemsstaterna och parlamentet för att sätta upp en ambitiösare dagordning för utvecklingsbiståndet, framför allt genom att sätta Afrika högst på vår prioriteringslista, eftersom Afrika har strukturproblem som andra regioner i viss utsträckning redan har löst i synnerhet tack vare en mer framgångsrik integration i den internationella handeln. Jag vill försäkra er om att kommissionen och jag skulle vilja se en anda av större beslutsamhet och ett större engagemang för målet om en global värld, en rättvisare global värld, där EU måste spela en ledande roll när det gäller att uppmana till en mer ansvarsfull förvaltning av vår jords resurser och att skapa ett rättvisare samhälle på global nivå.

Detta är våra värderingar och vi är redo att kämpa för dem.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag för att avsluta debatten i enlighet med artikel 103 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

15. Kriminalregister / Rättskipning i brottmål

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensamma debatt om följande betänkanden:

– (A6-0020/2005) av Antonio Di Pietro för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets beslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister (KOM(2004)0664 – C6-0163/2004 – 2004/0238(CNS)),

– (A6-0036/2005) av António Costa för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om straffrättens kvalitet och harmonisering i medlemsstaterna (2005/2003(INI)).

  Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja kommentera båda betänkandena från kommissionens sida, både det betänkande som har lagts fram av António Costa och det som har lagts fram av Antonio Di Pietro. Det finns några viktiga kopplingar mellan de två betänkandena och de två initiativen. Det första tar upp straffrättens kvalitet och harmonisering och det andra, som lagts fram av Antonio Di Pietro, tar upp ett förslag om utbyte av uppgifter ur kriminalregister.

Det är min personliga övertygelse, som delas av hela kommissionen, att rättsskipningens kvalitet är en fundamental del av det stora projekt att skapa ett europeiskt område med rättvisa och frihet som nu är inskrivet i den europeiska konstitutionen. Det är uppenbart att rättsskipningens kvalitet baseras på principen om att ett EU, där interna gränser håller på att försvinna, måste garantera att domstolarnas beslut i första hand verkställs snabbt och lätt eftersom den reaktion som människor väntar sig beror på rättssystemens trovärdighet.

Denna princip förutsätter naturligtvis en annan princip, nämligen den som upprätthålls av dem som arbetar för ”ömsesidigt erkännande”: ett beslut av en domare i en medlemsstat kan och måste erkännas av rättssystemet i en annan medlemsstat. Det är det viktiga villkoret för att kunna upprätta ett europeiskt område med rättvisa. Men att förverkliga en sådan princip om ömsesidigt erkännande kräver en hög nivå av ömsesidigt förtroende. Inget ömsesidigt erkännande kan komma till stånd utan ömsesidigt förtroende hos rättsväsendet, domstolarna och rättssystemet i medlemsstaterna. Det är därför som det program som kommissionen har förbundit sig att genomföra innehåller en direkt hänvisning – för övrigt på Europeiska rådets begäran – till rättsskipningens kvalitet, vilket betyder att beslut verkställs snabbt och smidigt och förutsätter en hög nivå av ömsesidigt förtroende hos rättssystemet och rättsväsendet.

Föredraganden Antóni Costa föreslår att ett europeiskt system skall införas för utvärdering av rättsskipningens kvalitet baserat på en stadga om straffrättens kvalitet i Europa. Jag anser att det är en intressant idé, eftersom vi vet att ett system för parallell utvärdering och övervakning av resultaten av åtgärder har fungerat på andra, mindre känsliga områden och har hjälpt till att upprätta principen om ömsesidigt förtroende. Föredragandens förslag är därför intressant.

Förresten anser kommissionen att det för ett sådant känsligt ämne, som bland annat berör medlemsstaternas behörighet, är nödvändigt att hålla ett omfattande samråd och framför allt att lyssna på alla berörda. Kommissionen arbetar hårt och kommer att fortsätta att arbeta hårt i båda frågorna, framför allt genom att lyssna på berörda parter, det vill säga domare, sammanslutningar och organ som representerar rättsväsendet i medlemsstaterna. Vi har för avsikt att lägga fram ett preliminärt meddelande om juridisk utbildning – det vill säga utbildning av domare – i slutet av 2005 och sedan under 2006 ett meddelande om utvärderingen av rättsskipningens kvalitet. Vi tänker därför arbeta i linje med António Costas betänkande.

Min sista kommentar om detta ämne är att inget system för utvärdering av rättsskipningens kvalitet får sätta press på eller ha en skadlig inverkan på domstolarnas oberoende varken direkt eller indirekt. Det skulle vara ett fruktansvärt resultat om principen om utvärdering av rättsskipningens kvalitet – rättsskipningen som är en offentlig tjänst – indirekt skulle påverka domstolarnas oberoende som är ett väsentligt krav för att tillhandahålla tjänster av hög kvalitet för allmänheten. En domstol som inte är oberoende kan verkligen inte hålla högsta kvalitet. Det är därför vårt mål kommer att vara att uppnå en hög rättslig kvalitet samtidigt som vi värnar om den förutsättning jag just har nämnt: respekten för vårt rättssystems och våra domstolars oberoende.

När det gäller Antonio Di Pietros betänkande så är ömsesidigt förtroende, som jag redan har sagt, uppenbart en viktig del av rättsskipningens kvalitet och det är viktigt för att ett ömsesidigt erkännande av beslut och förfaranden skall fungera ordentligt. Då blir det enligt min åsikt klart att förslaget om ett beslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister – ett förslag som kommissionen lade fram i oktober förra året – är ett gott exempel på hur viktigt det är att tillämpa principen om ömsesidigt förtroende.

Ni minns säkert alla Fourniret-affären, det tragiska fallet av pedofili som fick EU att agera snabbare. Detta fall visade hur dåligt utbytet av uppgifter mellan medlemsstaternas kriminalregister fungerade. Vi behöver kraftfulla åtgärder. Jag är övertygad om att den text som vi nu diskuterar och som Antonio Di Pietro har tagit upp och kommer att ta upp igen bara är första steget. Det är ett brådskande första steg, på kort sikt. Nästa steg som kommissionen överväger är utan tvivel att införa ett snabbare datoriserat system för utbyte av uppgifter, vilket naturligtvis fullständigt måste vara i överensstämmelse med reglerna för skydd av uppgifter. Parlamentet kommer naturligtvis snart att få ytterligare möjligheter att lämna sina synpunkter på detta mer långtgående förslag.

I varje fall måste vi absolut se till att kriminalregistret i en persons hemland fungerar så väl som möjligt så att registermyndigheten i den medlemsstaten, när den får en begäran om information, utan dröjsmål kan ge alla de nödvändiga upplysningarna om hur det förhåller sig.

Därför måste bättre förbindelser upprättas mellan de nationella myndigheter som ansvarar för kriminalregister, och kommissionen väntar sig naturligtvis att ytterligare förbättringar uppnås på lång sikt. Som ni alla vet har vi antagit en vitbok där en mer effektiv mekanism för informationsutbyte föreslås. Vi kommer att lyssna på svaren på de frågor som tas upp i vitboken.

Sammanfattningsvis kommer kommissionen att ha ett nära permanent samarbete med parlamentet eftersom vi, när det gäller informationsutbyte, måste hitta den rätta balansen mellan behovet av säkerhet, behovet av att skydda människors rätt att känna sig trygga och människors grundläggande rättigheter. Här vill jag åter nämna skyddet av personuppgifter, eftersom en sådan balans måste debatteras mycket noggrant här i parlamentet.

  Di Pietro (ALDE), föredragande. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har blivit ombedd att kommentera mitt betänkande om förslaget till rådets beslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister. Som Franco Frattini mycket riktigt påpekade är förslaget endast ett första steg som det brådskar med att ta.

Målet för detta förslag till beslut kommer självklart att stödjas av alla. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE), som jag har äran att tillhöra, stöder det förvisso helhjärtat, liksom utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) som gav det aktuella förslaget till rådets beslut sitt i stort sett enhälliga stöd.

Målet är att förbättra rättsskipningens kvalitet i Italien, Europa och samtliga medlemsstater. Huvudsyftet med förslaget till beslut är att utbyta uppgifter ur kriminalregister. Möjligheten att utbyta sådana uppgifter infördes faktiskt redan genom Europarådets konvention från 1959. Rent tekniskt är det emellertid svårt att få ett sådant uppgiftsutbyte att fungera och att hålla det aktuellt, eftersom uppgifter i enlighet med 1959 års konvention för närvarande endast förmedlas en gång per år och förfrågningar görs utan någon i förväg angiven tidsgräns. Förslaget till rådets beslut har följaktligen fördelen att påskynda tillhandahållandet av dessa uppgifter, i väntan på att det datoriserade system som kommissionsledamoten talade om givetvis kan förse oss med uppgifter ännu snabbare, praktiskt taget on-line.

Jag vill skingra de missuppfattningar som förekommer och som handlar om att vissa människor befarar problem i samband med databehandling av personuppgifter och skydd för enskilda. När det gäller kriminella personer är uppgifter ur kriminalregistret att jämställa med uppgifter ur läkarjournaler för sjuka, eftersom det handlar om faktauppgifter. Problemet är vem som använder dessa uppgifter och hur de används. Vi begär därför att uppgifterna endast skall göras tillgängliga för rättsliga myndigheter i samarbete med andra rättsliga myndigheter och enbart i anslutning till fällande domar. Det var därför rätt av rådet att innefatta ”kriminalregister” och ”fällande dom” bland de begrepp som måste definieras innan beslut fattas.

Jag ställer mig därför positiv till det arbete som pågår och som skall genomföras medan vi inväntar besluten i vitboken, liksom jag är positiv till de principer som ni just har nämnt, herr kommissionsledamot. Ni sade att dessa beslut och de generella rekommendationer som Europaparlamentet står i begrepp att utfärda bör vila på två principer som jag tror att vi alla, både ni och givetvis jag själv, kan skriva under på. Den första principen är att domstolsbeslut skall verkställas snabbt. Den andra är, vilket ni konstaterade, att det bör finnas ett ömsesidigt erkännande av och ett ömsesidigt förtroende för de beslut som domstolarna i varje enskilt land fattar. För det tredje framhöll ni att bedömningen av kvaliteten på domstolarnas arbete inte får påverka rättsväsendets oavhängighet.

Jag håller helt med om detta synsätt, herr kommissionsledamot, och jag vill därför be er att se till att kommissionen vidtar mer konkreta åtgärder i anslutning till dessa frågor. Jag vill särskilt be er att både lyssna ordentligt och att tala om vilka åtgärder ni ämnar vidta om en medlemsstat visar prov på bristande förtroende för domstolarna, vilket exempelvis har lett till att en av medlemsstaterna ännu inte har genomfört beslutet om den europeiska arresteringsordern.

När liknande ämnen debatteras är det därför ett oavvisligt krav från vår sida att kommissionen sätter press på de medlemsstater som ännu inte har genomfört fattade beslut. Man kan annars få uppfattningen att medlemsstaterna i fråga inte har något förtroende för de beslut som fattas av övriga domstolar och medlemsstater, och att de överhuvudtaget inte tänker genomföra dessa domstolsbeslut omgående.

Vi anser också att ni har rätt i att rättsväsendets oavhängighet måste respekteras, men vi vill också gärna veta vad kommissionen tänker göra när inte ens regeringsmedlemmarna i en viss medlemsstat respekterar rättssystemet och till och med understår sig att driva med det inne i domstolen. I detta fall anser jag att kommissionen också har skyldighet att utfärda direktiv och rekommendationer, så att våra ansträngningar att förbättra rättssystemens kvalitet i Europa och i medlemsstaterna inte äventyras av en viss medlemsstat som har sina egna alldeles speciella skäl till detta.

  Costa, António (PSE), föredragande. – (PT) Herr talman, herr Frattini, mina damer och herrar! Att genomföra politiken för området med frihet, säkerhet och rättvisa är en av de mest stimulerande utmaningarna för EU. Som vi angav i Haagprogrammet består den främsta utmaningen i behovet av att se till att rättssystemen håller hög kvalitet inom EU:s hela territorium trots den mångfald av rättssystem som finns i de 25 medlemsstaterna.

Enligt Haagprogrammet, liksom tidigare i Tammerforsprogrammet, är hörnstenen i upprättandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa det ömsesidiga erkännandet, vilket Franco Frattini just har erinrat om. Ett ömsesidigt erkännande förutsätter emellertid ett ömsesidigt förtroende, och som Antonio Di Pietro påpekade alldeles nyss handlar ömsesidigt förtroende inte om tro. Ömsesidigt förtroende är något man skapar, och det måste fungera fullt ut. Vi måste kunna erkänna att det bland våra 25 medlemsstater, eller bland de rättsliga myndigheterna i våra 25 medlemsstater, i viss utsträckning saknas ett sådant ömsesidigt förtroende. Det ömsesidiga förtroendet måste stärkas. I inledningen till förslaget till initiativbetänkande föreslår jag därför att ett system för ömsesidig utvärdering skall inrättas mellan de olika medlemsstaterna. I ett sådant system kommer självfallet rättsinstansernas oavhängighet att respekteras och de nationella parlamenten och rättssystemens styrande organ att innefattas. Utvärderingen kommer följaktligen att resultera i ett brett spektrum av synpunkter på straffrättens kvalitet i varje enskild medlemsstat.

För det andra anser jag att det är ytterst väsentligt att denna utvärdering blir objektiv och jag föreslår därför att en stadga om straffrättens kvalitet skall inrättas. Denna stadga bör utarbetas på grundval av den rätt till en rättvis rättegång som föreskrivs i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och med utgångspunkt i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Till grund för stadgan om straffrättens kvalitet bör också ligga den rättspraxis som har fastställts i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och i EG-domstolen, samt de rekommendationer som FN och Europarådet har utfärdat. Kvalitetsstadgan skall fungera som en objektiv referensram för utvärdering av de olika straffrättsliga systemen i de skilda medlemsstaterna. På detta sätt kan vi sprida bästa praxis, vidta åtgärder för riktmärkning och se till att samtliga EU-medborgare inom EU:s hela territorium omfattas av höga kvalitetsstandarder.

Alla vet vi emellertid att utöver det ömsesidiga erkännandet måste det finnas en nivå för minsta harmonisering. Rådet har infört krav på harmonisering av den materiella straffrätten, och i vårt betänkande föreslås att vi skall stödja rådets förslag. Rådet har uppdragit åt kommissionen att så snart som möjligt förbereda harmoniseringen av den förteckning över brottslighet som avses i fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, så att förberedelsearbetet är avslutat när konstitutionsfördraget träder i kraft. Kommissionen kan därmed tillsammans med parlamentet omgående anta de harmoniseringsstandarder som anges i det nya fördraget.

Processrättens bestämmelser gör att vi anser att vi måste vara selektiva men samtidigt ambitiösa när det gäller omfattningen av våra åtgärder. Vi föreslår därför fyra huvudområden. Det första handlar om harmonisering av standarderna för insamling och värdering av viktigt bevismaterial, vilket kommissionen har meddelat att den redan arbetar med. Det andra området rör harmonisering som möjliggör verkställighet av straff och garantier för att förebyggande åtgärder vidtas. Det tredje avser minimirättigheter för interner i samtliga medlemsstater och det sista området gäller beaktande av dom vid återfallsförbrytelse som redan omfattas av harmoniseringsåtgärder.

Med detta betänkande uppmanar parlamentet rådet och kommissionen att påskynda sitt arbete, så att vi alla tillsammans kan medverka till inrättandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa genom att införa en straffrätt av hög kvalitet i Europa.

  Brejc, Mihael (PPE-DE). – (SL) Tack, herr talman. I de politiska dokumenten från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, bl.a. kongressdokumenten och andra dokument från vårt parti i Europaparlamentet betonar vi hur viktig säkerheten till liv och egendom är för människor. Vi har ju faktiskt lovat våra väljare att slå vakt om detta. Men ändå står vi inför en ökning av alltmer allvarliga brott och terrorattacker.

Det är bara att inse att ingen enskild EU-medlemsstat längre ensam kan garantera den egna säkerheten. Vi behöver samarbete och gemensamma aktioner, och vi måste kartlägga och främja allt som kan göras för att höja säkerheten. I detta avseende ställer sig min grupp bakom förslaget till rådets beslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister, liksom föredraganden Antonio Di Pietros betänkande.

Vi är emellertid en aning förvånade över att kommissionen avser att upprätta ett nytt operativt datoriserat system för utbyte av uppgifter som inte kan börja fungera förrän någon gång mellan 2008 och 2010. Jag har en känsla av att utbytet av uppgifter är en politisk fråga snarare än en teknisk. Finns det en verklig politisk vilja bör kommissionen skyndsamt upprätta ett ändamålsenligt datasystem, eftersom vi alla har klart för oss att vi lever i ett informationssamhälle och att det inte kan vara så förfärligt komplicerat att upprätta ett sådant system. Uppenbarligen lägger andra, mer betydelsefulla frågor hinder i vägen. Det kan t.ex. handla om förtroende eller om inflytande från enskilda mäktiga verksamhetsgrenar. Med hänsyn till detta föreslår jag att kommissionen tar krafttag för att påskynda upprättandet av ett datoriserat system. Tack.

  Roure (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det viktigaste för medborgarna i Europa är att EU kan garantera dem en hög levnadsstandard och skydda deras rättigheter. Vi måste därför se till att alla EU-medborgare åtnjuter samma rättigheter och samma kvalitet på och tillgång till rättsväsendet, oavsett var i Europa de befinner sig. I detta sammanhang är det mycket viktigt att det straffrättsliga samarbetet i brott- och civilmål förbättras. Dessutom gör den fria rörligheten i Europa att kriminella nätverk drar fördel av att EU:s inre gränser har öppnats. Samtidigt utnyttjar man bristen på samordning inom Europa på rättsskipningens område och kan på så sätt undgå att gripas. Vi måste därför vidta de åtgärder som krävs för att möta de utmaningar som det straffrättsliga samarbetet i Europa nu står inför.

Utbytet av uppgifter ur kriminalregister förser de europeiska åklagarna med särskilda redskap som bidrar till att man kan agera snabbare och se till att kriminella individer inte undgår straff. Som ni framhåller blir det t.ex. möjligt att snabbare sätta stopp för kända pedofilifall. Sådana förfaranden och praktiska åtgärder måste vidtas för att stärka det absolut nödvändiga ömsesidiga förtroendet för Europas rättssystem. Den nuvarande bristen på förtroende utgör nämligen ett väsentligt hinder för ett ömsesidigt erkännande av gällande förfaranden och för en adekvat nivå på rättssystemens harmonisering. Jag ansluter mig också till António Costa och uppmanar kommissionen att lägga fram förslag som vilar på principerna om ömsesidigt erkännande av domstolsbeslut och en minsta harmonisering.

Slutligen vill jag passa på att uttrycka min glädje över förslaget att utvidga det straffrättsliga samarbetet till att omfatta vissa familjerättsliga aspekter, som ingår i lagstiftningsprogrammet för 2005. Jag hoppas verkligen att vi kommer att fortsätta arbetet enligt dessa principer.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Duquesne (ALDE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden António Costa till hans betänkande och utmärkta slutsatser, vilka för övrigt i stort sett enhälligt har antagits av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE).

Betänkandet sänder enligt min åsikt starka signaler från parlamentet till kommissionen och rådet. Det vittnar om vår önskan att garantera inte bara EU-medborgare, utan faktiskt alla som befinner sig på EU:s territorium, en förbättrad straffrättslig kvalitet. Stadgan om straffrättens kvalitet och det föreslagna systemet för utvärdering bidrar alldeles särskilt till detta. Ömsesidigt erkännande av domstolsbeslut i de olika medlemsstaterna förutsätter att samtliga stater har förtroende för varandras rättssystem. Vi måste därför, som António Costa återigen har upprepat, fastställa gemensamma miniminormer och samtidigt respektera mångfalden i de rättsliga systemen.

Det handlar dock inte bara om yttre förfaranden. Att garantera och övervaka att domarna har en ordentlig utbildning, att de är fördomsfria, klarsynta, energiska, effektiva, samvetsgranna och klarar av att hantera befintliga resurser på ett så bra sätt som möjligt strider inte i något avseende mot den viktiga principen om oavhängighet. Vi måste förbättra insynen och öppenheten i rättssystemen och ge människor ökad kunskap om domarnas arbetsmetoder. Domare betraktas många gånger med skepsis och har inte människors förtroende.

Slutligen anser jag att det är mycket viktigt att vi ser till att våra rekommendationer följs upp. Vi behöver konkreta åtgärder, inte bara avsiktsförklaringar, herr kommissionsledamot. Därför krävs det en uppföljningskommitté med experter, domare, advokater, användare av rättssystemen och företrädare för de nationella parlamenten. Deras uppgift blir att granska och utvärdera hur våra rekommendationer verkställs. Om vi klarar att genomföra dessa rekommendationer når vi verklig framgång i vår strävan att göra EU till en rättsstat. Respekten för lagar och förordningar och respekten för medborgerliga rättigheter är viktiga förutsättningar för att våra demokratier skall fungera.

När det gäller Antonio Di Pietros förtjänstfulla betänkande håller jag helt med om analysen och förslagen i den. Jag vill emellertid poängtera att det är ett försiktigt förslag som har lagts fram och att det är begränsat till nuvarande lagstiftning från 1959. Det tillgodoser därför inte behovet av tillhandahållande av uppgifter ur kriminalregister. Jag tror att man ville tillmötesgå de känslor som revs upp i samband med fallet Michel Fourniret. Som Franco Frattini tillkännagav kommer vi ivrigt att invänta de mer allmänt hållna och absolut nödvändiga förslag som krävs för att kampen mot terrorism, grov brottslig verksamhet och annan brottslighet skall effektiviseras. Det obetydliga steg som har tagits fritar oss inte från ansvaret att skyndsamt gå vidare med detta.

  Buitenweg (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! I kväll debatterar vi återigen de magiska orden ”ömsesidigt erkännande” och ser dem som hörnstenen i det europeiska straffrättsliga samarbetet. En förutsättning för detta är givetvis att medlemsstaterna kan samarbeta effektivt samt att de kan se längre än till sina egna gränser och ta reda på hur saker fungerar på andra ställen. En annan förutsättning är att de är överens om vissa miniminormer på exempelvis straffprocessrättens område. En särskilt viktig förutsättning är dock att de hyser ett grundläggande förtroende för varandra och för skälen till att de faktiskt kan känna detta ömsesidiga förtroende. António Costas förslag är speciellt viktigt när det gäller att inge förtroende för effektivitet i och sund förvaltning av de straffrättsliga systemen, medan Antonio Di Pietro i sitt förslag huvudsakligen riktar in sig på en förbättring av samarbetet vid informationsutbyte. Min grupp stöder helhjärtat båda förslagen, och jag tackar varmt för det arbete ni har lagt ned och för det angenäma samarbetet. Det krävs dock ett mycket mer omfattande arbete än de små steg som nu har tagits. En uppsjö av nya förslag ligger i stöpsleven, vilka i alla fall på pappret innebär vissa framsteg – min erfarenhet är nämligen att medlemsstaterna mycket ofta agerar bromsklossar. Ömsesidigt erkännande tycks för dem framför allt betyda att de inte behöver förändra något på nationell nivå. Vi tenderar alla att endast intressera oss för det som händer i vårt hörn av världen, och andra får vara så snälla att respektera de beslut som vi fattar. Min grupp är emellertid definitivt inte rädd för att vidga perspektiven, även om vi är en aning tveksamma till denna uppsjö av nya bestämmelser. Blotta omfånget påverkar nämligen inte sällan insyn och öppenhet på ett negativt sätt och sätter i gång försvarsmekanismerna hos dem som ständigt utsätts för förändringar. Även tydligheten i det arbete som vi utför riskerar att påverkas negativt. Min grupp stöder helt klart inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet. Vi stöder en europeisk straffrätt och Europaomfattande rättigheter för misstänkta och brottsoffer. Framför allt stöder vi en ordentlig investering i grundlig utbildning av samtlig personal vid de polis- och domstolsväsenden som ingår i det europeiska samarbetet. Faktum är ju att det är i det dagliga arbetet mer än här som detta kommer att behöva verkställas. Jag hoppas att vi alla kan gå samman i en större satsning, också av ekonomiskt slag, och se till att alla är grundligt informerade om detta.

  Krarup (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! Båda betänkandena uttrycker en välbekant strävan att ge EU:s institutioner allt större maktbefogenheter på bekostnad av medlemsstaterna och alltså, i slutändan, av demokratin.

Det enda jag kan säga när det gäller Antonio Di Pietros betänkande är att det rör en fråga som ligger inom Europarådets, inte EU:s, ansvarsområde.

António Costas betänkande dryper av högstämd idealism, men idealen och de goda avsikterna lider rent allmänt av en sorglig brist på verklighetsförankring. Jag vill först av allt peka på att de straffrättsliga åtgärderna och kriminalvårdssystemen i ett antal medlemsstater innebär ett oräkneligt antal grova kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Bör vi inte rätta oss efter hur verkligheten ser ut och avstå från att bygga luftslott? Det enda syftet med betänkandet är att ingjuta ömsesidigt förtroende för principen om ömsesidigt erkännande av övriga medlemsstaters domstolsbeslut. Visst, men vad händer om den polske, grekiske eller italienske domaren, åklagaren eller rättsvårdande myndigheten inte lever upp till vårt förtroende? Det viktiga måste ju vara hur verkligheten är beskaffad. Betänkandets andra mål är att tvinga medlemsstaterna att straffbelägga vissa handlingar i enlighet med artikel 271 i konstitutionen. Om verkligheten hade fått råda och om kriminologerna hade tillfrågats hade man fått ett rakt svar. Vad vi står inför här är i värsta fall barbari, i bästa fall rent godtycke.

  Borghezio (IND/DEM). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har talat om kvaliteten på rättskipningen och vi har granskat betänkandet, vilket verkar vara grundat på ett försök att föra fram bestämmelserna i fördraget, i synnerhet artikel III-271 om bedömningen av särskilt allvarligbrottslighet, till exempel sådan som har anknytning till terrorism.

Det är då rättvist att fråga sig om vi inte går för långt i denna ganska optimistiska vision av kvaliteten på rättskipningen och det ömsesidiga godkännandet av rättsväsenden. Faktum är att det just på det känsliga området terrorism håller på att hända en del mycket allvarliga saker, till exempel dom nr 2849104 av förundersökningsdomaren Clementina Forleo i Milano, om terrorism. I domen, som avser vissa personer som har anklagats för terrorverksamhet (vilka finns med både i Förenta nationernas och Europeiska unionens förteckningar), görs en märklig åtskillnad, påhittad av domaren själv, mellan terrorister och gerillasoldater. Domaren skriver uttryckligen att våldsamma handlingar eller gerillaaktiviteter, även om de utförs av beväpnade styrkor som inte är reguljära styrkor, inte kan ligga till grund för åtal ens enligt internationell rätt, såvida de inte bryter mot internationell människorättslagstiftning.

Vi står inför gemenskapslagar om terrorism som har berövats sin innebörd. Vi står inför ett svek mot den civiliserade hållning gentemot terrorismen som Europa har antagit – även i denna kammare. Det är en mycket allvarlig sak, och jag anser att det är min plikt att fördöma den.

  Libicki (UEN).  – (PL) Tack så mycket, herr talman. Herr talman, mina damer och herrar! När debatterna om anslutning till Europeiska unionen hölls i de nya medlemsstaterna, däribland mitt eget land Polen, handlade de viktigaste argumenten inte bara om ekonomisk tillväxt och nationell säkerhet, utan också om personlig säkerhet. Denna fråga är desto viktigare eftersom brottsligheten ökar i hela Europa, tyvärr också i de nya medlemsstaterna, och vi måste vidta radikala åtgärder för att hejda denna ständiga ökning. Många nya typer av brott har dykt upp, till exempel det mycket omskrivna problemet med Internetbrottslighet, och den nya utvecklingen innebär att det krävs nya regelverk. Den innebär också att det finns ett behov av harmonisering, och därför välkomnar vi både Antonio Di Pietros betänkande om utbyte av uppgifter ur kriminalregister och António Costas betänkande om straffrättens kvalitet i Europeiska unionen.

Vi får dock inte glömma att harmoniseringen av straffrätten, eller för den skull varje typ av lag, inte enbart måste innebära att alla hamnar på samma nivå, eller att skillnader suddas ut på bekostnad av nationella traditioner, seder eller behov. Detta är den grund som den nationella lagstiftningen bygger på, och om harmoniseringen skulle ske på ett alltför mekaniskt sätt kan detta gå ut över lokala traditioner. Framför allt skall länder inte behöva anpassa sin lagstiftning till lagar och seder i andra länder där brottslingarna behandlas med särskild hänsyn, där de gradvis förvandlas till offer medan brottsoffren glöms bort, och där brottslingarna faktiskt kan förvänta sig bättre skydd än offren.

Detta handlar i synnerhet om frågan huruvida interner skall ges rätten att träffa en psykiater, vars uppgift är att analysera internens beteende och möjligen befria honom eller henne från skuldkänslor. Detta kan säkert vara på sin plats i ett senare stadium av det rättsliga förfarandet, men det måste inte ske alldeles i början. Det får inte resultera i att kriminella åtnjuter större rättigheter än brottsoffren, trots att detta är något som dessvärre blir allt vanligare i modern lagstiftning och domstolspraxis. Det är oacceptabelt att offret ses som någon som redan oåterkalleligt har blivit ett offer, medan brottslingen på samma gång betraktas som någon sorts nytt offer som måste räddas, eftersom detta helt enkelt inte stämmer. Brottslingen måste alltid förbli en brottsling och offret ett offer.

Utbytet av information från kriminalregister är en annan fråga som är värd att fundera över. Man får inte glömma att den tid som måste förflyta för att ett straff skall anses vara avtjänat varierar mellan de olika medlemsstaterna, och vi måste vidta åtgärder för att undvika situationer där någon anses avtjäna ett straff i en medlemsstat, trots att så inte längre är fallet i en annan medlemsstat.

Tack så mycket, herr talman. Jag är färdig, och ni behöver inte använda er ordförandeklubba.

  Claeys (NI). – (NL) Herr talman! I motiveringen till sitt förslag slår kommissionen fast att den senaste tidens tragiska pedofilfall har avslöjat stora brister när det gäller utbytet av information om domar bland medlemsstaterna. Kommissionsledamot Frattini nämnde fallet Fourniret för en månad sedan. En fransk pedofil som dömts i sitt hemland kunde hålla på med sin verksamhet ostörd i Belgien, eftersom de franska myndigheterna inte hade ansett det vara nödvändigt att informera de berörda myndigheterna om honom. Det förslag som nu diskuteras har dröjt alldeles för länge. Det är trots allt ett tillägg till konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål från 1959. Dessutom är förslaget otillräckligt och erbjuder ingen lösning på ett stort antal problem. Medlemsstaterna måste uppdatera sina brottsregister och göra dem tillgängliga mycket snabbare. De måste också tillhandahålla den information som begärs av andra medlemsstater snabbare och göra detta med hjälp av standardformulär. Detta är några få steg i rätt riktning, men allting sker naturligtvis i väntan på införandet av ett fullfjädrat automatiserat system för informationsutbyte. Kommissionen måste sätta i gång med detta så snart som möjligt, särskilt när den påstår att systemet inte kommer att vara på plats förrän om några år – vilket i sig är ett dåligt tecken. Det finns naturligtvis ett stort antal juridiska konsekvenser, och dessa måste diskuteras utförligt. När kammaren har röstat om det nuvarande förslaget får vi absolut inte ge intryck av att de problem som har att göra med utbytet av information är lösta. Kommissionen har använt ett träffande exempel för att illustrera att så absolut inte är fallet. Medlemsstaterna behöver inte informera den stat där de dömda bor om de inte är medborgare i den staten. Med andra ord kommer dessa åtgärder att göra det möjligt för Fourniret, som jag redan har nämnt, att slippa genom nätet en gång till.

  Kudrycka (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Både i Tammerforsprogrammet, och senare i Haagprogrammet, fastställdes ömsesidigt erkännande av straffrättsliga domar som en av Europeiska unionens mål på det straffrättsliga området. Det krävs ett effektivt rättsligt samarbete baserat på ömsesidigt förtroende för att uppnå detta mål, eftersom frånvaron av sådant samarbete kan innebära att brottslingar kan gömma sig i andra länder för att slippa stå till svars för sina brott. Detta leder i sin tur till att fler och fler upplever att brott inte bestraffas, vilket leder till ökad brottslighet i Europa. Det är av denna anledning som min politiska grupp välkomnar António Costas betänkande, som innehåller rekommendationer till Europeiska kommissionen om upprättandet av en stadga om straffrättens kvalitet, då de grundläggande rättigheterna för tilltalade, offer och jurister enligt den föreslagna stadgan samtidigt kan användas som kriterium för en ömsesidig bedömning av kvaliteten på rättskipningen. Trots att det inte kommer att finnas någon specifik rättslig grund för en sådan bedömning innan det konstitutionella fördraget har trätt i kraft, tror jag att det redan nu finns en allmän rättslig grund i Maastrichtfördraget. Jag anser att det därför vore en god idé för Europeiska kommissionen att uppfylla betänkandets rekommendationer genom att börja utveckla kriterier och metoder för att genomföra sådana bedömningar. Denna uppgift kommer att kompliceras en aning eftersom man måste ta hänsyn till de olika rättsordningar som finns i de olika medlemsstaterna och som bygger på olika rättsliga traditioner och kulturer, liksom till de olika rättssystemen. Metoderna för att genomföra sådana bedömningar måste också garantera att man kan dra trovärdiga slutsatser grundade på tillförlitliga analyser. Det är värt att notera att ömsesidiga bedömningar av rättskipning också bör stödjas av andra åtgärder, till exempel åtgärder som garanterar att rättsväsendets oberoende från politiskt inflytande inte bara respekteras, utan också stärks. Tack så mycket.

  Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman! Straffrätten i Europa måste vara oberoende, men inte utom räckhåll för utvärdering och granskning. Europeiska medborgare måste känna förtroende för det straffrättsliga systemet, de måste kunna lita på att deras grundläggande rättigheter kommer att respekteras och att öppenhet och kvalitet kommer att finnas i varje domstol i Europeiska unionen.

En tråkig sak inträffade nyligen i Grekland: avslöjandet om mutor och korruption i rättssystemet. Det är en upptäckt som redan har skakat om de grekiska medborgarnas förtroende för rättssystemet. Trots att det grekiska rättssystemet nu sopar rent framför sin egen dörr är detta inte tillräckligt. Liksom andra länder i Europa som har stött på liknande korruption i sina rättssystem vet är detta mycket mycket svårt. Därför ombeds vi nu att ge europeiskt stöd. Hur kan Europa erbjuda stöd? Genom att utvärdera särskilda förfaranden och bästa metoder. Och vari ligger problemet? Alla som ifrågasätter vikten av utvärdering ser genom fingrarna. Även om en medlemsstat anser sig ha ett så exceptionellt straffrättsligt system att den inte har något att lära av övriga medlemsstater borde den åtminstone hjälpa de andra att dra lärdom av detta system, och eftersom domarna själva berörs av kvalitetsarbetet innebär inte detta förslag något problem med deras oberoende.

  Drčar Murko (ALDE). – (SL) Tack så mycket. Med tanke på den stora omfattningen av bestämmelserna i det konstitutionella fördraget för Europa när det gäller de nationella lagstiftningarnas konvergens på området straffrätt, materiell rätt och processrätt, kan vi sluta oss till att planen för ett gemensamt straffrättsligt område får allt tydligare konturer. Att detta togs med i det konstitutionella fördraget är ett resultat av utvecklingen inom lagstiftningen sedan 1990, och inte dess början, och det är beroende av principen om ömsesidigt förtroende. Med tanke på de olika rättsordningarna och straffrättsliga traditionerna måste detta förtroende grundas på specifika, jämförbara minimikriterier.

Vi stöder denna inriktning, men parlamentsledamöterna har också en plikt att noggrant övervaka metoderna för att harmonisera lagstiftningarna, särskilt när det gäller det akuta behovet att stärka skyddet av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Om vi inte var uppmärksamma på balansen mellan dessa två faktorer skulle straffrätten visserligen kunna harmoniseras på ett effektivt sätt, men den skulle inte nödvändigtvis bli demokratiskt legitim. Straffrätten är också ett prov på demokratins kvalitet. Tack.

  Allister (NI). – (EN) Herr talman! Jag har inget att invända mot det förståndiga utbytet av information om brottmålsdomar mellan medlemsstaterna, men endast den som är politiskt blind kan undgå att känna igen förslagen i António Costas betänkande som ett led i den harmoniseringsprocess som kommit igång inom rättssystemet i Europa. Detta är förstås en försmak av EU:s konstitution, där denna harmonisering har en nyckelroll.

Jag för min del är emot ett rättssystem grundat på den kontinentala modellen med dess inneboende angrepp mot de huvudsakliga byggstenarna i vårt karakteristiska och historiska brittiska rättssystem, vilka inte minst innefattar rättegång med jury, habeas corpus och särskiljande av den rättsliga processen och utredningsprocessen.

Costasbetänkandet är trots sin förledande mångordighet ett led i den harmoniseringsprocess som syftar till ett gemensamt rättssystem. Enligt min åsikt tjänar detta inte den brittiska nationens intressen och därför motsätter jag mig detta betänkande.

  Wieland (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ibland råkar det vara så att kommissionen, rådet eller parlamentet – eller två av dessa institutioner, eller alla tre – ligger för många steg före allmänheten eller en särskild grupp; i sådana fall agerar vi för snabbt och med för stora ambitioner, och måste sedan axla deras börda. Den fråga vi diskuterar i kväll är en fråga vi alla bär ansvar för, eftersom det som är avgörande är de resultat vi uppnår, eller snarare de vi inte uppnår. Herr kommissionsledamot! Det är inte bara det att vi kämpar för att hålla jämna steg med dagens faktiska brottslighet, eftersom den organiserade brottsligheten under många år nu inte har varit den enda typen av brott som är gränsöverskridande; vi måste också kämpa för att hålla stånd mot den individuella brottsligheten.

I båda fallen måste vi också kämpa för att ge allmänheten vad den vill ha. Allmänheten har rätt, och faktiskt också politisk vilja, att se till att 2000-talets brott inte bekämpas med 1800-talsmetoder. Dessvärre ges ofta intrycket att information begärs och lämnas via telegram och informationsflödet måste därför bli bättre. Trots de många farhågor som har uttryckts skulle detta inte betyda någon försämring av uppgiftsskyddet då information om olika typer av specialiserad brottslighet som har begåtts i Kehl är lika viktig i Offenburg som i Strasbourg. Genom att utbyta information av detta slag prioriterar vi allmänhetens rätt till skydd, inte brottslingens rätt till privatliv.

Det handlar heller inte om förtroendet mellan medlemsstaterna; det är helt enkelt en fråga om huruvida allmänheten har förtroende för EU, och i vilken utsträckning den litar på att vi hanterar denna fråga på ett bra sätt. Om man kan dra någon slutsats av allt detta så är det att vi faktiskt ställer frågan – på samma sätt som en ledande tysk tidning har gjort – om allmänheten vill ha en gemensam strafflag, och svaret på den frågan är ”ja”.

Den slutsats vi bör dra av detta betänkande är att alla bör klargöra om de vill att verkliga förbättringar skall göras eller inte, och att man i varje fall inte kan skylla på mjukvaruproblem.

  Fava (PSE). – (IT) Herr talman, herr Frattini, mina damer och herrar! Jag vill inte tillägga något till Antonio Di Pietros och António Costas betänkanden, som jag helt och hållet stöder. Jag skulle i stället vilja begrunda en motsägelse som vi kommer att tvingas ta itu med i kväll.

Alla vet att endast ett förstärkt rättsligt samarbete kan ge ett verkligt bidrag till kampen mot terrorismen och den organiserade brottsligheten, och det förutsätter ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut, utbyte av information och harmonisering av garantier för rättsliga förfaranden. Dock vet vi också att många medlemsstater gör allt de kan för att förhindra sådant rättsligt samarbete på alla sätt. Vi tycker därför att ert uppdrag också består i att stå på er gentemot rådet och se till att alla europeiska institutioner bestämt håller sig till detta mål.

Det behövs en starkare politisk vilja för att göra det möjligt för oss att genomföra det som den europeiska konstitutionen möjliggör och föreskriver och som vi inte vill skall förbli ouppfyllt. Just för samrådets och det rättsliga samarbetets skull, Herr Frattini, ber vi er att respektfullt men bestämt tala med det italienska parlamentet och den italienska regeringen, delvis därför att ni har varit minister i den regeringen själv. Italien är det enda landet som inte har infört den europeiska arresteringsordern. Något som kanske bara var en allvarlig sak fram till i går är, vilket ni säkert håller med om, en fullständig paradox i dag.

  Ek (ALDE). – Herr talman! Denna debatt handlar om förtroende och tillit. Ändå finns det i varje medlemsland, i varje fängelse, i varje häkte människor som känner att de har fått en rättvis rättegång beroende på att de inte kan språket, att bevisvärderingen inte har varit korrekt, på brutal behandling av polis eller i häkte. Detta trots att vi har regler på plats i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter, artiklarna 6 och 13, och framför allt kanske i regler som hör hemma i gemenskapsrätten inom EU.

Om människor skall våga utnyttja de fyra friheterna måste vi också ha trygghetsregler inte bara för varor och kapital utan också för personer. Dagens regler kräver att de nationella rättsmedlen måste vara uttömda för att man skall kunna hävda sin rätt. En domstol kan begära ett rådgivande yttrande under rättegången, det kan inte en enskild. Vi måste alltså införa en möjlighet för en enskild att begära personlig förfrågan eller särskilt ombud så att enskilda människor får samma rättigheter som domstolar. Först då kan vi tala om förtroende och tillit.

  Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr Frattini, mina damer och herrar! Vi måste alla ta oss i kragen om vi skall kunna förbättra kvalitetsnormerna och den rättsliga effektiviteten. Vi måste komma ihåg att hörnstenen i vår europeiska grundtanke är rättssystemets oberoende och skyddet av medborgarnas grundläggande rättigheter, både på materiell nivå och processnivå. För att det inte skall råda något tvivel – och jag säger detta gärna igen – vill jag gratulera António Costa till hans utmärkta betänkande, där det slås fast att europeiska medborgare måste garanteras rätten till rättvisa, både av unionen, varigenom en jämförbar behandling garanteras oavsett vilken medlemsstat de råkar befinna sig i, och av medlemsstaterna, beroende på deras respektive befogenheter. Samtidigt måste man se till att skillnaderna mellan de olika rättssystemen inte står i vägen för att man skall kunna uppnå rättvisa och trygghet av god kvalitet på området frihet, säkerhet och rättvisa.

Jag håller med föredraganden om att det ömsesidiga förtroendet måste stärkas för att det ömsesidiga erkännandet av rättsliga beslut skall kunna fungera, och därigenom bidra till den gradvisa utvecklingen av en europeisk rättskultur. Jag stöder idén om att anta en europeisk straffrättsstadga, som skulle ligga till grund för utvärderingen av hur väl rättssystemen i unionen fungerar. Jag stöder också idén om att skapa ett objektivt och opartiskt system för ömsesidig utvärdering av kvaliteten på rättskipningen, baserat på jämförbar statistik, som skulle införas så snart som möjligt och som skulle innefatta både Europaparlamentet och de nationella parlamenten.

Jag vill också berömma Antonio Di Pietro för hans arbete och för de förslag han lägger fram om minskningen av tidsfrister samt villkoren för tillgång till personuppgifter. Med andra ord är det nuvarande systemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister ineffektivt. Det är mycket viktigt att ett datoriserat system skapas för att medlemsstaterna skall kunna utbyta information och att detta system ger snabb tillgång till denna typ av information i hela EU, och jag välkomnar Franco Frattinis nya idéer på detta område.

  Moraes (PSE). – (EN) Herr talman! Detta är ett viktigt betänkande eftersom det lägger tonvikten på två nyckelområden som inte har framhållits tillräckligt tidigare. António Costa har tagit ett betydande steg framåt när han signalerar att det är kvaliteten på rättvisan, och inte bara ömsesidigt erkännande, som är nyckeln. Om någon i detta parlament tvivlar på detta bör de titta på ”Köpenhamnskriterierna”. Kvaliteten på rättvisan i många av anslutningsländerna och behovet av förbättringar var en viktig del när det handlade om att gå med i Europeiska unionen.

Inte heller skall någon av de befintliga 15 medlemsstaterna vara förmäten nog att tro att de har alla de rätta svaren och den högsta kvaliteten på rättvisa. Se bara hur vi behandlar minoriteter och utsatta människor. Det är där som denna fråga kommer att sättas på prov.

Stadgan om straffrättens kvalitet i Europa borde inte vara något som medlemsstaterna fruktar. De borde välkomna den, eftersom detta är ett av de mest synliga samarbetsområden i Europeiska unionen som våra medborgare känner igen. De ser det i media, de vill se lösningar på europeisk nivå, de vill känna sig säkra i en europeisk union som ger snabb rättvisa och skydd för oskyldiga.

  Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag skall begränsa mig till några tankar om Antonio Di Pietros betänkande, som jag stöder helhjärtat.

Föredragandens betänkande innehåller positiva inslag eftersom det för det första preciserar datum och för det andra understryker behovet av att skynda på förfarandet i brådskande fall så att det inte överstiger 48 timmar.

Kommissionsledamoten borde dock uppmärksammas på att de frågor som tas upp i både Antonio Di Pietros och António Costas betänkanden kanske är ett steg i rätt riktning, men knappast ett vågat steg.

Jag tror till exempel att tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande av domar måste vara en omedelbar prioritet. Uttrycken ”dom” och ”kriminalregister” måste också definieras tydligt och termerna ”brott” och ”straff” måste harmoniseras.

Jag tror uppriktigt att integrationen av Europeiska unionen inte kan ske utan att vi påskyndar arbetet med att harmonisera rättsliga regler. Kommissionsledamotens inlägg i dag övertygade mig dock inte om att kommissionen kommer att gå så fort fram i denna riktning, och det är synd.

  Cederschiöld (PPE-DE). – Herr talman! Det gemensamma rättsområdet bygger på ömsesidigt erkännande. Vi erkänner varandras domar, och då måste vi kunna lita på kvaliteten i rättssystemen, lita på en likvärdig behandling, lita på en fungerande due process, lita på rättvisa rättegångar med advokat och tolkning vid behov. Låt oss konkurrera uppåt i rättskvalitet. Tack, António Costa för ett bra betänkande.

Sedan till informationsutbytet som är känsligare. Antonio Di Pietro har förbättrat förslaget, men jag skulle vilja understryka tre punkter. För det första: Dataskyddet inom brottsbekämpning skall vara av samma kvalitet som på det inre marknadsområdet innan utbytet tillämpas. För det andra: Europeiska datatillsynsmannen skall yttra sig vid känsliga frågor. För det tredje: Utöver att medlemsstaterna informeras om hur uppgifterna används skall även individen informeras om den utlämnade informationen.

Vi har fått en kommissionsledamot som jag vet lyssnar och förstår dessa frågor. Jag hoppas att kommissionsledamot Franco Frattini inkluderar dessa tre element i fortsättningen när det gäller att öka dataskyddet för att se till att vi får samma kvalitet på dataskyddet på brottsbekämpningsområdet som vi redan har på inre marknaden. Här sätter jag verkligen stort hopp till Franco Frattinis vidare insatser och vill tacka för de insatser han redan har gjort på datalagringsområdet och tror att vi även kommer att se effekter av detta på det här området.

  Esteves (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Straffrättens kvalitet och harmoniseringen av strafflagstiftningen är nyckelfrågor när det gäller att skapa ett gemensamt rättsområde för EU. Straffrätten är det hetast debatterade människorättsområdet – ömsesidigheten och motstridigheterna och det faktum att den skall vara baserad på principen om grundläggande värdighet. Frågan om straffrätten vidrör den europeiska politiska kulturens moraliska kärna. Det är därför av yttersta vikt att vi för en aktiv politik för att förbättra straffrättens kvalitet och harmonisera medlemsstaternas lagstiftning.

För att kunna upprätta en europeisk konstitution som innefattar en bindande stadga om de grundläggande rättigheterna och som utgör ett värdesystem präglat av enighet och integrering krävs rättssystem av högre kvalitet och harmonisering av strafflagstiftningen. Straffrätten utgör de facto materiell konstitutionell rätt och förenar alla de grundläggande konstitutionella värderingarna. Den bristande harmoniseringen inom detta område är oförenlig med principen om jämlikhet mellan medborgarna och i förlängningen med konstitutionen. Harmoniseringen av de straffrättsliga systemen får därför inte bli halvhjärtad, och heller inte enbart en grund för ömsesidigt erkännande av domar, utan den bör vara ett mål i sig. En samordnad politik äventyrar inte medlemsstaternas beslutsbefogenheter inom detta område, just tack vare att den är samordnad.

Den europeiska konstitutionens värderingar betyder också att harmoniseringen av lagstiftningen måste omfatta hela det straffrättsliga systemet. Den får inte endast röra de stora områdena, dvs. rättegång och straff, utan bör utsträckas till att omfatta de materiella bestämmelserna, policyn för att definiera brott och kriterierna för fastställande av domar. Säkerheten bör inte vara det enda målet, utan vi bör också sträva efter att humanisera straffrätten.

Om EU inte följer denna väg kommer den europeiska konstitutionens rättssystem, för att citera Kafkas satiriska metafor, att bli ett system av öppna dörrar genom vilka ingen kan träda in.

  Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman! Jag vill tacka föredragandena och de ledamöter som har yttrat sig, även de som har uppmanat kommissionen att handla och att handla snabbt. Jag skall inte försöka att ge några uttömmande svar – tydligen finns det inte tid till det – men en del information som kan vara till nytta för parlamentet.

I slutet av april kommer kommissionen att lägga fram ett meddelande om ömsesidigt erkännande och utveckling av principen om ömsesidigt förtroende. I detta meddelande kommer vi att ta upp de flesta av frågorna i de två betänkanden som vi diskuterat i dag och avhandla utvärderingen av rättsskipningen, utbildningen av domare och harmoniseringen av ett antal processrättsliga regler. I detta sammanhang vill jag också tillägga att vi i slutet av året kommer att offentliggöra en grönbok om principen att en person skall anses oskyldig till dess att hans skuld bevisats: många av parlamentsledamöterna har betonat behovet av att förena rätten till säkerhet, och därmed rätten att få brottsligheten under kontroll, med rättsliga garantier för den anklagade.

I början av 2006 kommer vi att offentliggöra en grönbok om bevisinsamling, som säkerligen kommer att följas av mer fullständiga initiativ för genomförandet av alternativa domar och ett intressant och, som jag hoppas, synnerligen användbart initiativ: ett rambeslut om alternativa åtgärder till häktning, som vi planerar att utarbeta under 2005. Ni är medvetna om att när det gäller tagande i förvar, eller häktning före en fällande dom, måste människors rätt till frihet vägas mot statens rätt att väcka åtal mot brottslingar. Detta är endast några få exempel på de initiativ som kommissionen kommer att lägga fram under de närmaste månaderna, men som jag anser är viktiga.

Mina damer och herrar! Det skulle glädja mig om medlemsstaterna vid rådets möte visar lika stort mod som ni i dag gjort i frågan om utbyte av uppgifter ur kriminalregister. Kommissionen skulle vilja gå snabbare fram mot ett datoriserat system för informationsutbyte. Vi startade en debatt förra månaden vid ministerrådets möte i Luxemburg och vi avser att fortsätta den. Det finns emellertid också tekniska problem utöver de politiska problem som någon nämnde. Fortfarande saknas det ömsesidiga förtroende som behövs för att låta uppgifter om tidigare domar föras in i en elektronisk sökmotor, som rent tekniskt skulle kunna inrättas mycket snabbt. Som Antonio Di Pietro mycket riktigt sade är det inte frågan om nya uppgifter, utan uppgifter om fällande domar som kan användas av domstolarna. Vi kommer därför att mycket noggrant förhindra all annan användning än den som rättsliga myndigheter, som vi naturligtvis måste ha förtroende för, anger när de begär att få tillgång till uppgifter.

Avslutningsvis anser jag att denna fråga kräver ett mer enat Europa. Det krävs ett mer enat Europa eftersom vi måste harmonisera våra straffrättsliga system, som olyckligtvis är mycket olika, och vi måste vara säkra på de rättsliga ståndpunkterna eftersom vi, vilket jag vill betona, måste respektera domarkårens oberoende. Kanske borde vi försöka harmonisera reglerna, de regler som styr vad som avses med en brottsorganisation och hur och varför straffet för ledare av brottsorganisationer kan variera så mycket från ett land till ett annat. Det är det som vi måste försöka göra: harmonisera de straffrättsliga systemen litet mer. Det är ett arbete som vi kommer att gå in för helhjärtat. Slutligen kommer vi också att noggrant övervaka hur väl medlemsstaterna följer dessa principer.

Om tre dagar kommer jag att lägga fram kommissionens meddelande om den europeiska arresteringsordern vid ministerrådets möte (rättsliga och inrikes frågor) och jag kommer då att ta tillfället i akt att tydligt framföra att Italien tyvärr är det enda landet i Europa som ännu inte har antagit nödvändig nationell lagstiftning, vilket jag beklagar mycket, och att det också finns några få länder som har antagit nationell lagstiftning, men som, vilket någon av er påpekade, har försökt återinrätta filter som inte är förenliga med den europeiska andan. Lagstiftningen om arresteringsordern syftar till att påskynda vissa förfaranden. Om vi vill påskynda förfarandena när det gäller terrorism och organiserad brottslighet måste alla medlemsstater ha förtroende för systemet och vi kommer därför att hålla ett vakande öga för att se till att EU:s regler följs fullständigt.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

16. Konkurrenspolitiken 2003

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-24/2005) av Jonathan Evans för utskottet för ekonomi och valutafrågor om kommissionens trettiotredje årsrapport om konkurrenspolitiken – 2003 (2004/2139(INI)).

  Evans, Jonathan (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det kan verka lite absurt att vi i dag, i början av 2005, håller på att diskutera Europeiska kommissionens betänkande om konkurrenspolitik för 2003. Detta beror på att förra året var valår, debatten som sådan handlar om betydligt mer omfattande frågor.

Det är ett tillfälle för parlamentet att visa vår berättigade enorma respekt för den avgående kommissionsledamoten Mario Monti, som ansvarade för konkurrensfrågor vid tiden för detta betänkande. Det är oundvikligt att själva betänkandet och parlamentets svar stödjer sig på huvudprogrammet för omorganiseringen av konkurrenspolitiken, som Monti har fått så mycket beröm för.

Detta är en debatt som måste omfatta industrin, och inte bara i förhållande till moderniseringen av själva antitrustreglerna. Industrin var tvungen att erkänna syftet med denna reform. Syftet var att göra sig av med ett system som i sig var onödigt byråkratiskt och i stället använda kommissionens resurser till att på lämpligt sätt slå till mot skadliga karteller (s.k. hard-core cartels). Dessutom har vi sett koncentrationsförordningens reform, omorganiseringen av arbetsgruppen för kontroll av koncentrationer (MTF) och de första stegen mot en reform av statligt stöd. Jag vet att vår nya kommissionsledamot också delar denna åsikt om arvet efter Monti, för alldeles nyligen talade hon vid Bocconi-universitetet och yttrade sig i samma anda om Montis bidrag.

Det är också oundvikligt att vi riktar vår uppmärksamhet inte bara mot detta arbetsprogram och de lärdomar vi kan dra av det, utan också mot arbetsprogrammets sätt att nu påverka ansträngningarna att förbättra Europas konkurrenskraft. Vi försöker inte ändra reglerna för konkurrenspolitiken för sakens egen skull eller som ett slags byråkratisk övning. Syftet här är att agera i konsumenternas intresse för att öka Europas konkurrenskraft och utveckla tillväxten och arbetstillfällena. Det är detta en effektiv konkurrenspolitik handlar om.

Jag skulle vilja säga några ord om den nya kommissionsledamoten och jag hoppas att det inte besvärar henne. Många har frågat mig om vad jag tror om den förändring vi nu kommer att få. Jag antar att fram till för fyra veckor sedan undrade vi det allihop, till viss del. Kommissionsledamoten har varit mycket aktiv under den senaste månaden. Den 3 februari talade hon inför parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor och lade då fram sin ståndpunkt. Jag har redan nämnt hennes tal i Milano vid Mario Montis universitet, och den 17 februari höll Neelie Kroes ett annat tal i Paris. Sammantaget ger dessa tal ett mycket tydligt uttryck för det reformvänliga program som Europeiska kommissionen har för avsikt att föra fram.

Jag lovordar kommissionen för att vara beslutsam när det gäller att tydliggöra reglerna för en reform av statligt stöd. I vårt betänkande hänvisar vi till detta som ett område där vi eftersträvar ytterligare åtgärder från kommissionens sida. Detta är inte liktydigt med en situation där kommissionen bara sitter passiv och väntar på att någon skall framföra klagomål om ett konkurrenshämmande beteende i någon del av ekonomin. Vi vill garantera att hela det sätt som näringslivet fungerar på i Europa är sådant att det uppmuntrar fri och rättvis konkurrens och följaktligen stärker Europas konkurrenskraft.

Slutligen är Mario Montis arbete för internationellt samarbete ytterligare ett område där han förtjänar särskild uppskattning. Vi kan samarbeta även när vi konkurrerar. Jag kommer mycket väl ihåg reaktionen hos en del personer i Förenta staterna för några år sedan inför det beslut om GE-Honeywell som Monti fattade. I dag hade jag nöjet att få höra president Bushs tal och efteråt se honom skaka hand med Alex Schaub, som var generaldirektör för konkurrens när detta beslut fattades. Det är ett exempel på internationellt samarbete. Jag rosar den avgående kommissionsledamoten och jag ser fram emot den tillträdande kommissionsledamoten Neelie Kroes ämbetsperiod.

  Kroes, kommissionsledamot. – (EN) Herr talman! Det är ett stort nöje att få delta i min första debatt med er här i kammaren och ämnet kunde inte ha varit mer passande. Det är ingen slump att dagens föredragningslista började med kommissionens arbetsdokument. Kommissionens ordförande underströk hur viktigt arbetsprogrammet är för kommissionens mandatperiod. Franco Frattini tog initiativet till att förklara den prioritet vi ger rättsliga frågor och rättvisa. Och nu skall jag i egenskap av kommissionsledamot med ansvar för konkurrensfrågor redogöra för vår syn på Jonathan Evans betänkande.

Jag välkomnar Europaparlamentets stöd och jag är tacksam för det stöd ni tidigare har givit Europeiska kommissionen, och särskilt Mario Monti, vilket ni så riktigt betonar. Det råder ingen tvekan om att jag har fått ett betydelsefullt arv av Monti. Det största erkännande jag kan ge honom är att fortsätta hans arbete och bygga vidare på det.

Under ordförande Barrosos ledning har Europeiska kommissionen nyligen föreslagit ett nytt samarbete för tillväxt och sysselsättning. Konkurrenspolitiken spelar här en avgörande roll, som Jonathan Evans mycket riktigt påpekade. Konkurrens är den centrala drivkraften för konkurrenskraft och tillväxt, och vi behöver verkligen den tillväxten. Detta konstaterades tydligt i eftermiddags av talare från både höger och vänster. Om vi skall uppfylla de grundläggande sociala målen och miljömålen, som är kärnan i våra europeiska värderingar, är ekonomisk tillväxt ett måste.

Det finns tre sätt som konkurrenspolitiken kan bidra till samarbetet på.

För det första kommer vi senare i vår att inleda en debatt om att se över reglerna för statligt stöd inom ramen för det övergripande målet ”mindre och bättre”, vilket här innebär bättre fokuserat stöd. Stöd bör koncentreras dit det kan tillföra mest: för förnyelse, forskning och utveckling, riskkapital och utvecklingen av de regioner som släpar efter mest.

För det andra kommer vi att behålla en rättvis och hård linje för genomförandet och kommer även i fortsättningen att ta i med hårdhandskarna mot karteller. Det råder det ingen tvekan om. Det var också Mario Montis linje. Så som framhålls i betänkandet är det inte acceptabelt att låta de totala fördelarna med den inre marknaden urholkas av karteller och andra ohederliga affärsmetoder bland en handfull företag.

För det tredje kommer vi att titta på nya sätt att främja konkurrens på den inre marknaden med hjälp av sektorsvisa undersökningar och konkurrensundersökningar för att avslöja och ta itu med de återstående, ofta osynliga, regleringsmässiga och hemliga hindren för fri konkurrens.

Samtidigt som jag arbetar med dessa prioriteringar kommer jag att ta hänsyn till de nyttiga iakttagelser som anges i betänkandet. Jag försäkrar er att jag kommer att verka för en fortlöpande och konstruktiv dialog om konkurrensfrågor med parlamentet.

  Hökmark (PPE-DE), för gruppen. – Herr talman! Först av allt vill jag be att få uttrycka min uppskattning för Jonathan Evans betänkande och dess slutsatser. Jag vill också uttrycka min uppskattning för det bidrag som Neelie Kroes har lämnat och understryka att jag tillhör dem som med stor förväntan ser fram emot de ytterligare insatser som hon kan bidra med.

Jag tror att vi skall vara medvetna om att det som just nu är den drivande kraften i Europeiska unionen, i arbetet med att utveckla och modernisera vårt samhälle, är konkurrensen. Vi har det yttre konkurrenstrycket som följer av globaliseringen och det inre konkurrenstrycket som har blivit förstärkt av utvidgningen och den inre marknaden. Det frigör en mängd dynamik och kraft i det europeiska samhället, inte bara när det gäller utveckling, tillväxt och nya jobb. Jag tror också att detta i praktiken är det kraftfullaste verktyget för den europeiska integrationen när det gäller idéers, varors och tjänsters spridning över gränserna. Det är detta som just nu pågår, och jag tror att det finns en risk för att vi underskattar det. Jag skulle därför vilja be kommissionsledamoten att i kommande konkurrensrapporter försöka lyfta in även denna dimension av vad konkurrensen ger. Det är inte bara ekonomi utan det är också europeiskt samarbete i dess mest konkreta mening.

Jag menar att vi har en uppgift att sprida konkurrensens förutsättningar till nya områden. Det gäller kunskapssamhället med forskning, utbildning, sjukvård. Det gäller energi- och telemarknader, som Jonathan Evans påpekar i sitt betänkande. Jag skulle också för kommissionsledamoten vilja understryka den del i betänkandet som handlar om vikten av att också skapa goda förutsättningar för europeiska företagare att konkurrera globalt, att man vid konkurrensbedömningar skall se till hela den inre marknaden och inte till nationella och lokala delmarknader. Framtidens företag kommer att kräva en hemmamarknad som är stor. Det är det den inre marknaden skall vara till för och det är så konkurrensen skall utvecklas.

  Ferreira, Elisa (PSE), på PSE-gruppens vägnar. – (PT) Herr talman, kommissionsledamot Neelie Kroes! Jonathan Evans förslag till betänkande gav inte upphov till några allvarliga meningsskiljaktigheter. Jag vill börja med att tacka föredraganden för den goda samarbetsandan, som resulterade i samförstånd om nästan alla de ändringsförslag som jag lagt fram i egenskap av skuggföredragande och för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

Dessa ändringar innebar förtydliganden på en rad punkter, inte minst att konkurrenskraften är en nödvändig faktor för att åstadkomma tillväxt i Europa, vilket endast är ett av målen för Lissabonstrategin, men ett mål som är lika viktigt som sammanhållningen och miljön. Den andra punkten är att förhållandet mellan konkurrenspolitiken och det statliga stödet måste klargöras. Den tredje är att reglerna för avtal om teknikutbyte samt stöd till forskning och utveckling, särskilt i fråga om små och medelstora företag, måste klargöras. Den fjärde är att förhållandet mellan de finansiella instrument som är kopplade till Kyotoprotokollet och som påverkar företagen och konkurrenspolitiken måste klargöras. Den femte är att de nya medlemsstaterna snabbt måste anpassa sig till konkurrenspolitiken, och den sjätte att nära band välkomnas mellan konkurrenspolitiken och den internationella handelspolitiken, både på multilateral nivå inom ramen för Världshandelsorganisationen och på bilateral nivå med huvudpartnerna, däribland Kina.

Detta är några av de förslag som antogs. I fråga om två av ändringsförslagen nåddes inte samförstånd: det ena kommer att läggas fram av Katerina Batzeli och det andra gäller den mening där föredraganden föreslår att, jag citerar: ”Europaparlamentet uttrycker sin oro över att man inte lyckats uppnå någon fullständig avreglering av EU:s gas- och elektricitetsmarknader”.

Jag anser att en avreglering inte är ett självändamål. Den är ett medel för att inom denna sektor, liksom när det gäller andra viktiga energikällor, ge konsumenten bästa möjliga villkor i fråga om pris, kvalitet och valmöjligheter, eftersom konsumenterna först och främst är medborgare. Avregleringen måste genomföras inom en ram som garanterar att gasen och elektriciteten även i fortsättningen är en kollektiv nyttighet. Detta var syftet för det ändringsförslag jag lade fram.

Det som är viktigt att minnas, idag kanske mer än någonsin tidigare, är att EU är ett politiskt projekt, om än med en ekonomisk grund. Om marknadens överhöghet innebär att medborgarna på lång sikt kommer att hindras från att åtnjuta sina grundläggande rättigheter ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Manolakou (GUE/NGL), på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (EL) Herr talman! Titeln, som hänvisar till statligt stöd för offentliga tjänster, är vilseledande eftersom stödet är avsett för företag. Så länge det fanns statliga monopol på området offentliga tjänster tjänade de främst plutokratins intressen. Idag har emellertid de flesta offentliga tjänsterna, inom ramen för kapitalistiska omstruktureringar, överlämnats eller kommer att överlämnas till det privata kapitalet så att deras lönsamhet kan ökas också på det sättet. Europeiska unionens viktigaste kriterium för statligt stöd är följaktligen inte att täcka behoven på gräsrotsnivå eller lösa problem på gräsrotsnivå, utan att godkänna det så att storföretagen aldrig behöver göra förluster och deras lönsamhet aldrig påverkas.

Kommissionens förslag främjar dessutom de stora omstruktureringar som är ett resultat av att marknaderna öppnats och som kommer att ge storföretagen ännu större vinster, medan förslaget har en obetydlig påverkan när det gäller undantag från EU-godkännande av statligt stöd för små företag som tillhandahåller tjänster i allmänhetens intresse, flygbolag och rederier. Förslaget tillgodoser under inga omständigheter behoven på gräsrotsnivå och därför kommer Europaparlamentarikerna i det grekiska kommunistpartiet att rösta emot det.

  Whittaker (IND/DEM), på IND/DEM-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Vi är alla eniga om att det gäller att främja konkurrensen i den ekonomiska effektivitetens intresse och Neelie Kroes har lovat att fortsätta sin företrädares arbete med att kartlägga orättvist statligt stöd och karteller överallt där hon hittar dem.

Jag vill föreslå hur hon skulle kunna göra mycket bättre ifrån sig. Vår föredragande Jonathan Evans noterar att konkurrenskraften hos det europeiska näringslivet är ett av huvudmålen i Lissabonagendan. Tyvärr tror man alltför ofta att konkurrenskraft inom EU innebär att varje nation och varje företag måste lyda under samma regelverksbörda eller ha likvärdiga villkor. Det är inte riktigt detsamma som konkurrens. Kanske jag vågar spinna vidare på Gunnar Hökmarks ord och föreslå att om kommissionen verkligen är intresserad av att främja konkurrensen skall den inkludera regelverkskonkurrens.

Detta skulle vara betydligt effektivare. Ge nationerna lite frihet att bestämma över sin egen jordbrukspolitik och att själva bestämma hur de vill värna om sin egen hälsa och säkerhet. Låt nationerna själva bestämma över allting som inte direkt gäller handel eller andra frågor av gemensamt intresse. Kanske ett radikalt förslag, men det skulle tillåta konkurrens från de mindre reglerade ekonomierna och ge incitament för ett lättare regelverk på andra håll, vilket skulle gynna oss alla.

För de EU-regioner som kämpar för att anpassa sig skulle säkert mindre överreglering göra mycket mer nytta än alla allmosor i världen från de krympande struktur- och sammanhållningsfonderna. Barroso har yttrat sig försiktigt om att lätta på regelverket, men jag är rädd för att det är osannolikt att det inträffar. Om meningsfull avreglering kunde uppnås skulle all sorg över Lissabonagendans misslyckande kunna vändas till glädje när EU-ekonomierna verkligen börjar återhämta sig.

  Rutowicz (NI).  – (PL) Tack, herr talman. Konsekventa åtgärder på konkurrenspolitikens område utgör basen för åtgärder inom marknaden för varor och tjänster. Rapporten för 2003 visar att goda framsteg har gjorts i detta avseende, men att det fortfarande finns brister. Nya utmaningar har uppkommit i och med att tio nya medlemsstater med varierande konkurrenslagstiftning anslutit sig till EU. Jag vill därför ta tillfället i akt att påpeka några problem.

I ett antal medlemsstater har marknaderna för vissa tjänster tagits över av branschföreningar eller -organisationer, vilket hindrar konkurrensen. I direktivet måste det också fastställas på vilka villkor ekonomiskt stöd skall kunna beviljas för offentliga tjänster eller offentlig produktion för att garantera att stödet inte slutar som ett långvarigt bidrag, då detta skulle skada konkurrensen. Slutligen bör bestämmelser fastställas som tillåter att offentliga tjänster på stads- eller kommunnivå undantas från alla konkurrenskrav, förutsatt att detta resulterar i bättre lösningar på lokala problem. Tack.

  Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Konkurrenspolitiken är en av kommissionens nyckeluppgifter i fråga om den inre marknaden. Att döma av debatten för några timmar sedan är det tydligt att Europeiska unionen verkligen är en global aktör på detta område. Det är också tydligt att Neelie Kroes fungerar som ersättare när det gäller detta arbete, eftersom det betänkande som lagts fram och diskuteras är resultatet av den tidigare kommissionens arbete. Jag vill därför önska henne lycka till med detta.

Så länge Europeiska gemenskaperna har existerat har kommissionen genom sitt framgångsrika arbete spelat en viktig roll genom att bidra till att garantera att den europeiska marknaden kännetecknas av sund konkurrens, vilket har gynnat alla medborgare i form av kvalitet och rimliga priser.

Det är mot denna bakgrund som Jonathan Evans i sitt betänkande utvärderat det arbete som kommissionens generaldirektorat för konkurrens utförde under 2003. De beslut som fattades under denna period fattades av den tidigare kommissionen. Syftet med debatten om detta betänkande bör därför vara att granska och utvärdera de omfattande ändringar som har gjorts av den europeiska konkurrenslagstiftningen och de stora förändringar som genomförts inom Europeiska kommissionen för att garantera lagstiftningens framtida effektivitet.

Det råder inget tvivel om att dessa ändringar och förändringar i princip kommer att kunna bevara den europeiska konkurrenspolitikens höga standard. Som jag nämnde i min fråga anser jag emellertid att det finns ett antal områden där förbättringar vore nyttiga. Dessa områden innefattar Europatäckande skydd för huvudvittnen i rättegångar som rör konkurrenslagstiftningen, Internetpublikationers rättsliga ställning och garanterat skydd mot dubbel lagföring inom ramen för monopollagstiftningen.

Oberoende av dessa problem utgör emellertid det betänkande som vi har framför oss en utmärkt grund för att genomföra det framtida arbetet på sedvanligt framgångsrikt sätt. Jag önskar er lycka till och hoppas att de beslut som ni fattar under de kommande månaderna skall märkas i domstolarna. Jag hoppas också att ni skall följa den tidigare kommissionens exempel och fatta beslut som ligger i allmänhetens intresse, eftersom förtroende och anseende är nödvändigt inom konkurrenspolitiken. Jag hoppas att ni skall få åtnjuta båda.

  Batzeli (PSE). – (EL) Herr talman! Det är särskilt positivt att kommissionen i sina hänvisningar till den sektoriella utvecklingen bland annat framhäver behovet av ytterligare gemenskapsinsatser inom massmediesektorn för att skydda mångfalden och den ekonomiska utvecklingen vid en avreglering.

Fru kommissionsledamot, herr Evans! Jag vill verkligen gratulera er personligen till ert arbete och särskilt till arbetet med detta betänkande. Jag vill samtidigt uppmärksamma er på att kommissionen, på grund av den audiovisuella sektorns kulturella särdrag, som innebär att denna sektor inte kan behandlas som en normal företagsbransch, måste klargöra de viktigaste aktieägarnas roll mot bakgrund av konkurrenspolitiken. Vi anser att det är viktigt att kommissionen tryggar mediernas mångfald, på nationell nivå såväl som på EU-nivå, genom att konsekvent skydda rätten för alla aktörer att delta fritt inom sektorn för audiovisuella medier.

Fru kommissionsledamot! Eftersom kommissionen, som framgår av er rapport, betonar att konkurrensreglerna är lösningen på de problem som uppstår till följd av att en dominerande ställning skapas eller förstärks på marknaden och att reglerna gör det möjligt att ta itu med förmånsavtalen undrar jag om en politik kommer att antas för att begränsa huvudaktieägarens makt i syfte att övervaka massmediernas konkurrenspolicy? Jag skulle vilja ha ett svar, så att föredraganden Jonathan Evans kanske kan godta det ändringsförslag som lagts fram av socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

  Kroes, kommissionsledamot. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka alla som gav mig positiv feedback. Självklart lyssnade jag också på dem som var mer kritiska. Jonathan Evans stöd för den idé och den tillit som uttrycks i hans betänkande var en viktig start.

Jag lade nyligen fram min egen filosofi i mina tal vid Bocconi och vid OECD i Paris, där alla de nationella myndigheter från hela världen som är verksamma inom konkurrensområdet var samlade. De talen och detta betänkande anser jag visar att vi är inne på samma spår. Vi är alla medvetna om att konkurrens är det instrument som kan få bättre ordning på vår ekonomi, något som vi i högsta grad behöver i Europa. Vi saknar såväl ekonomisk tillväxt som produktivitet. Vi behöver i högsta grad ekonomisk tillväxt, eftersom vi har mål för miljön och den sociala välfärden som vi med rätta anser vara väsentliga i vår kultur.

Jag anser att de synpunkter som ledamöterna framfört är mycket intressanta och stimulerande. De markerar början på vår dialog. Som jag nämnde tidigare så skulle det vara mig ett sant nöje att bli inbjuden till utskottet för ekonomi och valutafrågor för att diskutera denna fråga.

När det gäller konkurrens inom tekniköverföring finns det faktiskt ett sätt att utveckla detta område inom ramen för vår konkurrenspolitik. Det är inte en separat fråga, det är allt kombinerat i en politik.

Avseende Leopold Józef Rutowiczs fråga om en marknadsdefinition vid koncentrationer välkomnar och verkar kommissionen faktiskt för en större integration av marknader. Det råder ingen tvekan om det. Allteftersom marknaderna integreras kommer också de relevanta antitrustmarknaderna att bli större. I nuläget förblir dock många marknader nationella eller regionala och detta måste beaktas vid konkurrensanalys, inklusive marknadsdefinition, så att konkurrens och konsumenter inte blir lidande.

Elisa Ferreira frågade om liberaliseringen av gas och elektricitet. Jag håller med om att det är viktigt att förbättra energimarknadens funktion.

I nära samarbete med våra energikolleger håller vi på att undersöka marknadens aktuella status. Vi undersöker beteendet hos de etablerade operatörerna på vissa marknader och planerar att utföra sektorsvisa undersökningar. De sektorvisa undersökningarna kommer att tillhandahålla viktig information om hur marknaderna fungerar och hur de kan förbättras.

Det är viktigt att skilja mellan preferenser för liberalisering. Jag håller helt med om att det behövs en positiv attityd gentemot liberalisering. I vissa fall där liberalisering har skett finns det dock fortfarande verksamhet inom den marknaden som vi inte accepterar. När detta händer bör man inte säga ”jag är emot liberalisering”. Det är vår skyldighet att ta reda på hur den aktuella situationen ser ut och vem som inte agerar korrekt och inte uppfyller våra förväntningar.

Leopold Józef Rutowicz fällde ett par yttranden om en reform av statligt stöd. Prodikommissionens slutsats, som senare bekräftades av Europeiska unionens råd, var att stödet borde vara mindre men bättre. Dessutom kom man fram till att med utvidgningen hade vi ytterligare anledning till mindre och bättre stöd för de områden som redan hade åtnjutit fördelen med sådant stöd. Vi måste nu inse att det i de tio nya medlemsstaterna finns ett nytt territorium som måste förbättras, där stöd skulle kunna vara till stor nytta.

Med bättre fokus och bättre användning av skattebetalarnas pengar kan vi koncentrera stödet där det verkligen genererar det största värdet, där det bidrar till sammanhållning, där det hjälper fram förnyelse, forskning och utveckling och riskkapital så att små och medelstora företag också kan spela en positiv roll som en motor för förnyelse vid stimuleringen av ekonomin. Vi måste garantera att de får tillgång till riskkapital, eftersom de behöver utveckla sina idéer. Bättre fokuserat statligt stöd innebär bättre ekonomiska resultat och ledning, och till sist, bättre och säkrare jobb och bättre användning av skattebetalarnas pengar. Tidigt i vår kommer vi att få tillfälle att lägga fram handlingsplanen för en reform av statligt stöd. Den handlingsplanen kommer att innefatta åtgärder för rationalisering av regelverket för statligt stöd.

Jag vill minska en stor del av paragrafrytteriet och byråkratin, och jag anser att anmälningskraven för direkt stöd med begränsad inverkan borde vara en av de delar vi kan göra oss av med och därmed fokusera resurser på att kontrollera de mer problematiska bidragen med större inverkan.

Ferreira sade att titeln var vilseledande. Jag anser att titeln på betänkandet täcker just det vi verkligen fokuserar på.

En annan fråga handlade om audiovisuella hjälpmedel. Att behålla och utveckla mediepluralismen är ett grundläggande allmänt mål för Europeiska unionen tillsammans med bevarandet av den kulturella mångfalden och frihet för unionens medlemmar att få tillgång till alla slags medieprogram.

Tillämpningen av konkurrenspolitiska instrument inom mediesektorn är begränsad till den underliggande marknadsstrukturen och till de ekonomiska följderna av medieföretagens beteende. Likväl kan konkurrenspolitiken väsentligen bidra till, och bidrar också väsentligen till, bevarandet och utvecklingen av mediepluralismen både inom traditionell television och andra TV- och radioutsändningsmarknader och nya medier.

Andreas Schwab underströk att Europeiska unionen är en global aktör och att det därför är viktigt att titta på priset, på kvaliteten och också på forskningsmöjligheter att följa våra globala konkurrenter. Det skulle vara en bra idé att fokusera särskilt på att öka effektiviteten och insynen och att sträva efter en samlad och mindre byråkratisk instans för ansökningar om förmånlig behandling. Detta kommer att förklaras i det nya dokument jag håller på att förbereda, som också kommer att stödja bättre effektivitet och insyn.

Jag har försökt svara på de frågor som tagits upp. Tack igen för att jag fått tillfälle till detta och tack igen till Jonathan Evans och alla som har varit inblandande i utarbetandet av detta betänkande. Dagens debatt är bara början. Det är mycket viktigt att fortsätta diskussionen och att känna att ni är inne på samma spår som vi i kommissionen.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

17. Statligt stöd i form av ersättning för tjänster i allmänhetens intresse

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av Sophia in 't Veld om statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster.

  In 't Veld (ALDE), föredragande. – (NL) Herr talman! Ni blir säkert glada när ni får höra att jag skall fatta mig kort och inte störa er med min hesa röst längre än nödvändigt, eftersom jag som är liberal tyvärr har fått konstatera att jag och det här influensaviruset inte direkt slåss på lika villkor och att jag helt enkelt inte har klarat konkurrensen. EU-fördraget innehåller två mål som är viktiga för det här betänkandet. Det första är att vi har bestämmelser om statligt stöd som skall garantera att den inre marknaden fungerar effektivt, samtidigt som det också fastställs i fördraget att dessa bestämmelser inte får hindra de offentliga tjänsterna från att fungera ordentligt. Den inre marknaden har gett oss många fördelar, både när det gäller offentliga tjänster och inom andra områden. Vi konstaterar också att vi alla sätter stort värde på den s.k. europeiska samhällsekonomiska modellen med bra offentliga tjänster, vilket dessutom har gett oss en god konkurrenskraft. Kommissionens förslag är väldigt välkomna och det är roligt att höra att Neelie Kroes inlägg bara understryker vad vi har skrivit i vårt betänkande, nämligen att vi strävar efter att dels reducera statligt stöd, dels avskaffa onödig byråkrati, och att vi fokuserar på sådant som verkligen snedvrider den inre marknaden. Det är ju sådant som skadar vår ekonomi och därmed också den grund som de offentliga tjänsterna vilar på.

Jag skulle vilja framhålla ett par viktiga punkter. Först och främst skulle jag återigen vilja understryka att fokus måste ligga på medborgaren som tjänsteanvändare och skattebetalare. Detta kan förefalla självklart, men i realiteten prioriteras alltför ofta politiska intressen, företagsintressen och alla möjliga andra intressen, och där får ofta den enskildes intressen stå tillbaka.

Den andra punkten gäller definitionen av de så kallade små tjänsterna av allmänt intresse. Kommissionen har föreslagit att sådana små tjänster skall undantas från kravet på förhandsanmälan av statligt stöd och har mer eller mindre föreslagit att vi skall använda samma tröskelvärde på högst 50 miljoner euro i årlig omsättning som för små och medelstora företag. På min inrådan följde utskottet för ekonomi och valutafrågor detta förslag i den första instansen, men jag tror ändå att vi bör se över de praktiska konsekvenserna om ett par år, eftersom vi inte har en aning om hur många företag, hur mycket sammanlagt statligt stöd och hur många ansökningar om statligt stöd det faktiskt gäller. Jag skulle därför vilja veta den exakta konsekvensen av detta tröskelvärde. En annan viktig punkt för mig är evidensbaserad politik. I åratal har vi i kammaren bedrivit traditionellt skyttegravskrig mellan vänstern och högern om liberaliseringen av offentliga tjänster. Jag anser att det är viktigt att vi äntligen får fakta på bordet. I betänkandet uppmanar vi därför kommissionen att lägga fram en uppdaterad och detaljerad rapport om offentliga tjänster vart fjärde år, i samband med översynen av denna förordning.

Jag skulle vilja avsluta med en mindre punkt som är av något teknisk art. Det lades till ett stycke i betänkandet sedan vi hade antagit ett ändringsförslag, och det kan uppfattas som om parlamentet föreslår att uppgiften att tillhandahålla en viss tjänst alltid måste tilldelas genom ett anbudsförfarande. Det är förstås inte vad som avses. Jag tror att många människor – kanske inte alla, men många – håller med mig om att det är ett bra förfarande som i många fall leder till bra resultat, men jag skulle vilja undanröja missförståndet att parlamentet nu skall besluta att alla tjänster skall tilldelas genom ett sådant förfarande. Det är olyckligt att det inte har lagts fram några ändringsförslag som undanröjer det här missförståndet, men jag skulle hur som helst vilja klargöra det för kommissionen vid dagens plenarsammanträde.

  Kroes, kommissionsledamot. – (NL) Herr talman! Stort tack för det tydliga klargörandet av Sophia in ‘t Velds betänkande. De problem som behandlas där är extremt viktiga, för när vi nu på grundval av översynen av statligt stöd skall undersöka det bästa sättet att uppnå det effektivaste resultatet, är de synpunkter som har framkommit här betydelsefulla och äger därför stor giltighet.

Som jag sade tidigare i samband med diskussionen om Jonathan Evans betänkande, håller jag med om att vi måste se till alla aspekter för att kunna arbeta öppnare och effektivare och därigenom minska byråkratin som inte gagnar någon som tar allt för mycket tid, och som Sophia in ‘t Veld så målande uttryckte det: det som räknas i slutänden är allmänheten, konsumenterna och skattebetalarna, som vill veta vart pengarna tar vägen och till vilken nytta.

När vi talar om definitioner och framför allt om hur små tjänster av allmänt intresse bör definieras, skall vi därför i alla fall inte gå händelserna i förväg och säga att vi vet vad detta omfattar för all framtid. Här behöver vi få erfarenhet för att se hur det utfaller, vad omsättningen bör ligga på i olika fall, samt vilken nivå av statligt stöd som skulle vara aktuell. Vilken omfattning av statligt stöd måste ni sedan inte bara överväga, utan också räkna med?

Sophia in 't Veld gjorde dessutom mycket klart att hon är positiv till evidensbaserad politik. Vi måste slutligen omsätta detta i praktiken och fråga oss om det inte vore en god idé att lägga fram ett betänkande om ungefär fyra år för att visa vad det hela har haft för effekt och kontrollera om det har haft avsedd effekt eller om det kanske finns bättre metoder för att uppnå vårt mål. Jag tycker i alla fall att det vore en god idé och skulle gärna anta ett sådant förslag.

Om vi talar om statligt stöd här i vår diskussion är inte tanken att det skall vara ett permanent arrangemang. Tanken är att statligt stöd skall användas för att sätta i gång en process som slutligen leder till självständighet. För att citera ett välkänt kinesiskt ordspråk: tanken är att fisken till slut skall fångas med det fiskespö som du ger, i stället för att bara delas ut till dem som för tillfället behöver den.

Jag håller med om att detta är ett vettigt, erfarenhetsbaserat betänkande, där man undersöker om statligt stöd fungerar, hur det fungerar och om detta är bästa sättet att gå till väga. Vi ställs emellertid inför domstolens dom i Altmarkmålet, vilket för oss till det fjärde kriteriet. Jag antar att de tre första kriterierna är tydliga, och när det gäller det fjärde måste vi fastställa att ett anbudsförfarande är möjligt i alla situationer. I de fall där det är möjligt med ett anbudsförfarande är det uppenbart att vi behöver tillämpa de fyra kriterierna, men i andra fall måste människor fatta det bästa tänkbara beslutet utifrån de faktiska omständigheterna. Slutsatsen måste bli att vi behöver lite erfarenhet inom det här området för att komma fram till vilken metod som är bäst.

Jag skulle därför vilja följa i föredragandens spår och säga att vi verkligen kan samla erfarenheter tillsammans och lägga fram dem i en rapport. Fyra år är en lämplig tidsperiod och under den tiden kommer vi att kunna få fram relevanta fakta om läget och förhoppningsvis på nytt komma fram till vissa slutsatser i en framtida debatt. Tack skall ni ha.

  Purvis (PPE-DE), på PPE-DE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Min grupp är för öppna marknader med fri och rättvis konkurrens, eftersom de tillhandahåller de bästa kvalitetsprodukterna och tjänster till bästa pris. De genererar också i högst utsträckning de ekonomiska vinster som vi behöver för att uppnå Lissabonmålen och betala för våra sociala ambitioner och miljöambitioner.

En annan viktig faktor i vår grupp är subsidiaritetsprincipen: beslutet bör fattas på en nivå som är så nära medborgaren som möjligt, vilket är förenligt med en ordentligt fungerande inre marknad. Det finns ingen anledning för Europeiska unionen att ingripa i fall då ett beslut bäst fattas på nationell eller lokal nivå. Vi är därför glada att Sophia in't Velds utmärkta betänkande lyckas inrymma båda dessa prioriteringar.

Det övergripande målet är att kräva rättvis konkurrens på fria marknader. Liksom Sophia in't Veld föredrar vi alltid ett anbudsförfarande som medger insyn. Om lokala myndigheter med sin kunskap dock känner att de kan hjälpa sina medborgare kan de göra detta utan att behöva meddela kommissionen, så länge de håller sig till reglerna, vilket garanterar att eventuella konkurrenter inte far illa och framför allt att de är små och mycket lokala till sin natur.

Ett tydligt beslut uppnåddes i utskottet, vilket ger kommissionen ett gott råd. Vi är nöjda med detta och vi kommer att stödja samma linje i morgon. Vi önskar Sophia in't Veld framgång med sitt betänkande.

  Muscat (PSE), på PSE-gruppens vägnar. – (MT) Tack, herr talman. Låt mig inleda med att lyckönska Sophia in 't Veld till hennes betänkande, som jag ser som ännu ett steg i riktning mot att unionens medlemmar ger upp försöket att pressa in alla i samma mall, som på sikt inte passar någon. I stället rör vi oss i riktning mot subsidiaritetsprincipen, vilket innebär att vi erkänner länders, regioners och orters behov. Jag menar att alla som tror på balans inser att marknadsekonomin har många fördelar, även om vi samtidigt måste inse att det även i framtiden kommer att förekomma oacceptabla misslyckanden och att de som har makt- och ledarbefogenheter inte rör sig ur fläcken. Det förekommer utan tvekan fall av missbruk, men det finns också många fall där ett rätt reglerat statligt stöd kommer att vara det samhällsengagemang som når fram till de områden där marknadsresonemangets krassa beräkningar inte lyckas. Europas och medlemsstaternas slutliga framgångar kan inte mätas enbart med hjälp av ekonomisk statistik. En sund ekonomi måste vara en metod för att uppnå det verkliga slutgiltiga syftet – att ge våra familjer ett anständigt liv och ett värdigt arbete i en bättre miljö. Alla typer av stöd som beviljas måste också beviljas inom gemensamma ramar med hänsyn till realiteterna i de olika länderna. Planeringen av dessa ramar måste involvera alla och då menar jag verkligen ”alla” – arbetsmarknadens parter, fackföreningarna, konsumenterna och den privata sektorn – och när vi nu talar om konsumenterna kan det vara lämpligt att även tänka på minoriteterna bland konsumenter och skattebetalare. Jag skall ge ett exempel: ett ändringsförslag som jag lade fram – och som godkändes i detta betänkande, vilket jag med glädje har kunnat konstatera – gör det lättare att ge stöd för sjö- och flygförbindelser med öar. Låt mig ge er ett exempel på varför det förhåller sig på det viset. Om medborgarna på ön Gozo skall ta sig över till huvudön Malta i mitt land, en helikopterresa på 12 minuter, måste de enligt marknadsekonomin betala betydligt mer än för en flygbiljett mellan London och Bryssel. Tänk hur en sådan region skulle kunna utvecklas med lite statligt stöd. Vi måste komma betydligt längre än vi har gjort hittills. Jag kan bara se på varven i mitt land, som regeringen försöker lägga ned samtidigt som de skyller på EU-bestämmelserna. Trots demoniseringen av varvsarbetarna har dessa sektorer och företag en väldig arbetsbörda och ett stort åtagande i en tid med större teknisk kapacitet. Andra stora EU-länder har kunnat gömma sig bakom militären för att ge stöd till denna sektor. Det kan inte vi göra. Det finns de som säger att dessa stöd är emot EU-lagstiftningen. I så fall säger jag: då får vi ändra lagstiftningen.

  Klinz (ALDE), på ALDE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja inleda med att tacka föredraganden för hennes framstående arbete. Hon har behandlat en ytterst komplex fråga med stor kompetens och entusiasm och lagt fram ett mycket klart och tydligt betänkande. Vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa anser att det är en självklarhet att den offentliga sektorn måste se till att vissa tjänster tillhandahålls. Stor försiktighet bör emellertid iakttas när man använder skattebetalarnas pengar och de får endast användas när det ger konsumenterna ett genuint mervärde. Därför behövs det klara regler.

Principiellt sett välkomnar vi kommissionens försök att fastställa en ram för att se till att medlen används på ett öppet, objektivt och lättbegripligt sätt. Vad vi vill ha är en lösning som garanterar att konkurrensen blir effektiv och att bestämmelserna om tjänster av allmänt intresse inte används för att snedvrida konkurrensen. Slutförandet av den inre marknaden får inte förlora i tempo till följd av en okontrollerad och godtycklig fördelning av statligt stöd.

Vad vi vill ha är raka motsatsen: vi vill stödja en lösning som gör det möjligt att nå ett antal olika mål. Till detta hör att medlemsstaterna skall fastställa en definition för tjänster av allmänt intresse. Även om definitionerna inte är identiska, kommer de att vara jämförbara, och vi anser inte att detta står i strid med subsidiaritetsprincipen. Statligt stöd måste också användas målinriktat och fokuserat i de fall där det bidrar till en säkrad framtid. I framtiden bör det också användas lite mer restriktivt än hittills. Bestämmelserna om statligt stöd får inte störa det fortsatta genomförandet av den inre marknaden. Vi är emot alla försök att förhindra en eventuell avreglering av tjänster av allmänt intresse med hjälp av undantag i tjänstedirektivet, något bl.a. Tysklands näringslivsminister har föreslagit.

Slutligen skulle jag vilja uppmana kommissionen att komma med ytterligare förklarande handlingar för att göra det lättare att tillämpa bestämmelserna. Kommissionen bör utveckla riktmärken och exempel på bästa praxis som referenspunkter. Tillämpning av bästa praxis kan inspirera till goda idéer utifrån de andra medlemsstaternas framgångar.

  Hudghton (Verts/ALE), på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Min grupp har lagt fram ett antal ändringsförslag och begärt flera separata omröstningar om betänkandet. Detta har gjorts för att ge ledamöter möjlighet att se till att betänkandet klart gynnar tillhandahållare av offentliga tjänster, särskilt på områdena hälsa och subventionerat boende.

I betänkandet bekräftas vår övertygelse om vikten av högkvalitativa tjänster av allmänt intresse som är tillgängliga för alla. I betänkandet erkänns också lokala myndigheters rätt till självstyre. Så långt är allt gott och väl. I skäl E hävdas dock att ”den inre marknaden, avregleringar och respekten för konkurrensreglerna har på det hela taget lett till en förbättrad tillgång till tjänster av allmänt intresse, nya tjänster med större urval, bättre kvalitet och lägre kostnader för konsumenterna”. Enligt vår uppfattning är detta minst sagt diskutabelt.

I betänkandet krävs också att ingen skillnad skall göras mellan offentliga och privata företag och att anbud skall infodras på alla tjänster av allmänt intresse. Föredraganden verkade antyda att det fanns viss missuppfattning om detta, men så framstår det. Det här skulle orsaka problem för interna tjänster inom offentliga organ, såsom lokala bostadsmyndigheter och hälsostyrelser.

Min grupp kan inte acceptera oklarhet på denna punkt. Däremot skulle vi stödja ett synsätt som klart undantar de sorters lokala tjänster som inte påverkar handelsutvecklingen, och inte strider mot EU:s intressen, från kravet på förhandsanmälan. Regler om statligt stöd har ofta lett till svårigheter och osäkerhet för lokala myndigheter och andra tillhandahållare av offentliga tjänster. Vi måste ha säkerhet, och vi hoppas att parlamentet röstar till förmån för detta i morgon.

  Martin, Hans-Peter (NI). – (DE) Herr talman! Det här betänkandet behandlar frågan om det är godtagbart att Bryssels centraliserade beslutsfattande får konsekvenser för människors vardag. Det finns en utbredd känsla av att metoder som förr var allmänt erkända nu ifrågasätts, särskilt när det gäller tjänster av allmänt intresse och en eventuell ersättning för tillhandahållandet av offentliga tjänster, och många människor är nu rädda för att allting skall tas ifrån dem. Jag håller särskilt med om de synpunkter som framfördes av den näst senaste talaren, Wolf Klinz från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, nämligen att Bryssel måste satsa på en större öppenhet för att komma till rätta med det här problemet, och att det finns en risk för att de mindre medlemsstaterna fortsätter att utnyttja subsidiariteten till sin egen fördel, antingen genom att införa artificiellt höga priser eller genom att hjälpa sina vänner. Jag är också fast övertygad om att vi riskerar att behöva lägga fram en negativ slut- eller halvtidsrapport om fyra år om kommissionen inte påskyndar förfarandena för att bedöma internationellt jämförbara modeller för bästa praxis.

Jag skulle vilja framföra ytterligare en synpunkt, och det är att jag inte kan förstå varför sådana omfattande undantag har beviljats radio och TV i allmänhetens tjänst. Denna verksamhet har arbetsmetoder och en marknadsföring som i hög grad påminner om de privata bolagens. Inom många områden utgör deras verksamhet, t.ex. Internettjänster, enligt min mening ytterligare subventioner.

  Hoppenstedt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Ett av huvudproblemen när man skall tillämpa EU-lagstiftningen om statligt stöd på tillhandahållandet av tjänster av allmänt intresse är rättssäkerheten eller rättare sagt bristen på rättssäkerhet. För beslutsfattarna på stads-, kommun- eller distriktsnivå har det inte alltid varit uppenbart om ersättningen för särskilda utgifter i samband med dessa tjänster skall omfattas av bestämmelserna för statligt stöd.

Det dilemma som dessa beslutsfattare står inför är om ersättningsbetalningarna skall anmälas till kommissionen eller godkännas av den. Om ersättningen inte anmäls som den borde ha gjorts, får det allvarliga rättsliga konsekvenser. Om däremot anmälningar lämnas in i onödan på grund av den rådande osäkerheten, går värdefull tid förlorad i samband med detta förfarande. Åtgärder kommer nu att vidtas för att minska denna rättsosäkerhet, och det är något jag välkomnar och stöder helhjärtat.

Som redan har nämnts är EG-domstolens dom i Altmark-målet den rättsliga grund som kommissionen har använt för att lägga fram sitt förslag om ett undantagsbeslut. Detta förslag är i linje med den begäran som parlamentet framställde i sin resolution av den 14 januari 2004 gällande grönboken om tjänster i allmänhetens intresse, och visar att det finns stöd för en kontrollpolitik som fokuserar på de fall som är viktiga för en effektiv konkurrens på den inre marknaden. Enligt detta förslag kommer ersättning som har en ytterst liten effekt på den inre marknaden att undantas från kontrollförfarandena för statligt stöd, vilket innebär en mycket större rättssäkerhet för de lokala aktörerna.

Ersättningen för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som bara har en liten effekt på den inre marknaden beviljas ofta utifrån strikt begränsade och lokala kriterier och utgör därför ett bra exempel på ett fall där man skulle besluta om undantag. Under förutsättning att andra kriterier uppfylls, t.ex. att man klart fastställer ansvarsområdena och iakttar öppenhetsprincipen, skulle denna planerade ökning av rättssäkerheten också vara till fördel för ersättningen.

Föredraganden har lagt fram ett utmärkt betänkande och sett till att det ger uttryck för majoritetens åsikt genom att hålla omröstning i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Jag hoppas att hela parlamentet kommer att betrakta betänkandet på samma sätt.

  Savary (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag var länge en av dem som ansåg att det bara fanns statlig byråkrati. Men som parlamentsledamot har jag nu upptäckt att det finns en nära sammanhängande marknadsbyråkrati: statligt stöd. Jag anser att det förslag som har lagts fram för oss i dag utgör ett verkligt framsteg, särskilt undantaget från kravet att anmäla små stöd som inte anses ha någon effekt på den inre marknaden – vilket ni just påpekade under föregående debatt, fru kommissionsledamot. Enligt min åsikt är det ett stort steg framåt. Detta är något vi behöver konsolidera, och det vore också bra att en gång för alla kalla det ersättning för offentlig tjänst i stället för statligt stöd. Detta är en ny rättslig kategori som skulle kunna inrättas.

När det gäller det betänkande som har lagts fram för oss hör jag till dem som anser att saker och ting behöver stabiliseras. Jag anser framför allt att vi inte på nytt kan rösta så som vi gjorde i utskottet: sjukhus och företag med ansvar för subventionerat boende måste klart ingå i tillämpningsområdet. Men detta är förmodligen inte tillräckligt. Jag hör till dem som föreslår att det även bör finnas fristående tjänster inom kommunerna, där det finns andra rättsakter som håller på att erkännas, särskilt förordningen om krav på allmänna tjänster inom transportområdet. Vi kommer förmodligen att få vänta på kommissionens meddelande om sociala tjänster för att kanske inkludera dem i den här texten i morgon.

Slutligen anser jag att vi behöver överväga frågan om det fjärde kriteriet i Altmark-domen. Detta kriterium är så invecklat att det skulle medföra nya komplikationer för kommunerna i det här dokumentet – ett dokument som skall bidra till förenkling. Som ni väl känner till omfattar det bl.a. en jämförelse med en rimlig vinst för ett jämförbart företag på EU-nivå. Detta är absolut ogenomförbart. Följaktligen skulle man kanske någon gång kunna frångå det här fjärde kriteriet, trots att det finns risk för viss överkompensation, så att ert förenklingsmål verkligen kan eftersträvas och uppnås.

  Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Först av allt vill jag gratulera föredraganden och säga att jag välkomnar detta initiativ som klargör relationen mellan å ena sidan statligt stöd och å andra sidan medlemsstaters bestämmelser om kompensation för kostnaden av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är väsentliga för att förbättra livskvaliteten för alla medborgare, och dessa tjänster är ofta viktiga för att attrahera investeringar till mindre gynnade områden och landsbygd, vilket ökar deras konkurrenskraft och leder till större sammanhållning inom EU.

På nationell nivå inom Irland hotas postkontorsnätet, särskilt de mindre kontoren på landsbygden som inte är datoriserade och därför inte kan erbjuda en tillfredsställande servicenivå till medborgarna. För att postkontorsnätet skall fortsätta vara livskraftigt kommer det att krävas en skyldighet avseende offentliga tjänster, och detta förslag, att undanta den här typen av småskalig offentlig finansiering från kravet på förhandsanmälan till kommissionen, låter verkligen vettigt då det ger tillräcklig flexibilitet på nationell och regional nivå utan att snedvrida den inre marknaden. Och faktiskt, som föredraganden och kommissionsledamoten båda sade, minskar det också byråkratin.

  De Vits (PSE). – (NL) Herr talman! Jag håller med dem som säger att kommissionens förslag är ett första steg och att Sophia in ‘t Velds betänkande är ett första steg och ett bra betänkande. I nuläget är rättsosäkerheten för de lokala aktörerna alldeles för stor. För närvarande överlåter vi till EG-domstolen att besluta om exakt vad som bör göras i fråga om statligt stöd. Även om det är ett första steg, anser vi att det är otillräckligt. Att undanta ersättning som betalas ut till sjukhus och företag med ansvar för subventionerat boende är ett första steg, men vi anser att det också finns andra som bör läggas till på listan. Fru kommissionsledamot! Vi skulle vilja lägga till vårdhem och arbetsförmedlingar så att de undantogs från anmälan. När det gäller det fjärde kriteriet i Altmark-domen är det helt oacceptabelt för oss och inte heller praktiskt genomförbart. För hur definierar man egentligen det genomsnittliga och välskötta privata företaget? Tänk om det inte finns någon privat motsvarighet? Är det inte en alltför grov förenkling av den offentliga tjänsteverksamhetens uppgift att hänvisa till det genomsnittliga privata företaget? Strävandena efter att vara ett välskött privat företag kan även resultera i uppsägningar och orsaka social oro. Jag skulle därför vilja be att detta kriterium stryks.

  Hamon (PSE). – (FR) Herr talman, fru in 't Veld, fru kommissionsledamot! Kommissionen säger hela tiden till oss att det inte är möjligt att lägga fram ett ramdirektiv om tjänster av allmänt intresse, eftersom frågan uppenbarligen är alltför stor och omfattas av subsidiaritetsprincipen.

Med det här ”Montipaketet” och förslaget till tjänstedirektiv tar kommissionen emellertid upp frågan om offentliga tjänster. Med det ena penseldraget efter det andra målar kommissionen upp ett slags impressionistisk bild som utgör kommissionens egen vision av offentliga tjänster. Men tyvärr är nu José Manuel Barroso inte någon Manet eller Renoir.

Den bild kommissionen ger är att all finansiering av offentliga tjänster måste vara statligt stöd och därför automatiskt står i strid med principen om fri och rättvis konkurrens, en villfarelse som måste utplånas. Högern i det här parlamentet går dessutom ännu längre: i Sophia in 't Velds betänkande förkastas kommissionens förslag om att företag med ansvar för subventionerat boende och sjukhus skall undantas från kravet på anmälan.

Om parlamentet på samma sätt samtycker till kravet på ett anbudsförfarande innan någon ersättning för offentliga tjänster ges, kommer det att försvaga alla små lokala offentliga tjänster som direkt och indirekt förvaltas av de offentliga myndigheterna.

Efter nedmonteringen av de stora nationella offentliga tjänsterna ser vi nu också en försvagning av de lokala offentliga tjänsterna. Detta betänkande är i själva verket förrädiskt: det hävdar att konsumenterna blir lyckligare, samtidigt som det urholkar deras medborgerliga rättigheter i fråga om offentliga tjänster. Den här helgen visade de portugisiska väljarna sin f.d. premiärminister José Manuel Barroso sitt missnöje med detta.

  Van den Burg (PSE). – (NL) Herr talman! Ni hade rätt när ni sade att det var många damer närvarande i vår grupp i kväll, och jag vet att det är något som kommissionsledamoten uppskattar. Efter de hårda ord som har kommit från vår sida av parlamentet vill jag också försöka lyckönska Sophia in 't Veld och titta på hur vi trots allt skall kunna komma fram till en kompromiss i den här frågan. Jag fick höra att hon har förklarat sig villig att beakta vissa av våra ändringsförslag.

Jag tror att den första punkten är internt tillhandahållande av tjänster, där vi skulle vilja stå fast vid vad vi sade i Herzogbetänkandet förra året. Om hon kunde stödja ändringsförslagen i det hänseendet skulle det vara till stor hjälp för oss.

Den andra punkten är offentlig upphandling och ett öppet anbudsförfarande, vilket behandlas i ett antal ändringsförslag som har lagts fram av John Purvis samt i ett ändringsförslag av Sahra Wagenknecht, som fastslår att ett sådant anbudsförfarande inte bör äga rum om det inte krävs enligt lag. Den här bestämmelsen kan ha en överbryggande funktion och klargöra något som inte har införlivats så väl, vilket ni också antyder. Utifrån detta kan vi sedan göra så att de olika texterna – det rör sig alltid om fyra olika texter – är i linje med varandra.

Till sist är det frågan om undantaget för sjukhus och företag med ansvar för subventionerat boende, vilket vi också betraktar som ett ganska slumpmässigt urval. Även vi skulle vilja se en öppen granskning av detta så att man kan få en uppfattning om konsekvenserna, men vi vill också framhålla att mycket mer återstår att göra och det krävs mer eftertanke kring hur kriterierna fastställs. Det är något som vi tror bör göras, inte om fyra år utan nu när tjänstedirektivet är uppe till diskussion, så att vi kan utarbeta tydliga kriterier på grundval av ett ramdirektiv och tjänster av allmänt intresse, just när det gäller kombinationen av privat och offentligt anbudsförfarande. Jag skulle vilja fortsätta den här diskussionen med kommissionsledamoten inom sinom tid.

  Neelie Kroes, kommissionsledamot. – (EN) Herr talman! Jag vill be Sophia in 't Veld om ursäkt för att jag i inledningen försummade att tala om att jag var imponerad av hennes betänkande. Jag vet att det var ett svårt arbete, men resultatet har varit värt det. Det bidrag som betänkandet har givit till debatten är verkligen viktigt, så jag gratulerar henne.

Ett av huvudmotiven bakom kommissionens förslag är att öka rättsäkerheten och förutsebarheten. Ett av yttrandena som gjorts ikväll hänvisade till behovet av förutsebarhet för dem som måste handha offentliga tjänster och finansieringsprogram för offentliga tjänster.

Som jag redan nämnt vill vi också minska den administrativa bördan: att göra oss av med en hel del byråkrati, inte bara på europeisk nivå utan också på nationell och regional nivå. Det är därför valet av tidpunkt är så väsentligt.

Frågan om effektivt fungerade tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är av stor betydelse för kommissionen, och för parlamentet, medlemsstaterna och konsumenterna – EU-medborgarna. Tvärtemot vad som ibland sägs hindrar gemenskapens konkurrensregler inte dessa tjänster från att fungera på vederbörligt sätt. De påverkar inte nationella, regionala och lokala myndigheters rättigheter och skyldigheter att definiera, organisera, finansiera och övervaka offentliga tjänster.

Jag instämmer verkligen i åsikten att vi då och då bör se över vad vi gör. Om vi utgår från Altmark-målet är det inte så svårt att ge ett tydligt utslag om tre av de fyra kriterierna. Därför håller jag inte med den ledamot som sade att det är svårt att definiera en egentlig offentlig tjänst. Inte heller är det svårt att definiera ett kontrakt eller att identifiera konkurrensparametrarna. Som Ieke van den Burg sade kan det finnas svårigheter när anbudsförfarande är möjligt. När svårigheter uppstår måste man beräkna kostnaderna på grundval av ett välskött företag. När det gäller det fjärde kriteriet kan vi därför, efter att ha tillämpat domen från detta mål i fyra år, ta vår erfarenhet med i beräkningen. Vi vet att i verkligheten används inte anbud i så stor utsträckning för små tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Enligt Altmark-domen är den betalda kompensationen statligt stöd och måste förhandsanmälas.

Kommissionens etablerade policy är inte att begränsa finansieringen av företag som är skyldiga att tillhandahålla offentliga tjänster. Vi säkerställer dock att denna finansiering verkligen är nödvändig och inte leder till otillbörlig snedvridning av konkurrensen. Det aktuella förslaget svarar mot de nya förhållanden som uppkommit på grund av Altmark-målet. Kommissionens förslag till beslut försöker minska bördan av förhandsanmälan när det gäller små tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

I fördraget fastslås att det är unionen och medlemsstaternas gemensamma ansvar att tjänster av allmänt intresse fungerar effektivt. Förslaget som ligger framför er idag är en del av kommissionens ansträngningar att göra sitt för att uppnå detta. Jag är tacksam för att ni stödjer minskningen av onödig byråkrati och jag kommer att ta hänsyn till detta.

Förslaget till beslut undantar små offentliga tjänster från bördan av förhandsanmälan, vilket därmed överensstämmer med de tröskelvärden som satts för små och medelstora företag. Som Sophia in 't Veld påminner om i betänkandet anser kommissionen detta vara det mest lämpliga tillvägagångssättet.

Sektorerna sjukhus och subventionerat boende kommer också att undantas från förhandsanmälan. Detta har gjorts helt klart och motiveras av de höga kompensationer som krävs för offentliga tjänster av dessa slag.

Jag instämmer verkligen i åsikten att kommissionen skall se över tillämpningen av nya regler efter en viss tid och efter att ha utfört en konsekvensbedömning.

I linje med andra regelverk för statligt stöd, såsom riktlinjerna för regionalt stöd och gruppundantagen, föreslår vi att regelverket skall tillämpas i sex år och förnyas, på grundval av en översyn, för fyra år i det här fallet. För rättssäkerhetens skull bör beslutets giltighet inte tidsbegränsas, men jag håller verkligen med om att en översyn behövs.

Det hävdades också att ett omfattande samråd om definitionen av skyldigheterna avseende offentliga tjänster, särskilt där detta berör användarna, är nödvändigt. Kommissionen håller i princip med, men det är upp till medlemsstaterna och deras regionala och lokala myndigheter att i praktiken definiera offentliga tjänster. Kommissionen kan bara rekommendera att medlemsstater genomför omfattande samråd om den här frågan.

Jag har rådgjort med min kollega, Jacques Barrot, om förslaget att utöka beslutets räckvidd till att omfatta transport. Det finns flera sektorsförordningar på det här området, vilket gör det svårt att utvidga omfattningen av det aktuella paketet. Jag känner emellertid till att ett separat paket förbereds och era synpunkter om mark- och lufttransportförbindelser utgör säkerligen ett intressant bidrag till det paketet.

Ett riktmärkningsförfarande, speciellt riktmärkning av offentliga tjänster och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, skulle vara svårt att genomföra. Det kan vara tekniskt ogenomförbart då offentliga tjänster är organiserade på olika sätt i olika EU-länder. Med tanke på kostnaden och den eventuellt begränsade nyttan med en sådan studie, tror jag inte att det är en bra idé.

Jag är medveten om problemet med nuvarande kompensationer när de tillämpliga villkoren inte uppfylls. Jag förstår att medlemsstater behöver en viss tid för att anpassa sina nuvarande program. Vi kommer att beakta olika sätt att garantera rättsäkerheten under en övergångsperiod. Kriterierna i Altmark-domen behöver bearbetas vidare och klargöras. I vitboken om tjänster av allmänt intresse, som antogs i maj 2004, tillkännagav kommissionen att man skulle anta en text om denna fråga under 2005.

Mia De Vits frågade om samhälleliga hälso- och omvårdnadstjänster, och dessa omfattas redan av förslaget till beslut. I ljuset av det ersättningsbelopp för offentliga tjänster som vanligen beviljas till omvårdnadstjänster bör det mesta falla inom det tröskelvärde för ersättning som anges i beslutet och bör därför kunna undantas från förhandsanmälan.

På de punkter som tas upp av Mia De Vits stöder kommissionen rekommendationen att anbudsförfaranden skall användas överallt där det är möjligt, och i de flesta fall där Altmark-kriterierna uppfylls kommer det inte att finnas något statligt stöd. Men vi vet att i verkligheten används inte anbudsförfaranden i så stor utsträckning, särskilt inte för små tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Jag håller med Ieke van den Burg om att vi måste ta praktisk erfarenhet med i beräkningen. I erfarenhetens ljus kommer vi att ha en bättre och klarare syn på hur detta skall hanteras. Om anbudsförfarande inte är möjligt så bör kostnadsbasen för ett välskött företag – i detta fall ett företag för offentliga tjänster – tas med i beräkningen.

Jag tackar Sophia in 't Veld igen. Vi kommer säkerligen att återvända till dessa angelägenheter när vi fått mer erfarenhet.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

18. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

19. Avslutande av sammanträdet

  Talmannen. – Jag skulle vilja tacka tolkarna för att de har stannat kvar här så länge samt de ledamöter som är kvar, varav flertalet är kvinnor – det är faktiskt fler kvinnor än män i kammaren.

(Sammanträdet avslutades kl. 23.10.)