Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 22 februari 2005 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: SARYUSZ-WOLSKI
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

  Talmannen.  – Jag förklarar sammanträdet öppnat.

2. Begäran om brådskande förfarande

Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2792/1999 när det gäller en särskild åtgärd för överföring av fartyg till länder som drabbades av tsunamin 2004

(KOM(2005)0036 – C6-0036/2005 – 2005/0005(CNS))

  Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Även om jag i högsta grad stöder denna begäran om brådskande förfarande vill jag dock påpeka att ett mått av försiktighet krävs vid genomförandet av förslaget så att den lokala ekonomin och framför allt fiskeindustrin inte raseras. Med detta förbehåll stöder vi förslaget och begäran om brådskande förfarande.

  Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Min ordningsfråga handlar inte om flodvågsfartyg utan om tolkningsproblem i parlamentet. Igår talade jag här för hela kammaren. Jag höll ett tvåminutersanförande och mitt politiska budskap förvanskades helt av tolkarna. Det fick mig att framstå som dum. Mina kolleger kunde inte förstå ett ord av vad jag sade på finska.

Detta är ett återkommande problem för alla de små språkgrupperna i parlamentet. Jag kommer inte att använda finska längre i kammaren om resultatet blir att mitt politiska budskap förvanskas. Samma sak hände i början av det här sammanträdet med polska, ett mycket trevligt språk. Tolkningen är inte i nivå med sin uppgift och det är ett förfärligt problem för parlamentet. Jag vill att detta skall föras till protokollet.

  Talmannen. – De problem ni tog upp kommer att föras till protokollet fru Kauppi. Jag förstår varför ni talade engelska i stället för finska. Det är ett allvarligt problem och vi skall undersöka saken.

  Morillon (ALDE). – (FR) Herr talman! Fiskeriutskottets ordförande kommer att tala om hur mycket vi uppskattar denna begäran om brådskande förfarande. Vi har observerat kommissionsledamot Borgs agerande efter tragedin och gett honom vårt stöd. Rent praktiskt kommer vi att hålla ett extra sammanträde i fiskeriutskottet kl. 17.30 för att besluta om huruvida de olika åtgärderna ligger i linje med sammanträdets intressen, enligt Hannes Swobodas påpekande. I princip är jag dock helt och fullt för brådskande förfarande, och det tror jag att flertalet kolleger instämmer i.

  Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Nu har vi hört två talare för, och enligt reglerna har vi rätt att höra en talare emot. Låt oss först vara överens om att alla vill ge snabbast möjliga bistånd på effektivast möjliga sätt. Jag vill dock tala emot brådskande förfarande.

Det var en trevlig idé att exportera gamla fiskefartyg, men den fungerar inte bra. FAO har ännu inte fått in några listor på de fartyg som länderna vill ha. De varnar dessutom för problem med fel utrustning och för stor kapacitet. Detta måste först redas ut.

Dessutom har en konferens för de regionala fiskeorganisationerna haft ett möte förra veckan på Sumatra med representanter från bl.a. Indonesien, Thailand och Sri Lanka. De motsätter sig export av gamla fartyg. De vill hellre ha stöd med att bygga upp sina lokala varv och fiskeflottor. För att få ett fungerande och väl behovsanpassat förslag bör det behandlas på vanligt sätt så att lokala hänsyn bättre kan vägas in. Vi behöver mer dialog med FAO och lokala fiskare innan vi är redo att rösta.

(Parlamentet biföll begäran om brådskande förfarande.)

Förslag till rådets förordning om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter mot bakgrund av situationen i Elfenbenskusten

(KOM(2004)0842 – C6-0023/2005 – 2004/0286(CNS))

  Cavada (ALDE). – (FR) Herr talman! Vid antagandet av detta betänkande stödde utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor givetvis rådets begäran om brådskande förfarande. Genom att ändra lagstiftningsresolutionen och förordningens ingress uppmanades emellertid rådet att pröva alla diplomatiska möjligheter innan texten slutligen antas. Herr talman, mina damer och herrar! Jag uppmanar därför kammaren att följa det förslag som har lagts fram av det utskott jag har äran att vara ordförande för, ett förslag som också fick enhälligt stöd av utskottet för utveckling.

Ur förfarandemässig synvinkel och för att förekomma eventuella invändningar från tredje part uppmanar jag er att under samrådsförfarandet uppmärksamma rådet på att de fullständiga texterna, inklusive bilagor, måste lämnas till parlamentet.

(Parlamentet biföll begäran om brådskande förfarande.)

3. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av framlagda resolutionsförslag): se protokollet

4. Ekonomi / Offentliga finanser

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden:

- (A6-0026/2005) av Robert Goebbels för utskottet för ekonomi och valutafrågor om tillståndet för Europas ekonomi – förberedande betänkande om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (2004/2269(INI)),

- (A6-0025/2005) av Othmar Karas för utskottet för ekonomi och valutafrågor om offentliga finanser inom EMU – 2004 (2004/2268(INI)).

  Goebbels (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Debatten om den makroekonomiska politiken blir allt mer ideologisk. Till följd av detta har en konservativ och liberal majoritet förvrängt mitt förberedande betänkande om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken genom att stryka alla hänvisningar till behovet att samordna EU:s ekonomiska politik, trots att detta är ett krav enligt artikel 4 i fördraget. Samma majoritet vägrar att godta de belägg som finns: stabilitets- och tillväxtpakten måste anpassas efter de ekonomiska cyklerna och kommissionen måste också bedöma de offentliga utgifternas kvalitet genom att analysera eventuella underskott som ett land har dragit på dig. Lyckligtvis kommer Ekofinrådet inom kort att göra dessa anhängare av stabilitet till varje pris besvikna. Som ett ytterligare tecken på sin ultraliberala envishet antog majoriteten två ändringsförslag, det ena med krav på att den övergripande skattenivån skall sänkas och det andra med konstaterandet att en allmän arbetstidsökning är ofrånkomlig. För vissa ledamöter är detta kanske liktydigt med den balans mellan flexibilitet och säkerhet som förespråkas i Kochbetänkandet: mer arbete för arbetstagarna och lägre skatt för de välbeställda.

Herr talman! Låt oss stillsamt begrunda den europeiska ekonomin. 2004 var ett bra år för världsekonomin. Den internationella handelsvolymen har aldrig varit större. Enligt den senaste rapporten från Internationella arbetsorganisationen (ILO) har dock arbetslösheten i världen knappast sjunkit, trots en stark ekonomisk tillväxt på över 5 procent. Den relativa fattigdomen har dock sjunkit kraftigt. EU har bara haft en måttlig tillväxt och en försumbar minskning av arbetslösheten, framför allt i de nya medlemsstaterna. Trots detta har produktiviteten i EU och dess 25 medlemsstater enligt ILO ökat snabbare än genomsnittet i världen. Detta är sannolikt förklaringen till att EU är den största exportören av varor och tjänster och att Tyskland ensamt presterar bättre än Förenta staterna, Kina och Japan.

Ett EU som är världens största exportör och världens största köpare – ett EU med en bokföring i balans – kan inte befinna sig i ett så svårt läge som den rådande EU-pessimismen ger sken av. Jag håller inte på att gripas av någon rosenskimrande EU-optimism. EU kan prestera bättre. Tillväxten är alltför låg och arbetslösheten alltför hög, särskilt i vissa större länder, inte minst i EU:s traditionella kraftcentrum Tyskland och Frankrike. För ultraliberalerna är grundorsaken klar: problemet är stabilitetspolitikens hinder och bristen på strukturreformer. Ändå har strukturreformer genomförts i ett flertal länder: Raffarins regering har genomfört pensionsreformer och förbundskansler Schröder har säkrat antagandet av Hartz 1, Hartz 2 och nyligen Hartz 3 och Hartz 4.

Utan tillväxt kan dock luften gå ur de djärvaste strukturåtgärder. Det menar Kommittén för ekonomisk politik, som i sin årliga rapport om strukturreformer betonar att en lämplig makroekonomisk miljö är en förutsättning för att regeringarnas strukturreformer skall få goda effekter på tillväxten och sysselsättningen. Även om det stämmer att euroområdets totala underskott har ökat, även om detta underskott fortfarande är väsentligt längre än i Förenta staterna och Japan, så kommer resultatet att förvåna trons försvarare. Stabilitets- och tillväxtpakten utformades för att förhindra att statsskulden genererar allt högre räntor och för att förhindra att euron därmed blir en svag valuta. Utvecklingen har gjort att Europeiska centralbanken har kunnat besluta om rekordlåga räntor, och euron är nästan för stark i förhållande till den mäktiga dollarn. Trots svängningarna och läget på oljemarknaderna har inflationen i euroområdet förblivit mycket låg och invånarna i euroområdet har mycket större köpkraft än invånarna i Förenta staterna och Förenade kungariket.

Allt tyder på att euroområdets problem inte är bristande stabilitet utan bristande tillväxt. I framför allt Tyskland och Frankrike, men också i Italien, är den inhemska efterfrågan alltför låg. Alla länder har minskat investeringarna för att begränsa statens underskott. Eftersom tyskar och fransmän inte konsumerar tillräckligt hämmas också de privata investeringarna. Varför investera om efterfrågan är så låg? Sparandet är däremot mycket högt i euroområdet, särskilt i Frankrike och Tyskland. Detta vittnar om bristande förtroende och oro inför framtiden. Ett stort europeiskt land som dock har betydande tillväxt och mindre alarmerande arbetslöshetssiffror är Förenade kungariket. Varför är det så? Den brittiska regeringen har gynnat den inhemska efterfrågan genom en mer aktiv investeringspolitik och en skattepolitik som inte har fastnat i blind och renlärig stabilitetsdyrkan. I stället eftersträvas balans under hela den ekonomiska cykeln. Dessutom konsumerar britterna, även om detta sker till priset av skuldsättningsnivåer som närmar sig de amerikanska. Den enda nackdelen för britterna jämfört med euroområdet är att de betalar en grundränta på 4,75 procent, jämfört med 2 procent i euroområdet.

EU och framför allt euroområdet behöver mer tillväxt, och denna tillväxt kan endast nås genom inhemsk efterfrågan, från allmänheten och privata investeringar och från konsumtion. Cirka 90 procent av unionens handel sker mellan de 25 medlemsstaterna. Även om EU fortfarande är konkurrenskraftigt inom världshandeln kan tillväxt inte genereras genom utländsk efterfrågan. Även om vissa små länder främst försörjer sig på utländsk efterfrågan är de stora länderna alltid i första hand beroende av den inhemska efterfrågan. De som högljutt kräver att EU:s konkurrenskraft skall baseras på undermåliga sociala trygghetssystem och lägre löner måste erkänna att huvuddelen av handeln sker med länder vars lönenivåer och kostnader för social trygghet är likvärdiga med EU:s. Det är alltså inte genom kraftiga lönesänkningar och därmed konsumtionssänkning som unionen skall utvecklas. Konsumtionen och framför allt investeringarna måste ges ny stimulans, vilket måste ske på ett samordnat sätt. Enligt artikel 4 i fördraget skall den ekonomiska politiken samordnas. Tack vare den intelligenta reformen av stabilitets- och tillväxtpakten kommer tillväxten och sysselsättningen i EU att öka igen.

  Karas (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är de båda föredragandenas uppgift att inte bara lägga fram sina partiers ståndpunkter utan även det betänkande man har enats om. Båda betänkandena ledde helt klart till en mycket intensiv politisk debatt i vårt utskott, eftersom de handlar om beslut om den framtida inriktningen och inte om rättsakter, för trots att båda betänkandena godkändes med mycket stor majoritet så var det en grupp som i stor utsträckning lade ned sina röster. Detta visar vikten av de grundläggande politiska ställningstaganden och frågor om den allmänna inriktningen som behandlas i dessa betänkanden.

Jag skall begränsa mig till betänkandet i den form det antogs. Jag har tre inledande synpunkter. För det första är Europeiska unionen en rättslig gemenskap, och trots att vi är en rättslig gemenskap har tolv medlemsstater brutit mot stabilitets- och tillväxtpaktens eller fördraget regler efter att pakten infördes. Fem av dessa länder tillhör euroområdet: Portugal, Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Grekland, och dessutom Förenade kungariket, som inte omfattas av förfarandet vid alltför stora underskott men som ändå måste rätta sig efter kravet i artikel 116.4 i fördraget.

Min andra inledande synpunkt är att vi har en framgångsrik gemensam valuta i euron, en valuta som har förvandlat den inre marknaden till en hemmamarknad, men vi saknar en gemensam budgetpolitik. Det är därför vi behöver gemensamma politiska ramar, så att euron kan nå sin fulla potential och EU kan nå sina politiska tillväxt- och sysselsättningsmål. Här finns dock en motsättning: 2002 hade bara fyra medlemsstater i euroområdet, vilka tillsammans stod för 18 procent av euroområdets BNP, en budget mer eller mindre i balans, och 2004 var motsvarande antal fem.

Min tredje inledande synpunkt är att Lissabonstrategin ger oss en grund för att nå ökad tillväxt och sysselsättning och för att öka vår konkurrenskraft. Av betänkandet framgår att tillväxten i EU:s ekonomi under det senaste decenniet har legat klart under potentialen, med en nedgång inte bara i privata investeringar, utan även i offentliga bruttoinvesteringar, vilka inom euroområdet har fallit från 4 procent av BNP under det tidiga 70-talet till 2,4 procent.

Människor drar olika slutsatser av detta. En del skyller på stabilitets- och tillväxtpakten, eftersom vi säger att rättsligt bindande regler inte följs, medan andra säger att vi inte har lärt oss vår läxa och att det saknas politisk vilja. Vi måste genomföra strukturreformer. Vi måste ändra våra faktiska förutsättningar med utgångspunkt från den demografiska utvecklingen. Stabilitets- och tillväxtpakten är en framgång, eftersom den belyser den politiska debatten kring de strukturreformer som krävs, budgetpolitikens misslyckande och riskerna för euron, och eftersom den därmed ger upphov till politisk debatt.

En majoritet i utskottet stödde denna ståndpunkt. I detta betänkande, vars grundtanke är att vi behöver en starkare politisk vilja för genomförandet, större mod att genomföra långsiktiga reformer samt en mer seriös strategi och färre ursäkter, anges också att vi behöver större reformvilja kombinerat med större ärlighet gentemot allmänheten. Tysklands nuvarande argument att kostnaden för återföreningen hittills inte har räknats med är ett exempel på hur falsk denna debatt har blivit, eftersom Tyskland har uppfyllt stabilitets- och tillväxtkriterierna sedan början av detta decennium. Landet har godtagit stabilitets- och tillväxtpakten och har inte haft några problem med den under tio år.

Jag ber er att rösta för detta betänkande om ni vill ha ökad stabilitet, tillväxt och sysselsättning och om ni vill att EU:s lagstiftning och fördraget skall följas.

  Almunia, kommissionsledamot. – (ES) Herr talman! Först vill jag på kommissionens och mina egna vägnar gratulera de båda föredragandena till de två betänkanden som är föremål för denna debatt, Robert Goebbels och Othmar Karas, samt alla ledamöter i utskottet för ekonomi och valutafrågor som har bidragit till utformningen av den text som vi diskuterar här i kammaren i dag.

Jag måste säga att jag i allt väsentligt håller med om analysen i betänkandena. När det gäller Lissabonstrategin, fem år efter att den godkändes av Europeiska rådet, kan vi alla vara eniga om att det är nödvändigt att åter bekräfta strategins mål och pelare, att visa vårt stöd för dessa och att uttrycka vårt beklagande över att genomförandet av den politik som krävs för att nå dessa mål har försenats.

När det gäller läget för de offentliga finanserna och de befintliga ramarna för övervakning av budgetarnas och den offentliga ekonomins utveckling – stabilitets- och tillväxtpakten – stöder vi de referensvärden och pelare som anges i fördraget. I stort sett har de offentliga finansernas utveckling inom EMU sedan pakten trädde i kraft gått i rätt riktning, men som Othmar Karas sade är det alldeles för många länder, för närvarande tio, som har ett alltför stort underskott. Vissa av EU:s medlemsstater har en statsskuld i förhållande till BNP som är 60 procent högre än det referensvärde som anges i fördraget, och vi måste därför fundera över och försöka förbättra paktens tillämpning, och vi måste stärka de instrument vi använder för att göra dessa ramar för skattemässig styrning framgångsrika.

Om vi börjar med det första betänkandet skulle jag vilja redogöra för hur kommissionen ser på saken. Det står klart att EU och framför allt euroområdet har lägre tillväxt än våra konkurrenter och övriga ekonomiska regioner i den industrialiserade världen, för att inte tala om tillväxtekonomierna, som har tillväxttal på 6, 7 och t.o.m. 10 procent. Denna låga tillväxt leder till en situation med hög arbetslöshet och brist på arbetstillfällen och innebär ett allvarligt ifrågasättande av hållbarheten hos vår sociala modell och hållbarheten hos hela vår samhällsmodell.

Strukturreformer är därför nödvändiga, och därför har kommissionen som ni vet i sitt meddelande av den 2 februari föreslagit vissa riktlinjer för att se över och förbättra Lissabonstrategins tillämpning och även fastställt en rad prioriteringar som bygger på tre huvudpunkter. För det första att göra Europa till en attraktivare plats att investera och arbeta i, utvidga och fördjupa den inre marknaden, förbättra lagstiftningen, säkra öppna och konkurrenskraftiga marknader samt utvidga och förbättra de europeiska infrastrukturnäten. För det andra att förbättra kunskap och innovation som är centrala tillväxtfaktorer, öka och förbättra forskning och utveckling, underlätta innovation och utnyttjandet av informationsteknik samt bidra till en solid grund för EU:s industri. För det tredje att skapa fler och bättre arbetstillfällen, utforma en politik som leder till att fler människor kommer ut på arbetsmarknaden, modernisera de sociala trygghetssystemen, förbättra arbetstagarnas och företagens anpassningsförmåga samt investera mer i humankapital.

På grundval av dessa punkter kan vi återställa den drivkraft som Lissabonstrategins grundare, om jag får använda det uttrycket, hade i åtanke för fem år sedan och ta igen förlorad tid. Samtidigt måste vi agera med större ”äganderätt” på nationell nivå, eftersom det inte råder något tvivel om att många av de åtgärder som krävs för att göra Lissabonstrategin framgångsrik egentligen tillhör nationella behörighetsområden.

Kommissionen anser att den makroekonomiska politikens roll i detta avseende är att främja tillväxt. Ökande tillväxtpotential är dock strukturreformernas grundläggande funktion. Vi kan inte förvänta oss att den makroekonomiska politiken skall åstadkomma detta. Denna uppgift måste anförtros det slags strukturreformer som anges i den förteckning som Europeiska kommissionen har lagt fram.

När det gäller det andra betänkandet – stabilitets- och tillväxtpakten och läget för de offentliga finanserna – som Othmar Karas just har lagt fram, måste jag betona att förhandlingarna inom Ekofin gör mycket goda framsteg: ytterligare framsteg gjordes vid förra veckans möte. Fler möten kommer att hållas – eurogruppen den 7 mars och Ekofin den 8 mars, som kommer att ha stor betydelse för att en överenskommelse skall nås.

Jag ser ljust på möjligheten att nå en överenskommelse vid Europeiska rådets möte den 22–23 mars, en överenskommelse där fördragets principer och referensvärden bevaras, liksom pelarna i den skatte- och budgetdisciplin som anges i fördraget, som vi alla måste respektera. Genom denna överenskommelse bör instrumenten förbättras så att stabilitets- och tillväxtpaktens förvaltning kan förebygga sådana misslyckanden som vi har sett de senaste åren och bidra till att hjälpa länder som har problem med alltför stora underskott att genomföra anpassningar, att respektera fördragets referensvärden, både när det gäller underskott och skuldsättning, att lägga större vikt vid hållbarhet och långsiktighet, eftersom vi kommer att vara tvungna att hantera problemet med en åldrande befolkning, och också att skapa en bättre koppling mellan den budgetdisciplin som fortfarande är en förutsättning för tillväxt och tillväxtstrategin, ökad sysselsättning och hållbarhet, eftersom de båda strategierna är kopplade till varandra – med andra ord Lissabonstrategin.

Makroekonomisk balans är en förutsättning för tillväxt, men mer politik behövs: strukturreformer behövs. Det är mycket positivt att de båda viktiga frågor som debatteras i parlamentet i dag och som debatteras i kommissionen och i rådet skall behandlas vid Europeiska rådets möte i mars, så att vi kan nå en långsiktig överenskommelse som förbättrar förhållandet mellan de båda strategierna och förstås ger en klar bild av de principer som ligger bakom dem. Den ena är ökad hållbarhet, ökad social sammanhållning, högre tillväxt, högre sysselsättning och mer konkurrenskraft, och den andra är bättre budgetdisciplin och större hållbarhet hos de offentliga finanserna som en nödvändig grund för ekonomisk stabilitet och för att skapa sådana förhållanden som alla investerare och skapare av välstånd behöver för att se framtiden an med större tillförsikt.

  Hökmark (PPE-DE), för gruppen. – Herr talman! Först av allt skulle jag vilja säga att underskotten i de offentliga finanserna i ett antal olika länder är ett symptom på problemen i de nationella ekonomierna. Det problemet löser vi inte genom att tillåta ökade underskott. Då riskerar vi i själva verket att den stabila förutsättning för tillväxt som låga räntor är urholkas. Då riskerar vi att dra in på den stimulans till hushållen som låga räntor är, och vi försvagar den förutsättning för långsiktig tillväxt som låga räntor är.

Därför är det viktigt att understryka, vilket kommissionären också gjorde i sitt inlägg, vikten av strukturella reformer. Det är Europas ekonomier som behöver flexibilitet, inte de gemensamma reglerna som vi har. Det är med gemensamma förutsättningar för företag under arbete som vi kan skapa nytt välstånd och nya jobb. Det är beklagligt att socialistgruppen i ekonomiutskottet valde att avstå när vi röstade om Robert Goebbels betänkande. I betänkandet finns nu ett antal konkreta förslag för att skapa bättre tillväxtkraft i Europa.

Vi anser att det måste finnas bättre förutsättningar för arbete, men inte så som Robert Goebbels sa innan, genom att öka människors arbetstid. Vi vill skapa bättre förutsättningar att arbeta under en längre tid i livet, att under olika delar av livet kunna arbeta mer när man så vill, och att fler människor skall kunna ha arbete. Det kräver förändringar när det gäller företagande, forskning och den inre marknaden. Vi befinner oss just nu i en omvandling som är betydande på grund av den konkurrens som vi ser.

Nu är den viktiga uppgiften att se till att göra Europas näringsliv ännu starkare genom ökad konkurrens. Det handlar om tjänstedirektivet, det handlar om att fördjupa konkurrensen inom fler områden. Det är vår uppgift och då kommer vi att få en bättre tillväxt, fler jobb och de bästa lönerna i Europa.

  Van den Burg (PSE), på PSE-gruppens vägnar. – (NL) Tack, herr talman! Jag tycker att Othmar Karas hade rätt när han sade att parlamentet i den här debatten är inbegripet i en sorts strid om vilken inriktning vi skall välja inför framtiden och i en debatt om hur den makroekonomiska politiken skall utformas i Europeiska unionen.

Jag får ofta ett starkt intryck av att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater liksom delar av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har fullt upp med att utkämpa denna strid och fortfarande håller på att utarbeta reformer för stabilitets- och tillväxtpakten, samtidigt som de har kört fast i gamla diskussioner, och att de inte klarar av att möta dagens utmaningar utan skygglappar. Dessutom får jag ofta intrycket att vi bedriver nationell politik och att det är nationella debatter som förs i kammaren i stället för att vi fokuserar på den europeiska dimensionen.

Min grupp föredrar den strategi som kommissionen har valt för att reformera stabilitets- och tillväxtpakten och även den strategi som det luxemburgska ordförandeskapet har anammat i frågan. Jag vill hänvisa till Ekofinrådets beslut av den 13 september, där ställning tydligt tas för en reform av stabilitets- och tillväxtpakten inom ramen för vidare diskussioner samt i anslutning till Lissabonstrategin och de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Vid en reform av stabilitets- och tillväxtpakten bör man inrikta sig på förebyggande aspekter, skillnaderna i ekonomisk utveckling i medlemsstaterna och korrigerande aspekter, samtidigt som man försöker förbättra förfarandet vid alltför stora underskott. En central fråga i detta sammanhang, som vår grupp vill understryka och som president Bush nyligen upprepade inom ramen för utrikespolitiken, är dock att vi bör bedriva en verklig makroekonomisk politik inom EU och i detta avseende behandla EU som en ekonomisk enhet, en samlad enhet. Jag menar att detta i hög grad bör vara en del av den makroekonomiska politiken och att vi inte i första hand skall tävla som medlemsstater mot varandra eller tydligt profilera oss själva på ett sätt som får oss att gå i försvarsställning i frågor som rör stabilitets- och tillväxtpakten. I stället bör vi anamma ett europeiskt perspektiv och anta ekonomiska riktlinjer därefter.

Det är därför nödvändigt att se över Lissabonstrategin noggrant liksom dess koppling till reformen av stabilitets- och tillväxtpakten. Det är också därför som min grupp fortfarande är angelägen om att i denna debatt betona att vi bör inrikta oss på investeringar och också på hur vi inom stabilitets- och tillväxtpaktens parametrar skall kunna särskilja löpande utgifter och utgifter som verkligen är avsedda för investeringar i den kunskapsekonomi som vi vill uppnå genom Lissabonstrategin. Vi vill inte göra detta på ett sätt som gör att medlemsstaterna kan ha en kreativ bokföring, utan genom att göra val som tydligt gynnar EU och genom att fastställa en strategi på EU-nivå som gör att det t.ex. blir möjligt att skriva av långsiktiga investeringar på samma sätt som inom näringslivet.

Vi hoppas verkligen att några av dessa frågor kommer att tas upp i dessa betänkanden och att denna debatt kommer att följas upp under plenarsammanträdet i mars, då vi skall se över Lissabonstrategin och förbereda oss inför vårtoppmötet.

  Klinz (ALDE), på ALDE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! En majoritet av ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor har enats om ett i stort sett välavvägt betänkande, även om Robert Goebbels tar avstånd från detta betänkande i dag. Jag menar att det är viktigt att vi uppmanar kommissionen att prioritera följande fyra frågor.

För det första har genomförandet av Lissabonstrategin blivit kraftigt försenat. Ett av skälen till detta är att strategin har ett stort antal mål. I november rekommenderade Kok-gruppen att man skulle inrikta sig på ett begränsat antal prioriteringar. Detta är en klok strategi som vi ställer oss bakom. Vi uppmanar kommissionen att koncentrera sina ansträngningar på de prioriteringar som Kok-gruppen föreslagit, och de uttalanden som kommissionen har gjort om detta ger anledning till optimism. Vi uppmanar även kommissionen att analysera de goda exempel som finns i medlemsstaterna och dra lärdom av dessa. Genom en sådan strategi kan man med utgångspunkt från dessa goda exempel utfärda rekommendationer till övriga medlemsstater.

För det andra bör kommissionen i ännu högre grad prioritera fullbordandet av den inre marknaden för att tydligt uppmärksamma konsumenterna på de konkreta fördelarna av EU:s inre marknad, som yttrar sig i bättre och billigare varor och tjänster. Det finns fortfarande handelshinder inom vissa områden, vilket är oförsvarligt både för en väl fungerande inre marknad och för rättvis konkurrens. Allmänheten måste få se tydliga framsteg på detta område.

För det tredje är vi inte emot en reform av stabilitets- och tillväxtpakten, tvärtemot vad Robert Goebbels hävdar, men vi motsätter oss en urvattning av pakten, som är en garanti inte bara för ECB:s oberoende utan också för eurons stabilitet. Vi stöder kommissionens mål att stärka paktens förebyggande aspekt, men detta innebär inte, som Robert Goebbels kanske hävdar, att det skulle bli tillåtet att ha ett underskott på mindre än 3 procent när allt går bra och sedan låta underskottet överstiga 3 när tiderna är dåliga. I goda tider bör reserver byggas upp så att underskottskriteriet kan respekteras eller endast överskridas marginellt i ekonomiskt besvärliga tider, så att den totala sammanlagda skuldsättningsnivån successivt kan minskas.

Och nu min fjärde och sista punkt. ALDE-gruppens ledamöter i utskottet för ekonomi och valutafrågor har lagt fram ett ändringsförslag om nödvändiga strukturreformer i medlemsstaterna. Även om detta ändringsförslag godtogs till följd av ett misstag – vem som gjorde det vet jag inte – så införlivades det inte i den slutliga versionen. Vi vill därför lägga fram detta ändringsförslag på nytt här i kammaren, som ett muntligt ändringsförslag. Ändringsförslaget lyder som följer: Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstaterna genomför de strukturreformer som länge varit nödvändiga för att åstadkomma den förbättring av investeringsklimatet som är en förutsättning för ekonomisk tillväxt.

Det viktiga är att vi betonar den oerhört stora betydelse som strukturreformer har för ekonomisk tillväxt och att vi klargör att ansvaret för detta ligger hos medlemsstaterna. Det är hög tid att EU tar itu med problemet att alltför omfattande resurser fortfarande används för att bevara omoderna strukturer. Medlemsstaterna bör dessutom vidta riktade åtgärder för att få kontroll över den svarta ekonomin, som är ett hinder för sund tillväxt och stabilitet. Endast därigenom kan vi göra snabba framsteg mot Lissabonmålen.

  Jonckheer (Verts/ALE), på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! En välkänd fransk ekonom har nyligen gett ut en bok med titeln ”La politique de l'impuissance” (maktlöshetens politik), och jag tror att detta är en känsla som många av våra medborgare känner igen, av goda skäl. Jag vill dock tillägga att maktlöshetens politik faktiskt är en medveten strategi som valdes efter Maastricht, efter 1992, och som i stora drag bygger på tre faktorer: strukturell reform av marknaderna, som det heter enligt vår jargong, minskade offentliga underskott och fokusering på konkurrens med utländska marknader.

När det gäller institutionerna och fördelningen av befogenheter har EU dessutom exklusiv behörighet på områdena konkurrenslagstiftning och den monetära unionen. På övriga områden måste medlemsstaterna klara sig själva och konkurrera med varandra. Jag menar att detta institutionella val – tyvärr, måste jag säga – femton år senare har fått draghjälp av konstitutionsfördraget, ett dokument som jag välkomnar, även om det är ofullständigt på många sätt. Femton år senare ser vi resultatet, eller snarare det uteblivna resultatet, av detta för tillväxten, särskilt tillväxtens kvalitet, och för skapandet av nya arbetstillfällen.

Därför, herr kommissionsledamot, är den gröna gruppens budskap att det verkligen måste till en ny strategi. Vi har intrycket att diskussionerna om stabilitets- och tillväxtpakten förs i utkanten och att vi, om vi verkligen vill nå bästa möjliga resultat, måste föra en betydligt mer aktiv politik på EMU-nivå, en politik där ministrarna slutligen delar en stödram som bygger på mer ambitiösa mål och där insatserna koncentreras på att skapa konvergens mellan de olika nationella ekonomierna. Eftersom jag inte har så mycket tid skall jag ta upp tre av dessa mål.

Det första målet anser jag vara att genomföra omfattande sänkningar av skatten på arbete och att försöka hitta alternativa sätt att finansiera de sociala trygghetssystemen, med hänsyn till varje lands särskilda förutsättningar. Jag menar dock att det är mycket viktigt att kunna säga till medborgarna att människor som arbetar, människor som har möjlighet att arbeta, måste få en dräglig inkomst från sitt arbete. Jag anser att detta kan åstadkommas genom omfattande sänkningar av skatten på arbete.

Det andra målet, som nog inte kommer som någon överraskning för er, är att vi behöver tillväxt av hög kvalitet, vilket innebär att vi måste spara mer energi och förorena betydligt mindre. Var snälla och titta på kommissionens dokument om utvärderingen av gemenskapens strategi för hållbar utveckling: resultaten är urusla, därav det akuta behovet av en radikal kursändring på detta område.

Det tredje och sista målet är att vi måste främja den inhemska efterfrågan inom unionen. Det finns ingen anledning att bara koncentrera sig på att vinna över de utländska marknaderna, som om ekonomin helt och hållet bestod av innovativa stora företag eller små- och medelstora företag som kan konkurrera på de kinesiska och indiska marknaderna. Den inhemska efterfrågan måste främjas, vilket kräver offentliga och privata investeringar och ett tydligt budskap till offentliga myndigheter både på EU-nivå och i medlemsstaterna om att vi är stolta över att vara européer och att vi har infört en monetär union vid sidan av den inre marknaden. Vad vi behöver nu är en verklig ekonomisk och social union som ger varje medborgare en framtid.

  Wagenknecht (GUE/NGL), på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vad EU:s ekonomiska politik beträffar kan vi förstås fortsätta på den inslagna vägen. Vi kan med de förment nödvändiga strukturreformerna som förevändning fortsätta att riva ned de sociala strukturerna i Europa, tvinga fackförbunden på knä med hot om hög arbetslöshet och ännu fler låglönejobb, konkurrensutsätta alltfler offentliga tjänster och därmed begränsa utbudet till sådana tjänster som den privata sektorn kan göra vinst på. Genom en ny runda med skattedumpning kan vi också skapa en situation där en anställd med en genomsnittlig lön snart kommer att bidra mer till statens kassakista än många europeiska företag med vinster i mångmiljardklassen.

Även om vi förstås skulle kunna fortsätta på denna väg under höga bifallsrop från dem som gynnas av den här sortens politik så skall vi inte försöka lura i Europas folk att denna politik kommer att främja tillväxt och sysselsättning. Är det verkligen någon som tror att en arbetstidsökning som den som förespråkas i betänkandet kommer att skapa fler arbetstillfällen och inte färre? Är det verkligen någon som tror att ytterligare nedskärningar av de offentliga investeringarna kommer att gynna den inhemska efterfrågan och inte tränga undan ännu fler små och medelstora företag? Är det verkligen någon som mot bakgrund av våra erfarenheter hittills av privatisering tror att detta ökar sysselsättningen och inte minskar den?

Det är sant att de flesta europeiska länders ekonomi är föga imponerande, men det är lögn att orsaken till det skulle vara bristande konkurrenskraft. Kostnaderna för arbetskraft har sjunkit i många europeiska länder de senaste åren. Denna utveckling har varit särskilt tydlig i Tyskland, där arbetstagarna fått acceptera en genomsnittlig reallönesänkning på över 2 procent de senaste tolv månaderna.

Har detta lett till att särskilt många arbetstillfällen skapats i Tyskland? Tvärtom! Arbetslösheten har slagit nya rekord. Detsamma gäller dock exporten, och inte bara i Tyskland. Jag säger detta eftersom det enda som de politiska prioriteringarna i detta betänkande kan generera är ännu högre avkastning på investeringar för de europeiska globala aktörerna och exportföretagen. Detta kanske tilltalar European Round Table of Industrialists, men för de allra flesta är det en katastrof. Min partigrupp kommer aldrig att medverka till en sådan politik och vi kommer att göra allt vi kan för att skapa opposition mot den.

  Whittaker (IND/DEM) , på IND/DEM-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Goebbelsbetänkandet är ett rättframt erkännande av mycket av det som är fel med Europeiska unionen. Robert Goebbels har insett att hög ekonomisk tillväxt är nödvändigt för att åstadkomma låg arbetslöshet, för att betala pensionerna och för att åstadkomma det som här kallas för ”social sammanhållning” eller ”social trygghet”.

Och varför är då tillväxten så dålig? Flera talare har skyllt på stabilitets- och tillväxtpakten. En del anser att den tolkas för strikt och att regeringarna inte satsar tillräckligt med pengar. Andra menar det motsatta, att vi måste hålla oss mer strikt till pakten. Båda kan inte ha rätt. Jag skulle vilja påstå att båda sidorna har missat poängen.

Robert Goebbels menar att vi kommer att öka tillväxten genom att främja konkurrens, företagande, entreprenörskap och risktagande, särskilt bland små och medelstora företag. Låt mig skärskåda detta närmare. Jag håller med om att små företag är viktiga. Stora företag har allt inflytande, men skapar arbetstillfällen utanför EU. Jag anser dock inte att det råder brist på möjligheter för små företag, på investeringskapital eller på entreprenörer som skulle vara villiga att ta risker genom att starta företag och anställa personal. Så varför sker då inte detta? Och i den mån det sker, varför är det så många som misslyckas? Det beror på att vi har gjort vårt bästa för att göra det svårt för dem.

Gå ut och tala med småföretagarna. Ni kommer att få höra samma sak upprepat överallt: för mycket byråkrati och för mycket regler, särskilt sådana som gäller anställning av personal. Svårigheterna uppkommer på grund av att hela syftet med EU är centralstyrning i ett fåfängt försök att skapa ett idealsamhälle genom att stifta lagar och begränsa verksamheter. Exempel på detta är bland annat arbetstidsdirektivet och det stora antalet regler som införts för att vidmakthålla olika rättigheter, regler vars huvudsakliga konsekvens är att kväva företagsamheten och berika juristerna. Hela normsystemet är genomsyrat av en negativ inställning till arbetsgivarna.

Vi vill alla ha hög sysselsättning och få leva i ett solidariskt samhälle med god sammanhållning. Det är dock bara möjligt om vi har välstånd. Genom att försöka uppnå våra ideal med hjälp av tvång, utrotar vi källan till vårt välstånd. Hela modellen behöver revideras i grunden.

Mina kolleger i de övriga brittiska partierna kanske fortfarande klamrar sig fast vid tron att de kommer att kunna förmå Europeiska unionen att ändra kurs. Inom UK Independence Party har vi insett att det inte går. Det enda sättet att bevara ett visst välstånd i Storbritannien är att lämna EU. Vi vill att våra EU-grannar också skall bli framgångsrika, men om de misslyckas med det på grund av en blind tilltro till en felaktig modell föredrar vi att inte gå under med dem.

  Ryan (UEN), på UEN-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Vi har alla sett framgången för den inre marknaden, där det råder fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Det är tydligt att systemet med en gemensam valuta fungerar väl. Både unionsmedborgarna, näringslivet och investerarna har förtroende för systemet.

För att Europeiska unionen skall lyckas måste det finnas en klar ekonomisk samordning mellan de 25 medlemsstaterna. Det är en oundgänglig del av den övergripande strategin för att genomföra Lissabonprocessen, som skall garantera att Europeiska unionen blir den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen 2010. EU:s regeringar måste dock komma överens om hur de regler som styr den ekonomiska och monetära unionen skall fungera i framtiden. Kontentan är att vissa länder dras med svåra budgetunderskott, vilket klart strider mot EMU-kriterierna.

En del länder vill att reglerna som styr det gemensamma valutasystemet skall mjukas upp och göras mer flexibla. Enligt min mening är detta en fråga som EU:s regeringar noga måste överväga om de skall kunna åstadkomma de nödvändiga infrastrukturprojekten inom transport-, energi- och telekommunikationsområdet.

Jag intar inte en militant attityd i fråga om tillämpningen av EMU-kriterierna, men vi kan inte i all evighet tillåta att länder ådrar sig stora budgetunderskott och klart bryter mot de så kallade strikta reglerna för hur det gemensamma valutasystemet är tänkt att fungera. Det undergräver hela EMU-systemets trovärdighet.

För att alla investerare runt omkring i världen skall ha största möjliga förtroende för en ekonomisk och monetär union inom EU, måste EU sköta sig. Vi har alla sett hur instabila valutamarknaderna kan vara. Antingen måste alla länder följa reglerna och ha förtroende för systemet, eller så kommer vi att dras med ett trovärdighetsproblem under obegränsad tid framöver.

  Martin, Hans-Peter (NI). – (DE) Herr talman! Jag anser att det betänkande som har lagts fram är ännu ett utslag av den kraftlöshet som har drabbat Europeiska unionen. Det finns tecken på att saker och ting håller på att falla samman på grund av en händelseutveckling med en rad olika motverkande faktorer. Även om den inre marknaden finns där saknar vi allt som vi vet att en förnuftig ekonomisk politik kräver, och med det menar jag behovet av minsta möjliga gemensamma principer. Resultatet är den största omfördelning av finansiella tillgångar som skett i fredstid. Det gäller inte bara vår kontinent, även om situationen här är särskilt svår, eftersom vi har en stor medelklass som håller på att upplösas. Jag tycker därför att det är beklagligt att betänkandet inte innehåller någon verklig strategi för hur detta skall förhindras. Jag menar att utvidgningen genomfördes alldeles för tidigt och att den har lett till att vi förespråkar lönedumpning. Många av de saker vi blev varnade för händer faktiskt nu. Den första strategin måste vara att skapa verklig öppenhet, för att se till att dessa skillnader åtminstone framstår tydligt för alla.

  Radwan (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi debatterar Lissabonstrategin och hur EU skall bli världens mest konkurrenskraftiga region. Vi har inte lyckats åstadkomma detta under de senaste fem åren och nu har vi funnit boven i dramat: stabilitets- och tillväxtpakten! Folk säger att det vore bättre för EU att skrota pakten, då detta skulle göra det möjligt för oss att göra större framsteg.

Jag har inte hört någon säga något om den hemläxa som måste göras på nationell nivå eller om var man finner den verkliga boven – i medlemsstaterna. Tyskland anser t.o.m. att det är värt att ha högre nettobetalningar till EU i utbyte mot att stabilitets- och tillväxtpakten avskaffas.

Kommissionsledamot Almunia! Er företrädare, den spanske socialisten Pedro Solbes Mira, försäkrade upprepade gånger parlamentet att stabilitets- och tillväxtpakten är tillräckligt flexibel, och jag är böjd att hålla med honom. Vad jag inte kan acceptera är att vi skall behålla kriterierna 3 procent och 60 procent och därefter, som förbundskansler Schröder har gjort, försöka få vissa faktorer borttagna i början av eller t.o.m. efter förfarandet. Detta försöker man sedan lura på oss inom ramen för Lissabonstrategin genom att säga att vi inte längre kan eller måste väga in tillväxtintensiva faktorer i förfarandet från och med nu. De måste vägas in. Och Tysklands ekonomer upplyser oss om att vi då kommer att få ett underskott på 8 eller 10 procent. De sanktioner som borde gälla används inte här.

Om vi skall ta Lissabonstrategin på allvar måste vi börja med att ta stabilitets- och tillväxtpakten på allvar och inte använda argumentet att tio medlemsstater bryter mot den. Visst vore det bekvämt om hastighetsbegränsningarna övervakades på så sätt att om man åkte fast i en hastighetskontroll tillräckligt många gånger så höjdes bara den nuvarande hastighetsbegränsningen så att inte så många skulle drabbas av böter i framtiden! Regler är till för att följas.

Vi måste ta Lissabonstrategin på allvar. Vi måste ta den på allvar när vi utformar EU:s lagstiftning, så att varje nytt direktiv hädanefter kontrolleras för att se om det strider mot eller främjar Lissabonmålen. Medlemsstaterna måste se till att de inte saboterar lagstiftningen om den inre marknaden när den är obekväm för dem, och kommissionen måste läxa upp de medlemsstater som gör sig skyldiga till överträdelser. Kommissionen bör införa riktmärkning och tillkännage detta på tydligast möjliga sätt. Vi européer måste inse att jorden inte är platt och att vi måste möta den globala konkurrensen. Vi måste äntligen ta itu med denna fråga så att människor förstår att vi tar den på allvar.

  Berès (PSE). – (FR) Herr talman! Othmar Karas är inte längre här, men jag skulle gärna ha sagt till honom att jag delar uppfattningen att Europeiska unionen är en rättslig gemenskap. Framför stabilitets- och tillväxtpakten gäller fördraget, vari det finns en artikel som inte har förändrats och där medlemsstaterna uppmanas att betrakta sin ekonomiska politik som en fråga av gemensamt intresse. I enlighet därmed är tillväxt inom euroområdet en fråga av gemensamt intresse och jag anser inte att stabilitets- och tillväxtpakten i sin nuvarande form är det instrument som vi behöver.

Jag skulle vilja säga till Alexander Radwan att det problem vi står inför inte handlar om huruvida vi överskrider hastighetsbegränsningen eller inte, utan om vi vill köra långsamt i en Mercedes, och det slår mig att detta är vad vi just nu gör med stabilitets- och tillväxtpakten.

Jag skulle vilja göra tre kommentarer om stabilitets- och tillväxtpakten. För det första anser jag att en god reform är en reform som ger unionen ett makroekonomiskt instrument för att genomföra Lissabonstrategin. Mot denna bakgrund kommer frågan om att ”ta hänsyn till utgifter” att placeras högt på dagordningen. Det handlar inte om att inleda förhandlingar som på en gatumarknad, där medlemsstaterna tävlar om att göra sina krav gällande, utan om att komma fram till var det kan finnas ett mervärde för europeisk tillväxt, och det är bara kommissionen som kan tala om detta för oss, för kommissionen förkroppsligar det gemensamma europeiska intresset.

För det andra finns det personer som säger att vissa medlemsstaters sätt att fullfölja strukturreformerna på pensionsområdet av bokföringsskäl skulle kunna falla under rubriken att ”ta hänsyn till utgifter”. Jag anser att detta är farligt, eftersom det, än en gång av bokföringsskäl, skulle föra oss raka vägen in i debatter som rör kärnan i den nationella sammanhållningen.

När det gäller vårt sätt att bedöma situationen i medlemsstaterna vill jag för det tredje understryka att man faktiskt inte kan hävda att villkoren är lika. Den ekonomiska situationen har en annan innebörd med avseende på stabilitets- och tillväxtpakten beroende på landets storlek. Det är oriktigt att säga att alla medlemsstater är lika när det handlar om pakten. I ekonomiska kretsar är det nu allmänt accepterat – även om man fortfarande rynkar på näsan åt den som säger det i politiska kretsar – att effekten av att använda budgetinstrumentet varierar i enlighet med storleken på ett lands ekonomi. Just nu befinner sig två länder som Frankrike och Tyskland i en situation där de är både ansvariga och offer för ett tillstånd som inte är till fördel för någon medlemsstat, vare sig i euroområdet eller i EU som en helhet. Det ligger inte i någons intresse att euroområdets ekonomi hålls tillbaka av svag tillväxt i den viktigaste ekonomin i euroområdet. Detta strider mot både fördraget och medlemsstaternas gemensamma intressen.

  Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Tack, herr talman! Jag vill säga att vi just nu diskuterar två dokument på samma gång, som i huvudsak har utarbetats på ett lysande sätt och kompletterar varandra. De måste utgöra en ekonomisk grundval för stabilitets- och tillväxtpakten och för en tredje grupp av dokument som vi diskuterar, och, förstår ni, det skulle kanske vara meningsfullt att överväga att om vi vill skicka ett tydligt budskap till våra medborgare, medborgarna i Europeiska unionen, affärsvärlden och i sista hand det internationella samfundet, så borde vi kanske ägna större uppmärksamhet åt några av bestämmelserna i ett dokument som skulle lägga grunden för makroekonomisk stabilitet, stabilitets- och tillväxtpakten. Det skulle vara naivt att tro att vi kan bibehålla eller konsolidera stabilitets- och tillväxtpakten med några rättsliga bestämmelser eller kriterier. Jag säger detta med femton års erfarenhet av de reformer som mitt land har genomfört. Vi kan inte leta efter skillnader om vi vill genomföra reformer, utan vi måste söka samförstånd. Jag anser att det finns fyra punkter där vi kan komma överens, och våra erfarenheter av reformarbetet säger oss att dessa kan ha mycket positiva effekter på ekonomin. För det första måste vi uppmärksamma de investeringar som krävs för produktivitet, för vi behöver en bestämd sorts investeringar. Vi måste ägna uppmärksamhet åt strukturreformer, men dessa kan inte genomföras utan åtgärder på skatteområdet. Eftersom arbetslöshet uppträder under strukturreformer behövs det stöd, men man kan inte ägna all uppmärksamhet endast åt stöd, för i så fall är det inte möjligt att klara budgeten. Vi måste ägna uppmärksamhet åt utbyggnaden av nya företag, och därför måste vi försöka förenkla skatteförvaltningen så att mindre bolag och småföretag kan arbeta framgångsrikt i Europa. Vi måste vara medvetna om att billiga varor strömmar in i Europa och att vi är omgivna av billiga tillverkningsländer, och som den fjärde och svåraste punkten måste vi börja tänka på hur vi kan sänka skatterna, naturligtvis utan att störa den makroekonomiska balansen, för mycket kan uppnås, som vår erfarenhet av reformer har visat, genom bättre skatteförvaltning. Det är inte någon överraskning att många länder råkar ut för problem med vinstöverföringar och avdrag för mervärdeskatt, men det finns ändå många sätt för att förvalta skatter på ett bättre sätt och sänka skattebördan, som erfarenheterna från våra länder visar. Jag anser att detta är det bästa sättet att använda de insikter som vi har samlat. Jag tackar er.

  Manolakou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Betänkandena om offentliga finanser inom EMU och om tillståndet för Europas ekonomi tar inte på något vis hänsyn till problemen för de breda lagren. Problem som är gemensamma för arbetstagare i medlemsstaterna i så måtto att orsaken är densamma: Europeiska unionens medborgarfientliga politik. Att detta är gemensamma problem framgår tydligt av de demonstrationer som hålls i de flesta länder mot levnadsomkostnader, arbetslöshet, låga löner, uppsägningar, privatiseringen av hälsa, utbildning och välfärd, längre arbetstid, osäkerhet och ovisshet om framtiden.

Istället för att ta itu med de ovannämnda problemen stöder föredragandena striktare efterlevnad av stabilitetspakten, med utplundrande skatte- och åtstramningsprogram riktade mot gräsrötterna för att bekämpa underskott. Det är med andra ord alltid arbetstagarna som betalar, aldrig penningaristokratin. Samtidigt kräver de att Lissabonstrategin, som är riktad mot gräsrötterna, skall tillämpas snabbt för att främja ännu större exploatering av arbetskraften genom deltid och tillfälliga anställningar, längre arbetstid, senare pensionsavgångar, avskaffande av statens deltagande i socialförsäkringar och kringgående av kollektivavtal. Detta är den nya omfördelningen av rikedomen, med ännu större fördelar för storfinansen och ännu större ojämlikhet och orättvisa. De begär att den europeiska ekonomin – med vilket de menar de europeiska monopolens lönsamhet – skall stärkas genom nya, hårdare åtstramningsåtgärder som är riktade mot gräsrötterna och att arbetstagarna skall göra ännu större uppoffringar, för deras eget bästa, samtidigt som de kräver att regeringarna skall dra ned på till och med det minimum av sociala utgifter som finns kvar och genomföra omedelbara förändringar av försäkrings- och pensionssystem, vilka de anser vara otillräckliga.

Det är denna världsåskådning och denna EU-politik som gör att arbetstagarna uttrycker sin uppfattning genom att inte delta i valen, till exempel valet till Europaparlamentet, där valdeltagandet uppgick till 40 procent, eller den nyligen genomförda folkomröstningen i Spanien om den så kallade europeiska konstitutionen, där valdeltagandet uppgick till 35–40 procent. Detta är tecken som visar arbetstagarnas känsla av likgiltighet och det är anledningen till att de vänder Europeiska unionen ryggen. Men det bästa svaret är dock att kämpa emot genom organiserad ohörsamhet mot denna politik och ett motanfall för att åstadkomma en radikal förändring.

  Wohlin (IND/DEM). – Herr talman! Tillväxten i EU-området ligger klart under vad som är potentiellt möjligt. Arbetslösheten är hög, EU har bytesbalansöverskott gentemot omvärlden, inflationen ligger under målet för penningpolitiken. Det finns, såsom det betonas i betänkandet, ett stort behov av strukturella reformer. I betänkandet betonas dock i alltför liten mån behovet i flera länder av en mer expansiv politik.

En orsak till den alltför strama politiken är utformningen av stabilitets- och tillväxtpakten. Den är enligt min mening felkonstruerad, vilket leder till för stram politik i vissa länder. Felet ligger i att man alltför mycket stirrar på budgetunderskottet. Istället borde fokus ligga på skuldkvoten.

Ett land som har en skuldkvot som understiger 60 procent av BNP och som håller sin inflation inom två procent, kommer att få sjunkande skuldkvot om det växer realt med en procentenhet eller mer och om budgetunderskottet uppgår till tre procent. Om ett land växer med fem procent och har två procents inflation så växer det nominella BNP med sju procent. Budgetunderskottet skulle alltså kunna vara sju procent och skuldkvoten är stabil vid ett sådant underskott. Ett sådant land utgör ingen belastning på euroområdet. Skuldtillväxten är stabil och därför uthålligt försvarbar. Landet bör sannolikt ha en god kredit-rating och bör inte utgöra någon kreditrisk för hela euroområdet. Ett sådant budgetunderskott är uthålligt försvarbart. Ett begränsat underskott på tre procent betyder att statsskulden kontinuerligt sjunker i procent av BNP. Eftersom en skuldkvot på 60 procent av BNP är ekonomiskt rimlig finns det ingen anledning att påtvinga landet en sådan finansiell restriktion.

För nya snabbväxande länder är det naturligt med betydande underskott i bytesbalansen och kapitalimport. Det privata sparandet räcker kanske inte till utan även staten har ett underskott i sin budget. Slutsatsen är: Tillåt länder med skuldkvot under 60 procent av BNP och inflationen under kontroll att växa snabbare och föra en mer expansiv politik. Därmed får man en stimulans för hela EU-området. Jag rekommenderar en förändring i stabilitetspakten i denna riktning.

  Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Behovet av en reform av stabilitetspakten framgår även tydligt av betänkandet om offentliga finanser inom EMU. Pakten har otvivelaktigt en viktigt roll för att bevara stabiliteten, men den måste även stimulera tillväxten.

Vi är medvetna om att ministrar vid Ekofinrådets möte håller på att utarbeta texten för reformen, men parlamentet får inte ställa sig utanför diskussionen. Det vore därför önskvärt om parlamentet fick möjlighet att ge uttryck för sin uppfattning om förfarandena för att reformera pakten genom att hålla en debatt i frågan innan rådet fattar det slutliga beslutet. Sedan debatten i september tycks parlamentet ha intagit en passiv hållning, trots att det istället borde spela en nyckelroll i reformprocessen och framför allt låta ledamöter och grupper ge en tydlig sammanfattning av möjliga strategier.

Vi måste vara praktiska och realistiska. Vi kan inte slå fast i våra dokument att vi måste bli den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen, samtidigt som siffrorna tydligt visar att tillväxten stagnerar. Därför måste pakten reformeras. Jag syftar på en flexiblare tillämpning av pakten under perioder av ekonomiska svårigheter, nödvändigheten att ge medlemsstater den uppskattning de förtjänar för de strukturreformer som genomförts, och att om möjligt göra det möjligt att undanta utgifter för investeringar till stöd för de – fortfarande avlägsna – målen i Lissabonstrategin.

Avslutningsvis anser jag att parlamentet, som den enda institution som direkt företräder unionens medborgare, måste återta en aktiv roll i denna debatt.

  García-Margallo y Marfil (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Föredraganden, Robert Goebbels, beklagar bristen på samordning av ekonomisk politik. Jag instämmer i det, men drar en annan slutsats.

Utan dessa samordningsbestämmelser skulle det vara liktydigt med att bryta sönder stabilitetspakten om den gjordes mer flexibel, och om stabilitetspakten bryts sönder skulle det neutralisera centralbankens ansträngningar för att bevara prisnivån. Det skulle också leda till höjda räntor och en försening av den tillväxt som vi alla vill ha, en försening i genomförandet av strukturreformerna och ett allvarligt hot mot välfärdsstaten, vilket är ännu farligare. De resurser som vi använder för att betala räntor och betala av statsskulden kommer att innebära mindre resurser för att garantera finansiering.

Vad vi behöver just nu är mer sysselsättning och högre produktivitet. Mer sysselsättning innebär framför allt att uppmärksamma de befolkningsgrupper som har de största svårigheterna, och vi vet att det är kvinnor, unga människor mellan 15 och 25 år och människor över 55. Och högre produktivitet innebär mer investeringar, större satsningar på investeringar och utveckling samt större satsningar på utbildning och fortbildning för att göra arbetet mer produktivt.

Kommissionsledamotens tal påminner mig även – för att än en gång citera Robert Goebbels – om de tal i före detta Sovjetunionen där det sades att övergången till socialismen oundvikligen skulle fullbordas året därpå. När de blev medvetna om att övergången var möjlig drog de slutsatsen att övergången var fullbordad och att de redan hade uppnått kommunismen. Några år senare föll järnridån.

Det finns inte någon anledning att försvaga den makroekonomiska stabiliteten, men det är viktigt att vi på ett starkare och mer kraftfullt sätt fortsätter att hålla fast vid strukturreformer som den enda garantin, det enda seriösa receptet för att uppnå tillväxt.

  Bullmann (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Othmar Karas sade tidigare att det handlar om beslut som rör vår framtida inriktning och det har han helt rätt i. Men man kan bara fatta beslut om vilken riktning man vill röra sig i om man kan se horisonten. För att kunna fatta beslut om den framtida riktningen måste ens analyser och förslag följa med sin tid, och jag kan tala om för de flesta av ledamöterna i den konservativa gruppen att de av alla människor inte följer med sin tid genom sina förslag i de här två betänkandena, och att de inte befinner sig i en position där man kan se horisonten.

Ni vet mycket väl att riktlinjerna för den ekonomiska politiken är det tråkigaste dokumentet som kommer från Bryssel år efter år. Så vilka förslag lägger ni fram i utskottet för ekonomi och valutafrågor för att modernisera det här instrumentet? Var finns ert bidrag till en meningsfull debatt?

Strukturreformer, hör jag att ni säger! Helt rätt! EU och dess medlemsstater behöver strukturreformer. Men ni vet mycket väl att strukturreformer bara kan fungera och resultera i mer tillväxt och högre sysselsättning om de utgör en del av en aktiv näringslivspolitik, en del av en aktiv politik för små och medelstora företag och en del av en budgetpolitik som passar vår ekonomiska situation. Jag brister nästan i gråt när jag ser era förslag. Ni borde läsa igenom era texter åtminstone en gång innan ni antar dem, det skulle vara till stor hjälp!

Ni önskar en generell sänkning av skattenivån. Det skulle vara bättre om ni kunde diskutera en ordentlig politik för små och medelstora företag med oss istället för att föra in den här sortens dumheter i era betänkanden. Ni vill att alla skall arbeta mer. Varför inte hjälpa oss att höja sysselsättningsgraden så att fler människor sätts i arbete? Europa skulle vinna mer på det. Det är anledningen till att ni bara kan hoppas få vårt stöd om ni röstar för några rimliga ändringsförslag. I annat fall kan vi inte stödja de här dumheterna.

  Bourlanges (ALDE). – (FR) Herr talman! EU:s ekonomisk politik består för närvarande av tre delar: en platonisk strävan, nämligen Lissabonstrategin, en föraktad begränsning, nämligen kontroll av offentliga utgifter och ett krav som har nonchalerats, nämligen stöd för köpkraft.

Lissabonstrategin är en platonisk strävan. Vem skulle inte stödja de mål som fastställdes i Lissabon? Vem är inte för en kunskapsbaserad ekonomi, bättre utbildning för människor, framsteg i forskning och utveckling och ett samhälle som bygger på innovationer? Vem är inte för de här målen? Vem kan å andra sidan inte se att begreppet öppet samarbete är ett tomt skal? Öppet samarbete är ingenting annat än den fria politiken av stater som då och då avtalar imaginära möten med Europeiska unionen, och rådet, kommissionen och parlamentet reduceras till institutioner som kan kommentera och uttrycka sitt ogillande. Vi kommer inte att ta hem spelet på det sättet.

Kontroll av offentliga utgifter är en föraktad begränsning. Bakom en förment tvist mellan keynesianer och liberaler om instrumenten för den kortsiktiga ekonomiska politiken och användningen av offentliga utgifter har vi under 25 års tid sett de offentliga utgifterna öka utan kontroll och en systematisk försämring i ett antal stora länder, särskilt i fråga om skulder, vilket hindrar våra från barn att ta kontroll över sin egen framtid. Detta är detsamma som att döden, eller det förflutna, tar bort livet, eller framtiden.

Europeiska centralbanken (ECB) är oskyldigt anklagad i det här fallet. Varför skyller vi på ECB? Vi anklagar centralbanken för alltför höga räntor, men räntorna har inte varit så låga sedan kriget, och vi anklagar den för att driva en politik med en alltför stark euro, en situation som uppenbarligen har förorsakats av den amerikanska politiken med systematiska underskott och inte av européernas förmenta goda kvaliteter. Sanningen är att ECB knappast har de resurser som krävs. Sedan har vi stabilitets- och tillväxtpakten, som är ett instrument som måste reformeras. Varför klandrar vi stabilitets- och tillväxtpakten? Vi klandrar den för att den är dum och illvillig. Om det är så, låt oss då försöka göra den mindre dum, samtidigt som vi bevarar dess bindande karaktär.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis nämna ett krav som har nonchalerats – att stödja köpkraft. Vem kan undgå att se att vi för närvarande har ett system där de anställda får allt mindre pengar och allt svagare köpkraft jämfört med aktieägarna? Det finns möjliga botemedel, som att sprida aktieägandet och sänka skatten för arbetstagare, och ändå nonchaleras dessa botemedel.

Herr talman! Jag fruktar att institutionerna och EU kommer att reduceras till att vara kören i en klassisk tragedi där de egentliga huvudrollsinnehavarna är de nationella regeringarna.

  Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Den försämrade ekonomiska och sociala situationen i de flesta EU-länderna har äntligen lett fram till ett ifrågasättande av stabilitets- och tillväxtpakten, även om detta skedde sent, först när Frankrike och Tyskland misslyckades med att uppfylla den. Men bättre sent än aldrig.

Dessvärre kommer planerna för Ekofinrådets möte den 8 mars bara att innebära ännu mer av samma medicin när de genomförs. Den så kallade flexibla tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten skulle komma att bero på ett lands större eller mindre förmåga att äventyra offentliga socialförsäkringar, pension- och hälsovårdssystem och, som några har påpekat, reformer av den offentliga förvaltningen. Med andra ord, ju mer en medlemsstat genomför den politik och de mål som föreskrivs i Lissabonstrategin, som vi anser vara oerhört betungande, desto större flexibilitet skulle den få när det gäller att tillämpa stabilitetspakten, och detta skulle vara oacceptabelt.

  Janowski (UEN).  – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har ingen möjlighet att behandla frågan utförligt på den korta tid jag till mitt förfogande och kommer därför bara att lyfta fram några frågor.

För det första är de pengar och den energi som slösas bort på överdriven och alltför ofta absurd byråkrati en viktig hämsko för EU:s ekonomiska utveckling. För det andra borde det genomföras en grundlig studie av skattesystemen i medlemsstaterna, där ett av syftena skulle vara att ta reda på om det nuvarande systemet för mervärdeskatt är den bästa lösningen. Det kan mycket väl finnas andra, effektivare skatter, och erfarenheten har visat att det verkligen förhåller sig så. För det tredje är det nödvändigt att genomföra en systematisk analys av den ekonomiska situationen för EU som helhet och av de enskilda medlemsstater vart tredje eller fjärde år och att inhämta synpunkter för att både kunna identifiera eventuella framsteg som uppnåtts och göra det möjligt att reagera tillräckligt snabbt på eventuella problem. För det fjärde finns det en allvarlig brist på finansiering av forskning som syftar till att främja ekonomisk utveckling.

Till sist skulle jag vilja ta upp en fråga som ännu inte har berörts. Hela denna intensiva ekonomiska debatt och alla dessa aldrig så intelligenta planer som har lagts fram och gett upphov till så mycket oro kommer bara att vara tomt prat om inte verkliga åtgärder vidtas för att förhindra den demografiska katastrof som hotar EU. Detta är inte några tomma hot. Parlamentsledamöterna behöver bara besvära sig med att ta en titt på befolkningsstatistiken. Den är visserligen inte lättläst men det går inte att ta miste på den varning som den innehåller. Medan det i dag finns fyra personer i arbetsålder som kan försörja varje person i pensionsåldern, kommer det om 30 år bara att finnas två personer som kan göra detta, och då uppstår frågan om detta är möjligt. Vi bör inte glömma att familjen, som inkluderar både föräldrar och barn, är den mest grundläggande ekonomiska enheten. Gary Becker, som fick Nobelpriset 1992, har gått så långt som att säga att familjen, och det arbete som utförs inom familjen, står för så mycket som 30 procent av nationalinkomsten. Den franske ekonomen Jean-Didier Lecaillon har fällt liknande kommentarer, och jag skulle kunna anföra andra exempel, särskilt av Johannes Paulus II, vars mening har en särskild vikt. Charles de Gaulle erkänns av alla som en verklig statsman och han menade på fullt allvar att om man är fattig och inte har några andra alternativ så måste man investera i familjen. Sapere aude Europa [Våga tänka självständigt, Europa]. Tack så mycket.

  Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Detta betänkande ger en mängd förslag till att bli kvitt det underskott som skapades när Lissabonstrategin genomfördes. Jag vill särskilt uttrycka min uppskattning av punkt 7 i betänkandet, som understryker den viktiga roll som små och medelstora företag (SMF) spelar för att skapa arbetstillfällen och välstånd i allmänhet. Det är av avgörande betydelse att skapa en atmosfär som uppmuntrar entreprenörsandan bland unga människor, en atmosfär i vilken både den administrativa bördan och skattebördan minskas avsevärt och i vilken det blir enklare för små och medelstora företag att få tillgång till riskkapital. En annan slutsats är att betänkandet inte andas ett ord om kommissionens grönbok om ekonomisk immigration. Lika bra det, särskilt med tanke på den nuvarande arbetslöshetsnivån. Kommissionens inlaga för att tillåta och stimulera ny invandring är försedd med skygglappar och lika kontraproduktiv som fullständigt felplacerad, trots att kommissionen lägger fram förslaget med hänvisning till Lissabonmålen.

  Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Med tanke på den här debattens karaktär kommer det säkert att glädja mina kolleger i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa och Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater att få veta att Robert Goebbels öppnade sig för den luxemburgska pressen och sade att de ändringsförslag som de hade fått antagna återspeglade ”de här två parlamentsgruppernas i grund och botten reaktionära och nyliberala karaktär”. Det finns naturligtvis ett lite skrattretande inslag i det här besynnerliga uttalandet: det antyder att parlamentet skulle bestå av hårdnackade reaktionärer, om inte mer. Men det finns anledning att vara bekymrad över dessa ord. Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet odlar gärna en viss tvetydighet kring den ekonomiska politikens principer. Med socialisterna övergår denna tvetydighet till verklig avsky.

Personligen anser jag inte att det är överflödigt att i denna debatt påpeka att förutsättningarna för sund, hållbar utveckling skapas av sunda offentlig finanser och av skäliga obligatoriska avdrag. Stabilitet är inte ett hinder, utan en förutsättning för tillväxten.

På vår sida här i kammaren ger vi inte lika lätt efter för denna svaghet för ideologisk förblindelse. Vi är mycket mer pragmatiska. Det finns situationer där det kan krävas mer regleringspolitik för att få fart på ekonomin, men detta är inte vad det handlar om här. Den situation som Europa befinner sig i för närvarande passar knappast in i den bilden. Robert Goebbels upptäckte keynesianismen lite väl sent och nu försöker han använda den i alla recept och alla såser, även där den inte passar. Vi kan inte lösa våra nuvarande problem genom att öka underskotten i tilläggsbudgetarna. Om det vore på det viset skulle de länder som är kända för sin ekonomiska och budgetmässiga slapphet sedan länge ha framhållits som goda exempel.

Slutligen är det inget brott att säga att européerna måste arbeta hårdare och bättre för att klara sin levnadsstandard inför den globala konkurrensen, Udo Bullmann. Den franska 35-timmarsveckans exemplariska karaktär säger mer än långa utläggningar i frågan. Robert Goebbels lägger naturligtvis fram flera goda idéer i sitt betänkande – till exempel att uppmuntra vissa slag av investeringar i sociala tjänster eller i hållbar utveckling – men han tycks vara besvärad av det som är sakens kärna, att ekonomisk effektivitet följer tydligt angivna regler och att det är farligt att nonchalera dem.

  Andersson (PSE). – Herr talman! Först skulle jag vilja beklaga att den ansvarige från PPE-DE, Gunnar Hökmark, har lämnat diskussionen. Det förslag som utskottet kommit fram till anser jag är oacceptabelt för oss socialdemokrater av tre skäl.

Det behövs, för det första, ingen allmän arbetstidsförlängning. Det vi behöver är fler människor i arbete, inte en allmän arbetstidsförlängning. För det andra löser en övergripande skattesänkning i Europa inte problemen. Hur kan det komma sig att de nordiska länderna med det högsta skattetrycket har den högsta tillväxten i EU? Det tyder ju på att PPE-DE-gruppen är helt ute och reser. För det tredje behöver vi balans i Lissabonprocessen. Som det nu har blivit i det förslag som föreligger, är man t.o.m. värre än kommissionen och betonar i stort sett bara den första pelaren i Lissabonprocessen när det är ömsesidighet mellan pelarna som behövs.

Det behövs strukturella reformer – jag delar den uppfattningen – men de skall ske under ett socialt ansvarstagande och med deltagande av arbetsmarknadens parter, det är det viktigaste. Gunnar Hökmark kommer från Sverige och där försöker hans parti numera lägga sig nära socialdemokraterna. De pratar inte om några skattesänkningar eller om någon arbetstidsförlängning hemma i den nationella debatten. Men det gör man här.

Sverige har haft en högst framgångsrik ekonomisk politik under efterkrigstiden med ett enda undantag, åren 1991–1994. Då var Gunnar Hökmark en av de ledande för politiken i Sverige. Det vore beklagligt om PPE-DE-gruppen skulle anta denna nyliberala politik och göra den till sin. Då får vi politiska motsättningar. Vi socialdemokrater vill ha en balanserad politik och inte en nyliberal politik. En nyliberal politik löser inte Europas problem.

  Czarnecki, Ryszard (NI).  – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Det här är första gången någonsin som vi står inför en situation i vilken en majoritet av medlemsstaterna, eller med andra ord 13 av 25, befinner sig utanför euroområdet istället för inom det. Räntorna i Europa befinner sig också på den lägsta nivån sedan andra världskriget, och ändå fungerar det inte alls som incitament till investeringar. Vi måste erkänna att den ekonomiska tillväxten är låg i euroområdet. Vi vet redan att den inhemska konsumtionen kommer att förbli låg under de kommande två åren, och detsamma gäller för hela EU. Samtidigt har medborgarnas ekonomiska ambitioner stigit avsevärt sedan utvidgningen, särskilt i de nya medlemsstaterna, som mitt hemland Polen. Dessa ambitioner stämmer dåligt med den svaga ekonomiska situationen i vilken det är omöjligt att uppfylla konsumenternas förväntningar. I politiska termer kan detta med tiden leda till ökad EU-skepsis, och detta blir faktiskt allt troligare eftersom alla prognoser, inklusive de som anförs i betänkandet av Goebbels, tyder på att arbetslösheten kommer att ligga kvar på en hög nivå under den närmaste framtiden.

EU:s medborgare räknar med den ekonomiska tillväxt som de upprepade gånger har lovats under de senaste åren, till exempel vid EU-toppmötena. Men de förväntar sig även att alla medlemsstater skall behandlas rättvist och lika. Genom att överse med stora budgetunderskott i länder som Tyskland eller Frankrike, samtidigt som man slår ner hårt på andra svagare och fattigare länder om de vågar ha ett underskott, håller EU på att genomföra en idé som vi känner igen från Orwells roman Djurfarmen, det vill säga att alla människor är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra. Detta bidrar inte på något vis till att stärka EU:s auktoritet i de andra medlemsstaternas ögon. Det är kort sagt skandal.

  Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka mina kolleger Robert Goebbels och Othmar Karas för deras arbete med att utarbeta betänkandena om de offentliga finanserna.

Som vi vet har tillväxten i EU inte varit så bra som vi väntade oss. Den andel av BNP som går till privata och offentliga investeringar har drastiskt sjunkit sedan 1970-talet, vilket vår kollega Othmar Karas beskrivit. På grund av brist på strukturreformer och låg investeringsnivå är BNP-tillväxten otillfredsställande. Det räcker dock inte enbart med offentliga investeringar för att tillväxten skall stimuleras. Vi måste också uppmuntra privata investeringar, som är den verkliga källan till hållbar tillväxt i Europa.

I centrum för diskussionen står stabilitets- och tillväxtpaktens framtid. Målet för pakten var att balansera medlemsstaternas budgetar och skapa budgetöverskott 2003. Tanken var att medlemsstaterna skulle betala av sina skulder under goda tider och genom strukturreformer av den offentliga sektorn se till att deras budgetar förblev balanserade även under sämre tider. Vi politiker har dock svårt att avhålla oss från att spendera för mycket under goda tider. Det märks tyvärr i de dåliga resultat som många medlemsstater uppvisar i fråga om pakten.

Jag är starkt för pakten. De medlemsstater som har gjort sin del och hållit sina offentliga finanser under kontroll – i synnerhet mitt eget hemland Finland – får sota för övriga medlemsstaters ansvarslöshet. De som helt enkelt inte bryr sig! Tyvärr ser det nu ut att vara oundvikligt att viss handlingsfrihet införs i pakten. Vi bör dock akta oss för att urholka den.

Tre frågor bör beaktas. För det första, reglerna bör vara samma för alla medlemsstater och kriterierna måste vara objektiva. För det andra, inga utgifter, t.ex. offentliga investeringar eller forskningsfinansiering, får automatiskt undantas från offentlig finansiering: det skulle ge medlemsstaterna möjlighet att tolka undantagen på mycket uppfinningsrika sätt. För det tredje, den handlingsfrihet som medlemsstaternas beviljas måste vara bunden till att reformer genomförs i goda tider. Det är inte mer än rätt att de medlemsstater som har betalat av sina skulder och minskat sina underskott ges en viss handlingsfrihet, men de som inte har gjort något bör inte få större manöverutrymme.

Jag hoppas att det sunda förnuftet kommer att vinna i det långa loppet och att stabilitets- och tillväxtpakten blir kvar. Om den skall ändras, låt oss då se till att ändringarna sker i gynnsam riktning.

(Applåder)

  Rosati (PSE).  – (PL) Herr talman! Avsikten med de föreslagna förändringarna i stabilitets- och tillväxtpakten är att skattebestämmelser inom Europeiska unionen skall bli flexiblare och mer praktiska samtidigt som man håller fast vid den grundläggande principen om budgetdisciplin. Jag anser att detta är ett steg i rätt riktning, men jag vill framhålla tre relaterade frågor.

För det första fokuseras kommissionens förslag huvudsakligen på nuvarande budgetunderskott, samtidigt som man fäster mindre vikt vid statsskulden. Jag anser att förhållningssättet borde vara det motsatta, eftersom den viktigaste faktorn för finansiell stabilitet på lång sikt är statsskuldens storlek i förhållande till bruttonationalprodukten, inte statsskulden för ett visst år. Detta innebär att man borde dra striktare gränser för underskottet för länder med mycket hög skuldsättning än för länder med lägre skuldsättning. De senare kan klara ett högre underskott på kort sikt och bör inte bestraffas för att de följt reglerna i det förflutna. Därför bör skuldsättningsnivån vara ett viktigare kriterium än det nuvarande underskottet.

För det andra måste den metod som används för att beräkna underskotten ta hänsyn till den speciella situationen för de av de nya medlemsstaterna som har gett sig in på den svåra uppgiften att reformera sina pensionssystem. I dessa länder har utgifterna med anknytning till dessa reformer stigit tillfälligt eftersom det är nödvändigt att finansiera både de nuvarande pensionerna och att bygga upp pensionsfonder för framtida generationer. Dessa utgifter bör inte behandlas som löpande offentliga utgifter för ändamål som berör stabilitets- och tillväxtpakten, eftersom de inte ökar den löpande efterfrågan, utan istället bidrar till nationella besparingar. Nya medlemsstater bör inte bestraffas för att de genomför svåra strukturreformer.

För det tredje vill jag föreslå att kommissionsledamoten överväger att undanta utgifter som är förknippade med betalningar till EU:s budget när man fastställer de principer enligt vilka underskotten kommer att beräknas för ändamål som berör stabilitets- och tillväxtpakten. Det är visserligen sant att sådana utgifter ökar efterfrågan i hela EU, men de bidrar även till att förverkliga den viktiga principen om solidaritet. En sådan lösning skulle även göra det enklare att nå en kompromiss om hur stor Europeiska unionens budget för 2007–2013 skall vara. Jag vill framhålla att en anledning till att vissa medlemsstater kräver en ”liten” budget är att de är nettobidragsgivare till EU:s budget. Stort tack.

  Samaras (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Vi talar om konkurrenskraft, men det finns ett direkt samband mellan konkurrenskraft och valutakurser. Vi har låtit euron bli för dyr gentemot dollarn. Den har stigit från 0,84 till 1,30, vilket allvarligt har skadat vår konkurrenskraft.

Centralbanken har i stort sett offrat konkurrenskraften, där vi släpar efter, för att stärka stabiliteten, som är god. Vi har med andra ord skyddat vår starka sida och blottställt vår svaga sida. Den starka euron har således förvärrat konjunkturnedgången. Nedgången har minskat företagens benägenhet att ta investeringsrisker och införa innovationer. Vad har vi med andra ord för nytta av Lissabonstrategin? Titta på vad amerikanerna, ryssarna, kineserna och indierna håller på med. Medan alla våra konkurrenter fokuserar på konkurrenskraft och tillväxt, fokuserar vi på slöseri och skulder. Alla av dem kommer upp i högre avkastning än vi, medan vi sitter fast i permanent konjunkturnedgång. Det är kanske dags för oss att börja ifrågasätta vår ekonomiska strategi? Så länge som den nuvarande strategin får fortsätta kommer Lissabonstrategin och stabilitetspakten bara att bli mer och mer ömsesidigt oförenliga. Behåll Lissabonstrategin, men se till att den penningpolitik som centralbanken tillämpar faktiskt hjälper. Behåll stabilitetspakten, så länge som tonvikten ligger på att hålla tillbaka utgifterna och inte på att öka intäkterna.

Europeiska centralbanken måste lätta på penningpolitiken så att medlemsstaterna kan strama åt sin budgetpolitik, särskilt på utgiftssidan. Oavsett vad den aktiva efterfrågan förlorar i offentliga utgifter kommer den i så fall att tjäna på ökad export, och vi kan därmed undvika skattehöjningar. Detta är en strategi som kombinerar försiktighet och tillväxt, men centralbanken måste också samarbeta om vi skall kunna uppnå den. Vi behöver naturligtvis försiktighet, men försiktighet är en sak och rigiditet är något annat. Så länge som vi blandar ihop försiktighet med rigiditet kommer vi varken att få försiktighet, tillväxt eller konkurrenskraft.

  Bersani (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar om betänkandet av Robert Goebbels och jag vill gratulera vår kollega till hans förträffliga sätt att gripa sig an ämnet genom att fokusera på nödvändigheten att finna en balans mellan å ena sidan det påtagliga behovet att vitalisera den ekonomiska politiken och tillväxtpolitiken i Europa och å andra sidan stabilitetsmålet och förutsättningarna för att uppnå detta. Denna balans har dock gått förlorad under debattens gång och kan bara återställas om vi uppträder förnuftigt, såsom Astrid Lulling rekommenderade tidigare.

Det är inte förnuftigt att godkänna ett betänkande som inte behandlar behovet av större samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik, och inte heller kan vi gå med på att ett yttrande av denna karaktär strider mot de nationella monetära myndigheternas oberoende. Det är inte förnuftigt att godkänna ett betänkande som inte hänvisar till en reform av stabilitetspakten och dess koppling till Lissabonmålen, i en tid då vi uppenbarligen rör oss i riktning mot en överenskommelse. Det är inte förnuftigt att påstå att en allmän sänkning av skattebördan är nödvändig för konkurrenskraften, om vi beaktar de utmärkta resultat som uppnåtts av länder med både tung och lätt skattebörda.

Jag undrar ändå om Europaparlamentet verkligen bör rekommendera en generell och allmän skattesänkning när ingen medlemsstat under nuvarande omständigheter skulle betrakta ett sådant förslag som trovärdigt. Inte heller vore det förnuftigt att påstå att en generell och allmän ökning av arbetstiden skulle vara genomförbar eller effektiv. Genom att alltför nära koppla avreglering och förbättring av tjänster till deras privatisering riskerar man bara att öka motståndet mot varje skeende som syftar till att avreglera marknaden.

Avslutningsvis anser jag att dokumentet innehåller några viktiga möjligheter och att det är ett förtjänstfullt initiativ, men i vissa frågor är det nödvändigt att återställa balansen och lämna ideologiska anspråk åt sidan för att på så sätt bidra till den debatt om ekonomin som nu förs i hela Europa.

  Mann, Thomas (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Medlemsstaterna har åtagit sig att få sin budget nära balans eller att skapa överskott. Detta är ett åtagande inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten, och länder som Tyskland har brutit mot det genom att dra på sig underskott. Även om de har åberopat konjunkturproblem som försvar har de underlåtit att genomföra de nödvändiga strukturreformerna.

Den dåvarande tyske finansministern Theo Waigel lyckades 1997 i Europas intresse nå en överenskommelse om en allvarligt menad garanti om stabila priser, budgetdisciplin och möjlighet att reagera på strukturella förändringar, som till exempel nödvändigheten att finansiera ett samhälle med en allt äldre befolkning. Detta handlade inte om vänsterns nyliberala politik, utan låg även i arbetskraftens intresse.

Det luxemburgska ordförandeskapet tillkännagav en förändring av pakten, och det är inte någon lätt uppgift. Berlin vill avskaffa förfarandet vid alltför stora underskott, medan de mindre länderna i euroområdet med rätta insisterar på att pakten skall efterlevas bokstavligen. De har satt sig in i saken.

Premiärminister Juncker berättade för utskottet för ekonomi och valutafrågor att det inte var fråga om att ändra 3-procentströskeln och förfarandet vid alltför stora underskott. Jag är också för att kommissionen skall ha kvar sina befogenheter på det här området, från att skicka ”blå brev” till att bötfälla. Ni har dessvärre tillkännagett en ”intelligent tolkning” av pakten. Innebär inte det att den urvattnas?

Ni sade med rätta att Grekland måste ställas till svars om det lämnar in förfalskade uppgifter en gång till. Rätta mig om jag har fel, men fick ni inte kort därefter tyskarna att tro att de kunde behandla kostnaderna för återuppbyggnaden av östra Tyskland som en särskild skuldpost som man kunde utelämna ur beräkningen? Då var det andra länder som sade att deras investeringar i utbildning, militära anläggningar eller infrastruktur också borde undantas. Om man en gång har gett sig in på den kreativa bokföringens domäner kan man lika gärna skicka pakten i papperskorgen. Ni håller bara på att fiffla med siffror och ger inte de europeiska medborgarna någon garanti.

Jag stöder det utmärkta betänkandet av min kollega Othmar Karas. Vi får inte handskas lättsinnigt med förtroendet för euron.

  Rasmussen (PSE). – (DA) Herr talman! Detta är ett konstruktivt betänkande från Robert Goebbels och det utskott som har lagt fram det. Jag vill även tacka kommissionsledamot Joaquín Almunia för ett tankeväckande bidrag och för hans visade engagemang för en reform av stabilitets- och tillväxtpakten.

Mitt bidrag i denna kammare i dag kommer att fokuseras på två av de viktigaste frågorna för Europa. De konservativa och liberalerna här i parlamentet fokuserar på strukturreformer – och det kan jag säga att vi är redo att förhandla om – inte bara i Europaparlamentet utan även i våra enskilda stater. Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, som jag nu talar för, är inte emot reformer. Vi vill se rätt reformer. Jag skulle dock vilja lägga till en sak: Europas viktigaste problem gäller inte bara behovet av strukturreformer. Ett annat stort problemet är att efterfrågan i våra länder är för låg.

Jag vill rikta en uppriktig och angelägen vädjan till ledarna för de högerorienterade europeiska partierna. Min personliga erfarenhet som premiärminister och som partiordförande i Europa är att vi inte kan förmå våra folk att stödja reformer om det inte samtidigt finns både efterfrågan och tillväxt i våra samhällen, eller för att formulera det på ett annat sätt: inga framgångsrika reformer utan ekonomisk tillväxt, och ingen hållbar ekonomisk tillväxt utan reformer. Jag vill därför rikta en mycket angelägen vädjan om att införa den europeiska dimensionen. Vad är den europeiska dimensionen? Den europeiska dimensionen handlar om att vi måste lära oss att göra saker och ting samtidigt. Det råder brist på efterfrågan på den inre marknaden, och detta är något som vi kan avhjälpa på samma gång om samtliga finansministrar, tillsammans med kommissionsledamot Almunia, beslutar att investera i Lissabonmålen under de kommande fyra åren. På det viset skulle vi uppnå den extra tillväxt vi behöver. Vi har dokumenterat frågorna, och det skulle vara fantastiskt om de högerorienterade partierna här i parlamentet också kunde inse att vi måste investera och att vi måste genomföra reformer och att vi måste göra de här sakerna samtidigt.

  Montoro Romero (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag instämmer i de analyser som har framförts här denna morgon och som framhåller att Europa behöver mer tillväxt och mer sysselsättning.

Mer tillväxt för att möta de utmaningar som vi européer står inför: utmaningen från utvidgningen samt utmaningen att skapa arbetstillfällen för våra kvinnor och ungdomar. Mer tillväxt så att EU kan spela den ledande roll i världsekonomin som det förtjänar, eftersom världsekonomin i annat fall inte kommer att växa på ett balanserat sätt. Som Poul Nyrup Rasmussen alldeles nyss underströk innebär detta att de europeiska konsumenterna och de europeiska investerarna behöver mer tillförsikt, de behöver en politik som ger tillförsikt, kort sagt en politik som kan ligga till grund för deras inköps- och investeringsbeslut. Den tillförsikten kräver i sin tur sunda offentliga finanser och en balanserad budget. Budgetbalans innebär lägre skatter för arbetstagare och för små och medelstora företag, lägre skatter för att kunna konkurrera mer framgångsrikt inom den globaliserade världsekonomin.

Det skulle vara ett allvarligt misstag att göra stabilitetspakten mer flexibel, och pressbevakningen av Ekofindebatterna inger inte tillförsikt, kommissionsledamot Almunia. Kraftmätningen mellan de europeiska regeringarna när det gäller stabilitetspaktens flexibilitet skickar ett negativt budskap när det handlar om marknadernas förtroende. Tillsammans med en orubblig stabilitetspakt behöver vi strukturreformer. Vi behöver en mer flexibel ekonomi, inte en som i sista hand är bra för fåtalet, utan en balanserad ekonomi som stöder vår tillväxt på grundval av flexibilitet och konkurrenskraft.

  Langen (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Poul Nyrup Rasmussen sade att reformer inte är möjliga utan ekonomisk tillväxt. Motsatsen är också sann: ekonomisk tillväxt i Europa är inte möjlig utan reformer. Särskilt i Tyskland och Frankrike, som är viktiga stater med överdrivet aktiva regeringar, höga skatter och alltför komplicerade socialförsäkringssystem, är reformer en förutsättning för ekonomisk tillväxt.

I dag diskuterar vi betänkandena av Robert Goebbels och Othmar Karas i vilka de svårigheter som vi står inför med en gemensam penningpolitik i kombination med en decentraliserad budget- och finanspolitik blir uppenbara. Stabilitets- och tillväxtpakten skapades som en koppling och som en förutsättning. Den politiska intentionen att reformera stabilitets- och tillväxtpakten kommer att skaka Maastrichtfördraget och Europeiska monetära unionen (EMU) i deras grundvalar. De budgetpolitiska bestämmelserna tillhör hörnstenarna i EMU. De europeiska medborgarna fick löftet att statens upplåning skulle minska, ett löfte som bryts efter bara sex år. Meningen med de här bestämmelserna är att bevara trovärdigheten och tilliten oavsett vem som sitter i regeringen vid en viss tidpunkt. Stabilitets- och tillväxtpakten har dock ett allvarligt konstruktionsfel, ett fel som ni upprepade gånger har underlåtit att kommentera, herr kommissionsledamot.

Vad beträffar övervakningsförfarandena har kommissionen alltför lite makt och befogenheter. De skyldiga sitter till doms över sig själva, vilket inte bådar gott. Kommissionen är maktlös om Ekofinrådet inte tillämpar bestämmelserna på sig själv. Om det saknas vilja att tillämpa budgetdisciplin så kommer det inte heller att hjälpa med reformer. Det här handlar inte bara om bestämmelser utan även om politisk vilja. Kommissionen vill införa nya bestämmelser för ekonomiskt goda tider. Det är möjligt att detta i viss mån kan vara berättigat, men det är naivt. Om de befintliga medlen för att utöva påtryckningar inte fungerar, varför skall vi då förvänta oss att detta skall fungera på frivillig väg när den ekonomiska situationen är gynnsam?

Socialdemokraterna och kommunisterna har inte förstått de förändringar som eurons införande har medfört. Innan euron fanns straffade marknaden högt skuldsatta stater på ett öppet och lättbegripligt sätt, genom höga räntor för statlig upplåning, hög inflation och devalvering. Så sent som 1992 förekom det skillnader på sex procentenheter.

(Häcklande)

Jag ber er lyssna! Ni vet att jag har rätt. Sex procentenheter! Den skillnaden finns inte längre. Det finns inte längre några marknadskrafter som tvingar staterna till hålla fast vid ekonomisk disciplin. Om inte ECB tar itu med detta problem genom ett system med differentierad bedömning av statliga lån kommer euron inte att förbli stabil på lång sikt.

  Almunia, kommissionsledamot. – (ES) Herr talman! Jag vill tacka alla de ledamöter som har talat för deras bidrag till debatten, som jag har funnit vara mycket intressant.

Jag skulle vilja avsluta genom att upprepa kommissionens analys. Vid flera tillfällen under debatten har kommissionen tillskrivits tankar som varken jag eller kommissionen instämmer i.

Kommissionen och jag anser att den viktigaste utmaningen för att öka tillväxten i Europeiska unionen och inom euroområdet är att öka tillväxtpotentialen. För detta krävs strukturreformer liknande dem som kommissionen har föreslagit i sitt meddelande om översyn och förnyelse av Lissabonstrategin.

Om vi inte höjer tillväxtpotentialen kommer vår ekonomi och vår sociala modell inte att vara hållbara på medellång och lång sikt och bristen på tillväxt kommer att allvarligt hota makroekonomisk stabilitet och budgetstabilitet. Detta är alltså vår analys, och på den grundvalen måste den makroekonomiska politiken, vilket slås fast i Kokrapporten och vilket jag helt håller med om, stödja en strategi med strukturreformer som ökar tillväxtpotentialen för att hålla i gång tillväxten och för att förhindra att bristande likviditet, finansiering och efterfrågan skall äventyra vår förmåga att dra fördel av alla de tillväxtmöjligheter som vi har uppnått genom reformerna.

Kommissionen anser att en framgångsrik förnyelse av Lissabonstrategin är en prioritet, och därför har vi föreslagit tio prioriteringar. Vi har också övervägt hur man utifrån de olika situationer som råder kan förbättra varje medlemsstats förmåga att genomföra Lissabonstrategin, så att vi kan uppnå de mål som vi alla är överens om i alla dessa stater och i hela Europeiska unionen. Dessa mål har inte urvattnats i kommissionens meddelande, utan de har bekräftats exakt så som de fastställdes för fem år sedan.

När det gäller stabilitetspakten skulle jag vilja göra några klarlägganden, herr talman. Jag anser att vi måste förstå vad som händer under dessa veckor, då rådet, med stöd av kommissionen och genom det utmärkta samarbetet med det luxemburgska ordförandeskapet, försöker nå en överenskommelse för att förbättra den praktiska tillämpningen av våra mekanismer för budgetdisciplin och för att se till att de mål som fastställs i fördraget, där budgetstabilitet definieras som ett av villkoren för Ekonomiska och monetära unionen, skall bli mer av en positiv och uppenbar verklighet än vad som är fallet just nu.

Vad är det då vi gör? För det första upprepar vi vårt orubbliga och otvetydiga engagemang för de referensvärden som fastställdes i fördraget. Tre procent föreskrivs i fördraget, och kommissionen kommer att se till att det referensvärdet respekteras. Jag vill än en gång göra det fullständigt klart, och jag kommer att fortsätta att göra det närhelst det är nödvändigt, att det varken i kommissionens förslag eller i den ståndpunkt som för närvarande omfattas av alla ministrarna på Ekofinmötet, föreslås att någon utgiftskategori skall undantas vid beräkningen av underskott. Vad vi överväger, i enlighet med artikel 104 i fördraget, är vilka viktiga faktorer som bör beaktas när man analyserar varför underskottet har blivit alltför stort och vad som bör göras för att återvinna balansen, skapa hållbara offentliga finanser och få ned underskottets nivå under referensvärdet.

Precis som vi gör i denna debatt är det möjligt att skilja mellan att inte utesluta någon utgiftskategori och att ta hänsyn till olika ekonomiska faktorer, från de offentliga utgifternas sammansättning via situationen i konjunkturcykeln till de strukturreformer som håller på att genomföras. Detta görs för att man vill se hur den preventiva delen av pakten tillämpas, hur det står till med de offentliga finanserna med avseende på balans på medellång och lång sikt eller när det gäller förfarandet vid alltför stora underskott samt vilka rekommendationer som verkligen är effektiva när ett land som har alltför stora underskott skall återvinna sin budgetbalans. Därför är det oerhört viktigt att förhindra att tillämpningen av pakten i praktiken leder till en procyklisk strategi, både i den preventiva delen och i den korrigerande delen av förfarandet vid alltför stora underskott, och detta är det andra nyckelelementet i vår diskussion.

En av de mest uppenbara anledningarna till att vissa länder har brutit mot bestämmelsen att underskottet får uppgå till högst 3 procent är att de inte har tillämpat en procyklisk strategi när de befunnit sig i en positiv del av den ekonomiska cykeln och att de inte i tillräckligt hög grad har konsoliderat sina offentliga finanser. Det finns också instrument i fördraget som dessutom är förstärkta i konstitutionen och direkt tillskrivs kommissionen, t.ex. tidiga varningar, som måste användas mer effektivt. Dessutom måste varje medlemsstat fastställa nationella bestämmelser som kompletterar det ömsesidiga trycket på dem som på nationell nivå fattar beslut om inkomsternas sammansättning och om budgetmedlen, och därmed om budgetunderskottet, för var och en av medlemsstaterna. Jag vill påminna er om att detta fortfarande är en nationell befogenhet, även om det samlade resultatet av dessa beslut om nationell budgetpolitik, som Pervenche Berès sade, är av gemensamt intresse eftersom vi tillhör en ekonomisk och monetär union.

Vad beträffar förfarandet vid alltför stora underskott, och detta är den svåraste punkten i vår diskussion, diskuterar vi hur det förfarandet bör sättas i gång. Jag skall upprepa vår ståndpunkt: inga utgifter skall undantas vid beräkningen av underskott. Men om man läser artikel 104 i fördraget ännu en gång så ser man att rådet, så snart Europeiska kommissionen informerar rådet att ett visst land, enligt dess bedömning, har alltför stort underskott, har full befogenhet att efter en allsidig bedömning – artikel 104.6 i fördraget – avgöra ”om ett alltför stort underskott föreligger”.

För att förhindra fler konflikter av det slag som har inträffat i det förflutna försöker vi se till att de kriterier som kommissionen använder när den informerar rådet om att ett land har ett alltför stort underskott sammanfaller med de kriterier som rådet sedan använder. Samtidigt som kommissionens funktioner och befogenheter respekteras – och kommissionen kommer inte att ge upp några av de befogenheter som den tilldelas genom fördraget – och även de som tillkommer rådet – som inte heller kommer att ge upp några av de befogenheter som det tilldelas genom fördraget – finns det inom ramen för dessa förbindelser – eller detta samarbete – således inte några sammanstötningar som lamslår förfarandet och ger upphov till konflikter liknande dem som uppstod för drygt ett år sedan.

Styrelseformer är mycket viktiga. Det är mycket viktigt att det finns nationella regler som kompletterar medlemsstaternas ansträngningar när det gäller egenansvar i förhållande till de gemensamma reglerna för budgetdisciplin. Som vi nyligen har sett är det mycket viktigt med en tydlig, tillförlitlig och korrekt statistik. Det är mycket viktigt med samarbete mellan de två institutionerna, dvs. rådet och kommissionen, och det är oerhört viktigt med stöd från parlamentets sida och med debatter i parlamentet liknande den som äger rum i dag, och det kommer otvivelaktigt att bli fler sådan debatter i framtiden.

Det är mycket viktigt att vi kommer överens. Jag delar den oro som ni nämnde över Ekonomiska och monetära unionens trovärdighet och särskilt vår gemensamma valutas trovärdighet på marknaderna. Marknaderna kommer inte att ha förståelse för om det inte blir någon överenskommelse vid Europeiska rådets möte i mars, och vi måste alla, var och en enligt sina förpliktelser, göra allt vad vi kan för att se till att överenskommelsen blir klar och offentliggörs den 23 mars i Europeiska rådets slutsatser. Kommissionen kommer att göra allt den kan i den riktningen.

Låt mig avslutningsvis tacka för det enastående samarbetet med rådets ordförandeskap, som är starkt engagerat för att nå denna framgång.

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA
Vice talman

5. Europeisk kulturhuvudstad för åren 2005 till 2019

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om andrabehandlingsrekommendation om rådets gemensamma ståndpunkt av den 21 oktober 2004 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut nr 1419/1999/EG om att inrätta en gemenskapsåtgärd för evenemanget Europeisk kulturhuvudstad för åren 2005 till 2019.

  Prets (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Den 13 juni 1985, för nästan 20 år sedan, förelades ministerrådet idén om en Europeisk kulturhuvudstad på initiativ av Melina Mercouri, som då var Greklands kulturminister, och den aktuella resolutionen antogs. Hennes syfte var att göra vissa kulturella aspekter av staden, regionen eller landet i fråga tillgängliga för den europeiska allmänheten. Efter 20 år med programmet Europeisk kulturhuvudstad kan vi dra några slutsatser, vilka anges i Palmers studie från augusti 2004.

Det råder ingen tvekan om att det har en positiv inverkan på den berörda staden att bli utvald till Europeisk kulturhuvudstad. Detta märks i form av nya kulturella initiativ, utbyggnad av den kulturella infrastrukturen, konstnärliga försök och trender samt stadens anseende, dess internationella status och utrymmet för fortsatt kulturell utveckling. Detta går hand i hand med ett ökat antal besökare och ökade inkomster, men även med ökade utgifter.

Även om den europeiska kulturhuvudstaden har en speciell dragningskraft på människor som är intresserade av kultur, har den europeiska aspekten inte varit helt framgångsrik. Den kulturella dimensionen får ofta stå i skuggan av politiska ambitioner, och den europeiska dimensionen har inte alltid stått i förgrunden. Kulturhuvudstaden kan bara vara ett hållbart projekt om evenemanget integreras i stadens utveckling som en del av en långsiktig strategi för kulturell utveckling. En hel del har förändrats under de senaste 20 åren vad beträffar den kulturella och konstnärliga utvecklingen i städerna, i synnerhet inom Europeiska unionen, vilket gör det nödvändigt att ändra det beslut som antogs då.

Den förteckning över vilka städer som skall utses fram till 2019 tar exempelvis inte hänsyn till de 10 nya medlemsstater som anslöt sig till EU vid utvidgningen i maj i fjol. För att inte rubba den turordning som redan har fastställts finns det dock ett förslag om att en stad från ett av de nya länderna skall läggas till för varje år så att man skapar balans. Vi kan inte motivera att dessa länder skulle behöva vänta till 2019 innan det blir deras tur.

Den gemensamma ståndpunkt som vi har framför oss är i vissa avseenden bristfällig och uppfyller inte alla krav för att genomföra förändringar på ett öppnare och mer demokratiskt sätt. Men för att inte äventyra det förberedande arbete som pågår för kulturhuvudstäderna 2009, 2010 och följande år – och särskilt de i Österrike och Tyskland – uppmanar jag er att godkänna denna gemensamma ståndpunkt vid andra behandlingen, på villkor att kommissionen, som redan har lovat detta och börjat arbeta på det, lägger fram ett nytt förslag senast i juni i år.

Detta nya förslag skall uppfylla följande krav: De ekonomiska resurserna måste justeras om det skall finnas två kulturhuvudstäder från 2009; för närvarande varierar de ekonomiska åtaganden mellan 200 000 euro och 1 miljon euro per projekt. Tydliga kriterier måste fastställas för att ge så hög finansiering som möjligt. För närvarande beviljas i genomsnitt 500 000 euro per kulturhuvudstad, vilket för ett budgetförslag som till exempel det som lagts fram av Linz motsvarar ett bidrag på 0,83 procent. Detta är verkligen inte något frikostigt bidrag från Europeiska unionen. Jag argumenterar för ett fast bidrag på 1 miljon euro per kulturhuvudstad om alla kriterier är uppfyllda.

Detta bör beaktas vid anslagstilldelningen samt i kulturprogrammet och i budgetplanen för 2007–2013. Dessutom anser vi det vara mycket viktigt att juryns roll stärks, att dess uppgifter definieras tydligare och att urvalsförfarandet för de ansökande städerna på så sätt förbättras. Det är även nödvändigt att fastställa tydliga och objektiva urvalskriterier för städerna och för det europeiska mervärde som fordras samt att allt detta kopplas till tydligt angivna punkter. Det behövs även tydliga kriterier för beslutet om när och varför en stad skall tilldelas 200 000, 500 000 eller 1 miljon euro.

Om det är möjligt att ordna en tävling mellan flera städer så är det glädjande, men det bör inte vara ett absolut krav. Så kommer till exempel Österrike och Litauen att delta i tävlingen 2009 med endast en stad var, men de måste uppfylla kriterierna för urvalsförfarandet helt och hållet. Detta är mycket viktigt och jag anser att Österrike med Graz har visat att det går att göra mycket bra ifrån sig med en enda stad.

Jag anser att Europeiska unionen även bör stödja mer publicitet för kulturhuvudstäderna och ta fram ett starkare program i detta avseende.

Enligt 1999 års beslut om den europeiska kulturhuvudstaden är syftet med programmet att framhäva de europeiska kulturernas rikedom och mångfald och deras gemensamma drag samt att bidra till att Europas medborgare får ökad kunskap om varandra. Meningen är att det nya beslutet skall gå ett steg längre och acceptera och lägga tonvikten på den europeiska integrationens utmaningar, på Europas mångfald och även på det ökande kulturella samarbetet inom ett utvidgat Europa.

  Figeľ, kommissionsledamot. – (SK) Mina damer och herrar! I november 2003 antog Europeiska kommissionen ett förslag om ändring av 1999 års beslut om att inrätta en gemenskapsåtgärd med namnet Europeisk kulturhuvudstad. Beslutet omfattade åren 2005–2019, och där är vi nu. Kommissionens förslag, som ni har framför er nu, är att göra det möjligt för de tio nya medlemsstaterna att så snart som möjligt delta i denna kulturella verksamhet på jämbördig fot med de andra medlemsstaterna och därigenom tillämpa jämlikhetsprincipen.

Detta innebär att de nya medlemsstaterna, med början 2009, kommer att vara värdar för Europeiska kulturhuvudstaden, i samarbete och konkurrens med övriga medlemsstater. År 2009 kommer det som sagt att vara Litauen tillsammans med Österrike. Under den andra fasen kommer jag, som Europaparlamentet har krävt, att föreslå rådet ännu en förändring före sommaren, vilket innebär en djupgående analys eller en djupgående översyn av urvalsförfarandet för denna gemenskapsverksamhet.

Som Christa Prets med rätta framhöll bör detta förslag bland annat inkludera den europeiska dimensionen av samarbetet, hur den skall stärkas, urvalspanelens roll, nationella tävlingar och så vidare. I själva verket har många av de här frågorna redan tagits upp under den första behandlingen och jag skall naturligtvis ta hänsyn till dem när vi formulerar nästa åtgärd som skall vidtas.

Kommissionen kommer även att ta hänsyn till resultaten av en oberoende undersökning av de senaste 10 åren av denna samarbetssatsning. Vad beträffar andra behandlingen gläder det mig att betänkandet även har accepterats av utskottet för kultur och utbildning, vilket innebär ett godkännande av rådets gemensamma ståndpunkt, som i stort stämmer överens med kommissionens förslag. Detta innebär att beslutet kan fattas relativt snabbt, men givetvis på grundval av korrekt förfarande.

Avslutningsvis vill jag tacka Europaparlamentet, utskottet för kultur och utbildning och föredraganden Christa Prets personligen för hennes nära samarbete i dessa frågor, och jag vill naturligtvis även tacka de irländska och danska ordförandeskapens insatser i denna fråga under det senaste året och det luxemburgska ordförandeskapet för dess fortsatta samarbete.

Det gläder mig att denna förändring leder till verkliga resultat, eftersom antagandet av den påtagligt kan bistå och direkt påverka förhållandet mellan städer och medborgare i den utvidgade Europeiska unionen.

  Pack (PPE-DE), för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi hade inte alls behövt diskutera Europeiska kulturhuvudstaden i dag om inte ministerrådet 1999 på ett fullständigt – och upprörande – sätt hade nonchalerat de väntade nya medlemsstaternas rättigheter fram till 2019. Det är bara ministrar som kan komma på sådana idéer: ledamöterna i parlamentet var klokare redan på den tiden.

Därför måste vi rätta till saken i dag och vi är redo att stödja det. I framtiden kommer vi att ha två städer, en från de 15 gamla medlemsstaterna och en från de nya medlemsstaterna. Jag stöder detta fullständigt eftersom det också kommer att innebära samarbete mellan två kulturhuvudstäder. År 2010 kommer detta till exempel att gälla en tysk och en ungersk stad. Christa Prets har naturligtvis alldeles rätt när hon säger att de ekonomiska resurserna inte kommer att vara tillräckliga för det här. När man en gång har begått ett misstag blir straffet så mycket hårdare. Vi kommer kort sagt att behöva mer pengar för kulturhuvudstäderna i framtiden, och det bör också erbjudas inom den ekonomiska ramen.

Till skillnad från Christa Prets anser jag att varje land bör presentera åtminstone två städer för den europeiska juryn. Med Tyskland som exempel vill jag påminna er om hur mycket uppståndelse och kreativitet som har skapats i den tyska kulturvärlden under de senaste åren på grund av att tio städer har tävlat om att få bli Europeisk kulturhuvudstad. Vi har fått se en otrolig uppfinningsrikedom, där ett stort antal kulturella och ekonomiska aktörer har tagit del i seminarier och konferenser. Jag tror helt enkelt att denna fantastiska aktivitetsnivå bara uppstår om det råder konkurrens mellan olika städer.

Tyskland kommer nu att presentera två eller flera städer för juryn, av vilka bara en kan bli utvald. Men alla andra som har ansökt har åstadkommit en otrolig uppståndelse i sin stad, i sin delstat och i det omgivande området. Därför anser jag att detta är den rätta vägen.

Jag önskar bara att juryn i framtiden skall ägna större uppmärksamhet åt vad man skulle kunna kalla de här städernas roll som vägvisare. Europas städer är vägvisare för vår historia och vår kulturella mångfald. Varje kulturhuvudstad borde särskilt framhäva detta genom att arrangera många och skiftande evenemang, inte bara för att stödja nationella traditioner och turism, utan även för att verkligen lyfta fram den kulturella mångfalden. Jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att ta hänsyn till de här punkterna i sitt nya förslag, inklusive de som gäller urvalsförfarandet.

  Hegyi (PSE), på PSE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar i allt väsentligt Christa Prets utmärkta betänkande. Jag välkomnar också tanken på att utvidga initiativet om europeisk kulturhuvudstad till att även omfatta de nya medlemsstaterna. En del anser kanske att det skulle vara bättre att bara utse en enda kulturhuvudstad per år, och att varje år växla mellan de 15 äldre EU-medlemsstaterna och de 10 nya EU-medlemsstaterna. På så sätt skulle alla evenemang koncentreras till en enda stad. Det vore en logisk lösning, men många äldre medlemsstater har redan väntat länge på att få äran och möjligheten att ha en kulturhuvudstad.

De dubbla möjligheterna bör välkomnas, men på ett viktigt villkor: de två medlemsstaterna måste vara jämställda i alla avseenden, inklusive finansiering. Detta är kommissionens, regeringarnas och de lokala myndigheternas ansvar liksom massmediernas. Det är viktigt att alla förstår detta och vidtar åtgärder för att garantera verklig jämställdhet. Att ha första klassens och andra klassens kulturhuvudstäder skulle förvanska hela idén och leda till frustration och upprördhet.

År 2010 kommer Ungern och Tyskland att vara värdar och utse var sin plats som europeisk kulturhuvudstad. I Ungern kämpar 11 städer om denna underbara chans att få visa upp sig för Europa. Min egen hemstad, Budapest, är en av kandidaterna. Ärligt talat, även utan denna titel är Budapest med sitt blomstrande kulturliv ständigt en kulturhuvudstad. Denna möjlighet skulle emellertid vara en särskild tilldragelse.

Det är häpnadsväckande att se att i samtliga 11 ungerska städer är lokalpolitiker, frivilligorganisationer och såväl gamla som unga innevånare mycket aktiva och gör gemensam sak för tävlingen. Tävlingen i sig erbjuder således en möjlighet för gemensamma kulturaktiviteter i alla de tävlande städerna. Förutsatt att de två städerna jämställs, välkomnar jag initiativet och betänkandet.

  Trüpel (Verts/ALE), på Verts/ALE-gruppens vägnar.. – (DE) Herr talman! Jag vill stödja de föregående talarna och understryka att programmet Europeisk kulturhuvudstad hittills har varit en stor framgång. Det går alltid att hitta enskilda områden där saker och ting skulle kunna göras ännu bättre, men på det hela taget har vi sett att processen för självförståelse – med möten över hela Europa som får dem att öppna ögonen för europeiska synsätt – har bidragit till att stärka inte bara de här städernas identitet utan även en ny förståelse inom Europa.

Doris Pack hade helt rätt när hon sade att vi nu inser att det var ett misstag att inte inkludera Östeuropa i det beslut som antogs 1999. Så vi gör rätt i att korrigera det felet här och nu och se till att det blir en ny ordning från och med 2009, enligt viken inte endast ett land från de gamla medlemsstaterna utan även en stad från en av de östeuropeiska medlemsstaterna skall inkluderas.

Jag är fast övertygad om att denna dynamik mellan Väst- och Östeuropa kommer att resultera i goda samarbetsprojekt. Vi måste också tänka på att någonting som liknar en ny kollektiv kulturell identitet skapas i de enskilda städerna. Europa har inte en enda själ, utan många, och detta är vad de europeiska kulturhuvudstäderna bör visa under de kommande åren. Av den anledningen instämmer jag i de förslag som lagts fram av Christa Prets, både när det gäller resurser och i fråga om klarhet om hur dessa städer bör identifieras och utses.

  Markov (GUE/NGL), på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Min grupp stöder rådets gemensamma ståndpunkt trots dess uppenbara tillkortakommanden, därför att vi anser att den lägger grunden för att skapa ett rättvist system för finansiering och därför att det även löser det problem som samtliga föregående talare har hänvisat till, nämligen att det fram till nu inte har vidtagits några åtgärder alls för Europeiska unionens nya medlemsstater.

Titeln ”Europeisk kulturhuvudstad” ger europeiska städer och deras invånare en trevlig möjlighet att göra sig kända över hela Europa och att även via upp sina kulturella, vetenskapliga, arkitektoniska och historiska förtjänster och framgångar. Många städer har tagit fram egna utvecklingsplaner med anledning av sina ansökningar om att få bli kulturhuvudstad, och dessa utvecklingsplaner har gett utvecklingen en kolossal knuff framåt, alldeles oavsett om städerna sedan har nominerats av sina länder eller inte. Detta resulterar i arbete på deras infrastruktur och i restaurering, modernisering och renovering. Det innebär dessutom att möjligheter öppnas för utveckling av mer turism, möjligheter som sedan även ger dessa städer större potential för utveckling och en chans att presentera sig själva i en fördelaktig dager.

Om man tar Tyskland som exempel, där 10 städer ansöker inför 2010, inklusive Potsdam, som är huvudstad i min egen delstat Brandenburg, ser man redan nu, år 2005, vilket engagemang delstaterna visar för att presentera de här städerna under urvalsperioden.

Jag vill göra en kommentar om förslaget till den framtida tävlingen. Jag kan mycket väl föreställa mig att det skulle vara möjligt för varje land som står på tur att nominera minst två städer. Jag anser dock inte att det skulle vara bra att nominera fem, sex, sju eller åtta – det skulle vara för mycket. Men vad vi verkligen behöver är identiska urvalskriterier i medlemsstaterna och i Europeiska unionen, så att juryn måste arbeta enligt samma kriterier. Jag anser att det här är oerhört viktigt, och därför tycker jag att vi bör gå vidare med den här idén. Titeln ”Europeisk kulturhuvudstad” har oerhört stor betydelse för många städer.

  Karatzaferis (IND/DEM), på IND/DEM-gruppens vägnar. – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Idén med en kulturhuvudstad är kanske den bästa idén inom ramen för Europeiska unionen. Idén kläcktes av en berömd kvinnlig skådespelare och grekisk kulturminister som genom sin sång ”Never on Sunday”, som fick en Oscar, gjorde Pireus till världens kulturhuvudstad under 1960-talet.

Jag anser att kulturen är den främsta produkten i Europa och att den går före ekonomin, militären och diplomatin. Herr kommissionsledamot! Gör historia av det förslag som jag kommer att lägga fram för er. Låt oss göra ”den döda staden” Famagusta till nästa års kulturhuvudstad, den enda döda staden på vår kontinent, en kontinent som består av stora civilisationer, av den mykenska civilisationen, av den minoiska civilisationen, av den romerska civilisationen. Famagusta har varit en död stad i 30 år och är den enda döda staden i världen. Låt oss göra den till kulturhuvudstad, låt oss blåsa liv i en stad som barbarerna har berövat livet. Låt oss göra den till kulturhuvudstad och vinna där alla planer har gått om intet, däribland Annanplanen för några månader sedan. Om vi gör Famagusta till kulturhuvudstad kommer ni att få se en grekcypriotisk student marschera tillsammans med en turkcypriotisk student och vi kommer alla att vara stolta. Vi kommer att vara stolta därför att vi för med oss fred och liv till den vackraste staden vid Medelhavet. Det är en god idé att vi fattar beslut där diplomatin inte fungerar, att vi fattar beslut där förnekandet är alldeles särskilt plågsamt. Låt oss förverkliga detta initiativ. Detta är en viktig fråga. Om Ján Figel’ öppnar denna stad kommer Stora torget en dag att döpas om till Ján Figel’-torget. Försök att hjälpa oss att göra heder åt denna idé.

  Crowley (UEN), på UEN-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera föredraganden till hennes arbete med denna särskilda fråga och i förväg tacka kommissionsledamoten för hans fortlöpande arbete och bidrag till främjandet av en mycket viktig aspekt av Europeiska unionens liv: kulturfrågan.

I dag talar jag som företrädare för en stad i Irland som för närvarande är kulturhuvudstad: Cork. Efter allt det omfattande utredningsarbetet under de sju åren före Corks nominering kunde vi konstatera att det som vi ansåg viktigast med utnämnandet av en kulturhuvudstad var att det medverkade till större förståelse för mångfalden av kulturer och traditioner inom EU. Efter den senaste utvidgningen är mångfalden ännu större och sträcker sig nu över hela kontinenten. Därför välkomnar jag extra mycket beslutet om att ha två kulturhuvudstäder, en i den östra delen och en i den västra delen av kontinenten.

En viktig sak som saknas i den generella strukturen är att ge städerna det ekonomiska stöd de behöver för att genomföra det infrastrukturella arbete som ställningen som kulturhuvudstad kräver. Naturligtvis kan regeringar, och lokala myndigheter ge pengar till sina egna städer, men det finns en bredare europeisk dimension som kräver extra finansiering på EU-nivå.

Min sista punkt i fråga om dessa kulturhuvudstäder är att vi med kultur inte bara bör mena finkultur, som symfoniorkestrar, balett och musik – även om sådant givetvis också skall ingå – utan att vi också erkänner de uråldriga kulturer och traditioner som finns i varje medlemsstat.

  Hennicot-Schoepges (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Samtidigt som jag instämmer i kritiken mot rådets beslut om de tio nya ländernas anslutning, måste vi också fråga om rådet (kultur) fortfarande fattar beslut genom enhällighet.

Med hänsyn till att stora länder som t.ex. Tyskland har velat behålla enhällighet för alla beslut, har vi nu valt ett komplicerat system som tvärtemot vad jag hoppas kommer att tyngas av en överdriven byråkrati och som inte kommer att ta någon hänsyn till juryns åsikt när man väljer mellan kandidatstäderna. Vi såg exemplet med Patras, den 6 maj i fjol, som valdes till Europeisk kulturhuvudstad 2006 genom ett enhälligt beslut i rådet, trots juryns motstridiga åsikt. Kanske handlar det här mer om ett interinstitutionellt missnöje som sträcker sig bortom ämnet för denna diskussion.

Jag vill gratulera vår föredragande, inte minst till alla de ekonomiska vinster som hon har skapat. Dessa beslut ligger nu naturligtvis i kommissionens händer och den måste införliva nya idéer i sina förslag. Jag föreslår att kommissionsledamöterna tar större hänsyn till rörlighetsfaktorn, med tanke på att kulturhuvudstaden också erbjuder en möjlighet att visa upp andra städers kultur. Mervärdet för regionen, de föreslagna projektens hållbarhet och det genomförda grundarbetet är ytterligare faktorer som man bör ta hänsyn till.

Luxemburg bestrider till viss grad kritiken från Doris Pack, eftersom vi för 2007 redan har namngett Sibiu – en stad i ett annat land, dvs. Rumänien, som är ett kandidatland – som partnerstad. Luxemburg har utvidgat sitt projekt till att omfatta hela regionen – Saarland, Rhénanie-Palatinat, Vallonien, Lothringen och den tyskspråkiga delen av Belgien – med andra ord fem regioner och tre olika språk. En analys av resultaten i samband med ”Luxemburg, kulturhuvudstad 2007”, grundat på idén med kultur i en stor region och med målet att få medborgarna att stödja sammanhållning, kommer också att ge en glimt av framtiden. Tack så mycket, herr kommissionsledamot, för all er uppmärksamhet på detta område.

  Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam för allt det utmärkta arbete som har utförts. Under sin 20-åriga historia har kulturhuvudstadsprojektet visat sig bli en framgång. I många städer har personer som annars inte brukar engagera sig deltagit. En sänkning av tröskeln och ett breddande av den kulturella arenan är därför något positivt.

Varför utvidgar vi då inte räckvidden för kulturhuvudstadsidén? För närvarande bor 70 procent av oss i städerna. Staden är vår närmaste kulturmiljö. Städer har emellertid alltför ofta byggts för att i huvudsak fungera som trafiknav. Buller- och föroreningsnivåerna har därför höjts till omänskliga nivåer. De flesta centraleuropéer måste stå ut med ett ständigt buller.

Buller och föroreningar har blivit betydande kulturfaktorer. Herr kommissionsledamot! I enlighet med Lissabonstrategin bör städerna utvecklas till kulturnav i en kunskapsbaserad ekonomi. Vi håller på att utvecklas till ett digitalt nätbaserat kulturellt samhälle. Det är knappast troligt att en kulturhuvudstad utvecklas omkring en lastbilscentral. Av detta skäl hoppas jag att man inom kulturhuvudstadsprojektet i framtiden kommer att organisera utvecklingsseminarier och planeringstävlingar för dagens och morgondagens städer. Man bör bygga modeller som visar hur en stad i det kulturella nätsamhället bör se ut.

Ända sedan medeltiden har våra städer vuxit som fysiska trafiknav, men denna period upphörde för flera hundra år sedan. Vi bor nu i en global digital

  Graça Moura (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vid en tidpunkt i historien då det blir allt viktigare för européerna att lära sig mer om varandra, med hänsyn till den mänskliga och kulturella mångfalden, är evenemanget Europeisk kulturhuvudstad ett mycket effektivt sätt att nå detta mål.

Europeiska unionens större yta till följd av den senaste utvidgningen berättigar tydligt idén med att utse två europeiska kulturhuvudstäder per år. Samtidigt måste finansieringen från gemenskapen vara tillräcklig och lämplig, vilket gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater redan har påpekat.

Det är mycket prestigefyllt att bli utnämnd till Europeisk kulturhuvudstad, men staden i fråga förväntas inte använda finansieringen till kulturhuvudstadsevenemanget från gemenskapen till stadsförnyelseprojekt eller andra liknande syften. Finansieringen, som är särskilt öronmärkt för evenemanget, förväntas bidra till att betona dess roll som europeisk stad och som kulturellt nav. Evenemanget förväntas inte heller omvandlas till ytterligare en internationell festival, även om denna skulle bli betydelsefull.

Det vi förväntar oss är att besökare skall erbjudas en stimulerande, korrekt och vital bild av den stad som utsetts till Europeisk kulturhuvudstad och att den öppnar sina dörrar. Denna bild måste ge ett rikt bidrag till europeisk kultur och till Europas förhållande till omvärlden, den måste ge inblick i stadens särskilda värderingar och historia, dess andliga och materiella arv, dess traditioner och sedvanor samt i invånarnas unika karaktär, dvs. stadens mänskliga sida.

Jag stöder Pretsbetänkandet och särskilt det som har sagts av tidigare talare. Jag vill också föreslå att kommissionen tar hänsyn till dessa punkter i samband med den översyn den kommer att genomföra under 2005.

  Sonik (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Europeiska kulturhuvudstaden är det mest lättförståeliga och synliga av alla de evenemang som syftar till att främja idén med ett gemensamt Europa. Vid en tidpunkt då vi ständigt får höra att allmänheten saknar intresse för europeiska frågor och när idén med ett gemensamt Europa allt oftare bara förknippas med skulder och tråkiga diskussioner om någon teknisk aspekt av hur EU:s institutioner är organiserade, är kulturhuvudstadsprojektet ett berömvärt undantag.

Alla som var i Lille i fjol när staden var Europeisk kulturhuvudstad, eller i Krakow, som var kulturhuvudstad tillsammans med åtta andra europeiska städer år 2000, eller för den delen i många andra kulturhuvudstäder, kan inte ha undgått att uppmärksamma allmänhetens enorma intresse för Europa och den stora entusiasmen hos de många medborgare som deltog i anmärkningsvärda kulturevenemang. Sådana tillfällen är en möjlighet för alla som är kritiska till den europeiska integrationen att se den entusiasm, glädje och förväntan med vilken allmänheten välkomnar enastående kulturevenemang som inspirerats av sökandet efter gemensamma europeiska rötter.

En äkta och vital dialog sker i de europeiska kulturhuvudstäderna, och det är här inspiration bör sökas av dem som har tröttnat på att från Rond-Point Schuman skapa en gemenskap på vår kontinent. Det grundläggande värdet av detta initiativ ligger i att det inte kom till stånd som ett resultat av ett officiellt förslag och att det inte hittades på av någon byråkrat i Bryssel. Det fördes på tal genom att någon fick en snilleblixt för 20 år sedan i Aten, och denna idé togs sedermera upp av andra europeiska städer. Även om det för närvarande inte finns några planer på detta, bör man i budgetplanen för 2007–2013 skriva in bestämmelser om en särskild och separat budget för att stödja denna idé.

Jag blev mycket häpen när jag fick veta att nätverket för kulturhuvudstäder i Europa (ECCM) var den enda av dussintals organisationer som inte erhöll medel från Europeiska kommissionen. Denna specialistorganisation sammanför erfarna chefspersoner som är ansvariga för genomförandet av initiativet i sina hemländer, och jag uppmanar kommissionen att rätta till denna försummelse. Med tanke på att initiativet har funnits i 20 år så är det dags att kommissionen tillhandahåller tillräckliga medel i framtiden och tar hänsyn till de tidigare organisatörernas erfarenhet. EU bör tillhandahålla tekniskt och konstnärligt stöd till dem som kommer att ansvara för att arrangera framtida firanden av det gemensamma Europa och dess kulturhuvudstäder under de närmaste åren.

  Novak (PPE-DE). – (SL) Jag välkomnar förslaget att även de nya medlemsstaterna fr.o.m. 2009 kommer att få möjlighet att kandidera inför utnämningen till Europeisk kulturhuvudstad. I mitt hemland Slovenien är den 8 februari varje år kulturhelg och nationell helgdag. Denna dag kostar det inget att gå på utställningar och besöka museer, och åtskilliga kulturevenemang äger rum omkring denna helgdag. Det finns emellertid heller ingen brist på personer i Slovenien som hävdar att kulturen bara är något ytligt och onödigt, eftersom den inte ger någon direkt ekonomisk avkastning. Under denna helgdag är vi dock mest sysselsatta med kulturens betydelse och värderingar, och vi besöker evenemang som vi annars normalt inte skulle ta oss tid att besöka.

Det är just tack vare att vi har bevarat vårt kulturella arv och språk som den slovenska nationen, som består av endast två miljoner personer, har överlevt världskrigens förödelse och grannstaternas strävanden att radera ut oss från Europas etniska karta. I ett kulturellt och etniskt skiftande Europa är det ännu viktigare att vi bygger broar mellan varandra. Att bevara vår egen kultur och njuta av andra länders kulturella rikedom och mångfald måste vara och förbli vår vägledande princip, eftersom det är kulturen som är den minst inkräktande länken mellan länder som vill ha fred och ömsesidigt samarbete.

Evenemanget Europeisk kulturhuvudstad gör det möjligt för oss att skapa sådana länkar. Samtidigt ger det möjlighet för respektive värd att göra större investeringar i kulturanläggningar och kulturprojekt som får långsiktigt positiva effekter.

  Figeľ, kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka ledamöterna för att de uttryckt sina respektive gruppers eller sitt eget personliga stöd. Det är bra för europeisk kultur, för Europeiska unionen och för Europas framtid.

Reino Paasilinna undrade om vi var på väg bakåt i tiden eller framåt mot framtiden. Beslutet från 1999 behöver anpassas med hänsyn till förhållandena i den nya, utvidgade unionen. Det handlar i första hand om kultur, inte så mycket om geografi eller ekonomi. Vi behöver också förbereda oss för Bulgariens och Rumäniens anslutning, så att vi inte behöver ta ställning till frågan om nytillkomna länder skall ingå i samarbetet eller särbehandlas. Vi behöver också fastställa framtida mekanismer för ekonomi, val av stad och kriterier för juryn. Vi måste göra detta för att främja den europeiska dimensionen och många andra frågor som redan har tagits upp, eller som kommer att diskuteras i ett senare skede.

Jag kan försäkra er om att vi redan ser ett ökat värde. Tyskland har 10 kandidatstäder och Ungern 11. Redan innan ett beslut fattas, ger processen upphov till en mängd kulturaktiviteter och en ökad insikt om att kultur är viktigt och att det finns en europeisk kulturdimension. Jag är glad över den stora förståelsen för beslutet här. Vi kommer att fortsätta att arbeta tillsammans med föredraganden, utskottet och parlamentet i dess helhet för att göra ytterligare förbättringar.

Samarbetsandan bör bli ännu större. Kultur bör ses som ett förhållande mellan människor och nationer och alla deras gamla traditioner. Som Vasco Graça Moura och Brian Crowley påpekade bör det andliga och arkitektoniska arvet och den mänskliga dimensionen beaktas. Städer bör inte enbart ses som kommunikationspunkter. De är också boplatser och kulturplatser.

Jag vill tacka ledamöterna för deras positiva gensvar och stöd. Jag ser fram emot att arbeta vidare på fortsatta förbättringar i framtiden.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr kommissionsledamot! Denna punkt är avslutad och omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

6. Miljö och hälsa 2004–2010

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet av Frédérique Ries om den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa.

  Ries (ALDE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Innan jag gör något annat vill jag rikta mitt varma tack till alla ledamöter i kammaren som har visat ett stort intresse för denna viktiga fråga. Jag vill först och främst tacka skuggföredragandena Antonios Trakatellis, Dorette Corbey, Bart Staes och Bairbre de Brún. Jag vill naturligtvis också tacka alla ledamöter som gett ovärderlig hjälp när jag utarbetade detta betänkande. Jag uppskattar deras hjälp.

Diskussionen har varit hetsig i alla politiska grupper och, skulle jag vilja säga, stämt överens med utmaningarna och förväntningarna. 89 procent av de europeiska medborgarna har sagt att de är väldigt oroade över miljöns påverkan på deras hälsa, och det med all rätt. Siffrorna är avslöjande, och jag skall bara nämna några av dem: En sjättedel av dödsfallen och sjukdomarna bland barn kan sägas bero på miljön. Förekomsten av allergiska sjukdomar i andningsorganen har fördubblats under de senaste 20 åren och påverkar i dag en sjundedel av barnen. Nästan 10 procent av arbetstagarna exponeras för cancerogena ämnen. 14 procent av paren söker hjälp p.g.a. att kvinnan har svårigheter med att bli gravid. Jag skulle kunna ge fler siffror och exempel, och saken är den att parlamentsledamöterna inte har tvekat att göra detta under debatterna.

Kommissionens gensvar på dessa siffror var att i juni 2003 sjösätta den europeiska strategin för miljö och hälsa, som även kallas SCALE, en förkortning för Science, Children, Awareness, Legal instruments och Evaluation. Detta initiativ skapade ett stort hopp som sammanfattades på ett bra sätt av kommissionsledamot Margot Wallström under debatten i plenum i mars i fjol. Hon sade, och jag citerar: ”det finns vissa områden där vi inte kan riskera att vänta tills vi har fullständiga kunskaper, utan där vi måste handla i enlighet med försiktighetsprincipen – vilket vi också skall göra”.

Denna europeiska strategi borde fungera som en språngbräda för den aktuella handlingsplanen, för vilken jag är föredragande, men så är inte fallet. Jag anser att denna handlingsplan inte lever upp till sitt namn. Det skulle vara mer korrekt att beskriva den som ett program för bedömning av de övergripande effekterna av miljön på hälsan. Den ger naturligtvis upphov till en mängd intressanta punkter som är värda att nämna, och jag skulle vilja betona följande: en höjning av medvetandet om riskerna för medborgarna, utbildningsexperter inom hälsa och miljö – det finns alltför få – och införandet av biologisk övervakning på EU-nivå. Jag anser att det finns många intressanta initiativ, men dessa förjagar inte den känsla av ofullständighet som infann sig när jag läste kommissionens meddelande.

Det slår mig att ett förhållningssätt som tar världsbilden för 2000-talet som ett absolut vetenskapligt bevis strider mot försiktighetsprincipen. De 52 europeiska miljö- och hälsoministrar som samlades i Budapest i juni i fjol för en konferens på temat ”En framtid för våra barn”, tog till sig detta när de betonade den känsliga men ändå nödvändiga avvägningen mellan ytterligare forskning och det akuta behovet att vidta förebyggande åtgärder för att skydda folkhälsan. Vi måste försöka att hitta den rätta avvägningen här.

Detta är skälet till att vi gjorde exponering för farliga kemiska ämnen till en av prioriteringarna i detta betänkande. I punkt 6, för att vara mer exakt, uppmanar vi till att försiktighetsprincipen skall tillämpas på en rad ämnen som är skadliga för hälsan, särskilt vissa tungmetaller, som t.ex. kvicksilver och kadmium, sex produkter från ftalatfamiljen som används i PVC-plast och fyra insektsbekämpningsmedel som misstänks vara endokrinstörande och orsaka allvarliga missbildningar.

Stärkandet av denna europeiska plan handlar också om att hämta inspiration från de ambitiösa åtgärder som redan vidtagits av medlemsstaterna och om att nå framgång. Jag nämner dessa i punkterna 23 och 28 i resolutionen.

Det gläder mig också att parlamentsledamöterna stöder min strategi att placera barnen i centrum för denna handlingsplan, däribland den begäran om att kommissionen bör genomföra en epidemiologisk undersökning av barn, från födseln till 18 års ålder.

Ytterligare en avgörande aspekt är kampen mot passiv rökning. Kommissionen har tagit hänsyn till denna och vi välkomnar det. Kommissionen försöker att få till stånd en klassificering av tobaksrök som ett cancerogent ämne av klass 1. Låt oss vara tydliga i samband med denna fråga: jag menar att det budskap som vi sände ut till allmänheten och som tas upp i punkt 20 i resolutionen inte får urvattnas på något sätt. Tobaksrök dödar både rökare och icke-rökare. Bara i Belgien dör 2 000 personer varje år av passiv rökning – en siffra som är lika hög som antalet dödade i trafiken.

Sammanfattningsvis hoppas jag att kommissionen visar sig vara ambitiös i genomförandet av denna handlingsplan under de kommande sex åren. Jag hyser inga tvivel om att ni, herr Dimas, kommer att samarbeta med er kollega, Markos Kyprianou, för att garantera den nödvändiga kompletteringen mellan handlingsplanen och det europeiska folkhälsoprogrammet. Ni kan naturligtvis vara säker på parlamentets stöd för att få den lämpliga finansiering som krävs för att kunna möta de utmaningar som jag just har nämnt, enligt det sjunde ramprogrammet för forskning samt kapitel 4 i budgetplanen.

Jag hoppas dessutom att ni kan tänka er att era tjänsteavdelningar utarbetar en grönbok om förorening inuti byggnader, från förskolor

  Dimas, kommissionsledamot. – (EL) Herr talman, ärade ledamöter av Europaparlamentet! Jag instämmer fullständigt i det som Frédérique Ries sade i slutet, dvs. att länkarna mellan miljö och hälsa är en särskilt viktig prioritering för kommissionen och Europa. Jag är därför tacksam för hjälpen från ert utskott genom utarbetandet av det betänkande som vi diskuterar i dag. Jag vill särskilt tacka Frédérique Ries för hennes konstruktiva ansträngningar för att förbättra innehållet i betänkandet, så att den slutliga texten kan utgöra en betydelsefull och användbar grund för all ytterligare diskussion.

Jag vill börja med att upprepa målet för den handlingsplan som antogs i juni i fjol. Vi bör inte glömma bort att vi inte börjar från noll. Sedan en tid tillbaka har vi verkligen förstått att miljöskydd hjälper till att förbättra hälsan och att vi därför redan utfört mycket arbete inom detta område. Den kommande miljölagstiftningen och annan lagstiftning, däribland REACH-förslagen och de åtgärder som kommer att vidtas inom ramen för tematiska strategier, kommer t.o.m. att vara en ännu större hjälp för att lösa de återstående problemen.

När det gäller de aktuella frågorna arbetar vi på olika sätt för att förbättra den EU-politik som är utformad för att förbättra hälso- och miljöskyddet, och detta är något som vi naturligtvis kommer att fortsätta med.

Målet för handlingsplanen är att ytterligare främja detta arbete och på samma gång fastställa den framtida dagordningen. På så sätt kommer vi att ta itu med möjliga svagheter och vi kommer att kunna fastställa en framtida miljöpolitik som är effektivare, mer fokuserad och mer kostnadseffektiv.

När det gäller slutsatserna i betänkandet vill jag börja med att försäkra er om att försiktighetsprincipen är en mycket viktig del av vår politik och att vi, naturligtvis, har för avsikt att fortsätta att ta hänsyn till den i framtiden.

När det gäller biologisk övervakning, så instämmer vi. Den kan förvisso vara en nödvändig del i vår politik för riskbedömning, som föreslås i betänkandet. Vi skall undersöka detta synsätt ingående. Kommissionen vill emellertid först och främst noga undersöka alla aspekter av problemet, både tekniska och finansiella, i ljuset av erfarenheter från tredjeländer, som t.ex. Förenta staterna. Man bör notera att kostnaden är mycket hög.

Vi instämmer även i idéerna om luft inuti byggnader. Vi kommer att undersöka möjligheten att utveckla en strategi- och forskningsdagordning för detta ämne, så att de relevanta problemen kan fastställas och förslag kan läggas fram för möjliga sätt att angripa dem.

Om åtgärderna i handlingsplanen skall gå att genomföra måste man ta itu med finansieringsfrågan, som Frédérique Ries helt riktigt har noterat och betonat. Jag håller med om att detta behövs för att vi skall kunna garantera en effektiv tillämpning av planen. För perioden fram till 2007 kommer kommissionen att finansiera budgetarna för de fyra deltagande generaldirektoraten, för programmet på folkhälsoområdet och för det sjätte ramprogrammet för forskning. Fr.o.m. 2007 kommer nya budgetrubriker att finnas tillgängliga inom ramen för den nya budgetplanen. Kommissionen för intensiva samråd om de detaljerade arrangemangen för tillämpning av de olika åtgärderna som omfattas av handlingsplanen.

En annan särskilt viktig fråga som är nödvändig för att kunna tillämpa handlingsplanen är det regelbundna inlämnandet av rapporter till Europaparlamentet. Kommissionen kommer naturligtvis att rapportera till det behöriga parlamentsutskottet om handlingsplanens utveckling så regelbundet som möjligt. Naturligtvis kan det vara så att det kanske inte sker någon utveckling alls på kort sikt när det gäller vissa punkter, som t.ex. effektivitet och kostnadsnyttoförhållandet. Inom denna ram existerar helt enkelt inte alla uppgifter och all information som behövs. Möjligheten att utarbeta mer detaljerade rapporter kommer emellertid att finnas så snart som det integrerade informationssystemet fungerar.

När det gäller förbudet mot ämnen – en fråga som Frédérique Ries tog upp tidigare – är farliga ämnen en fråga som särskilt oroar kommissionen. Handlingsplanen är emellertid inte den lämpligaste ramen för en diskussion om möjliga förbud. Vi har redan fastställt förfaranden för bedömning och minskning av riskerna för många av dessa ämnen. Dessa befintliga förfaranden kommer som jag nämnde att utvecklas framöver tillsammans med handlingsplanen. En ökning av antalet prioriteringar kommer emellertid att försvaga fokuseringen och resultaten av handlingsplanen, och det skulle därför vara önskvärt att begränsa prioriteringarna till dem som har föreslagits i handlingsplanen. Dessa har fastställts i nära samarbete med 300 experter och deltagande organ. På grundval av bidraget från dessa 300 experter har vi således inte begränsat fokuseringen endast till barn, utan det finns direkt relaterade frågor som gör det nödvändigt att även undersöka vuxna.

Avslutningsvis vill jag betona att det krävs ett aktivt och nära samarbete med alla deltagande organ om handlingsplanen skall kunna tillämpas på ett effektivt sätt. Därför vill jag återigen tacka Frédérique Ries och Europaparlamentet för deras viktiga bidrag på detta område. Vårt gemensamma mål är att främja kraftfullare europeiska åtgärder för att förbättra hälso- och miljöskyddet för alla européer, för Europa och för världen.

  Schnellhardt (PPE-DE), på PPE-DE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa 2004–2010 som i dag ligger på våra bord, tillsammans med förslagen från vår föredragande, Frédérique Ries, lever upp till de höga krav vi ställer i sammanhanget. De åtskilliga projekten i handlingsplanen gör det möjligt för oss att kraftigt förbättra våra kunskaper om miljöns påverkan på hälsan så att vi kan tillhandahålla en bättre vetenskaplig grund för vår lagstiftningsprocess. Detta skulle dessutom kunna bidra till att vår lagstiftning blir mer förebyggande, vilket är något som är kanske t.o.m. ännu värdefullare. Jag kanske är lite för optimistisk på denna punkt, men vi behöver alla ha drömmar!

En del projekt kommer förvisso att slutföras senast 2010. Jag tänker då t.ex. på förbättrad samordning mellan medlemsstaterna på området miljö och hälsa, vilket är något som borde ha lösts för länge sedan inom EU. De flesta åtgärder kommer emellertid att sträcka sig längre än 2010. Förhållandet mellan mänskligheten och miljön förändras ständigt och kräver ofta nya åtgärder och gensvar. Jag anser att vi nu bör vidta åtgärder för att se till att denna handlingsplan inte avslutas 2010.

Handlingsplanen kommer emellertid bara att bli framgångsrik om vi inte genomför den åtskild från de nödvändiga ekonomiska processerna och påtryckningarna och från människors livsstil. Den kommer bara att bli framgångsrik om vi övervakar forskningsresultaten och deras allmänna giltighet, istället för att behandla världen som ett laboratorium. Våra åtgärder måste grundas på riskanalys och inte på ideologi.

Punkt 5 i resolutionen som finns i betänkandet är utan tvekan välmenande, men även försiktighetsprincipen kan bara tillämpas om det finns en mätbar risk och bestämda forskningsresultat. Att lagstifta på grundval av panikspridning är helt visst inte rätt väg och jag kan inte ta detta på allvar.

Mycket av detta är tillämpligt på de ämnen som förtecknas i punkt 6 och som skall ersättas med andra ämnen. Jag håller med kommissionsledamoten om att detta skulle strida mot handlingsplanens princip, eftersom vi inte skulle koncentrera oss på saker och ting som omfattas av EU:s föreskrifter, som t.ex. Reachprogrammet. Förutom att tillgängliga ersättningsämnen är dyra, känner vi till lite om riskerna att exponeras för dem. Man måste alltså göra en noggrann avvägning.

När det gäller rökning håller jag fullständigt med kommissionsledamoten: det är inte EU:s uppgift att anta lagstiftning på detta område, utan vi bör istället uppmuntra medlemsstaterna att gå vidare i rätt riktning här.

(Applåder)

  Corbey (PSE), på PSE-gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Jag vill först och främst tacka och gratulera Frédérique Ries. Hon har utfört ett viktigt arbete genom att bygga ut handlingsplanen för miljö och hälsa och därmed göra den effektivare. Själva handlingsprogrammet är en besvikelse. Samtidigt som jag naturligtvis erkänner behovet av forskning, kräver ett handlingsprogram också kraftfulla åtgärder för att ta itu med hälsoproblemen, och dessa åtgärder saknas. Under de senaste veckorna har våra diskussioner handlat om farliga ämnen och de villkor enligt vilka de kan, eller måste, tas bort från marknaden. Det handlar här främst om mjukgörande ämnen i leksaker, men även om andra ämnen. Trots att vår grupp godkände den text som antogs i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet ville vi egentligen ha ett strängare synsätt. Om ett ämne är farligt bör det tas bort från marknaden utan dröjsmål och utan att man inväntar säkra alternativ.

Rökning var ett annat diskussionsämne. Tobaksrök har en katastrofal effekt på passiva rökares hälsa. Vi uppmanar därför till en aktiv politik för att förbjuda rökning på offentliga platser. Vi uppmanar alla medlemsstater att hämta inspiration från de irländska och italienska exemplen. I betänkandet om miljö och hälsa behandlas ett aktuellt ämne. Särskilt luftföroreningar är ett viktigt problem i Europa. Enligt beräkningar och undersökningar som utförts på uppdrag av kommissionen dör över 300 000 personer i förtid varje år i Europa som ett resultat av luftföroreningar. I Nederländerna är siffran 13 000. Man behöver inte ha mycket fantasi för att föreställa sig att det sker fler dödsfall bland dem som bor nära motorvägar och industriområden än bland dem som bor i gröna och exklusiva bostadsområden. Under de senaste 20 åren har EU naturligtvis vidtagit åtgärder som har medfört stora minskningar av utsläppen. Användningen av katalysatorer i bilar har blivit framgångsrik, men man har hittills inte ansträngt sig tillräckligt och statistiken är alarmerande. Vad skall man göra? För det första bör vi naturligtvis övervaka den befintliga lagstiftningen på ett bättre sätt, men vi kan – och måste – göra mer. Var har t.ex. sotfiltren för bilar tagit vägen? Vi bör också ifrågasätta om gränserna och gränsvärdena i lagstiftningen är lämpliga. I rapporten ”Miljösignaler 2004” har Europeiska miljöbyrån uppmärksammat att allt mer forskningsmaterial tyder på att man av hälsoskäl bör sänka de befintliga gränsvärdena för damm- och ozonkoncentrationer. Det krävs riktlinjer på EU-nivå för att skydda miljön, hälsan och konsumenterna. Inom ramen för Lissabonprocessen är en ambitiös miljöpolitik ett incitament för teknisk utveckling och för främjande av europeisk konkurrenskraft. Om vi inte går in för att få en bra miljökvalitet så gör vi inte bara folkhälsan utan även den europeiska industrin en stor otjänst. Vid bilmässan i Detroit förra månaden visade man upp en personbil som inte släppte ut några föroreningar alls. En sådan bil har vi inte sett på några europeiska bilmässor. Här i Europa diskuterar vi fortfarande frågan om vem som skall betala sotfiltren. Jag föredrar ett ambitiöst Europa som vidtar lämpliga åtgärder för att skydda folkhälsan, och vi bör utan dröjsmål se till att dessa sotfilter blir obligatoriska. Detta är avgörande.

  Krahmer (ALDE), på ALDE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag hoppas att ni kan höra mig trots det allt högre oväsendet i bakgrunden. Talarna förtjänar att behandlas med en gnutta respekt i denna kammare!

Detta betänkande om den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa handlar för mycket om kemikalier. Man ger för lite uppmärksamhet till många andra saker som har en negativ påverkan på människors hälsa. Det är tydligt att det finns risker med kemikalier, men det är ingen större mening att svartlista och därmed brännmärka vissa ämnen, som t.ex. ftalater. Detta betänkande är grundat på en överdriven tolkning av försiktighetsprincipen. I betänkandet talar man om direkta och fullständiga förbud mot vissa ämnen utan att grunda dem på forskningsrön och utan att ta hänsyn till kända forskningsrön, så som man vanligtvis gör i samband med försiktighetsprincipen.

Genom detta betänkande gör man ännu ett försök att få till stånd en nollriskpolitik i kölvattnet av vad jag kallar ”gröna sjukan”, som är förhärskande inom många grupper i västvärlden. Man försöker att tillämpa en heltäckande försäkringsmentalitet på miljöskyddet, men man glömmer bort att det alltid finns risker i samband med utvecklingen av ett öppet samhälle. Redan det faktum att det finns en risk och en utbredd rädsla för kemikalier används för att berättiga kraven på totalförbud.

Rädsla är bara osäkerhet som härrör från okunnighet. Om man vill motverka rädslan måste man bekämpa okunnigheten. För att göra detta måste man stödja vetenskap och forskning och dra korrekta slutsatser av olika forskningsresultat. Vi får inte blanda ihop risker med faktiska faror. Miljöpolitikens främsta mål bör inte vara att utesluta risker, utan att fastställa och eliminera faror.

Betänkandet skjuter också över målet när det handlar om hur vi skall hantera tobaksrök. Så länge som tobak är en laglig produkt bör vi inte kräva ett totalförbud mot rökning. Det är inte EU:s uppgift att bestämma var man får eller inte får röka. I betänkandet uppmanar man till en klassificering av tobaksrök som ett cancerogent ämne av klass 1, vilket antyder att den har en bevisad och direkt effekt. Jag vill påminna er om att det ännu inte finns några vetenskapliga bevis för det. Jag föreslår inte att man bör tona ned tobaksrökens hälsorisker, men att placera tobaksrök i samma kategori som bensen eller asbest är bara miljöpopulism.

Jag anser dessutom att vi bör hålla denna debatt i Bryssel, inte i Strasbourg.

  Breyer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag föredrar att tala i eftermiddag eller vid ett senare tillfälle, eftersom man inte kan göra sig hörd här. Jag anser att det inte går att hålla ett tal här just nu.

  Talmannen. – Er begäran godtas. Vi avbryter debatten och går vidare till omröstningen. Debatten fortsätter efter den muntliga frågan om finansieringen av naturskyddspolitiken. Debatten om denna punkt återupptas alltså kl. 16.00 och den första talaren blir Hiltrud Breyer.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

7. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

Rekommendation (A6-0030/2005) från utskottet för internationell handel om förslaget till rådets beslut om Europeiska gemenskapens ståndpunkt när det gäller utkastet till föreskrifter från FN:s ekonomiska kommission för Europa om enhetliga villkor för godkännande av fordon i fråga om placering och märkning av handstyrda manöverorgan, kontrollampor och visare (föredragande: Enrique Barón Crespo)

(Parlamentet antog texten.)

Rekommendation (A6-0028/2005) från utskottet för internationell handel om förslaget till rådets beslut om Europeiska gemenskapens ståndpunkt när det gäller utkastet till föreskrifter från FN:s ekonomiska kommission för Europa om typgodkännande av ett värmesystem och av ett fordon med avseende på dess värmesystem (föredragande: Enrique Barón Crespo)

(Parlamentet antog texten.)

Rekommendation (A6-0009/2005) från utskottet för utrikesfrågor om förslaget till rådets och kommissionens beslut om ingående av ett tilläggsprotokoll till Europaavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Rumänien, å andra sidan, med anledning av Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till Europeiska unionen (föredragande: Elmar Brok)

(Parlamentet antog texten.)

Rekommendation (A6-0010/2005) från utskottet för utrikesfrågor om förslaget till rådets och kommissionens beslut om ingående av ett tilläggsprotokoll till Europaavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Bulgarien, å andra sidan, med anledning av Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till Europeiska unionen (föredragande: Elmar Brok)

(Parlamentet antog texten.)

Betänkande (A6-0018/2005) av Nikolaos Sifunakis för utskottet för kultur och utbildning om förslaget till rådets beslut om slutande av ett avtal mellan gemenskapen och Schweiziska edsförbundet på det audiovisuella området om fastställande av villkoren för Schweiziska edsförbundets deltagande i gemenskapens program Media Plus och Media Yrkesutbildning och en slutakt till avtalen

(Parlamentet antog texten.)

Betänkande (A6-0006/2005) av Klaus-Heiner Lehne för utskottet för rättsliga frågor om begäran om fastställelse av Koldo Gorostiagas immunitet och privilegier

(Parlamentet antog texten.)

Betänkande (A6-0023/2005) av Margarita Starkevičiūtė för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1165/98 om konjunkturstatistik

Före omröstningen:

  Starkevičiūtė (ALDE), föredragande. – (LT) Tack så mycket, herr talman! Jag vill bara helt kort ge alla parlamentsledamöter lite information. Statistik är tråkigt, men näringslivsfolk i era hemländer måste skriva många nya rapporter om ni röstar för detta betänkande. Jag säger detta nu, så att ni kan berätta för dem vad parlamentet har gjort, vilket därmed gör många av dessa statistiska rapporter onödiga. Näringslivet måste sammanställa nya statistiska rapporter och det är högst troligt att ni och många av era väljare kommer att vilja ställa frågor. Jag vill därför bara berätta för er vad parlamentet har gjort i samarbete med rådet och kommissionen för att man skall kunna minska denna statistiska börda. Vi röstar med er för införandet av s.k. europeiska stickprovsundersökningar, där endast vissa företag lägger fram rapporter; mindre länder, vars BNP understiger 1 procent av EU:s BNP, behöver inte tillhandahålla vissa av indexen över huvud taget. Vi skall dessutom ge regeringarna möjlighet att använda administrativa resurser, dvs. socialförsäkringsregister. Företagen kommer därmed inte att behöva utarbeta kompletterande rapporter. Det ingår också i planeringen att Europeiska kommissionen och medlemsstaterna skall utarbeta en utvärderingsmetod för att se om det är meningsfullt att lägga fram nya statistiska rapporter och om dessa är användbara för det europeiska näringslivet och de europeiska medborgarna. Tack så mycket.

(Parlamentet antog texten.)

⁂

Betänkande (A6-0019/2005) av Margie Sudre för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1035/2001 om upprättande av en dokumentationsplan för fångster av Dissostichus spp.

(Parlamentet antog texten.)

⁂

Betänkande av (A6-0013/2005) av Herbert Bösch för budgetkontrollutskottet om förslaget till rådets beslut om ingåendet av avtalet om samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å den andra, i bekämpandet av bedrägerier och annan olaglig verksamhet som skadar deras ekonomiska intressen

Före omröstningen:

  Bösch (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag har inte så mycket att säga om innehållet i detta betänkande. Avtalet om bekämpande av bedrägerier uppfyller en begäran som parlamentet har uttryckt i många år, och jag hoppas att vi kommer att anta texten med stor majoritet. Saken är den att vi nu för första gången behandlar en viss del av olika bilaterala avtal med Schweiz, och jag anser att vår snabba behandling av detta i kammaren visar att vi vill se att det positiva resultat som har åstadkommits till sist införlivas i lagstiftningen.

Vi har upprepade gånger stött kommissionen i dess ansträngningar att uppnå resultat i samband med avtalet om bekämpande av bedrägerier. När det handlar om ett belopp som Schweiz vill överföra till de nya medlemsstaterna som ett bidrag till sammanhållning, ett belopp som uppgår till 1 miljard schweiziska franc, är vi därför särskilt överraskade över att kommissionen lägger fram den småaktiga idén att detta borde vara en fråga för ett internationellt fördrag och att detta samförståndsavtal inte är tillräckligt.

Jag vill påpeka för kommissionen att vi inte har förhandlat med en bananrepublik, utan med en av de äldsta och mest stabila demokratierna i Europa. Det ni har gjort har sålunda – det kan man inte sticka under stol med – spelat dem i Schweiz och EU som är emot närmare förbindelser mellan Schweiz och EU i händerna.

(Applåder)

Jag uppmanar kammaren att anta en ståndpunkt om detta och att ni, på kommissionens vägnar, tar med er detta budskap från Strasbourg till era hemländer.

(Parlamentet antog texten.)

⁂

Rekommendation (A6-0014/2005) från utskottet för utrikesfrågor om förslaget till rådets beslut om undertecknande och ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar, av ett samarbetsavtal med Furstendömet Andorra (föredragande: Gerardo Galeote Quecedo)

(Parlamentet antog texten.)

⁂

Betänkande (A6-0020/2005) av Antonio Di Pietro för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets beslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister

(Parlamentet antog texten.)

⁂

Betänkande (A6-0036/2005) av António Costa för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om straffrättens kvalitet och harmonisering i medlemsstaterna

(Parlamentet antog texten.)

⁂

Andrabehandlingsrekommendation (A6-0017/2005) från utskottet för kultur och utbildning om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut nr 1419/1999/EG om att inrätta en gemenskapsåtgärd för evenemanget Europeisk kulturhuvudstad för åren 2005 till 2019 (föredragande: Christa Prets)

(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd.)

⁂

Betänkande (A6-0024/2005) av Jonathan Evans för utskottet för ekonomi och valutafrågor om kommissionens trettiotredje årsrapport till Europaparlamentet om konkurrenspolitiken – 2003

(Parlamentet antog resolutionen.)

⁂

Betänkande (A6-0034/2005) av Sophia in 't Veld för utskottet för ekonomi och valutafrågor om statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster

Före omröstningen:

  in 't Veld (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Enbart som en teknisk detalj för att göra det slutliga dokumentet konsekvent och sammanhängande: Om ändringsförslagen 19 och 21 antas, bör övriga punkter som handlar om samma fråga justeras i överensstämmelse med detta. Detta har diskuterats med företrädare för övriga grupper och är en teknisk snarare än en politisk fråga.

  Purvis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Som ett tillägg till vad Sophia in 't Veld sade: Ändringsförslag 20 bör ha ett tillägg i slutet: ”eller genom en officiell handling som, beroende på lagstiftningen i medlemsstaterna, kan ha formen av en eller flera lagar eller förordningar eller ett kontrakt”. Detta ingår i överenskommelsen som Sophia in 't Veld hänvisade till. Därefter följer muntliga ändringsförslag till modifieringsförslag 10 och 17 och skäl Q.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

  van den Burg (PSE). – (EN) Herr talman! För att klargöra: det innebär således att vi har muntliga ändringsförslag till skäl Q och punkt 19 i dokumentet. De var inte skriftliga ändringsförslag och de är helt identiska med den text som föreslås i John Purvis ändringsförslag. Dessa måste införas i skäl Q och punkt 19.

  Lipietz (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! I fråga om detta problem lade jag fram ett ändringsförslag som avsåg ”offentliga myndigheter tillhandahåller”. Jag noterar att andra ändringsförslag – i synnerhet ändringsförslag 3 från PSE-gruppen – gör åtskillnad mellan ”tillhandahålls” och ”övervakas”. Enligt min mening är ”tillhandahålla” ett verb: ”övervaka” eller ”bedriva”. Därför lade jag fram ett muntligt förslag om ändring av alla ändringsförslag som hänvisar till upphandlingsförfarandet. I ändringsförslag 29 från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, ändringsförslagen 32, 33 och 27 står det ”tillhandahålla” en offentlig tjänst. Det bör vara ”tillhandahålla (bedriva eller övervaka)”. Tillhandahålla är att bedriva eller övervaka.

  Talmannen. – Vi kommer att ta upp det muntliga ändringsförslaget innan vi inleder omröstningen om den delen.

Kolleger! Jag är medveten om att detta är ett mycket känsligt betänkande och att det är ett förhandssamråd som kommissionen erbjuder. Det inte mer än rätt att vi tar oss tid att få det hela rätt.

  van den Burg (PSE). – (EN) Herr talman! Här var vi tvungna att rösta om en av kompromisserna i denna serie om fyra. Det är därför en smula förvirrande. Jag antar att vi nu har röstat om John Purvis muntliga kompromissförslag?

  Talmannen. – Det var faktiskt föredragandens muntliga ändringsförslag, som det inte fanns några invändningar mot. Vi kommer att ta upp detta när vi kommer till ändringsförslag 19.

  van den Burg (PSE). – (EN) Herr talman! Nej, eftersom det gäller punkt 19 bör det tas upp före de andra omröstningarna.

  in 't Veld (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det är mycket komplicerat eftersom betänkandets struktur blev ganska komplicerad under ärendets gång. Jag ber om ursäkt för detta.

Det rör sig om tre ändringsförslag och fem punkter. Ändringsförslag 20, med ett tillägg, har just lästs upp av John Purvis. Så vitt jag kan förstå är det detta vi har röstat om.

De andra två ändringsförslagen, ändringsförslag 19 och 21, är också från John Purvis, men innehållet i dessa ändringsförslag gäller också skäl Q, punkt 19, modifieringsförslag 10 och modifieringsförslag 17. Jag kan läsa upp den berörda texten, eftersom jag skulle vilja föreslå att jag läser upp den en enda gång, i stället för varje gång, och att vi alla antar eller avvisar principen och därefter antar de fyra punkterna i fråga.

Texten till ändringsförslag 21, som är nästan identisk med ändringsförslag 19, lyder på följande sätt: ”Uppdraget att tillhandahålla offentliga tjänster skall anförtros endera genom ett rättvist och öppet anbudsförfarande eller genom en officiell handling som enligt lagstiftningen i medlemsstaterna kan vara en lag, en annan författning eller ett avtal. Uppdraget kan också fastställas i flera handlingar. I denna handling eller dessa handlingar skall bland annat anges följande:”.

Det är samma princip som i ändringsförslag 19. Om kammaren därför antar principen, är den också tillämplig på de fyra punkter jag nämnde. Jag föreslår att vi röstar om det i stället för att läsa upp den varje gång.

  Savary (PSE). – (FR) Herr talman! Jag har inget att invända mot innehållet, men jag vill inte att det skall råda någon förvirring kring sakuppgifterna. Detta muntliga ändringsförslag har lagts fram fyra gånger: det har anknytning till ändringsförslag 20, ändringsförslag 19, ändringsförslag 21 och ändringsförslag 15.

Herr talman! För att undvika tvetydigheter föreslår jag ni, varje gång vi röstar om dessa ändringsförslag, meddelar att de är ändringsförslag som utgör en del av John Purvis muntliga ändringsförslag. Jag menar att detta skulle klara upp all potentiell förvirring.

John Purvis muntliga ändringsförslag har anknytning till fyra ändringsförslag. Om ni kunde vara vänlig att påminna oss om hans muntliga ändringsförslag vid varje omröstning, anser jag att detta skulle göra saker och ting tydligare för kammaren.

  in 't Veld (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag tror att det blir komplicerat. Det viktiga här är att det finns punkter till vilka det inte har lagts fram några ändringsförslag, men dessa skulle i lika hög grad beröras. När ändringsförslagen hade lagts fram och vi gick igenom ändringarna tror jag att vi alla upptäckte att det fanns flera punkter som gällde samma fråga. Nu kan vi helt enkelt rösta om ändringsförslagen men då kommer de att bli vissa inkonsekvenser i dokumentet. Det som Gilles Savary föreslår kommer inte att fungera, eftersom det inte gäller ändringsförslagen – utan de punkter till vilka inga ändringsförslag har lagts fram.

Om kammaren när den röstar om ändringsförslag 19 och ändringsförslag 21 två gånger antar eller förkastar en princip, då gäller detta beslut i lika hög grad för dessa punkter. Det är min uppfattning.

  Savary (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill inte komplicera saker och ting, men Sophia in 't Veld uppmanar oss att rösta en gång för alla om John Purvis ändringsförslag. Man vet inte var det kommer att läggas in i texten, men det kommer att finnas med.

Uppriktigt sagt, eftersom det finns fyra avgörande ändringsförslag, dvs. ändringsförslagen 20, 19, 21 och 15, skulle jag föredra att vi tillfrågades varje gång om vi skall anta dem i enlighet med John Purvis muntliga ändringsförslag. Jag anser att detta skulle vara tydligare. Jag förstår vad Sophia in 't Veld säger, men jag vill att hon skall berätta för mig exakt var hon kommer att placera John Purvis ändringsförslag, eftersom hon har sagt att det kommer att finnas med i texten. Jag anser att detta är förvirrande och jag vill inte att vi gör ett misstag i och med denna omröstning eftersom det är en känslig text, som ni själv sade.

  Purvis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag hoppas att jag kan hjälpa er. Jag håller med Gilles Savary om att omröstningen bör gälla de fyra ändringsförslagen, men jag håller också med Sophia in 't Veld om att på de ställen där det uppstår inkonsekvenser i betänkandet som en följd av att ändringsförslagen antas, bör lämpliga justeringar göras av sekretariatet. Om detta accepteras kan vi gå vidare.

  Talmannen. – Gilles Savary, jag kan försäkra er om att lämpliga justeringar kommer att göras. Jag kommer att ange när det muntliga ändringsförslaget är tillämpligt. Jag föreslår nu att vi röstar om det muntliga ändringsförslaget.

(Parlamentet antog det muntliga ändringsförslaget.)

Före omröstningen om ändringsförslag 33:

Purvis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Om vi skulle få samma problem som tidigare berörs även detta förslag av det muntliga ändringsförslaget. På min röstlista skall det därför stå för.

  in 't Veld (ALDE). – (EN) Herr talman! Det här är en smärre ändring av det ändringsförslag som PSE-gruppen lagt fram och den lyder så här: ”I syfte att åstadkomma en evidensbaserad politik skall kommissionen lägga fram en sund och uttömmande utvärdering av avregleringen, där den beaktar alla berörda parters (användare, lokala myndigheter, företag osv.) synvinklar.”

(Parlamentet antog resolutionen.)

⁂

Betänkande (A6-0026/2005) av Robert Goebbels för utskottet för ekonomi och valutafrågor om tillståndet för Europas ekonomi – förberedande betänkande om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Före omröstningen om ändringsförslag 23:

  Klinz (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Under diskussionen om Goebbelsbetänkandet i utskottet om ekonomi och valutafrågor, lade gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa fram ett ändringsförslag som godtogs av en majoritet i utskottet men som på grund av ett misstag inte införlivades i den slutliga versionen av detta betänkande. Jag vill därför återigen lägga fram det som ett muntligt ändringsförslag. Det handlar om behovet av strukturreformer. Jag läser upp ändringsförslaget på engelska.

(EN) ”Recommends that the Member States carry out the structural reforms which have long been needed. In particular, the deregulation of labour markets, the adjustment of social systems to demographic needs, the simplification of tax systems, combining tax cuts and a change in the bases of tax assessment and the abolition of subsidies, so as to bring about an improvement in the investment climate as a prerequisite for economic growth. Stresses finally that the development of quality jobs will be accompanied by an improvement in labour productivity in Europe.” [Rekommenderar att medlemsstaterna genomför de strukturreformer som sedan länge har behövts. I synnerhet avregleringen av arbetsmarknaderna, anpassningen av socialsystemen till de demokratiska behoven, förenklingen av skattesystemen, med en kombination av skattesänkningar, en förändring av skattebasen och avskaffandet av subventioner, för att därigenom förbättra investeringsklimatet som en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Betonar slutligen att utvecklandet av kvalitetsarbeten kommer att åtföljas av en förbättrad arbetsproduktivitet i Europa.]

(Applåder)

(Talmannen konstaterade att fler än 37 ledamöter motsatte sig det muntliga ändringsförslaget.)

  Goebbels (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman! Wolf Klinz uppförande är häpnadsväckande. Han påstår att hans ändringsförslag godtogs. Om så vore fallet borde han ha klagat hos utskottet för ekonomi och valutafrågors kansli, som vanligtvis gör ett bra arbete. I så fall hade han haft rätt att lägga fram ett ändringsförslag, vilket han inte gjorde. När jag nu har lyssnat på honom märker jag att det är ett nytt betänkande han föreslår och jag uppmanar mina kolleger i kammaren att förkasta detta muntliga ändringsförslag, som inte är ett muntligt ändringsförslag utan en roman.

(Applåder)

  Radwan (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara informera kammaren om att samordnarna höll ett sammanträde i går då samordnarna från alla partier, däribland utskottsordförandena, bekräftade att det ändringsförslag som just lästes upp hade godkänts men på grund av ett tekniskt misstag inte hade tagits med i betänkandet.

Vi bör alltså i rättvisans namn rösta om ändringsförslaget nu.

  Talmannen. – Om ändringsförslaget antogs av utskottet och det inte fanns några ändringsförslag till det, då finns det med i texten. Jag kan endast be sekretariatet att kontrollera detta.

  Berès (PSE). – (FR) Herr talman! Jag beklagar att era tjänstemän inte meddelade er att jag hade begärt ordet i början av Wolf Klinz tal, eftersom jag ville informera er om den diskussion som vi hade i går kväll under sammanträdet som anordnades av samordnarna från utskottet för ekonomi och valutafrågor.

Jag skall vara mycket tydlig: Det ändringsförslag som Wolf Klinz hänvisar till nämndes och vi rapporterade om det förfarande som vi tillämpade, dvs. samma förfarande som vi fortfarande tillämpar. Sekreteraren för utskottet för ekonomi och valutafrågor gjorde sitt jobb: Han behandlade rösterna efter omröstningen i utskottet för ekonomi och valutafrågor och överlämnade resultatet till samtliga politiska grupper så att de kunde bekräfta det. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har hittills inte bedömt att det är nödvändigt att lägga fram detta ändringsförslag igen eller påpeka att det finns ett väsentligt fel i det.

I enlighet med vad kammaren redan har beslutat och med hänsyn till samordnarnas sammanträde i går kväll – och med tanke på att åtskilliga ledamöter har uttalat sig emot det – ber jag er alltså att inte godkänna detta ändringsförslag.

  Talmannen. – Vi måste stå fast vid kammarens beslut att inte godkänna det muntliga ändringsförslaget. Jag ber Wolf Klinz om ursäkt om det skett ett misstag från sekretariatets sida men Pervenche Berès har absolut rätt i att ståndpunkten var helt klar i utskottet.

  Goebbels (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman! Som föredragande måste jag säga att en stor del av mitt betänkande har ”lemlästats” av en högermajoritet i kammaren som har röstat i strid med artikel 4 i EG-fördraget där det står att den ekonomiska politiken skall baseras på en nära samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik. Ni har röstat emot de ansträngningar som rådets ordförande, Jean-Claude Juncker, har gjort för att omvandla stabilitetspakten till något anständigt, med andra ord en stabilitets- och tillväxtpakt. Jag uppmanar därför mina vänner att rösta emot mitt betänkande.

(Applåder)

(Parlamentet antog texten.)

⁂

Betänkande (A6-0025/2005) av Othmar Karas för utskottet för ekonomi och valutafrågor om offentliga finanser i EMU – 2004

(Parlamentet antog texten.)

⁂

Talmannen. – Omröstningen är avslutad.

8. Röstförklaringar

- Betänkande (A6-0013/2005) av Bösch

  Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Schweiz är som EU i fickformat. Landet är helt omgärdat av EU men är självt uppdelat i 23 stater som var och en har stor självständighet och kan därmed föra en egen skattepolitik. Detta har hittills förhindrat slutandet av avtal på området för direkta skatter mellan EU och Schweiz som helhet. De enskilda schweiziska kantonerna är i detta avseende inte olika Liechtenstein eller andra små skatteparadis där brevlådeföretag har sin bas. Särskilt Zug och Schwyz erbjuder tjänster av detta slag. Gensvaren på mina skriftliga frågor har visat att den före detta kommissionsledamoten Frits Bolkestein föredrar att nonchalera detta och att han vill fortsätta att samarbeta med Schweiz som helhet.

Så länge som man inte kan ta dessa ytterligare steg, skulle det vara till nytta att sluta avtal på områdena för mervärdesskatt, smuggling, korruption och penningtvätt. Det är också viktigt att se till att man inte längre skall kunna anföra banksekretess som ett skäl för att avslå begäran om undersökningar från andra länder, och att det blir möjligt att ha direktkontakt med rättsvårdande myndigheter istället för att tvingas använda sig av de diplomatiska kanalerna. Föredraganden har rätt när han säger att det krävs ytterligare åtgärder, men det är olyckligt att han inte lyckas att nämna den mest brådskande åtgärden.

- Betänkande (A6-0020/2005) av Di Pietro

  Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag stöder Di Pietro-betänkandet, genom vilket man stöder och försöker att stärka kommissionens initiativ för att göra tekniska förbättringar av lagstiftningen om utbyte av uppgifter ur kriminalregister och i vilket man föreslår praktiska sätt att åtgärda bristerna i de befintliga systemen, som grundas på 1959 års konvention från Europarådet.

Detta är utan tvekan en åtgärd som är brådskande, eftersom det vid ett flertal tillfällen har visat sig att systemet inte fungerar på ett lämpligt sätt.

Det är därför nödvändigt att införa ett datoriserat system genom vilket man kan utbyta sådana uppgifter mellan medlemsstaterna och som ger snabb tillgång till dem i hela EU. Detta är ytterligare ett steg mot en verkligt effektiv, oberoende och öppen rättvisa inom det straffrättsliga systemet.

Jag stöder även hans förslag om kortare tidsfrister, med tanke på att förslagets effektivitet kommer att vara beroende av hur snabbt man kan få tillgång till och uppdatera uppgifter och av behovet att införa villkor för tillgång till personuppgifter, eftersom man alltid måste ha en balans mellan behovet av snabbt tillgång i denna typ av informationsutbyte och behovet av att skydda personuppgifter.

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) I ett Europa som karakteriseras av fri rörlighet och frihandel måste man dela på säkerheten. Oaktat de olika medlemsstaternas fullständiga rätt att utöva sin suveränitet, erkänner man i dag allmänt att olika länder måste samarbeta för att bekämpa brottsligheten. Förutom de vanliga typerna av brottslighet finns det nu brottslighet som inte tar hänsyn till nationsgränser och som sker varhelst det ger bäst avkastning. När lagstiftningen i en medlemsstat överträds äventyras sålunda säkerheten i alla medlemsstater.

Jag stöder följaktligen i stort sett innehållet i detta betänkande och röstade därför för det.

- Betänkande (A6-0036/2005) av Costa

  Andersson, Hedh, Hedkvist Petersen, Segelström och Westlund (PSE), skriftlig. – Vi, Inger Segelström, Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen och Åsa Westlund röstade för betänkandet, men vill härmed markera vår avvikande ståndpunkt i en fråga.

Punkt 1 f strecksats två som rekommenderar rådet att föra närmare de nationella regelverken beträffande hantering och värdering av bevis kan vi inte ställa oss bakom. Principen om fri bevisprövning är grundläggande för svensk straffprocessrätt. I flera andra medlemsstater förekommer regler om att vissa bevis inte är tillåtna. Således är det väldigt angeläget för oss svenska socialdemokrater att behålla det nationella systemet intakt. Dessutom är det tveksamt om det överhuvudtaget finns någon rättslig grund för harmonisering i detta hänseende, vare sig i nu gällande fördrag eller i den kommande konstitutionen.

  Goudin, Lundgren och Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Att stärka det ömsesidiga förtroendet för europeiska domstolsbeslut genom inrättandet av ett utvärderingssystem kan förefalla lovvärt, även om det redan idag finns en gemensam referensram för medlemsstaterna genom Europakonventionen om skyddet för de mänskliga rättigheterna och Europadomstolens praxis som reglerar miniminormer för rätten till domstolsprövning.

Förslaget är dock ytterligare ett exempel på EU:s krypande kompetensutvidgning och utgör ett led i försöket att skapa ett harmoniserat europeiskt straff- och processrättssystem, ett rättssystem som i praktiken kommer att stå utanför direkt medborgarkontroll.

Att dessutom innan förslaget till konstitution trätt i kraft rekommendera användandet av bestämmelser i konstitutionen därför att nuvarande fördrag inte går tillräckligt långt är oacceptabelt då det flagrant föregriper den demokratiska processen.

Junilistan röstar därför nej till detta betänkande.

  Moraes (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet eftersom det innebär viktiga framsteg när det gäller att ta itu med en fråga som EU:s medborgare anser viktig, nämligen behovet av en viss övervakning av straffrättens kvalitet i medlemsstaterna. Detta innebär inte på något vis att medlemsstaterna åläggs att ändra sitt sätt att sköta det straffrättsliga systemet. Det innebär dock ett framsteg i utvecklingen av viktiga frågor som effektiva åtgärder mot kriminella grupper, eller hur EU-medborgare kan få avtjäna sitt straff i sitt eget hemland. EU:s medborgare förväntar sig att medlemsstaterna har ett visst ömsesidigt förtroende och gemensam syn på kvaliteten inom straffrätten. Detta gäller särskilt vissa nya medlemsstater som försöker förbättra sina straffrättsliga system.

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Rättsliga frågor tillhör av goda skäl ett av de områden som medlemsstaterna traditionellt har hållit inom ramen för sin egen suveränitet. Detta gäller i synnerhet straffrätten, som bör återspegla ett samhälles intressen mot bakgrund av dess nutid och förflutna.

På liknande sätt är medlemsstaterna tveksamma till att låta sina medborgare, och t.o.m. dem som bara bor i deras land, bli prövade vid en domstol i en annan medlemsstat.

Nu finns emellertid fenomenet global brottslighet som är gränsöverskridande, t.ex. terrorism, narkotikahandel, smuggling, sexuellt utnyttjande och pornografi. Det behövs samarbete för att se till att man tar itu med brottsligheten på ett effektivt sätt. Det behövs även harmonisering för att vi skall kunna förhindra att vissa länder blir tillflyktsorter för brottslingar.

Dessa olika faktorer belyser behovet av samarbete, av erkännande av rättsliga beslut och av en viss harmonisering, utan att bortse från att rättssystem måste återspegla läget i olika samhällen. Det är därför inte önskvärt med ett gemensamt europeiskt rättssystem. Det skulle å andra sidan vara önskvärt med ett europeiskt allmänt rättsmedvetande genom vilket man fullständigt respekterade rättssystemets specifika karaktär.

Jag anser följaktligen att det är berättigat att rösta för detta betänkande.

  Thomsen (PSE), skriftlig. – (DA) De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för António Costas betänkande om straffrättens kvalitet och harmonisering i medlemsstaterna (A6-0036/2005). Vi är dock medvetna om att förslaget rör ett område som omfattas av avdelning IV i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och därför inte gäller för Danmark (jfr protokollet om Danmarks ställning).

- Betänkande (A6-0017/2005) av Prets

  Carlshamre och Malmström (ALDE), skriftlig. – Vi ställer oss helt bakom att kulturell mångfald är en grundläggande rättighet. EU är och ska förbli en mosaik av minoriteter och kulturer. Som liberaler sätter vi alltid den enskilde individen i fokus för alla politiska beslut. Vi anser därför att det är av största vikt att folkrättsligt befästa att varje stad, stat eller grupp av stater har rätt att fritt bestämma vilken kulturpolitik de vill ha, samt att förstärka politiken för internationellt samarbete och solidaritet i kulturella frågor. Vi anser därför att frågan om kulturhuvudstäder inte är en fråga som EU ska vara inblandad i. Kulturhuvudstäders vara bör enskilda städer och stater samarbeta och besluta om utan EU: s inblandning. Med anledning av detta väljer vi att rösta nej till Christa Prets rapport (A6-0017/2005) – Europeisk kulturhuvudstad för åren 2005 till 2019.

  Goudin, Lundgren och Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Vi ställer oss positiva till att man från 2009 kan välja två kulturhuvudstäder åt gången. Men i betänkandets motiveringsdel framkommer att finansieringen av detta projekt är oklar och det hänvisas till den kommande budgetplanen 2007–2013.

Vi kan inte i nuläget ställa oss bakom något som innebär ekonomiska åtaganden i kommande budgetplan. Det finns ingen anledning att i detta läge hasta igenom ett beslut om kommande kulturhuvudstäder. Först måste budgetplanen 2007–2013 behandlas i sin helhet, därefter kan detta betänkande komma upp till behandling.

Idén med Europeisk kulturhuvudstad är god. Den är till och med så god att den kan finansieras på en mängd andra sätt genom bland annat lokal sponsring. Ekonomiska medel från den Europeiska unionen borde inte vara nödvändiga för att detta projekt ska kunna överleva.

Vi röstar därför nej till detta betänkande i sig, men motsätter oss inte själva verksamhetsidén.

  Le Pen, Marine (NI), skriftlig. – (FR) Programmet ”Europeiska kulturhuvudstäder” lanserades 1985 i avsikt att föra de europeiska medborgarna närmare varandra.

Programmet syftar till att framhäva den europeiska kulturens stora mångfald, samtidigt som det innebär en väldig motsägelse att bedriva en europeisk politik för ekonomisk, social, politisk och kulturell likformighet.

Programmet är bara ett roande uttryck för er önskan att påtvinga européerna en kulturell och social modell som de inte själva har valt. Ni vill skapa en europeisk känsla enkom för att gagna handeln.

Eftersom kultur är en kraftfull bildningskanal försöker Europeiska unionen inte bara gynna allt som kan hjärntvätta och förnedra människorna utan även allt som kan få dem att glömma de tidlösa religiösa värden som utgör grunden till vårt medlemskap i den europeiska civilisationen.

Förutom denna politik finns det nu ett annat problem, eftersom Europa utvidgas och rör sig ytterligare bort från de viktigaste grundidéerna. Kommer er inställning att betyda att Istanbul måste väljas till Europeisk kulturhuvudstad i framtiden? Detta visar tydligt på faran med denna europeiska uppbyggnad, som genom att glömma sitt förflutna förbereder en svårt framtid för oss.

- Betänkande (A6-0024/2005) av Evans

  Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Om vi önskar försvara en ekonomisk modell av kapitalistiskt snitt som stimulerar satsningar, belönar förtjänst och värdesätter effektivitet behöver vi ett ändamålsenligt och effektivt system för att övervaka att konkurrensregleringarna följs. Utan konkurrens ingen marknad, utan marknad ingen kapitalistisk modell och utan kapitalistisk modell ingen ekonomisk framgång och utveckling, som historien tydligt visar.

Följaktligen spelar gemenskapen en ytterst viktig roll i regleringen av konkurrensen. Utan att förringa det ekonomiska behovet, eller i vissa bemärkelser det geografiska eller sektorsvisa behovet, är skyddet för vissa verksamheter och försvaret av konkurrensen i allmänhet framför allt en fråga om att skydda konsumenternas intressen, eftersom de vanligtvis inte har fackföreningar, arbetsgivarföreningar eller andra rörelser som bevakar deras rättmätiga intressen.

Jag anser därför att vi måste applådera och stödja försöken att försvara konkurrensen, även om vi ibland kanske inte instämmer i vissa av kommissionens beslut.

Jag röstade därför för betänkandet.

  Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – Jag vill ha en mer proaktiv konkurrenspolitik, men vill inte ha överstatlighet eller att det skall in i konstitutionen. Därför valde jag att avstå, vilket är den korrigerade rösten efter fel i protokollet.

- Betänkande (A6-0034/2005) av in 't Veld

  Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar!

Att reglera finansieringen av tjänster av allmänt intresse utan att definiera dessa tjänster, eller ens den allmänna ram som gäller för dem, är inkonsekvent. Att reglera den och samtidigt överlåta åt medlemsstaterna att själva definiera vad de anser vara tjänster av allmänt intresse är detsamma som att överlåta åt domstolen att harmonisera definitionerna och ersätta lagstiftaren. Att grunda regleringen på en rent ekonomisk och konkurrensrelaterad bedömning är att förneka det allmänna intresset. Att låta teknokrater bestämma över offentlig hälso- och sjukvård och subventionerat boende är omoraliskt. Kort sagt är vi inte nöjda med någonting i föreliggande texter.

De ligger helt i linje med eurokraternas politik, vilka verkar i samförstånd med regeringarna. Tidigare handlade det om konkurrens mellan alla offentliga nättjänster, elektricitet, posttjänster osv., och om att avveckla statliga monopol och införa privatisering. I framtiden kommer Bolkesteindirektivet, en lokal variant av Allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS), att medge införande av social dumpning på tjänsteområdet i våra länder.

Eftersom vi förkastar denna vision, som kommer att förvärras av den europeiska konstitutionen, och eftersom vi trots allt försvarar vissa offentliga tjänsters berättigande, även om vi håller med om att vi måste sätta stopp för vissa uppenbara avarter, kommer vi att rösta mot betänkandet.

  Goudin, Lundgren och Wohlin (IND/DEM), skriftlig. – Junilistan är positivt inställd till genomförandet av den inre marknaden och stödjer gemensamma regler kring subventioner av allmännyttiga tjänster och krav på rättvisa upphandlingar, även vad allmännyttiga tjänster beträffar. Stöd till offentlig verksamhet bör som princip även redovisas och finnas lättillgänglig.

Det enda undantaget ifrån denna regel är ifall ett medlemsland valt att enbart tillhandahålla tjänsten via ett monopol och inte avser tillåta privata aktörer alls (till exempel ett medlemsland som enbart tillåter offentlig sjukvård).

Junilistan menar dock att ansvaret i huvudsak måste ligga på medlemsstatsnivå. Visar det sig att något medlemsland missbrukar sin ställning och snedvrider konkurrensen är det viktigt att den eventuellt missgynnade parten kan få sitt ärende prövat i domstol. Junilistan har därför valt att rösta nej till förslaget att uppgifterna bör rapporteras in till kommissionen.

  Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag gratulerar föredraganden. Jag skulle vilja belysa den föreslagna ändringen av artikel 1 i kommissionens förslag till beslut, om tillämpningen av artikel 86 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Jag skulle dock gärna se att gruppen stödmottagare utvidgades till att omfatta de yttersta randområdena.

I detta sammanhang påminner jag om att man i kommissionens meddelanden ”Ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena” och ”Ett starkare partnerskap med de yttersta randområdena: resultat och framtidsutsikter” föreskrev att förenklade regler för upphandling av offentliga tjänster skulle införas på området sjöförbindelser med små öar, vid volymer under 100 000 passagerare per år.

Jag vill även påpeka att avregleringen av tjänster och nyttjandet av infrastruktur i de yttersta randområdena förenades med krav på att införa skyldigheter att tillhandahålla offentliga tjänster, i syfte att uppväga de nackdelar som beror på de yttersta randområdenas fysiska särdrag och andra särdrag. Jag skulle även vilja framhålla att det finns andra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som är av betydelse för de yttersta randområdena, såsom post- och telekommunikationstjänster.

Härav de två kommissionsdokumentens betydelse för de yttersta randområdena. Jag anser därför att man i rättsakterna måste ta hänsyn till dessa regioners unika situation.

  Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Utan finansiering och planering av nationella, regionala och lokala myndigheter skulle vi inte ha någon egentlig kollektivtrafik eller allmänt tillgänglig utbildning och hälso- och sjukvård. Idén att låta myndigheten träda tillbaka och tillåta fri konkurrens är skadlig för dessa viktiga verksamheter. Om detta sker kommer det utan tvivel att finnas små privilegierade grupper som anser att de har större valfrihet och att deras individuella behov tillgodoses bättre, men det stora flertalet, och samhället som helhet, kommer att förlora på det.

I betänkandet försvarar man den nyliberala visionen, och man vill till och med fastställa en tolkning av Altmark-domen när det gäller möjligheten till smygtilldelning av koncessioner på kollektivtrafik. Kommissionen och parlamentet har väntat på detta rättsliga utslag i åratal, eftersom myndigheternas tillhandahållande av tjänster, finansieringen och konkurrensen har tolkats på en mängd olika sätt. Det finns nu ett rättsligt utslag som lämnar de lokala myndigheternas rätt att erbjuda kollektivtrafik orörd. Kommissionen avser att lägga fram ett ändrat förslag som bygger på mina förslag som parlamentet antog den 14 november 2001. Jag förkastar nyliberala tolkningar som står i vägen för detta.

  Skinner (PSE), skriftlig. – (EN) Även om del mycket goda idéer framfördes var det särskilt viktigt för Europaparlamentets socialdemokrater att effekten på subventionerat boende och sjukhus beaktades. Därför var det mycket viktigt att få med John Purvis kompromisser i de artiklar som nämndes under omröstningen.

  Wagenknecht (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster säger nej till betänkandet, eftersom man där inte står emot det tryck som utgår från kommissionen att privatisera tjänster av allmänt intresse, utan snarare delvis ökar detta tryck. Det blir ännu svårare för kommuner, regioner och medlemsstater att erbjuda allmänheten de tjänster som de ofta enligt lag är skyldiga att tillhandahålla. Offentliga företag måste i ännu större utsträckning konkurrera med globala aktörer på området tillhandahållande av tjänster. Från allmänhetens synpunkt kommer tillhandahållandet av offentliga tjänster att försämras ytterligare, eftersom marknaden inte fungerar vare sig utifrån sociala måttstockar eller behov, utan helt enkelt utifrån vinstkrav.

Vi är särskilt kritiska mot att ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i grund och botten kommer att fortsätta att behandlas som ”statligt stöd” och därför fortfarande kommer att falla under bestämmelserna om statligt stöd. Dessutom kommer i alla händelser bara ett fåtal offentliga företag att fortsätta att uppbära ersättning.

Betänkandet stärker också kommissionens förslag om sjukhus och subventionerat boende. I stället för att utvidga de undantag som föreskrivs till att omfatta åtminstone vårdtjänster, utbildning, kultur och offentliga medier efterlyser man nu byråkratiska förfaranden överlag. I betänkandet nämns inte med ett ord de som arbetar inom företag som tillhandahåller tjänster av allmänt intresse eller det allmänna intresset av social välfärd, såsom skyddet för de svagare medlemmarna av samhället.

För de stora tjänsteleverantörerna betyder privatiseringsinitiativ på området tjänster av allmänt intresse lönsamma affärer. Den som hjälper dem att nå målen bör vara medveten om vad han eller hon gör.

- Betänkande (A6-0026/2005) av Goebbels

  Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar!

Massarbetslöshet, låg tillväxt, upprepade budgetunderskott, skenande statsskuld, kvävande skatter, utflyttningar ... Tyvärr är alla medvetna om vår beklagliga ekonomiska situation. Ert botemedel mot dessa problem är alltid detsamma.

Enligt er är skälet till att allt går dåligt att det inte finns en tillräcklig europeisk standardisering. Inte tillräcklig konkurrens mellan de europeiska ekonomierna, inte tillräcklig konkurrens på tjänstemarknaden, inte tillräcklig öppenhet för global konkurrens, utan hänsyn till om denna är sund eller inte, inte tillräcklig invandring av utbildad arbetskraft, alltför mycket socialt skydd. Överlastad byråkrati? Det är ett rent nationellt problem. Er lagstiftning, som är okonsoliderad, ogenomtränglig, ibland osammanhängande, om inte absurd, bär inte ansvaret! Men penningpolitiken, som orsakar en övervärdering av euro och dränerar våra ekonomier? Den är perfekt. Varken Bryssel eller Frankfurt skulle kunna göra fel.

Vi anser dock att Bryssels Europa gör fel. Trots 20 års standardisering och ett Europa som inträder i den globala frihandeln blir våra problem bara värre. Och skälet till detta är just denna politik, er politik.

  Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – Ibland är man som ledamot tvungen att göra ett val mellan två dåliga alternativ och välja det minst dåliga. I detta fall röstade jag för ändringsförslag 9 och 22 fast jag ej höll med om hela ändringsförslagets innehåll men som trots allt var bättre än originaltexten och därmed, om accepterad, skulle förbättra rapporten i sin helhet.

- Betänkande (A6-0025/2005) av Karas

  Andersson, Hedh, Hedkvist Petersen, Segelström och Westlund (PSE), skriftlig. – Vi har röstat för betänkandet om offentliga finanser i EMU 2004 och också ändringsförslag 7 om att göra en åtskillnad mellan lån till investeringar och löpande utgifter. Dock är det vår uppfattning att möjligheten att låna till offentliga investeringar och därmed överstiga taket för budgetunderskott ska vara förbehållet de länder som uppfyller kriteriet för statsskulden.

  Talmannen. – Röstförklaringarna är avslutade.

(Sammanträdet avbröts kl. 13.15 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

9. Rättelser till avgivna röster: se protokollet

10. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

11. Inkomna dokument: se protokollet

12. Finansiering av naturskyddspolitiken

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en muntliga fråga till kommissionen om finansiering av naturskyddspolitiken, särskilt Natura 2000.

  Florenz (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Såväl parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet som ett stort antal icke-statliga organisationer anser att Europeiska unionens Natura 2000-program svävar i stor fara. De beslut som den tidigare kommissionen förra året fattade om programmets finansiering var ytterst vaga, vilket betyder att man redan nu kan dra slutsatsen att det kommer att bli ett storgräl mellan jordbrukare och dem som är för Natura 2000 inom jordbruksutskottet och bland dem som ansvarar för Europeiska regionala utvecklingsfonden.

Vi anser därför att Stavros Dimas måste ägna en hel del kraft åt att finna en enkel lösning på problemet hur Natura 2000 skall förstärkas i framtiden. Vad som räknas är inte finansieringsnivån eller ens de enskilda programmen. Vad som räknas är att de idéer som förknippas med Natura 2000-programmet omsätts i konkret politik. Finansieringen får därför inte bindas upp i förhandlingsstrukturer till den grad att den försvinner när de avgörande debatterna slutligen äger rum.

Vi har i många år använt livsmiljödirektivet för att förmå medlemsstaterna att skydda lämpliga områden på sitt territorium samtidigt som vi har försäkrat dem om att finansieringen är garanterad. Om vi nu stoppade finansieringen, eller ens lyfte ut den ur budgetarna för jordbruk eller regional utveckling, skulle detta vara mycket svagt av oss. Det skulle oundvikligen leda till invändningar, och vi ber er i dag därför att vidta aktiva åtgärder för att förekomma problemet. Om det någon gång i framtiden visade sig att finansieringen skulle tas från pelarna för jordbruk eller regional utveckling, skulle vi här få en kö med hundratusentals klagande borgmästare, och det skulle finnas föga hopp för de icke-statliga organisationerna och för er som kommissionsledamot med ansvar för miljöfrågor. Jag behöver inte påminna er om att det finns en stark jordbrukslobby, till vilken även jag hör, som jordbrukare. Gräl kommer därför oundvikligen att uppstå.

Jag skulle vilja uppmana er att se till att kommissionen fastställer tydliga regler, och jag vore er mycket tacksam om ni gjorde detta. Jag hoppas att vi kommer att kunna anta förordningen.

  Dimas, kommissionsledamot. – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Ingen kan tvivla på att skyddet för den biologiska mångfalden är en prioriterad politik för kommissionen och att en framgångsrik tillämpning av Natura 2000-ramen är hörnstenen i Europeiska unionens ansträngningar att nå detta mål. Som Karl-Heinz Florenz betonade är därför en av våra viktigaste prioriteringar att säkra tillräcklig finansiering för Natura 2000, och jag ställer mig helt bakom Europaparlamentets mål och prioriteringar.

Jag skulle även vilja påpeka att denna prioritering delas av många av mina kolleger i kommissionen, som har samtyckt till att justera Regionalfonden, Jordbruksfonden och andra fonder i syfte att inbegripa Natura 2000 i finansieringen.

Medlemsstaterna har en rättslig skyldighet och har även förbundit sig att förvalta Natura 2000-områdena effektivt. Det är medlemsstaternas uppgift att trygga de ekonomiska medlen för förvaltningen, men just på grund av Natura 2000-programmets särskilda beskaffenhet hjälper kommissionen till genom att tillhandahålla medfinansiering. Medlemsstaterna ansvarar för användningen av gemenskapsmedlen, men vi för vår del är beredda att erbjuda all upptänklig hjälp för att underlätta tillgången till dessa. Om det framkommer att förvaltningen av områdena inte understöds som sig bör är kommissionen därför beredd att dra medlemsstaten i fråga inför domstolen.

Med detta i åtanke antog kommissionen, som Karl-Heinz Florenz sade, den 15 juli 2004 ett meddelande om finansieringen av Natura 2000. Man undersökte alla tänkbara alternativ, även inrättandet av en separat fond, och kom fram till att det effektivaste skulle vara att införliva finansieringen av Natura 2000 i befintliga gemenskapsfonder. De nya strukturfondsförordningarna, som för närvarande diskuteras i rådet, kommer att tillämpas av medlemsstaterna och regionerna på decentraliserad basis. Det finns följaktligen ingen möjlighet att bestämma en specifik summa inom en särskild fond.

För tillfället kan vi heller inte säga vilka summor som varje år kommer att kunna göras tillgängliga för medfinansiering av Natura 2000-områden under perioden 2007–2013. Detta beror på att det i enlighet med subsidiaritetsprincipen åligger varje medlemsstat att besluta om behoven i dessa områden vid utarbetandet av sina nationella program. I alla händelser har kommissionen medel att se till att Natura 2000 prioriteras inom de nationella programmen. Jag skall återkomma till denna punkt i slutet av mitt inlägg.

Först några kommentarer om de nya förordningar som avhandlas. När det gäller förordningen om Europeiska regionala utvecklingsfonden måste jag säga att den innehåller en hänvisning till medfinansieringen av Natura 2000 och den biologiska mångfalden, som ingår i konvergens- och konkurrenskraftsmålen. Det finns även möjligheter till medfinansiering enligt förordningarna om Sammanhållningsfonden och Europeiska socialfonden, särskilt för att stärka förmågan att förvalta Natura 2000. Viktigt är att Natura 2000 även ingår i den andra markförvaltningsaxeln i den nya förordningen om landsbygdsutveckling, som kommer att svara för 25 procent av helheten. Kommissionen föreslår sammanlagt 22 miljarder euro till markförvaltning under perioden 2007–2013. Denna summa måste säkras och om möjligt ökas, och, herr Florenz, jag behöver här Europaparlamentets stöd. Parlamentets stöd i frågan är följaktligen av högsta vikt. De nya förordningarna innehåller mekanismer som ger kommissionen möjlighet att ge vägledning och att i viss grad styra innehållet i de program som medlemsstaterna inkommer med, som jag nämnde tidigare.

Omedelbart efter antagandet av de föreslagna förordningarna om strukturfonderna, som möjligen kommer att äga rum i slutet av våren, kommer kommissionen i detalj att fastställa sina specifika prioriteringar för finansieringen av alla fonderna i en uppsättning riktlinjer. Som rutinåtgärd kommer överläggningar om riktlinjerna att hållas med alla berörda avdelningar, däribland generaldirektoratet för miljö. Under överläggningarna kommer man att sörja för att medfinansieringen av Natura 2000 ingår som en prioritering.

När de strategiska riktlinjerna väl har utfärdats skall medlemsstaterna utarbeta nationella strategiska ramar under andra halvåret 2005 eller i början av 2006 jämte operativa program, som de kommer att lägga fram för kommissionen. Alla berörda avdelningar vid kommissionen kommer att delta i överläggningarna om programmens innehåll. Naturligtvis kommer generaldirektoratet för miljö att vidta lämpliga åtgärder för att se till att Natura 2000-åtgärder prioriteras.

Särskilt kommer alla framlagda nationella program för landsbygdsutveckling, som Karl-Heinz Florens tidigare sade skulle stå i konkurrensförhållande, att undersökas i detalj för att se till att hänsyn tas både till gemenskapens lagstiftningsram och till de politiska prioriteringarna i frågor såsom biologisk mångfald, förvaltning av Natura 2000-områden, klimatförändring, tillämpning av idéerna om vattenresurser och andra frågor. Om det framkommer att ett nationellt program saknar tillräcklig ekonomisk täckning för allt detta, har kommissionen alltid rätt att förkasta det. Detta är ett annat sätt att se till att Natura 2000 förblir en prioritering i medlemsstaternas program, även om det inte utgör någon absolut garanti. Huvuduppgiften för var och en som intresserar sig för finansieringen av Natura 2000 är därför att utöva påtryckningar, så att medlemsstaterna inte bara föreslår ambitiösa mål i sina nationella och operativa program, utan även ständigt och oavbrutet vidtar åtgärder i syfte att utarbeta meningsfulla Natura 2000-program. Tack för uppmärksamheten.

  Gutiérrez-Cortines (PPE-DE), på PPE-DE-gruppens vägnar. – (ES) Herr talman! Det gläder oss alla att kommissionen har tagit tag i det europeiska nätet av skyddsområden, vilket hänger samman med Lifeprogrammet, vars skuggföredragande jag är.

Icke desto mindre tror jag att anledningen till att vi tycker att situationen är mycket frustrerande är att frågan har hanterats utan hänsyn till de koncept som är avgörande för hållbarhet, och dessutom har vi begått det gamla misstaget att betrakta Natura 2000 som ett utkristalliserat territorium utan liv eller verksamhet.

Sedan den första förklaringen om skyddsområden har Natura 2000 inte tillfört samhället något, utan blivit ett problem. Det finns ingen önskan att utse områden till skyddsområden, eftersom det inte finns någon parallell stödpolitik. Det har blivit en ständig kamp. Det har inte förekommit någon utbildning om exploatering av naturresurser eller om det verkliga mervärdet med Naturanätet som har kunnat generera och väcka entusiasm för det.

Dessutom har det förekommit dold expropriation, eftersom markanvändningen är mycket mer reglerad än tidigare, och i många fall har markvärdet sjunkit. Därför har det blivit en börda. Vad är då problemet med det dokument som vi behandlar? För det första tar det inte hänsyn till typologier. Vi kan inte införa konceptet Natura 2000 utan att titta på de stora familjerna i den biologiska mångfalden, för var och en av dem kräver sitt finansiella instrument. Hur skall till exempel havsanslagen, som inte finns med, hanteras i fråga om landsbygdens utveckling? Vi kommer att tvingas skapa ett separat Natura. Floderna betraktas inte heller som betydelsefulla, fastän jag anser att de bör behandlas som ett viktigt projekt. Inte heller görs det någon ordentlig åtskillnad mellan olika skogsområden. Det borde åtminstone ha funnits en antydan till avsikt att skapa en diversifierad politik.

Slutligen vill jag säga att om vi inte för in Natura i marknadsekonomin kommer vi inte att uppnå någonting alls, för natur betyder liv, ekonomi och hållbarhet.

  Hegyi (PSE), på PSE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! För några år sedan besökte en ledande EU-företrädare en liten by i östra Ungern. Intill byn fanns våtmarker – ett verkligt fågelparadis. När vi klev ur bilen bad han mig vara tyst ett ögonblick. Han ville helt enkelt lyssna till konserten av fåglar och cikador. I vår region i väst, sade han sorgset, har vi förlorat dessa orörda naturområden för alltid. Ni bör till varje pris bevara era.

Målet för initiativet Natura 2000 kan definieras i vetenskapliga termer, men den grundläggande motiveringen är enkel: att bevara åtminstone vissa delar av Europeiska unionens naturområden för oss själva och för kommande generationer. Det största hotet mot vår framtid är minskningen av naturresurser som ren luft, rent vatten och en hälsosam miljö. En hög grad av biologisk mångfald är väsentlig för en hälsosam livsmiljö, för livsmedelsförsörjningen och för livskvaliteten i allmänhet.

Utöver dessa mål är Natura 2000 också ett effektivt medel för att stödja landsbygden och landsbygdsbefolkningen i EU. Det är ett viktigt medel för att främja ekologiskt jordbruk och ekoturism. Det ger arbetstillfällen och gjuter nytt liv i landsbygden. Natura 2000 kan bidra till att ge EU:s landsbygd en ny roll.

Jag hoppas att vi har kommit hit för att prisa Natura 2000, inte för att begrava det, som Shakespeare kunde ha sagt. Framtiden för vårt naturarv behöver och förtjänar att minst 6,1 miljarder euro avsätts varje år för dessa kortvariga projekt. Natura 2000 kan finansieras på olika sätt, antingen genom att vi öronmärker en del av befintliga medel eller genom en oberoende Natura 2000-fond. Det är många tekniska detaljer som vi måste lösa men vi bör vara eniga om en sak: finansieringsnivån för Natura 2000 får inte vara ett öre lägre än vad kommissionen tidigare föreslagit.

Jag ber alla politiska grupper och alla i ledande ställning att rädda det ursprungliga förslaget och förbättra det för att garantera att det angivna beloppet på ett eller annat sätt satsas helt och hållet på Natura 2000-ändamål.

(Applåder)

  Mulder (ALDE), på ALDE-gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Vi har länge vetat att det krävs mindre och mindre mark för att producera livsmedel, vilket innebär att vi kan ägna oss åt ett mer extensivt jordbruk och därmed få mer natur.

För mitt vidkommande är jordbruket en specifik komponent i landsbygdens utveckling, och för mitt vidkommande är Natura 2000-programmet detsamma. Naturen spelar en viktig roll för landskapets utveckling och kan inte ses isolerad från andra aspekter på jordbruket och andra sysselsättningsinitiativ på landsbygden.

EU har främjat detta genom lagstiftning i åratal. Vi känner väl till fågel- och livsmiljödirektivet, som i Nederländerna har införlivats med flora- och faunalagen, och vi har skapat särskilda betalningssystem för alla dessa regelverk. Vi känner också till regelverket för bergsjordbruket, tilläggsbetalningarna i Natura 2000 och dylikt.

När det gäller framtiden har jag redan sagt att jag betraktar alla dessa program som en del av landsbygdens utveckling, och jag anser att vi därför bör se till att det inrättas ett särskilt anslag för Natura 2000 inom ramen för fonden för landsbygdens utveckling. Då är den stora frågan: hur skall pengarna användas? Som kommissionsledamoten redan har antytt känner vi väl till medfinansieringssystemet, som enligt min mening kan anta särskilda former. I vissa länder är denna medfinansiering ett klart problem – troligen ett större problem för de fattigare än för de rikare länderna. Kanske kan kommissionen undersöka möjligheterna att ha olika medfinansieringssystem som löper parallellt inom ramen för detta program?

För att följa upp det jag sade om att jordbruket till sin natur är en form av landsbygdsutveckling, är en annan fråga som kommissionen kanske kan titta på huruvida jordbrukssubventioner generellt sett är dyrare än bidrag till att utveckla naturen i Europa.

  Isler Béguin (Verts/ALE), på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för ert svar, men vi är inte nöjda med det. Jag är inte nöjd med det eftersom den fråga som vi mot bakgrund av era förslag faktiskt borde ställa oss i dag är om Europeiska unionen verkligen vill bevara sin biologiska mångfald, om jag får vara så uppriktig och rakt på sak. Om det är så är det som att bygga en katedral, vi måste tillhandahålla resurserna för administrationen av det europeiska nätet av skyddsområden. Utan pengar, utan att budgetmedel faktiskt avsätts för dessa kostnader, tycker jag att det är meningslöst att vi gör oss några illusioner.

Herr kommissionsledamot! Som de flesta av mina ledamotskolleger här i kammaren vet av egen erfarenhet är vi alla väl medvetna om att om det inte klart stadgas att man kan erhålla medel i regionerna genom fonden för landsbygdens utveckling, ERUF:s strukturfond och ESF så kommer alla pengarna att gå till allt utom Natura 2000.

Natura 2000 kommer att konkurrera direkt med alla andra projekt. Naturligtvis kommer det att finnas möjligheter till integration vad gäller jordbruket, vilket kommer att bevisa att Natura 2000 har integrerats. Men vi gör oss inga illusioner, herr kommissionsledamot. Vi måste verkligen gå vidare. Och eftersom vi inte alls tror på det här förslaget föreslår jag, såsom föredragande för Life+, att vi lägger in en Life-sektion i Life+ som tidigare hette ”Natur”, eftersom rådet och kommissionen inte har beslutat om de 3 miljarder euro som behövs för den årliga administrationen: Life-administration av Natura 2000.

Vi väntar på alla garantier för att det europeiska nätet av skyddsområden kan komma till stånd, för vi har kämpat hårt för det, herr kommissionsledamot, både här och ute i verkligheten. Där ute ville vi bara ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  de Brún (GUE/NGL), på GUE/NGL-gruppens vägnar.

(Talaren talade iriska.)

(EN) Natura 2000 är ett viktig steg för att skydda och utveckla den biologiska mångfalden i EU:s naturreservat. För att garantera denna politik måste Natura 2000 integreras i EU:s vanliga finansieringsprogram. Integrationsstrategin måste avspeglas i finansieringsförordningarna för dessa program. Förordningarna för budgetplanen 2007–2013 behöver nu förstärkas så att integrationsstrategin kan fungera.

(Talaren talade på iriska.)

  Talmannen. – Som ni vet finns det ingen tolkning från iriska, men vi förstod en del av det ni sade.

  Wise (IND/DEM), på gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Finns det något som EU inte försöker kontrollera? Finns det några frågor där merparten av Europaparlamentets ledamöter inte kommer att försöka skänka bort skattebetalarnas pengar? Tyvärr inte. EU nöjer sig inte med gemensamma rättsliga ramar, skatteharmonisering och allt det andra. Nu verkar EU vilja kontrollera naturen. Det är rent ut sagt idiotiskt.

I habitatdirektivet från 1992, genom vilket Natura 2000 inrättades, anges EU:s avsikt att definiera ett gemensamt ramverk för bevarandet av vilda växter och djur. I det radikalt nya Europa måste till och med naturen standardiseras. Klokare rådgivare vet att det är omöjligt. När människan försöker spela Gud, har naturen en obehaglig vana att slå tillbaka.

Som medlem av IND/DEM-gruppen, under gemensamt ordförandeskap av en dansk och en britt, erinrar jag mig historien om kung Knut: trött på smickret från hovmännen som talade om för honom att han kunde styra allt mellan himmel och jord tog han med sig dem till stranden och befallde havet att vika undan. Vågorna fortsatte givetvis att slicka deras fötter och kungen hade därmed bevisat sin tes. Det slår mig att Knut hade mer vett än vad EU:s ledare har i dag.

Om EU inte är maktgalet utan verkligen bara är ett ekonomiskt block kanske någon kan tala om för mig varför det är nödvändigt att till exempel förteckna och skydda alla fladdermusarter? Har någon frågat fladdermössen? Nej, naturligtvis inte. Återigen kan jag inte annat än dra slutsatsen att om EU är svaret måste det ha varit en dum fråga. Man skulle till och med kunna kalla den knäpp!

  Belohorská (NI). – (SK) Alla människor har sina egna drömmar och strävanden och politikerna har sina ideal och visioner, som de låter komma till uttryck i olika projekt. Natura 2000-projektet är exceptionellt helt enkelt för att det i sig införlivar både ideal och människors strävanden. Det bygger på ett skydd av Europas kulturarv och naturarv och på att bevara och värna om den biologiska mångfalden. Bortsett från dessa ganska storslagna idéer är Natura 2000-projektet också exceptionellt på grund av att det skulle kunna bli en drivkraft för landsbygdens utveckling. Det har stor socioekonomisk betydelse i fråga om sysselsättning och turism liksom värnandet om befolkningens hälsa.

I dag när konstitutionsfördraget håller på att antas och ratificeras i de olika staterna är det mycket viktigt att vi också i den här frågan kan tala om vilken parlamentets inställning till sådana projekt är och vilken kommissionens ståndpunkt är. Den skall ju underlätta sådana projekt och tillhandahålla resurser så att projektens mål kan nås.

Frågan om medfinansiering har ofta ställt till problem för många medlemsstater i Europeiska unionen, särskilt de nya, eftersom myndigheterna i olika regioner i decentraliseringens namn har tagit över det direkta ansvaret för skolor, sjukhus och också för skyddet av detta arv. Därför är det viktigt och avgörande att ni hjälper oss att förverkliga det här projektet, att ni genast avsätter ekonomiska resurser för att hjälpa de regioner som inte har pengar till medfinansieringen.

Herr kommissionsledamot! Ni talade om subsidiaritet i samband med just den här frågan. Jag vill dock be er att komma ihåg att den naturliga miljön inte har några gränser – ”fåglarna behöver inga pass”.

  Sonik (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Karl-Heinz Florenz, ordförande för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, för att han initierade den här debatten om Natura 2000.

Polen kan skryta med att ha uppnått mycket när det gäller miljöskyddet, jämfört med andra europeiska länder. Att inrätta skyddsområden är en polsk tradition sedan 1800-talet och 32 procent av landets yta utgörs nu av sådana, mot 9 procent för bara 20 år sedan. Trots detta oroar det Polen att konceptet med ett europeiskt nät av skyddsområden inte har backats upp av en ordentlig finansieringsgaranti för att skapa och underhålla detta nätverk vartefter det har vuxit fram i Europa. Därför har vi skrivit under den förklaring som en majoritet av EU:s medlemsstater gjorde i oktober och december, i vilken besvikelsen över Europeiska kommissionens förslag till medfinansiering av det europeiska nätet av skyddsområden kommer till uttryck. Det ges inga klara detaljer om principerna att finansiering kan utgå för skyddsåtgärder för Natura 2000-områden mellan 2007 och 2013, och detta kommer utan tvivel att betyda underskott i finansieringen av det europeiska nätet av skyddsområden. Då kommer det att bli omöjligt att genomföra många skyddsåtgärder som verkligen behövs. Större delen av de områden som har utsetts till Natura 2000-områden i Polen kommer inte att omfattas av de angivna medlen, till exempel mark som ingår i nationalskogar, träsk, naturliga gräsmarker, sanddyner, hedar och områden med buskvegetation som inte används för jordbruksändamål.

När det gäller Europeiska kommissionens brev till Polen den 6 januari 2005, i vilket man föreslog att möjligheten att utvidga listan med Natura 2000-områden i landet skulle övervägas, har en garanti för separat finansiering för att inrätta det europeiska nätet av skyddsområden blivit ännu viktigare för Polen och andra länder. Därför förväntar sig Polen att lämplig finansiering för att inrätta det europeiska nätet av skyddsområden tryggas i arbetet med den nya budgetplanen. Jag föreslår att förordningen Life+ också skall innehålla separata bestämmelser för Life+ och Natura 2000.

  Haug (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Låt mig inledningsvis säga att jag är fullt medveten om att ni fullföljer en tradition inom kommissionen, som är en EU-institution, när ni agerar som kommissionsledamot med ansvar för miljöfrågor. De kommentarer som jag skall göra gäller därför kommissionen, inte er personligen.

För det första anser jag att anledningen till att parlamentet måste ta itu med problemet Natura 2000 är att kommissionen inte har haft modet att föreslå ett passande finansiellt instrument. Detta är min första poäng. I livsmiljödirektivet förband vi oss att använda medfinansiering och tillhandahålla finansiering, men trots det har inte motsvarande beslut fattats om våra olika fonder.

För det andra har kommissionen inte heller haft modet att se till att de befintliga förordningarna – förordningarna om strukturfonder och landsbygdens utveckling – innehåller de bestämmelser som fordras. De är fulla av ”kan”, ”bör” och ”skulle kunna”, vilket inte alls räcker, åtminstone inte enligt vår uppfattning, och vi är verkligen alla medvetna om hur långt vi kommer med ett sådant språk. Avsikten är att regionerna i medlemsstaterna skall lämna in operativa program och att kommissionen sedan skall bedöma och godkänna dessa. Vi är väl medvetna om detta, men det finns inga garantier för att det som skrivs också kommer att läsas. Under den här programperioden har till exempel främjande av kvinnofrågor varit ett av målen i förordningen om strukturfonder, och detta var ju någonting som parlamentet slogs hårt för. Medlemsstaterna har dock reagerat genom att göra i princip ingenting, och detta är oacceptabelt.

Vi behöver därför ett separat instrument för att finansiera Natura 2000, och parlamentet tycker ju redan att det behövs ett separat finansiellt instrument – det är bara att titta på utskottens yttranden om budgetplanen. Jordbruksutskottet har redan sagt att skyddet för den biologiska mångfalden inte är en primär eller genuin politik för landsbygdens utveckling. Vi vet alla vad det betyder. Våra jordbruksexperter vill inte behöva använda pengar ur anslagen för landsbygdens utveckling för att betala för Natura 2000 heller.

  Auken (Verts/ALE). – (DA) Herr talman! Först vill jag tacka kommissionsledamoten för hans svar. Med ett enda undantag anser vi alla att Natura 2000 är oerhört viktigt och vi håller också alla med om att vi måste hitta pengar till det. Jag vet inte om alla är medvetna om hur mycket pengar det rör sig om – minst 6 miljarder euro per år. Det betyder att minst 3 miljarder euro måste komma från Natura 2000. Detta kan vi aldrig åstadkomma om vi bara använder en fond. Oavsett vilka metoder vi väljer måste vi integrera det här projektet i de andra fonderna, och det är vi överens om. Vi kommer att stödja kommissionen i den här frågan och jag måste säga att miljörörelserna, Bird Life med flera är för att finansieringen av Natura 2000 integreras. Problemet är att jag utifrån kommissionsledamotens svar inte kunde förstå hur han skall se till att detta verkligen kommer att ske. Karl-Heinz Florenz gav oss en engagerande beskrivning av de konflikter som kommer att uppstå. Om man inte ser till att pengarna öronmärks och binds upp kommer ingenting att hända. Därför behöver vi ett tydligare svar från kommissionen än vad vi hittills har fått, från ren finansieringssynpunkt.

Låt mig dock säga att det inte bara handlar om att få fram tillräckligt med pengar. Det handlar också om att få med ett miljötänkande i hela vår politik för landsbygdsdistrikten, så att jordbruket bedrivs och utvecklingen sker på ett sätt som respekterar den ömtåliga miljön i stället för som i dag, när man drar stora vägsystem genom känsliga områden. Jag har sett att man i Polen beviljar dispenser för brutalt ollonbete i ytterst sårbara och mycket bördiga, och därför ömtåliga, miljöer. Därför måste vi också ta hänsyn till på vilket sätt vi utvecklar landsbygdsdistrikten och se till att Natura 2000 införlivas med detta arbete och att det finns tillräckligt med pengar. Om vi inte kan hitta pengar i de befintliga fonder som har nämnts vill jag påpeka att vi just har fått ihop en majoritet i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för att också börja granska den första pelaren, där självfallet nästan alla EU:s pengar finns. Det har anslagits så stora summor till direkt jordbruksstöd att det är på tiden att vi börjar granska detta stöd.

  Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Karl-Heinz Florenz sade att Natura 2000 är i allvarlig fara eftersom det råder förvirring om programmets finansiering. Jag anser att problemet är mycket allvarligare än så. Det saknas inte bara finansieringsgarantier, utan det finns också en ökande kunskapsbrist och osäkerhet ute på fältet i fråga om vad det verkligen innebär när ett område förklaras vara ett Natura 2000-område.

Mot den bakgrunden vill jag ta upp några saker. För det första får inte Natura 2000-program finansieras på jordbrukarnas bekostnad, och under inga omständigheter får jordbrukarna vara de enda som drabbas. Annars kommer fastighetsägarna att berövas nästan allt som tillkommer dem, som Cristina Gutiérrez-Cortines klart framhöll.

För det andra är det oacceptabelt att infrastrukturen och den ekonomiska utvecklingen i stora delar av EU skall tyna bort till följd av fördröjningar och brist på tydlighet när områden väljs ut. I många landsbygdsområden kan inte investeringsprogram som skulle ha varit nyttiga och förenliga med miljön i dessa områden genomföras för att det återstår frågetecken att räta ut. Det är också oacceptabelt att Natura 2000-programmet, vars egentliga syfte är att förbättra EU:s anseende genom att sända ut ett tydligt budskap om att vi vill vara en miljöunion och inte bara en ekonomisk union, förvanskas på det sättet.

Slutligen är det oacceptabelt att vi närmar oss en punkt där ingen längre vet vad de gör och att skälet till detta framför allt är de byråkratiska förfarandena i Bryssel och i kommissionen. Bryssel uppmanar oss att inrätta områden överallt – ingen är riktigt säker på varifrån pengarna skall komma, men det kan man lösa senare. Länder har fått höra att de kommer att dras inför EG-domstolen om de inte inrättar några områden, och det har ju kommissionsledamoten nu verkligen bekräftat. Det här programmet handlar inte om miljön. Som det är utformat kommer det att reta gallfeber på allmänheten.

  Lienemann (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Natura 2000 är en av de stora frågor som ofta gör att tvivlet på byggandet av Europa frodas. Våra medborgare delar vår strävan att skydda den biologiska mångfalden och ser att vi producerar texter, men när det gäller att skaffa fram medel klarar inte EU av sin uppgift. Våra medborgare accepterar tanken på hållbar utveckling och anser att det är möjligt att förena skyddet för vår jord med ekonomisk utveckling och sysselsättning, men när de behöver kanaler och resurser för att göra detta klarar inte EU av sin uppgift.

Därför måste vi hitta nya instrument för att administrera Natura 2000. Jag vill ställa tre krav: för det första behöver vi en speciell fond, för rent objektivt finns det en motsättning mellan förväntningarna på att fonderna skall främja ekonomisk utveckling, landsbygdens utveckling, samtidigt som de främjar miljön i enlighet med Natura 2000. Därför behöver vi en särskild fond, och det är det första kravet.

Mitt andra krav är att förverkligandet av Natura 2000 måste finnas med i kriterierna för alla EU-fonder. Jag skall ge er ett exempel för att illustrera motsägelsen. I den aktuella ERUF-förordning som ni håller på att förhandla fram begränsas områdena till skogbevuxna eller odlade områden. Natura 2000 behöver naturlig, orörd mark som inte är skogbevuxen eller odlad, med andra ord våtmarker.

För det tredje behöver vi ett instrument för nydanande, så att förfarandena ute på fältet hamnar mer i linje med vad vi kan åstadkomma i framtiden. Därför behöver vi ett särskilt instrument i Life +, och vi behöver bibehålla två pelare: en allmän miljöpelare och en pelare för Life-natur, som vi hade tidigare.

Herr kommissionsledamot! Som ni säkert har insett anser vi inte att kommissionens förslag, såsom de nu föreligger, kommer att övertyga våra medborgare ute på fältet. Vi anser att skyddet för den biologiska mångfalden är ett steg framåt som är förenligt med utvecklingen av landsbygden och våra länders ekonomiska framtid. Därför behöver vi nu ett bevis på denna uppfattning i form av minst tre miljarder euro från strukturfonderna.

  Olajos (PPE-DE). – (HU) Jag vill tacka Karl-Heinz Florenz för att han gav oss tillfälle att diskutera detta viktiga ämne. Det ligger i allas vårt intresse att Natura 2000 blir ett fungerande system. Därför frågade vi ut våra kolleger under sammanträdet i parlamentsutskottet och därför frågar vi också er vilka försäkringar och garantier ni kan ge oss för att se till att hela nätverket blir ekonomiskt gångbart. Tyvärr har det visat sig att kommissionens svar har varit meningslösa och att den inte kunde utlova någon form av solida garantier bakom den attraktiva fasaden med en integrerad strategi. Men vi behöver ha garantier. Jag kommer från Ungern, där regeringen har lyckats handla i strid mot det tidigare avtalet med Europeiska unionen och omfördela 8 miljarder ungerska forinter från jordbruks- och miljöskydd till direkta bidrag till jordbrukarna. Av detta och liknande skäl demonstrerar jordbrukarna med sina traktorer i mitt lands huvudstad i denna stund.

Det finns ett ungerskt talesätt som säger att den som bränner tungan på hett vatten i fortsättningen även kommer att blåsa på kallt vatten. Det är så vi känner det nu – kommissionens tomma ord och vissa medlemsstaters hållning har bränt oss och tvingar oss att vara mer försiktiga. Därför ber jag och mina kolleger rådet och kommissionen att skapa en separat budgetpost för Natura 2000, inom ramen för den finansieringsplanering som nu håller på att göras, parallellt med den betydande uppgraderingen av programmet Life+ och inom jordbruksbudgeten. Jag vill direkt tillägga att vi bara kan tänka oss detta i förening med reella ökningar av de jordbrukspolitiska budgetmedel som har öronmärkts i detta syfte – eller å andra sidan om åtgärder vidtas för att skapa en helt separat fond. Dessutom ber jag kommissionens företrädare att ta hänsyn till Rumäniens, Bulgariens och även Kroatiens anslutning – som inte har beaktats i förslaget i dess nuvarande form.

  Scheele (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill instämma med föregående talare och gratulera utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Jag anser att detta är en mycket viktig debatt som visar att parlamentet måste driva på för att se till att det skapas ett separat instrument för att finansiera Natura 2000.

En av de föregående talarna sade att Natura 2000 på sina håll betraktas som ett program som är till för att irritera allmänheten. På väldigt många andra håll betraktas det emellertid som någonting som verkligen bidrar till kampen för att värna om den biologiska mångfalden. Jag anser att det är vår skyldighet att stödja dem som ser det på det här sättet, och i likhet med många andra ledamöter är jag därför positiv till att skapa ett separat finansieringsinstrument i framtiden.

Jag tycker inte heller att det är alldeles korrekt att säga att det inte är finansieringens omfattning som är det viktiga. Många av de icke-statliga organisationer som arbetar med de här frågorna har berättat för oss att kommissionens uppskattade årskostnad på 6,1 miljarder euro bara kan betraktas som ett absolut minimum. Därför kommer vår uppgift att bli att se till att inte bara ett separat instrument, utan också tillräcklig finansiering, ställs till förfogande.

Jag inser poängen med en integrerad strategi, men jag håller med Jutta Haug som sade att situationen liknar den som vi har upplevt när det gäller kvinnofrågorna. I åratal sade alla som inte ville att man skulle ta hänsyn till kvinnofrågor att det inte behövdes på grund av integreringen av ett jämställdhetsperspektiv. Sedan väntade alla på att en progressiv kvinnopolitik och lika möjligheter skulle dyka upp som genom ett mirakel. Om vi skall ha en integrerad strategi fordras det en dubbel strategi: integrering med befintliga fonder, men ett separat finansieringsinstrument i framtiden.

  Klaß (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! I Tyskland har vi en regel som inte är mindre tydlig för att den är oskriven, nämligen att den som beställer tar hand om räkningen, och det är ju allom bekant att det händer väldigt lite i detta vårt EU utan pengar. Europeiska unionen beställde, eller snarare initierade, skapandet av ett europeiskt nät av skyddsområden. Trots det har EU ännu inte gett någon exakt definition av vilka åtgärder som skall vidtas, vilka regelverk som skall antas eller vilka arrangemang som skall göras i fråga om de områden som har avsatts, och detta faktum påtalades ju också nyligen av kommissionsledamot Stavros Dimas.

Den årliga kostnaden för Natura 2000 har nu uppskattats till 6,1 miljarder euro av kommissionen. Det är mycket pengar, men samtidigt är det väldigt lite utslaget på alla de 25 medlemsstaterna, om nu programmets slutliga omfattning blir denna. Nu måste det läggas upp administrativa planer för särskilda bevarandeområden på nationell och regional basis, och det är inte svårt att förstå att varje område kommer att ha sina krav på något så komplicerat som miljöskydd, och att det därför kommer att krävas olika åtgärder. Det återstår fortfarande olösta frågor, såsom de fall som kommer att kräva större utgifter och huruvida markanvändningen skall ändras, eftersom detta skulle innebära inkomstbortfall och ekonomiska förluster för jordbruksföretagen.

Nu föreslår kommissionen att de pengar som skall avsättas för dessa åtaganden skall tas ur befintliga EU-fonder. Detta bekymrar mig något och det skulle betyda att en kamp för finansiering av det slag som Karl-Heinz Florenz nämnde skulle bli oundviklig. Det måste skapas ett separat finansieringsinstrument som gör att kompensation alltid kan utgå när restriktioner har införts till följd av att Natura 2000-områden har utsetts.

Det är det som jordbrukarna kräver, fru Haug. Det är inte acceptabelt att ökade anslag för kompensation för särskilda bevarandeområden skall komma på bekostnad av jordbrukspolitiska och miljöpolitiska åtgärder eller av andra program för landsbygdens utveckling. Europeiska unionen måste tillhandahålla tillräckliga medel för nya uppgifter och kostsamma krav som den inför. Det skulle säkra substansen i Natura 2000.

  Ayuso González (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Den fråga som Karl-Heinz Florenz har tagit upp är berättigad, för det europeiska nätet av skyddsområden är det viktigaste initiativ som Europeiska unionen har tagit för att skydda naturområden. Det har medlemsstaterna insett.

Mitt land utgör 16 procent av Europeiska unionens territorium och har 40 procent av hela det europeiska nätet av skyddsområden: 25 procent av Spaniens territorium är skyddsområden.

Kostnaderna för Natura 2000 har dock hittills inte kalkylerats exakt. De 6,1 miljarder euro som kommissionen har uppskattat dem till kan ligga långt ifrån sanningen, eftersom denna siffra inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till utgifterna för den kompensation som kan ha betalats till markägare och jordbrukare, som i realiteten berövas utnyttjandet av sin mark och rätten till den.

Dessutom bör vi komma ihåg att vi bör kompensera dem inte bara för att de administrerar naturtillgångar utan också för intäktsbortfallet, enligt artikel 17 i stadgan om grundläggande rättigheter som är infogad i den europeiska konstitutionen.

Natura 2000 är ett gemenskapsinitiativ och därför måste Europeiska unionen ta ansvar för att jordbrukarna förlorar intäkter, inte bara för kostnaderna för att sköta områdena.

Kommissionsledamot Margot Wallströms förslag att en del av dessa kostnader skall finansieras via politiken för landsbygdens utveckling visar att kommissionen inte tar det europeiska nätet av skyddsområden på allvar, eller att den undervärderar landsbygdens utveckling, eller bådadera.

Medlemsstaterna måste välja mellan dessa två målsättningar. Den ena kommer alltid på bekostnad av den andra. Om man antar det förslag som skall läggas fram om en europeisk jordbruksfond för landsbygdens utveckling, med anslag på 11 miljarder euro om året, kommer vi att tvingas dra av 20 procent av den summan för att finansiera en betydande del av kostnaderna för Natura 2000.

Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken i september 2003 utvidgade dessutom listan med de åtgärder som skall finansieras via landsbygdens utveckling, i och med att kvalitetsförbättringar, livsmedelssäkerhet och boskapens väl lades till.

Därför är det europeiska nätet av skyddsområden mycket viktigt och kräver ett finansieringsinstrument, antingen ett separat eller genom att summan för landsbygdens utveckling höjs.

  Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Den fråga som min kollega Karl-Heinz Florenz ställde är berättigad. Det finns en politisk avgrund mellan de prioriteringar som har fastställts för gemenskapen och bristen på klarhet om finansieringen. Det hedrar er att ni uttryckte en önskan att värna om finansieringen av Natura 2000 i inledningen av den här debatten, kommissionsledamot Dimas. Vad vi behöver i övrigt är effektiva redskap för att se till att er önskan uppfylls. Vi behöver en särskild fond.

Att skydda naturens mångfald i det område som vi alla delar är en avgörande utmaning för Europeiska unionen. Mångfalden är av fundamental betydelse och därför behöver jag inte argumentera särskilt för den här. Alla medlemsstaterna har förbundit sig till detta genom att sammanställa en lista med bevarandeområden i enlighet med livsmiljödirektivet. Det europeiska nätet av skyddsområden är unikt från miljöpolitisk synpunkt, eftersom det skyddar miljön för omkring 200 livsmiljötyper och 700 arter och snart kommer att omfatta mer är 17 procent av EU:s territorium.

Det europeiska nätet av skyddsområden fordrar betydande insatser från medlemsstaternas sida. Det får inte förekomma någon signifikant minskning av de naturresurser i områdena som gör att de kvalificerar sig för att vara med i nätverket. Myndigheterna måste också ta med en miljökonsekvensbeskrivning i alla projekt och planer som kan ha påverkan på naturvärdet i de berörda områdena.

Eftersom de stora konsekvenser på alla nuvarande och planerade bevarandeområden som Natura 2000 kommer att få kommer att kräva en hel del av EU:s medlemsstater i form av resurser och finansiella investeringar, måste vi faktiskt se till att det avsätts tillräckliga medel på EU-nivå för att administrera det europeiska nätet av skyddsområden och att detta sker i form av ett separat finansiellt instrument.

  Guellec (PPE-DE). – (FR) Herr talman! I kommissionens meddelande om finansieringen av Natura 2000 räknar man upp olika möjliga sätt att hantera de behov som kommer att uppstå under perioden 2007–2013. Som kommissionsledamoten påpekade är slutsatsen att skapandet av ett nytt finansiellt instrument inte är rätt väg att gå. Jag delar den inställningen till fullo, även om den inte har fått så mycket stöd här i eftermiddag.

De Natura 2000-områden som medlemsstaterna föreslår kan i flertalet fall sättas upp som prioriteringar för sammanhållnings- och strukturfonderna och skulle kunna bli prioriterade i fråga om Life-fondernas stöd till kostnader för att administrera och övervaka programmen. Varför skulle vi då skilja finansieringen av Natura 2000-programmen från finansieringen av regionalpolitiken och landsbygdspolitiken? Åtgärderna i båda fallen hänger väldigt nära samman, oavsett om målen har att göra med lokal utveckling, miljöskydd eller bevarande av biologisk mångfald. Risken att Natura 2000 skulle bli helt frikopplat från allt som görs i andra delar av de berörda områdena skulle vara enorm. De hinder som uppstår under de långa – eller till och med mycket långa – perioder då Natura 2000-områden väljs ut skulle flerfaldigas, och denna mekanism, som är menad att vara en förebild, skulle bli än mer isolerad.

Den andra risken är att det skulle bli alltför komplicerat att genomföra och administrera program. Detta skulle leda till att driftskostnaderna ökar och skapa intrycket av en monumental teknokrati som den berörda befolkningen skulle ta avstånd från.

Slutligen bör det framhållas att de beräknade kostnaderna för programmen varierar väldigt mycket mellan olika länder och Natura 2000-områden. Ett intelligent utnyttjande av strukturfonderna, möjligen med tillskott av ytterligare medel från Life, skulle enligt min mening göra det möjligt för oss att hantera dem mycket bättre än med ett särskilt finansiellt instrument.

  Kušķis (PPE-DE). – (LV) Herr talman, mina damer och herrar! Historiskt sett har många livsmiljöer som har försvunnit i Europa överlevt i de nya medlemsstaterna. Det var därför som upprättandet av det europeiska nätet av skyddsområden prioriterades på nationell nivå.

I dag när vi till fullo förstår inventeringen av de territorier som skall skyddas och deras betydelse för att skydda den biologiska mångfalden fattas kanske resurserna för att bibehålla dem. Kommissionen har sagt att den anser att Natura 2000 skall finansieras via fonderna för landsbygdens utveckling och strukturfonderna. Den har dock inte planerat att skapa ett särskilt finansiellt instrument för detta. Jag tror inte att Europeiska unionens nät av skyddsområden har stora utsikter att erhålla matchande finansiering, särskilt inte i de nya medlemsstaterna där det råder hård konkurrens om anslag från strukturfonderna och fonderna för landsbygdens utveckling på lokal projektnivå. Detta borde inte tillåtas.

För det första bör vi skapa ett nytt, enhetligt miljöfinansieringsinstrument. För det andra bör vi välkomna förslag att komplettera de åtgärder som föreslås i förslaget till förordning med följande: att medel anslås för att administrera de livsmiljöer som inte kommer att få stöd inom ramen för strukturfonderna och fonderna för landsbygdens utveckling, att medel anslås till pilotprojekt på det miljötekniska området samt att förberedelser görs för att i framtiden fördela medel från strukturfonderna. Detta är det enda sättet att se till att tillgängliga finansieringskällor kompletterar varandra så att Natura 2000 underhålls och så att vi uppnår de mål vi hade när vi skapade Natura 2000-programmet.

  Ebner (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Alla instämmer utan tvivel i att naturen och miljön behöver skyddas och att Natura 2000 är en utmärkt idé och ett positivt initiativ. När det kommer till kritan och det blir dags att tillhandahålla pengar för initiativ av det här slaget och sjösätta dem slår dock väldigt många av dem som tidigare varit entusiastiska hastigt till reträtt. Antalet människor som på något sätt anstränger sig, eller åtminstone är beredda att göra det, är litet.

Förverkligandet av Natura 2000 har brottats med en rad initiala problem som potentiellt kunde ha undvikits. Nederländerna har till exempel tagit tillfället i akt att förbjuda jakt i många delar av landet, med Natura 2000 som förevändning. Detta tycks ha stött på en hel del motstånd, och under den förra valperioden slog också kommissionsledamot Margot Wallström entydigt fast att Natura 2000 är helt förenligt med jakt.

Det är också viktigt att man delar med sig av kunskap och att tveksamheter kring tillämpningen löses. Jag är helt övertygad om att tjänstemännen i Stavros Dimas generaldirektorat tidigare har uträttat ett enastående arbete, men oavsett vilka ansträngningar som görs kan inte arbete av det här slaget bedrivas om inte grunden har lagts. Natura 2000 får inte förverkligas på markägarnas eller jordbrukets bekostnad, och människor måste kompenseras, inte berövas det som tillkommer dem.

Natura 2000 får inte förverkligas på bekostnad av den gemensamma jordbrukspolitiken eller landsbygdens utveckling. 15 procent av det gamla EU:s territorium utgörs av Natura 2000-områden, och finansieringsåtgärder för de återstående 85 procenten – om vi undantar städer och bebyggda områden – ligger under landsbygdens utveckling och jordbruket. Detta stora område bör inte reduceras mer, och därför anser jag att separat och omfattande finansiering vore den bästa lösningen.

  Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Natura 2000 är ett ytterst ambitiöst program som har funnits i åtskilliga år. Ibland innebär det begränsningar för markägarna, men det är ändå första gången som kommissionen ägnar sig åt finansieringen av programmet på EU-nivå.

Kommissionen föreslår att programmet skall medfinansieras, och jag stöder det förslaget. Samtidigt föreslår den dock att pengarna skall tas ur fonderna för landsbygdens utveckling och strukturfonderna, och det finns ett antal skäl att tro att den primära finansieringskällan är tänkt att vara landsbygdens utveckling, eftersom det inte finns någon separat fond för Natura 2000. Som föredragande för landsbygdens utveckling måste jag betona att det behövs garantier för att det antingen skapas en ny fond för att finansiera Natura 2000 eller att nya medel avsätts till landsbygdens utveckling.

En annan sak som jag vill betona är att Bryssels beslut att frysa jordbruksbudgeten till 2013 och den därpå följande reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, som innebar att moduleringsanslagen flyttades från den första till den andra pelaren – eller med andra ord medfinansiering av landsbygdens utveckling –, har gjort att kompensationen till markägarna och jordbrukarna för deras insatser oundvikligen skall utgå från denna pelare.

En annan sak som är helt klar är att det inte kan komma på fråga att de tillgängliga anslagen skall vara mindre än vad som Prodikommissionen föreslog. Det är omöjligt att få mer Europa för mindre pengar när vi har 25 medlemsstater, och jag är helt emot att man inkräktar på andras egendom utan att kompensera dem ordentligt.

  Kelam, Tunne (PPE-DE). – (ET) Herr talman, herr kommissionsledamot! Dagens debatt handlar om hur Europeiska kommissionen avser att se till att målen för Natura 2000 uppfylls i praktiken när det integrerade tillvägagångssättet tillämpas. Något tillfredsställande svar har ännu inte kommit, eftersom varken fonden för landsbygdens utveckling eller strukturfonderna kan uppfylla alla målen för Natura 2000 eller täcka alla erforderliga medfinansieringskrav.

Därför anser jag att det är viktigt att det finns en möjlighet att använda programmet Life+ för att täcka underskottet. Jag tycker att det här förslaget bör ändras så att det blir möjligt att ställa EU-medfinansiering till förfogande för att skydda och restaurera livsmiljöer av europeisk betydelse som ligger utanför jordbruks- och skogsområden.

Därför bör Natura 2000 läggas in som en separat finansierad verksamhet i förordningen Life+. Det vore också lämpligt att kanalisera större delen av finansieringen av projektet Life+ via medlemsstaterna. Där bör varje medlemsstats faktiska bidrag till det europeiska nätet av skyddsområden beaktas, inklusive arealen på fågel- och naturskyddsområden.

Ett problem för närvarande är att varken strukturfonderna eller fonden för landsbygdens utveckling räknar med detta bidrag från medlemsstaterna till Natura 2000, utan snarare prioriterar projekt i mer tätbefolkade områden. Eftersom jag kommer från Estland kan jag intyga att en av Estlands unika tillgångar är att det finns relativt omfattande naturområden. Estlands projekt omfattar 16 procent av landets markareal. För närvarande är det lättare och billigare att bevara dessa områden än att restaurera tidigare naturområden i Centraleuropa. Därför är det inte logiskt att en fond som skall stödja insatser för att skydda miljön använder befolkningstätheten som finansieringskriterium i stället för naturresursernas aktuella bevarandestatus.

  Jackson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag stöder tanken att integrera miljöskyddet i andra politikområden som strukturfonder, jordbruksfonder osv. Men alla som bryr sig om miljön vet dock att medlemsstaterna inte nödvändigtvis är att lita på när det gäller att få integrationen att fungera. Vi har hört mycket om detta under eftermiddagen.

Jag skulle vilja fästa kommissionsledamotens uppmärksamhet på följande: en del medlemsstater har varit mycket tröga med att överhuvudtaget utse Natura 2000-områden. Fyra länder – Nederländerna, Frankrike, Italien och Finland – har dömts av EU-domstolen för bristande avsättning av särskilda skyddsområden för fåglar. Endast ett land i EU – Nederländerna – har slutfört sin avsättning av särskilda bevarandeområden.

Dessa områden utgör Natura 2000-listan. Hur kan vi vara nöjda med att överlåta finansieringen på medlemsstaterna när de inte ens kan anförtros uppgiften att utse områdena? Det är de fromma förhoppningarnas seger över erfarenheten att tro att medlemsstaterna kommer att tillhandahålla tillräcklig finansiering för Natura 2000 om de inte erbjuds incitament i form av medfinansiering via EU:s budget. Om och när Stavros Dimas svarar på diskussionen, skulle jag vilja be honom att ge oss aktuell information om exakt hur långt Natura 2000 kommit. Är det fortfarande så att flera medlemsstater inte har någon kontakt med kommissionen om avsättningen av områden, eller är nätverket nu genomfört?

För det andra, måste de som vill ha EU-finansiering av alla Natura 2000-områden vara på sin vakt mot överbud. Vi behöver få garantier om att skydd kommer att integreras i Natura 2000 via strukturfonderna. Vi behöver också finansiering via det årliga anbudsförfarandet för vissa Natura 2000-områdens särskilda behov, eventuellt genom att ett program för biologisk mångfald inrättas inom ramen för LIFE+.

Kommissionen har aldrig gillat Lifeprogrammet. Det sysselsätter några få tjänstemän som arbetar hårt för att försöka följa upp vad som händer med mycket små penningbelopp. Det råder inget tvivel om att det skulle vara administrativt bekvämt för kommissionen att helt avveckla Lifeprogrammet i dess helhet. Men detta skulle vara fel, herr kommissionsledamot. Ni kanske invänder att det ni försöker göra är att vara effektiva, men mina kolleger och jag anser att det är fel.

ORDFÖRANDESKAP: ROTH-BEHRENDT
Vice talman

  Herranz García (PPE-DE). – (ES) Herr kommissionsledamot! Att, som kommissionen föreslår, infoga det europeiska nätet av skyddsområden i förordningen om landsbygdens utveckling är detsamma som att kasta bort detta mycket ambitiösa miljöskyddsinitiativ.

Vi vet alla att det kanske inte kommer att finnas tillräckligt med medel ens för att täcka de poster som hittills har finansierats ur fonden för landsbygdens utveckling, mot bakgrund av de pågående diskussionerna om budgetplanen, än mindre för de nya åtgärder som har planerats för att förbättra säkerhet, livsmedelskvalitet och boskapens väl efter reformen i september 2003.

Därför är det orealistiskt att tro att det kommer att finnas pengar för att betala Natura 2000:s enorma kostnader i det här sammanhanget. Vi vet mindre och mindre om hur det här nätverket skall finansieras, men vi måste erkänna att vi aldrig riktigt har vetat något. Ett bevis på detta är definitionen av områden för det europeiska nätet av skyddsområden, som har skjutits upp med minst tolv år, sedan livsmiljödirektivet antogs.

När Europeiska kommissionen ursprungligen samrådde med det civila samhället stödde alla aktörer – från jordbrukarna till miljöorganisationerna – att detta initiativ skulle finansieras ur en enda separat fond, eftersom det skulle vara det enda sättet att tvinga Europeiska unionen att göra en finansieringsansträngning. Kommissionen tog dock ingen hänsyn till någon av de aktörer som var med i detta initiativ. Att finansiera en stor del av kostnaderna för Natura 2000 med anslag för landsbygdens utveckling är inte bara en utopi: om dessa räknas in i åtgärderna för jordbruket och miljön kan också de europeiska jordbrukarnas ansträngningar att uppfylla de ekologiska villkor som ställs på dem genom den nyligen genomförda reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken äventyras.

Europeiska kommissionen säger att bevarandet av naturen är en av dess prioriteringar, men när allt kommer omkring snålar den med pengarna och förväntar sig att jordbrukarna och markägarna skall ta ansvaret för finansieringen.

  Dimas, kommissionsledamot. – (EN) Herr talman! Tack så mycket för den konstruktiva debatten. Kommissionen är helt medveten om vikten av att trygga tillräcklig gemenskapsfinansiering för Natura 2000. Listor för fem eller sex regioner har godkänts, med få luckor i listorna. Alla nya medlemsstater har lämnat in sina listor.

Den integrerade strategi som föreslagits är i linje med intentionerna i artikel 8 i habitatdirektivet, där medfinansiering från befintliga fonder efterlyses. Den bygger också på etablerad praxis, dvs. att landsbygdsutvecklings- och strukturfonderna redan är de viktigaste källorna till gemenskapsfinansiering av nätverket. Uppskattningsvis 500 miljoner euro från fonderna för landsbygdsutveckling går varje år till stöd för miljöåtgärder för jordbruket inom Natura 2000-områden.

Kommissionen har noterat farhågorna i fråga om de starkt begränsade fonderna för landsbygdsutveckling och strukturfonderna. Som svar på detta beaktas i de senaste förslagen behovet av att öka finansieringsmöjligheterna för Natura 2000 i förhållande till det rådande läget. I både förordningen om landsbygdsutveckling och förordningen om strukturfonderna blir finansieringen av Natura 2000 tydligare och får större räckvidd. Särskilt viktigt är att finansieringen utvidgas till skogsområden i den nya förordningen om landsbygdsutveckling. Eftersom skogsområden utgör 30 procent av Natura 2000-nätverket skall betydelsen av detta inte underskattas.

Kommissionen kommer att se till att Natura 2000 integreras i befintliga fonder på ett effektivare sätt genom att ta med det som en prioritering i de strategiska riktlinjer som kommer att utfärdas till medlemsstaterna när dessa börjar förbereda sina strukturfondsprogram. Kommissionen har i sina förhandlingar med medlemsstaterna om innehållet i dessa program försökt att se till att anslagen till Natura 2000 motsvarar kommissionens uttalade prioritering. Kommissionen kommer också att ha till uppgift att godkänna de nationella program och handlingsprogram som läggs fram för den.

I fråga om förslaget till LIFE+ vill jag betona att avsikten är att det skall fortsätta att stödja Natura 2000. Medlemsstaterna har frihet att fastställa sina egna prioriteringar och besluta om de belopp som tillhandahålls för Natura 2000. Det kan därför bli så att Natura 2000 kommer att få betydligt högre andel av Liferesurserna än för närvarande. Om vi avsatte ett exakt belopp för Natura 2000 i LIFE+ skulle det kunna uppfattas som att det fanns en särskild fond som klarar att täcka nätverkets samtliga behov.

Vårt förslag är i linje med den allmänna principen om integrering och förenkling av alla andra kommissionsförslag i samband med budgetplanen. Det pågår nu diskussioner i rådet och parlamentet om kommissionens förslag till förordning om LIFE+. Om Europaparlamentet föreslår en ändring under lagstiftningsprocessen är jag naturligtvis beredd att noga överväga denna.

Utan att några uttryckliga garantier ges kan kommissionens förslag sammanfattningsvis ändå täcka finansieringsbehoven för Natura 2000-nätverket. Jag uppmanar er därför att ge ert stöd till de olika förslag från kommissionen som nu har lagts fram för parlamentet. Jag välkomnar ert intresse för Natura 2000 och ser fram emot att arbeta tillsammans med parlamentet för att se till att det verkligen genomförs som en central pelare i gemenskapens politik för biologisk mångfald. Tack för er uppmärksamhet.

  Jackson (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Detta är en debatt, eller borde vara det. Om vi bara läser upp tal för varandra skulle vi lika gärna kunna utbyta åsikter per post. Jag ställde en fråga till kommissionsledamoten Dimas: Är Natura-nätverket av områden komplett, eller håller kommissionen fortfarande på att dra medlemsstaterna inför domstol för att de underlåtit att utse dessa områden? Det är meningslöst att vi talar om finansieringen av områdena om kommissionen inte vet vilka områdena är.

  Dimas, kommissionsledamot. – (EN) Fru talman! Jag skall upprepa det jag sade tidigare: listor har godkänts för fem av sex regioner, med få luckor i listan. Alla nya medlemsstater har lämnat in sina listor.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

13. Miljö och hälsa 2004-2010 (fortsättning)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0008/2005) av Frédérique Ries för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa 2004–2010 (2004/2132(INI)).

  Breyer (Verts/ALE), på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (DE) Fru talman! Vad kommissionen egentligen borde ha gjort i den här handlingsplanen är att lägga fram förslag till rättsakter. Dessa är en väsentlig del i alla handlingsplaner och jag hoppas att Stavros Dimas håller med om att den här handlingsplanen främst borde ha varit inriktad på att värna om barnen. Men om vi ställer oss frågan vad Stavros Dimas har förvandlat kommissionens SCALE-program till måste svaret bli att SCALE nu står för ”sluta bry sig om att stifta miljölagar”, och det är den främsta kritiken mot ert förslag, herr Dimas. Det är riktigt att ni ärvde det från den föregående kommissionen, men en handlingsplan kan inte bara bestå av forskning, forskning och åter forskning, utan en enda riktig åtgärd för att minska miljöförstöringen och konsekvenserna för hälsan, särskilt barns hälsa.

En handlingsplan bör inte heller vara ett sätt att använda vetenskaplig konsensus för att skjuta upp åtgärder på obestämd tid, eftersom det skulle vara att vända försiktighetsprincipen och upp ned. Det vi förväntar oss av er, herr Dimas, är åtgärder, och det gläder mig att parlamentet har sänt ut ett tydligt budskap om detta i dag. Vi kan inte godkänna er handlingsplan, som egentligen inte är något annat än en icke-handlingsplan. När allt kommer omkring är vi överens om att värnandet om barnen måste vara en absolut prioritering för Europeiska unionen. Därför anser jag att det är obegripligt att ni har mage att lägga fram en sådan här icke-handlingsplan för parlamentet, och inte bara det, utan också att ni har mage att kalla den en handlingsplan.

Jag tycker att den inte bara är en förolämpning mot parlamentsledamöternas intelligens, utan att den också strider mot våra förväntningar och verkligen också mot kommissionens tidigare förslag.

Jag vill säga till Horst Schnellhardt och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att jag inte ger mycket för dem som böjer sig för påtryckningar från tobakslobbyn och säger att passiv rökning inte orsakar cancer, eftersom detta ligger mycket långt ifrån sanningen.

  de Brún (GUE/NGL), på GUE/NGL-gruppens vägnar.

(Talaren talade iriska.)

(EN) Jag skulle vilja gratulera Frédérique Ries till hennes betänkande. Insikten om att hälsa är förknippad med vår fysiska och sociala miljö måste bli en ständigt närvarande aspekt av den gängse politiken och debatten.

Frédérique Ries har rätt i sin kritik att det finns ett stort avstånd mellan kommissionens ursprungliga hälso- och miljöstrategi och den här handlingsplanen. Avståndet märks i det ringa antalet konkreta åtgärder som föreslås.

Vi behöver också titta på framgångarna i Irland och på annat håll för rökförbud på arbetsplatser. Cigarettkonsumtionen har sjunkit med 18 procent i Irland, och många som tidigare var emot förbudet mot rökning på arbetsplatser accepterar nu det som normalt.

Vi behöver ta oss förbi uppfattningen att hälsa bara är en fråga om val av livsstil, och det misslyckas man med i handlingsplanen. För att de sämst lottade i samhället skall kunna befria sig från dålig hälsa och fattigdom, behöver vi väldefinierade och samordnade åtgärder från medlemsstaterna och kommissionen. Åtgärderna måste också få tillräckligt med resurser.

Mer handling behövs för att i samarbete med yrkesverksamma och frivilligorganisationer inom hälsovårdsområdet verka för att ge lokalsamhällena möjlighet att spela en aktiv roll i byggandet av en bättre miljö. Vi behöver mer åtgärder för att skydda barnen, de äldre och andra sårbara grupper mot skadliga miljöer och produkter. Vi behöver mer åtgärder för att få bort farliga kemikalier från marknaden och vi behöver adekvat märkning som anger produkters och ämnens miljö- och hälsokonsekvenser. På grund av de potentiellt allvarliga hälsoriskerna om vi avstår från att handla är det dessutom viktigt att vi använder oss av försiktighetsprincipen.

Jag instämmer helhjärtat med Frédérique Ries om att det nu är nödvändigt att få till stånd tillräcklig finansiering för perioden 2004–2007, om handlingsplanen skall kunna bli konsekvent och effektiv. Jag skulle vilja tacka henne för hennes arbete och rekommendera hennes betänkande till parlamentet.

  Talmannen. – Jag vill påpeka för Bairbre de Brún och övriga parlamentsledamöter att tolkning bara kan tillhandahållas för anföranden som hålls på ett av Europeiska unionens officiella språk.

  Krupa (IND/DEM), för IND/DEM-gruppen. – (PL) Vi anser att den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa 2004–2010 har allvarliga brister och att den inte går till roten med problemen. Att de varningar som många experter har utfärdat har ignorerats i åratal beror inte bara på okunskap och tanklöshet, utan också på den verksamhet som rika och inflytelserika intressegrupper, som profiterar på andra människors olycka, har bedrivit. Riskanalyser har redan visat att det finns en klar risk, så forskning liknande National Children’s Study är inte vad som behövs i många medlemsstater. Det skulle inte bli något mer än ytterligare en riskanalys. Vad vi egentligen behöver är omedelbara förbättringar som både minskar och helst eliminerar källor till skadliga utsläpp, eftersom sådana åtgärder verkligen skulle göra det möjligt att värna om människors hälsa och rädda deras liv. Vi behöver också ett effektivt övervakningssystem, med regionala kontrollorgan och lokala program med förebyggande åtgärder. Handlingsplanen borde vara mer inriktad på skydd av miljön, också den lokala miljön, och på att inrätta en europeisk byrå för giftiga ämnen och ett sjukdomsregister. I likhet med den amerikanska prototypen skulle denna byrå ha till uppgift att erbjuda service till medborgarna i EU:s medlemsstater genom att utnyttja vetenskapliga framsteg, ge tillförlitlig information och reagera på hot mot folkhälsan. Enligt min åsikt bör den europeiska byrån för giftiga ämnen och sjukdomsregistret ligga under Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar och arbeta tillsammans med Europeiska miljöbyrån. Tack.

  Aylward (UEN), på UEN-gruppens vägnar. – (EN) Fru talman! Vi lever i ett samhälle med en gemensam marknad, bestående av 25 medlemsstater med en befolkning på över 475 miljoner människor. Det skapar ett system med fri rörlighet från en medlemsstat till en annan. Politiskt är det därför mycket klokt att Europeiska unionen intar en ledande och samordnande roll för att främja bättre hälsa inom EU.

EU är i ett mycket bra läge för att se exakt vilka medlemsstater som använder de bästa teknikerna för att hantera sjukdomar, exempelvis akuta luftvägsinfektioner, som är den viktigaste dödsorsaken för barn under fem års ålder. EU måste lära av de bästa tillgängliga metoderna inom unionen för att hantera hälsoproblem, som astma, barnallergier och störningar av nervsystemets utveckling.

Vi bör komma ihåg att det var EU som nyligen tog initiativet att förbjuda vissa kemikalier i tillverkningen av plastplattor.

I en annan fråga har Europeiska kommissionen redan uttalat att minskningen av tobaksprodukter kommer att vara ett viktigt politiskt mål för den nuvarande kommissionen. Stora framsteg har redan gjorts från irländskt perspektiv och detta är en modell som skulle kunna användas i andra medlemsstater i unionen.

Kontentan är följande: om vi skall kunna förbättra den allmänna hälsan för människor i Europeiska unionen måste vi se till att tillräckliga budgetmedel anslås för att hantera dessa problem. Därför stöder jag till fullo rekommendationen i betänkandet om att minst 300 miljarder euro bör avsättas under det sjunde ramprogrammet för forskning (2007–2012) för att främja ett bättre hälsotillstånd i Europeiska unionen.

Slutligen har Europaparlamentet omfattande befogenheter att ägna sig åt miljö- och folkhälsoproblem. Jag kan försäkra kommissionen och rådets ordförandeskap att vi i framtiden kommer att utnyttja dessa befogenheter till det yttersta.

  Seeber (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Vårt sätt att leva har allt större inverkan på miljön. Det skulle vara alltför enkelt att måla upp en svartvit bild med mardrömsscener, men vi får inte glömma att vi har lyckats göra enorma framsteg på många områden som har med miljökvalitet att göra. Det räcker att se på programmen Auto Oil I och II, som vi använde för att förbättra bensinkvaliteten och därmed bekämpa problemet med surt nedfall, eller den EU-lagstiftning som har använts för att nå vissa nivåer på luft- och vattenkvaliteten.

Trots detta anser jag dock inte att vi kan vila på lagrarna. Siffrorna är alarmerande: vart sjätte dödsfall eller sjukdomsfall bland Europas barn kan hänföras till miljöfaktorer. Förekomsten av allergiska andningssjukdomar har fördubblats under de senaste 20 åren och vart sjunde barn är nu drabbat. Nästan 10 procent av de anställda utsätts för cancerogena ämnen.

Detta innebär att den handlingsplan som ligger på bordet behövs omgående. Vi måste se till att försiktighetsprincipen blir gällande, inte minst av budgetskäl. Folkhälsan bör hur som helst vara vår främsta prioritet, men det är också sant att en dålig folkhälsa är en stor börda för våra statsbudgetar.

Därför måste handlingsplanens utformning förbättras på följande punkter. Även om kommissionen gjorde rätt i att prioritera behovet av att bekämpa fyra miljörelaterade sjukdomar lämnar den strategi som den har valt mycket övrigt att önska. Man har inte tagit hänsyn till ett stort antal studier som nyligen har publicerats, och det finns inga bestämmelser om hur rättsliga instrument skall tillämpas, i motsats till i SCALE-initiativet.

Det saknas också åtgärder som syftar till att informera allmänheten om orsakssambandet mellan miljöförstöring och hälsa, och man har inte tänkt sig någon långsiktig utvärdering som skulle göra det möjligt att granska om åtgärderna bidrar till att minska de miljörelaterade hälsoproblemen på ett kostnadseffektivt sätt. Forskning om tillverkning och användning av vardagsprodukter som innehåller allergena eller cancerogena kemikalier bör alltså prioriteras.

  Westlund (PSE). – Fru talman! Risken att dö i cancer är fyra gånger större för kvinnliga frisörer än för kvinnor i allmänhet. En tredjedel av den arbetsrelaterade ohälsan beror på användning av hälsofarliga kemikalier. Som vi skriver i detta betänkande har skador på nervsystemet som orsakas av bl.a. kvicksilver, bekämpningsmedel och andra kemikalier ökat markant de senaste decennierna.

Arbetet med att upptäcka och fasa ut farliga kemikalier är alltså en avgörande faktor för att förbättra människors hälsa. Det understryks i detta betänkande, men detta faktum måste också vara grunden för denna kammares kommande diskussioner om den kommande kemikaliepolitiken REACH.

Sjukdom och ohälsa slår olika hårt mot olika grupper i samhället. Barn är mycket känsliga för miljöpåverkan. Låginkomsttagare drabbas oftare av sjukdom än höginkomsttagare och mäns och kvinnors ohälsa skiljer sig åt. Det har utskottet tagit fasta på och det har varit mycket viktigt för oss socialdemokrater att få med. Vi har i detta betänkande fått in att det behövs ett ökat fokus på särskilt utsatta grupper, men också att uppgiftsinsamlingen av data skall ske på ett sådant sätt att man kan få mer information om hur olika grupper i samhället utsätts och påverkas av olika föroreningar i miljön. Till exempel vill vi ha könsuppdelad statistik för att kunna upptäcka och motverka skillnader i mäns och kvinnors hälsa och ohälsa.

Det är inte bara vår miljö som orsakar ohälsa. Den livsstilsrelaterade ohälsan utgör också ett stort hot idag. Därför har vi socialdemokrater valt att betona att det krävs ökade insatser för att motverka ohälsa orsakad av inte minst alkohol, men också av tobak, dålig kosthållning och brist på motion.

  Matsakis (ALDE). – (EN) Fru ordförande! Vi är skyldiga Frédérique Ries ett stort tack för hennes hårda arbete med detta betänkande.

Människors hälsa, både den fysiska och den mentala hälsan, är direkt relaterad till den miljö vi lever i. De flesta sjukdomsförlopp beror på samspelet mellan våra kroppar och olika miljöfaktorer. Detta är sunt förnuft. En handlingsplan för miljö och hälsa bör ha två mål: för det första att snabbt identifiera de viktigaste miljöfaktorer som utgör hälsorisker, och för det andra att så snabbt som möjligt eliminera eller minimera deras effekt på folkhälsan. Detta är också sunt förnuft.

Den handlingsplan som kommissionen föreslår är tyvärr mer planering än handling. Den är främst inriktad på att förbättra information och forskning om miljöföroreningar och sjukdomsorsaker, och att förbättra förfarandena för kommunikation om miljö och hälsa mellan medlemsstaterna. Syftet är att i slutändan förbättra folkhälsan. Är detta sunt förnuft? Å ena sidan ja, eftersom information, forskning och samarbete om frågor som gäller sambandet mellan miljö och hälsa alltid är en bra sak, men, vi behöver inte nödvändigtvis mer tids- och penningslukande forskningsrelaterade mekanismer för att handla snabbt och rädda liv nu.

Vi vet redan vilka de viktigaste miljöfarorna är som dödar människor, och därför är det sunt förnuft att först koncentrera sig på dem och försöka eliminera dem snabbt och effektivt. Ett uppenbart exempel är rökning. Vi vet att både aktiv och passiv rökning dödar hundratusentals människor varje år i Europa. Vi vet också att det enda effektiva sättet att minska den dödliga rökvanan är att drastiskt höja priset på cigaretter, helt förbjuda cigarettreklam och hindra jordbrukare från att producera tobak.

Är det vad vi gör? Inte alls! Ett paket cigaretter är fortfarande relativt billigt i många EU-medlemsstater. I synnerhet indirekt reklam, som är mer effektiv eftersom den verkar utan att vi är medvetna om det, förekommer fortfarande och vi subventionerar fortfarande våra jordbrukares tobaksodling. Detta är definitivt inte sunt förnuft.

Sammanfattningsvis säger jag ”ja” till forskning och information för att bekämpa långsiktiga miljörelaterade sjukdomar som vi inte vet så mycket om. Men jag uppmanar kommissionen att säga ”ja” till omedelbar och resolut handling för att förhindra sjukdomar som vi redan känner väl till i dag.

  Staes (Verts/ALE). – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Många är bekymrade över hur miljön påverkar deras hälsa, och detta är en mycket specifik oro. Det finns numera tillräckliga bevis för att fertiliteten minskar och att antalet missfall ökar till följd av miljöpåverkan. Det framstår allt klarare att människor lider av allergier. Antalet barn som lider av astma och som måste gå genom livet med inhalatorer stiger. Att tobaksrökning påverkar icke-rökares hälsa står nu fullständigt klart för oss alla. Således passar handlingsplanen in i SCALE-strategin, som inriktar sig på fem nyckelkoncept: vetenskaplighet, barn, medvetenhet, rättsliga instrument och utvärdering. Herr kommissionsledamot! Jag måste säga att handlingsplanen möttes av en hel del besvikelse och skepsis när den presenterades. Låt mig nämna tre punkter:

För det första finns det en betydande klyfta mellan ambitionerna i den allmänna strategin och själva handlingsplanen.

För det andra är handlingsplanen ingen riktig handlingsplan, utan snarare en forskningsplan, som förmodligen inte kommer att lyckas med att verkligen minska den sjukdomsbörda som orsakas av miljöförstöring. Herr kommissionsledamot! Som flera ledamöter har sagt behöver vi inte mer forskning eller fler studier. Vad vi verkligen behöver är dock handling.

För det tredje finns det inga konkreta förslag från kommissionen om hur allt detta skall finansieras. Utan finansiering kan vi inte sätta igång. Det är omöjligt och inte genomförbart, så mycket vet vi, herr kommissionsledamot. Detta leder till stor skepsis och djup oro, även om vi lyckligtvis är nöjda med Riesbetänkandet och utlåtandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Jag vill ta upp ytterligare två saker som vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vill lägga till genom två ändringsförslag. Vi vill understryka att det inte har föreslagits några mål för de föreslagna åtgärderna och att bara tre av de tretton åtgärderna gäller specifika insatser för att minska sjukdomsbördan.

För det andra vill vi framhålla att det inte finns något system för biologisk övervakning med koppling till miljömedicinen. Herr kommissionsledamot! Jag uppmanar er att ta hänsyn till parlamentets påpekanden och skulle vara tacksam om ni ville omvandla er handlingsplan till en riktig handlingsplan som gör skäl för sitt namn.

  Adamou (GUE/NGL). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det var hög tid att man började ta hänsyn till de direkta konsekvenser som miljöfaktorerna kan ha för människan. Detta är någonting som vi onkologer känner till och tyvärr ofta möter.

Miljöförstöringen spelar en mycket stor roll för utvecklingen av cancer, en sjukdom som drabbar var tredje europé under hans eller hennes livstid. Låt mig ge er en prognos, herr kommissionsledamot: i den takt som kardiologin, både den interventionella och den kirurgiska, utvecklas i dag skall ni inte bli förvånad om cancer blir den primära dödsorsaken i Europeiska unionens medlemsstater om några år. Emellertid är det nödvändigt att förebygga cancer och andra sjukdomar, och klart mer ekonomiskt lönsamt än att behandla dem. Jag vill understryka att rökningen, som kommissionsledamot Markos Kyprianou kampanjar mot, är den grundläggande men inte den enda miljöfaktorn som spelar in när cancer utvecklas. Tyvärr begränsar sig kommissionen i sin REACH-plan till uttalanden och skjuter upp lagstiftningsåtgärderna och de särskilda utgiftskategorierna för att tillämpa dem med motiveringen att det krävs mer forskning. Som Frédérique Ries också sade är planen en utvärderingsplan snarare än en handlingsplan. Det finns åtskilliga tungt vägande vetenskapliga studier om ämnen som skadar miljön och människors hälsa, och därför undrar vi vilka intressen kommissionen företräder: de europeiska medborgarnas intressen eller storindustrins? Det finns ett trängande behov av att vissa specifika farliga ämnen som nämns i betänkandet dras tillbaka från den europeiska marknaden, särskilt med tanke på att det finns säkrare alternativ. I det här fallet får inte den påstådda bristen på information och annat anföras som ursäkt för bristen på handling. Det är också absolut nödvändigt att hitta resurser både till forskningen, som naturligtvis måste intensifieras, och till att förebygga miljörelaterade sjukdomar.

Ingenstans i planen föreslår man att försiktighetsprincipen skall gälla. Inte heller fastställer man varifrån pengarna skall tas. Dessutom behövs det medel för att informera allmänheten och sjuk- och hälsovårdspersonalen i syfte att få bort aktiv och passiv rökning och annat från arbetsplatser och utrymmen inom- och utomhus där barn vistas, vilket man vill i betänkandet. Jag vill betona vilken utsatt position låginkomstgrupper har. På grund av sin ekonomiska och sociala ställning exponeras de för oproportionerligt stora miljörisker, liksom de som arbetar i ohälsosamma yrken.

Jag skall sluta med förhoppningen att både Europeiska kommissionen och Europeiska rådet kommer att ta det betänkande som Frédérique Ries har lagt fram på allvar, och jag gratulerar henne till hennes arbete.

  Sinnott (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Om vi är sjuka vill vi helst av allt bli friska igen. Om vi är friska är hälsan förhoppningsvis det vi sätter störst värde på. I Irland har vi ett talesätt som illustrerar hur viktig hälsan är för oss. Om någon exempelvis underkänns i en examen eller får en buckla på kofångaren ger vi missödet dess rätta proportioner och tröstar oss med att vi åtminstone är friska. Jag vill gratulera Frédérique Ries till att inte ha skrätt orden. Människorna, och då särskilt barnen, utsätts för hälsorisker i våra europeiska länder, och handlingsplanen för hälsa i dess nuvarande form ger oss inte ett tillräckligt bra skydd.

Frédérique Ries har också oförtröttligt fortsatt det viktiga arbetet med att namnge och kritisera giftiga kemikalier och försöka se till att de fasas ut. Jag skulle vilja stödja henne i detta arbete, och jag hoppas framför allt att vi snart kan utöka listan med fler kemikalier, t.ex. antimon, dioxiner och fluorkiselsyror. Jag vill gärna nämna att den sistnämnda giftiga kemikalien, fluorkiselsyra, som används för att fluoridera vattenförsörjningen i mitt land, har den betänkliga effekten att avsevärt öka farligheten hos andra giftiga ämnen som bly, kvicksilver och aluminium. Den är en kemisk ”hjälpgumma” som lakar ur de giftiga ämnena så att de hamnar i vattnet och därefter överför dem till kropps- och benvävnad.

Det gläder mig att kvicksilver, som förmodligen är den mest neurotoxiska föroreningen av alla, granskas ordentligt i Frédérique Ries betänkande. Jag skulle också vilja att vi, till det vi redan vet om kvicksilvrets farlighet, lägger kunskapen om att det anses som ett lämpligt konserveringsmedel inom industrin och att det måste ersättas med något annat. Jag är också särskilt mån om att handlingsplanen utvidgas till att omfatta verkligt effektiva och lättillgängliga system för hälsoövervakning. Ett annat talesätt hemifrån är ”det var i alla fall ingen som dog”. Men så är det inte längre – människor dör faktiskt.

  Ebner (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det finns ett ordspråk i min del av världen som går ut på att de friska önskar sig hundra saker medan de sjuka bara önskar sig en – att bli friska. Det ligger stor visdom i detta ordspråk och därför måste vi stödja alla ansträngningar som görs för att skydda samhällets och individernas hälsa. Utan att vilja nedvärdera kommissionens ansträngningar måste jag ändå säga att den här handlingsplanen är en undersökning – och inte bara det, utan en undersökning i vilken de senaste rönen tyvärr inte kunde användas – snarare än en effektiv, detaljerad och långtgående åtgärd som syftar till att rätta till en situation som man erkänner är problematisk.

I motsats till många av de föregående talarna är min strävan inte att betrakta glaset som halvtomt. Jag vill betrakta det som halvfullt och gratulera er till era ansträngningar. Samtidigt vill jag dock uppmuntra er att göra mer och vara modigare när ni drar era slutsatser. Jag vill ta upp följande exempel för att illustrera försiktighetsprincipen: Den italienska regeringen förbjöd nyligen rökning i praktiskt taget alla inomhusmiljöer i Italien, och en våg av indignation svepte genom landet. Trots detta råder det ingen tvekan om att förbudet har haft positiva effekter. Om de 1 miljarder euro som satsas på tobaksodling i dag stegvis och så småningom skulle omfördelas till hälsovården skulle vi ta ett djärvt steg mot att förbättra den.

  Drčar Murko (ALDE). – (SL) Tack, fru talman! När Europaparlamentet via Frédérique Ries-betänkandet fastställer specifika åtgärder för att genomföra den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa för perioden 2004–2010 bör vi vara medvetna om att Europeiska unionen håller på att bli världsledande på dessa områden. När allt kommer omkring är EU inte bara ett frihandelsområde, utan också ett politiskt, ekonomiskt och till och med socialt projekt. Kampen mot socialt utanförskap är en av dess hörnstenar.

Sedan utvidgningen har miljö- och hälsopolitiken fått nya ramar. Europeiska unionen med 25 medlemsstater noterar att de regionala och sociala skillnaderna ökar, vilket direkt avspeglar sig i människornas hälsa. Tvärt emot förväntningarna lever 55 miljoner människor i fattigdom. De mest utsatta grupperna är äldre som lever ensamma, ensamstående mödrar och arbetslösa. Dessa grupper, som är riskutsatta eftersom de är marginaliserade och därmed också är utsatta för hälsorisker, har profiler som klart illustrerar hur samhället har utvecklats, hur produktionsmetoderna har ändrats och hur ekonomin fungerar.

De nya medlemsstaterna är ingen homogen enhet, men vissa indikatorer är likartade, eftersom de härstammar ur liknande förhållanden under övergångsperioden. Det finns en särskilt stor klyfta mellan de gamla och de nya medlemsstaterna när det gäller hur mycket som investeras i hälsovård. Jag är säker på att den gemensamma strategin kommer att göra det möjligt att successivt vända de negativa trender som vi ser för närvarande. Befolkningens hälsa, liksom miljön, är en interdepartemental fråga. Mindre utveckling betyder mindre hälsa. Hälsoinvesteringar i ett tidigt skede sänker kostnaderna för ekonomin som helhet.

  Doyle (PPE-DE). – (EN) Fru talman! I planen föreslås att befintliga initiativ och program som redan har tilldelats resurser ur berörda enheters verksamhetsbudgetar skall ligga till grund för de åtgärder som genomförs. Man avser då särskilt folkhälsoprogrammet och sjätte ramprogrammet för forskning. Förlåt att jag är skeptisk. Det är absolut nödvändigt med nya initiativ för att handlingsplanen skall kunna drivas framåt.

Jag vill betona hur viktigt det att identifiera de kunskapsluckor som finns och se till att de initiativ som måste tas för att fylla luckorna är väl genomtänkta och ger önskat resultat. Utgångspunkten måste vara de metoder för riskanalys som EU förfogar över samt yttranden från relevanta vetenskapliga kommittéer, något som också ger utrymme för extern expertgranskning. Integriteten hos den lagstiftning vi inför i kammaren hänger ständigt och i allt större utsträckning samman med att den uppfyller strikt vetenskapliga krav, och jag blir alltmer bekymrad på den punkten.

Alla konsekvensbedömningar måste kunna spåras till sina upphovsmän. De får inte endast vara ett resultat av intern navelskådning. Upphovsmännens namn måste stå med på samtliga konsekvensbedömningar, så att vi vet var de kommer från och kan ta ställning till om vi anser att kapitalintressen är inblandade.

Det krävs en klart förbättrad samordning i våra medlemsstater mellan de offentliga organ som ansvarar för kontrollen av livsmedel, dricksvatten, luftkvalitet osv. När det gäller utvärdering av effekterna på människans hälsa tycks den gängse internationella uppfattningen vara att metoderna utvecklas hela tiden, i stället för att vara fastlagda en gång för alla. Man menar också att det är oerhört svårt att samla in och sammanställa den statistiska information som krävs för en vetenskapligt väl underbyggd bedömning av effekterna på människans hälsa.

Vi kan inte skydda människor mot dem själva, och vi bör inte heller lagstifta mot alla risker i livet. På den punkten måste vi vara tydliga. Jag skulle vilja få en definition av folkhälsobegreppet. Vi fortsätter att använda detta begrepp i en uppsjö av lagstiftningsåtgärder trots att det betyder olika saker i olika länder. Kommissionen diskuterar hälsotillståndet hos den europeiska allmänheten; den bedriver ingen hälso- och sjukvård.

Avslutningsvis skulle jag vilja att kommissionen förbjuder allehanda kemiska tillsatser i den offentliga vattenförsörjningen. Ur etisk synvinkel är det i längden omöjligt att godta att så sker.

  Dimas, kommissionsledamot. – (EN) Fru talman! Jag vill börja med att tacka er alla för era konstruktiva inlägg, både i betänkandet och i dagens diskussion. Europaparlamentets medverkan är mycket betydelsefull. Genom det nära samarbetet mellan parlamentet och kommissionen kan vi bidra till att EU på ett effektivt och kompetent sätt tar itu med miljöproblemens eventuella konsekvenser för folkhälsan. Jag vill kort kommentera det som har sagts och försöka besvara era frågor.

Det stegvisa inrättandet av ett integrerat system för miljö- och hälsoinformation där biologisk övervakning ingår som en väsentlig del utgör ett mervärde i handlingsplanen. Det är en långsiktig och målinriktad plan, vilket emellertid inte kommer att hindra oss från att vidta åtgärder. Flera åtgärder har faktiskt redan vidtagits i viktiga miljö- och hälsofrågor. Jag behöver t.ex. bara peka på rent vatten och sanitet som tas upp i direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, dricksvattendirektivet och badvattendirektivet.

I programmet ”Ren luft i Europa” (CAFE) kommer respiratoriska sjukdomar att bli föremål för ytterligare behandling. Vi har redan tagit itu med sjukdomar som beror på kemisk och fysisk stress genom lagstiftningen om bekämpningsmedel och växtskyddsmedel. Den nya kemikaliepolitiken som avser registrering, bedömning och godkännande av kemikalier (REACH) blir en väsentlig hörnsten på detta område. Vi måste komma ihåg att vi faktiskt har kommit ganska långt och för att undvika överlappningar måste vi se till att vi bygger vidare på det arbete som redan har gjorts.

En hel del lagstiftningsåtgärder med betydelse för folkhälsan är redan att vänta. Utgångspunkten är framför allt de temainriktade strategierna i REACH och CAFE. Vi måste gå vidare med detta arbete innan vi inför ytterligare tillägg. Av den anledningen är strategin för miljö och hälsa inriktad på att bana vägen för nästa generation av miljölagstiftning.

I strategin för miljö och hälsa lades särskild vikt vid barnens situation. Under det samråd med berörda parter som ingick i förberedelsearbetet för handlingsplanen betonade experterna särskilt denna mycket angelägna fråga. Man menade för det första att vuxnas exponering borde tas med i syfte att skydda det ofödda barnet, och för det andra att vi skulle undersöka vuxna för att få med de sjukdomar som har uppkommit genom exponering i barndomen. Handlingsplanen har därför utvidgats till att även omfatta vuxna och beaktar alltså olika slags känsliga grupper.

Försiktighetsprincipen är kärnan i miljöpolitiken och kommer även i fortsättningen att vara grundpelaren i våra åtgärder. Den kommer att tillämpas i enlighet med relevant lagstiftning. Kommissionen stöder helhjärtat denna inriktning. Jag vill vara fullkomligt klar och tydlig på denna punkt så att inga som helst missförstånd uppstår. Kommissionen kommer inte att ta den knapphändiga informationen på miljö- och hälsoområdet som ursäkt för handlingsförlamning.

När det gäller finansieringsplanen välkomnar vi varmt parlamentets stöd, eftersom parlamentet är budgetmyndighet och ansvarig för finansieringen i samband med genomförandet av handlingsplanen. Fram till 2006 begränsas vi av befintliga budgetinitiativ och vi kommer att utnyttja alla tillgängliga medel på bästa sätt.

Vi talar oss för närvarande varma inom kommissionen för en mycket avsevärd höjning av forskningsbidragen för miljö och hälsa. Parlamentets begäran om bidrag på 300 miljoner euro för perioden 2007 till 2010 är ett ytterst värdefullt politiskt stöd.

Medlemsstaterna måste emellertid också ta sitt ansvar. Den EU-version av FN:s National Children´s Study som parlamentet har efterlyst skulle kosta cirka 100 miljoner euro varje år. Detta innebär en rejäl höjning av nuvarande bidrag till miljö- och hälsovård. Vi hoppas kunna ge så mycket stöd som möjligt på EU-nivå, men medlemsstaterna måste också skjuta till en ansenlig del.

Kommissionen sätter stort värde på parlamentets samarbete och dess konstruktiva arbete på detta område. För att på bästa sätt tillvarata detta kommer kommissionen regelbundet att informera behörigt parlamentsutskottet om de framsteg som görs i arbetet med att genomföra handlingsplanen.

Till sist vill jag understryka att vi år 2007 kommer att ha gjort betydande framsteg när det gäller att upprätta informationssystemet, och vi hoppas då få de första indikationerna på hur verksamma och kostnadseffektiva åtgärderna mot hälsoproblemen är. Vi kommer i samband med detta att ge parlamentet en utförlig rapport om hur den nuvarande politiken fungerar och vilka nya politiska initiativ som krävs.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag.

14. Körkort

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0016/2005) av Mathieu Grosch för utskottet för transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om körkort.

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Den 21 oktober 2003 antog kommissionen ett förslag till direktiv om körkort, som ni skall diskutera om en stund.

För närvarande finns det fler än 110 olika körkortsmodeller som gäller och cirkulerar i medlemsstaterna, varav vissa ger olika rättigheter. Det är uppenbart vilka konsekvenserna blir i ett öppet område där fri rörlighet för medborgarna är regel. Det är svårt att genomföra kontroller av körkorten, de offentliga myndigheterna har problem med att tyda dem och medborgarna har ofta problem med att deras körkort inte accepteras. Situationen har blivit ohållbar.

Det finns tre huvudmål med det direktiv som kommissionen föreslår: skydd mot bedrägerier, fri rörlighet och trafiksäkerhet. När det gäller skyddet mot bedrägerier föreslår kommissionen att pappersvarianten avskaffas. Från och med det datum då direktivet antas kommer den enda gemenskapsmodell som kan användas att vara plastkortet. Detta kommer också att minska antalet modeller som cirkulerar. Medlemsstaterna kommer att kunna sätta in ett mikrochip i körkortet, som naturligtvis endast kommer att innehålla informationen på plastkortet och inte får användas för andra ändamål. Detta kommer att öka skyddet mot bedrägerier.

Kommissionen föreslår också att det skall införas en giltighetstid för tidsbegränsade körkort. Denna administrativa giltighetstid, som kommer att bli tio år för bil- och motorcykelkörkort, kommer att innebära att bedrägeriskyddet kan uppdateras varje gång som körkorten förnyas och att fotot på dokumentet är nytaget. Detta är det rätta sättet att undvika att vi får en liknande situation som i dag.

Införandet av den begränsade giltighetstiden kommer att göra det möjligt att avlägsna det sista hindret för fri rörlighet på det här området. Medborgare som bosätter sig i andra medlemsstater kommer därmed inte längre att konfronteras med giltighetsperioder som varierar mellan medlemsstaterna. Tillsammans med harmoniseringen av körkortsmodellen är detta det element som kommer att göra det möjligt att avlägsna hinder för den fria rörligheten.

Kommissionens förslag syftar också till att förbättra trafiksäkerheten. För att göra det föreslår kommissionen att det skall införas en ny kategori körkort för mopeder. Mopedförarna är de yngsta som kör motorfordon på vägarna. De är också särskilt utsatta, som framgår av all statistik, eftersom de proportionellt sett är inblandade i mycket fler olyckor än andra vägtrafikanter. Kommissionen föreslår också att rätten att köra de tyngsta motorcyklarna, tunga godsfordon och de största bussarna skärps progressivt, att läkarundersökningsfrekvensen för yrkesförare harmoniseras och att det skall införas minimikrav för att antas till förarprövare samt för fortbildning av förarprövare.

Fru talman, mina damer och herrar! Detta är ett ambitiöst förslag för att förbättra trafiksäkerheten, garantera fri rörlighet och bekämpa körkortsbedrägerier. Det kommer att få tydliga effekter för många medborgare för vilka körkortet är en garant för möjligheten att resa och den fria rörligheten samt en identitetshandling som används i vardagen.

  Grosch (PPE-DE), föredragande. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka alla inblandade – inte bara kommissionen och parlamentets tjänstemän, utan också mina kolleger. Under de senaste månaderna har arbetet med körkortsdirektivet kännetecknats av en önskan att skapa konsekvens och föra en omfattande dialog. Skälet till detta är att de olika åsikter som har framkommit i den här frågan bottnar i skilda synsätt länderna emellan, snarare än partipolitik.

(FR) Herr kommissionsledamot! Därför vill jag tacka kommissionen för dess tydliga råd, liksom alla som har arbetat mycket hårt med den här frågan.

(DE) Samtidigt som vi strävade efter konsensus och konsekvens ansåg vi att det var viktigt att hela detta instrument skulle vara till nytta för allmänheten, eftersom det när allt kommer omkring används av nästan två tredjedelar av den vuxna befolkningen i Europa. Det var just därför som vi valde att gå lite längre: i stället för 111 körkort plus en EU-modell innebär förslaget från utskottet för transport och turism att det inom en rimlig tidsram på cirka tio eller tjugo år bara skall finnas ett enda körkort inom EU.

Detta har naturligtvis ett visst symbolvärde, men det har också fördelen att poliskontroller längs vägarna förenklas. Förenklade kontroller bidrar förstås till kampen mot brott och bedrägerier – och vi känner alla till problemet med körkortsturism i Europa. Det finns fullt av Internetsidor om detta, och därför är det också en angelägenhet för medlemsstaterna. Poängen är att om vi har ett enda körkort och därmed kan förenkla och centralisera data i medlemsstaterna, och om dessa också är beredda att samarbeta genom att dela med sig av dessa data till varandra, kommer detta säkerligen att bromsa bedrägerierna och förbättra rörligheten i Europa.

Allmänheten får också ett mervärde i form av rättssäkerhet. Vi vill verkligen inte begränsa förvärvade rättigheter, utan öka dem. Vi vill också se till att de som livnär sig på att köra inte förlorar sina rättigheter när de till exempel flyttar hem, som vi har sett av några av de klagomål som har inkommit till kommissionen. Förslaget skulle också gynna människor som reser från ett land till ett annat som turister och som vill att deras rättigheter skall gälla varhelst de befinner sig.

Vi har också valt att avstå från åldersdiskriminering och har därför överlåtit till medlemsstaterna att införa medicinska eller andra rent förebyggande test efter eget gottfinnande. Jag är dock fast övertygad om att de regler som redan har införts i åtskilliga länder kommer att sprida sig till andra.

En annan fördel är trafiksäkerheten. I det avseendet följer förslaget till direktiv kommissionens linje med tyngdpunkten på grundutbildningen. Grundutbildningen är det avgörande, men den påverkar inte på något sätt systemen för vidareutbildning. När det gäller detta har vi valt att följa direktivet om kvalifikationskrav och fortbildning av förare av vissa vägtrafikfordon för gods- och passagerartransporter, både buss- och lastbilsförare.

Ett annat exempel är vår lösning på problemet med husbilar och husvagnar, som innebär lämplig utbildning i stället för att ett komplicerat B+E-körkort införs. På så sätt tar vi vederbörlig hänsyn till turismen, vilken som vi alla vet spelar en viktig roll för att utveckla Europas ekonomi.

En gradvis möjlighet att ta körkort för motorcyklisterna ingår också i grundfilosofin, och i er inledning nämnde ni det allmänt erkända faktum att det går att göra och måste göras mer i detta avseende, herr vice ordförande. Vi har fortfarande fler än 40 000 dödsfall på våra vägar, och även om antalet dödsfall i bilolyckor sjunker kan man tyvärr inte säga detsamma om motorcykelolyckorna, som fortsätter att skörda ett alarmerande stort antal liv.

Därför har vi infört den gradvisa möjligheten att ta körkort, men vi tänker inte bygga den på teoritest. Vi har valt att satsa på utbildning och vill göra det möjligt för de medlemsstater som föredrar att sänka minimiåldern för att ge sina medborgare visshet om rättsläget på området att göra det, men deras system måste då graderas som i förslaget till direktiv. Vi vill inte utmana traditionerna på det här området i ett antal länder, traditioner som bottnar i faktorer som krav på rörlighet och ekonomiska förhållanden, men vi vill följa en allmän strategi som bygger på en europeisk genomsnittsålder och ett system med progressiv utbildning.

Det finns problem med överensstämmelsen och de kommer inte att försvinna. Det vi har gjort är att lansera ett första försök att omfatta också tre- och fyrhjuliga fordon, men vi är medvetna om att det inte går att lösa de inbyggda problemen över en natt. För egen del anser jag fortfarande att det vore olämpligt att ha samma körkort för både bilar och motorcyklar, eftersom de kräver mycket olika körkunskaper, trots att detta skulle kunna vara ett sätt att förbättra den ömsesidiga förståelsen mellan bilister och motorcyklister.

Så för att summera: förenkling, rättssäkerhet, trafiksäkerhet och bedrägeribekämpning är de huvudpunkter som vi har velat framhålla i vårt förslag. Låt mig slutligen upprepa mitt tack till alla mina kolleger för deras stora välvilja och goda samarbete under de senaste månaderna.

  Jarzembowski (PPE-DE), på PPE-DE-gruppens vägnar. – (DE) Fru talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill gratulera föredraganden Mathieu Grosch till hans utmärkta betänkande om kommissionens förslag till ett tredje direktiv om körkort. Han har lagt fram detaljerade förslag till förbättringar av det framtida införandet av ett enhetligt europeiskt körkort och tagit fram människovänliga bestämmelser, liknande dem som har med husbilar och husvagnar att göra, vilket är det viktigaste. Han har också lagt fram tydliga förslag till förbättringar i fråga om den så kallade körkortsturismen. Trafiksäkerheten främjas inte av att någon som med goda skäl har fått sitt körkort indraget omedelbart kan få ett nytt i ett grannland. Här har Mathieu Grosch gjort ett utmärkt arbete genom att ge substans åt principen om att körkortsturismen skall avskaffas.

Det finns dock två saker i betänkandet som min grupp tillbakavisar. Herr vice ordförande! I likhet med kommissionen är vi emot tvånget att byta ut befintliga körkort. Trafiksäkerheten främjas inte på något sätt av att människor tvingas vända sig till statliga myndigheter, skaffa sig nya fotografier och få nya körkort utfärdade. Ett sådant system kanske i bästa fall underlättar poliskontrollerna, men det förbättrar inte trafiksäkerheten. Om man ställer fördelen av enklare poliskontroller mot det besvär som detta skulle innebära för förarna – tiotusentals förare, om inte fler, som aldrig kommer att köra i ett annat EU-land men som ändå skulle tvingas skaffa nya körkort – väger besväret tyngre, och min grupp är liksom kommissionen emot en sådan bestämmelse.

Det andra som vi tillbakavisar i betänkandet har med den obligatoriska begränsningen av körkortens giltighet att göra. Inte heller detta förbättrar trafiksäkerheten, utan betyder bara att människor måste vända sig till myndigheterna, skaffa sig nya fotografier och få nya körkort utfärdade, trots att de tillstånd som det ursprungliga körkortsprovet gav fortfarande gäller, vilket föredraganden också har insett.

Mina damer och herrar! Jag ber er att hjälpa oss genom att stödja vår ståndpunkt, för européernas skull. Vi vill inte ha ett obligatoriskt byte av körkort och vi vill inte ha någon begränsning av deras giltighet.

  Hedkvist Petersen (PSE), för gruppen. – Fru talman! Herr kommissionär! Först vill jag tacka Mathieu Grosch för ett utmärkt samarbete och för ett mycket bra arbetssätt i processen att ta fram utskottets förslag. Alla partigrupper har varit delaktiga och det tackar vi för.

Detta är en fråga om att kryssa mellan traditioner och olikheter i de olika medlemsstaterna men utan att förlora målet ur sikte, nämligen att öka rörligheten för EU:s medborgare och främja trafiksäkerheten. Nu gäller det att påbörja den långa vägen mot ett körkort i hela EU. Det kommer att ta många år, men det är viktigt att gamla körkort byts ut. Skälet är att vi måste stoppa körkortsturismen, dvs. att man tappar körkortet och köper ett nytt. Nu har vi 110 modeller och polisen kan inte hålla reda på om det körkort som eventuellt dras in är äkta, eller att det som den ser är äkta.

I Sverige förekom det för några år sedan att man kunde gå ner i ett källartryckeri, köpa ett körkort från sitt gamla hemland och sedan gå till den nationella myndigheten och byta ut det mot ett svenskt. Detta är oacceptabelt och vi kan inte ha det så. Därför tycker jag att ministerrådet måste godta utbyte av gamla körkort. Det kommer att ta 60 år innan vi får en acceptabel situation om vi skall följa PPE-DE-gruppens förslag. Så kan vi inte ha det. Det är livsviktigt för oss medtrafikanter för vi finns också på vägarna och vi vill veta att de körkort som finns är äkta. I fråga om läkare eller flygplanspiloter skulle vi aldrig acceptera att inte veta om deras papper och kunskaper är äkta.

Socialistgruppen står bakom det mesta i utskottets förslag. Vi tycker inte att det är bra med läkarundersökningar, som kommissionen föreslog, i tid och otid på friska förare. Europas läkare skall användas till sjuka människor och till hälsoarbete, inte till att kontrollera alla bilförare. Det är naturligtvis självklart att läkarundersökningar och syntest skall krävas när körkort utfärdas.

När det gäller mopeder och motorcyklar vill vi i socialistgruppen premiera utbildning och tester när man börjar med moped och går uppåt i körkortskategorierna. Vi vill också att medlemsstaterna skall kunna införa regler om direktaccess till tung motorcykel vid 21 år på det nationella territoriet. Nationella undantag accepteras för bil och moped och då anser vi att det även måste det gälla för motorcykel. När det gäller husvagnar och husbilar följer vi Mathieu Grosch linje.

Den utveckling vi ser framför oss, slutligen, är att fler och fler bilar skall utrustas med säkerhetsanordningar såsom bältespåminnare, alkolås och ljuspåminnare. Det uppmuntras av EU-kommissionen och av säkerhetsorganisationer. Då måste vi också medverka till ett grunddokument för att framföra ett fordon, ett körkort som är äkta, pålitligt och aktuellt.

  Sterckx (ALDE), på ALDE-gruppens vägnar. – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag måste gratulera föredraganden, som har haft en mycket svår uppgift och ägnat sig åt någonting som påverkar nästan alla medborgare men som samtidigt har varit väldigt tekniskt, med många detaljer och stora skillnader mellan medlemsstaterna. Hans uppgift har ytterligare försvårats av att ingen egentligen är beredd att ge upp de nationella skillnaderna, även om alla kan acceptera principerna och hålla med om att systemet bör förbättras och övervakas bättre och så vidare. Vi använder varandras vägar mer och mer, vilket innebär att vi måste lita på varandra i större utsträckning när det gäller de förardokument som vi utfärdar, men utfärdandet av dessa dokument betraktas fortfarande som en slags strategisk, nästan militär hemlighet i varje medlemsstat, och därför måste stämplarna vaktas noggrant. Jag antar att detta gör er uppgift ännu svårare, herr Grosch, och det har inte gjort vårt arbete lättare heller.

Min grupp håller med om att det finns ett uppenbart behov av att införa en europeisk modell, och vi anser att detta skall göras så snart som möjligt, med regelbundna administrativa uppdateringar. Däremot är vi emot införandet av ytterligare test. Det finns ändå administrativa uppdateringar och det vore inte rättvist mot de äldre. Dessutom visar inte statistiken att det finns något behov av sådana.

Det finns inga bevis någonstans för att äldre skulle vara särskilt farliga förare. Vi bör heller inte göra det svårare för dem att köra bil, eftersom bilen faktiskt är en livlina för många äldre människor. Detsamma måste gälla människor med dålig hälsa. Helst borde beslutet om bilkörning eller icke bilkörning fattas av patienten och läkaren tillsammans, där läkaren gör en samvetsbedömning av om personen i fråga fortfarande kan köra bil, och patienten respekterar detta beslut.

Jag anser att den princip som vi skall följa är att inte föreslå EU-regler som är för detaljerade, utan införa allmänna principer liknande dem i ert betänkande och fatta beslutet så nära medborgaren som möjligt. EU:s expertkommitté kan för all del fortsätta med sitt arbete, men jag tycker att det bästa vore om det utfördes så nära allmänheten som möjligt.

Vår grupp har lagt fram några ändringsförslag för att moped- och motorcykelkörkorten skall hamna i linje med traditionen i medlemsstaterna och inte vara för restriktiva i fråga om detta. Vi stöder den allmänna andan i Groschbetänkandet, som vi hur som helst betraktar som ett stort framsteg. Vi går mot en mer omfattande kontroll i Europeiska unionen. Med tiden kommer vi att förklara för medborgarna att deras körkort ger dem rätt att köra en bil eller motorcykel, eller liknande, i hela unionen. I unionen kommer vi att kunna lita till de tester som de olika medlemsstaterna fastställer. Därför kommer vi att vara säkra på att alla som får ett sådant körkort är bra förare av mopeder, motorcyklar, bilar eller lastbilar. Jag tror att allmänheten kommer att inse att Europeiska unionen också tjänar mycket konkreta syften. Jag anser att ert betänkande är ett steg i rätt riktning och vill tacka er för det.

  Auken (Verts/ALE), på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (DA) Fru talman! Först vill jag tacka Mathieu Grosch för ett mycket konstruktivt arbete och gratulera honom till detta. Vi har lyssnat på varandra och jag tycker att vi nu befinner oss i ett läge där det också är uppenbart att diskussionerna har varit till hjälp. Jag anser att ett lysande arbete har uträttats och jag tycker också att det är strålande att Mathieu Grosch har förflyttat siktet från en rätt abstrakt kamp mot terrorismen, eller vad det nu var i begynnelsen, till frågan om trafiksäkerhet och den verkliga terror som finns i Europa, där antalet döda och lemlästade på våra vägar är lika stort som om en jumbojet skulle störta och alla ombord dödas varje vecka. Det är verkligen viktigt att vi gör något åt det här, och grundvillkoret – eller ett av grundvillkoren – för att vi skall få något gjort är förstås att vi har körkort som kan kontrolleras och som gäller i hela Europa.

Jag tycker att det är utmärkt att vi inte utsätter våra äldre för fler tester. Det är bra att också vi här i parlamentet har insett att de flesta av dem förstås är enastående fordonsförare som kompenserar sina sänkta reaktionstider med att köra försiktigt. Om ändå vältränade och friska människor kunde köra försiktigt i stället för att vara alltför självsäkra.

Det finns en sak som vi har haft väldigt svårt att förstå. Jag tror inte att hela gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater hör till detta läger, men det finns länder som uppenbarligen fäster omåttlig betydelse vid sina körkort. Jag tycker att de borde inta en mycket mer avslappnad hållning till sina gamla körkort i stället för att hylla dem som om de vore oersättliga ting. På så sätt skulle vi få ett körkort som vi kan använda också i resten av Europa. Det finns inga tecken på att körkort håller på att bytas ut. Vi har försökt med det i Danmark och det fungerade. Världen gick inte under.

  Chruszcz (IND/DEM), på IND/DEM-gruppens vägnar. – (PL) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Mathieu Grosch till hans arbete som jag tror kommer att fortsätta att ge utdelning under lång tid framöver. Samtidigt vill jag dock framhålla en annan sak. Parlamentet ställer sig ofta bakom onödiga bestämmelser och alltför många detaljer, så att enkla och självklara saker blir onödigt komplicerade. Ett av skälen till detta kan mycket väl vara att Europaparlamentet är en EU-institution.

Många europeiska länder, däribland mitt hemland, Polen, utfärdar redan alldeles utmärkta körkort som är försedda med en mängd säkerhetsfunktioner, och papperskörkorten håller i många fall på att ersättas successivt. Körkortsutbildningen förbättras också kontinuerligt och länderna lär sig mycket av varandra. Därför bekymrar det mig när jag hör att många medborgare i EU:s medlemsstater kommer att tvingas till omaket med att byta ut sina körkort än en gång. Enligt min åsikt medför införandet av mikrochip och det frekventa körkortsbyte som Mathieu Grosch föreslår onödiga kostnader. Det skulle också vara slöseri med tid för medborgarna, som skulle föredra att göra vad som helst annat än att stå i kö och vänta på att få sina körkort utfärdade.

Slutligen vill jag påpeka att officiella restriktioner för om utlänningar kan ansöka om och få körkort enligt min mening är oförenliga med principen om fri rörlighet för personer. Vi bör skilja mellan dem som har begått brott i sina egna länder och som försöker få ett nytt körkort i ett annat land och dem som bor i gränsregioner och föredrar att gå i en billigare och bättre körskola på andra sidan gränsen.

  Zīle (UEN), på UEN-gruppens vägnar. – (LV) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill också börja mitt inlägg med att tacka Mathieu Grosch för att han har lett det här projektet så bra under svåra omständigheter. Som företrädare för en ny medlemsstat blev körkortssituationen faktiskt en stor överraskning för mig, eftersom vi i mitt hemland, Lettland, började utfärda plastkörkort i kreditkortsformat två år efter vår självständighet. För egen del har jag redan använt mitt första plastkort i tio år, och jag bytte ut det mot ett som har Europeiska unionens symbol förra året. Därför är det ganska svårt för mig att förstå varför företrädare för vissa stater tycker att det är politiskt omöjligt att säga att papperskörkort skall ersättas av plastkörkort. Om Lettland kunde göra det tycker jag väl att andra stater också kan göra det. Och om vi nu har en gemensam inre marknad och fri rörlighet för arbetskraft är det svårt att förstå varför vi inte kan införa ett enhetligt system för utfärdande av körkort, hälsokrav och liknande, när vilken förare som helst i Europeiska unionen kan ställa till med problematiska trafiksituationer i vilken annan stat som helst i Europeiska unionen. Jag tycker också att det verkar som om både kommissionen och parlamentet kunde ha varit striktare i fråga om införande och användning av mikrochip och gjort det obligatoriskt att införa dem inom överskådlig framtid. Jag hoppas verkligen att vi i morgon kommer att rösta för detta lovvärda förslag till direktiv vid första behandlingen.

  Romagnoli (NI). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vi debatterar en fråga i plenum som utskottet för transport och turism och föredraganden Mathieu Grosch, som jag tackar för hans omsorgsfulla och lägliga betänkande, har lagt ned mycket tid på. Jag instämmer till stor del, men inte helt, i betänkandet.

Dirk Sterckx hävdade att vi alla håller med om att det är önskvärt att ha ett enda EU-format, även om det otvivelaktigt finns vissa skillnader. Han syftade särskilt på administrativa körkortsförnyelser för de äldre. Jag anser att detta är ett område som fordrar större uppmärksamhet generellt sett. Ett exempel: Jag flyger ett helt ofarligt plan, som inte ens har någon motor. Om det skulle inträffa en olycka så tror jag att det enda offret skulle vara jag själv och högst ytterligare en person. Trots detta måste jag i Italien teckna en obligatorisk försäkring, genomgå en läkarundersökning vartannat år och uppfylla en mängd administrativa och andra krav som rent ut sagt framstår som överdrivna i jämförelse med den samhällsfara som utgörs av ett motorfordon, som kan orsaka ett blodbad om en olycka inträffar. Därför måste vi vara mycket försiktiga.

Det handlar således om att harmonisera ett område som har betydande konsekvenser för medborgarnas liv och uppenbara sociala återverkningar på motorförarnas beteende. Det räcker alltså inte med att harmonisera ett dokument – det är inte bara en fråga om att övergå från papperskörkort till plastkörkort – utan vi måste också harmonisera människors beteende vid ratten. För att göra det måste vi se till att polisen med säkerhet kan identifiera en förare som kanske bryter mot vägtrafikförordningen.

Jag vill också särskilt nämna de ändringsförslag som jag har lagt fram tillsammans med några kolleger om införandet av AM-körkort för moped. Jag tycker att vi bör vara tacksamma mot dem som använder tvåhjuliga transportmedel, för särskilt i länderna i Sydeuropa bidrar de till att lösa allvarliga trafikproblem, hjälper miljön och förbättrar livskvaliteten i städerna, särskilt de städer som är uppbyggda på gamla, mer traditionella sätt.

Allt farligt beteende skall bestraffas och förebyggas och det saknas inte sätt att göra det. Men att bestraffa trafiken med tvåhjulingar, som man delvis gör i det här direktivet, kommer enligt min åsikt att vara till men inte bara för våra ekonomier utan också för livskvaliteten generellt sett.

  Queiró (PPE-DE). – (PT) Jag vill börja med att gratulera Mathieu Grosch till hans betänkande och säga att det som är viktigast för mig i den här debatten om ett framtida europeiskt körkort är att en bra idé inte förstörs genom överdrivet reglerande, som leder till mer tvång och fler hinder för förarna i EU.

Idén är bra. Eftersom de europeiska medborgarna får allt större rörelsefrihet måste vi harmonisera de grundläggande regler som är till för att främja trafiksäkerhet, förhindra bedrägerier genom utnyttjande av falska körkort och förhindra att förare som har straffats i ett land lätt kan få ett nytt körkort i ett annat.

Om det läggs fram på det här sättet blir budskapet enkelt och lätt att förstå för dem som det riktar sig till och som allmänheten kommer att lyssna på utan problem.

Problemet uppstår när en bra idé, ett politiskt initiativ som uppenbarligen är välkommet, undermineras av frestelsen att reglera. Det vi måste undvika när det gäller positiva åtgärder som denna, är att öka restriktionerna i form av regler och byråkrati och att öka kostnaderna för förarna i EU, eftersom sådana åtgärder alltid är diskutabla. Vi måste också se till att det inte skapas några nationella begränsningar för dem som lär sig att köra andra fordon, såsom motorcyklar. Annars kommer inte subsidiaritetsprincipen – och respekten för förfaranden som lagligen har etablerats av myndigheterna i medlemsstaterna – att få det genomslag som de bör ha. På ett eller annat sätt skulle detta resultera i hinder – ibland omärkliga sådana – för alla europeiska medborgare som vill utöva sin rätt att köra, oberoende av alla deklarationer om motsatsen som vi alla utan tvivel kommer att göra.

Av dessa skäl stödde jag ett antal ändringsförslag till det betänkande som vi har på bordet. Alla dessa har utformats i syfte att göra livet lättare för allmänheten och för de olika aktörerna på vägområdet, samtidigt som säkrare vägtransporter främjas. Jag skall avsluta med att säga att den viktigaste av de fyra europeiska friheterna är den fria rörligheten.

  Piecyk (PSE). – (DE) Fru talman! Det gläder mig att ni leder det här sammanträdet, eftersom jag vet att ni kör mycket försiktigt och säkert och att ni är mycket intresserad av hela trafiksäkerhetsfrågan.

Det är beklagligt att det förekommer bedrägerier, fusk och förfalskningar med körkort i EU. Denna verksamhet underlättas av de 110 olika körkortsmodeller som för närvarande används i Europeiska unionen, och låt oss vara ärliga: vi behöver inte leta exempel längre bort än i Tyskland, där många förare fortfarande har kvar det samlarföremål som vi kallar den grå trasan. En del av dessa har till och med då och då kommit i kontakt med en tvättmaskin. Detta sladdriga grå kort med dess ungdomliga foto kanske är en omhuldad minnessak i ägarens ögon, men det är sannerligen inte något bra sätt att identifiera sig vid poliskontroller.

Som ni vet inledde jag mitt yrkesliv som polisman. Vad skall en stackars polis i Palermo, Bordeaux eller Madrid göra när han stoppar ett fordon och får se en sjabbig pappersbit som ingen längre har någon användning av? Om vi förväntar oss att unga människor skall få plastkörkort i dag är det helt rimligt att förvänta sig att andra människor skall byta ut sina slokande gamla pappersdokument inom den långa övergångsperiod som stadgas i föredragandens mycket sunda förslag.

Låt mig säga till Georg Jarzembowski att det är mycket känslomässigt att kalla detta obligatoriska utbyte för Zwangsumtausch på tyska, eftersom den termen förknippas med diktaturregimen i Tyska demokratiska republiken, som tvingade besökare som kom in i landet att växla sina tyska mark till östtysk valuta. Vi måste tänka på vilka ord vi använder när vi diskuterar EU-regler. Om vi lägger ned lite möda på det bidrar vi till att hålla kommunikationen på en objektiv nivå.

Som jag sade har föredraganden lagt fram ett mycket bra förslag, och det tackar jag honom för.

Min sista poäng har redan nämnts. Vi måste en gång för alla sätta stopp för körkortsturismen. Om en person får sitt körkort indraget i Tyskland i dag och därefter inte klarar det medicinska och psykologiska test som i folkmun kallas idiottestet i Tyskland, kan denna person ta sig till Tjeckiska republiken eller någon annanstans och få ett nytt körkort till låg kostnad genom att fuska med folkbokföringen. Denna situation får inte fortgå i all evighet här i Europa. Vi vill sätta stopp för den med det här direktivet, och därför hoppas jag att Mathieu Grosch kommer att få stor majoritet i omröstningen i morgon och backas upp av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater.

  Costa, Paolo (ALDE). – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har redan välkomnat kommissionens initiativ och Mathieu Groschs betänkande som syftar till harmonisering av bestämmelserna om körkort och jag välkomnar dem igen. Vi är överens om målen att förhindra körkortsbedrägerier och framför allt om att genomföra åtgärder som underlättar den fria rörligheten för medborgarna i unionen och som bidrar till ökad trafiksäkerhet.

Numera är det mycket enkelt för européer att resa runt och använda Europeiska unionens vägar. Det är inte längre acceptabelt att tänka sig att européer som har beviljats körkort enligt skilda regler, och som uppfyllt mycket olikartade krav, kör på samma vägar. Detta är ett klassiskt fall där subsidiaritetsprincipen inte alls är tillämplig. Jag avser särskilt vägarna i Italien, mitt hemland, under hela sommaren.

Vi kan inte ha regler som tillämpas på olika sätt enbart därför att de gäller olika personer och sammanhang. Bilisternas och vägtransporternas Europeiska union är i dag en av de mest framgångsrikt integrerade aspekterna av Europeiska unionen och det krävs harmoniserade, om än inte enhetliga bestämmelser.

I fråga om trafiksäkerhet och det mål som unionen har uppställt för sig själv om att halvera antalet dödsoffer i trafiken till 2010, skulle det definitivt vara mycket välkommet om utfärdandet av körkort och systemet för förnyelse av körkort om än bara marginellt kunde förbättra människors trafikkunskaper och körförmåga och kontrollera förarnas mentala och fysiska hälsa, och om detta i sin tur kunde ge det minsta lilla bidrag till att förbättra trafiksäkerheten i Europeiska unionen.

Det är av den anledningen – och definitivt inte av förkärlek till meningslösa förbud – som vi skulle vilja framhålla och stödja tanken att göra nya körkort till föremål för regelbunden förnyelse, och vi efterlyser att också befintliga körkort successivt skall bytas ut. Vi stöder därför tanken att kombinera obligatorisk utbildning med lika obligatorisk prövning för att se till att körförmågan förvärvats och underhålls. Därför stöder vi även tanken att i samband med förnyelse av körkort kontrollera att potentiella bilförare uppfyller minimikrav på mental och fysisk hälsa.

Samtidigt som sunt förnuft talar för att vi bör gå mot enhetliga regler inom alla dessa områden, kan körkort för motorcykel vara ett område där skillnader möjligen kunde tillåtas i enlighet med subsidiaritetsprincipen eftersom sådana körkort utfärdas i varierande antal inom länderna i unionen. I detta sammanhang bör vi notera att människor i vissa länder får köra lätt motorcykel i yngre ålder än i andra länder. Den faktorn bidrar till att förbättra framkomligheten för människor i städer med historiska stadskärnor och kan bidra till att utveckla ett system där man med stigande ålder får rätt att köra allt tyngre motorcyklar, vilket är en av de mest värdefulla aspekterna av direktivet i fråga.

Jag anser därför att vi också skulle kunna låta B-körkort motsvara AM-kort, så att bilförare alltid också kan köra motorcykel i större städer med historiska stadskärnor.

  Lichtenberger (Verts/ALE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Även jag vill inledningsvis tacka Mathieu Grosch, särskilt för hans väl avvägda förslag om graden av reglering, eftersom detta gav oss en grund för att nå en mycket bred enighet om många punkter.

Å andra sidan finner jag det svårt att förstå både de konservativas och Georg Jarzembowskis inställning, vilka vill belasta övergången till ett EU-körkort med en omställningsperiod på sjuttio år. Jag förstår inte! Om jag talade om en bestämmelse om den inre marknaden skulle ingen ens för en minut överväga en omställningsperiod på över tio år. På detta område ser vi alltför många tecken på tendenser till en mycket simpel form av populism.

Emellertid är det ytterligare en sak som jag skulle vilja tillägga. Vi bör komma ihåg att grundläggande och fortsatt utbildning måste vara ett centralt och viktigt mål.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Blokland (IND/DEM). – (NL) Fru talman! När människor har förvärvat rätten att framföra ett motorfordon bör de i normalfallet få behålla den rätten så länge som det inte finns några fysiska eller rättsliga invändningar mot detta. Jag tror inte att någon i denna kammare tvekar om den saken.

Det som vi ifrågasätter är hur medborgarna ställs inför detta, eller rättare sagt normerna för att förvärva och behålla den rätten i form av ett körkort. Dessutom fungerar körkort ofta som en form av identifiering, vilket innebär att verifieringsaspekterna är viktiga. Jag anser att vi bör vara försiktiga med att fastställa någons identitet, i synnerhet när det gäller okända personer. Otillbörligt utnyttjande av ID-kort visar sig inte alltid vara främjande för ett hållbart samhälle. Därför är det viktigt att ID-kort är aktuella, både visuellt och i teknisk mening.

Enligt min mening kan körförmåga bidra avsevärt till att minska antalet trafikoffer. Eftersom en minskning måste börja med förebyggande åtgärder, är det av avgörande betydelse att bilförarna både fysiskt och mentalt verkligen kan delta i trafiken. Det är helt acceptabelt att det här ställs krav på alla förare. Kraven skall garantera körkortsinnehavarens förmåga. Mathieu Groschs betänkande ger mig sinnesfrid i fråga om statistiken, och det är jag tacksam för.

  Mote (NI). – (EN) Fru talman! Om tyskarna har problem med sina körkort är det väl inget som hindrar den tyska regeringen från att reda ut dessa problem? Och talar vi om trafiksäkerhet finns det väl heller inget som hindrar regeringarna i Portugal och Italien från att förbättra säkerheten på sina vägar? I Förenade kungariket har vi några av de mest trafikintensiva och mest trafiksäkra vägarna i hela Västeuropa. Och ändå står vi nu inför möjligheten av en harmonisering av körkorten. I rapporten framgår det också klart och tydligt att vi kommer att få en harmonisering av straffen för trafikförseelser inom en inte alltför avlägsen framtid.

När man ser hur oförskämt helt vanliga flygplansskådare på semester i Grekland behandlades förstår vi nu precis vad som menas med ett EU-omfattande rättssystem! Detta drabbade ju bara ett fåtal olyckliga personer, men så gott som varenda människa i Storbritannien kör bil. Om nationella domstolar får befogenhet att straffbelägga körkort från andra länder kommer blotta tanken på att en grekisk domstol kan förbjuda, eller försöka förbjuda, en brittisk bilförare från att köra bil i Storbritannien att ställa till en kalabalik som inte ens ni har sett maken till hittills från Storbritanniens sida!

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Som ni vet måste vi hålla frågestunden nu. Jag måste därför avbryta debatten vid denna punkt. Den återupptas kl. 21.00 i kväll.

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

15. Frågestund (kommissionen)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till kommissionen (B6-0009/2005).

Följande frågor har ställts till kommissionen.

Del I

Frågor till kommissionsledamot Charlie McCreevy

  Talmannen. –

Fråga nr 41 från Katerina Batzeli (H-0046/05)

Angående: Byggföretags tillhandahållande av tjänster inom ramen för direktivförslag KOM(2004)0002

I kommissionens förslag till direktiv om harmonisering av tjänster på den inre marknaden ingår bland annat tjänster inom byggverksamhet, teknisk verksamhet och arkitektverksamhet samt audiovisuella tjänster som inte omfattas av det fleråriga gemenskapsprogrammet för den audiovisuella sektorn.

Med tanke på ursprungslandets betydelse då ett företag tillhandahåller gränsöverskridande tjänster utan att vara etablerat i den medlemsstat där tjänsten utförs och med tanke på direktivets mål att öppna den inre marknaden och institutionalisera principen om förbud mot diskriminering undrar jag följande: Kommer teknik-, arkitekt- och byggföretag att kunna tillhandahålla tjänster eller delta vid offentlig upphandling i samband med offentliga projekt i etableringslandet när de sannolikt även kommer att vara delaktiga i audiovisuella tjänster i ursprungslandet, något som inte är en uteslutande faktor när de tillhandahåller tjänster i den privata sektorn?

  McCreevy, kommissionen. – (EN) Jag vill redan från början säga att detta egentligen är en fråga om offentlig upphandling och inte om tjänstedirektivet.

Först och främst måste man komma i håg att när det gäller deltagande i förfaranden vid tilldelning av offentliga upphandlingskontrakt strider det inte mot gemenskapslagstiftningen att teknik-, arkitekt- och byggföretag som är delaktiga i audiovisuella tjänster i en medlemsstat, däribland medlemsstater där de är etablerade, deltar i sådana förfaranden i någon av medlemsstaterna eller i det land där de är etablerade.

I gemenskapens lagstiftning om offentlig upphandling finns en uttömmande förteckning över de kriterier som kan leda till uteslutning av företag från anbudsinfordringar för offentlig upphandling. Sådana kriterier kan t.ex. vara att ett företag läggs ned, att cheferna bevisligen har varit inblandade i brottslig verksamhet eller att man har underlåtit att betala in skatt eller sociala avgifter. Medlemsstaterna kan inte införa nya kriterier i denna förteckning. När det gäller förslaget till tjänstedirektiv kan kommissionen bekräfta att samtliga tjänster ryms inom detta.

Vissa medlemsstater inför helt klart begränsningar av den tvärfackliga verksamheten, antingen när det gäller etableringsfriheten eller det gränsöverskridande tillhandahållandet av tjänster. För att komma tillrätta med sådana eventuella hinder anges i artikel 30 i förslaget att medlemsstaterna skall se till att tjänsteleverantörer inte omfattas av krav som tvingar dem att uteslutande ägna sig åt en viss verksamhet eller som begränsar deras möjlighet att ägna sig åt olika typer av verksamhet, gemensamt eller i partnerskap.

Undantag görs dock för reglerade yrken samt för organ för certifiering, ackreditering, teknisk kontroll och försöks- och provningsverksamhet. I verksamheter där tvärfackliga aktiviteter tillåts skall medlemsstaterna se till att motverka intressekonflikter och undanröja motsättningar mellan vissa typer av verksamheter. De skall också vid behov verka för oberoende och opartiskhet samt se till att de olika verksamheterna bedrivs i enlighet med yrkesetiska regler. Dessa krav kommer att bli föremål för granskning av medlemsstaterna och kommissionen gemensamt.

  Batzeli (PSE). – (EL) Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten för det tydliga svaret på min fråga och lägga till att de restriktioner som enligt grekisk lagstiftning har införts baserat på huvudaktieägaren inte bara drabbar byggföretag, som jag angav i min fråga. Alla ekonomiska servicesektorer, vart de än flyttar och föreslås, kommer att påverkas av tjänstedirektivet från kommissionens sida, t.ex. livsmedelsföretag, reklambyråer, turistbranschen, arkitektkontor, privatpersoner och företag. Jag anser därför att ändringar behöver göras i denna riktning. Tack så mycket.

  McCreevy, kommissionen. – (EN) Jag tackar den ärade ledamoten för hennes tillägg. Innehållet i direktivet förändrar inte på något sätt det problem som ledamoten har hänvisat till, och kommissionen är faktiskt mycket väl insatt i relevant grekisk lagstiftning. Kommissionen har kontakt med myndigheterna i landet och undersöker för närvarande situationen.

  Talmannen. –

Fråga nr 42 från Jacek Protasiewicz (H-0092/05)

Angående: Diskriminering av polska arbetstagare och ekonomiska aktörer på EU:s inre marknad

På EU:s inre marknad förekommer en ojämlik behandling av polska ekonomiska aktörer och arbetstagare, som stöter på omotiverade hinder för utövandet av sin verksamhet. Känner kommissionen till fall av diskriminering eller bestämmelser som inte är förenliga med fördragen (anslutningsfördraget, bilaga XII, Fri rörlighet för personer, punkt 13, och särskilt övergångsbestämmelserna avseende fri rörlighet för personer) i nationell lagstiftning i EU:s medlemsstater Österrike, Nederländerna och Italien, som tillåter sådan praxis, eller fall av överträdelser från Tysklands sida av artikel 49.1 i EG-fördraget och artikel 1 i direktiv 96/71/EG⁽¹⁾ om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster genom personaluthyrningsföretag? Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit eller avser att vidta i syfte för att ta itu med detta?

  McCreevy, kommissionen. – (EN) När det gäller friheten att tillhandahålla tjänster har det kommit till kommissionens kännedom att företag i de nya medlemsstaterna har stött på problem när de stationerar ut arbetstagare till Nederländerna. Vi har fått ta emot åtskilliga klagomål. Kommissionen undersöker för närvarande frågan och ämnar se till att den frihet att tillhandahålla tjänster som anges i artikel 49 i fördraget respekteras och att omotiverade hinder undanröjs.

Kommissionen har inga belägg för att polska företag med verksamhet i Italien, Tyskland eller andra medlemsstater har utsatts för diskriminering. Inga sådana klagomål har inkommit till kommissionen. Kommissionen utarbetar emellertid just nu en skrivelse till de berörda medlemsstaterna där man ber om ytterligare information för att kunna fastställa om överträdelser av EU:s bestämmelser har förekommit. Utifrån den informationen som tillhandahålls kommer kommissionen att bedöma läget i varje enskild medlemsstat och besluta om lämpliga åtgärder.

  Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman, tack så mycket! Tack, herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja informera kommissionsledamoten om att tre EU-medlemsstater, enligt de rapporter som Polen har tillgång till, däribland regeringsrapporter, fortfarande har en lagstiftning som inte tar hänsyn till den utvidgning av EU som ägde rum den 1 maj 2004. Enligt denna lagstiftning fortsätter bestämmelser som gällde före det datumet att tillämpas på företagare från de nya medlemsstaterna. Samtidigt tillämpar sju andra medlemsstater praxis som inte överensstämmer med sådana principer som fri rörlighet för personer och tjänster och frihet att etablera sig på den gemensamma EU-marknaden för företag från de nya medlemsstaterna, inklusive Polen. Jag förser mer än gärna kommissionsledamoten med relevanta exempel. Jag tackar er.

  McCreevy, kommissionen. – (EN) Medborgarna och företagen inom EU måste känna förtroende för EU:s lagstiftning om deras syn på gemenskapen skall vara fortsatt positiv. Fördragets bestämmelser om fri rörlighet är en grundbult inom EU och en av de stora fördelarna med EU-medlemskapet. Kommissionen är följaktligen synnerligen angelägen om att upprätthålla respekten för den inre marknadens integritet och undersöker ingående alla klagomål likvärdigt och på ett och samma sätt, oberoende av var de kommer från eller vilken medlemsstat som berörs.

Kommissionen känner till att vissa medlemsstater har antagit nationella åtgärder som inte överensstämmer med övergångsbestämmelserna i anslutningsfördraget om fri rörlighet för arbetstagare. I sin roll som fördragens väktare undersöker kommissionen dessa frågor och kommer att ta kontakt med berörda medlemsstater.

  Harbour (PPE-DE). – (EN) Med anledning av vår polske kollegas fråga skulle jag vilja fråga kommissionsledamot Charlie McCreevy om han håller med mig om att det är just sådana problem som i sin helhet kommer att åtgärdas genom förslaget till direktiv för tjänster på den inre marknaden. Han kunde kanske ta tillfället i akt och bekräfta vad jag läste i en oberoende rapport i veckan, nämligen att om detta direktiv antas säger man att priserna kommer att sjunka och tillväxten i Europa att öka. Man menar också att 600 000 nya arbetstillfällen kommer att skapas och att handeln med tjänster kommer att öka. Kan kommissionsledamoten alltså slutligen bekräfta att han oförbehållsamt stöder direktivet och att han är beredd att tillsammans med oss i parlamentet verka för att övergången går snabbt och smidigt?

  McCreevy, kommissionen. – (EN) Det är otvivelaktigt så att om tjänstesektorn inom EU kunde påverkas positivt skulle det få avgörande ekonomisk betydelse. Som ledamöterna vet kommer ungefär 70 procent av unionens bruttonationalprodukt (BNP) från tjänstesektorn. Kan man därför ge denna sektor rejäl stimulans skulle det få avgörande betydelse för antalet arbetstillfällen. Införandet av tjänstedirektivet är ett försök att öppna detta speciella område och se till att uppnå denna viktiga positiva effekt på ekonomin.

Jag känner till de olika studierna över hur många arbetstillfällen som kan komma att skapas. Som ledamoten också mycket väl känner till har utkastet till tjänstedirektiv givit upphov till intensiv debatt i medlemsstaterna och inom hela EU. Ledamoten känner vidare till att jag samarbetar med Europaparlamentsledamöter, och det är min förhoppning att vi, när tjänstedirektivet behandlas i olika instanser och när vi har tagit hänsyn till parlamentarikernas och andra människors fullt berättigade oro, ser till att det får en uttalat positiv inverkan på ekonomin.

  Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kärnpunkten i min fråga är om direktivet om utstationering av arbetstagare verkligen gäller för tillfälliga personaluthyrningsföretag som förmedlar arbetstillfällen till sina klienter eller om det finns en fara att skenkontrakt eller kontrakt som är avsedda att kringgå skyldigheter kommer att få användas i framtiden.

  McCreevy, kommissionen. – (EN). Vi får inte överge den ståndpunkt som vi enades om inför anslutningsländernas inträde i EU. Om vissa medlemsstater åberopar andra förfaranden som skiljer sig från anslutningsbestämmelserna kommer kommissionen att följa upp dessa och vidta åtgärder.

Det stämmer att vissa medlemsstater har förhandlat fram särskilda bestämmelser och för dem som rättar sig efter dessa kommer det inte att bli några problem. Men mot dem som inte gör det måste vi vidta åtgärder.

  Talmannen. –

Fråga nr 43 från Johan Van Hecke (H-0050/05)

Angående: Dumping och regelstridig import från Ukraina, bedrägerier med ursprungscertifikat

PET-flaskor (av plast) tillverkas utgående från så kallade förformar. Import av sådana förformar till Europeiska unionen är belagd med en allmän tullsats på 6,5 procent. EU har dock en förmånstullsats på 0 procent på sådana förformar från ett antal länder, bland dem Ukraina, under förutsättning att ursprungscertifikat kan visas upp för dem (den s. k. blankett A). För Ukraina innebär detta att förformarna skall vara tillverkade av material som kommer från Ukraina eller åtminstone från något annat håll i Europa.

Det har kommit till min kännedom att det för närvarande importeras förformar från Ukraina till Europeiska unionen med stöd av blankett A (ursprungscertifikat) till så låga priser att det med dagens råvarupriser i Europa inte går att leverera till sådana priser. Alltså måste det handla om dumping och/eller bedrägerier med ursprungscertifikat (varvid material från Asien används), med syfte att kringgå importtullarna, till nackdel för andra leverantörer. Har kommissionen kännedom om detta? Tänker kommissionen undersöka saken och följa upp den? Tänker kommissionen ta upp frågan till diskussion med de ukrainska myndigheterna och vid behov koppla in OLAF på fallet?

  Kovács, kommissionen. – (EN). Den information som frågeställaren ger hänför sig till åtminstone tre olika eventuella problem som vart och ett måste behandlas på olika sätt. Om man genom att ta vägen om Ukraina kringgår de antidumpningsåtgärder och/eller antisubventionsåtgärder som vidtagits mot ett antal tredjeländer, bl.a. Australien, Kina, Indien, Indonesien, Korea, Malaysia och ett antal andra länder, bör gemenskapsproducenterna lämna in en begäran om att undersökningar inleds mot sådant kringgående, enligt relevanta bestämmelser i grundförordningarna om antidumpning och antisubvention.

Om produkten har sitt ursprung i Ukraina och importeras till den gemensamma marknaden till dumpade priser och följaktligen tillfogar gemenskapsproducenterna skada, uppmanas dessa producenter att lämna in en begäran om att en ny antidumpningsundersökning inleds, enligt bestämmelserna i grundförordningarna om antidumpning.

Kommissionens avdelningar för handelspolitiska skyddsåtgärder står till producenternas förfogande för att klargöra vilka krav och förfaranden som är relevanta i samband med antidumpningsåtgärder.

Om det handlar om förfalskning av ursprungscertifikat bör tullmyndigheterna och Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) uppmanas att vidta åtgärder. I OLAF:s ansvar att utgöra ett skydd för Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen ingår att man undersöker oegentligheter och illegal handel inom ramen för den nuvarande gemenskapslagstiftningen. Detta torde innefatta sådana oegentligheter som nämns i gemenskapens lagstiftning om antidumpning och antisubvention. Jag vill tillägga att inga undersökningar för närvarande pågår på detta område och att OLAF inte har några uppgifter om detta. OLAF har emellertid ett gott samarbete med de ukrainska tullmyndigheterna.

Avslutningsvis vill jag återigen upprepa att kommissionen är tacksam för den information som den ärade ledamoten har tillhandahållit. Den kommer att analysera all relevant information från företrädare för det europeiska näringslivet. Denna information kommer att ligga till grund för lämpliga åtgärder.

  Van Hecke (ALDE). – (NL) Tack, herr talman, och tack till er, herr kommissionsledamot, för det mycket utförliga svaret. Sedan jag lämnade in denna fråga har jag från olika håll faktiskt fått bekräftelse på att detta är en ganska systematisk praxis som tillämpas i sådan grad att EU:s tillverkare av PET-flaskor lider stora förluster. Det förefaller mig därför vara viktigt att kommissionen ber OLAF att inleda en undersökning. Jag kan dessutom informera kommissionsledamoten om att EU:s tillverkare på regelrätt väg har lämnat in en begäran om granskning av antidumpningslagstiftningen. Min fråga är därför mycket specifik, herr kommissionsledamot. Är ni, med hänsyn till situationens allvar och de följder som detta kan få för industrin, beredd att omedelbart följa upp detta?

  Kovács, kommissionen. – (EN) Som den ärade ledamoten vet tillhör detta kommissionsledamot Peter Mandelsons ansvarsområde. Jag kan därför inte ge ett detaljerat svar på följdfrågan. Jag lovar dock att på vederbörligt sätt informera min kollega, och om han finner lämpligt kommer han med all säkerhet att inleda en undersökning av ärendet.

Del II

Frågor till László Kovács

Talmannen. – Eftersom frågeställaren är frånvarande, utgår fråga nr 44.

Frågor till Jacques Barrot

  Talmannen. –

Fråga nr 45 från Bernd Posselt (H-0575/04)

Angående: Tvärförbindelse genom Europa

Vilka åtgärder avser kommissionen vidta för att påskynda upprättandet av en tvärgående snabbtågförbindelse från Paris via Strasbourg till München och Budapest?

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Jag skulle vilja svara på följande sätt på denna första fråga om införandet av den transeuropeiska järnvägslinjen för höghastighetståg. Jag skulle vilja svara Bernd Posselt på följande sätt. Järnvägslinjen Paris–Strasbourg–München–Budapest för höghastighetståg är ett av trettio prioriterade projekt inom ramen för det transeuropeiska nätet som Europaparlamentet och rådet beslutade om den 29 april 2004. Det är faktiskt projektet med prioritet nr 4 (östra järnvägslinjen för höghastighetståg) och nr 17 (järnvägslinjen Paris–Strasbourg–Stuttgart–Wien–Brastislava). En del av projekten av gemensamt intresse på denna linje befinner sig i ett långt framskridet stadium av förberedelse eller genomförande, i synnerhet den östra järnvägslinjen för höghastighetståg mellan Vaires och Baudrecourt, och förbättringen av Donau-järnvägslinjen mellan Salzburg och Wien. Andra projekt, särskilt de gränsöverskridande avsnitten mellan medlemsstaterna (Frankrike och Tyskland, Tyskland och Österrike), är dock kraftigt försenade, framför allt av ekonomiska skäl.

Herr talman! För att bättre samordna de olika nationella och regionala, offentliga och privata parter som är engagerade i projektet, avser kommissionen att utse en EU-samordnare. Jag vågar hoppas på att jag själv kommer att kunna föreslå nomineringen av denna samordnare för kommissionen inom kort. Kommissionen har redan under ett antal år gett betydande bidrag till finansieringen av dessa projekt. Den transeuropeiska linjen i Tyskland och Österrike har tilldelats 315 miljoner euro, under budgetrubriken för transeuropeiska transportnät, ytterligare 66 miljoner euro planeras för 2005 och 2006, och för perioden 2007–2013 har kommissionen föreslaget en höjning av budgeten för det transeuropeiska transportnätet till 20 miljoner euro.

Herr talman! Det är uppenbart att antagandet av detta förslag på budgetnivå är ett absolut minimikrav för att kunna snabba på ett projekt liknande den transeuropeiska järnvägslinjen. Jag hoppas verkligen att de ekonomiska planer som kommissionen föreslår kommer att antas av våra medlemsstater.

  Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag är glad att kommissionsledamoten svarade så ingående på frågan och att han har för avsikt att låta utse en samordnare. Detta är viktigt, anser jag, eftersom denna huvudlinje, som därefter skulle kunna förlängas till Prag och andra städer, annars skulle förbli en ren önskedröm. Enligt min mening måste vi driva på för att få ett snabbt genomförande av projektet.

Jag har också två mycket specifika följdfrågor till kommissionsledamoten. För det första: Hur går det med planerna för Rhenbron mellan Strasbourg och Kehl? Som vi alla vet är detta en enkelspårig bro och upprustningen av den är ytterst angelägen – en liten men mycket viktig del av projektet. För det andra: Kan ni berätta för oss om den tvärgående linjen från Bryssel till Strasbourg, via Luxemburg, som också är under diskussion?

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Jag tackar den ärade ledamoten för hans relevanta frågor. När riktlinjerna granskades i april 2004 lade man till avsnitten i den östra delen av huvudlinjen mellan Stuttgart, München, Salzburg, Wien, Bratislava och Budapest, det vill säga avsnitten mellan Baudrecourt, Strasbourg och Stuttgart samt Kehlbron över Rhen, som prioriterat projekt nr 17.

Arbetet mellan Baudrecourt och Strasbourg skall inledas omkring 2010. Kehlbron, som alltså planeras mellan Strasbourg och Appenweier, är en större flaskhals. Enligt tidigare planer såg prioriteringarna för Tyskland och Frankrike således annorlunda ut. Enligt ett gemensamt uttalande från den tyska och den franska regeringen tycks nuvarande planer göra det möjligt att avsluta projektet senast 2010.

Jag hoppas att detta viktiga och prioriterade projekt kan genomföras för att knyta samman de två medlemsstaterna Frankrike och Tyskland, och därigenom många andra medlemsstater. Hela Europa har intresse av detta projekt, inklusive naturligtvis, Strasbourg.

  Rübig (PPE-DE). – (DE). Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Får jag fråga er, herr kommissionsledamot, om ni anser att gränsövergångar mellan medlemsstaterna skulle kunna bli föremål för särskilt stöd och om det verkligen finns behov av att denna linje definitivt byggs som en höghastighetslinje?

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Givetvis kommer vi att prioritera förbindelser enligt de ekonomiska resurser som unionen tar emot. Jag utesluter inte en mycket mer förmånlig bidragsnivå för denna typ av projekt.

  Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr kommissionsledamot! Ni nämnde järnvägslinjen från Paris till Budapest via Berlin, Bratislava och Prag. Finns det några planer på en liknande järnvägslinje till östra och norra Europa, från Paris via Berlin till Warszawa eller en mer avlägsen ort?

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Givetvis är hela poängen med transeuropeiska projekt att de är korridorer. Det är ganska klart att orsaken till att jag vill föreslå kommissionen att en samordnare utses är just att se hur vi successivt skall kunna ta itu med alla de berörda avsnitten utmed korridoren.

  Talmannen. –

Fråga nr 46 från John Purvis (H-0002/05)

Angående: Trafikolyckor i samband med vägtransporter

Finns det något bevis för att förare från länder med vänstertrafik oftare råkar ut för trafikolyckor i länder med högertrafik än personer som är bosatta där och att detsamma gäller för förare från länder med högertrafik när de kommer till länder med vänstertrafik? Har trafikolyckor inom EU blivit fler och allvarligare just därför att vissa länder har högertrafik och andra vänstertrafik?

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Som svar till John Purvis skulle jag först vilja säga att vi naturligtvis ägnar en hel del uppmärksamhet åt problemen med trafikolyckor och att alla dessa problem, som vi såg tidigare när vi tittade på betänkandet om körkort, är mycket viktiga.

Med detta sagt har varken kommissionen eller Storbritannien, den medlemsstat som är mest drabbat, statistik som direkt visar att det finns en risk som är förknippad med köra på vänster eller höger sida. Generellt är antalet olyckor i Förenade kungariket med förare från kontinenten inblandade och vice versa alldeles för lågt för att vi skall kunna dra några statistiska lärdomar eller slutsatser. Detta är mitt svar till John Purvis.

  Purvis (PPE-DE). – (EN) Herr kommissionsledamot! Det är möjligt att ni inte har tillgång till statistik, men i tidningarna i min valkrets i Skottland läser jag förvisso alltför ofta att gästande turister dödas och skadas på våra skotska vägar, särskilt på de vägar som växlar mellan att vara tvåfiliga och fyrfiliga.

Skulle kommissionsledamoten inte kunna sätta i gång en insamling av statistik för att ta reda på om man skulle kunna göra något åt detta? Man skulle t.ex. kunna uppmana medlemsstaten i fråga att göra så många som möjligt av våra riksvägar fyrfiliga, bl.a. den mellan Perth och Inverness. Jag skulle också vilja veta om det finns några planer på en harmonisering av vänster- och högertrafik, så att vi alla i Europa kör på samma sida av vägen.

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Jag tvekar inte att säga till John Purvis att detta är en subsidiaritetsfråga och att det verkligen är varje medlemsstats sak att avgöra om det behövs förbättringar av infrastrukturer. Vad jag skulle vilja säga till John Purvis är att vi inte har någon avsikt att harmonisera vilken sida av vägen vi kör på i Europeiska unionen, med hänsyn till de oerhörda kostnaderna och den stora förutsebara ökningen av antalet olyckor under övergångsfasen.

Att göra förbättringar så som ni föreslår är dock vettigt, och jag anser att medlemsstaten i fråga borde försöka att svara på det. Allt som ger ytterligare information om orsakerna till olyckor i Europeiska unionen kommer under alla omständigheter att välkomnas av kommissionen, som själv har åtagit sig uppgiften att föreslå alla tänkbara åtgärder som kan bidra till att halvera antalet människor som dödas i trafiken.

  Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tillåt mig att återvända till kommissionens svar på den senaste frågan från John Purvis.

Vi vet alla att varje dödsfall i trafiken är ett dödsfall för mycket. Eftersom att jag kommer från en medlemsstat där subsidiariteten är mycket tydlig, anser jag att vi, när det gäller de enhetliga bestämmelser som vi behöver för att styra vägtrafiken, hastighetsgränserna och liknande, verkligen måste ställa följande fråga till kommissionen: Förs det några diskussioner eller undersökningar i syfte att avgöra vilka åtgärder som faktiskt skulle vara vettiga att vidta?

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru Schierhuber! Vi har en tidsgräns. Med andra ord har vi under 2005 hunnit halvvägs genom det tioåriga program som unionen ställt upp för sig själv för att halvera antalet dödsolyckor. Självklart måste detta bli året för en allmän utvärdering. För tillfället håller vi på att samla in alla data, så att vi under den andra fasen kan vidta åtgärder för att uppnå detta ambitiösa och viktiga mål att halvera antalet dödsoffer på unionens vägar. Tack för att ni delar detta bekymmer som alla borde vara medvetna om.

  Talmannen. –

Fråga nr 47 från Dimitrios Papadimoulis (H-0006/05)

Angående: Förslag till direktiv om hamntjänster

I förslaget till direktiv om tillträde till marknaden för hamntjänster definierar kommissionen denna gång (KOM(2004)0654) klarare än tidigare termen och tillämpningen ”lika behandling”. Trots detta varnar dock stora organisationer som Europeiska transportarbetarfederationen och Europeiska hamnorganisationen för att det kan uppstå konflikter mellan olika grupper i hamnarna samt för att eventuella investerare kan bli avskräckta och konkurrenskraften följaktligen minska. Hur reagerar kommissionen på fackföreningarnas oro och på vilket sätt tänker den garantera att de arbetare som redan är anslutna till fackföreningarna inte skall utsättas för diskriminering, vilket i slutändan leder till minskad sysselsättning och lägre inkomster?

Hur reagerar kommissionen vidare på ovannämnda fackorganisationers påstående att bestämmelsen ”lika behandling” och ILO:s konvention 137 om arbete i hamnar är oförenliga?

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! När det gäller direktivet om hamntjänster skulle jag vilja svara Dimitrios Papadimoulis att begreppet ”egenhantering” och dess tillämpning definieras på ett mer detaljerat sätt än tidigare i kommissionens förslag. Men diskussionen har knappast börjat om detta förslag till direktiv om hamntjänster.

Den utfrågning som är planerad att äga rum i juni i utskottet för transport och turism kommer att vara rätt tillfälle att se mer i detalj på de grundläggande delarna, inklusive sociala aspekter, och att höra övriga intressenters åsikter. Enligt förslaget skall egenhantering omfattas av tillståndsgivning, för vilken kraven omfattar lön och arbetsförhållanden. Syftet med att införa ett tillståndskrav är bland annat att se till att egenhanterarna uppfyller de krav på lön och arbetsförhållanden som gäller i en hamn.

Följaktligen anser kommissionen inte att dess förslag, och i synnerhet inte bestämmelserna om egenhantering, kommer att ha negativa konsekvenser för sysselsättning och inkomster för personer som redan är anställda inom hamnsektorn.

Kommissionen anser dessutom att tillämpningen av de principer och regler som förtecknas i förslaget till direktiv kommer att leda till en överföring av volymen av tillkommande trafik mot sjöfart, vilket oundvikligen skapar ytterligare verksamhet och kommer att leda till att arbetstillfällen skapas i Europeiska unionens hamnar.

När kommissionen lade fram sitt förslag till direktiv inbjöd den medlemsstaterna att ratificera de konventioner som antagits under överinseende av internationella organisationer, och i synnerhet de relevanta konventionerna från Internationella arbetsbyrån, inklusive ILO-konventionen om godshantering i hamnar som ni hänvisar till i er fråga.

Jag hoppas att er granskning under utfrågningen i juni kommer att bli fruktbar och att vi kommer fram till en väl avvägd text som gör det möjligt för oss att gjuta nytt liv i sektorn samtidigt som vi givetvis måste bevara de arbetsförhållanden som är mycket viktiga för mig personligen.

  Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr kommissionsledamot! Jag insisterar. Jag är här, mitt emot er. Förutom reaktionerna i fackföreningarna i december 2004, när kommissionen lade fram sitt förslag för rådet, har flera medlemsstater framfört negativ kritik. Bland annat kritiserade Frankrike, Tyskland, England, Sverige och Belgien kommissionen för att ha underlåtit att hålla tillräckliga samråd om saken och för att ha underlåtet att utreda konsekvenserna av tillämpningen. Med hänsyn till den negativa förhistorien då kommissionen lade fram ett förslag som avvisades av Europaparlamentet: Har ni för avsikt att på nytt granska innehållet i förslaget, eller tänker ni gå vidare trots reaktionerna?

  Barrot, kommissionens vice ordförande.– (FR) Herr Papadimoulis! Förslaget avvisades i slutet av lagstiftningsprocessen när arbete redan hade utförts. Av den anledningen skrev kommissionen inte helt om texten, men ville ändå ta hänsyn till de farhågor och den oro som uttryckts under diskussionerna. Jag anser att kommissionen gjorde rätt i att ta sig tid och ge sig själv möjlighet att höra alla parter. Jag skall själv se till att diskussionen förs vidare med stor omsorg.

  Talmannen. –

Fråga nr 48 från Georgios Papastamkos (H-0008/05)

Angående: Transportnät i sydöstra Europa

Bulgariens och Rumäniens kommande EU-anslutning och det faktum att Balkanländernas förbindelser med EU har övergått till ett intensifierat samarbete (stabilitets- och sammanhållningsavtal samt föranslutningsstrategier) leder till frågan om hur det sydosteuropeiska ekonomiska området skall integreras, främst när det gäller väg- och järnvägstransporter.

Vilka konkreta initiativ har kommissionen redan tagit, eller har den för avsikt att ta, för att skapa vertikala och horisontella gränsöverskridande

(internationella) förbindelser och motsvarande infrastruktur i syfte att underlätta ett gränsöverskridande utbyte mellan Grekland,

kandidatländerna och övriga länder i sydöstra Europa, som alla ser fram emot en stabil europeisk inriktning?

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Jag skulle vilja svara Georgios Papastamkos att kommissionen under anslutningsförhandlingarna och i samförstånd med de berörda länderna har identifierat de framtida transeuropeiska nät, både vägar och järnvägar, i Rumänien och Bulgarien, där huvudförbindelserna kommer att finnas med Grekland.

I april 2004 beslöt Europaparlamentet och rådet om prioriterade projekt för de transeuropeiska näten. Det finns två projekt som kommer att medverka till att förbinda Grekland med dess norra grannar och med Centraleuropa: motorvägen Aten–Sofia–Budapest och huvudjärnvägslinjen Aten–Sofia–Budapest–Wien–Prag–Nürnberg. Den 11 juni 2004 undertecknade länderna på västra Balkan och kommissionen ett avtalsprotokoll om att främja regionens strategiska nät, så som tidigare identifierats i en kommissionsrapport från 2001. Kommissionen är således också aktivt engagerad i vad de berörda länderna gör för att utveckla de transeuropeiska korridorerna, i synnerhet fyra av dem. Korridorerna 4, 8, 9 och 10 inbegriper Grekland och dess förbindelser med länderna i Sydeuropa.

Herr Papastamkos! Nyligen inrättade kommissionen på mitt förslag en högnivågrupp under ledning av kommissionens förre vice ordförande, Loyola de Palacio, som före slutet av 2005 kommer att identifiera prioriterade rutter eller projekt som förbinder den utvidgade Europeiska unionen med dess grannar i öst och syd. Greklands förbindelser med sina västra grannar på Balkan utreds också i detta sammanhang. Under de senaste åren har kommissionen tilldelat stora belopp till väg- och järnvägsprojekt som gäller Greklands huvudförbindelser med sina norra grannländer från budgeten för det transeuropeiska nätet, strukturfonderna samt Phare- och Cards-programmen. Kommissionen avser också att öka sina insatser under budgetplanen 2007–2013 med alla de detaljer som jag just har nämnt och nu inte vill upprepa.

Det är de berörda ländernas sak att ta initiativ för att förbereda och föreslå projekt som skulle kunna stödjas ekonomiskt genom gemenskapens fonder och lån från Europeiska investeringsbanken.

  Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten för hans detaljerade svar. Mitt intresse kommer sig av att det ekonomiska området i regionen fortsätter att vara fragmenterat och isolerat och dess regionala och europeiska integration fortsätter att hindras.

Min följdfråga är denna: Avser kommissionen verkligen att lägga större tonvikt vid dessa transportnät, vilka dels främjar förenandet av Sydeuropa, dels förbinder dem med de transeuropeiska näten, vilket bidrar till sammankopplingen av länderna – länderna i sydöstra Europa – med Europeiska unionen och integreringen av hela det ekonomiska området?

  Barrot, kommissionens vice ordförande.– (FR) Herr Papastamkos! Det är sant att detta är prioriterat. Vi har utvidgat Europeiska unionen, och genom att EU inom kort kan komma att utvidgas även med Rumänien och Bulgarien börjar grannpolitiken att ta form. Jag anser därför att vi i detta nya sammanhang bör prioritera dessa korridorer och transportvägar, som ni har fäst vår uppmärksamhet på. Jag skulle vilja säga att jag väntar mig mycket av Loyola de Palacios rapport. Hon ägnar av allt att döma saken stor tankemöda och jag är säker på att hon kommer att rådfråga alla medlemsstater.

  Talmannen. –

Fråga nr 49 från Ignasi Guardans Cambó (H-0016/05)

Angående: Konkurrensöppning för järnvägstransporter

I enlighet med direktiv 2004/51/EG⁽²⁾ infördes den 1 januari 2005 en liberalisering av järnvägen i Spanien. Denna konkurrensöppning är mycket viktig för att kunna uppnå de mål som uppställdes i Lissabon och för att kunna säkra konkurrensen inom Europa. Emellertid finns det ibland åtgärder som kan leda till att denna fullständiga liberalisering hämmas. Så är exempelvis fallet när det gäller säkerhetsintyg beroende på en bristande harmonisering på området.

Vilka åtgärder avser kommissionen vidta för att genomdriva en liberalisering inom alla praktiska områden och för att förhindra att vissa medlemsstater upprättar interna mekanismer som utgör ett hinder för denna process?

  Barrot, kommissionens vice ordförande.– (FR) Herr Guardans Cambó! Kommissionen ser till att medlemsstaterna genomför gemenskapens regelverk inom området järnvägstransporter.

Vid det här laget bör medlemsstaterna ha genomfört direktiven om järnvägsinfrastrukturpaketet och direktiven om järnvägars samverkansförmåga. Vad gäller öppnandet av marknaden för godsfrakt på järnväg bör medlemsstaterna ha genomfört direktiven om infrastrukturpaket, särskilt direktiv 2001/12, av den 15 mars 2003. Kommissionen inledde ett överträdelseförfarande om bristande information om genomförandeåtgärderna, eller åtminstone en del av dem, mot Tyskland, Förenade kungariket, Grekland och Luxemburg. EG-domstolen dömde till dessa länders nackdel i oktober–november 2004. Överträdelseförfaranden för ofullständigt eller felaktigt genomförande har inletts mot Nederländerna, Belgien och Spanien.

Kommissionen kommer att fortsätta att se till att medlemsstaterna helt uppfyller sina skyldigheter att genomföra gemenskapsrätten. Det kommer den att göra särskilt för det direktiv ni hänvisar till, som måste vara genomfört senast den 31 december 2005. Kommissionen följer det faktiska genomförandet av det nya regelverket för tillträde till järnvägsinfrastrukturen genom en arbetsgrupp bestående av medlemsstaterna och företrädare för marknadsaktörerna, som är inbjudna att med kommissionen diskutera sina analyser och erfarenhet av utvecklingen av konkurrenskraftiga marknader.

Det finns också andra organ vars uppgift är att följa och utvärdera icke-diskriminerande tillträde till marknaden, t.ex. den föreskrivande respektive rådgivande kommittén som inrättades genom direktiv 2001/12 om utveckling av gemenskapens järnvägar, som jag redan har nämnt, och ett stort antal arbetsgrupper, t.ex. järnvägslagstiftarnas arbetsgrupp eller för de myndigheter som utfärdar järnvägslicenser och säkerhetscertifikat.

Herr Guardans Cambó! Får jag tala om för er att jag för egen del anser detta vara en mycket viktig fråga, eftersom det är viktigt att vi har en stark sektor för godstransporter på järnväg om vi skall kunna undvika att Europeiska unionen alltid måste använda landsvägstransporter, vilket både skulle vara till skada för miljön och skapa flaskhalsar. Det skulle också skada den rörlighet vi behöver för att Europeiska unionen skall vara konkurrenskraftig, liksom det skulle skapa olägenheter för invånarna.

  Guardans Cambó (ALDE). – (FR) Herr talman! Som ni sade har en mängd förhoppningar knutits till avregleringen av järnvägstransporterna. Som ni vet hände dock samma sak som en gång i tiden hände för varor, nämligen att framför allt säkerhetscertifikaten förhindrar verklig avreglering – för att ge er ett exempel som gäller ett land som ni må hända känner bättre till än andra. Detta är vad vi inom godstransporterna kallar för åtgärder med motsvarande verkan, dvs. restriktioner som har en verkan som motsvarar verkliga restriktioner.

Jag skulle därför vilja be kommissionen att inte bara kontrollera om avregleringen i sig har genomförts som princip, utan också att se till att det inte finns några konkreta hinder för att denna faktiskt genomförs ute på fältet.

  Barrot, kommissionens vice ordförande.– (FR) Herr Guardans Cambó! Jag kan tala om för er att jag helt delar er oro. Vi måste se verkligen till att det inte finns några mer eller mindre dolda hinder för öppnandet av järnvägsmarknaden. Ni nämner särskilt säkerhetscertifikat. Det finns ett uppenbart behov av en oberoende myndighet som kan utfärda säkerhetscertifikat på helt objektiva grunder. Ni hänvisar också till ett antal medlemsstater som jag känner väl till. Låt mig försäkra er att jag kräver lika mycket även av dem, och det kommer ni snart att bli varse.

  Talmannen. –

Fråga nr 50 från Ewa Hedkvist Petersen (H-0036/05)

Angående: Förslag till direktiv om obligatorisk användning av halvljus/varselljus under dagtid

EU:s medlemsstater har olika bestämmelser om användning av halvljus/varselljus under dagtid. I vissa medlemsstater, bl.a. Sverige, är det obligatoriskt att använda halvljus/varselljus på alla vägar. Erfarenheterna från dessa länder visar att bestämmelserna leder till klart ökad säkerhet. Dessutom finns det studier som visar att trafikolyckorna under dagtid har minskat med hela 24 procent tack vare kravet på användning av halvljus/varselljus under dagtid.⁽³⁾

Vad jag förstår har det luxemburgiska ordförandeskapet för avsikt att se över arbetet med ett direktiv om användning av halvljus/varselljus under dagtid. Jag har även fått intrycket att man uppmanat kommissionen att anta det förslag som utarbetats. Det tycks dock som om kommissionen skulle föredra att vänta med att anta detta förslag tills halvtidsutvärderingen av det tredje vägtrafiksäkerhetsprogrammet offentliggörs i juni.

Kan kommissionen bekräfta att man håller på att utarbeta ett förslag i detta ämne och att man snarast kommer att anta det, utan att vänta på att ytterligare en utvärdering slutförs?

Vi vet att man genom att införa krav på användning av halvljus/varselljus under dagtid skulle rädda många liv till en liten kostnad. Vi vet också

att rådets ordförandeskap vill se framsteg i denna fråga. Om kommissionen väntar ytterligare sex månader med att anta förslaget skulle man

motarbeta sin egen strategi, som bygger på att trafiksäkerheten är ett gemensamt an svar.

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Tack också för att ni frågar mig en av de viktigaste frågorna som jag hoppas kommer att göra det möjligt för oss att förbättra trafiksäkerheten i Europeiska unionen.

Kommissionen bekräftar att den undersöker möjligheterna till ett initiativ som inför användning av halvljus på alla motorfordon under dagtid. Som ni påpekar förekommer den bestämmelsen i flera nationella vägtrafiklagar och det har under alla omständigheter rekommenderats i andra medlemsstater. Om granskningen utfaller positivt har kommissionen för avsikt att lägga fram sitt förslag efter offentliggörandet av halvtidsutvärderingen av EU:s trafiksäkerhetsprogram, som jag nyss nämnde och som väntas under det andra halvåret i år. Vi får se hur vi skall reagera på ert förslag.

Under tiden kommer kommissionen att fortsätta att samråda med de berörda, särskilt med bilbranschen. Vi behöver till exempel titta på möjligheten att för nya fordon införa speciallyktor som slås på automatiskt när man kör iväg. Dessa nya lyktor kommer att förbruka mindre ström än halvljus, för en av invändningarna till oss handlar om den energi som förbrukas genom att ha dem på under dagen. När vi skall uppdatera trafiksäkerhetsprogrammet, kommer vi att försöka besvara frågan mot bakgrund av de rön som vunnits från erfarenheten.

  Hedkvist Petersen (PSE). – Tack så mycket för svaret. Jag tycker att det var ett hoppfullt svar. Vi måste använda alla möjligheter att främja säkerheten på vägarna, både alla de olika möjligheter som finns och de som kommer fram i de olika medlemsländerna. Det finns naturligtvis en oro för att man måste vänta på översyn och för att inte kunna ta initiativ. Jag skulle vilja fråga om kommissionsledamoten bedömer att kommissionen kommer att lägga fram fler direktivförslag efter halvtidsöversynen, eftersom den möjligheten faktiskt nämndes i det trafiksäkerhetsprogram som vi har nu.

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru Hedkvist Petersen! Jag har inte för avsikt att försena beslutsfattandet. Jag förmodar att de tekniska dokumenten kommer att vara tillgängliga inom de närmaste månaderna, och då kommer kommissionen att behöva ta sitt ansvar och lägga fram förslag. Jag skulle vilja tacka er i förväg för ert stöd eftersom detta är ett område där ett antal medlemsstater som bekant alltid finner anledning att avvisa vissa åtgärder trots att vi vet att de skulle minska antalet dödsoffer i trafiken inom Europeiska unionen.

  Mitchell (PPE-DE). – (EN) Kan kommissionsledamoten låta oss få ta del av den forskning som visar att om man kör med halvljus/varselljus under dagtid sker en signifikant minskning av trafikolyckorna? Får jag också fråga hur han ställer sig till att detta är en sak som medlemsstaterna själva kan ta hand om på bästa sätt? Om kommissionsledamoten är intresserad av säkerhetsfrågor finns det ett otal områden där kommissionen kan engagera sig. Jag ser t.ex. att i Frankrike behöver taxiförarna inte använda säkerhetsbälte, men om de kör in i Tyskland är det obligatoriskt. Är inte detta en fråga som medlemsstaterna hanterar bäst själva?

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Det finns redan medlemsstater där det är obligatoriskt att använda halvljus: Tjeckien, Danmark, Finland, Italien, Ungern och Sverige. Frankrike införde en rekommendation om halvljus vintern 2004/2005. Vi kommer att kunna inleda samtal med bilindustrin för att få nya bilar utrustade med anordningar som automatiskt slår på strålkastarna på halvljus när motorn startas. Sedan får vi se hur vi skall införa användning av halvljus under hela dagen för alla motorfordon.

Som ni påpekade efter Ewa Hedkvist Petersens fråga har en undersökning nyligen visas att användning av halvljus under dagtid skulle minska antalet trafikolyckor betydligt: med mellan 5 och 15 procent. Det fanns också ett problem med motorcykelförare, men jag tror att alla dessa problem håller på att lösas.

Detta är vad jag kan säga om sakernas tillstånd för närvarande. Jag ber parlamentet att visa lite tålamod så att vi verkligen kan förbereda detta paket med ytterligare åtgärder för förbättrad säkerhet på vägarna inom Europeiska unionen.

  Talmannen. –

Fråga nr 51 från Marta Vincenzi (H-0070/05)

Angående: 2004/TREN/052

I de vägledande beräkningarna för kommissionens verksamhet nämns ”Kommissionens meddelande om brukarnas rättigheter inom transportsektorn”, 2004/TREN/052.

Hur villig är kommissionen att ta med detta meddelande och uttryckligen stödja rätten till säkerhet för passagerare och transportgods som använder väginfrastrukturerna, genom att föreskriva att underhållsarbete måste genomföras, som tar hänsyn till brukarnas behov och säkerställer bättre vägplanering samt hindrar farliga situationer från att uppstå på medlemsstaternas vägar?

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Låt mig börja med att gå en bit bakåt: Kommissionen gör undersökningen om halvljus tillgänglig för er. Jag visste inte det, men undersökningen är tillgänglig för er.

Nu skall jag besvara Marta Vincenzis fråga. Som framgår av vitboken lovade kommissionen i sitt meddelande av den 16 februari att stärka passagerarnas rättigheter. Kommissionen lovade att under 2005 undersöka det bästa sättet att förbättra och garantera passagerarnas rättigheter inom ramen för olika transportmedel. Kommissionen närmar sig frågan om passagerarnas rättigheter inom vägtrafiksektorn ur internationella bussföretags synvinkel.

Herr talman! Vi har redan talat ganska ingående om trafiksäkerhetsfrågan. I vitboken från 2001 föreslogs att antalet skadade skulle halveras senast 2010. I länderna i den nuvarande unionen, dvs. med 25 medlemsstater, dödades 50 000 människor 2001. Det får inte blir fler än 25 000 år 2010. Europaparlamentet och rådet har antagit detta ambitiösa mål. År 2003 antog kommissionen en handlingsplan om fordon, brukarbeteende och väginfrastruktur: tre aspekter. I år kommer vi att offentliggöra en granskning av insatserna för att nå målet.

Som jag sade, och jag vill betona detta, kommer vi att behöva utarbeta nya lagstiftningsförslag. Ett av dem kommer framför allt att gälla revisioner och inspektioner av väginfrastrukturen. Jag skulle vilja tillägga, för parlamentets kännedom, att bilisternas beteende också måste beaktas, och vi måste se vad vi kan göra för att harmonisera gällande regler i hela unionen inom detta område också.

  Vincenzi (PSE). – (IT) Tack, herr kommissionsledamot! Jag måste dock be er att vara mer tydlig om tolkningen av artikel 16 i EG-fördraget, av vilken man enligt min mening kan dra slutsatsen att brukarna har rätt till rörlighet och således att få minimisäkerhetsnormer utarbetade inom tjänsteområdet.

Jag frågar er därför om vi kan börja klassificera motorvägar, eller åtminstone avgiftsbelagda motorvägar, som en tjänst av allmänt intresse. Skälet till detta är bland annat att förhindra att det befogade kravet på säkerhet – vilket har lett till att stadgan om passagerares rättigheter har utarbetats för flygsektorn och också i framtiden för järnvägarna – gör transportföretagen mindre konkurrenskraftiga än motorvägarna. Jag anser att man måste göra alla involverade jämställda och att det borde vara ett uttryckligt mål att öka säkerheten för alla.

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Vad vi måste göra är att utarbeta bestämmelser för vägtrafiken som skall gälla utmed alla större vägar, på ungefär samma sätt som för flyg- och järnvägstransporterna. I möjligaste mån kommer vi faktiskt att kräva att samma regler tillämpas för de transeuropeiska näten. Som ni vet närmar vi oss de problem som hamnade under det tredje paketet med rättsliga åtgärder och inrikes åtgärder. Jag talar om hela problemet med sanktioner och också problemet med kontroll och lagbrott. Det är uppenbart att allt detta nu måste harmoniseras. Detta kommer utan tvivel att vara svårt att uppnå, men det är nödvändigt. I fråga om de transeuropeiska näten är vi i vart fall mycket bestämda om att vi vill ha den här förbättringen. Vi funderar på att lägga fram ett förslag om ett direktiv om ökad säkerhet i de transeuropeiska transportnäten före utgången av 2005.

  Talmannen. –

Fråga nr 52 från Richard Howitt (H-0074/05)

Angående: Rörelsehindrade passagerares rättigheter vid flygresor

Kan kommissionen förklara det långa dröjsmålet med att lägga fram förordningen om rörelsehindrade passagerares rättigheter vid flygresor, som ursprungligen skulle lagts fram under första kvartalet av 2004? Kan kommissionen åta sig att verka för en slutlig version av förordningen som inte innehåller någon undantagsbestämmelse för flygbolag?

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Jag skulle vilja tacka Richard Howitt för hans fråga. Tack, Richard Howitt, för att ni gav mig möjlighet att upprepa hur viktigt kommissionen anser det vara att personer med nedsatt rörlighet skall kunna räkna med en rättvis behandling genom att garanteras lämplig assistans så att de med tillförsikt kan resa inom hela Europeiska unionen.

Endast tre månader efter det att jag tillträde som kommissionens vice ordförande med ansvar för transportfrågor, lade jag för kommissionen fram ett förslag till förordning som ger verkliga och påtagliga rättigheter till personer med nedsatt rörlighet att resa med flygplan. Förslaget syftar till att tillförsäkra rättvis behandling genom att förhindra att transportföretag eller researrangörer vägrar att transportera dem på grund av deras nedsatta rörlighet, annat än av befogade säkerhetsskäl. I den föreslagna förordningen begärs därför att flygplatschefer skall tillhandahålla nödvändig assistans kostnadsfritt på flygplatsen och att transportföretagen skall göra den nödvändiga assistansen tillgänglig ombord på flygplan, även här avgiftsfritt. Förordningen är tänkt att gälla vid avresor, ankomster och transiteringar på flygplatser inom medlemsstaterna.

Herr Howitt! Självklart räknar jag mycket med parlamentets stöd, och jag är förvissad om att ni tillsammans med rådet kommer att arbeta flitigt med frågan så att förordningen snabbt kan antas. De kontakter jag har haft med handikapporganisationer har gjort det möjligt för mig att uppskatta de förhoppningarna som har väckts av detta förordningsförslag, som är början till en politik för icke-diskriminering av handikappade. Jag kan tala om för er att jag kommer att fortsätta att behandla frågan som en väsentlig angelägenhet, eftersom jag är övertygad om att det för oss är ett europeiskt ideal att garantera tillträde och rörlighet för alla.

Detta är det svar jag ville ge er, herr Howitt. Ni har rätt. Det har utan tvekan förekommit vissa förseningar men i dag är vi i full gång med arbetet, och nu måste vi beslutsamt driva frågan vidare.

  Howitt (PSE). – (EN). Herr kommissionsledamot! Ni kan räkna med mitt och förhoppningsvis även med parlamentets stöd. Vi kritiserar kommissionen när det behövs, men ni har lagt fram en utmärkt förordning som förhoppningsvis kommer att antas omgående. Jag hoppas att det gläder er att ett lågprisbolag, EasyJet, som trafikerar flygplatsen i Luton i min valkrets har sagt att förslaget till förordning inte behöver innebära att flygpriserna går upp. Det yttrandet tar udden av några av skräckhistorierna om förordningen.

Skulle kommissionsledamoten kunna besvara en fråga som jag har fått. Om detta går att ordna i samband med flygresor, varför kan det då inte även gälla för andra typer av transporter?

  Barrot, kommissionens vice ordförande.– (FR) I sitt meddelande åtog sig kommissionen att i enlighet med vitboken under 2005 undersöka behovet av lagstiftning för att utvidga skyddet av passagerare med nedsatt rörlighet till att även omfatta andra transportmedel, särskilt sjötransporter och internationella busstransporter.

Herr Howitt! Eftersom ni sade detta har ni i fråga om järnvägstrafiken uppenbart förstått att det tredje järnvägspaketet innehåller ett lagförslag om införande av minimiregler för assistans till personer med begränsad rörlighet. Jag vet att parlamentet känner starkt för detta tredje järnvägspaket och att det inte vill att paketets olika åtgärder skall brytas ut. Jag anser att detta är mycket viktigt och att åtgärderna för personer med nedsatt rörlighet kommer att läggas till dem som trädde i kraft den 17 februari 2005, dvs. i torsdags, om nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar. Allt detta har visat Europeiska unionens medborgare att parlamentet, rådet och kommissionen också finns till för att göra allas vår vardag lättare och för att göra saker och ting säkrare för alla. Hur som helst vill jag tack er för att ha understrukit den vikt som bör fästas vid personer med nedsatt rörlighet.

  Talmannen. – Frågorna nr 53 och 54 kommer att besvaras skriftligen.

Frågor till Boel Fischer

  Talmannen. –

Fråga nr 55 från Mairead McGuinness (H-0576/04)

Angående: Mindre gynnade områden

Stödordningen för mindre gynnade områden är ett viktigt redskap för tillhandahållandet av stöd till sådana områden. När det gäller Irland betalas 230 miljoner euro ut till 100 000 jordbrukare inom ramen för denna stödordning.

I framtiden kommer nationella hinder i stället för socioekonomiska kriterier att användas för att definiera de mindre gynnade områdena. Kan

kommissionen med anledning av detta garantera att samma belopp kommer att betalas ut även i fortsättningen till de jordbrukare som för

närvarande får stöd till mindre gynnade områden?

  Fischer Boel, kommissionen. – (EN) En av de viktigaste frågorna i rådets förslag till förordning med allmänna bestämmelser om stöd för utveckling av landsbygden från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling gäller översynen av stöd till tillfälliga mindre gynnade områden.

Kommissionen föreslog en översyn av den nuvarande indelningen som till stor del baseras på socioekonomiska kriterier, vilka förändras över tiden. Några årtionden efter det att dessa områden definierades som mindre gynnade kan en del av områdena inte längre räknas till denna kategori eftersom deras socioekonomiska förhållanden har utvecklats i positiv riktning. Av denna anledning framförde både revisionsrätten, i sin särskilda rapport om mindre gynnade områden, och Europaparlamentet kritiska synpunkter.

Vår egen granskning bekräftade också dessa synpunkter. Kommissionen kan inte bortse från synpunkterna och har därför lagt fram detta förslag. Under den nya programperioden skall objektiva naturgivna kriterier som inte förändras över tiden och som alltså utgör ett bestående hinder, ligga till grund för stödet till mindre gynnade områden. Exempel på sådana hinder är låg markproduktivitet eller ogynnsamma klimatförhållanden.

Resultatet av de nya kriterierna kan bli att vissa områden inte längre uppfyller kraven för att definieras som mindre gynnade områden, och jordbrukare i dessa områden kommer kanske inte att vara berättigade till det stöd som utgår till tillfälliga mindre gynnade områden. Nivån på kompensationsbidraget är direkt knutet till avgränsningen av ett mindre gynnat område. Stödet, som är hektarbaserat, är tänkt att kompensera jordbrukarna för merkostnader och inkomstbortfall på grund av de hinder som finns för jordbruksproduktionen i de berörda områdena.

När det gäller det maximala kompensationsbidrag som kan betalas ut kommer kommissionen i förslaget för den kommande programperioden att skilja mellan bergsområden och övriga mindre gynnade områden. Eftersom de allvarligaste hindren finns i bergsområdena förslår kommissionen att maximibeloppet för dessa sätts till 250 euro per hektar och att maximibeloppet för övriga kategorier sätts till 150 euro per hektar.

  McGuinness (PPE-DE). – (EN) Tack, fru kommissionsledamot, för ert mycket uppriktiga och tydliga svar. Troligen kommer ingen att vinna på förslaget, men många kommer säkert att förlora.

Skulle ni kunna säga ungefär när människor kommer att få reda på om den nya indelningen kommer att resultera i lägre eller högre stöd till just deras område?

  Fischer Boel, kommissionen. – (EN) Vi håller just på att utarbeta villkoren för den nya indelningen av mindre gynnade områden. Vi kommer att bestämma oss mycket snart, dvs. redan under första hälften av mars. Ni har rätt i att vissa kommer att förlora, men jag är helt säker på att en del också kommer att vinna på förslaget.

  Aylward (UEN). – (EN) Hur motiverar kommissionsledamoten att de nu föreslagna förändringarna förs fram vid en tidpunkt när en större översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken precis har genomförts? I mitt land, Irland, har vi precis infört full frikoppling från och med den 1 januari 2005. Där anser jordbrukarna att de går en mycket osäker framtid till mötes när det gäller sina inkomster. Skulle kommissionsledamoten dessutom kunna tänka sig att skjuta upp besluten tills människorna har hunnit vänja sig vid det nya systemet?

  Fischer Boel, kommissionen. – (EN) Detta ingår i de politiska diskussioner som förs i rådet och parlamentet om den nya förordningen för landsbygdsutveckling. Jag anser att det är otänkbart att man bryter ut diskussionen om mindre gynnade områden och låter den anstå till ett senare beslut. Under diskussionen här i parlamentet kommer ni emellertid att få rikliga tillfällen att framföra era åsikter om den nya lagstiftningen om landsbygdsutveckling.

  Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag välkomnar verkligen kommissionsledamotens uppriktiga svar på Mairead McGuinness fråga. Men, fru kommissionsledamot, kontinuitet i regional utveckling, inklusive utveckling av bergsområden och mindre gynnade områden, ligger också i ert intresse eftersom det ger dessa områden möjlighet att även fortsättningsvis få del av det allmänna välståndet och den sociala utvecklingen inom EU. Därför får det inte bli ett abrupt slut på dessa kompensationsbetalningar i något av de fall då de är på väg att upphöra.

  Fischer Boel, kommissionen. – (EN) En anledning till att denna diskussion förs just nu är att revisionsrätten har pekat på svårigheterna med att bibehålla den nuvarande situationen. Förhållandena har förändrats under de senaste decennierna och de områden som var mindre gynnade för 20 eller 25 år sedan kanske inte längre uppfyller kriterierna. Detta är anledningen till att förändringar måste vidtas.

  Talmannen. –

Fråga nr 56 från Michl Ebner (H-0013/05)

Angående: Definition av bergsområden och bergsskogar

Bergsområden definieras i artikel 18 i förordning (EG) 1257/99⁽⁴⁾ om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden.

Denna definition är emellertid inte tillräckligt omfattande och därför talas det redan sedan flera år tillbaka om att begreppet bergsområde bör få en ny definition.

I september 2002 fick jag veta att en översyn vore att vänta. Sedan dess har emellertid än så länge ingen förändring skett.

Kan kommissionen tala om för mig när översynen av definitionerna på bergsområden och bergsskogar kommer att ha slutförts och offentliggjorts?

  Fischer Boel, kommissionsledamot. – (EN) Definitionen av bergsområden bygger uteslutande på naturbetingade nackdelar såsom höjd och lutning eller en kombination av dessa båda. Till skillnad från avgränsningen av andra mindre gynnade områden har kriterierna för avgränsning av bergsområden inte kritiserats i Europeiska revisionsrättens senaste särskilda rapporten om stöd till mindre gynnade områden, som jag nämnde i mitt förra svar.

Utvärderingar av program för utveckling av landsbygden påvisar betydelsen av stöd till dessa mindre gynnade områden för att bevara jordbruksbefolkningen och för skötseln av marken i bergsområden inklusive landskaps- och miljöskydd. Med tanke på dessa förhållanden föreslog kommissionen att kriterierna för klassificering av denna del av de mindre gynnade områdena inte skulle ändras.

I sitt förslag till rådets förordning om stöd till utveckling av landsbygden för nästa programperiod inför kommissionen en skillnad mellan bergsområden och andra mindre gynnade områden när det gäller maximalt ersättningsbelopp. Eftersom bergsområden har de största nackdelarna föreslås en ökning av det maximibeloppet för dessa områden från 200 euro till 250 euro per hektar.

  Ebner (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Tack för ert klara svar och för upplysningen att kommissionen kommer att införa denna skillnad under nästa programperiod. En annan sak som skulle intressera mig är om det inte skulle vara ändamålsenligt, och om ni inte kunde undersöka möjligheten, att införa parametrar för bergsområden som skulle definiera dem som områden över en viss höjd och med en viss branthet, dvs. att slå fast objektiva kriterier som skulle förhindra överlappning och konkurrerande stöd.

  Fischer Boel, kommissionsledamot. – (EN) Jag förstår ert stora intresse för just detta område då det är så viktigt att bevara befolkningen på landsbygden.

Jag har lyssnat på ert förslag. För närvarande ingår det inte i rekommendationen och jag tror att det skulle vara svårt att infoga det. Jag förstår att ni skulle vilja reglera utifrån hur branta bergen är. Jag tror att det skulle vara ytterst svårt att reglera på detta sätt och att det skulle stöta på många problem i revisionsrätten eftersom definitionerna av dessa bergsområden skulle bli föremål för tolkningar.

  Talmannen. –

Fråga nr 57 från Liam Aylward (H-0026/05)

Angående: Irländska sockerfabriker

Känner kommissionen till att den 12 januari 2005 tillkännagavs det att en av Irlands två kvarvarande sockerfabriker skall läggas ned? Det är mycket sannolikt att detta beslut är resultatet av den negativa utveckling som förutspåtts den framtida sockerindustrin.

Är kommissionen medveten om att denna nedläggning kommer att ha djupgående konsekvenser för den lokala ekonomin inom berörda område? Kommer kommissionen vidare att i tydliga ordalag redogöra för att man under inga omständigheter avser att tillåta en överföring av nationella sockerkvoter enligt det nya systemet? Detta skulle leda till att sockerindustrin i en medlemsstat helt och hållet skulle upphöra, vilket vore fallet i Irland.

  Fischer Boel, kommissionsledamot. – (EN) Den gemensamma organisationen av marknader för sockersektorn fastställer kvoter för sockerproduktion utifrån gemenskapens regioner. Myndigheterna i medlemsländerna fördelar dessa kvoter till sina sockerproducerande företag. Det är upp till varje företag att besluta och organisera sin produktion i en eller flera produktionsenheter alltefter egna kriterier.

Att ett företag lägger ned en av sina fabriker och koncentrerar sin produktion till en enda produktionsenhet – så som fallet är i Irland – varken förändrar dess kvot eller minskar dess totala produktion. Irländska jordbrukare kommer därför att kunna fortsätta producera samma kvantiteter sockerbetor som före nedläggningen.

Koncentration och rationalisering av produktionen är en vanlig företeelse vid industriell omstrukturering och när det gäller socker återspeglar den de senaste tio årens tendens med nästan en halvering av antalet fabriker i EU-15.

Överföringen av kvoter mellan medlemsländer presenterades i juli 2004 i kommissionens meddelande om sockerreformen för att öka den europeiska sockerindustrins konkurrenskraft. Detta skulle göra det möjligt för mer konkurrenskraftiga företag att förvärva kvoterna från de företag som beslutar om nedläggning efter reformen och innebär på sätt en anpassning till lägre marknadspriser.

De ineffektiva producenterna skulle kunna sälja kvoterna och därigenom tillgodogöra sig en del av kvoternas värde. Om ingen är intresserad av att köpa kvoterna i samma medlemsland eller i andra medlemsländer kan företaget ansöka om omställningsersättning. Denna bör bidra till att täcka kostnaderna för att återställa en god miljö på fabriksområdet och att omplacera arbetskraften.

I diskussionerna i rådet och parlamentet uttrycker en del medlemsländer och berörda parter mycket stor oro inför möjligheten till gränsöverskridande överföring av kvoter. I detta sammanhang vill kommissionen understryka att den europeiska sockerindustrins konkurrenskraft måste öka för att säkerställa en hållbar, långsiktig bas för EU:s sockerproduktion. Att överföra kvoter mellan medlemsländer är ett sätt att garantera detta. Alternativa och kompletterande lösningar skall inte uteslutas och undersöks också hela tiden noga.

  Aylward (UEN). – (EN) Tack för ert svar, fru kommissionsledamot. Sedan mitt senaste meningsutbyte med er har mina värsta farhågor tyvärr besannats i och med stängningen av en av våra två sockerfabriker i Irland och förlusten av de arbetstillfällen som fabriken gav.

Kan ni lova, eller åtminstone garantera att ni, när era förslag slutligen läggs fram för oss, inte kommer att tillåta försäljning av kvoter över nationsgränserna? Det har aldrig förr varit tillåtet och det skulle säkerligen innebära slutet för den irländska sockerindustrin.

När ni utarbetade dessa förslag, tittade ni då på möjligheterna till alternativ industri eller energi, i synnerhet på användningen av sockerbetor som biobränslen/bioenergi? Om så inte är fallet, kan ni lova att undersöka frågan?

  Fischer Boel, kommissionsledamot. – (EN) När det gäller frågan om överföringen av kvoter så diskuterar vi för närvarande en ny sockerreform. Det är därför alldeles för tidigt att påbörja den här diskussionen i parlamentet. Vi kommer att få många tillfällen längre fram att i detalj diskutera de olika åtgärderna i sockerförslaget. Det är tydligt att det idag inte är möjligt för mig att ge er den garanti ni vill ha.

När det gäller er andra fråga om bioetanol så beslutade jag i går att bilda en kärngrupp för att diskutera möjligheterna att odla förnyelsebara energigrödor på fält inom EU. Det är ett intressant område och det krävs att vi grundligare sätter oss in i ämnet ifråga för att se vilka möjligheter de har.

Tack för era råd på detta viktiga område.

  Westlund (PSE). – EU:s jordbruksstöd orsakar ju stor skada för världens fattigaste länder. Socker är också en av de absolut viktigaste exportprodukterna för just många fattiga länder. Därför är den nyligen genomförda sockerreformen som vi nu pratar om väldigt viktig, även om jag tycker att man borde ha gått ännu längre.

Jag tycker faktiskt att det är ganska pinsamt att EU som annars har fri konkurrens som motto gynnar det egna jordbruket på detta massiva sätt. Därför vill jag fråga kommissionen: Vilka ytterligare åtgärder avser ni att vidta för att minska EU:s jordbruksstöd och därmed möjliggöra för världens fattiga länder att själva göra någonting åt sin idag mycket svåra situation?

  Fischer Boel, kommissionsledamot. – (EN) Tack för er fråga. Anledningen till att vi nu talar om socker är att vi har gjort framsteg och genomfört reformer inom många jordbrukssektorer. Socker har emellertid varit undantaget de senaste 40 åren. Därför måste vi reformera sockerindustrin.

Vi måste också göra det eftersom vi nu beviljar de 49 fattigaste länderna i världen tillträde till EU:s marknad genom avtalet ”Allt utom vapen”. Från 2006 till 2009 kommer de här länderna att få ökat tillträde till EU:s marknad till ett pris som är högre än världsmarknadspriset. På så sätt får de en särskild möjlighet att ta sig ur fattigdomen. Detta är också en del av vårt sockerförslag.

  McGuinness (PPE-DE). – (EN) I allmänhet är det inte så att fattiga människors lidande i tredje världen alltid utrotas genom frihandel – ibland är det tvärtom.

Till exempel råder stor oro i Brasilien på grund av förslagen eftersom de fattiga och jordlösa där kommer att drabbas om sockerproduktionen ökar starkt, så som förutspåtts. Jag skulle vilja veta hur kommissionsledamoten ser på saken.

För det andra, om det är så att större effektivitet skall uppnås genom att främja rörligheten för betkvoten, vad har ni då för planer när det gäller mjölkkvoten?

  Fischer Boel, kommissionsledamot. – (EN) Vi lämnar nu den första frågan om sockerproduktion i Irland. Men, jag skulle vilja ge er ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Fru kommissionsledamot, låt mig avbryta er. Denna följdfråga rör inte samma ämne.

  Crowley (UEN). – (EN) Bara en hänvisning till kommissionsledamotens svar på Liam Aylwards första fråga om sockerkvoternas överförbarhet. Att vi diskuterar detta nu beror på att frågan utgör en del av ett förslag från kommissionen och inte på att det är någonting som medlemsländerna har eftersträvat. Svårigheterna och riskerna är att när man väl överför rätten och rättigheterna till en kvot så upphör all produktion och sockerproduktionen inlemmas i stora multinationella intressen i stället för i individuella nationella intressen som för närvarande. Dessa garanterar en stabil produkttillväxt som möjliggör konkurrens och garanterar ett varierat utbud och produktion därefter.

  Fischer Boel, kommissionsledamot. – (EN) Jag tänker inte ge mig in i en djupgående teknisk diskussion om sockerförslaget. Jag vill bara säga att jag är väl medveten om att det finns olika uppfattningar i den här frågan. Jag kan försäkra er att jag i nuläget lyssnar till alla intressenter.

Det finns olika uppfattningar om hur långt och hur snabbt vi skall gå fram med det nya sockerförslaget. Men det gläder mig att kunna säga att alla medlemmar i rådet och Europaparlamentets ledamöter inser att något måste göras när det gäller socker. Om vi försitter chansen och inte gör någonting kommer vi att förstöra möjligheterna för europeisk sockerproduktion att bli konkurrenskraftig i framtiden, och det är inte en framkomlig väg.

  Talmannen. –

Fråga nr 58 från Åsa Westlund (H-0035/05)

Angående: Åtgärder för att stödja skogsnäringen i stormdrabbade områden

Skog till ett värde av drygt 8 miljarder euro beräknas ha förstörts i Sverige av den kraftiga storm som nyligen drabbade norra Europa. Sysselsättningen i trä-, skogs- och jordbruksindustrin hotas, liksom den framtida skogsnäringen.

Skogen har en avgörande betydelse i EU:s strategi för biologisk mångfald, Natura 2000 och i EU:s arbete för mer förnyelsebar energi och för att minska växthuseffekten. Just nu pågår också arbetet med att ta fram en gemensam skogspolitik för unionen.

Jag uppmanar kommissionen att underlätta för skogsnäringen i denna svåra situation och se till att ingen onödig byråkrati lägger hinder i vägen för att den nedblåsta skogen ska kunna tas om hand i så stor utsträckning som möjligt.

Med utgångspunkt i detta samt skogsnäringen stora ekonomiska, sociala och ekologiska betydelse undrar jag: vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta för att stödja skogsnäringen i de stormdrabbade områdena i Sverige?

  Fischer Boel, kommissionen. – (DA) Allra först vill jag säga att jag helt håller med ledamoten om att skogsbruket är av avgörande socioekonomisk och miljömässig betydelse i EU, särskilt på landsbygden. Kommissionen har just färdigställt en analys av de åtgärder som har genomförts som en del av EU:s skogsbruksstrategi under de senaste fem åren, och vi kommer snart att presentera resultaten av den här analysen för både Europaparlamentet och rådet.

Undersökningen har utförts i nära samarbete med berörda parter och medlemsstaterna, och utlåtanden har inhämtats till exempel via ett Internetbaserat forum. Enligt min uppfattning utgör rådets resolution av den 15 december om en strategi för skogsbruket i EU en lämplig bas för de skogsbruksrelaterade åtgärderna och initiativen i EU.

Med hänsyn till de skador som uppstod i samband med den senaste stormen, som även orsakade stora skador i andra nordeuropeiska länder, vill jag även här i parlamentet gärna ge uttryck för min uppriktiga medkänsla med dem som drabbades av denna katastrof. Vi är beredda att så snart som möjligt undersöka vad vi kan göra för att avhjälpa följderna. Inom EU:s lagstiftning finns det olika möjligheter att erbjuda hjälp.

På begäran av ett land som drabbats av en katastrof kan gemenskapens handlingsprogram för samordnad räddningstjänst i katastrofsituationer utgöra grunden för att både underlätta och samordna hjälp från andra medlemsländer. Den 1 februari bad också de svenska myndigheterna om hjälp från andra medlemsstater i form av elgeneratorer som skall användas i de svårast drabbade delarna av landet. Det var faktiskt möjligt att tillmötesgå denna begäran inom en tidsrymd av mindre än två dagar, och både Tyskland och Tjeckien skickade faktiskt 170 generatorer till Sverige.

Hjälp kan också ges från EU:s solidaritetsfond som bidrar till de första akuta åtgärderna. Hjälp från strukturfonder kan ges inom ramen för aktuella program, och om produktionsmöjligheterna inom både lantbruk och skogsbruk har skadats kan hjälp också ges till återuppbyggnad och till förebyggande åtgärder inom ramen för vad som är möjligt i fråga om landsbygdspolitiken.

Jag kan säga att mitt departement redan har kontakt med de svenska myndigheterna och är mycket öppet för möjligheten att undersöka om de förslag som har lagts fram av de svenska myndigheterna kan genomföras i praktiken. Om de svenska myndigheterna vill ansöka om hjälp från Solidaritetsfonden rekommenderar jag att de vänder sig till min kollega Danuta Hübner som har hand om just detta specifika område.

  Westlund (PSE). – Tack så mycket för ditt utförliga svar. Som du var inne på har mycket hänt sedan jag ställde denna fråga och jag vill bara uttrycka min tacksamhet för att kommissionen har visat en så stor förståelse och varit så tillmötesgående både mot Sverige och mot Baltikum som har drabbats hårt på detta sätt. Jag uttrycker mitt stora tack för det hanterande som du har givit uttryck för.

  Martin, David (PSE). – (EN) Jag ser fram emot att få den rapport om utvecklingen av vårt skogsbruk som kommissionsledamoten nämnde. Kan kommissionsledamoten under tiden ge oss en försäkran om att det samlade gårdsstöd som skall komma till stånd som ett resultat av frikoppling, och som vi vet kommer att få en miljödel, även kommer att få en betydande del för trädplantering? Kan kommissionsledamoten garantera att dessa bidrag används till att uppmuntra jordbrukare att fortsätta att plantera träd – och en mångfald av träd, inte bara en art? Detta löser inte skogsbrukets problem. Det skulle emellertid öka antalet träd i hela EU och ge de miljöeffekter som kommissionsledamoten hänvisade till.

  Fischer Boel, kommissionsledamot. – (EN) Jag håller helt med om att det är mycket viktigt att se till att antalet hektar som täcks av skog ökar. Inom EU:s politik för landsbygdens utveckling diskuteras för närvarande olika möjligheter för att bevara eller stödja möjligheten att plantera nya skogar.

Det måste framhållas att det i sista hand är upp till medlemsländerna att avgöra om de vill använda de olika instrumenten och samfinansieringen i politiken för landsbygdens utveckling.

  Talmannen. – Eftersom den tid som avsatts för frågestunden har tagit slut, kommer frågorna nr 59–103 att besvaras skriftligen⁽⁵⁾.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.10 och återupptogs kl. 21.00)

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

(1) EGT L 18, 21.1.1997, s 1.

(2) EUT L 164, 30.4.2004, s.164.

(3) Se SWOV (Koornstra m.fl. 1997), TOI (Elvik, 1996) och ETSC, Bryssel 2003.

(4) EGT L 302, 1.12.2000, s. 72.

(5) För frågor som inte besvarades, se bilaga ”Frågestund”.

16. Körkort (fortsättning)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är fortsättningen av debatten om körkort.

  Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar förslagen om körkort därför att de utgör ett stort framsteg när det gäller att bekämpa bedrägerier, förbättra trafiksäkerheten och, viktigast av allt, rättsligt garantera människors fria rörlighet. Jag välkomnar särskilt förslagen om högre kompetens för förarprövare. Jag tyckte inte om kommissionens ursprungliga förslag därför att jag ansåg att de var alltför byråkratiska och komplicerade De skulle ha medfört onödiga nackdelar för vissa grupper såsom husvagnscampare. Jag gratulerar därför föredraganden till att ha tagit fram ett enklare och mer praktiskt förslag.

Men vi behöver fortfarande titta mer på frågan om motorcyklar där nationella tillämpningar och problem skiftar så mycket i medlemsländerna. I Storbritannien har vi inte så stora problem med unga motorcykelförare utan med medelålders män – som jag – som genomgår en fyrtioårskris och köper en mycket stark motorcykel och sedan kör ihjäl sig. Vi har inga stora problem med unga motorcykelförare på grund av våra krav på prov, framför allt på mopedprov.

Andra länder har skilda problem med motorcyklar och mopeder. Därför anser jag att förslaget från kommissionen och parlamentet om en universallösning inte kommer att fungera. Det är därför som jag tillsammans med några av mina kollegor i PSE-gruppen har lagt fram ändringar som tillåter ett tillvägagångssätt med två spår och tar hänsyn till principerna om gradvis behörighet.

På det ena spåret finns det ett praktiskt prov för mopeder och därefter två steg till med gradvis behörighet. På det andra spåret finns det inte några praktiska test för mopeder men därefter tre steg med gradvis behörighet för de starkaste motorcyklarna. I båda fallen borde det när det gäller beslut om direkt behörighet för större motorcyklar stå medlemsländerna fritt att besluta om en minimiålder någonstans mellan 21 och 27 år. Jag hoppas att vi kan lösa det här problemet med motorcyklarna vid omröstningen.

  Dionisi (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag gratulerar föredraganden, Mathieu Grosch, till det betänkande han har utarbetat. Körkortsdirektivet är mycket komplicerat och invecklat. På det hela taget tycker jag att det är ett stort steg framåt när det gäller rörelsefrihet, minskning av riskerna för bedrägerier och försöken att förbättra trafiksäkerheten. Fler än 40 000 personer dör varje år på Europas vägar, en skrämmande statistik som det är angeläget att vi tar på största allvar.

En av de mest utsatta kategorierna av trafikoffer är motorcyklister. Italien har en tredjedel av alla tvåhjuliga fordon i hela Europa och 60 procent av skotrarna. Därför följde jag debatten om åldersgränser med oro, men lyckligtvis ledde den till att en viss grad av flexibilitet accepteras. I Italien till exempel kan ungdomar köra moped från 14 års ålder och flera undersökningar har visat att det inte är denna åldersgrupp som löper störst risker. I vårt land, särskilt i de större städerna, är skotrar och mopeder ytterst populära fortskaffningsmedel och ett fungerande alternativ till bilar. Att ta dem ur bruk är inte att förbättra trafiksäkerheten, utan det gör vi genom att lära folk att köra säkert genom att införa utbildning och förberedande kurser i skolorna.

I allmänhet är den gradvisa möjligheten att ta körkort ändamålsenlig, men genom betänkandet införs en överdriven reglering som inte förbättrar kommissionens förslag och som inte för oss närmare harmoniseringsmålet. Vad är det för mening med att bevilja körkort för motorcykel vid 24 år och att godkänna möjligheten till körkort för bil redan vid 17 år?

Slutligen, att införa behörighetsprov för varje kategori gör det inte möjligt för användarna och än mindre för myndigheterna att hantera och övervaka systemet, och det ger inte någon som helst garanti för att säkerheten förbättras. Låt oss ta ett modigt grepp om frågan utan att straffa motorcyklister mer än andra förarkategorier bara för att lugna vårt samvete. Jag uppmanar alla mina kolleger i parlamentet att noga överväga dessa två synpunkter så att vi höjer säkerhetsstandarden och uppnår harmoniseringsmålet genom att införa förnuftiga, genomförbara och hanterbara regler.

  Leichtfried (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja gå in på två punkter i det här betänkandet som förefaller mig särskilt anmärkningsvärda. För det första är jag glad att utskottet för transport och turism har frångått kommissionens förslag genom att konstatera att obligatoriska medicinska undersökningar från en viss ålder inte skall införas genom direktivet, för att jag tror att en sådan bestämmelse skulle ha medfört icke önskvärd diskriminering.

Det finns ingen statistik av något slag som antyder att försämrad hälsa på grund av ålder skulle vara en oproportionerligt frekvent orsak till olyckor. Dessutom måste vi komma ihåg att vi alla i hela Europa, framförallt på landsbygden, för närvarande drabbas av att mataffärer, banker, postkontor och så vidare stänger. Många äldre människor bor i de här områdena och det skulle verkligen vara fel att ta ifrån dem deras körkort och därigenom i praktiken äventyra deras möjligheter att tillfredsställa många grundläggande behov.

Den andra punkten som jag vill ta upp är frågan om tioårsgränsen. Från början var jag skeptisk på den här punkten, men om vi skall skapa allmängiltiga regler så inser jag att vi måste acceptera att det finns länder där körkortet inte bara fungerar som tillståndsbevis utan också som identitetshandling. Låt mig vända på saken och komma med ett förslag. Om tioårsgränsen skall gälla, och det tycker jag att den skall, så kan det vara av värde att se till att det här körkortet fungerar som identitetshandling överallt. De fördelar som detta ger skulle kompensera de nackdelar som giltighetstiden medför för vissa länder.

  Wortmann-Kool (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Först och främst skulle jag vilja tacka föredraganden för hans viktiga arbete, för den här eftermiddagen och kvällen har det återigen blivit tydligt att detta inte var lätt. Jag skulle vilja gå närmare in på några huvudpunkter. För det första måste vi ta bedrägeribekämpningen i Europa på största allvar och följaktligen stödja den, men detta är omöjligt med 110 olika slags körkort i Europa. Därför anser jag att det är väsentligt att körkort förnyas vart tionde år och att vi arbetar för ett bedrägeriskyddat körkort i kreditkortsformat om tio år till. Vi kan inte överlåta detta till subsidiaritetsprincipen. Parlamentet skulle inte ta sig självt på allvar om vi först fattade beslut och sedan behövde 80 år för att förverkliga det.

För det andra var kommissionens förslag alltför restriktivt när det gäller ägare av campingbilar samt båt- och hästsläp som enligt förslaget måste skaffa ett extra E-körkort som komplement till sina vanliga B-körkort. Jag är glad att en majoritet stöder mitt förslag så att nuvarande förhållanden kan upprätthållas. Eftersom det inte finns några bevis för att detta skulle vara farligt bör vi inte göra reglerna onödigt komplicerade.

För det tredje gäller det frågan om körkort för tunga fordon. Om vi följde slutsatsen från utskottet för transport och turism så skulle stegvis behörighet för tunga fordon gälla ända upp till 24 års ålder. Och det är att gå för långt. En artonåring får köra en stor Landrover men man måste vara 24 år gammal för att direkt få köra ett tungt fordon. Det är orimligt och mycket orättvist.

Därför har jag med Philip Bradbourns stöd lagt fram ett ändringsförslag tillsammans med gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater som gör det möjligt att köra ett tungt fordon direkt från 21 års ålder, vilket också är fallet i dag. Jag skulle vilja uppmana parlamentet att stödja detta förslag som är en mycket viktig ändring. De tio åren är nödvändiga för att införa ett enhetligt körkort i Europa och bekämpa faktiska bedrägerier. Tack så mycket.

  Vincenzi (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även jag är starkt engagerad i att förbättra trafiksäkerheten, särskilt för motorcyklar.

I det här avseendet anser jag att det skulle vara fördelaktigt att harmonisera fyra allmänna principer som redan ingår i direktivet. Jag syftar på principen om erfarenhetsbaserad behörighet och utbildningens grundläggande betydelse, behovet att inte skilja på förare av bilar och motorcyklar när det gäller att utfärda körkort, medvetenheten om att hastighet och förhållandet styrka/vikt måste ses som en av huvudorsakerna till olyckor och att förhållandena i hela Europa varierar mycket. Denna variation borde ge upphov till ett starkt behov av trafiksäkerhet och ökad ansvarskänsla på vägarna men inte till upprättandet av en fyrhjulig monokultur på bekostnad av en tvåhjulig.

Inom det här ramverket lägger andra kolleger i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och jag fram några ändringsförslag. Dessa är å ena sidan avsedda att begränsa hastigheten för motorcyklar som får framföras från 18 års ålder och att erkänna skillnaderna mellan de olika länderna i fråga om fordonskategorier på deras vägar. Å andra sidan bekräftar de principen om erfarenhetsbaserad behörighet, beaktar körerfarenhet och praktiska test när folk avancerar från mopeder till snabbare motorcyklar och tar hänsyn till att människor, när de avancerar från en kategori till en annan, redan har förvärvat färdigheter i att köra i stadstrafik och uppföra sig korrekt mot andra trafikanter.

Med en bättre harmonisering av dessa synpunkter tror jag att motorcykelfrågan, som har förts fram av många talare, kan lösas i en enda modell inom ramen för det här förslaget som jag gratulerar föredraganden till.

  Kratsa-Τsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Förslaget till körkortsdirektiv gör att Europa förs närmare våra medborgares vardag. Lagstiftningen blir tillgängligare, öppnare och effektivare i sektorer som är grundläggande för vår rörelsefrihet inom EU:s gemensamma marknad.

Vår föredragande, Mathieu Grosch, har stått inför en långdragen process och har gjort stora ansträngningar för att förena olika slags känsliga punkter och olika metoder och har på så sätt bidragit till att förbättra detta förslag, och vi tackar honom för det.

Faktum är att ett harmoniserat men inte nödvändigtvis homogeniserat system för att utfärda körkort till att börja med kommer att bidra till att bekämpa bedrägerier och missförstånd som lätt kan uppkomma idag beroende på den mångfald av olika körkort som finns i EU. Att utfärda körkort i plastkortsmodell, byta ut gamla körkort inom 10 år och göra det möjligt, även om det är frivilligt, att införa en mikroprocessor underlättar kontroller och minskar risken för bedrägerier. Det ömsesidiga erkännandet av sanktioner kommer att bidra till detta och därigenom främja området med säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen.

Förslaget till direktiv bidrar också till att öka trafiksäkerheten, vilket är det grundläggande målet för EU:s politik. Riktiga kriterier för att välja ut förarprövare och deras kontinuerliga utbildning, återkommande medicinska undersökningar av förare, utvidgning av principen om gradvis behörighet till körkort för starkare fordonskategorier är inslag som reglerar skyddet av våra liv, vår livskvalitet och slutligen vår demokrati. De utgör kärnan i den europeiska sociala modellen och vi bör värna om dem.

  De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman, jag stöder starkt föredragandes linje i den här frågan. Jag frågar mig faktiskt varför vi inte kan överväga att gå snabbare fram med att införa körkort i kreditkortsstorlek. Med tanke på att vi gick över från 15 olika valutor till en enda europeisk valuta på några veckor så tycker jag att en övergång från 110 olika slags körkort till ett enda körkort måste vara mycket enklare.

En av punkterna som oroar mig är kostnaden för att få körkort, framförallt för ungdomar. Det måste vara avskräckande för dem eftersom de även måste betala för utbildning och i många fall göra om provet. Detta måste leda till att ett stort antal ungdomar i hela Europa kör utan riktiga körkort och följaktligen troligen utan riktig försäkring.

Jag vet att den irländska Automobilföreningen har uppskattat att en femtedel av förarna på våra vägar har provisoriska körkort. Det är körkort som utfärdas om man betalar en avgift och som man sedan får direkt över disk. Väntetiden för att få göra ett prov är minst 12 månader och om folk sedan inte klarar provet – vilket en stor del inte gör – så kör de runt på vägarna utan adekvat utbildning och kunskap i minst två år.

Samtidigt som det är en mycket bra idé att ha gemensamma normer i hela Europa så måste vi fråga oss om medlemsländerna kan garantera att de som framförallt får dessa provisoriska körkort klarar av att köra säkert. Statistiken över antalet döda i trafiken tycks bevisa att de inte gör det.

  Ferber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Körkortsdirektivet har särskilt i mitt land varit ett mycket omdiskuterat ämne. Jag är mycket glad att många punkter i de första förslagen, som med rätta kritiserades, inte längre gäller, t.ex. hälsokontroller för äldre förare, som det redan har sagts en hel del om.

När det gäller frågan om tidsbegränsning borde vi förvisso ta hänsyn till att enstaka medlemsstater har mycket skiftande kulturer och traditioner. I Tyskland har det funnits körkort i mer än hundra år, och det är längre än vad något annat land i EU kan göra anspråk på. Vi har våra traditioner, andra har sina. Det är ingen mening med att lagstiftare i EU i allmänhet eller Europaparlamentet i synnerhet går längre än vad medlemsstaterna hittills har kommit överens om.

När det gäller införandet av körkort av kreditkortsmodell så har den möjligheten funnits i mer än fem år nu och det är medlemsstaternas eget fel om de inte har gjort det än. Men att införa detta är en angelägenhet för medlemsstaterna, och det är inte vår uppgift att ge bindande föreskrifter om det för alla på den här nivån.

Tillåt mig att ta upp en annan kritiserad punkt. Det nya körkortet skall innehålla en mikroprocessor som kostar pengar och inte ger någonting. Varför ägnade vi oss åt att diskutera sifferkoder och dylikt under förra lagstiftningsperioden? Det var för att man skulle kunna förstå körkortet i alla länder. Vi behöver inte en mikroprocessor som bara kostar pengar och inte fyller någon vettig funktion.

Jag är mycket glad över att vi har funnit en lösning på släpproblemet. Jag hade mycket intensiva diskussioner med föredraganden i den här frågan och jag anser att vi kom fram till en bra, genomförbar och användarvänlig lösning. Låt oss också försöka komma med användarvänliga lösningar på problemen med obligatoriska utbyten av körkort och liknande. Genom att ge folk något de inte har bett om hjälper vi dem inte utan retar bara upp dem.

Alltså vänder jag mig till er, herr kommissionsledamot, eftersom ni har den ärofulla uppgiften att fatta det slutgiltiga beslutet om de 129 ändringsförslagen som har lagts fram. De ligger mycket nära rådets ståndpunkt och detta ligger i medborgarnas intresse.

  Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman, jag vill skynda mig att komplettera Proinsias De Rossas inlägg med att de flesta av dem som kör omkring med provisoriska körkort i Irland gör det helt lagligt. Så tokigt är det system vi har. Om folk tror att en femtedel av förarna är lagbrytare förhåller det sig alltså inte på det sättet.

Jag stödjer helt det tredje direktiv om körkort som vi behandlar här och jag tackar Mathieu Grosch för det arbete han har lagt ner på det. Vi försöker garantera större rörelsefrihet för våra medborgare, bekämpa bedrägeri och framförallt öka trafiksäkerheten. Slakten på vägarna i vart och ett av våra medlemsländer behöver inte framhållas ytterligare av mig, och detta är ändå bara en mycket liten insats.

Ett körkort i form av plastkort skulle vara idealiskt. De nuvarande körkorten av papper är lätta att förfalska. Vi skulle kunna ha en kreditkortsmodell som kan förses med en mikroprocessor för att ytterligare stärka kampen mot bedrägerier. Jag håller med om att körkortet borde förnyas regelbundet, återigen för att stärka bedrägeriskyddet och för att förnya innehavarens foto. Detta skulle också sätta stopp för körkortsturismen genom att garantera en innehavare, ett körkort. Som det nu är, som vi med en förskönande omskrivning säger på engelska, så kan man om man ”tappar” sitt körkort ta och skaffa sig ett europeiskt körkort eller skaffa ett körkort i ett annat land. ”Tappa” betyder att få körkortet indraget på grund av en allvarlig lagöverträdelse!

Att harmonisera tidsintervallet för medicinska undersökningar måste vara bra och likaså att ha minimikrav på utbildning för våra förarprövare. Detta område har aldrig harmoniserats och det är mycket angeläget att vi tar itu med det.

Jag är för att alla körkort ersätts med kreditkortsmodellen när det är dags att förnya dem. Jag vet att detta är omdiskuterat och att det finns två alternativ. För närvarande är det stora problemet att vi inte bör inskränka innehavarens rätt att köra. Jag anser att det finns en subliminal rädsla för att förnya alla körkort av papper när de har gått ut. Folk, särskilt de av oss som är lite äldre, är rädda för att deras rätt att köra kommer att hotas på något sätt och att de inte kommer att få tillbaka sina körkort. Vi borde ge dem garantier för att rätten att köra inte kommer att inskränkas och att alla körkort kommer att bytas ut när det är dags att förnya dem. Jag förespråkar också starkt rätten att dra en släpvagn eller en husvagn på högst 3½ ton med körkort för bil.

  Jałowiecki (PPE-DE).  – (PL) Herr talman! Även om jag beklagar det så måste jag börja med att bemöta några tidigare kommentarer från Willi Piecyk som sade att alla som inte klarar det tyska teori- och attitydtestet, känt under det passande namnet Idiotentest, kan tillgripa olika knep för att få ett körkort i ett annat land som t.ex. Tjeckien. Jag skulle vilja försäkra Willi Piecyk att kraven på att få ett körkort i både Tjeckien och Polen är betydligt strängare än att bara klara Idiotentest. Höga krav ställs inte bara på förare utan även på svetsare, läkare och sjuksköterskor som ju är väldigt efterfrågade i de gamla EU-länderna.

Nu skulle jag vilja ta upp min viktigaste fråga. I Mathieu Groschs betänkande kombineras två frågor som vi av erfarenhet vet är mycket komplicerade. Den första av dessa är satsningen på standardisering eller harmonisering och den andra är önskan att garantera respekten för subsidiaritetsprincipen. Det råder inget tvivel om att körkort behöver standardiseras eftersom vi inte kan förvänta oss att alla poliser överallt i Europa skall känna till alla olika varianter. Men även om frestelsen att göra så är stark bör standardisering inte följas av åtgärder som kolliderar med enskilda staters suveräna lagar, t.ex. sådana som rör förares ålder, medicinska undersökningar eller system för att utbilda blivande förare. Jag skulle vilja gratulera Mathieu Grosch till att ha motstått denna frestelse.

Vad som är helt avgörande är däremot att upprätta ett europeiskt nätverk av databaser. Innan ett sådant nätverk existerar kommer det att vara omöjligt att minska bedrägerier och följaktligen även att öka trafiksäkerheten. Anledningen till detta är välkänd, nämligen att de som inte kan få körkort lagligt tillgriper illegala medel och utgör en fara för sig själva och för andra därför att de inte har de nödvändiga färdigheterna för att köra ett fordon. Det har kommit till min kännedom att Europeiska kommissionen har haft problem med upprättandet av den här databasen, och jag måste erkänna att det verkar förbryllande. Med tanke på att vi nuförtiden enkelt kan köpa saker på Internet, beställa flygbiljetter och utföra komplicerade bankärenden, varför skulle då kommissionen se upprättandet av en sådan databas som närmast ett herkulesarbete? Jag tackar er.

  Koch (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det enhetliga europeiska körkortet borde ha införts för länge sedan, inte som något slags kompletterande modell, utan som den enda modellen och den enda giltiga modellen. Det kan visserligen vara fascinerande att bläddra igenom katalogen med de 110 modeller som för närvarande är i omlopp och att studera de olika giltighetstiderna och säkerhetskännetecknen, men det är inte praktiskt att arbeta med en sådan katalog. Att byta ut gamla körkort kommer inte att leda till att körkortsinnehavarna följer vägtrafikbestämmelserna mer noggrant, och det kommer inte heller att leda till att fordonen utrustas med bättre säkerhetsanordningar, men däremot kommer det att förbättra den fria rörligheten och avsevärt öka människornas skydd och säkerhet, såväl på som utanför vägarna.

Moderniserade körkort medför ökad säkerhet, utan ytterligare byråkrati, och kommer att genomföras helt i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Medlemsstaterna kommer att kunna utöva sin suveränitet och samtidigt ha flera olika möjligheter att administrera utbytet, till exempel när fordon ges tillståndsbevis eller när de genomgår de regelbundna besiktningarna. Dessa båda formaliteter görs mycket oftare än förnyelser av körkort, medför avsevärd byråkrati och är även mycket dyrare.

Alla bilförare som kör utomlands kommer att gynnas av en högre säkerhetsnivå på grund av att deras fullt moderna och läsliga körkort kommer att medföra att irriterande och nervpåfrestande komplikationer när de stoppas för vägkontroller, eller till och med när de hyr bil, kommer att höra till det förgångna. Det finns belägg för att sådana komplikationer leder till stress, vilket sätter förarnas säkerhet på spel på vägarna.

Inom ramen för bekämpningen av terrorismen, anser jag att ett kontrollerbart körkort är ett fullständigt befogat krav. Körkortsinnehavaren måste vara identifierbar utan skuggan av tvivel. På detta sätt minskas utrymmet för bedrägerier, körkorten blir svårare att förfalska, och vi kan vara säkra på att en bussförare eller en förare som kör ett fordon med farlig last är behöriga för att köra det fordonet.

Om vi vill vidta verkliga åtgärder för att bekämpa körkortsturism, behöver vi ett register över utfärdade körkort, som ingår i ett nätverk av nationella register. Om utskottets antaganden visar sig vara korrekta, kommer vi att nå det målet 2030. Vi bör verkligen inte skjuta upp det måldatumet ytterligare.

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Jag vill tacka alla parlamentsledamöter som har deltagit i denna enligt min mening mycket viktiga debatt. Jag vill också varmt tacka Mathieu Grosch för betänkandet, vars kvalitet är enhälligt erkänd. Ett varmt tack till honom och till utskottet för transport och turism för deras stöd och för deras vad jag anser vara förbättring av kommissionens text. Gratulationer, herr Grosch! Denna fråga är mycket känslig för EU-medborgarna, och ni har lyckats finna rätt avvägning. Jag har naturligtvis hört några av er varna för överdriven reglering inom unionen, men jag vill ändå säga att detta nya körkort, som jag redan har sett några av här och där i några medlemsstater, enligt min åsikt kommer att medföra ökad säkerhet för alla, det kommer att bli lättare att använda, och genom subsidiaritetsprincipen lämnas ett antal beslut till medlemsstaterna.

Jag skulle därför säga att det är en mycket väl avvägd text. Det är sant, mina damer och herrar, att vi lagstiftar om en mycket känslig fråga. Körkortet, herr talman, är nu den mest allmänt spridda kvalifikationen i Europeiska unionen: nästan 300 miljoner körkortsinnehavare är beroende av det för sin rörlighet och i sin vardag. Däremot visar naturligtvis de skiftande svaren att det finns lika många experter som det finns körkortsinnehavare och att varje expert har sin egen åsikt i denna fråga.

Mot bakgrund av den överenskommelse som nåddes i rådet i oktober förra året och med tanke på omröstningen i utskottet – ert utskott – råder det dock ett mycket brett samförstånd, vilket bekräftar att de andra institutionerna i stor utsträckning delar kommissionens målsättningar. Med hänsyn till antalet ändringsförslag och de många olika reaktionerna kan jag naturligtvis inte kommentera alla punkter.

Herr Grosch! Jag kan säga er att kommissionen kan godta praktiskt taget alla era ändringsförslag. Vi måste dock föreslå att ni förkastar ett antal ändringsförslag som, även om föresatserna är berömvärda, på sätt och vis skulle rubba textens balans och göra den mer ohanterlig. Detta är bara ett skede, och vi vet att det kommer att göras fler förbättringar senare. Jag tänker till exempel på ändringsförslag 97–129. Herr talman! Jag kommer naturligtvis att se till att kommissionens detaljerade svar på alla ändringsförslag vidarebefordras skriftligen, men jag vill särskilt besvara några frågor och först och främst förklara min ståndpunkt om ersättning av körkort som redan är i omlopp.

I ert betänkande, herr Grosch, föreslås det att alla befintliga körkort skall ersättas inom en tidsfrist på 10 år för körkortsmodellerna av papper och 20 år för andra modeller. Det stämmer att kommissionen ursprungligen inte föreslog att alla körkort som redan är i omlopp skulle ersättas. Dock har nya avslöjanden om dokumentbedrägeri och olagligt anskaffande av körkort – ni nämnde flera fall av detta när ni talade om ”körkortsturism” – lett till att medlemsstaterna har ändrat inställning till denna fråga.

Med anledning av detta, mina damer och herrar, kommer ersättande av alla körkort att möjliggöra en uppdatering av databaserna, och de förfalskade körkort och dubblett- och triplettkörkort som många medborgare innehar, kommer att dras in. Denna åtgärd kommer direkt att bidra till att förbättra vägkontrollerna och utgör ett ytterligare hjälpmedel för att minska straffriheten. Inrättandet av ett datoriserat nätverk kommer också att tjäna denna målsättning. I detta sammanhang kan jag upplysa parlamentet om att kommissionen samarbetar med medlemsstaterna för att inrätta ett nätverk för körkort, som kommer att kallas Resper. Denna databas kommer att koppla samman alla de nationella databaserna, och det relevanta arbetet kommer att slutföras 2005.

Därför kan kommissionen godta alla ändringsförslag, och jag är övertygad om att den formulering som föreslås i Groschbetänkandet öppnar möjligheten till en givande debatt i rådet om att ersätta de körkort som redan är i omlopp. Kommissionen kan självklart inte godta ändringsförslag som inte är förenliga med detta och som i framtiden till och med kan förhindra att de problem som jag redan har nämnt blir lösta.

Jag vill också säga några ord om begränsad giltighetstid. Kommissionen har föreslagit en begränsad giltighetstid på 10 år för framtida körkort. Denna handling som bestyrker rätten att köra måste innehålla ett nytaget fotografi och det allra mest avancerade antibedrägeriskyddet. Detta kommer att möjliggöra effektivare kontroller och förbättrad trafiksäkerhet, utan överdrivna kostnader.

Det är dock sant att kommissionen inte har föreslagit att denna regelbundna förnyelse skall kopplas till en läkarundersökning, eftersom vi måste lämna något ansvar till medlemsstaterna på detta område med hänsyn till subsidiaritetsprincipen. Så långt den begränsade giltighetstiden, som vi trots detta finner intressant, med tanke på att den kommer att bidra till att förhindra bedrägerier och modernisera körkorten, utan onödiga formaliteter. Kommissionen har som sagt inte föreslagit regelbundna läkarundersökningar, och begränsad giltighetstid är inte automatiskt kopplad till sådana kontroller, vilka förblir medlemsstaternas ansvar.

Jag vill tacka alla som har tagit upp problemet med motorcyklar, i synnerhet med tanke på de unga, och ibland inte så unga, personer som använder dem. Någon av er betonade att det finns personer som kan vilja ha en motorcykel i en viss ålder, utan att nödvändigtvis vara redo för att köra en. Det är sant att vi måste vara mycket försiktiga. Motorcykelförare löper 16 gånger större risk att bli inblandade i olyckor än andra fordonsförare. Om den nuvarande tendensen fortsätter och vi inte gör något, kommer förare av tvåhjuliga fordon att utgöra så mycket som en tredjedel av dödsolyckorna 2010.

Jag har varit minister för hälsovårdsfrågor i en medlemsstat, och jag kan tala om för er att antalet dödsfall och även antalet olyckor som gör unga människor förlamade, kommer att påverka mig i resten av mitt liv. Jag anser därför att vi måste vara ytterst försiktiga.

Herr talman! Därför vill jag nu ge uttryck för mitt varmaste tack till de ärade ledamöterna, som tillsammans med sin föredragande har utfört ett fantastiskt arbete. Jag är övertygad om att EU-medborgarna kommer att vara mycket positivt inställda till de framsteg som vi har gjort, även om vi naturligtvis har en bit kvar.

Jag är medveten om att problemet med kostnaden för körkortet och behovet av att utbilda förarprövare också har nämnts. Detta är ännu ett område som medlemsstaterna bör vidta åtgärder på och undersöka. Det är viktigt att ungdomarna inte möter svårigheter när de vill ta körkort, eftersom körkortet är ett sätt att få anställning för många unga. Detta är vad jag ville säga.

På kommissionens vägnar godtar jag följaktligen era ändringsförslag, herr Grosch. Jag är tvungen att förkasta några av dem, men jag tackar ändå dem som lade fram dem för deras bidrag till denna debatt, ett bidrag som inte får underskattas när vi ser dess vikt för EU-medborgarnas vardag.⁽¹⁾

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon onsdag, kl. 11.30.

(1) Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag: se bilagan.

17. Införandet av sanktioner för överträdelser genom föroreningar

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A6-0015/2005) av Corien Wortmann-Kool om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om föroreningar förorsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser.

  Wortmann-Kool (PPE-DE), föredragande. – (NL) Herr talman! Vi diskuterar direktivet om sanktioner för att förebygga olagliga oljeutsläpp till havs, och som föredragande är jag mycket nöjd med den överenskommelse som nåddes med rådet i andra behandlingen. Det krävdes omfattande och intensiva överläggningar, och den överenskommelse som vi har nått med rådet garanterar en fast men rättvis EU-taktik för att bekämpa olagliga oljeutsläpp och oljekatastrofer. Jag vill betona den sociala vikten av detta direktiv för parlamentet. Den direkta orsaken till att detta lagstiftningsinitiativ utarbetades var oljekatastrofen med Prestige. Hundratals kilometer förorenades allvarligt, men detta åtgärdspaket gäller inte enbart sådana olyckor, utan syftar även till att bekämpa olagliga utsläpp i EU:s kustvatten. Dessa olagliga utsläpp kanske inte orsakar några tidningsrubriker, men de utgör ett starkt underskattat och underexponerat problem, eftersom omkring 90 000 fall av olagliga utsläpp sker i EU:s farvatten varje år. Stränder förorenas år ut och år in, och oljeföroreningarna är orsaken till inte mindre än 40 procent av sjöfågeldöden längs Nordsjöns kust.

Rådet har tagit lång tid på sig för att nå en gemensam ståndpunkt, som parlamentet fann otillfredsställande. Vi vill inte ha någon papperstiger, utan välgrundade EU-avtal om spårning och straffsanktioner. Rådet har rättat sig efter parlamentet i stor utsträckning, vilket gynnar EU-medborgarna och miljön. Jag skulle vilja gå närmare in på de viktigaste punkterna.

För det första införs hårda sanktioner för att bekämpa olagliga utsläpp. Rådet antog ett rambeslut i december, enligt vilket sanktionerna införlivas i den tredje pelaren. Rådet har följaktligen jämnat vägen för att nå denna överenskommelse. Detta förslag om den tredje pelaren är även fast förankrat i direktivet genom att en klausul om brottsliga handlingar inbegrips. Dessutom har rådet garanterat parallellt antagande av båda lagstiftningsförslagen. På detta sätt, och före den nya konstitutionen, har parlamentet stärkt sin institutionella ställning.

För det andra kommer olagliga utsläpp att spåras. De flesta länderna kan bara agera mot olagliga utsläpp, om de kan agera över huvud taget, men genom att sänka tröskeln för att bekämpa dessa till vårdslöshet eller grov oaktsamhet, kan vi garantera att det blir möjligt att ta itu med överträdelser öppet och ärligt. Vi bör dock inte gå till den motsatta ytterligheten, det vill säga mot oproportionerlig kriminalisering av kaptener och besättningar, en fråga som har diskuterats häftigt. Parlamentet värdesätter det skydd som erbjuds av internationella konventioner i händelse av olagliga utsläpp, men detta är mer komplicerat vid olyckor.

Kommissionen och rådet vill inte ha något ytterligare Marpol-skydd inom territorialvattnen, eftersom de anser att detta skulle göra det praktiskt taget omöjligt att agera, en uppfattning som stöds av en majoritet i utskottet för transport och turism. Jag har trots detta märkt att denna fråga fortsätter att diskuteras, och senast i går fick jag en skrivelse från Internationella sjöfartsorganisationen om just denna fråga, en skrivelse som kommissionsledamoten också känner till. Kan ni, herr kommissionsledamot, skingra de farhågor som några fortfarande har om att besättningen i händelse av olyckor brottsförklaras från första stund, eftersom detta inte är avsikten?

För det tredje har parlamentet länge närt drömmen om en europeisk kustbevakning. Det är nödvändigt att effektivt förebygga och spåra oljeföroreningar. Denna önskan har hittills inte erkänts av rådet, men så är nu fallet med denna överenskommelse. Därför gläder det mig att rådet erkänner principen om en europeisk kustbevakning. Man har enats om att kommissionen skall lägga fram en genomförbarhetsstudie innan årsslutet 2006, och vi ser fram emot resultatet av er studie och även ert förslag om en europeisk kustbevakning, herr kommissionsledamot.

Slutligen skall vi naturligtvis göra allt som står i vår makt för att förebygga föroreningar, och det är här direktivet om mottagningsanordningar i hamn kommer in i sammanhanget, även om det fortfarande är bedrövligt bristfälligt. Vad kommer kommissionen att göra för att förbättra det?

Jag tackar mina ledamotskolleger för att de har satt sin tillit till mig och för det goda samarbetet, vilket även gäller transportutskottets sekretariat. Jag vill också varmt tacka kommissionen för allt stöd och samarbete. Sist men inte minst vill jag tacka Luxemburgs ordförandeskap för deras dynamiska sätt att styra förhandlingarna, vilket inte var någon lätt uppgift. Jag är nöjd med resultatet, som jag tackar er för, i synnerhet när det gäller allmänintresset och miljön längs våra kuster och i våra kustvatten.

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Jag vill först och främst tacka Corien Wortmann-Kool för hennes utomordentliga översikt av sammanhanget, den utmärkta förklaringen av frågorna och hennes beskrivning av innehållet i denna kompromisslösning, som jag hoppas att parlamentet kommer att stödja i morgon. Jag vill bara tillägga några ord.

Förhandlingarna om förslaget till direktiv inleddes för nästan två år sedan. Det fanns flera hinder som vi var tvungna att överkomma, vi var inte alltid överens med några av er, och jag vill därför gratulera och varmt tacka de tre föredragandena, som i tur och ordning deltog i dessa förhandlingar, och mer speciellt Corien Wortmann-Kool, som är den verkliga upphovskvinnan till dagens framgång.

Med detta framtida direktiv kommer EU-institutionerna äntligen att på ett konkret sätt kunna möta förväntningarna hos våra medborgare, som vill se ett slut på oljeläckor och andra katastrofer som tidigare har inträffat. Jag har hört det sägas, och ni har själv sagt det, fru Wortmann-Kool, att vi ville förvandla befälhavare och besättningar till brottslingar. Jag vill verkligen klargöra att detta sannerligen inte är vår avsikt. Vi vill tvärtom hjälpa sjöfartsnäringen med detta direktiv. Vår målsättning är att i de ovanligaste fallen, de fall som är oacceptabla, göra alla operatörer uppströms i den långa sjötransportkedjan medvetna om sitt ansvar. Jag måste säga att jag blev ganska förbluffad över reaktionen från Internationella sjöfartsorganisationens generalsekreterare, som jag sammanträffade med förra veckan. Som jag påpekade för honom på IMO:s högkvarter i London, är den text som har lagts fram för parlamentet fullständigt förenlig med internationell lagstiftning, det vill säga den internationella konventionen om förhindrande av havsförorening från fartyg (Marpol) och FN:s havsrättskonvention. Vår text är förenlig med dessa två konventioner, och vi utnyttjar helt enkelt Marpol-konventionens alternativ för att införa strängare bestämmelser.

Vi agerar självklart på EU-nivå och inte på medlemsstatsnivå, men uppriktigt sagt så anser jag att inte att IMO kan läsa in den minsta önskan att brottsförklara befälhavare och besättningar i denna åtgärd. Jag säger detta med eftertryck och övertygelse, och om detta kan jag på nytt försäkra alla de ledamöter som att döma av den skrivelse som jag har mottagit inte helt har förstått våra avsikter.

Herr talman! Jag vågar mig på att säga att antagandet av denna text kommer att bli en framgång. Det är sant att kommissionen hade för avsikt att inrätta ett lämpligt system för straffrättsliga sanktioner i och med detta förslag till direktiv. Ur den synvinkeln är den text som läggs fram för parlamentet mindre ambitiös, eftersom de straffrättsliga faktorerna har förts över till den tredje pelaren; det är ett rambeslut. Det stämmer att jag beklagar detta, att kommissionen beklagar det, men vi accepterar det, eftersom ingen av förslagets andra aspekter har vattnats ur. Och vi har lyckats med vår avsikt att se till att överträdelser som gäller föroreningar skall definieras på samma sätt och underställas liknande avskräckande sanktioner inom hela EU. Detta är mycket viktigt, och jag tror att alla ledamöter som någon gång har bevittnat en oljekatastrof instämmer i att vi måste vidta åtgärder. Annars kommer vi förr eller senare att ställas inför ännu en katastrof, som vi kommer att få skulden för.

Detta direktiv innebär att kommissionen, med hjälp av Europeiska sjösäkerhetsbyrån och alla behöriga myndigheter i medlemsstaterna, måste gå samman i framtiden för att öka bevakningen, upptäcka överträdelser och bestraffa de skyldiga. I detta sammanhang vill jag för min del säga att vi fullständigt delar parlamentets önskan om en europeisk kustbevakning.

Herr talman! Utan att ta upp för mycket tid, vill jag gärna säga något om ändringsförslag 19–23. Kommissionen rekommenderar att parlamentet förkastar dem, av två skäl. De ifrågasätter kompromisspaketet, och en förlikning skulle bara krångla till saker och ting, och det finns även innehållsmässiga skäl. I ändringsförslagen 19 och 22 föreslås det att en omfattande förteckning skall utarbetas över alla operatörer i den långa sjötransportkedjan som kan ställas till svars i händelse av olyckor och föroreningar. I själva verket finns det redan en sådan förteckning i en kortare form i skäl 7 i den gemensamma ståndpunkten, som inte hotas av någon kompromiss. Ändringsförslag 20 rör ansvarssystemet för ersättning för nödhamnar. Denna fråga är mycket viktig och kommissionen undersöker den mycket noggrant, och här vill jag hänvisa till en undersökning om denna fråga som jag kommer att vidarebefordra till Europaparlamentet de närmaste dagarna.

I ändringsförslagen 21 och 23 ifrågasätts något som kommissionen anser vara ett verkligt steg framåt. Europeiska unionen kommer att inrätta ett verkligt operativt system för avskräckande åtgärder och sanktioner inom sitt territorialvatten: alla förorenare kommer att bestraffas om de befinns skyldiga till vårdslöshet eller grov oaktsamhet. Detta är en förbättring av de internationella standarderna, särskilt av Marpol-konventionen, och de måste förstärkas. Sanktionerna kan endast vidtas mot dem som har agerat uppsåtligen eller begått ett oförsvarligt misstag.

Vår text är därför ett steg framåt, som har möjliggjorts av havsrättskonventionen. Denna konvention ger kuststaterna möjlighet att förstärka systemen för förebyggande av föroreningar och kontroller inom sina territorialvatten. Möjligheten stod öppen och vi tog den, och därför anser jag att det är uteslutet att backa. Detta är skälet till att kommissionen inte håller med om innehållet, och den finner det följaktligen glädjande att utskottet för transport och turism har varit klokt nog att inte godta ändringsförslagen 21 och 23.

Slutligen vill jag säga ett par ord om ändringsförslag 2, som avser skäl 7. Detta ändringsförslag rör översynen av det internationella ersättningssystemet för skador som orsakats av oljeföroreningar, Internationella fonden för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja (IOPCF). Detta ändringsförslag godtogs inte av rådet, och det är sant att det går långt utanför direktivets tillämpningsområde. Vid trepartsmötet gick parlamentets delegation med på att dra tillbaka detta ändringsförslag. Jag vill påminna er om att kommissionen på rådets och parlamentets uppmaning gick med på att göra ett uttalande i tre punkter. För det första bekräftade kommissionen på nytt sin beslutsamhet att hjälpa medlemsstaterna att finna en medelväg när det gäller översynen av det internationella IOPCF-systemet. För det andra betonar kommissionen att de internationella konventionerna om skadeståndsskyldighet och ersättning i händelse av föroreningar måste genomföras. För det tredje vill kommissionen lägga fram ett lagstiftningsförslag, som en del av det tredje ”sjösäkerhetspaketet”, om obligatorisk försäkring för alla fartyg som anlöper gemenskapens hamnar.

Slutligen, herr talman, och ni får förlåta mig för att jag har tagit så lång tid på mig, stöder kommissionen paketet med de 13 kompromissändringsförslagen och ser med tillförsikt fram emot parlamentets ståndpunkt om detta paket.

Jag ber er att vara försiktiga. Det är mycket viktigt att rådet står fast vid sina åtaganden och antar direktivet och rambeslutet snabbt och effektivt. För min del kommer jag att göra mitt bästa för att se till att rambeslutet genomförs. Allt detta är nödvändigt om kompromissen skall bli meningsfull för att bättre skydda EU:s allmänhet mot alla slags marina föroreningar i framtiden, och för att det skall finnas ett skydd mot de oerhört katastrofala effekterna på vårt naturarv och havets alla rikedomar, som Wortmann-Kool har fäst vår uppmärksamhet på.

Herr talman! Jag vill gärna upprepa att parlamentet inte bör frestas att ägna uppmärksamhet åt de enligt min mening missriktade kommentarerna om att vi på något sätt skulle kriminalisera de som arbetar till havs. Tvärtom, vi försöker inom rimliga och proportionerliga gränser att göra dem mer ansvariga. Jag måste säga att texten är välavvägd, och eftersom trepartsmötet ledde till ett interinstitutionellt avtal anser jag att vi är på god väg att genomföra det. Jag kan försäkra er att det kommer att bli mycket väl mottaget av alla som fruktar att ytterligare en oljekatastrof kommer att inträffa förr eller senare. Herr talman, jag tackar därför parlamentet för den uppmärksamhet det har ägnat denna text, som är mycket viktig för EU-medborgarna.

  Kratsa-Τsagaropoulou (PPE-DE), på PPE-DE-gruppens vägnar. – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag har lyssnat mycket noggrant till er och till er föredragande, Corien Wortmann-Kool, eftersom den fråga som vi diskuterar här i kväll är mycket viktig och omfattar många aspekter i fråga om hållbar utveckling av vår ekonomi och skapande av arbetstillfällen.

Europeiska unionens politik syftar till att utveckla sjötransporten och samtidigt skydda den marina miljön, och detta är ett mål som vi alla delar. Tyvärr lever dock den gemensamma ståndpunkten och ändringen av denna från utskottet för transport och turism inte upp till dessa utmaningar, trots föredragandens ansträngningar – vilka vi tackar henne för – under behandlingen av förslaget i utskottet.

Det grundläggande skälet till denna slutsats är att de bestämmelser som införs går längre än den internationella Marpol-konventionen när det gäller ansvarsgrunderna för oavsiktliga föroreningar och de maritima områden som den tillämpas på. Denna fråga kan få stora återverkningar från rättslig och ekonomisk synpunkt. I så fall kommer gemenskapens lagstiftning att bryta mot den internationella lagstiftningen, och den kommer samtidigt att undergräva Internationella sjöfartsorganisationens auktoritet, som är det enda organet som kan vidta åtgärder för havsskydd på internationell nivå. Sjöfart är, och det får vi inte glömma, en global verksamhet, och därför kan man inte ha många olika standarder. Erfarenheterna på detta område visar att regionala åtgärder orsakar förvirring, rättslig ojämlikhet och administrativa svårigheter. Dessutom visar den internationella statistiken att antalet föroreningsfall minskar samtidigt som den internationella sjöfartshandeln ökar.

En annan viktig faktor i detta förslag är att arbete på havet kriminaliseras, eftersom förslaget i grund och botten även rör denna aspekt. Sjömännen lever redan ett hårt och farligt liv. Detta slags straffrättsliga grepp avskräcker ungdomar från att gå till sjöss, i synnerhet de som har tekniskt kunnande och god utbildning, och det är just dessa personer som EU:s sjöfart har behov av.

Mina damer och herrar! Därför ber jag er att närma er denna fråga med ansvarskänsla och perspektiv och att vi röstar för det ändringsförslag som har lagts fram av ledamöterna från gruppen Självständighet/Demokrati och deras kolleger från andra politiska grupper och medlemsstater, som syftar till att bringa vårt förslag i samklang med den internationella Marpol-konventionen. Jag tackar er och anser att vi, oavsett resultatet av omröstningen, måste utarbeta en långsiktig strategi som går utöver restriktiva åtgärder och straffrättsliga sanktioner.

  Piecyk (PSE), på PSE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Med all vederbörlig respekt sker miljöföroreningar, på ett eller annat sätt. Föredraganden har påpekat att vi agerar på ett ganska kluvet sätt, eftersom vi alla blir bestörta när en miljökatastrof inträffar, detta förvandlas till indignation, och medierna kommer springande. Men den dagliga – jag upprepar, den dagliga – föroreningsskandalen i europeiska och internationella vatten tycks inte dra till sig någon större uppmärksamhet bland allmänheten. Siffrorna talar för sig själva. I kommissionens förslag hänvisades det vid den tidpunkten till 390 olagliga oljeutsläpp i Östersjön bara under 2001, och 596 olagliga utsläpp i Nordsjön. Miljöorganisationen Oceania uppskattar att det sker 3 000 olagliga utsläpp per år i EU:s farvatten. Det är 3 000 för många! Utsläpp av miljöfarliga ämnen får inte längre behandlas som en smärre överträdelse. Det är hög tid att göra detta till en straffbar handling och se till att de som begår sådana handlingar åtalas och får hårda straff.

Utredning och åtal beror på om lämpliga instrument finns tillgängliga. Medlemsstaterna har som sagt naturligtvis sitt ansvar, men på längre sikt kommer vi att behöva en effektiv europeisk kustbevakning. Vi kan inte inrätta den i dag eller inom den närmaste framtiden, men jag anser att den måste inrättas på medellång sikt. Åtal och domar för marina föroreningar får inte motarbetas av nationer som svartsjukt bevakar sin rättsliga behörighet.

I morgon kommer parlamentet, rådet och kommissionen att besluta om en tämligen rättvis kompromiss, och föredraganden kan ta åt sig en stor del av äran för detta. Jag vill gratulera henne och tacka henne för ett mycket, mycket bra arbete, vilket har garanterat att vi kan diskutera detta i dag och slutföra processen i morgon. Med andra ord behöver vi inte tillämpa förlikningsförfarandet, utan vi kan direkt gå vidare till antagandet.

Genom detta ramavtal åtar sig rådet att se till att hårda straff tillämpas för marina utsläpp som utgör brottsliga handlingar: böter, frihetsstraff och förbud mot ekonomisk verksamhet. Kommissionen och rådet har för avsikt att gå vidare med denna fråga i IMO. Det är till exempel helt obegripligt att redare fortfarande kan försäkra sig mot böter för marina föroreningar. Dessa regler måste ändras inom ramen för IMO. Genom att enas om en genomförbarhetsstudie tar vi ett viktigt första steg mot en europeisk kustbevakning.

Därför vill jag även hylla ordförandeskapet för det givande samarbetet med oss i denna fråga. Luxemburg är inte det första land man kommer att tänka på när det gäller länder med långa kustlinjer, men Luxemburg har åtminstone en mycket stor flotta, vilket även gör att ordförandeskapet, som jag tackar, har ett stort ansvar. Jag anser att vi alla bär ett stort ansvar för naturvärlden, däribland haven och oceanerna. Därför måste morgondagens beslut genomföras mycket snabbt. Våra kuster, våra hav och vårt marina liv kommer att tacka oss för det.

  Ortuondo Larrea (ALDE), på ALDE-gruppens vägnar. – (ES) Herr talman herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Olja dumpas i havet var sjätte minut, och över 20 000 ton olja dumpas i europeiska vatten varje år till följd av sjöfartstrafiken, tillräckligt för att fylla 10 000 simbassänger av olympisk storlek. Detta är vad som förklaras i Oceana-rapporten om havsföroreningar, som även Willi Piecyk nämnde.

I rapporten sägs det emellertid mer. Till exempel att 3 000 olagliga dumpningar av olja upptäcks varje år men att de avsiktliga utsläppen kan vara många fler. I den hamn med störst aktivitet i hela Europeiska unionen, och en av världens viktigaste hamnar, Rotterdam, deponerar bara sju procent av de fartyg som anlägger där avfallet från slagen och tankarna i hamnarnas uppsamlingsinstallationer. Vad gör de med de resterande 93 procenten? Det mesta av det dumpas förmodligen i havet.

Vi måste anta effektivare lagstiftning för tillsyn så snart som möjligt, för att förhindra att över 77 000 sjöfåglar dör varje år till följd av att de genomdränks med olja och för att förhindra att ett okänt antal valdjur, sköldpaddor, fiskarter och marin fauna och flora i allmänhet dör, och vi måste även införa bestämmelser för att få slut på föroreningar av kuster och stränder överallt. Patenterade övervakningsinstrument som skall finnas ombord på fartygen är i färd att godkännas, ett slags svart låda som inte kan manipuleras och som är ett pålitligt instrument för att kontrollera om ett fartyg har genomfört olagliga dumpningar.

När de åtföljande åtgärder som fastställs i artikel 10 i det direktiv som vi diskuterar i dag genomförs, blir sådana svarta lådor obligatoriska på alla fartyg, och alla hamnar, utan undantag, måste ha installationer för att samla in avfall. Statliga system och gemenskapssystem för att registrera kontrollerade olagliga utsläpp skall inrättas, och uppgifter om olaglig dumpning och de straff som utmäts till följd av detta skall vara offentliga.

Medlemsstaterna är skyldiga att följa lagstiftningen om att tillhandahålla nödhamnar för fartyg som har råkat ut för problem, och en europeisk kustbevakningstjänst skall inrättas för att kontrollera dumpning, olaglig invandring och narkotikahandel. Dessutom är det nödvändigt att sanktioner tillämpas för alla inblandade i sjötransportkedjan, utan undantag, däribland ägare till laster, kontrakterande agenter, befraktare, mottagare, redare, klassificeringssällskap och försäkringsbolag, befälhavare, besättningsmedlemmar och andra, oberoende av om de utför sina arbetsuppgifter på land eller till havs, i det fall de är ansvariga för olyckor eller dumpning.

Internationella fonden för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja, måste också regelbundet utökas och moderniseras och bringas i samklang med de verkliga skador som orsakas. Vederbörlig hänsyn måste även tas till att redare, ägare, befraktare och mottagare av oljelaster bidrar.

Det är nödvändigt att alla dessa åtgärder börjar tillämpas omedelbart i EU, och vi måste kräva att de utvidgas till att även omfatta övriga världen genom Internationella sjöfartsorganisationen. Om vi väntar på att en överenskommelse nås där, kan vi mycket väl upptäcka att Nordsjön, Östersjön och i synnerhet Medelhavet har skadats ohjälpligt.

Jag vill tacka föredraganden, Corien Wortmann-Kool, mycket varmt för hennes fantastiska betänkande och för allt hennes arbete, både i avsikt att enas om gemensamma ståndpunkter mellan de politiska grupperna och inom ramen för trepartsdialogen med rådet och kommissionen, i syfte att slutföra detta lagstiftningsförfarande under denna andra behandling.

Jag kan informera er om att vår grupp just har godtagit de 13 kompromissändringsförslagen och även gått med på att dra tillbaka de tre ändringsförslag som vi hade lagt fram. Vi har gjort detta för att vi skall kunna anta betänkandet i morgon, så att detta mycket viktiga direktiv kan träda i kraft så snabbt som möjligt.

  Papadimoulis (GUE/NGL), på GUE/NGL-gruppens vägnar. – (EL) Herr talman! De flesta i min politiska grupp stöder förslaget och förkastar de ändringsförslag som syftar till att försvaga det.

Det stora flertalet av medborgarna kräver strängare åtgärder för att förhindra föroreningar från fartyg, vilket inte bara påverkar miljön och folkhälsan, utan även fisket och turismen.

Det åtgärdspaket som vi diskuterar i dag syftar till att slutföra en uppgift som inleddes för flera år sedan och som har försenats på grund av reaktioner från tre medlemsstater, som motsatte sig kommissionens ursprungliga förslag till direktiv.

Hur kan man motsätta sig ett sådant direktiv om man beräknar de miljömässiga kostnaderna och kostnaderna för fiskenäringen, den minskade turismen och den arbetslöshet som uppstår i områden som drabbas av oljeföroreningar? Bara under 1999 rapporterades i Medelhavsområdet – och Medelhavet är ett slutet hav – 1 638 fall av olaglig dumpning. Tänk på hur många fall som inte rapporterades på grund av att de inte upptäcktes. Ett liknande antal oljefläckar identifierades under 2001 i Nordsjön och i Östersjön.

För att skydda den marina miljön och för att det är nödvändigt att äntligen vidta positiva åtgärder godtar vi punkterna i kompromissändringsförslagen, även om vi inte är fullständigt nöjda med dem.

Slutligen vill jag uppmana den grekiska regeringen, mitt lands regering, att ge upp sin förhalningspolitik. Grekland, som är en av världens sjöfartsmakter, får inte agera som eftertrupp, utan vi bör gå i spetsen för att bekämpa föroreningar från fartyg och slå in på en konstruktiv kurs för att inte lämna utrymme för kritik mot den grekiska flottan.

  Blokland (IND/DEM), på IND/DEM-gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Vi diskuterar inte bara betänkandet av Corien Wortmann-Kool utan även den överenskommelse som hon har nått med rådet. Jag anser att det finns två viktiga aspekter i denna debatt. Först och främst måste vi inse att sjöfarten är en global industri som bara kan fungera ordentligt med globalt fastställd lagstiftning. Jag välkomnar följaktligen att såväl rådet som föredraganden stöder Marpol-konventionen.

Lagstiftning utan lämplig tillsyn och brottspåföljder är likaså meningslös. Jag finner det därför glädjande att föredraganden har lyckats förmå rådet att göra särskilda utfästelser med avseende på den straffrättsliga dimensionen av denna fråga. Avslutningsvis ser jag fram emot kommissionens studie om inrättandet av en europeisk kustbevakning. Jag hoppas att denna rapport kommer att bidra till att jag kan uppskatta nyttan av ett sådant organ. Tack så mycket.

  Busuttil (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag är besviken över att ändringsförslag 7 i betänkandet förkastades av utskottet för transport och turism. Jag måste understryka att jag helt och hållet är för principen att föroreningar orsakade av fartyg måste bekämpas. Vi måste dock vara mer förnuftiga när vi tillämpar denna princip. Vi verkar ha glömt att havets slumpmässiga beteende ibland kan orsaka olyckor trots alla de försiktighetsåtgärder man kan vidta. Därför är det orättvist att fartygsägare, befälhavare och besättningar som har vidtagit alla rimliga åtgärder för att förhindra föroreningar orsakade av en olycka behandlas på samma sätt som människor som avsiktligt eller genom vårdslöst eller oaktsamt beteende har förorsakat föroreningar.

Det finns två anledningar till varför jag anser att detta tillvägagångssätt är ologiskt. För det första därför att det går utöver, om det inte till och med strider mot, MARPOL. Vi bör anstränga oss för att förbättra effektiviteten i internationella konventioner och inte försöka tävla med dem eller slingra oss undan dem. På grund av den maritima sektorns natur har internationella konventioner visat sig vara bra och effektiva verktyg. Låt oss fortsätta att använda dem.

För det andra är det ologiskt därför att sjöfarten inom EU hamnar i underläge vid en jämförelse med sjöfarten utanför EU:s farvatten. Vid en tid då vi försöker att förbättra konkurrenskraften och skapa arbetstillfällen måste vi vara försiktiga så att vi inte lagstiftar på ett sätt som gör det svårare för den viktiga sjöfartssektorn att stanna här i Europa.

Jag är medveten om att mycket har gjorts för att nå en kompromiss i denna fråga och det tackar jag föredraganden för. Jag misstänker dock att man fortfarande inte har gjort en tillräcklig uppskattning av dessa bestämmelsers verkliga följder. Vi är alla överens om att vi måste reglera föroreningar förorsakade av fartyg. När vi gör det måste vi, och bör vi, emellertid tillämpa ett praktiskt tillvägagångssätt som kan hjälpa oss att nå våra mål på ett effektivt men ändå realistiskt sätt.

  Evans, Robert (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill också tacka föredraganden och kommissionsledamoten för hans intressanta kommentarer. Som andra har sagt är detta en viktig lagstiftning för sjösäkerheten och för att tvinga fartyg att agera ansvarsfullt. Som Willi Piecyk, Josu Ortuondo Larrea, Dimitrios Papadimoulis och andra har sagt kommer inte den största delen av oljeföroreningar från katastrofer som skapar rubriker utan från avsiktliga utsläpp. Det är mycket viktigt att vi tillsammans vidtar kraftåtgärder för att bekämpa dessa illegala handlingar och denna kompromiss är ett positivt steg i den riktningen.

Att samarbeta i EU-frågor för att motverka brottslighet eller vårdslöshet är viktigt och jag står inte tillbaka för någon i min beslutsamhet att göra allt vi kan för att förhindra föroreningar och skydda miljön. Vi kommer också att åstadkomma mycket mer om vi arbetar tillsammans som en europeisk union snarare än som enskilda länder.

Som Johannes Blokland har sagt kommer vi därför att med stort intresse vänta på genomförbarhetsstudien om en europeisk kustbevakning. Som jag har förstått det varierar de nationella kustbevakningarnas uppgifter för närvarande rejält från land till land. Vissa är delaktiga i gränsskydd och i att motverka illegal invandring medan andra motarbetar föroreningar efter de principer som vi har beskrivit. I vissa länder ingår lokaliserings- och räddningsverksamhet i ansvarsområdena, något som i andra länder kan lyda under militären.

I Förenade kungariket omfattas kustbevakningens uppgifter av lokaliserings- och räddningsverksamhet och dess ansvarsområde gränsar till USA:s och Kanadas. Därför är ansvarsområdet för Förenade kungarikets kustbevakning aningen större än i vissa andra länder. Jag ser därför med intresse fram emot denna genomförbarhetsstudie. Vi kan reflektera över detta i morgon när betänkandet har antagits och sedan gå vidare.

  Toussas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Erfarenheterna visar att förebyggande och repressiva åtgärder för att vidta sanktioner för föroreningsrelaterade överträdelser mot redare, fartygsoperatörer, befälhavare och auktoriserade organisationer i allmänhet som ansvarar för fartygens skick, drift och sjöduglighet är bedrövligt olämpliga.

Med hjälp av domstolsutslag utnyttjar redare, fartygsoperatörer, befälhavare, agenter, försäkringsbolag, befraktare, ägare till laster och andra personer som ingår i kedjan av den materiella och tekniska sjöfartsinfrastrukturen och som är ansvariga för brott som begås till havs och för miljökatastrofer, nationell och internationell lagstiftning för att undgå straff, medan sjöfolket, mycket strängt och i strid med den internationella lagstiftningen, används som syndabockar och tas som gisslan för att dämpa arbetstagarnas oro och motarbeta den stora massans miljöskyddskamp.

Det är bevisat att den politik som fastställs på grundval av drivfjädern att förstärka konkurrenskraften och öka industrins vinster till havs och på land, med andra ord monopolen, är ytterst farlig för skyddet av människor till havs och för miljöskyddet.

Det relevanta direktivet om föroreningar till havs, genom vilket sanktioner för överträdelser införs, faller inom ramen för denna antigräsrotspolitik, som syftar till att förstärka företagens konkurrenskraft och öka storfinansens lönsamhet. Det lägger över skulden för olyckor på fartygens besättningsmedlemmar, vidmakthåller sjöfartsindustriföretagens oansvarighet, till havs och på land, och lämnar fartygsoperatörerna, befälhavarna, befraktarna, klassificeringssällskapen, försäkringsbolagen och övriga orörda. Detta direktiv bidrar till att bibehålla och förstärka fartygsoperatörers och sjöfolkets gemensamma ansvar. Om jag hade lite mer tid på mig skulle jag kunna nämna tusentals exempel som visar att det inte finns något samband över huvud taget mellan befälhavares och besättningars ansvar och det ansvar som fartygsoperatörer och redare har. Föroreningar till havs och miljöförstörelse är mycket viktiga politiska frågor.

Avslutningsvis vill jag som svar på hänvisningen till ändringsförslag 19, som vi lade fram, konstatera följande: När det gäller ändringsförslag 19 förstår vi, med tanke på att kommissionsledamoten, föredraganden och rådet accepterar att innehållet inte ändras, faktiskt inte varför de inte godtar villkor enligt vilka de ansvariga personerna för föroreningsrelaterade överträdelser verkligen kan fastställas tydligare ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Attard-Montalto (PSE). – (EN) Herr talman! Det finns ett mycket välkänt engelskt ordspråk som säger att vägen till helvetet är lagd med goda avsikter. Jag hoppas att detta direktiv inte är en av dem. Föroreningar är självklart en katastrof för haven och vi är alla överens om detta.

Mitt land Malta är mycket känsligt eftersom det är beroende av turism och vår marina filosofi har alltid uppskattats, särskilt eftersom vi är en av föregångarna när det gäller vissa teorier som rör mänsklighetens gemensamma kulturarv, speciellt i fråga om havsbotten. Så ingen kan anklaga oss för att sätta våra nationella intressen före EU:s – och jag kommer att förklara varför.

Uppriktigt sagt tror jag inte att detta direktiv kommer att minska föroreningarna. Varför? Fram till nu har jag inte fått ett direkt och konkret svar på om direktivet kommer att beröra fartyg som inte är registrerade inom EU. Om det inte kommer att göra det, vilka blir följderna? Följderna blir att fartyg som nu är registrerade i Grekland, Cypern och Malta kommer att flytta till andra länder och segla under deras flagg. Jag skulle uppskatta om detta klargjordes för enligt de uppgifter jag har fått från min regering gör nuvarande lag skillnad mellan fartyg som seglar under EU-länders och tredjeländers flagg. Om så är fallet strider det mot den internationella konventionen. Hur kommer ni, herr kommissionsledamot, att driva igenom det? Jag skulle uppskatta om detta besvarades i slutsatserna.

  Hedkvist Petersen (PSE). – Herr talman! Herr kommissionär! Den marina miljön är livsviktig för oss alla och för kommande generationer. Det har sagts många gånger här idag och jag kan bara instämma. Det är också så att föroreningar i haven och i den marina miljön är ett genuint gränsöverskridande problem och en genuint gränsöverskridande utmaning. Som jag kan bedöma det, leder det beslut vi kommer att fatta i morgon framåt mot en förbättring av situationen i haven och i den marina miljön.

Jag bedömer också att en europeisk kustbevakning, en fråga som ju skall utredas, skulle kunna vara ett gott tillskott i detta arbete. Den skulle kunna vara bra för att bekämpa oljeföroreningar i de olika former som de finns. Det är viktigt att definiera kustbevakningens uppgifter och roller så att den kan fungera i förhållande också till det nationella ansvaret. Därför skall jag vara kortfattad, och bara till slut tillstyrka den föreslagna överenskommelsen.

  Sifunakis (PSE). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! I dag diskuterar vi ett förslag till direktiv som är en direkt konsekvens av en tragisk olycka. Jag syftar på när Prestige sjönk i november 2002, vilket ledde till stora förluster av den marina rikedomen och för sjöfolk från ett europeiskt land.

De utredningar som följde i kölvattnet efter denna tragiska olycka, visade att ansvaret i sådana fall fördelas mellan många olika berörda organ och aktörer. Tyvärr var vi tvungna att drabbas av en stor ekologisk katastrof för att förstå detta, och även om de allra flesta av dem som arbetar inom sjöfarten agerar ansvarsfullt, finns det några som agerar oansvarigt, vilket kan få oerhört negativa effekter på den marina miljön.

Grekland, ett land med en lång sjöfartstradition, har hittills inte drabbats av några stora oavsiktliga föroreningar, tack vare att arbetstagarna inom sjöfartssektorn, och naturligtvis redare, grekiskt sjöfolk och alla andra berörda, agerar ansvarsfullt.

Vi grekiska socialister, som är verkligt medvetna om vikten av både miljöskydd och skydd av de personer som är sysselsatta inom sjöfartssektorn, stöder detta förslag till direktiv. Vi anser att det är ett positivt steg för att bekämpa operativa, oavsiktliga och avsiktliga föroreningar, som föredraganden Corien Wortmann-Kool med rätta förklarade. Vi måste inta en fast hållning mot ansvarslöshet.

Som grek från ett land som är unionens största sjöfartsmakt och där turismen utgör en grundläggande näringsgren, ett land med en mycket lång kustlinje och hundratals öar, anser jag det vara vår plikt att leda kampen mot föroreningar till havs och att skydda den marina världen i en så stor damm som Medelhavet med dess tunga sjöfartstrafik som ökar för varje dag.

  Barrot, kommissionens vice talman. – (FR) Herr talman! Jag skall försöka fatta mig kort, men jag vill ändå besvara ett par frågor. För det första kan jag inte tillåta några kommentarer om att detta förslag till direktiv skulle strida mot Marpol-konventionen, eftersom detta är fullständigt felaktigt. Marpol-konventionen innehåller sanktioner mot dem som har agerat avsiktligt eller begått oförlåtliga misstag, men den måste tolkas tillsammans med FN:s havsrättskonvention. Enligt den sistnämnda konventionen får kuststater utöka åtgärderna för att förebygga och bekämpa föroreningar inom sina territorialvatten, och det är den klausulen i havsrättskonventionen som vi har åberopat.

Med tanke på att denna klausul kan åberopas av vilken signatärstat som helst, kan den också åberopas av EU, och jag har diskuterat denna fråga med IMO:s generalsekreterare. Denna kritik förbryllar mig följaktligen, eftersom direktivet uppfyller bestämmelserna i både Marpol-konventionen och FN:s havsrättskonvention. Jag vill också påpeka att sanktionerna är proportionerliga, vilket föredraganden mycket riktigt nämnde. Målet är att vidta sanktioner mot vårdslöshet eller grov oaktsamhet och att garantera att straffen står i proportion till den brottsliga handling som har begåtts. Vi vill inte förvandla människor till brottslingar, utan göra dem medvetna om sitt ansvar. Jag kanske tar i lite för häftigt i den här frågan, men det beror enbart på att jag tror på vår sak, som är skyddet av vårt gemensamma arv.

Jag vill därför besvara John Attard-Montaltos fråga så hövligt som möjligt – är John Attard-Montalto händelsevis närvarande? Sanktioner kan vidtas mot fartyg som för flagg från tredjeländer när dessa fartyg anlöper en gemenskapshamn. EU-flaggade fartyg kommer följaktligen inte att diskrimineras i detta avseende. Det var vad jag ville påpeka.

Jag kan tillägga att vi inte bara anser att denna strategi är fullständigt förenlig med Internationella sjöfartsorganisationen, utan att vi även har för avsikt att samarbeta med denna organisation, vilket jag har talat om för IMO:s generalsekreterare. Vi använder IMO:s arbete som grund, eftersom även IMO vill främja användningen av svarta lådor och till och med har utarbetat en detaljerad tidsplan för denna fråga.

Herr talman! Det jag försöker säga är att vi har nått en enhällig politisk överenskommelse inom rådet. Jag vill därför uppmärksamma parlamentet på att denna överenskommelse stöds av en majoritet inom hela EU och att den utformades under det trepartsmöte som hölls med rådet.

Slutligen får vi inte vänta på att nästa katastrof inträffar innan vi plötsligt inser vad som håller på att ske och blir medvetna om vårt ansvar. Hittills har framsteg endast gjorts med lagstiftning för marint skydd när katastrofer har drabbat oss, och nu har vi ett fantastiskt tillfälle för att förhindra detta. Personligen anser jag att denna text är välavvägd och att dess syfte inte är att göra någon till brottsling, utan att göra alla medvetna om sitt ansvar. Därför, fru Wortmann-Kool, vill jag på förhand tacka parlamentet för att det röstar för denna text med så stor majoritet som möjligt⁽¹⁾.

  Talmannen. – Tack så mycket för ert svar, herr kommissionsledamot, och för ert stora engagemang i denna fråga.

  Attard-Montalto (PSE). – (EN) Herr talman! Kommissionsledamoten har felciterat mig på en punkt. Han har ingen rätt att felcitera mig. Min avsikt var tydlig: jag hänvisade inte på något sätt till utsläpp, varken vårdslösa eller avsiktliga, inom gemenskapshamnar eller gemenskapsvatten, och det vet han. Han citerade att jag hade sagt att skillnaden som skulle uppstå mellan fartyg från tredjeland och fartyg som seglar under medlemsstaters flagg var tillämplig på utsläpp i gemenskapsvatten, när han mycket väl vet att jag inte sade det.

Jag frågade, och jag väntar fortfarande på hans svar, om det görs någon skillnad mellan fartyg som seglar under EU-länders flagg och fartyg som seglar under tredjeländers flagg när det gäller utsläpp gjorda utanför gemenskapsvatten. Jag skulle vilja att kommissionsledamoten svarade på den frågan och inte på en fråga som jag inte har ställt.

  Talmannen. – Herr Attard-Montalto! Noga räknat var detta ingen ordningsfråga. Jag anser snarare att era kommentarer rörde en personlig anklagelse.

Herr kommissionsledamot, vill tillägga något ytterligare?

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Jag ber om ursäkt. Min avsikt var att ge ett fullständigt ärligt svar, och jag har all respekt för alla närvarandes åsikter, även om jag kan ha varit lite för hetsig i mitt försvar av denna text. Jag vill att det framgår mycket klart att jag inte har någon som helst avsikt att anklaga parlamentets ledamöter på något sätt, och att anklaga någon var verkligen det sista jag ville göra. Det jag ville få sagt var att fartyg som för tredjeländers flagg är underställda dessa bestämmelser när de anlöper en gemenskapshamn, jag tror att ni håller med mig om detta, även om jag kanske inte ger ett fullständigt svar på er fråga.

Herr talman! Om herr Attard-Montalto önskar, föreslår jag att vi träffas öga mot öga för att reda ut denna fråga. Allt jag har gjort är att förklara vilken lagstiftning jag anser bör tillämpas för den nuvarande situationen. Han kanske har andra situationer i tankarna, och därför föreslår jag att vi två träffas för att diskutera frågan mer i detalj.

  Talmannen. – Presidiet tackar er för att ni är så tillmötesgående, herr kommissionsledamot. Jag anser att detta faktiskt skulle vara den klokaste lösningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon onsdag, kl. 11.30.

(1) Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag: se bilagan .

18. Flodtrafikinformation

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0055/2004) av Renate Sommer om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmoniserade flodtrafikinformationstjänster på inre vattenvägar i gemenskapen.

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att kunna lägga fram detta förslag till direktiv om flodtrafikinformationstjänster för er i dag. Syftet med förslaget är att harmonisera trafikinformationstjänsterna på inre vattenvägar i gemenskapen, och parlamentet begärde faktiskt ett sådant direktiv i sin resolution om vitboken om den gemensamma transportpolitiken.

Kommissionen har i många år ansett att inre vattenvägar har en mycket stor potential för att ersätta andra transportsätt, med tanke på de problem med överutnyttjande som finns inom andra transportsektorer. Med andra ord är transporter på inre vattenvägar ofta mer ekonomiska, mer tillförlitliga och mer miljövänliga än andra transportsätt.

Flodtrafikinformationstjänster, som bygger på modern informations- och kommunikationsteknik och som möjliggör förbättringar av planering och styrning av trafik och transport, är en fantastisk möjlighet för de inre vattenvägarna. De berörda tjänsterna omfattar tillhandahållande av information om inre vattenvägar, navigeringsförhållanden, trafiksituationen, hamn- och terminalkapacitet samt katastrofförebyggande tjänster.

Flodtrafikinformationstjänster gör det möjligt att planera resorna mer exakt och underlättar anpassning till trafik- och navigeringsförhållandena, vilket leder till minskad bränslekonsumtion och följaktligen minskade utsläpp. De gör det också möjligt att kontrollera transporten av farligt gods och därmed att reagera på lämpligt sätt i händelse av olyckor eller potentiella miljöskador. Användningen av informationstjänster kommer att bidra till att modernisera flodnätverket samt öka de inre vattenvägarnas säkerhet, tillförlitlighet och effektivitet.

Direktivet tjänar ett dubbelt syfte. För det första syftar det till att ge tjänsteleverantörerna, de personer som använder tjänsterna och de företag som tillverkar relevant hård- och mjukvara nödvändig säkerhet för att investera inom detta område. För det andra är syftet att garantera att tillämpningarna är driftskompatibla på nationell nivå och på EU-nivå, och naturligtvis att garantera samordning med de tjänster som används för andra transportsätt.

Direktivet tvingar inte privata användare att använda flodtrafikinformationstjänster, men vi är övertygade om att fördelarna med dessa tjänster kommer att uppmuntra användarna att utnyttja dem. Vi är också övertygade om att företagen kommer att se RIS-tekniken som en marknadsmöjlighet och erbjuda denna teknik till ett rimligt och överkomligt pris. Det faktum att inlandssjöfarten huvudsakligen utgörs av små och medelstora företag gör kostnaden till en nyckelfaktor, och kommissionen har för avsikt att nära följa utvecklingen på detta område.

Rådet har nått ett brett samförstånd, och det gläder mig att föredraganden och det ansvariga utskottet för denna fråga, utskottet för transport och turism, har arbetat för att nå en överenskommelse vid första behandlingen. Rådet och parlamentet har använt ett konstruktivt grepp som bör göra det möjligt för oss att anta direktivet utan dröjsmål och att inleda genomförandet av flodtrafikinformationstjänster. Jag vill uppriktigt tacka Renate Sommer och utskottet för transport och turism för att de har stött detta tillvägagångssätt.

Det finns tre frågor som är värda att betonas: tjänsternas driftskompatibilitet, tidsfristerna för genomförandet och jämförelsetabellerna. Parlamentet gjorde helt rätt i att särskilt betona tjänsternas och utrustningens driftskompatibilitet, eftersom dessa frågor utgör själva kärnpunkten i direktivet, och jag vill återigen tacka föredraganden för detta. En kompromiss har nåtts, varigenom en tidsfrist på 30 månader kommer att fastställas för genomförandet, och jag anser att detta är en rimlig tidsgräns. Om vi går över till jämförelsetabellerna beklagar kommissionen naturligtvis att kravet på att tillhandahålla sådana tabeller endast har inbegripits i ett skäl, och inte i en artikel. Trots denna meningsskiljaktighet, som måste avgöras på institutionell nivå, anser vi inte att vi kan riskera att detta direktiv inte blir antaget. Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill upprepa att detta direktiv kommer att underlätta trafikflödet på floder, göra trafiken säkrare och mer funktionell. Jag anser att det är av central vikt att kunna utnyttja denna potential för transport och rörlighet, och därför vill jag på förhand tacka parlamentet för att det välkomnar detta förslag till direktiv från Europaparlamentet och rådet.

  Sommer (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Tvärtemot de löften vi hör i politiska tal och i policyförklaringar, har inlandssjöfartens intressen i praktiken ofta försummats av politiker i många medlemsstater. Som kommissionsledamot Barrot sade är det kommissionen som har inriktat sig starkast på detta transportsätts potential, och för några år sedan, i september 2001, formulerade den i sin vitbok om den gemensamma transportpolitiken målsättningen att förstärka inlandssjöfartens ställning som ett alternativt transportsätt, till vilket en avsevärd del av vägtrafiken skulle kunna ställas om. För närvarande är vi emellertid mycket långt från att nå detta mål. Många finner det uppenbarligen svårt att erkänna den verkliga vikten av inlandssjöfarten, och ändå fäster man så stor vikt vid den potentiella funktionen av inre vattenvägar i EU.

Det var därför hög tid att kommissionen fyllde ut avsiktsförklaringarna från vitboken, vilket den gjorde i sitt förslag till direktiv om flodtrafikinformationstjänster i maj förra året. Det handlar om modern informations- och kommunikationsteknik som skulle underlätta medlemsstaternas trafikförvaltning och transporthantering på de inre vattenvägarna i framtiden.

Europeiska unionen har 30 000 kilometer kanaler och floder som förbinder hundratals större och mindre städer och industriområden. Det vi kan kalla för kärnnätet förbinder Beneluxländerna, Frankrike, Tyskland och Österrike med varandra. Trots de enorma möjligheterna med hela detta nät förläggs endast sju procent av alla inlandstransporter, exklusive lufttrafiken, till våra inre vattenvägar – ja, bara sju procent! Däremot, och med tanke på den ökade trafikvolymen som delvis beror på den välkomna östliga utvidgningen av EU, har EU:s vägar, järnvägar och luftrum utnyttjats nästan maximalt under lång tid. Detta gör det desto viktigare att äntligen börja främja det enda transportsättet som fortfarande har betydande reservkapacitet. Föreliggande förslag till direktiv gör det möjligt att utnyttja inlandssjöfartens potential mer effektivt och att inbegripa den i den intermodala transportkedjan.

Låt mig kort ta upp några av de viktigaste punkterna i den överenskommelse som vi nådde vid det informella trepartsmötet. Förutom att det arbete som redan har genomförts av erkända internationella organisationer såsom Centralkommissionen för Rhensjöfarten (CCNR) måste beaktas, har vi nu också enats om att dessa organisationer skall delta i inrättandet av de harmoniserade flodtrafikinformationstjänsterna även i fortsättningen. De kan bistå med råd till RIS-kommittén, som kommer att garantera att ett lappverk av olika system inte utvecklas i Europeiska unionen.

Kommissionsledamot Barrot har tagit upp de möjliga RIS-tillämpningarna: farledsinformation, trafikinformation, trafikstyrning, stöd till katastrofförebyggande åtgärder – vilket är särskilt viktigt eftersom vi har för avsikt att inbegripa farligt gods i laster som skiftas om från vägar till vattenvägar –, information för transportförvaltning, statistik och tulltjänster samt avgifter för vattenvägar och hamnar. Andra tjänstetillämpningar är möjliga; denna lista är inte fullständig.

Dessa typer av information måste göras tillgängliga för alla RIS-användare, utan åtskillnad. Förutom allmänhetens berättigade intresse för detaljer, såsom exakt belägenhet för fartyg som är lastade med farligt gods, får vi inte heller glömma bort de berörda parternas lika berättigade ekonomiska intresse –bland annat lastskeppare, ansvariga för fartygsflottor och driftansvariga i hamnar.

Därför har vi redan betonat att lagstiftningen om behandling av personuppgifter naturligtvis och utan undantag gäller för ekonomiskt känsliga uppgifter som dessa. Med tanke på att sektorn främst utgörs av små och medelstora företag har vi sett till att de avgifter som tas ut för RIS-information inte överskrider självkostnadspriset, för att på så sätt skydda sektorn från alltför höga kostnader för användning av systemet. Det skall dock påpekas att det inte fanns någon som helst möjlighet att få rådet att gå med på ytterligare stöd till sektorn, till exempel genom kompletterande stöd eller lån till lägre räntor, vilket enligt min mening skulle ha varit fullständigt skäligt. Det är förvånande att rådet är negativt inställt till detta, med tanke på att denna sektor är viktig för många medlemsstater, men eftersom flodtrafikinformationstjänster av detta slag behövs omedelbart gick vi med på denna kompromiss.

Låt mig avsluta genom att tacka rådet, kommissionen och i synnerhet mina kolleger skuggföredragandena, för det utomordentligt goda samarbetet. Jag tackar dem alla varmt, för utan alla parters samarbete skulle det inte ha varit möjligt att nå denna kompromiss.

Jag vädjar nu till hela parlamentet att rösta i enlighet med min lista med de 34 ursprungliga ändringsförslagen från utskottet för transport och turism och även godta de 32 ändringsförslag som lades fram i plenum och som vi alla har enats om. Eftersom vi alla vill stödja inlandssjöfartssektorn, tror jag att den första behandlingen även kommer att bli den sista.

  Chichester (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (EN) Herr talman! På mitt utskotts vägnar vill jag uttrycka mitt stöd för de allmänna målen i förslaget om flodtrafikinformationstjänster. Jag erbjuder mig att framföra de insikter jag kom fram till genom min egen erfarenhet som amatörroddare och seglare för att visa hur viktigt det är med information för en säker och lyckad navigering.

Vårt utskott var bekymrat över två aspekter. Jag är tacksam för att kommissionsledamoten redan har nämnt en av dessa: vår oro över de små och medelstora företagens intressen och de konsekvenser som denna åtgärd kommer att få för dem. Reglering och lagstiftning tynger alltid små företag mer än stora organisationer. Jag är tacksam för hänvisningarna till detta i huvuddelen av betänkandet.

Den andra anmärkningen vi har gäller den allmänna frågan om kommittéförfarandet och den rådgivande kommitté som har föreslagits. Det är mycket viktigt att alla inblandade kan bidra med något till denna rådgivande kommitté. Detta är en fråga som vi har tagit upp i andra betänkanden i samband med andra ämnen i vårt utskott och jag välkomnar särskilt föredragandens ändringsförslag 29 som uppmanar kommissionen att regelbundet rådfråga företrädarna för sektorn. Små och medelstora företag och samråd är mycket viktiga bitar.

  Wortmann-Kool (PPE-DE), på PPE-DE-gruppens vägnar. – (NL) Tack, herr talman! Jag är mycket nöjd med den överenskommelse som har nåtts i första behandlingen om flodtrafikinformationstjänster, och på PPE-DE-gruppens vägnar vill även jag varmt tacka föredraganden för hennes ansträngningar och gratulera henne till det resultat som har nåtts, eftersom detta är ett viktigt förslag för att förbättra inlandssjöfartens säkerhet. Skepparna kommer att ha utförlig information om vattennivåer, slussnivåer och annan navigeringsinformation i hela Europa till sitt förfogande, och tack vare detta förslag kommer hamn- och terminalföretagens arbete att bli effektivare. Därför är detta förslag viktigt för främjandet av den europeiska inlandssjöfarten.

Jag anser att det är viktigt att kostnaderna för detta system, både för inlandssjöfarten och för staten i fråga, bör hållas nere. Inlandssjöfarten utgörs av små, oberoende företag med begränsad investeringskraft, och de får inte tvingas in i dyra system så länge det finns billigare alternativa system tillgängliga på marknaden.

Det bör vara möjligt för skeppare att använda ett och samma system för att registrera sig för flodtrafikinformationstjänster (RIS) i alla medlemsstater, och jag är nöjd med att detta behov effektivt har tillgodosetts i den överenskommelse som föredraganden har nått på parlamentets vägnar. Dessutom är det mycket viktigt att erkänna att de system som används skall vara säkra mot alla slags läckor av företagskänslig information.

Jag kommer att stödja föredragandens resultat helhjärtat, eftersom en ram för flodtrafiktjänster inrättas i och med detta direktiv. Många av de tekniska detaljerna återstår dock fortfarande att lösa innan systemet verkligen kan sjösättas. Jag stöder därför gärna Giles Chichesters uppmaning att de tekniska detaljerna skall vara praktiska och samordnas med skepparnas arbetsprocesser. Samråd är nödvändigt, och jag uppmanar kommissionsledamoten att göra insjöfartssektorn delaktig i denna tekniska process. Nu när Europeiska unionen alltmer engagerar sig i en EU-politik för inlandssjöfart, är det särskilt viktigt att samråda med sektorn om detta direktiv, men även på andra områden. Kan ni lova att ni kommer att göra detta, herr kommissionsledamot? När allt kommer omkring är en framgångsrik inlandssjöfart nödvändig för hållbara EU-transporter.

  Stockmann (PSE), på PSE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig börja med att tacka föredraganden för hennes verkligt utmärkta samarbete med oss. Det görs framsteg inom inlandssjöfarten, och RIS kommer att bidra till att förjaga bilden av ett romantiskt, men föråldrat transportsätt. Ett driftskompatibelt gränsöverskridande informations- och kommunikationssystem kommer att bidra till att vi kan förverkliga vår vision av att göra inlandssjöfarten lika stark som någon annan länk i transportkedjan. Det skulle vara ett klokt drag att förstärka inlandssjöfartstransporterna, med tanke på all infrastrukturell utveckling som krävs inom andra områden av transportsystemet.

RIS tillför mervärde ur miljömässig och ekonomisk synvinkel och bidrar samtidigt till transportpolitikens övergripande effektivitet. För det första blir det genom förbättringen av trafik- och transportförvaltningen möjligt att även det gods som transporteras på våra floder kan levereras ”exakt enligt tidtabellen”. RIS ger aktuell information som kan användas för planering av rutter och sammanställning av tillförlitliga tidtabeller. Detta kommer att bidra till att enskilda transporter blir säkrare och effektivare.

För det andra kommer hamnarna att uppgraderas till intermodala gränssnitt. RIS kommer att göra det lättare för hamn- och terminalansvariga att maximera utnyttjandet av tillgänglig kapacitet.

För det tredje kommer detta direktiv äntligen även att ge oss standardiserade identifieringsnummer, en nummerskylt för fartyg som trafikerar inre vattenvägar. Standardiserade identifieringsnummer är nödvändiga för att inlandssjöfarten skall kunna vara effektiv, eftersom detta gör det möjligt att identifiera fartygen och spåra laster och för att det främjar säkerheten. Alla dessa faktorer kommer att öka inlandssjöfartens konkurrenskraft och attraktion.

Vad återstår att göra? De verkliga utmaningarna ligger i gränssnitten. Hamnarna är naturligtvis ofta brännpunkter för ekonomisk utveckling, men många av dem är inte utformade eller utrustade för tremodal drift. Här finns det mycket att göra.

Ytterligare förbättringar krävs också när det gäller sammankopplingen med kortare havstransporter, som är ett mycket snabbt växande transportsätt. I detta fall måste förvaltningsmässiga hinder undanröjas.

Sist men inte minst har vi inrättandet och tillämpningen av den europeiska intermodala lastenheten. Som ni vet har detta förslag genomgått första behandlingen, och vi inväntar nu rådets gemensamma ståndpunkt. Jag ser detta som ännu ett nödvändigt steg mot målet att skapa en verkligt konkurrenskraftig intermodal transportkedja.

Det finns emellertid fortfarande ett aber, nämligen att detta direktiv inte är obligatoriskt i alla avseenden. Därför måste vi nu utan dröjsmål anta de olika tekniska bestämmelserna och standarderna för genomförandet av RIS för att förhindra att ett lappverk av olika RIS-tillämpningar uppkommer, om detta inte redan har skett.

  Hennis-Plasschaert (ALDE), på ALDE-gruppens vägnar. – (EN) Först vill jag tacka föredraganden, Renate Sommer, som gjorde ett mycket bra arbete. Jag skulle vilja ta upp en fråga som kommissionsledamot Jacques Barrot redan har nämnt.

Om och om igen har alla EU-institutioner och medlemsstater offentligen framfört att de kommer att göra allt för att förbättra insynen i EU:s beslutsfattande. Detta är något som vi i parlamentet, och särskilt ALDE-gruppen, stöder till fullo. I linje med det interinstitutionella avtalet och flera andra handlingsprogram beslutade kommissionen att alla dess förslag till direktiv skulle innehålla en särskild bestämmelse som gör det obligatoriskt för medlemsstaterna att upprätta tabeller som visar sambandet mellan akten i fråga och införlivandeåtgärderna. Detta bör innefatta vidarebefordrandet av dessa tabeller till kommissionen.

Det blev dock tydligt under de senaste informella interinstitutionella förhandlingarna med de nederländska och luxemburgska ordförandeskapen om förslagen till direktiv om flodtrafikinformationstjänster och certifikat för sjöfolk att rådet inte är villigt att ha kvar denna bestämmelse. Som kommissionsledamoten sade är rådets lösning ett skäl som hänvisar till avtalet om ämnet i fråga och stryker förpliktelsen som ålagts medlemsstaterna i texten till själva direktivet.

ALDE-gruppen är mycket oroad över rådets inställning eftersom den inte bara begränsar sig till detta direktiv. Vår grupp bestämde därför att behandla denna fråga separat och begära en delad omröstning om ändringsförslag 53. Jag är medveten om att inte alla är nöjda med att lösa denna politiska fråga med rådet genom särskilda faktasamlingar. Jag anser dock att det är dags för kammaren att agera. Jag kan bara hoppas att de andra grupperna gör allt de kan för att förbättra insynen i EU:s beslutsfattande och följer vår linje i denna fråga.

  Lichtenberger (Verts/ALE), på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman! Tack för att ni har gett mig ordet. Först av allt vill jag klart och tydligt tacka föredraganden. Samtalen fördes i en angenäm anda, och de flesta ledamöterna som behandlade detta förslag var kvinnor, en punkt som är värd att betona igen. Vi behandlade en fråga som ger utrymme för ytterligare utveckling i en process som långtifrån är slutförd. Vi måste se till att de överenskomna åtgärderna verkligen genomförs, och detta är naturligtvis det aber som föregående talare menade.

Vi måste även vara ytterst vaksamma på två grundläggande faktorer. För det första måste vederbörlig hänsyn tas till behovet av driftskompatibilitet, eftersom ett allmänt godtagande av detta nya hjälpmedel och dess påverkan i stor utsträckning beror på systemets driftskompatibilitet. Om vi inte lyckas se till att gränssnitten mellan de olika transportsätten verkligen fungerar, kommer mycket få frakttransporter att flyttas över till våra floder.

Den andra punkten är att fartyg som trafikerar inre vattenvägar måste göras miljömässigt säkrare. Mycket återstår att göra i detta avseende. Slutligen är jag tacksam för att RIS kommer att bidra till att lugna mina farhågor i fråga om säkerheten under transporter av farligt gods på inre vattenvägar.

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Jag kommer att fatta mig kort, men jag vill börja med att ännu en gång tacka Renate Sommer och utskottet för transport och turism för deras utomordentliga arbete, som jag hoppas kommer att leda till att förslaget antas i första behandlingen. Kommissionen bör kunna gå med på den kompromiss som nåddes under det första informella trepartsmöte som hölls med rådet. Vi godtar de 15 ändringsförslag som har antagits av utskottet för transport och turism, som stöder rådets ståndpunkt, och vi godtar de 34 nya ändringsförslag som Renate Sommer har lagt fram, vilka avspeglar den kompromiss som nåddes under det informella trepartsmötet med rådet. Jag hoppas att parlamentet kommer att stödja detta tillvägagångssätt.

Jag vill också gratulera och tacka Giles Chichester och säga honom att övriga berörda parter inte kan delta i kommittéförfarandet, eftersom endast företrädare för medlemsstaterna har rätt att delta i detta förfarande. Jag instämmer trots detta i hans kommentarer att kommissionen måste se till att näringslivet rådfrågas på lämpligt sätt innan förslag läggs fram. Detta är nödvändigt för att företagen skall se RIS-tekniken som en marknadsmöjlighet, och för att de skall kunna erbjuda dessa tjänster till ett rimligt och överkomligt pris. Liksom Renate Sommer betonade även ni att de små och medelstora företagen inte får belastas med alltför höga kostnader till följd av införandet av RIS. Detta var vad jag ville ha sagt.

Flera ledamöter har betonat behovet av intermodalitet, och det har de helt rätt i, eftersom detta är en av nyckelfrågorna. Om vi vill öka användningen av floder i transportsyfte, måste vi lyckas genomföra intermodalitet i praktiken. Detta kommer att vara ett av huvudsyftena med mitt arbete.

Jag vill också säga att jag fullständigt instämmer i Jeanine Hennis-Plasschaerts kommentarer om jämförelsetabeller, och det är sant att vi måste agera. Hela poängen med EU är att medlemsstaterna enas om att införliva direktiv och att de regelbundet redovisar hur de har lyckats med detta.

Jag vill dock uppmana ledamöterna att inte äventyra detta förslag. Herr talman! Jag anser att det kommer att bli nödvändigt att inleda en interinstitutionell dialog för att se till att jämförelsetabellerna blir en ”god vana”, något som vi använder för alla texter. Jag upprepar: Om denna text, som Renate Sommer mycket skickligt förbättrade på uppdrag av parlamentet och med parlamentets hjälp, inte skulle antas utan dröjsmål i första behandlingen, skulle jag bli besviken, i synnerhet eftersom jag anser att det finns en verklig möjlighet att anta texten då. Herr talman! Därför vill jag tacka parlamentet på förhand för att det nära följer genomförandet av detta direktiv, som jag hoppas ger oss en möjlighet att stärka inlandssjöfarten inom EU⁽¹⁾.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, onsdag, kl. 11.30.

(1) Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag: se bilagan.

19. Erkännande av certifikat för sjöfolk

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0057/2004) av Robert Evans om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om erkännande av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstaterna och om ändring av direktiv 2001/25/EG.

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Att vissa medlemsstater för närvarande upplever att antalet personer inom gemenskapens sjöfart minskar alltmer betyder att sjökunnigheten kan gå förlorad. Utbildning av sjöfolk är särskilt viktigt för att förhindra olyckor till sjöss. Vi behöver hitta sätt att förbättra situationen för gemenskapens yrkesverksamma inom sjöfarten genom att underlätta den fria rörligheten för sjöfolk inom EU och främja en förstklassig utbildning för dem.

Det framlagda förslaget bemöter dessa två problem genom att vidta åtgärder för erkännande på EU-nivå av certifikat för sjöfolk utfärdade i medlemsstaterna. Målen som kommissionen strävar efter med detta direktiv är trefaldiga. Det första är ett omgående och effektivt förfarande för medlemsstaternas erkännande av certifikat för sjöfolk som utfärdas inom EU. Det föreslagna systemet kommer att göra slut på de förseningar som präglar det nuvarande systemet för erkännande.

Det andra målet är att se till att gemenskapens krav på utbildning, certifiering och vakthållning uppfylls. I förslaget vidtas åtgärder för fullständig och fortgående uppfyllelse av befintliga utbildnings- och certifieringsstandarder och kommissionen kommer regelbundet att utvärdera medlemsstaternas sjöutbildning och certifieringssystem med hjälp av Europeiska sjösäkerhetsbyrån.

Det tredje och slutgiltiga målet avser kampen mot bedrägerier i samband med certifiering. Åtgärder har vidtagits för ytterligare insatser att förhindra och bekämpa bedrägerier i samband med erhållandet eller utfärdandet av certifikat.

Som ni vet nådde man en bred överenskommelse i transportrådet om förslaget i december 2004 och det gläder mig att parlamentet har bidragit så positivt i denna fråga. Jag räknar med parlamentets stöd för att se till att denna nyckeltext, som underlättar certifieringen av sjöfolk från andra EU-medlemsstater, antas utan dröjsmål.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka för er uppmärksamhet. Jag hoppas att vi kommer att kunna sända en mycket tydlig signal till våra landsmän att sjöfartsyrket i EU fortsätter att vara särskilt attraktivt och att det är ett yrke som unga européer bör vara stolta över att utöva.

  Evans, Robert (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Mitt betänkande ändrar nuvarande lagstiftning om erkännandet av certifikat för sjöfolk. Lagstiftningen blir mer passande och den tar bort de lagstridigheter som finns i nuläget. Jag hade flera möten om betänkandet med kommissionen, de nederländska och luxemburgska ordförandeskapen, parlamentets sekretariat, Förenade kungarikets regering och mina kolleger och jag är tacksam mot alla för deras bidrag. Jag kan bekräfta att rådet har låtit mig förstå att om vi röstar enligt planerna i morgon, kan vi anta förslaget med en gång i enlighet med artikel 251 i fördraget.

Utgångspunkten för denna lagstiftning är säkerhet. Sjöfolkets trygghet och säkerhet är inte bara viktig för dem som är involverade i branschen utan även för konsumenterna, vare sig de är båtresenärer eller köper havsprodukter.

Som kommissionsledamoten sade är sjöindustrin på allmän nedgång. Det är inte längre en lika attraktiv karriär att gå ut till sjöss som det har varit tidigare. Nedgången inom sjöfarts- och fiskeindustrin betyder att lönerna ofta är låga och möjligheterna få. Trots detta kommer det fortfarande alltid att finnas en efterfrågan på resor med båt, både från industrins och passagerarnas sida. Trots att fiskbestånden minskar i vattnen kommer det alltid att finnas en efterfrågan på fisk. Därför kommer denna industri alltid att behöva arbetskraft.

Som Jacques Barrot dock har sagt är det för närvarande brist på arbetskraft. Eftersom länder och företag försöker balansera tillgång och efterfrågan på fartygsbesättningar blir EU:s roll viktigare. Vi måste vidta åtgärder för ett gemensamt EU-system för fri rörlighet. Den nuvarande bristen på tillgång till lokal arbetskraft betyder att det finns ett tomrum som, liksom i andra industrier, kommer att fyllas med invandrad arbetskraft. Dessa arbetstagare behöver samma skydd och fastställda normer som de nuvarande arbetstagarna har.

Mitt betänkande är en läglig åtgärd som uppdaterar det nuvarande EU-direktivet från 2001. Syftet är att minska den nuvarande administrativa bördan, bekämpa diskriminering och främja rörligheten för arbetstagarna inom sjöfartssektorn. EU:s regler bör, så långt det är möjligt, vara i linje med befintliga internationella avtal. I så fall blir STCW-konventionen (Standards of Training, Certification and Watchkeeping) av med EU:s byråkrati. Detta har varit en viktig punkt och något man under trepartsmötet har haft som ett gemensamt mål. På så sätt har vi kunnat nå denna informella överenskommelse före debatten. Kraven på utbildning och utfärdande av certifikat för sjöfolk anges av Internationella sjöfartsorganisationen och där anges även överenskommelser om erkännandet av certifikat.

För närvarande har systemet för erkännande av certifikat från tredjeland förenklats. Det leder till en aningen otillfredsställande situation där det är lättare och enklare att få certifikat från länder utanför EU erkända än att få certifikat från länder inom EU erkända. Detta är diskriminerande, det begränsar den fria rörligheten för sjöfolk och det är en avvikelse som måste tas bort, särskilt eftersom vi handskas med ett minskande antal arbetstagare. Jag vill dock understryka att enbart ett certifikat, vilken typ det än gäller, inte i sig är en garanti för anställning, lika lite som ett körkort ger rätten till en anställning som chaufför.

Språkkunskaper har varit en knivig fråga. Här har vi enats om att en tillfredsställande behärskning av språket är nödvändigt. I detta fall är det engelskan som gäller som språk. Detta kommer också att gälla för arbetare från tredjeland som kan komma att drabbas av olyckor om inga bestämmelser om språkkunskaper införs.

Förhindrandet av bedrägerier är en viktig fråga. Alla 25 medlemsstater kommer att vara tvungna att i samband med Internationella sjöfartsorganisationen fortsätta sina ansträngningar med den världsomspännande kampen mot bedrägerier för att se till att säkerhetsstandarderna är så höga som möjligt. Det åligger oss alla att få våra egna flottor och lagstiftningsprocesser i ordning för att se till att det är en genomgående hög standard i Internationella sjöfartsorganisationen.

I mitt betänkande uppger jag avslutningsvis att kommissionen bör förbereda en utvärderingsrapport efter fem år. Vi fick i ett tidigare betänkande höra om förlisningar utanför Europas kust och Europaparlamentet har upprepade gånger satt säkerhet högst upp på dagordningen. Vi kommer att sätta höga säkerhetsstandarder, höga standarder för arbetstagare och för utfärdande av certifikat. Jag är säker på att mina kolleger kommer att kunna stödja detta betänkande i omröstningen i morgon.

  López-Istúriz White (PPE-DE), på PPE-DE-gruppens vägnar. – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att särskilt tacka och gratulera föredraganden Robert Evans till hans utmärkta arbete och speciellt till den enighet som nåddes både med rådet och med kommissionen. Jag vill också tacka kommissionen och kommissionsledamoten för deras engagemang och åtagande i kampen mot bedrägerier i samband med certifikat som utfärdats till sjöfolk.

Som ni mycket väl vet beslutade man, för att skynda på detta betänkande, att föra samman rådet och kommissionen i syfte att lägga fram ett överenskommet förslag. Båda institutionerna har kommit med intressanta och berikande bidrag och det rådde ingen större oenighet mellan de två parterna under debatten, utan de var hela tiden eniga.

Vi kan konstatera att förslaget, som faller inom ramen för konventionerna i Internationella sjöfartsorganisationen, efter månader av hårt arbete kommer att vara en av de regleringar som bäst bidrar till kampen mot bedrägerier i samband med certifiering. Till följd av mitt speciella förhållande till Balearerna i Spanien, måste jag uttrycka min personliga tillfredsställelse med vidtagandet av dessa åtgärder som kommer att bidra till att garantera sjöfolkets säkerhet och liv och även till att skydda den marina miljön.

Öarna kräver särskild uppmärksamhet inom området för skydd av den marina miljön eftersom de tar emot en stor mängd handelssjöfart. Till följd av denna erfarenhet – och det är därför jag nämner det för er – vet jag att Robert Evans arbete har varit betydande. Vi har nu alla ökat arbetskvaliteten och arbetsmängden för vårt sjöfolk och vi har framför allt sett till att de har ett gott rykte i samhället. Deras rykte har ibland skadats av tidigare bedrägerifall.

  Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Jag vill börja med att framföra ett uppriktigt tack till Robert Evans och utskottet för transport och turism för att de inte endast har gett sitt stöd till kommissionens förslag utan även förbättrat det. Jag anser att de kommentarer som Antonio López-Istúriz White nyligen gjorde är ett tillräckligt bevis på att sjöfolkets profil behöver ett uppsving för att se till att unga människor ser detta fantastiska yrke som ett attraktivt alternativ.

Det är paradoxalt att sjöindustrin är på nedgång trots att det i Europa finns en enorm potential för sjötransport. Därför är det absolut nödvändigt att förbättra utbildningen för sjöfolk och undanröja de befintliga bristerna för att attrahera tillräckligt med unga européer till dessa yrken. Som Robert Evans nämnde kommer fri rörlighet och erkännandet av certifikat att vara ytterligare verktyg som hjälper oss att nå detta mål.

De föreslagna ändringarna gynnar kommissionens mål. Som jag precis sade är alla åtgärder som främjar den fria rörligheten för sjöfolk och alla åtgärder som gör det möjligt att utföra stränga kontroller av befintliga regler och bekämpa bedrägerier i samband med certifikat för sjöfolk, steg i rätt riktning. I ändringsförslagen försöker man förtydliga förslaget och samtidigt rätta sig efter rådets allmänna inställning.

Därför kan jag tala om för er, herr Evans, att kommissionen godtar alla parlamentets ändringsförslag. Jag skulle dock vilja fästa er uppmärksamhet på ändringsförslag 32, enligt vilket man stryker behovet att upprätta jämförelsetabeller över de nationella åtgärderna för genomförandet av direktivet. Detta ersätts i stället med ett skäl. Denna ståndpunkt ligger i linje med rådets inställning, men med tanke på mina tidigare kommentarer är jag säker på att ni kommer att förstå mina farhågor. Även om det gläder mig att parlamentet och rådet har beslutat att lägga fram liknande texter för att enas i första behandlingen betyder det inte att vi bör glömma att jämförelsetabeller behövs för bättre lagstiftning. Herr talman! Som jag sade om den förra texten måste vi nå en interinstitutionell överenskommelse för att genomföra denna bestämmelse eftersom det kommer att bli lättare att tillämpa något som parlamentet beslutar i enighet med rådet. Kommissionen kommer att offentliggöra en förklaring med denna innebörd när direktivet slutligen antas.

Jag räknar med parlamentets stöd i denna nyckeltext som kommer att främja den fria rörligheten för sjöfolk mellan medlemsstaterna och som jag hoppas kommer att ge upphov till ny entusiasm för detta mycket nödvändiga yrke⁽¹⁾.

  Talmannen. – Herr kommissionsledamot! Kammaren vill tacka er för att ni har suttit med oss vid rodret på detta specifika skepp.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, onsdag, kl. 11.30.

(1) Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag: se bilagan.

20. Gemenskapens kontrollorgan för fiske

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0022/2005) av Elspeth Attwooll om förslaget till rådets förordning om inrättande av Gemenskapens kontrollorgan för fiske och ändring av förordning (EG) nr 2847/93 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken.

  Borg, kommissionsledamot. – (EN) Herr talman! Först av allt vill jag tacka den ärade ledamoten för hennes betänkande om förslaget till rådets förordning om inrättande av Gemenskapens kontrollorgan för fiske och ändring av förordning (EG) nr 2847/93 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken.

Kommissionen ser inrättandet av kontrollorganet som en avgörande del i genomförandet av reformen för den gemensamma fiskeripolitiken. Kom ihåg att inrättandet av detta kontrollorgan är en tydlig signal om att en mer enhetlig och effektiv tillämpning av reglerna är en prioritet för den reformerade gemensamma fiskeripolitiken. Vi anser att ett väl fungerande kontrollorgan kommer att vara avgörande inte bara när det gäller att förbättra medlemsstaternas kontrollförmåga utan även för att vi skall kunna vidta ytterligare åtgärder för att bekämpa illegalt fiske. Vi är dessutom fast övertygade om att när vår kontrollförmåga förbättras så förbättras även trovärdigheten hos de fakta som forskarna har tillgång till. Detta bidrar i sin tur till mer välgrundade vetenskapliga råd som kan ligga till grund för vår politik för ett hållbart fiske. Därför har kommissionen tagit ställning för ett effektivt och pålitligt kontrollorgan.

På en operativ nivå ser vi kontrollorganet som ett sätt att förstärka de kontrollverktyg och metoder som medlemsstaterna använder.

Kommissionen är mycket nöjd med det nära samarbete det har haft med föredraganden och ledamöterna i fiskeriutskottet under vårt arbete med detta viktiga förslag. Jag är glad över att kunna meddela er att vi godtar mer än hälften av fiskeriutskottets ändringsförslag som i hög grad förstärker vårt förslag och som vi villigt kommer att försvara i rådet.

Låt mig nu gå vidare till de ändringsförslag som lagts fram i betänkandet vi har framför oss.

Kommissionen kan godta ändringsförslag 1.

Kommissionen har svårt att godta ändringsförslag 2. Det är inte lämpligt att prioritera uppgifter i förordningen eftersom prioriteringarna kan ändras under kommande år till följd av att uppgifterna fullbordas och målen nås. Kommissionen noterar dock att det finns ett värde i att inkludera kontroller av illegalt, icke rapporterat och oreglerat fiske i kontrollorganets arbetsprogram.

Kommissionen kan godta ändringsförslag 3.

Kommissionen kan inte godta ändringsförslagen 4, 25 och 27. Bestämmelserna för omröstningsförfarandet måste ta hänsyn till detta organs specifika egenskaper. Organet har en kontrollerande funktion. Förslaget grundar sig på behovet av att upprätta en balans mellan medlemsstaternas roll och behovet av att på kommissionsnivå se till att kontrollorganet utvecklas enligt de uppsatta målen i den gemensamma fiskeripolitiken.

Kommissionen har svårt att godta ändringsförslag 5. Det innebär en utökad omfattning av kontrollorganets verksamhet inom områden som ligger utanför dess inspektions- och kontrollbefogenheter. Kommissionen är övertygad om att förslagets omfattning är tillräcklig som den är och att fokus bör fortsätta att riktas mot huvuduppgiften – det vill säga kontroll och inspektion. Forskningsverksamhet som är direkt relaterad till kontroll kan naturligtvis övervägas.

Kommissionen kan godta ändringsförslag 6.

När det gäller ändringsförslag 7 har kommissionen svårt att godta ändringsförslagets innehåll så som det för närvarande är formulerat. Det är för restriktivt i bemärkelsen att inte alla fiskeavtal för närvarande inkluderar en genomförandeplan.

Trots att kommissionen inte kan godta ändringsförslag 8 kan kontrollorganets verksamhetsområde naturligtvis inkludera kontrollen av fartyg som är inblandade i illegalt, icke rapporterat och oreglerat fiske så länge som det befinner sig inom ramen för de system som godtagits av regionala fiskeriorganisationer.

Kommissionen kan godta ändringsförslagen 9, 10, 11, 12 och 13.

Kommissionen har dock svårigheter med ändringsförslag 14 som rör tillhandahållandet av information om tillämpligheten och kostnadseffektiviteten för den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser när det gäller kontroll och inspektion, eftersom detta på ett betydande sätt skulle ändra kontrollorganets uppdrag och uppgifter.

Kommissionen kan inte godta ändringsförslag 15 eftersom artikel 7 endast syftar på medlemsstaternas skyldigheter. Det bör dock noteras att kommissionen har rätt att kräva att kontrollorganet tillhandahåller tjänster som har att göra med gemenskapens skyldigheter i enlighet med artikel 5 i förslaget.

Jag kan förvisso hålla med om kontrollorganets viktiga roll när det gäller utbildning men jag har svårt att godta ändringsförslag 16 eftersom kontrollorganet inte bör vara tvunget att inrätta ett utbildningscentrum. Medlemsstaterna kanske av praktiska och operativa skäl föredrar att kurser och seminarier tillhandahålls lokalt. Kontrollorganets befogenheter bör inte leda till att denna möjlighet minskar.

Kommissionen kan godta ändringsförslag 17.

När det gäller ändringsförslag 18 har kommissionen svårt att godta ändringsförslagets innehåll så som det för närvarande är formulerat. Den roll som har föreslagits den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk (ACFA) kan inte godtas eftersom den skulle sätta detta organ, som endast är av rådgivande karaktär, i en position som liknar den som EU-institutioner såsom parlamentet, kommissionen och rådet har. Kommissionen är följaktligen inte för att ge rådgivande organ som ACFA och regionala rådgivande nämnder samma ställning, hur mycket det än välkomnar de förslag som gör att parlamentet bättre kan informeras om kontrollorganets arbete. Av samma anledning kan kommissionen inte godta ändringsförslagen 22, 42 och 43.

Även om kommissionen inte kan godta ändringsförslag 19 godtar den att texten i det andra skälet behöver ändras så att den hänvisar till verksamheter både inom och utanför gemenskapens vatten.

Kommissionen har inga anmärkningar att göra om ändringsförslag 20 eftersom kontrollorganets placering ligger under de spanska myndigheternas behörighet.

Kommissionen kan inte godta ändringsförslag 21.

Kommissionen har svårigheter med ändringsförslagen 23 och 24. För det första är ACFA ett rådgivande organ och bör inte vara inblandat i förvaltning. För det andra, när det gäller utnämningen av fiskenäringens företrädare, följer kommissionens förslag andra organs mönster varhelst näringens företrädare är med i styrelser. I dylika fall är det vanligtvis kommissionen som utser företrädarna för sektorn.

Kommissionen har svårt att godta ändringsförslag 26 eftersom styrelsen måste kunna utreda specifika frågor på dagordningen utan att näringens företrädare är närvarande när det handlar om konfidentiella frågor eller intressekonflikter.

Kommissionen kan godta ändringsförslagen 28, 29, 30 och 31.

Kommissionen har svårigheter med ändringsförslag 32. Kommissionen anser att det ligger i gemenskapens intresse att den behåller makten att kunna föreslå att den verkställande direktören avsätts och att detta sker på grundval av enkel majoritet. Annars försvagas kommissionens ställning.

Kommissionen kan inte godta ändringsförslag 33 eftersom man anser att tre år är en för kort tidsperiod för en extern utvärdering.

Kommissionen har svårt att godta ändringsförslag 34 eftersom texten i kommissionens förslag stämmer överens med de överenskomna förslagen till bestämmelser medan ändringsförslaget inte gör det.

Även om kommissionen förstår principen i ändringsförslag 35 kan den inte godta det eftersom det skulle bli omtvistat och svårt att genomföra i praktiken.

Kommissionen kan inte godta ändringsförslagen 36, 38, 39, 40 och 41. De har en försvagande effekt på förslaget. Som jag sade redan i början måste vi lyckas med att inrätta ett kontrollorgan för fiske som är effektivt och välfungerande. Så vitt jag förstår röstade fiskeriutskottet dessutom emot liknande ändringar på mötet den 2 februari.

Kommissionen kan inte godta ändringsförslag 37 – som jag har sagt tidigare har de regionala rådgivande nämnderna en rådgivande funktion och bör inte vara inblandad i förvaltning.

  Attwooll (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Fiskeriutskottet välkomnar varmt förslaget att inrätta Gemenskapens kontrollorgan för fiske. Vi anser att det i hög grad kan bidra till ett enhetligt och kostnadseffektivt genomförande av kontroll- och inspektionsprogram. Utskottet anser att kontrollorganet även bör ha en betydande roll i kampen mot illegalt, icke rapporterat och oreglerat fiske och dess förekomst utanför gemenskapens vatten bör under skäliga omständigheter inkluderas.

Genom andra ändringsförslag försöker man se till att kontrollorganet kan tillhandahålla lämplig information och assistans till kommissionen och medlemsstaterna, exempelvis när det gäller hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, utvecklingen av tekniska lösningar för inspektion och kostnadseffektiviteten för den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser om kontroll och inspektion. Utskottet begär också, som kommissionsledamoten har nämnt, att kontrollorganet skall kunna inrätta ett utbildningscentrum för inspektörer snarare än bara utarbeta en central läroplan.

Det som väsentligt skiljer betänkandet från kommissionens förslag är uppfattningen att fiskenäringen, inte kommissionen, bör utse sina egna företrädare till styrelsen och att dessa företrädare bör äga rösträtt.

Jag går nu vidare till de ändringsförslag som ALDE-gruppen har lagt fram. Två handlar om de regionala rådgivande nämndernas roll. Vi anser att det ligger ett värde i att rådfråga dem under utarbetandet av planerna för gemensamt utnyttjande och att de absolut skall informeras om kontrollorganets utvärdering av sådana planers effektivitet. De resterande ändringsförslagen koncentrerar sig på gemensamma utvecklingsplaner. Detta är inte, herr kommissionsledamot, ett försök att försvaga förslaget.

Det verkar finnas olika tolkningar av vad som menas med operativ samordning. Enligt en tolkning skall kontrollorganet endast ha att göra med ombesörjningen av det praktiska utnyttjandet av de resurser som medlemsstaterna redan har utlovat och se till att dessa resurser verkligen utnyttjas enligt vad som bestämts i planen. Detta verkar vara den modell som kommissionen föreställde sig i det flödesschema som lades fram.

Denna modell återspeglas dessvärre inte på ett lämpligt sätt i formuleringen av artikel 12 och den stämmer inte heller med artikel 11.1 b i förslaget som, och jag citerar: ”ger kontrollorganet makten att identifiera kontroll- och inspektionsresurser som skall sammanslås enligt kriterierna i artikel 11.2”. I artikel 13 anges på liknande sätt att medlemsstaterna, och jag citerar igen: ”skall se till att alla medel för kontroll och inspektion som avsatts för en gemenskapsplan för gemensamt utnyttjande används”.

Detta är en mycket vidare tolkning av de uppgifter som är inblandade i operativ samverkan och när man läser kommissionens flödesschema, fast inte rättsakten, verkar det resultera i att en avsevärd kontroll över de utlovade resurserna uteslutande placeras i händerna på kontrollorganets verkställande direktör. ALDE-gruppens ändringsförslag är avsedda att få dessa olika tolkningar att stämma överens och att se till att regler och tillämpning går hand i hand.

Jag hoppas verkligen att parlamentet kommer att godta ändringsförslagen men vare sig man gör det eller inte anser jag att kommissionen och rådet själva måste hitta ett sätt att lösa dessa problem. Jag vill än en gång försäkra mina kolleger om att jag inte är inblandad i någon typ av omstörtande verksamhet. Jag stöder faktiskt den vidare tolkningen av operativ samverkan, under förutsättning att nödvändiga garantier lämnas.

Min huvudsakliga oro är att dåliga lagar inte kommer att främja ett bra kontrollorgan. Därför kommer jag att rekommendera min egen grupp att vi lägger ned vår röst vid omröstningen om betänkandet om inte åtminstone ändringsförslagen 38 och 39 godkänns. Vi kommer naturligtvis även att stödja lagstiftningsresolutionen.

  Maat (PPE-DE), på PPE-DE-gruppens vägnar. – (NL) Herr talman! Jag tackar er och även föredraganden för hennes ansträngningar. Det kanske är symboliskt att man efter att Spanien har röstat ja till konstitutionen baserar kontrollorganet för fiske i Vigo. Jag anser att det är en rättvis belöning också med hänsyn till våra parlamentsledamöters stora politiska ansträngningar för att nå detta positiva resultat i fråga om konstitutionen.

Samtidigt är jag aningen missnöjd med kommissionsledamotens svar när han påstår att många av de ändringsförslag som fiskeriutskottet hade godtagit var antingen oacceptabla eller opraktiska. Jag anser att kommissionsledamoten saknar en viss framåtanda inom dessa områden. Om jag tillämpar detta på konstitutionen, om detta betänkande skulle diskuteras om fem år, skulle det inte vara så lätt för kommissionen att komma undan med att säga att detta är oacceptabelt eller opraktiskt. I det avseendet skulle det vara bra om kommissionsledamoten visade lite mer framåtanda också när det gäller genomförandet av ändringsförslagen, inbegripet de som min grupp har lagt fram.

Ett av min grupps huvudbekymmer är att vi har märkt att det i hela fiskeripolitiken finns en växande brist på förtroende mellan fiskesektorn och Bryssel. Detta gap måste stängas och man skulle mycket väl med hjälp av egna åtaganden och bidrag inom sektorn, liksom med hjälp av fiskeriorganisationerna i styrelsen för kontrollorganet för fiske, kunna stänga detta gap mellan EU och fiskesektorn.

Utanför EU finns det bra exempel på hur saker och ting fungerar väl. Titta bara på Island och Norge där fiskesektorn har större inflytande i politiken och är mer engagerad i att den tillämpas och kontrolleras effektivt. I det avseendet skulle kommissionen kunna visa lite mer framåtanda och förståelse, inklusive för PPE-DE-gruppens åtaganden att stänga detta gap.

Jag vill än en gång uppmana kommissionen att agera som om den nya konstitutionen redan var på plats och även att ta parlamentets engagemang mer seriöst. Då är jag övertygad om att den nya kommissionsledamoten och det nya kontrollorganet kommer att finna sig till rätta.

  Kindermann (PSE), på PSE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman! Kontroll är redan en viktig del av den gemensamma fiskeripolitiken och det kommer att bli ännu viktigare i framtiden. Det har varit och fortsätter att vara ett prioriterat mål för parlamentet att göra kontrollerna mer effektiva inom fiskesektorn. Därför stöder vi förslaget om inrättandet av Gemenskapens kontrollorgan för fiske.

Det finns dock stora skillnader mellan de olika fiskeregionerna i EU. Därför anser vi att det vore klokt att se till att kontrollorganets organisationsstruktur tar hänsyn till regionala skillnader. Den gemensamma fiskeripolitiken har genomgått en vidareutveckling under de fem senaste åren, men EU:s internationella förpliktelser inom fisket är fortfarande en stor del av den gemensamma fiskeripolitiken. Allt detta kräver både effektiva och enhetliga kontrollförfaranden eller samordning av kontrollmetoder, under lämpliga former. Inrättandet av Gemenskapens kontrollorgan för fiske bör kunna garantera detta. Målet måste vara att förbättra de nationella kontrollstrukturerna och att medlemsstaterna fortsätter att bestämma hur de skall använda sina egna kontrollinstrument. Vi antar att inrättandet av organisationsstrukturer på gemenskapsnivå skulle kunna resultera i ett mer konsekvent uppfyllande av befintliga föreskrivna regler.

Enligt vår åsikt bidrar inte vissa av föredragandens ändringsförslag till fullföljandet av dessa mål och de har en för bred omfattning. Kontrollorganets befogenheter måste förbli mycket tydliga. Därför motsätter vi oss inkluderandet av regionala rådgivande nämnder i organisationsstrukturen. Även om föredraganden har gjort ett mycket bra arbete kan vi inte stödja ändringsförslag som skulle leda oss in på den vägen.

  Booth (IND/DEM), på IND/DEM-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Runt om i världen är bevarandet av fiskbestånden framgångsrikt bara när det står under nationell kontroll. Jag har talat med många fiskare i Devon och Cornwall som vet exakt hur man skall bevara fiskbestånden, men ingen frågar någonsin dem. Jag föreslår att den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken, med det fullständigt ohanterliga kvotsystem som har utformats av kontorsbyråkrater, omedelbart skrotas och ersättas av en ny fiskeripolitik utformad av fiskarna själva.

Problemet i Storbritannien har varit den extremt strikta tillämpningen av den gemensamma fiskeripolitiken, först genom det brittiska ministeriet för jordbruk, fisk och livsmedel och sedan genom avdelningen för miljö-, livsmedels- och landsbygdsfrågor (Defra). De insisterade exempelvis på att en fiskare vid namn Ken Bagley, som jag råkar känna mycket väl, skulle gnida tummen mot buksidan på fem ton skarpsill för att kontrollera att fångsten inte innehöll någon sill som inte var könsmogen. I Förenade Kungariket säger vi att ”det krävs en skarpsill för att fånga en makrill”. Vi kanske i stället skulle säga att ”det krävs en skarpsill för att fånga en sill”! Det är inte att undra på att fiskesektorns andel av BNP i Storbritannien har minskat från 561 miljoner brittiska pund 1964 till 520 miljoner pund 2003, trots inflationen. I Norge, som har sin egen fiskeripolitik, har siffrorna stigit från 7, 5 miljarder norska kronor till 10, 1 miljarder kronor under samma period.

Miljökrisen i Nordsjön är orsakad av människor. Att utnyttja en sådan kris för att öka den europeiska integrationen är ett av kommissionens klassiska knep. Detta är en så kallad välgörande kris. EU:s lösning på något som inte fungerar är att öka EU:s kontroll ännu mer. Alltså skapar man ett nytt kontrollorgan för fiske som skall ha sitt säte i Vigo i Spanien. Vilken överraskning! Hädanefter kommer brittiska fiskebåtar att bevakas i våra egna territorialvatten av patrullbåtar som lyder under detta nya organ och som skickas ut på uppdrag av EU:s inspektionsmyndighet i Madrid. Stackars gamle Francis Drake vänder sig säkert i sin grav. Vi kanske skulle göra oss klara att tända vårdkasarna!

(Applåder)

  Allister (NI). – (EN) Herr talman! Om man stöder inrättandet av Gemenskapens kontrollorgan för fiske måste man också stödja den gemensamma fiskeripolitiken. Nordirlands erfarenhet av denna har varit förfärlig. På grund av den gemensamma fiskeripolitiken har vi tvingats se vår fiskeflotta minska drastiskt genom överreglering och tvångsnedläggningar. Jag kan inte stödja den gemensamma fiskeripolitiken och därför kommer jag inte heller att stödja Gemenskapens kontrollorgan. Jag anser att fisket bör stå helt under nationell kontroll, inte under EU:s kontroll. Alla inspektionsförfaranden bör därför initieras och skötas nationellt. Detta kontrollorgan är tyvärr bara ännu en del i det imperiebyggande som Bryssel så gärna ägnar sig åt.

Eftersom Gemenskapens kontrollorgan för fiske troligen blir verklighet kommer jag precis som i utskottet att använda min röst i kammaren till att försöka begränsa dess omfattning och öka det nationella inflytandet.

  Fraga Estévez (PPE-DE). – (ES) Herr kommissionsledamot! Jag stöder och uppskattar däremot inrättandet av kontrollorganet för fiske och vill därför bara be om att det tas i bruk så fort som möjligt.

De ändringsförslag som fiskeriutskottet lade fram förbättrar och kompletterar dessutom rejält både kommissionens ursprungliga förslag och föredragandens betänkande när det gäller de verkliga ansvarsområden som kontrollorganet bör ha, och utan inverkan på de befogenheter som medlemsstaterna i dagsläget har.

Detta betänkande bekräftar min övertygelse att det inte är möjligt att ha hållbara resurser och omstrukturera fiskemetoderna om man inte tar tag i kontrollfrågan på ett ärligt och oförställt sätt. Detta förslag har tyvärr än en gång lyft fram att vissa av de länder som talar mest om kontroll sedan är de mest tystlåtna och förkastar seriösa och effektiva förslag.

Kontrollorganet är ett steg i rätt riktning mot att framhäva denna inställning, och trots att det fortfarande finns mycket kvar att göra, särskilt när det gäller insynen i medlemsstaternas kontrollkriterier och harmoniseringen av lagstiftning och straff inom EU, kommer inrättandet av det att vara den bästa garantin för att detta kan lösas inom en snar framtid.

Fiskeriutskottet har också förbättrat det sätt som sektorn behandlades på i förslaget, och i det avseendet håller jag inte med er, herr kommissionsledamot, om att kommissionen inte bör godta förslagen, för sektorn får en verklig röst och en verklig företrädare i ett område som påverkar det så mycket och inom vilket det skulle vara vansinnigt att inte få dess stöd. Och kontrollorganets befogenheter har utökats för att försöka få kommissionen att en gång för alla ta sitt ansvar på allvar i fråga om icke-rapporterat och oreglerat illegalt fiske.

Jag skulle också vilja erkänna de ansträngningar som föredraganden har gjort för att hitta kompromissområden, och jag vill avsluta med att uttrycka min glädje över att kontrollorganet kommer att placeras i Spanien och i staden Vigo, som är en så betydande stad för världsfisket.

  Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Herr talman! Jag hoppas att det ändringsförslag som gör att kontrollorganet inrättas i Vigo är ett på den långa lista av ändringsförslag som kommissionsledamoten har nämnt, eftersom jag var en av dem som föreslog den staden som huvudsäte.

Herr kommissionsledamot! Jag anser att fiskeriutskottets roll har varit mycket uppenbar under utarbetandet av betänkandet, både när det gäller föredraganden, Elspeth Attwooll, som har arbetat oerhört hårt och som jag anser har gjort ett berömvärt arbete, och när det gäller dem av oss som med bästa möjliga avsikt har försökt att ändra hennes betänkande ur två synvinklar, som efter vad jag har förstått är en helt och hållet europeisk ståndpunkt.

Å ena sidan har vårt utskott arbetat snabbt för att kontrollorganet skall kunna inrättas och tas i bruk så fort som möjligt, och dessutom har man försökt att förbättra texten i kommissionens förslag, för det är sant att vi alltid har ansett att ursprungsförslaget, som inte var ert utan kommissionens, var för blygsamt, och vi har i vårt ändringsförslag försökt att lösa detta.

Det är sant att detta kontrollorgan är det första som bildats med ansvar inom enbart fiskeriområden och därför har vi tittat på andra kontrollorgan som kanske också inrättades med en ganska blygsam roll men som snart ändå var tvungna att ta på sig en alltmer betydande roll. Jag tänker då exempelvis på Europeiska sjösäkerhetsbyrån.

Herr kommissionsledamot! Att utöka ansvarsområdet, och snälla glöm inte detta, skulle vara till hjälp för att förmå fiskesektorn att ta till sig organet. För det är sant att förslaget att inrätta det har sitt ursprung i debatterna om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken som en metod för att förbättra samordningen mellan medlemsstaterna av vissa mycket specifika övervaknings- och kontrollaspekter. Men det är fortfarande så att vår avsikt är att utöka dessa befogenheter så att medlemsstaterna och kommissionen dessutom kan få tekniskt och vetenskapligt bistånd för att hjälpa dem att på rätt sätt tillämpa reglerna i den gemensamma fiskeripolitiken.

  Stevenson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag är säker på att kommissionsledamot Borg vid det här laget har insett det tvivelaktiga nöjet i att tala inför en tom kammare sent en tisdagkväll om ämnet fiske, men han har åtminstone förmånen att få tala i mer än två minuter. Det var också upplyftande att höra kommissionsledamot Borg säga att han kunde godkänna nästan hälften av utskottets ändringsförslag. Detta måste sakna motstycke bland det senaste årtiondets uttalanden från fiskerikommissionsledamöter.

Mitt parti, Förenade kungarikets konservativa parti, har ett uttalat engagemang för att Storbritannien skall lämna den gemensamma fiskeripolitiken och återinföra den nationella och lokala kontrollen av fiskeriförvaltningen. Jag inser dock att även om Storbritannien inte längre skulle delta aktivt i den gemensamma fiskeripolitiken så kommer vi ändå att ha många fartyg som fiskar utanför Förenade kungarikets gräns på 322 kilometer samt i EU:s vatten och i internationella vatten. Av den anledningen, och med tanke på att förslaget är ett fullbordat faktum, är det viktigt att vi stöder ett genomförbart förslag för inrättandet av EU:s kontrollorgan för fiske. Jag vill gratulera Elspeth Attwooll till hennes utmärkta arbete med detta betänkande.

Det råder inget tvivel om att medlemsstaternas olika syn på fiskerikontrollen tidigare har lett till mycket osämja. Jag har ofta hört fiskare i Skottland säga att fiskarna i Spanien kommer alltför lindrigt undan. Sedan åker man till Spanien och hör fiskarna där säga att fiskarna i Skottland kommer för lindrigt undan. Vi behöver uppenbarligen jämnare spelregler.

Det finns också ett behov av en rättvis tillämpning av reglerna. Kommissionens förslag syftar till att uppnå det målet. Jag anser dock att vi inte bör gå till överdrift genom att brodera ut kommissionens planer med ändringsförslag som överlåter ännu mer makt åt det nya kontrollorganet. Därför är jag oroad över att kommissionen har avvisat förslaget att de regionala rådgivande nämnderna skall höras. Dessa spelar en mycket viktig roll i översynen av den gemensamma fiskeripolitiken och skapar ett betydelsefullt intressentengagemang hos fiskare, forskare och andra inom näringen. Jag hoppas att kommissionen omprövar detta beslut.

  Casaca (PSE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Även jag vill gratulera Elspeth Attwooll till hennes utmärkta betänkande. Som Heinz Kindermann sade har vi våra olika åsikter, men betänkandets kvalitet bör definitivt lyftas fram.

Jag skulle vilja börja med att påpeka att det nu finns elektroniska anordningar som gör det möjligt att effektivt kontrollera hela gemenskapens flotta och ge snabb tillgång till de vetenskapliga uppgifter som är oerhört viktiga för ett hållbart fiske. Just därför finner jag det helt obegripligt att kommissionen, fastän vi har exklusiva befogenheter, vilket fiskeriutskottet med rätta kallade avvikande och obefogat, brister i att utöva någon konkret makt, särskilt inom de områden där detta behövs allra mest och där det skulle vara mest effektivt, dvs. inom området för avlägsen kontroll.

I samband med detta skulle jag vilja ta upp följande punkter. Först och främst bör det uppenbarligen välkomnas, såsom många ledamöter i denna kammare har sagt, men välkomnas ur en operativ synvinkel. Med andra ord bör det bli ett operativt instrument och inte bara en pappersfabrik och ett sätt att låta den byråkratiska världen gå på tomgång utan att lösa någonting och göra någonting. Mitt andra större bekymmer är att detta kontrollorgan inte bör innebära att gemenskapspolitiken är i maktspelets och egenintressets våld, för de verkliga förlorarna i sådana situationer brukar vara de minsta regionerna, tillsammans med själva det hållbara fisket.

  Varela Suanzes-Carpegna (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! På förslag av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater tog Europeiska rådet i december 2003 initiativ till att inrätta Gemenskapens kontrollorgan för fiske. Det var en bra idé.

Kommissionen lade fram ett förslag som klart behövde förbättras. Vårt utskott utarbetade ett förslag till betänkande som också klart behövde förbättras. Vi kan därför säga att det förslag som nu läggs fram för parlamentet är betydligt bättre än de ursprungliga förslagen.

Av de väsentliga förbättringarna skulle jag vilja framhålla inkluderandet av sektorn med fullständiga deltagarrättigheter, utökandet av befogenheter mot olagligt, icke-rapporterat och oreglerat fiske och inkluderandet av utbildningsansvar.

Jag beklagar dock att befogenheterna endast innefattar forskning och utveckling av tekniska lösningar i samband med kontroll och inspektion och att den socialdemokratiska gruppen har motsatt sig ändringsförslag som syftar till att ge kontrollorganet verkliga befogenheter inom området för vetenskaplig fiskeforskning. Dessa skulle kunna bidra till att förbättra betänkandena, som ligger till grund för kommissionens förslag till rättsakter om tekniska åtgärder, bevarandet av bestånden, tillåtna fångstmängder (TAC) och kvoter, eftersom det skulle betyda att kontrollorganet och dess experter skulle delta mer aktivt i den gemensamma fiskeripolitiken och på så sätt ge den större trovärdighet i fiskesektorns ögon.

Kontrollorganet stärktes till följd av fiskeriutskottets sammanträde, och jag hoppas att det stärks i morgon i parlamentet, trots att det inte blir på det sätt som jag skulle ha önskat. Jag litar på att rådet kan förbättra situationen.

  Stihler (PSE). – (EN) Herr talman! Vi kan säkert alla enas om att inrättandet av Gemenskapens kontrollorgan för fiske i princip bör välkomnas. Det talas mycket om betydelsen av jämna spelregler för regeltillämpningen inom den gemensamma fiskeripolitiken. Inrättandet av kontrollorganet i Vigo har potential att bidra till att det skapas mer enhetliga och effektiva kontroll- och inspektionsförfaranden och därmed till att bestämmelserna respekteras i högre utsträckning. De totala kostnaderna för kontroll- och inspektionsåtgärder kan också komma att minskas.

I en genomförandestudie som publicerades efter att förordningen hade utarbetats hävdas att en potential av detta slag endast kan uppnås om vissa organisatoriska och operativa villkor uppfylls. Detta föranledde föredraganden Elspeth Attwooll att lägga fram en rad ändringsförslag för att tydliggöra texten. Många ledamöter i fiskeriutskottet hävdade att föredragandens ändringsförslag ledde till att kontrollorganets roll blev urvattnad. Jag höll inte med om detta utan stödde förslaget till betänkande i utskottet. Jag ansåg att förslaget till betänkande tydliggjorde medlemsstaternas, kommissionens och kontrollorganets roll och ansvar och ökade det regionala inflytandet.

Planerna för gemensamt utnyttjande, däribland en sammanslagning av medlemsstaternas inspektions- och kontrollresurser, är avgörande för hur kontrollorganets arbete kommer att lyckas. Det ändringsförslag som föredraganden på nytt lade fram syftade till att tydligare definiera kontrollorganets understödjande roll.

Jag har hela tiden ansett att de regionala rådgivande nämnderna skall ha en betydande roll inom fiskeriförvaltningen. Därför anser jag att det också vore lämpligt om dessa nämnder kunde höras under utarbetandet av planerna för gemensamt utnyttjande. Det skulle medföra en bättre efterlevnad av bestämmelserna.

Information om kontrollorganets verksamhet bör få vid spridning och en årlig utvärdering bör lämnas till Europaparlamentet, kommissionen, medlemsstaterna, den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk samt de rådgivande nämnderna. Jag har haft en del meningsskiljaktigheter med mina kolleger i PSE-gruppen när det gäller att definiera kontrollorganets roll, men jag kan absolut hålla med dem om att jag välkomnar dess inrättande och ser fram emot en bättre efterlevnad av bestämmelserna inom våra fisken.

  Borg, kommissionsledamot. – (EN) Herr talman! Jag skall i min avslutande kommentar försöka att svara mycket kortfattat på samtliga anföranden.

Som svar på föredraganden Elspeth Attwoolls anförande upprepar jag att det är viktigt att illegalt, oreglerat och icke rapporterat fiske omfattas av arbetsprogrammet. Kommissionen håller dock inte med om att dessa bör anges som en prioritet eftersom prioriteter kan skifta och det skulle därför innebära en onödig begränsning av kontrollorganets funktioner.

Kommissionens uppfattning om kontrollorganets befogenhet att inrätta ett utbildningscentrum är fortfarande att denna funktion inte bör centraliseras till kontrollorganet, utan att det bör finnas flexibilitet och att detta inte bör förändras. Vi menar att de ändrade formuleringarna i ändringsförslagen 36, 38, 39, 40 och 41, från exempelvis ”förbereda” till ”utarbeta”, arbeta ”genom dess verkställande direktör” eller behovet av ”medlemsstaternas godkännande” och ändringen från ”instruktioner” till ”operativ ledning” gör texten mer urvattnad, trots Elspeth Attwoolls goda föresatser. Om till exempel ändringsförslag 39 godkändes skulle det resultera i en mellanstatlig process.

Låt mig övergå till Albert Jan Maats kommentarer. Femårsperioden är nödvändig eftersom kommissionen anser att tre år inte räcker för att hinna genomföra den nödvändiga utvärderingen. När det gäller bristen på förtroende mellan företrädare för fiskenäringen och kommissionen vill jag säga att kontrollorganet för fiske är en början. I fråga om styrelsens sammansättning och funktioner – och vi talar här om översyn och inte om enkel förvaltning – är fiskenäringen en intressent. Att ge den rösträtt vore därför att låta den döma i egen sak.

Kommissionen delar Heinz Kindermanns uppfattning – om jag förstod honom rätt – om att kontrollorganets befogenhet måste vara tydlig och att de regionala rådgivande nämnderna därför inte bör ingå.

Min kommentar till Graham Booths och James Hugh Allisters uttalanden om att den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken bör skrotas och att den nya politiken bör utformas av fiskare, med andra ord att fiskeripolitiken bör nationaliseras, är att detta är en mycket mer omfattande debatt som därmed ligger utanför ramen för detta förslag. Även James Hugh Allister gjorde samma uttalanden som Graham Booth.

När det gäller inläggen från Carmen Fraga Estévez och Rosa Miguélez Ramos om att ändringsförslagen förbättrar förslagets genomslagskraft är det så att många av dem gör det, som jag sade, och vi kunde faktiskt godkänna över hälften av dem. När det gäller de övriga är kommissionens uppfattning att de inte gör det, eftersom de antingen ligger utanför förslagets och kontrollorganets räckvidd eller också rubbar den nödvändiga balansen i kontrollmekanismen.

I fråga om yttrandena om näringen hänvisar jag återigen till det som jag just har sagt med anledning av Albert Jan Maats kommentarer.

När det gäller anförandet av Struan Stevenson, som är beredd att stödja ett genomförbart förslag, är det just detta som kommissionen uppnår med de godkända ändringsförslagen. Kommissionen säger nej till obligatorisk rådgivning med nämnderna eftersom dessa, åtminstone än så länge, har en rådgivande och inte en styrande roll.

Svaret på Paulo Casacas yttrande om att detta måste bli ett riktigt kontrollorgan och inte ännu en byråkrati är att kommissionen instämmer och att förslaget syftar till att ge kontrollorganet en effektiv roll.

Daniel Varela Suanzes-Carpegna sade att en förteckning över befogenheter inte är nog och detta har noterats. I nuläget kan jag säga att även om man inte nämner exempelvis en viss teknisk utveckling som skulle kunna användas för kontrolländamål så innebär inte detta att en sådan inte vore möjlig.

När det gäller Catherine Stihlers påpekande om att förslaget blir urvattnat eller liknande kan jag bara upprepa det som jag sade till Elspeth Attwooll. När det gäller de regionala rådgivande nämnderna utesluter jag inte att de kan höras på frivillig basis och att utnyttjandeplanerna kan komma att ändras. Jag tänker emellertid inte föreslå att obligatorisk rådgivning med nämnderna tas med, åtminstone inte vid denna tidpunkt.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 11.30.

21. Bifångst vid fiske

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga (O-0005/2005 – B6-0010/2005) till kommissionen om den internationella handlingsplanen för minskandet av bifångster.

  Morillon (ALDE). – (FR) Herr kommissionsledamot! Den debatt som just har hållits har gett er några indikationer på det starka intresse som mina ledamöter och jag har för den gemensamma fiskeripolitikens trovärdighet, oavsett om detta intresse grundar sig på viljan att stärka den eller, som för många ledamöter, att göra raka motsatsen, det vill säga att invända mot den.

De som invänder mot behovet av en gemensam fiskeripolitik lägger oftast fram argument som rör den mängd fisk som de befintliga bestämmelserna uppmuntrar EU:s fiskare att kasta över bord och som oftast ändå inte överlever denna fångst. Som ni mycket väl vet har detta problem varit en källa till oro för vårt utskott i många år och med vårt samtycke tvingat kommissionen att se till att genomföra hundratals studier i syfte att hitta en möjlig lösning. Detta är också orsaken till min muntliga fråga till er, som jag ställer på uppdrag av det utskott som jag har äran att vara ordförande för. Som jag uppgav i frågan är bifångster ett globalt problem och fortfarande en av de huvudsakliga fiskefrågor som i dagsläget inte tas upp i de internationella handlingsplanerna av FAO (FN:s fackorgan för livsmedels- och jordbruksfrågor) eller något annat organ.

Det finns ett brådskande behov av att anta en internationell handlingsplan för minskandet av bifångster, som skulle kunna spela en central roll för att minska bifångster internationellt. Väldigt många ledande marinbiologiforskare och frivilligorganisationer förespråkar antagandet av en sådan plan, och flera av FAO:s medlemsnationer har redan åtagit sig att stödja ett sådant förslag vid FAO:s kommande fiskerimöte i mars 2005. Hittills har ingen nation lovat att ta första steget till att föreslå detta initiativ.

Avser kommissionen, med tanke på att EU är en betydande fiskemakt, att ta initiativ till att föreslå en internationell handlingsplan för att minska bifångster? Inser kommissionen att man, om en internationell handlingsplan inte sätts upp på FAO:s dagordning 2005, kommer att behöva vänta till nästa sammanträde år 2007? Jag vill tacka kommissionsledamoten för att han gick med på att närvara för att svara på både denna fråga och de andra frågor som mina ledamotskolleger kommer att ställa.

  Borg, kommissionsledamot. – (EN) Jag tackar ordförande Philippe Morillon och fiskeriutskottet för att ta tagit upp detta ämne till debatt. Det passar bra att vi utbyter åsikter i kammaren innan den fiskerikommitté som ingår i FN:s fackorgan för livsmedels- och jordbruksfrågor (FAO) sammanträder den 7 mars. Jag noterar att denna fråga redan har tagits upp av Elspeth Attwooll och Chris Davies för ALDE-gruppen. Frågan har besvarats skriftligt och jag har haft möjlighet att svara på en nyligen inlämnad skrivelse från Elspeth Attwooll om samma ämne.

Jag vill upprepa att jag delar er oro inför den allvarliga frågan om bifångster och om behovet av att vidta åtgärder för att ta itu med problemet, både på gemenskapsnivå och på internationell nivå. Det finns redan ett omfattande regelverk om särskilda frågor om bifångst i olika internationella överenskommelser och andra instrument, däribland gällande internationella handlingsplaner. Kommissionen bidrar aktivt till utvecklingen och genomförandet av detta regelverk, som särskilt rör de arter som fångas under fiskeverksamhet, till exempel sjöfåglar, hajar, marina däggdjur och havssköldpaddor.

Jag håller dock med er om att det krävs ett bättre internationellt samarbete för att minska bifångsterna och den mängd icke-målarter som kastas över bord. Siffrorna som nämndes visar hur stort och brådskande problemet är.

Inom ramen för sina befogenheter vidtar kommissionen redan åtgärder inom flera områden i enlighet med den gemensamma fiskeripolitiken. Vissa åtgärder nämndes i kommissionens svar på den skriftliga fråga som ingavs av Chris Davies i november 2003 om bifångster i samband med räkfiske. Dessa omfattar handlingsplanen om fisk som kastas över bord, ekonomiska incitament för användning av selektiva fiskeredskap enligt rådets förordning (EG) nr 2792/1999, ett särskilt treårigt forskningsprojekt under sjätte ramprogrammet för att utveckla skonsamma, artselektiva fiskeredskap och ta fram alternativa fiskemetoder, införandet av bifångstkvoter i bilaterala fiskeavtal samt ett åtagande om att bevaka fisk från särskilda stammar som kastas över bord enligt förordningen om uppgiftsinsamling. Regelbundna insatser görs också för att inkludera åtgärder för att minska bifångsterna i de gemenskapsbestämmelser som reglerar fisket genom totalt tillåtna fångstmängder, ansträngningsbegränsningar och tekniska åtgärder.

Kommissionen är alltså övertygad om att vi måste främja en global och omfattande strategi för att komma tillrätta med problemet med bifångster och fisk som kastas över bord, eftersom en sådan analys är central för en ekologisk syn på fiskeriförvaltningen. Det är viktigt att upprätta internationellt överenskomna principer som inte bara grundas på det nuvarande internationella regelverket, utan också integrerar och vidareutvecklar den ekologiska synen på fiskeförvaltningen i hela världen.

Kommissionen är därför beredd att stödja utarbetandet av en internationell handlingsplan för bifångster och kommer att försöka få medlemsstaternas godkännande att framföra denna åsikt till FAO och dess medlemmar vid nästa möte i fiskekommittén (COFI), särskilt nu då kommitténs arbetsprogram på kort och mellanlång sikt skall diskuteras.

Kommissionen är redo att leda arbetet med att utforma och utveckla ett sådant initiativ, om man kan avsätta de nödvändiga extra resurser som krävs för en sådan arbetsintensiv uppgift.

  Stevenson (PPE-DE), på PPE-DE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Det finns få saker som har kommit att symbolisera den gemensamma fiskeripolitikens misslyckande mer än spektaklet med bifångster. Situationen är inte unik för EU, vilket den muntliga frågan visar. Problemet är globalt och kommissionen kan visa vägen i denna fråga genom att lägga fram ett förslag till en internationell handlingsplan. Det gläder mig att kommissionsledamoten i kväll har sagt att han är beredd att göra det.

För det första måste vi vidta åtgärder inom EU. Fiskare beräknas årligen kasta upp till 2 miljoner ton död fisk över bord i EU:s vatten, antingen till förmån för mer värdefull fisk eller helt enkelt för att fisken är för liten eller utanför kvoten. Vi har tvingat in fiskarna i detta destruktiva och ohållbara beteende för bevarandets skull, så en av de första reglerna vi måste införa är att all fisk skall tas i land. Stränga straff skall vänta den som ertappas med att kasta fisk över bord. Sådana bestämmelser finns på Island, Färöarna och i Norge.

Genom att kräva att all fångst tas i land får forskarna en mycket bättre uppfattning om fångstens storlek och beskaffenhet, vilket gör det möjligt att införa bättre återhämtningsåtgärder för bestånden och snabbare införa fiskeförbud i områden där ungfisk fångas. Jag är väl medveten om att det krävs både piskor och morötter för att genomföra en sådan drastisk ändring i politiken: piskor för att slå dem som bryter mot reglerna och fortsätter att dumpa död fisk, men morötter i form av ekonomisk ersättning till de fiskare som tar i land fisk som de annars skulle ha kastat över bord.

Kommissionen behöver inte gripas av panik – den behöver inte betala. Fiskmjöls- och fiskoljeindustrin är i desperat behov av råmaterial. Jag hoppas att det obefogade förbudet mot fiskmjöl i foder till idisslare snart kommer att hävas och att efterfrågan därmed kommer att öka. Den växande vattenbruksindustrin är också en stor förbrukare av fiskmjöl, så fiskmjölsindustrin kommer att betala kanske upp till 70 euro per ton för detta material. Jag har förstått att kommissionen stöder idén och redan har utsett två trålare som skall testa bestämmelserna. Jag applåderar kommissionsledamot Borg för detta initiativ.

  Stihler (PSE), på PSE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Forskarna publicerar regelbundet siffror som visar att världens fiskbestånd är i fara och att populära arter riskerar att utrotas om vi inte vidtar drastiska åtgärder för att låta bestånden återhämta sig. Med tanke på detta är problemet med bifångster ännu mer beklagligt. Enligt de senaste siffrorna från FAO kastas varje år 7,3 miljoner ton marina icke-målarter runt om i världen på grund av icke-selektiva fiskemetoder. Denna siffra är verkligen chockerande och är inte mycket lägre än den totala mängd fisk som togs i land av samtliga 15 EU-medlemsstater under 2002–2003.

Konsekvenserna av att kasta fisk över bord är både biologiska, eftersom flertalet är döda eller döende, och ekonomiska, eftersom små fiskar ger sämre avkastning om de säljs och ingen avkastning alls om de kastas över bord och därför inte växer eftersom de dör. Vid uppskattning av bestånden och inom fiskeförvaltningen, där man inte vet hur stor mängd fisk som kastas över bord, vet man inte heller hur stor fiskdödligheten är.

År 2003 antog Europaparlamentet ett initiativbetänkande som hade utarbetats av Nils Busk om kommissionens handlingsplan för att minska andelen fisk som kastas. Betänkandet innehöll många användbara förslag för att förbättra kommissionens strategi för att bemöta detta problem, bland annat att yrka på tillräcklig uppgiftsinsamling för att få en bättre och mer exakt uppfattning om problemets omfattning, att hitta sätt att belöna de fiskeflottor som använder mer selektiva fiskeredskap så att man inte tvingas kasta så mycket fisk samt att uppmärksamma forskning om alternativa fiskeredskap i avsikt att förbättra tekniska åtgärder som maskstorlek och öppningar. I förslaget ombads också kommissionen att undersöka hur de regionala rådgivande nämnderna kunde medverka.

Jag välkomnar de initiativ om tekniska åtgärder som kommissionen har lagt fram de senaste åren. Under de senaste tio åren har 8 miljoner euro årligen avsatts i EU:s budget till mer än 400 forskningsprojekt som syftar till att öka redskapens selektivitet, minska mängden fisk som kastas eller undersöka fiskets påverkan på miljön. Det är mycket viktigt att tyngdpunkten nu i stället läggs på åtgärder för att minska bifångsterna.

Jag tror att kommissionen förstår att bifångster är ett globalt problem. Nästa möte i FAO:s fiskekommitté i mars 2005 ger en värdefull möjlighet att lägga fram en internationell handlingsplan inom ramen för FAO. Jag välkomnar kommissionsledamotens önskan att arbeta vidare med denna fråga och gå i täten. Herr kommissionsledamot! Jag ber er att inte försitta denna chans. Nästa möte är inte förrän 2007.

  Attwooll (ALDE), på ALDE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! På ALDE-gruppens vägnar vill jag tacka kommissionsledamoten för hans mycket tillmötesgående svar. Det visar att han inser hur allvarligt problemet med bifångster är och hur viktigt det är att snarast bemöta problemet på internationell nivå. Vi är särskilt tacksamma över att han är villig att ta upp frågan vid FAO-mötet i mars. Om man inte då beslutar om principöverenskommelser kommer det som tidigare påpekats att dröja ytterligare två år innan en internationell handlingsplan kan utarbetas.

Bifångster är ett globalt problem som kräver en genuint global lösning och ett genuint globalt engagemang. Som Catherine Stihler sade är omfattningen av problemet enligt FAO:s beräkningar 7,3 miljoner ton per år.

En internationell handlingsplan skulle givetvis inte vara det första eller enda försöket att lösa problemet. Mycket värdefullt arbete har redan lagts ner både inom och utanför EU. Detta initiativ kommer successivt att handla mer om särskilda fisken eller bifångstarter. Ett integrerat tillvägagångssätt skulle bidra till att sådana projekt har större chans att lyckas, och framför allt förhindra att problemet flyttas från ett område till ett annat, eller från en art till en annan. EU gör verkligen klokt i att stå i främsta ledet när det gäller att främja ett sådant integrerat tillvägagångssätt. Våra fartyg fiskar trots allt långt utanför EU:s vatten. Vårt agerande påverkar andra på samma sätt som andras agerande givetvis påverkar oss.

Jag tror också att våra medborgare, i likhet med så många andra medborgare i världen, känner ett stort ansvar för förvaltningen av naturtillgångarna. De skulle välkomna att EU ställer sig i främsta ledet för att förhindra just detta slöseri. Jag ser fram emot att höra vilka framsteg som har gjorts vid mötet, och även om jag inte kan ge några löften om resultatet skall jag försöka övertala mina kolleger om att noga beakta alla motiverade förfrågningar från kommissionen om en tillfällig överföring av budgetresurser så att de fullt ut kan delta i utarbetandet av en sådan internationell handlingsplan.

  Schlyter (Verts/ALE), för gruppen. – Jag tackar er för svaret, kommissionär Borg, och önskar er lycka till i kampen i FAO. Ingen tjänar någonting på bifångster. Det är vår skyldighet att hitta metoder att minska dem. Fiskare tvingas slänga fin torsk som fångas utöver givna kvoter, när den fångas som bifångst.

Reglerna skall sättas så att ingen fisk tillåts fångas innan den hunnit reproducera sig minst en gång. En ökad minimistorlek kan för vissa arter bli en vinn-vinn-situation då vi ökar reproduktionen, biomassan och fångsten på lång sikt. Vi måste då se till att maskorna i näten anpassas efter dessa minimistorlekar.

Det är dessutom dags att ägna mer uppmärksamhet åt bifångst av icke-kommersiell fisk. Internationellt ökar opinionen mot dessa fångster, framförallt gulliga sjödäggdjur, men även andra arter. Reglerna har fokuserats på kommersiella arter, men för biosystemen och de kommersiella arternas välmående måste vi bevara och skydda även de icke-kommersiella arterna. Ökad selektivitet och forskning om hur man kan minska dessa bifångster är nödvändig. Det är viktigt att i detta sammanhang komma ihåg att om man försöker undvika en art får detta inte leda till ökad bifångst av en annan art. Hittar vi inte en lösning på dessa problem är det snart lika tomt i våra världshav som det är i denna sal i detta ögonblick.

  Casaca (PSE). – (PT) Herr talman! Jag blev naturligtvis också belåten med kommissionsledamot Borgs positiva svar på den tydliga fråga som vårt utskott, och särskilt vår ordförande, har tagit upp här i kammaren vid ett mycket lägligt tillfälle.

Jag skulle dock vilja säga att jag anser att så kallade bifångster, mer än någonting annat, är ett civilisationsproblem. Jag finner det ytterst barbariskt att miljontals ton vilda djur fiskas utan någon som helst anledning. Detta är död för dödens skull, död som orsakas av byråkratiska regler och industrins tänkesätt att det blir billigare att döda mer och använda mindre, grundat på tanken att naturen inte har något som helst värde. Saken är den att vi måste respektera naturen. Liksom alla andra levande varelser använder vi naturligtvis naturen och det vi gör är berättigat, men vi måste respektera naturen. Vi kan inte ha ett hållbart fiske utan respekt för naturen och detta är kanske det största beviset på vår gemensamma fiskeripolitiks negativa sida. Som man nämnt här i kammaren behöver vi dessutom bara titta på våra grannar i Norge och Island där dessa metoder faktiskt är förbjudna, och jag är bestört över att vi inte följer deras exempel.

Jag välkomnar att kommissionen intar denna hållning i FAO, men vi får inte, såsom har nämnts här, glömma de två miljoner ton som kastas över bord varje år. Herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja påminna er om följande: För inte så länge sedan godkände parlamentet ett förbud mot bottentrålning, som är en mycket icke-selektiv metod, vilket kommissionen själv erkänner. Det är en ytterst rovlysten metod som orsakar det högsta antalet bifångster. Det finns sedan lång tid tillbaka ett sådant förbud på Azorerna, där denna metod aldrig tidigare har funnits.

Kommissionen ville inte veta av detta och införde – eller var för ett införande av – en liberalisering av ett sådant fiske i vattnen utanför Azorerna. Detta är ett praktiskt bevis på en inställning som går rakt emot det som sades tidigare, för innan vi talar i FAO anser jag det nödvändigt att vi ser till att vi har god praxis inom EU.

  Borg, kommissionsledamot. – (EN) Herr talman! Jag vill först tacka ledamöterna för alla deras kommentarer och synpunkter. Jag kommer att dela in inläggen i fyra punkter.

Först vill jag ta upp det faktum att problemet med bifångster är globalt och att kommissionen bör stå i förgrunden. Som jag sade i mitt första svar är vi beredda att göra det, men vi måste få tillgång till de resurser som krävs för detta kommer att bli ett gigantiskt arbete. Vi kommer inom kort att ta upp frågan med rådet.

När det gäller det kommande FAO-mötet har jag redan meddelat att kommissionen är beredd att stödja utarbetandet av en internationell handlingsplan för bifångster och vi kommer återigen att försöka få medlemsstaternas godkännande för att framföra denna åsikt till FAO och dess medlemmar vid nästa möte i fiskekommittén, särskilt då arbetsprogrammet på kort och medellång sikt skall diskuteras. Vi uppmärksammar noggrant problemet med fisk som kastas över bord och kommer förhoppningsvis snart att lägga fram särskilda förslag.

En annan fråga handlade om att fiskbestånden minskar och att bifångsterna därför är ännu mer beklagliga. Här vill jag säga att en metod som kommissionen använder för att minska mängden fisk som kastas är att öka selektiviteten genom tekniska åtgärder, som att införa krav på minimimaskstorlekar eller stängda områden för att begränsa fångsten av ungfisk. Andra åtgärder, till exempel användningen av separationstrålar eller sorteringsgaller kan minska bifångsterna av icke-målarter.

Korrekt tillämpade tekniska åtgärder kan vara verkningsfulla men är inte helt problemfria. Det är exempelvis svårt att hitta en lämplig maskstorlek för blandade fisken. Den minimimaskstorlek som behövs för att skydda till exempel ungtorsk är för stor för att fånga vuxen kolja och vitling. Tekniska åtgärder utgör dock en del av lösningen.

Kommissionen har för avsikt att under 2005 genomföra en fullständig översyn av förordningen om tekniska åtgärder för att följa upp sitt meddelande om miljövänligt fiske. När det gäller blandade fisken föreslår kommissionen att man i de totalt tillåtna fångstmängderna tar hänsyn till interaktion mellan arter. Detta är svårt att genomföra, men man har redan tagit steg i rätt riktning. Kommissionen har bett Institutet för systemteknik, informationsteknik och säkerhetsteknik (ISIS) om råd med utgångspunkt från hela fisket snarare än från ett enda bestånd. Dessa är de första stegen för att införa en ekologisk syn på fiskeriförvaltningen.

En annan metod som kommissionen förespråkar är att förvalta fisket genom att kontrollera fiskeansträngningen i stället för att vara beroende av enskilda totalt tillåtna fångstmängder. Det skulle in princip kunna användas i stället för de tillåtna fångstmängderna så att fiskare tillåts ta i land all fångst. I praktiken kommer emellertid kontrollen av fiskeansträngningen vanligtvis att komplettera snarare än att ersätta de tillåtna fångstmängderna.

I slutet av 2002 lade kommissionen fram en handlingsplan för fisk som kastas över bord som mer ingående behandlade detta problem och dess lösning. Som en uppföljning av denna plan kommer kommissionen under 2005 att samråda med medlemsstaterna och fiskenäringen för att kunna inleda ett antal pilotprojekt för att eliminera eller åtminstone minska den mängd fisk som kastas i utvalda fisken.

Mitt avslutande inlägg gäller de regionala rådgivande nämnderna. De kan medverka och vi ser absolut inget problem med att rådfråga dessa nämnder om utarbetandet av sådana planer.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr kommissionsledamot. Därmed har alla punkter på föredragningslistan behandlats.

Jag hoppas att alla njuter av det som återstår av kvällen.

22. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

23. Avbrytande av sessionen

(Sammanträdet avslutades kl. 00.15.)

24. Bilaga – Kommissionens ståndpunkt

Betänkande (A-0016/2005) av Grosch

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 41, 44, 45, 46, 47, 49, 50, 51, 53, 56, 58, 59, 61, 62, 63, 64, 65, 68, 72, 75, 77, 78, 79 och 83.

Kommissionen kan i princip godta följande ändringsförslag: 48, 52, 55, 60 och 86.

Kommissionen kan delvis godta följande ändringsförslag: 19, 28, 40, 42, 54, 57 och 84.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 39, 43, 66, 67, 69, 70, 71, 73, 74, 80, 81, 82, 85, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126 och 127.

Andrabehandlingsrekommendation (A6-0015/2005) av Wortmann-Kool

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag, med vissa omformuleringar: 9, 10, 17, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36 och 37.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 18, 19, 20, 21, 22 och 23.

Betänkande (A6-0055/2004) av Sommer

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag, med vissa omformuleringar: 1, 3, 8, 9, 11, 13, 16, 18, 19, 24, 26, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65 och 66.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 2, 4, 5, 6, 7, 10, 12, 14, 15, 17, 20, 21, 22, 23, 25, 27, 28, 29 och 30.

Betänkande (A-0057/2004) av Robert Evans

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag, med vissa omformuleringar: 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31 och 32.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9.