Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 13 april 2005 - Strasbourg

21. Frågestund (rådet)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till rådet (B6-0163/2005). Följande frågor har ställts till rådet.

  Talmannen. –

Fråga nr 1 från Esko Seppänen (H-0165/05):

Angående: Ledamotsstadgan

Ordförandelandet håller som bekant på med att förbereda en stadga för ledamöterna av Europaparlamentet. Hur har det gått med förberedelserna och kan vi se fram emot att stadgan skall gälla redan för ledamöterna av parlamentet under innevarande valperiod?

  Schmit, rådet. – (FR) Som svar på er fråga, herr Seppänen, skulle jag vilja påminna om att förfarandet för att anta stadgan för Europaparlamentets ledamöter anges i artikel 190.5 i EG-fördraget och i artikel 108.5 i Euratomfördraget. Enligt dessa bestämmelser skall Europaparlamentet, efter yttrande från kommissionen och efter att rådet genom beslut med kvalificerad majoritet gett sitt godkännande, fastställa regler och allmänna villkor för hur dess ledamöter skall fullgöra sina skyldigheter.

Rådets ordförande avser att slutföra förhandlingarna om stadgan för Europaparlamentets ledamöter med lyckat resultat, om möjligt under de första sex månaderna, och detta gäller även förhandlingarna om ikraftträdandet. Jag kan försäkra er om att vi arbetar för att uppnå detta resultat.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr minister! Några av rådets medlemsstater har inte godtagit det kompromissförslag som parlamentet och rådet diskuterade senast. Har ni för avsikt att föreslå samma slags paket igen, eller har ni egna förslag till ändringar av paketet, och vilka är i så fall dessa ändringar?

  Schmit, rådet. – (FR) Ni minns säkert att vi var mycket nära att nå en kompromiss under det irländska ordförandeskapet. Tyvärr snubblade vi på det sista hindret. Det var en kompromiss som hade förhandlats fram mellan å ena sidan rådet, särskilt det irländska ordförandeskapet, och å andra sidan parlamentet.

Jag tycker fortfarande att ganska många inslag i kompromissen är bra och anser därför att den är en bra utgångspunkt. Av självklara skäl är det dock nödvändigt att fastställa var det behövs justeringar. Vi arbetar med detta. Jag kan försäkra er om att vi, inom rådet men även tillsammans med parlamentet, arbetar på godtagbara lösningar som förhoppningsvis kommer att vara godtagbara, om möjligt för alla medlemsstater eller åtminstone för en kvalificerad majoritet av dem.

  Martin, David (PSE). – (EN) Jag undrar om rådets ordförande har haft möjlighet att studera gårdagens omröstning i parlamentet om ansvarsfrihet. Om så är fallet, håller han med mig om att parlamentets brist på vilja, eller förmåga, att reformera internt visar att det finns ett brådskande behov av stadgan och att det enda sättet att förbättra denna institutions rykte är att få till stånd en ledamotsstadga?

  Schmit, rådet. – (FR) Det är bara ni själva som kan bedöma parlamentets organisation och interna funktion. Jag överlåter det ansvaret helt på er. Jag kan försäkra er om att ordförandeskapet är fast beslutet att finna en lösning med parlamentet och rådet. Detta är vår föresats, och jag hoppas att vi kommer att lyckas.

  Doyle (PPE-DE). – (EN) Jag skulle vilja fråga rådets ordförande om han godtar att ledamotsstadgan och parlamentets ersättningar tas tillsammans, som man kom överens om i november eller december för tolv månader sedan, precis före det irländska ordförandeskapet. Det brådskar med ledamotsstadgan, för den skulle göra det möjligt för oss att reda upp hela diskussionen om ersättningarna.

Gårdagens omröstning om ansvarsfrihet för budgeten visade att de som är politiskt redbara och som accepterar den överenskommelse som gjordes för arton månader sedan stod fast vid den trots påtryckningar från media och andra att inte göra det. Vi behöver reformera. Vi behöver reformera hela paketet, dvs. ledamotsstadgan och ersättningarna.

Kan ni garantera att vi inom ramen för detta ordförandeskap kommer att få en ledamotsstadga? Kan ni garantera att de kolleger som hoppade av på rådsnivå förra gången, när vi trodde att vi hade nått en kompromiss med det irländska ordförandeskapet, kommer att stanna kvar denna gång? Har ni förhandlat med eller fått några garantier från dessa länder?

  Schmit, rådet. – (FR) Varje lösning måste vara allomfattande, som ett slags paket, som ni beskrev det. Naturligtvis kan jag i detta skede inte garantera att vi kommer att få alla med oss. Ni kommer nog ihåg de grundläggande skälen till att det paket som hade förhandlats fram gick i stöpet. Det rörde sig om rätt så exceptionella skäl. Vi hoppas att det kommer att gå att nå en lösning den här gången, att alla kommer att kunna stödja denna lösning och att ingen kommer att låta sig påverkas av vissa artiklar i tidningar som jag inte tänker namnge.

  Talmannen. – Vi har en tidsbegränsning enligt arbetsordningen. Varje fråga följs av två tilläggsfrågor. Detta är första gången jag leder frågestunden, och eftersom ämnet är så viktigt är detta enda gången jag kommer att bryta mot reglerna.

  Mitchell (PPE-DE). – (EN) Jag vill göra gemensam sak med andra ledamöter och uppmana ordförandeskapet att påskynda denna stadga.

Falskheten hos de ledamöter som igår motsatte sig ansvarsfrihet för de konton som de själva har dragit av sina kostnader från och som de nu säger att de är emot, gjorde starkt intryck på mig. Jag har aldrig upplevt ett sådant hyckleri i hela mitt liv och det var mycket osmakligt. Jag uppmanar ordförandeskapet att komma fram med denna stadga så att detta ämne regleras en gång för alla i fråga om både vår ersättning och våra utgifter för vårt arbete.

Det finns inte en chans att de hycklare som ställde till med bråk här igår kommer att återbetala pengarna för att gottgöra det som de säger är fel med de konton som de vägrade att bevilja ansvarsfrihet för igår. Detta är ett ytterst skamligt beteende.

  Talmannen. – Jag anser att ordförandeskapet redan har svarat på detta.

  Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Om stadgan nu blir verklighet måste EU-institutionerna faktiskt inse att alla betalas oberoende av sina respektive länder. Skall ledamöterna från alla länder därmed betalas lika mycket i framtiden? Kommer skillnaden att vara stor gentemot tjänstemännens löner, eller strävar man efter att göra en avvägning?

  Schmit, rådet. – (FR) När det gäller den första delen av er fråga anser jag att om det finns en huvudprincip för Europeiska unionen så är det principen om icke-diskriminering. Jag anser att denna måste tillämpas även i föreliggande fall.

(DE) Den andra delen av er fråga gällde avvägning, och här handlar det kanske om subjektiv bedömning. Även om jag inte kan ge ett klart svar på frågan anser jag ändå att våra diskussioner fortskrider på grundval av ett väl avvägt paket.

  Talmannen. –

Fråga nr 2 från Robert Evans (H-0167/05)

Angående: Vindkraft, våg- och tidvattenenergi

Finns det inte utrymme för utveckling av många fler förnybara energikällor med hänsyn till det tryck som det finns på regeringarna att minska CO2 utsläppen i enlighet med Kyotoprotokollet? Vilka åtgärder vidtas för att stödja utvecklingen av vindkraft, våg- och tidvattenenergi – eller förhåller det sig möjligen så att oljeindustrilobbyn lägger hinder i vägen för dessa nya initiativ?

  Schmit, rådet. – (FR) Låt mig svara Robert Evans. Inför Europeiska rådets årliga vårmöte antog rådet (miljö) den 10 mars 2005 ett inlägg i diskussionen om halvtidsöversynen av Lissabonstrategin. I stort sett betonar rådet behovet av att vidta åtgärder från 2005, särskilt för att bemöta klimatförändringar och för att främja miljöinnovation, utöver en effektiv energi- och resursanvändning.

Man har särskilt uppmanat Europeiska rådet att vid vårmötet rekommendera hållbara konsumtions- och produktionsmetoder som utnyttjar miljöeffektiva innovationer, i avsikt att frikoppla den ekonomiska tillväxten från resursanvändningen och miljöförstöringen. Man har dessutom uppmanat kommissionen att 2005 utarbeta ett europeiskt initiativ till förmån för en effektiv energianvändning, utöver en grönbok med en förteckning över viktiga åtgärder.

Rent konkret har rådet först och främst rekommenderat att Etap-programmet, ett handlingsprogram för att främja miljötekniker, skall genomföras som ett brådskande ärende och i sin helhet för att säkerställa utsikten till en rättvis och konkurrenspräglad marknad för miljöinnovationer. För det andra har man förespråkat kraftfulla åtgärder till stöd för miljöinnovationer och miljötekniker i alla delar av ekonomin, särskilt inom energi- och transportsektorerna. Slutligen har man rekommenderat lindringsåtgärder som syftar till att minska de långsiktiga risker och kostnader som står i samband med klimatförändringar och som leder till en ekonomi med låga kolutsläpp. Detta uppnås särskilt genom att användningen och utvecklingen dels av förnybara energitekniker med hög verkningsgrad, dels av nya bränslen främjas.

  Evans, Robert (PSE). – (EN) Jag vill tacka rådets ordförande för detta svar, som också var mycket nyttigt. Får jag rikta er uppmärksamhet på den sista punkten där jag hänvisar till den mäktiga oljeindustrin som jag anser tenderar att trampa på regeringar och strypa nya initiativ inom detta område.

Jag undrar om ni, antingen personligen eller i egenskap av rådsordförande, håller med mig om att vi kanske skulle ha gjort samma stora framsteg som rådet nu gör om liknande investeringar hade gjorts i alternativa energikällor som finansierats av oljeindustrin. Anser ni att vi bör sätta press på oljebolagen för att minska vårt beroende av världens minskande tillgångar på fossila bränslen?

  Schmit, rådet. – (FR) Jag tror att den rådande situationen på oljemarknaden, särskilt oljeprisnivån, kommer att få många aktörer att investera i alternativa energikällor och förnybara energikällor. Härigenom kommer en utjämning av ske. Vi vet i själva verket att oljepriset beror på den ekonomiska utvecklingen i vissa områden i världen och även på vissa trender på de finansiella spekulationsmarknaderna. Detta kommer att leda till att förnybara energikällor blir mer lockande, och tack vare dessa mekanismer kommer vi kanske att lyckas sätta press på oljebolagen och vidta åtgärder som gynnar framtidens energikällor.

  Caspary (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Även jag anser att det enda sättet att hantera växthuseffekten är att använda inte bara förnybara energislag, utan även kärnkraft och energisparande åtgärder, men nu när frågeställaren undrar vad som görs för att främja elproduktion med vind-, våg- och tidvattenkraft och om oljelobbyn lägger hinder i vägen för dessa nya initiativ, skulle jag vilja fråga er vilka initiativ som tas i kärnenergisektorn och om lobbyn för förnybar energi hindrar dessa initiativ.

  Schmit, rådet. – (FR) Jag tror att detta är en fråga som man ställs inför i alla länder på nationell nivå. I varje land måste man välja de metoder för energiproduktion som man tycker bäst om. Ni tycks ha uttryckt förkärlek för en viss energikälla. Jag har förståelse för er ståndpunkt även om jag inte nödvändigtvis delar den. Rådet måste överlämna åt varje medlemsstat att välja de alternativ som man föredrar där.

  Talmannen. –

Fråga nr 3 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0169/05)

Angående: Den åldrande befolkningen i Europa och en översyn av systemen för förtidspensionering

Det är en allmänt vedertagen uppfattning att den demografiska utvecklingen och den åldrande befolkningen i Europeiska unionen kräver att arbetstagare över 55 år fortsätter att vara yrkesverksamma.

Har rådet en klar uppfattning om den politik som gäller i var och en av medlemsstaterna med avseende på förtidspensionering?

Vilka åtgärder ämnar rådet vidta för att hindra att arbetstagare som fyllt 55 förtidspensionerar sig och för att se till att det mervärde som deras erfarenhet rymmer faktiskt utnyttjas, detta utan att minska sysselsättningsmöjligheterna för unga människor och arbetslösa?

  Schmit, rådet. – (FR) Under några år har man genom sysselsättningsriktlinjerna, särskilt riktlinje 5 i 2003 års riktlinjer, som förnyades oförändrade 2004, försökt att främja aktivt åldrande i avsikt att höja den genomsnittliga pensionsåldern. I Stockholm uppställde Europeiska rådet dessutom det ambitiösa målet att öka sysselsättningsgraden bland människor i åldern 55–64 år till 50 procent, medan Europeiska rådet vid mötet i Barcelona uppställde ett annat ambitiöst mål, nämligen att höja den genomsnittliga pensionsåldern, som för närvarande är 61 år enligt Eurostats beräkningar, med fem år till 2010.

Rådet ser det som en viktig utmaning att behålla äldre arbetstagare i aktiv sysselsättning, vilket tydligt framgår av de prioriteringar som nyligen antogs inför Europeiska rådets vårmöte. I prioriteringarna påpekas att frågan bör prioriteras i reformer för att se till att pensionssystemen i framtiden blir tillräckligt omfattande och ekonomiskt hållbara i enlighet med omständigheterna i varje enskilt land. En ökning av den förväntade livslängden kommer att kräva en ytterligare höjning av den ålder då arbetstagare lämnar arbetslivet, vilket förutsätter att de olika incitamenten till förtida pensionering successivt tas bort.

  Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Inom en ram med frihet för EU:s medborgare och frånvaro av åldersdiskriminering och andra typer av diskriminering och med utsikter att tillvarata den samlade erfarenheten hos de arbetstagare som är i en ålder då de kan förtidspensionera sig, kommer man att sörja för gemensamma europeiska politiska baser, så att de unga kan dra nytta av de äldres erfarenhet, utan att hindras att ta de anställningar som tillkommer dem?

  Schmit, rådet. – (FR) I själva verket anser jag att strävan att behålla äldre människor i aktiv sysselsättning inte behöver stå i motsatsförhållande till unga människors sysselsättning. Som ett led i arbetet med att starta om och förnya Lissabonstrategin har Europeiska rådet tagit ett initiativ som syftar till att förbättra unga människors sysselsättningsmöjligheter. Jag anser att de två kan gå hand i hand, förutsatt att man kanske inför andra metoder för styrning av sysselsättningen. Men sysselsättningen styrs i första hand av företagen, som bör notera vad ni har sagt, nämligen att erfarenhet och därför även ålder har sitt pris och värde.

  Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Det gläder mig att detta ärende står med på dagordningen och att frågan om aktivt åldrande följs med sådan spänd uppmärksamhet av vissa kolleger uppe på läktarna. Det är en fråga som berör många av oss.

Kan ni bekräfta EU-institutionernas politik för aktivt åldrande och speciellt att det inte längre finns någon åldersdiskriminering i den anställningspolitik som ni och era kolleger bedriver som arbetsgivare? Ni hänvisade till arbetsgivarnas roll och EU-institutionerna är själva arbetsgivare. Jag ställde denna fråga till kommissionsledamot Neil Kinnock men jag lyckades aldrig få något rakt svar. Jag undrar om ni skulle kunna ge det?

  Schmit, rådet. – (FR) Om jag har förstått frågan riktigt, nej, äldre människor diskrimineras inte inom institutionerna. Dessutom kommer jag ihåg att kommissionen inför rådets vårmöte förra året lade fram en rapport som kretsade kring idén om aktivt åldrande. Jag anser att det är institutionernas skyldighet att främja denna idé. Jag anser inte att det förekommer något som kan kallas diskriminering inom institutionerna. Man träffar på människor i alla åldrar. Pensionsåldern utgör naturligtvis en gräns, men det är en annan fråga.

  Talmannen. –

Fråga nr 4 från Mairead McGuinness (H-0172/05)

Angående: Barnavårdsinstitutioner i Rumänien

Anslutningsfördraget med Rumänien kommer förmodligen att undertecknas i april. Kan rådet redogöra för eventuella framsteg när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i Rumänien, och då särskilt förhållandena för barn och ungdomar på barnhem och andra institutioner som drivs i statlig regi? Anser rådet att tillräckliga framsteg har gjorts inom detta område för att anslutningsfördraget skall kunna undertecknas?

  Schmit, rådet. – (FR) I december 2004 noterade Europeiska rådet med tillfredsställelse att de framsteg som Rumänien hade gjort med att genomföra regelverket och uppfylla sina åtaganden gjorde det möjligt att formellt avsluta alla kvarstående kapitel i anslutningsförhandlingarna. Jag tror att ni i dag har beslutat att samtycka till Rumäniens anslutning.

Med beaktande av kommissionens utvärderingar och rekommendationer bedömde Europeiska rådet att Rumänien kommer att kunna uppfylla alla skyldigheter som följer av ett medlemskap vid den planerade tidpunkten för landets anslutning. Samtidigt framhöll Europeiska rådet att unionen kommer att fortsätta att noga följa Bulgariens förberedelser och framsteg, och jag anser att detta framgick tydligt i förmiddags.

Rådet försäkrar således ledamoten om att barnfrågan, liksom tidigare, kommer att följas mycket noga. I 2004 års rapport om Rumäniens framsteg på vägen mot anslutning kunde kommissionen dessutom konstatera stadiga framsteg med omorganiseringen av barnskyddet, särskilt till följd av att omoderna stora institutionella inrättningar hade stängts och att alternativa metoder tillämpades.

Europeiska unionen för sin del har ekonomiskt stött Rumäniens insatser för att förbättra kvaliteten på de statliga barnhemmen. Även om arbete och förbättringar återstår att göra har levnadsförhållandena för barn som är placerade i rumänska statliga institutionella inrättningar på det hela taget dock förbättrats avsevärt, och de rumänska myndigheterna kommer att fortsätta med sina insatser för att slutföra reformen av systemet för barnskydd, vilket alla institutioner, särskilt rådet och kommissionen, naturligtvis har uppmanat dem att göra.

  McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr rådsordförande! Min fråga gällde även ungdomar och jag borde kanske ha lagt till ”med funktionshinder” för det finns en del frågor kring detta.

Skulle ni kunna redogöra för situationen för verkställandet av det nationella pilotprojektet för reformen av institutionerna under ANPH, särskilt i förhållande till Negru Voda, och när detta pilotprojekt kan verkställas nationellt?

  Schmit, rådet. – (FR) Jag anser att denna fråga i första hand bör ställas till kommissionen, och jag måste tyvärr säga att jag inte kan ge er fler detaljer. Frågan måste ställas till kommissionen.

  Talmannen. –

Fråga nr 5 från Philip Bushill-Matthews (H-0174/05)

Angående: Bristande rösträtt för medborgare som är bosatta utomlands i förbindelse med folkomröstningen om EU:s konstitution

Känner rådet till att många brittiska medborgare, som när de pensionerades valde att flytta till andra medlemsstater i EU, för närvarande inte har möjlighet att rösta i den nationella folkomröstningen om förslaget till EU:s konstitution? Enligt den nu gällande nationella lagstiftningen har de inte rätt att rösta i Förenade kungariket om de lämnade landet för mer än 15 år sedan, trots att de inte heller automatiskt har rätt att rösta i det land de nu är bosatta i. Det är visserligen upp till de enskilda medlemsstaterna att bevilja rösträtt, men borde det inte finnas en viss samordning mellan medlemsstaterna så att dessa personers röster kan bli hörda? Är det inte helt orimligt att europeiska medborgare vägras rätten att rösta i en så viktig fråga? Vet rådet hur många europeiska medborgare som befinner sig i denna situation, och kan rådet lägga fram förslag om hur medlemsstaterna kan samarbeta för att lösa detta problem?

  Schmit, rådet. – (FR) Rådet påminner ledamoten om att valförfarandenas uppläggning och bestämmelserna om väljarnas rättigheter styrs av den nationella lagstiftningen i respektive medlemsstat. Även om det är viktigt att rösträtten kan utövas i så stor utsträckning som möjligt inom unionen är det inte rådets sak att yttra sig i de frågor som ledamoten tar upp.

  Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Förutom att ställa en tilläggsfråga skulle jag också vilja framföra den ursprungliga frågan igen därför att jag märker att ministern nu har undvikit både den föregående frågan och denna, vilket inte är särskilt passande. Jag accepterar att detta är en fråga för medlemsstaterna. Min fråga är huruvida rådet genom att sporra till användning av bästa metoder kan använda sitt inflytande så att vi kan lära oss mer av varandra.

Det är framför allt fallet med utflyttade britter i Spanien som har väckt mitt intresse. De har berättat för mig att medan de förut kunde rösta i sitt hemland, Förenade kungariket, förutsatt att de hade varit skrivna där någon gång de senaste 20 åren, så har vår nuvarande regering försvårat för dem genom att minska den tiden till 15 år. Känner ni till någon annan medlemsstat som gör det svårare för utflyttade medborgare att rösta och skulle ni inte vilja uppmana era kolleger till att göra det enklare? Får jag be om ett svar, säg inte ingenting.

  Talmannen. – Jag vänder mig till ministern. Jag tror att Bushill-Matthews är något på spåren här, men vi är båda konservativa!

  Schmit, rådet. – (FR) Ärligt talat anser jag att unionens befogenheter framgår tydligare av konstitutionen. Här har vi ett område som ligger klart utanför unionens behörighet. Det är därför varje medlemsstats ansvar – jag kan bara upprepa vad jag redan har sagt – att fastställa väljarnas rättigheter, även om man kan hoppas att dessa rättigheter är så omfattande, effektiva och ändamålsenliga som möjligt, men detta förblir en behörighet för varje medlemsstat.

  Talmannen. –

Fråga nr 6 från Bernd Posselt (H-0177/05)

Angående: Kristna i Turkiet

Vilka åtgärder vidtar rådets ordförandeskap för att hjälpa de kristna kyrkorna och religiösa samfunden i Turkiet att få en garanterad rättslig ställning, vilket skulle vara ett viktigt steg på vägen mot religionsfrihet?

  Schmit, rådet. – (FR) I sina svar på frågor om detta har rådet redan – och faktiskt ofta jag själv, på rådets vägnar – haft tillfälle att betona att vissa villkor för icke-muslimska religiösa samfunds verksamhet måste fastställas i enlighet med rådande praxis i Europeiska unionens medlemsstater även om religionsfriheten garanteras av Turkiets författning.

I den återkommande rapporten 2004 gav Europeiska kommissionen exempel på framsteg som Turkiet har gjort inom detta område, men man framhöll även betydande brister som måste åtgärdas, förutom prästutbildningen särskilt i fråga om icke-muslimska samfunds status som juridisk person och äganderätt. I detta hänseende är viktig lagstiftning om grundläggande rättigheter fortfarande under behandling i den turkiska regeringen. Kommissionen har uppmanats att kommentera denna lagstiftning, som för närvarande ses över.

Vid mötet den 16 och 17 december 2004 beslutade Europeiska rådet att Turkiet i tillräckligt hög grad uppfyllde de politiska Köpenhamnskriterierna för att inleda anslutningsförhandlingar. Samtidigt markerade Europeiska rådet tydligt att den politiska reformprocessen även fortsättningsvis måste övervakas noga av kommissionen för att garantera att den genomförs effektivt och fullt ut. Kommissionen uppmanas att granska alla särskilt angelägna områden som tas upp i dess återkommande rapport och rekommendation, däribland naturligtvis religionsfriheten, och att informera rådet regelbundet.

Rådet kan därför försäkra ledamoten om att man kommer att fortsätta att noga övervaka Turkiets framsteg i denna fråga, särskilt på grundval av ett partnerskap för anslutning med prioriteringar för reformprocessen, om vilket kommissionen i höst kommer att lägga fram ett reviderat textförslag för rådet. Vidare kan rådet försäkra ledamoten om att unionen liksom tidigare kommer att ta upp kvarstående frågor i de olika forumen för politisk dialog och i de organ som inrättades genom associeringsavtalet.

  Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Eftersom detta kommer att vara en av årets mest spännande och viktigaste frågor skulle jag vilja fråga ordförandeskapet om det inte vore rimligt att rådet med vissa intervaller rapporterar till allmänheten och till parlamentet om hur förhandlingarna faktiskt fortskrider, eftersom dessa förs av medlemsstaterna snarare än av kommissionen.

Vi skulle vilja underrättas regelbundet om vilka framsteg som har gjorts med den viktiga frågan om kyrklig egendom och frihet att aktivt utöva en religion.

  Schmit, rådet. – (FR) Herr Posselt! Jag tycker att ni går händelserna lite i förväg, eftersom vi ännu inte har inlett förhandlingar med Turkiet. Vi, men särskilt kommissionen, för så att säga en dialog med Turkiet för att se till att den reformprocess som landet har förbundit sig att genomföra fullföljs. Jag kan försäkra er om att parlamentet efter den 3 oktober, om vi inleder förhandlingar med Turkiet, naturligtvis kommer att hållas informerat om hur förhandlingarna fortskrider.

  Talmannen. –

Fråga nr 7 från Gunnar Hökmark (H-0185/05)

Angående: Europeiska unionens lista över terroristorganisationer

Trots att Hizbullah är en organisation som tagit på sig ansvaret för en rad terroristdåd har EU valt att inte lista Hizbullah som en terroristorganisation. Det har framförts att situationen i området skulle vara för känslig för detta.

I själva verket framstår situationen för närvarande som så känslig att likgiltighet från EU i förhållande till Hizbullah är betydligt farligare. Hizbullah finansieras av Iran och agerar med Syriens samtycke. Därmed utgör Hizbullah ett hot såväl mot den fredsprocess mellan Israel och den palestinska myndigheten som nu återupptagits som mot gryende libanesiska självständighetssträvanden.

Hizbullah är en organisation som ägnar sig åt terrorism. Detta kan inte ifrågasättas. Därmed måste organisationen också tas med på den Europeiska unionens lista över terroristorganisationer. För alla krafter som verkar för fred och frihet i Mellanöstern är det viktigt att EU tydligt markerar mot Hizbullahs av Iran sponsrade terrorism.

När har rådet för avsikt att börja betrakta Hizbullah som den terroristorganisation Hizbullah tveklöst är?

  Schmit, rådet. – (FR) Frågan om att föra upp den shiitiska rörelsen Hizbullah på listan över terroristorganisationer har prövats flera gånger av rådets organ men förblir öppen.

Ledamoten känner säkert till att ett sådant beslut måste uppfylla villkoren enligt den gemensamma ståndpunkten 931/2001 och att det även krävs enhällighet.

Vidare bekräftade rådet i sina slutsatser av den 16 mars 2005 på nytt sitt stöd för ett suveränt, självständigt och demokratiskt Libanon och upprepade även sitt krav på ett omedelbart och fullständigt genomförande av FN:s säkerhetsråds resolution 1559, i vilken man bland annat kräver att den milis som finns på libanesiskt territorium skall avväpnas. Europeiska rådet ställde sig bakom detta förhållningssätt vid sitt möte i Bryssel den 22–23 mars 2005.

  Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! Jag skall be att få tacka för ordförandeskapets svar på min fråga. Dock är det inte riktigt ett svar på den fråga jag ställde eftersom detta inte handlar om att avväpna olika organisationer i Libanon, utan om att slå vakt om att fredsprocessen i Mellanöstern kan fortgå under stabila former. Vi vet att terrorism är det allvarligaste hotet mot att den skall kunna fortsätta. Vi vet att Iran via Hizbullah finansierar och stöder terrorism, att Iran har det tydliga uppsåtet, klart deklarerat vid olika tillfällen, att verka för att utplåna Israel. Om man då inte klagar inför Iran att det är oacceptabelt att stödja terroristdåd, om man inte förklarar att Hizbullah är en terroristorganisation, då måste frågan ställas: På vilket sätt är Hizbullah inte en terroristorganisation? Och på vilket sätt skall man kunna göra klart för Iran att man inte får lov att stödja terrorismen?

  Schmit, rådet. – (FR) Jag tycker att er fråga går utanför det ganska mycket snävare ämnet Hizbullah. Man har diskuterat vilket förhållningssätt som är bäst i just detta fall, och det finns olika möjliga lösningar. Terrorism är självklart det största hotet mot fredsprocessen.

Vi måste fortfarande finna ett bättre sätt att bekämpa detta gissel, och jag kan just nu bara bekräfta vad jag nyss sade, att det förhållningssätt som har valts i detta skede är att i dagsläget inte infoga den organisation som ni nämner, det vill säga Hizbullah, i listan. Detta betyder inte att vi anser att gruppens verksamhet är ofarlig, men detta är det förhållningssätt som vi har valt, och det har heller inte kritiserats av någon av våra viktigaste partner.

  Martin, David (PSE). – (EN) Jag vill stödja rådet i dess förhållningssätt till Hizbullah. Där finns en viss logik. Om man är emot terrorism – vilket vi alla är och vi vet att Hizbullah har kopplingar till terrorism – förbjud då Hizbullah. Emellertid vore detta ett väldigt kortsiktigt angreppssätt eftersom ingen varaktig lösning kommer att komma till stånd i Mellanöstern utan Hizbullahs aktiva medverkan. Därför vore det mycket bättre på kort sikt att föra en dialog även om rådet gör rätt i att fortsätta att pröva frågan om ett förbud mot organisationen.

  Allister (NI). – (EN) Är det så att rådets sätt att trippa på tå för Iran, som illustreras av dess veka hållning inför Irans strävan att nå sina kärnvapenambitioner, är något som tillämpas även i den här frågan med tanke på de ekonomiska banden mellan Iran och Hizbullah? Är det samma trippande på tå vi ser mot Hizbullah på grund av banden till Iran?

Jag uppfattar Hizbullah som en av de farligaste och mest ondskefulla av de aktiva terroristorganisationerna i dagens farliga värld och den borde behandlas därefter. Om erfarenheterna från min del av världen kan lära oss något så är det att det inte fungerar att ställa in sig hos terrorismen. Det som har hänt med IRA sedan dess visar detta med all tydlighet.

  Schmit, rådet. – (FR) Jag anser inte att frågan gäller om vi skall trippa på tå eller inte. Ni har också satt in frågan i ett större sammanhang. Vi måste faktiskt även inlåta oss i dialog med Iran om landets inställning och stöd till terrorverksamhet och om dess inställning till en fredlig lösning på Mellanösternproblemet, och vi gör det. Vi har gjort det och håller även på att göra det inom ramen för det övergripande förhållningssätt som vi har valt och för närvarande intar gentemot landet, särskilt när det gäller icke-spridning.

För att svara David Martin anser jag att Hizbullah är en komplicerad grupp. Organisationen har faktiskt flera falanger, även en parlamentarisk falang, och företräds i det libanesiska parlamentet. Även av detta skäl betonade jag i mitt svar den libanesiska falangen, som vi inte kan undanta eller skilja från det mer specifika sammanhanget av terrorism mot Israel.

  Talmannen. –

Fråga nr 8 från David Martin (H-0186/05)

Angående: Anslutningsförhandlingar med Kroatien

Hur bedömer rådet det aktuella läget när det gäller förhandlingarna om ett kroatiskt EU-medlemskap?

  Schmit, rådet. – (FR) Vid sitt möte i juni 2000 slog Europeiska rådet fast att alla länder på västra Balkan var tänkbara kandidater till EU-medlemskap.

Senare i juni 2003 upprepade Europeiska rådet sin beslutsamhet att fullt ut och i handling stödja ett europeiskt perspektiv för länderna på västra Balkan, som när de har uppfyllt de uppställda kriterierna kommer att utgöra en integrerad del av EU. Det är därför i allt väsentligt upp till de berörda länderna – och jag anser att den debatt som vi har haft om västra Balkan tydligt har visat detta – att bestämma i vilken takt de skall närma sig EU genom att anpassa sig till regelverket och genom att uppfylla de kriterier som Europeiska rådet uppställde i Köpenhamn.

Den 16 mars 2005 intygade rådet på nytt Europeiska unionens ställningstagande om Kroatiens anslutning och antog även en ram för förhandlingarna med landet. Man hänvisade även till vikten av att samtliga länder på västra Balkan samarbetar fullt ut med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien. Detta är ett grundläggande krav för närmare förbindelser med EU, och jag tror att jag betonade detta även i den förra debatten.

Efter överläggningar om detta i rådet och i brist på samförstånd har inledandet av anslutningsförhandlingarna med Kroatien skjutits upp. Den bilaterala regeringskonferensen kommer att sammankallas i samförstånd så snart rådet har konstaterat att Kroatien samarbetar fullt ut med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien, och ni vet säkert att vi, för att rådet skall kunna fatta detta beslut med full kunskap om alla fakta, har inrättat en grupp som leds av ordförandeskapet och som innefattar såväl de två nästföljande ordförandeskapen som kommissionen och den höge representanten. Det första mötet med den kroatiska regeringen kommer att äga rum den 26 april, då man kommer att diskutera just denna aspekt av samarbete med Haagtribunalen.

  Martin, David (PSE). – (EN) Ert svar var till stor hjälp, men om den förrymde generalen inte befinner sig i Kroatien, hur skall då de kroatiska myndigheterna kunna bevisa att de samarbetar med Internationella brottmålsdomstolen? De tycks sitta i en knepig sits nu. Om han har lämnat kroatiskt territorium kommer de inte att kunna ta honom till fånga. Om de inte kan ta honom till fånga, hur skall de då kunna visa att de är villiga att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen?

  Schmit, rådet. – (FR) Herr Martin! Jag anser att jag redan har haft tillfälle att ge ett klart svar på frågan. Vi har aldrig sagt att det är en förutsättning för att förhandlingarna med Kroatien skall inledas att general Gotovina grips och förs till Haag. Detta har aldrig betraktats som ett villkor. Villkoret är att Kroatien samarbetar med Haagtribunalen, vilket betyder samarbeta till exempel genom att lämna upplysningar som leder till att han kan gripas. Men om generalen befinner sig någon annanstans – jag vet inte var – kan vi inte tvinga kroaterna att gripa honom, om han inte befinner sig i landet.

Jag anser därför att detta villkor inte får blandas ihop med det mer allmänna villkoret att samarbeta fullt ut med tribunalen, med andra ord att lämna upplysningar som leder till att general Gotovina kan gripas. Om han inte kan gripas på grund av att det saknas tillräckliga upplysningar, betyder det inte att Kroatiens anslutning skulle vara blockerad för all framtid. Det vore orättvist mot landet.

  Talmannen. – Eftersom de behandlar samma ämne kommer följande frågor att tas upp tillsammans:

Fråga nr 9 från Enrique Barón Crespo (H-0188/05)

Angående: Undersökning om mordet på journalisten José Couso, EU-medborgare i Irak

Under utövande av sitt informativa arbete dog den 8 april 2003 José Couso, spansk och europeisk medborgare och kameraman för TV-kanalen Tele 5, Taras Protsyuk (nyhetsbyrån Reuters) och Tareq Ayoub (TV-kanalen Al Yazira) till följd av angrepp från Förenta staternas trupper.

Hittills har de amerikanska myndigheterna varken genomfört någon undersökning eller inlett någon rättegång. Däremot har samma myndigheter accepterat att inleda en undersökning med italiensk medverkan när det gäller det omotiverade angrepp som samma trupper genomförde med anledning av befrielsen fredagen den 4 mars av den italienska och europeiska medborgaren Giuliana Sgrena.

Vilka åtgärder behöver vidtas för att åstadkomma att det genomförs en undersökning med tillräckliga garantier för att fastställa det straffrättsliga och skadeståndsmässiga ansvaret i samband med mordet på EU-medborgaren José Couso, och även på hans kamrater som dog när de utförde sitt informationsuppdrag?

Fråga nr 10 från Willy Meyer Pleite (H-0191/05)

Angående: Utredning av mordet på journalisten José Couso i Irak

Den 8 april 2003 omkom – till följd av en attack av de amerikanska styrkorna mot hotell Palestina i Bagdad – José Couso, spansk medborgare (kameraman vid den spanska TV-kanalen Tele 5), Taras Prosyuk (nyhetsbyrån Reuters) och Tarek Ayoub (TV-kanalen Al Yazira) i samband med deras arbete som nyhetsförmedlare.

De amerikanska myndigheterna har fram tills nu fullständigt tigit om detta dramatiska mord och har vare sig inlett någon utredning eller något juridiskt förfarande.

Icke desto mindre har de amerikanska myndigheterna beslutat att i samarbete med den italienska regeringen inleda en utredning om de amerikanska väpnade styrkornas omotiverade angrepp den 4 mars 2005 i samband med befriandet av den italienska journalisten Giuliana Sgrana, som kostade Nicola Capilaris livet.

Vilka åtgärder avser EU vidta för att se till att en utredning med tillräckliga garantier om opartiskhet inleds i syfte att klarlägga ansvarsfrågan gällande mordet på José Couso och dennes kollegor som dog i samband med deras yrkesutövande?

Fråga nr 11 av David Hammerstein Mintz (H-0205/05)

Angående: Utredning av mordet på EU-medborgaren och journalisten José Couso i Irak

Som en följd av den amerikanska militärens angrepp den 8 april 2003 miste José Couso; spansk och europeisk medborgare och kameraman för tv-kanalen Tele 5, Taras Protsyuk (Reuters) och Tareq Ayoub (tv-kanalen Al Jazira) livet under utövandet av sitt arbete som nyhetsförmedlare.

De amerikanska myndigheterna har fortfarande inte inlett någon form av utredning eller rättslig prövning i denna fråga.

Däremot har Förenta staterna beslutat att tillsammans med Italien inleda en utredning av den amerikanska militärens omotiverade angrepp den 4 mars 2005 i samband med frigivandet av den italienska journalisten Giuliana Sgrena. Detta angrepp slutade med att Nicola Calipari (chefen för Sismi) miste livet.

Vilka åtgärder skall vidtas för att se till att det genomförs en utredning som gör det möjligt att korrekt slå fast vem som bär det straffrättsliga ansvaret och skadeståndsansvaret i samband med mordet på journalisten José Couso och dennes kollegor i samband med att de utförde sitt arbete som allmänhetens nyhetsförmedlare?

Fråga nr 12 från Josu Ortuondo Larrea (H-0216/05)

Angående: Utredning av mordet på journalisten José Couso i Irak

Den 4 mars 2005 i samband med fritagandet av den italienska journalisten Giuliana Sgrana dödade den amerikanska armén den italienska medborgaren Nicola Calipari.

Efter påtryckningar från den italienska befolkningen beslutade den italienska regeringen och Förenta staterna att tillsammans göra en utredning för att försöka klarlägga denna sorgliga händelse. Däremot har fallet med den spanska kameramannen José Couso från kanalen Tele 5, den ukrainska kameramannen Taras Prosyuk från nyhetsbyrån Reuters och kameramannen Tarek Ayoub från tevekanalen Al Jazira, vilka omkom till följd av en attack som de amerikanska styrkorna genomförde mot Hotel Palestina i Bagdad, inte blivit föremål för någon utredning eller några rättsliga åtgärder, enligt de uppgifter som framkommit hittills.

Mot bakgrund av att José Couso var EU-medborgare, vilka åtgärder kan EU vidta i syfte att få till stånd en utredning tillsammans med Förenta staternas myndigheter, så att fakta kan klarläggas och ansvaret fastställas i förekommande fall?

Fråga nr 13 från Ignasi Guardans Cambó (H-0219/05)

Angående: Utredning av dödsskjutningen av José Couso i Irak

Den 8 april 2003 sköt amerikanska pansartrupper mot våning 14 i Hotel Palestina i Bagdad där ett antal journalister som förmedlade nyheter om kriget befann sig. Den spanske journalisten José Couso avled i attacken liksom två andra journalister, Taras Protsyuk och Tarek Ayoub.

Två år senare har Förenta staternas myndigheter ännu inte genomfört någon tillförlitlig och oberoende undersökning för att klarlägga händelseförloppet och orsakerna till dessa meningslösa dödsfall.

Vad avser rådet att göra för att se till att en utredning kommer till stånd och klarlägga skälen till den amerikanska attacken mot Hotel Palestina den 8 april 2003?

Fråga nr 14 från Jean-Marie Cavada (H-0240/05)

Angående: Utredning av journalisten José Cousos död

Två kameramän, spanjoren José Couso från televisionskanalen Telecinco och ukrainaren Taras Protsyuk från nyhetsbyrån Reuters, dödades den 8 april 2003 i Bagdad då den amerikanska armén gav eld mot hotell Palestine där ett hundratal fria journalister bodde. Samma dag, den 8 april 2003, dödades också den jordanska journalisten Tarek Ayoub från tv-kanalen Al Jazira i ett amerikanskt flygangrepp. Enligt Reportrar utan gränser är den redogörelse som de amerikanska myndigheterna lämnat om omständigheterna kring dessa tragedier otillräcklig eftersom den inte fastställer vilka de ansvariga är och döljer kommunikationsbristen mellan de militärer som skjutit mot hotell Palestine och deras överordnade när det gäller närvaron av journalister i byggnaden.

Vilka åtgärder kan EU vidta för att en oavhängig undersökning av omständigheterna kring José Cousos död genomförs för att de ansvariga skall kunna identifieras och lagföras och offrets familj gottgöras?

  Schmit, rådet. – (FR) Rådet har vid många tillfällen fördömt dödandet av civila, däribland journalister, och alltid betonat behovet av att berörda myndigheter gör en omfattande utredning varje gång en händelse inträffar. Rådet är medvetet om att ett antal händelser fortfarande inte har förklarats ordentligt och fortfarande inte har utretts grundligt. Rådet kommer att fortsätta att föra dessa händelser på tal och kräva utredningar inom önskad tidsram.

När det gäller den särskilda händelse som avses i frågorna drog man i den utredning som Förenta staternas myndigheter gjorde slutsatsen att de amerikanska styrkorna inte kunde klandras. Offrets familj har dock öppnat process mot de inblandade amerikanska soldaterna. Under dessa omständigheter anser rådet inte att det skulle vara lämpligt att kommentera saken.

  Meyer Pleite (GUE/NGL). – (ES) Herr talman, herr minister! Ert svar är en stor besvikelse eftersom vi försöker, eller har försökt, att sälja på alla EU:s medborgare uppfattningen att allt som gäller gemensam säkerhet kommer att kräva en gemensam politik för alla medlemsstater, på grundval av Fördraget om upprättande av en konstitution.

För fem dagar sedan inföll tvåårsdagen av journalistens död, och Europeiska unionen uppmanas att inte bara använda rättsliga kanaler, vilket familjerna redan har gjort, utan att genom politiska kanaler uppmana Förenta staternas regering att göra en opartisk utredning. Alla vet att den plats där journalisten dog, hotell Palestina, där hela den ackrediterade internationella pressen var baserad, var ett icke-militärt mål som borde ha skyddats, och de amerikanska myndigheternas svar är därför inte godtagbart, och vi vill att rådets ordförandeskap tydligt och kraftfullt kräver att Förenta staternas regering inleder en opartisk utredning.

Jag beklagar därför ert svar och hoppas att ni kommer att ansluta er till åsikten att vi bör fortsätta att kräva en sådan utredning så bestämt som möjligt.

  Guardans Cambó (ALDE). – (FR) Herr Schmit! Jag är ganska besviken över ert svar. Vad ni säger är att rådet inte har något att säga eftersom familjen har reagerat och vidtar rättsliga åtgärder för att försvara en brors, en kusins, med andra ord en älskad persons intressen. Om vi rätt har förstått det svar som ni just har gett betyder detta att rådet skulle ha reagerat bara om familjen hade varit overksam, vilket är ett fullständigt obegripligt, för att inte säga oacceptabelt, svar.

Ni har två val. Antingen har ni mod att på rådets vägnar säga att ni är fullt tillfreds med den utredning som de amerikanska myndigheterna har gjort – ni är i er fulla rätt att göra så, men ha i så fall mod att säga att rådet är fullt tillfreds med de amerikanska myndigheternas utredning, i vilken man kom fram till att ingenting hade hänt. Ha mod att säga så offentligt, i detta forum. Eller så säger ni att ni inte är tillfreds och att ni kommer att kräva ytterligare förklaringar. Men passivitet är aldrig ett svar och bidrar inte heller till att föra regeringarna och institutionerna närmare människorna.

  Cavada (ALDE). – (FR) Herr rådsordförande! Låt mig börja med att offentligt uttrycka vår belåtenhet över de åtgärder som Europaparlamentets talman och en av parlamentets vice talmän, närmare bestämt Alejo Vidal-Quadras Roca, har vidtagit för att få till stånd en frigivning av den franska journalisten Florence Aubenas och hennes kollega Hussein Hanoun al-Saadi, som i dag har hållits som gisslan i exakt 100 dagar.

Jag tar tillfället i akt att påminna er om att ett antal journalister och andra pressanställda i Irak har kidnappats, vilket är ovanligt under ett krig – och vi talar om flera dussin kidnappningar. I kraft av både min erfarenhet och mina nya uppgifter skulle jag vilja insistera på att rådet framställer en begäran om en gemensam utredning innan människorna går ut på gatorna och kräver det, såsom hände i Italien med anledning av dödsskjutningen av Nicola Calipari. Detta är något som är både moraliskt och tekniskt genomförbart.

  Schmit, rådet. – (FR) Allra först skulle jag vilja tacka Jean-Marie Cavada för att han har påmint oss om att det nu är 100 dagar sedan Florence Aubenas och hennes följeslagare togs som gisslan. Jag anser att jag på rådets och utan tvekan på ordförandeskapets vägnar kan uttrycka vår fulla solidaritet med Florence Aubenas och med alla dem som har tagits som gisslan i Irak, för det finns andra. Det finns även en grupp på tre rumäner som har tagits som gisslan. Vi måste i dag uttrycka vår fulla solidaritet med dem liksom vår önskan att göra allt vi kan för att få dem frigivna så snart som möjligt.

På sätt och vis förstår jag också den besvikelse som har uttryckts, men jag kan inte gå längre. Nu när en process har öppnats och familjerna vidtar rättsliga åtgärder kan jag, i detta skede, inte bli mer inblandad och uttrycka en politisk åsikt i ärendet. Tro mig, vi kommer att fortsätta att noga följa alla dessa ärenden och händelser, av vilka några har varit synnerligen tragiska.

  Talmannen. –

Fråga nr 15 från Manuel Medina Ortega (H-0193/05)

Angående: Förbindelserna mellan EU och den Andinska gemenskapen

Hur ser rådet på de framtida förbindelserna mellan EU och den Andinska gemenskapen och vad anser rådet bör göras för att EU skall kunna bidra till att förstärka den Andinska gemenskapen?

  Schmit, rådet. – (FR) Den vikt som Europeiska unionen fäster vid förbindelserna med Andinska gemenskapen och vid att utveckla integrationen av den märktes tydligt vid toppmötet i Guadalajara i maj 2004 mellan Europeiska unionen och länderna i Latinamerika och Karibien. Vid detta tillfälle välkomnade stats- och regeringscheferna de berörda parternas beslut att inleda det förfarande som skulle leda till associeringsavtal, inklusive ett frihandelsområde. Denna möjlighet skulle ge ny kraft åt den regionala integrationsprocessen.

Under tiden har den inledande gemensamma bedömningsfasen påbörjats – den kommer också att omfatta tekniska bedömningar – och det gemensamma ministermöte som är planerat att äga rum i Luxemburg i slutet av maj kommer att ge ett nytt tillfälle att mer i detalj behandla en fråga som är så viktig för våra framtida förbindelser. Europeiska unionen är positiv till de andinska politiska företrädarnas önskemål att man skall fortsätta på denna väg, och även till att Mercosur och Andinska gemenskapen har kommit närmare varandra.

Beträffande bekämpningen av narkotika välkomnar Europeiska unionen högnivåmötena tillsammans med sakkunniga i de andinska länderna på temat narkotika och narkotikaprekursorer. Nästa möte kommer att äga rum i Lima under det första halvåret 2005. De två parterna kommer att fortsätta sina ansträngningar att bekämpa detta gissel med en taktik som är grundad på samarbete och gemensamt ansvar.

Inom handelspolitiken ger Europeiska unionen de andinska länderna en framskjuten position i det föreslagna GSP+ (det allmänna tullpreferenssystemet). För att de hållbara politiska förbindelserna skall grunda sig på befolkningens intresse och deltagande vill rådet slutligen betona det viktiga bidrag som mötet med företrädare för det civila samhället i de andinska länderna innebar, vilket ägde rum den 3 mars i Bryssel.

  Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Jag är tacksam för de förklaringar som rådets ordförande har gett mig och skulle bara vilja komma med en kort tilläggsfråga.

Med avseende på framstegen i förhandlingarna med dessa länder, där det också talas om att inrätta ett bredare latinamerikanskt system, särskilt genom unionen mellan Andinska gemenskapen och Mercosur, vill jag veta om förhandlingarna med Mercosur och Andinska gemenskapen hänger ihop, om de är parallella förhandlingar eller sammankopplade på något sätt.

  Schmit, rådet. – (FR) Om jag förstår er fråga rätt, herr Medina Ortega, är detta en process som pågår mellan de latinamerikanska länderna, med andra ord mellan länderna i Mercosur och länderna i Andinska gemenskapen. Jag menar att Europeiska unionen verkligen syftar till att uppmuntra alla former av regional integration, ju bredare desto bättre. Jag anser att detta är ett synsätt som bara kan uppmuntras. Och om dessa länder lyckas att ytterligare förbättra sitt samarbete, eller rentav sin integration, anser jag att detta också måste beaktas i de förbindelser som de har med Europeiska unionen.

  Talmannen. –

Fråga nr 16 från Bill Newton Dunn (H-0195/05)

Angående: Säkerhetstjänsternas verksamhet

I svaret på min fråga H-0139/05 vid frågestunden den 9 mars bekräftade ministerrådet i kammaren att man känner till att det sker en samordning av medlemsstaternas säkerhetstjänsters verksamhet när det gäller kampen mot organiserad brottslighet, med förklarade att man inte kände till några detaljer.

Om denna uppenbara motsägelse skulle vara sann, kommer informationen om samordningen av säkerhetstjänsterna till rådet i form av en enkel anonym skrivelse där det står att ”vi samordnar vår verksamhet men vi kommer inte att lämna er några detaljerade upplysningar”? Nöjer sig rådet med att inte veta någonting om den verksamhet som våra säkerhetstjänster genomför tillsammans? Vem i så fall, om nu någon, håller ett övergripande ministeröga på deras hemliga samordnade verksamhet som, får vi hoppas, genomförs på ett sätt som är till nytta för de europeiska medborgarna?

  Schmit, rådet. – (FR) Som rådet hade tillfälle att förklara för den ärade ledamoten redan under sammanträdesperioden i mars, har rådets sekretariat inte informerats om den verksamhet som medlemsstaternas säkerhetstjänster bedrivit i kampen mot den organiserade brottsligheten. Det finns inga villkor i gemenskapslagstiftningen som ålägger medlemsstaterna att förse rådet med sådan information. Som rådet informerade den ärade ledamoten om under frågestunden i mars innebär detta inte att det saknas kontakt mellan medlemsstaternas nationella säkerhetstjänster på detta område.

  Newton Dunn (ALDE). – (EN) Liksom alla vi här i kammaren – eller alla de som teoretiskt sett borde befinna sig här i kammaren just nu – företräder ni allmänheten. Vi i parlamentet vill inte veta de operativa hemligheterna. Naturligtvis vill vi inte det eftersom det skulle vara mycket skadligt. Men på allmänhetens vägnar, den allmänhet som både ni och vi företräder, vill vi veta om en vald politiker har ansvaret för att samordna den verksamhet som säkerhetstjänsterna bedriver tillsammans. Övervakar någon vad de gör? Om ni säger att rådet inte gör det, vem gör det då? Vem är vald? Vem samordnar och övervakar detta arbete? Det är mycket oroväckande om ni säger att ingen gör det.

  Schmit, rådet. – (FR) Jag anser att övervakningen av säkerhetstjänsterna huvudsakligen är medlemsstaternas ansvar, och att det är medlemsstaterna som måste se till att den verksamhet som dessa tjänster bedriver äger rum i enlighet med rättsstatens principer och medlemsstaternas lagstiftning.

  Talmannen. – Eftersom den tid som avsatts för frågestunden har tagit slut kommer frågorna nr 17–41 att besvaras skriftligen⁽¹⁾.

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl.19.00 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

(1) För frågor som inte besvarades : se bilaga ”Frågestund”.