Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Onsdagen den 13 april 2005 - Strasbourg EUT-utgåva

2. Europeiska rådets möte (Bryssel, 22-23 mars 2005)
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkandet om Europeiska rådets möte och kommissionens uttalande om Europeiska rådets möte (Bryssel den 22–23 mars 2005).

Jag lämnar ordet till rådets tjänstgörande ordförande Jean-Claude Juncker.

 
  
MPphoto
 
 

  Juncker, rådets ordförande. (FR) Herr talman! Kommissionens ordförande, mina damer och herrar! Den 12 januari redogjorde jag här i parlamentet för det luxemburgska ordförandeskapets program för de närmaste sex månaderna.

Som brukligt är skall jag i dag kortfattat redogöra för utgången av Europeiska rådets senaste möte. Jag säger kortfattat, för med tanke på den oerhörda uppslutningen i kammaren i dag kanske jag inte kan tillföra debatten så mycket. Av detta skäl tänker jag inte blåsa nytt liv i debatten, utan bara informera er om att vi efter hätska diskussioner, machodebatter och virila argument enats om reformen av stabilitets- och tillväxtpakten, även om enstaka kvinnliga röster också lyckades göra sig hörda i den stormiga debatten. Det resultat vi nådde fram till är nyanserat, eftersom det lägger vederbörlig tyngd vid stabiliteten och eftersom det innebär att allt görs för att tillämpningen av stabilitetsreglerna inte skall begränsa den tillväxtpotential som finns och som skall finnas i Europa. Av den anledningen ändrade vi inte de principer som pakten vilar på, men vi utarbetade ramarna, vilket innebär att stabilitets- och tillväxtpakten hädanefter kommer att tillämpas på olika sätt i olika faser av konjunkturcykeln.

Den reform vi slutligen enades om är resultatet av ett utmärkt samarbete – något som jag gärna vill betona – mellan kommissionen och rådet, eller för att vara mer exakt, mellan ledamöterna i kommissionen och rådets ordförandeskap, mellan kommissionsledamoten med ansvar för valutafrågor och ordföranden i rådet med finansministrar. Det var ett sant nöje att få arbeta så nära kommissionen.

Allt har redan sagts om reformen av pakten och mycket av det som har sagts liknar osanningar. De som påstår att alla underskott blir tillåtna när pakten har reformerats och de som presenterar reformåtgärderna som klartecken för EU att följa den breda vägen mot stora skuldberg gör ett stort misstag. Varken grundreglerna i EG-fördraget eller reglerna i pakten har förändrats. Kriterierna på 3 procent respektive 60 procent förblir basen i ett system som även i fortsättningen bygger på tydliga regler och logiska juridiska bestämmelser.

Jag vill gärna passa på att upprepa att så fort vi ser att gränsen på tre procent har överskridits kommer kommissionen att sammanställa en rapport och den berörda medlemsstaten sättas under närmare observation. Jag vill klargöra att ett stort underskott i referensvärdet, som ligger på tre procent, inte automatiskt leder till att ett överträdelseförfarande inleds, vilket inte heller har varit fallet tidigare. Vissa personer beter sig som om detta vore en nyhet och avslöjar därmed sin bristande kunskap om villkoren i Maastrichtfördraget, genom vilket denna regel infördes 1992. Kommissionens befogenheter har inte försvagats genom reformen av pakten, utan snarare stärkts. Därför handlar det inte längre om att vara allvarligt oroad, utan snarare om att vara allvarligt vaksam för att se till att de nya reglerna tillämpas logiskt. Vi skall göra allt vi kan för att i de beslut vi fattar under de närmaste månaderna visa att pakten långt ifrån är avlivad, utan fortsätter att gälla och tillämpas.

Det andra ärendet på agendan för Europeiska rådets möte i Bryssel var halvtidsöversynen av Lissabonstrategin. Ni minns säkert att ledamöter vid vår debatt den 12 januari uttryckte stark oro över att rådet höll på att rubba den grundläggande jämvikten i Lissabonstrategin. Sedan kommissionen hade lagt fram sitt meddelande den 2 februari om Lissabonstrategin och sitt meddelande om den sociala agendan lyckades kommissionen och rådet – som än en gång agerade samfällt – behålla den grundläggande jämvikten i Lissabonstrategin. Vi har förstås omstrukturerat Lissabonstrategin genom att ge den en tydligare inriktning mot tillväxt och konkurrenskraft, men detta betyder inte att vi har lämnat de sociala och miljömässiga aspekterna därhän.

Jag måste än en gång, liksom för ett par månader sedan, konstatera att folket i Europa inte alltid förstår vikten av Lissabonstrategin, eftersom vi talar om konkurrenskraft, produktivitet och tillväxt, vilket är termer och begrepp som inte väcker några starkare känslor. Vad européerna verkligen vill ha är arbete, möjlighet att starta företag och få tillgång till startkapital, öppna marknader för varor och tjänster och att kunna förlita sig på effektiva kommunikations- och transportsystem. De vill kunna förena arbete och privatliv, hålla jämna steg med den senaste tekniska utvecklingen och världen på Internet. De vill ha tillgång till god utbildning för sina barn, de vill ha tillgång till högkvalitativa offentliga tjänster och samtliga tjänster av allmänt intresse, de vill ha rimliga pensioner och de vill kunna skapa en hälsosam miljö. Allt detta är målet för Lissabonstrategin. För att skapa trovärdighet kring tanken att regeringarna och kommissionen hädanefter skall arbeta mer förebyggande och konsekvent vid genomförandet av beslut som härrör från Lissabonstrategin har vi samlat den åtgärd som skall vidtas i tre inriktningar som omfattar tio åtgärdsområden och som utformas i ett hundratal enskilda åtgärder.

Många aktörer är delaktiga i Lissabonstrategin: kommissionen, Europaparlamentet, de nationella parlamenten, de nationella regeringarna och de regionala och lokala myndigheterna. Samtliga dessa institutioner och myndigheter måste kunna dra större nytta av Lissabonstrategin. Jag syftar i detta fall i synnerhet på de nationella regeringarna, eftersom de är ansvariga inför sina nationella parlament och den allmänna opinionen inom EU och har ansvaret för att maximera effekten av Lissabonstrategins olika komponenter.

Låt mig nämna något om det direktiv som uppkallats efter en tidigare ledamot av kommissionen. Den 12 januari berättade jag för er att ordförandeskapet skulle säga ja till att öppna marknaden för tjänster och nej till social dumpning och att det helst såg att alla risker för social dumpning undanröjdes i förslaget till direktiv. Vid sitt möte i mars godkände Europeiska rådet denna ståndpunkt genom att uppmana dem som medverkar i lagstiftningsprocessen att göra de väsentliga ändringar som behövdes för att förslaget fullt ut skall uppfylla kraven på den europeiska sociala modellen.

I denna fråga, liksom i andra, skulle jag vilja utmana uppfattningen – och även den misstanke som föds genom okunskap – att den nuvarande kommissionen ser sig själv som motorn i ett nyliberalt EU. Jag har inte fått det intrycket vid diskussionerna med olika kommissionsledamöter, särskilt diskussioner om direktivet om den inre tjänstemarknaden. Förslaget till direktiv är resultatet av de förhandlingar som genomfördes i den förra kommissionen. Den nya kommissionen kommer tillsammans med övriga EU-institutioner att göra de ändringar som den europeiska sociala modellen kräver.

Herr talman! När vi gjorde som vi gjorde var vår avsikt att klargöra ett missförstånd som har fått fäste under de senaste åren: vi ville visa att det finns skillnader mellan strategin för hållbar utveckling och Lissabonstrategin. Det var fel att lägga fram hållbar utveckling som den tredje pelaren i Lissabonstrategin, eftersom hållbar utveckling är en gränsöverskridande strategi som påverkar samtliga övriga politikområden och därmed berör Lissabonstrategins samtliga aspekter, till exempel miljön, fisket, jordbruket, offentliga finanser och social trygghet. Hållbar utveckling är med andra ord vad som på engelska brukar kallas en överbryggande princip, ”overarching principle”, som måste tillämpas i genomförandet av Europeiska unionens samtliga politikområden. Av den anledningen kommer ordförandeskapet att ta initiativ till att Europeiska rådet vid sitt möte i juni antar en förklaring om de vägledande principerna för hållbar utveckling som skall fungera som bas för förnyelsen av den strategi för hållbar utveckling som antogs vid Europeiska rådets möte i Göteborg 2001.

På grundval av ett beslut av miljöministrarna behandlade vi alla politikområden som måste beaktas när ämnet klimatförändringar diskuteras. Ni har säkert sett att Europeiska rådet välkomnade att Kyotoprotokollet trädde i kraft och i synnerhet att det ratificerats av Ryska federationen. Det är nu dags att utforma en EU-strategi på medellång och lång sikt för att bekämpa klimatförändringarna, en strategi som måste vara förenlig med målet att begränsa ökningen av den globala årliga genomsnittliga yttemperaturen till högst två grader över nivåerna från tiden före industrialiseringen. Med tanke på de utsläppsminskningar som krävs på global nivå måste de insatser som görs de närmaste decennierna få stöd genom ett gemensamt godkännande från samtliga länder. Unionen beräknar att minskningsnivåer på mellan 15 och 30 procent i förhållande till de referensvärden som anges i Kyotoprotokollet kommer att krävas i i-länderna senast 2020; det långsiktiga målet skulle enligt slutsatserna från miljöministrarnas möte vara att uppnå minskningar på mellan 60 och 80 procent fram till 2050.

Vid Europeiska rådets möte i Bryssel diskuterade vi ett antal ärenden på utrikesområdet. Jag vet att ni knappast kunde tygla er glädje över det vi berättade om FN-reformerna. Vi utnyttjade tillfället vid toppmötet för att återkomma till den smärtsamma Libanonfrågan, ett land som går från den ena prövningen till den andra och som förtjänar EU:s solidaritet. Vi uppmanade följaktligen Syrien att snarast genomföra sitt åtagande att dra tillbaka samtliga trupper och sin underrättelsetjänst från Libanon.

Herr talman, jag hade gärna gett er en utförligare bild, men jag skall i stället fylla i luckorna efter debatten, om det blir någon debatt.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Barroso, kommissionens ordförande. – (PT) Herr talman och herr rådsordförande! Ärade ledamöter! Jag gläder mig över att få komma hit i dag för att delge er kommissionens analys av slutsatserna från vårtoppmötet och förklara hur kommissionen tänker följa upp de viktiga beslut som fattades där.

Som helhet välkomnar jag vårtoppmötets slutsatser som var särskilt viktiga mot bakgrund av att mötet hölls vid en sådan avgörande tidpunkt och att EU behövde visa att det kan bemöta de stora sociala och ekonomiska utmaningar som det just nu står inför.

Jag anser att vi har agerat tillfredsställande som svar på denna utmaning och att kommissionen har gett de impulser och de politiska riktlinjer som behövs. Jag måste ta tillfället i akt och berömma ordförande Junckers insatser och skicklighet och det luxemburgska ordförandeskapet som helhet för insatserna under denna process. Just nu skulle jag vilja rikta er uppmärksamhet mot en tanke beträffande detta toppmöte, en tanke jag anser vara väsentlig för både dagens och framtidens union: tanken om samverkan mellan de stora institutionerna.

Första stycket i slutsatserna är väldigt tydligt i fråga om kommissionens strategiska mål för perioden 2005–2009 som jag själv lade fram: ”Stats- och regeringscheferna noterade dessa mål och välkomnade den stora samstämmigheten mellan rådet, Europaparlamentet och kommissionen beträffande unionens prioriteringar, särskilt på lagstiftningsområdet, för de kommande åren.” Det är denna anda som kommer att hjälpa oss att övervinna de svårigheter unionen förväntas möta i framtiden.

Rent praktiskt skulle jag vilja påpeka att de beslut som Europeiska rådet fattade i fråga om stabilitets- och tillväxtpakten och den förnyade Lissabonstrategin kommer att ge medlemsstaterna möjlighet att fördubbla sina insatser för att vid Europeiska rådets möte i juni nå fram till de tre dimensionerna och förhoppningsvis ingå en överenskommelse om unionens framtida budgetplan.

Jag skall nu gå närmare in på de tre huvudfrågorna, vilka som bekant diskuterades vid Europeiska rådets vårmöte.

För det första stabilitets- och tillväxtpakten. Som vi alla vet bröt samförståndet om pakten samman i november 2003. Nu har nytt samförstånd uppnåtts om en lämplig skatteram. Kommissionen har bidragit på ett mycket betydelsefullt sätt till detta. Kommissionen inledde diskussionerna genom sin rapport om de offentliga finanserna 2004 och antog i september 2004 ett meddelande om att förstärka och förtydliga stabilitets- och tillväxtpakten. Sedan dess har kommissionen bidragit aktivt till diskussionerna om reformen av pakten och har stött ordförandeskapet i dess arbete för att nå samförstånd och samtidigt bevara kärnan i budgetramen.

Europeiska rådets överenskommelse var ett mycket positivt resultat som bidrog till att återupprätta tilltron till pakten och bevara kommissionens företrädesrätt. Genom överenskommelsen upprätthålls fördragets principer. Medlemsstaternas budgetunderskott får inte överstiga 3 procent av BNP och statsskulden är fortfarande begränsad till 60 procent. För att undvika alltför stora underskott får dessa gränser endast överskridas tillfälligt och under exceptionella omständigheter.

En ny punkt är att medlemsstaterna uppmanas att iaktta större disciplin. De måste öka sina ansträngningar för att minska underskottet under tillväxtperioder, samtidigt som viss flexibilitet har införts för ekonomiskt tuffa perioder.

Kommissionen ämnar lägga fram sina förslag om ändring av de aktuella förordningarna senast i slutet av denna månad, så att reformen kan slutföras senast i juni. Det ligger i allas intresse att vi gör snabba framsteg för att slutföra reformen av pakten i syfte att skapa större insyn och bättre förutsägbarhet i fråga om de offentliga finanserna och budgetutvecklingen.

Det är en ambitiös tidtabell, men den kan utan tvekan hållas om alla berörda parter, dvs. medlemsstaterna, Europaparlamentet och Europeiska centralbanken, samarbetar. Jag är säker på att jag kan räkna med ert samarbete för att uppnå dessa mål. Kommissionen kommer att göra det som är nödvändigt för att se till att detta gemensamma projekt blir framgångsrikt och är beredd att samarbeta nära med er för att uppnå detta, enligt kraven i det gemensamma resolutionsförslaget. För att pakten skall bli effektiv måste den få bredast möjliga politiska stöd, och därför är ett brett stöd i parlamentet av yttersta vikt.

(FR) Herr talman, mina damer och herrar! Tack vare ordförandeskapets mycket aktiva roll gav Europeiska rådet vid sitt senaste möte den politiska stimulans som behövdes för att återuppta vår strävan mot Lissabonmålen. Vi har åter lyft in strategin i det politiska arbetet genom att sätta upp tydliga mål, nämligen tillväxt och sysselsättning, jämte riktade och verkningsfulla initiativ och förenklade instrument, samtidigt som vi, vilket knappast behöver påpekas, håller fast vid unionens ständiga mål, framför allt hållbar utveckling. Kommissionen är oerhört nöjd med detta resultat, eftersom dess egna förslag blev utgångspunkten för Europeiska rådets överläggningar och slutsatser.

Jag är personligen glad över att stats- och regeringscheferna antog och godkände vårt synsätt med så stor enhällighet. Detta är ett tydligt bevis på den funktion som kommissionen – givetvis med stöd av Europaparlamentet vars huvudresolution i ärendet måste nämnas – kan fylla som speluppläggare på områden som visserligen främst är en fråga för de nationella regeringarna.

Innehållet i våra budskap togs väl emot. Diskussionen bland stats- och regeringscheferna visade att medlemsstaterna verkligen har anammat våra tankar. Genom beslutet att åter arbeta enligt Lissabonstrategin gav även medlemsstaterna ett svar på Wim Koks rapport som togs upp vid Europeiska rådets möte i november. Deras nästa uppgift blir att utse nationella samordnare och att senast vid årets utgång förbereda reformprogram där de i detalj anger de åtgärder som skall vidtas för att stimulera tillväxten och sysselsättningen.

Att föra in strategin för tillväxt och sysselsättning i en ram av hållbar utveckling fick ett brett stöd. Alla tillgängliga nationella resurser och gemenskapsresurser som rör dessa tre områden – ekonomi, sociala aspekter och miljö – måste utnyttjas om målen skall kunna uppnås. Europeiska rådet bidrog med det klargörande som behövdes beträffande Lissabonmålen och deras förhållande till strategin för hållbar utveckling. Bättre styrning, vilket av medlemsstaterna ansågs vara avgörande för genomförandet, var en annan viktig aspekt, eftersom den i realiteten fungerade som ett test av den nya Lissabonstrategins trovärdighet och för att avgöra huruvida medlemsstaterna verkligen var beredda att godkänna ett striktare styrsystem. Deras svar var positivt.

De främsta inslagen i detta system blir de integrerade riktlinjerna och de nationella reformprogram som skall läggas fram senast vid utgången av 2005. Kommissionens uppgift är nu att fortsätta arbetet genom att formalisera uppföljningen av slutsatserna från Europeiska rådets möte. Jag kan urskilja fyra tydliga milstolpar de närmaste månaderna.

Den första var kommissionens godkännande i går, den 12 april, av de integrerade riktlinjerna som vice talman Günter Verheugen och kommissionsledamöterna Joaquín Almunia och Vladimír Špidla redovisade här i kammaren samma eftermiddag. Detta är en viktig händelse där kommissionen bekräftar den mer uttalade inriktningen på tillväxt och sysselsättning och ger medlemsstaterna en enda sammanhängande ram för utarbetandet av sina respektive program. Europeiska rådet kommer att uppmanas att ge sitt politiska godkännande vid toppmötet i juni.

Vårt förhållningssätt ger mervärde i tre hänseenden. För det första bidrar det till att öka samstämmigheten i de åtgärder och reformer som skall genomföras på det makro- respektive mikroekonomiska området och inom sysselsättningen och ger nödvändiga upplysningar om processen med ekonomisk styrning och säkerställandet av den viktiga balansen mellan operationell strategi och politisk insyn. För det andra innebär förhållningssättet att de första inslagen i den nya treåriga Lissaboncykeln inleds. Och slutligen ger det den politiska och strategiska ram inom vilken medlemsstaterna skall skapa sina nationella reformprogram.

Framläggandet av ett Lissabonprogram för gemenskapen blir den andra milstolpen i processen. Europeiska rådet framförde önskemål om att kommissionen skulle lägga fram ett handlingsprogram för gemenskapen som motvikt till de nationella programmen. Dokumentet skall utarbetas under sommaren och kommer att innehålla en lista över de åtgärder som nämndes i det dokument som bifogades vårt meddelande den 2 februari om översynen av Lissabonstrategin. Kommissionen kommer också att genomföra detta gemenskapsprogram snabbt genom att lägga fram de många större initiativ vi namngav och som bekräftades av Europeiska rådet, till exempel reformen av statliga stöd, inrättandet av ett europeiskt tekniskt institut och 2010-initiativet.

Den tredje milstolpen blir ett meddelande i form av en metodguide för nationella rapporter. På så sätt ger kommissionen en första vägledning inför utarbetandet av nationella rapporter. Den fjärde och sista milstolpen blir förberedelserna och analysen av de nationella programmen som enligt våra planer sker under andra halvåret i år. Vi har därför sett och kan nu också bekräfta att detta i sanning var mer än ett politiskt uttalande, att Europeiska rådet faktiskt ville återuppliva Lissabonstrategin och att vi redan har påbörjat arbetet med att förverkliga detta.

I samband med diskussionerna om Lissabonstrategin bekräftade Europeiska rådet åter vikten av en inre marknad för tjänster som ett medel att uppnå de centrala målen för tillväxt och sysselsättning och betonade samtidigt vikten av att behålla den europeiska sociala modellen. Europeiska rådet bad att allt skulle göras inom lagstiftningsprocessen för tjänstedirektivet för att skapa ett brett samförstånd bakom vart och ett av dessa mål. Jag vill än en gång betona, vilket jag även gjorde den 2 februari, att kommissionen anser det vara möjligt att uppnå denna samsyn. Ert parlament spelar i detta hänseende givetvis en avgörande roll.

Den tredje stora fråga som avgjordes av Europeiska rådet var hållbar utveckling. Jag är tacksam över att slutsatserna från toppmötet bekräftar vikten av strategin för hållbar utveckling och klargör att Lissabonstrategin bidrar till arbetet med att uppnå det större målet, dvs. hållbar utveckling.

Det är i detta sammanhang också viktigt att konstatera att Europeiska rådet erkände det enorma problemet med klimatförändringar och uttryckligen angav att den årliga globala yttemperaturökningen inte får överstiga två grader Celsius jämfört med nivåerna tiden före industrialiseringen. Jag noterar även med tillfredsställelse att kommissionens meddelande Att vinna kampen mot den globala klimatförändringen fick ett varmt mottagande och att kommissionen fick i uppdrag att fortsätta sin analys av fördelar och kostnader för olika strategier för att minska koldioxidutsläppen. Detta hjälper unionen att utforma en strategi på medellång och lång sikt för att minska utsläppen i industriländerna med 15–30 procent till år 2020. Kommissionen tänker fortsätta sitt arbete i den andra etappen av det europeiska programmet för klimatförändringar.

Jag gläds slutligen över att Europeiska rådet tydligt signalerat unionens vilja att gjuta nytt liv i de internationella förhandlingarna genom att undersöka alternativen för åtgärder efter 2012. Europeiska rådet ser gärna att man i juni gör ett uttalande om de vägledande principerna för hållbar utveckling och planerar att undersöka översynen av strategin för hållbar utveckling under andra halvåret i år. Även på detta område kommer kommissionen att lägga fram lämpliga förslag för hur rådets mål skall kunna uppnås.

Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig sammanfattningsvis konstatera att resultatet av vårtoppmötet, vilket ni säkert håller med om, är en utmärkt plattform för att arbeta mot en reflation av unionens ekonomi inom den betydligt vidare ram som utgörs av sökandet efter hållbar utveckling. Mycket arbete återstår dock innan de mål och beslut som antogs av Europeiska rådet kan uppnås och genomföras fullt ut. Detta kräver en mobilisering av samtliga berörda parter och jag kan lova er att kommissionen för sin del är fullt beredd att lämna sitt bidrag utan dröjsmål. Jag räknar med er medverkan och ert aktiva stöd.

Jag skall avsluta där jag inledde, det vill säga med att hänvisa till tanken om samverkan mellan institutionerna, samverkan kring målsättningar på medellång sikt, och jag anser att det är denna anda av samverkan – som för övrigt också gav sig till känna i går när jag talade inför det tillfälliga utskottet för politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU – som måste leva kvar framöver. Europeiska rådet lyckades göra ett markant framsteg vid vårtoppmötet och ändrade både Lissabonstrategin och stabilitets- och tillväxtpakten. Nästa svårighet som vi måste övervinna blir budgetplanen. I det hänseendet blir samarbetet mellan kommissionen och parlamentet avgörande – vilket förstås även gäller för det arbete vi utför i nära samarbete med Europeiska rådet.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Poettering, på PPE-DE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande och herr kommissionsordförande! Mina damer och herrar! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater välkomnar utgången av vårtoppmötet i fråga om Lissabonstrategin. Vi anser att rådet har hittat ett lämpligt sätt att uttrycka sina tankar, medan målen är ambitiösa, men samtidigt realistiska.

Vi anser i likhet med rådet och kommission att vårt mål måste vara att förbättra Europeiska unionens konkurrenskraft, att vårt mål måste vara att uppnå ökad tillväxt och att vi längs vägen också måste utnyttja vår ökade konkurrenskraft och tillväxt för att skapa fler arbetstillfällen. Det blir därigenom kommissionens, rådets och parlamentets gemensamma uppdrag att formulera vår EU-lagstiftning så att vi kan göra målet rättvisa. Detta gäller framför allt all lagstiftning som rör REACH, det vill säga kemikalielagstiftningen, där vi, Europaparlamentet och rådet, har en enorm lagstiftningsuppgift att fullfölja. Jag uppmanar kommissionen att också lämna sitt bidrag till detta.

Inom Lissabonstrategins ram välkomnar vi särskilt det goda samarbete som nu råder, inte bara mellan kommissionen, rådet och parlamentet, utan också – desto viktigare – med de nationella parlamenten. Parlamentets talman framförde ett som jag anser vara mycket bra förslag, nämligen att vi här i Europaparlamentet skall samråda med våra nationella motsvarigheter om Lissabonstrategin. Det skulle gynna ärendet i fråga, alltså Lissabonstrategin, och även samarbetet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten, och det skulle också kunna fungera som exempel för andra politiska områden.

Vad gäller den europeiska valutans stabilitet skulle en bred majoritet i vår grupp ha önskat att vi höll oss till de regler som hittills gällt. Vi betonar eftertryckligen att tilltron till den europeiska valutans stabilitet är själva grundvalen för européernas tilltro till varandra och processen med Europas enande.

Man måste dock erkänna – och här vänder jag mig särskilt till Europeiska rådets tjänstgörande ordförande som har erfarenhet på området; jag tror att han var den ende av oss som var närvarande i Maastricht och undertecknade fördraget – att omsorg har ägnats åt att se till att inga prutningar gjordes av kriterierna på 3 procent respektive 60 procent. Tolkningen att vi skulle kunna gå till 4 procent eller till och med mer är helt felaktig. I slutsatserna anges uttryckligen att skulder som överstiger 3 procent skall ligga nära 3 procent och att detta inte utgör någon blankocheck eller någon ursäkt för nya obegränsade skulder.

På min grupps vägnar uppmanar jag kommissionen att i framtiden beslutsamt fortsätta att fylla sin funktion som väktare av lag och stabilitet.

Vad gäller frågan om Kroatien anser inte vår grupp att Kroatien hanteras rättvist, men vi välkomnar ändå de insatser som görs, särskilt av Europeiska rådets tjänstgörande ordförande, för att se till att inte bara internationella brottmålsdomstolen i Haag i sista led fattar beslut eller avger en dom om huruvida förhandlingar kan inledas, utan även att en kommission tillsätts för att undersöka läget i Kroatien. Jag rekommenderar att vi inleder arbetet snarast, så att förhandlingarna med Kroatien kan påbörjas.

Jag ger mitt uttryckliga stöd till det som sades om Kyoto. Vi står på samma sida som alla de som med kraft arbetar för utsläppsminskningar. I vår gemensamma resolution, parlamentets kompromissresolution, tar vi i punkt 35 också ställning till vapenembargot mot Kina. Vårt budskap till stats- och regeringscheferna är att vårt parlament – och jag tror att vi är ense om detta – eller åtminstone den här gruppen, på grund av de mänskliga rättigheterna och av andra skäl skulle vägra ge vårt samtycke till att häva vapenembargot.

(Applåder)

Den allra främsta prioriteringen de närmaste veckorna är att godkänna EU:s konstitution. Vi uppmanar alla delaktiga att göra en insats så att vi kan få majoritet i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna och så att vi får en bra grund för följande folkomröstningar, eftersom konstitutionen är av högsta prioritet och EU:s konstitution behövs för Europas framtid.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Schulz, på PSE-gruppens vägnar. – (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Ärade tomma kammare! Jag har med spänning lyssnat på Hans-Gert Poettering. Vi i Europaparlamentets socialdemokratiska grupp var mest intresserade av att veta hur han nu hanterar det faktum att en rad kristdemokratiska statschefer har en annan åsikt än den överväldigande majoriteten i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna här i parlamentet. Han drog till med några rätt eleganta formuleringar för att dölja denna spricka i den konservativa familjen mellan blocket i den parlamentariska gruppen, som i sig är mer heterogen än homogen, och statscheferna.

Vilka frågor gäller det? Hans-Gert Poettering började med Lissabon och välkomnade Lissabonstrategin med eftertryck. Om denna är vi helt ense. Han hade rätt i sitt påstående – liksom kommissionens ordförande och rådets tjänstgörande ordförande – att signaler gick ut vid det här toppmötet om Lissabon och om genomförandet av målen från Lissabon. Detta var också vad vi hoppades skulle ske, det är de goda nyheterna från toppmötet, det är vad som muntrar upp. Det är vi helt ense om.

Men, Hans-Gert Poettering, toppmötet och dess resultat kan bara förstås på ett korrekt sätt om man ser till kombinationen av en reformerad stabilitetspakt – och behovet av ökad flexibilitet vilket denna också genererar för de nationella regeringarna – och de fastställda målen för Lissabonprocessen, eftersom de som vill investera och som borde investera i Lissabonmålen också måste ha en position där de kan investera i målen i egenskap av stater.

Den särskilda dragkraften i toppmötets resultat ligger i kombinationen av de instrument som krävs för att åstadkomma ökad flexibilitet, och som nu ingår i denna pakt, och målen för Lissabonprocessen, enligt den beskrivning som getts. Därför kan vi i PSE-gruppen helhjärtat samtycka till resultaten. Detta framgår också av vår resolution i dag som vi kommer att ge ett brett stöd. Jag förmodar att skeptikerna i PPE-DE-gruppen nu samtycker till formuleringen om stabilitets- och tillväxtpakten, som är nästan identisk med den som vi framförde före toppmötet. Vi hoppas att de samtycker och gör det med stor glädje.

Jag lyssnade med lika stort intresse när ni, herr Poettering, pläderade för – och jag förstår till fullo varför – att förhandlingar snarast inleds med Kroatien. Vi får se i eftermiddag hur mycket tilltro vi skall sätta till PPE-DE-gruppens uttalanden om utarbetandet av slutsatserna under anslutningsförhandlingarna. Om däremot de personer i Kroatien som sätter tilltro till era uttalanden i eftermiddag behandlas på samma sätt som Bulgarien och Rumänien skall vi förvarna dem i Zagreb om att de skall tala lite mer med Hans-Gert Poettering.

(Applåder)

PSE-gruppen välkomnar helhjärtat att rådets slutsatser är särskilt hoppingivande på ytterligare ett område. När det gäller EU:s roll i världen har vi socialdemokrater på senare år lagt betoningen i våra krav på hållbar utveckling och klimatförändring. De resolutioner som nu antas – kommissionens ordförande nämnde dem än en gång – visar vägen. Vi måste säga till medborgarna – och jag syftar här på era träffande kommentarer angående folkomröstningen i Frankrike – att inget land i denna värld och inget land i Europa, inte ens ett högt industrialiserat land, kommer att kunna möta 2000-talets utmaningar på egen hand. För Europas del betyder detta inom gemenskapen, dvs. i den ekonomiska, monetära och sociala gemenskapen och i den gemenskap som Europa kan utveckla som makt, som en gemenskap för hållbar utveckling och för minskade miljöfaror. Detta är globala utmaningar och det finns inget Frankrike, Tyskland, Förenade kungariket, Belgien eller Portugal som kan möta dem på egen hand. Det är Europa som kontinent och EU som politisk organisation för denna kontinent som måste bemöta dessa risker. Detta var ett budskap från vårtoppmötet som inte får underskattas. Socialdemokraterna här i parlamentet är också tacksamma för det och vi kan därför enas om vårt förslag till resolution i glad förväntan om att få ett brett stöd med gott samvete från medlemmar i både PPE-DE-gruppen och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Watson, på ALDE-gruppens vägnar.(EN) Herr talman! Det verkar ofta falla på de små medlemsstaternas lott att rädda EU från de problem som skapats av de större länderna. Herr Juncker! Jag är rädd att ni ännu en gång har för höga förväntningar. Europeiska unionen står inför stora utmaningar som kommer att pröva inte bara dess förmåga att uppfylla medborgarnas förhoppningar och behov, utan också förmågan att hålla samman.

Europeiska rådet har brottats med utmaningen att stärka vår ekonomiska tillväxtpotential. Vår ekonomi har kört fast sedan Lissabonstrategin lades fram 2000. Det är nästan som om en millenniebugg av kontinentala mått har drabbat vår konkurrenskraft och lamslagit vår förmåga att fatta svåra beslut.

Trots att toppmötet hade annonserats som en nylansering av den tio år gamla Lissabonagendan fick Alliansen liberaler och demokrater intrycket att EU:s ledare går i sömnen. Det högtravande språket i rådets slutsatser saknar helt den värdighet som krävs för ett disciplinerat tänkande. Texten innehåller mycket retorik, men få åtgärder. Talet om åtgärder för att skapa nya konkurrensfördelar för företagen, ge konsumenterna tillgång till nya varor och tjänster och ge arbetstagarna möjlighet att skaffa sig nya färdigheter kombineras paradoxalt nog med ett krav på att kommissionen skall skriva om ett nyckelavsnitt i lagstiftningen om den inre marknaden för att möjliggöra tillväxt inom tjänstesektorn. Förslaget till tjänstedirektiv kan förbättras, men detta kommer att göras på ett seriöst sätt av parlamentet och den berörda rådskonstellationen, och inte av statschefer som spelar för gallerierna och underblåser nationalistiska känslor.

I Europeiska rådets slutsatser talas det om att unionen skall ges tillräckliga medel i budgetplanen för att genomföra sina politiska åtaganden, särskilt Lissabonprioriteringarna. I samma andetag kräver medlemsstaterna emellertid en restriktiv budget bara för att i nästa andetag binda de utrikespolitiska kostnaderna i sju år.

Alliansen liberaler och demokrater delar inte José Manuel Barrosos tillfredsställelse över vårtoppmötet. Herr Juncker! Vi vill gratulera ordförandeskapet till att ha genomfört ett ”omöjligt uppdrag”. Er legendariska förmåga att åstadkomma kompromisser har räddat det som fanns kvar av stabilitets- och tillväxtpakten. Men de lösa formuleringarna och kryphålen sänder rysningar längs ryggraden på traditionella ekonomer, och Silvio Berlusconis utnyttjande av den nya flexibiliteten för att erbjuda skattelättnader precis före allmänna val visar med vilket förakt de oansvariga ledarna kommer att behandla sina partner i euroområdet.

Vad har hänt med det europeiska ledarskapet? Var är känslan av ett gemensamt mål? Är det så konstigt att franska och brittiska medborgare visar liten entusiasm för det nya fördraget, när två av de ledare som har varit vid makten längst nesligen har misslyckats med att förklara och rättfärdiga EU för sina landsmän? Bristen på ledarskap på nationell och europeisk nivå hotar att få konstitutionsfördraget och till och med hela projektet att spåra ur. Om konstitutionen inte ratificeras kommer skulden helt och hållet att ligga hos de ledare som offrat en långsiktig europeisk enighet för kortsiktig nationell popularitet.

Ordförande Juncker! Jag kan inte annat än dra slutsatsen att ert Europeiska folkparti har svikit vår union. Ni har inte lyckats att använda er majoritet i rådet för att skapa en sammanhängande ekonomisk strategi. Ni klarar inte av att bringa ordning i era trupper så att vi kan genomföra vårt åtagande gentemot Bulgarien och Rumänien, för att inte nämna attityden mot Kroatien, som vi nyss hörde om. Vi förödmjukas utomlands när EU finner det lämpligt att inte dra sig för att skydda sin privilegierade handelsställning mot totalitära regimer i Ryssland eller Kina, när vi blundar för lidandet i Sudan och när vi tiger inför överreaktionen från amerikanerna, som fängslar våra medborgare utan att ange vad de anklagas för och nekar våra flygbolag luftrum. Under dessa förhållanden gör Europeiska unionen sina medborgare en otjänst. Europa behöver bättre och förtjänar bättre.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Frassoni, på Verts/ALE-gruppens vägnar. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För en gångs skull fanns det goda nyheter även för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen i slutsatserna från ett av Europeiska rådets möten. Det händer inte ofta, och kanske var det därför som ordförande Barroso sade att de gröna befinner sig utanför systemet eller är emot systemet. Jag anser inte att detta är fallet och jag hoppas kunna utnyttja de år och månader som återstår av mandatperioden för att ändra hans uppfattning.

Jag nämner även detta på grund av att vi inte är särskilt glada över att konstatera att kommissionen talade tyst om just de fyra punkter vid detta toppmöte som vi anser vara relativt positiva, eftersom kommissionen hade drivit en annan linje. Punkterna är följande: reformen av stabilitetspakten, exakta målsiffror för Kyotoprotokollet, vilka kommissionen olyckligtvis beslutade att inte nämna, ny jämvikt i Lissabonstrategin i fråga om miljömässig och social hållbarhet, om än fortfarande på ett vagt och odefinierat sätt och ett slags nyfunnen insikt om realiteter ifråga om Bolkesteindirektivet – även om det är mycket svårt att ens här i parlamentet erkänna att ett direktiv om tjänster av allmänt intresse måste utarbetas innan Bolkesteindirektivet antas.

Även vi anser att reformen av stabilitetspakten har varit bra och att pakten nu blir bättre lämpad för att beakta det allmänna ekonomiska läget och de specifika nationella förhållandena. Dessa positiva aspekter uppvägs givetvis i hög grad av att bestämmelserna om utgifternas kvalitet fortfarande är alltför vaga. Att till exempel välja att investera upp till 700 000 000 EUR per år på att bygga en internationell termonukleär försöksreaktor när inte ens de mest optimistiska bedömare förväntar sig att den kan tas i bruk före 2050 – om alls – betyder att man inte inser det brådskande behovet av att genomföra Kyotoprotokollet eller potentialen i förnybara energiformer, och att man inte investerar inom det senare området. Vi anser det vara ett stort misstag.

Dessutom måste vi tyvärr erkänna att under det Europeiska rådets möte inte togs någon som helst hänsyn till att det i en sund makroekonomisk miljö måste ingå en skattereform, så att den skattebörda som i dag ligger på sysselsättning flyttas över till skatt på miljöförstörelse så att traditionell sysselsättning därmed blir attraktiv. Detta sade Jacques Delors redan 1992, och vi har inte gjort några framsteg alls sedan dess.

Kommissionsordförande Barroso och kommissionsledamot Verheugen! Jag anser att vi verkligen borde lära oss något av den trista historien om Italiens ekonomi och regering som tog makten med löfte om nya ekonomiska mirakel genom sänkta skatter och miljöregler. I dag ligger landet sist i listan över tillväxt och konkurrenskraft i Europa. Vi anser, ordförande Barroso, att EU måste synas och höras, dels för att vinna folkomröstningen om konstitutionen i Frankrike, dels för att övertyga medborgarna om att det faktiskt finns ett europeiskt mervärde, så att kommissionens initiativ inom Lissabonstrategin kan leda fram till ny lagstiftning. Vi är inte glada över att kommissionen nöjer sig med rollen som samordnare. Vi tycker inte att det räcker, eftersom det betyder att det enda budskapet från Europa till de franska väljarna och andra handlar om Bolkesteindirektivet, patenterbar mjukvara och en laissez-faire-politik på det ekonomiska och sociala området.

Det vill vi inte ha. Vi anser att vi måste gå i en annan riktning, och framför allt uppmanar vi ordförandeskapet och ordförande Barroso att ta större hänsyn till vad vi – och även kommissionen – har kallat den ekologiskt effektiva revolutionen. Antalet ekologiskt effektiva industrier och företag växer för närvarande med omkring fem procent per år och vi anser att vi borde investera mycket mer inom denna sektor och ta den på större allvar. Till sist håller jag med om allt det som Graham Watson sade, med ett undantag: min grupp och jag anser inte att hets och knuffar i en strid där vi står trängda i ett hörn för att ansluta Bulgarien och Rumänien hjälper oss att övertyga bulgarer, rumäner eller EU-medborgare om projektets genomförbarhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Figueiredo, på GUE/NGL-gruppens vägnar.(PT) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Mina damer och herrar! Den nedskrivning av den förväntade tillväxten som kommissionen har annonserat och den kapitulation detta innebär mot bakgrund av de redan låga tillväxtsiffrorna 2004 visar att den restriktiva budgetpolitiken och monetära politiken på EU-nivå och medlemsstatsnivå har hämmat den inhemska efterfrågan, de offentliga investeringarna och den ekonomiska återhämtningen.

Detta har fått en negativ inverkan på sysselsättningen, fattigdomen, den sociala utslagningen och ökningen av social och territoriell ojämlikhet, vilket bekräftas av de 20 miljoner arbetslösa och de runt 70 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen. De stora företagen inom EU upplevde däremot vinstökningar på 78 procent under 2004, och som andel av BNP i euroområdet är dessa vinster för närvarande nästan de högsta på 25 år.

Hur kan någon mot bakgrund av detta acceptera den så kallade nylanseringen av Lissabonstrategin när den bygger på konkurrenskraft och på att skapa arbetstagare som är mer attraktiva för företagen, på ökad liberalisering inom bland annat tjänstesektorn, på att öka marknadernas flexibilitet, på att minska arbetstagarnas rättigheter, på att utöka antalet låglönesektorer, på att försöka behålla förslagen till direktiv om fördelning av arbetstid och på att skapa en inre marknad för tjänster? Vi kan inte acceptera det.

Hur kan någon acceptera att rådet i sina slutsatser bara flyktigt nämner social integration och enbart hänvisar till barn som drabbas av fattigdom, utan att lägga fram ett mångfasetterat och integrerat program för att bekämpa fattigdom och social utslagning? Hur kan någon acceptera att betoningen, trots en meddelad ändring av stabilitets- och tillväxtpakten, fortfarande ligger på att uppfylla restriktiva, om än aningen flexibla, mål, medan man prioriterar en nedmontering av offentlig social trygghet för alla samtidigt som vi vet att offentliga investeringar och bibehållna offentliga trygghetssystem är avgörande faktorer när fattigdom och social utslagning skall bekämpas?

Vi vill följaktligen betona behovet av att slopa förslagen till direktiv om arbetstid och en inre marknad för tjänster och av att avskaffa stabilitets- och tillväxtpakten för att i stället ersätta den med en tillväxt- och sysselsättningspakt. På så sätt kan vi prioritera att skapa av 22 miljoner högkvalitativa arbetstillfällen med rättigheter senast 2010, att klara de mål som fastställdes vid Europeiska rådets möte i Lissabon och att halvera fattigdom och social utslagning, enligt överenskommelsen i 2000 års Lissabonstrategi.

Vi anser att kampen mot löneskillnader, främjandet av lika rättigheter och möjligheter och värnandet om verkligt samförstånd bör ligga högst på EU:s ekonomiska och sociala dagordning.

 
  
MPphoto
 
 

  Clark, på IND/DEM-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Efter allt det som Jean-Claude Juncker sade för en månad sedan, bland annat här i parlamentet, om att stabilitets- och tillväxtpakten var död eller att den i bästa fall behövde lämnas åt sitt vacklande öde, påstår nu Europeiska rådet att den lever igen. Historien om Lasarus upprepar sig. Men den lever inte, den är ett lappverk. Om ett år kommer denna ruttna pakt att behöva lappas ihop eller spolas, som jag sade förra gången.

Toppmötet var emellertid anmärkningsvärt för något som inte diskuterades: Förenade kungarikets budgetrabatt. Jacques Chirac kommenterade den åtminstone efter mötet när han sade till reportrarna att den inte längre kan motiveras, utan att den tillhör det förgångna. José Manuel Barroso upprepade sedan dessa uttalanden.

Vill ni kanske försvara att Förenade kungariket utan denna rabatt skulle betala 14 gånger mer till EU än vad Frankrike gör och att vi trots rabatten betalar två och en halv gånger mer än Frankrike? José Manuel Barroso sade också att 70 procent av kommissionens utgifter gick till jordbruket när man enades om rabatten, men att denna andel kommer att minskas till en tredjedel genom de nya förslagen. I själva verket innebär förslagen att tre fjärdedelar av utgifterna i framtiden kommer att gå till jordbruket i fattiga regioner. Så ser kommissionens prioriteringar ut. Detta är ingen tröst för Förenade kungariket, rabatt eller inte. Vår utrikesminister har sagt att kommissionens förslag kan betyda en ökning av budgeten på 35 procent, men att vår rabatt inte går att röra.

Det är val i Förenade kungariket den 5 maj. Jag vill råda er att inte försöka ta flyget från London till Bryssel dagen därpå. Ni skulle vara tvungna att trängas med partitjänstemän och regeringsministrar som, oberoende av vilket parti som vinner, kommer att skynda sig hit för att försöka få till stånd en kompromiss. Det kommer att vara en milstolpe på vägen till Förenade kungarikets utträde. Ju sämre, desto bättre, för ekonomiskt kommer EU då att vara 14 gånger så dåligt för Förenade kungariket som för Frankrike. Men vem vet? Trots Jacques Chiracs desperata ansträngningar visar opinionsmätningarna att EU blir mindre populärt i Frankrike för varje dag som går.

 
  
MPphoto
 
 

  Muscardini, på UEN-gruppens vägnar. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är verkligen värt att framhålla att regeringarna äntligen har insett att stabilitetspakten inte får fungera som en bromskloss eller ett hinder för ekonomisk tillväxt.

Utgången av Europeiska rådets möte i Bryssel har visat vikten av att EU gör reglerna lite mer flexibla, eftersom de annars förlamar ekonomin genom en alltför strikt och schematisk tolkning av stabilitetspakten, vilket i sista ledet har bromsat upp många medlemsstaters utveckling.

Med nedgången i världsekonomin och det nya internationella läget behövde EU äntligen fatta beslut om att övervinna sin oförmåga att se framtiden an med nödvändig flexibilitet.

Det går inte längre att föreställa sig ett Europa som är konkurrenskraftigt på den internationella arenan när dess tillväxttakt bara är hälften av den i Förenta staterna. Det går inte längre att tro att värdet av stabiliteten, som visserligen är en positiv företeelse i sig, räcker för att övervinna den bristande flexibilitet som det senaste decenniet har fryst tillväxten.

Vi är glada över att Europeiska rådet har nått ett brett samförstånd om att reformera pakten och vi lyfter fram den överenskommelse som nåtts om strukturreformerna där man fastställer den korrigerande politik som medlemsstaterna måste följa för att uppfylla paktens kriterier om deras underskott överskrider gränsen.

Pensionssystemet, forsknings- och innovationssektorn, fortbildning och större struktur- och infrastrukturarbeten är investeringsåtaganden som i redovisningshänseende inte alltid är förenliga med de gränser som anges i kriterierna.

Det råder ingen tvekan om att pakten måste tillämpas rättvist i de länder som har anslutit sig till den. Det är också sant att ekonomin i Europeiska unionen med 25 medlemsstater, som präglas av stora skillnader och mångfald, kräver en rikare och mer strukturerad gemensam ram som kan innebära att skillnaderna bemöts med större förståelse, utan att avsteg för den skull görs från de mål som fastställs i referenskriterierna.

Jag skulle vilja påminna Graham Watson – som jag lyssnade mycket noga på – om att det inte finns någon ekonomisk strategi, eftersom det inte finns någon politisk strategi, och på grund av att vi fortfarande använder förra århundradets ekonomiska och finansiella bestämmelser för att möta detta århundrades nya utsikter.

(Talmannen bad talaren att avsluta inlägget.)

Herr talman! Andra ledamöter har överskridit sin talartid ännu mer än jag, så reglerna borde antingen gälla för alla eller för ingen.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Samma regler gäller för alla, fru Muscardini.

 
  
MPphoto
 
 

  Czarnecki, Ryszard (NI).(PL) Herr talman! Europeiska rådet är väldigt förtjust i att förklara att Lissabonstrategin är dess främsta prioritet och sin vana trogen har det gjort det igen. Jag tänker på en formulering i någon av Nikolaj Gogols böcker som går ut på att de gamla ännu inte har dött och de unga ännu inte fötts men ändå utgör ett hot mot de levande. Den gamla strategin ligger på dödsbädden, den nya går fortfarande i kortbyxor, men båda hotar européerna med studsande checker, motstridiga prioriteringar och tomma ord. Rådets ordförande har i dag förklarat att européerna inte gör sig omaket att läsa strategin och att de inte tycker om den, men det är inte deras fel. Reaktionen på många av rådets förslag är ”ja, men ...”, och detta ”men” förstärks bara vid en närmare granskning. Det gäller till exempel i fråga om ramprogrammet för forskning och utveckling. Programmet borde öppna dörrarna på vid gavel för forskning i hela den gamla världen och i den nya unionen. Men det får inte bli en bakdörr med vars hjälp medlemsbidragen från de rikaste medlemsstaterna kan återföras till nationell nivå. Konkurrenskraft är något som ofta förekommer i rådets senaste dokument. Konkurrenskraften finns där på papper, men i praktiken, i verkliga livet, har tjänstedirektivet skjutits åt sidan, medan det i själva verket bara handlade om att stärka konkurrenskraften och genomföra den i praktiken. Vill rådet både ha kakan och äta den? Asien borde glädjas när det ser hur dess främsta konkurrent Europa tappar kraft. Det är uppenbart vilka åtgärder som borde vidtas, i stället för att framkalla rädsla inom unionen. Små företag i Polen, Ungern, Tjeckiska republiken, Slovakien och Litauen borde få samma behandling som företag i den gamla unionen. Ni är alla, mina damer och herrar, medvetna om att så inte är fallet. Rådet har nämnt omfördelning av stöd och jag är oroad över att detta i praktiken betyder mindre finansiering för de nya medlemsstaterna. Rådet har inte dämpat den oron. Rådet har talat om att reformera systemet för regionala stöd. För att tala klarspråk är jag rädd att det kanske är en ursäkt för att befästa uppdelningen av Europa mellan en fattig ny union och en gammal rik. Den sistnämnda skulle inte ha något emot att glömma bort solidaritetsprincipen, som sägs vara grundvalen för Europeiska gemenskaperna.

 
  
MPphoto
 
 

  Lulling (PPE-DE).(FR) Herr talman, herr rådsordförande och herr kommissionsordförande! Mina damer och herrar! Eftersom läget är som det är har jag bara två minuters talartid och skall därför begränsa mig till stabilitets- och tillväxtpakten och säga att förekomsten av en politisk överenskommelse inom rådet om att fräscha upp vissa delar av pakten är bra nyheter. Det luxemburgska ordförandeskapet kan ta åt sig äran av en framgång som på intet sätt var given.

Frånsett detta försätter oss reformöverenskommelsen i en tämligen paradoxal situation, eftersom den nya versionen av pakten visserligen innehåller några mycket bra tillskott, särskilt vad gäller förebyggande arbete, men samtidigt måste man inse att det bara får ett ljummet godkännande. För att fördriva farhågorna finns det ett enormt behov av att ta itu med den centrala uppgiften att återskapa förtroendet för en pakt som har misskötts alltför länge och återskapa dess trovärdighet.

Det återstår fortfarande alltför många gråzoner som bäddar för att nya tolkningstvister än en gång oundvikligen kommer upp till ytan med förnyad kraft och gör att varje regering tolkar reglerna på sitt sätt. Alltför många tveksamheter återstår i fråga om medlemsstaternas beslutsamhet att följa en rad principer som de själva har ställt upp. Herr talman, det åligger först och främst kommissionen att klargöra dessa principer genom att infoga de grundläggande ändringarna som rådet fastställde i sin förordning från 1997 och som utgör ramen för pakten.

Under sådana förhållanden får arbetet med dessa förslag en särskild betydelse, och större uppmärksamhet i detaljfrågorna är av nöden. Jag skall bara nämna två exempel. Vilka särskilda åtaganden kommer att växa fram till följd av paktens förebyggande bestämmelser som i viss mån utgör ett förhandlingsargument för att luckra upp reglerna på andra områden? Hur kan det erkända behovet av enkelhet, insyn och rättvisa i förfarandena för hantering av alltför stora skulder i dessa instrument förenas med den höga grad av förfining som präglar de mekanismer som börjar växa fram?

Vad gäller förtroende och trovärdighet är det givetvis medlemsstaternas uppgift att avge rapporter och begära konsekvens. Inte ens den mest välmenande iakttagare har kunnat undgå att notera att debatten om paktens reform mer liknat pläderingar inför en industriell domstol än diskussioner med ens ett uns opartiskhet. Jag måste säga att denna avskyvärda inställning har fått förödande psykologiska konsekvenser, inte bara genom att allvarligt skada principen om lika behandling av alla medlemsstater, utan också bevisligen urholkat grunderna för en gemenskap som bygger på rättsliga principer.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Goebbels (PSE).(FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vårens toppmöte var en framgång. Ordförandeskapet har gjort sig förtjänt av våra lyckönskningar efter att ha arbetat fram en rimlig kompromiss om stabilitets- och tillväxtpakten och nylanserat Lissabonstrategin.

Vår union befinner sig i en egendomlig situation. Vi är världens största exportområde och huvudmarknad för övriga världen. Vår union är en fristad för fred, en attraktiv politisk enhet som allt fler länder vill ansluta sig till. Samtidigt håller vi på med ett slags självbestraffning och vältrar oss i den förutspådda nedgången för kungahuset Europa.

Faktum talar dock emot detta pessimistiska synsätt. Sedd utifrån är vår europeiska union ett exempel på det goda livet. Den förenar hög levnadsstandard med nästan oslagbara sociala och miljömässiga normer. EU skapar arbetstillfällen – 6,5 miljoner de senaste fyra åren. Arbetslösheten är dock fortfarande alldeles för hög i några av våra största länder.

Ja, vår tillväxt är lägre än i Kina, men en ekonomi som står för närmare en fjärdedel av världens samlade BNP måste växa långsammare än en ekonomi i vardande i ett land som levt med stagnation i hundra år. Även med en tillväxttakt på bara två procent per år ligger den ekonomiska expansionen i vår union i en storleksordning motsvarande hela Taiwans ekonomi.

Den rådande tesen är att Europa hamnar i Förenta staternas kölvatten i fråga om konkurrenskraft och produktivitet. Vid närmare granskning framgår det att den amerikanska produktivitetsökningen framför allt härrör från vissa delar av servicesektorn, till exempel grossistförsäljning, detaljhandel, fastighetsmarknad och finansmäkleri, som inte på något vis konkurrerar direkt med sina europeiska motsvarigheter.

Å andra sidan kan erkännas att Europa ligger i bakvattnet – och här finns det en verklig klyfta – i fråga om halvledare och kontorsmaskiner. Förvånande nog har våra företag ett försprång i produktiviteten inom kommunikations- och datatjänster. Europa ligger faktiskt före Förenta Staterna på 37 av 56 ekonomiska verksamhetsområden. Det är sant att Europa ligger efter inom forskningen och här hamnar det privata näringslivet i skottgluggen: medan 80 procent av 1,2 miljoner forskare i Förenta Staterna arbetar inom det privata näringslivet är enbart 48 procent av de europeiska forskarna anställda av privata företag.

Den omformulerade Lissabonstrategin kan och måste bemöta dessa problem. För att maximera dess framgångar måste Europeiska unionen ha en gynnsam makroekonomisk ram. Den förnyade stabilitets- och tillväxtpakten kommer att bidra till att gynna tillväxten genom att ge utrymme för att offentliga satsningar anpassas till konjunkturen och genom att öka investeringarnas inverkan.

Stabilitet är utan tvekan en offentlig tillgång. Faktum kvarstår dock att unionen, och särskilt euroområdet, aldrig har haft så hög stabilitet förut. Inflationen är inte längre något problem, valutan är stark och räntenivåerna lägre än någonsin. Visst behöver vi ökad tillväxt och inhemsk efterfrågan, framför allt i några av våra större länder. Men det faktum att Förenade kungariket, Sverige och Danmark har högre tillväxt än euroområdet, trots högre räntenivåer, borde vara något för Europeiska centralbanken att fundera över.

Den socialdemokratiska gruppen stöder förvisso rådets tjänstgörande ordförande, även om han råkar vara en framstående medlem i Europeiska folkpartiet, när han påminner Europeiska centralbanken om att den ensam har ansvar för valutapolitiken, medan genomförandet av EU:s ekonomiska politik är en uppgift för de nationella regeringarna. Detta är ett annat område där vi måste framhärda i att ”skilja stat från kyrka”.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Klinz (ALDE).(DE) Herr talman, herr rådsordförande och herr kommissionsordförande! Mina damer och herrar! Jag lyckönskar den luxemburgske rådsordföranden till att förra månaden ha avslutat arbetet med reformerna av stabilitets- och tillväxtpakten. Pakten har i sin nya utformning en rad positiva aspekter.

Paktens förebyggande inslag har stärkts och medlemsstaterna sporras att spara inför sämre tider. Samtidigt ägnas mer uppmärksamhet åt medlemsstaternas statsskuldsnivåer.

Större hänsyn än tidigare har tagits till de skiftande ekonomiska förhållandena i de enskilda medlemsstaterna. I det hänseendet finns det goda möjligheter att i framtiden kunna arbeta fram realistiska lösningar på problemen i de fall underskotts- och skuldkriterierna överskrids. Reformen av pakten borde bidra till att förena medlemsstaternas ekonomiska politik och samtidigt belysa behovet av en hållbar finanspolitik.

Jag hyser dock vissa tvivel på om dessa positiva aspekter räcker för att ge euroområdet en skjuts framåt. Jag är rädd att dessa reformer inte kan återskapa medborgarnas förlorade förtroende. Det finns enligt min mening alltför många svaga punkter i den reformerade pakten. Europeiska centralbanken kommer i framtiden ensam att ansvara för att euron förblir en stabil valuta eftersom pakten praktiskt taget upphör att fungera som en andra pelare för stabiliteten.

Det ökade utrymmet för tolkningar och de ospecificerade särskilda omständigheterna kommer att fresta många medlemsstater att dra på sig nya skulder. Detta kan snart tvinga Europeiska centralbanken att höja räntenivåerna och äventyra den redan svaga tillväxten i euroområdet.

Kommissionen har enligt mig gått försvagad, snarare än stärkt, genom reformprocessen. Jag tvivlar på att den klarar av att verkligen fylla sin roll som paktens väktare. En konsekvent tillämpning av den sanktionsmekanism som anges i pakten vid överträdelser verkar mindre trolig i dag än någonsin tidigare. Jag hoppas att den trots dessa onda aningar kan avvärja eventuella skadliga verkningar för euroområdet.

Översynen av förordningarna nr 1466 och 1467 måste omfatta ett klargörande av otydliga formuleringar. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa förväntar sig att Europaparlamentet görs aktivt delaktigt i processen med att utarbeta dessa förordningar och övervaka paktens efterlevnad.

 
  
MPphoto
 
 

  Hudghton (Verts/ALE).(EN) Herr talman! I går publicerades en opinionsundersökning i Skottland som innehöll en fråga om konstitutionsfördraget. Andelen skottar som var för att underteckna konstitutionen uppgick till 35 procent. Andelen som var mot att underteckna EU-konstitutionen var 49 procent.

För fem år sedan skulle svaret från Skottland ha varit mycket mer positivt. Historiskt sett har Skottland faktiskt varit mycket mer positivt till att samarbeta med våra europeiska partner än vad vissa andra delar av Förenade kungariket har varit. Men trots allt tal efter Santerkommissionens fall om att förbättra kontakten med medborgarna betraktas många av våra politiska beslut och direktiv fortfarande som okänsliga och oförenliga med det verkliga livet i våra samhällen, inte minst i Skottland efter den gemensamma fiskeripolitikens katastrofala misslyckande. Men jag anser att tjänstedirektivet har potential att ytterligare undergräva allmänhetens förtroende och jag tycker inte att rådet och kommissionen hittills har hanterat frågan på ett lyhört sätt.

Direktivet ses som ytterligare ett angrepp på de nödvändiga offentliga tjänsterna. Mycket har sagts om de potentiella följderna av principen om ursprungsland, men om vi skall ta hänsyn till verkligheten handlar det om mycket mer än det. I Förenade kungariket är Skottlands rättssystem och regelverk exempelvis helt skilda från systemen i England och Wales, och så vidare. Jag skulle vilja se ett större erkännande än hittills av skillnaderna inom medlemsstaterna och inte endast av känsliga frågor på medlemsstatsnivå.

 
  
MPphoto
 
 

  Adamou (GUE/NGL).(EL) Herr talman! Rådets tjänstgörande ordförande är inte kvar, och kommissionens ordförande sitter upptagen i samtal, men jag skall ändå framföra mina synpunkter. Socialpolitiken kommer tyvärr i andra hand i Lissabonstrategin. Med de föreslagna förändringarna av stabilitetspakten och själva Lissabonstrategin kan Lissabonstrategin inte bli en strategi som gynnar människorna på gräsrotsnivå. Det går helt enkelt inte ihop, och det faller på sin egen orimlighet att vi talar om att skapa världens mest produktiva ekonomi samtidigt som vi vill göra budgetnedskärningar och därigenom minska sammanhållningen. Bara genom en rad genomgripande åtgärder, där också andra aspekter ingår, kan Lissabonstrategin bli en strategi som gynnar människor på gräsrotsnivå.

Hela gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster ställer sig negativ. Vi kräver att en socialstat värd namnet, med full sysselsättning som mål, skapas i Europa. Vi kräver en strategi som syftar till en hög levnadsstandard och som inte får stryka på foten inför behovet att öka konkurrenskraften. Vi kräver att den s.k. flexibla arbetstiden, som river upp det sociala skyddsnätet, avskaffas. Vi kräver att 35-timmarsveckan införs i praktiken, utan att lönerna sänks, vilket skulle innebära att fler människor sätts i arbete. Vi motsätter oss en strategi som syftar till ensidig tillväxt som gynnar storföretagen och den privata sektorn. Vi skall fortsätta vårt arbete med att förmå beslutsfattarna inom kommissionen och rådet att äntligen sluta att tänka i ekonomiska termer och i stället sätta människorna främst. Detta kan bara åstadkommas genom radikala förändringar av stabilitetspakten och Lissabonstrategin.

 
  
MPphoto
 
 

  Blokland (IND/DEM). (NL) Herr talman! Europeiska rådet har förklarat att tjänstedirektivet bör ges en djupare social dimension. Avsikten kan ju inte vara att utnyttja arbetare från medlemsstater med mindre stränga arbetsvillkor eller att illojalt konkurrera med tjänsteleverantörer i medlemsstater där arbetsmarknaden är strikt reglerad. Om man bryter mot gällande arbetsrätt kommer oönskade situationer att uppstå, vilket har skapat oro bland allmänheten. I enlighet med europeiska regler tas i direktivet hänsyn till att tjänsteleverantörer är bundna vid den lokala arbetsrätten. Detta förutsätter emellertid att denna arbetsrätt tillämpas konsekvent. Gör den inte det kommer människor helt klart att utnyttjas, med illojal konkurrens som följd. De garantier för att arbetsrättens regler efterlevs som ges i det föreslagna direktivet har hittills varit otillräckliga. Enligt förslaget var det ursprungslandets, inte destinationslandets, uppgift att se till att arbetsrätten efterlevs, vilket leder till en ohållbar situation. Man kan ju inte räkna med att exempelvis polska myndigheter skall se till att polska arbetare i Nederländerna rättar sig efter de arbetsvillkor som gäller på den nederländska arbetsmarknaden. Vi behöver en ny strategi som gör det möjligt att upprätta ett fungerande system för kontroll av att arbetsvillkoren efterlevs i samtliga medlemsstater. Ursprungslandet kommer i varje fall att behöva anmäla att dess medborgare kommer att arbeta i destinationslandet. Informationsutbyte är följaktligen det första steget för att göra det möjligt att efterleva arbetsrätten. Jag utgår från att kommissionen kommer att införliva denna anmälningsplikt med direktivet.

Åtta miljöorganisationer uppmärksammade med all rätt direktivets betydelse för natur, miljö och hälsa. Det förefaller som om EU-fördragets integrationstanke, där slutmålet var hållbar utveckling, för tillfället har glömts bort.

Rådet har sammanfattningsvis inte klargjort hur man vill gå vidare och hur direktivet kan ges en tydligare social och miljömässig dimension – det var ju trots allt detta som var syftet med Lissabonprocessen. Faktum är att det var Europaparlamentets, snarare än rådets, sak att ta nästa steg i lagstiftningsprocessen. Rådet förde trots detta upp tjänstedirektivet på dagordningen för att tillgodose enskilda medlemsstaters speciella intressen, vilket har rubbat jämvikten i det institutionella ramverket. Mot bakgrund av den debatt som konstitutionsfördraget har gett upphov till i Frankrike förefaller rådet just nu vara mycket angeläget om att tydligare lyfta fram denna sociala dimension, trots att det finns lämpligare argument att anföra mot konstitutionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Krasts, på UEN-gruppens vägnar. – (LV) Herr talman! När vi bedömer resultaten av Europeiska rådets möte tvingas vi tyvärr konstatera att tjänstedirektivet kom att stå i förgrunden. Resultatet av debatten om tjänstedirektivet, som var ett arv från den tidigare kommissionen, skruvar helt klart ned förväntningarna på möjligheten att nå Lissabonmålen som de ser ut i den nuvarande kommissionens omarbetade version. Avsikten med direktivet var att öka konkurrensen inom de konkurrensutsatta sektorerna och därigenom locka till sig nya konsumenter. Direktivet ger också stöd åt de små och medelstora företag som i dagsläget saknar möjlighet att arbeta gränsöverskridande. Direktivet avslogs i den föreslagna formuleringen och utmålades som ett hot mot den europeiska sociala modellen. De flesta kritiker riktade i förvånansvärt hög grad in sig på tillämpningen av principen om ursprungsland vid tillhandahållandet av tjänster. Detta är grundprincipen i all lagstiftning på den inre marknaden, och EG-domstolen har konsekvent hävdat den i sina domslut. Kommissionen är på god väg att mista ett av de få redskap som står till dess förfogande, och den håller på att rasera en av de just nu viktigaste hörnstenarna i den återupplivade Lissabonstrategin. Det är förståeligt att man av ekonomiska skäl vill se en reform av stabilitets- och tillväxtpakten, men en sådan reform vore fullt berättigad bara om EU var en enad stat. Man brukar säga att man inte ser längre än näsan räcker. Stabilitets- och tillväxtpakten antogs när tiderna var goda och är därför olämplig i dåliga tider. Under de goda tiderna saknade upphovsmännen vilja att spara för sämre tider, och när tiderna är dåliga saknas vilja att genomföra strukturreformer, så det enda alternativ som återstår är alltså att ändra villkoren i pakten. En reform av pakten inverkar negativt på skattedisciplinen i medlemsstaterna och ger inga incitament till förändring i positiv riktning under goda tider. Samtliga medlemsstater, alltså även de som skötte sig under både goda och dåliga tider, kommer emellertid att drabbas lika mycket av de problem som blir följden av en svagare gemensam valuta och högre låneräntor. Rådets beslut kommer i alla avseenden att ge upphov till en kedjereaktion. Jag hoppas att inställningen till Lissabonstrategin blir annorlunda än det mottagande som rådet gav tjänstedirektivet och att de positiva inslagen i Lissabonstrategin kommer att ge den stimulans som vi alla hoppas på. Jag hoppas också att bristande skattedisciplin och uteblivna strukturreformer inte kommer att äventyra den europeiska sociala modellen.

 
  
MPphoto
 
 

  Vanhecke (NI). (NL) Herr talman! Det kan knappast förnekas att Europeiska rådets senaste möte överskuggades av yttre omständigheter, nämligen de folkomröstningar om den europeiska konstitutionen som skall hållas i ett antal europeiska länder. Det är mot bakgrund av dessa folkomröstningar som man bör se beslutet att ta upp tjänstedirektivet till förnyad granskning. Det är verkligen en öppen fråga om Bolkesteindirektivet verkligen kommer att ses över eller förändras när folkomröstningarna väl är över. Som alla vet fattas besluten i EU så gott som rutinmässigt över huvudet på människorna, och det har flera gånger hänt att man inte har tagit gammaldags begrepp som sanning och demokrati på fullt allvar.

När det gäller Bolkesteindirektivet kan vi konstatera att det rakt igenom präglas av tvetydighet. Även bland experterna på EU-lagstiftning går åsikterna vitt isär om hur det hela kan, eller kommer att, gestalta sig i verkligheten. Det är helt klart att det mycket vittomfattande tjänstebegreppet, tillsammans med principen om ursprungsland, kommer att leda till genomgripande förändringar av staters, och i vissa fall delstaters, befogenheter och ansvar. Förslaget får dessutom otvivelaktigt konsekvenser för staternas befogenheter och skyldigheter när det gäller social trygghet, hälso- och sjukvård samt utbildning. Inom alla dessa områden bör, enligt min enkla åsikt, subsidiaritetsprincipen strikt tillämpas. Frits Bolkestein påstår att tjänsteleverantörerna endast omfattas av de regler som gäller i ursprungslandet. Jag kan inte för mitt liv begripa hur man med dessa regler kan undvika snedvriden konkurrens eller ens social dumpning, och jag frågar mig också om detta verkligen gagnar konsumenterna i Europa.

Låt mig också ställa mig ytterst skeptisk till talet om de hundratusentals nya arbetstillfällen som man med detta direktiv påstår sig skapa i Europa. Som alla andra väntar jag fortfarande på de miljontals arbetstillfällen som precis samma ekonomer ställde i utsikt när euron infördes. Jag vill återigen upprepa att jag inte hyser någon som helst tilltro till rådets löfte att vidta märkbara förändringar av Bolkesteindirektivet. Jag litar inte på den plötsliga omvändelse till principen om det egna folkets företrädesrätt som så många vänsterpolitiker bekänner sig till när de oroar sig för resultatet av folkomröstningarna om den europeiska konstitutionen. Som fallet var med Turkiet kännetecknas EU:s politik många gånger av ständiga svek och en rad fräcka lögner, och jag är rädd att vi genom Bolkesteindirektivet nu kommer att få se mer av den varan.

 
  
MPphoto
 
 

  Grossetête (PPE-DE).(FR) Herr talman! Jag vill först och främst gratulera rådets tjänstgörande ordförande som vid en ytterst känslig tidpunkt i Europas historia gjorde en betydelsefull insats under vårtoppmötet för att uppnå den nödvändiga samsynen mellan samtliga medlemsstater.

Jag anser att stabilitets- och tillväxtpakten är viktig genom att den utgör en garanti för den gemensamma valutans stabilitet. Vad Europa emellertid behöver är kriterier snarare än trossatser, och otaliga röster här i kammaren har efterlyst större flexibilitet. Vad vi först och främst behöver är ekonomisk styrning. Denna pakt är också en tillväxtpakt, och varför skall vissa länder då straffas om de investerar mer i forskning, försvar och infrastruktur än andra? Detta är trams och strider på ett iögonfallande sätt mot Lissabonstrategin.

Å andra sidan måste kännbara straff utdömas för okontrollerade och oönskade ökningar av underskott och skuldsättning, och de nationella parlamenten måste verkligen fördjupa sin roll som granskare av hur regeringarna hanterar sina budgetar, för det är med just dessa regeringar som vi måste diskutera framväxten av en generation äldre medborgare som kommer att nå en mycket hög ålder. Vi kommer att få allt fler hundraåringar. Vi ställer oss enbart positiva till en sådan utveckling, men den innebär helt klart att såväl våra sociala som våra ekonomiska system måste förändras.

Herr rådsordförande, herr Barroso! Vi kommer att lyssna noga till de förslag som ni lägger fram vid rådets toppmöte i juni om en strategi för hållbar utveckling, i förening med den ekonomiska och sociala upprustning som Lissabonprocessen kräver. Klimatförändringarna ställer Europa inför ytterligare utmaningar. Jag vill slutligen säga att jag välkomnar åtagandet att inleda arbetet med uppbyggnaden av den internationella termonukleära experimentreaktorn (ITER) i Cadarache före 2005 års utgång.

Vi måste återvinna förtroendet bland de människor i Europa som är måna om att vi skall undvika social och skattemässig dumpning. Denna strävan skall genomsyra vårt arbete med tjänstedirektivet, och jag blev förvånad när jag hörde att föregående talare var tveksam till den roll som parlamentet kan spela i detta avseende. Mina damer och herrar, låt mig få påminna om att den lagstiftande makten innehas av Europaparlamentet och rådet gemensamt.

Det som faktiskt saknas i vårt Europa är entusiasm och självförtroende. Det ankommer på oss alla att lugna och övertyga människorna, så att våra landsmän kan se positivt på konstitutionen, vilket är absolut nödvändigt i en union med tjugofem medlemsstater.

 
  
MPphoto
 
 

  Swoboda (PSE).(DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Sällan har ett rådsdokument blivit så väl mottaget ens i denna kammare, och detta kommer också till uttryck i vår resolution. Jag uppfattar faktiskt att det råder en viss samstämmighet mellan rådets och kommissionens slutsatser och de åsikter som omfattas av flertalet av parlamentets ledamöter. Det handlar här om ett socialt Europa i global konkurrens. Detta förtjänar att understrykas, eftersom ett stort antal vanliga människor under de senaste åren har fått för sig att allt bara handlade om konkurrens och inte om ett socialt Europa, eller att idén om ett socialt Europa gick förlorad på vägen. En talare här i dag menade att det i många länder är de styrande politikernas fel att människorna är så negativt eller kritiskt inställda till konstitutionen. Jag menar dock att en möjlig förklaring är att många inte känner igen sig i Europa, eftersom de tyckte att man har försummat eller utelämnat den sociala aspekten.

Vad rådet har åstadkommit med reformen av stabilitetspakten, som jag på det varmaste vill gratulera det luxemburgska ordförandeskapet till, är att man inte har banat vägen för större skuldsättning utan att man i stället har tagit hänsyn till den speciella situation som råder i vissa länder och att man har visat större flexibilitet. Det som sades om marknaden för tjänster – visserligen i ett globalt perspektiv – gäller, som Jean-Claude Juncker nämnde förra gången, öppnandet av en gemensam marknad, inte social dumpning. Vi delar denna inställning. Jag gläder mig mycket både åt det som Françoise Grossetête sade, vilket jag hoppas också gäller när folkomröstningen i Frankrike väl är avklarad, och åt att vi har samma inställning i denna fråga och kan komma fram till en lösning för Europa där den sociala modellen finns med.

Möjligen talade vi för lite om pakten för ungdomsfrågor. Det är mycket viktigt att vi tydligt markerar för våra ungdomar att deras Europa skall vara sysselsättningens Europa och ett socialt Europa. Att vi betonar sociala frågor utesluter inte att vi måste gå vidare med reformarbetet på åtskilliga områden.

En sak som jag dock avslutningsvis skulle vilja ta upp är forskning och utveckling. Vi har ett nytt förslag till program för forskning och utveckling. Det är min förhoppning att ni, herr rådsordförande, och inte minst era efterträdare, kommer att kunna investera ekonomiskt i, ta initiativ till samt lägga kraft på detta forskningsprogram, eftersom vi måste främja forskning och utveckling om vi vill kunna hävda oss i konkurrensen.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Ek (ALDE).(EN) Herr talman! Vi är mycket oroade över den europeiska ekonomins nuvarande tillväxttakt, de höga arbetslöshetsnivåerna och alla de sociala problem och miljöproblem som vi måste klara av. Det var därför glädjande att parlamentet för några veckor sedan antog en resolution om Lissabonprocessen och att många av förslagen i resolutionen beaktades vid vårtoppmötet. Jag är emellertid fortfarande mycket oroad och skall ge några exempel ur lagstiftningen och politiken.

För det första är det mycket viktigt att vi kommer fram till ett beslut om REACH-programmet. Detta är vad parlamentet enhälligt förklarade för några veckor sedan. Ovissheten är mycket dyr.

För det andra är enigheten i parlamentet mycket större än i rådet om att tjänstedirektivet är nödvändigt. Vi behöver en fast linje i denna fråga, för arbetslöshetsnivån är en katastrof både för människor och för ekonomin.

När det gäller olika politikområden talar vi mycket om de små- och medelstora företagen och utarbetar mycket fina handlingar om dem och om vikten av att minska byråkratin. Riskkapital är nödvändigt för de små och medelstora företagens arbete. Men samtidigt som vi pratar om de små och medelstora företagen, arbetslösheten etc. finns det i efterdyningarna av Lamfalussy-rapporten nu 240 undergrupper som arbetar med ny lagstiftning för finansmarknaderna. Detta är raka motsatsen till att minska byråkratin och skapa tillräckligt med riskkapital för de små och medelstora företagen.

Det andra politikområdet är energisektorn. Vi är medvetna om miljöproblemen, arbetslöshetsproblemen och de regionala utvecklingsproblemen och vi vet att vi behöver produktion av biomassa och fjärrvärme samt kombinerad produktion. Ändå finns det inget samarbete mellan jordbrukspolitiken, energipolitiken och näringslivspolitiken. Ett sådant samarbete är nödvändigt. Det är extremt viktigt.

Parlamentet och, tror jag, kommissionen är fast beslutna, men rådet är inte tillräckligt tufft. Ni måste bli tuffare, Jean-Claude Juncker.

 
  
MPphoto
 
 

  Turmes (Verts/ALE).(DE) Herr talman! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vill inte ha ett Europa där man handskas hur som helst med de sociala och miljömässiga fördelar som är en del av vår europeiska identitet. Medborgarna vill inte heller vara med om något sådant. Vi välkomnar därför att det luxemburgska ordförandeskapet talar klarspråk och lovar att slå vakt om treenigheten ekonomiska, miljömässiga och sociala frågor.

Slutsatserna från vårtoppmötet präglas av god europeisk anda. Barrosokommissionen har fått sig en rejäl knäpp på näsan, och man har visat att dess nyliberala tendenser var en felsatsning. Dessa högstämda förklaringar måste nu emellertid följas av konkret handling på framför allt två områden. När det gäller miljöskydd måste vi se till att Europa äntligen satsar på klimatskydd, och detta måste avspeglas både i budgetplanen och i Europeiska investeringsbanken (EIB). Investeringar i kollektivtrafiken, liksom i byggsanering och fjärrvärmeanläggningar, minskar klimatskadorna och vårt beroende av oljan. Mycket lite sades vid toppmötet om oljeproblemet och dess hämmande inverkan på tillväxten i Europa.

På socialpolitikens område betyder detta att vi äntligen måste få ett direktiv som värnar om de offentliga tjänsterna. Under de månader som återstår av det luxemburgska ordförandeskapets mandattid bör en av dess prioriteringar vara att ta initiativ till ett direktiv om offentliga tjänster, eftersom Frits Bolkesteins ande annars kommer att fortsätta att kasta sin skugga över Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Wagenknecht (GUE/NGL).(DE) Herr talman! Om husgrunden är murken hjälper det inte att reparera taket för att det skall klara vintern. Stabilitetspakten är inte värd att reformeras utan borde i stället skrotas helt. Framför allt den nya bestämmelsen om att ta hänsyn till s.k. strukturreformer visar vad det alltid har handlat om, nämligen inte alls om prisstabilitet eller starka statsfinanser, utan om ett instrument som skall rättfärdiga att man snabbt driver igenom nyliberala liberaliserings- och privatiseringsplaner, vars genomförande fick de europeiska konglomeratens vinster att skjuta i höjden med 78 procent redan 2004. De som plockar hem vinsterna är emellertid uppenbarligen långt ifrån nöjda.

Förslaget till tjänstedirektiv är ett nytt försök att slutgiltigt begrava den europeiska sociala modellen. I stället för en harmonisering av normerna i positiv riktning kommer vi att få se att man släpper alla hämningar och tävlar om att vidta flest dumpningsåtgärder. Det handlar inte om välfärd om och när den behövs, utan om en kommersialisering på alla områden av människors liv. Det är uppenbarligen detta som deltagarna i de större gruppernas tankesmedjor, dvs. företagslobbyisterna, har i åtanke för Europas räkning.

I mars demonstrerade 70 000 människor i Bryssel mot det omänskliga nyliberala projektet. Dessa kommer att hålla ett öga på om rådet med sin kritik endast hade den förestående folkomröstningen i Frankrike för ögonen eller om man kommer att vidta ordentliga åtgärder.

 
  
MPphoto
 
 

  Piotrowski (IND/DEM).(PL) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet konstaterade vid sitt senaste möte att mycket lite har hänt med Lissabonstrategin efter halva tiden. Den har helt enkelt blivit ett totalt misslyckande. Jag vill påminna kammaren om att unionen inte har uppnått det mål på 3 procents ekonomisk tillväxt som man satte upp, och skillnaden mellan bruttonationalprodukten (BNP) per capita i EU och i Förenta staterna har i själva verket ökat, trots att den var tänkt att minska. Vi har endast sett en obetydlig ökning av utgifterna på det viktiga området för forskning och utveckling, och sysselsättningsgraden inom de särskilt utvalda områdena i Lissabonstrategin har inte på långt när nått upp till förväntningarna. Fortfarande finns det betydande hinder för den fria rörligheten för varor och tjänster inom unionen.

En förutsättning för den hållbara och balanserade tillväxt som nu är ett rent önsketänkande skulle kunna vara en liberalisering av marknaden för tjänster. Jag använder avsiktligt orden ”skulle kunna vara”, eftersom friheten att bedriva ekonomisk verksamhet fortfarande bara existerar i teorin, trots att fördraget sedan lång tid tillbaka innehåller bestämmelser om detta. Liberaliseringsprocessen har mötts av hårt motstånd från tjänstemän och branschorganisationer i länderna i den gamla unionen. Motståndarna hävdar att de tjänster som företagen i de nya länderna tillhandahåller är av sämre kvalitet och att dessa ägnar sig åt social dumpning. Samtidigt diskriminerar liberaliseringsmotståndarna sina egna landsmän genom att tvinga dem att betala hutlösa priser för de tjänster som de behöver.

Jag tror fullt och fast att ytterligare en viktig katalysator för ekonomisk tillväxt skulle vara att låta sammanhållningspolitiken bli mer än bara ett slagord i propagandasyfte. Om vi skall kunna rädda Lissabonstrategin får rådet, kommissionen och framför allt EU:s tjänstemän inte glömma bort vad solidaritetsprincipen egentligen står för och hur en fri marknad faktiskt fungerar.

 
  
MPphoto
 
 

  Dillen (NI). (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag upphör inte att förvånas över hur annalkande val ibland kan förmå politiker att helt ändra kurs och till och med frångå sina egna principer. Jag känner exempelvis en viss skadeglädje över den verkligt bedrövliga såpopera som utspelar sig i Europa i efterdyningarna av Bolkesteindirektivet. Före den 1 maj 2004 hörde vi faktiskt ingen beklaga sig över liberaliseringen av marknaden för tjänster, eftersom den nederländske kommissionsledamotens planer helt enkelt passade väl in i den europeiska logiken att även tjänsteleverantörer skall tillåtas att arbeta fritt i EU. För att gå president Jacques Chirac till mötes och se till att han inte lider ett förödmjukande nederlag i folkomröstningen den 29 maj meddelas det nu emellertid att direktivet, som givetvis har godkänts av socialisterna Pascal Lamy och Philippe Busquin, återigen skall ändras och kanske rentav skrivas om. Nu visar det sig att direktivet tillsvidare har lagts på is, eftersom man vill undvika att den franska nejsidan får ytterligare trumf på hand.

Den europeiska vänstern har upptäckt att social dumpning äventyrar arbetstillfällena för de egna folken. Man har också återigen upptäckt att det är viktigt att hävda nationella och suveräna intressen. Den franska vänstern, som på nytt bekänner sig till traditionerna från förkrigstidens Folkfront, har återupptäckt den princip om det egna folkets företrädesrätt som de tidigare skydde som pesten och tar nu avstånd från direktivets princip om ursprungsland. Det återstår naturligtvis att se om denna uppvisning i hyckleri kommer att räcka för att hindra nejsidan från att vinna en jordskredsseger den 29 maj. Tvärtemot vad förgrundsfigurerna i kommissionen tycks tro är väljarna inte dumma. Ett liknande scenario rullas upp i Tyskland. I dagens Herald Tribune kan man läsa att den socialdemokratiske förbundskanslern, som oroar sig för valen i Nordrhein-Westfalen nästa månad, vill vidta drastiska åtgärder för att förhindra att billig arbetskraft från Östeuropa tar jobben från tyskarna. Vem hade någonsin kunnat tro den f.d. marxisten om något sådant? Han är bara att gratulera.

 
  
MPphoto
 
 

  Thyssen (PPE-DE). (NL) Varje generation står inför sina speciella utmaningar. På 1980-talet fick vi veta hur vi skulle förbättra vår konkurrenskraft, och på 1990-talet handlade det om att omfördela statliga medel. När vi nu på samma gång står inför både en allt aggressivare global konkurrens, en värld som är stadd i ständig förändring och en åldrande befolkning skall vi dessutom klara av ytterligare en utmaning, nämligen att slå vakt om vår sociala modell, något som först och främst förutsätter ekonomisk tillväxt. Samtidigt är alla nu på det klara med att det inte räcker att möta dessa utmaningar med förklaringar och tomma löften. Människorna har inga illusioner – de kräver att något görs, och de vill se resultat. EU-toppmötet visar att det råder enighet mellan institutionerna och att man kan tänka sig att blåsa nytt liv i Lissabonstrategin. Slutsatserna från toppmötet utgör alltså en hoppingivande nystart, och för detta skall ordförandeskapet ha beröm. Låt oss lägga fram det på detta sätt för människorna, och låt oss, som rådsordföranden föreslog, göra det på vars och ens modersmål. Självklart är det vår förhoppning att de nya bestämmelserna om stabilitetspakten på ett övertygande sätt kommer att visa att det budskap som rådsordföranden gav oss stämmer och att vi kan förvänta oss tydliga kriterier. Vi förväntar oss också att bestämmelserna kan genomdrivas på ett tillfredsställande sätt. Vi gläder oss även åt att man i slutsatserna har betonat de små och medelstora företagens betydelse, och vi hoppas att det inte kommer att stanna vid en läpparnas bekännelse.

När det gäller tjänstedirektivet måste vi dra slutsatsen att vi, även om vi har förlorat ett viktigt slag när det gällde att få fram vårt budskap, inte har förlorat kriget. Som medlagstiftare kommer vi att göra allt som står i vår makt för att möjliggöra fri rörlighet för tjänster och se till att detta görs på ett sätt som är förenligt med den uppgift som vi i vår generation har tagit på oss, nämligen att trygga vår sociala modell med dess tre dimensioner. Herr talman! Parlamentets styrgrupp för Lissabonstrategin enades i går om att arbeta för högtryck, och jag kan försäkra rådets ordförandeskap och kommissionen, liksom mina kolleger här i kammaren och ledamöterna av de nationella parlamenten, att vi för vår del kommer att stå fast vid vårt åtagande att uppnå målen, och man kan vara helt övertygad om vår samarbetsvilja i detta avseende.

 
  
MPphoto
 
 

  Rasmussen (PSE).(DA) Herr talman! Jag ser att Graham Watson inte är här, och jag beklagar detta. Jag tar skarpt avstånd från hans kritik mot EU:s ordförande Jean-Claude Juncker. Det är givetvis inte Jean-Claude Junckers fel att Frankrike just nu har en regering som är så impopulär att den inte har någon som helst möjlighet att övertyga fransmännen om att rösta ja till fördraget. Sanningen är ju att det var Jean-Claude Juncker själv som vid rådets möte i mars i år såg till att vi andra kan förklara för fransmännen att vi nu har en klokt utformad stabilitets- och tillväxtpakt, att balansen i Lissabonprocessen har bibehållits och att vi nu, som kommissionsledamoten för ekonomiska och monetära frågor Joaquín Almunia påpekade, är redo att gå vidare. Han konstaterade nämligen att vi genom att kombinera de två instrumenten med makroekonomiska initiativ faktiskt har möjlighet att skapa fler och nya arbetstillfällen i Europa.

Till Graham Watson, till gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och till alla andra, oavsett om de är närvarande i kammaren eller inte, vill jag säga att detta handlar om ett ansvar som är gemensamt för dem och oss, för kommissionens ordförande José Manuel Barroso och hela kommissionen och för Jean-Claude Juncker och rådet. Vi måste förklara för det franska folket att EU:s viktigaste uppgift just nu är att underlätta tillkomsten av fler, nya och bättre arbeten. Frankrike kan inte på egen hand skapa fler, nya och bättre arbeten. Frankrike och fransmännen behöver ett nytt konstitutionsfördrag, och denna nya europeiska struktur, i kombination med den politiska strategi som utarbetades vid rådets möte nu i mars och som förhoppningsvis kommer att utvecklas vidare vid rådets möte i juni, ger oss ett antal väl underbyggda skäl att gå vidare med vårt arbete för Europa. Europaarbetet handlar inte om ständiga och återkommande spektakulära åtgärder och stora revolutionerande förändringar. Det handlar om ett hårt, klokt och målinriktat arbete, och jag vill i dag passa på att gratulera Jean-Claude Juncker till detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Letta (ALDE).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Överenskommelsen om stabilitetspakten har sina fördelar, men en del viktiga frågor återstår. Framför allt måste kommissionen få mer, inte mindre, att säga till om när det gäller hur pakten sköts, när det gäller både redovisning och investeringar, dvs. såväl i fråga om stabiliteten som om tillväxten.

För det andra måste alla vara helt införstådda med att den nya pakten syftar till tillväxt, dvs. ekonomisk tillväxt, inte växande underskott. Dessa båda företeelser måste hållas åtskilda, vilket en del nationella regeringar, exempelvis den sittande italienska regeringen, inte verkar ha insett. Vi uppmanar därför EU:s institutioner att sätta stopp för riskfyllda nationaliseringar och att målmedvetet arbeta för att stärka gemenskapsandan. Vi kommer annars att riskera hela unionens framtid om vi inte håller fast vid gemenskapens linje och genomför såväl pakten som övriga viktiga politiska åtgärder, i första hand den livskraftiga Lissabonstrategin.

 
  
MPphoto
 
 

  Musacchio (GUE/NGL).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den 19 mars höll fackföreningarna och fredsrörelsen en stor demonstration i Bryssel mot Bolkesteindirektivet, mot frihandel och krig samt för ett socialt Europa.

Mot bakgrund av den paradoxala situation som vi befinner oss i och som kännetecknas av en stark valuta, en svag ekonomi och ett samhälle i kris, och mot bakgrund av krisen med Maastrichtfördragets ramlagstiftning och Lissabonstrategin, anser vi att denna demonstration, som förenade tiotusentals arbetstagare från hela Europa, inklusive de nya länderna i öst, sände ut ett tydligt krav på en välbehövlig ändring av färdriktningen. Detta skedde trots vissa personers tanke på ett tudelat Europa, det vill säga ett Europa som står för inre dumpning och som beskrivs i Bolkesteindirektivet. Demonstrationen visade att det behövs en harmonisering av rättigheterna, som naturligtvis skall jämkas uppåt.

Vi behöver alltså ett Europa som förkastar Bolkesteindirektivet – det olycksbådande arbetstidsdirektivet – och som från vänster kan riva den monetaristiska frihandelns hinder och öka – inte minska – satsningarna på högkvalitativa investeringar, rättigheter, utveckling, sysselsättning och miljö. Med andra ord behöver vi ett Europa som kan förvandlas till ett socialt Europa, det enda möjliga.

Vi vill försöka omsätta dessa ambitioner i handling här i parlamentet genom våra förslag och bidra till att inge parlamentet den starka känsla som livade upp gatorna i Bryssel, och som parlamentet inte kan undgå att påverkas av.

 
  
MPphoto
 
 

  Karas (PPE-DE).(DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag måste säga att vi har blivit oerhört anspråkslösa när vi utvärderar resultatet av stats- och regeringschefernas möten. Vi skulle åtnjuta mycket större förtroende och trovärdighet bland medborgarna om de åtgärder som vidtas av medlemsstaternas regeringar mer konsekvent överensstämde med de beslut som har fattats. För ögonblicket tillbringar vi vår tid på toppmöten med att rätta till beslut i stället för att rätta oss efter och fullfölja det som har överenskommits. Rådsordföranden är troligen den enda person som vid denna tidpunkt åstadkommer gemensamma resolutioner. Vi gläder oss åt varje form av överenskommelse, därför att vi annars står inför ett misslyckande.

Tillåt mig att ge er en kort återblick. För mig ligger det framtida problemet i motsättningen mellan de europeiska fördragen och politisk handling.

Stabilitets- och tillväxtpakten är ett exempel. Vi kräver att pakten skall efterlevas, vi förnekar att den på något sätt har försvagats, men överträdelserna och marginalerna för tolkningen ökar. Blockeringsåtgärder vidtas, och kommissionen hindras att ingripa och införa sanktioner.

Kroatien: Vi beslutade att förhandlingarna med Kroatien skulle inledas den 17 mars, men vi har uppskjutit förhandlingsprocessen, trots att villkoren håller på att uppfyllas.

Budgetplanen: Vi vill ha en överenskommelse med det luxemburgska ordförandeskapet men får inga signaler om att något har ändrats i riktning mot kommissionens förslag i fråga om dessa 1 procent.

Bulgarien och Rumänien: En lägesrapport från kommissionen är tillgänglig. Den visar tydligt vilka villkorspunkter som ännu inte har uppfyllts, trots att ett datum har fastställts för att underteckna fördragen. Parlamentet har ombetts att ge sitt samtycke, men samtidigt ignorerades parlamentets rättigheter under måndagen.

Lissabon: Vi vill ha en inre marknad och följaktligen också en inre marknad för tjänster, men vissa av oss vilseleder medborgarna genom att inskränka tjänstedirektivet till principen om ursprungsland.

Jag vädjar till oss alla, men framför allt till medlemsstaterna: Vi måste bli mer ansvarsmedvetna, vi måste bli trovärdiga i våra beslut och vi måste efterleva de regler vi själva har infört. Vi behöver färre rättelser av det som redan finns. I stället behöver vi större respekt för de beslut som har fattats av stats- och regeringscheferna, genom fördragen och direktiven.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Rosati (PSE).(PL) Herr talman, mina damer och herrar! Vid sitt senaste sammanträde fattade Europeiska rådet ett antal viktiga beslut om ändring av bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten. Jag vill uttala mitt stöd för dessa ändringar. Visserligen försvagar besluten vissa av bestämmelserna i pakten och minskar deras restriktiva karaktär, men detta behöver inte innebära någon eftergift i budgetdisciplinen i medlemsstaterna. Vi är alla medvetna om att paktens regler under en längre tid har överträtts på ett systematiskt sätt. Det finns för närvarande ett överdrivet stort budgetunderskott i en tredjedel av medlemsstaterna. Det är en mycket deprimerande situation, och förtroendet för hela unionen håller på att undermineras. En ändring av pakten och i synnerhet större flexibilitet i de förebyggande delarna kommer i själva verket att stärka dess disciplinära befogenheter. Det är mycket bättre att ha färre restriktiva regler som iakttas av alla utan undantag än ytterligare restriktiva regler som nonchaleras och överträds.

Jag välkomnar också rådets beslut att stärka Lissabonstrategin och gläder mig åt att dessa beslut innebär att hänsyn tas till högnivågruppens slutsatser under ledning av Wim Kok. För att skapa en mer hållbar ekonomisk tillväxt och bevara den europeiska sociala modellen är det viktigt att så snart som möjligt genomföra de reformer som ingår i Lissabonagendan. Man bör emellertid komma ihåg att huvudansvaret för genomförandet av de viktiga strukturreformerna nu ligger hos medlemsstaterna. Regeringarna och parlamenten i de enskilda länderna måste visa att de har politiskt mod och politiska visioner. De måste kunna övertyga medborgarna att det ligger i deras långsiktiga intresse att snabbt och effektivt genomföra Lissabonstrategin. EU-institutionerna kan och måste stödja medlemsstaternas regeringar i denna svåra process. Kommissionen måste stärka sin roll som genomdrivare av rådets beslut och övervaka reformernas framsteg i de enskilda länderna på ett öppet sätt, och det bör finnas ett fortlöpande samarbete mellan Europaparlamentet och medlemsstaternas nationella parlament.

Herr talman! Jag föreslår att ett permanent forum inrättas, där företrädare för Europaparlamentet och de nationella parlamenten kan hålla regelbundna och målinriktade möten för att diskutera de utmaningar som är förenade med genomförandet av Lissabonstrategin. Detta kommer att främja en ökad ansvarskänsla för genomförandet av strategin på parlamentsnivå och öka kunskapen om dess betydelse för de europeiska samhällena.

 
  
MPphoto
 
 

  In 't Veld (ALDE). (NL) Jag anser att vi inte har någon som helst anledning att vara belåtna med detta toppmöte, som var ett bedrövligt skådespel som liknade politisk kohandel. Nu fäller samma politiker krokodiltårar över allmänhetens cyniska inställning. Jag betraktar detta som ännu ett slag mot EU:s trovärdighet.

Vid detta toppmöte borde 2000-talets europeiska ekonomi ha förberetts och större budgetdisciplin och fri marknad för tjänster borde ha införts, men i stället får vi dras med det gamla systemet med skulder och protektionism. Det är en skam att kalla detta för socialpolitik. Somliga säger att stabilitetspakten har räddats, men enligt min mening har de vaga formuleringarna bara innehållit demagogi, undanflykter och bokföringsknep, för att inte tala om hur de politiska ledarna behandlar tjänstedirektivet. De nya medlemsstaterna tolererar inte vår självbelåtenhet, utan de är mycket mer dynamiska och genomför reformer. Jag tycker att vi bör följa deras exempel.

Slutligen, herr talman, hoppas jag att en långsiktig vision, mod och en känsla av ansvarstagande och politiskt ledarskap äntligen kommer att segra igen efter de olika folkomröstningarna och valen.

 
  
MPphoto
 
 

  Montoro Romero (PPE-DE).(ES) Herr talman! Den europeiska ekonomin befinner sig i ett mycket känsligt läge. Det europeiska toppmöte som nyligen ägde rum sammanfaller med en negativ översyn av Europeiska kommissionens ekonomiska tillväxtprognoser och följaktligen med en översyn som inte bara gäller tillväxten utan också skapandet av nya arbetstillfällen.

Vi får veta att arbetslösheten kommer att stiga i Europa 2005 och att det kommer att bli ekonomisk stagnation. Det är negativt. Vi måste reagera genom att sända ut klara budskap, budskap om förtroende både till konsumenterna och till investerarna. Den europeiska ekonomin lider brist på förtroende, vilket beror på en ekonomisk politik som inte inger något förtroende.

Lissabonmålen, stabilitetspakten och avregleringen av tjänster är nyckelfaktorerna för att öka detta förtroende. Vi förlorade ett tillfälle i mars. Vi har missat tillfället att främja sunda offentliga finanser. Det finns exempel på det i Europa. De länder som har ansträngt sig att rationalisera sin budget är de länder som växer och skapar sysselsättning i Europa. De länder som har vidtagit de strukturreformer som ingår i Lissabonmålen är de länder som växer och som skapar sysselsättning inom EU.

Vi kan inte tala om den europeiska sociala modellen utan att ta hänsyn till dessa länder, och vi kan inte vara nöjda när det som har gjorts är en översyn av stabilitetspakten baserad på de politiska intressena i stora länder som inte har någon tillväxt och som inte skapar någon sysselsättning, när tvivel börjar uppstå om stabilitetspakten och när det saknas förtroende för de ekonomiska reformer som Europeiska unionen kräver.

Detta, herr Barroso, är den möjlighet ni står inför om era planer att förse Europa med den tillväxt och den sysselsättning vi alla efterfrågar skall kunna genomföras.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Berès (PSE).(FR) Herr talman, herr rådsordförande! Detta är en fråga som vi ännu inte har tagit upp, men jag anser att de villkor som ni tvingades följa under förhandlingarna i eurogruppen och sedan i Ekofin visar att det kan ha varit problem med samordningen av de båda organisationernas maktbefogenheter. Ni har talat om 3 procent och 60 procent, vilket visar att procentsatserna inte hade ändrats. Ni har rätt. Det skulle ha varit svårt för er att ändra dem, eftersom dessa båda siffror är fastställda i ett protokoll som är en bilaga till fördragen och som tas upp i ett protokoll som är fogat till konstitutionen.

Jag skulle vilja återvända till de viktiga delarna i denna reform. De första punkterna, som jag anser att vi inte har diskuterat tillräckligt, är de som tillåter oss att gå vidare och harmonisera grundvalarna för varje medlemsstats framtida utarbetande av budgeten genom att identifiera de makroekonomiska aspekter som skall beaktas och genom att förbättra de statistiska instrumenten för att utvärdera en särskild medlemsstats resultat. Tanken att i större utsträckning införliva de nationella parlamenten tycks vara på modet för ögonblicket. Ändå anser jag, med hänsyn till de behörigheter som huvudsakligen återstår inom medlemsstaterna, att detta är den bästa vägen. Det är i denna anda som vi den 25 april kommer att hålla en debatt i Europaparlamentet med de nationella parlamenten om utmaningarna för den ekonomiska politiken i Europa och i medlemsstaterna.

När jag ser hur denna reform fungerar i verkligheten känner jag mig besviken. Varje medlemsstat har kommit med sina krav. Vi har märkt att det som vanligt försiggår en sorts kohandel där var och en har dragit fördelar utan att egentligen uppnå något europeiskt mervärde eller verkligt hopp om ett verktyg för tillväxt och sysselsättning. Det återstår mer arbete i detta avseende. Jag vet att ni delar denna tanke, nämligen att verklig samordning av den ekonomiska politiken i framtiden kommer att tillåta oss att äntligen uppnå alla de fördelar som är möjliga genom införandet av euron.

Herr talman! Låt mig slutligen säga något om strukturreformerna och följaktligen också om pensionerna. I grund och botten är det tyvärr de som vinner mest på denna reform, eftersom hänsyn måste tas till dem, antingen på det förebyggande stadiet eller i utvärderingen av underskotten. Jag kommer ihåg vad ni sade till oss i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Ni verkade inte helt dela åsikten att en pensionsreform borde styras av redovisningsprinciper.

 
  
MPphoto
 
 

  Matsakis (ALDE).(EN) Herr talman! För stabilitet och tillväxt krävs en sund ekonomi. EU:s ekonomi lider dagligen förluster, ibland så mycket som flera miljoner euro, till följd av den blockad som Turkiet infört mot EU:s sjöfart. Blockaden var i teorin avsedd för Cypern, men i praktiken drabbar den hela EU. Jag skall förklara varför med följande exempel: Ett tyskägt fartyg under fransk flagg som transporterar brittiska varor för ett spanskt företag hindras från att lägga till i en turkisk hamn om det upptäcks att en ledamot i godsföretagets styrelse tidigare har haft en affärsförbindelse med ett cypriotiskt företag. Detta är illegalt och absurt och det finns ingen ursäkt för att rådet och kommissionen skall tolerera ett sådant aggressivt beteende från ett kandidatland en enda dag till.

Jag vill helt kort ta upp en annan fråga. För två dagar sedan rapporterade Hurriyet, som är en dagstidning med stor spridning och som styrs av den turkiska regeringen, att rådet och kommissionen tillsammans har arbetat på något som låter som en konspiration för att i allt väsentligt isolera och destabilisera den cypriotiska regeringen i syfte att tvinga den att godta en impopulär lösning på Cypernfrågan. Jag vet att det är nonsens, men det har utnyttjats som turkisk propaganda och har oroat mina väljare. Jag uppmanar er att här i dag säga att detta är fullständigt felaktigt och löjeväckande.

 
  
MPphoto
 
 

  Langen (PPE-DE).(DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Stabilitets- och tillväxtpakten har fått mycket beröm. Emellertid är jag övertygad om att förlossningen var mycket svår och att resultatet är allt annat än tillfredsställande. Jag vill inte förringa Jean-Claude Junckers och José Manuel Barrosos prestation att bilägga olika utslag av nationell egoism, men det som har kommit fram är på medellång sikt en spik i eurostabilitetens likkista. Vi märker det inte nu, eftersom Förenta Staterna och Japan för tillfället är mycket djupare skuldsatta. Så snart deras skuldbördor har minskat kommer eurons stabilitet och växelkurs emellertid att ifrågasättas. Visserligen har kriterierna på 3 procent och 60 procent behållits. Men det diskuteras inte ens att det enligt stabilitets- och tillväxtpaktens resolutioner bör göras ansträngningar för att balansera budgeten. Det allra första testet misslyckades i fråga om de båda stora staterna Frankrike och Tyskland. Om man inte håller sig till en pakt i svåra tider, varför skulle man då göra det när tiderna är goda? Jag ser inte detta som något realistiskt koncept. Skillnaden mellan 0 procent och 3 procent uppgår till 250 miljarder euro i euroområdet. Det är pengar som kunde ha använts för kortfristiga ekonomiska cykler, vid naturkatastrofer eller för internationella åtaganden. När saker och ting hade gått så långt var allt borta.

Därför tycker jag inte ens att hänvisningen till Europeiska centralbanken räcker, för trots att Europeiska centralbanken är självständig är den underordnad de nationella bankerna. Europeiska centralbanken har ett styrande råd, men två tredjedelar domineras av de nationella centralbankernas styrelser. Så länge Europeiska centralbanken inte är i stånd att anpassa sin egen refinansiering efter hur statsobligationerna värderas i euroområdet kommer den inte att kunna hjälpa euron att på lång sikt uppnå den nödvändiga stabiliteten.

 
  
MPphoto
 
 

  Andersson (PSE). – Herr talman! Jag välkomnar utgången av vårtoppmötet. Låt mig peka på fyra saker. För det första gäller det jämvikten i Lissabonprocessen, som också innebär ett ömsesidigt beroende mellan pelarna. För det andra att man pekar så starkt på den europeiska sociala modellen, som inte bara innebär fler jobb utan högkvalitativa jobb, sociala trygghetssystem som är säkra och som behöver moderniseras samt förenandet av arbets- och familjeliv. För det tredje välkomnar jag skrivningarna om tjänstedirektivet. Jag tror att det är på väg att växa fram en samsyn om tjänstedirektivet mellan rådet och det som jag tror är majoriteten i detta parlament. Vi behöver ett tjänstedirektiv men det skall inte se ut som det befintliga förslaget. Vi skall kunna bevara den europeiska sociala modellen, vi skall kunna ha höga miljökrav och starka konsumenträttigheter. Jag tror att det är möjligt att utforma ett sådant förslag. För det fjärde är den hållbara utvecklingen en main streaming-fråga. Det handlar om ekologiskt hållbar utveckling, men också i lika stor utsträckning om ekonomiskt och socialt hållbar utveckling.

Låt mig till sist säga att allt ju inte är bara negativt, vi kan vara pessimistiska. Vi har inte uppfyllt Lissabonprocessen, men det finns ändå ett antal som uppfyllt många krav. Jag skall inte nämna vilka länder det är som har klarat kraven, men när man tittar på de länderna kan man se att de har förenat tillväxt, hög sysselsättning, starka sociala system och höga miljökrav. Vi har all anledning att vara optimistiska i framtiden.

 
  
MPphoto
 
 

  Malmström (ALDE). – Herr talman! Jag måste tyvärr säga att rådets toppmöte var en enastående uppvisning i uselt ledarskap. I en tid när Europas ekonomi verkligen behöver reformer, när arbetslösheten ökar – också i Sverige, herr Andersson – och euro-skepsisen breder ut sig, vad gör rådet då? Istället för att stå upp för Europa, att offentligt ta ledningen, så backar EU:s ledare fullkomligt i en av de viktigaste frågorna för Lissabonprocessen, nämligen tjänstedirektivet.

Av rädsla för diverse folkomröstningar underblåser man de lögner och myter som starka vänsterkrafter odlar om detta direktiv. Det finns ingen ände på allt elände som påstås drabba Europas konsumenter och löntagare om detta går igenom. Ändå vet rådet och kommissionen att detta direktiv, som inte har något med den nya konstitutionen att göra, är oerhört viktigt för tillväxten, jobben och konsumenterna i Europa. Naturligtvis vill ingen att det skall leda till social dumpning. Istället för att stå upp för detta direktiv som man själv har beställt så bidrar man till att underblåsa en mängd falska föreställningar, och misstron växer. Hur skall våra medborgare tro på Europa när inte ens vi som jobbar med Europa varje dag vågar göra det?

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Kirkhope (PPE-DE).(EN) Herr talman! Toppmötet i mars skulle handla om en nystart för Lissabonagendan. Sorgligt nog måste jag säga att mötet mycket väl kan komma att gå till historien som en något misslyckad affär. Den franske presidentens och andras uppenbara angrepp på den liberala ekonomin var inte särskilt uppbyggligt. Att påstås ha kallat liberaliseringen av EU:s ekonomier för vår tids nya kommunism är ganska unikt, om det nu är sant. Varje försök att undergräva vårt tjänstedirektiv är tyvärr ett tydligt tecken på att de reformfientliga krafterna i Europa fortfarande är aktiva.

Ordförande Barroso sade nyligen att somliga tror att Europeiska kommissionen är till för att skydda ”de 15 gamla” mot ”de 10 nya”. Det är den inte. Han har fullständigt rätt: tjänstedirektivet är grundbulten i en framgångsrik och dynamisk ekonomi. De som försöker undergräva framstegen på den inre marknaden gör inte de miljontals arbetslösa i det egna landet en tjänst. Tvärtom är det de ekonomier som har genomgått en liberalisering som lyckas skapa arbetstillfällen, vilket de nya medlemsstaterna så tydligt har visat.

Den så kallade europeiska sociala modellen har fått en sådan betydelse i vissa länder att det förefaller nästan omöjligt att genomföra en ordentlig reform. Jag är rädd att denna nya modell numera är något av en akilleshäl för vår ekonomi, oavsett vilka fördelar den eventuellt hade tidigare. Den har cementerat den höga arbetslösheten – 19 miljoner vid senaste räkningen. Den har gynnat en företagarfientlig kultur. Och för varje dag som går utan att en reform genomförs ökar Kina, Förenta staterna och Indien sin konkurrenskraft till vår nackdel.

Som jag har nämnt för José Manuel Barroso menar jag att hans försök att få till stånd nödvändiga reformer är mycket seriöst, men att han har svikits illa av andra, dvs. av regeringscheferna, inbegripet vår brittiske premiärminister, vilkas kortsiktiga perspektiv har gjort det mycket svårare för José Manuel Barroso att nå framsteg.

Några av rådets slutsatser är bra, till exempel den om Kyotoprotokollet och hållbar utveckling, men vissa ledares hårdhänta taktik att bromsa den ekonomiska reformen och deras sätt att leka med den allt mer misskrediterade stabilitets- och tillväxtpakten måste fungera som en läglig påminnelse för oss alla om att våra intressen kan komma att offras för kortsiktiga politiska intressen om vi inte är uppmärksamma.

 
  
MPphoto
 
 

  Sacconi (PSE).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Våra debatter handlar ofta om samma sak. Därför skulle jag vilja börja med en nyhet som jag läste i går, och som jag fann mycket intressant. I Huang-Kan-Tun i södra Kina uppstod för några dagar sedan ett folkuppror, som tyvärr ledde till att två personer avled på grund av polisens brutala ingripande. Det var ett uppror av hela befolkningen i byn mot en nyligen anlagd kemisk fabrik, som på kort tid hade orsakat en allvarlig förorening av luften, vattnet och jorden.

Vad vill jag säga genom att nämna denna nyhet? Jag menar att nya krav som rör miljö, ekologi, hälsa och samhälle nu kommer fram även i dessa nya ekonomier som en följd av den industriella tillväxten. Det visar tydligt vilken roll vi har i den framtida internationella arbetsfördelningen: att konstruera och sälja tekniker som gör det möjligt för dessa länder att växa utan att upprepa de misstag vi har gjort, såsom förorening och socialt förtryck. Med tanke på allt detta anser jag att toppmötet har fått ett positivt resultat, eftersom det verkligen har stärkt Lissabonstrategin på grundval av det ömsesidiga beroendet av de tre pelarna. Genom toppmötet har Europeiska unionens globala roll som ledare inom området för en hållbar utveckling återupplivats, och ett protokoll för Kyoto 2 har lagts fram som är mycket ambitiöst och viktigt just i detta sammanhang.

Det som framför allt tilltalar mig är den politiska reformen av förvaltningen av Lissabonstrategin, enligt principen att alla måste delta på ett helhjärtat sätt – medlemsstaterna, gemenskapen, de lokala samhällena, EU och så vidare. Parlamentet måste också delta, som tydligt har framhållits. Vi kommer att lyckas bättre, herr talman, om vi fortsätter den senaste tidens samarbete mellan institutionerna om den uppgift som intresserar oss, nämligen att utforma en avancerad lagstiftning. Detta var också er förhoppning. Jag anser att ett av huvudområdena för denna utmaning kommer att var REACH-direktivet. Jag är säker på att det önskade samarbetet måste äga rum under de kommande månaderna för att detta resultat skall kunna uppnås.

 
  
MPphoto
 
 

  Sterckx (ALDE). (NL) Som ordförande för Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Folkrepubliken Kina vill jag säga något till rådsordföranden om hävandet av vapenembargot. Jag noterar att rådet fortfarande är inställt på att gå vidare i ärendet, trots att en stor majoritet i parlamentet sätter sig emot detta. Jag har till och med sympati för kineserna när de ifrågasätter detta som en politisk gest och säger att det i ett strategiskt partnerskap som vårt inte finns plats för embargon av detta slag. Men om vi vill göra en politisk gest måste vi be att få en i gengäld, och någon sådan kommer vi inte att få för närvarande. Långt därifrån. Antiseparationslagen som antogs i Kina förra månaden sänder ut fel budskap. Senare denna månad kommer en delegation från kinesiska folkkongressen att förklara för parlamentet vad avsikten med detta var, och jag kommer att lyssna på deras förklaring med stort intresse. Jag anser också att vi bör be om en gest i samband med de individuella mänskliga rättigheterna, eftersom det på sista tiden har funnits alltför få tecken på framsteg i detta avseende i Kina. Herr rådsordförande! Om rådet vill göra en politisk gest ber jag er därför enträget att begära gester tillbaka från den kinesiska regeringen. Jag hoppas att rådet är redo att anta denna linje, som åtnjuter stöd från en stor majoritet i parlamentet.

 
  
MPphoto
 
 

  Saryusz-Wolski (PPE-DE).(PL) Herr talman! Resultatet av vårens toppmöte tyder på att EU tyvärr har tagit ett steg bakåt. Det börjar bli ännu svårare att uppnå legitima ekonomiska mål. Målstolparna verkar flyttas längre bort. Uppluckringen av principerna som styr stabilitets- och tillväxtpakten är mycket oroande. Att införa något som liknar manuell kontroll och att endast tillämpa paktens principer på vissa länder, och inte på andra som utan vidare kränker dess principer, är en kortsiktig strategi. Vilket budskap sänder detta till de medlemsstater som beslöt att genomföra smärtsamma reformer för att uppnå ekonomisk disciplin och uppfylla konvergenskriterierna. Är detta ett föredöme för de nya medlemsstaterna?

Sorgligt nog finns uttalandena i Lissabonstrategin fortfarande bara på papper. Medlemsstaterna och hela unionen måste lämna retoriken och stödja de vackra förklaringarna med specifika och konsekventa åtgärder. Det är omöjligt att inte instämma i ordförandeskapets slutsatser att slutförandet av den inre marknaden, när det gäller fri rörlighet för tjänster, kommer att stödja gemenskapsmålen för ekonomisk tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft. Tjänstedirektivet är en av de bästa delarna i Lissabonstrategin. Konsekvent handling som syftar till att genomföra den inre marknaden är bästa sättet att stödja Lissabonstrategin. Alla dessa mål kommer att uppnås snabbare och mer effektivt om det tjänstedirektiv som för närvarande diskuteras inte urvattnas, försvagas och skjuts upp och därmed frångår den ursprungliga formen. Vi måste säkerställa ett fritt och obegränsat tillhandahållande av tjänster inom hela unionens område. Medan vi arbetar på detta direktiv måste vi se till att det innehåller så mycket sunt förnuft och så få begränsningar som möjligt.

Unionen behöver kraftfulla ekonomiska katalysatorer om den skall uppnå sina ekonomiska mål. En sådan katalysator var anslutningen av tio nya medlemsstater genom den utvidgning som ägde rum i maj förra året. Vi uppmanas nu att gå vidare. Vi måste tjäna de kommande generationernas intressen och inte bara tänka på samtida politiskt mygel, allmänna val och folkomröstningar. Medlemsstaternas medborgare förväntar sig att vi gör vår plikt. Vackra ord kan inte förvandla eller trolla bort den samtida verkligheten, som utmärks av bristen på vilja att förändra och att öppna marknaderna och även av ett försvagande av den makroekonomiska disciplinen. Vi måste få mod att möta framtiden.

 
  
MPphoto
 
 

  Van den Burg (PSE). (NL) Fördelen med att tala vid slutet av en debatt är möjligheten att gå närmare in på ett antal frågor som redan har diskuterats. Jag skulle vilja göra det genom att nämna tre missuppfattningar som har dominerat debatten. Den första missuppfattningen gäller reformen av stabilitets- och tillväxtpakten. Det handlade inte bara om en kohandel mellan de medlemsstater som kämpade för att uppfylla paktens normer. Man diskuterade också den ekonomiska politiken och vad som skulle åstadkommas genom pakten med tanke på ekonomin i ett makroekonomiskt sammanhang. Detta kanske inte framgick så tydligt av mediernas sätt att bevaka diskussionen, men det var verkligen något som det luxemburgska ordförandeskapet uppmärksammade. Jag hoppas att kommissionen, ur detta mer makroekonomiska perspektiv, kan använda reformen av pakten som ett instrument för att åstadkomma en förbättrad makroekonomisk politik i Europa.

Den andra punkten gäller den integrerade behandlingen av de ekonomiska riktlinjerna och riktlinjerna för sysselsättningen samt av den mikroekonomiska politiken, såsom den i går lades fram av kommissionen. Allt detta passar naturligtvis in i ramen för Lissabonstrategin, och min grupp anser att vi bör effektivisera dessa processer och välja en integrerad strategi. Vi bör emellertid se till att vi inte skapar en sorts hierarki för förfaranden, så att ingen särskild rådskonstellation, ingen kommissionsledamot, inget specialistutskott och ingen integrerad struktur i parlamentet tar överhanden. Vi vill inte ha någon superkommissionär, något superråd eller specialistutskott som bara ägnar sig åt detta.

Den tredje punkten gäller tjänstedirektivet. I detta sammanhang vill jag ännu en gång betona att motståndet mot direktivet inte handlar om att förhindra den fria rörligheten för tjänster och arbete, utan om villkoren för hur denna rörlighet skall äga rum. Kommissionen slarvade med läxan. Vi måste inse att den fria rörligheten för arbetstagare är oupplösligt förbunden med den fria rörligheten för tjänster, och att mycket mer bör göras i detta avseende än man har gjort hittills, bortsett från detta tjänstedirektiv.

 
  
MPphoto
 
 

  Radwan (PPE-DE).(DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Det är uträttat. Toppmötet har ägt rum. Stabilitets- och tillväxtpakten har, som många har sagt, reformerats, eller avskaffats, enligt andra, och ett angrepp har riktats mot tjänstedirektivet. Ingenting kan längre hindra Europas välstånd och återhämtning. Nu skall vi klara av det. Det kan vara ett budskap.

Jag är tacksam för att ni, herr kommissionsordförande, i början av ert tal sade att diskussionen om stabilitetspakten hade inletts därför att samförståndet om hur reglerna skulle efterlevas hade brutit samman, och därför fanns det inte något annat val än att göra något nytt. Då uppkom frågan hur detta skulle kunna ske. Under tiden talades det om lögnare. Jag för min del har ingenting emot att dansa efter Europeiska centralbankens och tyska förbundsbankens pipa när jag utvärderar stabilitets- och tillväxtpakten. Om ni också tänker på att många stater, när det gäller ytterligare tillväxt, har hotat att sluta tillämpa den lag som hittills har gällt, då undrar jag om det är så det kommer att bli i fortsättningen. Kommer vi att fatta sådana beslut i Europa i framtiden ?

Om Lissabonstrategin vill jag säga att jag hoppas på en stark kommission. Herr kommissionsordförande! Jag är medveten om att det är svårare för er än det var för Jacques Delors att förverkliga en vision, eftersom Jacques Delors hade andra statsöverhuvuden vid sin sida. Då hade han Mitterand och Kohl, som aktivt stödde framstegen i Europa. Det är viktigt för kommissionen att koncentrera sig på vad Europa kan åstadkomma och att inte producera alltför mycket papper. För rådet är det viktigt att medlemsstaterna håller vad de själva regelbundet kommer överens om och att de gör sin läxa, så att också vi kan nå fram till målet.

Om tjänstedirektivet har jag bara en sak att säga. Vi skall troligen rösta om Rumänien och Bulgarien i eftermiddag. Till dem som är motståndare till detta direktiv i rådet vill jag bara säga att vi har problem med de 10 staterna när det gäller den fria rörligheten för tjänster eftersom detta inte ingick i anslutningsfördragen. Vi bör inte upprepa samma misstag nu och låta det gå ut över andra. Den fria rörligheten för tjänster bör i stället korrigeras i konceptet Bulgarien och Rumänien, i enlighet med önskemålen hos dem som förespråkar den. Annars kommer vi att stå inför samma problem.

 
  
MPphoto
 
 

  Bersani (PSE).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! De beslut som fattades vid vårtoppmötet verkar vettiga, men vi är medvetna om att de kommer att bedömas först när vi ser resultatet. Det ligger stora möjligheter men även risker i våra beslut. Det organ som fattar de politiska besluten får ständigt alltmer ansvar, och vi måste se till att detta ansvar utnyttjas för att främja integration i stället för upplösning.

Införlivade direktiv och nationella reformprogram får inte bara vara allmänt formulerade utan måste innefatta specifika och mätbara mål. Paktens flexibilitetsmekanism måste bli öppnare och helt och hållet inriktad på tillväxt, med utgångspunkt i sunda, gemensamma kriterier. I detta avseende har ett känsligt ärende inletts som gäller Italien, och jag vill uppmana regeringen, kommissionen, rådet och Eurostat att arbeta förnuftigt, öppet och rättvist. Italiens folk har rätt att få klarhet och att få veta sanningen om de offentliga finanserna, dvs. om sin egen framtid.

Besluten vid vårtoppmötet innebär att vi inte längre kommer att vara i samma situation som tidigare: om vi inte får mer Europa så får vi mindre. Därför är det så viktigt att fatta beslut som garanterar integration och därmed kommissionens roll i samordningen av den makroekonomiska politiken, förbättrad basstatistik, de nationella parlamentens deltagande, verklig integration av planeringsverktyg på nationell och europeisk nivå, styrkan i EU:s budget, investeringar i infrastruktur och forskning, den europeiska dimensionen och så vidare. För att uppnå allt detta krävs hårt arbete. I dag nöjer jag mig dock med att framföra mina hjärtliga gratulationer till det luxemburgska ordförandeskapet.

 
  
MPphoto
 
 

  Toubon (PPE-DE).(FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill inleda med att gratulera rådets ordförande Jean-Claude Juncker, kommissionens ordförande José Manuel Barroso och hans kolleger liksom stats- och regeringscheferna. Tack vare er innebar rådets möte den 22–23 mars enligt min mening ett avgörande steg framåt för Europa. Sett till både innehåll och form var det nog ett av de bästa rådsmöten jag någonsin varit med om.

Rådet kom med lösningar på ett antal frågor som vi länge stått inför. För det första, en intelligent reform av stabilitets- och tillväxtpakten. Jag anser att all politik, även den europeiska, bör präglas av intelligens. För det andra, förbättringar och nya riktlinjer för att se till att den lagstiftning som är under utarbetande är balanserad. Jag tänker på tjänstedirektivet och på REACH. För det tredje, miljön, nu när Kyotoprotokollet genomförs. Och slutligen våra förbindelser med Kina och EU:s insatser på forskningsområdet. I detta sammanhang vill jag särskilt framhålla det historiska beslutet om att inleda ITER.

I det hänseendet hoppas jag att EU inte tvingas vänta alltför länge på Japans goda vilja och att vi förhandlar med japanerna, förutsatt att förslaget läggs fram den 14 juli, herr talman, för detta är en fråga av avgörande betydelse för Europa, för den framtida energiförsörjningen och för våra unga, dvs. de som bor här om 30 eller 50 år.

Jag stöder därför till fullo den gemensamma resolution som ger uttryck för parlamentets positiva syn på detta oerhört betydelsefulla och förträffliga rådsmöte.

 
  
MPphoto
 
 

  Myller (PSE).(FI) Herr talman! Det positiva med vårtoppmötet var att det fattades beslut om att utarbeta en långsiktig strategi för minskade utsläpp av växthusgaser. Dessutom beslutades det att överväga bindande mål på medellång och lång sikt. Det är av yttersta vikt att vi nu inleder arbetet med att utarbeta ambitiösa förslag för tiden efter 2012.

Tyvärr har vi på senare tid sett att det har varit avsevärt enklare för EU att upprätta och komma överens om ambitiösa mål än att genomföra dem. Om vi vill få en framgångsrik nystart för Lissabonstrategin behöver vi ett nytt ledarskap i EU på alla politikområden. Vi måste se till gemenskapens intressen, rätta oss efter de beslut som fattats och agera så att det europeiska samarbetet ger alla medlemsstater ett mervärde.

 
  
MPphoto
 
 

  Oomen-Ruijten (PPE-DE). (NL) Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Ni har båda ägnat större delen av era anföranden åt Lissabonprocessen. Rådets ordförande gjorde detta i generella ordalag och med tonvikt på balans och ekonomisk tillväxt, något som inte kan åstadkommas utan miljömässigt och socialt ansvar. Ni illustrerade denna trefaldighet, herr rådsordförande, med det integrerade synsätt som även präglar rådets slutsatser. Jag uppskattade också den uppmärksamhet ni ägnade de små och medelstora företagen. Jag har aldrig tidigare sett rådsslutsatser där små och medelstora företag, innovation och miljö nämns så ofta. I den resolution som parlamentet kommer att rösta om i dag ställer vi krav på en ny dynamik i Lissabonprocessen, med ett målinriktat synsätt som tecken på ett nytt ledarskap.

Herr kommissionsordförande! Jag vänder mig nu till er. Detta ledarskap och denna dynamik kan endast åstadkommas om ni samarbetar med medlemsstaterna, regionerna och arbetsmarknadens parter. Ert anförande i morse gav mig ingen tydlig känsla av att ni verkligen arbetar ”hand i hand”, som rådets ordförande uttryckte det. Kanske tar jag miste, men jag får intrycket att medlemsstaterna tvingas till en oerhörd massa pappersarbete och att mindre uppmärksamhet ägnas åt den socialpolitiska agendan, som förblir uddlös. Jag har också en känsla av att detta arbete ”hand i hand” med parlamentet lämnar en del övrigt att önska när det gäller den integrerade sysselsättningspolitiken, där jag skulle vilja se en del samråd i framtiden.

 
  
MPphoto
 
 

  Hatzidakis (PPE-DE).(EL) Herr talman! Det luxemburgska ordförandeskapet gör enligt min mening ett gott arbete. Man har t.ex. redan lyckats nå en konstruktiv kompromiss i fråga om stabilitetspakten, som gör att medlemsstaterna i euroområdet kan gå framåt med utgångspunkt i bestämmelserna om ekonomisk försiktighet men med den grad av flexibilitet som är nödvändig.

Samtidigt lyckades det luxemburgska ordförandeskapet under Europeiska rådets möte i Bryssel göra Lissabonprocessen mer fokuserad. Det är dock beklagligt att man i detta skede inte kunde namnge de medlemsstater som inte håller sig till strategin.

En annan viktig fråga som vi står inför inom ramen för Lissabonstrategin är tjänstedirektivet. Jag hoppas att direktivet kommer att granskas på ett rationellt sätt och framför allt att man kommer att sträva efter att reda ut missförstånden, så att vi kan bli kvitt den dimma som hindrar oss att se sakfrågan. Ibland får man nämligen intrycket att det är en helt annan fråga som diskuteras i hela EU.

Slutligen vill jag önska det luxemburgska ordförandeskapet fortsatt framgång med en mycket betydelsefull fråga, nämligen budgetplanen, särskilt i fråga om budgeten för EU:s regionalpolitik och sammanhållningspolitik. Detta är en stor och svår fråga. Personligen anser jag att vi måste nå en överenskommelse senast i juni, för annars blir det de regionalpolitiska programmen som drabbas av en eventuell oenighet på EU-nivå.

 
  
MPphoto
 
 

  Sudre (PPE-DE).(FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Vid Europeiska rådets senaste möte gavs den europeiska ekonomin en ny inriktning i och med betoningen på pragmatism, flexibilitet och innovationsfrämjande.

När det gäller stabilitets- och tillväxtpakten gläder det mig att realism och flexibilitet har ersatt den dogmatism och den blinda respekt för regler som infördes under en period av ekonomisk tillväxt som var mycket mer ihållande än den vi befinner oss i i dag. Naturligtvis behöver vi regler, det är en förutsättning för vår gemensamma valutas stabilitet, men reformen av pakten är positiv såtillvida att den förenar den grundläggande respekten för rättsstatsprincipen med det minimum av flexibilitet som krävs för förvaltningen av medlemsstaternas offentliga medel. Jag vill tacka ordförande Barroso och rådsordförande Juncker för deras klarsynthet och deras förmåga att övertyga i denna besvärliga fråga.

Denna pragmatism har också tillämpats i fråga om utkastet till direktiv om liberalisering av den europeiska tjänstemarknaden. Erkännandet av att direktivets nuvarande lydelse inte är helt tillfredsställande och kravet att alla tänkbara ansträngningar skall göras för att få den inre marknaden för tjänster att fungera samtidigt som den europeiska sociala modellen bibehålls innebär inte att rådet – som så ofta hävdats i medierna – gått Frankrike till mötes. I stället har rådet erkänt att principen om ursprungsland orsakat uppenbara problem när det gäller risken för social och skattemässig dumpning och överlåtit åt Europaparlamentet att finna en godtagbar lösning. Det är den sortens inställning medborgarna förväntar sig från Bryssel.

Vår framtida ekonomi är i fara om vi inte i mycket hög grad ökar investeringarna på utbildningsområdet och när det gäller forskning och utveckling. På dessa två områden ligger vi långt efter våra amerikanska och asiatiska partner. EU:s 25 medlemsstater har bekräftat sin vilja att göra unionen mer attraktiv för investeringar och sysselsättning, så att kunskap och innovation främjas och tillväxten bibehålls. Dessa ambitiösa och nödvändiga målsättningar kan nås under förutsättning att våra stater visar politisk vilja och tillhandahåller den finansiering som krävs.

 
  
MPphoto
 
 

  Posselt (PPE-DE).(DE) Herr talman! Rådets utvidgningsstrategi skjuter över målet. Kroatien, ett centraleuropeiskt land som uppfyller kriterierna i större utsträckning än många medlemsstater, diskrimineras. Rumänien, uppenbart ett europeiskt land men ett som inte på långa vägar uppfyller kriterierna, forceras fram. Ukraina, definitivt ett europeiskt land men ett som inte kommer att vara färdigt för anslutning på årtionden och som vi inte heller kommer att kunna ta emot förrän om några år, har satts i väntrummet på obestämd tid och ingen särskild strategi har utarbetats. Men med ett klart icke-europeiskt land som Turkiet skall anslutningsförhandlingar inledas i år.

Jag vill verkligen uppmana rådet att än en gång tänka igenom denna strategi noggrant och att först och främst se till att klartecken utan dröjsmål – senast den 21 maj – ges för anslutningsförhandlingar med Kroatien och att den arbetsgrupp som så generöst inrättades efter ert ingripande, herr rådsordförande, snarast kommer med resultat. För det andra vill jag uppmana er att låta Rumänien och Bulgarien ansluta sig det datum som fastställts men att ge oss möjlighet att avvakta till i höst, när rapporterna om dessa länders framsteg finns tillgängliga. För det tredje vill jag uppmana er att när Rumänien, Bulgarien och Kroatien väl anslutit sig ge EU ett långt andrum för den interna konsolidering som det så väl behöver.

Vidare vill jag uppmana er att sätta stopp för anslutningsförhandlingarna med Turkiet, som med början i höst kommer att innebära en alltför stor belastning och anspänning för EU, och att i stället utveckla en god grannskapsstrategi samt att utarbeta en plan för Ukraina. Annars kommer resultatet av den orange revolutionen också att gå förlorat med allvarliga konsekvenser för Europa.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Juncker, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Denna i hög grad oorganiserade debatt närmar sig sitt slut, och jag skulle vilja klargöra några punkter.

Det gläder mig att det rått mycket liten oenighet om Europeiska rådets beslut i fråga om Lissabonstrategin. För mig är detta fullständigt korrekt, konsekvent och logiskt, eftersom Europaparlamentets resolution om Lissabonstrategin – som somliga faktiskt borde läsa – nästan helt och hållet återspeglas i Europeiska rådets slutsatser. Att vissa inslag kritiseras i dag betyder att ni intar en mycket självkritisk hållning. Det är min iakttagelse!

Vidare anser jag att vi åtminstone måste erkänna att Europeiska rådets beslut om Lissabonstrategin lägger ett stort ansvar på medlemsstaterna. När frågan debatterades i januari var vi i hög grad eniga om att det är upp till de nationella regeringarna att se till att Lissabonstrategin lyckas, inte bara i de egna länderna utan i hela EU.

Från och med nu måste de nationella regeringarna rådfråga sina parlament om de nationella reformprogrammen, rådet blir ansvarigt inför Europaparlamentet, och kommissionen kommer att ha samma uppgift som tidigare, nämligen att underlätta och ta initiativ och därmed få alla medlemsstater att ansluta sig till ett synsätt som kan bidra till att Lissabonstrategins mål nås, mål som utformats för att se till att den europeiska sociala modellen även i framtiden kommer så många européer som möjligt till godo.

Man kan konstatera att det inom vissa grupper, som snarare är ekumeniska än katolska, råder fullständigt olika uppfattningar om de grundläggande principerna för formerna för politiska åtgärder på EU-nivå. Det är lättare, herr Radwan, att nå en kompromiss om stabilitets- och tillväxtpakten än att nå samstämmighet inom den grupp ni tillhör. Jag har sett prov på detta både i dag och i går.

(DE) När det gäller stabilitetspakten vill jag säga att jag det förvånar mig mycket att varje deletapp i reformen av pakten har varit föremål för samma rasande retorik och kommentarer. När ett antal regeringar föreslog att hela utgiftsblock skulle undantas från stabilitetspakten lät kritiken precis som nu, när detta inte blev av. Något måste vara fel. Paktens förebyggande del har stärkts avsevärt. Varför var det nödvändigt? Jo, därför att detta inslag helt enkelt – och på ett brottsligt sätt – försummades i den gamla pakten, vars utveckling jag i hög grad var delaktig i. Ett antal regeringar misslyckades också med att under så kallade goda tider bedriva rätt politik för att minska underskott och skuldsättning. Detta kan förstås komma att ändras till det bättre efter ett antal förestående val, men jag betvivlar det starkt.

Paktens korrigerande del har endast genomgått smärre förändringar i jämförelse med vad som anges i fördraget och stabilitetspakten. Den som föreställt sig att paktens 3,0 procent verkligen betydde 3,0 procent, att åtgärder skulle vidtas mot länder med ett underskott på mer än 3,0 procent och att dessa länder skulle bli föremål för sanktioner om de inte kom under gränsen på 3,0 procent påföljande år kommer givetvis att bli besviken på reformen av stabilitetspakten. För detta hade det krävts omfattande ändringar av fördraget, vilket hade inneburit att vi inte längre skulle kunna använda den gamla stabilitetspakten som vägledning på viktiga områden.

Fördraget säger ingenting om att ett underskott på över 3,0 procent är för stort. Den som påstår det har misstolkat fördraget. Det står faktiskt inte så i fördraget, och jag kan inte godta att vi skulle agera som om det gjorde det och att de som försöker hitta tillbaka till en korrekt tolkning av fördraget nu behandlas som stabilitetssyndare. Hur kan någon påstå sig vara ensamt ansvarig för tolkningen av fördraget och stabilitetspakten? Det roar mig faktiskt en aning att läsa att rådet, de 25 finansministrarna och de 25 stats- och regeringscheferna böjde sig för Tyskland och Frankrike. Detta är fullständigt absurt och för övrigt en förolämpning mot de övriga 23.

(Applåder)

Tanken på att det bara skulle krävas en befallning från Berlin eller en tydlig signal från Paris för att få de andra tjugotre regeringarna att falla till föga är helt igenom icke-europeisk och går stick i stäv mot det ständigt återkommande behovet av att åstadkomma fungerande arbetsförhållanden i EU och finna kompromisslösningar. Jag behöver knappast fråga mig hur skarp kritiken i kammaren hade varit om vi misslyckats med Lissabon, om vi misslyckats med att nå den balans ni här i kammaren påminner oss om eller om vi fullständigt misslyckats med reformen av stabilitetspakten. Vissa anser att den gamla stabilitetspakten var så bra att den inte behövde förändras. Denna inställning delas dock inte av en enda av de 25 medlemsstaternas regeringar. Tanken på att de 25 stats- och regeringscheferna och de 25 finansministrarna skulle ha slagit in på vägen mot underskott och skuldspiraler är en alldeles vanvettig föreställning som jag kraftfullt vill protestera mot.

(Applåder)

(FR) Bortsett från detta, herr talman, har det talats mycket om EU:s trovärdighet. Jag anser att detta ibland i hög grad sker under hot och jag förstår inte riktigt vart Graham Watson vill komma. Jag blev osäker på om det var mig han vände sig till eller en grupp medlemsstater. Jag hoppas att ni inte klandrar mig för att jag inte har övertalat ledamöterna i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att inta samma ståndpunkt i alla dessa frågor, eftersom det inte är PPE-DE jag företräder här. Jag företräder Europeiska rådet.

Till dem som har uppmärksammat EU:s bristande trovärdighet vill jag säga följande: Jag vill rikta ett varmt tack till de ledamöter som har närvarat vid denna debatt sedan klockan nio i morse. Besökarna i Europaparlamentet i dag har förvånats över att det varit så få personer här när EU debatterar ett antal mycket viktiga frågor.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Tack, herr rådsordförande. Jag hoppas, eller snarare förväntar mig, att kritiken har nått fram.

 
  
MPphoto
 
 

  Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman! Jag skall avslutningsvis fatta mig mycket kort. När det gäller stabilitets- och tillväxtpakten måste vi, om det är en ärlig debatt vi vill ha, verkligen erkänna att problemen inte började med denna reform, utan att de har funnits länge. I november 2003 rådde inte längre någon enighet kring stabilitets- och tillväxtpakten. Det som vi nu har utarbetat, det som medlemsstaterna nu har utarbetat med ordförandeskapets och Europeiska kommissionens aktiva stöd, är en trovärdig reform av pakten.

Jag garanterar er fullständigt – och nu vänder jag mig framför allt till dem som har uttryckt oro, berättigad oro – att kommissionen har för avsikt att tillämpa bestämmelserna för stabilitets- och tillväxtpakten på ett objektivt och enhetligt sätt bland alla medlemsstater. Jag försäkrar er också att kommissionens roll inte förminskas genom denna reform, tvärtom. Faktum är att de olika situationer där kommissionen kommer att vara skyldig att yttra sig eller ta initiativ till en åtgärd har blivit väsentligt fler. Nu har vi därför en pakt som kommer att kunna tillämpas på ett betydligt mer trovärdigt sätt än den pakt vi hade före reformen.

Beträffande Lissabon råder det dessutom – vilket jag också märkt under förmiddagens debatt – uppenbarligen mycket bred enighet om ett system för att förbättra styrelseformerna, där bättre åtskillnad görs mellan EU:s och medlemsstaternas olika behörighetsområden. Medlemsstaterna har godtagit denna förbättrade styrelseform och detta ökar återigen också trovärdigheten hos våra Lissabonmål.

Jag vill dock återkomma till en viktig punkt i Europeiska rådets slutsatser, som jag inte nämnde i mitt inledningsanförande i denna debatt: utvecklingspolitiken inom ramen för millennieutvecklingsmålen. Vid sitt senaste möte uppmanade Europeiska rådet kommissionen att skynda på arbetet med att slutföra EU:s ståndpunkter inför de viktiga möten som skall hållas i FN i september.

Jag är glad att kunna säga att kommissionen i går, här i Strasbourg, antog ett viktigt förslagspaket, som kommissionsledamot Michel och jag också meddelade i går. Paketet innehåller nya halvtidsmål, ökad tyngdpunkt på biståndets kvalitet och större sammanhållning mellan olika politikområden. I detta utvecklingspaket har också särskild vikt lagts vid Afrika söder om Sahara. Mina damer och herrar! Kommissionen behandlar dessa förslag som en viktig prioritering. Vi arbetar för närvarande aktivt med medlemsstaterna för att mötet om millenniemålen skall bli framgångsrikt, och vi räknar i hög grad med ert stöd.

Ett annat skäl till att jag tar upp detta exempel, herr talman, är att jag vill belysa en fråga som jag anser vara viktig, nämligen att vi verkligen arbetar med genomförbara beslut. Inom Europeiska rådet har vi fastställt den nya Lissabonstrategins mål och nya instrument och vi har också nyligen godkänt de integrerade riktlinjerna, vilka omfattar makroekonomisk politik, mikroekonomisk politik och sysselsättning. Vi har nyss lagt fram dem här i Europaparlamentet. Europeiska rådet har utarbetat en begäran om utveckling och vi lägger fram konkreta förslag.

Med det besvärliga läge vi för närvarande har inom EU är jag väl medveten om att vår uppmärksamhet ofta riktas mer mot kontroversiella frågor, de frågor där medlemsstaterna varken kan ge sitt bifall eller enas sinsemellan. Jag vill dock understryka att vi, trots dessa skillnader och trots de meningsskiljaktigheter vi ibland har, kan nå ett mycket viktigt samförstånd, som vid rådets vårmöte.

Jag vill därför betona vad rådsordföranden sade nyss. Hur skulle ni reagera om vi hade kommit hit utan det resultat som trots allt inrymmer ett samförstånd, och vilket budskap skulle vi då ge våra medborgare? Även om jag delar den oro och ängslan som en del av er har uttryckt måste vi därför också fråga oss om vi nu bör koncentrera oss på de aspekter där det inte råder totalt samförstånd eller om vi i stället bör koncentrera oss på det som vi kan göra tillsammans.

För det är denna kompromisskultur vi har inom EU och jag vill i hög grad betona detta. Vi kommer inte att göra några framsteg i ett EU med 25 medlemsstater om vi inte förklarar för våra medborgare att ingen kan få vad de vill ha till hundra procent i EU. Ingen medlemsstat kan få igenom sina ståndpunkter till hundra procent. Vårt EU blir alltmer komplext. Det är därför vår uppgift, vi som har en ledande och även politisk roll inom rådet, kommissionen och Europaparlamentet, att förklara för våra medborgare att vi måste kompromissa, att EU är liktydigt med att kompromissa. EU betyder samarbete för att nå mål som är mycket viktigare än kortsiktiga frågor och nationellt känsliga frågor.

Detta är vad ansvarstagande betyder och ansvarstagande är det allra viktigaste för ett effektivt ledarskap, vilket är vad EU behöver just nu.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Tack, herr rådsordförande och herr kommissionsordförande. Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

(Sammanträdet avbröts i några minuter.)

SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Till Europeiska rådets bestörtning präglades dess möte den 22–23 mars av en fråga som inte fanns med på dagordningen, utan som tvingades med.

Aktuella opinionsundersökningar som visar att nejsidan kan vinna folkomröstningen om den så kallade Europeiska konstitutionen i Frankrike den 29 maj har fått larmklockorna att börja ringa.

Högern och socialdemokraterna har gjort gemensam sak och tagit itu med detta och uppmuntrar mer eller mindre till öppen inblandning i den pågående kampanjen i Frankrike.

Parlamentet satsar 8 miljoner euro på ja-kampanjen, vilket är oacceptabelt.

Stats- och regeringscheferna och vem som helst som anser sig kunna påverka folkomröstningens resultat står i kö för att försöka övertyga det franska folket om den så kallade europeiska konstitutionens ”fördelar”, vilka är både hypotetiska och obefintliga.

De stora arbetsgivare och fackliga ledare som domineras av socialdemokrater och högern, med Europeiska fackliga samorganisationen i spetsen, gör allt som står i deras makt för att få igenom detta projekt, som inskränker människors självbestämmande och gynnar nyliberal kapitalism och militarism.

Kommissionen och parlamentet skjuter upp beslutsfattandet i ett försök att undvika att ge allt tyngre argument för att rösta nej.

Trots alla dementier är ett nej i folkomröstningen i Frankrike det bästa svaret.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy